Försäljningen av Vällingby Centrum

Socialdemokraternas kulturpolitiska talesperson Lawen Redar skriver i Dagens Arena ett inlägg mot Stockholms stads försäljning av Vällingby Centrum, som Moderaterna nu tycks ha genomdrivit.

Lawen Redar är född och uppvuxen i Hässelby, som ligger bara en liten bit utanför Vällingby, två tunnelbanestationer bort, och man märker att frågan berör henne personligen. Det är också begripligt att hon kopplar försäljningen till hennes partis motstånd mot nyliberalismens allmänna process av bostadssegregation: “Innerstaden reserveras för invånare med högre inkomster. Resten bor utanför tullarna och de med lägst inkomster fördrivs snart till kranskommunerna…Den blågröna utförsäljningsbasaren har öppnat.”

Om Per Anders Fogelström skrivit ännu en del av sin romanserie om Stockholm skulle, tycker hon, Den utsålda staden varit en passande titel. Utan tvekan skulle en fortsättning av Fogelströms serie, som följde Stockholm fram till de senaste decenniernas reversion i vissa avseenden av den sociala utveckling han beskrev, varit av största intresse. Men Redar tycks förutsätta att staden normalt och generellt ägs av kommunen, så att säga av sig själv. Men så är det ju inte. Så långt kom inte socialdemokratin i sin reformistiska politik. Vissa fastigheter avsedda för den offentliga verksamheten har historiskt varit offentligt ägda, men i övrigt har staden bestått av privatägda fastigheter – under hela den tid Fogelströms romanserie skildrar.

Vad Redar förutsätter är den som ny historisk norm etablerade socialismen. Vad man kan säga är ätt vi under den socialdemokratiskt dominerade svenska välfärdsstatens hegemoni hade ett större inslag av kommunalt fastighetsägande, även av bostadsfastigheter, än under det privata ägandets föregående, borgerliga period. När hon skriver att Husby, Rinkeby, Hässelby Gård, Grimsta, Sätra, Skärholmen, Rågsved, Fagersjö, Hökarängen och “Bagis” nu står “näst på tur”, länkar hon signifikativt nog till en artikel som bara handlar om hur Stockholmshem och Svenska bostäder kommer ombilda ett – förvisso stort – antal hyresrätter till bostadsrätter. Men visst har även hela kommunalt ägda centrumanläggningar tidigare sålts.

Parentetiskt kan kanske också noteras att Fogelström när han fullbordade sin romanserie var en uppburen socialdemokratisk etablissemangsförfattare som bodde på Fjällgatan på Söder och hade begränsad förståelse för de nya förorterna. I den sista delen, Stad i världen, är, som jag minns det, det strax före Vällingby, vid början av 50-talet, byggda Blackeberg – den västligaste delen av Bromma, också bara två tunnelbanestationer från Vällingby – knappt förståeligt för romanfigurerna med deras i de föregående delarna utförligt skildrade arbetarbakgrund. Det vid den tid handlingen utspelas ännu blott planerade Vällingby ter sig främmande för dem, eller berättarjaget.

Förvisso var Vällingby ett delvis nytt koncept, “satellitstaden”, en annorlunda och större självständig enhet än Blackeberg. Men utan tvekan tedde sig sedermera miljonprogrammets nya förorter i norra Västerort från 60- och 70-talen i sin tur främmande för Vällingby- och Hässelbyborna. Den här psykologin är ju sannerligen inte ny. Östermalm var på 1880-talet ett avlägset utmarksprojekt för stockholmarna.

Härom året skrev jag själv ett inlägg om Vällingby, där min huvudpoäng var att den modernistiska arkitekturen har en legitim plats i sina egna, nya områden, skilda från de äldre, där den inte genom rivning följd av nybyggnation eller bara genom förtätning blandas med tidigare arkitektoniska stilar och mer eller mindre enhetlig och helhetlig stadsplanering. Och att den expanderande stadens naturliga årsringar präglade av modernismen också äger ett kulturhistoriskt värde och bör bevaras, i stället för att även de förstöras genom ombyggnad och förtätning, på det sätt som i stor utsträckning redan skett i Vällingby.

Man kan, som jag nämnde i detta tidigare inlägg, tycka att även det ursprungliga Vällingby var för kommersiellt. En ny tid var på väg, det kalla kriget hade börjat, arbetarrörelsens efterkrigsprogram hade avvecklats, den under jazz- och den tidiga klassiska Hollywooderan på bred front påbörjade amerikaniseringen tog förnyad populärkulturell fart, och allmän politisk “väst”-orientering stod på agendan för grupper med avgörande inflytande. Detta präglade också i viss mån detta nya förortscentrums konception. Neonskyltarna var många, och biografen Fontänen intog den mest prominenta platsen vid torget.

Som jag påpekade var Vällingby inte bara ett socialdemokratiskt projekt, även om det snabbt blev känt också som platsen för Olof Palmes hem och många av välfärdsstatens radikala akademiker flyttade dit. Under sin tid som vice VD för Stockholms handelskammare var även Gösta Bohman en av de främsta pådrivande för dess tillkomst. Men även andra kulturinstitutioner än Fontänen fanns ändå, främst, alldeles nedanför biblioteket, det kända medborgar- och kulturhuset Trappan. Peter Celsings kyrka, karaktäristiskt hänvisad till en delvis undanskymd position bortom Fontänen och Trappan, tillkom något senare.

Hursomhelst var Vällingby, som jag framhöll, ett monumental, internationellt uppmärksammat fenomen, och det kulturhistoriska värdet av dess epoks autentiska skapelser av denna typ kan inte förnekas, vad som än i övrigt är att säga om denna del av Sveriges moderna historia. De som flyttade in under industrisamhällets stora planerade urbanisering präglades utan tvekan av den tidsanda, de ideal och den självbild som vi idag kan avläsa som fysiskt manifesterade i såväl centrum som de omkringliggande bostadsområdena med deras anmärkningsvärda arkitektoniska variation inom ramen för en gemensam och enhetlig modernistisk estetik.

Lawen Redar förstår denna kulturhistoriska betydelse. Det är positivt, eftersom hennes parti sedan länge, vid sidan av Moderaterna, är det värsta kulturarvsskövlarpartiet. Någon generell kulturkonservativ politik står Redars parti givetvis inte för. Men här handlar det ju om en del av Stockholms kulturhistoria som hon och hennes parti vurmar för av politiska skäl. Så långt är åtminstone Socialdemokraterna intresserade av kulturarvet, vilket alltså är legitimt i just Vällingbys fall, en förort för vars byggnad ingen gammal vacker stadskärna behövde rivas. Här skiljer sig Socialdemokraterna rentav fördelaktigt från Moderaterna, som är lika lite intresserade av vad de skulle kunna tänkas ha sett som “sin” borgerliga epoks arkitektur och dess bevarande som av Vällingbys.

Det handlar, fastslår Redar, om “Sven Markelius flaggskepp. ABC-stadens högborg. Vår moderna kulturhistoria.” Det stämmer förvisso. Men vad hon implicerar är att det är självklart att flaggskeppet och högborgen är kommunalt ägd. Här blir det litet vänsterpopulistiskt förenklat. Fastighetsborgarrådet förklaring att kommunen endast bör ägna sig åt “kärnverksamhet”, till vilken denna del av fastighetsbeståndet enligt honom inte hör, avfärdar Redar detta begrepp som ett “hittepåord”, som om det inte alls funnes någon väsentlig distinktion mellan mer central och mer perifer verksamhet eller rentav verksamhet som kommunen överhuvudtaget inte bör ägna sig åt.

Borgarrådet “reducerar” enligt Redar det hela till en fråga om försäljning av kommunens fastighetsbestånd. “Moderaterna i Stockholm är ett parti som sysslar med försäljning”; när de sitter vid makten ägnar de “all sin vakna tid” åt affärer. “Ja, tacka vet jag historielösheten”, svarar hon sarkastiskt. “Vill man förgöra allt vi gemensamt äger så bör det väl ändå finnas en kulturhistorisk ventil? Vällingby Centrum är det första försöket i Europa där det byggs en satellitstad runt storstaden som växt klart. Hit åker fortfarande arkitekter från hela världen, kulturhistoriker och kulturgeografer för att inspireras av dåtidens ambition att minska segregationen och öka den sociala sammanhållningen i huvudstäderna.”         

Det sistnämnda känns något överdrivet, men Redar bör veta bättre än jag, och det allmänna kulturhistoriska värdet kommer under alla omständigheter att kvarstå. Men vad Redar outtalat förutsätter här är att det kulturhistoriska värdet generellt är oupplösligt förbundet med det kommunala ägandet. Förgörandet av det vi gemensamt äger måste göra halt vid det som är av kulturhistoriskt värde. Men detta kräver en separat argumentation, inte minst i ljuset av hur det socialdemokratiskt styrda gemensamma ägandet, och politiska styret i allmänhet, i övrigt, över hela landet, har hanterat fastigheter av kulturhistoriskt värde. Varken kommunalt eller privat ägande är någon garant för kulturhistoriska värden, och dessa kan ju värnas genom annan reglering.

Trots allt detta har Redar rätt i att försäljningen är “en skam för Stockholm”. Det finns ett samband mellan det kulturhistoriska värdet och det offentliga ägandet, även om det måste ideologiskt och politisk-filosofiskt förstås och förklaras på ett sätt som Redar och vänsteroppositionen inte gör eller kan göra. Även föreningen Vårt Vällingby framhåller att den maktägande koalitionen i stadshuset ser på Vällingby enbart som ett kommersiellt centrum, och att man “inte har uppfattat att det har utvecklats bortom det till en essentiell kultur- och mötesplats framförallt”. Detta synsätt, eller helt enkelt oförståelsen för värdet av kultur- och mötesplatsen, har utan tvekan varit avgörande för försäljningsbeslutet.

Vidare är det obestridligt att försäljningen av centra av Vällingbys slag tidigare visat sig förödande. “Få av oss har”, skriver hon”, “glömt det stora försäljningsåret 2007. För 10,4 miljarder såldes det kommunala centrumbolaget till brittiska Boultbee. På en natt gick tio lokala centrum i Stockholm över till en privat fastighetsägare som snabbt ville få tillbaka de investerade pengarna. Det hela resulterade i chockhyror, bristande service och iskalla vintercentrum. Vill man veta något om hur man tar knäcken på det lokala näringslivet så kan man fråga småföretagarna i Hässelby Gård.”

Det är en del av den av Moderaterna politiskt ledda nyliberala katastrofen som Redar beskriver. Oppositionsborgarrådet Karin Wanngård, som själv bor i Olof Palmes område i Vällingby, fyller i genom att konstatera att försäljningen av köpcentra i bland annat Högdalen, Bredäng, Tensta och Rinkeby fick till följd att dessa områden “gick ner sig”. Föreningen Vårt Vällingby skriver att försäljningen “högst troligt” kommer innebära “att vårt centrum blir mer likriktat i linje med de övriga kommersiella centrum staden har sålt, och MP bekräftar att det kommer minska centrumets attraktionskraft och antagligen lida om vi går in i en ny ekonomisk svacka, då incitamentet att underhålla och utveckla ett centrum i ytterstaden är avsevärt lägre än i innerstaden.” Det är entydigt konstaterbart att privatiseringarnas lössläppande av dagens borgerlighet, som alltså inte ens, som representerad av Moderaterna, varit intresserad av sin egen kulturhistoria, ofta är förödande, och verkligen inte bara när det gäller denna typ av fastigheter.

Fastän Redars allmänna likställande av staden som sådan med det kommunala ägandet är principiellt ogrundat, åtminstone antyder hon också kort en annan aspekt av denna fråga. “Bortsett från att det uppvisar en oerhörd historielöshet inför platsen, så påminner försäljningen också om hur lite stad Stockholm håller på att bli. Till försäljningspolitikerna kommer konsekvenserna långt senare. Det sker när allt är sålt och inget i staden har ett värde för någon.”

När allt är sålt. Ja, det är fortfarande förenklat och överdrivet. Men det kan inte förnekas att Redar också har en poäng här, i ljuset av hur långtgående den nyliberala marknadiseringen och privatiseringen redan varit, hur de privata ägarna hanterat det de övertagit, och hur fullständig högerns allmänna ideologiska och politisk-filosofiska förvirring är ifråga om relationen och själva distinktionen mellan det allmänna och det privata. Det här med “hur lite stad Stockholm håller på att bli” är verkligen ett generellt problem som åtminstone de facto har att göra med ägandet. För att staden ska vara stad krävs definitivt mer kommunalt och annat offentligt ägande än Moderaterna önskar.

Vällingby är ett stort centrum som alltid ägts av ett av de kommunala bostadsbolagen. Dess ordförande idag, tillika det moderata stadsbyggnadsborgarrådet Joakim Larsson, vill nu tillsammans med det likaledes moderata bostads- och fastighetsborgarrådet Dennis Wedin kunna tjäna pengar till staden på att sälja det – men det sägs bli mindre pengar än vad staden nyligen betalade för dess misslyckade om- och utbyggnad. Ingenting tyder på att Moderaterna känner något som helst ansvar för vad som därefter kommer hända. Att det blir ett enormt inkomstbortfall för Svenska bostäder är uppenbart.

Även i små centra eller bara små torg med några få privatägda hus ser vi hela tiden hur butiksägare och andra lokalhyresgäster hotas av att ägarna inte anser sig tjäna tillräckligt på dem. Naturligtvis finns motsvarande problem även i innerstan, även om denna givetvis är för stor för att kunna behandlas som ett enhetligt centrum. Erfarenheten här är inte bara den från 2007 års försäljning. Ett avsevärt mått av kommunalt och annat offentligt ägande, såväl som långtgående reglering av det privata, framstår på detta område som uppenbara nödvändigheter. Vårt Vällingby påpekar att både Östermalmshallen och Hötorgshallen, “som förser innerstadsborna med delikatesser, till skillnad från Vällingby som förser västerort med en hel samhällsservice”, anses ingå i stadens kärnverksamhet, och anses “viktigare kulturhistoriskt”.

Vad det handlar om här torde ha framgått tydligare än hos Redar på senaste Socialistiskt Forum i ABF-huset, där Mapping the Unjust City, eller, som de också heter, Vem äger staden?, presenterade en kartläggning av centrumägare i Stockholm vid ett seminarium med temat “Vem äger staden?” Det beskrevs med följande ord:

“Då torg och stadsdelscentrum byggs in eller blir privatägda, uppstår en osäkerhet kring vad allmänheten har för befogenheter. Genom utförsäljningar av stadens offentliga platser sker en omfördelning av resurser från fler- till fåtalet. Det leder också till en förskjutning av idén om torget som demokratins urscen: agoran.

Att de som använder platserna främst tilltalas i egenskap av konsumenter blir signifikativt för ett stadsliv förknippat med skyldigheter snarare än rättigheter. Detta väcker frågor kring vilka möjligheter stadens offentliga rum erbjuder och varför vi ska bry oss om ägandeförhållanden.”

Detta är tydligt skrivet från ett ideologiskt vänsterperspektiv, och ett sådant kan inte tillräckligt hantera den helhetliga problematik vi här står inför. Men mycket av det borde också ha kunnat sägas från konservativt håll, och det är beklagligt att ingen sådan röst hörts. Snarare än mer kritik från vänster skulle det ha kunnat påverka frågans behandling och det slutliga utfallet. Mer specifikt är detta ett självklart fält för en i europeisk mening socialkonservativ politik.

De citerade formuleringarna visar att frågan inte ens bara handlar om vilka de faktiska effekterna av den här typen av privatisering blir, hur det hela kommer fungera, utan att den också rör den rent principiella förståelsen av stadens väsen. Det finns mer att säga om denna senare aspekt, och givetvis om det offentligas mer allmänna dimension, som ju är den som primärt aktualiseras även på de många andra områden där nyliberalismen genom en uppenbart feltänkt tillämpning av marknadsmodeller härjat de senaste årtiondena och avser att fortsätta härja. Och det handlar både om stadens och statens väsen. Agoran är i högsta tänkbara grad en gemensam, samhällelig angelägenhet, och inte bara en civilsamhällelig i betydelsen privatägt samhällelig.

Moderaternas liberalkapitalistiska samhällsförståelse, eller icke-förståelse, som kontinuerligt fjärmar partiet från all meningsfull konservatism, konkretiseras hela tiden på de mest löjligt övertydliga sätt. I vilken utsträckning det bara handlar om medveten ideologisk rationalisering av de krassa ekonomiska intressen som alltifrån dess början kontrollerat och i stor utsträckning helt enkelt är partiet, eller i hur hög grad vi faktiskt har att göra med personer som uppriktigt tror på den gamla ohistoriska analysen att, på alla områden, endast homo oeconomicus’ marknadsincitament kan generera effektivt mänskligt handlande och välstånd, är oklart. Det är en visserligen på sitt sätt fascinerande men samtidigt också beklämmande frågeställning, som man idag hela tiden måste leva med.

De resulterande besluten presenteras oavsett vilket även som just principiellt riktiga, bortom de empiriska argumenten. Det spelar ingen roll vad exempelvis, som i det här fallet, kommunens ekonomi i verkligheten nödvändiggör, vilka bevis rörande effekterna som ackumuleras, vilka opinioner av berörda och i övrigt engagerade medborgare som mobiliseras, och naturligtvis minst av allt vilka politisk-filosofiska argument som anförs. Det oavbrutna, överväldigande mediala indoktrineringstrycket är tillräckligt för att möjliggöra det hela.

Förutom Socialdemokraterna, som alltså – detta kan inte nog betonas – annars tillsammans med Moderaterna sedan länge är det värsta kulturarvsskövlarpartiet, motsatte sig Vänsterpartiet förtjänstfullt försäljningen. Även det både social- och kulturkonservativa SD säger sig ha röstat mot den, något man ju också förväntade sig. Men jag är osäker om i vilken utsträckning de i övrigt verkligen tog strid om detta, i den debatt som i stadshuset föregick budgetomröstningen och i andra fora – mot det parti med vilket de tror sig kunna bilda ett konservativt block.

0 Responses to “Försäljningen av Vällingby Centrum”



  1. Leave a Comment

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s




Categories

Archives

All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi