Är Sverigedemokraterna ett enfrågeparti?

Ursprungligen publicerat 9/1 2011 (Politics)

I detta inlägg ska jag diskutera frågan om SD är ett enfrågeparti. Jag ska dels, och framför allt, diskutera den i sig, men dels också, i enlighet med vad jag signalerat i tidigare inlägg, i relation till frågan om SD är ett populistiskt parti.

Det är inte ovanligt att man får intrycket att kritiker, inklusive Tradition & Fason som jag här närmast tar upp, menar, åtminstone implikationsvis, att SD är ett populistiskt parti bl.a. därför att det enligt deras mening är ett enfrågeparti. Men det kan i själva verket knappast vara detta man hävdar. Enfrågepartier kan  inte per definition sägas vara populistiska. Junilistan, exempelvis, var ett utpräglat enfrågeparti men knappast populistiskt. Om miljön kan betecknas som “en”  fråga, som en “enfråga”, var väl också Miljöpartiet åtminstone från början ett enfrågeparti, utan att dock vara särskilt mycket mer populistiskt än andra partier. Det enda man här kan mena är i stället att “enfrågan” är sådan att den gör partiet populistisk, att “enfrågan” helt enkelt är populistisk. Men därvid stöter man på problemet att det är tveksamt om populismen överhuvudtaget kan definieras i innehållsliga termer, eller åtminstone i vilken utsträckning den kan det.

Kan SDs “enfråga”, invandringsfrågan, sägas vara populistisk i sig, med bortseende från den formella struktur som, i enlighet med vad jag diskuterat i tidigare inlägg, åtminstone huvudsakligen definierar populismen? Även om det i allmänhet eller i andra avseenden vore korrekt att beteckna mot dagens invandringspolitik – i hela västvärlden – kritiska partier som populistiska, skulle det vara fel att göra det därför att de intar en kritisk ståndpunkt i denna fråga. Det är naturligtvis fullt möjligt att kritisera invandringspolitiken helt oberoende av det för populismen sådan jag diskuterat den konstitutiva sammanhanget av antagonistiska grupper, gap mellan dessa grupper, förenklade lösningar, appell till sunda förnuftet o.s.v.

Varken egenskapen att vara ett enfrågeparti eller det förhållandet att “enfrågan” är kritiken av invandringspolitiken gör således ett parti populistiskt. Det enda man kan säga är att ett parti är populistiskt därför att det formellt för fram och driver kritiken av invandringspolitiken på det sätt som är vad som definierar all populism.

Det är möjligt att det är detta exempelvis Tradition & Fason menar. Utöver detta som de alltså logiskt korrekt kan kan mena, kunde det också vara så att de helt enkelt råkar tala om två helt olika saker samtidigt: enfrågeismen och populismen, utan någon av de här analyserade implicerade sambanden. Men låt oss titta på vad det är de exakt säger.

Dag Elfström skriver att ”jag ser SD som ett populistiskt enfrågeparti”. SD är ”ett oideologiskt parti. De vilar inte på någon annan idétradition än invandringskritik. Att hävda att man står på ’den demokratiska nationalismens grund’ är lika intetsägande som att hävda att man står på den ’demokratiska internationalismens grund’. Det kan betyda vad som helst.”

Jakob Söderbaum instämmer. SD är ”ett enfrågeparti med alltför begränsad ’ideologisk horisont’ oavsett hur mycket snärtiga formuleringar (konservativa eller ej) de bakar in i sitt partiprogram”. Deras ”svar på alla samhällsproblem” har ”på ett eller annat sätt…med invandringen att göra”. Problemet med SD är enligt Söderbaum att de “skyller alla…problem…på invandringen som sådan”.

Daniel Bergström skriver att “Hur mycket man än försöker skaka av sig bilden av att vara ett enfrågeparti så kommer man aldrig att lyckas bli något annat. SD addresserar i och för sig reella problem i samhället, och i vissa fall problem som de etablerade politiska institutionerna tyvärr har haft beröringsskräck med, men man gör det med en förenklad och populistisk förklaringsmodell. SD ser inte bara invandringen odelat som ett problem, utan även som problemet framför andra, politikens gordiska knut. Denna samhällsanalys är också Sverigedemokraternas existensberättigande. Partiet vänder sig till, och attraherar, väljare som känner igen sig i denna grunda och missvisande förklaringsmodell. SD kommer aldrig, delvis på grund av sin historia men också på grund av sina medlemmar och sina väljare, att kunna hitta en annan nisch än det främlingsfientliga, populistiska missnöjespartiets. Man kommer inte att kunna bli det nya folkhemspartiet och definitivt inte det nya konservativa partiet.”

Enligt Per Lagerqvist är SD ”ett enfrågeparti som samlar en brokig skara missnöjesväljare kring sin enda viktiga fråga: stoppa invandringen. Sverigedemokraterna saknar ideologi eller andra fasta åsikter. De har ingen konsekvent människosyn, inget ekonomiskt tänkande och ingen idéhistorisk berättelse.” Man kan inte här, utöver de ohållbara implikationerna att enfrågepartiskapet i sig eller det enfrågepartiskap i sig vars enfråga är kritiken av invandringspolitiken utgör populism, utläsa den i linje med min analys giltiga kritiken att SD är populistiskt p.g.a. invandringspolitikkritikens förenklade form eller modus. Vad man säger är i stället att det förenklade, och därmed populistiska, ligger i att den specifika enfrågan, invandringen eller invandringspolitiken, görs till ”problemet framför andra, politikens gordiska knut”, att svaret på ”alla samhällsproblem” har med den att göra, att man ”skyller alla” problem på den. Det är detta som är den ”grunda och missvisande” förklaringsmodellen.

Med all säkerhet anser dessa kritiker att SDs sätt att driva kritiken av invandringen eller invandrinspolitiken i sig är förenklat och därmed populistiskt. Men vad de faktiskt säger här är att det förenklade ligger i att göra invandringen eller invandringspolitiken i sig till förklaringen på även andra problem, ja på alla problem. Även om SD inte är populistiskt p.g.a. att det är ett enfrågeparti, och även om det inte är populistiskt p.g.a. att det är ett enfrågeparti vars enfråga är invandringspolitiken, och även om det inte ens är populistiskt p.g.a. det sätt på vilket det driver denna enfråga, kan det förvisso vara populistiskt p.g.a. att det i denna enfråga finner lösningen på alla problem. Men det ligger knappast i enfrågepartiets begrepp att i respektive enfråga se lösningen på alla problem. Det är väl inte självklart att ett parti som gör det, om något sådant verkligen finns eller om det finns någon verklig anledning att hypotetiskt föreställa oss det, ska betecknas som ett enfrågeparti. Snarare accepterar ett sådant parti de många andra, ”alla”, frågor, men ser svaret på dem i termer av endast en. Vad man kan säga om SD är endast att man ofta betonar att massinvandringen inte är en isolerad fråga utan är av avgörande betydelse för många andra centrala frågor. Vidare är det väl så att ett verkligt enfrågeparti normalt bildas för att fokusera på en fråga som det anser försummad eller felaktigt behandlad, utan att därför förneka att det också finns andra, från denna fråga ofta helt skilda frågor, frågor som de väljer att inte ägna sig åt. Junilistan är här åter ett exempel.

Ståndpunkten att SD är populistiskt därför att det ser svaret på alla frågor i termer av invandringsfrågan leder oss hursomhelst inte tillbaka till tesen att enfrågepartier är som sådana, per definition, populistiska. Och eftersom det inte ligger i invandringskritikens begrepp att den gör anspråk på att invandringen är svaret på alla frågor, förs vi inte heller tillbaka till tesen att invandringskritikens enfråga är per se populistisk. Kritiken avser endast den populistiska förenkling som ligger i sättet att göra den inte i sig nödvändigtvis förenklat behandlade enfrågan till den enda frågan.

Jag håller med om att SD talar mycket om invandringsfrågan, ja, att de ibland talar så mycket om den att de ger intrycket att de ser den som den enda avgörande. Detta kan också ha bidragit till att jag inte på allvar uppmärksammade partiet förrän under de senaste åren, efter att det funnits i nästan tjugo år.

Invandringsfrågan var för mig ingen stor fråga. Jag förstod inte dess vikt. Jag förstod inte invandringens omfattning. Och jag förstod inte dess plats i det större sammanhang jag dock förhållandevis tidigt såg som problematiskt. Jag befarar att jag kan ha varit just en sådan verklighetsfrämmande person som många SDare ser som ett problem och klagar över. En sådan där som sägs ”vinna” på globaliseringen. Eftersom jag levde i Stockholms innerstad, i en helsvensk förort, eller i de gamla universitetsstäderna, var invandringen utan tvekan för mig en marginell företeelse, långt in på nittiotalet. Och ja, jag såg den snarast som berikande. Den arabiske korvgubben vid Islandstorget på sjuttiotalet som alltid talade om islam och varför han inte själv åt korven var s.a.s. ingen hotande ny majoritet. Man lät honom gärna utöva sin religion.

Senare hade jag mer utvecklade samtal med muslimer, både i exempelvis Paris, där de var många fler, och här hemma, och jag tyckte att bland dessa invandrare fanns sådana som lämnade värdefulla bidrag som representanter för inte minst sufismen. Eftersom jag var intresserad av den Vediska traditionen värdesatte jag inte bara de få indier vi hade här utan också de många som fanns i England (tyvärr visade det sig dock att de flesta inte alls var intresserade av denna tradition eller hinduismen utan bara ville bli som moderna västerlänningar; såtillvida som de hade negativa erfarenheter av det korrupta kastsystemet o.s.v. får man naturligtvis förstå dem). Jag hade intressanta bekanta och vänner, i några fall nära vänner, bland indier, perser, araber, afrikaner, och kvinnor såväl som män. Ibland, på nittiotalet när vi verkligen började få förorter som beboddes nästan enbart av invandrare, åkte jag ut dit och hälsade på dem, och de åkte in och hälsade på mig. Även på kontinenten träffade jag flera gånger exempelvis mycket trevliga och vackra persiska, arabiska och afrikanska kvinnor; denna erfarenhet skulle göra det absurt för mig att bli “rasist”.

Och judar förstås, många av dem hade ju funnits även i Sverige i århundraden, och de som, redan tyskar eller polacker, kom efter kriget, verkade snabbt ha blivit svenskar. Judar var periodvis mycket viktiga i  mitt liv. För att inte tala om judinnor.

Invandrare var kort sagt för mig välkomna i Sverige. De var inget problem, de var en tillgång. Jag måste erkänna att jag än idag tycker att någon liten diskret, moderat, svenskfinansierad moské inte skulle behöva vara helt ovälkommen, åtminstone inte i våra större städer. Och naturligtvis heller inte något litet tempel (när det gäller den vediska traditionen ser jag den som nära besläktad och ytterst i grunden identisk med de flesta förkristna europeiska och inte minst den fornnordiska, men detta är ett ämne jag inte kan diskutera i detta inlägg). Jag kan inte hjälpa att jag finner det lite fanatiskt och inskränkt att helt motsätta sig detta. Jag är för kvalificerade kulturkontakter under vederbörlig urskillning, i linje med vad Claes Ryn kallar den högre kosmopolitismen. Världen är inte bara en multikulturell värld; det är också så att varje kultur och land i sig måste i någon mån kunna rymma de andra. Annat vore slutet, begränsat och provinsiellt på ett både orealistiskt och oattraktivt sätt.

Jag delade således inte vissa konservativas avståndstagande från multikulturalismen, även om jag hade en egen, annorlunda förståelse av den, i linje med vad jag kallade den “kvalificerade pluralismen”. Men samtidigt var jag alltifrån början konservativ. Vad jag intresserade mig för i de andra kulturerna var inte minst – med urskillning naturligtvis – deras traditionella religiösa, moraliska och estetiska värden, ja själva traditionaliteten, om jag får uttrycka mig så. Och intresset för dem och uppskattningen av invandrarna var för mig på intet sätt en följd av vad Roger Scruton kallar oikofobi. Mitt huvudsakliga intresse och studieföremål var alltifrån början, och har hela tiden förblivit, den västerländska kulturen och historien. Den ursprungligen helt omedvetna förutsättningen för intresset och uppskattningen av det icke-västerländska var att jag betraktade det västerländska som givet, ohotat, självklart. Det hot jag uppmärksammade när jag någon gång under första hälften av åttiotalet började tala om att rädda västerlandet var det ideologiska, det liberalsocialistiska, det allmänt kulturradikala, en stor del av teoribildningen inom humaniora och samhällsvetenskap. Det var inte kopplat till invandringen, utan helt genererat av en problematisk utveckling inom den västerländska moderniteten.

Det var först när invandringen började få sådan omfattning att den på ett nytt sätt blev påtaglig och påträngande som jag började ägna mer uppmärksamhet åt den som helhet, även i andra dimensioner. Gradvis fick jag också en ny förståelse av sambandet mellan den ideologiska radikalismen och denna massinvandring – och inte bara den socialistiskt ideologiska radikalismen, utan även den liberala, inklusive vad som i Sverige kallades den nyliberala. Sambandet mellan globaliseringen och massinvandringen klarnade med tiden, parallellt med en fördjupad förståelse av 1900-talshistorien som helhet. Multikulturalismen hade inte att göra med uppskattning av de andra kulturerna som sådana, med det jag var intresserad av, utan var en del av den allmänna radikala ideologin med dess helt andra syften.

Vid slutet av nittiotalet började Samtidsmagasinet Salt också fästa min uppmärksamhet på de högst konkreta problemen med massinvandringen, i form av hot och olika slags våld mot svenskar. När de, som då, innan de drog sig undan och radikaliserades, var personer i min närmaste omgivning och mitt närmaste umgänge, började tala om ”gruppvåldtäkten i Rissne” och liknande, tog jag det på allvar. Samtidigt blev jag medveten om i vilken utsträckning massinvandringen och dess problem alltsedan åttiotalet blivit en del av den s.a.s. reguljära konservativa diskussionen i andra västländer som jag i övrigt länge följt, genom exempelvis Roger Scrutons Salisbury Review i England och de s.k. paleokonservativa i USA. Idag, över tio år senare, när vi har tillgång till oerhört omfattande dokumentation och analys av situationen i Sverige, är detta redan en i sak avslutad diskussion för min del. Hur kan någon längre tro på de gamla riksdagspartierna? Framför allt: hur kan någon konservativ göra det? 

Idag förstår jag m.a.o. varför SD ägnar sig så mycket åt invandringsfrågan. Jag förstår helt enkelt själva frågan. Jag förstår vad den handlar om. Att den i verkligheten inte handlar om främlingsfientlighet och rasism, exempelvis. Det var långsamt tänkt av mig, och jag är förbluffad över hur jag så länge kunde hålla denna fråga utanför min allmänna konservativa analys och förståelse. Men just utifrån medvetenheten om min egen långsamhet kan jag samtidigt förstå hur det övervägande fokus på den gör att SD kan uppfattas som ett enfrågeparti, och även ett parti som driver denna fråga som om den vore den enda viktiga, som om svaret på alla andra vore beroende av den.

Delvis beror intrycket på att man inte förstår frågans större sammanhang, och att SD också sällan själva sätter in den i detta sammanhang. Det senare är ett problem, och det kan ha drag av populism. Men det hindrar inte att de har rätt i sak, i det de faktiskt tar upp. Och det är ett långt mindre problem, och långt mindre populistiskt, än de andra partiernas totala ignorerande av detta större sammanhang. Dessa tar ju varken upp det lilla SD tar upp av det större sammanhanget eller det stora, eller myckna, SD tar upp om det mindre sammanhanget.

Av mina tidigare inlägg bör det redan i åtminstone avsevärd utsträckning ha framgått vilka mina invändningar är mot uppfattningen att SD är ett oideologiskt parti, att dess ideologiska horisont är begränsad, att de saknar inte bara ideologi utan t.o.m. andra fasta åsikter än de invandringskritiska, att de inte har någon konsekvent människosyn, inget ekonomiskt tänkande och ingen idéhistorisk berättelse, att dess politik inte vilar på någon annan idéträdition än invandringskritiken, att demokratisk nationalism är intetsägande.

Allt detta är för mig något förvånande uppfattningar. När de framförs från det liberalsocialistiska hållet är de inte det. Men när kritiken kommer från ett håll som gör anspråk på att vara och ofta också verkligen är det konservativa blir den lite förvånande. Men en allmän reservation jag bör göra här är att jag har grävt fram och tagit fasta även på formuleringar i Tradition & Fasons kommentarfält, och att dessa ju helt naturligt kan vara snabbt skrivna och mindre genomtänkta. Flera av formuleringarna är också gamla – jag har helt enkelt grävt fram vad jag hittat, eftersom, som jag tidigare förklarat, jag normalt betraktar de åsikter som framförs i Tradition & Fason som viktigare än de som framförs på de flesta andra håll. Det är på intet sätt onaturligt om man även i inlägg, i synnerhet sådana som skrivits före det senaste valet, bara snabbt återgivit de allmänt utbredda missuppfattningarna utan att ha hunnit titta närmare på partiet.   

Sydsvenskans Niklas Orrenius, som på intet sätt är konservativ, betonar hursomhelst förtjänstfullt på flera ställen i sin bok om SD att det centrala för partiet inte är den negativa kritiken av invandringspolitiken utan den positiva visionen, baserad på uppfattningen av den svenska identiteten och dess betydelse. Han skriver bl.a.:

”Sverigedemokraterna är inte som Ny Demokrati.

Jag säger det igen.

Sverigedemokraterna är inte som Ny Demokrati.

Ny Demokrati var ett utpräglat populistparti, som hojtade om mindre byråkrati, färre lapplisor, lägre skatter och ’drag under galoscherna’. Invandringskritiken fanns där som ett populistiskt köttben, men var åtminstone inte från början det som i första hand tycktes driva medlemmarna…

Sverigedemokraterna är ett ideologiskt drivet nationalistiskt parti. Vi är ovana vid det i Sverige, vid att folk försöker göra politik av patriotism. Många tänker på invandrinen som SD:s stora politiska fråga, men Sverigedemokraterna ser det inte själva så.

’Det primära målet med Sverigedemokraternas politik är att återupprätta en gemensam nationell identitet’, skriver partiet.” (Min kursiv.)

Om vi till att börja med håller oss enbart till nationalismen, den ideologiskt drivna nationalistiska politiken, det faktum att SD gör politik av patriotismen (jag kan i denna diskussion inte alltid uppehålla mig vid de olika möjliga distinktionerna mellan nationalism och patriotism), finner vi naturligtvis redan i denna utgångspunkt principiellt en grund för raka motsatsen till det enfrågemässiga. En politik inspirerad främst av nationalitetstanken, av strävan att “bevara Sverige svenskt” eller, som man idag säger, “låta Sverige förbli Sverige”, måste naturligtvis omfatta alla frågor som är av betydelse för nationen. Långt mer än något annat parti betonar man den partiövergripande nationella och historiska gemenskap som också monarkin skall symbolisera.

Jämför vi med Socialdemokraterna, som av kritikerna antas vara ett mång- eller allfrågeparti i motsats till SD, finner vi att de alltifrån början saknat en sådan grund. Socialdemokratin började som huvuddelen av den marxistiska internationalen, vars politik var klasskampen och revolutionen. Så småningom blev partiet reformistiskt, men den grundläggande visionen om klassmotsättningen och de till denna relaterade materiella faktorerna som historisk drivkraft förblev likartad. Detta är ett snävt frågefokus i jämförelse med nationalismens; många för nationalister centrala frågor faller helt enkelt bort.

Många skulle, mutatis mutandis, säga detsamma om den gamla högern – nämligen de som vill se den som blott ett snävt intresseparti, värnande den dåtida överklassens och övre medleklassens hotade ekonomiska privilegier. Jag menar naturligtvis att detta är en orättvis bedömning, att i högerpartiet, när det var som bäst, och framför allt före den bifurkation jag talade om i ett tidigare inlägg, i ganska hög grad införlivade traditionen av konservativ ideologi- och modernitetskritik sådan den sträckte sig genom hela 1800-talet. Men kritiken av högern som snävt intresseparti pekar likafullt på en reell svaghet, som med tiden blev alltmer synlig. Även här, när högern varit som sämst, har vi att göra med en högst begränsad grund, ett snävt frågefokus i jämförelse med nationalismens s.a.s. konstitutivt nödvändiga allsidighet.

Och Centerpartiet är förstås också ett gammalt snävt intresseparti, Bondeförbundet, med lika begränsad frågehorisont.

Som jag flera gånger framhållit är dock nationalismen, trots dess breda grund i jämförelse med de gamla riksdagspartiernas, ändå inte i sig en tillräcklig politik. Men den rymmer, som jag också har betonat, nödvändiga element. Kring den har under århundraden utvecklats ett politiskt tänkande och en politisk erfarenhet som idag tillhandahåller en väsentlig del av de intellektuella resurserna för det nödvändiga verkliga alternativet till dagens monolitiska och alltmer globalt-totalitära högervänster eller vänsterhöger. Vi har i högsta grad tillgång till en idéhistorisk berättelse.

Men SD säger sig inte bara vara ett nationalistiskt parti. Det säger sig inte ens huvudsakligen vara det, som Orrenius och andra gör. De talar såvitt jag kan se normalt bara om ett “inslag” av nationalism. Vid siden av det nationella, som alltså redan tillhandahåller en naturlig grund, ja, det är ingen överdrift att säga den naturliga grunden, för en frågemässigt allsidig ideologi och politik, säger det sig också vara ett värdekonservativt parti. Här kommer m.a.o. också konservatismen in i en av dess huvudformer. Man talar också gärna om kulturkonservatism och socialkonservatism. Vilket sistnämnda leder oss vidare till att man, slutligen, också betonar värnandet av en icke-socialistisk variant av välfärdsstaten. Och man framlyfter dessa tre ideologiska grundpelare i sammanhanget av ett konsekvent hänvisande till historiska förhållanden, tänkare, och strömningar.

Allt detta sammantaget tillhandahåller en helhetlig åskådningsmässiga grund och förankring som åtminstone några av de övriga riksdagspartierna kanske kan sägas ha förvärvat, trots att de definitivt inte ägt dem från början, men som de idag reducerat till de enklaste, gemensamma populistiska, ideologiska slagord utan några väsentliga inslag av seriöst, historiskt tänkande. Det är därför en grund och en förankring för en minst lika mångsidig eller allsidig ideologi politik, en lika många frågor innefattande ideologi och politik som de övriga riksdagspartiernas, något som också bekräftas av att man på denna grund faktiskt även utvecklat ett allsidigt program. Det sägs att Åkesson betonade vikten av breddning vid ett riksårsmöte 2007 och att arbetet med framtagande av program för tidigare ej tillräckligt uppmärksammade områden inleddes. Men redan då var ett allsidigt och utförligt allmänt handlingsprogram, antaget i olika omgångar vid årtiondets mitt, lätt tillgängligt på partiets webbplats – ett program som med all tydlighet visade att partiet inte var ett enfrågeparti utan lika allsidigt som de större partierna och dessutom betydligt djupare o.s.v. i enlighet med vad jag skrev i mitt förra inlägg om populismen. Och eftersom den frågeövergripande nationella visionen ju från början varit den centrala måste ju  redan ännu tidigare ett åtminstone någorlunda allsidigt program ha funnits. Möjligen är det därför främst nya kommun- och landstingspolitiska program som åsyftas.

Jag säger inte att programmet från mitten av nollnolltalet alltid är kristallklart, att partiet alltid verkligen driver en politik på alla områden utifrån vad som faktiskt finns i programmet, att jag inte anar några åtminstone potentiella motsägelser i vissa faktiska utspel, eller att jag inte har några egna frågetecken, reservationer och avvikande uppfattningar. Vad jag just nu försöker göra är endast att bemöta, åtminstone i några allmänna avseenden, åsikten att vad vi har att göra med är ett enfrågeparti och/eller ett populistiskt enfrågeparti.

SD skiljer sig inte bara från populistpartier som Ny Demokrati utan också från enfrågepartier som Junilistan och Miljöpartiet i det att de, liksom idag de största partierna eller åtminstone de största partierna när de var som bäst, bygger på en  ideologiskt rikt utvecklad och historiskt starkt förankrad tradition. Nationella partier har funnits sedan 1800-talet, och de har sedan dess genomgått en i hög grad differentierad utveckling, i vilken inte minst de radikala och ickedemokratiska formerna tillhandahållit erfarenhet som exempel som den demokratiska nationalismen idag kan lära av och stärkas av i sin egen distinkta särprägel och profil. I själva verket är deras ideologiska och historiska arv långt bredare än de  snäva intressepartiers som Socialdemokraterna och ibland också Högerpartiet en gång var, och som de i stora stycken fortfarande är. Demokratisk nationalism kan förvisso låta vagt, liksom alla sådana politiska termer eller slagord. Men det är inte mer vagt än dessa andra. Det kan verkligen inte betyda ”vad som helst”. Nationalismen har naturligtvis historiskt en väl utvecklad ideologi och idétradition, om än förvisso inte bara demokratisk utan också ickedemokratisk. Tvärtom är det så att exempelvis de av Tradition & Fason försvarade Kristdemokraterna inte har någon motsvarighet; de har många gånger bevisat att det är kristdemokrati som verkligen kan betyda vad som helst. Eller snarare, att det framför allt kan betyda den vanliga, revolutionära, abstrakta jämställdhets- och rättighetsuniformism och allmänna, teorilöst eklektiska och opportunistiska politiska korrekthet som sedan länge är det enda innehållet i alla de gamla riksdagspartiernas ideologi.

Och till denna nationalism kommer alltså värdekonservatismen och det partiella försvaret för välfärdsstaten, inom ramen för denna demokratiska nationalism och värdekonservatism. Situationen i Sverige liksom i stora delar av övriga Europa är idag den att det endast är denna helhet som tillhandahåller en politiskt gångbar eller framkomlig väg för den som verkligen vill rädda de frihetligt konservativa insikter och värden Tradition & Fason står för och lägga dem till grund för den framtida samhällsutvecklingen.

Jag menar, på grundval av de här framförda argumenten, att Tradition & Fason och de liberalsocialister med vilka de här återigen är överens har fel när de betecknar SD som ett enfrågeparti. Det är uppenbart att så inte är fallet. Invandringsfrågan är inte ens partiets viktigaste fråga. Men eftersom den är en icke-fråga för de andra partierna kan man i stället säga att den är en profilfråga för partiet.

0 Responses to “Är Sverigedemokraterna ett enfrågeparti?”



  1. Leave a Comment

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s




Categories

Jan Olof Bengtsson D.Phil. (Oxon.)

Spirituality

Arts & Humanities

Europe

For a Truly European Union

Archives

Carl Johan Ljungberg: Humanistisk förnyelse

All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi