Konservativ fusionism

När jag i våras skrev om en artikel som den, som jag uppfattade det, ännu inte formellt lanserade tankesmedjan Oikos producerat, lyfte jag fram den rudimentära ideologiska programförklaring som tillfogades efter undertecknarnas namn: “Oikos är en nystartad, partipolitiskt obunden tankesmedja som syftar till att befrämja en konservativ samhällsutveckling, bidra till ökad kunskap om konservativ ideologi, verka för konservativ fusionism och stimulera till en mer livfull idédebatt.” Jag noterade att det enda som i den stack ut var ordet “fusionism”, och att det fanns anledning att återkomma till det.

Ordet fusionism, i sammanställningen “konservativ fusionism”, stack ut av det skälet att Mattias Karlsson på senare tid starkt anknutit till den amerikanska konservatismen och etablerat kontakter och samarbete med den i samband med bildandet av den nya tankesmedjan, och att fusionism historiskt varit ett viktigt begrepp i just den amerikanska konservativa rörelse som växte fram på 50-talet. Tankarna gick oundvikligen till det specifika amerikanska ideologiska fenomenet. Senare har jag också sett Karlssons föredrag vid University of Colorado i februari förra året på temat ‘National Conservatives and Traditional Conservatives: A Call for Unity’, i vilket han också använde detta ord.

Huvudströmningen i den amerikanska konservativa rörelsen har i själva verket karaktäriserats av försök att förena konservatism och libertarianism. “Fusionism” var det namn en av medarbetarna i William F. Buckleys National Review, Frank S. Meyer (1909-1972), gav sitt försök under 50-talet att filosofiskt förena libertarianism och vad han kallade traditionalism (i den burkeanska meningen) på ett nära, inre, organiskt sätt, ett sätt som gick utöver det blotta så att säga externa sammanställandet. Det var för Meyer fråga om just en konservativ fusionism: sammansmältningen av libertarianism och traditionalism definierade enligt Meyer konservatismen. En god uppfattning av Meyers åskådning får man i In Defense of Freedom and Related Essays från 1996, en sammanställning av några av hans viktigaste uppsatser och artiklar. Buckley själv, som på flera sätt var central i den tidiga rörelsen, var starkt påverkad av detta projekt.

Med tanke på detta substantiella innehåll i Meyers politiska filosofi framstod det dock som mindre sannolikt att det verkligen var denna riktning som åsyftades av Oikos. Det är kanske inte fel att säga att Meyers fusionism betonade libertarianismen mer än traditionalismen. Han angrep i alla fall på signifikativt sätt de typer av konservatism i den amerikanska efterkrigsrörelsen som avvisade libertarianismen, såsom Russell Kirks och Peter Vierecks. Det rådde inte bara en spänning och ofta ett motsatsförhållande mellan konservatismen (eller vad som i USA på grund av denna bakgrund kommit att kallas den traditionalistiska konservatismen) och libertarianismen, utan också mellan konservatismen och detta försök till fusion av den, eller av traditionalismen, och libertarianismen. De ledande konservativa kunde helt enkelt inte godta Meyers fusion.

Innebörden av detta måste sägas vara att fusionismen misslyckades, åtminstone om dess anspråk inte bara var att utgöra ännu en individuell politisk-filosofisk position bland många andra, utan att på ett sätt som kunde accepteras av båda parter filosofiskt överbrygga motsättningen och få parterna att faktiskt mötas och enas i en gemensam åskådning. Detta hindrade emellertid alltså inte att den amerikanska konservativa rörelsen, som slutligen formellt erövrade makten med Reagan på 80-talet, hela tiden fortsatte att präglas av den instabila samexistensen av konservatism och libertarianism, på det sätt som först skildrades av George Nash i The Conservative Intellectual Movement in America since 1945. Den nyliberala revolutionen i USA hade åtminstone ideologiskt ett starkare konservativt inslag än i Sverige, men det hindrade inte att den i lika hög grad präglades av libertarianska idéer. De neokonservativa, som från 70-talet alltmer dominerade etablissemangskonservatismen, kan sägas ha gjort sitt eget försök att balansera och förena dessa olika komponenter.

Några av de andra i Oikos’ “förtroenderåd” kan förvisso antas stå betydligt närmare Meyers fusionism än Karlsson, framför allt Naweed Khan. Men Karlsson själv har ju tidigare definierat SD som ett socialkonservativt parti och kunde knappast misstänkas plötsligt ha lagt sig till med några libertarianska böjelser. Även det sammanhang i vilket Karlsson använde termen fusionism i sitt föredrag i USA talade entydigt mot att det handlade om en anslutning till Meyer och Buckley. Vad det där var fråga om var en fusion mellan den gamla, etablerade högerns konservatism och de framgångsrika nya partiernas av den typ han själv representerar, en konservatism han nu beskriver som patriotiskt eller nationellt konservativ i stället för socialkonservativ. Det handlade alltså om vad som också är SD:s nya linje sedan valrörelsen 2018: det “konservativa blocket”. Det stod klart att det primärt var detta som Oikos skapats för att befrämja.

Som jag försökt belysa i en rad artiklar finns det uppenbara problem med denna andra typ av fusion. Den är en fusion av populistnationalismen med dagens etablissemangshöger, både i Sverige och i USA, en höger som alltså, framför allt i USA, innehåller ett starkt libertarianskt moment, och i Sverige åtminstone ett lika starkt nyliberalt. Fastän det är en helt annan fusion än Meyers, som inte laborerade med någon populistnationalism (åtminstone inte av dagens typ), finner vi dock även här det stora anspråk som ligger i själva termen fusion. Etymologiskt betyder fusion smältning, vilket ger den exakta aktuella betydelsen: sammansmältning. Karlsson menar inte att, å ena sidan, Moderaternas och Kristdemokraternas typ av konservatism (om de nu verkligen ens i begränsad utsträckning gör anspråk på att omfatta en sådan) och de amerikanska Republikanernas konservatism bara ska externt sammanställas med hans egna åskådning å den andra, i en politisk allians, utan att de två faktiskt ska bli ett. Det är ett anmärkningsvärt projekt i ljuset av Karlssons egna tidigare ideologiska programformuleringar för SD.

Men det stannar inte här. Att döma av en ny intervju med Karlsson av Ronie Berggren kan min här redovisade hittillsvarande förståelse av Karlssons och Oikos’ användning av termen fusionism ha varit felaktig, eller åtminstone nu ha blivit det. Karlsson kopplar nämligen i denna intervju själv sin egen användning av termen konservativ fusionism till Buckley!

Man vill tro att Karlsson bara noterat förekomsten av termen fusionism i USA utan att närmare studera dess begreppsliga definition, och tyckt att den är bra och användbar för sitt eget syfte. Men det är inte lätt. Karlsson knyter explicit termen till Buckley, hos vilken den har en mycket distinkt betydelse, en betydelse helt skild från hans eget projekt sådant han själv beskrivit det. Kan han verkligen ha missat det?

Misstanken att det handlar om mer än en uppskattning av Buckley för att han använde ett bra ord som Karlsson kan använda på annat sätt förstärks av hela intervjun med Berggren. Denne har länge med tvärsäker, smalspårig, närmast maskinmässig enständighet ivrat för just den amerikanska konservatismen i Republikanernas form och dess efterbildning i Sverige. Han har skrivit en bok om sin idol George W. Bush, och uppmålat en republikansk kontinuitet mellan denne och Trump. I den nu aktuella intervjun framstår det som om Karlsson instämmer i allt Berggren säger i denna anda om den amerikanska konservatismen. Det låter märkligt för dem som fortfarande minns Karlssons socialkonservatism.

Karlsson gör helt klart att han med konservativ fusionism för svensk del menar det konservativa blocket. Högern måste i hela västerlandet enas under konservatismens paraply: framtiden är fortfarande att “de nya patriotiskt inriktade konservativa rörelserna” och “gamla institutionella partier som Tories” enas. I Sverige betyder det att det konservativa blocket, enheten av SD, M och KD, måste vinna nästa val. Detta block ska dock, i enlighet med Berggrens anvisningar, nära knytas till den amerikanska konservatismen sådan den representeras av Republikanerna. Berggren själv fyller i: vi bör, för det nya blockets syften, lära av amerikansk konservatism, hur den skapade ett brett tält.

Liksom Karlssons paraply, ja block, ligger uttrycket brett tält konceptuellt långt från fusion även i största allmänhet. De olika partierna ska, säger Karlsson, enas om kärnvärden och vinna i de till dem relaterade centrala frågorna, men kan agree to disagree om annat. Men vilka gemensamma kärnvärden finns när det gäller socialkonservatism contra nyliberalism? Måste man inte agree to disagree på hela detta område? Måste inte kärnvärdena definieras endast med avseende på frågor som på något sätt kan anses falla utanför det? Det är svårt att se hur detta skulle kunna innebära en fusion. I ljuset av allt vad Karlsson nu håller med Berggren om ser det åtminstone ut att betyda att Karlsson menar att det går att vinna i de för SD centrala frågorna även utan SD:s socialkonservatism. Att det inte är något problem för SD att acceptera M:s och KD:s nyliberalism i tältet. Att fusionen inte innefattar SD:s socialkonservatism, det som Karlsson själv 2011 framlyfte som det primära i sitt partis ideologiska självdefinition. Att den kan kompromissas bort.

Karlsson talar om “den fusionism som skedde” i USA: Buckley var enligt honom avgörande för att de konservativa har lyckats “hålla emot”; hade de inte haft den fusionistiska idén så hade det varit “svårare”. Det är “något liknande” han “skulle vilja se i Sverige och i hela västvärlden”. Kanske är det verkligen bara ett missförstånd av, en okunnighet om, innebörden av den amerikanska fusionismen. Men hur är det möjligt, när Karlssons referens blir så specifik att han nämner just Buckley, den man som förkroppsligar den amerikanska konservatismens grundläggande, karaktäristiska strävan att förena konservatism och libertarianism?

Den akuta nödvändigheten av blockbildning med den gamla borgerliga högern, faciliterad av en gemensam “konservativ” amerikanisering, kommer enligt Karlsson av hotet från den extrema identitetspolitiska vänstern (med en åtminstone i ljuset av det substantiella politiska innehållet litet märklig jämförelse säger Karlsson att denna vänster är “nästan maoistisk”). Karlsson verkar i princip likställa de amerikanska Demokraterna med denna vänster: Republikanerna och Demokraterna har “totalt olika ideal, ideologier och visioner”. I det senare uttalandet blir otillräckligheten i Karlssons i sig viktiga politiska fokus på kultur och identitet uppenbar (när han själv samtidigt talar om detta och om vänsterns identitetspolitik borde han tematisera det faktum att även han driver en sådan politik, och att det alltså finns olika slags identitetspolitik). Det saknas helt en övergripande politisk och ekonomisk systemanalys. Följden blir vad som ser ut som en naivitet inför den helhetliga såväl amerikanska som svenska samhälleliga verkligheten.

Berggren beskriver entusiastiskt hur SD har omorienterat sig i angloamerikansk riktning, och Karlsson bekräftar. Karlsson säger sig vara inspirerad av både Republikanernas och Demokraternas “professionella” organisatoriska kolosser. Republikanerna är smarta, spännande, sofistikerade och snygga, och svensk höger måste alltså följa Berggrens länge drivna linje att liera sig med dem. Berggren får också Karlsson att oreserverat instämma i sin hyllning av Margaret Thatcher. Det blir här högst oklart hur man egentligen ska förstå vad Karlsson säger om sin likgiltighet och pragmatism inför högerns vanliga, ekonomiska frågor. Klart är att de inte möjliggör någon djupare reell förståelse. En konservatism som är så här blind för den atlanticistiska kapitalismens verkliga natur och funktionssätt kommer inte kunna åstadkomma mycket, kommer långtifrån vara tillräcklig för att rädda västerlandet.

På en analysnivå är Karlssons beröm för Trump en del av denna ytlighet. Men på en annan, i ett mer begränsat perspektiv, har han rätt, även om det inte ens där går att begripliggöra ett uttalande som att Trump är en “med alla objektiva mått mätt…framgångsrik president”. I skarp kontrast till SD-ledningens tidigare kritik mot Trump tycker Karlsson nu att denne på positivt sätt skakat om Republikanernas apparat och skänkt den en ny dynamik; partiets gamla strukturer har förändrats mycket, till det bättre, och på kort tid, vilket öppnar för nya aktörer att komma in. Karlsson är klar över hur Trump haft en stor del av etablissemanget mot sig. Så långt låter det, på denna nivå, bra. SD ingår ju nu i ett internationellt nätverk av gamla konservativa partier, inklusive Republikanerna, och det enda sätt på vilket det kan legitimeras utifrån SD:s ännu gällande, av Karlsson skrivna principprogram är givetvis denna omprövning av Trump, ett starkt betonande av att denne förändrat Republikanerna och fört dem närmare SD:s populistnationalistiska form av konservatism, även om det inte går att påstå att Trump står för någon socialkonservatism. Samtidigt är det begripligt att Karlsson fortfarande vill distansera sig från åtskilligt i Trumps persona, hans ledarstil, hur han för sig.

Berggrens respons på det sistnämnda är emellertid att tolka det som att Karlsson egentligen inte är för just Trump, utan bara för Republikanerna. Även om han väl delvis kan hålla med Karlsson om Trumps positiva förändringar, vill Berggren här säkert få det till att Karlsson också är för hans egen omhuldade republikanska kontinuitet, att Karlsson ger sitt stöd även till det gamla partietablissemang som Trump besegrade för fyra år sedan när Bush III, Jeb, stod i spetsen för det. Berggren är sannerligen inte ensam i SD i sin beundran för detta etablissemang.

Karlsson bekräftar Berggrens tolkning: Republikanerna är nu helt enkelt som sådana bra. Inte heller i DN:s korta intervju med Karlsson den 16:e september betonar han med tillnärmelsevis tillräcklig styrka att hans stöd för Trump beror på det nya som just denne president står för, det som för honom i närhet till SD och den europeiska populistnationalismen. Dels betonar han inte bara detta, utan även annat, och mer problematiskt, i Republikanernas politik. Dels, och på ett sätt som hänger samman med detta, nämner han inte allt det nya Trump representerar.

Konkret: Karlsson framlyfter – i en förlängning av SD:s överdrivna antiryska hållning som jag länge ifrågasatt, även om Trump har en rimligare inställning till Ryssland – Trumps fientlighet mot Kina som en merit. Här vet vi att extrema och världskrigsriskerande hökar med det största inflytande hela tiden opererar i Trumps närhet och sätter tryck på honom. Och han underlåter att nämna Trumps partiella och ofullkomliga försök – mycket mer är det ännu inte, men här finns utan tvekan åtminstone en ny och god intention – att dra sig ur några av de katastrofala amerikanska krigsinterventionerna i Mellanöstern som är orsaken till så mycket av både vår invandringsproblematik och vår problematik med muslimsk extremism.

Här kommer vi in på den amerikanska konservatismens faktiska politik, sådan den trots Trump, trots Trumps förbättringar, kvarstår hos det gamla, “institutionella” högerpartiet, och till stor del understöds av den svenska högern trots dess av Berggren och Karlsson beklagade avstånd från amerikanerna. Det är även med detta konkret-politiska utfall av “konservatismen” som “fusionen” ska åstadkommas, det är detta paraply vi ska in under, detta tält vi ska in i. Också som jag från början tolkade det var Oikos’ begrepp konservativ fusionism problematiskt. Med Karlssons senaste intervjuuttalanden framstår det som än mer så.

Trots allt detta finns som vanligt också mycket gott att säga om Karlsson, även sådan han framstår i den nu aktuella intervjun. Det är svårt att tänka sig någon annan svensk politiker som skulle kunna tala om sin ideologi och utvecklingen av sin politiska förståelse på det även i kulturella och allmänintellektuella termer relativt djupgående sätt Karlsson ändå gör, och gör på ett sätt som samtidigt präglas av en påfallande ödmjukhet. Hans beskrivning av hur Roger Scruton fick honom att upptäcka det konservativa tänkandet och överskrida sin tidigare enkla och snäva nationalism är entydigt sympatisk och lovvärd. I allmänna termer motsvarar detta en väsentlig del av den inriktning för SD som jag själv önskat mig och försökt artikulera alltsedan jag upptäckte och började försvara partiet. Bara en sådan sak som att Scruton, som gick bort i februari, hade lovat ställa upp som medarbetare i Oikos visar att detta Karlssons projekt inte kan avfärdas. Scruton var utan all tvekan en av vår tids främsta filosofer.

Vidare är Karlssons berättelse om vad det är i konservatismen, ja i politiken i allmänhet, som han verkligen intresserar sig för likaledes attraktiv. Intressant nog säger han i förbigående att han kände ett relativt främlingskap inför 80-talets amerikanska konservatism, innan han blivit närmare förtrogen med den konservativa rörelsen. Men man frågar sig vilka amerikanska konservativa tänkare det nu är han lärt sig uppskatta: hittills har han mig veterligen inte hörts nämna något av de stora namnen: Kirk, Voegelin, Nisbet, Weaver, Burnham, Viereck, Strauss, Gottfried, nej inte heller vår svenske filosof Claes Ryn, som initierat en sedan länge inflytelserik egen riktning.

Alltnog, även Karlssons redogörelse för hur han upptäckte att Moderaterna inte stod för någon konservatism, och att SD måste fylla tomrummet, är, liksom hans markering mot Timbro, föredömlig. Men det är helt enkelt omöjligt att sammanjämka detta med den nya strävan efter blockbildning baserad på fusion. Samtidigt som konservatismen rymmer essentiella tanketraditioner av bestående, ja ständigt ökande värde och relevans i dagens värld, är det tyvärr lätt att hamna fel på grund av den lösliga användningen av den konservativa etiketten. Och än värre: den vanliga borgerliga konservatismen, som Karlsson, Oikos och SD nu binder upp sig till, har konstitutiva begränsningar som gör den rent principiellt otillräcklig för lösandet av vår tids problem.

Med SD:s högerblockstrategi och med den nya amerikansk-konservativa orientering som får ett mycket långtgående uttryck i Berggrens intervju, och nu senast med Oikos, vars verksamhet helt ska ligga i linje med och befrämja dessa, har det blivit viktigare än någonsin att insistera på nödvändigheten inte bara av kritisk urskillning i tillägnelsen av konservatismen, utan också av teoretisk vidareutveckling och fördjupning av den. Det enda i SD:s hittillsvarande ideologi som äger relevans för detta är Karlssons tidigare, i europeisk mening socialkonservativa ansats.

0 Responses to “Konservativ fusionism”



  1. Leave a Comment

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s




Categories

Archives

All original writing and photography © Jan Olof Bengtsson

"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi