Archive for February, 2011

Thomas Nydahls ensamhet

Thomas Nydahl är en ensam svensk författare, kulturskribent, intellektuell. Han är så ensam att han kallar sin blogg Vaka över ensamheten. Han har vida intressen och mycket avsevärda kunskaper. Och han är en av de relativt få författare av hans typ och i hans generation som förstått fördelen med att ha en blogg, att presentera sitt författarskap i den, och samtidigt vidareutveckla det – parallellt med fortsatt publicering i andra sammanhang – i denna nya genre.

Nydahls huvudtema är alltså, såvitt jag förstår, ensamheten. Det finns viktiga dimensioner av ensamheten som förvisso är värda att utforska, uttolka, förklara. Men bland Nydahls övriga temata tycks de politiska vara mycket framträdande. Och i politiska sammanhang betyder ensamheten någonting annat. Nydahl framstår som politiskt ensam.

Jag har bara läst några enstaka – utmärkta – artiklar av Nydahl och är  på intet sätt förtrogen med hans författarskap. Därför ska jag här inte göra några generella uttalanden om det. Han anses ha vänsterbakgrund, och hans böcker sägs ofta ha vänsterpolitiskt innehåll. Samtidigt har han medverkat i Axess (en konflikt som jag inte orkat närmare sätta mig in i tycks dock tyvärr ha lett till en brytning med den ofta utmärkte redaktören Johan Lundberg), och han uttrycker numera en lång rad tämligen utpräglat kulturkonservativa insikter.

Och i ett uppmärksammat blogginlägg av doktoranden i historia Rasmus Fleischer, ’Varför det inte finns några intellektuella i Sverigedemokraterna’, som jag ska försöka återkomma till i ett separat inlägg, lyftes Nydahl i höstas fram som en potentiell sverigedemokratisk intellektuell. SD saknade intellektuella, men Nydahl, en intellektuell, hade, utan att uttryckligen ha tagit ställning för partiet, uttryckt sympati för det i sådan utsträckning och visat sig ligga åsiktsmässigt så nära det att det inte vore orimligt att förvänta sig att han utvecklades till just den typ av person som enligt Fleischer hittills inte funnits: en sverigedemokratisk intellektuell. Bl.a. hade han skrivit en recension av SDs jubileumsbok 20 röster om 20 år: Sverigedemokraterna 1988-2008 som Fleischer ansåg präglades av välvillig rådgivning till partiet.

Även i ensamhetsbloggen kan jag se att Nydahl verkligen ligger nära SD i centrala frågor. Det blir tydligt inte minst i hans recension av Jyllands-Postens Mikael Jalvings nya bok Absolut Sverige.

Jalving, skriver Nydahl, ”samtalar med och intervjuar en stor mängd svenskar som kan uttala sig både om vår historia, vår kultur och tradition, förankrad i den nya samtid som präglar varje europeisk nation: massmigrationens och islamiserings tid”. Jalving är också historiker, och boken skildrar inte bara försvenskningen av Skåne, ”en framgång för centralmakten i Stockholm”, utan också ”försöken till särartspolitik i Sameland” – ”en nästan patetisk styrning i riktning mot särintresse och etnifiering (den som är totalförbjuden för alla andra svenska medborgare).” Skildringen av de klassiska bilmärkena Volvo och Saab, ”som nu är kinesiska respektive holländsk-ryska”, blir ”ett konkret exempel på hur överheten säljer ut de nationella tillgångarna”. Efter skildrinar av “den nye overklasse” och den kapitalistiska välfärdsstaten kommer Jalving ”alldeles osökt…in på ett avsnitt om svensk maffia”. Den sista och viktigaste delen handlar om ”Sverige som ’tystnadens rike’ och de motröster som försöker ta sig an kontroversiella samhällsfrågor utan att rädas den mediala och politiska makten. Det som först nu kritiseras av ledande europeiska politiker som Angela Merkel, Nicolas Sarkozy och David Cameron, sammanfattningsvis kallat mångkultur, står i centrum för dessa dissidenter. Frågan är alltså: kan ett modernt, liberalt samhälle med grundläggande demokratiska fri- och rättigheter, samexistera med parallella kulturer som hela tiden ställer särkrav? Hur förena demokrati med sharialagar och könsapartheid i islam? Hur förena väsensskilda värdegrunder i ett och samma land? Hur förena en strävan efter jämlikhet och en ambition att låsa in kvinnor i niqab?…Vi är många som svarar att det är omöjliga ekvationer, och därför ägnar Jalving särskild uppmärksamhet åt dessa frågeställningar. Man kan rentav säga att de är centrala för den konsensus- och tystnadskultur som härskar i Sverige.”

Formuleringarna om grundläggande demokratiska fri- och rättigheter och om värdegrunder saknar visserligen filosofiskt och historiskt djup och skiljer sig inte från det dominerande politiska språket; för en kvalificerad diskussion krävs här självfallet en mer avancerad och nyanserad förståelse av dessa begrepp. Men om vi håller oss till den rådande retoriken (viss anpassning är nödvändig för att man överhuvudtaget ska kunna bedriva politik), motsvarar såväl dessa formuleringar som det mesta i de övriga åsikter Nydahl uttrycker SDs ståndpunkter.

Nydahl värjer sig emellertid mot att sammankopplas med SD: ”De få journalister och författare som skriver om frågorna”, fortsätter han, ”kopplas genast till den sverigedemokratiska kretsen, som om inte en fritänkare kunde agera som oberoende intellektuell. Stämplingen är avsiktlig, den syftar till demonisering och ännu mer tystnad. Demoniseringen måste motarbetas utifrån en anti-totalitär, demokratisk hållning. Tystnadskulturen lär inte krackelera för att extremnationalister angriper den. Tvärtom tror jag att det stärker den och ökar beröringsskräcken i det svenska samhället. Vi lever trots allt i en nation där inte ens en självmordsbombare i huvudstaden får statsministern att säga hårdare ord än att ’det är oönskat’.”

Det är verkligen mycket signifikativt att en fritänkare inte självklart anses kunna agera som oberoende intellektuell. Jag har själv ofta stött på denna attityd. Den är ett fattigdomssymptom, uttryck för en beklaglig, torftig kollektivism. Människor uppfattas, klassificeras, och relateras till i termer av de kollektiv, de organisationer, de tillhör; t.o.m. det privata sociala livet är för många människor i stor utsträckning begränsat till dessa. Inte minst för det kulturella och intellektuella livet och den allmänna debatten blir effekten av denna verklighet och denna mentalitet förödande. Det finns här helt enkelt inte tillräckligt många individualister i högre mening. Jag har av dessa skäl full förståelse och all respekt för Nydahls hållning.

Samtidigt finns det från mitt perspektiv problematiska aspekter av hans inställning till ”den sverigedemokratiska kretsen”. Nydahl tycks dela sina kritikers uppfattning om SD. Det är anmärkningsvärt att även för en inte bara så allmänt kunnig och perspektivrik författare utan även en författare med sådana fördjupade insikter som Nydahl, om än kanske blott helt nyligen, förvärvat, SD framstår som ”extremnationalister”.

Det intryck jag får är att SD uttryckligen ogillar extrem nationalism och inskränker sig till att tala i termer såsom “inslag” av nationalism, även om detta inte innebär att de accepterar EUs och jämförbara organisationers inter- eller snarare supra- och post-nationella alternativ. Inslaget av nationalism ger, som jag har försökt visa i tidigare inlägg, en helhetlig, sammanhållen karaktär åt deras ideologi, men det är samtidigt bara en av flera ideologiska grundpelare.

Det finns ett intresse för det förra sekelskiftets nya, i mycket estetiska kulturnationalism och, att döma av vissa källor, en tonvikt hos vissa partiföreträdare på dennas framlyftande av den nationella folkliga kulturen. Detta kan synas något ensidigt. Men självklart är SD också öppet inte bara för den större europeiska och västerländska kulturgemenskap vi tillhör – tillsammans med de andra folk som är våra bröder och systrar och kusiner – och som definierar även den svenska kulturen. Jag kan inte, som jag tidigare skrivit här, se att de ligger alltför långt från vad Claes Ryn kallar den ”högre kosmopolitism” som, med bevarande av kulturella och nationella olikheter och mångfald, är öppen också för utbyte med andra kulturer på det sätt som givetvis inte bara är oundvikligt utan önskvärt i dagens och morgondagens värld.

Inslaget av nationalism är viktigt, men nationalismen är självklart i sig otillräcklig som politisk filosofi. Idag är det i lika hög grad hela den västerländska kulturen och de folk och nationer som uppburit den som – med vederbörlig kritisk urskillning – måste försvaras. Då räcker ingen inskränkt och sluten begräsning till bara det unikt svenska, även om också detta självklart måste försvaras.

Om SD fortsätter växa, och när man så småningom – och förhoppningsvis med hjälp av personer med genuina meriter inom kulturområdet – färdigställer sitt kulturpolitiska program, kommer man rimligen upptäcka att man också måste anknyta till och på intelligent och kreativt sätt förnya den större och äldre svenska patriotiska traditionen. Om man vill göra verkliga anspråk på genuin, central representativitet och framtida maktinnehav, krävs ju den tyngd och den nivå av seriositet som endast kan ernås genom att man mer grundligt och fullständigt approprierar och skriver in sig i ett större kulturellt och politiskt sammanhang. En ny lyftning blir nödvändig. Man måste ställa sig själv i, och själv förmå uppbära, den stora, historiska europeiska huvudströmningen.

Utan att förringa det specifikt svenska och exempelvis det fornnordiska som det ju i högsta grad är just vår uppgift att vidareföra i den europeiska kulturgemenskapen, måste man också tydligare anknyta till den västerländska högkulturens tradition alltifrån antiken, och tala i de den stora politikens termer som är en del av denna tradition, de termer genom vilka även politiken kan bli verklig konst. Här måste det nationella på bestämt sätt förenas med det större europeiska och det universella. Men äger inte SD  potentialen att växa in i denna roll och identitet och ta sig an denna uppgift?

Uppfattningen om SD som extremnationalistiskt är rent provinsiell, och en produkt av just de problematiska aspekter av det svenska kulturklimatet Nydahl i övrigt vänder sig mot. Det är dock inte orimligt att anta att det också är Nydahls vänsterbakgrund som förklarar hans reservationer och negativa formuleringar om partiet, där fortfarande bara tunn, allmän, formell, modernistisk demokratism och rättighetsideologi, inte den stora europeiska traditionen, tycks stå mot den föregivna extremnationalismen. Det är beklagligt att han tar avstånd från den ”sverigedemokratiska kretsen” och dess angrepp på tystnadskulturen, kritiserar det för att öka ”beröringsskräcken”, och implicerar att kretsen inte har en ”anti-totalitär, demokratisk hållning”.

Och det är inte bara så att denna beskrivning av partiet är felaktig. Det är också så att, fastän individualistiska, fritänkande, oberoende intellektuella är nödvändiga för ett sundare och friare samhällsklimat, det inte finns någon principiell motsättning mellan den fria intellektuella verksamheten och stöd för rätt organisationer eller politiska partier. De frisvävande intellektuella av Nydahls typ är, fastän nödvändiga, inte tillräckliga. Inte minst i dagens politiska och ideologiska klimat är gemensam, organiserad handling också nödvändig. Åtminstone fler av de frisvävande med de rätta insikterna bör därför stödja den. Och detta gäller inte bara i Sverige, utan i hela Europa.

Jag vet inte hur vänster Nydahls bakgrund är, men han är naturligtvis förtrogen med den inom vänstern tidigare dominerande frågeställningen rörande de intellektuella och deras förhållande till partierna. Men självklart var det där fråga om intellektuella i den ordets problematiska betydelse som gör att många konservativa värjer sig mot det som självbeteckning: intellektuell som liktydig med radikal ideolog. Om begreppen intellektuella och ideologer kan omdefinieras i mer traditionella termer kan de dock användas som beteckning på vad SD behöver.

Det är förtjänstfullt att Nydahl vill motverka demoniseringen av honom själv och andra dissidenter. Men dessa dissidenter får tydligen bara vara sådana som han själv, partipolitiskt oberoende intellektuella. Tyvärr bidrar han fortfarande i någon mån till demoniseringen av de organiserade sverigedemokraterna, och därmed likafullt till vad John Järvenpää beskriver i termer av den politiska korrekthetens allmänna ”dikotomisering” av samhället och debatten. Den ”sverigedemokratiska kretsen” framstår även hos honom som åtminstone potentiellt antidemokratisk och totalitär.

Inte ens om vi hade förhållandevis många oberoende intellektuella som Nydahl skulle det i dagens läge vara tillräckligt för den nödvändiga politiska och ideologiska förändringen. Och vi har nästan inga. De oliktänkande intellektuella borde därför välkomna och förena sig med den sverigedemokratiska kretsen. Som det nu är, är Nydahl alldeles för ensam.

Jag kan dock förstå att det kan vara svårt för personer som Nydahl att ansluta sig till dem. Och inte bara därför att det, om Fleischer har rätt, saknas intellektuella, d.v.s. personer av samma typ, i partiet. Pontus Mattsson beskriver också i sin bok om SD (och eventuellt också Niklas Orrenius i sin) hur de partiaktiva, som tidigare ofta utsatts för hot och våldsövergrepp, är misstänksamma mot omgivningen och benägna att hålla sig för sig själva, sluta sig i sekterisk avskildhet, bara umgås med varandra.

Det är möjligt att det fortfarande i någon mån är så. Inte bara Nydahl utan även SD är i så fall, enligt dessa rapporter, s.a.s. ensamma. Men det är ju, om det stämmer, inte deras fel. Och jag tycker det verkar som om det åtminstone i viss utsträckning har förändrats. Jag tror till skillnad från Nydahl att det var intelligent av Åkesson att ur partiets glesa stockholmsled lyfta fram Alexandra Brunell som sin sekreterare i riksdagskansliet. Hon var utpräglat social och utåtriktad, och även om hon tydligen var det på ett sådant sätt eller i sådana sammanhang att media omedelbart tyckte sig kunna beskriva henne som ”stureplansprofil” (en högst tvetydig benämning i Stockholm), tror jag att hon – framför allt genom sin blogg Parliament Princess, i sin egen generation, bland unga tjejer, och i Stockholm – i stor utsträckning lyckades förändra mediabilden av partiet som en dyster bunkersekt som bara finns på landet. Det var modigt av henne att, 20 år, plötsligt åta sig denna mycket offentliga roll. Men just denna förändring är inte av det slag som underlättar för Nydahl. När han gnäller om henne är det han som alltför mycket låter som en ensam, dyster bunkerröst på landet.

Partiets motståndare har hävdat att festandet i SDU-sammanhang med personer som Erik Almqvist och William Petzäll inte alltid är av det slag som är ägnat att förmedla ett seriöst intryck till allmänheten. Det handlar här inte bara om den incident med Petzäll som fick honom att tillfälligt ersättas i riksdagen. (Vem har inte i yngre år blivit berusad och slagit sönder saker för förlorade flickors/kvinnors skull?! Det är ursäktligt att göra misstag; verkliga problem uppstår bara om man upprepar dem och inte lär av dem! Man måste också komma ihåg vad jag tidigare påpekat, att det inte är osannolikt att Petzäll är släkt med den icke obetydlige professorn i praktisk filosofi i Lund på fyrtio- och femtiotalet, Åke Petzäll, grundaren av Institut International de Philosophie och tidskriften Theorias förste redaktör.) Enligt kritikerna finns det en mer allmänt utbredd okultur av detta slag inom SDU. Jag kan inte själv döma om detta. Almqvist sägs ha gjort utomordentliga insatser för att bygga upp SDU, och om till hans metoder hört sådana som bidragit till att i Stockholm få bort bilden – och den eventuella verkligheten – av den dystra bunkersekten är det väl inte helt orimligt att acceptera att ett visst pris betalats i form av ett eller annat smärre övertramp i motsatt riktning.

Hursomhelst har jag själv gjort två ansträngningar att närma mig den sverigedemokratiska kretsen och bryta igenom dess eventuella kvarstående isolering. Den första var en charmoffensiv i form av friend requests till SDare på Facebook. Mycket smidigt och bekvämt. Tyvärr fick jag ingen respons från de flesta. Och jag kan inte förneka att Mattssons formuleringar gjorde att jag såg framför mig hur de anade en spion från de politisk-korrekta media eller någon fientligt inställd forskare som ville komma åt deras diskussioner med partivänner. Jag hade hoppats att de skulle läsa på min Wall och kanske till och med klicka sig fram till den här bloggen och upptäcka att jag var välvilligt inställd. Men här krävs tydligen mer charmsatsningar. Några blev dock fb-vänner, och de verkar alla mycket trevliga. Åtminstone så långt finns det därför underlag för omdömet att Nydahl, som så många andra, är orättvis mot den ”sverigedemokratiska kretsen”.

Den andra ansträngningen var att jag helt enkelt blev medlem i partiet. Tidigare har jag varit medlem i KD och M, men min alltifrån början otillräckliga entusiasm och framför allt min ständigt ökande besvikelse gjorde att det aldrig ledde till att jag aktiverade mig i något praktiskt partiarbete. Jag har aldrig heller varit säker på att jag överhuvudtaget äger några särskilda talanger eller kvalifikationer för det, och det är fullt möjligt att inte heller detta nya partimedlemskap kommer leda till något aktivt engagemang. Naturligtvis finns också på grund av det allmänna politisk-korrekta systemtrycket risken att SD går samma väg som M och KD, och att jag därför än en gång blir besviken. Men jag tror åtminstone i betydligt större utsträckning på SDs program än jag trodde på de andras, och medlemskapet innebär nu i alla fall ett stöd för och såtillvida ett närmande till ”kretsen”: en markering, för den som är intresserad, och utöver vad jag skrivit till partiets försvar här i bloggen, att jag tror att det är de som idag kan tillhandahålla den politik vi behöver, på samma sätt som deras motsvarigheter – eller åtminstone partiella motsvarigheter – i övriga Europa ofta redan länge gjort det.

Individualister (i bestämd, positiv mening) och oberoende intellektuella dissidenter behövs som sagt i största allmänhet i ett konformt och proto-totalitärt klimat, och jag ska därför inte insistera på att Nydahl måste bryta sin ensamhet och själv närma sig kretsen. Men jag tycker att han åtminstone borde övervinna sina kvarstående missuppfattingar om den. Såvitt jag hittills – om än blott på visst avstånd – kunnat se är den alltså verkligen inte extremnationalistisk, odemokratisk och totalitär. Det finns säkert mycket bråk och konflikter även där, som på alla andra håll, men jag tycker mig kunna se att det också ofta är en öppen och tydligt frihetlig gemenskap, i vilken också ingår exempelvis många trevliga invandrare.

Samtidigt förefaller politiken tillräckligt tydligt och skarpt profilerad på de specifika, kontroversiella och svåra punkter där förändring i Sverige är nödvändig. Värmen beror just på att man avvisar de övriga partiernas kalla, abstrakta globalism, ja går utöver det ”moderna liberala samhälle” med bara ”grundläggande demokratiska fri- och rättigheter” som är vad Nydahl själv ännu inskränker sig till att försvara. Den beror på att man i stället vill samlas kring en verklig historisk tradition och identitet med konkreta och levande värden. Om Nydahl fortsätter sin nuvarande väg som tydligt pekar utöver de abstrakta fraserna borde han kunna finna åtminstone några verkliga själsfränder.

Partimedlemskap behöver ingalunda betyda något tyngande beroende eller någon tryckande kollektivism för intellektuella eller akademiker, och bör inte göra det. De kan och måste fortsätta med sin självständiga verksamhet. Det är ju också fullt möjligt att genom just partiarbete försvara ett större mått av intellektuell och kulturell individualism, även om SD naturligtvis i allmänhet vänder sig mot den liberala ideologins individualism. Men det senare innebär inte att man godtar någon enkel kollektivism. Den svenska personlighetsfilosofin, huvudströmningen i den svenska humanistiska kulturen och stammande från Geijer som inte sällan nämnts av SDs kulturpolitiker, borde, tycker jag, här kunna vara vägledande såväl i den allmänna samhällssynen som i partiet: personligheten och den historiska samhällsgemenskapen i stället för impersonalismens båda ömsesidigt beroende uttryck, individualismen och kollektivismen.

Partimedlemskap innebär däremot ett ställningstagande. Och generellt gäller, menar jag, att medlemskap i rätt parti idag i Sverige är ett ställningstagande som behövs från många fler. Sverige behöver SD, och fastän risken för anpassning och urvattning förvisso är stor, finns såvitt jag kan se ingenting som talar emot att SD inom rimlig tid skulle kunna uppnå åtminstone samma resultat i Sverige som Dansk Folkeparti uppnått i Danmark. Det vore i alla fall en god början.

Man satsar nu på att visa att man är ”här för att stanna”, som den nya parollen lyder. Det är en stor uppgift. Det gäller att vederlägga motståndarnas kritik som jag tagit upp i mina inlägg här att man bara är ett populistiskt missnöjes- och enfrågeparti med svagt persongalleri o.s.v., att göra vad som krävs för att konsolidera de hittillsvarande framgångarna och lägga en grund för den fortsatta växt som ensam kan leda till reell politisk makt och bestående politiska resultat.

Ensamheten har alltså utan tvekan sina värden, liksom andra gemenskaper än den politiska. Men inte minst i den historiska situation vi lever i är den politiska gemenskapen oundgänglig, på grund av allt det den allena kan åstadkomma. Den förändring i det idémässiga och kulturella klimatet som fristående intellektuella kan åstadkomma behöver kompletteras med politiskt-organisatoriska vehikler för det konkret-institutionella förkroppsligandet av politiskt, juridiskt, ekonomiskt och annat slag. Men för detta kan inte heller partierna vara ensamma, isolerade, sekteriska. Ett ömsesidigt förstärkande samspel mellan de intellektuellas och organisationernas verksamhetsformer är av nöden.

Jag vet visserligen inte i vilken utsträckning jag skulle dela Nydahls åsikter om jag fördjupade mig i hans författarskap. Jag kan inte låta bli att tycka att Fleischers förslag låter bra: Thomas Nydahl borde gå vidare i sin nuvarande riktning och göra ännu en karriär, som SD-anknuten intellektuell. Men mitt syfte här är alltså inte att övertyga honom om detta. Det är endast att kommentera några av hans uttalanden om partiet på samma sätt som jag i andra inlägg kommenterat andras, och därigenom introducera den viktiga fråga om SD och de intellektuella som Fleischer tar upp.

Anthony van Dyck: Rinaldo and Armida

Anna Netrebko: Song to the Moon

from Dvořák’s Rusalka

Svar till Jakob Söderbaum

Jakob Söderbaum har nu svarat på ett av mina inlägg om Tradition & Fasons uttalanden om SD. Det är positivt, och pekar framåt mot en fördjupad dialog.

Mina inlägg har varit tematiskt ordnade, så att jag i vart och ett av dem bemött en av de olika punkter Tradition & Fason berört. Det inlägg Söderbaum besvarat är det som bemötte enbart kritiken att SD har ett ”rasistiskt” och därmed ”tvivelaktigt” förflutet.

Undvikandet av rasismdefinitionen

Söderbaum skriver att min ”startfråga” i diskussionen är vad han menar med rasism. Han finner detta vara ”fel ände att börja resonemanget i”, och ”tycker det är viktigare att se till vad SD är för ett parti ur konservativ synvinkel”, vilket senare han också uppfattar som mitt ”huvudsyfte att diskutera”.

Det är riktigt att mitt huvudsyfte i de Tradition & Fason-relaterade inläggen är att diskutera vad SD är ur konservativ synvinkel – dels p.g.a. mitt eget intresse för konservatismen och SD, men dels naturligtvis också också p.g.a. Tradition & Fasons anspråk på att representera en genuin konservatism.

Men frågan om vad Söderbaum menar med rasism är inte alls min startfråga i denna allmänna diskussion. Jag håller helt med om att det för dess syfte vore fel ände att börja resonemanget i, och jag har heller inte gjort det. Eftersom denna diskussion är tematiskt uppdelad, är det i stället startfrågan endast för den begränsade del av diskussionen som berör kritiken att SD har ett tvivelaktigt rasistiskt förflutet. Endast för denna del tycker jag det är rätt ände att börja resonemanget i – ja, att det är självklart nödvändigt att börja resonemanget där.

Men både Söderbaum och jag relaterar naturligtvis frågan om rasismen till den övergripande frågan om konservatismen i relation till SD. Huvudproblemet med Söderbaums svar är emellertid att han inte bara inte börjar sitt resonemang med besvarandet av frågan om vad han menar med rasism, utan heller inte slutar med det, eller besvarar frågan någonstans på vägen. Frågan förblir helt enkelt obesvarad – samtidigt som Söderbaum upprepar och insisterar på sin huvudpoäng att den stora faran för konservatismen är att bli sammankopplad med rasism och att SD representerar denna fara.

Dock delar Söderbaum i mycket min uppfattning av rasismbegreppets lösa och felaktiga användning. ”Precis som Bengtsson är inne på”, skriver han, ”är för den mediadominerande vänstern det mesta till höger om socialdemokraterna mer eller mindre ’rasistiskt’. Jag behöver knappast gå in på hur intellektuellt ohederligt rasismstämpeln används i dagens samhällsdebatt – just för att den är ett effektivt sätt att skada andra människor genom smutskastning och kväva debatten kring viktiga samhällsfrågor som vänstern av ett eller annat skäl helt enkelt inte vill debattera.” ”Det handlar inte om att jag godtar vänsterns sätt att stämpla vad som helst som rasism.”

Söderbaum ser det också ”lite som SD:s politiska uppgift att nyansera bilden i svensk samhällsdebatt av vad som är rasism”, och menar att det inte är rasism att, som SD, förespråka assimilation av invandrare.

Allt detta är utmärkt, och motsvarar mina förväntningar på Söderbaum.

Redan besvarad kritik

När Söderbaum övergår till den allmänna, övergripande diskussionen om konservatismen och SD upprepar han delvis kritik som jag redan bemött i andra inlägg än det Söderbaum nu besvarar.

Exempelvis skriver han att ”Ur konservativ synpunkt finns…oändligt många andra frågor som är angelägna att debattera än just invandringsfrågan. Jag tycker verkligen inte heller att invandringsfrågan förtjänar att överskugga allting inom konservatismen. Det vore mycket olyckligt om det blev så”. Konservatism ”handlar till skillnad från SD:s politik definitivt inte i första hand om en lösning på ’invandrarproblemet’ genom assimilation.”

Jag håller fullständigt med om vad Söderbaum säger här, och har själv diskuterat detta i relation till SD i mitt inlägg ’Är SD ett enfrågeparti?’, i vilket jag dock med viss utförlighet förklarat varför dessa ståndpunkter inte alls, som Söderbaum anser, ”är ett skäl så gott som något att i egenskap av intellektuell konservativ undvika SD”.

Tvärtom. Jag visade i det nämnda inlägget, såväl som i andra, att SDs politik inte i första hand handlar om en lösning på invandrarproblemet genom assimilation och att SD debatterar många andra frågor och inte låter invandringsfrågan överskugga dem. Och jag visade också i vilken utsträckning detta övriga i SDs politik var av konservativ natur: att bevara Sverige svenskt, med allt vad detta innebär. Betoningen av invandringsproblemet är bara en nödvändig – och naturligtvis helt central – följd av detta huvudsakliga, positiva politiska innehåll.

I samma inlägg, såväl som i andra, har jag också visat att i stället det faktum att M och KD inte finner invandrarproblemet angeläget att debattera överhuvudtaget, och att de låter annat, och ofta betydligt mindre väsentligt, helt överskugga det, är ett skäl så gott som något att i egenskap av intellektuell konservativ undvika dem. Söderbaums citationstecken kring ”invandrarproblemet” antyder att t.o.m. han är obenägen att erkänna att detta överhuvudtaget finns.

Innebörden av att bevara Sverige svenskt

”Att försvara svensk och västerländsk kultur i Sverige är”, som Söderbaum skriver, ”självklart för en konservativ.” Men han är ”inte säker på att det är detsamma som att ’bevara Sverige svenskt’”. Varför?

Jag hoppas i ett senare inlägg kunna behandla SDs kulturpolitik, som ju är grundläggande för ett parti som definierar nationaliteten huvudsakligen i kulturella termer, men som samtidigt fortfarande såvitt jag kan se saknas som en utarbetad och formellt fastslagen del av partiets program. Det senare kan synas anmärkningsvärt, men förklaras antagligen just av områdets avgörande allmänna vikt för partiets hela politik: att utarbeta det kräver eftertanke och omsorg i sådan utsträckning att det måste ta tid. De enstaka formuleringar om kulturpolitiken från partiledningens sida som går att finna här och där är självklart inte ett fullständigt kulturpolitiskt program och kan givetvis lätt uppfattas som ensidiga och begränsade.

Generellt måste emellertid naturligtvis gälla att det svenska som SD vill bevara ju är just vad Söderbaum menar med ”svensk och västerländsk kultur i Sverige”. Svensk kultur är ju en del av den västerländska kulturen, även om den, liksom exempelvis fransk, italiensk eller ungersk, också ofta är en distinkt individuell variation av denna, och, liksom dessa och alla andra västerländska nationaliteter, även uppvisar en del helt egna, unika drag.

När det gäller de senare skriver Söderbaum – introducerande ett nytt begrepp som jag inte använt – att ”mycket av det ’rent svenska’ är beteende och umgängesmönster som jag – förmodligen i motsats till SD – inte uppskattar”. Som exempel nämner han ”Jante, oförmågan att kunna skilja på person och sak, sättet att i stort sett aldrig vilja ta personligt ansvar, oskicket att tala med främlingar om djupt privata angelägenheter, och den näst intill obefintliga sexualmoralen. Hur konservativa är dessa företeelser? Hur värda är de att bevara ur konservativ synpunkt?”

Menar Söderbaum att detta är ett argument mot att bevara Sverige svenskt (eller, som SD numera föredrar att uttrycka det, låta Sverige förbli Sverige), och kanske rentav ett argument för Ms och KDs och den övriga sjuklöverns nuvarande politik som med all säkerhet inom inte alltför avlägsen framtid kommer att avskaffa det inte bara “rent svenska” utan det allmänt västerländska Sverige?

Alla nationer har naturligtvis sina unika brister, svagheter och mindre attraktiva sidor, och detta är givetvis något alla betydande nationalistiska tänkare och politiker alltid vetat, ja betonat. Att ”förmoda” att SD ”uppskattar” de brister Söderbaum räknar upp känns som ett tillfälligt övertramp från hans sida, ett grepp av en typ som jag bara sett något enstaka annat exempel på i Tradition & Fasonoch som lyckligtvis inte alls är Söderbaums eller Tradition & Fasons norm. Nationers brister är självklart inte något skäl att förkasta nationaliteten som sådan, eftersom denna nationalitet ju också rymmer unika nationella styrkor.

The West and the Rest

I Söderbaums öron låter ”bevara Sverige svenskt” som att ”man motsätter sig all form av annat kulturellt inflytande”. Varför? Det är ju en helt godtycklig tolkning. Den västerländska kulturen är den svenska kulturen. Självklart motsätter sig SD inte inflytande från det övriga västerlandet, det västerland av vilket Sverige är en del och vars kultur är den egna, svenska.

Men givetvis motsätter man sig inte heller allt icke-västerländskt kulturellt inflytande. Det vore ju en otrolig, ja omöjlig inskränkthet, inte minst i dagens och morgondagens värld. Som Roger Scruton – som flera gånger citerats och åberopats av ledande sverigedemokrater – påpekat utmärker sig den västerländska kulturen genom sin vetenskapliga och nyfikna karaktär i långt högre grad än andra kulturer för öppenhet mot ”annat kulturellt inflytande”, och detta genom hela dess historia. Men detta innebär naturligtvis inte att den inte också är en egen kultur, en kultur som också innehåller mer än bara denna unika grad av öppehet mot andra – mer av sådant slag som möjliggör denna öppenhet men också är något i sig självt.

Söderbaum hänvisar som svar på min fråga om ”vilken konservatism som återstår om man inte ska ’bevara Sverige svenskt’” till en mängd egna artiklar. Här kan man till att börja med inte låta bli att höja på ögonbrynen: diskuterar Söderbaum i dessa artiklar en exklusivt kinesisk, afrikansk eller indiansk konservatism? Man måste förstås medge att också sådana finns, även om man trodde att diskussionen åtminstone huvudsakligen handlade om svensk konservatism.

Men som tur är vet man redan att Söderbaum i stor utsträckning menar detsamma som en själv. Det är bara det att han av någon ur konservativ synvinkel svårbegriplig anledning gör en märklig tolkning av orden ”Sverige” och ”svenskt”, framför allt när de förekommer i den aktuella ordsammanställningen, där det tredje ordet, bevara, bara är ett germanskt ord för det konserverande som konservatismen handlar om.

Rasism, rasism

Tolkningen är så märklig att Söderbaum rentav finner att just denna ordsammanställning ”åtminstone öppnar en dörr mot rasismen”. Endast den allra extremaste typ av liberal eller socialist kan anse något sådant. Men det hela förklaras tvivelsutan av Söderbaums uppfattning av den organisation som bar detta namn, en av de organisationer ur vilka SD utvecklades. Den öppnade, skriver han, ”såvitt jag förstått…reservationslöst” en dörr mot rasismen.

Men hur ska man kunna diskutera detta utan att frågan om vad som ska menas med rasism besvaras? Man måste helt enkelt börja i denna ända av resonemanget för att på något meningsfullt sätt kunna komma vidare med frågan om varför uttrycket ”bevara Sverige svenskt” i sig öppnar rasism-dörren, såväl som, antar jag, med frågan om organisationen med detta namn verkligen gjorde detta.

I stället drar Söderbaum bara, utan detta definitionsmässiga underlag, mycket långtgående slutsatser rörande SD: ”Och denna partibakgrund hos SD ligger betydligt närmare i tiden än både högerns brytande av samarbetet med de allt brunare ungdomsförbundet (SNU) på 30-talet, och socialdemokraternas vurm för makarna Myrdals bruna tänkande under samma tid (och för den delen den förste socialdemokratiske statsministern Hjalmar Brantings stora hobby rasbiologi på 20-talet). Det gör att SD:s ’rasistiska problem’ kan förmodas dröja sig kvar ett bra tag, även om de såvitt jag förstått i flera år har rensat ut rasister ur partiorganisationen. Något som jag för all del tycker är värt att betona som någonting positivt! Men det visar också på att rasistproblemet fortfarande idag är ett stående problem inom SD – och det tycker jag framför allt visar att SD befinner sig i en dynamisk och osäker utvecklingsfas som har potential att sticka iväg i oförutsägbara riktningar.”

Jag har ingenting att säga om detta innan det här använda rasismbegreppet definierats. Som jag skrev i mitt inlägg kan jag åtminstone inte se att SD någonsin som parti försvarat rasism såsom jag definierar detta begrepp.

Socialdemokrati och socialkonservatism

Inte bara kritiken rörande invandringsproblemets dominans i SD utan även den rörande partiets förmenta folkhemsnostalgi har jag bemött i flera separata inlägg som Söderbaum nu inte besvarar men kanske återkommer till i de kommande svar han signalerar.

Jag hoppas det, för vad han nu säger i frågan kan bara förstås som en ren lapsus. Han skriver nämligen att ”Folkhemstanken är i allra högsta grad en svensk variant av det konformistiska massamhället”, det samhälle som ersatte det ”småskaliga civilsamhälle” som andra väldskriget förstört. Alla som känner Söderbaum och läst hans artiklar förstår att han vet bättre än så. Folkhemstanken är, som jag många gånger framhållit, en tanke utvecklad i det konservativa lägret långt före det andra världskriget, ja delvis före det första.

Söderbaum har korrekt noterat att SD är ”ett genuint oppositionsparti i en tid där alla andra partier (i stort sett också vänsterpartiet) tycker rätt lika i de flesta politiska frågor”. Det kan därför synas märkligt att han samtidigt misstänker att de är ”en ny socialdemokrati”. Den enda logiska lösningen av denna motsägelse är att han menar en ny socialdemokrati av Per Albin Hanssons typ, d.v.s. en som i viktiga frågor inte tycker detsamma som dagens socialdemokrati eller dagens övriga gamla riksdagspartier – vilket naturligtvis ligger åtminstone närmare sanningen. Men problemet här är att det aldrig framgått att Söderbaum ser någon som helst väsentlig skillnad mellan Hanssons och dagens socialdemokrati – även den förra representerar ju för honom det konformistiska massamhället.

Söderbaum betvivlar att SD är ”en ny höger för 2000-talet”. De försöker enligt honom bara ”plocka poäng på det växande intresset för konservatismen”, men ”de fyras gäng” (Åkesson, Söder, Jomshof, Karlsson) kommer, menar han, sluta ägna sig åt detta när de ”tagit vederbörliga hänsyn till att en så stor andel av deras väljare är gamla sossar”. Detta har jag utförligt bemött i några av de andra inlägg som Söderbaum alltså inte besvarar nu. Uppfattningen, eller anklagelsen, att SD bara tillfälligt försöker plocka poäng och inte i verkligheten försvarar genuin värde-, moral-, kultur-, och socialkonservatism är, har jag försökt visa, felaktig, liksom uppfattningen att de gamla socialdemokraternas åsikter nödvändigtvis skulle strida mot dessa värden. Per Albin Hanssons socialdemokrati, delvis inspirerad av den konservativa folkhemstanken, var i åtminstone många viktiga avseenden en helt annan än dagens ”postindustriella” och politisk-korrekta.

Symbolik

I en bildtext bemöter Söderbaum kort de inlägg där jag skrivit om SDUs övertagande av Ungsvenskarnas symbol, Engelbrektsbågen. ”Det räcker inte”, skriver han, ”att SD:s ungdomsförbund olagligt använder denna sedan äldsta tid väl inarbetade symbol för konservativa MUF:are för att de förra ska vara att beteckna som konservativa i egentlig mening.” Detta är naturligtvis fullständigt riktigt, och något sådant har jag självfallet heller inte påstått. Vad jag har påstått är att eftersom SDU i väsentliga avseenden är att beteckna som konservativa i egentlig mening under det att MUF inte längre är det (hur många konservativa MUFare finns det?), är SDUs övertagande av symbolen i sig en signifikativ symbolisk akt.

Söderbaums uppfattning om SDs syn på Karl XII-firande känns spekulativ, och han kallar den också själv en ”kvalificerad gissning”. Även här krävs bättre underlag för en diskussion, och jag kan tyvärr inte själv tillhandahålla det.

Högerextremismens innebörd

Jag vände mig i det inlägg Söderbaum besvarar mot beteckningen ”högerextremism” för fascismen och nationalsocialismen, och Söderbaum ger mig rätt i att denna är sakligt felaktig. Dunkelt blir det emellertid när han fortsätter: ”och samtidigt är det ju denna koppling jag själv vänder mig emot i resonemanget om att konservatism och rasism på intet sätt hör ihop”.

Det kan det ju omöjligt vara. I den ursprungliga Tradition & Fason-text jag bemötte kopplade Söderbaum ihop högerextremism å ena sidan och fascism, nationalsocialism och rasism å den andra när han skrev att högerextremister försökt bli associerade med konservatismen eftersom det är mer fördelaktigt att kalla sig konservativ än fascist eller nationalsocialist. Och han upprepar nu just denna koppling som han säger sig vända sig mot, när han skriver att ”även om det hade varit lovvärt har jag inga ambitioner att försöka ändra på innebörden av ett så etablerat begrepp som ’högerextremism’.”

Jag kan därför bara återigen upprepa att kopplingen är sakligt felaktig. Det är inte bara lovvärt, utan nödvändigt att ändra på den felaktiga definitionen av det etablerade begreppet ”högerextremism”.

Vad Söderbaum i själva verket vill göra är att skilja konservatismen från fascismen, nationalsocialismen och rasismen, inte att skilja konservatismen från högerextremism i egentlig mening. Det är mycket enkelt. Som Söderbaum helt korrekt observerade i sin ursprungliga text har även vänstern för sina egna syften ansträngt sig att få konservatismen associerad med ”högerextremism” i den oegentliga, av kopplingen med fascismen, nationalsocialismen och rasismen producerade betydelsen. Varför Söderbaum som konservativ godtar begreppet med denna definition som ju inte bara är historiskt felaktig utan p.g.a. denna vänsterns strävan också direkt kontraproduktiv för hans egna syften i nuet är svårt att förstå. Bl.a. motsäger det ju fullständigt hans argument att SD i själva verket tillhör vänstern.

Men framför allt innebär godtagandet vad som från konservativt perspektiv borde vara ett oacceptabelt övertagande av eller inordnande i den av vänstern etablerade terminologin och “diskursordningen”. Den verkliga skiljelinjen går inte mellan konservatism och högerextremism, eftersom en extrem konservatism mycket väl torde kunna betecknas som högerextremism. Vänstern vill ju alltså, med Söderbaums ord, ”svartmåla konservatismen” genom att få den associerad med fascismen, nationalsocialismen och rasismen. Men det sätt på vilket den gör detta är ju just att felaktigt beteckna de senare som högerextremism.

Det är beklagligt att Söderbaum anser det felaktigt definierade begreppet ”högerextremism” så etablerat att han inte har några ambitioner att ändra definitionen. Emellertid skriver han nu att ”det förmodligen är mer fruktbart att istället för ’högerextremismen’ tala om ’vit makt-rörelsen’”, ett ”grepp som även SvD numera använder sig av”. Men fastän det vore bra om han övergav sin användning av ”högerextremism”, kan jag inte se något ”fruktbart” i det nya begreppet. Det är inte bara otroligt vagt och oklart, dess användning är också, precis som Söderbaum konstaterar, ett ”grepp” från bl.a. SvDs sida, d.v.s. också det är en del av liberalsocialisternas och de politisk-korrekta medias ofta systematiskt manipulativa och strategiskt kalkylerade diskursiva teknik. Söderbaum fortsätter helt enkelt acceptera vänsterns definitioner, historieskrivning, verklighetsuppfattning.

I själva verket uttrycker begreppet “vit makt-rörelsen” själva essensen av den politiska korrektheten: anti-vitheten. Det syftar främst till, och dess effekt är, att likställa alla som försvarar de vita folken och deras kultur med programmatiska vita våldsutövare som eftersträvar  förtryckande makt över folk av andra raser (hur många sådana finns det?). Men inte bara därmed utan också redan i sig självt ifrågasätter det även vitas makt överhuvudtaget.

Vad detta än är – västerländsk och svensk konservatism är det inte. Söderbaums uppfattning om denna terminologiska nyorienterings ”fruktbarhet” bekräftar vad jag flera gånger antytt i mina inlägg, nämligen att Tradition & Fason ofta faktiskt tycks ha halkat ganska långt ned på de politisk-korrekta kompromissernas slippriga sluttning.

Populismen

Söderbaum säger vidare att jag, när jag kommenterar hans uppfattning att populismen är det stora politiska hotet, ”skruvar…till det på ett sätt som [jag] själv verkar inse landar märkligt”. Sanningen är att jag inte insåg att jag landade märkligt; det är möjligt att Söderbaum har rätt i detta, men det var inget avsiktligt skruvande.

Jag tyckte bara att eftersom Söderbaum skrev på annat håll i Tradition & Fason att rasismen var ”mycket marginaliserad” och att det i stället var populismen som idag var ”det stora politiska hotet”, var det litet märkligt att det var denna marginaliserade rasism och inte det stora allmänna populism-hotet som för honom var det stora hotet mot konservatismen.

Men tydligen är det just det han menar. Och där håller jag inte med. Jag håller i stället med om vad Söderbaum säger om den allmänna populismen i dagens politik, alla partiers populism. Det motsvarar helt vad jag i andra inlägg än det han nu besvarar säger även om just detta.

Kristdemokratins väsen

Jag hade helt missat att Söderbaum inte längre var medlem i KD. Jag trodde hans väl formulerade kritik av partiets oförmåga att realisera vad han anser vara dess konservativa potential fortfarande var en partiintern kritik som syftade till att rädda ett parti i vilket han ville se en egen politisk framtid.

Naturligtvis skulle det kunna vara ett positivt tecken att han inte längre tror på partiet, men när han i stället nu säger sig vurma för Jan Björklund och rösta på FP (och åter på M till kommun och landsting i Göteborg) blir det ändå inte bättre från mitt perspektiv, trots Björklunds obestridliga förtjänster i några skolfrågor. FP är ju också exempelvis Birgitta Ohlssons parti och oräkneliga andras som står närmare Ohlsson än Björklund.

Samtidigt vidhåller Söderbaum fortfarande att KDs principprogram helt enkelt ”är konservativt” (även om det har ”ytterst lite resonansbotten inom partiorganisationen”), och rentav att KDU ”är så konservativt som i alla fall jag kan drömma om att en politisk organisation borde vara” (även om ”partiorganisationen inte direkt betraktar dagens KDU som partiets framtid”).

Detta är intressant, och säger naturligtvis mycket om arten av Söderbaums konservatism. Han, och Tradition & Fason, menar verkligen fortfarande att kristdemokratin är en form av konservatism, ja kanske t.o.m. att den är relaterad till den historiskt existerande högern. När jag såg att Dag Elfström presenterade sig som en ”högerman i kristdemokratisk exil”, trodde jag att det indikerade en medvetenhet om skillnaden, men så verkar inte vara fallet.

Det är visserligen roligt att Tradition & Fason nyligen, i linje med denna uppfattning om kristdemokratins natur, publicerade ett inlägg om Jacques Maritain och hans betydelse för den europeiska kristdemokratin. Men jag ska försöka skriva ett inlägg (eller, om det blir tillräckligt kort, en kommentar i Tradition & Fason) om detta och visa varför Maritain, möjligen med undantag för sin tidigaste period, inte var en konservativ tänkare.

Men naturligtvis kan man, som jag själv tidigare gjort, se kristdemokratin som även utan historisk koppling eller ens direkt och explicit ideologisk anslutning upptagande konservativa element i olika sakfrågor. Detta är fullt legitimt, inte minst när det f.d. högerpartiet svikit konservatismen. Problemet är ju bara att KD samtidigt upptagit så mycket av samma politiska korrekthet som M att de konservativa elementen gradvis och kontinuerligt uppgivits.

Det är detta som gör att KD inte alls kan jämföras med SD i rollen som räddare av konservatismen: SD, fria från KDs oändliga kluvenhet, halvhet och vacklande, inte bara ansluter sig ju ideologiskt direkt och explicit till värde-, kultur-, moral- och socialkonservatismen, den avvisar ju också åtminstone till mycket stor del den politiska korrektheten i dess normala manifestationsformer.

Det verkliga träsket

Söderbaum upprepar mot slutet att han ser SD som ett hot mot konservatismen, som riskerar att ”dra ner konservatismen i ett träsk där den inte hör hemma. Ett träsk som är väldigt mycket mindre än konservatismens politiska potential i Sverige.” Och återigen: ”det värsta för konservatismen är att bli förknippad med rasism”: SDs hot och risk och träsk består främst i att ”SD alltjämt har problem med rasister”, ett problem som ”ett renodlat konservativt parti” inte behöver dras med.

Men Söderbaum har ju fortfarande inte angett vad han menar med rasism! Och när han skriver att invandringsfrågan och de nationalistiska frågorna ”inte attraherar mig och inte heller intresserar mig i någon större utsträckning”, kan man inte annat än misstänka att Söderbaum helt enkelt vill tänka bort all etnicitet och stora delar av historisk kulturell identitet från konservatismen, och att därmed hans förment ”renodlade” konservatism i själva verket är något helt annat, något långt närmare det han partipolitiskt stöder: M, KD, FP.

Med så många politisk-korrekta markeringar förtas en hel del av trovärdigheten i Söderbaums formuleringar om vänsterns missbruk av rasismbegreppet, och det känns t.o.m. nästan som om det i själva verket är hans variant av konservatism som är vad han felaktigt antyder att SD är: en ny socialdemokrati – av Sahlins, inte Hanssons årgång. Det är synd, eftersom det inte gör rättvisa åt vad jag uppofattar som hans och Elfströms ambitioner med Tradition & Fason.

Men om vi håller oss till Allianspartierna: i vilket totalt främmande individualistisk-universalistiskt radikalliberalt träsk har inte M redan dragit ned konservatismen! Hur abstrakt liberal-kristet och fjärran från den genuina konservatismen är i verkligheten inte KDs idégrund! Vilket för konservatismen främmande träsk är inte även dess politiska korrekthet! Hur fullständigt och programmatiskt motsatt konservatismen är inte i grunden FP i såväl historia som nutid! De borde kallas Venstre som i Danmark, och det borde också M. Menar Söderbaum verkligen på fullt allvar att det är dessa partier som ska förverkliga konservatismens potential i Sverige?!

Jag förnekar självfallet inte att det finns delsanningar inte bara hos dessa partier utan även i vänsterblocket – sådan är naturligtvis verklighetens komplexitet. Men samtidigt gör inget av dessa partier i sin modernistiska radikalism rättvisa åt just denna komplexitet. Jag vill påstå att SD idag gör det i långt större utsträckning, och samtidigt med en likaledes långt större och dessutom helt egen och annorlunda ideologisk konsekvens.

Det finns ingen anledning att här bemöta Söderbaums uppfattning att SD inte ”utgår från en konservativ idégrund”, att ”deras sakpolitik…inte heller [är] enhetligt konservativ (vare sig i liberalkonservativ eller socialkonservativ bemärkelse)”, och att SD därför är ”politiskt opålitliga förutom i invandringsfrågan och i nationalistiska frågor”. Allt detta har jag nämligen redan med avsevärd utförlighet diskuterat i tidigare inlägg, som Söderbaum kanske kommer besvara senare.

Söderbaums värdefulla bidrag

Trots min förblivande oförståelse för Söderbaums vurmande för olika Allianspartier liksom för hans kritik av SD, är det glädjande att han nu bemöter min analys. Det pekar, som jag inledningsvis skrev, framåt, mot en fortsatt och fördjupad politisk diskussion inom ett ideologiskt fält som knappast finns representerat på annat håll i Sverige idag.

Det är också mycket roligt att han nyligen skrivit en översiktlig artikel om den svenska konservatismens historia, som han såvitt jag förstår avser att vidareutveckla till en bok. Detta förtjänar all uppmuntran, och bekräftar min uppfattning om det viktiga och värdefulla i hans och Elfströms initiativ, Tradition & Fason, liksom, hoppas jag, det riktiga i min intuition att det är motiverat att ägna det mått av uppmärksamhet åt det som jag gjort här i min blogg.

Det ska bli intressant att se vad som händer om Söderbaum får tillfälle att tränga djupare in i den tidiga svenska konservatismen och dess intressanta spänningsfält mellan den historiska skolan och den filosofiska idealismen.

Jag hyser också all respekt för Söderbaums insatser i det paneuropeiska konservativa nätverket Vanenburg Society och “tankesmedjan” Center for European Renewal (men varför använder de amerikansk stavning av ”center”?!), som jag själv alltifrån början länkat till här.

Andre Geim on Political Correctness

-

Ulf Ekman och Livets Ords kollaps

I juli förra året tog ”huvudpastorn” i Livets Ord, Ulf Ekman, till orda i Världen Idag under rubriken ’SD inget seriöst alternativ i valet’. Här finner vi en av ”auktoriteterna” för dagens svenska kristdemokrati, inklusive en icke obetydlig del av dess konservativa falang. Hans åsikter är i högsta grad representativa för Världen Idag, eftersom det numera huvudsakligen är Livets Ord som står bakom tidningen.

”Att det finns problem i Sverige i dag vet vi alla”, skriver pastorn. ”Att de olika riksdagspartierna inte alltid tacklat dessa problem inger inte heller trovärdighet.” Vissa politiker verkar ”förneka problemen”. Ekman erkänner ”de stora problemen i invandrarpolitiken. Inte minst med integrationssvårigheter, urholkad asylrätt och en brottsstatistik som oroar många. Till detta kommer fundamentalistisk islam i vissa grupper och förmodad ökad arbetslöshet bland svenskar på grund av invandring.”

Men redan här röjs Ekmans nya politiska korrekthet: ”inte alltid tacklat”, ”förmodad ökad arbetslöshet”. Och i det följande brakar denna korrekthet mycket riktigt loss på det vanliga förutsägbara och standardiserade sättet.

Andan i församlingen har förändrats under de senaste tjugo åren. Ekman ägnar sig åt en ny, politisk propaganda. Utan några som helst självkritiska hämningar radas klichéerna och karikatyrerna upp: ”På ett populistiskt sätt utnyttjar SD detta och påstår enögt att invandrarna tar jobben, förändrar Sverige i negativ riktning och att SD är de enda som vågar ta upp problemen.” SD har ”en gemensam nämnare bakom alla sina problemställningar och det är främlingsfientligheten. Någon kallar dem för nostalgiskt nationalparanoida. De ser på Sverige som en gång stort och starkt och rikt, men numera förfallet på grund av överhetens svek och omvärldens – läs invandrarnas – destruktiva inflytande. Det är hög tid att vi återupprättar vår storhet och tar tillbaka det som egentligen är vårt, låter det som…Alltså tillbaka till en svunnen guldålder, folkhemmet, där Sverige var svenskt. Att på detta sätt försöka vrida klockan tillbaka är en omöjlig illusion.” Det är ”enödg populism”.

Gäsp. Herden manar, liksom oräknelika, ofta av starka intressegrupper välbetalda sådana i USA, sina får att hålla sig i den politiska mainstream-fållan. Att rösta på SD är ”olyckligt”. KD får inte åka ur riksdagen och SD inte komma in. SD får inte bli vågmästare. ”Alltså, viktigt att rösta i höst”.

Det bidde alltså ingenting mer av Livets Ord? Det är detta vi nu ska acceptera som ”tron som övervinner världen”? Ekman sjunger med änglarna, på det sätt Hans Bergström nyligen beskrev. I och för sig var ju något annat noga taget inte att vänta. Men problemet förblir förstås att ”änglarna” i detta fall bara är gamla vanliga världsliga, liberalsocialistiska drömmare. Vid behov pådrivna av globalismens krassa politiska och ekonomiska intressenter.

Kinkaku-ji (Temple of the Golden Pavilion), Kyoto

Begreppet politisk korrekthet

Jag har ofta använt begreppet “politisk korrekthet” i mina inlägg här såväl som i andra sammanhang. Det är, menar jag, ett analytiskt och teoretiskt relevant och legitimt begrepp, men det finns en risk att det används på ett alltför löst, svepande och inexakt sätt. Dess användning kräver en precis definition som bygger på en adekvat historisk och politisk-filosofisk förståelse.

Vad som skett är att begreppet politisk korrekthet kommit att bli en sammanfattande beteckning för det s.a.s. hittillsvarande resultatet av en lång historisk utveckling som konservativa kritiker av olika slag länge analyserat i andra kategorier. Den specifika utvecklingen från andra hälften av 1900-talet, med Frankfurtskolan och vad som idag av vissa kallas “kulturmarxismen”, radikalfeminismen, den anti-rasism som till sin verkliga innebörd ofta är en anti-vit rasism, den provokativa typen av affirmation av homosexualiteten o.s.v., föregick  termens introduktion, men denna utveckling representerar bara en intensifiering av en långt äldre politisk och kulturell dynamik. Den politiska korrekthetens förterminologiska historia, och därmed dess djupare innebörd, måste förstås i termer av de analyser konservativa tänkare och kritiker av olika slag presterat under de senaste århundradena.

En värdefull översikt av centrala politiska aspekter av fenomenet under andra hälften av förra århundradet är Jean Sévillias Le terrorisme intellectuel de 1945 à nos jours (2000). I USA tillhör Roger Kimball de främsta bland de otaliga kritikerna av fenomenet och dess olika uttryck, utan att dock använda själva termen särskilt ofta. Fastän han saknar en del av de djupare historiska och filosofiska perspektiven, härrör de analytiska resurser han använder ur den konservativa tradition som i sak förstått och adekvat beskrivit fenomenet innan termen uppfanns. (I en artikel om Kimball har jag dels uttryckt uppskattning av hans kritik så långt den sträcker sig, dels försökt antyda hur den behöver modifieras och kompletteras, men artikeln är gammal och täcker inte hans författarskap under de senaste tio åren.)

Numera finns emellertid också ett flertal böcker ägnade specifikt åt detta begrepp (eller denna term, i den engelska logiska betydelsen), exempelvis Matthias Hildebrandts Multikulturalismus und Political Correctness in den USA (2005), Geoffrey Hughes’ Political Correctness: A History of Semantics and Culture (2009), och John Lees Political Correctness and Higher Education: British and American Perspectives (2009). Jörg Schönbohms Politische Korrektheit: Das Schlachtfeld der Tugendwächter (2009), är ett exempel på termens numera vanliga användning för kritiska analyser av olika aspekter av samtiden.

På svenska, och med särskild hänsyn till svenska förhållanden, finns den av Pierre Kullbom och Per Landin redigerade Politisk korrekthet på svenska från 1989 och John Järvenpääs Politisk korrekthet: Likriktning, åsiktsförtryck och dikotomisering från 2006.

JBS President Lawrence P. McDonald on Crossfire in 1983, with Pat Buchanan

1-2

2

Larry McDonald, Wikipedia

Friedrich Hitzig: Die Berliner Börse

Socialkonservatismens innebörd

Som jag har framhållit tar Tradition & Fason upp en del viktiga historiska frågor. Dag Elfström skriver: ”Men är det då inte en socialkonservativ agenda partiledare Åkesson torgför i sina arbetsmarknadspolitiska utspel, har det frågats från liberalt håll. Näppeligen. Inte ens de mest inbitna socialkonservativa skulle försvara ’den svenska modellen’ som SD gör det. Disraeli, den socialkonservativa husguden, var exempelvis väldigt noga med att påpeka vikten av arbetsmoral och att var och en gör sin plikt utifrån den situation de befinner sig i.”

Denna Elfströms fråga om socialkonservatismen och den svenska modellen förtjänar att idag trängas djupare in i, både för den kvalificerade konservatismdiskussionens skull och p.g.a. SDs framgångar. Jag har i tidigare inlägg redan börjat utreda denna fråga i de stora drag som är tillräckliga för att komma tillrätta med de i denna diskussion aktuella missuppfattningarna eller polemiska förvrängningarna.

Ämnet i sig är alltså viktigt, men Elfströms kritik av SD är ohållbar, ja obegriplig, och går tyvärr ännu inte utöver den vanliga partipolitiska polemiken. Det är just i försvaret av den svenska modellen som SD gör det som hela skillnaden ligger. Just därför att den försvaras som SD gör det, blir försvaret acceptabelt för den inbitne socialkonservative. SDs försvar för den svenska modellen är inte Ss. SD förkastar ju Ss socialistiska ideologi och kulturradikalism.

Det är svårt att se vad Elfström menar med sitt framhållande av arbetsmoral och pliktuppfyllelse. Skulle SD inte försvara dessa? Skulle de förneka att vi har skyldigheter såväl som rättigheter? Dessa är självklart en del av socialkonservatismen i såväl Disraelis som SDs version.

Men socialkonservatismen handlar om mer. Även den klassiska liberalism som står så långt som någonsin är möjligt från socialkonservatism försvarade ju arbetsmoral och pliktuppfyllelse. Vad som gjorde Disraeli – liksom Bismarck, som Söderbaum tar upp i sin utmärkta artikelserie om välfärdsstaten som jag tidigare hänvisat till – känd som socialkonservativ var inte försvaret för arbetsmoral och pliktuppfyllelse. Det var i stället de statliga välfärdsreformer som sökte inom samhällsgemenskapen bevara eller införliva den nya industriella arbetarklass som under ovärdiga arbetsvillkor och levnadsförhållanden riskerade att alieneras och därför kunna exploateras av de radikala ideologerna och revolutionärerna.

Sådana reformer är givetvis inte tillräckliga för en fullständig socialkonservatism: civilsamhället och de mellanliggande grupperna är lika viktiga. Men de utgör en av flera beståndsdelar. Och de försvaras ju också av åtminstone en av Tradition & Fasons två redaktörer. Den svenska unghögern förespråkade sådana reformer i direkt kontinuitet med Disraeli och Bismarck.

Elfström är orättvis också mot Per Albins Hanssons S, som ju lärde just av unghögern. Åtminstone fanns bland dess väljare en beundransvärd, distinkt arbetarkultur, präglad av just arbetsmoral och pliktkänsla.

Överhuvudtaget är en justering i Tradition & Fasons bedömning av den svenska modellen under folkhemmets glansdagar önskvärd. Självklart kan det inte vara fråga om något passivt, nostalgiskt tillbakablickande, som kritikerna alltid felaktigt säger att SD ägnar sig åt. Det är inte bara så att ett enkelt, ohistoriskt återvändande naturligtvis är omöjligt. Det är också så att den svenska modellen innefattade ideologiskt oerhört problematiska element.

Jag har alltid försökt kritisera de intellektuella, kulturella och ideologiska strömningar som under dess tid gick framåt och bredde ut sig. När aspekter av den svenska modellens välfärdspolitik, sådana som ligger i linje med genuin socialkonservatism, försvaras, är det helt avgörande att samtidigt förkasta inte minst den förödande hägerströmianism som låg bakom modellen och i själva verket systematiskt undergrävde det moderna Sverige – inte bara på det moraliska och allmänkulturella planet utan i lika hög grad på det juridiska. Den var grundläggande för hela den alltmer politiserade och ideologiserade offentliga förvaltningen och den långtgående korporativismen.

Men samtidigt är urskillning i högsta grad nödvänding. Det gäller att förstå de materiella framgångarnas – som är vad det är och bör vara fråga om här – förutsättningar och funktionella strukturer. De hade inte varit möjliga utan århundraden av ackumulerat kulturellt kapital (jag finner denna term otillräcklig, men använder den i en vidare och djupare mening än Bourdieu). När Ms och Timbros teknoliberaler talar – och de har gjort det mycket länge – om hur Sverige var ett u-land vid slutet av 1800-talet, jämförbart med Uganda, är det ett av de många tragiska bevisen för den svenska högerns kollaps. De förstår ingenting.

Men det kulturella kapitalet togs i bruk på ett sätt som är av förblivande intresse. Vad vi talar om är ett land som under denna period ofta var världsledande inte bara i välfärdspolitik, utan i vetenskap och teknologi, i industriell produktion, i militärt försvar, ett land som tävlade med USA under dess allra starkaste epok på ett sätt inget land av jämförbar storlek kom i närheten av. Materiella värden är inte allt. Men de är något. Vad vi talar om är vad som rentav kallats “den andra stormaktstiden”. Jag föddes rakt in i allt detta och känner något slags ansvar för det - samtidigt som jag är kritisk mot dess ideologiska aspekter.

Jag drömmer verkligen inte nostalgiskt om något ohistoriskt återvändande. Jag har ägnat en stor del av mitt vuxna liv åt att, med exempelvis Tage Lindbom, försöka kritisera det modernistiska S-Sveriges materialism. Jag önskar något betydligt bättre än den svenska modellen i dess historiska form. Men en del finns att lära av denna och ta med sig för ett Sverige som halkat mycket långt ned i den internationella välfärdsligan.

SD eftersträvar såvitt jag förstår föreningen av den andra stormaktstidens materiella utveckling, den välfärd de gjorde att vi utan problem hade råd med, och rekonstruktionen av de kulturella och moraliska traditioner och mönster som denna utveckling och denna välfärd förutsatte och som också är av grundläggande betydelse för samhällsgemenskapen i sig.

Om Elfström försöker antyda att SDs försvar för den svenska modellen är ett försvar för ett system av passiviserat, vegeterande bidragsberoende, fusk, utnyttjande och kravlöshet, är det lätt att förstå att han inte ens själv kan tro på det. Ett sådant system har ingenting med socialkonservatism, Disraeli, Bismarck, SD eller ens Per Albin Hansson att göra.

Men fastän Elfström hittills bara ägnat sig åt snäv, partipolitisk polemik av det vanliga slaget ger det åtminstone anledning till en närmare behandling av de historiska sammanhangen. Såtillvida äger det ett värde. Man får försöka glädja sig åt det lilla i dagens svenska debattklimat.

Bruno Gollnisch au congrès de Tours (1-2)

2


Categories

Jan Olof Bengtsson D.Phil. (Oxon.)

Teaching Spirituality

Restoring the Arts & Humanities

Saving Europe

Archives

For a Truly European Union

All original writing © Jan Olof Bengtsson

Other Jan Olof Bengtsson Websites

History of Ideas

Philosophy

12th International Conference on Persons

"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi