Photo: Yair Haklai

Manuscriptum Verlagsbuchhandlung, 2009     Amazon.de

Kurzbeschreibung:

Politische Korrektheit: Denken in den streng vorgezeichneten Bahnen derer, die in einzelnen gesellschaftlichen Bereichen und zu mehr oder weniger grundlegenden Fragen die Deutungshoheit für sich beanspruchen – und jede Verlautbarung in eine oft abstruse, von schauderhaften Worthülsen strotzende Sprache gießen. Man könnte das mit Erheiterung registrieren, wenn sich dahinter nicht etwas sehr Ernstes verbergen würde. Jörg Schönbohm, eigenwilliger und unbeugsamer Konservativer, zeigt in beklemmender Weise, daß das, was einst sinnvoll als Kampf gegen Minderheitendiskriminierung begonnen hatte, heute immer mehr in eine Dämonisierung und Stigmatisierung von Andersdenkenden mündet. Was die Folgen angeht, die Gefahren für Demokratie und Meinungsfreiheit nämlich, kann er sich zu Recht auf Montesquieu berufen: Dort, wo es keine sichtbaren Konflikte gibt, gibt es auch keine Freiheit.

Shambhala, 2001 (revised edition) (1984)     Amazon.com

Back Cover:

Science and religion are often viewed as antagonists in the quest for truth. It may come as a surprise, then, to find that the leading physicists of the twentieth century were sympathetic to a mystical worldview. In this collection, Ken Wilber brings together the writings of eight great scientists – Heisenberg, Schroedinger, Einstein, de Broglie, Jeans, Planck, Pauli, and Eddington – with the aim of addressing several important questions: Do the findings of modern physics support the teachings of ancient mystics? How does the scientific method compare with contemplative techniques in the quest for truth? Is there really a “battle” between these two approaches to investigating reality? In revealing some answers, Wilber also points the way toward a genuine reconciliation between science and religion.

Back Cover, first edition:

The popularity of recent books such as The Tao of Physics attests to the unprecedented interest in the relationship between modern quantum physics and mysticism that has arisen in the past decade. And yet nowhere before have th thoughts of the original founding physicists themselves been presented. Quantum Questions brings together for the first time the mystical writings of the world’s great physicists – Heisenberg, Schroedinger, Einstein, de Broglie, Jeans, Planck, Pauli, and Eddington – all of whom express a deep belief that physics and mysticism are somehow fraternal twins.

The seminal thoughts of virtually every major physicist involved in the discovery of quantum physics and relativity are presented here. What their essays show is that each of these remarkable men, without exception, came to believe in a mystical or transcendental world view that embodies the world as a spiritual, rather than material, phenomenon.

Written in completely nontechnical language, the writings collected here are not only accessible, but also eloquent, profound, and brilliant. The selections were made by Ken Wilber, a distinguished scientist in his own right, who also edited The Holographic Paradigm, and is the author of Up from Eden, No Boundary, and A Sociable God.

JOB’s Comment:

An anthology with the texts of the physicists themselves, with their own formulations, is obviously of central importance when their positions on the issues indicated by the blurbs have caused so much speculation and such far-reaching popular applications. It should be noted - since the blurbs do not mention it - that neither the physicists nor Wilber simply take the position that quantum physics in itself supports a mystical worldview. As I said in my post ‘An Open, Intelligible, and Semiotic Universe’, this fact points to the need for a discussion of the distinct and inevitable role of philosophy in the debate about the relation between science and religion or mysticism, which in turn of course calls for a clarification of the nature and reach of philosophy.

Eckhart omfattar i mycket Plotinos’ lära om den högsta enheten, men vill  ibland på ett sätt som tycks anses inte riktigt äga någon motsvarighet till hos denne förneka Gud som ett övervara i betyelsen ett annat vara av det slag jag tidigare diskuterat i samband med den platonska traditionen. Han synes ofta anses vilja mer kompromisslöst apofatiskt uppfatta den absoluta åtskillnadslösa och opersonliga enheten som det högsta, och på nytt sätt insistera på att denna enhet i jämförelse med den världsliga varaordningen är snarare ett intet än ett övervara. [Schulz, Der Gott der neuzeitlichen Metaphysik (1957), 14.] Men om han samtidigt, som Copleston beskriver det, vill i enlighet med den enhetliga varaordningens ontoteologi panteistiskt sätt se hela skapelsen i Gud, och som endast så, och icke utom Gud, ägande existens, finner vi redan här en motsägelse. [Copleston, A History of Philosophy, III (1953), 185, 187.]

Och det gör vi också, och på samma sätt som hos Pseudo-Dionysios, när vi finner att han även uppvisar en i sak klart katafatisk tendens. Generellt gäller naturligtvis att ett sådant samtidigt bejakande av apofaticism och katafaticism endast blir teoretiskt försvarbart i ljuset av en åtskillnad mellan nivåer eller dimensioner hos en verklighet de tillämpas på eller hos förståelsen och insikten hos det ändliga subjekt eller förnuft som står för tillämpningen. Detta har såvitt jag förstår ännu inte tillfredsställande klargjorts i den idealistisk-mystika tankelinjen från Plotinos över Pseudo-Dionysios och Eriugena till Eckhart.

Till den sistnämndes katafatiska tendens hör nämligen helt enkelt vad som i verkligheten måste ses som den positiva bestämningen av Gud som intellectus och intelligere. Den griper tillbaka på aristoteliska, medelplatonska och plotinska temata. Och den  anses av Eckhart kunna tillskrivas vad som annars även hos honom själv är apofaticismens över- eller snarare ickevara. Platon hänför visserligen det godas idé – och därmed även han en katafatisk bestämning – till detta som står över ousia, till ett vara som är överordnat de övriga idéernas vara. Men detta är en annan bestämning: det Godas övervara är för Platon inte i sig intelligerande, inte nous. Plotinos erkänner övervarat i den mening jag beskrivit (Gilson ville förstå Plotinos’ enhet som Intet, men det är en uppenbar anakronism och vore en ensidig uppfattning t.o.m. av Eckhart) men kan, liksom andra apofatiker, inte konsekvent upprätthålla ståndpunkten att det är fritt från alla positiva bestämningar. I själva verket är det knappast ens hans och jämförbara tänkares avsikt att hävda den totala apofaticismen, men de nämnda teoretiskt nödvändiga distinktionerna framstår alltså såvitt jag kan se här alltid som otillräckliga.

Klart förefaller dock att Plotinos’ position rörande den enhet som liksom Platons Goda är ”bortom” varat till skillnad från denna Platons lära  syftar till att klargöra skillnaden mellan det positivt förstådda oändliga varat och de ändliga formerna/idéernas (o.s.v.) vara, det vara som för Platon, i linje med den allmänna grekiska föreställningen om det fullkomliga som begränsat, allena var det för idévärlden, för idévärlden i dess helhet, ifrågakommande: även om han med läran om det Godas övervara i Staten, och för den delen om enhetens åtskillnad från de begränsade formerna i Parmenides, började peka utöver den grekiska begränsningstänkandet och fram mot Plotinos.

Inte heller för Plotinos är det över det ändliga befintliga varat nous: det senare tillhör för honom endast den andra hypostasen. Men han tycks ändå acceptera ett annat slags kunskap och intellektion hos den oändliga enheten (katanoesis, hypernoesis), som han inte närmare förklarar och om vars natur forskarna är oeniga; det är därför svårt att avgöra i vilken utsträckning det föregriper vad Schulz och andra vill se som en specifik nytida innovation, beläggbar inte minst hos Eckhart.

Såvitt jag kan se innebär vad som i sak ändå närmast är den positiva bestämningen av övervarat som intellectus en variation hos Eckhart av en sådan uppfattning, som därefter snabbt återkommande redan hos Occam: Gud är inte vad som kan uppfattas som ett ”tingligt” vara utan ett övervara i förhållande till den världsliga ontologiska ordningen, samtidigt som Gud ändå som tänkande och kunskapsägande måste sägas äga ett annat och högre obegränsadhetens vara. Vi kan säkert finna en radikalisering, och förvisso en skillnad gentemot vad som brukar uppfattas som Plotinos’ uppfattning om ”emanationen” i läran att Guds tänkande och medvetande inte bara inte är den världsliga varaordningens  högsta nivå utan inte heller det som ligger till grund för den. I det de inte är ”substans” är de inte heller i någon mening ontologiskt relaterade till världens varaordning och med denna jämförbara.

Därmed kan det logiska och ontologiska prioritetsförhållandet mellan vara och intelligens uppfattas som omkastat, om inte i förhållande till Plotinos så åtminstone till den övriga grekiska traditionen. Eckhart skriver: Ostendo quod non ita videtur mihi modo, ut quia sit ideo intelligat, sed quia intelligit ideo est, ita quod Deus est intellectus et intelligere, et est ipsum intelligere fundamentum ipsius esse (Det synes mig nu, förklarar jag, inte som vore det så att Gud tänker därför att han är, utan som att han är därför att han tänker, således att Gud är intellekt och intellektion, och att intellektionen själv är fundamentet för hans eget vara). [Cit. i Schulz, 15, not 6 från Quaestiones Parisienses.]

Eckhart åberopar en passage i Aristoteles’ De Anima där de olika sinnena hänförs till olika varaområden. Synen hör till det synligas, till färgernas område; men för att kunna se färgerna, måste seendet själv vara färglöst. Detta blir en bild för Guds förhållande till det varande. Gud tillhör inte det varande, är från det varandes synpunkt ett intet, men kan i analogi med synen och det synliga, färgerna, positivt bestämmas som det som intelligerar det varande, intellectus. [Ibid. 16.]

För Schulz är det detta som utgör upprinnelsen till det moderna begreppet om subjektet. [Ibid. 14.] Den äldre betydelsen av subjekt som vi ovan omnämnt i samband med Alexander av Hales var som vi sett icke övergiven på Duns Scotus’ och Eckharts tid. Men med definitionen av Gud som intellectus och av intellectus som primärt för den egna varaarten kan Eckhart säkert, oavsett frågan om förhållandet till Plotinos, i viss mån sägas bidra till det som  med tiden utvecklas under samma term till vad som verkligen kan förstås som ett mer specifikt modernt subjektsbegreppet, nämligen det “rena”, “tomma”, “formella” subjektet eller subjektiviteten, det som skänker enhet åt medvetandets innehåll men själv inte är innehåll, det som blott “tänker”, “uppfattar” och “vill” men som själv inte “är” i vad som ännu uppfattades som den avskilda världsliga ordningens självklara substantiellt-ontologiska mening.

Hos Duns Scotus tycks som vi sett vissa förutsättningar ha skapats för denna varaförlust ifråga om det mänskliga subjektet i dess handhavande av den “ideella” kunskapen som objektet-för-subjekt. Vi har nu stiftat bekantskap med Eckharts uppfattning av intellectus - och detta blir nu alltså också Eckharts definition av Gud. Som framgått är det inte helt lätt att fastställa vare sig hur mycket som verkligen är nytt här, och hur mycket som verkligen är sådant som man anser kännetecknar ett specifikt modernt subjekt. Trots vissa radikala formuleringar hos Eckhart av ett slag som väl går utöver Plotinos’ framstår så här långt nyheten och specificiteten hos det moderna subjektet åtminstone inte självklart som fullt så markerade som vissa historiker vill göra gällande.    

© Jan Olof Bengtsson

Thomas Dunne Books, 2004     Amazon.com

Back Cover:

A damning indictment of the present masters of the G.O.P., Where the Right Went Wrong calls to account both the Bush White House and Beltway conservatives for an abandonment of principle in the pursuit of permanent power. Topics include:

- The neo-conservative cabal – liberal wolves in conservative suits

- How the Iraq war has widened and imperiled the War on Terror

- How current trade policy outsources American sovereignty, independence, and industrial power

Praise for Patrick J. Buchanan

“Warm and self-deprecating, surprisingly witty, honest to a fault about his political views, and not quite as knee-jerk a Reagan conservative as I’d been led to expect. Mr Buchanan has a secret weapon: charm.” - Fred Barnes, The New York Times 

“Patrick Buchanan is Dennis the Menace with the pen of H. L. Mencken.” – The Christian Science Monitor

“Buchanan is an honest writer who opens his mind and psyche in a way few people can…He minces nothing except an occasional opponent.” - The Philadelphia Inquirer

Front Flap:

A searing exposé of the saboteurs of reaganism and sappers of the Bush administration by three-time presidential candidate and bestselling author Pat Buchanan

American empire is at its apex. We are the sole superpower, with no potential challenger for a generation. We can reach any point of the globe with our cruise missiles and smart bombs, and our culture penetrates every nnook and cranny of the global village. Yet our beloved America is now reviled abroad, dictated to by arrogant judges at home, overrun by special interests, and buried beneath a mountain of debt.

Where the Right Went Wrong chronicles how the Bush administration and Beltway conservatives have abandoned their principles, and how a tiny cabal hijacked U.S. foreign policy and may have ignited a “war of civilizations” with the Islamic world that will leave America mired down in Middle East wars for years to come.

At the same time, these Republicans have sacrificed the American worker on the altar of free trade adn discarded the beliefs of Taft, Goldwater, and Reagan to become a party of big government that sells its soul to the highest bidder.

Published as the 2004 presidential election heats up, Where the Right Went Wrong may be the most controversial political book written this year.

Amazon.com Review:

Although the George W. Bush administration is famous for being “on message,” delivering a consistent and polished political perspective no matter what, such consistency apparently does not extend to every member of the conservative universe. In Where the Right Went Wrong, veteran pundit and occasional presidential candidate Patrick Buchanan offers up scathing criticisms of Bush’s policies, the arrogance and boorishness of which, he warns, could ultimately dramatically destabilize the United States’ superpower status. The problem, in Buchanan’s eyes, is the rejection of traditional Reagan-era conservatism by an administration under the sway of the so-called “neoconservatives,” who favor a pre-emptive military strategy and big government and don’t mind running up dangerously huge budget deficits to support it. The war in Iraq, fought without direct demonstrable threat, alienates America in the eyes of the rest of the world, says Buchanan, squandering the global goodwill earned after the 9/11 attacks and creating exponentially larger numbers of terrorists who will threaten the U.S. for generations to come. The zeal over free trade among elected officials, a feeling notably not shared by Buchanan, Ross Perot, and Ralph Nader, is costing America jobs, Buchanan theorizes, and leading to a de-industrialized service-sector-only economy, an end to American self-sufficiency in favor of a reliance on global corporations, and a looming economic crisis. Refreshingly, and unlike pundits of his day, Buchanan crafts his arguments by examining world history, offering detailed analogies to the Roman Empire, the Civil War, and pre-Soviet Russia among others. Conservatives alienated by the Bush administration will find an eloquent champion in Buchanan and even liberals, who may not have known there was a conservative argument against war in Iraq, stand to learn something from a right side of the aisle perspective so different from that found in the Bush White House.  – John Moe

Signaturen ’Ernst’ ber mig i en trevlig kommentar utveckla vad jag menade med några formuleringar i mitt inlägg ’Identitär Idé: Motpol i rätt riktning?’, och jag svarar åter här, med tilltal i andra person, i form av ett nytt, separat inlägg, om än denna gång något abstrakt och utan att omedelbart kunna tillmötesgå alla kommentatorns önskemål.

Jag betraktar detta tillvägagångssätt som programmatiskt för denna blogg. Jag vill lyfta fram mina kommentatorers ofta mycket värdefulla synpunkter och frågor, och har därför redan flera gånger svarat på detta sätt och avser fortsätta göra det i mån av tid. Jag kan inte göra det med alla kommentarer, men jag kan göra det med några särskilt viktiga då och då, eller så ofta som möjligt; I själva verket finns flera gamla viktiga som jag har svarat på i kommentarfälten men som också med fördel skulle kunna lyftas fram i separata inlägg. Det accentuerar ytterligare, utöver kommentarfälten, bloggens dialogkaraktär, dess unika nya tekniska möjligheter för kommunikation och idéutbyte, även om det fortfarande är en begränsning att så många även bland de bästa och mest kvalificerade debattörerna på nätet skriver under pseudonym eller ofullständigt och icke-identifierbart eget namn.

En annan och lika allvarlig begränsning, som jag har försökt be om ursäkt för i ett separat inlägg, är att jag själv oftast är så långsam med mina svar. Jag hoppas på överseende med detta och på tålamod från kommentatorerna.

—

Jag skrev att jag

“haft invändningar mot identitarismen som sådan och mot det sätt på vilket Motpol, inspirerad av den och den franska nya höger ur vilken den sprungit, kommit att lägga sig alltför långt från den centrala europeiska kulturtraditionen sådan jag förstår den. Det finns flera märkliga inslag i idéntitarismen av det vanliga, kombinerat romantiska och rationalistiska slaget, som jag inte kan stödja.”

Du frågar: ”Vad är det för invändningar mot identitarismen du har? Vad innebär egentligen den centrala europeiska kulturtraditionen? Och vad är det för märkliga inslag du syftar på?”

Till att börja med: lägg märke till att jag skrev “den centrala europeiska kulturtraditionen sådan jag förstår den“. Andra är naturligtvis fria att definiera de på annat sätt. Det är svårt att med tillräcklig korthet sammanfatta vad jag menar här, men About-sidan kan förhoppningsvis ge en vissa antydningar. Vill du gå djupare så bör mina olika inlägg, främst i kategorin Philosophy och dess underkategorier, med viss tydlighet förmedla vad det är jag försvarar som denna kulturtradition. Detsamma gäller de flesta av mina övriga publikationer. Kategorin och sidan References, liksom även Links-sidan, bör också ge en klar bild. 

Men notera att jag inte heller finner denna europeiska tradition tillräcklig sådan den historiskt förelegat, att min position är att den på visst sätt måste fördjupas och kompletteras av Vedanta - något som jag dock menar underlättas just genom mitt sätt att uppfatta den.

De texter jag hänvisar till förklarar med större och mindre utförlighet innebörden av den kombinerade romantik och rationalism jag nämner i det stycke du citerar och som definierar den västerländska moderniteten. I sina lägre uttryck leder de entydigt bort från kulturtraditionen sådan jag förstår den. Och såväl den nya högerns som identitarismens tänkande är såvitt jag kunnat se tyvärr alltför ofta tydliga illustrationer av dessa fenomen.

Den mest centrala invändning jag har gäller inslagen av vissa karaktäristiska uttryck för den “lägre romantiken”, och jag fokuserar därför här på den i stället för på rationalismen. Mitt perspektiv är här bestämt primärt av den svenska s.k. personlighetsfilosofins och motsvarande personalistisk-idealistiska tänkares kritik av aspekter av den tyska romantikens av alltför långtgående panteism präglade varianter av idealismen. För förståelsen av det panteismbegrepp jag här använder vill jag framför allt hänvisa till min uppsats ‘Idealism and the Pantheistic Revolution: The “Big Picture” and Why It Is Needed’ (se Publications-sidan).

Invändningarna blir kanske lättare begripliga om vi går tillbaka historiskt och tittar på hur de gäller även äldre strömningar som den nya högern och dess identitära avknoppning i stor utsträckning upptar och bygger på. Jag säger inte att det inte finns delsanningar också i dessa, och vi är alla s.a.s. ombord, nolentes volentes, på den modernitet som formats av dessa krafter. De är en del av oss, och att höja sig över deras problematiska aspekter är därför i hög grad en process av självinsikt och självövervinnelse.

Men detta är nödvändigt, för problemen är, i det perspektiv som tillhandahålls av – och, vågar jag påstå, endast av – den centrala europeiska kulturtraditionen sådan jag vill uppfatta den, uppenbara och allvarliga. Därför krävs urskillning av en typ och på en nivå som är just vad jag alltför ofta saknar i identitarismen.

För att uttrycka det kort med hjälp av några centrala exempel: vissa aspekter av Wagner, de som Nietzsche främst hyllar, stora delar av Nietzsche själv (han är naturligtvis en extremromantiker och inte någon “klassicist”), och åtskilligt i den tyska konservativa revolutionen och dess partiella motsvarigheter i andra länder, är uttryck för denna lägre romantik som jag tar avstånd från, och ligger redan långt vid sidan av den tradition jag vill försvara. Även nationalsocialismes mest kände (om än inte typiske och representative) tänkare, Heidegger, är i sin intention i mycket bestämd av denna breda och dominerande moderna riktning. 

Mer konkret än så hinner jag dessvärre just nu inte bli: jag kan här inte räkna upp de mer specifika märkliga inslagen i identitarismen som i sin tur ofta är produkter av just dessa uttryck för den lägre romantiken, men naturligtvis också för den mer allmänna och än äldre och djupare lägre-romantiska föreställningsvärlden och dess speciella tillägnelse av och ömsesidiga växelverkan, ja syntes med den moderna rationalismen. Det handlar om sådant som i det distinkta metafysiska, moraliska och värdemässiga perspektiv som tillhandahålls av den (kompletterade och förstärkta) tradition som jag i anslutning till och kontinuitet med distinkta skolor och tänkare försöker, utan några särskilda anspråk på originalitet, kort föreslagit bör åskådningsmässigt artikuleras i termer av idealism, personalism, värdecentrerad historicism, alternativ modernitet, nyskapande traditionalism, och högre kosmopolitism, framstår inte bara som ytliga excentriciteter utan ibland också som ganska kraftiga och dominerande centrifugala excesser med vad som borde vara lätt iakttagbara problematiska följder.

Men jag ska gärna återkomma med denna uppräkning; ämnet är angeläget både för mig själv och i dagens debatt i allmänhet. Tills vidare vågar jag dock än en gång hänvisa till de nämnda texterna (och det bör räcka gott och väl med de som finns här i bloggen, med början på About-sidan): för den som har en viss filosofi-, idé- och kulturhistorisk bildning – och jag har all anledning att tro att du har det – och som uppfattat grunddragen i den åskådning jag oftast i ett historiskt perspektiv och med ett historiskt framställningssätt försökt försvara eftersom det motsvarar, om inte den “egentliga” europeiska kulturtraditionen, så åtminstone vad jag själv finner vara något av det mest väsentliga och värdefulla i denna, bör det vara tillräckligt att läsa endast några få sidor hos en de Benoist eller en Faye för att skillnaderna ska bli uppenbara, och därmed också vad det är jag inte kan stödja.

Jag avslutar ändå med att betona det jag förklarat exempelvis i inlägget ‘Den klassisk-kristna traditionen och dess gränser’, nämligen att jag också finner viktiga delsanningar i den nya högern och identitarismen. Det är dessa delsanningar som gör att jag har flera länkar här till sajter relaterade till dessa riktningar.

Jag försvarar den “högre romantiken”, och ser dagens primära och oundvikliga kulturella uppgift som ett höjande eller lyftande ur den lägre romantik i vilken i en eller annan form alla sätt sitter fast, upp till denna högre romantik, och därifrån till resten av den fulla alternativa åskådning som jag menar bör definieras i de ovan angivna termerna. Men den går naturligtvis också utöver dessa och öppnar sig helt enkelt, som framgår redan i kategorin Philosophy men framför allt i Spirituality, mot den tidlösa sanningen, de yttersta kosmiska och metafysiska principerna, och den samtidigt högsta och djupaste verkligheten. Den går i denna mening också utöver Europa. 

På grund av vår betingadhet av romantiken överhuvudtaget går dock såvitt jag kan se vägen nödvändigtvis först till den högre romantiken, som konvergerar mot allt detta övriga. Vi måste helt enkelt arbeta inifrån romantiken, inklusive den lägre. I ett större historiskt perspektiv är det en begränsning. Men det är ingen omöjlig uppgift, och alldeles oavsett vad som i övrigt objektivt gäller om vår belägenhet är detta naturligtvis det arbete som inte bara måste vara nuets, utan som också just genom vår förvärvade natur subjektivt verkligen passar oss, som i sanning är vårt eget, och som vi också realistiskt kan framgångsrikt fullborda.

Och detta innebär att det i högsta grad borde vara möjligt att arbeta i denna riktning även inifrån identitarismen.

© Jan Olof Bengtsson