Jan Olof Bengtsson

SD har enligt Tradition & Fasons Dag Elfström ett ”oerhört svagt persongalleri”. Partiet ”verkar vimla av puckon”, det har ”alldeles för få trovärdiga och genomtänkta representanter”. Detta skulle, menade Elfström, bli ohållbart vid ett riksdagsinträde, som ”utöver själva ledamöterna” kommer ”kräva en riksorganisation med ett 30-tal anställda. Dessa personer finns helt enkelt inte. Här har partiet ett stort problem. Gräsrötterna håller inte måttet.”

Och detta är naturligtvis också en fråga som erkänns som högst reell även av partiet självt. Inte heller denna invändning är originell eller specifikt konservativ. Den är bara självklar, så självklar att den s.a.s. måste delas av partiet självt, inte bara av alla motståndare. Det är ju exempelvis välkänt att partiet på många platser inte bara saknat trovärdiga och genomtänkta representanter för besättandet av kommunfullmäktigemandat, utan saknat representanter överhuvudtaget.

Fastän alltså tung och viktig, är kritiken så självklar att dess besvarande bara kan bestå i ett antagligen tröttsamt motsvarande påpekande av självklarheter, utan större läsvärde. Tyvärr höjer sig ju Tradition & Fason i kritiken av SD inte över den vanliga debatten, trots dess konservativa insikter; vad Elfström, Söderbaum och de andra säger på detta område gör s.a.s. inte dem själva och konservatismen rättvisa. Det är synd. Men jag ska försöka klara av självklarheterna så snabbt som möjligt, för att därefter kunna fokusera på det väsentliga och återigen vända på kritiken, rikta den mot Elfström eller snarare mot den position utifrån vilken han kritiserar SD. 

Vad vi står inför är ett helt naturligt problem för ett litet parti med snabba och stora väljarframgångar. Ett sådant parti behöver fler medlemmar, fler aktiva, fler representanter.

Det behöver också, och inte minst, utbilda de flesta av de nya representanter det har. Och detta har SD helt enkelt inte hunnit med i önskvärd utsträckning. Det har i denna situation varit svårt att undvika mindre kvalificerade personer som representanter och kommunfullmäktigeledamöter.  

Naturligtvis är detta ett stort problem. Jag har i flera inlägg givit en beskrivning och en tolkning av partiet baserade dels på dess program, dels på dess trovärdiga och genomtänkta representanter, dels på vad jag uppfattar som dess potential. Men självklart är ett parti alla dess medlemmar, och ett program som dessa alla i tillräcklig utsträckning är överens om. I den aktuella bristsituationen kan utan tvekan okvalificerade individuella representanter fortfarande lätt göra att partiet i allmänhet får missvisande drag av det kritikerna förebrår det: rasism, tvivelaktigt förflutet, populism, enfrågeparti, missnöjesparti, o.s.v.

Men just därför är man givetvis medveten om att det är helt avgörande för framtiden att prioritera utbildningsprogram för nya aktiva medlemmar, utbildningsprogram som omfattar såväl ideologi och historia som dagens politiska system och hur man på olika nivåer arbetar inom det.

Med detta sammanhänger också den avgörande förmågan att förvärva en egen röst på nationell nivå. Den grundliga och effektiva utbildningen krävs för att lyckas berätta partiets egen berättelse som en bred och för de flesta svenskar angelägen berättelse om Sverige, Europa och världen. För att förmedla och förklara sin egen vision och identitet, kommunicera sina distinkta värden och sitt specifika program på ett sätt som är just trovärdigt och genomtänkt. Endast på detta sätt kan man bli en bestående och alltmer central del av den svenska politiska kulturen och historien. Representanterna måste kunna tala med erforderlig tyngd och auktoritet, med det historiska och kulturella djup och den breda förankring som krävs för detta – och ytterst för ett framtida uppbärande av den svenska regeringsmakten.

Elfströms kritik hänger emellertid också säkert – även om det inte föreligger någon formell nödvändighet i detta – samman med den kritik jag diskuterade i det förra inlägget. Det är inte bara så att partiet enligt honom vimlar av ”puckon”. Sådana finns ju i alla samhällsgrupper. Det kan knappast betvivlas att Elfström menar att vimlandet av ”puckon” beror på att det även bland de partiaktiva finns alltför många ”outbildade män som inte läser tidningen”, alltför mycket ”antiintellektuellt white trash” som ”kan få vem som helst att må illa”.

Om vi bortser från det som här bara uttrycker Elfströms lättsinniga klassförakt, kvarstår den viktiga frågan om SD har en särskild svårighet att få fram trovärdiga och genomtänkta representanter eftersom gräsrötterna genom att i större utsträckning än i andra partier vara o- eller lågutbildade arbetare mindre lätt blir kvalificerade för representationsuppdrag.

Det är möjligt att det är så. Men även dessa partimedlemmar kan naturligtvis i icke oväsentlig utsträckning utbildas – det har ju andra partier och inte minst S, åtminstone tidigare, under dess folkbildningstraditions glansdagar, alltid lyckats med – och förvärva de nödvändiga kunskaperna och formella färdigheterna. Och partiets natur, arten av dess profilfrågor, och den samhälleliga och politiska verkligheten är sådana att det rimligen bara är en tidsfråga innan denna ensidighet i rekryteringen övervinns. En snabb blick på andra europeiska länder visar ju att deras jämförbara men ofta äldre och framför allt mycket större partier har en långt mer allsidig sammansättning.    

Därmed kommer också det behov tillgodoses som, utöver nödvändigheten av den trovärdighet och genomtänkthet som uppnås genom internutbildning, naturligtvis också finns av fler personer med akademisk utbildning i juridik, statskunskap, offentlig förvaltning, nationalekonomi o.s.v., såväl som i humanistiska ämnen med relevans för partiets ideologi, program, och allmänna förankring i Sverige.

Men naturligtvis finns redan nu många väljare också i helt andra samhällsgrupper. Som jag redan nämnt bildades ju den nuvarande partiledningen kring en grupp studenter i Lund. Såtillvida framstår SD idag som ett akademikerparti, även om ledningen själv ständigt känner sig måsta dölja och tona ned detta.  Alla i gruppen tycks visserligen inte ha tagit någon examen, men några gjorde det. Och fler akademiker har naturligtvis tillkommit.

Att några inte tog någon examen är ju emellertid inte någonting ovanligt utan snarare nästan en norm för svenska politiker – man tänker här t.o.m. på toppolitiker som Bildt, Persson, Sahlin, Olofsson, Ohly, och Elfströms egen partiledare, Hägglund. Flera av dessa påbörjade inte ens universitetsstudier. Att så många kan bli politiker på denna nivå utan någon akademisk examen, och utan att ens ha författat någon enda liten egen skrift som ger väljarna djupare kännedom om dem och vad de står för, är en bisarr svensk egenhet.

En annan men därmed sammanhängande sådan är att även de svenska politiker som har högre examina och kanske t.o.m. förblivande allmänna kulturella intressen med nödvändighet måste, som SD-ledningen, tona ned detta, och åtminstone låtsas vara intresserade av och ständigt framhäva sitt engagemang i sådant som Elfströms outbildade antiintellektuella är eller anses vara intresserade av. Detta gäller i minst lika stor utsträckning om M och KDs politiker som om SDs. Allt detta blir ofta besvärande och krystat, och skulle förtjäna en separat utredning.

Och detta är ett problem för demokratin själv. Det underminerar systematiskt demokratins förmåga att upprätthålla nödvändiga moraliska och värdemässiga kriterier och vidmakthålla sprärrarna mot demokratins lägre, totalitära potential. Därför gör SD rätt i att utmana denna pseudoelit och detta etablissemang. Som jag tidigare beskrivit kan i denna givna situation – och detta gäller generellt i Europa – mer direktdemokrati faktiskt ibland gynna den kvalificerade demokratins bevarande och förverkligandet av dess högre, frihetliga potential.

Det är m.a.o. inte bara gräsrötterna i dessa partier som inte håller måttet. Bland deras riksdagsmän finns många som inte gör det. Det är fullt möjligt att dessa sjuklöverrepresentanter är trovärdiga och genomtänkta – d.v.s., vad de uttycker är väl dessvärre vad deras partier verkligen anser, deras nivå av genomtänkthet är väl partiernas egen. Det finns inte, som i SDs fall, någonting i deras program som talar mot det. Det gör ju bara saken så mycket värre. Och när till detta kommer den rent individuella ”pucko”-faktorn – för att fortsätta använda Elfströms terminologi - blir svagheten i Elfströms position uppenbar.

Den senare faktorn handlar inte bara om dessa representanters, och därmed partiernas, åsikter. Vi vet ju att M och KD liksom den övriga sjuklövern menar att Sverige inte behöver något eget försvar, att de s.k. HBT- eller HBTQ-frågorna hör till politikens mest centrala, att den alltmer manipulativa och pornografiska sexulaundervisningen för barn ska vidareutvecklas, t.o.m. på förskolestadiet, att den genuspolitiska terrorn ska fortsätta att systematiskt försvaga Sverige på alla områden, att vi bara ska acceptera att vi har “låga födelsetal” och en “åldrande befolkning”, och ersätta svenska folket med andra folk, att vi i år ska ta in ytterligare ca 30 000 asylsökande (av vilka endast få är egentliga flyktingar) och lika många arbetskraftsinvandrare, att vi ska fortsätta göra så också under kommande år, att dessa invandrare ska komma från radikalt annorlunda kulturer, från länder som Somalia och Afghanistan, att många av dem ska vara analfabeter, att dessa kommer att stärka Sveriges ekonomi och välfärd, att de kommer att vara kulturellt berikande trots exempelvis deras ofta extremistiska former av islam, att de ska ges försteg framför svenska arbetslösa, att vi ska överföra mer makt till den euroglobalistiska kolossen i Bryssel, att globaliseringen – förstådd i Johan Norbergs skolpojksmässiga termer – är fantastisk, att vi ska sälja och/eller flytta vår industri till andra, billigare världsdelar, att våra gamla fabriker och industriområden ska förvandlas till dekadensmultikulturens politiska propagandacentraler för hela familjens (eller vad som återstår av den) söndagsutflykter, att Sverige är ekonomiskt starkt, att allt det här nämnda är framsteg, o.s.v., o.s.v.

Att mena saker som dessa är i sig ”pucko”-mässigt. Och hur bär man sig åt för att lyckas se konservatismens hopp i något eller några av de partier som gör det? Det handlar ju i princip om det gamla Komintern-Frankfurt-programmet för den västerländska civilisationens förstörelse, med en del nya tillägg.

“Hur blir man en ‘vinnare’ i globaliseringens epok?”, frågar Jan Björklund ständigt. Ja, inte är det med hans, Allliansens, eller de rödgrönas politiskt program. Det vet Kina. För dem betyder globalisering något helt annat än för oss. Globaliseringen är anti-västlig.

Hela sjuklövern framstår som en alltmer kuriös samling radikala utopister som ägnar sig åt att upprätthålla en gemensam drömvärld. Dess ledamöter representerar en hel epoks döende politiska illusioner. Deras  förutsägbara, osjälvständigt konforma och provinsiella diskurs avslöjar helt enkelt en okunskap om och oförståelse av vad som sker i världen, ja om verklighetens natur.

Under den senaste partiledardebatten tog sig dessa antiintellektuella frasupprepares samsyn plötsligt uttryck i personliga hyllningstal och kramande och pussande och överlämnande av presenter över den s.k. blockgränsen. Den konservative moderaten Hans Wallmark, som jag alltsedan vi träffades i olika högersammanhang på åttiotalet funnit vara bland de mest sympatiska trots att jag inte delar hans ståndpunkter ifråga om exempelvis EU och försvaret, tyckte att det faktum att detta kunde ske så snart efter valet var ett uttryck för en fin svensk egenart, i jämförelse med andra länder i vars parlament t.o.m. slagsmål kan utbryta. Och jag håller helt med honom om att det i detta avseende uppvisar en värdefull anda i den svenska politiska kulturen. Det är rätt att betona detta.

Endast ett parti vägrade deltaga.

Men ”pucko”-faktorn handlar alltså inte bara om sjuklöverns och dess representanters åsikter. Den handlar också om de rent individuella egenskaperna hos många av dess riksdagsmän.

Det finns inget mysterium här. Sjuklövern har svaga, okvalificerade företrädare, inte bara medlemmar – antiintellektuella och allmänt inkompetenta sådana. Det har sedan länge varit välkänt. Det svenska politiska etablissemanget är ju, som jag redan berört, nästan programmatiskt lågutbildat; de verkligt högutbildade lyser för det mesta med sin frånvaro i riksdagen i jämförelse inte bara med andra viktiga samhällsområden utan också med andra länders parlament (och de få undantagen framstår oroväckande nog inte heller alltid som sådana).

Om vi tittar specifikt på Elfströms parti, KD, har det faktum att enskilda akademiska medlemmar, på stort avstånd från gräsrötterna, förtjänstfullt lyft fram den kristna humanismens och personalismens tradition ju inte kunnat avhjälpa det förhållandet att, som Jakob Söderbaum instämmande med en kommentator av en av hans texter konstaterar, det fortfarande i grunden är ”en landsbygdsproletär pingströrelse”, ett parti där “den låga bildningsnivån” är “ett jätteproblem”.

Det politikerförakt man länge talade om berodde inte minst på att politikerna var okvalificerade. I årtionden har det ju påtalats hur medlemstillströmningen till de gamla partierna minskat. Hur framför allt deras ungdomsförbund lever endast av konstgjord andning i form av det statliga ekonomiska stödet. Att partipolitiken överhuvudtaget inte lockar, och framför allt inte lockar begåvningar. Det är resultatet av dessa fakta som idag kan beskådas i riksdagsdebatterna – i synnerhet nu när SD lätt avslöjar all den idioti som den personligt, mentalt och åsiktsmässigt så intimt och hjärtligt förbundna sjuklöverns ledamöter tidigare gemensamt kunnat delvis dölja. Som Kent Ekeroth konstaterade har de alltför länge levt i en skyddad verkstad.

Det är också ganska tydligt att bland dem som faktiskt aktiverar sig i de gamla riksdagspartierna en stor del är föga mer än slappa slentriantyckare (och –tryckare) utan större övertygelse och engagemang. Ja, där finns många som överhuvudtaget inte tror på partiernas menlösa och allmer uniforma program utan bara är karriärister och opportunister. Det råkar bara vara så att det är dessa partier som finns där, som delar av systemet, givna, lättillgängliga, användbara apparater. Man går med i dem för att nå en tjänst och försörjning i administrationen ungefär som man hoppar på tunnelbanan för att ta sig från en station till en annan. Mer betyder de inte. Vad kan man vänta sig från sådana partimedlemmar?

Något sådant problem har inte SD. Om en person är medlem och aktiv i SD idag kan man normalt knappast misstänka att han eller hon saknar en ovanligt stark övertygelse och ett lika ovanligt engagemang. Andelen vanliga, förutsägbart konforma, medelmåttiga människor – vad Hans Wallmark kallar ”trista samtidsmänniskor” - måste helt enkelt vara mindre i SD än i de andra partierna. Och redan detta engagemang och denna ovanlighet bidrar naturligtvis, oavsett övriga, formella kvalifikationer, i viss mån till ett slags kompetens i det politiska arbetet som motståndarna saknar.

© Jan Olof Bengtsson