Jonas De Geer och Samtidsmagasinet Salt

Ursprungligen publicerat 25/9 2010 (Politics)

Jonas De Geer har i sin blogg nyligen gjort två tillbakablickar på Samtidsmagasinet Salt, personerna kring det, och dess mottagande. De är av intresse för mig bland annat av det skälet att jag umgicks ganska intensivt med Jonas och Salt-kretsen från mitten till slutet av nittiotalet och hade många diskussioner med dem.

Jonas och jag fördes först samman av dåvarande professorn i idéhistoria i Stockholm, Nils Runeby. Jonas studerade på institutionen och var intresserad av att skriva en uppsats om Tage Lindbom. Runeby hänvisade honom till mig, eftersom jag tidigare (över tio år tidigare) skrivit en uppsats i samma ämne.

Inom kort kom en ung högerradikal, förkonciliär katolsk intellektuell i fransk stil (och med god behärskning av franska, och även kunskaper i latin, italienska och möjligen spanska), piprökande och med basker, hem till mig. Det visade sig att han redan kände till flera av mina konservativa vänner, som exempelvis Burkeforskaren, författaren och debattören Carl Johan Ljungberg.

Våra samtal under de kommande åren rörde många och stora ämnen, men anknytningen till Lindbom blev bestående, av det enkla skälet att Lindbom själv behandlat alla dessa ämnen i sitt författarskap. Jag hade känt Lindbom sedan mitten av åttiotalet och läst honom ännu längre; Christian Braws essäsamlingar från åttiotalets början, utgivna under pseudonymen F. J. Nordstedt, hade fäst min uppmärksamhet på honom. Framför allt rörde Jonas och mina samtal religionen, inte minst förhållandet mellan katolicismen, eller kristendomen i allmänhet, och den vedantistiska traditionen. Jag ifrågasatte också en del punkter i Lindboms tolkning av båda dessa. Men vi återkom också ständigt till den så kallade radikalkonservatism som Jonas alltmer närmade sig. Den traditionalistiska skolan, som Lindbom tillhörde, förband den andliga, religiösa eller i René Guénons mening metafysiska tematiken å ena sidan och den politiska å den andra. Inom denna skola är Lindbom antagligen fortfarande den som utifrån den traditionalistiska metafysiken presterat de mest djupgående, utförliga, och detaljerade analyserna, såväl allmänt historiska som filosofiska, av det moderna västerlandet, och i flera avseenden av västerlandet som helhet, alltifrån antiken.

Efter att själv ha knutit kontakt med Lindbom introducerade Jonas nu också en hel egen krets av yngre akademiker och intellektuella för honom. Tillsammans med Borås Tidnings Johan Sundeen, även forskare i idéhistoria i Göteborg, gav han ut en volym med mestadels äldre artiklar av Lindbom, med titeln Konservatism i vår tid. Den uppmärksammades positivt av Svante Nordin i en recension i Svenska Dagbladet som markerade kulmen i dennes intressanta utveckling alltifrån uppgörelsen med vissa former av marxismens vetenskapliga anspråk i Historia och vetenskap 1981. Han hade nyligen utgivit sin stora biografi över Fredrik Böök, och man väntade med spänning på vilket nästa steg skulle bli. Inom kort skulle han också medverka i Salt. 

Eftersom allmän enighet rådde om att Lindboms självbiografiska bok Omprövning från 1983 var alltför tunn, och han inte tycktes villig att skriva några mer omfattande memoarer, fick Jonas (och antagligen Sundeen) också idén att producera en memoarvolym byggd på Lindboms inspelade muntliga berättande. Denna utmärkta idé fick till följd att regelbundna möten med Lindbom arrangerades i Stockholm under några år från mitten av nittiotalet, där Lindbom talade om sitt liv, i synnerhet om de tidiga åren som forskare och därefter ledande intellektuell inom den svenska socialdemokratin. Lyssnade gjorde inte bara Jonas’ yngre krets, med personer som statsvetaren Johan Tralau, nu mest känd från Axess TV, och Peter Norberg, forskare vid Handelshögskolan och kritisk mot sin bror Johan, men framför allt med en rad unga katoliker som Alexander Andrée, senare forskare i medeltidslatinsk filologi. Även jag, Ljungberg, och forskaren i idéhistoria och numera den från Sveriges Radios “morgonandakt” kände hindun Stig Lundgren deltog regelbundet. Någon gång anslöt sig också andra konservativa publicister som den snart märkligt tystnade Svenska Dagbladet-medarbetaren Eddie Tistelgren och Per Dahl, sedermera Barometerns politiske chefredaktör. Sundeen och kulturskribenten Per-Olof Bolander medverkade inte, eller bara någon enstaka gång, eftersom de inte bodde i Stockholm. Intensiva diskussioner följde. Så småningom var det nödvändigt för den mer än åttiofemårige Lindbom att ta sig hem, men vi andra fortsatte in på småtimmarna.

Jonas var drygt tio år yngre än jag, men vi hade det gemensamt att vi båda vuxit upp i Bromma och gått i samma skola där. Hans och mina föräldrar bodde fortfarande kvar, på kort avstånd från varandra. Vi träffades även där. De flesta mötena med Lindbom ägde rum hemma hos Jonas på Kungsholmen, men hans lägenhet var, liksom min, för liten för större möten. Det största mötet var därför det i Bromma hos mina föräldrar. Vid detta tillfälle deltog även Carl-Henning Wijkmark, Per Landin, och en mycket ung Mohamed Omar. Diskussionerna fortsatte denna gång hela natten, mot slutet som omväxling i det De Geerska hemmet dit de vid denna tid kvarvarande promenerat och som vi lämnade först när solen gått upp. (Det var dock den ljusa delen av året.)

Det var i denna krets jag först hörde talas om projektet Salt. Jonas låter oss dock nu veta att Bertel Nathhorst inte bara var Salts finansiär, utan också den som, i mars 1999, uppmuntrat Jonas och Per-Olof Bolander att starta tidskriften och inte bara ett nyhetsbrev, som de själva tänkt. Det var något jag missade; som jag minns det hade tidskriftsplanerna funnits en längre tid hos Jonas och i Lindbomkretsen. Men tydligen framställdes inte dessa planer för Nathhorst i en hänvändelse till honom, utan det var han som vid detta tillfälle självmant förklarade sig villig att finansiera ett sådant projekt.

Alla visste att Nathhorst var en kontroversiell person, men det var svårt för utanförstående att bedöma anklagelserna om hans framfart i näringslivet. Jag hade bara träffat honom en gång, på ett Timbroseminarium, och det enda jag mindes från det tillfället var markeringen, i hans inlägg, av hans lutherska ortodoxi. Vad han än gjort i övrigt stod det klart att detta var en person med starka politiska och religiösa övertygelser. Han hade också disputerat i religionshistoria, och hade avsevärda humanistiskt-kulturella intressen.

Det sistnämnda blev jag medveten om inte minst när han under våren 2000 ringde mig i Oxford. Det visade sig att han bodde utanför London, och han ville att vi skulle träffas. Som jag minns det var huvudskälet till detta att han funderade på att skriva en biografi över Carl David af Wirsén och ville diskutera detta ämne med mig. Vi avtalade en tid, han anlände med tåget, och vi träffades på en av mig ofta använd, av gäster lättfunnen mötesplats, The Randolphs bar. Det visade sig att han också var mycket intresserad av Oxford, och vi tillbringade större delen av dagen tillsammans, med promenad runt flera colleges och i University Parks och North Oxford, lunch på The Old Parsonage, och avslutning tillbaka på The Randolph, denna gång i avdelningen för eftermiddagste. Det oavbrutna och intensiva samtalet rörde bara till liten del Wirsén, och i långt större utsträckning Oxford, och samtida politik, inte minst EU. I någon mån rörde det också Salt. Jag framförde bl.a. den bland mina vänner vid denna tid ofta diskuterade idén att en kulturkonservativ “tankesmedja”, en motsvarighet till Timbro, i linje med Salt, borde skapas, men jag fick en känsla av att han uppfattade detta som involverande ett önskemål om finansiering från honom, något som jag inte alls hade i åtanke. En viss spänning mellan hans engagemang för marknadsfriheten och hans stöd för Salt med dess annorlunda ståndpunkter kunde också skönjas. Mötet gav naturligtvis inget som helst underlag för en bedömning av hans agerande i näringslivet.

Förutom Lindbomkretsen medverkade i Salt en rad kända och etablerade skribenter – Roger Scruton, Svante Nordin, Mats Gellerfelt, Per Landin, Anders Björnsson, Knut Carlqvist – och flera som inte var men förtjänade att bli kända. Men Jonas påminner nu om att Salt redan efter det första, mer okontroversiella numret, som i allmänhet blev väl mottaget av ledar- och kulturskribenter, attackerades av P-O Enquist som ett “brunmålat finrum”. Denna typ av omdömen, att Jonas och Salt representerade en ny salongsfascism o.s.v., blev förvisso – också enligt de kommetarer och rapporter som nådde mig i England – efter de följande numren den helt dominerande. Även Maria Schottenius skall på detta tidiga stadium ha fördömt tidskriften i samma anda. Jonas avfärdar som en myt föreställningen att det var först hans intervju med David Irving i det femte numret som innebar en avgörande vändpunkt i tidskriftens reception.

Han ger också en märklig redogörelse för bakgrunden till denna intervju. Judisk Krönikas redaktör Jackie Jakubowski hade upprepade gånger ringt till redaktionen och på av Jonas specificerat “magstarkt” sätt protesterat mot Jonas’ avståndstagande från Johannes Paulus IIs ursäkt å kyrkans vägnar för dess behandling av judar, och mot Jonas’ förnekande av att påvens ämbete gav honom auktoritet att legitimt göra sådana “politiskt korrekta utspel”.

Jag vet inte så mycket om Jakubowski, men jag har varit i kontakt med honom vid ett tillfälle, när jag, uppmuntrad av en judisk vän, skickade en artikel om konservatism och judendom till Judisk Krönika någon gång vid slutet av åttio- eller början av nittiotalet. Det var ett ämne jag sedan mitten av åttiotalet diskuterat med en annan en judisk vän, Erland Josephson, bl.a. Czesław Miłosz’ svenske översättare (tillsammans med sin polska fru), som tidigare disputerat i historia i Uppsala men som jag lärde känna på Stockholms universitet där han, liksom jag, ville skriva en idéhistorisk uppsats om Lindbom. Han publicerade också senare inte bara en utan flera sådana uppsatser, tillsammans med uppsatser i ett annat ämne tillhörande våra gemensamma intressen, nämligen personalismen. Det fanns med andra ord vid denna tid ett judiskt intresse även för den typ av politiskt tänkande jag ägnade mig åt. Jakubowski svarade dock tyvärr att min artikel var för svår för Judisk Krönika; den gick, påstod han, över hans läsares huvuden.

Enligt Jonas var det nu hursomhelst Jakubowskis beteende under deras samtal – “det var som om telefonluren vibrerade av hat” – som gjorde att han kontaktade Irving och gjorde intervjun. Men detta känns, oavsett arten av Jakubowskis beteende, som en märklig motivation. Naturligtvis var en intervju med Irving inte någon orimlig idé, även om jag håller med om bl.a. Svante Nordins kritik som gick ut på att Jonas borde ha ställt följdfrågor om Irvings just då diskuterade “förintelserevisionistiska” ståndpunkter, inte minst av det skälet att dessa var obekanta för de flesta svenska läsare. Även om det förvisso finns en del problem med Irvings forskning – av den typ som John Lukacs pekat på och exemplifierat i The Hitler of History – var Irving en sedan länge mycket inflytselserik historiker med flera böcker av viss relevans för en konservativ (och inte bara radikalkonservativ) analys av andra världskriget och därmed nittonhundratalshistorien i allmänhet.

I intervjun behandlas helt andra saker än frågan om det legitima i påvens agerande rörande kyrkan och judarna. Det intryck Jonas nu ger är därför att anledningen till intervjun var något slags allmänt behov att reagera mot  Jakubowski, eller snarare den judiska opinionen i allmänhet, p.g.a. Jakubowskis ilska över Jonas’ ståndpunkter i den senare frågan. Logiken känns inte glasklar. Men det står klart att Jonas har uppfattat “sionisthövdingen” Jakubowskis ingripande som ett “försök till intimidering”, och detta, säger han, “blev droppen”, även om de redan hade “gått över Rubicon för länge sedan”. Men Jonas’ agerande här skall kanske också ses i sammanhanget av den allmänna beskrivning av Salts syfte som han strax därefter ger: “det var den offentliga ‘diskursens’ gränser, förljugenheten som behövde utmanas; ett intellektuellt saneringsarbete var det vi företog oss”.

Vi får ta del av Jonas’ berättelse om hur den negativa mediala uppmärksamheten ledde till att han förlorade “mer än halva” sin vänkrets. Utan tvekan var det fråga om negativ medial uppmärksamhet: inte bara vanliga recensioner av nya nummer, utan separata “granskningar” av och utförliga kritiska angrepp på tidskriften och redaktionen som helhet. “Om det är något som präglar människorna i det kapitalistiska mediasamhället är det rädsla”, skriver nu Jonas. “Större delen av mitt dåvarande umgänge bestod av antingen publicister eller akademiker i början av karriären. En del var barndomsvänner. De sa inte upp kontakten, de bara drabbades av akut beröringsångest och slutade höra av sig.” Så långt påminner detta om Lindboms beskrivning av den “osynliga ostracism” som han själv upplevde på femtio- och sextiotalet, och i synnerhet efter publiceringen av Sancho Panzas väderkvarnar. Men i Jonas’ fall gick det hela, enligt honom själv, längre: “Jag hade fullt upp med Salt och småbarn hemma och kan ärligt inte säga annat än att det var good riddance,  men det var likväl en kuslig demonstration av massmedias dominans över människor. Till och med nära släktingar rapade, närmast verbatim, upp fulmedias anklagelsefraser mot den stygga tidskriften.”

Medan redaktörerna enligt Jonas fick uppmuntran från kända svenskar mellan skål och vägg, pressades “namnkunniga skribenter…av sina arbetsgivare att sluta. Några blev så ängsliga att de gick ut och gjorde halvkvädna, patetiska avböner, men de var undantag. Politrukpublicisten Mats Svegfors…försökte rentav förbjuda alla medarbetare på tidningen [Svenska Dagbladet, där han då var chefredaktör] att medverka i Salt…Där stötte han dock på patrull internt. Efter ett tag fattade emellertid tidningens bildbyrå, Scanpix, ett ‘policy-beslut’ om att inte sälja bilder till oss. Hälften av alla återförsäljare började bojkotta oss efter #5, osv, osv. Så höll det på.”

Eftersom jag flyttade till England strax efter att utgivningen började är det svårt för mig att bedöma situationen här. Jag träffade Jonas sista gången på den stora nittioårsmottagningen för Lindbom hösten 1999, med bl.a. Dagens Nyheters tidigare chefredaktör Svante Nycander och flera av de andra medverkande i den av Jonas redigerade vänboken till Lindbom som presenterades vid detta tillfälle. Som jag minns det var de flesta i kretsen från mötena med Lindbom närvarande. Även några av de unga muslimer som vid denna tid bildat ytterligare en krets kring Lindbom var där.

Också jag var kritisk på några punkter till de senare numren av Salt. Jonas skriver själv att han var “impulsiv, stökig”, och att han och Per-Olof var “varandras motsatser”, att den senare var “samlad, tystlåten, eftertänksam, noggrann” och drog det “tyngre lasset” av arbetsbördan. Men Per-Olofs egenskaper var, som jag uppfattade det, inte riktigt tillräckliga som motvikt. Det fanns ett obalanserat och onödigt provocerande drag hos tidskriften, som förhindrade kommunikation inte bara med meningsmotståndare utan också med andra. Inte minst de satiriska bilderna i slutet av det andra numret fann jag anmärkningsvärda. Jag minns att jag tyckte att Jonas i offentliga debatter exempelvis i radio tenderade att genom en alltför hård framtoning onödigtvis alienera sina inledningsvis positivt inställda interlokutörer, såsom Marie Söderqvist, krönikören och ledarskribenten i Svenska Dagbladet. Det var något i hela satsningens ton som blivit fel. Denna uppfattning delades av Lindbom.

Jag var en av de få i Lindbomkretsen som aldrig medverkade i Salt. Jonas ville visserligen ha en artikel om den så kallade svenska personlighetsfilosofin, men på grund av min Englandsflytt blev det ingenting av med det. Jag var flera gånger uppe på redaktionen, och höll kontakt med de flesta involverade ända tills jag flyttade. Därefter fortsatte jag att förnya min prenumeration ända till slutet. Men redan under de tidiga diskussioner som ledde fram till startandet av tidskriften märkte jag att Jonas inte var särskilt angelägen att involvera mig i projektet. Utan tvekan uppfattade han mig hela tiden som stående alltför långt från hans form av radikalkonservatism.

Vad Jonas säger om sitt dåvarande umgänge avser säkert hans jämnåriga. Varken jag eller, tror jag, Johan Sundeen eller Carl Johan Ljungberg drabbades av någon beröringsångest. Jag kan naturligtvis inte bestrida att Jonas har rätt i sin allmänna beskrivning av de övriga. Flera reagerade säkert tyvärr på detta sätt. Men i åtminstone några fall kan det väl, oavsett om de hade rätt eller fel, ha berott på den utsträckning i vilken de verkligen tog avstånd från den inriktning Salt visade sig få? Johan Tralau hade jag exempelvis hela tiden uppfattat som den mest liberale i Lindbomkretsen.

Jag kände att det snarare var Jonas som slutade höra av sig. Antingen berodde detta, trodde jag, på att han verkligen ogillade mina åsikter till sådan grad att han inte ville ha fortsatt kontakt, eller på att han antog att jag p.g.a. samma åsikter ogillade hans till den grad att jag inte ville det. Men jag fick också intrycket att även några av de yngre i Lindbomkretsen, som hade medverkat i Salt, upplevde det på samma sätt: att det var Jonas själv som drog sig undan i sin tilltagande radikalism. När jag efter några år kom tillbaka till Sverige och Salt upphört, verkade han rentav ha gått under jorden. Det var inte mer än ett rykte som antydde att han numera flyttat till Göteborg. Det var svårt att veta hur man skulle få kontakt med honom. Jag tänkte att man kanske borde ringa hans far, Hans, som jag ju träffat i Bromma, och även på Handelshögskolan, där han är känd professor, och i något Cityuniversitets- eller Timbro-sammanhang, för att höra vad som hänt. Sundeen, som flyttat sin forskning till den institution i Lund där jag nu undervisade, nämnde efter en tid att Jonas tagit telefonkontakt med honom, men han var den ende. Det visade sig också snart att Jonas kunde hittas, om än i begränsad utsträckning, på internätet. Han hade närmat sig några nationalistiska organisationer och skrev nu i deras organ, men hade också lämnat Sverige och bodde med sin fru och sina barn – på Orkney!

2005 höll jag ett föredrag om konservatismen i den svenska historien på Konservativt Forums årliga konferens i Heimdals lokal i Uppsala. Absorberad i min forskning även efter återkomsten till Sverige hade jag ännu inte förstått vilken effekt Salt haft på den svenska konservativa debatten. Jakob Söderbaum höll ett långt inledande anförande vars huvudbudskap var att Jonas De Geer och Salt inneburit en katastrof för den svenska konservatismen, och att det nu var av avgörande betydelse att markera den skarpaste gränslinje gentemot vad denna tidskrift och Jonas stod för, att hålla “suspekta element” borta. De som ville bli medlemmar i Konservativt Forum måste rentav genomgå en undersökning av sin bakgrund och personliga historia. När jag nämnde att jag kände Jonas väl, tenderade några att förskräckt rygga tillbaka. Kanske, tänkte jag, kände Jakob till saker om vad som hänt i Sverige som jag inte visste om, trots att jag läst alla nummer av Salt; om vad Jonas sagt och gjort under den tid jag var borta. Kanske hade jag inte insett vidden av det hela. Men det var ändå lite svårt att förstå. Det blev nödvändigt att ägna för ändamålet icke avsatt tid till att närmare beskriva mina egna ståndpunkter för att återvinna deras förtroende. Jag har sedermera sett hur en gränslinje faktiskt på det hela taget upprätthålls i Jakobs och Dag Elfströms på många sätt utmärkta blogg Tradition & Fason, liksom exempelvis i Axess. De undviker Salts ton – men de saknar också några av Salts viktiga innehållsliga perspektiv och temata.

Hela det här beskrivna dikotomiserande mönstret i Salts utveckling och mottagande känns för mig onödigt och beklagligt. Lindbomkretsen var en potentiellt historiskt betydelsefull konstellation av intellektuella. Och Salt var från början helt rätt tänkt. Projektet ägde alla goda förutsättningar: en korrekt identifierad, tydlig nisch, stor efterfrågan, utmärkta kontakter, stöd och uppmuntran från de stora tidningarna och tunga akademiker, mycket pengar, tillgång till kända skribenter och lovande okända. Det borde lätt ha kunnat resultera i en bestående, seriös, högkvalitativ motsvarighet till dåvarande Moderna Tider eller nuvarande Axess. Det finns anledning att hoppas att det kan tas upp igen och i några icke oväsentliga avseenden förbättras.

0 Responses to “Jonas De Geer och Samtidsmagasinet Salt”



  1. Leave a Comment

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s




Categories

Jan Olof Bengtsson D.Phil. (Oxon.)

Spirituality

Arts & Humanities

Europe

Archives

For a Truly European Union

Carl Johan Ljungberg: Humanistisk förnyelse

All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi