Taylor som komplement till Babbitt

Romantiken tenderade ofta snabbt att upplösa rousseauismens potentiella personlighetsinsikter i en panteismens nya impersonalism. Gentemot denna skulle den nya idealismen i vissa former ställa en skarpt markerad betoning, icke minst etiskt, av personen och dess autonomi, frihet och ansvar. I andra former skulle den dock visa sig nära befryndad med såväl generalism i olika former som med en monistisk-impersonalistisk helhets- och enhetsuppfattning, och därmed förena sig med den romantiska panteismen och i viss mån även den förnyade och varierade mystiken.

På nytt sätt skulle den “mänskliga naturen”, eller den individuella och personliga människan eller själen åter tendera att “förlora sig” i en större helhet, och denna större helhet skulle än en gång, också i vissa avseenden på nytt sätt, uppfattas som ensidigt opersonlig. Romantiken hade alltså gemensamt med denna typ av idealism betoningen av enheten och helheten, en betoning som i sig, som sådan, är filosofiskt nödvändig. Men oavsett om uppfattningen av dessa ernåddes genom känslan eller genom förnuftet tenderade den nu ofta att på olika sätt äventyra mångfalden. Inte blott romantiken utan även idealismen var influerad av Rousseau – och det gällde i vissa, om än andra avseenden även den idealism som betonade personens betydelse.

Den rousseauanske romantikerns överlämnande av sig själv till “naturen”, hans ersättande av självkontroll med känslomässigt självuttryck, uppgivandet av den etiska disciplinen, innebär som Babbitt konstaterar att han icke längre håller “a firm hand on the rudder of his personality”. [Rousseau and Romanticism, 161.] Fastän klassicismen, sådan den ofta uppfattats, som vi sett är otillräcklig i sin generalism, och fastän den inbrytande romantiken rymmer åtminstone potentialen till ett balansens återställande i form av en sund ny värdering av individualiteten, blir snabbt vad Leander kallar den lägre romantiken i sin formlöshet ett direkt hot mot all personlighet. Rousseauismen kan lika gärna benämnas impressionistisk som expressionistisk, ty “[t]he partisan of expression becomes the thrall of his impressions”. Hängivandet till de egna känslorna och odlandet av sensibilitetens förfining utsätter nämligen, som Babbitt vill visa, desto mer denna typ av förvekligad skön själ för omständigheternas tryck: “The very refinement of sensibility which constitutes in his own eyes his superiority to the philistine makes him quiver responsive to every outer influence…” [Ibid. 161 f.]

Den rousseauanske romantikern är därmed prisgiven omvärldens inflytelser – och åter förenas den känslomässige och den vetenskaplige naturalisten på ett för all verklig bildning ödesdigert sätt. Även rousseauanen kommer gradvis att alltmer betrakta människan som formad av yttre naturliga krafter och icke som självskapande, och förenar sig därmed slutligen med baconianerna i naturalistisk fatalism: självstyrning, moralisk disciplin och karaktärsdaning betraktas helt enkelt som meningslösa. [Ibid. 163.] Det måste dock åter framhållas hur Babbitts teckning av den sköna själen ingalunda gör full rättvisa åt de mest kända uttrycken för denna typ, de som formulerats och gestaltats av Goethe och Schiller.

Babbitt understryker hur det centrala hos Rousseau inte är någon ny positiv optimism alstrad av läran om naturens godhet, utan istället förnekandet av den etiska dualismen, den av såväl den traditionella religionen som den klassiska humanismen erkända kampen i människans eget bröst mellan högre och lägre, gott och ont. Man kan också säga att den augustinska föreställningen om två skilda viljeinriktningar, en högre och en lägre kärlek, liksom så mycket annat återkommer hos Rousseau med förändrad innebörd eller starkt förändrade accenter.

Hos Rousseau utgår vi ju från deismens föreställningsvärld – den typ av deism som utvecklats i moral-senseskolan – varför också lika skarpt markerade, Augustinus motsatta ståndpunkter är centrala i den nya åskådningen. Savoyardprästens utläggning i Émile fångar paradigmatiskt flera av de enkla och rena dragen i denna världsbild: Gud härledbar ur naturens ordning förstådd som ett nödvändigt gott ursprung och som styrande intelligens, själens andlighet, självständighet från kroppen och moraliskt nödvändiga fortlevnad, uppfattningen om överflödigheten i de mer konkret personliga uttrycken för den bibliske Gudens liv i form av övernaturliga ingrepp i världsskeendet i undrens form. Den ortodoxa arvsyndsläran är övergiven, och den högre viljan/kärleken är ej längre nådens verk utan ett uttryck för naturens röst i människans inre. Samvetets röst har hos Rousseau blivit naturens röst. Men Rousseaus återupptagna och förändrade dualism (mellan “naturen” och den artificiella civilisationen) med dess skarpa åtskillnad mellan gott och ont skiljer honom också från deismens vanliga optimistiska läror om lyckan och intressenas harmoni.

Som jag antytt modifierar och kompletterar Charles Taylors analys i några viktiga avseenden Babbitts. I motsats till Babbitt vill Charles Taylor se Rousseau – och andra för Babbitt kontroversiella aspekter av moderniteten – i ett betydligt mer försonande ljus. Som vi sett tydliggör han i långt mer positiva termer än Babbitt hur 1700-talsdeismen skiljer sig från den klassiska och kristet-medeltida världsbilden genom att betrakta naturens och världens försynsmässiga plan som, istället för den hierarkiska förnuftsordningens kosmologi, definierande det goda. I moral-sensetappningen av deismen äger vi tillgång till denna plan icke endast genom förnuftet utan också genom våra egen känslor och böjelser, i vårt eget inre. Känslan hade som “sentiment” blivit någonting positivt, i motsats till äldre tiders problematiska “passion”. I synnerhet uppmärksammades den spontana medkänslan.

Taylor framhåller hur Rousseau icke uppgiver förnuftets kompletterande roll vid uppfattningen av försynsplanen, men betonar att han tillhandahåller formuleringar som gör det möjligt för de efterföljande romantiska “expressivisterna” att släppa förnuftet och denna dess roll, ytterligare förneka den cartesianska genomskinligheten, och subjektivistiskt upphöja den egna inre känslan till ensam auktoritet, till det som ensamt definierar det goda, ja ensamt är det goda. Även försynsplanen var en ordning, om än av annat slag än den klassiska kosmologins. Men med Rousseau har förutsättningarna skapats för att gå utöver också försynsplanen, utöver själva föreställningen om en Guds ordning i naturen och världen.

Just denna etiskt och teologiskt problematiska tematik är emellertid hos Rousseau också intimt, om än inte oskiljaktigt, sammanhängande med hans avgörande nya formuleringar om den unika personlighetens och dess inre livs krav och rätt:

“Rousseau immensely enlarged the scope of the inner voice. We now can know from within us, from the impulses of our own being, what nature marks as significant. And our ultimate happiness is to live in conformity with this voice, that is, to be entirely ourselves. ‘J’aspire au moment’, says the Savoyard curate, ‘où, délivré des entraves du corps, je serai moi sans contradiction, sans partage, et n’aurait besoin que de moi pour être heureux’…This is a rather startling statement in a declaration of religious faith; and highly significant in a writer who stands in other respects in an Augustinian tradition, and whose autobiography contains so many echoes of that of the Bishop of Hippo, beginning with the title. The source of unity and wholeness which Augustine found only in God is now to be discovered within the self.” [Taylor, Sources of the Self, 361-3.]

Taylor framhåller hur Rousseau är ursprunget till “the philosophies of self-exploration” såväl som till “the creeds which make self-determining freedom the key to virtue” och till “a transformation in modern culture towards a deeper inwardness and a radical autonomy. The strands all lead from him…” [Ibid.] Den etiska dualismen handlar således hos Rousseau om skillnaden mellan den goda naturen, i synnerhet i dess individuellt-personliga uppenbarelse i det egna jaget, å ena sidan och den samhälleliga och kulturella förvanskningen av den naturliga godheten, det som fjärmar oss från naturen, å den andra. Upplysningens paroller om mer kunskap, lärdom, förnuft i betydelsen instrumentellt, metodiskt kalkylerande, välförstått egenintresse, förmår inte återföra oss till denna natur utan är för Rousseau tvärtom ett uttryck just för tidens förfall.

Därmed kan de heller inte befrämja vad som för Rousseau är innebörden av dygden. Fjärmandet från naturen består till avgörande del i att vi icke längre lyssnar till naturens röst i vårt eget inre, att vi istället följer andras exempel, andras inställning till och beteende gentemot oss. Man skulle kanske kunna säga att Rousseau menar att vi avskiljs från den goda naturen, att den goda naturen förvanskas, genom vad sociologer i vår tid kallat “other-directedness” – kanske kunde man också tala om en “utifrånstyrning”. Samhällets åsikter och värderingar avskiljer oss från en autenticitet som är naturens, som är vår egen, och vars källa står att finna i vårt inre. Rousseau själv ser alltså inte den fara Babbitt varnar för och urskiljer som en senare följd av rousseauismen, nämligen att utifrånstyrning blir en nödvändigt följd av just den klassiska karaktärsdisciplinens nedrustning – vi ser här redan närheten till den marxistiska alienationsdiskursens och den existentialistiska autenticitets- och egentlighetssträvans historiska tragik, ja överhuvudtaget till modernitetens ofta katastrofala förvanskning av några av sina viktigaste potentialer.

Taylor förstår denna problematik eller åtminstone inte dess verkliga natur och fulla vidd. Snarare tydliggör den helt enkelt aspekter av vad som förblir desse i högre form orealiserade potentialer. Men som s.a.s. formellt minimalistisk är analysen i sak riktig och värdefull så långt den sträcker sig: “the distinction of vice and virtue, of good and depraved will, has been aligned with the distinction between dependence on self and dependence on others. Goodness is identified with freedom, with finding the motives for one’s actions within oneself. Although drawing on ancient sources, Rousseau is actually pushing the subjectivism of modern moral understanding a stage further.” [Ibid. 361.]

0 Responses to “Taylor som komplement till Babbitt”



  1. Leave a Comment

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s




Categories

Archives

Recent Comments

Sverige Först on Enhetslinjens förlust
Jan Olof Bengtsson on The Significance of Franklin…
AS on The Significance of Franklin…
Bas on The Significance of Franklin…
Bas on The Significance of Franklin…
Jan Olof Bengtsson on Salvini, SD och EU-reformismen…
Jan Olof Bengtsson on 10 år
RB on 10 år
Jan Olof Bengtsson on 10 år
axelwkarlsson on 10 år
Jan Olof Bengtsson on 10 år
sui generis on 10 år
Victor on 10 år
Jan Olof Bengtsson on Moderat omprövning
Irminsul on Salvini, SD och EU-reformismen…
All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi