Termen person under antiken

Jag har i ett antal inlägg tittat på flera filosofiska föreställningar som kan sägas motsvara väsentliga aspekter av personbegreppets rent begreppsliga innehåll. Termen person härrör emellertid också från en tradition av skiftande men delvis helt andra begreppsliga användningar och betydelser alltifrån den romerska republiken. Med införandet av termen utvecklas också det begreppsliga tänkandet, och det tidigare begreppsliga innehåll som vi diskuterat preciseras ytterligare och fördjupas. Samtidigt sker naturligtvis också en begreppslig förändring: den nya termen person motsvarar stundom också ett nytt begrepp. Och detta nya begrepp kan på olika sätt kombineras med de gamla.

Etymologin har framstått som osäker. Den rimliga tolkningen är dock förstås att persona är besläktat med och utvecklat ur det grekiska πρόσωπον, som åtminstone med tiden antog ungefärligen samma betydelse som detta, och som är relaterat till sanskrittermen प्रतीक  (pratīka) med samma betydelse. [Roger Benjamin redovisar (Notion de personne et personnalisme chrétien (1971), 13 f.) Maurice Nédoncelles slutsatser i artikeln ’Prosopon et persona dans l’antiquité classique’ i Revue des sciences religieuses, 22 (1948), 277-99. För de etymologiska tolkningarna och personbegreppets tidiga grekiska och romerska historia bygger jag här också på artikeln ’Person’ i Historisches Wörterbuch der Philosophie, som också använder bl.a. Nédoncelle, och till vilken jag för hela detta avsnitt hänvisar.] Πρόσωπον betydde visserligen delvis detsamma som det latinska persona, nämligen ”mask”, men formerna skiljer sig såpass mycket att det inte ansetts helt säkert att det latinska ordet, via ett etruskiskt mellanled, härstammar från detta. I ett tidigare inlägg har jag kort tagit upp denna termens tidigaste betydelse av mask.

Den i antiken vanliga härledningen från personare, ”ljuda igenom”, anses oriktig. Även här återfördes ordet till den skådespelarnas mask, som var utrustad med en ljudförstärkande, högtalarliknande tratt, nödvändig för att publiken längst bak och längst upp i amfiteatern skulle kunna höra. Men fastän denna etymologi inte är riktig, var alltså ”mask” den aktuella grundbetydelsen.

Härifrån vidgades användningen snart till att metonymiskt beteckna också den roll som skådespelaren med respektive mask spelade, den gestaltade karaktären, och småningom också den ”roll” som människan spelade i samhället, det ämbete hon innehade, den ställning och position hon intog. [Denna betydelse utreds utförligt av M. Fuhrmann i ’Persona, ein römischer Rollenbegriff’, i Odo Marquard & Karlheinz Stierle, utg., Identität (1979), på vilken min närmast följande framställning bygger.]

Men grundbetydelsen ”mask” gav länge också denna ordets vidare användning en mer eller mindre markerad betydelse av förklädnad, förställning, sken, det som dolde den verkliga naturen. Den samhälleliga användningen var naturlig i den romerska staten med dess rättsväsen, dess fasta system av ämbeten, dess ståndsordning. Dessa liknade teatern i det de utgjorde system av fasta funktioner som på bestämda sätt liksom teaterns aktörer ”agerade” gentemot varandra. Även familjen uppvisade vissa sådana fasta roller, personae. Betydelsen kunde visserligen skifta mellan själva positionen och funktionen å ena sidan och innehavaren av denna å den andra, men även i det senare fallet var det individen just som innehavare av ämbetet o.s.v. som åsyftades, inte individen som sådan. Persona definierades här utifrån positionen och funktionen i förhållande till andra positioner och funktioner, utifrån relationerna inom de senares system.

Men samtidigt fick ordet betydelsen av den bestående identitet roll- och ämbetsinnehavaren utvecklade genom det till positionen/funktionen knutna förhållningssättet. Och en sådan identitet, ett slags ”image”, kunde också utvecklas genom ett konsekvent handlande och en bestående inställning även oberoende av de fixa ämbetena. Även den åsikt och linje som en politiker gjort sig känd för var exempelvis förpliktande och krävde trohet på samma sätt som själva ämbetet. Vidgat till att omfatta detta börjar personbegreppet delvis komma i närheten av begreppet karaktär, den genom ett persistent, målmedvetet handlande utmejslade egenarten, och även i närheten av ett slags kallelsebegrepp: livsuppgiften, missionen som identitet. [Benjamin, 13.]

Dock är det bara verkandet i det yttre som formar identiteten, inte någon inre, individuell väsenskärna som i det yttre radierar konsekventa verkningar, från vilken identifierbara, karaktäristiska, unika handlingar av sig själva manifesterar sig. Vi är långt från ett romantiskt-”expressionistiskt” personbegrepp, vi har fortfarande att göra med en antik social roll. Cicero, som på detta sätt talar om sin politiska profil som sin persona, uppställer också en teori om människornas naturliga roller i samhället. När han understryker vikten av identitetens och självöverensstämmelsens bevarande, ligger i detta ingenting subjektivistiskt, ingenting som springer ur självmedvetandet och den unika upplevelsen. Tonvikten ligger ännu på den av den romerska republikens system av positioner bestämda uppgiften. Personbegrepp avser inte vad Fuhrmann kallar den absoluta personen, individen, utan endast den sociala rollbäraren.

Även i den romerska rätten bestäms ordets innebörd av detta system av ämbeten och funktioner. Men ett allmänt rättsligt begrepp om personen som enskild människa börjar här också gradvis utvecklas, liksom även föreställningen om juridiska personer föregrips. Den romerska rättens personbegrepp etablerar en strikt allmän och formell personbetydelse som består ännu i vår egen tid, parallellt med den utveckling som individualiserat begreppet.

Det är först efter en lång utveckling som termen persona i det vanliga språkbruket under medeltiden börjar användas som beteckning för den mänskliga individualiteten. Ordet börjar då också, intressant nog, ersätta homo som beteckning för människan överhuvud, under det homo istället börjar uppfattas som betecknande mannen i motsats till kvinnan, mulier, och därmed som sådan motsats ersätta det äldre vir. Ordet persona kommer därmed i det vanliga språkbruket från 1200-talet ofta helt enkelt att betyda ”en man eller en kvinna”. [Benjamin, 13 f.] Det är den filosofiska personalism som jag försökt visa börjar utvecklas redan vid 1700-talets slut, som tar fasta på den betydelserikedom begreppet kommit att ackumulera genom århundradena och det för filosofin i allmänhet centrala djup av innebörd det kunde visas äga.

0 Responses to “Termen person under antiken”



  1. Leave a Comment

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s




Categories

Jan Olof Bengtsson D.Phil. (Oxon.)

Musae

Recent Comments

Shiv Singha on Behovet av ett Bhaktivedantasä…
Kristo Ivanov on Ryszard Legutko: The Demon in…
Jan Olof Bengtsson on Hegel och panteismen
Engelbrekt on Alice Teodorescu
Jan Olof Bengtsson on The Mythology Discussion
Krishna Kshetra Swam… on The Mythology Discussion
Tyrgils Saxlund on Hegel och van der Heeg
Jan Olof Bengtsson on Dylan och akademien
Jan Olof Bengtsson on Om förintelseförnekelse
Jan Olof Bengtsson on Om förintelseförnekelse
Non serviam! on Om förintelseförnekelse
Jan Olof Bengtsson on Dharma Pravartaka Acharya…
Andreas Bragd on Dharma Pravartaka Acharya…
Johan on Dharma Pravartaka Acharya…
Jan Olof Bengtsson on Dharma Pravartaka Acharya…

Archives

All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi