Salvini, SD och EU-reformismens politiska organisation

Nu får väl Dansk Folkeparti anses ha tagit språnget över till den sida med europeiska nationalistiska partier som de tidigare ansåg oacceptabel och farlig. Visserligen handlade det förra gången, vid Europaparlamentsvalet 2014, främst om vad som då fortfarande hette Front National i Frankrike och som numera heter Rassemblement National (jag undrar om man bör kalla dem Nationell Samling, det kan ju tänkas vara mindre attraktivt i Norge). DF förmanade SD på denna punkt, varnade dem för att ingå allians med Marine Le Pen. Och till och med utan att SD gick samman med FN, var de för DF oacceptabla i deras egen grupp, ECR. Nu lämnar DF ECR-gruppen. Även om det är italienska Lega och inte det franska nationalistpartiet som man nu i stället ska samarbeta med, är väl detta ett steg åtminstone nästan jämförbart med det man för fem år sedan förklarade skulle vara en mer eller mindre katastrofal anständighetsförlust för SD. Lega är väl knappast mindre “radikalt” än FN var då, och de har hela tiden följdriktigt varit med i FN/RN:s grupp, ENF.

Vad har hänt? Har Lega avradikaliserats? Nej. Har DF radikaliserats? Troligen inte. Förklaringen till DF:s omsvängning är sannolikt i stället att Lega under Matteo Salvinis ledning har varit framgångsrika, nu ingår i den italienska regeringen, och har tagit på sig en vital, ledande roll i det EU-kritiska samarbetet i Europa. Och, som DF:s Peter Kofod förklarar, att partiet inser att man behöver en “förstärkt plattform” för att kunna utmana de stora EU-etablissemangsgrupperna, EPP och S&D. ECR, under ständigt vacklande brittiska etablissemangs-Tories ledning, uppvisar ju inte något som kommer ens i närheten av Salvinis pådrivande energi, trots att många medlemmar åsiktsmässigt står honom nära. Även Sannfinländarna följer DF i övergången till den nya grupp som Salvini nu ska starta.

För mig har det alltid framstått som självklart fördelaktigast med en sammanslagning av de mer eller mindre nationalistiska och EU-kritiska grupperna till en så stor grupp som möjligt. Det finns givetvis gränser för det fördelaktiga i detta. När skillnaderna i den ena eller andra centrala politiska frågan, och även graden av nationalism och EU-kritik, når en viss storlek, är det mer naturligt att tillhöra olika grupper. Det går, som Åkesson korrekt brukar framhålla, fortfarande att samarbeta medels gemensam röstning i enskilda frågor. Men oppositionens slagkraft ökar förstås med formellt organisatoriskt samarbete i en gemensam grupp. Och redan vid förra EP-valet framstod skillnaderna som så små att splittringen mellan SD:s förra grupp, den av UKIP dominerade EFDD, och vad som ett år efter valet skulle bli ENF, inte alltid gick att motivera på trovärdigt sätt. Även flera partier i ECR borde sakligt sett redan då ha kunnat ansluta sig till en gemensam storgrupp. Men man – även jag – var tvungen att acceptera nödvändigheten av de anständighetsmarkörer som i sak redan föreföll överspelade. I SD:s fall var den svenska opinionen helt enkelt inte mogen för samarbetet med FN. Sådant måste man ta hänsyn till.

Det är oklart varför inte åtminstone FN och österrikiska FPÖ – nu liksom Lega regeringsparti – var med på presskonferensen i Milano i måndags. I synnerhet förvånar det att Marine Le Pen inte längre vill vara ledande i detta arbete. Lega var ju som sagt redan med i hennes grupp, ENF. Är DF och SF fortfarande kritiska till Le Pen, men inte till Salvini? Det vore svårt att förstå efter denna långa tid. Bromsar Alternative für Deutschland, som nu kommer från den spillra som idag är EFDD (två av deras MEPs uteslöts från eller lämnade också härom året ECR)? I så fall aktualiseras återigen det generella problemet med alla dessa partier, nämligen nationalismen som sådan, den nationalism som alltid åtminstone är otillräcklig. Det som mer än något annat gör att dessa grupper och partier haft samarbetssvårigheter är att det inte är Europatanken som står i centrum för dem, utan bara det rent negativa motståndet mot EU. Om de i stället primärt vore fokuserade på Europatanken, på en egen, alternativ Europatanke, på det som förenar dem som just europeiska partier, på nödvändigheten att bygga upp ett alternativ till EU eller, om möjligt, reformera unionen till en union som verkade i Europas verkliga intressen och inte globalkapitalismens, skulle allt gå mycket lättare. Det är därför det är så viktigt att lägga den ideologiska och metapolitiska tonvikten på Europatanken och Europaenheten. Den nationella variationens bevarande är givetvis en del av Europas verkliga intressen, men nationalismen utgör ofta ett försvagande hinder även för den rent negativa EU-kritiken. Och är det någonting som det alternativa Europasamarbete jag försökt insistera på genom åren absolut måste klara av lika bra som EU, så är det Frankrikes och Tysklands enighet.

Men Salvini träffade Le Pen i förra veckan, och uttalar sig lugnande om ett nytt möte i maj, där fler partier ska medverka. FPÖ:s Harald Vilimsky talar om den kommande storgruppen. DF:s Anders Vistisen säger sig också hoppas att det hela ska vidareutvecklas till denna välbehövliga storgrupp. Han säger nu det som han borde kunnat säga redan 2014, nämligen att det finns mer som förenar ENF, EFDD och ECR än som skiljer dem, och framhåller att en av de största grupperna i EP kommer bli resultatet om “en stor del av partierna i det här tre grupperna kan samlas efter valet”. Även DF:s Peter Kofod bekräftar att målet är att då skapa en sådan storgrupp.

I detta läge inställer sig förstås frågan om inte också SD borde följa efter de två andra nordiska partierna till Salvinis kommande samarbete. Det nära samarbetet med just dessa partier har ju alltid varit centralt, och inte minst just att sitta i samma grupp i Europaparlamentet: detta var ett av huvudskälen till att man redan 2014 ville gå med i ECR. DF:s och Sannfinländarnas avhopp kom överraskande för SD, att döma av Mattias Hans Karlssons reaktion på Facebook. Peter Lundgren uttryckte alldeles före avhoppen partiets fasta beslutsamhet att stanna i ECR – tillsammans med DF och Sannfinländarna – och att det inte skulle gå att få till stånd någon storgrupp. En talesperson för ECR ställer sig efter Salvinis presskonferens oförstående inför påståendena att även denna grupp skulle vara involverad i planering av en ny storgrupp.

Det är av dessa skäl knappast självklart att SD skulle omedelbart följa efter de andra nordiska partierna. Partiet förnekade också genast att de skulle ha någon sådan avsikt. De hade “hela tiden haft som mål” att hamna i ECR, förklarade Peter Lundgren, och något byte var inte aktuellt. Att ECR kommer dramatiskt försvagas när det dominerande partiet, det parti som skapade gruppen, brittiska Tories, försvinner efter Brexit, är uppenbart. Men SD:s inställning har varit att gruppen ändå skulle bestå och förbli viktig, eftersom i synnerhet Lag och Rättvisa, men också en rad mindre partier kvarstår, och dessutom flera nya, bland annat Thierry Baudets Forum för demokrati i Nederländerna, väntas ansluta sig efter att ha skördat framgångar i valet i maj. Viktigt är förstås också utsikten att ungerska Fidesz skulle kunna tänkas ansluta sig efter att – genom svenska M:s och KD:s försorg – de nu har avstängts från EPP.

Det är också begripligt att SD fortsatt vill hålla distans till den populistiska nationalismens problematiska tendenser. Min huvudsakliga argumentation när det gäller SD och alla liknande partier i Europa är ju att den populistiska nationalismen – och både populismen och nationalismen som sådana – är otillräckliga överhuvudtaget och måste kompletteras i ideologiskt och politiskt-filosofiskt avseende. Men det är förstås deras historiskt välkända lägre manifestationsformer som gör vaksamhet och urskillning på detta område särskilt angelägna.

Samtidigt har mitt försvar för SD ju lika självklart haft som förutsättning att det också finns högre, viktiga och värdefulla former av populismen och nationalismen – och deras förening – i dagens Sverige och Europa. Inte minst är populistnationalismen en oundviklig reaktion mot den abstrakt-universalistiska ekonomiska, politiska och kulturella globalismen, mest konkret manifesterad som massinvandring och radikal mångkultur, och alla de problem de medfört. Den form som motståndet mot detta med nödvändighet måste ta. Och det är så långt en sund form. Kan denna kraftfulla oppositionella våg kanaliseras i populismens och nationalismens högre former, är dessa senare också en del av den verkliga lösningen, det verkliga alternativet.

Problemen med SD:s anslutning till ECR diskuterade jag när partiet slutligen beviljades tillträde till gruppen förra året. Man kan nu också tydligare se anslutningen till denna grupp som ett led i partiets dramatiska närmande till det etablerade högern, i Sverige M och KD, som visserligen inletts tidigare men som förra året helt satte sin prägel på valrörelsen såväl som politikens inriktning efter valet. Det är detta närmande som nu också kan studeras på Europanivån. Nu signalerar man till och med, samtidigt som man avvisar DF:s och Sannfinländarnas nya vägval, en vilja till samarbete med EPP. Man uttrycker också ånyo Åkessons uppfattning förra året att ECR breddar partiets “kontaktytor mot den konservativa sfären i USA som ECR sedan länge har ett nära samarbete med”.

Vad denna rörelseriktning definitivt inte uttrycker, trots att det för många kanske kan se ut så, är en riktig respons på populismens och nationalismens kvarstående och på sina håll förstärkta lägre former. Den komplettering och modifikation som dessa riktningar kräver även för att deras egna högre former inte ska gå förlorade, står inte att finna i ett ideologiskt närmande till den antipopulistiska och antinationalistiska högern, sådan den idag ser ut i Sverige såväl som i Europa. Det är väl också tveksamt om SD överhuvudtaget tänker i termer av en sådan komplettering och modifikation. Vad de idag eftersträvar är helt enkelt ett mycket långtgående närmande till den etablerade högern, till att börja med M och KD i Sverige, men också, genom ECR, Tories, och alltså nu även EPP och den republikanska högern i USA.

Det är inte fel att de populistnationalistiska partierna eftersträvar regeringsallianser, och Lega och FPÖ har redan uppnått sådana. Men villkoret är givetvis att ingen otillbörlig anpassning sker. Hela syftet måste ju vara att man i regeringsställning ska få genomslag för sin politik, och för det krävs att det är de andra partierna som i tillräcklig utsträckning anpassar sig. Det är ingen omöjlighet, det har redan skett på flera håll i Europa, och börjar nu ske även hos M och KD i Sverige. Det är inte så att SD inte kommer kunna fortsätta dra dem i rätt riktning, och inte heller så att ECR inte kommer kunna fortsätta dra EPP i rätt riktning. Men det är ett långsiktigt arbete, och framför allt är det riskabelt som enda strategi. I någon utsträckning är ju ett givande och tagande alltid nödvändigt, och det givande det här måste bli fråga om riskerar för partier av SD:s slag att i alltför hög grad bli ett uppgivande av den egna friheten gentemot höger-vänsterskalan. I synnerhet betalas här oundvikligen priset av ett oproportionerligt avståndstagande från vänstern, baserat på en högerpopulistiskt förenklad ideologisk och historisk förståelse, och ett försvårande av framtida samarbete med den, vilket, allt vägt och mätt, och på sikt, innebär en försvagning.

Den etablerade högern ser givetvis, liksom den etablerade vänstern, problemen med populistnationalismen i allmänhet, dess lägre potential och dess historiska realitet, och utnyttjar allt detta maximalt. Men det sätt på vilket populistnationalisterna kan undanröja detta hinder utan att kompromissa alltför mycket är endast genom en specifikt egen komplettering och modifiering medels en mobilisering av ideologiska och humanistisk-filosofiska resurser av den typ jag försökt peka på, som ligger i linje med deras egen distinkta, tidigare position bortom höger-vänsterskalan. Det var detta jag hoppades att SD i någon mån skulle kunna bidra med: en förstärkning och förbättring genom den socialkonservativa ideologiska uppstramning som jag tror är nödvändig för hela den europeiska populistnationalistiska vågen, om den inte ska antingen urarta i fascism eller ebba ut under det fientliga motståndets tryck.

Vad vi i SD:s fall nu tyvärr ser är något annat. Vi ser hur de överdrivet anpassar sig till högerpartierna och ändå faktiskt inte alltid övervinner populistnationalismens lägre sidor. I den mån de fortsätter följa denna strategi minskar naturligvis möjligheterna att åstadkomma något av betydelse i regeringsställning. SD låter nu ECR, EPP och de välfinansierade amerikanska neokonservativa tankesmedjorna föra sig ut ur Europa, ut över Atlanten. Kommer Trump kunna ändra Atlantens syn på EU? Kommer han ens vilja det? Om inte, blir det rimligen Atlantens hittillsvarande syn på EU som SD, efter att ha gett upp kravet på en Svexit, nu i åtminstone högre grad kommer verka för i Europaparlamentet. Till och med Churchill, som utan tvekan skulle varit brexitör idag, verkade på det tidigaste stadiet för ett EU för det övriga Europa, tillsammans med Adenauer och Monnet, vilken sistnämnde hade nära kontakter med den amerikanska bankvärlden. Det EU vi fick var det som önskats och till stor del uppbyggts och finansierats av det amerikanska finansiella och politiska etablissemanget. 1948 bildades ACUE, the American Committee on United Europe. Vid 1950-talets början handlade det delvis om öppnandet av de europeiska marknaderna för de amerikanska storföretagen i samband med Marshallplanen.

Europeiska kapitalister drev förstås också själva på, och på 50-talet, efter kol- och stålunionens tillkomst, samarbetade de med de amerikanska i den nya Bilderberggruppen för planeringen av fortsatta steg i enandets process. Den ledande bilderbergaren Paul-Henri Spaak, Belgiens utrikesminister, hade stor del i utarbetandet av Romfördraget. På åttiotalet var storkapitalistklubben European Round Table den kanske främsta pådrivande kraften före Maastrichtfördraget; stora steg togs mot den politiska unionen, och för den monetära avknoppades en särskild kapitalistisk lobbyorganisation, AMUE, Association for the Monetary Union of Europe. Men alla européer i dessa organisationer var förstås vid det här laget krafter i den globaliserande ekonomi som nyliberalismen skapat, och som sådana ofta i väsentliga avseenden oskiljaktiga från de amerikanska. Vad som slutligen kom att kallas EU blev för många centrala aktörer bara en station på vägen – med motsvarigheter i liknande unioner i andra delar av världen, exempelvis NAFTA – mot det slutliga enandet av hela världen i en ny ekonomisk och politisk ordning, och med syfte att gradvis vänja folken vid denna. Detta är inte hela sanningen om EU, dess ursprung och historia, men det är en viktig del som aldrig får förloras ur sikte.

SD kommer nu åter dragande med det gamla argumentet om Ryssland, som de nu tydligen till skillnad från till och med DF har en “röd linje” mot. Vad exakt betyder det? Formuleringen “röd linje” gör anspråk på precision. Vilka handelsförbindelser, vilka kulturkontakter o.s.v. får ett parti acceptera att Europa har med Ryssland för att SD ska kunna samarbeta med det? Har SD ens klart definierat sin egen hållning när det gäller allt sådant? Detta är absolut inte icke-frågor, det finns givetvis problem med Ryssland, för det mesta på tydligt sätt historiskt betingade. Men är de partier, alltså nu inklusive DF, som ingår i Salvinis grupp, verkligen sådana “Putinkramare” att det är ett avgörande problem för EU-reformismens politiska organisation? Skiljer sig de här aktuella partiernas hållning verkligen så mycket från vissa stora etablissemangspartiers eller exempelvis det tyska näringslivets?

Jag tror fortfarande att det snarast är den västliga, antiryska hets som SD här tenderar att ansluta sig till som skapar många – om än förvisso inte alla – problemen i förhållande till Ryssland och även delvis i förhållandena i Ryssland. SD är allt oftare benägna att stå till tjänst i propagandan mot allt som på något sätt eller i någon mån står i vägen för den ingalunda enbart av systemtvångets rationaliseringskrav utan också av distinkta ekonomiska och maktpolitiska centraliseringsintressen dikterade globalisering, som ofta bedrägligt döljer sig bakom frihetens, demokratins och rättigheternas fraseologi.

När det gäller Rysslandsfrågan som, på det sätt SD ser det, nödvändiggörande uppdelningen av de EU-kritiska partierna i två grupper, ska vi också komma ihåg att Salvini fört förhandlingar inte bara med Fidesz, utan även med Lag och Rättvisa. Vad SD:s Rysslandsmarkering primärt visar är partiets problematiskt ensidiga ställningstagande för den anglo-amerikanska sidan, och därmed oundvikligen dess eget slag av inflytande, det globalistiska inflytande som på sitt sätt är lika problematiskt som de ryska förhållandena, inte minst på SD:s politiska huvudområden. Man måste vara mycket försiktig och vaksam när man har att göra med det som kallas konservatism i USA; kritisk urskillning är i högsta grad av nöden.

När SD beslutade överge kravet på utträde ur EU, valde man samma väg som inte bara de övriga partierna i ECR, utan även partierna i Salvinis kommande grupp. Det var ett riktigt beslut. Men den kvarstående uppdelningen av EU-kritikerna eller EU-reformisterna i dessa två grupper utgör fortfarande såvitt jag kan se en till mycket stor del onödig försvagning. Peter Lundgren inte bara betonar liksom Åkesson den möjlighet till parlamentariskt samarbete och majoritetsbildning som ju kvarstår även med den olika grupptillhörigheten, utan talar rent generellt om de EU-kritiska partierna i positiva termer. Men hela legitimiteten i båda gruppernas partiers strategi att acceptera ett kvarstannande i EU bygger ju på möjligheten att reformera unionen inifrån. För att denna möjlighet ska förbli reell krävs verkligen att man nu gör allt för att stärka det organiserade samarbetet och enheten i oppositionen. DF har visat att det går att göra mer än SD gör.

Att arbeta inifrån den sunda populistiska nationalismen, att vara en del av dess stora, frambrytande våg, att hålla den kvar på och leda den vidare på rätt väg, är, tror jag, idag en politiskt långt mer lovande framtidsväg än att gå ner sig i den nuvarande västerländska etablissemangshögerns nyliberala träsk. Det går förvisso att åstadkomma en del även där, och SD och några av de andra ECR-partierna gör det utan tvekan. Men en alltför stor identifikation med denna höger är knappast det bästa sättet ens att dra den åt rätt håll. Salvinis planerade storgrupp är generellt för bättre relationer till Ryssland, men den är långt mindre ensidig i detta än SD och ECR i deras band till det nya, ohistoriska USA som i högre grad än Ryssland blivit globalismens instrument. Vad som framför allt utgör den planerade storgruppens styrka är att den i långt större utsträckning ändå är en autentiskt europeisk grupp, och tror på ett självständigt Europa som fritt kan fortsätta utveckla sin i en mångfald variationer historiskt framvuxna egenart. Den svenska opinionen är idag mer mogen än för fem år sedan; SD skulle ha kunnat ta samma steg som de nordiska systerpartierna.

3 Responses to “Salvini, SD och EU-reformismens politiska organisation”


  1. 1 axelwkarlsson April 12, 2019 at 9:03 am

    Tack för denna klargörande och välskrivna artikel !

    • 2 Jan Olof Bengtsson April 12, 2019 at 7:18 pm

      Tack för vänliga ord Axel!

  2. 3 Irminsul April 13, 2019 at 12:49 am

    En inte helt vild gissning är att SD ser ett guldläge att bli riktigt ”rumsrent” i sällskap med Tories – nu när Brexit inte tycks bli av. Vilket mycket väl kan tjäna SD på hemmaplan. SD kommer nog inte ifrån att det kommer finnas ett behov av att hålla distans till den ”nationella rörelsen” innan en ny (liberaliserad) generation tar över, som inte var med under skinnskalleeran och så vidare. Har svårt att lägga värderingar i det – för det känns bara närmast Hegelianskt.

    Men Jan Olof – som icke-abrahamit till en annan – finns det inte en övervägande risk att ”Europatanken” i praktiken till karaktären blir det samma som en återgång till kristendomens och Frankrikes hegemoni över kontinenten? Och Putin leder ett uttalat kristet imperium – en traditionell bundsförvant till Frankrike, dessutom, vilket jag antar delvis handlar om liknande geopolitiska intressen, som inte är enbart tidsbundna.

    Sådana, som inte nödvändigtvis är Sveriges eller Nordens, kan jag tänka. Vi ska givetvis inte orsaka spänningar med Ryssland sol vi inte behöver. Men – på det stora hela – så är jag nog mer nyfiken över möjligheterna till ett närmande till Kina och Indien. Särskilt den föregående verkar vara ett hatobjekt av Jehovas nåde nuförtiden… Man kan fråga sig varför.


Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s




Categories

Archives

All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi