Jan Olof Bengtsson

De nya temata i Augustinus tänkande är inte bara inspirerade av Bibeln utan springer i hög grad också ur den egna upplevelsen – som dock naturligtvis växelverkar med bibelläsningen. Om Augustinus i viss mån stod oförstående inför termen och det i teologin utvecklade begreppet person, anses han av vissa mer än någon före honom, och under tusen år efter honom, ha upptäckt, upplevt och i sina Confessiones uttryckt personens verklighet: ”Avec les Confessions de saint Augustin, le moi moderne surgit dans l’histoire”, skriver Hadot. [’De Tertullien à Boèce. Le développement de la notion de personne dans les controverses théologiques’, i I. Meyerson, utg., Problèmes de la personne (1973), 132.]

Han framhåller hur föregångare förvisso fanns, influerade av stoicismens moraliska självrannsakan och samvetsprövning och av gnosticismens och platonismens fokus på själens öde och ursprung: Marcus Aurelius’ tal till sig själv, Julianus’ ”redan romantiska” utgjutelser om sina egna upplevelser, några formuleringar hos Plotinos, Gregorios av Nazians lamentationer över själens passioner. [Ibid.132 f.] Hos alla dessa återfinns rapporter inifrån rörande den verklighet man filosofiskt beskrivit som själen, förnuftet o.s.v. Det är litet förvånande hur denne Plotinoskännare inte lägger större tonvikt på medel- och nyplatonismens bidrag här, och på hur nyplatonikern Augustinus härifrån naturligtvis övertog inte bara de metafysiska positionerna utan hela interioritetsorienteringen, som Hadot själv visat är helt central hos Plotinos.

För mig framstår det, som jag tidigare skrev, snarare som en varation än en innovation hos Augustinus. Men utan tvekan finns i denna variation en ny kristen egenart och nya tonvikter i den subjektiva upplevelsens form och inte minst dess uttryck. Hadot betonar med rätta hur Augustinus kan sägas inte bara fortsätta denna tradition utan också berikar den ”avec tout le lyrisme biblique” – Psaltarens, Jobs, Paulus’. Och viktigast av allt: ”Cette chaleur littéraire ne serait pourtant rien sans le feu d’une ardente expérience intérieure, qui prend la forme d’un étonnement inquiet devant le mystère du moi.” [Ibid. 133.] Hadot exemplifierar med en känd passage ur Confessiones: ”Magna vis est memoriae, nescio quid horrendum, deus meus, profunda et infinita multiplicitas; et hoc animus est, et hoc ego ipse sum. Quid ergo sum, deus meus? Quae natura sum? Varia, multimoda vita et immensa vehementer.” [Ibid.; Confessiones X, 17.26. (Hur stor är inte minnets kraft – ett jag vet inte vad för bävansvärt, denna djupa och oändliga mångfald! Och detta är själen, detta är jag själv! Vad är jag, min Gud? Vilket slags väsen är jag? Ett liv, föränderligt, mångskiftande och av ofantlig vidd.)]

Vi ser att Augustinus står frågande inför sin egen persons mysterium. Men här handlar det om en intensivt och konkret upplevd, outgrundlig verklighet. Hadot anför också andra ställen ur Confessiones’ tionde kapitel där det talas om ”abyssus humanae conscientia” och om minnets ”penetrale (helgedom) amplum et infinitum”. Med Augustinus avskiljer sig människan från kosmos, upphör att tala om sig själv i tredje person och övergår istället till första person och singularis, blir för sig själv ett jag. Och detta jag identifieras med själen eller den inre människan. [Ibid.]

Hadot avslutar med konstaterandet att det sätt på vilket jaget med Augustinus håller sitt inträde i filosofin implicerar ”un changement radical de perspective intérieure”. I stället för att hävda att ”l’âme pense, donc elle existe, c’est-à-dire de se rapporter en quelque sorte à un principe transcendant de la vie et de la pensée humanine, Augustin affirme: je suis, je me connais, je me veux”, [”Sum enim et scio et volo: sum sciens et volens et scio esse me et velle et volo esse et scire” (Ty jag är och vet och vill: jag är vetande och viljande och vet att jag är jag och att jag vill och jag vill vara och veta); Confessiones XIII, 11, 12; Hadot anför de latinska texterna i noter.] och ”ces trois actes s’impliquent mutuellement. Nouveauté radicale dans l’histoire de la pensée. Il a fallu quatre siècles pur que le christianisme atteigne à cette conscience du moi et il faudra attendre dix siècles pour que l’expérience augustinienne trouve un écho.” [Ibid. 133 f.]