Ljungberg om Nixon

Carl Johan Ljungberg skrev i sin blogg, Carl Johan Ljungberg – Humanistisk förnyelse, om Richard Nixon i samband med 100-årsfirandet tidigare i år:

“Då jag första gången besökte USA 1974 fick jag i tv följa den allt uppslukande Watergate-affärens sista fas. Slutet kom både väntat och chockartat, den dag då president Nixon efter de utdragna kongressförhören beslöt avgå och helikoptern med hans familj lyfte från Vita husets gräsplan och försvann. När min Amerikasommar var slut hette presidenten, utan att något nyval hållits, Gerald Ford.

NixonDebatten har rasat sedan dess om vad Watergate-avslöjandet betydde för Nixon, liksom om vad Richard M Nixon (1913-1994) har betytt för Amerika. Den avsuttne presidenten sökte aldrig rättfärdiga sin förmodligen ringa andel i inbrottet i kontorskomplexet vid Potomacfloden. Några tyngre avslöjanden om Nixon i stil med vad som beståtts John F Kennedy kom dock aldrig, och hans eftermäle har inte blivit så mörkt som en del förutspått, samtidigt som det republikanska partiet tidigt och närmast demonstrativt markerade avstånd från Nixon.

Att Richard Nixon var en skicklig politiker förnekar få. Det är förment betänkliga egenskaper som slughet och förkärlek för intriger man schablonmässigt har tillskrivit honom, ungefär som om den president funnits som saknat varje beräkning. Juristen Robert Bork har kallat Nixon det sena 1900-talets sannolikt mest begåvade Vita huset-inbyggare, historikern Paul Johnson har kallat Watergate-förhören en ”häxjakt”. Problemet var att Nixon för det första var från Kalifornien och för det andra hade gjort sig till fiende med en då växande politisk aktör – själva de medier med vilka han genom sin aktiva roll under McCarthy-affären gjort sig till dödsfiende. (Enligt pressforskaren Edith Efron 1971 fick Nixon under sin tid i Vita huset mycket riktigt negativ/positiv presstäckning i relationen tio till ett). När dessa medier vägrade att bortse från ett slags agerande som Nixon själv länge dragit sig för, men som tidigare presidenter gärna hade ägnat sig åt, var hans öde i sak avgjort.

I en hundraårsbetraktelse i National Review ger James Rosen, författare till en av de många Watergate-böckerna och kännare av Nixons justitieminister John Mitchell, några tunga skäl för att republikanerna bör ta Nixon till nåders igen. Fast somliga nog må höja på ögonbrynen förtjänar argumenten att kort återges.”

Läs mer

0 Responses to “Ljungberg om Nixon”



  1. Leave a Comment

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s




Categories

Archives

Recent Comments

axelwkarlsson on Donaustraße, Ingolstadt
Sverige Först on Enhetslinjens förlust
Jan Olof Bengtsson on The Significance of Franklin…
AS on The Significance of Franklin…
Bas on The Significance of Franklin…
Bas on The Significance of Franklin…
Jan Olof Bengtsson on Salvini, SD och EU-reformismen…
Jan Olof Bengtsson on 10 år
RB on 10 år
Jan Olof Bengtsson on 10 år
axelwkarlsson on 10 år
Jan Olof Bengtsson on 10 år
sui generis on 10 år
Victor on 10 år
Jan Olof Bengtsson on Moderat omprövning
All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi