Tardiv dyskinesi och karriär

Frågan har ofta ställts om min tardiva dyskinesi står i vägen för en akademisk karriär. Det är givetvis naturligt att folk undrar om detta.

Eftersom den innebär en avsevärd arbetsnedsättning, delvis p.g.a. symptomen men också p.g.a. min typ av tidskrävande självbehandling som i stor utsträckning håller dessa i schack och som läkarna konstaterat gör att mitt tillstånd är betydligt bättre än andra med samma diagnos, har den naturligtvis hindrat mig från att söka vanliga heltidstjänster, och även i vissa andra avseenden att gå den vanliga akademiska vägen för meritering och avancemang.

Men den har inte hindrat mig att, i min egen omfattning, publicera mig, delta i konferenser och på seminarier, och undervisa. Mottagandet av min forskning har också varit exceptionellt. En framstående och själv internationellt uppmärksammad svensk filosofiprofessor ansåg det rentav “alldeles enastående” för en nyligen disputerad svensk forskare, “något man bara kan drömma om” (han syftade på att min bok om personalismen, som utgavs av OUP och följdes av en liten föreläsningsturné i USA, ägnades ett helt specialnummer av en amerikansk filosofisk tidskrift).

Jag har därför inte varit missnöjd med det hinder som onekligen står i vägen för en reguljär, formell karriär. Självfallet innebär det vissa begränsningar. Men jag har upplevt det som att jag haft något slags informell akademisk karriär. Fastän jag inte har någon reguljar tjänst vid universitetet, har jag s.a.s., i den utsträckning jag presterar, presterat lika bra som någon annan. En huvudsakligen informell akademisk karriär är heller inte något historiskt okänt. Och eftersom jag såpass bra nått ut med mina publikationer, mina resultat, mina  idéer, mitt budskap i allmänhet, och det är detta som är det mest väsentliga för mig, har jag inte haft några klagomål.

Samma fråga har uppkommit ifråga om andligt ledarskap (den ”andliga undervisning” som jag talar om som ett tema i denna blogg). Här är dock hindren mindre. Och här finns också ett direkt samband som i själva verket är direkt relevant för andligheten.

Orsaken till den neuroleptika-behandling för 35 år sedan som medförde den biverkan som kallas tardiv dyskinesi var ju just, som jag tidigare beskrivit, omtumlande andliga, s.k. mystika upplevelser (denna beteckning är inte oproblematisk) i samband med meditationsövningar. Responsen på detta från en del av omgivningen medels en psykiatrisk diagnos som jag var helt oförberedd på, bidrog för mig till ett uppvaknande till insikt om problemen med vår tids materialistiska människosyn och sociala ingenjörskonst, och dess frånvaro av andliga, religiösa, och även klassiskt humanistiska kulturella referensramar.

Erfarenheten var en av flera som tidigt etablerade mig på den väg jag fortfarande vandrar – den klargjorde nödvändigheten av den uppgift jag ägnat mitt liv åt: försvaret av den världs- och livsåskådning som jag de senaste åren, som komplement till mina övriga publikationer, försökt ge ett särskilt tydligt och sammanhängande uttryck för i denna blogg med dess tre huvudområden eller nivåer: Spirituality, den avdelning jag alltså nämner först, som den mest viktiga, även om jag inte skrivit lika mycket i den som i de andra; Arts & Humanities, min akademiska verksamhet, något utvidgad; och Europe, mitt politiska engagemang.

P.g.a. det sistnämnda, mitt politiska engagemang, har frågan också alltid uppkommit om den tardiva dyskinesin står i vägen för politiska förtroendeuppdrag. Men eftersom detta engagemang – alltifrån 1980-talet – bara bestått i att jag skivit en och annan politisk artikel och hållit ett och annat politiskt eller snarare ideologiskt eller politisk-filosofiskt föredrag, en högst begränsad verksamhet där jag använt mina insikter från min akademiska verksamhet men som på intet sätt inkräktande på denna eller den striktare andliga verksamheten, saknade denna fråga länge betydelse.

De senare åren har det politiska engagemanget intensifierats, medels politiska inlägg i denna blogg. Som jag förklarat i svar till vänliga kommentatorer som önskat formellt politiskt engagemang i from av förtroendeuppdrag från min sida har det inte heller under denna tid varit min avsikt att åta mig sådana; rollen som debattör och kommentator, och mitt försök att ställa om till att skriva i stor utsträckning på nätet och använda sociala media, har känts tillräckliga för denna del av min verksamhet. Även här har det känts som ett slags informell karriär, av den typ fristående skribenter har.

Om detta ska kunna kompletteras med förtroendeuppdrag gäller naturligtvis att den arbetsinsats som förväntas av mig, var den nu skulle bli, måste vara av begränsad omfattning, och inte minst därför att min arbetskapacitet måste räcka för att jag i tillräcklig utsträckning ska kunna fortsätta min nuvarande akademiska och andliga verksamhet.

Den psykiatriska vetenskapen saknade länge förståelse för sambandet mellan den typ av neuroleptika jag fick och tardiv dyskinesi, d.v.s. att dessa läkemedel kunde ha sådana kvarstående effekter (tardiv dyskinsi kan ta sig många olika uttryck). Läkarna förnekade det helt enkelt, och jag konsulterade därför i stället under årens lopp flera gånger neurologer och reumatologer, som dock var helt oförstående. Men när det för inte alltför länge sedan klarlades, kunde existensen av det även jag, alltsedan den i tiden nu avlägsna och begränsade behandlingen, uppfattat och klagat över som en således rent iatrogen åkomma fastställas.

Det skedde för min del vid mitten av 00-talet, och läkarna gav då uttryck för den största förvåning över att jag kunnat åstadkomma det jag gjort i livet, även om det tagit lång tid: det borde enligt dem och deras testresultat inte ha varit möjligt. Andra märker heller inga symptom till det yttre, bl.a. eftersom jag hela livet aktivt bearbetat och är van att hantera dem, och har varit socialt aktiv och levt ett, för min livsinriktning, normalt liv i det yttre. Och mitt tillstånd är kanske heller inte värre än, exempelvis, någon gammal f.d. drogmissbrukande fyrtiotalisthippies. Men jag själv märker dem i form av somatisk tröghet och periodvis långsamhet och stelhet, och de märks vid psykometriska tester.

I den akademiska världen och i kulturlivet har den tardiva dyskinesin aldrig medfört något annat problem än själva arbetsnedsättningen. Under de över tre årtiondena efter neuroleptikabehandlingen har jag överhuvudtaget inte haft några andra problem av denna medicinska biverkning. Det är inte heller uteslutet att annan, specifikt medicinsk behandling kan utvecklas som gör att symptomen helt försvinner, och jag står naturligtvis i kontakt med läkarna rörande detta.

Mitt liv är visserligen speciellt i den stora yttre enkelhet som följt av dess exklusiva koncentration på mitt intellektuella arbete och min (innehållsligt förvisso delvis ovanliga) ”mission” – på bekostnad av bl.a. familjebildning. Men inte heller detta är helt ovanligt bland personer med min inriktning.

Människor i allmänhet kan säkert fortfarande tycka att den ”psykiatriska”  episoden skulle vara något besvärande. Men så är det faktiskt inte. I mina sammanhang har det med åren nästan blivit tvärtom – på ett sätt som dock inte heller är oproblematiskt.

Vi har en professor i idé- och lärdomshistoria i Uppsala, Karin Johannisson, som studerat bl.a. aspekter av psykiatrins historia och som tagit upp det jag själv tidigare skrivit om här, nämligen att psykiskt lidande numera snarast blivit något som självbiografiska författare och andra kunnat använda för att framstå som ovanliga och intressanta i omvärldens ögon. Jag har alltså själv iakttagit och besvärats av detta, och jag brukar av detta skäl inte alltför mycket framhäva min egen erfarenhet av psykiatrin (där det, som jag tidigare med större utförlighet beskrivit, uteslutande var psykiatrin i sig som gav upphov till lidande) som ett personligt-biografiskt moment.

I vissa typer av sammanhang och texter och för vissa syften är det dock viktigt att tala om denna erfarenhet, och det finns ingenting som helst besvärligt, hemligt, känsligt eller ömtåligt med den (jfr här också min partiella kritik av Simon Kyagas “Sommar”-program förra året, länk nedan). Jag ser den såtillvida som en tillgång som jag tidigt lärde mycket av den och den ger en del personlig tyngd och trovärdighet åt hela mitt engagemang, på alla områden.

Men det är det s.a.s. i sak, i opersonlig allmänhet, viktiga och giltiga i den som jag främst vill betona. Det är i första hand på detta sätt som den är central och även fortsättningsvis måste hänvisas till i min verksamhet på alla mina tre huvudområden. Jag har tidigare beklagat och upprepar här ännu en gång att jag skrivit alltför litet om den här i bloggen. Annat tenderar av olika skäl att ta över.

Förutom dess betydelse för min akademiska och andliga inriktning och mitt övriga politiska engagemang vill jag nämna att denna erfarenhet också är av betydelse såtillvida som den gjort det möjligt för mig att komplettera min i vissa frågor kanske som något “hård” och tuff uppfattade konservatism med ett engagemang i en ”mjuk” vårdfråga. Konservativa politiker har historiskt vunnit mycket på att göra det. Ett exempel är gamle högerledaren Jarl Hjalmarsson med sin humana fångvård. Inte minst för den socialt ansvarstagande konservatismen har sådant naturligtvis varit relevant.

I min senare kontakt med patient- och anhörigorganisationer har jag delvis förespråkat andlig, moralisk, karaktärsmässig och kulturell disciplin och ”uppryckning” för psykiatripatienter i stället för både medicinering och den vanliga typen av terapi. Men detta har, i synnerhet i detta sammanhang, ingen “hård” innebörd. Till det hör ju också helt enkelt utbildning, tillhandahållande och patientens tillägnande av de andliga, kulturella och historiska referensramarna, förvärvandet av genuin insikt, utvecklandet av ett adekvat språk.

Psychiatry

Simon Kyaga och det galna geniet

Se också psykiatrikategorin i övrigt, och psykiatriavdelningen på References-sidan.

3 Responses to “Tardiv dyskinesi och karriär”


  1. 1 Swedish Dissident January 31, 2015 at 11:44 pm

    Intressanta redogörelser. Du är tvivelsutan en av Sveriges ledande intellektuella, trots dessa besvär. En ganska stor andel människor tycks ha nedsättningar i någon betydande utsträckning, om än av olika slag och av varierande kognitiv och/eller somatiskt hindrande grad, mer temporära eller mer permanenta. Men specifika problem som detta kan givetvis väldigt direkt kopplas till arbetsbelastning.

    Det som är väldigt konstruktivt och sympatiskt med ditt tänkande, så som det tar sig uttryck i ditt skrivande, är den bibehållna humanismen, och kopplingen till antikens ideal och klassisk bildning. På så vis blir ditt tänkande också, och dina tre huvuddimensioner/-områden-/nivåer, komplett och så att säga “världsligt orienterat”, inkluderande både lokala, nationella, europeiska och “globala” andliga, kulturella, filosofiska och politiska perspektiv på tillvaron.

    Ps. Din artikel om Hare Krishna var för övrigt intressant. Hoppas fler läser den: http://isi.sdgaudio.org/sites/all/files/isj2/02.Bengtsson.pdf

    • 2 Jan Olof Bengtsson February 1, 2015 at 5:17 am

      Varmt tack för vänliga och förstående ord SD. Du själv kommer utan tvekan tillhöra de främsta intellektuella.

    • 3 Jan Olof Bengtsson February 1, 2015 at 9:32 am

      Roligt också att du uppskattade artikeln i ISJ. Willy Pfändtner, ISKCONs grundare i Sverige, framförde i en diskussion på fb invändningen att jag inte gjorde någon distinktion mellan integration och assimilation. Jag borde kanske ta upp detta i ett inlägg här. Jag har bett honom närmare beskriva sin ståndpunkt i dessa frågor, som utgångspunkt för fortsatt och fördjupad diskussion.


Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s




Categories

Jan Olof Bengtsson D.Phil. (Oxon.)

Spirituality

Arts & Humanities

Europe

For a Truly European Union

Archives

Carl Johan Ljungberg: Humanistisk förnyelse

All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi