Kristdemokrati och konservatism

Lars Adaktussons inlägg i SvD nyligen mot SD och det konservativa blocket uppfattas såvitt jag tycker mig se inom KD som en avvikelse. Utifrån den linje partiet nu valt är det fullt begripligt. Jakob E:son Söderbaum hävdade i sin replik, på grundval av sin utförliga kategorisering och allmänna framställning i sin nya, ambitiösa bok Modern konservatism – Filosofi, bärande idéer och inriktningar i Burkes efterföljd, att KD var ett socialkonservativt parti. Alla de tre blockpartierna – M, KD och SD – var enligt honom ideologiskt förenliga genom att de alla omfattde konservatismen i olika varianter. Om de, som han rekommenderade, fördjupade sina egna respektive varianter skulle en konvergens och harmoni framträda.

Söderbaums företräder med detta resonemang en kristdemokratisk vision av den ideologiska fusion SD:s Mattias Karlsson sagt sig eftersträva, och som han verkar för genom sin konservativa tankesmedja Oikos. Men i åtminstone några avseenden måste, tror jag, Adaktussons position betecknas som signifikativ för vad kristdemokratin verkligen är. En åtminstone tidigare spänning inom den svenska kristdemokratin, eller, kan man kanske säga, mellan Kristen Demokratisk Samling, som partiet hette tidigare, och dagens Kristdemokrater, är att de förra främst, eller kanske nästan enbart, växte fram ur den svenska frikyrkligheten, medan de senare under lång tid tillägnat och anslutit sig till den kontinentaleuropeiska kristdemokrati som ideologiskt i hög grad bygger på naturrättstänkande och personalistisk filosofi och etik, och som är stark inte minst i Tyskland och Italien.

Adaktusson har visserligen pingstbakgrund, men hans mot partiledningens blocklinje stridande utspel kan inte ses som springande specifikt ur Jönköpingstraditionen. Redan när han första gången blev kandidat i Europaparlamentet hade han i stor utsträckning tillägnat sig och harmonierat den med den kontinentaleuropeiska. Det resulterade i den här typen av formuleringar, i en intervju i Aftonbladet: “Det är K:et i KD som är det viktiga för mig. Jag hörde Angela Merkel beskriva att de kristna rötterna utmärker den tyska kristdemokratin, och det gäller för oss också. Det gäller människosyn, solidaritet med svaga grupper, de som har det sämre än vi, i kombination med personlig frihet och personligt ansvar. Och naturligtvis betoningen på familjens betydelse. Det finns ingen religion eller ideologi som betytt mer för utvecklingen i västvärlden än just kristendomen, eller för utvecklingen av det europeiska samarbetet. Men det har inget med det konfessionella att göra. Många i partiet är inte med i någon kyrka, utan delar grundvärderingarna.”

Redan under 80-talet, när jag var medlem i KD, diskuterades anslutning till den kontinentaleuropeiska kristdemokratin. Jag försökte – om än endast i mycket blygsam utsträckning – driva på i den riktningen, och anknyta det hela till den svenska traditionen av kristen humanism och personlighetsfilosofi. Inom kort dök Lars F. Eklund och andra upp, som sedan dess kompromisslöst har identifierat den svenska kristdemokratin som tillhörande den kontinentala riktningen och oavbrutet beskrivit och försvarat den i termer av naturrätt och personalism.

Är den kontinentaleuropeiska, i hög grad av katolska tanketraditioner inspirerade kristdemokratin mer konservativ än den svenska frikyrkliga, ja, är den rentav en variant av konservatismen? Tendensen har länge varit stark att se det så inom högern, och Söderbaum accepterar helt denna klassifikation. Särskilt brukar framhållas att tyska CSU i högre grad än CDU visar att kristdemokratin är en konservatism.

Jag har försökt invända att det finns åtminstone vissa tydligt identifierbara problem med detta, en del icke helt oviktiga nyansskillnader. Den kontinentaleuropeiska kristdemokratin ligger mer i linje med den sene Maritains mänskliga-rättighetstänkande än med åtminstone den historicistiskt orienterade konservatismen, inklusive socialkonservatismen sådan den historiskt sett ut.

Skillnaden har att göra med just det oformliga begreppet naturrätt. Det framstår inte, eller åtminstone inte utan närmare bestämningar, som självklart att koppla det till konservatismen, se det som något som specifikt definierar denna i motsats till andra ideologier, på det sätt som länge varit vanligt även i USA. När kristdemokrater som identifierar sig som konservativa vill göra det förbiser de, tycker jag, hur denna komplexa tradition från antiken genom större delen av västerlandets historia varit lika viktig för vänstern och äldre radikala strömningar. Inom vad som kan betecknas som konservatismen (i synnerhet i sådana här sammanhang, där jag inte har ett konstruktivt-systematiskt syfte av den typ som präglar Söderbaums bok, är jag litet obekväm med den bestämda formen av detta ord, på grund av de stora skillnaderna mellan de riktningar som det används om) har ju naturrätten i hög grad givit upphov till tolkningstvister och även avvisats när den uppfattats som stående i strid med historicismen.

Viktigt i sammanhanget är att det knappast är någon tillfällighet att kristdemokratin blev så stor i just Tyskland och Italien. Inte bara den nationalistiska utan även den historicistiska konservatismen var mindre gångbar där på grund av nazismen och fascismen. En diskursiv “fascismbarriär” var på väg att upprättas av den segrande liberala demokratin och vänstern, som effektivt hindrade historicismens sätt att vidareföra äldre traditioner överhuvudtaget. En förnyat radikal och modernitetsutopisk vänster såg det mesta av världshistorien som förebådande fascismen/nazismen och därför som nödvändig att på nya och mer långtgående sätt göra upp med. I detta läge var det svårt för högern att bejaka historicismen. Den kunde ju svårligen så att säga hoppa över och utesluta just nazismen och fascismen, entydigt ta avstånd från dem på det sätt som nu krävdes.

Högern behövde därför, och alltså i synnerhet i dessa länder, en ideologi som lättare än den historicistiska konservatismen kunde inpassas i den liberala demokratin som överideologi. Kristdemokratin med den moraliska objektivism som naturrättstänkandet uppfattades ge den blev en trovärdig och av den efterkrigstida opinionen accepterad lösning. Personalismens starka tonvikt på personens värde och värdighet, som starkt knutits till naturrättstänkandet, tillförde ytterligare resurser för fyllandet av det nya ideologiska behovet. Men den kristdemokratiska ideologin var inte en produkt av högern, de tänkare den byggde på tillhörde inte högern. Det var naturligt att den också kunde passa och attrahera stora delar av den liberala borgerliga vänstern.

Utan tvekan var intentionerna goda och den ideologiska förskjutningen inom den kontinentaleuropeiska högern i högsta grad begripliga, om än inte, i ett större filosofiskt perspektiv, helt nödvändiga i sak. Historicismens avvisande innebar också i väsentliga avseenden en förlust. Som Claes G. Ryn visat, kan historicism på en högre nivå förenas med en djupare värdeobjektivism. Och naturrättstänkandet måste, som jag föreslagit, preciseras och fördjupas, ja revideras och kompletteras. Det har visat sig otillräckligt att klamra sig fast vid och insistera på den moderniserade thomismen i ett ideologiskt klimat där många århundraden av nya tolkningar, som i sak ofta också har kopplingar till naturrättens redan tvetydiga antika rötter, ändå oundvikligen formar förståelsen. Steget till neokonservatismens jakobinism har ofta varit förbluffande kort.

Det faktiska politiska och partipolitiska resultatet av den ideologiska förskjutningen är på flera sätt uppenbart problematiskt. Den europeiska kristdemokratin blev snabbt en huvudsaklig bas för det atlanticistiska inflytandet och det framväxande EU:s politiska amerikanisering, och den italienska kristdemokratin med dess långa maktinnehav är väl idag framför allt känd för sin ofantliga korruption.

När högern säger att CSU visar att kristdemokratin är konservativ får man ofta intrycket att de inte menar mycket mer än att Franz Josef Strauss – den i jämförelse långt mjukare Markus Söders idol – var en hårdare antikommunist och NATO-hök än CDU-ledarna. De goda intentionerna bakom tillägnelsen av naturrättstänkandet, och det mer entydigt riktiga upptagandet av personalismen – som dock även den, under inflytande inte minst av just naturrättstänkandets karaktäristiska vagheter och problematiska tolkningar, kunnat anta mindre tillfredsställande former – har varit otillräckliga för utformningen av en hållbar politisk ideologi.

Utan tvekan innebar anslutningen till den kontinentaleuropeiska kristdemokratin en viktig, nödvändig och värdefull utveckling för dåvarande Kristen Demokratisk Samling i Sverige, i ljuset av den relativa filosofiska resursrikedomen. Men ser vi till kristdemokratin i dess helhet i Europa, såväl före som efter dess utvidgning till Sverige, är det inte bara den praktiska politiken som lämnat mycket övrigt att önska. Ideologin i sig, sådan den har kommit att formuleras, uppfattas och tillämpas, uppvisar en omisskännlig ytlighet.

Problemet ligger inte i den sociala orienteringen i sig, den som CSU framhäver redan i sitt namn, försöken att göra marknadsekonomin social, och så vidare – vad Adaktusson beskriver som “solidaritet med svaga grupper”, dem som har det sämre än “vi” (han ansåg tydligen inte att dessa grupper själva hörde till dem han talade till genom Aftonbladets intervju), och som Söderbaum naturligtvis inte i alla avseenden helt implausibelt kallar socialkonservatism. Problemet är att det ändå inte riktigt är socialkonservatism ens i den ofullkomliga historiska meningen. Med det historiskt betingade avvisandet av historicismen tenderade värden förankrade i det tidlösa att reduceras, förtunnas och förflackas till abstrakta principer. I sin icke-dialektiska ideologiska rigiditet framstår kristdemokratin i verkligheten som befryndad med liberalismen.

0 Responses to “Kristdemokrati och konservatism”



  1. Leave a Comment

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s




Categories

Archives

"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi