Jan Olof Bengtsson

Hauser förtydligar hur Leibniz utöver perceptio – det enda i detta sammanhang aktuella begrepp som Renaut behandlar, dock utan att uppehålla sig vid dess begreppssammanhang och därmed dess fulla innebörd – ursprungligen också använder begreppen representatio och expressio, och framlyfter, bl. a. ur Monadologin, formleringar av typen “toute substance est comme un monde entier et comme un miroir de Dieu ou bien de tout l’univers, qu’elle exprime chacune à sa façon”, “chaque substance simple a des rapports qui expriment toutes les autres, et…elle est par consequent un miroir vivant perpetuel de l’univers”, och “chaque Monade creée represente tout l’univers”. [Cit. i Selbstbewusstsein und personale Identität. Positionen und Aporien ihrer vorkantischen Geschichte. Locke, Leibniz, Hume und Tetens (1994), 63, Hausers kursiv. (Jag är medveten om att jag har blivit litet inkonsekvent och numera ibland upprepar titlar som denna i varje ny post där hänvisning till dem förekommer, ibland inte. Åtgärdas senare.)] Här framstår spegeln i mindre grad som analogi, och de högst utvecklade monaderna ska naturligtvis förstås som samtidigt speglande och själva medvetet seende det speglade.

Genom formuleringar som dessa, och genom att Leibniz har ett begrepp om helhetens enhet, som dock på något sätt tycks vara det som, om än på unika sätt, också i någon mening avspeglas av monaderna, motverkas också den rena individualism som Renaut framläser.

Med Hausers ord: “die Monaden [können] als Teile (partes totales) des Universums als des einen Ganzen aufgefasst werden…wobei jeder dieser Teile das Ganze repräsentiert und es in sich konzentriert”; “der Repräsentationscharakter jeder Monade qua ‘miroir de Dieu’ [ist] in ontologischer Hinsicht eine infinitesimale Konkretion der einen Ur-Monade Gott”; “jede Monade [ist] prinzipiell – wenn auch in erkenntnistheoretischer Hinsicht in je gewissem Grade verworren – in jedem infinitesimal kleinen Moment Darstellung oder Ausdruck des einen, unendlichen Weltganzen”; [Ibid. 64 f.; Hauser framhåller också hur Leibniz använder repraesentatio i sammanhang med en medeltida teologisk och naturteleologisk uppfattning av de skapade varelserna som återgivande och delaktiga i det gudomliga.] och denna framställning eller detta uttryck sker enligt “[die] erkenntnistheoretisch [fundierte] Beschränkung der geschaffenen Substanzen gemäss ihrer jeweiligen individuellen und perspektivischen Konkretion als perceptio“. [Ibid. 68.]