Sverigedemokraternas partibakgrund

Ursprungligen publicerat 14/1 2011 (Politics)

Tradition & Fason för fram en del viktiga synpunkter på SDs väljare, och tar därmed upp en fråga som är angelägen i sig snarare än betydelsefull för frågan om SD är ett populistiskt parti. Visserligen handlar det lika litet som ifråga om deras av mig tidigare bemötta kritik om någon specifikt konservativ sådan, men ämnet är teoretiskt mer relevant.

Liksom tidigare gäller ju också att det blir av viss vikt att kritiken framförs av sådana som gör anspråk på att vara mer genuint konservativa även när den är densamma som liberalsocialisternas.

För Jakob Söderbaum hänger frågan om väljarna närmast samman med att SD – enligt hans mening – är ett enfrågeparti, en annan fråga som jag redan diskuterat både i sig och samband med populismfrågan. Efter att ha besvarat både populismkritiken, på ett allmänt plan, och, enfrågekritiken måste jag därför här åter kort kommentera dessa med hänsyn till de mer specifika synpunkterna på väljarna.” Ett parti som endast hålls samman av en sakfråga” kan, skriver Söderbaum, ”aldrig bredda sig och växa till en reell politisk kraft. Invandringskritiken är…en fråga som SD:s ’kärnväljare’, å ena sidan tidigare socialdemokratiska LO-medlemmar och å andra sidan högerextremister, har helt olika ambitioner för – d.v.s. i grunden oförenliga uppfattningar ifråga om. För att inte tala om hur lite dessa väljargrupper har gemensamt i andra frågor.”

Dag Elfström för fram samma synpunkter på SDs ”aktiva politiker”. Det bör här noteras att vad Söderbaum och Elfström säger om dessa utan tvekan gäller i hög grad också om väljarna, och vice versa.

Att SD är ett enfrågeparti är, skriver Elfström, ”framförallt tydligt när man granskar deras aktiva politiker. I partistyrelsen och i fullmäktigeförsamlingar runt om i landet sitter avhoppade vänsterpartister och socialdemokrater. Människor som titulerar sig som ’demokratiska socialister’ och ’nationalmensjeviker’ sitter på sverigedemokratiska fullmäktigemandat. Dessa människor samsas under samma partiflagg som avhoppade moderater och folk som helt klart står på marknadsliberal grund. Detta är endast möjligt genom invandringsfrågan, det är den frågan som enar Sverigedemokraterna, på samma sätt som priatpartiet enas kring en förändrad upphovsrättslagstiftning.”

Till skillnad från den kritik jag redan bemött menar jag att dessa sypunkter rörande den olikartade partibakgrunden hos SDs väljare och aktiva politiker pekar på en central och avgörande fråga för partiet.

Som jag redan framhållit har Söderbaum dock fel ifråga om ”högerextremismen”. Han förbiser också, till skillnad från Elfström, att SDs väljare kommer även från annat håll än S och LO. Och inte minst har han fel när han säger att denna olikartade bakgrund visar att SD är ett enfrågeparti. Det är, som har framgått av mitt förra inlägg, ett faktum att SD inte är ett enfrågeparti.

Men detta innebär inte att det inte skulle kunna förhålla sig så att partiet de facto hålls samman av vad Söderbaum korrekt betecknar som en sakfråga, invandringskritiken, även om denna sakfråga inte är partiets ”enfråga”. Det skulle också förvisso kunna vara så att väljarnas skiljaktiga bakgrunder gör att de har lite gemensamt, ja ”i grunden oförenliga uppfattningar” i de ”andra frågor” som Söderbaum här tycks medge att SD också driver. Och att partiet därför aldrig kan bredda sig (låt oss säga, i betydelsen driva de andra frågor man redan driver lika tydligt som profilfrågan eller den profilfråga som är invandringskritiken) och växa till en reell politisk kraft.

Här står SD, som ett nytt parti, alldeles oavsett det förhållandet att det ideologiskt har en historisk tradition och förankring, utan tvekan inför frågor som kräver kontinuerlig uppmärksamhet och fortsatt aktiv ideologisk bearbetning. Till det nya partiet kommer oundvikligen folk med de beskrivna divergerande bakgrunderna, och resultatet skulle verkligen kunna bli det som Tradition & Fason tror.

Huruvida det blir så eller ej är såvitt jag kan se i hög grad beroende av arten av SDs ideologiska ledarskap. Det undandrar sig ännu min bedömning om partiet kommer att tillhandahålla vad som krävs i detta avseende, men den nuvarande partiledningen tycks mig peka i rätt riktning såtillvida som dess kärna är en grupp Lundastudenter från slutet av nittiotalet – Åkesson, Söder, Jomshof och Karlsson. (Även Ekeroth studerade såvitt jag förstår senare i Lund.) De brukade p.g.a. sympati för Jörg Haider samlas på den österrikiska restauranten Rauhrackel. Utan att träffa dem – de var då okända, och jag kände knappt till SD – var även jag i Lund vid denna tid, involverad i studier av och diskussioner om klassisk humanism, svensk personlighetsidealism, konservatism och västerlandets räddning. Det var intressant att i efterhand notera vad som samtidigt ägde rum bland studenterna. Såvitt jag förstår är det inte minst detta Lundagruppens ideologiska ledarskap som möjliggjort de framgångar partiet uppvisade redan när jag, på grund av just dessa framgångar men också min frustration med M och KD, första gången uppmärksammade det för ca fem år sedan. Om Sverige och Europa – och konservatismen – ska kunna räddas, ser det för mig ut som om räddningen partipolitiskt måste ta en form (naturligtvis måste den även ta andra former än den partipolitiska) som liknar den SD och vad som mer eller mindre är dess motsvarigheter i andra länder strävar mot och signalerar som sin. Den allmänna inriktning och det ideologiska grundmönster jag beskrivit i tidigare inlägg verkar vara de rätta och nödvändiga. Men om detta också kan genomföras och lyckas är naturligtvis beroende också av andra faktorer än bara ideologin i sig.

I ett senare inlägg ska jag ta upp den allmänna frågan om SD och de intellektuella som på annat håll diskuterats den senaste tiden, och som naturligtvis är viktig för det ideologiska ledarskapet. Här ska jag bara kort antyda de hittills intagna ideologiska (i den neutrala mening som även konservativa måste använda) positioner som, med ledarskap av rätt typ och i kombination med de redan genomgångna ideologiska förändrinarna i de andra partierna, redan i sig gör att det av Tradition & Fason beskrivna resultatet på intet sätt är oundvikligt.

Om vi först ser på de f.d. S-väljarna (och LO-medlemmarna, f.d. eller ej), ser ju det politiska landskapet annorlunda ut idag än för några årtionden sedan. Det var länge sedan S var trovärdigt i försvaret för svenska arbetares intressen. Ingvar Carlsson och Göran Persson gick ju långt utöver de nödvändiga reformerna i det socialistiska betongväldet, och anpassade sig dels den till den allmänna globalismen, dels det nya EU-betongväldet. Dessa är ju inte åtskilda; det anti-europeiska EU är ett trappsteg på väg mot den totala, anti-västliga globalismen, varför man i Frankrike rättvisande talar om ”l’euromondialisme” – ett begrepp som jag föreslår bör införas också i Sverige: euroglobalismen.

Och redan Olof Palme initierade, redan på sjuttiotalet, och såvitt jag förstår mot Erlanders inrådan, den massinvandringspolitik som lett till lönedumpning och diskriminering av svenskar, och till vad jag vill kalla den principiella och av en radikal-sekulära ideologiska motiv drivna mångkulturens allmänna kaos och förfall i alla de avseenden som idag är så uppenbara, och som även, och inte minst genom SDs försorg, blivit så välkända även bland allt fler av de från dess realiteter avskilda grupperna att jag inte behöver uppehålla mig vid dem här.

Av dessa skäl har de f.d. socialdemokratiska arbetare som nu röstar på SD starka motiv att fortsätta göra det, för att verkligen göra SD till en reell politisk kraft, och för att godta den ”breddning” (låt oss säga – eftersom bredden såvitt jag kunnat se alltid funnits där – i betydelsen av den betoning av den huvudsakliga, positiva visionen med dess implikationer för alla politikens frågor) som är en förutsättning för detta. Många svenska arbetare, liksom naturligtvis arbetare i alla jämförbara västländer, är ju ofta distinkt värde- och moralkonservativa, och naturliga motståndare till Ss kulturradikala excesser åtminstone alltifrån nymarxismens, 68ornas och postmodernismens tid. Det nationella intresset blir ofta på ett självklart deras i den principiella multikulturalismens helt nya situation. Det är svårt att se att de skulle ha några större svårigheter att anamma det helhetligaprogram som SD länge haft, och därmed komma överens med väljare av annan bakgrund som också gör det. Söderbaum säger å ena sidan att partiet hålls ihop av invandringskritiken, å den andra att det inte ens hålls ihop av den, eftersom de f.d. S-väljarna och ”högerextremisterna” har ”helt olika ambitioner för”, ”i grunden oförenliga uppfattningar ifråga om” också den. Det är svårt att förstå vad han menar här.

Det är det också ifråga om ”högerextremisterna”, d.v.s. de i förhållande till den verkliga extrema högern vänsterradikala nationalister Söderbaum i verkligheten måste avse, och anser hör till SDs kärnväljare. Finns sådana verkligen kvar bland SDs kärnväljare? Hur många är de i så fall? Håller de sig inte till sina egna extrema partier?

Bland SDs väljare och aktiva politiker finns naturligtvis inte bara personer med bakgrund i andra riksdagspartier, utan också sådana som alltid funnits bara i SD, som gått direkt till SD, eller som kommit från andra nationella partier och organisationer. Men vare sig högerradikala nationalister, vänsterradikala nationalister, eller rasismradikala nationalister i mitten är såvitt jag kan se överhuvudtaget förekommande i SD. Jag kan naturligtvis p.g.a. bristande förtrogenhet med partiet ha fel, men jag är inte säker på att Tradition & Fasons förtrogenhet är större.

Det är i stället den fråga Elfström tar upp i samband med sin diskussion av de partiaktiva, nämligen förenligheten av de f.d. S-väljarna och de f.d. M-väljare som Söderbaum inte nämner, som är den relevanta i denna diskussion om partibakgrunderna. Det är här som brist på gemensamheter i de ”andra frågorna” verkligen kunde föreligga, och hindra breddning och därmed växt till reell politisk kraft. Att väljare går från M till SD uppmärksammas naturligtvis inte lika mycket när M går framåt, men det är likafullt ett faktum; Ms uppgång, som ju motsvarar S och de övriga Allianspartiernas nedgång, skulle varit än större om de kvarhållit dem.

Men även här är åsiktsdivergensen överdriven av det enkla skälet att M genomgått politiska förändringar som inte är mindre spektakulärt radikala än Ss, och som gör det fullständigt naturligt, ja oundvikligt, att också bland deras väljare finns sådana som går till SD. Dessa f.d. M-väljare har lika starka motiv som de f.d. S-väljarna att fortsätta rösta på SD och göra SD till en reell politisk kraft, att godta den för detta nödvändiga breddningen (i min ovan preciserade mening), och att således konvergera med de f.d. S-väljarna i godtagandet av SDs helhetliga program. Delvis är Ms förändringar också desamma som Ss. Det är inte bara så att hela värde- och kulturkonservatismen ju är utkastad från M, och att det sociala i M inte längre är socialkonservativt utan liberalsocialistiskt. Det är också så att M precis som S sålt ut stora delar av Sverige och i vissa avseenden nästan s.a.s. lagt ned Sverige. Vad har dagens EU och globaliseringen att göra med någonting överhuvudtaget som M eller den gamla högern någonsin stått för? De handlar ju inte ens om marknadsfrihet eller ekonomisk och teknisk utveckling. För att inte tala om frihet.

SD erbjuder helt enkelt åtminstone potentiellt ett alternativ som s.a.s. “ersätter” och “onödiggör” både S och M och tillåter båda partiernas gamla väljare att förenas. De gamla S-väljarna har lika stor anledning att rösta på SD därför att de är f.d. S-väljare som de f.d. M-väljarna har anledning att göra det därför att de är f.d. M-väljare. Men förutsättningen för konvergensen och syntesen är naturligtvis den egna, unika, helhetliga, positiva visionen, det distinkta, egna allsidiga programmet, och att detta kraftfullt betonas, förklaras och tillämpas. Det är genom detta som de eventuella problemen med väljarnas olika bakgrunder kan övervinnas, och dessa grupper slutligen kan förenas och sammansmälta. Som jag tidigare argumenterat, delvis med hjälp av historiska referenser, är det inte någon ytlig och inkoherent ”populistisk mix” vi här står inför. Är det verkligen så att gamla socialdemokrater och moderater som går över till SD gör det bara för den negativa invandringskritikens skull, och i övrigt fortsätter tro bara på de gamla S- och M-programmen? Kan det inte vara så att grupperna i stället förenas i tron på SDs eget, från såväl Ss som Ss skilda positiva program för att låta Sverige förbli Sverige, för värde-, kultur- och socialkonservatismen, för delar av välfärdsstaten? Jag tror att det är så.

Märkligt nog anser Söderbaum, samtidigt som han kommer med den här diskuterade kritiken av SD, att den politiska höger-vänster-skalan ”totalt förlegad”. Det är oerhört anmärkningsvärt. Det innebär ju att hela kritiken upphävs. Om höger-vänsterskalan är totalt förlegad måste det ju finnas alla möjliga skäl för f.d. M- och S-väljare att förenas i ett nytt parti som transcenderar denna gamla skala, och inga skäl alls mot det.

Och vad vi ser är ju också att SD redan är inte bara ett brett pati, utan t.o.m. en reell politisk kraft.

Jag menar dock att harmoniseringen av de olika väljargrupperna i ett nytt ideologiskt sammanhang oundvikligen måste vara resultatet av en process, och denna process kan inte bara vara långsam, utan också i värsta fall misslyckas. Vi rör oss här på ett centralt område, vi har att göra med en stor, djup och avgörande fråga. Vad Söderbaum och Elfström påpekar om partibakgrunden innebär inte att denna är ett oöverstigligt hinder eller att SD är ett populistiskt enfrågeparti. Men det är viktigt i sig – långt viktigare än kritiken rörande den föregivna rasismen, det tvivelaktiga förflutna, och partiets populism och enfråge- och missnöjeskaraktär.

Och frågan omfattar mer än det Söderbaum och Elfström tar upp. Utan tvekan kommer redan många väljare också från KD, ja en del även från de återstående gamla riksdagspartierna, FP, C, MP och V.

Även för dem som tvivlar på SDs utsikter att lyckas med processen av konvergens och harmonisering i ljuset av sin egen distinkta ideologi, borde det stå klart att de gamla riksdagspartierna för närvarande inte erbjuder något hopp. De kan förvisso komma att ändra sig i en framtid. Men som jag skrivit tidigare krävs för detta en utifrån kommande impuls. Är det inte uppenbart att de saknar egen kraft för sådan förändring? De driver ju i total konform hjälplöshet med den politisk-korrekta strömmen, och drar Sverige med sig i fördärvet.

0 Responses to “Sverigedemokraternas partibakgrund”



  1. Leave a Comment

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s




Categories

Jan Olof Bengtsson D.Phil. (Oxon.)

Musae

Recent Comments

Shiv Singha on Behovet av ett Bhaktivedantasä…
Kristo Ivanov on Ryszard Legutko: The Demon in…
Jan Olof Bengtsson on Hegel och panteismen
Engelbrekt on Alice Teodorescu
Jan Olof Bengtsson on The Mythology Discussion
Krishna Kshetra Swam… on The Mythology Discussion
Tyrgils Saxlund on Hegel och van der Heeg
Jan Olof Bengtsson on Dylan och akademien
Jan Olof Bengtsson on Om förintelseförnekelse
Jan Olof Bengtsson on Om förintelseförnekelse
Non serviam! on Om förintelseförnekelse
Jan Olof Bengtsson on Dharma Pravartaka Acharya…
Andreas Bragd on Dharma Pravartaka Acharya…
Johan on Dharma Pravartaka Acharya…
Jan Olof Bengtsson on Dharma Pravartaka Acharya…

Archives

All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi