Lindbom om Leibniz

Elementet av traditionell kontinuitet och distinktionen gentemot den frambrytande panteismen gör det möjligt för Tage Lindbom att behandla Leibniz i lovordande vändningar som ett modernitetens lysande undantag. Trots att han liksom Thomas söker en ny syntes, undgår han t. o. m. Thomas’ och högskolastikens misstag och förmår istället nyformulera den mer “traditionella”, platonska andlighetens grundsanningar.

Leibniz erkänner inte bara en intellektiv direktkontakt med den transcendenta verkligheten och sanningen, ett naturligt inre ljus, en prerationell kunskap och icke-diskursiv medvetenhet vilken det mänskliga förståndet sedan bearbetar. Han återupprättar också den teleologi som omöjliggjorts alltifrån Occam. Contra Occam hävdar han att Gud inte är skild från världen på det radikala sätt som denne lärde. Människan är delaktig i den gudomliga verkligheten, en andlig enhet förenar Skaparen och skapelsen. Lindbom hyllar signifikativt nog just de drag hos Leibniz som Renaut förkastar: “Individen är inte sin egen suveräna lagstiftare, ty Guds ande bor inom oss och därför står vi under ett högre sanningsbud”. [Fallet Tyskland (1988), 53.] Härmed har han inte bara vederlagt hela Lockes atomistiska och empiriska sensualism med alla dess av honom snabbt uppfattade svagheter, utan även, antecipatoriskt, den moderna folksuveränitetsdoktrinen:

“Guds sanningar finns orubbligt inskrivna i människosjälen och hela universum är genomträngt av den gudomliga andliga substansen. Förhållandet mellan ande och materia är inte en inomvärldslig dualitet – här kommer Leibniz i konflikt med Descartes – och materien är ej motsatt Gud, ty över allt och inneslutande allt står Gud som det högsta Varat. Men detta vara är en universell andlighet…Leibniz skapar ett tankesystem, som direkt anslutande sig till medeltidens andlighet hävdar en enhet, en gudomlig totalitet, som i sig innesluter och samtidigt genomtränger ett harmoniskt makrokosmos och ett andligt såväl som materiellt mikrokosmos. Leibniz ställer upp sin lära som ett alternativ till såväl cartesiansk rationalistisk dualism som empirisk atomistisk sensualism.” [Ibid.]

Lindbom konstaterar t. o. m. riktigt att Leibniz därmed föregripit den tyska romantikens kritik mot dessa strömningar; märkligt är därför att Lindbom när han själv senare i samma verk behandlar denna romantik och den tyska idealismen är oförmögen att se några som helst förtjänster av den typ han rikligen tillskriver Leibniz.

När Lindbom beskriver hur Leibniz utvecklar denna syn i sin från naturmekaniken helt skilda lära om den preetablerade harmonin, lägger han, trogen den förening monismen ingår med generalismen i hans egna åskådningsmässiga utgångspunkter, tonvikten vid enheten och det universella på ett sätt som förbiser några av de drag i nyplatonismen och delvis i den kristna platonismens huvudströmning som jag framhållit. Leibniz hävdar att det är en grov materialistisk föreställning att “likna universaliteten vid en ocean, sammansatt av ett oändligt antal vattendroppar. När han talar om monaderna, är dessa ej att förväxla med atomteorins materiebildningar, ty monaderna är till sitt väsen andliga…och de är framsprungna ur den gudomliga Enheten…Dessa monader kan därför fattas som himmelska arketyper, som sedan i en skapelseprocess träder in i jordisk skepnad.” [Ibid.]

Det är på många sätt klart att Lindbom inte alls delar den typ av kristen analys och kritik av den tyska panteismen och dess framväxt som, som vi sett, under nittonhundratalets första hälft framfördes av Groos och andra. Men både för frågan om hans framställning är historiskt rättvisande ifråga om Leibniz och frågan om den metafysiska innebörden av den beskrivna ståndpunkten i sig skulle här förhållandet till de i Lindboms verk utelämnade eller förbisedda aspekterna av nyplatonismen och av den kristna påverkan på den vidare platonska traditionen ha behövt utförligt utredas. Det blir inte tillräckligt klart hur Lindbom, även om han inte exakt följer Leibniz’ terminologi, förenar sin andliga universalitet – som förvisso höjer sig över den blott rationella generalismen – med vissa typiska individualitetsorienterade leibnizka läror som i övrigt inte spelar någon större roll eller kanske någon roll överhuvudtaget i Lindboms verk.

Lindbom kan här exempelvis sluta upp kring försvaret för det personliga mot “ett universellt kaos”: “Människan har för Leibniz inte förlorat sin personliga egenart, hon utplånas inte i ett universellt kaos och – vad viktigare är – hennes postuma liv innebär inte ett personligt utplånande.” [Ibid.] Det förefaller ganska klart att Lindbom här åtminstone inte använder ”personlig” i full överensstämmelse med det sätt på vilket han på annat håll använder termen persona.

0 Responses to “Lindbom om Leibniz”



  1. Leave a Comment

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s




Categories

Archives

Recent Comments

Teadon Urajh on Scandza Forum
Jan Olof Bengtsson on Simon Kyaga och det galna…
Jan Olof Bengtsson on Förslag till AfS, 4: Part…
Jan Olof Bengtsson on Förslag till AfS, 3: Part…
Jan Olof Bengtsson on Förslag till AfS, 3: Part…
Jan Olof Bengtsson on Enhetslinjens förlust
Jan Olof Bengtsson on Nordisk alternativhöger i…
Rättshaverist on Stoppa sosseriet?
Jan Olof Bengtsson on Rosenberg och folket
I on Rosenberg och folket
revisionochreaktion on SD och högern
larslindblog on Scandza Forum
axelwkarlsson on Donaustraße, Ingolstadt
Sverige Först on Enhetslinjens förlust
Jan Olof Bengtsson on The Significance of Franklin…
All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi