Stolpe var OK. Men han hade en tendens att psykologisera sin litteraturläsning. Hans trätobroder Olof Lagercrantz var mer konsekvent åt “new criticism”-hållet där TEXTEN var det primära.
Generellt föredrar jag Stolpes samhällssyn över Lagercrantz’. Men Stolpes smädesskrift Olof Lagercrantz var låg och ineffektiv och missade målet.
Enligt min mening var Stolpes främsta insats hans introduktion av franska och tyska författare – främst men inte enbart katolska – i de många essäsamlingarna från 30 – 50-talet: Den kristna falangen I & II, François Mauriac, Själar i brand, Ande och dikt, Stefan George och andra essäer. När han skiver om svensk litteraturhistoria är åtminstone hans självständighet en styrka: han vågar uttala obekväma sanningar om exempelvis den sene Geijer och om Strindberg. Det kritiska perspektivet kommer i mycket från hans förvärvade katolska tro, även om han inte konsekvent övervinner idéerna från hans ungdoms svenska litterära miljöer (något som man inte heller kan begära, men åtminstone en mer djupgående analys av den svenska litterära modernismen återstår att göra; jfr om detta min återpublicering av Wirséns recension av Mäster Olof i slutet av förra året – jag avser att fortsätta på detta spår, eftersom det har att göra inte bara med den rent litterära bedömningen utan om hela den svenska kulturradikalismen).
Lagercrantz kunde också vara ganska psykologiserande, exempelvis i Strindberg-biografin, vars tunna grundargument handlar om ett slags litterärt rollspel som väl åtminstone huvudsakligen förklaras psykologiskt. Biografin är förvånande intetsägande. Jag läste den när den kom ut, och anade att mitt förhållande till Strindberg skulle komma att bli ett annat än det i det moderna Sverige vanliga. Vid början av 90-talet badade jag bastu med Lagercrantz, och vi talade bl.a. om den. Han sa sig ha ägnat sig åt Strindberg hela livet. Man kan tycka att han borde haft mer att säga. Anledningen att han inte har det är, tror jag, att han ju är helt ombord på det kulturradikala projekt vars begynnelse i så hög grad markeras av Strindberg. Därför kan han helt enkelt egentligen inte säga något särskilt viktigt eller intressant om denne. Det kan däremot Stolpe, bl.a. i Strindbergsvolymen i Svenska folkets litteraturhistoria. (I övrigt sa Lagercrantz exempelvis att han såg på mig att jag skulle prioritera den politiska debatten; även om jag redan då i någon mån ägnade mig åt den, var jag skeptisk, och jag förblir skeptisk…)
Tack för viktig kommentar – det är sådana här kommentarer som ofta föranleder mig att publicera mina svar som separata inlägg; får ev. göra det med detta också, men det borde väl utvecklas lite i så fall.
Visst bör Stolpe läsas. Alla hans böcker (utom den om Lagercrantz) är välskrivna, frejdiga och med energi. Han kunde sina saker, han kunde sina svenska författare.
Stolpe betydde mycket för oss filosofer som hade Hedenius på sextiotalet. Vi fann en frisk vind som inte väjde för moraliska svårigheter och som gav en vinkel på fransk litteratur vi behövde. För mig ledde detta till Jacques Maritain och senare katolicismen. Även hans personliga sätt att tala om Birgitta var bara såååå häftigt mitt i den svenska kulturskepticismen.
Ja, jag förstår hur viktig han måste ha varit på den tiden – roligt att höra om detta. Mer kommer i den nya boken, vars författare kan allt om Hedenius och hans tid.
Mig veterligen syns Stolpes intresse för den vediska traditionen ingenstans, och jag vet inte hur starkt det var.
Ursäkta att jag kommer in sent i diskussionen. Nu vet vi att det är Svante Nordin som kommer att ge ut en efterlängtad bok om Sven Stolpe. Jag hade tillfälle att skicka min avhandling om 1914 års idéer tillsammans med en artikel jag skrivit i Svensk Tidskrift till Stolpe för många år sedan. Jag har undrat över varför ingen litteraturforskare skrivit om Stolpe eftersom där finns mycket att hämta: bra essäistik, romaner och mycket annat. (I stället skrivs de mest bisarra avhandlingar om perifera författarskap.) Orsaken är nog att hans dels skrämmer de som idag doktorerar i litteratur, dels ser många misstänksamt på honom. Därför ser jag fram mot Nordins bok. Det finns böcker om Stolpe, som jag läst, men de känns idag föråldrade eller ofullständiga. Hans romankonst har inte fått det gensvar som den borde ha enligt min mening.
De kunde ibland finnas en svajighet i hans polemik och hans bok mot Lagercrantz är inget mästerverk; där hade funnits möjligheter att ta ett djupare grepp, även om jag anser att han har funnit flera av de svaga sidorna hos Lagercrantz.
För analys av Strindberg räcker inte Lagercrantz, utan man får gå till andra (Brandell m fl). Jag vill rekommendera Wästbergs nya bok om skalden Gustaf Adolf Lysholm. Och det har ett samband med vårt ämne; också han var en författare som förbisetts av litteraturvetenskapen. Ända sedan jag i unga år läste en diktsamling av Lysholm har jag ansett honom vara förbisedd och negligerad. Men en författare som stod så i harnesk mot den samtida kulturen måste bli förbisedd – ungefär som Stolpe, men med andra förtecken, förstås.
Hej Tyrgils, roligt att se dig här och tack för värdefulla synpunkter! Säkert känner många litteraturvetare att de saknar de erforderliga kvalifikationerna för att skriva om Stolpe. Svante äger dem ju däremot utan tvekan. Stolpes katolicism, och därmed en mycket stor del av hans författarskap och allra mest hans essäistik, ligger dock bortom hans hittillsvarande intressesfär. Det ska därför bli särskilt intressant att se hur han hanterar den. Att han gav sig i kast med Stolpe innebär rentav i detta avseende en nyorientering. Om Lagercrantz’ Strindbergstolkning är vi alltså helt överens. Själv har jag ingenting emot att, utöver Brandell, åtminstone för vissa syften eller på vissa punkter också gå hela vägen tillbaka till Wirsén, vars recension av Mäster Olof, som jag återpublicerade här i julas, enligt min mening går djupt. Intressant med Lysholm som jag inte är så förtrogen med som jag borde vara. Du är varmt välkommen att skriva gästinlägg här om du vill, om dessa eller andra ämnen; jag kan också lägga ut äldre texter.
En reflektion med anledning av vad JOB skriver om Lagercrantz och hans biografi om Strindberg: “Han sa sig ha ägnat sig åt Strindberg hela livet. Man kan tycka att han borde haft mer att säga. Anledningen att han inte har det är, tror jag, att han ju är helt ombord på det kulturradikala projekt vars begynnelse i så hög grad markeras av Strindberg. Därför kan han helt enkelt egentligen inte säga något särskilt viktigt eller intressant om denne.”
Jag hajade till inom mig när jag läste detta, först utan att riktigt förstå varför. Så kom jag ihåg: För några år sedan föresatte jag mig att läsa Proust, gjorde det också, och hade sedan behov av något slags diskussionspartner om detta magnifika och berikande men samtidigt bisarra och i alla fall delvis orimliga verk. I brist på bekanta som läst verket sökte jag då bland de få svenskskrivna böckerna om detsamma och läste sedan Sigbrit Swahns En väg till Proust samt Lagercrantz Att läsa Proust.
Swahns bok var torr tyckte jag, för att inte säga oinspirerad, men var ändå på banan på något sätt, och där fanns faktiskt också en del idéer att fundera vidare på. Lagercrantz bok däremot gjorde mig direkt oroad. Jag kunde inte förstå att det var samma författare vi läst! Inget av det som gjort så stort intryck på mig, med något enstaka undantag, verkade ha gjort intryck på Lagercrantz. Det kändes på något som att det fattades bra mycket, och ändå uppgav författaren att han tillbringat flera år med verket, dagligen läsande.
Jag tänker nu: Kanske hade han verkligen läst Proust, men ändå inte. Kanske hade han verkligen rent tekniskt läst rad för rad, om och om igen, men inte kunnat sjunka ner i denna gigantiska trädgård av text och fullt ut förnimma alla dess dofter och de mönster och sammanhang som där bildats i ett antal nivåer, från det uppenbara ner till de svagaste skuggningar av antydningar; inte sett eller förnummit värdet i och effekten av de oerhörda växlingarna mellan, i princip sjukligt detaljerad psykologisk självanalys, och närmast slapstickliknande humor, den senare alltid framförd med fullständigt stoneface.
Kanske hade han helt enkelt inte märkt vad han hade läst på grund av de brutala inre begränsningar som var som en dödsfrukt inom honom efter många års deltagande på det kulturradikala projektet? Det projekt där den yttre visionen vill äta sig inåt och äta upp visionärens egentliga personlighet och självständiga förnimmelser, tankar och iakttagelser, för att sedan ersätta dem med politiska visionens rigida och omänskliga abstraktioner?
Jag tror att de flesta, i besittning av åtminstone hjälplig mottaglighet för litterära subtiliteter, som först skulle läsa Proust och sedan Lagercrantz skulle hålla med mig, mer eller mindre. Och det känns så oroande som något bara kan bli att en man som Lagerkrantz haft en sådan dominerande ställning i svenskt kulturliv som han faktiskt haft.
Jag är inte Kenner utan Liebhaber när det gäller litteratur, ändå anser jag mig kunna skriva som ovan. Detta för att Lagerkrantz torftighet i hans Proustbok är så plågsamt uppenbar att jag egentligen saknar ord, men jag var ändå tvungen att säga något ur denna ordlöshet.
Jan Olof Bengtsson 
Stolpe var OK. Men han hade en tendens att psykologisera sin litteraturläsning. Hans trätobroder Olof Lagercrantz var mer konsekvent åt “new criticism”-hållet där TEXTEN var det primära.
Generellt föredrar jag Stolpes samhällssyn över Lagercrantz’. Men Stolpes smädesskrift Olof Lagercrantz var låg och ineffektiv och missade målet.
Enligt min mening var Stolpes främsta insats hans introduktion av franska och tyska författare – främst men inte enbart katolska – i de många essäsamlingarna från 30 – 50-talet: Den kristna falangen I & II, François Mauriac, Själar i brand, Ande och dikt, Stefan George och andra essäer. När han skiver om svensk litteraturhistoria är åtminstone hans självständighet en styrka: han vågar uttala obekväma sanningar om exempelvis den sene Geijer och om Strindberg. Det kritiska perspektivet kommer i mycket från hans förvärvade katolska tro, även om han inte konsekvent övervinner idéerna från hans ungdoms svenska litterära miljöer (något som man inte heller kan begära, men åtminstone en mer djupgående analys av den svenska litterära modernismen återstår att göra; jfr om detta min återpublicering av Wirséns recension av Mäster Olof i slutet av förra året – jag avser att fortsätta på detta spår, eftersom det har att göra inte bara med den rent litterära bedömningen utan om hela den svenska kulturradikalismen).
Lagercrantz kunde också vara ganska psykologiserande, exempelvis i Strindberg-biografin, vars tunna grundargument handlar om ett slags litterärt rollspel som väl åtminstone huvudsakligen förklaras psykologiskt. Biografin är förvånande intetsägande. Jag läste den när den kom ut, och anade att mitt förhållande till Strindberg skulle komma att bli ett annat än det i det moderna Sverige vanliga. Vid början av 90-talet badade jag bastu med Lagercrantz, och vi talade bl.a. om den. Han sa sig ha ägnat sig åt Strindberg hela livet. Man kan tycka att han borde haft mer att säga. Anledningen att han inte har det är, tror jag, att han ju är helt ombord på det kulturradikala projekt vars begynnelse i så hög grad markeras av Strindberg. Därför kan han helt enkelt egentligen inte säga något särskilt viktigt eller intressant om denne. Det kan däremot Stolpe, bl.a. i Strindbergsvolymen i Svenska folkets litteraturhistoria. (I övrigt sa Lagercrantz exempelvis att han såg på mig att jag skulle prioritera den politiska debatten; även om jag redan då i någon mån ägnade mig åt den, var jag skeptisk, och jag förblir skeptisk…)
Tack för viktig kommentar – det är sådana här kommentarer som ofta föranleder mig att publicera mina svar som separata inlägg; får ev. göra det med detta också, men det borde väl utvecklas lite i så fall.
Visst bör Stolpe läsas. Alla hans böcker (utom den om Lagercrantz) är välskrivna, frejdiga och med energi. Han kunde sina saker, han kunde sina svenska författare.
Ja. Jag träffade honom aldrig, men jag talade med honom i telefon. Mot slutet av sitt liv visade han intresse för den vediska traditionen.
Stolpe betydde mycket för oss filosofer som hade Hedenius på sextiotalet. Vi fann en frisk vind som inte väjde för moraliska svårigheter och som gav en vinkel på fransk litteratur vi behövde. För mig ledde detta till Jacques Maritain och senare katolicismen. Även hans personliga sätt att tala om Birgitta var bara såååå häftigt mitt i den svenska kulturskepticismen.
Var syns hans intresse för vedisk tradition?
Ja, jag förstår hur viktig han måste ha varit på den tiden – roligt att höra om detta. Mer kommer i den nya boken, vars författare kan allt om Hedenius och hans tid.
Mig veterligen syns Stolpes intresse för den vediska traditionen ingenstans, och jag vet inte hur starkt det var.
Roligt att höra att det är en bok om Stolpe på gång — han är en verkligt fascinerande figur.
Utifall någon skulle ha missat denna pärla måste jag även tipsa om hans besök hos Hagge som är kolossalt roligt: http://www.svtplay.se/klipp/137400/gast-hos-hagge-sven-stolpe
Ursäkta att jag kommer in sent i diskussionen. Nu vet vi att det är Svante Nordin som kommer att ge ut en efterlängtad bok om Sven Stolpe. Jag hade tillfälle att skicka min avhandling om 1914 års idéer tillsammans med en artikel jag skrivit i Svensk Tidskrift till Stolpe för många år sedan. Jag har undrat över varför ingen litteraturforskare skrivit om Stolpe eftersom där finns mycket att hämta: bra essäistik, romaner och mycket annat. (I stället skrivs de mest bisarra avhandlingar om perifera författarskap.) Orsaken är nog att hans dels skrämmer de som idag doktorerar i litteratur, dels ser många misstänksamt på honom. Därför ser jag fram mot Nordins bok. Det finns böcker om Stolpe, som jag läst, men de känns idag föråldrade eller ofullständiga. Hans romankonst har inte fått det gensvar som den borde ha enligt min mening.
De kunde ibland finnas en svajighet i hans polemik och hans bok mot Lagercrantz är inget mästerverk; där hade funnits möjligheter att ta ett djupare grepp, även om jag anser att han har funnit flera av de svaga sidorna hos Lagercrantz.
För analys av Strindberg räcker inte Lagercrantz, utan man får gå till andra (Brandell m fl). Jag vill rekommendera Wästbergs nya bok om skalden Gustaf Adolf Lysholm. Och det har ett samband med vårt ämne; också han var en författare som förbisetts av litteraturvetenskapen. Ända sedan jag i unga år läste en diktsamling av Lysholm har jag ansett honom vara förbisedd och negligerad. Men en författare som stod så i harnesk mot den samtida kulturen måste bli förbisedd – ungefär som Stolpe, men med andra förtecken, förstås.
Sedan finns flera exempel på detta fenomen.
Hej Tyrgils, roligt att se dig här och tack för värdefulla synpunkter! Säkert känner många litteraturvetare att de saknar de erforderliga kvalifikationerna för att skriva om Stolpe. Svante äger dem ju däremot utan tvekan. Stolpes katolicism, och därmed en mycket stor del av hans författarskap och allra mest hans essäistik, ligger dock bortom hans hittillsvarande intressesfär. Det ska därför bli särskilt intressant att se hur han hanterar den. Att han gav sig i kast med Stolpe innebär rentav i detta avseende en nyorientering. Om Lagercrantz’ Strindbergstolkning är vi alltså helt överens. Själv har jag ingenting emot att, utöver Brandell, åtminstone för vissa syften eller på vissa punkter också gå hela vägen tillbaka till Wirsén, vars recension av Mäster Olof, som jag återpublicerade här i julas, enligt min mening går djupt. Intressant med Lysholm som jag inte är så förtrogen med som jag borde vara. Du är varmt välkommen att skriva gästinlägg här om du vill, om dessa eller andra ämnen; jag kan också lägga ut äldre texter.
En reflektion med anledning av vad JOB skriver om Lagercrantz och hans biografi om Strindberg: “Han sa sig ha ägnat sig åt Strindberg hela livet. Man kan tycka att han borde haft mer att säga. Anledningen att han inte har det är, tror jag, att han ju är helt ombord på det kulturradikala projekt vars begynnelse i så hög grad markeras av Strindberg. Därför kan han helt enkelt egentligen inte säga något särskilt viktigt eller intressant om denne.”
Jag hajade till inom mig när jag läste detta, först utan att riktigt förstå varför. Så kom jag ihåg: För några år sedan föresatte jag mig att läsa Proust, gjorde det också, och hade sedan behov av något slags diskussionspartner om detta magnifika och berikande men samtidigt bisarra och i alla fall delvis orimliga verk. I brist på bekanta som läst verket sökte jag då bland de få svenskskrivna böckerna om detsamma och läste sedan Sigbrit Swahns En väg till Proust samt Lagercrantz Att läsa Proust.
Swahns bok var torr tyckte jag, för att inte säga oinspirerad, men var ändå på banan på något sätt, och där fanns faktiskt också en del idéer att fundera vidare på. Lagercrantz bok däremot gjorde mig direkt oroad. Jag kunde inte förstå att det var samma författare vi läst! Inget av det som gjort så stort intryck på mig, med något enstaka undantag, verkade ha gjort intryck på Lagercrantz. Det kändes på något som att det fattades bra mycket, och ändå uppgav författaren att han tillbringat flera år med verket, dagligen läsande.
Jag tänker nu: Kanske hade han verkligen läst Proust, men ändå inte. Kanske hade han verkligen rent tekniskt läst rad för rad, om och om igen, men inte kunnat sjunka ner i denna gigantiska trädgård av text och fullt ut förnimma alla dess dofter och de mönster och sammanhang som där bildats i ett antal nivåer, från det uppenbara ner till de svagaste skuggningar av antydningar; inte sett eller förnummit värdet i och effekten av de oerhörda växlingarna mellan, i princip sjukligt detaljerad psykologisk självanalys, och närmast slapstickliknande humor, den senare alltid framförd med fullständigt stoneface.
Kanske hade han helt enkelt inte märkt vad han hade läst på grund av de brutala inre begränsningar som var som en dödsfrukt inom honom efter många års deltagande på det kulturradikala projektet? Det projekt där den yttre visionen vill äta sig inåt och äta upp visionärens egentliga personlighet och självständiga förnimmelser, tankar och iakttagelser, för att sedan ersätta dem med politiska visionens rigida och omänskliga abstraktioner?
Jag tror att de flesta, i besittning av åtminstone hjälplig mottaglighet för litterära subtiliteter, som först skulle läsa Proust och sedan Lagercrantz skulle hålla med mig, mer eller mindre. Och det känns så oroande som något bara kan bli att en man som Lagerkrantz haft en sådan dominerande ställning i svenskt kulturliv som han faktiskt haft.
Jag är inte Kenner utan Liebhaber när det gäller litteratur, ändå anser jag mig kunna skriva som ovan. Detta för att Lagerkrantz torftighet i hans Proustbok är så plågsamt uppenbar att jag egentligen saknar ord, men jag var ändå tvungen att säga något ur denna ordlöshet.
Tack. Intressanta synpunkter. Tänker.