Nationalism, konservatism och rasism

Ursprungligen publicerat 15/12 2010

I min disussion av Tradition & Fasons fragmentariska konservativa analys av Sverigedemokraterna kommer jag nu till den för denna analys centrala frågan om “rasismen”.

Jakob Söderbaum skriver att “Det stora hotet mot konservatismen idag härrör…från risken att konservativa värderingar sammankopplas med rasism.”

Den självklara frågan här är naturligtvis vad Söderbaum menar med “rasism”. Den måste ställas, eftersom vi vet att för vänstern och den ömkligt opportunistiska politiska korrektheten all invandringskritik, all nationalism, all betoning av etnicitet, ja mycket mer än så, ofta stämplas som ”rasism”. Mycket vore att säga om hur begreppet ”rasism”, i denna ständigt utvidgade mening, identifikationen av sådan rasism, och bekämpandet av den, kommit att bli det centrala, själva huvudpunkten, i den framväxande liberalsocialistiska, ja idag även ”konservativa” politiska korrekthetens teorilösa konsensus. Det är en konsensus som är exklusivt anti-västerländsk: hos inga andra folk än de västerländska fördöms nämligen rasismen, hur rasistiska de än är. Det är per definition bara vita västerlänningar som kan vara rasister. Rasismen t.o.m. uppmuntras och finansieras hos andra. Avsaknaden av diskussion om denna bakgrund ger intrycket att Söderbaum i alltför hög grad helt enkelt godtar dagens ideologiska användning och definition. Det är synd, eftersom frågan med de vederbörliga historiska perspektiven tagna i beaktande naturligtvis verkligen har viktiga dimensioner.

Söderbaum fortsätter: ”Rasism har ingenting med konservatism att göra (rasismen är en radikal idéströmning som totalt saknar den respekt för kulturskillnader som konservatismen vill befrämja).”

Här närmar sig Söderbaum den självklart helt avgörande definitionsfrågan. Rasism som scientistisk-reduktionistisk biologism och materialism av den typ som växte fram under 1900-talets första årtionden kan förvisso, tillämpad på politiken, i vissa avseenden beskrivas som en ”radikal idéströmning”. Det gäller inte minst om man också tittar på de olika idémässiga förutsättningar under 1800-talet ur vilka denna strömning växte fram. Och Söderbaums formulering om rasismen contra respekten för kulturskillnader rör utan tvekan en viktig fråga. Men den är inte tillräckligt klar för att tillåta analys.

Efter att åtminstone ha börjat försöka ta upp denna fråga från ett konservativt perspektiv, tycker jag dock att detta för Tradition & Fason specifika grepp kollapsar när Söderbaum skriver att ”såväl vänstern under hela 1900-talet som högerextremister särskilt från 1980-talet och framåt har ansträngt sig för att få konservatismen associerad med högerextremism. Vänstern för att de vill svartmåla konservatismen, och extremhögern å sin sida för att de anser att det under alla omständigheter är mer fördelaktigt att kalla sig ’konservativ’ än ’fascist’, ’nationalsocialist’ eller dylikt.” Här tycks Söderbaum åter ha fallit ned i den rådande, missvisande liberalsocialistiska ideologin. De som representerar den rasism han just beskrivit som en radikal idéströmning är nu plötsligt ”högerextremister”, ”extremhöger”. Att beskriva nationalsocialismen som ”högerextrem” är naturligtvis sakligt felaktigt, och det blir särskilt absurt från ett perspektiv som utger sig för att vara konservativt, d.v.s. ett perspektiv som historiskt förståtts som skilt från liberalismens och socialismens former av radikalism.

Liksom rasismen i den angivna meningen kan sägas vara en radikal idéströmning, är också nationalsocialismen, som gjorde denna rasism till en central ideologisk punkt, på höger-vänsterskalan i allmänhet och i sociala och ekonomiska frågor i väsentliga avseenden radikal och inte högerextrem. Det vill säga, den är radikal inte bara i den mening man kan säga att högern historiskt kunnat göras radikal, kunnat göras till radikalkonservatism eller rentav konservativ revolution, utan i en mening som i högre grad motsvarar vänstersocialismens.

Dock endast i högre grad: den är givetvis inte heller identisk med vänstersocialismen. Om den är radikal i förhållande till högern, står den samtidigt förvisso till höger om vänstern. Den är varken en höger- eller en vänsterextremism. Dess verkliga radikalism, dess sanna extremism, ligger helt enkelt inte på höger-vänster-skalan. Den är extrem genom att i vad som i några viktiga frågor är dess egen mittenposition introducera egna, specifika radikala dimensioner, av vilka rasismen är den mest framträdande men ingalunda den enda. Den är en på sitt eget sätt extrem, ovanlig, odemokratisk form av den distinkta moderna nationalismens vittförgrenade och mångfacetterade idéströmning. Det är denna mångfald som idag skulle behöva studeras från Söderbaums konservativa perspektiv; framför allt behöver de centrala distinktionern förstås bättre. I den tyska nationalsocialismen blev det särskilt tydligt inte bara att nationalismen i sig inte är en tillräcklig politisk åskådning, utan också hur den leder fel om den accepteras som sådan.

De flesta stora nationella strömningar och partier under 1900-talet har, på olika sätt och i olika utsträcking, upptagit element av idéer och ståndpunkter som även varit vänsterns. Det skulle föra för långt att här diskutera de olika – och ofta radikalt olika – varianterna av detta fenomen. Jag har tangerat det i flera tidigare inlägg, och markerat att det i vissa avseenden är en öppen fråga i vilken utsträckning sådana synteser är möjliga och s.a.s. framkomliga, huruvida sådana idéer verkligen kan trovärdigt förenas med en mer genuin, äldre konservativ, och frihetligt konservativ, tradition, om det kan ske utan att undvika den ideologiska radikalismen och dess olika distinkta innehållsliga punkter. Det går också att urskilja att socialdemokratin under Per Albin Hansson i vissa avseenden antog en konservativ karaktär, liksom att Unghögern upptog en del med vänstern gemensamma eller ytterst likartade idéer. Vad jag här vill betona är bara vikten av teoretisk och historisk klarhet. En verklig nationalsocialist kan lika litet kalla sig själv konservativ som en verklig konservativ kan kalla henne högerextrem.

Dock är det naturligtvis riktigt att vänstern ansträngt sig att utmåla nationalsocialismen som högerextremism och att få den associerad med konservatismen. Och detta är givetvis ett centralt faktum som idag kräver mycket uppmärksamhet och analys.

Men vad Söderbaum säger är alltså att Sverigedemokraterna låter sig klassificeras å ena sidan i termer av den ”radikala idéströmningen” rasism, å den andra medels kategorin ”högerextremism”. Vad det emellertid egentligen handlar om här är att den utvidgade, liberalsocialistiska och politisk-korrekt s.a.s. ideologireproducerande användningen av termen rasism appliceras på genuint konservativa idéer och värderingar. Söderbaum fortsätter:

”Jag tror säkert att den bild som ges i svenska media av sverigedemokraterna som ett parti bestående av dömda våldsverkare i kostym, inte är alldeles rättvisande och säkert i stor utsträckning till för att ’demonisera den nya utmanaren’. Det är en välkänd gammal härskarteknik. Men det spelar ingen roll om sverigedemokraterna egentligen är sympatiska och helyllemänniskor som bara vill föra en konservativ politik…det viktiga är att även om partiets företrädare idag kategoriskt skulle vara ’bra människor’ så skulle de behöva lägga ner partiet och starta ett helt nytt parti för att komma bort från sverigedemokraternas tvivelaktiga förflutna.”

Det tvivelaktiga förflutna är naturligtvis den förment nationalsocialistiska historia som organisationen Bevara Sverige Svenskt, en av de organisationer ur vilka partiet framgick, representerar. Jag delar Söderbaums och många andras uppfattning att denna fråga om partiets förflutna är viktig, och ska därför här själv kommentera den. Söderbaum menar att det inte är sannolikt ”att ett parti som sverigedemokraterna någonsin kan locka de intellektuella konservativa i Sverige, med anledning av partiets bakgrund. I det vänsterdominerade svenska mediasamhället är arvsynden inom högern lika förhärskande som ’guilt by association’-principen, medan det är glömt imorgon alla tokigheter som vänstern gör. Tro mig, insikten om dessa förhållanden sitter mycket djupt rotad i traditionella konservativa led i Sverige.”

Vikten av att bevara Sverige svenskt är naturligvis fortfarande helt grundläggande för Sverigedemokraterna – annat vore ju märkligt ifråga om ett nationellt parti. Och, i detta sammanhang viktigare: annat vore märkligt ifråga om varje i någon rimlig mening konservativt parti.

Den verkliga frågan måste i stället vara: ville BSS bevara Sverige svenskt i den tyska, i ovan angiven mening rasistiska nationalsocialismens mening och form? Det är detta Söderbaum menar. Men det förefaller helt osannolikt. Partiet förnekar det. Det förnekar det i sådan utsträckning eller på sådant sätt att de uppfattas som hopplöst politiskt-korrekta av andra nationalister som Nationaldemokraterna, och oavlåtligen är föremål för dessas sarkasm och hån. Däremot förnekar man på intet sätt att i början några personer som faktiskt bekände sig till den strikt naturalistisk-rasistiska tyska nationalsocialismen drogs till organisationen och därefter partiet. Men dessa kan knappast ha varit i majoritet. Såvitt jag kan se har man alltid både tagit avstånd från rasismen och insisterat på att representera en demokratisk form av nationalism. Man använder numera inte ens termen nationalism i alla sammanhang som beteckning för partiets huvudkaraktäristikum, utan begränsar sig till att tala om “inslag” av nationalism, och liknande.

Den förste partiledaren, Anders Klarström, utbyttes tydligen efter att ha undsluppit sig något olämpligt, i den ovan specificerade meningen rasistiskt uttalande. Men detta visar ju att sådana uttalanden inte ens då motsvarade partiets ståndpunkt. Inte heller finner jag någonting sådant i detta tal av Klarström i Medborgarhuset i Stockholm från den period i partiets historia som anses allra mest tvivelaktig (1-3):

2  3

Detta är alltså den djupaste, mörkaste, absoluta botten i det hemska förflutnas avgrund av ondska.

Man kan hålla med om att tonen och inramningen är en annan än idag. Men rasism i någon rimlig egentlig mening kan jag inte urskilja. Ett starkt hävdande av Sveriges och svenskarnas intressen och ett avvisande av massinvandringen, ja, men inget hat mot andra folk, ingen antisemitism, inga förslag om antidemokratiska åtgärder, inget hot om våld. Till yttermera visso sägs det att Klarström efter att ha avsatts som partiledare blev socialdemokrat. Det tyder, om det är sant, knappast på någon rasistisk extremism. Om han är så extrem som kritikerna säger hade väl det naturliga varit att vi idag återfunnit honom hos Nationaldemokraterna, eller snarare Svenskarnas Parti (som såvitt jag förstår är f.d. Nationalsocialistisk Front)?

På grund av all den samtidiga radikalismen (rasismen) och högerextremismen kan emellertid enligt Söderbaum ”sverigedemokraterna…aldrig framträda som en trovärdig, legitim representant och samlande politisk kraft för konservatismen. Än mindre få fart på den konservativa rörelsen…Vilket är bra, för konservatismen i Sverige har absolut inget behov av ytterligare ’tecken’ på att rasismen ligger nära konservatismen.”

Varken i de formuleringar från Söderbaum om rasism och Sverigedemokraternas förflutna som jag här citerat eller i vad jag själv funnit när jag tittat på partiets historia har jag hittills funnit någonting som styrker dessa slutsatser.

Det finns flera punkter i Sverigedemokraternas politik som är centrala för bedömningen av huruvida de kan framträda som en trovärdig, legitim representant och samlande politisk kraft för konservatismen, och få fart på vad Söderbaum (citerande en kommentator eller annan skribent i Tradition & Fason) kallar den konservativa ”rörelsen”. Även om det förvisso inte är partiets ambition att helt enkelt bli en ny bärare av en äldre konservativ tradition – även en sådan mer autentisk konservatism är, om den överhuvudtaget kan konstrueras som en sammanhängande ideologi, som sådan ideologiskt otillräcklig – finns här utan tvekan stora och viktiga frågeställningar som det är angeläget att ta upp i dag i samband med Sverigedemokraternas framgångar. Och det kan finnas mer att säga om Sverigedemokraterna även på de punkter i Söderbaums kritik jag här berört. I sig är frågorna om ”rasismen” i dess olika betydelser, och om historiska, politiska kopplingar till sådan rasism, naturligtvis inte oviktiga ur ett konservativt perspektiv. Jag har själv flera gånger skrivit om dem. Men hittills har Söderbaum inte visat att dessa punkter är sådana på vilka Sverigedemokraternas politik kan kritiseras som oförenlig med vad som kanske kan sammanfattas som en konservativ åskådning.

Tvärtom är den politiska strävan att bevara Sverige svenskt, att bevara det svenska folket, den svenska kulturen, den svenska historiska identiteten, såväl som de europeiska folken, den europeiska kulturen, den europeiska historisk identiteten (inte som absoluta, statiskt fixa, naturligtvis, utan som levande kontinuitet, som förening av essens och skapande, dynamisk utveckling), allt det som endast vänstern, inklusive dagens svenska ”höger”, anstränger sig att kalla ”rasism” och som det för alla andra är uppenbart på intet sätt är det – tvärtom är just denna strävan självklart grundläggande för all mer egentlig konservatism. Vilken konservatism återstår om man inte vill bevara detta?

Söderbaum har såvitt jag kan se missuppfattat Sverigedemokraterna på de här diskuterade punkterna. Det är ursäktligt. Och hans avsikt att ta upp dessa punkter ur konservativ synvinkel är i sig lovvärd. Men det verkligt märkliga i sammanhanget framträder när vi erinrar oss vad det är Söderbaum själv sätter sitt hopp till för konservatismens del.

Liksom Dag Elfström menar Söderbaum att Kristdemokraterna är konservatismens hopp i dagens Sverige. Göran Hägglunds Kristdemokrater är det som Sverigedemokraterna inte är, en ”trovärdig, legitim representant och samlande politisk kraft för konservatismen”, som kan ”få fart på” dess ”rörelse”. Åtminstone är det dem Söderbaum försvarar, arbetar för, är medlem i, röstar på.

Här blir det plötsligt, såvitt jag kan se, total kortslutning. Jag kan av vissa andra skäl än de Söderbaum anför i de här citerade styckena förstå varför Söderbaum inte är Sverigedemokrat – det finns mycket mer att säga om Sverigedemokraterna och konservatismen än vad jag hittills gjort. Jag håller också med honom om att Kristdemokraterna sedan länge, trots att de saknar alla historiska kopplingar till högern, är ett i flera sakfrågor mer ”konservativt” parti än Moderaterna. Men att hävda att Kristdemokraterna överhuvudtaget är konservativa? Och att hävda att de är mer konservativa än Sverigedemokraterna? Detta är för mig obegripligt. Ja, den flyktigaste blick på Kristdemokraterna av idag får det att framstå som nästan absurt. Hur resonerar Söderbaum här? Vet han något om Kristdemokraterna som jag inte vet?

Här är en vidareutveckling och fördjupning av Tradition & Fasons allmänna argumentation om konservatismen och dess utsikter i Sverige i högsta grad önskvärd. Jag är ledsen att behöva peka på denna svaghet, eftersom jag sympatiserar med Söderbaums och Elfströms val av Kristdemokraterna framför Nya Moderaterna, och för bara några år sedan själv gjorde ett sista försök att tro på dem; en gång tyckte jag att Kristdemokraterna var det bästa riksdagspartiet, ja, jag tyckte det var det bästa partiet långt innan det blev ett riksdagsparti, när det fortfarande hette Kristen Demokratisk Samling. På den tiden kunde man ännu tro på vad de sade – och de sade fortfarande saker man kunde tro på.

På annan plats i Tradition & Fason säger Söderbaum att ”Det stora politiska hotet idag kommer från populismen, inte från en mycket marginaliserad rasism”; ”Det är…populismen…odlandet av missnöje och enkla lösningar på komplexa problem som jag varnar för.”

Visserligen handlar det här om vad Söderbaum menar vara ”det stora politiska hotet” i allmänhet, inte, som ifråga om rasismen, om ”det stora hotet mot konservatismen”. Men om populismen är det stora politiska hotet i allmänhet, borde det väl också vara det stora politiska hotet mot konservatismen? Om rasismen dessutom är ”mycket marginaliserad” är det svårt att se hur den kan vara ett större hot mot konservatismen än populismen.

Jag håller med Söderbaum i dessa senare formuleringar om att populismen (i den mening Söderbaum förstår termen – inte minst i USA har den också en annan betydelse som inte är oväsentlig för förståelsen av begreppet som vidare definierat) idag är ett större hot än rasismen i egentlig mening. Men de för oss över till en annan punkt i den viktiga konservativa analysen av Sverigedemokraterna.

Hursomhelst är Söderbaum uppenbart oroad över att konservativa värderingar sammankopplas med rasism. Men såvitt jag kan se har han åtminstone inte någon anledning att se detta hot i Sverigedemokraternas anspråk på att ha tagit över den konservativa politik övriga partier svikit.

Att han gör det kan bara bero på att han fortfarande i alltför hög grad sitter fast i Moderaternas och Kristdemokraternas med vänstern gemensamma konsensus, den som av kritiker sammanfattas som deras politiska korrekthet. Och på att han inte fullt har tillägnat sig den svenska konservatismens tradition – att han gör det som Elfström med rätta framhåller att Moderata Ungdomsförbundet gör: kritiserar Sverigedemokraterna från fel håll.

Här spelar, avslutningsvis, Klarström piano i samband med talet ovan:

0 Responses to “Nationalism, konservatism och rasism”



  1. Leave a Comment

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s




Categories

Jan Olof Bengtsson D.Phil. (Oxon.)

Musae

Recent Comments

Viktor on En självständig europeisk…
Jan Olof Bengtsson on Den politiska kulturens k…
How To Properly Unde… on The Face of Global Modern…
Shiv Singha on Behovet av ett Bhaktivedantasä…
Kristo Ivanov on Ryszard Legutko: The Demon in…
Jan Olof Bengtsson on Hegel och panteismen
Engelbrekt on Alice Teodorescu
Jan Olof Bengtsson on The Mythology Discussion
Krishna Kshetra Swam… on The Mythology Discussion
Tyrgils Saxlund on Hegel och van der Heeg
Jan Olof Bengtsson on Dylan och akademien
Jan Olof Bengtsson on Om förintelseförnekelse
Jan Olof Bengtsson on Om förintelseförnekelse
Non serviam! on Om förintelseförnekelse
Jan Olof Bengtsson on Dharma Pravartaka Acharya…

Archives

All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi