Jan Olof Bengtsson

Även den tyska pietismen har varit av den största betydelse för liberalismen, men åtminstone i sin tidiga form äger den väsentliga särdrag i jämförelse med den engelska puritanism från vilken den dock hämtat centrala impulser. Den tidiga pietismens varmt innerliga, levande och praktiska tro tillför avgjort en del i sig andligt värdefulla impulser. Dess starka samfundsanda balanserar dess individualism, och i det den förlänar den en distinkt etisk kvalitet gör den det på ett sätt som skiljer den även från calvinismens. Ur pietismen utvecklar sig med F. G. Dreyfus ord definitivt en ny uppfattning av den mänskliga personen, centrerad kring individualiteten, “qui, reprise et développée sur d’autres plans par les fils, ou au moins les neveux spirituels du piétisme, c’est-à-dire l’Aufklärung et le Sturm und Drang, plus tard par le mouvement romantique tout entier, va marquer profondément l’homme du XIXe siècle”. [I Meyerson, 181.]

Dess toleransbegrepp är också skilt från en Voltaires: det grundar sig på den uppfattningen att var och en “exprime à sa manière plus ou moins parfaitement la volonté de Dieu: c’est en partant de cette conception que l’on admet la tolérance, et non parce qu’on estime que toutes les religions ont à peu près la même valeur”. [Ibid. 176.] För den teologiska liberalismen har den varit avgörande genom sin förmåga att i sin frihet från dogmatism kunna samexistera med upplysningen och acceptera neologin och den historiska bibelkritiken. [Wenz i Frank/Haverkamp, 125 f.] Det är först i den sena pietismen som genom huguenottiskt inflytande den tyska pietismen antar de av Weber tecknade dragen. [Dreyfus i Meyerson, 179.]

Pietismen var i mycket en reaktion mot den ortodoxa lutherska teologi som redan under 1600-talet, mutatis mutandis, hade hunnit bli i hög grad skolastisk. Men med Wolff återvinner också filosofin tilltron till förnuftets metafysiska kompetens i ny variant. Wolff anknyter inte bara till Leibniz och Descartes utan också, i Leibniz’ efterföljd, delvis till skolastiken (exempelvis essentialismen och Gudsbevisen), fastän han släpper de av Lindbom hyllade platonskt-intellektiva dragen hos Leibniz och återfaller i den moderna rationalismens blotta logiska deduktionism. Såväl skolastikens som 1600-talets systematisk-rationalistiska nit upptages därför av Wolff, som också gör en för framtiden viktig uppdelning av filosofins delområden.

Trots att Descartes’ själ innehållsligt förändras och begränsas är det dock den cartesianska dualismen som öppnar vägen för en ny filosofisk disciplin, den rationella psykologin, där själen inom kort tid återvinner sina positiva bestämningar, utan att dock längre inifrån sig själv medvetandegöras i samsken med den högre gudomliga intellektivitetens ljus. När därvid tillvaratages också Descartes nya tydliggörande av själens rena immaterialitet, förblir själsuppfattningen trots allt på grund av förskjutningen från intellectus till ratio denna själ, hur än de logiska bestämningarna tycks bestrida det, i mycket en annan än den traditionellt-platonska.

Hos Wolff finner vi denna rationella psykologi i utvecklad form. Själen är för Wolff en enkel, immateriell, intellektiv, oförstörbar, odödlig, över tiden identisk substans som kännetecknas av medvetande, självmedvetande och medvetande av en från sig själv åtskild yttervärld, av andlighet, och, sist men inte minst, av personalitet (d.v.s. egenskapen att vara en person). Här återfinner vi de flesta av den platonska traditionens uppfattningar om själen kompletterade med den explicita, skolastiskt färgade personalitetsbestämningen – men det är i första hand en logiskt deducerad, icke en på samma sätt som i den äldre traditionen andligt levd själ. Även Wolff bibehåller också i Leibniz’ efterföljd minneskriteriet, personens bestånd över tiden. [Trendelenburg, 16.]