Jan Olof Bengtsson

Tradition & Fason vill göra den svenska kristdemokratin konservativ. När de diskuterar och försvarar KD sätter de in partiet i ett sammanhang som präglas av de egna konservativa referenserna.

Även den sägs vara konservativ. Och då och då tillåter den sig förvisso att släppa fram någon mindre politiskt korrekt röst, även om det oftast sker förstulet och i form av bidrag från utifrån kommande tillfälliga gästdebattörer.

Men fastän tidningen inte kan hänföras till den kristna vänstern eller ens centern, eller snarare just därför att den inte kan det, visar den tydligt hur långt dess redaktionella linje befinner sig från den Tradition & Fason såvitt jag förstår skulle vilja var KDs.

Jämför man Världen Idags kritik av SD med Tradition & Fasons finner man visserligen exakt samma argument, eftersom den senare ännu inte ägnat ämnet någon separat, systematisk och genomtänkt behandling som verkligen är i linje med dess egen konservatism. Men vi finner här dessa argument i ett sammanhang som saknar alla de försonande och ofta utmärkta konservativa ambitioner och analyser som vi finner i Tradition & Fason. Den skarpt formulerade interna kritik av KD som också är ett huvudtema i Tradition & Fason saknas också. Världen Idag serverar, åtminstone i sina ledare och hos sina egna kolumnister, en långt mer slätstruken, radikal kristdemokrati av det vanliga, genomsnittliga slaget.

Hans Bergström identifierar i en kolumn i DN i veckan den ”oheliga politiska allians” som, i konflikt med verkligheten, menar att ”hela världen ska få komma och bo i Sverige” och ”få gratis sjukvård här”, som benämner illegala invandrare med eufemismen ”papperslösa” – den ”kör av änglar” som man måste sjunga ”i total harmoni med” för att inte ”utpekas som rasist, eller i vart fall icke-humanist”.

Hela Bergströms beskrivning och analys av den verklighet alliansen förnekar förtjänar att läsas, men kan inte diskuteras här. Det är formuleringen om alliansens sammansättning som nu intresserar mig: ”Idealistiska vänstermänniskor, libertarianska folkpartister (som vill slopa alla gränskontroller), frikyrkligt motiverade kristdemokrater”.

Dessa grupper ”förenas i synen att Sverige i realiteten inte ska ha någon invandringskontroll alls. Och de har starkt stöd av alla massmedier”. 

Man bör, menar jag, tillägga att även socialliberala folkpartister hör till den allians Bergström pekar på, liksom såväl libertarianska, socialliberala och socialdemokratiska moderater. Miljöpartisterna inräknar Bergström utan tvekan, och med rätta, bland de idealistiska vänstermänniskorna.

Det viktiga här är emellertid de frikyrkligt motiverade kristdemokraterna. Det är dessa och deras åskådning, även sådan den kommer till uttryck i en förment konservativ publikation som Världen Idag, som såvitt jag kan se gör projektet att förvandla KD till ett genuint konservativt parti så problematiskt.

Att Världen Idag inte är mer politiskt inkorrekt är dock i ett avseende förvånande. Bakom den ligger Livets Ord, som också frambringat flera ledande politiker i det läger som vill göra KD konservativt. Framför allt i Uppsala har Livets Ords frikyrklighet kommit att utöva ett avsevärt inflytande i konservativa kretsar, som i sin svaghet inte bara varit oförmögna att motstå utan också välkomnat den frustande amerikanska energin. Livets Ords kristdemokrater tillhör exempelvis de politiker  Tradition & Fason fäster allra störst hopp vid för konservatismens framtid.

Men så höll Ekman plötsligt också upp en svensk flagga: ”Är den inte vacker!”, ropade han. Det hela liknade i tonen, formen och t.o.m. i icke obetydlig utsträckning innehållet det sverigedemokratiska möte från samma tid som jag i ett tidigare inlägg länkat till YouTube-videos från. Även Sverige skulle få del av Andens frihetliga, historiska ingripande.

Ekman försvarade borgerligheten: ”Vi behöver en ny regering! Vi behöver en ny regering! Vi behöver en ny regering! Det är vad vi behöver!”, skrek han. Atmosfären såväl som substansen var så långt från dagens borgerliga allians som man kan komma. Inte ens hos SD finner vi längre någonting i denna väg.

Vi fick en ny regering. Men inte någon befrielse. Tvärtom – de besegrade besegrade åsiktsmässigt besegrarna; Europa började ta över sovjetsystemets åsiktsförtryckande övernationella ordning. Och detta skedde delvis via Clintonerans USA, där Reagans konservativa revolution sveks också av republikanerna till förmån för politisk-korrekt globalism (Reagans politik hade förvisso också sina brister som pekade åt detta håll – i USA finns ju en permanent maktstruktur bakom båda partierna - men exempelvis Pat Buchanan har visat på en tydlig diskontinuitet här mellan honom och de efterföljande republikanerna).

Ekman fortsatte dock under lång tid att driva en åtminstone på några punkter politiskt inkorrekt linje, och det hela bar som sagt frukt i Aronsons och andras insatser.

Nu tycks det dock som om detta har kollapsat. Ekman och hans församling, som naturligt drogs till det frikyrkliga KD, liksom KD drogs till dem, tillförde inte bara en ny våg av amerikansk frikyrklighet till det parti som skapats av äldre sådana, utan också en amerikanskt konservativ dimension. Men nu verkar församlingen ha blivit trött, och lydigt inordnat sig i den liberalsocialistiska mellanmjölkens svenska konsensus, som man tidigare profilerade sig mot. De har sjunkit ned i den övriga svenska frikyrklighetens slätstrukenhet och politiska förutsägbarhet. Även de har blivit “idealistiska vänstermänniskor”.

Jag bör också nämna att Världen Idag inte verkar helt sluten och orubblig i sin hittillsvarande allmänna hållning i detta avseende. Man bör beakta att Ulf Nilson regelbundet medverkar. Och när jag härom året träffade redaktionsmedlemmen Siewert Öholm på ett evenemang i Stockholm och under den efterföljande lunchen ifrågasatte hållningen gentemot SD föreslog han att jag skulle skriva en artikel om denna fråga i tidningen. Jag har visserligen försummat detta, men det betyder kanske att det, trots Stenströms avgång, finns visst hopp.

© Jan Olof Bengtsson