Med början i den diskussion som följde efter mitt inlägg Jonas De Geer och Samtidsmagasinet Salt har jag flera gånger fått anledning att kommentera bloggportalen Motpol och den identitaristiska filosofi som den, eller åtminstone de flesta av dess skribenter, kan sägas sträva att samlas kring.
Förutom min kritik mot främst några av de kommentatorer som tillhör Motpol-kretsen har jag haft invändningar mot identitarismen som sådan och mot det sätt på vilket Motpol, inspirerad av den och den franska nya höger ur vilken den sprungit, kommit att lägga sig alltför långt från den centrala europeiska kulturtraditionen sådan jag förstår den. Det finns flera märkliga inslag i idéntitarismen av det vanliga, kombinerat romantiska och rationalistiska slaget, som jag inte kan stödja.
Men jag har också flera gånger och på olika sätt uttryckt uppskattning av de värdefulla artiklar av annat slag som man också ofta finner på Motpol. Som de själva förklarar, representerar portalen ett ganska brett åsiktsspektrum.
Sedan förra året tycks Motpol-kretsen också arrangera en återkommande endagskonferens kallad Identitär Idé. Trots namnet får jag intrycket att detta kan betyda att de rör sig åt rätt håll. Åtminstone innebär det att de tar steget ut ur den anonymitetskultur vars problem jag så många gånger diskuterat och som de även själva varit väl medvetna om.
Här är ett klipp som de lagt ut från den senaste konferensen, och som jag på det hela taget tycker ser lovande ut (även om jag inte känner till alla de nämnda föredragshållarna).
Jan Olof Bengtsson 
Som besökare på Identitär Idé 1 och 2, kan jag meddela att dessa seminarier har varit identitära med en tämligen bred definition. Min gissning är att ganska många skulle kunnat ha ett positivt utbyte av dessa.
Angående anonymitetstemat är det så, att väl på seminariet, kan man gå runt och bekanta sig med andra människor, i den mån man själv, och de andra är intresserad av detta. Av egen erfarenheter kan jag säga att somliga verkar tycka sådant är givande, men andra inte. Om dessa senare agerar som de gör på grund av oro eller misstänksamhet vet jag inte, men troligtvis inte.
Däremot proceduren att komma till seminarierna har omgärdats av diverse säkerhetsarrangemang. Detta har de som ordnat seminarierna uppenbarligen sett som nödvändighet, antingen av en reell hotbild eller för att trygga besökare som uppfattar en fiktiv sådan
/JTS.
OK, “bred definition” låter bra. När det gäller anonymiteten vill jag påminna om att jag alltsedan diskussionen med SolGuru i kommentarfältet till min första post om anonymitetsfrågan, ’Motpol och anonymitetskulturen’, har betonat att jag accepterar att anonymiteten i flera och kanske många fall är legitim och rimlig i den mening jag avser. I inläggen ’Anonymitetskulturen ännu en gång’ och ’Anonymitetskulturen och terrorismen’ försvarade jag anonymiteten med hänvisning bl.a. till just säkerheten och det politiska våld som regeringen, andra politiker och vissa media ofattbart nog tycks i viss utsträckning acceptera och legitimera. I inlägget ‘Ezzelino’ skrev jag att de många utmärkta Flashback-debattörer jag tycker borde skapa ett nytt forum kunde förbli anonyma om det verkligen är nödvändigt, eftersom de inte missbrukar anonymiteten. Vad jag vänder mig mot är anonymitetskulturen just som kultur, inte minst därför att i denna kultur s.a.s. en specifik okultur tydligen är accepterad och betraktad som helt normal. Det är i första hand de uppenbara missbruken jag vänder mig mot. Men naturligtvis tycker jag också att anonymiteten är onödigt utbredd. Detta är en annan viktig poäng. Den problematiska kulturen tycks göra att många debattörer godtar den som en självklar norm utan att egentligen ha något annat skäl för eller något behov av det. Det hör till att vara anonym i nätfora och kommentarfält. Och detta är problematiskt eftersom anonymiteten i sig självklart på många sätt är en nackdel. Såvitt jag kan se hindrar anonymitetskulturen onödigtvis en rad förträffliga skribenter och debattörer – “Kalle” och jag har diskuterat några på Flashback här i bloggen men det finns, som jag framhöll, många fler – från att verka öppet och fullt ut som normala intellektuella. Intellektuella av ett slag som Sverige behöver.
Trevligt att du uppmärksammar Identitär Idé!
Men skulle du kunna utveckla vad du menar med följande:
“har jag haft invändningar mot identitarismen som sådan och mot det sätt på vilket Motpol, inspirerad av den och den franska nya höger ur vilken den sprungit, kommit att lägga sig alltför långt från den centrala europeiska kulturtraditionen sådan jag förstår den. Det finns flera märkliga inslag i idéntitarismen av det vanliga, kombinerat romantiska och rationalistiska slaget, som jag inte kan stödja.”
Vad är det för invändningar mot identitarismen du har? Vad innebär egentligen den centrala europeiska kulturtraditionen? Och vad är det för märkliga inslag du syftar på?
Vänligen,
/E.
Hej Ernst och tack för ännu en trevlig kommentar. Jag har nu besvarat den i ett nytt, separat inlägg.