Taylor om Descartes och Augustinus

Filosofins och vetenskapens nya uppbyggnad företas hos Descartes utifrån det ensamma tvivlande och tänkande subjektet som enda kvarstående certum. Om subjektet som det opersonliga tänkandet delvis fortfarande har drag av den aristoteliska anima intellectiva, har det dock en helt annan uppgift än att uppbygga sin kunskap genom att abstrahera fram allmänbegreppen ur tingen. I uppfattningen av jagets självmedvetna tänkandes innehåll som naturliga, medfödda idéer, genomför Descartes också den nya tidens psykologiska och epistemologiska användning av termen idé: den börjar betyda föreställning och medvetandeinnehåll i allmänhet, hos Descartes närmare bestämt det som återstår efter det metodiska tvivlet och som kan analyseras som innehåll i cogitatio.

Skillnaden mellan Augustinus och Descartes ligger naturligtvis främst i Descartes’ förnekande av vad Taylor kallar det “ontiska logos”, som Augustinus ännu bejakar. [Sources of the Self (1989), 144.] Det ontiska logos, motsvarande den klassiska idéläran med dess “self-revealing reality”, ersätts i den nya tidens vetenskap av uppfattningen av kunskap som föreställning eller “representation”. Det är dessa föreställningar som nu benämns idéer, och de är inte blott belägna inom subjektet, utan deras ordning och sammanhang är också något som till skillnad från de klassiska idéernas, som helt enkelt återfinnes eller upptäcks av subjektet, nu också konstrueras av subjektet självt.

Cusanus’ lära om vis assimilativa utvecklas hos Descartes till läran om cogitatio – Taylor (som dock tyvärr förbiser Cusanus) framhåller hur redan Augustinus framlyft det etymologiska sambandet mellan cogitare och cogere (samla, sammanställa, sammanhålla). [Ibid. 145, not 4.] Vetenskaplig kunskap är kunskap om eller kunskap möjliggjord av “klart och tydligt” förnumna, och därför sanna, sådana idéer. Föreställningarnas sanning är givna med deras “évidence”. Medvetandets innehåll är för Descartes inte givet genom illumination, utan med det mänskliga tänkandet självt.

Med den klassiska idélärans förkastande förändras, framhåller Taylor, kriteriet för människans rationalitet och själens inre ordning från överensstämmelse med idéernas ytterst av det Goda bestämda ordning till evidensen hos de egna idéerna och deras metodiskt, systematiskt organiserade verklighetsrepresentation: rationaliteten “is no longer defined substantively, in terms of the order of being, but rather procedurally, in terms of the standards by which we construct orders in science and life…For Descartes rationality means thinking according to certain canons. The judgement now turns on properties of the activity of thinking rather than on the substantive beliefs which emerge from it.” [Ibid. 146 f.]

Detta är det nya fokus på la méthode. Naturligtvis menar Descartes att ”his procedure will result in substantively true beliefs about the world”. Men detta är “something which has to be established…We make the link between procedure and truth with the proof that we are the creatures of a veracious God…Rationality is now an internal property of subjective thinking, rather than consisting in its vision of reality…The move from substance to procedure, from found to constructed orders, represents a big internalization.” [Ibid. 156.]

Fokuserande på interioriteten vill Taylor fortfarande lägga stor tonvikt på likheten och kontinuiteten med Augustinus – “[p]lainly the whole Cartesian project owes a great deal to its Augustinian roots”. [Ibid.] Men att tala om hela projektet här känns litet överdrivet; skillnaderna är naturligtvis lika uppenbara.

0 Responses to “Taylor om Descartes och Augustinus”



  1. Leave a Comment

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s




Categories

Archives

Recent Comments

axelwkarlsson on Donaustraße, Ingolstadt
Sverige Först on Enhetslinjens förlust
Jan Olof Bengtsson on The Significance of Franklin…
AS on The Significance of Franklin…
Bas on The Significance of Franklin…
Bas on The Significance of Franklin…
Jan Olof Bengtsson on Salvini, SD och EU-reformismen…
Jan Olof Bengtsson on 10 år
RB on 10 år
Jan Olof Bengtsson on 10 år
axelwkarlsson on 10 år
Jan Olof Bengtsson on 10 år
sui generis on 10 år
Victor on 10 år
Jan Olof Bengtsson on Moderat omprövning
All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi