Om ideologisk gränsdragning

“Jag har länge försökt förklara att de ideologiska skillnaderna mellan SD och den grupp av människor som grundade AfS”, skriver Mattias Karlsson på Facebook i måndags, “är mycket bredare och djupare än vad som framgår vid en ytlig jämförelse mellan programmen och den offentliga retoriken. Trots otaliga exempel på tydliga dragningar mot extrema, radikala, neofascistiska, rasistiska, antisemitiska och ickedemokratiska idéströmningar så var det ändå många, även inom etablissemanget, som ville reducera och bagatellisera konflikten 2015 till ett personligt bråk och en ‘maktkamp’. Så var det dock aldrig. Det har från första början handlat om en djup och allvarlig ideologisk konflikt.”

Eftersom jag under större delen av den tid under vilken konflikten existerat inte befunnit mig tillräckligt nära den och de involverade personerna, har jag aldrig gjort anspråk på att veta att konflikten bara handlat om ett personligt bråk och en maktkamp. Det är bara en slutsats som legat nära till hands, eftersom Karlsson, som jag vidhåller, inte lyckats förklara att, hur, och varför de ideologiska skillnaderna mellan SD och SDU/AfS är så stora och av den karaktär som han här åter påstår. Om de är det, borde det verkligen framgå av programmen och den offentliga retoriken.

Att det finns inte bara extrema, radikala, neofascistiska, rasistiska, antisemitiska och ickedemokratiska idéströmningar, utan också sådana politiska organisationer, och även i vårt land, råder det inget som helst tvivel om. Vad jag ifrågasatt är bara påståendet om de “otaliga exempel på tydliga dragningar” till dem hos just SDU:arna/AfS:arna som Karlsson nu ännu en gång upprepar. Det är dessa “dragningar” som jag inte sett några tillräckliga bevis för, bevis av det slag som kunde rättfärdiga SD-ledningens uteslutning av det gamla ungdomsförbundet.

Tilläggas bör förstås att de anklagelser den då nye partisekreteraren Richard Jomshof genom Expo riktade även mot mig inför årsmötet i SD:s Stockholmsdistrikt 2015, då SDU:s vice ordförande William Hahne ställde upp med ett eget styrelseförslag i vilket jag ingick, inte var ägnade att inge något förtroende hos mig för partiledningens förmåga att bedöma frågan om “dragningar” av detta slag.

Jag har följaktligen ifrågasatt hur primärt den informelle “chefsideologen” Karlsson (som jag dock flera gånger hört inte en mycket ödmjuk hållning inför denna beskrivning, ja helt enkelt förneka att han skulle vara en sådan, och i stället framlyfta den yngre förmågan Aron Emilsson som en viktigare person på detta område) men också hela partiledningen definierat gränsen gentemot ideologiska avvikelser, var de dragit vad Karlsson kallade den “djupa och knivskarpa rågången”. Det här är ett svårt men viktigt och centralt problemområde för alla politiska ideologer, och inte minst naturligtvis sådana som genom politiska partier utövar verklig makt i dagens parlamentariska system. Det förenklande och abstrakt verklighetsfrämmande i de moderna ideologiernas själva väsen riskerar här ofta att göra våld på en komplicerad verklighet, såväl politisk, social, historisk o.s.v. som intellektuell. SD:s gräns framstod som alltför rigid och delvis feldragen. Rågången var helt enkelt i vissa delar av sin sträckning alltför djup och knivskarp. Det exempel som stod i centrum för min diskussion med Karlsson och för mig illustrerade problematiken var den s.k. nya högern, som jag menade inte kunde en bloc avfärdas som neofascistisk på det sätt Karlsson gjorde.

Det är begripligt att den gamla SDU-ledning som nu är AfS-ledningen reagerade mot Karlssons rågångspolitik. Denna reaktion har emellertid nu tagit sig det uttrycket att man tycks avvisa all gränsdragning mot de idéströmningar Karlsson nämner, såväl som organisationer som representerar dem. Inte så att man själv omfattar dem: jag kan fortfarande inte se något som helst uttryck för någon “dragning” till dem i deras egna ideologiska formuleringar, och nu främst givetvis AfS’ partiprogram. Men så att man, såvitt jag kan se rent principiellt, vägrar “ta avstånd” från anhängares och medlemmars dragningar, ja från vad som i vissa fall är betydligt mer än bara dragningar.

Den här hållningen är riktig i de fall dragningarna inte är till idéströmningar som uppenbart strider mot partiets ideologi, utan till idéer vars förhållande till denna ideologi är oklart och oavgjort, idéer som åtminstone potentiellt och i viss utsträckning kan vara förenliga med den och relevanta och värdefulla för partiet. Det är viktigt att framhålla detta eftersom det såvitt jag kan se alltså finns idéer tillhörande denna kategori som felaktigt hamnat på andra sidan SD:s rågång. Det finns ett gränsland här, som inte låter sig beskrivas och avfärdas i Karlssons termer. AfS har gjort rätt i att i stället förhålla sig öppna gentemot där situerade idéer. Och detta blir i än högra grad den rätta hållningen eftersom AfS hittills i sina programformuleringar valt att överhuvudtaget inte närmare ingå på ideologi, utan hålla sig till vad man kallar “sunt förnuft”, konkreta sakfrågor, praktiska lösningar.

Men kvar står då förstås fortfarande sådana idéer, och organisationer, som uppenbart strider mot partiets ideologi, mot det lilla som dock redan nu går att urskilja av partiets implicita ideologi, eller åtminstone mot dess programformuleringar även såsom i sig icke specifikt ideologiska. Här kan den relativa frånvaron av explicit ideologi bli ett problem. Fall kan förekomma där det inte utifrån de hittillsvarande formuleringarna går att dra en entydig gräns. Och situationen blir långt värre genom den som reaktion mot SD:s version av rågångspolitik uppkomna hållningen att överhuvudtaget inte ta avstånd ens från ideologiska dragningar av den typ Karlsson uppräknar. Hur begriplig AfS:arnas reaktion mot Karlssons linje än är, blir det här uppenbart att den går för långt.

De praktiska följderna är redan så stora och påtagliga att de blivit ett akut, överhängande problem för partiet, som hotar dess trovärdighet. För just av det skälet att Karlsson alltid hävdat att de nuvarande AfS:arna hela tiden haft kopplingar till extrema, radikala, neofascistiska, rasistiska, antisemitiska och ickedemokratiska idéströmningar, kommer dessa strömningars företrädare nu springande till AfS i hopp om att Karlsson har rätt, i hopp om att vara välkomna. Nu när de gamla SDU:arna genom uteslutningen äntligen är fria från SD, är det, hoppas de, fritt fram för dem att associera sig med dem, och vice versa. Nu när de inte längre kan hindras av SD-ledningen.

Här möts således på ett högst problematiskt sätt AfS:arnas alltför långtgående reaktion i form av tolerans å ena sidan och de faktiskt entydigt avvikande strömningarnas och gruppernas förväntningar å den andra. Redan på det första torgmötet i Stockholm, på Stureplan i början av sommaren, visade sig med plågsam övertydlighet resultatet av detta möte. Inte minst utmärkte sig på spektakulärt sätt Nordisk Alternativhöger, vars ideologiska inriktning och egenart jag med viss utförlighet diskuterat i tidigare inlägg. Gustav Kasselstrand har varit glasklar med att AfS inte har och inte ska ha några som helst kopplingar till dem. Likafullt spelade Nordisk Alternativhögers ledare Christoffer Dulny en huvudroll vid mötet genom att, stor och stark, hoppa på en ensam, ung, kvinnlig motdemonstrant från “vänstern” och rycka ifrån henne och trampa sönder hennes plakat med dess av oklar relevans kännetecknade text “Karma is a bitch”. Om Dulny och andra anhängare i publiken på detta sätt gått till motattack mot våldsamma AFAiter hade man ju knappast kunnat invända. Eller om de diskret med milt våld fört flickan åt sidan. Men detta spektakulära, ostentativa ingripande, påhejat av övriga mötesdeltagare, såg inte bra ut.

AfS-ledningens linje ifråga om den högst framträdande närvaron av Nordisk Alternativhöger, Nordisk Alternativhöger som spelande en ledande, direktsänd roll på detta sätt vid deras evenemang, är nu alltså att inte ta avstånd, att inte anse sig behöva ta avstånd. Man påstår sig inte beröras av detta, eftersom det är en person i publiken, vars sammansättning man naturligtvis inte har någon kontroll över, som står för den. Men faktum är att Erik Berglund och i viss mån även Gustav Kasselstrand ratihaberade Dulnys agerande i ett några dagar senare sänt avsnitt av deras podd Den kokta grodan. Och det hela blev sedan ännu värre när Dulny i Nordisk Alternativhögers podd Vita pillret berättade om vilka grupper som varit närvarande vid mötet, och rimligen utgjort åtminstone en avsevärd del av åhörarna. Dulny nämnde särskilt hur de utmärkte sig genom sin respektive klädsel. Nordisk alternativhöger själv hör entydigt till de idéströmningar Karlsson räknar upp, men det är en ny grupp som inte tidigare ingått i hans klassifikationssystem, och som skapats under intryck av de Trumps framgångar som fått de tidigare nyhögerkretsarna i Sverige att i hög grad tappa koncepterna. Nordisk Ungdom har däremot alltid stått i centrum för Karlssons bevakning; de figurerade som den kanske viktigaste gruppen i anklagelserna mot SDU 2015, inte minst i SD:s medlemsutskotts ordförande Magnus Olssons bisarra påstående att “sextio, sjuttio” av deras medlemmar skulle varit närvarande på SD Stockholms stads årsmöte och understött Hahne och hans styrelsekandidater. De utmärkte sig enligt Dulny på Stureplan av sin huligan- eller gatukämparartade klädsel.

Genom den skilde de sig, förklarade Dulny, från Nordiska Motståndsrörelsens mer militäriskt disciplinerande stil. Det framgick således av denna rapport att även de var närvarande vid AfS’ möte. Men den som följt NMR:s egna aktioner hade redan kunnat konstatera det, eftersom Dulnys ingripande mot motdemonstranten ackompanjerades av en aggressiv talkör som skanderade “PK-pack” och “ut med packet”. Åtminstone den senare ramsan är nämligen något som utmärker just NMR och regelbundet förekommer vid deras egna demonstrationer och mig veterligen inga andras.

Jag tänker här inte ingå på någon diskussion om Nordisk Alternativhögers, Nordisk Ungdoms och Nordiska Motståndsrörelsens program och ideologiska ståndpunkter utöver vad jag redan sagt om deras position i Karlssons klassifikation. Jag begränsar mig till att fastslå att deras på det beskrivna sättet framträdande närvaro på AfS’ torgmöte, och AfS’ hållning av tyst tolerans inför den, är problematiska. Om man gör anspråk på att vara en seriös deltagare i den parlamentariska politiken kan man inte acceptera en publik som skriker “ut med packet” på ett möte med själva partiledningen. Även om man accepterar att det finns anhängare som anser att vissa kategorier av människor i Sverige är “pack” och ska “ut”, kan man inte tolerera att ens eget möte ges den prägel som blir följden av att en del av publiken skriker sådant. Man uttrycker sig inte på detta sätt.

Även vid ett av de två torgmöten med AfS under Almedalsveckan i Visby som jag deltog på, var NMR närvarande. Här kunde jag, till skillnad från Stureplan där jag inte själv var på plats, konstatera att de var kvantitativt dominerande. De kom vällande in på Donners plats från alla håll, i sina särskilda tröjor med partisymbol, och med kampanjmaterial som de delade ut. Denna gång var de helt tysta och höll en allmänt låg profil. I lördags, när AfS’ s.k. “återvandringsturné” inleddes på Sergels torg i Stockholm, hördes emellertid åter ropet “ut med packet” skalla, när polisen släpade en spenslig, sprattlande vänsterdemonstrant bort från talarnas omedelbara närhet. NMR-företrädare gick åter omkring bland den stora publiken och delade ut organisationens flygblad.

AfS kan förvisso inte kontrollera vilka som kommer till deras möten och hur de beter sig. Men bara de själva bestämmer hur de förhåller sig till det. Här rör vi oss entydigt i Karlssons kategori av idéströmningar som han menar att SDU:arna/AfS:arna har en oacceptabel dragning till. Det är givetvis inte hållbart att de å ena sidan förnekar att de har en sådan dragning, å andra sidan underlåter att ta avstånd när just dessa strömningars företrädare i sådan utsträckning sätter sin prägel på deras egna möten. Alla de nämnda organisationerna tillhör, och redan genom det exemplifierade språkbruket, vad jag kallar sunkbunkern, den typ av nationalism som utgör det “gamla första”, det som SD höjde sig upp ur och rörde sig bort från redan under Mikael Janssons partiledarskap och i än större utsträckning under den nuvarande ledningen. Det beskrivna inslaget på AfS’ möten är själva kvintessensen av sunkeriet.

En direkt association med detta läger från AfS-ledningens sida finner vi i dess alltför urskillningslösa bejakande av alternativmedia. I det innefattas nämligen uttryckligen tidningen Svegot, som drivs av personer som hade ledande positioner i just de gamla, mer radikala nationalistiska partier och grupper som man hoppades att AfS skulle utgöra ett slags motsats till, och vars nationalism noga taget även SD:s fortfarande i alltför hög grad liknar, nämligen Nationaldemokraterna och Svenskarnas parti. Det sistnämnda var en modifierad och avnazifierad version av Nationalsocialistisk front. Men även åtminstone en person med bakgrund som ledare i NMR, Magnus Söderman, är en huvudfigur i Svegot. Och AfS inte bara marknadsför Svegots logga; deras riksdagskandidat Andreas Feymark skriver själv för tidningen.

Återigen, detta är ju just det AfS, såsom jag tänkte mig dem, inte skulle vara. Detta är ju den inskränkta gamla unknationalism som gång på gång har misslyckats. Visst går det att putsa upp denna typ av nationalism, befria den från den sunkiga formen och ge den en ny, polerad och mer attraktiv framtoning. Jag säger inte att sunkbunkern alltid har fel. Jag säger inte att jag inte kan föra en dialog med den. Men jag säger att den i mycket har fel, och framför allt att den helt enkelt är just sunkig. Förutom att dess problematiska ideologiska innehåll fortfarande skulle kvarstå vid en yttre ansiktslyftning, ser vi nu att det inte heller entydigt är någon sådan som pågår. SDU:arna gjorde rätt i att bestrida SD:s anklagelser. Jag höll med SD-ledningen om att en “återradikalisering”, en återgång till det “gamla första”, till sunkbunkern, var helt fel väg för SD att gå. Jag insisterade på att SDU:arna tvärtom skulle komma att stå för vad de själva någon gång kallade det “nya tredje”. De hade rätt i att den liberala anpassningslinje som den nuvarande partilednignen kommit att välja, det “gamla andra”, inte heller var acceptabel. SDU:arna, och vår nya styrelse i Stockholm, skulle fortsätta partiets omvandling bort från det första gamla, men i en annan riktning än vad den nuvarande ledningen tänkte sig. Jag trodde det var självklart att alla inblandade förstod att om AfS ska lyckas, måste de vara något helt annat än ND och SvP.

Men nu står vi plötsligt inför en helt annan och ny situation där, som Karlsson naturligtvis omedelbart påtalar, AfS riskerar att i efterhand själva bekräfta riktigheten av hans gamla anklagelser och därmed också i SDU:s uteslutning. Svegot har även en radiokanal. Måndagens långa kvällssändning innehöll en hyllning av en viss Martin Hagwall. Det är Martin Hagwalls agerande i lördags som föranleder Karlssons nya inlägg, och som nu, som han riktigt konstaterar, drivit frågan om hållbarheten i AfS’ förnekande av den ideologiska gränsdragningens nödvändighet till sin spets.

Om de uppgifter Karlsson bygger på är riktiga, uppgifter som först framfördes av Nyheter Idag och sedan också av Dagens Nyheter, är det hela fullständigt groteskt. Martin Hagwall är inte bara riksdagskandidat – på plats tio – för utan också styrselseledamot i AfS. Han sägs nu på tunnelbanan i Stockholm ha sträckt sig över en medpassagerare och klistrat upp en antisemitiskt klistermärke med en bild, som säljs av Nordisk Alternativhöger och i deras annons kallas en “ljugnäsa” med “rejäl krok”. Näsan är en detalj från en antisemitisk “mem” kallad “Happy Merchant”, som kan ses i dess helhet på Nyheter Idag. Detta ska ha skett omedelbart innan ett samtal med en annan medpassagerare ägde rum, där Hagwall säger att näsan är “väldigt typisk för en viss typ av människor”, och att han vill att medpassageraren “ska fundera på” vilken typ.

En overklighetskänsla inställer sig. Kan detta verkligen vara den styrelseledamot i AfS som utpekas? Jag reservarar mig för att rapporteringen kan vara helt felaktig, att det i själva verket inte är Hagwall som figurerar, att han inte klistrat näsan, o.s.v. Varken DN eller ens Nyheter Idag saknar ju motiv för och en historia av falsk smutskastning. Men det ser så illa ut att jag, som själv medlem i AfS, måste skriva detta redan nu. Vi tycks stå inför raka motsatsen till AfS själva grundkoncept och väsen, sådana jag velat uppfatta dem. Det här skulle ju vara de välutbildade, socialt kompetenta och kulturellt erfarna och kvalificerade ungdomar som skulle tagit över SD och löst problemet med alla klantiga grovheter och vulgarismer som ständigt höll partilednigen sysselsatt med skandaler och personärenden. Nu kommer alltså i stället en styrelseledamot i deras nya parti AfS och gör något som är jämförbart bara med de allra värsta övertrampen från de mest primitiva av SD:s unksunkigaste företrädare?

Karlsson har självklart rätt: “AfS har nu två val. Antingen så undlåter [Karlsson menar “underlåter”] man att agera och erkänner därmed helt öppet att antisemitism är en idéströmning som är fullt acceptabel inom partiet…Eller så utesluter man sin partistyrelseledamot och riksdagskandidat och slår, i strid med sin hittillsvarande retorik, fast att det är nödvändigt för alla partier att ha en tydlig gräns för hur radikala ideologiska avvikelser man kan tolerera och att uteslutningar av ideologiskt avvikande personer är ett nödvändigt verktyg.”

Man frågar sig om vi ens har att göra med en företrädare för någon “idéströmning” här. Det intryck man får är snarare av en barnunge som snappat upp något karikatyriskt judefientligt ur snacket bland mobbarna på skolgården. Beteendet är så monumentalt enfaldigt att det nästan bara framstår som löjligt. Vad som är påkallat är snarare ett omedelbart avvisande av en uppenbart okvalificerad individ än någon ideologisk avgränsning. Men generellt sett sammanhänger onekligen även de mest vulgära, oreflekterade och okunniga uttrycken för antisemitism med idéströmningen, och framför allt i ett politiskt parti får de givetvis en ideologisk innebörd. Därför har Karlsson rätt även på denna punkt: den avgränsning som nu är nödvändig är inte bara individuell utan, åtminstone i viss mån, även allmänt ideologisk. Det är en person som kandiderar till Sveriges riksdag, som sitter i styrelsen för ett parti som gör anspråk på att vara ett seriöst riksdagsparti, som nu uppvisar denna nivå av omdömeslöslöshet och smaklöshet. Hur är det möjligt?

Om AfS-ledningen nu menar att den inte behöver reagera offentligt mot Hagwalls otroliga, idiotiska stillöshet har den fel. Risken är dock att den vulgärpopulistiska Trumpkult som redan dragit den svenska nyhögern ned i sunkbunkern har fått den att tro att det bara är att ignorera incidenter som denna och den kritik de orsakar, ja att man tvärtom kan svara med förolämpningar. Trump gör förvisso rätt i en del av sitt nya bemötande av media. Men att tro att man inte behöver ta avstånd från eget sunkeri, ja rentav, som inom den nya alternativhögern, att det nu är fritt fram att släppa fram det, att det är av godo, är givetvis katastrofalt.

Anders Feymark medverkar ibland också i Svegots radio, där man nu alltså hyllar Hagwall. Programledaren Magnus Söderman framstod som direkt oärlig när han låtsades primärt ha associerat till Pinocchios “ljugnäsa” när han läste om Hagwalls agerande. Söderman känner till den mem näsan är hämtad från, vet att detta också är en gammal antisemitisk karikatyr, och även mycket väl att Pinocchios näsa är alldeles rak och inte har den minsta krok. Nordisk Alternativhöger är mer hederliga i sin antisemitism när de till beteckningen “ljugnäsa” också lägger “rejäl krok”. Men även Söderman kom strax in på den judiska tematiken i detta radioinslag, och dolde inte sin uppskattning av att ljugnäsan också är judisk.

Man får självklart kritisera judar, liksom man får kritisera araber, européer, afrikaner, kineser och alla andra. Det var det faktum att jag själv gjorde det, att jag, med hänvisning till nyutkommen litteratur av judiska författare, framhöll att oproportionerligt många judiska vänstergrupper och -individer låg bakom den politiska korrektheten o.s.v., som gjorde att SD-ledningen och Expo (och alla SD:are jag träffat som uttalat sig om detta menar att Expos artikel, som följdes upp av en intervju med Jomshof, var ett beställningsjobb från SD-ledningen) anklagade mig för antisemitism. Generande nog “fulciterade” de – för att använda Marika Formgrens utmärkta formulering – också ett annat av mina inlägg, som var och en lätt kunde konstatera i själva verket var en polemik mot antisemitism. Det argument för avståndstagandets nödvändighet som var huvudinnehållet i det inlägget, och i synnerhet i mina bidrag till diskussionen i dess kommentarfält, är för övrigt just det som jag nu upprepar.

För det finns verklig antisemitism som, liksom annat rent rashat och andra grova etniska, kulturella och religiösa förolämpningar, man självklart måste ta avstånd från, och som är något helt annat än seriös, mogen, saklig och ansvarsfullt formulerad kritik. Jag är personligen kritisk till och med mot de så kallade Muhammedkarikatyrerna. Det är utopiskt att tro att världen kan bli fri från låga karikatyrer av det slag vi här talar om. Men ett seriöst politiskt parti kan inte ha ledande företrädare som ägnar sig åt att sprida sådana. Det som inte minst gjorde att jag aldrig kunde sätta tilltro till SD-ledningens påståenden om SDU:arna var att jag på nära håll själv hade sett Gustav Kasselstrands vaksamhet och säkra omdöme när det gällde “dragningar” mot bland annat antisemitism i hans egna led. Jag vägrar tro att Trumps och alternativhögerns framfart nu har korrumperat honom så att han inte agerar snabbt, entydigt och offentligt. Även om detta inte blir en större mediaskandal är det självklart nödvändigt.

2 Responses to “Om ideologisk gränsdragning”


  1. 1 Återvandringsverket September 5, 2018 at 12:24 am

    Lång text för att skriva något som kunde ha skrivits i tre stycken. Min åsikt är att AfS inte bör ta avstånd annat än i de mest påkallade fallen om deras företrädare gjort bort sig. I övrigt, om de inte anser sig ha gjort fel, finns det ingen anledning att ta avstånd. Vad gäller ljugnäsan var händelsen extremt pinsam och olämplig men rätt hanterad, det är försent att kicka Hagwall då riksdagslistan var spikad. Han gör mindre skada som delaktig i partiet än utesluten och, om AfS kommer in, som politisk vilde.

    • 2 Jan Olof Bengtsson September 8, 2018 at 4:49 am

      Av hänsyn till partiet inför det förestående valet vill jag inte nu säga offentligt vad jag anser om denna kommentar.


Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s




Categories

Archives

All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi