Alf Ahlberg (1892-1979) är mest känd för sin gärning som historiskt djupt förankrad, frihetligt demokratisk folkbildare vid Brunnsviks folkhögskola. Och för det framgångsrika, i stor utsträckning essäistiska författarskap i vilket han förmedlade sin åskådning och sina värderingar till en bred läsande allmänhet, sitt vältaliga försvar i många olika sammanhang för det klassiska bildningsarvet och humanismen i viss relativt noga bestämd mening, sitt distinkta urskiljande av denna humanisms historiska linje i västerlandet, sina introduktioner till filosofins historia och enskilda filosofer, sin kritik av den moderna totalitarismen, sin inte minst psykologiska analys av den moderna propagandan och dess effekter, och i någon mån kanske också sina många översättningar.
Men Ahlbergs något “smalare” filosofiska verk från hans tidiga period i Lund – där han var Hans Larssons favoritstudent – förtjänar i lika hög grad uppmärksamhet. Ahlberg ger i dem en tydlig och karaktäristisk, av traditionen från Geijer och Boström direkt och explicit influerad personlighetsfilosofisk turnyr av Windelbands och Rickerts samtida värdefilosofiska nykantianism (den s.k. Badenskolans), som i flera avseenden är av bestående värde och intresse. Det är de ståndpunkter han här artikulerade som ligger till grund för hans senare, bättre kända författarskap och allmänna kulturella gärning, och för den som är förtrogen med dessa ståndpunkter är de där ofta lätt igenkännbara. Inte minst genom Ahlberg kom den svenska personlighetsfilosofin på detta sätt att i viss utsträckning forma en central bildningslinje också i nittonhundratalets svenska kultur.
Liksom på sitt sätt John Landquist och tidigare Vitalis Norström förnyade och varierade Ahlberg den personlighetsfilosofiska traditionen. Visserligen förlorades några centrala dimensioner av denna, men den distinkta åskådnings- och värdemässiga profilen måste ändå hos alla dessa, och inte minst Ahlberg, i stor utsträckning sägas ha bevarats och vidareförts inom den delvis nya epistemologiska och metafysiska ramen.
Filosofiskt är det möjligt att gå djupare, och för att göra det måste man snarare gå tillbaka till eller i alla fall gå via den mer konsekventa och fullgångna typ av filosofisk idealism som senboströmianerna och andra vid samma tid fortfarande åtminstone försökte försvara. Idag kan vi, insisterar jag, lättare än dessa se de vida perspektiv denna typ av filosofi öppnar – inte bara genom tydligare historiska linjer bakåt i den västerländska filosofihistorien, utan också genom ny tillgång till komparativa studier och fördjupad introduktion inte minst av den vedantistiska traditionen.
Även omfattande ny forskning om artonhundratalsidealismen – och inte bara den tidiga tyska – har bidragit till en långt bättre kännedom om vad som länge lättvindigt avfärdades med hjälp av enkla karikatyrer, och filosofer har åter försvarat, nyformulerat och vidareutvecklat idealismens ståndpunkter. Allt detta underlättar förståelsen, historiskt och filosofiskt, av vad det i själva verket handlade om.
Denna idealism var, i dess svenska variant, den tradition i vilken Ahlberg formades. Den nödvändighet av personlighetsfilosofins nykantianska och övriga modifikationer som han med Landquist och Norström var övertygad om framstår idag i flera centrala avseenden som mindre självklar. Ändå har vi också hos Ahlberg på många punkter att göra med insikter som några av de bästa filosoferna idag, efter de olika pragmatiska, analytiska, fenomenologiska, existentialistiska, kritisk-teoretiska, strukturalistiska och i vid mening postmodernistiska och postmarxistiska riktningarnas långa dominans och därmed den beklagliga historiska diskontinuiteten, ibland förefaller s.a.s. kämpa onödigt hårt för att återfinna, återupptäcka, nyformulera. Ahlberg inte bara kvarhåller insikter från den äldre traditionen, utan omformar också de distinkta bidragen från sin egen tids främst tyska tänkande på ett sätt som åtminstone delvis böjer dem till harmoni med dessa insikter, ja möjliggör nya distinkta, i sig värdefulla uttryck för dem.
Jag har tidigare här i bloggen postat kortare texter om svenska personlighetsidealister hämtade från första upplagan av det av Ahlberg redigerade Filosofiskt lexikon (1925).
Jan Olof Bengtsson 