Thomas Gür om Facebook

Thomas Gür har den senaste tiden satsat stort på Facebook som huvudsakligt forum för sina bidrag till samhällsdebatten. Han skriver där ett flertal kortare texter per dag, och det hela tycks ha utfallit väl, såtillvida som han har många följare och livliga diskussioner äger rum i hans trådar. Han gör nu också följande intressanta reflexioner:

”Jag noterar att antalet personer som följer mig på FB idag har kommit att uppgå till 999… [utöver FB-vännerna alltså]

Detta efter att jag för en tre månader sedan övergick till att göra de flesta av mina FB-uppdateringar offentliga och det blev möjligt att följa dem.

Just ‘Följare’ är en tacksam och intressant grupp i sociala medier – det är människor som uppenbarligen är intresserade av (och förhoppningsvis också sympatiskt inställda till) det man skriver och till själva skrivargärningen.

Jag tror, och det är ingen särskilt originell eller begåvad observation, att det samhällsengagerade samtalet och diskussionerna i sociala medier nu tydligt börjar överflygla huvudfårans medier och att de klassiska en-vägs-opinionsbildarnas handikapp i detta avseende börjar märkas tydligt.

Samtidigt tror jag också att deklamatoriska sociala medier, som snarare ger utrymme till proklamationer och utbyte av förolämpningar (enkannerligen Twitter), inte bidrar med särskilt mycket alls till det offentliga samtalet, utan snarare degenerar det och drar det i dyn.”

Jag tror Gür har rätt både om det samhällsengagerade samtalets möjligheter på Facebook och om dess problem på Twitter. På den förra finns tekniska förutsättningar även för den mest avancerade och preciserade diskussion, långt utöver vad andra media historiskt erbjudit; på den senare skapar tekniken tvärtom hinder även för den enklaste.

Problem som båda har gemensamt är dock att de även används för så mycket annat än seriöst samtal, och det senare därför tenderar att drunkna i detta andra. Och att trådarna snabbt försvinner ned i flödenas och tidslinjernas svåråtkomliga förflutna.

Åtminstone det senare är för mig i själva verket en avgörande nackdel, som gör att jag fortfarande, efter, tror jag, sju-åtta år på Facebook, tvekar att prioritera det som ett huvudsakligt forum för mitt eget skrivande, och ibland överför diskussioner till och återger och återupptar dem här i bloggen. Man måste som debattör kunna återvända till tidigare diskussioner och hänvisa till egna och andras exakta formuleringar. (Vissa invänder här att även blogginlägg försvinner ned i bloggens svåråtkomliga förflutna, men detta argument har jag vederlagt medels en innehållsförtecknings-sida med klickbara rubriker i den här bloggen.)

Den oerhörda tekniska överlägsenheten i övrigt, i jämförelse med huvudfårans envägs-opinionsbildning, gör ändå att den genomtänkta och seriösa användningen av kombinationen av blogg och sociala media (där även Twitter trots allt kan användas för det slags de- eller proklamation som det blotta delandet av egna och andras artiklar utgör, ibland åtföljt av korta kommentarer) just nu känns som det optimala.

Facebook-skrivande medför dock också i praktiken en pluttenuttsnuttifiering, en inskränkning till små, korta inlägg, trots att detta inte som på Twitter nödvändiggörs av själva tekniken. Säkert väljer även de seriösa Facebook-användarna att här anpassa sig till den normala ”statusuppdateringens” och därmed det sociala mediaklimatets dominerande format även för sina debattinlägg och kommentarer, trots att ingenting egentligen hindrar dem att skriva lika långt som i tidningarnas ledare och kolumner, eller ännu längre.

Anpassningen kan säkert ha sina fördelar, betraktad som en kommunikativ nödvändighet. Och den är också ett mindre problem, om man inte helt slutar skriva också längre texter. Återigen framstår här kombinationen av blogg och traditionella publikationer å ena sidan och Facebook och i viss mån Twitter å den andra som den ideala kombinationen.

Men det är också viktigt att komma ihåg att de äldre publikationsformerna för vissa syften förblir oumbärliga, och att det ofta finns ett egenvärde i att vidmakthålla dem. Men även när man publicerar sig i sådana former måste man ju numera använda sociala media för att sprida och informera om det. I bloggen bör lämpligen också, utöver sådan kontinuerlig information, återfinnas en förteckning över åtminstone viktigare, tidigare publikationer av detta slag.

Blog or Newspaper?     Blogginläggs längd     Rätt om boken, fel om tidningen

Facebook Timeline     Twitter     En nackdel med bloggande?     Facebook Update

Facebook Page     Facebook Improvement

0 Responses to “Thomas Gür om Facebook”



  1. Leave a Comment

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s




Categories

Jan Olof Bengtsson D.Phil. (Oxon.)

Musae

Recent Comments

Shiv Singha on Behovet av ett Bhaktivedantasä…
Kristo Ivanov on Ryszard Legutko: The Demon in…
Jan Olof Bengtsson on Hegel och panteismen
Engelbrekt on Alice Teodorescu
Jan Olof Bengtsson on The Mythology Discussion
Krishna Kshetra Swam… on The Mythology Discussion
Tyrgils Saxlund on Hegel och van der Heeg
Jan Olof Bengtsson on Dylan och akademien
Jan Olof Bengtsson on Om förintelseförnekelse
Jan Olof Bengtsson on Om förintelseförnekelse
Non serviam! on Om förintelseförnekelse
Jan Olof Bengtsson on Dharma Pravartaka Acharya…
Andreas Bragd on Dharma Pravartaka Acharya…
Johan on Dharma Pravartaka Acharya…
Jan Olof Bengtsson on Dharma Pravartaka Acharya…

Archives

All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi