Behovet av ett Bhaktivedantasällskap

De sista tre åren av 80-talet och de första tre av 90-talet, ungefärligen, ägnade jag mig i stor utsträckning åt det s.k. Bhaktivedantasällskapet, som jag skrivit om i mitt inlägg om Bhaktivedanta Swami Prabhupada och mitt förhållande till ISKCON. Det hade bildats som en högst informell och ad hoc-artad sammanslutning av Prabhupadas lärjungar Jörgen Sundvall (Vegavan Das) och Willy Pfändtner (Ajit Das) efter deras brytning med Harikesha Swami Vishnupada, som vid den tiden var en s.k. “zon-acharya” i ISKCON med ansvar för bl.a. Skandinavien. Men detta sällskap blev under en period mycket livaktigt och motsvarade, som jag bedömde det, i högre grad än Pfändtners och Sundvalls verksamhet i de reguljära templen de specifika instruktioner Prabhupada givit just dem, nämligen att “predika” för “den intelligenta människoklassen”, bjuda hem medlemmar av den “till sina hem”, och lägga tonvikten på “filosofi och kultur”. Mer allmänt hade Prabhupada sagt till dem att han “inte förstod väst”, och att de därför måste “hjälpa [honom] här”. Allt detta tog Bhaktivedantasällskapet itu med. Som jag nämnde i det tidigare inlägget var Pfändtner och Sundvall samtidigt engagerade i redaktionen för tidskriften Gnosis, och hade i största allmänhet flera av de rätta kvalifikationerna för att utföra dessa uppdrag.

Detta var just vad jag uppfattade som det som behövdes, och verksamheten utvecklades i helt rätt riktning. Många trevliga personer ur den “intelligenta klassen” anslöt sig, och det kunde finnas anledning att nämna flera av dem här. Träffar och evenemang arrangerades spontant flera gånger i veckan i Stockholm, främst hos Sundvall på Mellanjärva gård och Pfändtner i Danderyd. Strikta, traditionella “föredrag” av dessa, och även av besökande, kända ISKCON-ledare från övriga världen, utifrån enskilda verser ur de centrala skrifterna, följda av frågor och svar, kompletterades – och häri låg en stor del av det originella – med soffgruppsbaserade diskussioner med kvalificerade deltagare. Periodvis gavs kurser om någon klassisk text i den vaishnavistiska traditionen. Ibland organiserades helg-retreats på landet för fördjupade andliga övningar. En enkel liten tidskrift gavs ut. Närradioprogram sändes dagligen.

Med denna form för verksamheten, hur informell den än var, gavs, tror jag, förutsättningarna för att utveckla den vaishnavistiska grenen av den vediska traditionen i västerlandet och ge den en utformning av den typ som är nödvändig här. Med tiden kunde ett sätt att förstå och presentera det mytologiska innehållet som varit begripligt för västerlänningar ha utarbetats; den indiska tempelestetiken och mycket av den indiska estetiska inramningen överhuvudtaget, som till största delen oundvikligen är svårassimilerbar i väst, hade redan börjat tonas ned. En begränsad selektion av det indiska formspråket hade kunnat förenas med ett västerländskt. Och så vidare. Här fanns många utvecklingsmöjligheter, möjligheter på de områden där utveckling är oundgänglig för denna gren av den vediska traditionen i väst.

Tyvärr upphörde Bhaktivedantasällskapet några år in på 90-talet. För min del innebar det att jag, som jag beskrev i inlägget om Prabhupada, överförde mitt engagemang till de stora konferenser och “communication seminars” som ISKCON arrangerade framför allt på sitt stora europeiska center i Belgien, Radhadesh (Château de Petite Somme), och där alla de frågor som diskuterades i Bhaktivedantasällskapet också, och på samma fria sätt, kunde behandlas. Ja, ännu större personella och andra resurser var förstås tillgängliga där, och i än högre grad systematiskt organiserade; under många år gav man exempelvis ut en mycket ambitiös tidskrift, ISKCON Communications Journal. Men samtidigt var detta i flera avseenden ändå inte någon ersättning. Det var främst fråga om återkommande stora, oftast i hög grad akademiska evenemang, inte om ett sällskap, och därför fanns förstås inte alls samma typ av verksamhet som den som var huvudsaken i Bhaktivedantasällskapet, d.v.s. det var inte fråga om mindre och frekventa möten av ett slag som samtidigt som de tillförde de nya innehållsliga momenten också fyllde ISKCON:s vanliga tempelprograms funktioner.

Därför var det ändå ett problem för mig när verksamheten började starkt reduceras. Jag försökte göra en liten insats för att upprätthålla den, men det ledde tyvärr till starka invändningar från två erfarna medlemmar, Atmanivedana Das och hans fru Asikni, sedan länge kända för sina stora evenemang i sin spatiösa våning på Norrmalm, eftersom de uppfattade det som kritik mot dem själva för att de inte längre gjorde det i samma utsträckning som förut. Jag hade överhuvudtaget inte tänkt på dem när jag, till helt andra personer, framförde mina förslag om vad som skulle kunna göras. Men efter denna incident hördes ingenting mer från dem; det de felaktigt påstod att jag menat rörande dem kom därmed tyvärr att i efterhand bekräftas.

Det hela var litet märkligt, och det gick inte att utesluta att den minskade aktiviteten kunde förklaras av att Pfändtner och Sundvall i själva verket ville lägga ned Bhaktivedantasällskapet, att det för dem alltid bara varit en tillfällig, provisorisk övergång, att de hela tiden varit på väg bort från ISKCON, i riktning mot något annat. Eller åtminstone att de inte ville att min specifika vision, mitt i sammanhanget annorlunda uppfattade och formulerade syfte att rädda västerlandet, skulle prägla, eller i alltför hög grad prägla, sällskapets åskådning och verksamhet. Under alla omständigheter är det sannolikt att jag s.a.s. läst in mer i Bhaktivedantasällskapet än vad som för dem fanns där, en Bhaktivedantasällskapets idé som de aldrig omfattat.

Sundvall köpte nu Tempelgården på Visingsö, uppförd av Teosofiska samfundets Pasadena-avdelnings grundare och ledare Katherine Tingley för samfundets världsfredskongress 1913. Där startade han ett storslaget traditionellt tempel. Senare förklarade han emellertid att syftet i själva verket var att driva ett konstnärligt centrum, i linje med föregående ägaren, konstnären Olle Krantz’ intentioner. Inom kort började han utbilda hypnoterapeuter, och gav ut några böcker om sin andliga väg, alltifrån hippiesextiotalet. Pfändtner flyttade till Uppsala för att utarbeta en religionspluralistisk och dialogisk teori, och hade också en önskan att i mer personligt-biografiska termer närmare uttolka och förklara hippiegenerationens äkta, östorienterade andliga impuls. Inte minst detta senare var något jag själv alltid hade uppmuntrat honom till, inte minst eftersom han, liksom även Sundvall, visat stor förståelse även för andligt traditionalistiska och konservativa tänkare av den typ jag anknöt till, och därför även kunde förväntas ha ett i tillräcklig utsträckning kritiskt perspektiv. Mer generellt hade jag länge försökt få in intellektuella från ISKCON på universiteten – något som över all förväntan lyckades och förverkligades genom de samordnade ansträngningarna i Belgien. Inom kort resulterade de i Shaunaka Rishi Das’ framgångsrika skapande av Oxford Centre for Hindu Studies, som efter bara några få år formellt upptogs som en del av universitetet.

Men jag hade inte tänkt mig att akademiska projekt skulle behöva gå ut över en verksamhet av Bhaktivedantasällskapets typ. Det ideal som föresvävade mig var tvärtom att de naturligt skulle kombineras och komplettera varandra. Så blev det tyvärr inte. Med Oxfordcentrets tillkomst och explosionen av forskare från ISKCON inom indologin och hinduismforskningen på många håll i världen, har 90-talets fokus på “communication” i allmänhet, på diskussionen av nya former för undervisning och inte minst av kulturell integration och brobyggande som jag uppfattar det i viss mån avstannat även internationellt. Jag har fortsatt att medverka på en del av konferenserna, men de har nu blivit rent akademiska. Kvar står, som resultat av detta, ifråga om vad som kan kallas ISKCON:s egen kärnverksamhet, fortfarande endast de vanliga, i hög grad etnoindiska tempelpresentationerna av Gaudiya-vaishnavismen i väst – helt oförändrade sedan Prabhupadas och, exempelvis, Harikeshas tid. De som nu alltså mycket länge har visat sig otillräckliga. I Stockholm tvingades signifikativt nog nyligen ISKCON:s stora center med tempel och känd restaurang på Fridhemsplan stänga.

Den mig veterligen enda organiserade form för den av mig efterlysta typen av verksamhet har de senaste åren börjat bedrivas av en liten grupp som kallar sig Krishna West och leds av ISKCON-veteranen och Prabhupada-lärjungen Hridayananda Dasa Goswami (Howard Resnick), som också är akademiker men som tagit sig an det akut nödvändiga allmänna kulturella brobyggandet utifrån vad jag uppfattar som en riktig förståelse av vad som krävs i termer av anpassningar för Gaudiya-vaishnavismens möjliga kulturella förankring i väst. Men signifikativt nog har detta initiativ länge motarbetats av ISKCON:s något märkligt benämnda ledning, the Governing Body Commission.

Det är en beklaglig situation. Det som Bhaktivedantasällskapet, ISKCON Communications, och Krishna West skulle ha kunnat uppnå har inte uppnåtts, och därför tycks mig Prabhupadas hela mission kontinuerligt ha gått bakåt under senare årtionden, med undantag för de rent akademiska studierna. Ifråga om de egna andliga framsteg som kunde göras i Bhaktivedantasällskapet har jag ingen anledning att vara missnöjd med mina år av engagemang där. Den typ av relativt strikt disciplin som det regelbundna deltagandet i dess program innebar, med kontakt med ledande, erfarna och framskridna andliga lärare, är nödvändig för verklig andlig utveckling och fördjupning, för genuint andligt förverkligande. Jag kunde själv under dessa år uttala många absoluta insikter baserade på specifika tillstånd av den typ som är beroende av denna disciplin. Allt detta ligger givetvis rent principiellt långt bortom vad det rent akademiska utforskandet och framställandet av den vediska traditionen, som ISKCON:s intellektuella idag tycks ensidigt absorberade i, kan nå. Många gavs genom Bhaktivedantasällskapet möjlighet att göra sådana andliga framsteg, och detta är ett bestående resultat av dess existens.

Men dess allmänna kulturella syfte, i linje med Prabhupadas instruktioner, d.v.s. att finna och etablera former för en kulturellt vederbörligen anpassad representation av Gaudiya-vaishnavismen i Sverige (former som med smärre anpassningar givetvis också är giltiga i andra västländer) uppnåddes inte. Såtillvida har jag alltid känt en besvikelse. Hade Bhaktivedantasällskapets verksamhet kunnat fortsättas, skulle på den tiden oanade möjligheter att på det sätt som jag önskade utvidga och nå ut med verksamheten ha inställt sig – genom internätet, sociala media, YouTube. Eftersom det gick som det gick med mitt anspråkslösa försök att bidra till detta, har jag inte känt mig kunna göra något mer. Men jag har fortsatt insistera på att ett Bhaktivedantasällskap av just den typ som en gång fanns är vad som fortfarande behövs. Endast från en sådan utgångspunkt kan, tror jag, fortsatta steg mot de nödvändiga nya formerna för denna andliga riktning i väst bli möjliga.

1 Response to “Behovet av ett Bhaktivedantasällskap”


  1. 1 Shiv Singha August 1, 2017 at 11:57 am

    Nu är jag långt ifrån onekligen så insatt i olika vediska inriktingar som du, Jan Olof, men det skulle onekligen vara glädjande om Sri Dharma Pravartaka Acharyas mission kunde utvecklas till ett bredare hedniskt-dharmiskt uppvaknande här i Europa och väst, kanske även bortom den “intelligenta klassen”, utan att för den sakens skull spåra ut i någon slags “new age”-flum.

    Aum Namah Shivaya, hare hare boli


Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s




Categories

Archives

Recent Comments

Anonym on Oikos och McCain
Viktor Johansson on Alternativa bokmässan
Jan Olof Bengtsson on Valfusk i USA?
Anonym on Valfusk i USA?
BPB on Twitter on Bowne’s Idealistic Perso…
Anna Lindén on Matter
Jan Olof Bengtsson on What Is Humanism?
Per Johansson on Utan like
Jan Olof Bengtsson on Immanens och transcendens
Jan Olof Bengtsson on Idealism and the Renewal of Hu…
axelwkarlsson on Teori i svensk idé- och l…
Jan Olof Bengtsson on Jacopo Amigoni: Ercole e …
axelwkarlsson on Jacopo Amigoni: Ercole e …
Jan Olof Bengtsson on Biografins teori
Jan Olof Bengtsson on Teori i svensk idé- och l…

All original writing and photography © Jan Olof Bengtsson

"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi