Förslag till AfS, 4: Partiprogram

Den kritik mot AfS som jag framfört har hittills gällt partiets strategi snarare än dess program: sättet på vilket man valde att lägga upp och genomföra valkampanjen, och överhuvudtaget kommunikationen av partiets budskap. Men denna strategi var sådan att den omedelbart antog en supplementär politiskt innehållslig betydelse. Den tillförde så att säga nya politiska programpunkter som inte fanns med i programmet. Budskapet blev: vi står för allt det här också. Och sådan strategin genomfördes i kampanjen, blev dessa tillagda programpunkter minst lika synliggjorda.

Den explicita principen att inte ta avstånd och dra ideologiska – och personella – gränser av SD:s och Mattias Karlssons typ i samband med torgmöten såväl som rekrytering av medlemmar och aktivister, den därav följande underlåtenheten att markera mot den på flera sätt dominerande närvaron av NMR, NU och andra liknande grupper på torgmötena, vad som genom det explicita stödet framstod som det direkta samarbetet med Nordisk Alternativhöger på dessa möten och i näsklistringsaktionen, samarbetet med Svegot – allt detta har givetvis en direkt och entydig politisk och ideologisk innebörd. Det innebär ett substantiellt programmatiskt ställningstagande från partiets sida, trots att inget av det har någon motsvarighet i det vid lanseringen presenterade partiprogrammet.

När det gäller dessa under kampanjen tillagda och från strategin oskiljaktiga programpunkter är mitt förslag givetvis att de bara måste bort, och att partiledningen nu medels tydliga markeringar måste förkasta dem. Men även ifråga om det ursprungliga programmet finns mycket att säga, som jag, när det först lades fram, valde att inte ta upp inför det förestående valet eftersom det även här är fråga om viss kritik. Det enda jag kort och så hovsamt som möjligt antydde i våras var den slående frånvaron av ideologi i största allmänhet. Detta är fortfarande den allra mest påtagliga svagheten i programmet, och ett typiskt uttryck för det otillräckliga i populismen. Utan ideologisk förståelse i den mening jag i tidigare – vid det här laget gamla – inlägg definierat den, är det helt enkelt omöjligt att bedriva seriös politik. “Sunt förnuft” är, hur nödvändigt det än är, en torftig ersättning, för att inte tala om häpphäpperi och demagogi.

Satsningen på detta senare, ja på den ensidiga populistnationalismen överhuvudtaget, framstår som helt oförsvarlig när man beaktar alla de ideologiska resurser som finns tillgängliga för den verkliga politiska oppositionen, för det verkliga politiska alternativet i Europa idag, men som förblir till största delen outnyttjade. Jag föreslår jag att man nu, i en revidering av programmet, till att börja med bygger vidare på den mogna formuleringen av nationalismens delsanningar sådan jag fann den i SD:s program när jag upptäckte detta parti under andra hälften av 00-talet. Man borde också följa SD i vidareutvecklingen och modifikationen av det tidigare programmet 2011 medels anknytningen såväl till socialkonservatismens tidiga traditioner i Tyskland och England, som till en ledande konservativ tänkare idag som Roger Scruton. Men man bör gå längre än SD i tillägnelsen av socialkonservatismen genom en högre grad av assimilation av de intellektuella resurser som dess akademiska ursprung tillhandahåller, inklusive dem som återfinns i den historiska skolan i nationalekonomin. Vidare tycker jag förstås att man i någon utsträckning borde börja intressera sig för de politisk-filosofiska aspekterna av idealismen, personalismen och den värdecentrerade historicismen, sådana jag försökt börja diskutera dem. Den s.k. traditionalistiska skolans insikter sådana dessa kan ges en “mjuk” tolkning som på visst sätt kan integrera modernitetens delsanningar är inte heller irrelevanta. Viktigt inte minst på grund av dess utbredning och vitalitet i hela Europa är tillägnelsen, under kritisk urskillning, av den så kallade nya högerns tänkande, som finns lätt tillgängligt även i flera populariserande framställningar.

Listan kunde göras längre. Men det jag här nämnt räcker långt. Det är i flera fall fråga om centrala och historiskt betydelsefulla intellektuella traditioner. Den ideologiska nyorientering de på naturligt sätt erbjuder vore tillräcklig för att lyfta SDU:arnas parti upp ur populistnationalismen och göra det till ett på helt nytt sätt intressant och relevant politiskt alternativ för Sverige och Europa, ett “nytt tredje” efter den hittillsvarande radikalnationalistiska och liberalt anpassade oppositionen. Ja, denna utveckling och fördjupning är faktiskt ganska akut nödvändig för alla Europas populistnationalistiska partier. Utsikten av ett maktövertagande från deras sida i de respektive länderna är nämligen ingalunda entydigt hoppingivande, sådana de idag ser ut. Populistisk nationalism kan naturligtvis inte i sig vara ett tillräckligt alternativ till den rådande liberala, socialistiska och lägre-globalistiska hegemonin. Men att dessa partier ännu saknar tillräcklig ideologisk och politisk mognad för att ersätta den blir för mig framför allt uppenbart när man beaktar frånvaron av en gemensamt utarbetad politik för det alternativa Europasamarbetet inom ramen för den Europeiska Unionen. Här behövs rent generellt långt mer av kvalificerad idédiskussion.

Den nya, nödvändiga ideologiska inspirationen kan lätt formuleras på för AfS’ partiprogram lämpligt anpassat sätt, och därmed låta de sakpolitiska ställningstagandena och avsiktsförklaringarna framstå i ett nytt och långt mer trovärdigt och övertygande ljus, insatta i ett större sammanhang. De skulle då ses som direkt springande ur en fördjupad och konsekvent historisk, kulturell, moralisk och andlig förståelse. Partiet skulle kunna förvandlas till det levande idéparti som är vad som idag behövs.

Men i detta ljus måste också, föreslår jag vidare, några av de sakpolitiska programpunkterna ändras. Utifrån den åskådningsmässiga helhet som redan en mycket begränsad tillägnelse av de nämnda tankeströmningarna låter växa fram, blir det nämligen tydligt att partiet uppvisar en brist även i förhållande till SD: en otillräcklig assimilation av socialkonservatismen. Det är inte så att det helt saknas inslag av den i det nuvarande korta programmet. De finns där exempelvis i skol- och vårdspolitiken. Men det som kanske främst av allt utmärker detta program är att det går mycket längre än SD i den liberala anpassningen på den ekonomiska politikens område. Detta kompromissande med liberalismen, eller, mer exakt, med vad som inte minst i Sverige kallas nyliberalismen, är, trots en oundviklig men sällan konsekvent och systematiskt artikulerad kritik av banksystemet och transnationella företag, ett mycket vanligt fenomen hos de populistnationalistiska partierna i Europa. Det är, hos SD, en del av vad jag kallar det “gamla andra”, som sakpolitiskt tar sig ett flertal uttryck.

Hos SD finner vi paradoxen att denna anpassning ägt rum samtidigt som de ideologiskt omdefinierat sig i termer av socialkonservatism. Jag kan inte bedöma om eller i vilken utsträckning den kritik stämmer som säger att man böjt sig för lobby-tryck från näringslivets organisationer. Men en förändring är skönjbar med Oscar Sjöstedts framlyftande som ekonomisk-politisk talesperson. Ändå kvarhåller partiet synbarligen mer av socialkonservatismen än AfS. Hos det nya partiet finner vi en långt mer extrem kontrast mellan å ena sidan stenhårda attacker mot globalismen, och å andra sidan en frånvaro av all djupare förståelse och kritik av det under de senaste årtiondena framvuxna finanskapitalistiska system som är vad som möjliggjort den och i materiellt avseende driver den. Gustav Kasselstrand arbetade såvitt jag förstår för Sjöstedt på SD:s riksdagskansli, och med samma ekonomiska utbildningsbakgrund tycks han åtminstone i mycket gå vidare i dennes fotspår. Enstaka ledande företrädare, som Erik Berglund, tycks ansluta sig till libertarianismen och den österrikiska skolan, om än – och detta gör inte det hela mindre bisarrt – i den riktning som nu, liksom AfS, och från sin sida även i gengäld stödjande AfS, närmar sig fascismen via Nordisk Alternativhöger.

Denna frånvaro av medvetenhet om den faktor som mer än någon annan orsakat de förhållanden partiet vänder sig mot är den populistiska nationalismens mest uppenbara ytlighet. Obefintligheten av beskrivning och analys av och adekvat politik rörande detta ekonomiska system som sådant är det som tydligast och mest konkret visar dess otillräcklighet, och det är just här en fördjupad tillägnelse av socialkonservatismen som intellektuell riktning är allra mest angelägen.

En annan för mig avgörande modifikation av programmet gäller förstås, i linje med vad jag skrev ovan i samband med ideologin och med vad jag tagit upp i många tidigare inlägg om både SD och SDU:arna och deras nya parti, Europapolitiken och Sveriges förhållande till EU. Det är knappast nödvändigt att jag upprepar något av det här. Jag går, som framgått tidigare i denna serie med förslag till AfS, så långt att jag menar att partiet bör byta namn för att signalera att man nu gör detta till sin viktigaste fråga. Det är vikten av den frågan, insikten att den är avgörande för Sverige såväl som för alla andra europeiska nationer, som gör att utöver populismen även nationalismen måste tonas ned. Populistnationalismen spelar förvisso en viktig roll i kritiken av det nuvarande EU. Men om detta EU faller och bara den populistnationalismen återstår, är risken stor att den blir ett allvarligt hot. Det är ansvarslöst att vara enbart populistnationalist. SD börjar nu äntligen gå i rätt riktning i denna fråga, och AfS måste gå längre. AfS kan rädda sin framtidsrelevans genom att bli Svenska Europapartiet.

Och det är inte minst här som det sjätte ideologiska komplementet jag föreslog ovan är aktuellt: den selektiva tillägnelsen av den nya högern. Det har alltid funnits ett beklagligt glapp mellan dess tänkande om Europa å ena sidan och Europas populistnationalistiska partier å den andra. Och det är främst de senares fel. Detta glapp måste bort, den nya högerns Europavision måste bli en del av deras program. Och detta kan bara ske genom en nedtoning och i väsentliga avseenden en avveckling av den populistiska nationalismen som sådan (jag måste nog snart börja använda en förkortning för populistisk nationalism av den där typen som var vanlig i Sovjetunionen: “popnat”). Här skulle AfS kunna gå i spetsen – för både Sveriges och Europas skull. Namnbytet till Svenska Europapartiet skulle tydligt signalera denna nya roll.

Många relevanta texter på detta område finns av den nya högerns grundare och första stora namn, den alltjämt centrale och obrutet produktive Alain de Benoist, som under denna riktnings tidigaste fas var redaktör på Le Figaro. I dem analyseras de flesta aspekterna såväl av det nuvarande EU:s felaktiga uppbyggnad, ideologi och funktion, som av den rätta Europaenheten och dess nödvändighet. De modifikationer hans tänkande även på detta område behöver – i enlighet med den kritiska urskillning jag nämnde ovan och alltid betonar när jag talar om den nya högern – finns de erforderliga korrektiven lätt tillgängliga i de övriga ideologiskt komplementära riktningar jag räknade upp.

Det finns mer att ta upp i AfS program som behöver justeras i ljuset av det större ideologiska perspektivet. Men det är viktigt att betona även det som i samma ljus förblir bra och riktigt, och vad jag finner särskilt betydelsefullt av detta har ju framgått av många tidigare inlägg.

Är då de förslag jag framfört tillräckliga för att i framtiden – och redan i vårens Europaparlamentsval – ge SDU:arnas parti den framgång de inte nådde i årets svenska riksdagsval? Jag tror inte att omedelbar parlamentarisk framgång är viktig. Att sådan framgång överhuvudtaget är möjlig är självklart nödvändigt, och några av förslagen, de som gäller det utvidgade programinnehåll som den felaktiga valstrategin implicerade, blev, groteskt nog, nödvändiga för syftet att uppnå detta. Partiet valde helt fel väg när det gick tillbaka till det “gamla första” och satsade på ND:s och SvP:s minimala väljargrupp och de SD-väljare som egentligen tillhör den. Varför de gjorde det är fortfarande delvis höljt i dunkel; Trump-yrans påverkan känns inte helt tillräcklig som förklaring av omdömeskollapsen. Hursomhelst samlade man på detta sätt de promille den väljargruppen erbjöd. Men därmed är det stopp. Man har nått slutet av en återvändsgränd. Några nya väljare finns av all svensk politisk erfarenhet att döma överhuvudtaget inte att nå på denna väg, och ingen opinionsbildning har hittills lyckats skapa dem.

MED vände sig inte till dessa väljare och kunde därför inte få riktigt lika många promille som AfS. Men just därför att de inte vände sig till dem, med allt det innebar för AfS i termer av gamla hopplösa extremistparafernalier, har de åtminstone gjort parlamentarisk framgång principiellt möjlig i en framtid. Partiet är ett potentiellt framgångsprojekt helt enkelt eftersom det potentiellt har stora väljargrupper. Detta är den allmänna väg som även SDU:arna skulle ha valt.

Det innebär inte att de borde accepterat MED:s politik. Den är i centrala frågor sämre än deras. Det primära och helt avgörande är inte bara att ha en politik som har möjlighet att bli framgångsrik, utan också att denna politik är rätt politik, att man erbjuder den politik som är nödvändig. När så är fallet är det inte bara meningsfullt att tålmodigt och långsiktigt arbeta, och välja lämpliga strategier, för de önskade resultaten i parlamentariska termer, utan man kan då också åstadkomma mycket genom opinionsbildning redan innan de uppnåtts, på vägen dit. Det är till denna elementära punkt SDU:arna enligt min mening nu måste hitta tillbaka.

1 Response to “Förslag till AfS, 4: Partiprogram”


  1. 1 Anonym October 22, 2018 at 7:41 pm

    Ännu ett klokt inlägg av dig Jan Olof. När det gäller nyliberalismen och den österrikiska skolan så är det stora problemet att teorin förvisso är koherent och logisk – den är dock inte realiserbar p.g.a. att dess människosyn är så förfelad. En av den österrikiska skolans stora namn, det numera mest välkända, är Ludwig von Mises. Denne förespråkar inte själv anarkism som vissa efterföljare till honom. Istället förespråkar von Mises en statsmakt reducerad till nattväktarfunktionerna att bestå samhället med domstolar, polisväsende och försvar.

    Ludwig von Mises menade om nationalstater att dessa i princip skulle kunna upplösas om bara en tillräckligt stor folksamling, inom exempelvis en stad eller by, önskade det. Denna stad eller by skulle efter folkomröstning kunna utträda ur staten och bilda en egen stat. Ludwig von Mises perspektiv på migration var också i princip detsamma som också Milton Friedman framfört. Problemet med migration ur Milton Friedman och Ludwig von Mises perspektiv är att migranter ofta belastar välfärdssystem på ett oproportionerligt sätt om det existerar en välfärdsstat. Milton Friedmans och Ludwig von Mises lösning på denna problematik är att välfärdsstaterna måste monteras ned.

    När välfärdsstaterna väl monterats ned kan arbetskraften sedan fritt röra sig över nationsgränserna. Människor kommer att migrera till de länder där löner och arbetsvillkor är goda. För den som konsekvent anammar ett libertarianskt perspektiv utgör det därför inget problem om det invandrar 30 miljoner människor till Sverige. Att vårt språk och vår kultur med detta går under fäster inte libertarianer någon vikt vid. Istället intar de den utilitaristiska inställningen att summan av mänsklig lycka ökar därigenom. Därför anser libertarianer att det är moraliskt felaktigt att motsätta sig invandring även om den tar sig dessa väldiga proportioner.

    Förekomsten av minimilöner eller, som i Sveriges fall, kollektivavtalsreglering av arbetsvillkor och lägstalöner, blir även det problematiskt ur ett libertarianskt perspektiv. Överhuvudtaget förhåller sig libertarianer väldigt avvisande till alla perspektiv som står på någon annan grund än strikt ekonomistiska. Nationella kulturer, språk och rentav folkgrupper saknar helt värde utifrån det snävt ekonomistiska perspektiv som präglar all libertariansk åskådning. Det finns inte något samhälle i världen som är utpräglat libertarianskt. Detta beror på att människor inte vill och kan leva i ett sterilt samhälle helt baserat på en krasst ekonomistisk grund.

    Själva den mänskliga naturen utgör därför ett problem för libertarianer. De har mycket stora problem att förlika sig med ett sant folkstyre. Den libertarianska åskådningen, dess moral och samhällssyn är av sådant slag att det konsekventa genomförandet av ideologin kräver att folkstyret beskärs mycket kraftigt, ja, reduceras till nästa ingenting. Den libertarianska ideologin har inte någonstans vunnit ett så starkt folkstöd att den kan genomföras på ett renhårigt demokratiskt vis. Istället är ideologin i huvudsak populär inom näringslivsorganisationer och i viss mån partier närstående dessa näringslivsorganisationer. Ideologin är självklart också populär inom överstatliga strukturer utan folklig förankring. I USA präglar libertariansk ideologi många betydande tankesmedjor. Ideologin genomsyrar också internationella organisationer som FN, EU, WTO.

    Som du skriver är det därför så att ingen kan vara nationalist och samtidigt anhängare av libertarianismen. Libertarianismen eller klassisk liberalism utgör nationalstaterna och de nationella perspektivens främsta motståndare. De liberala perspektiven genomsyrar nu också i Sverige och de flesta länder nominellt sett socialistiska partier. Dessa socialister tycks leva i föreställningen att den internationella solidariteten kräver att den korkade, inskränkta och inhemska arbetarklassen måste ges käftsmäll efter käftsmäll så att de lär sig veta hut och lär sig att älska den nya sköna mångkulturella värld som eliterna nu bestämt sig för att skapa. Det är också detta som är problemet med den globalistiska åskådningen. Den är en i dess värsta mening elitistisk åskådning. Det som gör globalismen så outhärdlig är att den rent faktiskt är en platt, inhuman och inskränkt åskådning. Paradoxalt nog marknadsför den sig dock motsatsvis som en djup, humanistisk och vidsynt världsåskådning.

    Vi lever i en galen värld där perspektiven är helt skeva och det känns som om allt är upp och ned!


Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s




Categories

Archives

All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi