Socialkonservatism och blockbildning

“Min linje är väldigt klar”, skrev Mattias Karlsson under striden med SD:s ungdomsförbund våren 2015. “Hoppet om en bättre samhällsutveckling”, förklarade han, “ligger inte i att formulera en ny högerpolitik för att kontra vänstern, och inte i att formulera en ny vänsterpolitik för att kontra högern. Hoppet ligger i att stå fast vid en socialkonservativ mittenpolitik som går förbi, bortom och över de traditionella uppdelningarna i höger och vänster.” Det var i sig föredömliga formuleringar, och denna linje var utan tvekan också hela partiets grundläggande.

Men hur har den politiskt manifesterats och konkretiserats sedan dess? Är det verkligen utifrån denna i europeisk mening socialkonservativa position som man idag eftersträvar ett “konservativt block” med högern?

SD:s utgångspunkt

Positionsbestämningen uttryckte det som var partiets unika, åtminstone potentiella ideologiska styrka och definierande särprägel på den politiska skalan. Den angav, liksom den mest allmänna och centrala programformuleringen, nämligen att SD är “ett socialkonservativt parti med nationalistisk grundsyn, som betraktar värdekonservatism och upprätthållandet av en solidarisk välfärdsmodell som de viktigaste verktygen i byggandet av det goda samhället”, den ideologiska grunden för en ny och självständig politisk rörelse och kraft, som kan förstå och hantera samtidens specifika problem. En grund som är tillräcklig för den nödvändiga, historiska politiska förändringen i Sverige, och som håller för en framtida maktställning och de åtgärder som med den måste genomföras.

Det enda som kanske behövde något tydligare framhållas var, från mitt perspektiv, att denna mittenposition också var en position av annat slag än den vanliga mittenposition som kunnat tillskrivas några av de gamla partierna, och som stärkts genom att alla dessa närmat sig den. Men även särdragen i SD:s mitt, dess alldeles egna mitt, kunde också sägas ligga latenta i Karlssons egna formulering “förbi, bortom och över”.

Det syfte dessa formuleringar tjänade för Karlsson var emellertid vid denna tid att sammanfatta partiledningens ideologiska kritik av ungdomsförbundet. “SD skall”, förtydligade han, “således inte svänga åt vare sig höger eller vänster. Vi skall fortsätta framåt och uppåt.” SDU, och därmed den nya styrelse för Stockholms stads partidistrikt som valts dagen innan Karlsson skrev detta, anklagades nämligen för att vilja svänga åt höger på ett sätt som gick utöver den beskrivna ståndpunkten och partiets principprogram.

Den senare händelseutvecklingen har visat att Karlsson och partiledningen hade rätt i detta. Då uppfattade jag det inte så. Framför allt ansåg jag inte att kritiken var berättigad ifråga om den nya distriktsstyrelsen, som tillkommit på SDU-ledningens initiativ – det enda som direkt angick mig. Såvitt jag kunde se handlade det i dess fall endast om en något mer näringslivsvänlig politik, och framför allt om en ny kommunikativ modalitet, som ansågs bättre anpassad till Stockholmsväljarna.

Denna minimala variation höll sig, hävdade jag, med god marginal inom principprogrammets ramar, och för mig själv var den bara en del av en större vision som jag tyckt mig se de framväxande konturerna av, eller åtminstone mottagligheten för, hos ungdomsförbundet. För mig var det andra av den omfattade politikområden som var de viktiga, framför allt utrikes- och säkerhetspolitiska. Förvisso fanns någon individuell röst i den nya styrelsen som ville gå längre exempelvis i marknadiseringen av vården, men det var inte något styrelsen som sådan gick ut med.

Vad Karlsson avsåg med “högersvängen” var visserligen inte främst dessa saker. Det var i stället dels kontakter med det paleokonservativa lägret i USA, som inte minst jag själv stod för, dels påstådda verkliga avvikelser, som Karlsson på motivmässigt märkligt och sakligt problematiskt sätt då tyvärr likställde med detta läger. Han beskrev dessa avvikelser i ytterligt starka ordalag, som för mig vid denna tid var obegripliga och verklighetsfrämmande, och som till och med idag framstår som överdrivna. Men Karlssons allmänna klargörande av socialkonservatismens innebörd visade rimligen att han också, åtminstone i någon mån, vände sig mot den ekonomisk-politiska högersvängen.

Det är det faktum att han och partiet i övrigt på det ovan citerade entydiga sättet tidigare formulerade en tydlig, principiell socialkonservativ linje som gör att man idag måste ställa ett antal frågor rörande det förhållandet att deras allt överskuggande projekt idag är ett “konservativt block” med den existerande högern.

I det senaste spektakulära uttrycket för detta projekt firade man utan minsta förbehåll de brittiska Tories’ valseger som sin egen. Visserligen läser man in så mycket man kan i Boris Johnsons anpassning på senare tid till den stora populistnationalistiska vågen, som går mycket längre än svenska M:s, såväl som i Tories’ tidigare skapande av ECR-gruppen i Europaparlamentet. Men det går inte att bortse från att Tories är M:s motsvarighet i Storbritannien, att det inte finns någon annan sådan, att dessa partier alltid stått nära varandra, inte minst under David Camerons och Fredrik Reinfeldts tid. Att Tories helt enkelt i Storbritannien representerar de krafter och intressen som M företräder i Sverige. Johnson var tidigare en typisk nyliberal i sin ekonomiska politik, förespråkare för neokonservativ krigsintervention i Syrien och inskränkningar i yttrandefriheten, och inte minst en extrem försvarare av invandring och öppna gränser.

SD:s helhjärtat entusiastiska identifikation med Torypartiet kan inte annat än avslöja mycket också om hur man tänker sig det svenska “konservativa” blocket. I och med detta blockprojekt har man alltmer genom anpassningar och eftergifter lämnat den av Karlsson beskrivna mittenpolitiken, och, också med Karlssons ord, tagit ställning för högern mot vänstern, börjat formulera en högerpolitik för att kontra vänstern. Man går inte längre förbi, bortom och över högern. Varför? Karlssons formuleringar kan ju inte bara ha varit ad hoc-artade instrument för att manövrera ut SDU. Han måste ju ha sökt manövrera ut SDU medels ett uppriktigt tydliggörande av den verkliga partilinjen.

Högern, vänstern och socialkonservatismen

I en mening är begreppen höger och vänster så att säga barnsliga begrepp. De har kommit att förstärkas och institutionaliseras som fasta inventarier i det parlamentariska spelet, blivit till ett slags förutsättning för detta, som befrämjar och befäster problematiska låsningar. Deras analytiska värde är begränsat. Som hypostaserade abstraktioner utan definitionsmässig entydighet döljer de ofta det konkreta historiska helhetssammanhangets och den historiska utvecklingens verklighet i alla dess dimensioner. Historiematerialismen och kunskapssociologin som helhetliga och uttömmande vetenskapliga förklaringar är otillräckliga och missvisande, men deras delsanningar och giltigheten av deras analyser på ett visst plan och till en viss gräns är givetvis ovedersägliga. Den ekonomiska, vetenskapliga och teknologiska utvecklingen har kontinuerligt förändrat samhället, dess institutioner och dess politik, och gjort det för alla, oavsett politiska positioner, och ifråga om sådana objektiva gemensamheter handlar de politiska skillnaderna bara om olika förhållningssätt till dem.

Varken högern eller vänstern har alltid stått för det de står för idag, som vi lättast kan konstatera när vi ser tillbaka på den tid då begreppen först började användas. Högern stod under franska revolutionen förvisso för l’ancien régimes allmänna yttre ordning, den absoluta furstemaktens, med den speciella nya ställning denna tilldelade kyrkan och borgerligheten. Men vad som var förhärskande i dess ledande skikt var delvis en ny denna tids kulturradikalism i form av libertinsk dekadens. Det var vänstern som åberopade sträng dygd och moral, tillbakagripande på klassiska och kristna ideal, även om under deras yta dygden och moralen i stor utsträckning var av nytt, borgerligt slag.

Redan den grad av allmän komplexitet i de nämnda materiella och ideologiska avseendena som den helhetliga historiska processen skänkt dagens samhälle gör ett övervinnande av den förvisso inte i allo men definitivt i alltför mycket missvisande höger-vänsterskalan nödvändigt. När vi dessutom beaktar omfattningen av de nya samhällsproblem som moderniteten i dess liberaldemokratiska form själv delvis genom ett slags hjälplös automatik alstrar, framstår denna nödvändighet som akut.

Vid mitten av 00-talet tvingades jag ge upp tron att det skulle vara möjligt att verka för en meningsfull konservatism, en de “överordnade värdenas” konservatism, en genuin, nyskapande kultur-, värde-, moral- och socialkonservatism, inom de gamla högerpartierna. De satt i alldeles för stor utsträckning fast både i det parlamentariska spelets illusionistiska rigiditeter och i sin roll i det större intressenas spel som kontrollerade parlamentets. Detta ledde dem kontinuerligt i en riktning som bara förvärrade inte minst de nya typerna av alltmer påträngande problem och gjorde dem omöjliga att på adekvat sätt bemästra.

Därför ville jag i stället se en framkomlig partipolitisk väg i det av mig just då upptäckta SD, som under ny ledning framträdde som ett trovärdigt parlamentariskt alternativ. I den debatt med och polemik mot några företrädare för mina gamla partier, KD och M, som jag inledde för tio år sedan, tror jag att jag kunde visa varför steget till SD var ett nödvändigt steg för alla med åsikter i närheten av mina. Vad som var av värde hos de gamla partierna måste, hade jag insett, inordnas i en annan politisk helhets ram, och att rädda dem över till SD kunde vara ett sätt att göra det. Men i stället ser vi nu hur den ramen riskerar att upplösas, att SD rör sig i en riktning motsatt min, ja självt, som parti, tar steget till M och KD.

Vilka framsteg på den kvalificerade kultur-, värde-, moral- och socialkonservatismens centrala områden har skett under de årtionden som präglats av sådana partiers nyliberala revolution? Enstaka viktiga nya, mot utvecklingen kritiska röster som på genuint sätt företräder de “överordnade värdena” har hörts, men det är inte liktydigt med en allmän förbättring. Sådana röster har alltid funnit. Om de blivit fler, har de inte kunnat uppväga de motsatta röster som blivit ännu fler.

Den populistiska nationalismens opposition som SD representerar har under de senaste årtiondena ingett hopp, men endast eftersom den stått för något annat än inte bara den alltmer kuriöst kulturradikala, postmarxistiska vänstern, utan också de gamla urspårade högerpartierna. Och den har ännu inte i någon större utsträckning kunnat påverka skeendet i Sverige utöver debatten, bortom dess egen framväxande opinion. Den allmänna kulturella tillbakagången i Sverige, Europa, hela västvärlden är ett faktum, en historisk erfarenhet, som denna opposition måste kunna dra rätt slutsatser av för att inte navigera fel, omintetgöra sin potential, förlora sig i skenlösningar och ren illusionspolitik.

Om Karlssons ord om socialkonservatismen gällde, vore förvisso ett socialt block med vänstern lika problematiskt som ett konservativt block med högern. Det är inte bättre att uppge det konservativa i socialkonservatismen till förmån för det sociala än att uppge det sociala för det konservativa, vilket skulle kunnat synas bli blockbildningarnas respektive naturliga tendens, om det inte genom båda sidornas förfall hade blivit så att även det sociala idag skulle uppges genom ett vänsterblock och även det konservativa genom ett högerblock.

Socialkonservatismen innebär ju i sig vare sig en ny högerpolitik för att kontra vänstern eller en ny vänsterpolitik för att kontra högern. Men i synnerhet med både vänsterns och högerns förändring innebär den också att det sociala i den inte bara är vänsterns sociala och att det konservativa i den inte bara högerns konservativa. Både det sociala och det konservativa i socialkonservatismen går förbi, bortom och över den traditionella uppdelningen inte bara i den meningen att de övertar element från den existerande högern respektive vänstern och inordnar dem i en ny helhet, utan också på det sättet att dessa element är mer självständiga.

Vänstern förstår inte längre socialismen, och högern inte längre konservatismen. Och det betyder att inte heller de kvarvarande riktiga socialisterna normalt förstår konservatismen i den mening den är relevant även för dem, och att de kvarvarande riktiga konservativa inte förstår socialismen i den mening den är relevant för dem. Det sociala och konservativa i socialkonservatismen kan därför inte vara endast vänsterns och högerns sociala och konservativa, som detta ser ut idag, i en ny kombination. I det högerns och vänsterns konservativa och sociala – i den mån det fortfarande finns och är hållbart under alla överlagringar av nyliberal och postmarxistisk ideologi och politik – lösgörs, frigörs från högern och vänstern, blir de också omstöpta, ja i viss mån socialkonservatismens egna, annorlunda. Socialkonservatismens distinkta helhetliga vision förlänar dem en delvis ny karaktär. I deras förening omvandlar det sociala och det konservativa varandra. Det sociala i socialkonservatismen blir konservativt, och det konservativa i socialkonservatismen blir socialt.

Problemet är emellertid att Karlssons ord inte längre fullt ut tycks gälla. Eftersom man eftersträvar ett block med högern och anpassar sig till högern för dess skull, uppkommer oundvikligen frågan varför, om det är Karlssons egen korrekta minimidefinition av socialkonservatismen som man utgår från och överger, man därvid inte i stället eftersträvar ett block med vänstern. Den jämförande frågeställningen blir rent logiskt helt nödvändig. Varför inte försöka dra vänstern i konservativ riktning i stället för högern i social? Eller snarare, i enlighet med ovanstående analys: varför inte försöka dra vänstern i den egna socialkonservativa riktningen i stället för högern?

Vänsterns styrka och svaghet

Nu är ju dock verkligheten, och i synnerhet den politiska verkligheten, inte ett område där strikt logik av det här antydda slaget alltid är tillämplig, fungerande eller ens klargörande. Pragmatism, taktik, blick för konkreta möjligheter har också sin plats. Man måste se hur det verkliga, oordnade politiska landskapet ser ut vid varje givet tillfälle. Och gör man det, kan man snabbt konstatera att det enda legitima skälet till att SD inte eftersträvar ett “socialt” block med vänstern (S och V) i stället för ett “konservativt” block med högern (M och KD) är att vänstern åtminstone framstår som mer hopplös än högern i invandrings- och mångkulturfrågorna, SD:s främsta profilfrågor.

Och det är verkligen ett legitimt skäl. Partiledningen bedömer situationen så att det är ont om tid, att man så fort som möjligt måste få igenom så mycket som möjligt av sin eftersträvade omläggning av invandringspolitiken, om Sverige ska kunna räddas. I det perspektivet är blockbildning nödvändig, och ett block med högern bättre än ett block med vänstern.

Det är en hållbar motivering. Vad som måste diskuteras är endast frågan om anpassningar: om de är nödvändiga, och om det är SD som måste stå för dem. För med möjligheten att få igenom mer av sin centrala politik, följer med ett block med högern som förutsätter egna anpassningar också risker som inte är mycket mindre allvarliga än de vars undvikande är blockbildningens hela syfte.

De områden där SD genom blockbildningen  hoppas kunna påverka är just de där vänsterns gamla förfelade, ensidiga kulturradikalism, till stor del sprungen ur en problematisk tillämpning av historiematerialismen, förstärkt av den allmänna postmarxistiska idéutvecklingen och samspelet med de globalkapitalismens krafter som man fortfarande åtminstone på några håll i övrigt gör anspråk på att bekämpa, gör att den inte längre själv är social – liksom högern, genom sin nyliberalism, inte längre är konservativ.

Det faktum att vänsterns väljare till stor del är invandrare (och förstås oerhört många nya sådana, på intet sätt flyktingar, på intet sätt integrerade, på alla sätt problemskapande), och att dess ledare således är beroende av dem för sina maktpositioner, låser här dess ideologi och politik i ofta rent farsartade motsägelser och bedrägerier. Även de intelligenta partiella kapitalismkritikerna i den nya socialdemokratiska föreningen Reformisterna och på tankesmedjan Katalys undergräver exempelvis sitt förtroende genom att kvarstanna inom ramen för partiets allmänna, ovärdiga postmarxistiska tönterier i globalkapitalismens tjänst, och därmed på uppenbart falskt sätt avfärda hela frågekomplexet rörande massmigrationen, dess orsaker och dess resultat. SD, heter det, behöver “syndabockar” och “skyller alla problem på invandrarna”. Som Göran Greider konstaterar med den växande klarsyn han alltsedan Populistiska manifestet härom året ibland visar tecken på att kunna uppnå:

“Vänsterns intellektuella vet inte heller vad de ska ta sig till med den konservative arbetaren. Han är en omöjlig gestalt. När han fyller i enkäter från olika forskarlag om vad han är för en, har han inga problem med att stå för sin radikalism i alla slags ekonomiska frågor. Höj skatten för de rika? Bra. Förstatliga järnvägar eller sjukvård? Lysande. Förbjud vinster i välfärden? Självklart. Och visst borde vi för miljöns och klimatets skull leva enklare! Inte ens det har han något emot, bara alla de rika jävlarna också tvingas sluta med sin överkonsumtion. Men svaren han ger på hur många invandrare hans land bör ta emot, eller vad han anser om att gilla sitt fosterland eller hårdare fängelsestraff, de är så svårsmälta för de vänsterintellektuella att han ser hur de går i bitar när de försöker förstå vem han är.”

Greider stödde Daniel Suhonen och Reformisterna, men vad han gör här är att han tar det steg utöver dem som hans ungefärligen samtidiga vänsterpopulistiska vägval i själva verket kräver: “de där unga röda Corbyn-aktivisterna i London” var ju inte den konservative arbetarens folk, inser han. Suhonen och Reformisterna är svenska motsvarigheter till dem, och har själva satt stor tilltro till Corbyn. Malcolm Kyeyune skriver att Corbyn länge hyllades “som en återgång till klassisk gammal vänsterpolitik, men detta var alltid en illusion. De nya medlemmarna som levererade hans seger i partiledarvalet var de unga och de välutbildade, som gillade att tala om socialism och klasskamp men som i praktiken hade extremt lite gemensamt med de arbetare de sade sig värna. Där Tony Blair en gång började projektet att få Labour att bli ett utpräglat medelklassparti blev det till slut Jeremy Corbyn som faktiskt fullbordade denna förvandling. Här, i slutet på 2019, brast den gamla koalitionen som vänstern byggde på.”

Om denna aktivisttyp överhuvudtaget kan erkänna att det finns något sådant som den konservative arbetaren, är det mycket svårt att se att den, som nu Greider, skulle kunna sympatisera med honom, ja, som det ser ut, medge att han har rätt. Detta är i de avseenden citatet från Greider klargör ett steg även utöver vänstern i dagens mening. Den tydliga men outtalade implikationen är att det i viss mening finns en legitim konservativ socialism eller socialistisk konservatism. När verkliga politiska intellektuella skulle behövas, framträder dock alltså Reformisterna tyvärr fortfarande i alltför nära förening med dagens intellektuellt och moraliskt förfallna kapitalistvänsters rena politiska fjanteri, formade som även de är, i en utsträckning de inte själva tycks uppfatta, av långa årtionden av den socialdemokratins ideologiska nedgång och kapitulation som de säger sig vilja bekämpa.

Men Kyeyune är alldeles för onyanserad i sitt ihopbuntande av Blair och Corbyn. Den senares återgång till “klassisk gammal vänsterpolitik” är inte alls enbart en illusion. Såtillvida nämligen som han och hans aktivister i åtminstone någon mån återupptagit den äldre kapitalismkritiska tematik som det var Blairs mest karaktäristiska insats att överge, och därför inte längre är några typiska postmarxister. Det gäller även de svenska Reformisterna, och i detta avseende är även de viktiga, trots de nämnda missklädsamma och närmast stötande bristerna. De utgör en reell och substantiell opposition inom den svenska socialdemokratin, och man måste se på dem med urskillning, för vissa syften bortse från dumheterna. Liksom förstås även små delar av vänstern i övrigt upprätthåller de en autentisk social position i den kritik av kapitalismen som till stora delar alltid varit riktig, och i dessa delar kunnat erkännas som sådan även av djupare konservativa tänkare – naturligtvis inte minst, alltifrån början, av socialkonservativa i europeisk mening.

V kräver nu en haverikommission med anledning av nyliberalismens experiment med marknadisering av tidigare offentliga verksamheter. Det är ett utmärkt konservativt krav, något som var och en som kallar sig socialkonservativ borde kunna ställa sig bakom. “Apoteken, elnätet, järnvägen, posten och välfärden” – “Vi skulle kunna fortsätta hur länge som helst. Listan på misslyckade marknadsexperiment kan göras lång.” Det går inte att förneka haverierna på dessa områden, och de rent konceptuella och teoretiska felaktigheter som är deras orsaker. Allt detta har föredömligt analyserats av exempelvis Jesper Meijling i Marknad på villovägar (2014) och Göran Dahlgren i När sjukvården blev en marknad (2018). Den internationella litteraturen i hithörande ämnen är givetvis oöverskådlig. Inte minst den bisarra ordning som fördömer användningen av skattemedel för offentlig sjukvård som ofri socialism, men ser det som frihetligt att riskkapitalister inom vården berikas genom samma skattemedel, avslöjar mycket av nyliberalismens verkliga natur. Detta är väl också det område där det feltillämpade marknadstänkandet mest konkret och akut drabbar en majoritet av medborgare.

Förutom kapitalismens rent allmänna primitivitet, dysfunktionalitet och ineffektivitet inom ramen för modernitetens nuvarande allmänna utvecklingsnivå, och den dubiösa karaktären hos och användningen av det välstånd den idag skapar, har den, rent generellt, med sin kontinuerliga globalistiska och finansabstraktionistiska utveckling, sedan 80-talet visat sig mer subversiv ifråga om just de värden som kultur- och värdekonservativa försvarar än den tidigare partiellt realiserade socialismen. I mycket tillhör kapitalismen och den historiskt existerande socialismen förvisso, på ett djupare plan, en gemensam modernitetens kulturlogik och dynamik, något som Marx förstås från sitt perspektiv i vissa avseenden var fullt medveten om. Inte heller står alltså nyliberalismen i verkligheten i motsats till den statsmakt som i hög grad kontrollerats av vänstern och gamla vänsterliberaler; den använder den bara på nytt sätt i kapitalets tjänst.

Dagens postmarxistiska vänster, ja till och med några som fortfarande kallar sig marxister, samspelar ju på stora områden med globalkapitalet, står de facto i dess tjänst, om än ofta indirekt och till och med omedvetet. Inte minst den för vänstern centrala migrations- och mångkulturpolitiken är ju i verkligheten på olika sätt bestämd av den av högern försvarade kapitalismens generella utveckling under det senaste halvseklet, i lika hög grad som eller i än högre grad än av vänsterns egna ursprungliga, från denna höger skilda radikala utgångspunkter. Högern försvarar ju själv stora delar av vänsterns politik på områden som befrämjar i stället för att hota ägandet och det kapitalistiska systemet, men den postmarxistiska vänstern är själv också direkt postsocialistisk. Det är här de möts i den politiska “mitt” som socialkonservatismens måste vara tydligt skild från.

Men det hindrar givetvis inte att socialism och kapitalism verkligen kan vara olika saker, och att den förras analys och kritik av den senare i mycket förblir relevant. Generellt finns ingen anledning, vare sig ideologisk eller realpolitisk, varför ett socialkonservativt parti som primärt motsätter sig massmigrationen och multikulturalismen och den allmänna kulturradikalismen bör eftersträva en allians med en höger som i allt väsentligt reducerats till försvar för globalkapitalismen, i stället för med en vänster som fortfarande åtminstone delvis motsätter sig den. SD måste kunna fånga upp de sociala och opinionsmässiga realiteter som Greiders nya populism identifierar.

Dagens borgerlighet är uppenbart inte normalt konservativ. Om SD bildar att block med den mot vänstern, är risken stor att inte heller SD blir konservativt, och i synnerhet inte socialkonservativt. Om däremot arbetaren i verkligheten är konservativ, är det väl snarare henne som man som konservativ, och i synnerhet socialkonservativ, borde stödja. I en konservativ arbetarrörelse.

Sanningen om högern

Även om Kyeyune har fel i identifikationen av corbynism och blairism, är det utan tvekan så att den förras högre grad av klassisk vänsterpolitik och vänsterekonomisk analys inte varit tillräcklig för att upphäva de även av honom kvarhållna postmarxistiska momenten och därmed undvika arbetarklassens alienation. “En enorm rockad har nu skett i västvärlden”, konstaterar Kyeyune riktigt. “Parti efter parti på vänsterkanten har över tid gått från att försöka representera arbetarna till att tala för den urbana medelklassen, och arbetarna har rört sig vidare till högern.” Men han överdriver på märkligt sätt vad den existerande högern har att erbjuda dem. “Kommer då arbetarna att stanna kvar där? Ett litet tag, säkert. Det konservativa partiet under Boris Johnson verkar uppriktigt intresserat av att försöka behålla denna nya väljargrupp, och har lovat att göra upp med den gamla besparingspolitiken på kuppen.” Givetvis vill Tories behålla väljargruppen, men det är ju uppenbart att de är långtifrån att ha någon adekvat, helhetlig socialkonservativ politik att erbjuda dem – lika litet som Republikanerna i USA.

Även om vänstern tycks mer fastlåst vid dagens extremradikala massmigrationspolitik, tror jag man kan säga att högern historiskt bär ett större ansvar för den. Nu drar SD den svenska högern åt sitt håll i denna fråga. Men samtidigt kompromissar de för högerblockets skull både med sin egen sociala politik, det sociala i sin egen socialkonservatism, och med sin egen konservatism, exempelvis ifråga om familjen, homoadoptioner, abort, samvetsfrihet. Och frågan som uppkommer är alltså: är det en rimligare strategi än att försöka dra vänstern i den egna riktningen i invandringsfrågan, bland annat genom att inte kompromissa i sin socialpolitik? Vore den kompromiss ifråga om den egna konservatismen som skulle anses krävas vara dramatiskt annorlunda än den som nu villigt görs för den extremliberala högerns skull? Både högern och vänstern har ju alltså i den politiska korrekthetens frågor förenats i den vanliga gamla mittenposition som inte är socialkonservatismens och därför inte borde vara SD:s.

Den SD:s unika styrka som avspeglades i Karlssons formuleringar låg i att man trovärdigt kunde göra anspråk på att, på sitt eget sätt, samtidigt värna den av högern övergivna kultur-, värde- och moralkonservatismen och rädda det väsentliga i vänsterns övergivna socialpolitik. Genom mobiliserande av vissa ytterligare ideologiska och politisk-filosofiska resurser skulle man, menade jag, också kunna göra båda dessa saker på de nyskapande och flexibla sätt som alltid är nödvändiga. Högern har aldrig kunnat uppvisa någon entydig, helhetlig och enhetlig konservatism, och det viktiga konservativa tänkandet har naturligtvis aldrig stått för eller kunnat stå för ett okvalificerat försvar av någon fix, bestående eller i den västerländska civilisationens förflutna existerande ordning. Och att vänsterns socialism och även den historiskt existerande modellen av välfärdsstaten, inte minst i Sverige, behöver reformeras och stramas upp, besjälas av en helt ny anda, så att den verkligen blir ett konstruktivt stöd i stället för, som nu alltför ofta, ett vegetativt träsk som i sig alstrar sociala problem, behöver knappast sägas.

I det man började modifiera den populistiska nationalismen genom socialkonservatismen, såg SD ut att här börja kunna erbjuda en självständig väg “framåt och uppåt”, förbi såväl högerns som vänsterns svagheter, kombinerande vad som äger bestående giltighet i bådas borttappade historiska element i en egen ny vision – helt i enlighet med Karlssons inledningsvis citerade ord. Men såtillvida som högern nu, trots sin större skuld, tycks närma sig SD i invandrings- och mångkulturfrågorna i högre grad än vänstern, är det begripligt att SD eftersträvar ett block med den. Det finns en enorm potential för fortsatt växt även genom att bara acceptera allianser där de övriga ingående anpassar sig till SD och inte tvärtom. Om de för blockbildning nu aktuella M och KD inte anpassar sig, kommer de sannolikt bara ytterligare minska. Och SD fortsätta växa. Men de andras fortsatta tillbakagång kommer då minska värdet av blocket. Deras enda möjlighet är att fortsätta anpassa sig. SD måste självklart bli den ledande och dominerande parten, eftersom dess krympande samarbetspartners inte har något att komma med.

Dock finns hos dem åtminstone vissa ekon av forna konservativa övertygelser på kultur-, värde- och moralområdena som ånyo, när de slutligen insett eller erkänt sitt behov av SD, man inte bara i KD utan även i M gör matta försök att betona något mer. Vänsterns till ren självdestruktion drivna kulturradikalism saknas trots allt hos många inom högern, fastän dessa ofta genom bristande förståelse av det konstitutiva funktionssättet hos de intressen i vars tjänst de objektivt sett står (om de inte själva helt enkelt uteslutande är dessa intressen, i vilket fall det kulturkonservativa ekot ofta nog inte är annat än rent hyckleri) inte uppfattar hur de hela tiden verkar för sådant som direkt strider mot deras ofullständigt medvetandegjorda och artikulerade intuitiva uppfattning.

Men under lång tid har dessa ekon i hög grad varit ett retoriskt ytfenomen, som dolt det reella försvar för den kapitalistiska ordning som desto kraftfullare underminerat all verklig substans i dessa frågor. Det är detta vi idag, med än mer omfattande facit i hand, ser så mycket tydligare än för några årtionden sedan. Den liberalkonservativa förnyelse som momentant kunde framstå som trovärdig i sina kultur- och värdekonservativa anspråk, visade sig dölja och bana väg för något annat och motsatt. Det var fritt fram, på den “fria marknaden”, för media av alla slag och för underhållningsindustrin att med nihilistisk hämningslöshet tjäna pengar på att systematiskt underminera kultur, värden och moral, och de gjorde det långt effektivare än de flesta hittillsvarande socialistisk stater ens velat och avsett. Också friheten, för annat än monopolkapitalet, undergrävdes naturligtvis.

Därför förlorar idag även den liberala demokratin trovärdighet, liksom vad som ibland kallas liberalkonservatismen med dess kraftlösa, partiella opposition mot den högermajoritet som bara är liberal i olika schatteringar. Det är först i vår tid som liberalismens egen, redan hos en John Stuart Mill urskiljbara potential för ofrihet börjar bli tydlig inte bara för enstaka djupseende tänkare, utan för den breda allmänheten, som i form av ny inhuman om än diskret repression drabbas av den i sin vardag.

Innebörden av SD:s anpassning

Det är SD:s egna eftergifter som från socialkonservativt perspektiv är det problematiska med den nya högerblockbildningen. Att för den politiska alliansens syfte anpassa sin egen socialpolitik och ekonomiska politik i den utsträckning SD redan gjort är en stor kompromiss. En kompromiss som hotar partiets ideologiska identitet och självständighet som politisk kraft, och riskerar att ställa hela den populistiska nationalismen i den existerande högeragendans tjänst. Inte minst de förstärkta dragen av vanlig högerpopulism hos SD är uttryck för populismen i lägre mening. Det hela riskerar att sluta i ett bondfångeri som missbrukar och utnyttjar det förtroende man vunnit genom att betona och framlyfta den socialkonservativa ideologiska orienteringen och genom den politik mot främst massinvandringens och mångkulturens problem som de flesta idag erkänner riktigheten i, för att i verkligheten i stället underlätta inte minst högerns fortsatta, katastrofala marknadisering av offentlig verksamhet.

När Karlsson bemöter ett nytt angrepp från högern, som förutom att upprepa sådant som även jag själv bemötte i mina inlägg vid detta årtiondes början också pekar på SD:s faktiska nya anpassning till högern, understryker han starkt det sociala i SD:s socialkonservatism, och talar om ett läge “där välfärden krackelerar, där skattebetalande medborgare dör i vårdköer och en majoritet av landets kommuner tvingas göra nedskärningar på de allra svagaste och mest utsatta”, ett läge “där otryggheten och segregationen breder ut sig och där sprängningar, skjutningar och våldtäkter har blivit vardag.” Mot detta önskar sig SD “ett Sverige som präglas av stark gemenskap och inre solidaritet där vårt kulturarv och tidigare generationers ansträngningar värderas högt. Ett Sverige präglat av trygghet, lag och ordning. Ett Sverige med en stark välfärd och där alla, oavsett inkomst, får en god vård när de blir sjuka, ett värdigt omhändertagande när de blir gamla och där alla barn ges samma grundförutsättningar i livet i form av en trygg och kvalitativ skolgång.”

Dick Erixon klargör rentav, i en egen replik, förtjänstfullt att SD “aldrig gjort anspråk på att vara ‘borgerligt'”. Det är starkt, från den i borgerligheten länge verksamme “siste neokonservative”, som såvitt jag förstår i hög grad bidrog till C:s omvandling till den nyliberala “Stureplanscentern”. Vad Erixon i verkligheten kommer in på här är den problematik jag med viss utförlighet analyserade i min utförliga artikel ‘Konservatism, borgerlighet och universalitet’ i Hjärnstorm 1991, och även i en rad inlägg från tiden för min övergång till SD, exempelvis ‘Borgerliga och nationella värderingar‘.

Det finns ingenting alls att invända mot dessa formuleringar från Karlsson och Erixon. Den typ av angrepp det här var fråga om tvingar partiet att visa upp de rätta och distinkta socialkonservativa positionerna. Emellertid är förnekandet av att man anpassat sig till den borgerliga högern inte trovärdigt. Detta går nämligen inte att förneka. Man har uppenbart anpassat sig både till den ekonomiska högerpolitiken, till högerns utrikes- och försvarspolitik, och till högern i den karaktäristiska nya mitten med dess blockövergripande, gemensamma korrekthet i en ganska lång rad andra, ovan nämnda frågor.

Vad betyder Erixons ord i realiteten, när han i så stor utsträckning kvarhåller inte minst sin egen gamla ekonomiska politik? Erixon förstår att “borgerlig” är en politiskt otillräcklig och problematisk beteckning för SD och den populistiska nationalismen och socialkonservatismen i allmänhet. Men fastän det alltid funnits politiskt organiserade riktningar, även utöver arbetarrörelsen, som avvikit från borgerligheten under den historiska epok som dominerats av den, och det funnits många sådana sätt att avvika på, kvarstår att borgerlig är en högst adekvat historisk kategori. Den beskriver helt enkelt en generell klassdominans, på gott och ont, under en viss historisk period. En dominans som präglats av just de sakpolitiska ståndpunkter i olika stadier av utveckling, inte minst ekonomisk-politiska, som Erixon företräder; de ståndpunkter som kommit att dominera denna historiska klass.

Erixons avstående från anspråken på att vara eller representera borgerligheten visar på en insiktsfull ideologisk förskjutning som följt på hans övergång till SD. Men det kan inte hjälpas att sakpolitiskt borgerlig är just vad han är, just vad han förblir, och just vad SD de senaste åren på tydligt sätt strävat efter att bli, i stället för att utveckla den förstärkta socialkonservativa ansats som präglade det nya programmet 2011, Karlssons markering mot ungdomsförbundet 2015, och till och med Karlssons försvar mot borgerlighetens kritik idag.

Mer rimlig än “borgerlig” är enligt Erixon beteckningen “icke-socialistisk”, en beteckning även Karlsson använder i sin artikel. Men det är den beteckning som just den för socialismens framryckningar tillbakaryggande borgerligheten började använda på 60- eller det tidiga 70-talet, före näringslivets nyliberala motoffensiv. Den ville då själv inte längre framstå som borgerlig; i så hög grad hade den påverkats av socialdemokratin och den radikala tidsandan. Men det gick inte att dölja att den fortfarande rent objektivt kvarhöll många av borgerlighetens definierande karaktäristika. Och det skulle alltså inte dröja länge förrän den åter bejakade denna ovedersägliga historiska och socioekonomiska realitet och identitet, och i stället började offensivt beskriva och framhålla sig själv som just borgerlig.

Idag, för Karlsson och Erixon, i SD:s sammanhang, handlar användningen av beteckningen “icke-socialistisk” förstås inte om att på grund av tryck från en dominerande vänsteropinion dölja att de och deras parti är borgerliga i historiska klasstermer. Även den relativt nyanslutne Erixon har förtjänstfullt uppfattat att SD:s ideologi är en annan än både den dåvarande och den nuvarande borgerlighetens – att socialkonservatism i SD:s mening är något annat. Men både för Erixon själv och för partiet i dess helhet finns numera en påtaglig halvhet och bristande konsekvens i tillägnelsen och tillämpningen av den socialkonservativa ideologi som ensam legitimerar distanseringen från beteckningen borgerlig. Med den ansträngda och övertydliga borgerliga gestik medels vilken partiet numera söker möjliggöra vad man framställer som ett konservativt block, återstår inte mycket av det som kunde ge substans åt det nödvändiga anspråket på att inte vara borgerliga, förutom det faktum att de flesta partiföreträdare saknar denna klassbakgrund. I sak tycks Erixon och partiet numera huvudsakligen ägna sig åt det Karlsson alltså för bara några få år sedan skarpt tog avstånd från, nämligen att “formulera en ny högerpolitik”.

SD och näringslivslobbyn

Naturligtvis är SD inte socialistiskt i vänsterns mening. Men beklagligt nog kvarstår ett för en genuin socialkonservatism alldeles för ytligt och förenklat avfärdande av socialismen. Det strider direkt mot anspråken på att företräda en mittenpolitik som går förbi, bortom och över de traditionella uppdelningarna i höger och vänster. “Det som förenar borgerliga partier med Sverigedemokraterna är att man alla är icke-socialistiska”, heter det helt enkelt hos Erixon: “Icke röda, icke för planekonomi, tror inte på Karl Marx.”

Detta uttryckssätt är alldeles för primitivt och kategoriskt, och avspeglar tyvärr förutom den nya blockbildningsviljan också en ideologisk torftighet i den socialkonservatism man hittills utvecklat. Det låter bara som gammal vanlig, tanklös och inskränkt borgerlig jargong, i linje med Ungsvenskarnas löjligt missklädsamma “Stoppa sosseriet”-kampanj och vulgära hashtaggar som #socialismsucks. Det är uppenbart att man trots anspråken på att representera en socialkonservatism har en bristfällig förståelse av vad arbetarrörelsen är, av arbetarrörelsens natur som världshistoriskt fenomen.

“Karl Marx”, för att inte tala om den helhetliga, i vid mening marxistiska traditionen, är en värld av centralt modernt tänkande. Att avfärda en bloc allt som har med den röda, socialistiska revolutionen att göra är rent historiefilosofiskt ologiskt och motsägelsefullt. Den hittillsvarande, historiska vänstern har präglat och ofta dominerat en lång modernitetens epok. Det är naivt att tro att man inte behöver förhålla sig med urskillning till den. Man måste försöka identifiera vad som är sant och vad som är falskt.

Det handlar inte om att, som den som borgerlig och konservativ självidentifierande Per Dahl – som i övrigt gjort förnämliga insatser – bara anpassa sig till vad som råkar hända i historien och försöka se det resulterande läget som så konservativt som möjligt. Det är den tendens som en gång drev borgerligheten att dölja sin borgerlighet, och idag driver den att, i en opportunistisk feghet som är helt dominerande inte minst inom näringslivet, acceptera och med en totalitär nit som väl kan mäta sig med, ja i mycket är densamma som den postmarxistiska vänsterns, implementera den protototalitära politiska korrektheten. Vad som definierar borgerligheten som historisk kategori är ju också primärt dess av det ekonomiska funktionssättet och intresset bestämda sociala position, och allteftersom moderniteten vidareutvecklas enligt sin egen logik och kulturella dynamik gör dessa faktorers dominans med nödvändighet borgerligheten som klass rent konstitutivt svag, instabil och opportunistisk i intellektuellt och kulturellt avseende.

Vad det handlar om är i stället att hantera det som sker utifrån en klar principiell insikt. Och det är just en sådan som socialkonservatismen till skillnad från borgerlighetens liberalism och liberalkonservatism kan och måste erbjuda. Erixon är ännu långtifrån att göra det. I stället utvecklar han, återigen med Karlssons ord, med högern en politik mot vänstern. “Karl Marx blev ett stort namn i 1800-talets mitt, inte därför att han var en stor tänkare, utan därför att han var duktig på att förgöra alla sina socialistiska kollegor genom smutskastning”, heter det i en uppföljning av Karlssons svar på högerns nya angrepp. “Jag tycker”, skriver Erixon, “den här meningen i Mattias Karlssons svar på frågan vilken ideologi SD har, är avgörande: ‘Som konservativa är vi medvetna om varje människas ofullkomlighet.'” Att även Marx var en ofullkomlig människa, med ett temperament som gjorde att han ofta gick för långt, borde väl Erixon därför inte ha några problem att acceptera. “Förgöra” sina “socialistiska kollegor”? Man blir knappast ett stort namn endast genom att smutskasta. Borde de socialistiska kollegorna ha blivit stora namn i stället för Marx? Flera av dem är ganska stora namn, deras verk finns kvar, och det är lätt att studera deras positioner och de sakliga skälen till att Marx ofta kritiserade dem.

Det finns ju ingen som helst brist på punkter där man från rätt perspektiv och på rätt nivå också bör, ja måste kritisera Marx och marxismen. Men det är svårt att förstå vad SD har att vinna på en sådan här förenklad, dumborgerlig attityd. Den förstärker bara bilden av en enkel högerpopulism, som inte går att ta på allvar intellektuellt. Erixon har ju under sin tid på Samtiden annars ofta visat att han förmår betydligt bättre, att han, på den nivå han valt, kan vara en utmärkt konservativ skribent – åtminstone på väg mot socialkonservatismen – av den typ vår tid verkligen behöver.

Ja, det är ännu värre. Genom att på det här sättet visa sig fullständigt oförstående för att vänstern inte bara stått för de uppenbara fel och illusioner som konservativa av olika slag alltifrån början analyserat, utan också uppvisat en god humanistisk sida genom den moderna historien, och genom den åstadkommit värdefulla samhälls- och mentalitetsförändringar, har SD:s populism bidragit till en allmänkulturell nivåsänkning i samhällsdebatten. Den är uppenbar inte minst i den enorma vågen av anonymt kloakeri på internätet, den så kallade “hatsvansen”, som jag redan innan jag kom i närkontakt med partiet blev tvungen att förhålla mig till, efter att min uppmärksamhet fästes på den för snart tio år sedan.

Tyvärr har SD, parallellt med det goda man gjort, den nödvändiga sakliga förändringen av hela debatten som man åstadkommit, under sitt uppstigande också faktiskt släppt fram mörka och tidigare i mycket oanade krafter, som växer, mångfaldigas och avknoppas i en takt som åtgärder i form av kommunikationsplan, nolltolerans och uteslutningar inte hunnit motverka. Åtgärderna visar att man förstår det problem svansen skapar för partiet, och utan tvekan strävar man efter att avskilja dessa krafter från den sunda, legitima och spontana folkliga opinion som man primärt uppfångar och leder. Men det är oklart i vilken utsträckning man är medvetna om de djupare, lägre-populistiska mekanismer som här aktiverats. Partiet är helt enkelt beroende av röster från en enorm mängd okända väljare som tillhör den underjordiska opinionen. Åtgärderna kan inte dölja att man ännu inte kommer ens i närheten av arbetarrörelsens historiska seriositet som folkrörelse med dess tålmodiga uppbyggnad av genuin folkbildning och kulturell inskolning.

Mycket har gjorts för att komma bort från den lägre populismen, men mycket återstår också. Under min tid i Stockholmsstyrelsen försökte jag, både på distriktets egen nivå och i kontakter med partiledningen, betona vikten av de parti- och rörelseinterna utbildningssatsningarna. Mottagligheten var generellt mycket begränsad, men just Mattias Karlsson har alltid visat tecken på att ha en avsevärd förståelse för detta behov. Numera talar han om det delvis i samband med sina planer på en ny tankesmedja, Hereditas, och andra idéer på detta område som han vill förverkliga efter sin avgång som gruppledare i riksdagen.

Samtidigt har dock Samtiden plötsligt lagt ned sin kulturavdelning, det vill säga den utmärkte Simon O. Petterssons bidrag har upphört. Det pekar i helt fel riktning, och visar hur långt man fortfarande har kvar till det nödvändiga “nya tredje“. Pettersson var Samtidens mest särmarkerande del, det enda som verkligen visade att SD inte är vad kritikerna säger och vad de tyvärr ännu delvis har rätt i att partiet är. Han stod för en del av det partiet är i allra mest desperat behov av, både ifråga om det kulturkonservativa och det socialkonservativa. Nu är just han borta, och märkligt nog är det, förutom de korta redaktionella nyhetsnotiserna, endast Dick Erixon som överhuvudtaget skriver; Samtiden har blivit en tidning med en enda skribent.

De som fungerar som partiets intellektuella, de som partiledningen hela tiden “delar”, länkar till, citerar, stöder sig på, är i stället den borgerliga högerns skribenter i den borgerliga högerns organ, sådana som Johan Hakelius, Alice Teodorescu, medarbetarna i Axess, Per Gudmundson, Tino Sanandaji, Thomas Gür, Ivar Arpi, Adam Cwejman och Håkan Boström. Skribenter som inte bara ännu inte tagit Erixons steg och gått över till SD, utan ännu inte ens tagit P. M. Nilssons steg att försvara SD på villkoret att de blir ännu ett renodlat atlanticistiskt, borgerligt högerparti. Skribenter som tvärtom ofta tagit avstånd från partiet, ja ibland visat det största förakt för det.

Att de många gånger har rätt i olika frågor och analyser motsäger inte det faktum att detta ändå är ett av de tydligaste exemplen på SD:s nya politiska orientering, och därmed dess ideologiska svaghet och osjälvständighet. Vore det inte för denna avsiktliga nyorientering, skulle vurmen för dem enbart vara den integritetslöshet den ändå fortfarande till stor del ser ut att vara. Vad säger detta om det planerade blocket? Det är redan den existerande högern som man låter föra sin talan.

Om man i brist på egna skribenter måste hålla på så här, och om man menar allvar med anspråken på att vara socialkonservativa och inte bara invandringskritiker, borde man åtminstone balansera genom att i lika hög grad åberopa vänsterns bästa skribenter. De har lika rätt i vissa frågor som högerns i andra, och lika fel i andra som högerns i vissa. Erixons formuleringar av det slag jag här tagit upp avspeglar inte Karlssons tidigare socialkonservativa programförklaringar.

Snarare ser vi i dem resultatet av vad som sägs vara näringslivets framgångsrika lobbyaktioner gentemot partiet. Mottagandet av denna kapitalistlobby har varit oreserverat välkomnande, som visas inte minst av Erixons eget återgivande av P. M. Nilssons ohöljda högerplaner för SD i Dagens Industri. Den naivitet, svaghet och frånvaro av motståndskraft som här avslöjas är förbluffande och oroväckande.

Den för SD nya men för Erixon gamla näringslivskopplingen blir rent aggressivt påträngande när han fortsätter på följande sätt: “Här har också Sverigedemokraterna och vissa borgerliga partier landat på samma linje i dagens ekonomiska politik. (Ja, i vissa fall, som med Magdalena Anderssons nya skatt på privata sjukvårdsförsäkringar så var det ju bara SD som orkade stå upp för marknadsekonomin. M och KD lät skatten finnas kvar i sin budget för 2019.)” Man har råkat “landa” där, ja man har gått längre än de andra i det nya blocket, varit ännu duktigare, mest av alla “orkat” stå upp för marknadsekonomin – i, ska vi förstå, den enorma motvind som rått på det området de senaste årtiondena.

SD:s enkla och ytliga bekännelser till den mytologiserade marknadsekonomin och frihandeln ligger tyvärr konstant på den numera såväl allmänborgerliga som socialdemokratiska skolpojksglobalismens nivå. Populismen tycks göra partiet principiellt oemottagligt för den oavbrutna strömmen av nya kritiska studier av kapitalismen, som borde vara självklart angelägna och prioriterade för alla socialkonservativa. Tidigare fanns på detta område en sida av partiet som satte det i stånd inte bara att vinna över delar av vänstern, utan också miljöopinionen. Idag märks inte mycket av de senare ambitionerna. De förra finns kvar åtminstone nominellt, men de underbyggs inte av någon som helst relevant analys, och upphävs naturligtvis omedelbart av högernärmandet och den med högern gemensamma marknadsfideismen. Återigen: med de nya blocksträvandena riskerar SD, trots Åkessons kvarhållna folkhemsretorik, att reduceras till ett stöd för högerns fortsatta, brutalkapitalistiska och extremradikala systemskiftesagenda. Med den nya linjen blir det högern som i sak drar nytta av SD:s framgångar.

Det sociala i socialkonservatismen

Om SD menar allvar med socialkonservatismen borde man betona det spänningsförhållande som rått mellan all väsentlig konservatism och inte bara borgerligheten som sådan och som renodlad, utan därmed också mellan denna konservatism och kapitalismen. Historiskt var det inte minst “lyhördhet inför arbetarklassens problem”, som Karlsson skriver, ja mer än så, erkännandet av delsanningarna hos Marx eller hans “kollegor”, de röda, i planekonomin, förståelsen för hela fakticiteten i den moderna historiska utveckling som de var en del av och ett svar på, som föranledde socialkonservatismens – i den allmänna mening i vilken både jag och Karlsson förstår den – uppkomst och utveckling. Den ägde rum i ett intellektuellt klimat med helt andra resurser än de som SD hittills gjort bruk av, inte minst ifråga om det historicistiska och det filosofiskt idealistiska samhällstänkandet.

Den pågående högerurspårningen är inte nödvändig för att motivera motståndet mot dagens vänster. Det är redan fullt begripligt att vänsterns groteska vidhållande av den urskillningslösa och moraliskt förkastliga migrationspolitiken – och politiken på alla med den direkt sammanhängande områden – som högern nu visar tecken på att börja kunna tänka sig att i någon mån överge för att med SD:s hjälp åter komma till makten, för närvarande omöjliggör ett “socialt” block. Det är redan fullt begripligt att SD vägrar kompromissa med den instinktiva, generella kulturradikalism som sedan länge reducerat det mesta av den seriösa, intellektuella vänstern till en bisarr komedi av provokativa ytterligheter som på intet sätt tjänar dess klassiska politiska krav; en komedi med många tragiska samhälleliga konsekvenser.

Ändå måste SD insistera på sin “socialism”, på det sociala i sin socialkonservatism. Man måste givetvis inte använda ordet socialism, men man behöver inte heller vara rädd för det och associera det endast med vänsterns historiskt existerande versioner. I sig är det väl förenligt med en konservativ betoning av samhällsgemenskapen. Om det hjälper till att klargöra att man går utöver den historiskt existerande borgerligheten och inte, som högern alltmer sedan 1800-talet, är endast dennas klassbestämda intresseorganisation, är det bara av godo. Det motsvarar helt det väsentliga i vad som varit partiets grundläggande syftning, och för den delen mycket av den meningsfulla konservatismens.

Vi ser redan tecken på hur en delvis ny vänster på sina håll växer fram, och därmed på möjliga nya synergiska konstellationer i motståndet mot den sjunkande liberalkapitalistiska unipolarismen på det globala planet – även inifrån västländerna själva. Kyeyunes analyser saknar visserligen på märkligt sätt detta större ekonomisk-systematiska perspektiv, vilket förklarar hans överdrivna tro på den existerande högerns vilja och förmåga att så att säga ta hand om sina genom anpassningen till populismen vunna nya arbetarväljare. Hans insnävade perspektiv hindrar dock inte att han, såsom, såvitt jag förstår, fortfarande något slags marxist, ändå sätter tilltro primärt till en ny potentiell systemkritisk allians som representerande en mer långsiktig lösning, eller rentav nya konservativa vänsterpartier. Han tror han att vi i längden “kommer se nya rörelser framöver. I politikens fyrfält – GAL och TAN, höger och vänster – är kombinationen vänster och TAN, alltså traditionella värderingar, fortfarande helt frånvarande. Under 2020-talet kommer vi nog se hur detta fält börjar fyllas ut på riktigt.”

Om vi bortser från problemen med GAL-TAN-skalans brister, är detta en fullt rimlig tro, givet den existerande högerns av Kyeyune undanskymda verkliga väsen, bevarat även i den nya förningen med populistnationalismen under en utvidgad och modifierad “konservatisms” stora paraply. Med SD:s högersväng blir det snarast oundvikligt, och det pekar också på det som därmed, med tiden, kommer leda till SD:s lika oundvikliga nedgång.

Kyeyunes förutsägelse pekar på det som för ett socialkonservativt SD borde vara helt avgörande: det går inte att förlita sig på en blockbildning med högern. I stället borde man ju själv tillhandahålla just det som Kyeyune tror att “nya rörelser” kommer erbjuda. Inga sådana skulle behövas, om SD i stället för att anpassa sig till högern stod fast vid och fortsatte utveckla och fördjupa sin egen strikt definierade socialkonservatism. Att Kyeyune kan skriva att kombinationen vänster och TAN är helt frånvarande visar hur ofullkomligt SD ännu har genomarbetat, artikulerat och kommunicerat den socialkonservatism man gör anspråk på att representera.

Vi har redan berört Greiders utveckling, eller vad som åtminstone ser ut att kunna vara begynnelsen av en sådan. Men han kommer ändå inte i närheten av den Kyeyune närstående före detta V-politikern Markus Allard, sonson till den gamle talmannen Henry Allard. som går så långt som att, med obeveklig logik och utifrån en kristallklar samtidsförståelse uttryckligen dra slutsatsen att socialisterna inte längre hör hemma inom vänstern. Han använder alltså inte bara ordet arbetarklassen, utan också ordet socialisterna. Det är inte minst här ett SD som håller rätt kurs skulle ligga helt rätt i dagens både svenska och globala skeende och inför framtiden. Den till socialkonservatism vidareutvecklade populistnationalismen måste kunna förstå och fånga upp detta, i lika hög grad som den måste kunna förstå och fånga upp att de konservativa inte längre hör hemma inom högern.

En sådan kurs är det enda sättet att rädda det västerland som är värt att rädda. Dagens höger vill i stället påtvinga världen det västerland som varken till alla delar är värt att rädda eller, som det ser ut, i längden kan räddas. På sikt skulle ett verkligt socialt block inte vara mindre rimligt för ett socialkonservativt parti än det skenkonservativa block som SD idag betraktar som inom räckhåll.

Också högern kan förvisso i en framtid förvandlas, som en följd av globalkapitalismens och dess politiska och militära stödstrukturers försvagande och upplösning och av det därmed sammanhängande politiska och intellektuella motståndet. Den kan fortsätta tvingas röra sig i SD:s riktning, åter på meningsfullt sätt bli konservativ, ja själv socialkonservativ. I den mån så sker är samarbete med den legitimt. Även genom blockbildning med den nuvarande högern kommer SD förvisso kunna uppnå en del resultat när det gäller för partiet centrala områden som invandring och brottsbekämpning, och även andra, som energipolitiken, kanske i någon mån till och med kulturen. Allt detta är frågor där ett socialkonservativt parti måste skilja sig från den nuvarande och även största delen av den historiska vänstern. Men det räcker inte.

Den liberalkapitalistiska högerburen

Det är helt enkelt otänkbart att SD kommer kunna uppnå sina långsiktiga mål om man ger upp det definierande i socialkonservatismen och genom en allians med dagens höger bidrar till att förstärka globalkapitalets och “väst”-imperiets nuvarande helhetliga system. Det ligger i sakens natur. Den enda möjligheten till långsiktig framgång är att, om det inte går att också dra den existerande vänstern i sin riktning, under vederbörlig modifikation införliva det giltiga i vänsterns historiska kritik och alternativ, och därmed utöver de mer insiktsfulla konservativa få med sig både vanliga vänsterväljare och vänsterns seriösa intellektuella.

Jenny Lindahl är en av de många vänsterskribenter som nu vaknar upp till ett klarsynt erkännande av vad vänstern länge förgäves förträngt. Vi befinner oss enligt henne “storymässigt” – ett något oklart ordval – redan “bortom ‘the point of no return’, där kampen för såväl liberala som socialistiska värderingar har förlorat. Det hände någonstans i mitten på decenniet. Inte på grund av att S har varit dåliga, eller på att alliansen inte kunde hålla ihop, utan det är en gigantisk internationell trend som ser ungefär likadan ut i hela västvärlden, och som inte kommer att hejdas genom en socialdemokratisk testballong eller triangulering.” Det är “ganska troligt är att det blir en konservativ-nationalistisk regeringsbildning som tar vid 2022. Och den kan mycket väl ha tillräckligt många mandat för att inte behöva kompromissa med vänster och liberaler.”

Förvisso är det en gigantisk internationell trend. Men fastän jag själv i någon blygsam mening kanske får räknas som en del av den sedan vid det här laget ganska lång tid, är jag inte odelat entusiastisk över att se den beskriven enbart som “konservativ-nationalistisk”. Jag brukar sammanfattande beskriva den som populistisk-nationalistisk, och insistera på att dess konsolidering som både moraliskt legitim och politiskt funktionell kräver att den utvecklas utöver såväl populismen som nationalismen, genom en ideologiskt och politisk-filosofiskt fördjupad socialkonservatism. Vad Lindahl beskriver är i stället den uppenbart riskabla syntes som blir följden av anpassningen till den existerande höger som i verkligheten inte står för en meningsfull konservatism av något slag. Från mitt perspektiv skulle det vara entydigt beklagligt om all kamp för alla slags socialistiska värderingar utan återvändo har förlorat.

Liksom Ann Charlott Altstadt går Jenny Lindahl för långt. Även om hon inte själv säger farväl till vänstern, utan det bara är hennes analytiska beskrivning av läget som går för långt, kan vi vänta oss förhastade och obalanserade avhopp till den nya gigantiska trenden utifrån denna typ av beskrivning, avhopp som även går betydligt längre än Altstadts. Den speciella psykologin bakom omprövningar av det sakligt ensidiga och onyanserade slag som innebär rena teoretiska förluster har vi ju redan fått tillfälle att se många exempel på, både under det kalla kriget och under nyliberalismens efterföljande årtionden. De blir inte mindre problematiska under den nya gigantiska trenden, med de vildvuxna idélandskap – med radikallibertarianska, fascistiska och inautentiskt och ohistoriskt reaktionära inslag – som den inte alltid känner sig ha någon större anledning att tukta och beskära.

Det gamla politiska högeretablissemang som under 1900-talets lopp formerats i enlighet med kapitalismens enkla, grundläggande men i vår tid på ständigt mer avancerade sätt organiserade intressen kan knappast under överskådlig tid förvandlas till en kraft som i stället befrämjar en social, värdemässig och kulturell konservatism och en i elementär mening rationell samhällsordning. Genom att liera sig med denna höger på de villkor SD:s manövrer idag ser ut att avslöja, kommer hela den populistiska nationalismen misslyckas i sin legitima och, som det ser ut idag, historiskt avgörande revolt. Man kommer sälja sig till fienden.

Vi ser tyvärr den naiva tendensen även i övriga Västeuropa, inte minst hos de partier som likt SD ansluter sig till ECR-gruppen i Europaparlamentet. Även tyska AfD har en stark falang som går åt detta håll, även om den motvägs av mer socialkonservativa företrädare. I USA har ett slags block med populistnationalismen redan förverkligats genom Trumps republikanska administration, men det faktiska resultatet, bortom retoriken, är hittills oklart eller tvivelaktigt. Boris Johnson som “ny” kraft, såsom SD vill se honom, är något ännu mer osannolikt. Den populistiska nationalismen har intuitivt rätt i flera idag avgörande frågor, men den saknar i sig tillräcklig ideologisk hjärna, och låter sig därför ledas fel och utnyttjas av andra och starkare krafter.

Den populistiska nationalism som förenar sig med högern enligt vad som ser ut att vara SD:s nuvarande plan kommer knappast kunna vinna över – eller lura över, som det så faktiskt skulle kunna bli fråga om – tillräckligt många vänsterväljare för egen majoritet eller avgörande inflytande över sina allianspartners. Den kommer svårligen på det ideologiska planet kunna bemöta en vänster som åter blir seriös, som återupptäcker det bästa i sina teoretiska och praktisk-politiska traditioner. En vänster som slutligen inser att den lika mycket måste kasta postmarxismens suicidala nonsens överbord som den måste modifiera den klassiska marxismen, inte minst ifråga om de ensidigt kulturradikala rötter som var vad som återstod och bar frukt som postmarxism när resten av marxismen kortsynt och opportunistiskt övergavs under den nyliberala offensivens tryck.

Det är signifikativt att när SCB mot slutet av hösten presenterade siffror som visade att SD visserligen ökade stort, men inte fullt så stort som i några andra undersökningar strax dessförinnan, och inte blev största parti, och att SD, M och KD fortfarande inte skulle få egen majoritet (KD minskade rentav med hela 6,4 procentenheter), Mattias Karlsson endast uttryckte förvåning: “smått obegripligt”, skrev han på Facebook, “att mer än var fjärde svensk fortsätter att stödja Socialdemokraterna och att det fortfarande inte finns majoritet för det konservativa blocket. Slaget är långtifrån vunnet…”

Jag förstår och sympatiserar med varför han säger detta, även bortom det retorisk-propagandistiska värdet. Passiviteten och tystnaden från en majoritet av svenskar inför skjutningar, sprängningar, våldtäkter, rån och allmän förslumning är verkligen i sig helt häpnadsväckande. Ändå befarar jag att attityden kan uppfattas som avspeglande en alltför stor oförståelse både för vad socialdemokratin historiskt betytt för Sverige – en oförståelse som strider mot den åkessonska folkhemsretorikens ambitioner – och för den allmänna samhällsutvecklingens natur och resultat, även internationellt, under de senaste årtiondena.

Liksom en hel del annat hos partiet, delvis exemplifierat ovan, är detta ett så att säga alltför okänsligt sätt att hantera det moderna Sverige. I själva verket är det fortsatta stödet av både historiska och samtida skäl fullt begripligt, trots socialdemokratins otroliga, inte minst intellektuella nedgång, dess svek gentemot dess egna bästa traditioner, dess skuld till det nuvarande tillståndet och dess oförmåga och ovilja att åtgärda det. Nyliberalismen och dess samhälle skapar, utan att ännu i grunden rubbas, alltmer outhärdliga kriser, och något annat alternativ än det man tror att vänstern fortfarande står för kan många ännu inte urskilja. Det vill säga: många kan inte se att SD är, eller kan bli, detta alternativ. Och kursomläggningen för det “konservativa” blockets skull har inte gjort det lättare.

Men för att begripa detta måste man mobilisera en djupare analys, bortom populismen. Den förståelse, eller oförståelse, som Karlssons uttalande vittnar om riskerar, befarar jag, endast att bekräfta vänsterns på intet sätt i god tro framförda kritik mot SD för att bara vara ett missnöjes- och enfrågeparti, som behöver en syndabock och ger invandrarna som sådana skulden för allt. Denna kritik kommer också synas mer giltig allteftersom SD kompromissar bort den ena efter den andra av de övriga, mindre men likafullt definierande profilfrågorna. Vad som återstår kan då bli ett rent illusoriskt och bedrägligt erbjudande till väljarna: att man ska kunna vidta tillräckliga åtgärder mot massinvandringen och dess konsekvenser, i utbyte mot att väljarna accepterar en långtgående kapitulation för nyliberalismens socialpolitiska nedmontering och allmänna enkla och vilseledande retorik om “marknadsekonomin”. Det vill säga, för det som är den primära och djupaste orsaken till problemen. Det i vars tjänst man objektivt har ställt sig.

De problem som Sverige, Europa och hela västerlandet står inför kan knappast hanteras och lösas utan att vänstern i den här angivna meningen vinns över och blir en del av räddningsaktionen, om vänstern i stället a priori stöts bort i än högre grad än hittills, genom att man låser fast sig och förminskar sig i det obsoleta höger-vänsterspelet – allt i direkt motsats till Karlssons tidigare insikter. Ja, även om väljarna skulle luras över, om den svenska socialdemokratin pasokifieras så som vi sett inte bara i Grekland utan även i Frankrike, och nu ser i Tyskland och Storbritannien, och arbetarklassen i dagens diffusa mening, inklusive den lägre medelklassen, i sin helhet går över till ett SD som lierat sig med M – vad vore därmed vunnet från ett i någon värdefull mening konservativt perspektiv? Frågan måste idag faktiskt ställas så. För att den inte ska behöva ställas så, måste vi veta mycket mer än vi idag kan veta om hur den västerländska etablissemangshögern kommer agera under de närmaste åren.

Att den nuvarande vänstern och i synnerhet socialdemokratin går tillbaka är både begripligt och rätt, eftersom det till största delen sker på grund av dess rent destruktiva, idag ofta nog patologiska kulturradikalism. Idag repellerar den direkt väljarmajoriteten, inte minst, om än verkligen inte enbart, på grund av den avgrundslika massmigrationspolitik som är en av dess många delar. Men vad SD också borde kritisera socialdemokratin för är den utsträckning i vilken den själv förborgerligats i sämsta mening och helt enkelt accepterat globalkapitalismen, ja att denna är vad hela kulturradikalismen nu tjänar, eller mer exakt, vad den tjänar pengar på och stärks av. I detta läge måste den till socialkonservatism utvecklade populistiska nationalismens partier eftersträva att ta över och upprätthålla, rekonstruera, och inte minst, utifrån andra värderingar, i olika avseenden starkt förbättra de sociala system som motsvarar modernitetens historiska utvecklings nödvändigheter.

Nyliberalismen har utmanats, men inte övervunnits. Ett fortsatt precist och analytiskt välfokuserat motstånd, och av en typ som den postmarxistiska vänstern inte förmår prestera, är nödvändigt för den populistnationalistiska och socialkonservativa oppositionens framgång. Att anpassa sig till etablissemangshögern är en förlorande strategi. Framgångar på invandringspolitikens och dess relaterade områden skulle vinnas till priset av ett förstärkande av de krafter, hela det system, som, återigen, är orsaken till problemen på dessa områden. Fastän man inte själva är fascister, kommer man objektivt spela samma allmänna systembevarande historiska roll som fascismen. Den vänster som kunde blivit en kraftfull allierad i det verkliga, långsiktiga tillbakarullandet av den ordning som skapat den nuvarande situationen, kommer inte bara i allmänhet försvagas, utan ytterligare alieneras från just denna strävan. Framgångarna kommer bli blott partiella, starkt begränsade, kortsiktiga, temporära. I stället för att stärka Sverige och Europa inför de nödvändiga åtgärderna mot det extrema tillstånd vi försatts i, kommer den splittrande högerpolitiken att försvaga dem.

Etablissemangskonservatismens maktlöshet har ju länge varit uppenbar. Den vill ännu ibland väl, men den sitter fast i detta helhetliga liberalkapitalistiska system som den inte tillräckligt förstår eller vill förstå. När problemen är av den omfattning de idag nått, är det en illusion att tro att marginella socialpolitiska justeringar av detta av den finanskapitalistiska ekonomin helt dominerade system med dess centralplanerare och dess ideologiska propagandister kommer i tillräcklig utsträckning kunna avhjälpa dem. Inte heller kommer något nytt kulturkonservativt vin i dess gamla läglar att hjälpa. De djupgående reformer som krävs kan bara genomföras av en verklig socialkonservatism med ett långt bredare stöd, såväl folkligt som intellektuellt, än det SD kan erhålla om det stänger in sig i den nuvarande högerburen.

0 Responses to “Socialkonservatism och blockbildning”



  1. Leave a Comment

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s




Categories

Archives

All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi