Search Results for 'stoppa sosseriet'

Stoppa sosseriet?

SD:s nya ungdomsförbund Ungsvenskarna drev under valrörelsen en kampanj på temat “Stoppa sosseriet”. Ungdomarna avbildades i stora grupper med tröjor med denna text i ljusblått mot mörkblå bakgrund. Kampanjen kändes märkligt påklistrad och oäkta. Den var, tror jag, ett symptom på en central problematik i partiet som har med dess grundläggande inriktning och kultur att göra.

Jargongen och attityden av generellt förakt för “sosseriet”, “sossarna”, hör historiskt hemma inom den verkliga unghögern, vad som idag heter Moderata Ungdomsförbundet. Det är en hållning som växte fram hos ungdomar med utpräglat och renodlad borgerlig bakgrund och identitet. Sedan 80-talet finner vi den inte minst bland vulgära libertarianer. Den framstår ofta som klassbetingat högdragen och arrogant. En anti-sosse är smart och stark, finare och bättre.

Men SD-ungsvenskarna har fortfarande utan tvekan till största delen en bakgrund i arbetarklassen i vid mening, även om de nu identifierar sig som nationalister. Därför skorrar kampanjen falskt.

Förvisso finns mycket i “sosseriet”, såväl idag som i dess historia, som bör stoppas. Arbetare behöver definitivt inte vara vänster på det sätt marxismens alltför enkla historiesyn föreskriver. Men den borgerliga kapitalismens höger är, från ett filosofiskt-normativt perspektiv, en lika abnorm förvrängning av det mänskliga samhället och kulturen. Till stora delar var socialismen, i olika former, en oundviklig och begriplig reaktion. Som folkrörelse uppnådde den också, och inte minst i Sverige, resultat av bestående värde, exempelvis på folkbildningens område, men också ifråga om vissa andra reformer.

För SD har det varit grundläggande att selektivt erkänna och bygga vidare på detta socialdemokratins arv, att skilja det som är av värde från den generella kulturradikalismens falskhet, den emancipatoriska progressivismens enfaldiga skenlösningar. När selektiviteten brustit har det kunnat leda till en problematisk folkhemsnostalgi med otillräcklig förståelse för socialdemokratins och hela modernitetens avgörande, mer djupliggande skikt av idéer och historiska krafter. Bilden har förmedlats att allt var bra på 50- och 60-talen. Men alternativet till sådan folkhemsnostalgi är inte billig nyliberal anpassning och missklädsam moderatkulturell imitation.

När Tobias Anderssons SD-ungdomar helt enkelt försöker framställa sig som ungmoderater känns det på intet sätt autentiskt. I viss mån kunde denna tendens iakttas också i Gustav Kasselstrands SDU där en distinkt “Handels”-profil började växa fram, samtidigt som man faktiskt förblev genuint kritiska till och med mot det övernationella banksystemet, även om denna kritik tyvärr inte tog sig uttryck i några programmatiska formuleringar. “Stoppa sosseriet”-kampanjens anda överensstämmer helt enkelt inte med den typ av socialkonservatism och nationalism som definierar SD som självständig politisk och ideologisk kraft i samtiden.

Kanske är den dissonanta kampanjen ett direkt påbud från partiledningen? Även Mattias Karlsson lät sig fotograferas i tröjan. Det nya ungdomsförbundet skapades ju av partiledningen efter att det gamla SDU avskilts från partiet. Trots SDU:s relativt sett mer borgerliga linje, var det endast de som fortsatte göra entydigt och kompromisslöst motstånd också mot sådana ofta grundläggande element i dagens förfallna, simplistisk-liberala svenska borgerlighet som amerikansk neokonservatism, försvar för interventionistiska krig i Mellanöstern, NATO-närmande och russofobi. Karlsson kritiserade felaktigt 2015 års styrelse för SD Stockholms stad för en avvikelse åt höger som han menade gick utöver partiprogrammet. Nu låter hans nya Ungsvenskar plötsligt minst lika ekonomiskt borgerliga som gamla SDU. Med stor sannolikhet är deras kampanj ett led i SD:s nya strategi att närma sig Moderaterna för att bli accepterade i en regeringskoalition redan nu. I TV i valrörelsen placerade Jimmie Åkesson på helt nytt sätt sitt partis symbol alldeles intill Moderaternas på en visuell politisk skala.

Jag tror inte på den strategin. SD måste fortsätta växa och bli så starka att det i stället blir M – och andra partier – som anpassar sig till dem. SD måste vidareutveckla och fördjupa sin distinkta socialkonservatism, oberoende av höger-vänsterskalan. Partiet måste odla sin socialt vittomspännande egenart, där inte minst arbetar- och låginkomstmedlemmarna och -väljarna utgör en stor och viktig del. Man måste fortsätta med gemenskapsbyggande folkbildning utifrån ett vidareförande av ett klassöverskridande kulturarv. Med andra ord, allt det som Karlsson brukar försvara.

Men när Socialdemokraterna själva sedan länge svikit sina bästa traditioner och bland annat – men långtifrån enbart – genom accepterandet av diktaten om massinvandring och principiell multikulturalism underordnat sig den globalistiska kapitalism som de tidigare åtminstone delvis erbjöd ett alternativ till, är det naturligtvis svårt för SD-ungdomarna att kvarhålla eller ens urskilja de bästa inslagen i deras historia.

Det är svårt även för SD-ledningen. Och det gör att det i alltför stor utsträckning är en enkel liberal anpassning snarare än en genuin socialkonservatism som kommit att ersätta den gamla radikala nationalismen. “Stoppa sosseriet”-kampanjen förefaller mig avspegla en omognad och en felutveckling både i SD:s partikultur och i dess sakpolitik.

Vänsterbliven?

Richard Jomshof tillhörde den lilla grupp i SD:s partiledning som, när jag upptäckte partiet i valrörelsen 2006, visade sig ha utvecklat det till ett verkligt seriöst politiskt alternativ, fritt från de radikalnationalistiska inslag som gjort att så många, med mig, bara – i den mån de överhuvudtaget uppmärksammat dem – hänfört dem till denna kategori av problematiska men minimala och betydelselösa partier, utan att närmare undersöka dem. Därefter har han länge varit en ledande företrädare, och senast i många år partisekreterare. Mitt intryck är att han ofta kunnat vara bra.

Därför var det förskräckande att se att han nu, när han just utnämnts till ordförande för justitieutskottet, på Twitter talade om en typ av politisk motståndare som “vänsterbliven”. Det är ju, trodde jag, ett ord som bara används inom den neofascistiska althögerns tonåriga troglojargong (jfr “libtard”). Det hör till sin natur dit, även om det är sådant som också vissa odrägliga vulgär-MUF:are kan plocka upp. Ordet identifierar vänster med efterbliven. Stilistiskt är det rent puerilt, sakligt är det idiotiskt (åtminstone historiskt), och användningsmässigt tillhör det entydigt althögerns och fascismens register. Det framstod som generande omoget och ovärdigt att partisekreteraren och utskottsordföranden använde det.

Var det inte sådant som den s.k. kommunikationsplanen skulle stoppa, undrade jag. Var det inte sådan hård och radikal kommunikation som Jomshof gjorde sig känd för att arbeta så starkt emot tillsammans med Mattias Karlsson 2015, när de uteslöt hela det gamla ungdomsförbundet ur partiet? När det var så viktigt att, som Karlsson uttryckte det, SD inte skulle “formulera en ny högerpolitik för att kontra vänstern”?

Vad jag reagerade mot var inte att Jomshof använde ordet om en viss absurd vänsterståndpunkt. Inte heller reagerade jag mot att termen används av althögerns eller f.d. althögerns förvuxna troglotonåringar i linje med deras förmenta humor. Jag reagerade bara mot att den användes, överhuvudtaget användes, av just Jomshof. Det var direkt obehagligt att en sådan ytterligare vulgarisering av debatten, utanför de radikalnationalistiska kretsarna, kunde komma från honom. Och att det skedde nu, efter partiets totala övergivande av den linje det drev 2015, när det gamla ungdomsförbundet uteslöts p.g.a. högeravvikelse.

Men detta ungdomsförbunds kulturpolitiska talesperson Anton Stigermarx, som innan förbundet uteslöts gjorde en förtjänstfull insats i SD Stockholms stads styrelse 2015, och senare, ovanligt nog, varit verksam som althögerinriktad skribent utan troglojargong, kom på Twitter, där jag kort uttryckt min negativa reaktion, omedelbart med en förklaring. “Vänsterbliven” var, hävdade han, “ett etablerat uttryck inom svensk debatt”. Det hade inte någonting med “althöger eller s.k. neofascism att göra”, det “har haft en enorm spridning inom svensk höger, och gått långt utanför de snäva kretsar som skulle kunna kallas althöger”, det var “en utmärkt term” vars användning av Jomshof inte är något som “diskvalificerar honom från att vara en bra politiker”. Termen har “fått så stor spridning” just därför att den är utmärkt, det “var bra att Jomshof använde den” och att den “normaliseras ytterligare”, den kritiserar “på ett humoristiskt sätt” vänstern “när dess företrädare gör dumma saker”, den är passande eftersom “den samtida svenska vänstern ju närmast [är] efterbliven när det kommer till en mängd olika frågor”, och den innebär “såklart” inte att man är “efterbliven per automatik bara för att man är vänster”, och den är “inte menad att tolkas helt bokstavligt utan snarast med glimten i ögat”.

Om detta stämmer, om ordet fått en sådan spridning och anses så normalt o.s.v., förklarar det visserligen Jomshofs användning, men det är för mig ändå svårt att inte bli deprimerad av den förgrovning av debatten som detta språkbruk och denna typ av humor utgör, av att det kan anses helt okontroversiellt att justitieutskottets ordförande uttrycker sig på detta sätt. Det är otvetydigt en politisk-kulturell tillbakagång.

Och framför allt är det signifikativt eftersom det är en av de många manifestationerna av SD:s högersväng. Det är en följd, i SD:s mest grovpopulistiska modalitet, av det nya mål partiet föresatte sig efter att man 2018 slagit in på vägen av blocksamarbete med högern: målet att “stoppa sosseriet“. Det är svårt att förstå hur man för att möjliggöra den politiska alliansen med högern kan göra en så halsbrytande, ogenerad omsvängning, efter att så sent som 2015 på det mest hårdhänta sätt ha hamrat hem en helt annan, ja motsatt linje som partiets absolut avgörande och ouppgivliga.

Att en av de två personer som främst representerade partiledningen i media vid uteslutningen av det gamla ungdomsförbundet nu rentav använder den jargong som präglade de radikalnationalistiska riktningar som ungdomsförbundet, utöver dess långt mer blygsamma sväng i riktning mot den vanliga, borgerliga högern än partiledningens nuvarande, också – med rätta, som det visade sig – anklagades för att rymma, gör det hela ännu mer uppseendeväckande. Det ger intrycket att partiet trots alla under lång tid uttrumpetade och med järnhand tillämpade åtgärder mot den radikalnationalistiska sunkbunkern åter är på väg att sjunka ned i den och dess kloaktonalitet. Inblickar i ett förblivande problematiskt tillstånd i detta avseende på relativt hög nivå inom partiet har förvisso givits, men kommunikationsplanens fasta linje har ändå framstått som ganska trovärdig.

Det är den politiska innebörden i Jomshofs ordval och stilnivå som främst måste tas i beaktande här: en ny attityd, ett nytt förhållningssätt till vänstern. Därför måste jag än en gång återvända till Mattias Karlssons ord 2015:

“Hoppet om en bättre samhällsutveckling ligger inte i att formulera en ny högerpolitik för att kontra vänstern, och inte i att formulera en ny vänsterpolitik för att kontra högern. Hoppet ligger i att stå fast vid en socialkonservativ mittenpolitik som går förbi, bortom och över de traditionella uppdelningarna i höger och vänster.”

“SD skall således inte svänga åt vare sig höger eller vänster. Vi skall fortsätta framåt och uppåt.”

“Vi har vår styrka i just det faktum att vi är ett socialkonservativt mittenparti som kan hämta väljare från både höger och vänster.”

“Jag tycker att man kommunicerar på ett sätt som är för hårt och radikalt i vissa avseenden. Jag delar inte uppfattningen att partiet bör göra någon tydlig högersväng.”

Hur är det möjligt att efter att ha skrivit detta och ha agerat i enlighet med det på det sätt man gjort, nu i stället genom Oikos kampanja för ren högerpolitik, enbart mot vänstern? “Höger-löftet” var vad man propagerade i årets valkampanj. “Henrik Vinge (SD) har gett sitt höger-löfte”, kunde det heta; “Henrik Vinge står upp för högerpolitik”.

Det är denna helt nya, motsatta politik som jag har svårt att inte uppfatta Karlssons parhäst i det hårdhänta anti-högerkampanjandet 2015 Jomshofs användning av ett ord som “vänsterbliven” som ett uttryck för. Hur kan det inte vara så att Jomshof med detta ord kommunicerar denna nya politik på “ett sätt som är för hårt och radikalt”?  

Efter den avgörande punkten (den hade naturligtvis redan tidigare på flera sätt förberetts) i partiets högersväng 2018, när det hela blev explicit och programmatiskt, återkom jag i min kritik till Karlssons formuleringar från 2015 och tog dem till utgångspunkt för min argumentation för kvarhållandet och vidareutvecklingen av den partiets dittills definierande linje som de så väl representerade. Denna kritik gäller frågan om SD:s hela väsen och grundläggande politiska vision. Det handlar inte bara om ytliga och partiella anpassningar och kompromisser för att möjliggöra den parlamentariska alliansen med högern. Partiets har omdefinierat själva sin identitet. Man kommunicerar nu aggressivt att man är ett högerparti och att man driver en “högerpolitik för att kontra vänstern”, och ingenting annat.

Varför det är fel har jag förklarat i många artiklar. Man uppger med högeridentifikationen och högeralliansen inte bara sin definierande politiska identitet, utan också själva möjligheten att nå de politiska mål som trots allt kvarstår sedan 2015, de för vilka partiet en gång bildades. Och inte bara därför att högerns politik är den primära orsaken till att dessa mål behövde uppställas och partiet bildas, att det främst är högerns politik, den snabbt även av vänstern accepterade nyliberalismen, som resulterat i den situation och de problem partiets själva existens är till för att bekämpa och övervinna. Utan även därför att man alienerar viktiga grupper inom vänstern, och därmed till stor del förlorar förmågan att “hämta väljare från både höger och vänster”. Jag har flera gånger beskrivit det ytliga, kortsynta och allmänt illusoriska i högerns nya tro att vänsterns traditionella väljare genom några smärre opportunistiska tillmötesgåenden av populistnationalismen ska komma att för all framtid gå över till högern. Och i den mån de just nu gör det, är det helt enkelt inte bra.

I stället för att driva den seriösa och självständiga politik Karlsson för sju år sedan så föredömligt beskrev, den politik som ensam svarar mot tidens och verklighetens krav, och i stället för att kvarhålla och vidareutveckla den socialkonservativa ideologi som den byggde på, har SD förfallit till ett föråldrat och därmed närmast barnsligt, meningslöst höger-vänster-spel, som omöjliggör partiets trots allt kvarstående giltiga och legitima syfte. Det är för detta syfte, och den tidigare politik och ideologi som allena motsvarar det, som väljare inte bara från höger utan också från vänster måste hämtas. Att dagens vänster är hopplös – “efterbliven” – i de flesta avseenden betyder inte att man kan bortse från att detsamma gäller högern. Att SD avväpnat och oskadliggjort sig själva genom att ansluta sig till den senare är inte bättre än om de i stället skulle ha gjort det genom att ansluta sig till den förra. Båda är lika oförenliga med den typ av socialkonservatism som är vad som idag behövs. Vänstern är lika oförenlig med socialismen som högern är med konservatismen.

Det kunde kanske framstå som litet märkligt att Stigermarx, som en gång uteslöts ur SD av Jomshof p.g.a. högeravvikelse, nu rycker ut till försvar för samme Jomshof. Men det är ju i själva verket bara logiskt, efter dennes egen, motsvarande högeravvikelse. Om det nu är så illa som Stigermarx’ försvar tyder på, om ordet “vänsterbliven” verkligen är ett etablerat uttryck inom svensk debatt, om det har haft enorm spridning inom svensk höger och gått långt utanför de snäva kretsar som skulle kunna kallas althöger, om det rentav uppfattas som en utmärkt term som inte diskvalificerar Jomshof från att vara en bra politiker, så tvingas jag kanske anpassa mig till denna infantila högers bedrövliga nivå för att göra mig förstådd:

Richard Jomshof är högerbliven.

Den spartanska högern

Daniel Friberg återkommer med ännu ett inlägg på Motpol, efter mitt svarhans första, där han vände sig mot min artikel Alternativhögerns öde. Det nya inlägget inleds med en anekdot om Spartas kung Kleomenes. En ambassadör höll en gång “ett långt och utdraget tal” inför kungen, varpå denne svarade: “Vad du sade i början kommer jag inte ihåg, och vad du sade i mitten kunde jag därför inte förstå, och av den anledningen kan jag heller inte hålla med om dina slutsatser.”

Vad Friberg vill säga med detta är att mitt svar är för långt. “Spartanerna gjorde en dygd av att hålla sitt tal kort och effektivt. När jag läser Jan Olof Bengtssons senaste debattartikel är min första tanke att han har mycket att lära av spartanerna.”

Min första tanke när jag läser Fribergs nya svar är att han har mycket att lära av athenarna. Om Friberg är som Kleomenes, och inte kommer ihåg början och därför inte kan förstå vad jag skrev i mitten, är det förstås inte konstigt att han inte håller med om mina slutsatser. Allt han i nästa mening säger om mitt svar på hans första kritiska inlägg – att det är omotiverat långt, att det är osammanhängande, och att det inte adresserar något väsentligt i hans genmäle – förklaras av denna spartanska mentalitet. Om Friberg i stället gått i athensk skola borde han ha sett varför allt detta är fel. Men Sparta har alltid varit mer kongenialt än Athen för den typ av höger som Friberg representerar. Jag tror detta är själva kärnan i den här debatten.

Korthet har förvisso sin plats. Idag tillhandahåller Twitter exempelvis ett format som bara tillåter det lakoniska (det vill säga lakedaimoniska, spartanska), och som skribenter av alla slag numera använder, så också jag. Även just Alternativhögerns öde var en mycket kort text. Men korthet är otillräcklig för just den fördjupning, nyansering och utveckling som är nödvändig i detta och många andra fall. Och den är verkligen inte alltid förenlig med någon meningsfull effektivitet. Det här är ett problem med hela populistnationalismen. Man möter där samma invändning gång på gång, år efter år. Nu alltså även från en bokförläggare.

I tryckta publikationer, akademins såväl som vissa av kulturlivets och politikens (främst vänsterpolitikens), får man skriva långt, så långt som stora och svåra ämnen kräver. Varför får man inte göra det på nätet? Det finns ingen som helst anledning till det. Och varför får man inte göra det inom populistnationalismen? Det är idag förstås särskilt allvarligt att just populistnationalismen är ovillig att skriva och läsa texter av erforderlig längd på nätet. Det är i själva verket ett avgörande hinder för dess nödvändiga ideologiska utveckling. Dessvärre är det förstås också ett uttryck för just populism i den lägre meningen. Här var det väl meningen att just Motpol skulle vara annorlunda?

I sak borde det visserligen vara överflödigt att göra även detta inlägg långt. Det borde egentligen räcka att uppmana Friberg att försöka överge den spartanska inställningen och förvärva tillräckligt mycket av den athenska för att läsa mitt förra en gång till. Men eftersom ämnet är viktigt och alltså i största allmänhet motiverar stor utförlighet, går jag igenom även vad Friberg denna gång säger. Han kommer åtminstone med litet nytt.

Av obegriplig anledning ser Friberg en motsägelse mellan mitt upprepade påstående att alternativhögern misslyckades på grund av sin identifikation som höger och att jag ger honom rätt angående dess kollaps i kölvattnet av Charlottesville. Naturligtvis var Charlottesville en av följderna just av högeridentifikationen i den urskillningslösa enhetsfrontens form – avståndstagandet från avståndstagandet, som jag brukar kalla det – under parollen “Unite the Right”, en paroll som Friberg fortfarande håller fast vid. Och denna enhet inkluderade ju trumpismen, som, som i alltför hög grad ett faktiskt stöd för den lätt populistiskt maskerade etablissemangshögern, givetvis inte kunde leda till framgång.

Friberg återkommer alltså med anklagelsen att jag inte underbygger mitt påstående om orsaken till alternativhögerns misslyckande, och nu med mindre rätt än efter den korta artikeln Alternativhögerns öde. Men vad som generellt gäller är alltså det jag förklarade i mitt förra svar. Min huvudpoäng rörande problemet med högeridentifikationen kräver i själva verket mycket större utförlighet än den ges i de artiklar av mig som Motpol publicerat. Den större utförligheten finns i min enkla “privata blogg” och på Insikt24. Om man ska välja den enskilda artikel som ger den fullständigaste underbyggnaden är det Invandringspolitik och världspolitik.

Åtminstone en del av bakgrunden bör dock finnas också i flera av mina tidigare artiklar på Motpol. När Alternativhögerns öde återpublicerades på Motpol försvann också de efter texten tillagda länkarna till sju andra artiklar specifikt om alternativhögern som jag skrivit de senaste fem åren. Efter att Patrik Ehn återpublicerat Alternativhögerns öde, dagen före Fribergs svar på den, försökte jag faktiskt påverka vad som skulle återpubliceras genom att skriva till Ehn och påpeka att det fanns flera artiklar som jag tyckte så att säga “saknades” på Motpol. Jag var nämligen själv medveten om vilken ofullständig bild hans urval gav av min argumentation. Jag nämnde Högern och konservatismen, som framstod som lämpligast att först fylla luckorna med, eftersom den direkt vidareutvecklar ett avgörande historiskt tema från den på Motpol i mars 2019 publicerade artikeln Tradition och revolution. Men det finns många fler.

Det är svårt att veta var man ska börja nysta i Fribergs märkliga utläggning om varför jag inte gör nytta i egenskap av intellektuell, varför jag i bästa fall är irrelevant och i värsta fall skadlig för “oppositionen”. Givetvis har jag motståndare, givetvis är media en objektiv kraft, givetvis berodde alternativhögerns nederlag på existerande krafter. Men det här med mig och oppositionen är avslöjande. Oppositionen, “alldeles oavsett vad den väljer att kalla sig”. Friberg menar sig företräda “den av Julius Evola definierade tidlösa, ‘sanna högern’, baserad på eviga värden”. Denna höger, skriver han, “befinner sig i ett strikt motsatsförhållande till den ekonomiska höger”, den “liberala och borgerliga” höger, som han menar att jag inte bara “verkar ha som bedömningsgrund” utan som jag enligt Friberg påstår är vad högern “nödvändigtvis är”.

Här är mina tidigare artiklar på Motpol fullt tillräckliga för att ta Friberg ur sin villfarelse. Det finns flera om den traditionalistiska skolan och en om begreppet “djuphöger”. Men tog sig Friberg till bloggen kunde han tänkas upptäcka att jag också skrivit specifikt om just Evolas förståelse av den sanna högern. Dock illustreras min poäng i Alternativhögerns öde tydligt just av Fribergs formuleringar om den sanna högern och oppositionen. Det står klart att den senare för honom består av dem som, som jag beskriver det, för en urskillningslös kamp mot vänstern, vill “stoppa sosseriet” och så vidare. Förvisso finns bland dem en del evolianer som vill återupprätta feodalismen, men det är så att säga inte de som dominerar torgmötena och mediadebatten. Det gör i stället den liberala, borgerliga, ekonomiska högern – och den populistnationalism som nu, i Sverige, anstränger sig för att bilda ett block med den. Det gör även de radikalnationalister och generiska fascister som också kämpar mot samma vänster, och som genom libertarianismens påverkan blivit alltmer okritiska till den ekonomiska högern i en allmän mening.

Det är det här som Fribergs spartanska tänkande inte tycks uppfatta. Såtillvida som även de enstaka företrädarna för den sanna högern stödjer den falska i en gemensam opposition mot allt vad vänster och socialism heter, saknar den distinktion som Evola förebrår marxisterna för att inte uppfatta betydelse. Där råder i stället i högsta grad den absurda identifikationen, “this insidious confusion”. Om Friberg verkligen tog på allvar att “there is not only no common identity, but on the contrary, there is a clear antithesis”, borde han ju lätt kunna förstå och acceptera åtminstone hälften av min argumentation.

På den enade högeroppositionens möten hörs inte så mycket om att den försvarar “forces and traditions that acted formatively on a group of nations, and sometimes also on super-national unifications, before the French Revolution, before the advent of the Third Estate and the world of the masses, and before bourgeois and industrial culture, with all its consequences and its games, which consist of actions and concordant reactions that have led to the contemporary chaos and to all that threatens to destroy the little that still remains of European culture and European prestige.” Det är exempelvis inte vad alternativhögerns gamle gudakejsare Trump talar om. Tvärtom är det uppenbart att högerenhetsfronten i stället till helt avgörande del formas av “the capitalist, or the conservative and ‘reactionary’ bourgeoisie, which is intent on defending its interests and privileges”. Men även när “sanna” konservativa och populistnationalister faktiskt tar upp något av det Evola talar om i det första citatet, har detta ingen chans att verkligen göra sig gällande så länge de är allierade med det han talar om i det andra citatet.

Friberg å sin sida talar om det “pågående ställningskriget” mellan högern, det vill säga denna samlade opposition, och vänstern. Efter de utförliga Evola-citaten blir det litet svindlande att se allt som de beskrev spartanskt nedkortat, reducerat, förenklat, ja förvanskat till ett ställningskrig mellan “nationalister och globalister”. Det strider direkt mot Evola. Att högern kort och gott är lika med nationalister och vänstern med globalister följer inte logiskt ur någonting i Fribergs inlägg, underbyggs inte på något sätt.

Om man som traditionalist räknar den liberala, borgerliga, ekonomiska högern till vänstern blir visserligen hälften av översättningen till den spartanska kortformeln adekvat. I ett historiskt perspektiv är det förvisso fullt möjligt. Men i så fall undrar man hur den sanna högern någonsin kunde tro på och stödja Trump. Och den måste ju då kompromisslöst förkasta dagens svenska konservativa block. Trump och SD försöker förvisso i någon mån gå emot globalismen, men ingen tvekan kan ju råda om att det är den liberala, borgerliga ekonomin – huvuddelen av Trumps parti, huvuddelen av det konservativa blocket, kort sagt dagens etablissemangshöger – som skapat och som upprätthåller den. Dessutom kvarstår som uppenbart fel reduktionen av den sanna högern till nationalismen. Denna kan naturligtvis lika historiskt välgrundat som den ekonomiska högern hänföras till vänstern.

Fribergs fascismnoja producerar nu ytterligare, märkliga kontorsioner. Vad är det, frågar jag mig igen, som är så problematiskt med min användning av denna term? Varför måste Friberg få bort den, avvisa min användning som ett “monomaniskt ältande”? Det är just denna reaktion som jag skulle vilja se ersatt med den typ av utredning och klargörande, i syfte att genombryta “fascismbarriären”, som jag efterlyst på Identitär Idé.

Friberg avvisar begreppet generisk fascism som syftande till att “bunta ihop personer och rörelser som svårligen kan klassas som ‘fascister’, t. ex. nationalkonservativa partier som regeringarna i Polen och Ungern, under ett stigmatiserande, diffust och kraftigt utvidgat fascistbegrepp”. Så kan det, liksom fascism överhuvudtaget, förvisso användas: som ett “vapen mot den invandringskritiska oppositionen”. Jag instämmer här till fullo med Paul Gottfrieds av Friberg citerade ord, och har förstås även själv skrivit om detta. Jag har ju själv buntats ihop med fascister.

Men även om termen generisk fascism må ha introducerats av Griffin är begreppet verkligen inte nytt eller originellt. Det betyder helt enkelt föreställningen att det finns en generell, allmän fascism som går utöver den italienska, har funnits redan från början, från 20-talet. Tidigast återfanns det hos marxistiska forskare, men i början av 60-talet är det centralt också för den konservative tyske historikern Ernst Nolte, i hans inflytelserika tidiga verk Der Faschismus in seiner Epoche: Action française – italienischer Faschismus – Nationalsozialismus. Det finns ingenting oseriöst med begreppet i sig. Jag ser det tvärtom som oumbärligt, och accepterar helt dess rimligt utvidgade tillämpning av termen fascism, även om det givetvis också är en terminologisk fråga och missförstånd uppstår genom att den italienska termen på detta sätt prioriteras. En stor mängd samhällsformationer av liknande typ har utan tvekan förekommit: fascismen kan därför i en mening legitimt förstås som ett generiskt fenomen i 1900-talets historia, som en fascism i utvidgad mening, och kan såtillvida på intet sätt reduceras till Mussolinis regim i Italien. Det är även så Det fria Sverige ser det.

Fribergs krumbukter inför fascismen snarare förstärker än bryter ned fascismbarriären. Han säger nu att det är omdömeslöst att överhuvudtaget använda termen “fascism” (och även “nazism” och “rasism”), eftersom det är ett fiendens verktyg i ställningskriget, som används för att “tysta samhällskritisk debatt, samt avhumanisera konservativa och andra regimkritiker för att göra dem till lovliga villebråd för censur- och förtrycksåtgärder”.

Det är alldeles för förenklat. Termens missbruk får inte hindra dess rätta bruk. Givetvis är det inte bara legitimt utan nödvändigt att introducera nya begrepp. Men en del av Fribergs avfärdande av begrepp leder också till en språkets fördumning och ett omöjliggörande av samhällskritik, när fienden och vänstern förstås i förenklade, urskillningslösa, spartanska termer. Fribergs terminologi äger utan tvekan sina förtjänster. Men den är inte tillräcklig för att “förstå och förklara vår samtid”.

Jag “klistrar vilt” fascism omkring mig, heter det. Var? Mycket av längden i mitt första svar upptogs av att jag precist och noggrant angav min tillämpning av termen medels konkreta exempel. Fribergs upprördhet framstår som en blandning av att han å ena sidan tror att jag är ute efter att stigmatisera, å andra sidan själv vill dygdsignalera avstånd från fascismen. Det senare implicerar ett accepterande just av den fiendens terminologi där fascism bara är en stigmatiserande term.

Den förenklande bundenheten till högerbegreppet är missvisande ifråga om innehållet i de tankeriktningar som förmedlas av Friberg och hans projekt, Motpol och Arktos. Friberg framställer det som om endast Evolas “sanna” höger är representativ för detta innehåll. Det stämmer inte. Den traditionalistiska skolan – som Evola inte heller är en typisk företrädare för – är bara en av de riktningar som Fribergprojekten ansluter till. De andra är den nya högern och den konservativa revolutionen. Både historiskt och i nuet finner vi här blandningar och föreningar av två eller alla tre, med olika tonvikter och kanske vidareutvecklade med nya idéer (“identitarismen” framstod åtminstone tidigare som möjligen tillförande några sådana). Åtskilligt här går inte att hänföra till någon höger överhuvudtaget.

Detta gäller ju även i viss mån den generiska fascismen. Den borgerlig-liberal-ekonomiska högern brukar distansera sig från den nationalsocialism den historiskt ofta stödde mot kommunismen genom att säga att blotta namnet visar att den är socialism, vänster. Men många nationalsocialister och generiska fascister brukar också bekräfta detta genom att distansera sig från denna höger och själva betona de socialistiska inslagen.

Jag exemplifierade emellertid med Dugins stöd till kommunismen på flera håll i världen idag, men kunde också nämnt Alain de Benoists kontakter med franska kommunistpartiet på 90-talet, då han bland annat föreläste på deras tankesmedja Institut de recherches marxistes, eller Francis Parker Yockeys och Jean Thiriarts visioner om och arbete för enhet mellan Europa och Sovjetunionen. Allt detta finns prefigurerat redan i den tyska konservativa revolutionen, och inte bara hos den extreme, lägre-romantiske och vildvuxne Ernst Niekisch, utan även hos den mer måttfulle Ernst Jünger.

Motpol domineras helt av Joakim Andersen. Under långa perioder är hans artiklar i själva verket de enda som överhuvudtaget publiceras där. För de flesta är han helt enkelt Motpol. I rutan Om skribenten under varje artikel, såväl som på sidan med presentationer av medarbetarna, beskrivs att han “har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist…Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ‘höger’ och ‘vänster’ som något som skymmer vår tids verkliga frågor.” Genom Andersens dominans är denna inriktning i själva verket vad som definierar Motpol; den är vad Motpol faktiskt står för. Och det är vad som gör Motpol bra och intressant. Utan Andersens breda orientering, stora kunskaper, oavbrutna produktivitet och återkommande texter om Marx och andra kända och mindre kända vänstertänkare skulle Motpol inte finnas.

Att paketera allt detta som bara en höger, dessutom snävt definierad som nationalism, låter sig helt enkelt inte göras. Inte ens som en alternativ höger. Friberg ger i Högern kommer tillbaka rådet till den “äkta oppositionen” att överhuvudtaget inte förhålla sig till vänstern: “Frigör dig från vänsterns falska världsbild. Förhåll dig inte till den alls, annat än som en produkt av vansinniga människor som vill dig ont…om du inte har en fallenhet för att dekonstruera nonsens, eller har något perverst intresse för korkad politisk ideologi, förhåll dig inte ens till vänsterns idéer.” Det är den här sant extrema inställningen som ligger bakom Fribergs plötsliga och ovanliga inhopp på Motpol med kritik av mig. Men rådet följs alltså inte heller av vare sig Motpols eller Arktos viktigaste och mest typiska författare.

Såväl de här nämndas som Evolas politiska tänkande är oförenligt med den liberal-borgerlig-ekonomiska högern. Ingetdera kan infogas vid sidan av denna etablissemangshöger i en gemensam opposition mot vänstern. Historien borde, föreslår jag, visa att en sådan enhet inte har fungerat, vare sig för evolianska eller exempelvis katolska traditionalister. Att identifiera sig som höger och urskillningslöst avfärda vänstern, eller åtminstone den väsentliga socialismen sådan den existerade inom vänstern innan denna blev postmodern och postmarxistisk, skymmer i sanning vår tids verkliga frågor, medför en inadekvat förståelse av dagens verklighet, som i sin tur leder till en helt otillräcklig och ofta direkt kontraproduktiv politik. Därför är det ett framsteg att Motpols paroll “Höger om åsiktskorridoren” nyligen ändrats till “Metapolitik för 20-talet”.

Som svar på kritiska frågor och missuppfattningar av min position har jag flera gånger förklarat skälen till att jag tillåtit Motpol att återpublicera artiklar av mig. Motpol är mig veterligen den enda publikation i Sverige som på sympatiskt och djupgående sätt uppmärksammar den kontinentaleuropeiska nya höger som jag eftersträvar en av urskillning präglad dialog med, och den så kallade traditionalistiska skolan, som jag också delvis försvarar. Det förklaras att “Motpols skribenter kommer från skilda bakgrunder och skriver utifrån olika perspektiv”. Och Motpol uppställer endast några få och mycket allmänt formulerade ståndpunkter som gemensamma för samtliga skribenter, och jag har inte några problem att ställa mig bakom dem.

Men till dessa ståndpunkter hör inte Fribergs insisterande på ett numera inte ens som alternativt preciserat högerbegrepp. Jag föreslår alltså att detta är problematiskt för såväl den metapolitiska diskussion som den politik som idag krävs. Det omöjliggör både den nödvändiga urskillningen ifråga om vänstern och, delvis som en följd av detta, de för åtminstone vissa syften lika oumbärliga distinktionerna rörande fascismen. Det begränsar och försvagar den meningsfulla oppositionen på ett sätt som gör den oförmögen att motstå den globala kapitalismens imperialistiska system och därmed uppnå sina mål. Och det är en följd av en spartansk mentalitet som är i akut behov av att kompletteras med en athensk.

Invandringspolitik och världspolitik

Sedan jag började försvara populistnationalismen, med de reservationer och förslag till modifikation och utveckling som mitt – anspråkslösa – politiska skrivande sedan dess huvudsakligen handlat om, har jag faktiskt ägnat betydligt mer uppmärksamhet åt världspolitiken än invandringspolitiken. Försvaret för populistnationalismen hade givetvis med bland annat invandringspolitiken att göra. Men de världspolitiska frågor jag fokuserade på förblev viktiga även oavsett den. Och huvudskälet till mitt ställningstagande för populistnationalismen var att den, redan som blott sådan, sådan jag fann den, hade en bättre linje i åtminstone vissa centrala världspolitiska frågor än både högern och vänstern. När det gällde NATO och den amerikanska imperialismen, neokonservatismen, Mellanöstern och Ryssland var den betydligt mer balanserad. Dess egen, i sig begränsade ideologi var tillräcklig för åtminstone större klarsyn i dessa för Sverige och Europa avgörande frågor. Den möjliggjorde ett även av andra skäl nödvändigt ifrågasättande av den rådande svenska politiska konsensuslinjen på detta område.

Men den inte bara nationalistiskt utan även populistiskt motiverade tendensen att nedprioritera den internationella politikens stora frågor var likafullt stark. Nationalismens hållning var att det generellt var tillräckligt att se till våra egna, snävt nationellt definierade intressen, populismens att utrikespolitiken var alltför komplex, kontroversiell och opinionssplittrande, och att tydliga ställningstaganden därför måste undvikas för att väljare inte onödigtvis skulle alieneras. Men detta blev ett problem även för invandringspolitiken. I en utsträckning som populistnationalismen förbisåg just därför att den var endast en populistnationalism i behov av modifikation och utveckling, hängde invandringspolitiken samman med de världspolitiska frågorna. Invandringsproblematiken kunde helt enkelt inte hanteras utan förståelse för och rätta ställningstaganden i världspolitiken.

I och med populistnationalismens – i Sverige SD:s – strävan efter en allians med den gamla atlanticistiska högern har situationen förändrats och förvärrats. Inte så att benägenheten och motiven för att underbetona utrikespolitiken har minskat. Utan så att bakom den oförändrade populistisk-nationalistiska hållningen av ensidig upptagenhet med inrikespolitiken – och primärt invandringens inrikes konsekvenser – nu döljer sig ett av denna allianssträvan betingat gradvis uppgivande av den tidigare självständiga utrikespolitiska kursen. Det finns ett akut behov av ett fortsatt och fördjupat klargörande av dessa sammanhang, både på grund av de världspolitiska frågornas betydelse i sig och i allmänhet, och på grund av deras specifika och fortfarande alltför ofta förbisedda betydelse för invandringsfrågan.

1

Förhållandena vid USA:s gräns mot Mexico har länge varit katastrofala. Dagens migranter kommer, säger den nytänkande amerikanske socialisten Caleb T. Maupin, som jag uppmärksammat här några gånger de senaste åren, främst från de fattiga, instabila, av vålds-, brotts- och drogkaos präglade amerikanska klientstaterna i Centralamerika, främst Honduras och Guatemala. De kommer inte från socialistiska Nicaragua, som, om än långsamt, kunnat kontinuerligt minska fattigdomen och utvecklas. För lösningen av problemet föreslår Maupin därför vad han kallar en “SandinoZapata Economic Corridor”, ett stort, statligt, postimperialistiskt samarbetsprojekt mellan USA, Kina, Mexico och Nicaragua, med massmobilisering för “emergency development”, strategisk ekonomisk utveckling och uppbyggnad – infrastruktur av alla slag – av främst dessa i mycket förhärjade och utplundrade länder, men även Mexico. Maupin är inspirerad av det kinesiska Belt and Road-tänkandet och dess formuleringar om ömsesidiga fördelar – men med USA anslutet till det.

Maupin har ett ganska kompromisslöst, om än i väsentliga avseenden nyskapande paleovänsterperspektiv, om jag får kalla det så, vilket i sig möjliggör ett avsevärt mått av sympati för konservativa och nationella perspektiv, ja även för arbetare vars protest mot massinvandringen eller andra kapitalismens missförhållanden tar sig skeva uttryck i stöd för Trump, alternativhöger, konspirationsteorier, rasism. Han har också uttalat sig förstående om Alexander Dugin, och medverkat på ett seminarium tillsammans med honom. Man måste säga att han har en hel del gemensamt med den oundvikliga nya sociala-media-trend i USA som kallats postvänstern, som ibland tycks ha börjat utforska också vad som skulle kunna kallas den posthöger som representerar det väsentliga konservativa och traditionalistiska tänkandet i opposition mot den existerande högern (för egen del brukar jag föreslå att även det måste överskridas, och har därför talat om en “post-paleokonservatism”). Båda dessa riktningar, såväl som deras karaktäristiska förening, har länge funnits i den europeiska debatten.

Maupin bygger emellertid tydligare än de flesta på den äldre socialistiska erfarenheten, såsom alltså skild från den nuvarande vänstern. Och det blir mer och mer uppenbart att det är i Maupins konkreta förslags allmänna riktning som en lösning av migrationskrisen måste sökas. En positiv och konstruktiv riktning. På ungefär samma sätt som det rimligen är så att, som Maupin också framhåller, energi- och klimatfrågorna måste lösas genom framsteg i forskningen – en forskning som på centrala områden rentav hindrats av politiska skäl. Man kan invända att en stor migration har skett från Venezuela – visserligen inte till USA, men väl till Colombia – de senaste åren, och att Venezuela är ett med Nicaragua delvis jämförbart socialistiskt land. Men det är också ett land som på grund av sina oljetillgångar är långt mer utsatt för de stora amerikanska oljebolagens och oljebankernas – det vill säga det som länge varit själva kärnan i det atlanticistiska systemet – motstånd, interventioner och sanktioner, givetvis även medels systemets politiska makt, och att det är dessa som orsakat de politiska och ekonomiska störningarna. Maupin har med viss utförlighet analyserat dessa faktorer och sammanhang. Man kan också framhålla att det finns andra, mindre länder med något slags socialistiska regeringar i denna del av världen som av andra skäl ännu har uppenbara, migrationsgenererande problem, som El Salvador. Och att även invandrare från Mellanöstern, Asien och Afrika korsar gränsen.

Även många andra frågor inställer sig givetvis, en del av vilka anges i mina tidigare formuleringar om 1900-talets socialism och kommunism. Formerna för samarbetet med de existerande regeringarna, förhållandet mellan demokrati och statsmakten såväl som mellan den statliga planeringen och den ekonomi som utvecklas på basis av den nya uppbyggnaden, Kina i största allmänhet, de individuella, eller som jag ofta föredrar att beskriva dem, personalistiska frihetsfrågorna – allt detta är givetvis också ämnen som tarvar behandling. Men låt oss till att börja med försöka förstå den situation man faktiskt står inför och vad den i verkligheten kräver. Låt oss vänta med dessa andra frågor ett ögonblick och hålla oss till just lösningens allmänna inriktning, i ljuset av migrationsproblematikens art och omfattning.

Ekonomisk utveckling, förbättrade materiella förhållanden, löser i fall som Centralamerikas åtminstone en hel del grundläggande problem. Men, insisterar Maupin, den globaliserade monopol- och finanskapitalismens systematiskt våldsunderstödda så kallade marknad förmår inte åstadkomma en sådan utveckling: hade den gjort det skulle den ägt rum för länge sedan. Hans analys bekräftas, tror jag, av Aviva Chomskys (Noams dotters) nya bok Central America’s Forgotten History: Revolution, Violence, and the Roots of Migration, såväl som av Oscar Martinez’ A History of Violence: Living and Dying in Central America från 2016; och ett centralt verk om USA:s allmänna förhållningssätt till hela Latinamerika som är relevant som bakgrund är Greg Grandins Empire’s Workshop: Latin America, the United States, and the Making of an Imperial Republic. I detta sammanhang bör också nämnas att den stora invandringen till USA från Mexico varit en direkt följd av nyliberala NAFTA:s effekter inte minst för det mexikanska jordbruket. I verkligheten står här, i Maupins vision, det skapande mot det förstörande, eller, med de termer han använder i titeln på en av sina böcker, “city builders” mot “vandals”. Det har länge varit lätt att se att globalkapitalismen inte är vad de nyliberala propagandisterna säger att den är, inte gör vad de säger att den gör. Det är idag primärt det sönderfallande, av USA upprätthållna unipolära världssystemet som på olika sätt orsakat den destruktiva massmigrationen.

Naturligtvis säger även högern och det amerikanska etablissemanget att det är ekonomisk utveckling i de regioner migrationen kommer från som ska stoppa den. Aviva Chomsky delar inte Maupins åtgärdsprogram eftersom hon tillhör den problematiska del av vänstern som inte ser migrationen som ett problem utan som i sig en del av lösningen. Men hon har en klar uppfattning om det bedrägliga i högerversionen av den ekonomiska utvecklingens argument:

“Biden and Harris are only recycling policy prescriptions that have been around for decades: promote foreign investment in Central America’s export economy, while building up militarized ‘security’ in the region. In truth, it’s the very economic model the United States has imposed there since the nineteenth century, which has brought neither security nor prosperity to the region (though it’s brought both to U.S. investors there). It’s also the model that has displaced millions of Central Americans from their homes and so is the fundamental cause of what, in this country, is so often referred to as the ‘crisis’ of immigration.

In the 19th and early 20th centuries, the U.S. began imposing that very model to overcome what officials regularly described as Central American ‘savagery’ and ‘banditry.’ The pattern continued as Washington found a new enemy, communism, to battle there in the second half of the last century.

Now, Biden promises that the very same policies – foreign investment and eternal support for the export economy – will end migration by attacking its ‘root causes’: poverty, violence, and corruption. (Or call them ‘savagery’ and ‘banditry,’ if you will.) It’s true that Central America is indeed plagued by poverty, violence, and corruption, but if Biden were willing to look at the root causes of his root causes, he might notice that his aren’t the solutions to such problems, but their source.”

– – –

Hos Maupin finner vi en vision för ett USA som självt börjar frigöra sig från detta system, från vad vi kallar atlanticismen, från den amerikanska imperialismen, från det som dagens globalkapitalism primärt är en förlängning av. Det är en frigörelse som, hävdar han, kunde göra USA till ett i positiv mening ledande land, som åter kunde sätta i rörelse dess fortfarande – trots systemets försvagande verkan – avsevärda dynamiska energier för ett konstruktivt syfte, kunde göra det till ett verkligt efterföljansvärt exempel för världen.

Återigen, vad Maupins program visar är i vilken allmän riktning den rätta hanteringen av migrationsproblematiken är att söka. Och detta gäller, vill jag föreslå, även för Europa, där situationen med migranter främst på Medelhavet är ännu allvarligare. Fallet är visserligen i mycket annorlunda. Missförhållandena i de länder migranterna kommer från är värre, och deras orsaker delvis annorlunda. Länderna är fler och mycket större. De av massmigranterna från Mellanöstern och Afrika som kommer till Europa och uppvisar ett av våldsbrottslighet präglat beteende, en av islamsk radikalism motiverad aggression, och kulturella och sociala mönster helt oförenliga med de europeiska, det vill säga det som ger upphov till den mest uppseendeväckande och påträngande delen av problematiken och den största opinionsmässiga reaktionen i mottagarländerna, har ofta i stor utsträckning sänkts ned i kulturlöshet av nykapitalismens direkta och indirekta aktioner och effekter, och mer eller mindre övertygats av samma nykapitalisms postmoderna vänsterideologi att de så att säga har rätt att bete sig på detta sätt när de kommer hit. De tillhör generationer som aldrig kommit i åtnjutande av den paleosocialismens konservativa, till humanitet fostrande disciplin som väl i åtminstone några fall och under en tid den nationella frigörelsens ledarskap förmådde erbjuda i några av deras hemländer.

Insatsen i denna del av världen skulle behöva bli mycket mer omfattande och tidskrävande, och väl överhuvudtaget inte kunna beskrivas som ett begränsat projekt av Maupins slag, utan snarare som en mer generell ny politik för de involverade länderna. Men det innebär inte att den allmänna inriktning som hans utväg för Centralamerika representerar är irrelevant och felaktig. Vi vet tillräckligt om de också i mycket likartade orsakerna till migrationen från dessa länder; den relevanta litteraturen om Irak, Libyen och Syrien är oöverskådlig. En uppbyggnad av samma slag är vad som även i detta fall borde diskuteras som långsiktig, humanitär lösning i invandringsfrågan.

Av central betydelse här är förstås att Irak, Libyen, Syrien och tidigare även exempelvis Egypten ju nådde långt, om än med historiskt och kulturellt betingade hårda nypor, i en sådan uppbyggnads riktning före den av USA-imperialismen åstadkomna förstörelsen medels de egna krigen, kupperna och sanktionerna, den islamistiska radikalism den särskilt sedan 70-talet, och även på annat håll, understödde och mobiliserade, och de allmänna effekterna av den globalistiska ekonomin. På internätet hittar man lätt många bilder från länder som dessa före denna mobilisering, ja även många från det mindre utvecklade Afghanistan före de jihadister Brzezinski mobiliserade 1979, inte minst från Saudiarabien, för att förmå Sovjetunionen att intervenera och därmed gå i en “fälla”, få “sitt eget Vietnam”. På bilderna kan vi se vad som var på gång före denna atlantimperialistiska politik. Vi kan följa en modernisering i stor utsträckning på dessa länders egna villkor, ända tillbaka till första hälften av 1900-talet: fattig landsbygd förvisso, men även framväxande moderna stadsmiljöer med kvinnor i högre utbildning och liknande. Där finns med andra ord inhemska traditioner att anknyta till. Den amerikanska radikalislamismen är förstås för närvarande ett formidabelt hinder, men det finns ingen annan väg: de krafter som representerar detta historiska arv måste, såvitt jag kan se, under urskillning stödjas och förnyas. Atlantimperiet flyr nu de jihadister det en gång självt släppte lös i Afghanistan. Men på ett djupare plan borde imperiets nedgång även medföra en försvagning av den wahhabism – och de liknande rikningar – det så länge direkt och indirekt befrämjat. Maupin har också diskuterat en liknande satsning som den för Centralamerika även i Afghanistan, varifrån ny migration nu kan väntas: en utveckling av Belt and Roads redan existerande China-Pakistan Economic Corridor, som involverar även Ryssland, Indien – och USA.

Ytterst pekar denna typ av åtgärder förstås mot behovet av framväxten av ett nytt världssystem av internationell samverkan, som övervinner såväl kapitalismens som marxismens fel och som formar mer mogna ledare, bortom dagens ofta just genom en alltför ensidig och långt driven populistnationalism – även, i olika former, i andra delar av världen än väst – förnyat trånga horisonter och motiv. Det samtida väst är ju inte heller i allo något allmänkulturellt föredöme, liksom inte heller den realexisterande socialismen var det. En nyskapande modernitet måste förenas med en nyskapande traditionalism. Maupin har, liksom sedan länge de flesta socialistiska länder, omprövat marxismens alltomfattande materialism och religionsfientlighet. Som han påpekar är det idag rentav så att medan de socialistiska länderna normalt insisterar på värdet av religionen, är den så kallade “nya ateismens” ledande figurer militanta försvarare av USA-imperialismen. Men hans omprövning tycks ännu alltför ensidigt bygga på den vanliga inomvärldsliga tolkningen av abrahamismen och Jesus som socialismens föregångare. Övriga dimensioner tycks ännu inte spela någon större roll, och filosofiskt förefaller han i sina analyser ofta tillämpa den dialektiska och historiska materialismen tämligen oavkortad. Man kan kanske säga att någon verklig andlig insikt av den typ som är viktig även för samhällsförståelsen ännu inte präglar hans utläggningar på det sätt som delvis är fallet hos den framstående australiensiska socialisten Caitlin Johnstone. Inget samhällssystem som inte i tillräcklig utsträckning bestäms av den verkliga andlighetens krafter kan, som hon framhåller, i längden bestå; den rena profanhumanismen är, liksom givetvis profanantihumanismen, en ren blindhet, och denna blindhet var en huvudsaklig orsak till den historiskt existerande socialismens nedgång, liksom den i lika hög grad är en orsak till det värre förfall som dagens globalkapitalism i flera avseenden representerar. De filosofiska resurserna för den nödvändiga kompletteringen av Maupins projekt med en för dess syfte adekvat förståelse av de andliga och kulturella dimensionerna är dock lätt tillgängliga.

– – –

Men vilka skulle, i politiskt organiserad form, förespråka denna uppbyggnadens väg som just åtgärdsprogram i invandringsfrågan? De främsta invandringskritikerna, och därmed de som borde vara mest angelägna att finna fungerande lösningar, är förstås populistnationalisterna. Maupin är inte populistnationalist. Och hans förslag är framför allt helt oförenligt med både den amerikanska och den europeiska populistnationalismens nuvarande högervägval. Populistnationalismen ser förstås olika ut i olika länder. I Europa präglas inte minst Alternative für Deutschland av intern spänning orsakad av starkt motstånd mot denna orientering, trots att den där, till skillnad från svenska SD, överensstämmer med partiets ursprung. En utbredd tendens kan ändå konstateras: i flera europeiska länder har populistnationalismen redan bildat regering tillsammans med den gamla högern. I USA kom tendensen att förkroppsligas av Trump. I Sverige har SD, delvis med inspiration från Trump, med sin satsning på högerblocket och därmed kapitalist- och krigsatlanticismen också valt fel sida för denna uppbyggnadsväg som svar på migrationens utmaning. De som för inte länge sedan i så stor utsträckning representerade en legitim folklig reaktion mot den radikala globalkapitalism som högerns konservativa varken kunde eller på allvar ville ifrågasätta och som därför erbjöd ett verkligt alternativ för marginaliserade konservativa, samtidigt som de av samma skäl vann missnöjda väljare från pseudovänstern; de som gjorde en så avgörande insats för att politiskt lyfta problemen med massinvandringen, som förändrade hela debatten i denna fråga – de går nu i fel riktning, går i just denna problematiska högers riktning.

Med detta val blir populistnationalismen mer och mer en vanlig högerpopulism. Världsekonomin förstås i de konventionella marknadstermerna, och satsningar av det här beskrivna slaget framstår som bistånd, något som man generellt är negativt inställd till. På grund av biståndets hittillsvarande ineffektiva och korrupta karaktär i många fall kan denna negativitet även av den utpräglade marknadsliberalismen framställas i slående rättvisetermer, som att pengar överförs “från fattiga i rika länder till rika i fattiga”. Och populistnationalisterna vänder sig givetvis särskilt mot bistånd till länder som vägrar ta tillbaka sina egna migranter. Bland radikalnationalisterna tillkommer rasteoretiska överväganden. Kan dessa länder överhuvudtaget utvecklas? Missförhållandena i vad som brukade kallas tredje världen beror enligt dem varken på några historiskt relativa och föränderliga kulturella faktorer eller på något agerande från västerlandets sida, utan på biologiskt betingad, konstitutiv, intelligens- och karaktärsmässig underlägsenhet hos denna del av mänskligheten. Västerlandets imperialism är tvärtom, som många av dess egna ideologer förr framställde det, och om detta överhuvudtaget anses ha varit möjligt, det enda som höjt den till civilisation. Men det kan alltså lika gärna bedömas så att ingenting överhuvudtaget kan göras åt de rådande förhållandena. Det enda vi bör göra är i så fall att, oavsett ekonomiska relationer, på något sätt hålla dessa människor borta från våra länder.

Det är extrema positioner som förbiser vad som, om än ofullkomligt, i flera fall bevisligen har åstadkommits. Inte främst av det vanliga, hittillsvarande biståndet från västvärlden, dess storföretags investeringar eller IMF:s lån, utan från den annorlunda typ av utvecklingssatsning som det vi här diskuterar i verkligheten representerar. Det är inte så att kapitalistländerna – i samarbete mellan statsmakten och storföretagen – och de globala kapitalistinstitutionerna inte också gjort uppbyggnadssatsningar. Men generellt tycks förhållandet mellan den sig globaliserande västkapitalismen och de länder som blivit föremål för dessa insatser visa att de inte fungerar som de måste för att missförhållandena ska kunna avhjälpas. Kapitalismens grundstruktur gör att också imperialismens karaktäristika i stort måste kvarstå, och resultatet av just det är ofta att förhållandena rentav förvärras; när länderna ifråga uppnår eller eftersträvar politiskt och ekonomiskt oberoende, är det våld och förstörelse som är den enda responsen. Den uppbyggnad Maupin talar om är något annat. Man måste sätta sig närmare in i Belt and Road-tänkandet såväl som Kinas egen utveckling, man måste beakta hur, oaktat många problem, Sovjetunionen, visserligen till stora kostnader för Ryssland, lyckades jämförelsevis väl med uppbyggnadssatsningar i samarbete med de många fattiga och underutvecklade republiker som ingick i den, och man måste studera dess liknande projekt i Mellanöstern och andra delar av världen för att förstå vilken historisk erfarenhet det är Maupin på nytt sätt väger in i sin argumentation.

Högerkonservatismen talar för närvarande många stora ord i Sverige. Men de avgörande, obekväma frågorna måste mer än någonsin ställas. Representerar den överordnade värden eller överordnade irrationella vinstintressen? Tror den på ett nyskapande bevarande eller fortsatt destruktiv förändring? Är den mer än bolagshöger? Står den verkligen för något annat och mer än “liberalism”? Är den för eller mot den ständigt alltmer åsiktsförtrycks-, vålds- och krigsberoende dekadenskapitalismen? Står den på uppbyggnadens eller nedrivningens sida? Och inte mist: vill och kan Reinfeldts gamla höger på allvar lösa problemen med invandringen?

Det finns en marginal inom vilken högern givetvis kan ändra sig i enlighet med en meningsfull konservatism och därmed möjliggöra en verklig, politiskt funktionell parlamentarisk allians med populistnationalismen. Men bortom denna marginal framstår svaren på dessa frågor ändå som uppenbara. Högerns konservatism är en liberalkonservatism som, som sådan, inte kan stå för något annat än det som åtminstone på någon omväg är förenligt med den i väst rådande, alltmer korrupta ekonomiska (o)ordningen. Även de mer distinkt konservativa elementen i dess ideologi tjänar till att legitimera denna ordning. Det är deras oundvikliga funktion. Inte en en enda framträdande offentlig person som vidkänns beteckningen konservativ motsätter sig mig veterligen detta system; inte en enda önskar ett Europa som på allvar börjar frigöra sig från det och spela en egen roll i en framväxande multipolär värld som självständig världsmakt. Vår ekonomi och vår politik anses alltför sammanslingrade med det. Som parlamentariskt organiserad är högern rent konstitutivt ett instrument för dess ekonomiska och geopolitiska intressen, och kan därför inte utgöra något alternativ. Och det är inte minst i migrationsfrågan som detta blir ödesdigert.

Det nya problemet med SD är att de inte längre ens vill i tillräcklig utsträckning dra högern åt annat håll. Det är inte alls fel att SD i den nödvändiga rörelsen bort från den gamla radikalnationalismen även har vidgat och modifierat de enklare och snävare momenten i den äldre populistnationalismen överhuvudtaget, genom att införliva väsentliga element av en utvecklad, filosofisk konservatism som Roger Scrutons. Det är tvärtom ett utomordentligt framsteg, en avgörande korrektion, en högst välkommen fördjupning och utveckling, som även jag själv förespråkat. Detsamma gäller, och i ännu högre grad, den i Uppsala verksamme partiföreträdaren Simon O. Petterssons bidrag att lyfta fram svenska konservativa profiler. Problemet, som det allt tydligare kommit att framstå, är den nya orientering mot och koppling till den existerande högern och därmed atlanticismen som åtföljt denna förändring. Tyvärr är de naturliga såtillvida som konservatismen, sådan den finns representerad i det samtida Sverige, sedan länge helt tillhör det sammanhanget allena. Orienteringen och kopplingen var förstås, som en självklarhet, förhanden även hos Scruton själv. Det är inte minst därför Petterssons svenska historiska motvikt, som för partiet borde vara mer näraliggande, är så viktigt. Den förenas hos honom också med en kontinentaleuropeisk, främst tysk, kulturell och historisk orientering som för partiet är ett lika oundgängligt komplement.

Överhuvudtaget gäller dock att tillägnelsen av en intellektuell konservatism hittills är alltför smal och begränsad, och numera alltmer tycks bestämmas av de krav som ställs av den politiska alliansen med atlanthögern. Det vill säga, att den börjar ytterligare inskränkas och snedvridas i riktning mot den neokonservatism och liberalinterventionism som man tidigare varit explicit kritisk mot, liksom, återigen, mot ett alltmer reservationslöst accepterande av hela det fortfarande västcentrerade ekonomiska system som alstrat den problematiska versionen av globaliseringen. Även i den amerikanska konservatismen finns ju andra och djupare riktningar som själva vänder sig mot den amerikanska imperialismen, och som borde vara långt mer relevanta för ett parti som SD. Jag tänker här förstås inte minst på den riktning som representeras av Claes Ryns så kallade värdecentrerade historicism, men även på vissa traditionella delar av den äldre amerikanska konservativa rörelsen, och inte minst delar av den paleokonservatism som Karlsson tyvärr redan 2015 gick ut med en sakligt problematisk, alltför generell markering mot. Att SD, kommande utifrån, från populistnationalismen, misslyckades med att känna igen vilken amerikansk konservatism som stod i störst överensstämmelse med dem själva, var illavarslande. Det har länge varit i tidskrifter som The American Conservative och Chronicles som vi funnit det levande vidareförandet av det verkligt intressanta och förblivande relevanta i den amerikanska intellektuella konservatismens tradition. Deras svaghet har varit den utsträckning i vilken de i sina spalter kvarhållit den libertarianska falangens representation, men den senaste tiden har denna sida av den konservativa rörelsen börjat kompromisslöst attackerats från en ny, mer distinkt och konsekvent post-paleokonservativ position av framför allt Pedro Gonzalez, inte bara i Chronicles utan också i flera stora media.

2

Den atlanticistiska nyorienteringen med dess problematiska globalpolitiska implikationer har i SD pågått under lång tid. Under de första åren efter mitt ställningstagande för det populistnationalistiska partiet motsvarade det i stort mina förväntningar. Att minnas är särskilt hur det, ensamt av riksdagspartierna, våren 2011 försökte motsätta sig det förödande kriget mot Libyen. Om det, som vissa säger, är så att Håkan Juholt tvingades bort för att han råkat säga att Sverige inte borde deltaga i det, är det lätt att förstå hur starka de krafter som SD utmanade är. Dessa i mycket dolda krafter skulle kunna tänkas vara en icke obetydlig faktor även i det motstånd mot SD som formulerats i termer av partiets nazistiska rötter, främlingsfientlighet och rasism. Men en gradvis förskjutning var på gång. Det märktes bland annat under Ukraina- och Syrienkriserna. Tydligast blev det i förhållningssättet till NATO. Alltmer framstod det därför som naturligt att stödja det gamla ungdomsförbundets linje i de utrikes- och säkerhetspolitiska frågorna. Det blev i allt högre grad möjligt att se att de kvalifikationer och egenskaper som var nödvändiga för att motstå det tryck av påverkan som till och med Vänsterpartiet fallit för saknades i partiledningen. För hur totalt bestämmer inte detta tryck de borgerliga partiernas politik, de partier som SD nu själva började sakpolitiskt närma sig och eftersträva en allians med?

Men det var först med den explicita satsningen på det “konservativa blocket”, och därmed så småningom på tankesmedjan Oikos, som de avgörande nya stegen togs mot ett mer entydigt uppslutande bakom borgerligheten och dess orubbligt korrupta atlanticism. Under Trumps tid som president kom Mattias Karlsson att fästa sig vid vad han uppfattade som en stor skillnad mellan Demokraterna och Republikanerna, som legitimerade detta steg. Och visst hade han på ett plan rätt i mycket. Trump var verkligen, i sina anpassningar till den, sitt spelande på och utnyttjande av den, en ofullgången produkt av den amerikanska populistnationalismen, och därmed ett högst signifikativt nytt fenomen. “I likhet med den europeiska vänstern har man omfamnat den revolutionära identitetspolitiken med hull och hår”, konstaterade Karlsson i DN inför det senaste presidentvalet ifråga om Demokraterna. “Sammanhållande patriotism och likhet inför lagen har bytts mot radikalfeminism, rasifieringsteorier, krav på särlagstiftning för olika grupper och en iver att riva ned och smutskasta landets historia och institutioner, på ett sätt som nästan för tankarna till Maos kulturrevolution. I månandet om sina revolutionära element har även stödet för lag och ordning fått stryka på foten. Över hela landet har ledande demokrater framfört krav på att avveckla polisen och tagit våldsamma demonstranter i försvar.” Och inte minst: “I kölvattnet av detta har Demokraternas tidigare stöd för yttrandefriheten försvagats. Demokraterna är i dag mycket mer benägna än Republikanerna att stödja olika former av censur på internet och att försöka hindra oliktänkande från att tala vid landets universitet.”

Tyvärr saknades emellertid en djupare förståelsen av allt detta. Och det är inte minst denna brist som lett Karlsson, hans parti och hans tankesmedja fel. SD missuppfattar det de kritiserar när de hänför det till den äldre vänsterns revolution. Skillnaderna mellan Trump och Demokraterna var på intet sätt sådana att de legitimerade SD:s nyorientering. Det är knappast riktigt att säga att “Demokraternas vänsterfalang” idag generellt är “starkare och mer radikal än vad den kanske någonsin varit”, om man inte med “vänsterfalang” menar en distinkt, ny typ av vänster, skild från den som, i detta parti, främst F. D. Roosevelt och hans anhängare under en tid kom att stå för. Bernie Sanders är visserligen ett äldre slags socialdemokrat, men han är inte representativ för vänsterfalangen i dess helhet; mer och mer är det personer som Alexandria Ocasio-Cortez som sätter sin prägel på den. Dagens dominerande wokevänster, inklusive inte minst dess invandringspolitik, är inte bara ofarlig för den amerikanska kapitalismen, utan låter sig med fördel användas av denna för att lura progressiva vänstermänniskor över hela världen att acceptera den och dess internationella våldsordning som god, som i sig lika progressiv. I själva verket är den en etablissemangets egen skapelse. Det är detta som en socialmedial paleosocialistisk postvänster nu slutligen genomskådar och revolterar mot även i USA. Som twitterprofilen Benedict Cryptofash (namnet är ironiskt, riktat mot pseudovänsterns sätt att avfärda postvänstern) pregnant uttryckt det: “Wokeness is not a religion and it is not an ideology, in the pluralistic, anti-Marxist sense of one set of ideas among many. It is pure ideology itself, that which conceals social contradictions in the interests of the dominant class.”

Karlsson förklarar att “många socialkonservativa patrioter” tidigare föredrog det demokratiska partiet, som länge behöll “en socialkonservativ ådra”, under det att det republikanska präglades av “kallhamrad neokonservatism och nyliberalism”. “Då var det”, menar Karlsson, “Republikanerna som förespråkade öppna gränser och globalism, alldeles oavsett vilka konsekvenser det fick för den amerikanska arbetarklassen. Då var det Republikanerna som stod närmast det militärindustriella komplexet, och som var mest benägna att starta krig på olika platser i världen med åtföljande flyktingvågor över Europa som följd.” Men nu är “rollerna ombytta”. Det är tydligt att utgångspunkterna för bedömningen här är SD:s tidigare och sunda. Men beskrivningen är överdriven och på flera sätt problematiskt ytlig.

Trump har inte förändrat – och skulle knappast ha kunnat förändra även om han velat – det faktum att Demokraterna och Republikanerna med endast obetydliga variationer står för ett och samma politiska och ekonomiska system, företräder i stort samma intressen, och därmed framför allt för en i det väsentliga identisk utrikespolitik. Olikheterna mellan partierna ifråga om det Karlsson räknar upp gör ingen väsentlig skillnad i dessa grundläggande avseenden; det handlar bara om olika strategier på några områden och för några syften. De Trump vände sig mot i sitt ifrågasättande av krigen var lika mycket andra republikaner som demokrater. Allt är förvisso relativt här, men som Maupin framhållit stod Trump närmare just det militärindustriella komplexet, medan Demokraterna länge generellt förlitat sig mer på CIA och färgrevolutioner. Karlsson ger enbart Obama skulden för att ha medverkat till att beväpna al-Qaida-anslutna grupper i Syrien, och förbiser att även McCain var involverad i detta. I direkt kontinuitet med sina republikanska föregångare fortsatte Trump USA:s krig och svältsanktionspolitik, bombade Syrien, dödade Qasem Soleimani och en ledande iransk kärnfysiker. En närmare blick visar att Trump överhuvudtaget inte medförde någon förbättring ifråga om krigen, även om han inte själv – och som så många Trumpanhängare är det endast detta Karlsson tar fasta på – startade något nytt. Hans vallöfte var ju att stoppa dem.

De “fredsprocesser i Mellanöstern” som Trump “lyckats få i gång” och som “knappast någon trodde var möjliga” var i hög grad något annat än vad Karlsson ger sken av. De rörde länder som aldrig legat i krig med varandra, och planen för palestinierna förtjänar överhuvudtaget inte namnet “fredsplan”. Allt detta var led i Trumps oreserverade stöd till Netanyahu och hans ockupationspolitik, liksom i bildandet av en större allians mot Iran. Det ensidiga stödet till Israel tog sig också andra nya uttryck (Golanhöjderna, ambassadflytten till Jerusalem), och det var sannerligen inte något som ingav hopp om slut på krig “med åtföljande flyktingvågor över Europa som följd”.

Även på den ekonomiska politikens område är det endast fråga om olika strategier, betingade av det relativa inflytandet från olika grupper och nivåer i den amerikanska ekonomin; också detta är något som Maupin specialiserat sig på. Demokraterna vill riva upp framgångsrika ekonomiska högerreformer och kraftigt höja företagsbeskattningen, klagar Karlsson. Men liksom redan i den tidiga statsmonopolismen den svenska industrins storägare samarbetade nära med och gynnades av socialdemokratin under dess klassiska period, och de borgerliga partierna, som levde kvar i en föråldrad, verklighetsfrämmande föreställningsvärld från 1800-talet och fortfarande lallade om den fria konkurrensen och allt det andra överspelade, till och med hamnade i motsatsställning till dessa näringslivets toppar, har för de mäktigaste grupperna och den högsta nivån av monopolister och finanskapitalister i USA Demokraternas större välfärdssatsningar alltid bara varit en mer modern, tidsenlig, intelligent och långsiktig politik för systembevarande än de enkla, populistiska och för högerväljarna lättbegripliga skattesänkningarnas. “Tax me more”, som Warren Buffett uttryckte det. Han har inte bara råd; han vinner på det.

Avslutningsvis kommer Karlsson in på vad som mest av allt oroar honom med den destabilisering och försvagning av USA:s “fundament och ekonomi” som han menar att Demokraternas politik leder till: “Detta är allvarligt, inte minst därför att alla tecken tyder på att västvärlden är på väg att dras in i ett nytt kallt krig med det kommunistiska Kina.” Dras in? Här bliv verklighetsbilden mycket skev. Vilka eller vad är det som drar? Och: “Ska väst kunna stå emot kommunist-Kinas alltmer aggressiva ambitioner är ett starkt USA med ett kompromisslöst antikommunistiskt ledarskap oundgängligt.” Aggressiva ambitioner? Med vilka ord skulle Karlsson beskriva det USA-centrerade “väst”-imperiets medels otaliga militärbaser och ständiga krig upprätthållna unipolära ordning, vilken ingenting Kina hittills gjort kommer ens i närheten av? Vad handlar enligt Karlsson de krig han själv nämner om? Här finns inga som helst verkliga skillnader mellan de två valmöjligheter folket ges i den oligarkstyrda amerikanska demokratin. Genom sitt nya organiserade samarbete med Republikanerna och ledande amerikanska etablissemangskonservativa tankesmedjor, tidigare alltså åtminstone delvis motiverat av den felaktiga uppfattningen av Trumps politik, stödjer SD alltmer urskillningslöst ett enhetligt och i samma utsträckning av Demokraterna upprätthållet system som genom den globaliserade imperialismen också i hög grad är internationellt eller supranationellt, och som helt enkelt inte kan erbjuda något verkligt och långsiktigt svar på migrationsproblematiken eftersom det i sig är dennas orsak. Invandringspolitiken kolliderar med världspolitiken.

Det står från början klart att den förändring av invandringspolitiken en framgång för SD:s högerblockstrategi eventuellt skulle kunna medföra i jämförelse med dagens svenska regering kommer ha avgörande, rent principiella begränsningar. Man skulle rentav kunna säga att SD med denna kortsiktiga strategi riskerar att avhända sig själva möjligheten till en verklig lösning. Både dagens populistnationalister och den gamla högerns liberalkonservativa avvisar givetvis en politik av Maupins typ, men ingen av dem erbjuder någon tillnärmelsevis tillräcklig annan.

– – –

Det problem när det gäller tänkandet kring invandringsfrågans lösning som främst aktualiseras av Maupins program är naturligtvis populistnationalismens simplistiskt svepande avfärdande av socialismen, som i och med högeralliansen tagit sig allt grövre uttryck. För socialkonservatismen ligger ju ett bejakande av socialism i viss mening, ett urskiljande av delsanningar i olika socialistiska riktningar som kan upptas i det egna politiska och ekonomiska tänkandet, nära till hands. Även inledningen till SD:s nu uppenbarligen i hög grad bortglömda principprogram talar om att integrera “de bästa elementen från de traditionella…vänsterideologierna”. Flera av Marx och den senare marxismens analyser är ju uppenbart relevanta för just en meningsfull, utvecklad socialkonservatism. Men okunskapen om marxismen närmast definierar ju borgerligheten och högern, och är därför också ett större problem. En lång rad betydande borgerliga akademiska kritiker av marxismen har givetvis varit grundligt förtrogna med den, men utanför deras krets är situationen oförändrad; där råder samma ohistoriska inskränkthet, som gör varje kvalificerad urskillning ifråga om vad som är sant och vad som är falskt omöjlig. Detta har alltid varit ett av de mest besvärande förhållandena att hantera när man ska försvara konservatismen. Den vanliga högerpopulismen, den som åtminstone tidigare inte med nödvändighet också var nationalistisk, men som idag ofta, inte minst i SD, sammansmält med populistnationalismen, är det mest långtgående och ibland frånstötande aggressiva uttrycket för denna bristande förståelse.

Invandringsfrågan ska nu, också enligt SD, förstås i enlighet med en allmän konservatism som, för att befrämja högerblocket, inte längre ens specificeras som socialkonservatism. Att bli medvetet och uttalat konservativ tycks för många yngre som idag dras med av partiets satsningar i denna riktning innebära att personligt-psykologiskt tillägna sig ett i mycket färdigt och standardiserat identitetspaket, till vilket hör ett simplistiskt och primärt amerikanskt innehållsligt arv från det kalla kriget (“kompromisslöst antikommunistiskt ledarskap”), såväl som en mer eller mindre omfattande appropriation av under lång tid inom högerborgerligheten ackumulerade grupp- och klassdefinierande attityder och symboliska markörer. Socialismen och kommunismen är här något som kommer åtminstone mycket nära den absoluta ondskan, men oavsett det så är de också något som man helt enkelt inte befattar sig med i den borgerliga existens man i några fall fortfarande är en del av eller minns från sin uppväxt, men framför allt har sett på avstånd och eftersträvar, och som man hypostaserar som ett näranog tidlöst ideal. Det tycks till stor del vara denna intelligenshämmande socialpsykologi som gör att de överordnade värdenas viktiga konservatism saknar tillräckliga begreppsliga, analytiska och teoretiska resurser för att utvecklas och artikuleras på det sätt som är nödvändigt i vår tid. Populistnationalismens tidigare ambition att gå bortom den traditionella höger-vänsterskalan var löftesrik i detta avseende: den öppnade för en helt nödvändig ideologisk nyorientering.

Men även om marxismens delsanningar bör identifieras och assimilieras, är det inte nödvändigt att vara marxist för att anamma en lösning i invandringsfrågan av Maupins allmänna typ. Vad som från ett konservativt perspektiv främst tilltalar i hans typ socialism är den mycket starkt markerade konstruktiva orienteringen, avvisandet av destruktionsvänstern. Genom denna orientering skiljer han sig såväl från trotskisterna som, i hög grad, de länge tongivande amerikanska socialisterna med anarkistisk orientering som Noam Chomsky och Chris Hedges, och naturligtvis också från fortfarande i mycket nyliberala socialdemokrater av det slag som idag kallar sig “demokratiska socialister”. Det ger hans socialism en helt annan dimension, som deras saknar. I det Maupin i så hög grad står för en vänsterns socialkonservatism kan man rentav säga att han närmast tillhör postvänstern: flera gånger har han varit benägen att problematisera hela fenomenet “vänstern”. Hans främsta, konservativt socialistiska krav och huvudparoll är “a government of action that fights for working families“. Förvisso tänker han sig att statsmakten i de av de samarbetande länderna som inte redan är socialistiska också transformeras i socialistisk riktning, och det krävs definitivt en distinkt typ av regeringsmakt för genomförandet av denna politik. Han benämner sin position “21st-century socialism”, och känner en viss ambivalens inför termen kommunism, även om denna hans socialism innebär ett brett vidaretänkande också utifrån hela den realexisterande socialismens historiska erfarenhet och han entydigt försvarar de länder som idag bygger på den. Det finns goda skäl för denna ambivalens.

Kommunism i den vanliga politiska debatten har varit en missförstådd term såtillvida som den av 1900-talets kommunister själva ofta egentligen inte åsyftat samhällssystemet i länder som Sovjetunionen, Kina, Kuba och så vidare. Marx och Engels använde den som självbeteckning i syfte att särskilja sig från andra former av socialism (avfärdade som utopiska och borgerliga), men i första och andra internationalen fanns också sådana andra former representerade, och den partibeteckning som många kunde enas om blev så småningom socialdemokrati. Efter revisionismens nytolkningar och det av bland annat dessa föranledda avfallet från den på en rad kongresser fastslagna linjen rörande den nationalistiska och imperialistiska borgerlighetens krig 1914, markerade dock Lenin mot denna nya “andra form” av socialism, som möjliggjorde kriget, genom att återuppta kommunism som beteckning för sin riktning.

Men fastän den begreppsliga skillnaden väl knappast blev klar redan hos Marx och Engels, har denna term inom marxismen under 1900-talet oftast kommit att betyda det mer eller mindre avlägsna framtida målet för den utveckling socialismen vill åstadkomma. Det är inte oviktigt att komma ihåg detta när vi bedömer Maupins argument. Sovjetunionen var såtillvida aldrig något annat än socialistisk, det vill säga den motsvarade den samhällsformation vars allmänna drag skulle vara förhärskande under den historiska perioden mellan den socialistiska revolutionen och kommunismen, och under vilken den gradvisa förändringsprocess som väntades leda till den senare skulle äga rum. Jag förenklar något här, en mindre vanlig alternativ terminologi talar i stället om lägre och högre stadier av kommunism, och det finns hela tiden hos båda termerna andra betydelsedimensioner än de historiska periodindelningarnas. Maupin insisterar hursomhelst på att det tillstånd som kallas kommunism kan förverkligas endast när produktivkrafterna och det globala materiella välståndet nått en ofantligt mycket högre nivå än idag, och för att hamra hem denna poäng säger han faktiskt att detta kommer ta tusentals år. Han avvisar inte bara de ultravänstersekter som menat att kommunism kan förverkligas utan denna utveckling, utan också den vanliga, inom såväl högern som vänstern helt dominerande missuppfattning enligt vilken socialism i sig är fördelningspolitik utifrån de nuvarande, befintliga resurserna. Maupin föreställer sig också en begränsad marknadssfär och kontrollerade investeringar av den typ dagens socialistiska länder uppmuntrar. Säkert skulle man komma en bit på vägen även med den blotta styrningen och samordningen från statsmaktens sida av vissa privata företag som involveras i den typ av uppbyggnadprojekt han förespråkar, även om dessa inte direkt skulle kunna organisera de arbetslösa på det sätt även Roosevelt på sin tid förmådde i USA; detta ekonomiska tänkande kännetecknar ju också Belt and Road-satsningarna.

Det väsentliga är att det krävs en tillräcklig motmakt mot det globaliserande atlantkapitalet, en överordnad politisk makt som kan bryta den kontroll av hela stater som det sedan länge utövar. Jeffrey Sachs, en gång profet, tillsammans med Anders Åslund, för den nyliberala chockterapi som till den grad förhärjade Ryssland under Jeltsins tid att starkmannen Putin och hans nya politik blev oundgängliga, men som signifikativt nog omprövat allt, förlitar sig på ett närmast socialdemokratiskt och mer allmänt och så att säga traditionellt internationalistiskt program under FN:s ledning som i dagens läge väcker andra frågor. Men hans uppfattning av hur det nuvarande systemet orsakar fattigdomen, inte minst i Afrika, bekräftar och kompletterar Maupins och Aviva Chomskys. Massmigrationen är en produkt av globalkapitalismen och ingenting annat. Jag gör inte anspråk på att kunna bedöma exakt i vilken utsträckning det nuvarande systemet måste rullas tillbaka och ersättas av ett annat för att ett svar på migrationsfrågan av den här diskuterade typen ska bli möjligt, men det finns såvitt jag kan se goda skäl att acceptera såväl Maupins, Chomskys, Sachs’ och många andras beskrivningar av orsakerna till de problem som definierar den, som Maupins allmänna modell som en nödvändig del av lösningen.

Vad som kan sägas är väl också att det så att säga räcker att övervinna de specifika problem och hinder som den atlantglobala kapitalismen i dagens globala utvecklingsstadium reser – något som ingen konservativ som det är något bevänt med borde ha några större problem med. Här handlar det ju bara om gigantiska monopol och banker som med hänsynslösa och kriminella metoder, humanitära och radikala fraser, och stat och militär i sin tjänst söker bevara och konsolidera sina egna vinstbringande maktpositioner. För syftet att övervinna detta i vissa avseenden historiskt oöverträffat monstruösa och absurda system finns ingen anledning att medsläpa socialismens idéhistoriska arv av illusioner – den sekulära, immanentistiska eskatologin, utopismen, den kollektivistisk-demokratiska natur- och folkmytologin, profanhumanismen med dess ensidiga moderna rationalism och romantik, den feltänkta, radikala egalitarismen, alla andra andligt omogna vanföresetällningar om den materiella existensen överhuvud, sammantaget ett under årtusenden ackumulerat arv av åskådningsmässiga egenheter. Det är givetvis en oerhörd fördel om så inte sker, och därmed upprepandet av otaliga välkända historiska misstag undviks. En populistnationalism som i ljuset av en filosofisk kultur övervann sina begränsningar och utvecklade en ny socialkonservatism – både den europeiska och den amerikansk betydelsen av denna term – bortom höger och vänster skulle vara fullt tillräcklig.

Men denna möjlighet går förlorad i och med att populistnationalismen i stället satsar inte bara på ett block utan till och med, som Karlsson idag uttrycker det, en fusion med den gamla högerns konservatism, det vill säga med vad som i realiteten alltid, och i högsta grad redan hos Edmund Burke, är en från den borgerligt-kapitalistiska ordningen principiellt oskiljaktig liberalkonservatism. SD har fastnat i den alldeles för enkla höger-vänsterdikotomi som de själva tidigare tog avstånd från. För att nå framgång i det som deras centrala engagemang fortfarande gäller måste de komma bort från denna trångt borgerliga och moss-konservativa horisont. Populistnationalismen är meningslös om den inte i lika hög grad ifrågasätter högern som vänstern. Det måste vara lika viktigt för den att “stoppa borgeriet” i sämre mening som att “stoppa sosseriet” i den mån det är problematiskt. Den måste i explicit, kraftfull, aktiv och offensiv polemik mot högerpartierna göra de stora ekonomiska frågorna, de irrationella privatiseringarna och marknadiseringarna, NATO, de imperialistiska krigen, EU:s atlanticistiska uppbundenhet som omöjliggör en självständig europeisk linje i världspolitiken, till huvudpunkter i sin valplattform. Den måste vända sig mot den högerns ekonomiska politik och utrikespolitik som utgör ett lika stort hinder för invandringsfrågans lösning som den vänsterns kulturpolitik som i verkligheten hänger nära samman med dem.

– – –

Det behöver inte sägas vare sig att all invandring inte innebär problem, eller att den massinvandring vi haft definitivt medfört stora och mycket påtagliga, välkända och lättidentifierbara sådana. Givetvis ägnas hanteringen av dessa problem åtskilligt seriöst tänkande. Problemet är att de vanliga åtgärdsförslagen, även sammantagna, är otillräckliga. Integration av en aldrig sinande ström av migranter från kulturellt vitt skilda delar av världen är givetvis omöjlig och därför ingen lösning alls, även om integration av en sinande och upphörande ström är möjlig upp till en viss kvantitativ nivå (det vill säga, om strömmen sinar och upphör först när invandrarna är i överväldigande majoritet är denna integration naturligtvis också omöjlig, om förståelsen av begreppet lösning i detta sammanhang innefattar bevarandet av eller kontinuiteten med väsentliga drag hos den existerande och idag dominerande kulturen). Att bara stänga gränserna gör ingen skillnad när det gäller de migranter som redan är här. Hjälp i närområdet är givetvis bra, men även det är otillräckligt om det inte förstås i termer av ett större projekt av Maupins typ. Små libertarianska frivillighets- och ickevåldskommuniteter ute på landet, eller radikalnationalistiska sådana som undandrar sig politiken, erbjuder givetvis inte heller några tillräckliga svar. Återvandring i stor skala är i sig på intet sätt omöjlig, som många tycks tro, men inte heller det är en fullständig politik, vilket visas inte minst av hur långsamt det går att vinna opinionen för den – något som inte underlättas av att dess förespråkare blir radikalnationalister på vars torgmöten det ropas “ut med packet”. Det gäller även förslagen om att avveckla pullfaktorer i form av migranterna omfattande välfärdssystem.

Just detta elementära faktum att opinionen – i en demokrati – måste vinnas för de åtgärder populistnationalisterna önskar tror jag är otillräckligt beaktat av dem själva, såtillvida som de inte går tillräckligt på djupet i analysen av varför en majoritet av väljarna i ett land som Sverige inte röstar för dem, ja varför en så betydande del även av de etniska svenskarna fortfarande överhuvudtaget inte tycks se invandringen som medförande några större och mer svårhanterliga problem. De som okritiskt accepterat och även på många sätt försvarat och välkomnat massinvandringen – ofta följden av tragedier även för migranternas hemländer – har utan tvekan varit obegripligt naiva och haft principiellt fel i en utsträckning som tidigare, hos några av deras kända representanter, inte ens hade kunnat anas. Men till grund för det vanliga populistiska förlöjligandet av dessa motståndare ligger bland annat åtminstone ett visst mått av naivitet, i den oreflekterade, självklara tilltron till vårt eget lands och dess politiska och ekonomiska förhållandens godhet och normalitet. Invandringsförespråkarna av den typ jag tänker på här – det finns även andra – uppvisar stor förvirring i sin förståelse av svensk skuld och av dess korrelation med invandringen som moralisk gottgörelse. Men det finns en svensk skuld. Det finns något som kanske kan beskrivas som nationell karma. Juholts avgång kan vara en av de saker som tydligast visar vari vår ondska består. Sverige lever till ovanligt stor del på en rent nihilistisk vapenexport, styrd av politiskt understödda privata vinstintressen, och vi tjänar ofta genom den, och även på många andra sätt (numera även egna militära insatser i fjärran världsdelar), vad som till stor del är endast ett plutokratiskt våldsimperium.

I radikalnationalismens snäva perspektiv tenderar det, som vi sett, att framstå som att vi européer och i synnerhet vi svenskar inte har någonting att göra med förhållandena i invandrarnas ursprungsländer, som att vi aldrig haft det och aldrig kommer att ha det. Som att de inte på något sätt eller till någon del är vårt ansvar. Fattigdomen och underutvecklingen tenderar att accepteras som ett permanent, oföränderligt faktum, och den typ av uppbyggnad som den nationella självständighetens postkoloniala ledare trodde på anses omöjlig, i den mån man överhuvudtaget känner till den. Men även oavsett hur det förhåller sig med detta är det ingenting som vi vare sig behöver eller bör bry oss om. Det inte bara saknas utan det anses ibland inte ens behövas någon egen politisk förståelse av och vision för världen utanför Sverige och Europa, och i synnerhet inte den globala södern. SD-ledningen tänker utan tvekan litet längre än så. Den tänker alltmer i de konventionella termer enligt vilka genom “frihandel” och kapitalexport, och i någon begränsad mån också bistånd, förhållandena kan och kommer förändras, om än långsamt. Men för detta anses den grundläggande nationalistiska principen att det är tillräckligt att vi ser till vad vi för närvarande och mer omedelbart uppfattar som våra egna intressen inte behöva överges. Ser vi till åtminstone det välförstådda egenintresset leder en osynlig hand de nationer som agerar i enlighet med det i riktning mot harmonisk samexistens.

Men även med denna hållning kolliderar invandringspolitiken med världspolitiken. Vad som trots SD:s moderation (men framför allt förstås hos radikalnationalismen) ibland liknar en nästan programmatisk inskränkthet och närsynthet, kan i mycket visserligen plausibelt framställas som en dygd när det beskrivs som det enda alternativet till den abstrakta rationalismens såväl som den sentimentala romantikens på en alltför ytlig universalism grundade internationalism. Denna internationalism präglar de gamla etablissemangspartiernas politik i det att den hos dem – numera även hos högern – förser imperialismens ekonomi och geopolitik med en fasad av idealistiskt-humanitärt engagemang. Men eftersom hållningen hos SD inte bara är ett uttryck för en konsekvent och genomtänkt politik utan också ett i sämre mening populistiskt avskärmande av världspolitiken, underlättar den även i sig det nuvarande, nya steg som gör krocken mellan invandringspolitiken och världspolitiken ännu värre. Det är med den som det, när högerns och näringslivets påtryckningar såväl som egna felkalkyler läggs till, blir fullt tillräckligt att bara överta och ansluta sig till högerns vanliga praxis ifråga om relationerna till dessa andra delar av världen, det vill säga, att godta den idag sedan länge globaliserande men fortfarande atlantcentrerade finans- och monopolkapitalismens existerande former av “marknad” och “frihandel”: att helt enkelt endast fortsätta och förstärka anslutningen till det imperialistiska systemet. Man går från den blotta frånvaron av en självständig politik, ett passivt accepterande av en vag konsensus, till det aktiva anammandet av en osjälvständig. Inte heller nu behöver man anstränga sig för att utveckla en egen, men man blir genom sina nya lojaliteter mer engagerad på det område där man på detta sätt erhållit en mer uttalad och specifik linje. I den mån man möjligen fortfarande genom ett blott selektivt bejakande av en ekonomisk högerpolitik vill kvarhålla möjligheten att presentera en nationalistisk hållning som uttryck för verklig konservativ visdom, kan man inte vara helt konsekvent, eftersom alltså även högern numera bejakar den rationalistisk-romantiska legitimeringsgrunden, och man därmed i anpassningen till högern i allt större utsträckning även själv måste göra det. Det globala mänskliga rättighetsengagemang som ofta anförs som motiv för militära interventioner med i verkligheten helt annan betydelse, och som skall bevisa den liberala demokratins allmänna moraliska och humanitära överlägsenhet, är numera en framträdande del av SD:s utrikespolitik, särskilt när det gäller sexuella identitetsfrågor.

Samma frånvaro av verklig utväg i invandringsfrågan ser vi hos de jämförbara, alltmer uppenbart otillräckliga, småborgerliga och opportunistiska partierna i övriga Europa. När till och med Marine Le Pen nu börjat hylla NATO vet man att populistnationalismen befinner sig i kris. Värnandet av eller åtminstone strävan mot ett självständigt Europa är ju centralt för Frankrikes själva nationella identitet. Ja, alla vet egentligen vid det här laget att populistnationalismen och dess nuvarande program inte erbjuder något tillräckligt svar på massmigrationens utmaning, att den inte kommer kunna åstadkomma någon tillräcklig förändring. Alla vet det innerst inne, om än de flesta, sedan årtionden genomindoktrinerade av nyliberal propaganda, inte uppfattar den verkliga orsaken till denna impotens. Tron på dessa partier blir i alltför hög grad ett slags desperationens parlamentariska terapi. Som populistnationalisterna även själva är medvetna om – detta är ju grunden för deras alltför långtgående allianssträvanden – går partierna generellt inte tillnärmelsevis så bra som de skulle behöva göra för att på egen hand ens formellt vinna makten. Och svårigheten att nå populistnationalisterna med det från deras horisont kontraintuitiva budskapet om det problematiska och illusoriska i högeralliansernas väg torde framför allt ligga i den psykologiska investering de vid det här laget gjort i tron på den, det behov de har av denna tro.

Givetvis är politiska allianser inte principiellt fel; tvärtom är de oundgängliga även för nya politiska rörelser och partier. Att söka och bilda rimliga allianser är ett bevis på nödvändig realism och seriositet. Men detta får ju endast ske inom ramen för vad som, om än långsiktigt och ibland indirekt, kan befrämja rörelsens/partiets centrala politiska avsikter och mål. SD:s nuvarande allianssträvan avslöjar i stället på flera otvetydiga sätt en ny principiell förvirring ifråga om just dessa, eller åtminstone om vilka medel som befrämjar dem. Alliansen ingås på uppenbart felaktiga och oacceptabla villkor, som äventyrar själva den framtida möjligheten till avsikternas förverkligande och målens uppnående. Därför måste den kritiseras och korrigeras. Under den demografiska och kulturella utveckling som migrationen kontinuerligt åvägabringar och storföretags- såväl som statsmedia av alla slag oavbrutet uppmuntrar, kommer den svenska populistnationalismen i sin nuvarande form och med nuvarande strategi knappast heller i framtiden vinna tillräcklig makt för att kunna genomföra en politik som innebär en reell lösning i invandringsfrågan. Den sitter fast med sina alltför få och enkla grepp, samtidigt som den lägger till den nya, kontraproduktiva, självunderminerande fusionen med den gamla höger som förstås mer än gärna utnyttjar den som mass-stöd för sin egen politik, samtidigt som den är angelägen att markera att den bara ser den som vulgära underklasspartier och hemmapöjkar. Den feltänkta högerblockstrategin riskerar att omintetgöra populistnationalismens potential som positiv kraft i största allmänhet, men inte minst i dess egen kärnfråga.

När det gäller Europa är Ungern för många av de populistnationalistiska högerfrontsanhängarna den främsta förebilden. Liksom andra fall i Centraleuropa skiljer det sig från Västeuropa därigenom att en ledande politiker ur den “vanliga” högern, Orbán, själv tagit steget att anamma en invandringspolitik motsvarande de västeuropeiska populistnationalisternas. De historiska skillnaderna gör dock att detta fall långtifrån är helt jämförbart med det block som nu är på väg att formas i Sverige. Orbán har, så här långt, kunnat nå avsevärd framgång, och det återstår att se hur länge den kan fortsätta, hur långt han kan nå, hur beständiga resultaten blir. Men grunden även för hans politik framstår redan från början som otillräcklig och riskabel, såtillvida som den förutsätter en ganska stark fortsatt anslutning till NATO, Israel, och, noga taget, det vanliga övernationella atlantdominerade kapitalistiska systemet, oaktat hans goda relationer med Ryssland och de selektiva restriktioner han upprätthåller mot George Soros.

Givetvis kan Ungern justera kursen. Men hittills tycks regeringen exempelvis behöva stödja detta systems fortsatta politik i Mellanöstern, vars våldsamma uttryck ju orsakat en stor del av migrationen. EU:s utrikesministrar kunde inte enas om ett gemensamt uttalande om Gaza-Israel i maj, eftersom Ungern på grund av stödet för Israel inte ställde sig bakom kravet på eldupphör. Långsiktigt förefaller Ungerns paradigm ingalunda fullt tillfredsställande och inte heller generaliserbart. Det representerar inte i tillräcklig utsträckning den självständiga europeiska linje som är vad som verkligen behövs. Att populistnationalisterna i övriga Europa kan sätta sådan tro till Ungern beror på att de anser, eller väl snarare hoppas, att invandringsproblematiken kan lösas inom dess ram, att Soros är en abnormitet, ett undantag som går att komma till rätta med utan att överskrida det, och, djupast sett, att det ekonomiska system paradigmet är en del av verkligen är det riktiga och normala, som de inte har några problem med. De tror inte bara på de för den modifierade och utvecklade populistnationalismen väsentliga konservativa värdena, utan också på högern i allmänhet.

3

Behovet även för Europas del av en grundlig, i utvecklad mening socialkonservativ stabilisering och uppbyggnad av de länder en huvuddel av migranterna kommer från, och som i några fall de europeiska regeringarna själva i sin ovärdiga angreppsallians med den imperialistiska atlantkapitalismen bidragit till att förstöra, är tämligen akut. På det mest allmänna planet är invandringsproblematiken helt enkelt följden av nyliberalismens och imperialismens negativa effekter på den ekonomiska, politiska och kulturella uppbyggnaden i den globala södern överhuvudtaget. Men även på andra sätt än den förnyade fattigdomen och de flyktingproducerande krigen har detta system självt skapat problemen: genom direkt uppmuntran och stöd till migration; genom lönedumpande och välfärdsunderminerande arbetskraftsimport och abstrakt fri rörlighetspolitik; genom direkt multikulturell politisk-korrekt ideologi, tillhandahållen av den postmarxistiska och postmoderna pseudo- eller överbyggnadsvänster, vad Maupin kallar den “syntetiska vänster”, som den använt i sin tjänst.

Det är inte minst resultaten av allt detta, sådana vi först nu i deras fulla omfattning kan se dem, som tvingar oss till en ny granskning av hela utvecklingen under den av nykapitalismen präglade epoken, till en ny kritik av högerns politik och ideologi. Det gör för övrigt hela utvecklingen även i väst. Det empiriska underlaget för nyliberalismens tro på monopol- och finanskapitalismens förblivande överlägsenhet när det gäller ekonomisk utveckling, välståndsskapande och allmänna framsteg, efter de sammantagna och konkret erfarna historiska förändringar den åstadkommit både i syd och nord, försvagas sedan länge dramatiskt; dess primitiva och föråldrade grunddrag kan inte längre döljas. Och hur har den liberala demokratin, marknaden, NATO, “väst” i allmänhet, överhuvudtaget, sedan 1989, eller ens 1979, befrämjat de högre värden som, specifikt, konservatismen säger sig försvara, inom samhällsgemenskapen, moralen, religionen, konsten, utbildningsväsendet, livsstilen, kulturen i allmänhet?

De främsta konservativa tänkarnas positiva, traditionsinspirerade samhällsvisioner äger ett centralt och bestående värde i många avseenden, men eftersom de inte motsvarar någon samtida verklighet blir dessa tänkares mest betydelsefulla insats deras negativa kritik av just den samhälleliga, kulturella och andliga nedgång jag talar om – och av vilken migrationskaoset bara är en del. På alltmer radikaldestruktivt sätt förflyktigar kapitalismen i dess nuvarande stadium allt fast, bryter den ned de traditioner, värden, band, lojaliteter och gemenskaper som hindrar monopolföretagens, bankernas och fondernas fortsatta och utvidgade vinster och kontroll. Centralt här är förstås att detta förflyktigande verkligen inte längre enbart, eller överhuvudtaget, drabbar återstående feodala strukturer, utan sådana som utgör den helhetliga modernitetens egna landvinningar.

Och socialdemokratin, de postkommunistiska vänsterpartierna och de vänsterintellektuella har i ideologisk och allmänmänsklig förvirring ställt upp och nitiskt förverkligat nykapitalismens program, i tron att det handlar om något humant och rättvist, något progressivt och radikalt. “Ni för krigen, vi tar emot flyktingarna”, som Anders Borg formulerade programmet ifråga om just invandringsfrågan (och han torde i historieskrivningen inte bli ihågkommen för någonting annat). Någon parlamentarisk vänster som en populistnationalism som anammade det här diskuterade, motsatta programmet skulle, för syftet av dess förverkligande, kunna bilda block och fusioneras med i stället för högern, finns för närvarande varken i Sverige eller i övriga Europa. Hur dagens postsocialistiska vänster skulle ställa sig framgår av vad jag redan sagt: även den skulle vara mot denna “stadsbyggarnas” lösning. Den syntetiska vänstern med sin ständigt utvidgade kulturella agenda önskar den helt enkelt inte.

En del av den radikala vänstern sätter sin tilltro till precis samma destruktionsprocess som globalkapitalisterna, men i tron att den i stället för att gynna dem kommer befrämja socialismen, sådan de förstår den – en sant sinister motivation. Liksom för kapitalet är det för dessa krafter mycket viktigare med massinvandring till Europa än att invandrarnas ursprungsländer utvecklas, men de förnekar inte bara, som de direkta kapitalisterna, att massmigrationen medför stora problem som kräver en radikal lösning, utan befrämjar den för dess egen skull, oaktat dess fördelar för kapitalet. Ja, vänstern rymmer en riktning som möjligen i någon mening kan sägas vara egentligt revolutionär, men som ersatt inte bara Marx’ utan även Lenins och Maos förståelse av vad en revolution är med en alltigenom primitiv, simplistisk och irrationell så att säga kvantitativ-migrationistisk förståelse. I dessa nihilistiska uppenbarelseformer av vänstern finner vi några av de värsta “vandalerna” i vår tid. En vänster som inte har någon känsla för eller kontakt med vare sig populismen eller nationalismen, som ju båda haft oerhörd betydelse även i socialismens egen historia och har det än idag, eller för den delen inte kan känna igen några som helst väsentliga värden i kulturtraditionen, finns det anledning att betrakta med den största misstänksamhet även när den inte tjänar kapitalet. Denna nedrivningsvänster tillhör i verkligheten vår tids mesta reaktionärer, i den meningen att den både motsätter sig de framsteg som faktiskt är möjliga och omintetgör sådana som redan är verkliga. För invandringsfrågans lösning krävs lika mycket att socialismen frigörs från vänstern som att konservatismen frigörs från högern.

De tongivande svenska vänsterintellektuella tycks dock, liksom givetvis många amerikanska, verkligen inte tro på någonting mer eller annat än – Joe Biden. Det finns något löjligt, ja nästan stötande över detta från ett mer autentiskt konservativt perspektiv, inte minst som inga hämningar längre hindrar dem att instämmande citera de ledande amerikanska neokonservativa som dirigerade George W. Bushs unipolärt-hegemoniska krigspolitik. Eftersom dessa neokonservativa i sin tur gått över till – eller snarare, i ett historiskt perspektiv, gått tillbaka till – Demokraterna på grund av Trump, som åtminstone såg ut att försöka gå emot deras politik, har de nu funnit varandra. Man erhågar sig paleokonservative George Szamuely, som redan på Clintons tid drevs så långt i förtvivlan över de neokonservativas inflytande att han utbrast: “It is clear that neither laws nor any sense of fair play will stop this rampant U.S. arrogance. The time may soon come when we will have to call for the return of the spirit of the man who terrified the United States like no one else ever has. Come back Stalin – (almost) all is forgiven.”

– – –

Vänstern har vunnit massinvandrarna som nya väljare, till priset av en, tills vidare, utvidgad skattefinansierad välfärd som storkapitalet visserligen motsätter sig men inte betraktar som alltför kostsam för att av detta skäl stoppa den invandring som dock är vad som till slut ska omöjliggöra just välfärden. Men samtidigt har vänstern börjat förlora sina gamla arbetarväljare till högern, som genom blott några smärre tillmötesgåenden nu kan vinna över dem – inte minst när populistnationalismen integreras som en del av den, och det därför inte längre finns någon annanstans för vänsterns gamla väljare att gå. Dessa tillmötesgåenden är på intet sätt sådana att de ställer i utsikt en verklig lösning i invandringsfrågan. Det gör givetvis inte heller det faktum att vänstern kompenserar bortfallet genom att gå vidare på vägen av omställning till den postsocialistiska identitetspolitiken, övergå till att ägna sig åt kön, sexuell läggning, och inte minst antirasism och invandrarnas etniska minoriteter.

Tankesmedjan Oikos skapades för att befrämja fusionen mellan populistnationalism och etablissemangskonservatism i ett alltigenom atlantborgerligt block. Dess närmaste uppgift, inför nästa val, är att invagga de missnöjda gamla vänsterväljarna i övertygelsen att Boris Johnson verkligen slagit in på en ny väg och att Ulf Kristersson nu faktiskt är deras man. En växande del av de gamla borgerliga media är förstås med på denna kampanj. Men framför allt är nya Bulletin tänkt att gå i spetsen för denna borgerliga omställning. Den avslöjar visserligen den gamla liberalkonservativa ideologins hopplösa svaghet genom sina groteska motsägelser och interna konflikter, men har karaktäristiskt nog redan värvat SD:s amerikaniseringsrobot Ronie Berggren som ledarskribent, vilket säger allt inte bara om deras politiska inriktning utan också om mycket annat. Patrik Engellau har länge genom sin publikation Det Goda Samhället indirekt dragit ombord många av populistnationalismens bästa skribenter på sin typiska nyliberala 80-talstankesmedja, Den nya välfärden. Även om de röstar på SD är det högern de missnöjda gamla vänsterväljarna nu kommer rösta på, och så ser även SD på saken, i bjärt kontrast till Mattias Karlssons alla gamla programformuleringar: Sverige, representerat av fusionsblocket, reser sig i enad kamp för att i Konservatismens tecken “stoppa sosseriet”.

Givetvis har skribenterna i dessa till populistnationalismen anpassade liberalkonservativa organ ofta rätt. Men deras historiska och världspolitiska perspektiv är snäva och konventionellt-borgerliga, åtföljda av den vanliga, i sin disproportionalitet dubiösa moralism till förmån för en oanalyserad, odikotomiserad demokrati, som inte minst fungerar som en legitimering eller kanske snarare ett döljande av just denna snävhet och konventionalism. Vad de har rätt i är främst den oändliga – och förvisso välmotiverade – symptombeskrivningen, i alternativmedias efterföljd. Orsaksanalysen är under de givna förutsättningarna långt mer otillräcklig, liksom, och i ännu högre grad, de lösningsförslag som framställs. Den ofta slående rättheten på symptomnivån förleder läsarna att överse med eller hindrar dem rentav att överhuvudtaget se svagheten och tomheten, ja det inte sällan direkt felaktiga och därmed i sig problemalstrande på orsaks- och lösningsnivån. Eftersom dessa högermedia nu tydligt uttalar den så att säga omedelbara sanningen om det som alla så påtagligt och plågsamt berörs av, inte minst när det gäller följderna av massmigrationen, uppfattas det som att de också måste ha de rätta svaren på frågorna om vad det beror på och vad som ska göras åt det. Men bortom den sakfrågemässigt nya, populistnationalismen tillmötesgående orienteringen är de på det området, genom sitt självklara kvarhållande av den gamla vanliga högerideologin, ofta sämre än de gamla alternativmedia, som i detta avseende åtminstone var mindre uppbundna av de vanliga borgerliga lojaliteterna.

Vad jag talar om här är inte vad som kanske skulle kunna ses som den konservativa mikronivån, med frågor om moralisk karaktär och arbete mot välfärdsvegeterande, bildningsarv mot politisk-korrekt kulturradikalism, hårdare straff mot fritidsgårdar, krav- och kunskapsskola mot flumpedagogik. Jag talar om den nivå som utgörs av den internationella politiken. För så snart man kommer in på den avslöjas obarmhärtigt den samtidigt banala och fatala sanningen om högerblocket. Fastän många SD:are fortfarande, av de skäl jag nämnt, tycks vara ointresserade av den och rentav mena att partiet inte behöver, ja inte bör fokusera så mycket på den, handlar i verkligheten deras kärnfråga, invandringsfrågan, primärt om just den internationella politiken, världspolitiken.

I den SD-tillmötesgående delen av den gamla högern presterar Engellau ibland en djupare, problematiserande reflektion på detta område, men i övrigt blottläggs, oavsett nyanser och tonvikter, hela tiden den grundläggande, enkla pro-amerikanska och pro-“västliga” hållningen, idag definierad av hetsen mot Ryssland, Kina och Iran, som en för alla gemensam default-position. Och SD blir ständigt alltmer villiga att här identifiera ett område av samsyn med högern, samsyn som underlättar och befrämjar en ny regeringskoalition; att visa sig duktiga i denna den aggressiva trångsynens gemensamma och för det egna partiets kärnfråga kontraproduktiva sak, ja att rentav, som numera ibland Mattias Karlsson och Björn Söder och som alltid Ronie Berggren, gå längre än sina tilltänkta allianspartners. De vill själva bli en del av ett “kompromisslöst antikommunistiskt ledarskap”, men tycks inte kunna adekvat hantera det faktum att det ju även finns andra än kommunister som motsätter sig atlanticismens regim. De senaste åren har vissa i ledningen börjat uppvisa ett nytt drag av brutalitet i sin beredvillighet att slå hårt mot atlantimperialismens motståndare. Det är här som en populistnationalismens verkliga fascistiska potential tyvärr avhöljs.

Men den dysfunktionella politiska ordningen har alltså länge omfattat den parlamentariska politikens hela av nykapitalismen bestämda spektrum, såväl som dess publicistiska motsvarighet. Vänstern i dess typiska, dominerande form har inte utgjort något alternativ. Ingenstans har en verklig, grundlig lösning i invandringsfrågan kunnat skönjas sedan populistnationalismen börjat kompromissa bort sin unika profil och potential. Överallt har vi rört oss inom de gemensamma ramar som helt enkelt inte tillåter någon utväg. Att förstå migrationsproblematiken är att förstå dess verkliga orsaker. Och att på djupet förstå dessa orsaker leder också till en förståelse av dess lösning: en förändring som möjliggör ett överskridande av de ramar systemet uppställer. Invandringsproblematiken måste leda oss till världspolitiken.

– – –

Den nya uppbyggnaden av Maupins typ är tvärtemot SD:s strategi ett projekt, eller vore, för Europas del, en ny, generell politisk agenda, av just det slag som en självständig, på rätt sätt socialkonservativt vidareutvecklad och modifierad populistnationalism skulle driva: en central, positiv, konstruktiv programpunkt i dess definierande politiska fråga. Lösningen av migrationsproblemet i form av uppbyggnad av detta allmänna slag skulle också vara ett utmärkt program för att ena de populistnationalistiska partierna i Europa, bland annat i en gemensam storgrupp i Europaparlamentet. Genom sin nödvändiga internationella samarbetskaraktär och ekonomisk-politiska nyorientering skulle den på välgörande sätt samtidigt bidra till nedtoningen av det primitiva och skadliga i nationalismen och populismen. Vad den kräver är kunniga, utvecklade och vidsynta ledare, kosmopoliter i högre mening, som förstår livets värden och förmår tänka i termer av en kvalificerad universalism; den mer precisa förståelsen av denna karaktärs- och bildningsmässiga faktor är ofta mycket bristfällig. Men idag ser vi hur SD tvärtom går i spetsen för att hindra och stoppa populistnationalisternas europeiska enhet överhuvudtaget – till och med när den eftersträvas av det starkt atlantorienterade och antiryska regeringspartiet i Polen, Lag och Rättvisa – på grund av sin anslutning till den mot europeiska och inte minst svenska intressen direkt stridande antiryska hetsen.

Även för andra frågor, inom Sverige, blir faktiskt en uppbyggnad av samma allmänna, moderniserat socialkonservativa slag mer och mer nödvändig. Maupin och hans tänktank Center for Political Innovation har ett sådant program också för USA. Efter årtionden av nykapitalismens och nihilistvänsterns ekonomiska, militära och kulturella härjningar behövs i stor utsträckning en uppbyggnad av samma slag som i invandrarnas ursprungsländer också i västvärlden – vad som till att börja med måste bli en återuppbyggnad. Och dess i flera grundläggande avseenden konservativa innebörd är uppenbar. SD borde, i linje med de alltjämt gällande programformuleringar som man nu agerar stick i stäv mot, ja populistnationalismen i hela västvärlden borde självständigt och med långt större kompromisslöshet driva en långsiktig linje av sådan utvecklad socialkonservativ rekonstruktion, på ett sätt som gör att varken högern eller vänstern med tiden har någon annan möjlighet än att närma sig och slutligen, i åtminstone tillräcklig utsträckning, ansluta sig till den: den borde tvinga både högern och vänstern med sig. I så stor enhet som möjligt borde den låta kraften i sin legitima protest mot globalkapitalismens – inklusive den samtida vänsterns – följder kanaliseras på ett intelligent och kreativt sätt genom att kompletteras med och modifieras av den adekvata ideologiska förståelse som möjliggör politisk klarsyn och det effektiva politiska handlande som förmår angripa de djupaste orsakerna till problemen.

Trots alla in- och utrikespolitiska problem och oklarheter tycks i alla fall en sak stå klar när det gäller den Joe Biden vänstern tror på: hans administration försöker i åtminstone vissa avseenden ta steg utöver nyliberalismen, bort från arvet från Reagan och därmed även från sina av samma svenska vänster likaledes omhuldade föregångare Clinton och Obama – även om det återstår att se hur mycket som går att baxa genom kongressen, eller hur snabbt. Det är givetvis ett skifte som fortfarande inte bara ryms inom utan dikteras av de mer allmänna statsmonopolistiska systemramarna; det sker också i ett tillstånd av samhällelig och kulturell nedgång, och dess ideologiska styrning förstärker ytterligare omvandlingen av den “liberala demokratin” i totalitär riktning. Likafullt förklaras det också av en process av objektiva historiska förändringar av ekonomiskt, teknologiskt och sociologiskt slag, som i sig kräver mer politiskt nytänkande än den nyliberalt formaterade debatten – som ju rentav innefattat en hel del av libertarianismens halsbrytande ohistoriska regression till 1700-talets i sig ohistoriska modeller – klarar av att begreppsligt hantera. Produktivkrafternas utveckling äger förvisso ingen automatik och leder verkligen inte till någon realiserad utopi, men det är ett faktum att de i hög grad framtvingar förändringen.

Bernie Sanders blev aldrig president, men i vissa ekonomisk-politiska avseenden tycks det vara i hans riktning som Biden nu delvis går – såtillvida har Mattias Karlsson rätt. Men det innebär att utvecklingen även i USA, av alla länder, kan bidra till att göra vad som i grunden förblir ett svenskt ekonomiskt högerblock, om än delvis med ny nationalkonservativ fasad, till en anakronism. Definitionen av konservatismen – den konservatism som populistnationalismen i detta block ska fusioneras med och därmed även i stor utsträckning själv representera – på den gamla högerns sätt är ju nämligen bestämd av den av monopol- och finanskapitalismens radikala transformationer aldrig rubbade generella och statiska tron på de gamla teserna om frihetens beroende av ägandet, definierat i den okritiskt och som helhet bejakade “marknadsekonomis” termer. Friheten anses därför så att säga inte kunna försvaras på annat sätt än att hela det kapitalistiska systemet, hur det än utvecklas, också försvaras. De förmenta hoten mot den på detta sätt förstådda friheten är sådana att det rentav är nödvändigt att tona ned, överse med, dölja, ja förneka även kapitalismens allmänt insedda – ja som alltmer fatala insedda – brister.

Men de gamla borgerliga teserna på detta område har för länge sedan, och inte bara på grund av den “liberala demokratins” tilltagande frihetsinskränkningar och rättsväsendets förändringar, utan lika mycket på grund av konsekvenserna av det ekonomiska systemets utveckling i sig, förlorat sin common sense-appeal. Själva penningsystemet har genom kapitalismens komplexa sentida förvandlingar vid det här laget förlorat all verklighetsrelaterad, realekonomisk logik. Vad många uppfattar är att högerns på ägandet grundade frihet för de flesta – och även för staterna – förvandlats till en skuldbaserad illusion, och i sin helhet blivit beroende av marknadsfluktuationer vilkas generella överblickbarhet och genomskinlighet i många fall knappt ens är teoretiskt möjliga. Det förhållandet att de bank- och finansväsendets manipulationer som styr detta maskineri alltjämt förblir begripliga på ett allmänt plan såsom bestämda av kapitalismens mest grundläggande irrationella drivkrafter och funktionssätt förlänar det knappast någon legitimerande rationalitet.

Definitionen av konservatismen i den gamla borgerliga högerns föråldrade termer riskerar därmed, genom arten av kapitalismens egen utveckling, att göra den som helhet irrelevant. Vi ser det även i USA, där den till populistnationalismen anpassade högern med Trump, och i synnerhet Trumps slut, den bisarra “stormningen” av Capitolium i januari, närmade sig ett slags reductio ad absurdum. Som Pedro Gonzalez koncist sammanfattade det: “To be a conservative today is to be a member of the proletariat and champion the oligarchs.” Det hela är ytterst beklagligt, givet de politiska och kulturella problem som etablissemangets alternativa och dominerande, vänsterliberala ideologi ger upphov till. Dessa kan endast hanteras av en konservatism. Men det måste vara en annan konservatism än den högern ibland säger sig bekänna sig till: en ny socialkonservatism, som utöver sin socialpolitik också på intelligent och nyskapande sätt kan föra vidare essentiella moraliska och kulturella värden och traditioner inom ramen för en balanserd modernitet.

– – –

Strategisk ekonomisk uppbyggnad i Mellanöstern och Nordafrika kräver alltså en mycket större satsning än en motsvarande i Centralamerika. Men hindret för den är detsamma: det i väst rådande ekonomiska systemet. Lösningen i invandringsfrågan kräver därför det som i allmänhet ligger bortom sentida västerländska generationers hela mentala konfiguration, den tankehorisont som blivit osynlig genom en ny, ohistorisk reifikation av det förhandenvarande samhällets centrala ekonomiska mekanismer som får dem att framstå som tidlösa självklarheter, som orubbliga naturlagar: detta systems grundliga ifrågasättande och genomgripande reformation. Uppbyggnaden måste vara av nytt slag och på bestämt sätt kontrollerad av en statsmakt som i sig kontrolleras av nya politiska krafter. Den måste ske genom ett samarbete som involverar åtminstone EU (som idag främst populistnationalisterna, om de enades och tog rätt ställning, skulle kunna politiskt omforma, och vars storlek då ger en potentiellt avgörande makt gentemot banksystemet och “marknaden”), Ryssland (som länge sökt motverka atlantimperialismen i dessa delar av världen) och Kina (som redan är involverat genom sina Belt and Road-satsningar). Även Iran, som ju länge tvingats verka, så långt det kunnat, för stabilisering av sina omedelbara grannländer, vore en naturlig samarbetspartner, även om också detta land ju i stor utsträckning har skadats av amerikanska angrepp och sanktioner. Indien kunde omvändas till denna väg; även dess nuvarande regering har vacklat i sin geopolitiska orientering. Turkiet kunde lämna NATO och återfinna en civiliserad, internationalistisk – i betydelsen högre-kosmopolitisk – väg i harmoni med denna politik. De gynnsamma effekterna av uppbyggnaden kunde också förlängas söderut på den på naturresurser rika afrikanska kontinenten, och konstruktivt hantera bland annat dess pågående befolkningsexplosion och den kommande klimatkris som tycks väntas.

Många miljoner subsahariska afrikaner förutsägs såvitt jag förstår på grund av dessa faktorer inom kort nödgas komma till Europa. På vilka ideologiska eller moraliska grunder skulle det nuvarande EU eller något enskilt europeiskt land kunna motsätta sig det? Vi vet ju att varken högern eller vänstern accepterar några sådana. En av de främsta orsakerna till populistnationalismens dramatiska växt – i Sverige under, säg, de senaste 15 åren – är den otroliga verklighetsfrånvändhet och extremism som invandringsproblematiken för första gången avslöjade hos vad som inte minst av detta skäl mer och mer kom att ses som ett enhetligt etablissemang, omfattande inte bara de gamla partierna, utan hela media- och opinionsapparaten. Ingen förståelse av den faktiska och reella svenska delen av skulden till förhållandena i migranternas hemländer är tillräcklig för att ursäkta denna extremism, som under lång tid formade politiken och fortfarande gör det. Invandringsfrågan tillhandahöll en veritabel katalys inte bara av vänstern utan även av borgerligheten. I det hysteriskt överdrivna, osakliga förfasandet över det i ett internationellt perspektiv högst måttfulla, uppstigande populistnationalistiska partiet visade sig politiker, ledarskribenter, debattörer, forskare och intellektuella som man tidigare uppskattat vara otillräkneliga, ibland närmast från sina sinnen. De visade sig vara helt andra människor än man hade trott.

All invandring var enbart berikande, såväl kulturellt som ekonomiskt. Invandringen skulle rädda välfärden. Det enda problemet var rasism, fascismfrämlingsfientlighet. Det fanns ingen anledning att bekymra sig för den nya invandringen eftersom vi alltid hade haft invandring till Sverige, det vill säga, den nya massinvandringen var av samma slag som den under tidigare århundraden, inget nytt, inget problem. Annie Lööf öppnade för trettio miljoner fler invandrareReinfeldt tillstod att hans regering inte skulle ha råd med någonting annat än invandring, men det medförde bara att han vädjade om att vi skulle öppna våra hjärtan. Han flög över den svenska landsbygden och såg att där fanns “oändliga fält och skogar” där invandrarna kunde bo. Den totala frånvaron av korrekt uppfattning av sakfrågorna såväl som av begreppsliga redskap för att hantera dem, i förening med den fullständiga oförbereddheten på SD:s politiska motstånd, ledde till ett kollektivt intellektuellt haveri i hela samhällsdebatten, utan historisk motsvarighet. Och det blev ännu mycket värre genom det oavbrutna, utstuderat provokativa ideologiska bombardemanget från kultursfären och akademin av varje uttryck för nationalism, mot själva begreppen svenskhet och svensk kultur, och propagandan från samma håll för multikulturalismen i dess otaliga manifestationer – allt efter amerikanskt mönster. Den opinion som spontant reagerade mot detta var en sund och legitim opinion, populistisk och nationalistisk i högre mening.

Efter Syrienkrisen 2015 började alla i viss mån plötsligt åtminstone i någon mån ändra sig, helt ologiskt utifrån den tidigare mångåriga, hatiska och på den som det tycktes mest granitfasta övertygelse byggande argumentationen. Det borde ju bara varit bra att det nu kom ännu fler invandrare – ju fler desto bättre. Men nu var det plötsligt begränsningar, avvisningar, ökat avslående av asylansökningar och icke-beviljande av uppehållstillstånd och medborgarskap som gällde. Med alla de gamla ståndpunkterna fortfarande inte bara ekande ur det allra närmaste förflutna utan av många tröga debattörer ännu upprepade, framstod motsägelsefullheten och bortkommenheten i själva grundhållningen i den mest obarmhärtigt skarpa belysning. Och tvärtemot vad man nu ville ge sken av, förblev i verkligheten invandringens och särskilt anhöriginvandringens omfattning mycket stor. För Ylva Johansson har det i hennes roll som kommissionär för EU:s gränser primärt handlat om att skapa säkra och lagliga vägar till Europa. Den gamla argumentationen har för henne verkat fortfarande gälla. Om några icke-upplysta östeuropeiska länder av irrationella skäl fortsätter vägra ta emot migranterna, borde ju, enligt denna argumentation, de andra länderna bara vara tacksamma över att få fler?

Vad ska detta etablissemang göra om alltså många miljoner afrikaner för den rena överlevnadens skull anses behöva komma till Europa? Det skulle ju vara en gigantisk humanitär kris. Då måste väl tvehågsenheten från senare år bort? Måste politikerna då inte återgå till alla de gamla positionerna? Ingen skulle ju längre kunna ha några invändningar. Varje begränsning vore ju direkt omänsklig. Kommer vi då inte åter sägas kunna lätt ta hand om denna utvidgade fria rörlighet, långt större än den man nyss ville minska? Wir schaffen das. Redan Anders Borg talade om Europas afrikanska framtid som något samtidigt oundvikligt och okontroversiellt. Eller kommer man stå fast vid de senaste årens accepterande av att det finns problem med invandringen, vid den nu egna argumentationen för varför den måste begränsas – och ändå godta en mycket större än någonsin? Hur skall då politikerna presentera den hållningen för väljarna? Det kommer de knappast kunna. Kanske kommer de överhuvudtaget inte förklara den nödvändiga, ånyo ändrade politiken. Kanske kommer inte bara all debatt om sådana antinomier, utan all debatt överhuvudtaget sänkas ned och tystas i ett historiskt oöverträffat mörker av repressiv totalitarism.

Men inte minst inför utsikten av denna nya afrikanska invandring, som av vissa lyfts fram i ett triumfatoriskt tonläge, med innebörden att den kommer leda till att invandringskritikerna slutligen måste ge upp, tvingas vi också fråga oss vad dessa kritiker, populistnationalisterna och de högerkonservativa som av de skäl jag här diskutarat närmat sig dem, kommer göra? Vad står i deras program? Vilka tankar smider Oikos? Svaret är det jag redan angivit. Där finns ingenting tillnärmelsevis tillräckligt. Vad Oikos i stället är upptagna med får man en uppfattning om när man läser det försvar de nyligen publicerade, från en av det “i Edmund Burkes anda” verkande Konservativa Förbundets styrelseledamöter, av Jeff Bezos’ rymdprojekt. Denna satsning var ett uttryck för – noblesse oblige! Detta är vad vi kan vänta från högerblocket. Man anar något lätt krampaktigt verklighetsförnekande här, samtidigt som det ju klart visar vad de faktiskt tror på, var deras lojaliteter ligger. Amazon-Bezos representerar ju en extrem och hänsynslös globalkapitalism, ja det är nästan svårt att tänka sig något som ligger längre bort från socialkonservatism och nationalism, ja, även när han inte är ute i rymden, från οἶκος i den mening man skulle framlyfta. Caitlin Johnstone förklarade i en utmärkt artikel vad Bezos’ rymdfärd egentligen handlade om.

Nej, här finns ingen väg ut; invandringskritiken upphävs av den av världsekonomin bestämda världspolitiken. Därför är det i stället dessa senare som måste ändras om den förra ska kunna omsättas i ett realiserbart program. Först med en tillräckligt storskalig ekonomisk, primärt infrastrukturell uppbyggnad, inklusive sådant som skolor och sjukhus, ledd av “governments of action”, och en med den förenad politisk stabilisering, fri från den globalimperialistiska kapitalordningens intressenter, kunde migrationsproblemet börja lösas, det vill säga massmigrationen upphöra och den större eller mindre återvandring som kan anses nödvändig eller önskvärd bli mer spontan och naturlig för alla parter. En hög grad av fred, välstånd och kulturell blomstring i Mellanöstern och Nordafrika skulle långsiktigt ekonomiskt gynna alla i samarbetet involverade, eftersom dessa inte skulle inkludera västkapitalismens megamonopol och finansmanipulatörer. Givetvis är stabilitet i dessa regioner också ett säkerhetsintresse för Europa, liksom stabilitet i Centralamerika är det för USA.

Och skulle USA en gång välja Maupins väg kommer ju dess brutala, globala sabotageverksamhet, som pågått sedan långt före nyliberalismen, upphöra i sin helhet, och dess kvarvarande kraft alltså kunna frigöras och förnyas för goda syften. Verklighetens tryck gör att Biden, i motsats till Karlssons bild av det amerikanska politiska läget, ser ut att i några fall mildra Trumps aggressiva politik; ett återställt avtal med Iran kan exempelvis vara på väg. Såtillvida som Trumps tariffpolitik gentemot Kina knappast fallit väl ut kan delar av den amerikanska affärsvärlden själv komma att kräva ett nytt handelsavtal med detta land, samtidigt som det ser ut som om just här Biden – givetvis under inflytande av en annan del av den ekonomiska makten – förstärker konfrontationspolitiken, som om han förskjuter den dit, från Mellanöstern och Afghanistan. Det är oklart hur länge det blotta Trumphatet under dessa omständigheter kommer räcka för att vidmakthålla de neokonservativas stöd för Biden. Paleokonservativa som Pat Buchanan fortsätter hursomhelst insistera på möjligheten av en imperialismens begränsning från höger, en höger – och man förstår verkligen hur naturlig och näraliggande termen alternativ höger för inte länge sedan var – som accepterar en fredlig samexistens med länder med andra politiska och ekonomiska system, medan paleokonservativa Chronicles, nu under Paul Gottfrieds redaktörskap, allt oftare och alltmer fördelaktigt kontrasterar paleosocialismen mot kapitalets postmoderna vänsterliberalism.

Den amerikanska imperialismen och atlantsystemet skadar även, och inte minst, USA självt. Det ekonomiska, sociala och kulturella läget har snabbt förvärrats, och därmed har den amerikanska opinionen förändrats. Men ännu är det mer näraliggande att Europa satsar på en linje av Maupins slag än att USA gör det. Även här förhindras dock dess lösning i invandringsfrågan inte minst av att just invandringskritikernas politik inte tillåter den.

Invandringspolitik och världspolitik, 3

Invandringspolitik och världspolitik, 1

Invandringspolitik och världspolitik, 2

Behovet även för Europas del av en grundlig, i utvecklad mening socialkonservativ stabilisering och uppbyggnad av de länder en huvuddel av migranterna kommer från, och som i några fall de europeiska regeringarna själva i sin ovärdiga angreppsallians med den imperialistiska atlantkapitalismen bidragit till att förstöra, är tämligen akut. På det mest allmänna planet är invandringsproblematiken helt enkelt följden av nyliberalismens och imperialismens negativa effekter på den ekonomiska, politiska och kulturella uppbyggnaden i den globala södern överhuvudtaget. Men även på andra sätt än den förnyade fattigdomen och de flyktingproducerande krigen har detta system självt skapat problemen: genom direkt uppmuntran och stöd till migration; genom lönedumpande och välfärdsunderminerande arbetskraftsimport och abstrakt fri rörlighetspolitik; genom direkt multikulturell politisk-korrekt ideologi, tillhandahållen av den postmarxistiska och postmoderna pseudo- eller överbyggnadsvänster, vad Maupin kallar den “syntetiska vänster”, som den använt i sin tjänst.

Det är inte minst resultaten av allt detta, sådana vi först nu i deras fulla omfattning kan se dem, som tvingar oss till en ny granskning av hela utvecklingen under den av nykapitalismen präglade epoken, till en ny kritik av högerns politik och ideologi. Det gör för övrigt hela utvecklingen även i väst. Det empiriska underlaget för nyliberalismens tro på monopol- och finanskapitalismens förblivande överlägsenhet när det gäller ekonomisk utveckling, välståndsskapande och allmänna framsteg, efter de sammantagna och konkret erfarna historiska förändringar den åstadkommit både i syd och nord, försvagas sedan länge dramatiskt; dess primitiva och föråldrade grunddrag kan inte längre döljas. Och hur har den liberala demokratin, marknaden, NATO, “väst” i allmänhet, överhuvudtaget, sedan 1989, eller ens 1979, befrämjat de högre värden som, specifikt, konservatismen säger sig försvara, inom samhällsgemenskapen, moralen, religionen, konsten, utbildningsväsendet, livsstilen, kulturen i allmänhet?

De främsta konservativa tänkarnas positiva, traditionsinspirerade samhällsvisioner äger ett centralt och bestående värde i många avseenden, men eftersom de inte motsvarar någon samtida verklighet blir dessa tänkares mest betydelsefulla insats deras negativa kritik av just den samhälleliga, kulturella och andliga nedgång jag talar om – och av vilken migrationskaoset bara är en del. På alltmer radikaldestruktivt sätt förflyktigar kapitalismen i dess nuvarande stadium allt fast, bryter den ned de traditioner, värden, band, lojaliteter och gemenskaper som hindrar monopolföretagens, bankernas och fondernas fortsatta och utvidgade vinster och kontroll. Centralt här är förstås att detta förflyktigande verkligen inte längre enbart, eller överhuvudtaget, drabbar återstående feodala strukturer, utan sådana som utgör den helhetliga modernitetens egna landvinningar.

Och socialdemokratin, de postkommunistiska vänsterpartierna och de vänsterintellektuella har i ideologisk och allmänmänsklig förvirring ställt upp och nitiskt förverkligat nykapitalismens program, i tron att det handlar om något humant och rättvist, något progressivt och radikalt. “Ni för krigen, vi tar emot flyktingarna”, som Anders Borg formulerade programmet ifråga om just invandringsfrågan (och han torde i historieskrivningen inte bli ihågkommen för någonting annat). Någon parlamentarisk vänster som en populistnationalism som anammade det här diskuterade, motsatta programmet skulle, för syftet av dess förverkligande, kunna bilda block och fusioneras med i stället för högern, finns för närvarande varken i Sverige eller i övriga Europa. Hur dagens postsocialistiska vänster skulle ställa sig framgår av vad jag redan sagt: även den skulle vara mot denna “stadsbyggarnas” lösning. Den syntetiska vänstern med sin ständigt utvidgade kulturella agenda önskar den helt enkelt inte.

En del av den radikala vänstern sätter sin tilltro till precis samma destruktionsprocess som globalkapitalisterna, men i tron att den i stället för att gynna dem kommer befrämja socialismen, sådan de förstår den – en sant sinister motivation. Liksom för kapitalet är det för dessa krafter mycket viktigare med massinvandring till Europa än att invandrarnas ursprungsländer utvecklas, men de förnekar inte bara, som de direkta kapitalisterna, att massmigrationen medför stora problem som kräver en radikal lösning, utan befrämjar den för dess egen skull, oaktat dess fördelar för kapitalet. Ja, vänstern rymmer en riktning som möjligen i någon mening kan sägas vara egentligt revolutionär, men som ersatt inte bara Marx’ utan även Lenins och Maos förståelse av vad en revolution är med en alltigenom primitiv, simplistisk och irrationell så att säga kvantitativ-migrationistisk förståelse. I dessa nihilistiska uppenbarelseformer av vänstern finner vi några av de värsta “vandalerna” i vår tid. En vänster som inte har någon känsla för eller kontakt med vare sig populismen eller nationalismen, som ju båda haft oerhörd betydelse även i socialismens egen historia och har det än idag, eller för den delen inte kan känna igen några som helst väsentliga värden i kulturtraditionen, finns det anledning att betrakta med den största misstänksamhet även när den inte tjänar kapitalet. Denna nedrivningsvänster tillhör i verkligheten vår tids mesta reaktionärer, i den meningen att den både motsätter sig de framsteg som faktiskt är möjliga och omintetgör sådana som redan är verkliga. För invandringsfrågans lösning krävs lika mycket att socialismen frigörs från vänstern som att konservatismen frigörs från högern.

De tongivande svenska vänsterintellektuella tycks dock, liksom givetvis många amerikanska, verkligen inte tro på någonting mer eller annat än – Joe Biden. Det finns något löjligt, ja nästan stötande över detta från ett mer autentiskt konservativt perspektiv, inte minst som inga hämningar längre hindrar dem att instämmande citera de ledande amerikanska neokonservativa som dirigerade George W. Bushs unipolärt-hegemoniska krigspolitik. Eftersom dessa neokonservativa i sin tur gått över till – eller snarare, i ett historiskt perspektiv, gått tillbaka till – Demokraterna på grund av Trump, som åtminstone såg ut att försöka gå emot deras politik, har de nu funnit varandra. Man erhågar sig paleokonservative George Szamuely, som redan på Clintons tid drevs så långt i förtvivlan över de neokonservativas inflytande att han utbrast: “It is clear that neither laws nor any sense of fair play will stop this rampant U.S. arrogance. The time may soon come when we will have to call for the return of the spirit of the man who terrified the United States like no one else ever has. Come back Stalin – (almost) all is forgiven.”

– – –

Vänstern har vunnit massinvandrarna som nya väljare, till priset av en, tills vidare, utvidgad skattefinansierad välfärd som storkapitalet visserligen motsätter sig men inte betraktar som alltför kostsam för att av detta skäl stoppa den invandring som dock är vad som till slut ska omöjliggöra just välfärden. Men samtidigt har vänstern börjat förlora sina gamla arbetarväljare till högern, som genom blott några smärre tillmötesgåenden nu kan vinna över dem – inte minst när populistnationalismen integreras som en del av den, och det därför inte längre finns någon annanstans för vänsterns gamla väljare att gå. Dessa tillmötesgåenden är på intet sätt sådana att de ställer i utsikt en verklig lösning i invandringsfrågan. Det gör givetvis inte heller det faktum att vänstern kompenserar bortfallet genom att gå vidare på vägen av omställning till den postsocialistiska identitetspolitiken, övergå till att ägna sig åt kön, sexuell läggning, och inte minst antirasism och invandrarnas etniska minoriteter.

Tankesmedjan Oikos skapades för att befrämja fusionen mellan populistnationalism och etablissemangskonservatism i ett alltigenom atlantborgerligt block. Dess närmaste uppgift, inför nästa val, är att invagga de missnöjda gamla vänsterväljarna i övertygelsen att Boris Johnson verkligen slagit in på en ny väg och att Ulf Kristersson nu faktiskt är deras man. En växande del av de gamla borgerliga media är förstås med på denna kampanj. Men framför allt är nya Bulletin tänkt att gå i spetsen för denna borgerliga omställning. Den avslöjar visserligen den gamla liberalkonservativa ideologins hopplösa svaghet genom sina groteska motsägelser och interna konflikter, men har karaktäristiskt nog redan värvat SD:s amerikaniseringsrobot Ronie Berggren som ledarskribent, vilket säger allt inte bara om deras politiska inriktning utan också om mycket annat. Patrik Engellau har länge genom sin publikation Det Goda Samhället indirekt dragit ombord många av populistnationalismens bästa skribenter på sin typiska nyliberala 80-talstankesmedja, Den nya välfärden. Även om de röstar på SD är det högern de missnöjda gamla vänsterväljarna nu kommer rösta på, och så ser även SD på saken, i bjärt kontrast till Mattias Karlssons alla gamla programformuleringar: Sverige, representerat av fusionsblocket, reser sig i enad kamp för att i Konservatismens tecken “stoppa sosseriet”.

Givetvis har skribenterna i dessa till populistnationalismen anpassade liberalkonservativa organ ofta rätt. Men deras historiska och världspolitiska perspektiv är snäva och konventionellt-borgerliga, åtföljda av den vanliga, i sin disproportionalitet dubiösa moralism till förmån för en oanalyserad, odikotomiserad demokrati, som inte minst fungerar som en legitimering eller kanske snarare ett döljande av just denna snävhet och konventionalism. Vad de har rätt i är främst den oändliga – och förvisso välmotiverade – symptombeskrivningen, i alternativmedias efterföljd. Orsaksanalysen är under de givna förutsättningarna långt mer otillräcklig, liksom, och i ännu högre grad, de lösningsförslag som framställs. Den ofta slående rättheten på symptomnivån förleder läsarna att överse med eller hindrar dem rentav att överhuvudtaget se svagheten och tomheten, ja det inte sällan direkt felaktiga och därmed i sig problemalstrande på orsaks- och lösningsnivån. Eftersom dessa högermedia nu tydligt uttalar den så att säga omedelbara sanningen om det som alla så påtagligt och plågsamt berörs av, inte minst när det gäller följderna av massmigrationen, uppfattas det som att de också måste ha de rätta svaren på frågorna om vad det beror på och vad som ska göras åt det. Men bortom den sakfrågemässigt nya, populistnationalismen tillmötesgående orienteringen är de på det området, genom sitt självklara kvarhållande av den gamla vanliga högerideologin, ofta sämre än de gamla alternativmedia, som i detta avseende åtminstone var mindre uppbundna av de vanliga borgerliga lojaliteterna.

Vad jag talar om här är inte vad som kanske skulle kunna ses som den konservativa mikronivån, med frågor om moralisk karaktär och arbete mot välfärdsvegeterande, bildningsarv mot politisk-korrekt kulturradikalism, hårdare straff mot fritidsgårdar, krav- och kunskapsskola mot flumpedagogik. Jag talar om den nivå som utgörs av den internationella politiken. För så snart man kommer in på den avslöjas obarmhärtigt den samtidigt banala och fatala sanningen om högerblocket. Fastän många SD:are fortfarande, av de skäl jag nämnt, tycks vara ointresserade av den och rentav mena att partiet inte behöver, ja inte bör fokusera så mycket på den, handlar i verkligheten deras kärnfråga, invandringsfrågan, primärt om just den internationella politiken, världspolitiken.

I den SD-tillmötesgående delen av den gamla högern presterar Engellau ibland en djupare, problematiserande reflektion på detta område, men i övrigt blottläggs, oavsett nyanser och tonvikter, hela tiden den grundläggande, enkla pro-amerikanska och pro-“västliga” hållningen, idag definierad av hetsen mot Ryssland, Kina och Iran, som en för alla gemensam default-position. Och SD blir ständigt alltmer villiga att här identifiera ett område av samsyn med högern, samsyn som underlättar och befrämjar en ny regeringskoalition; att visa sig duktiga i denna den aggressiva trångsynens gemensamma och för det egna partiets kärnfråga kontraproduktiva sak, ja att rentav, som numera ibland Mattias Karlsson och Björn Söder och som alltid Ronie Berggren, gå längre än sina tilltänkta allianspartners. De vill själva bli en del av ett “kompromisslöst antikommunistiskt ledarskap”, men tycks inte kunna adekvat hantera det faktum att det ju även finns andra än kommunister som motsätter sig atlanticismens regim. De senaste åren har vissa i ledningen börjat uppvisa ett nytt drag av brutalitet i sin beredvillighet att slå hårt mot atlantimperialismens motståndare. Det är här som en populistnationalismens verkliga fascistiska potential tyvärr avhöljs.

Men den dysfunktionella politiska ordningen har alltså länge omfattat den parlamentariska politikens hela av nykapitalismen bestämda spektrum, såväl som dess publicistiska motsvarighet. Vänstern i dess typiska, dominerande form har inte utgjort något alternativ. Ingenstans har en verklig, grundlig lösning i invandringsfrågan kunnat skönjas sedan populistnationalismen börjat kompromissa bort sin unika profil och potential. Överallt har vi rört oss inom de gemensamma ramar som helt enkelt inte tillåter någon utväg. Att förstå migrationsproblematiken är att förstå dess verkliga orsaker. Och att på djupet förstå dessa orsaker leder också till en förståelse av dess lösning: en förändring som möjliggör ett överskridande av de ramar systemet uppställer. Invandringsproblematiken måste leda oss till världspolitiken.

– – –

Den nya uppbyggnaden av Maupins typ är tvärtemot SD:s strategi ett projekt, eller vore, för Europas del, en ny, generell politisk agenda, av just det slag som en självständig, på rätt sätt socialkonservativt vidareutvecklad och modifierad populistnationalism skulle driva: en central, positiv, konstruktiv programpunkt i dess definierande politiska fråga. Lösningen av migrationsproblemet i form av uppbyggnad av detta allmänna slag skulle också vara ett utmärkt program för att ena de populistnationalistiska partierna i Europa, bland annat i en gemensam storgrupp i Europaparlamentet. Genom sin nödvändiga internationella samarbetskaraktär och ekonomisk-politiska nyorientering skulle den på välgörande sätt samtidigt bidra till nedtoningen av det primitiva och skadliga i nationalismen och populismen. Vad den kräver är kunniga, utvecklade och vidsynta ledare, kosmopoliter i högre mening, som förstår livets värden och förmår tänka i termer av en kvalificerad universalism; den mer precisa förståelsen av denna karaktärs- och bildningsmässiga faktor är ofta mycket bristfällig. Men idag ser vi hur SD tvärtom går i spetsen för att hindra och stoppa populistnationalisternas europeiska enhet överhuvudtaget – till och med när den eftersträvas av det starkt atlantorienterade och antiryska regeringspartiet i Polen, Lag och Rättvisa – på grund av sin anslutning till den mot europeiska och inte minst svenska intressen direkt stridande antiryska hetsen.

Även för andra frågor, inom Sverige, blir faktiskt en uppbyggnad av samma allmänna, moderniserat socialkonservativa slag mer och mer nödvändig. Maupin och hans tänktank Center for Political Innovation har ett sådant program också för USA. Efter årtionden av nykapitalismens och nihilistvänsterns ekonomiska, militära och kulturella härjningar behövs i stor utsträckning en uppbyggnad av samma slag som i invandrarnas ursprungsländer också i västvärlden – vad som till att börja med måste bli en återuppbyggnad. Och dess i flera grundläggande avseenden konservativa innebörd är uppenbar. SD borde, i linje med de alltjämt gällande programformuleringar som man nu agerar stick i stäv mot, ja populistnationalismen i hela västvärlden borde självständigt och med långt större kompromisslöshet driva en långsiktig linje av sådan utvecklad socialkonservativ rekonstruktion, på ett sätt som gör att varken högern eller vänstern med tiden har någon annan möjlighet än att närma sig och slutligen, i åtminstone tillräcklig utsträckning, ansluta sig till den: den borde tvinga både högern och vänstern med sig. I så stor enhet som möjligt borde den låta kraften i sin legitima protest mot globalkapitalismens – inklusive den samtida vänsterns – följder kanaliseras på ett intelligent och kreativt sätt genom att kompletteras med och modifieras av den adekvata ideologiska förståelse som möjliggör politisk klarsyn och det effektiva politiska handlande som förmår angripa de djupaste orsakerna till problemen.

Trots alla in- och utrikespolitiska problem och oklarheter tycks i alla fall en sak stå klar när det gäller den Joe Biden vänstern tror på: hans administration försöker i åtminstone vissa avseenden ta steg utöver nyliberalismen, bort från arvet från Reagan och därmed även från sina av samma svenska vänster likaledes omhuldade föregångare Clinton och Obama – även om det återstår att se hur mycket som går att baxa genom kongressen, eller hur snabbt. Det är givetvis ett skifte som fortfarande inte bara ryms inom utan dikteras av de mer allmänna statsmonopolistiska systemramarna; det sker också i ett tillstånd av samhällelig och kulturell nedgång, och dess ideologiska styrning förstärker ytterligare omvandlingen av den “liberala demokratin” i totalitär riktning. Likafullt förklaras det också av en process av objektiva historiska förändringar av ekonomiskt, teknologiskt och sociologiskt slag, som i sig kräver mer politiskt nytänkande än den nyliberalt formaterade debatten – som ju rentav innefattat en hel del av libertarianismens halsbrytande ohistoriska regression till 1700-talets i sig ohistoriska modeller – klarar av att begreppsligt hantera. Produktivkrafternas utveckling äger förvisso ingen automatik och leder verkligen inte till någon realiserad utopi, men det är ett faktum att de i hög grad framtvingar förändringen.

Bernie Sanders blev aldrig president, men i vissa ekonomisk-politiska avseenden tycks det vara i hans riktning som Biden nu delvis går – såtillvida har Mattias Karlsson rätt. Men det innebär att utvecklingen även i USA, av alla länder, kan bidra till att göra vad som i grunden förblir ett svenskt ekonomiskt högerblock, om än delvis med ny nationalkonservativ fasad, till en anakronism. Definitionen av konservatismen – den konservatism som populistnationalismen i detta block ska fusioneras med och därmed även i stor utsträckning själv representera – på den gamla högerns sätt är ju nämligen bestämd av den av monopol- och finanskapitalismens radikala transformationer aldrig rubbade generella och statiska tron på de gamla teserna om frihetens beroende av ägandet, definierat i den okritiskt och som helhet bejakade “marknadsekonomis” termer. Friheten anses därför så att säga inte kunna försvaras på annat sätt än att hela det kapitalistiska systemet, hur det än utvecklas, också försvaras. De förmenta hoten mot den på detta sätt förstådda friheten är sådana att det rentav är nödvändigt att tona ned, överse med, dölja, ja förneka även kapitalismens allmänt insedda – ja som alltmer fatala insedda – brister.

Men de gamla borgerliga teserna på detta område har för länge sedan, och inte bara på grund av den “liberala demokratins” tilltagande frihetsinskränkningar och rättsväsendets förändringar, utan lika mycket på grund av konsekvenserna av det ekonomiska systemets utveckling i sig, förlorat sin common sense-appeal. Själva penningsystemet har genom kapitalismens komplexa sentida förvandlingar vid det här laget förlorat all verklighetsrelaterad, realekonomisk logik. Vad många uppfattar är att högerns på ägandet grundade frihet för de flesta – och även för staterna – förvandlats till en skuldbaserad illusion, och i sin helhet blivit beroende av marknadsfluktuationer vilkas generella överblickbarhet och genomskinlighet i många fall knappt ens är teoretiskt möjliga. Det förhållandet att de bank- och finansväsendets manipulationer som styr detta maskineri alltjämt förblir begripliga på ett allmänt plan såsom bestämda av kapitalismens mest grundläggande irrationella drivkrafter och funktionssätt förlänar det knappast någon legitimerande rationalitet.

Definitionen av konservatismen i den gamla borgerliga högerns föråldrade termer riskerar därmed, genom arten av kapitalismens egen utveckling, att göra den som helhet irrelevant. Vi ser det även i USA, där den till populistnationalismen anpassade högern med Trump, och i synnerhet Trumps slut, den bisarra “stormningen” av Capitolium i januari, närmade sig ett slags reductio ad absurdum. Som Pedro Gonzalez koncist sammanfattade det: “To be a conservative today is to be a member of the proletariat and champion the oligarchs.” Det hela är ytterst beklagligt, givet de politiska och kulturella problem som etablissemangets alternativa och dominerande, vänsterliberala ideologi ger upphov till. Dessa kan endast hanteras av en konservatism. Men det måste vara en annan konservatism än den högern ibland säger sig bekänna sig till: en ny socialkonservatism, som utöver sin socialpolitik också på intelligent och nyskapande sätt kan föra vidare essentiella moraliska och kulturella värden och traditioner inom ramen för en balanserd modernitet.

– – –

Strategisk ekonomisk uppbyggnad i Mellanöstern och Nordafrika kräver alltså en mycket större satsning än en motsvarande i Centralamerika. Men hindret för den är detsamma: det i väst rådande ekonomiska systemet. Lösningen i invandringsfrågan kräver därför det som i allmänhet ligger bortom sentida västerländska generationers hela mentala konfiguration, den tankehorisont som blivit osynlig genom en ny, ohistorisk reifikation av det förhandenvarande samhällets centrala ekonomiska mekanismer som får dem att framstå som tidlösa självklarheter, som orubbliga naturlagar: detta systems grundliga ifrågasättande och genomgripande reformation. Uppbyggnaden måste vara av nytt slag och på bestämt sätt kontrollerad av en statsmakt som i sig kontrolleras av nya politiska krafter. Den måste ske genom ett samarbete som involverar åtminstone EU (som idag främst populistnationalisterna, om de enades och tog rätt ställning, skulle kunna politiskt omforma, och vars storlek då ger en potentiellt avgörande makt gentemot banksystemet och “marknaden”), Ryssland (som länge sökt motverka atlantimperialismen i dessa delar av världen) och Kina (som redan är involverat genom sina Belt and Road-satsningar). Även Iran, som ju länge tvingats verka, så långt det kunnat, för stabilisering av sina omedelbara grannländer, vore en naturlig samarbetspartner, även om också detta land ju i stor utsträckning har skadats av amerikanska angrepp och sanktioner. Indien kunde omvändas till denna väg; även dess nuvarande regering har vacklat i sin geopolitiska orientering. Turkiet kunde lämna NATO och återfinna en civiliserad, internationalistisk – i betydelsen högre-kosmopolitisk – väg i harmoni med denna politik. De gynnsamma effekterna av uppbyggnaden kunde också förlängas söderut på den på naturresurser rika afrikanska kontinenten, och konstruktivt hantera bland annat dess pågående befolkningsexplosion och den kommande klimatkris som tycks väntas.

Många miljoner subsahariska afrikaner förutsägs såvitt jag förstår på grund av dessa faktorer inom kort nödgas komma till Europa. På vilka ideologiska eller moraliska grunder skulle det nuvarande EU eller något enskilt europeiskt land kunna motsätta sig det? Vi vet ju att varken högern eller vänstern accepterar några sådana. En av de främsta orsakerna till populistnationalismens dramatiska växt – i Sverige under, säg, de senaste 15 åren – är den otroliga verklighetsfrånvändhet och extremism som invandringsproblematiken för första gången avslöjade hos vad som inte minst av detta skäl mer och mer kom att ses som ett enhetligt etablissemang, omfattande inte bara de gamla partierna, utan hela media- och opinionsapparaten. Ingen förståelse av den faktiska och reella svenska delen av skulden till förhållandena i migranternas hemländer är tillräcklig för att ursäkta denna extremism, som under lång tid formade politiken och fortfarande gör det. Invandringsfrågan tillhandahöll en veritabel katalys inte bara av vänstern utan även av borgerligheten. I det hysteriskt överdrivna, osakliga förfasandet över det i ett internationellt perspektiv högst måttfulla, uppstigande populistnationalistiska partiet visade sig politiker, ledarskribenter, debattörer, forskare och intellektuella som man tidigare uppskattat vara otillräkneliga, ibland närmast från sina sinnen. De visade sig vara helt andra människor än man hade trott.

All invandring var enbart berikande, såväl kulturellt som ekonomiskt. Invandringen skulle rädda välfärden. Det enda problemet var rasism, fascism, främlingsfientlighet. Det fanns ingen anledning att bekymra sig för den nya invandringen eftersom vi alltid hade haft invandring till Sverige, det vill säga, den nya massinvandringen var av samma slag som den under tidigare århundraden, inget nytt, inget problem. Annie Lööf öppnade för trettio miljoner fler invandrare. Johan Norberg och Fredrik Segerfeldt skrev boken Migrationens kraft: Därför behöver vi öppna gränser, utgiven av forumet Migro. Reinfeldt tillstod att hans regering inte skulle ha råd med någonting annat än invandring, men det medförde bara att han vädjade om att vi skulle öppna våra hjärtan. Han flög över den svenska landsbygden och såg att där fanns “oändliga fält och skogar” där invandrarna kunde bo. Den totala frånvaron av korrekt uppfattning av sakfrågorna såväl som av begreppsliga redskap för att hantera dem, i förening med den fullständiga oförbereddheten på SD:s politiska motstånd, ledde till ett kollektivt intellektuellt haveri i hela samhällsdebatten, utan historisk motsvarighet. Och det blev ännu mycket värre genom det oavbrutna, utstuderat provokativa ideologiska bombardemanget från kultursfären och akademin av varje uttryck för nationalism, mot själva begreppen svenskhet och svensk kultur, och propagandan från samma håll för multikulturalismen i dess otaliga manifestationer – allt efter amerikanskt mönster. Den opinion som spontant reagerade mot detta var en sund och legitim opinion, populistisk och nationalistisk i högre mening.Efter Syrienkrisen 2015 började alla i viss mån plötsligt åtminstone i någon mån ändra sig, helt ologiskt utifrån den tidigare mångåriga, hatiska och på den som det tycktes mest granitfasta övertygelse byggande argumentationen. Det borde ju bara varit bra att det nu kom ännu fler invandrare – ju fler desto bättre. Men nu var det plötsligt begränsningar, avvisningar, ökat avslående av asylansökningar och icke-beviljande av uppehållstillstånd och medborgarskap som gällde. Med alla de gamla ståndpunkterna fortfarande inte bara ekande ur det allra närmaste förflutna utan av många tröga debattörer ännu upprepade, framstod motsägelsefullheten och bortkommenheten i själva grundhållningen i den mest obarmhärtigt skarpa belysning. Och tvärtemot vad man nu ville ge sken av, förblev i verkligheten invandringens och särskilt anhöriginvandringens omfattning mycket stor. För Ylva Johansson har det i hennes roll som kommissionär för EU:s gränser primärt handlat om att skapa säkra och lagliga vägar till Europa. Den gamla argumentationen har för henne verkat fortfarande gälla. Om några icke-upplysta östeuropeiska länder av irrationella skäl fortsätter vägra ta emot migranterna, borde ju, enligt denna argumentation, de andra länderna bara vara tacksamma över att få fler?

Vad ska detta etablissemang göra om alltså många miljoner afrikaner för den rena överlevnadens skull anses behöva komma till Europa? Det skulle ju vara en gigantisk humanitär kris. Då måste väl tvehågsenheten från senare år bort? Måste politikerna då inte återgå till alla de gamla positionerna? Ingen skulle ju längre kunna ha några invändningar. Varje begränsning vore ju direkt omänsklig. Kommer vi då inte åter sägas kunna lätt ta hand om denna utvidgade fria rörlighet, långt större än den man nyss ville minska? Wir schaffen das. Redan Anders Borg talade om Europas afrikanska framtid som något samtidigt oundvikligt och okontroversiellt. Eller kommer man stå fast vid de senaste årens accepterande av att det finns problem med invandringen, vid den nu egna argumentationen för varför den måste begränsas – och ändå godta en mycket större än någonsin? Hur skall då politikerna presentera den hållningen för väljarna? Det kommer de knappast kunna. Kanske kommer de överhuvudtaget inte förklara den nödvändiga, ånyo ändrade politiken. Kanske kommer inte bara all debatt om sådana antinomier, utan all debatt överhuvudtaget sänkas ned och tystas i ett historiskt oöverträffat mörker av repressiv totalitarism.

Men inte minst inför utsikten av denna nya afrikanska invandring, som av vissa lyfts fram i ett triumfatoriskt tonläge, med innebörden att den kommer leda till att invandringskritikerna slutligen måste ge upp, tvingas vi också fråga oss vad dessa kritiker, populistnationalisterna och de högerkonservativa som av de skäl jag här diskutarat närmat sig dem, kommer göra? Vad står i deras program? Vilka tankar smider Oikos? Svaret är det jag redan angivit. Där finns ingenting tillnärmelsevis tillräckligt. Vad Oikos i stället är upptagna med får man en uppfattning om när man läser det försvar de nyligen publicerade, från en av det “i Edmund Burkes anda” verkande Konservativa Förbundets styrelseledamöter, av Jeff Bezos’ rymdprojekt. Denna satsning var ett uttryck för – noblesse oblige! Detta är vad vi kan vänta från högerblocket. Man anar något lätt krampaktigt verklighetsförnekande här, samtidigt som det ju klart visar vad de faktiskt tror på, var deras lojaliteter ligger. Amazon-Bezos representerar ju en extrem och hänsynslös globalkapitalism, ja det är nästan svårt att tänka sig något som ligger längre bort från socialkonservatism och nationalism, ja, även när han inte är ute i rymden, från οἶκος i den mening man skulle framlyfta. Caitlin Johnstone förklarade i en utmärkt artikel vad Bezos’ rymdfärd egentligen handlade om.

Nej, här finns ingen väg ut; invandringskritiken upphävs av den av världsekonomin bestämda världspolitiken. Därför är det i stället dessa senare som måste ändras om den förra ska kunna omsättas i ett realiserbart program. Först med en tillräckligt storskalig ekonomisk, primärt infrastrukturell uppbyggnad, inklusive sådant som skolor och sjukhus, ledd av “governments of action”, och en med den förenad politisk stabilisering, fri från den globalimperialistiska kapitalordningens intressenter, kunde migrationsproblemet börja lösas, det vill säga massmigrationen upphöra och den större eller mindre återvandring som kan anses nödvändig eller önskvärd bli mer spontan och naturlig för alla parter. En hög grad av fred, välstånd och kulturell blomstring i Mellanöstern och Nordafrika skulle långsiktigt ekonomiskt gynna alla i samarbetet involverade, eftersom dessa inte skulle inkludera västkapitalismens megamonopol och finansmanipulatörer. Givetvis är stabilitet i dessa regioner också ett säkerhetsintresse för Europa, liksom stabilitet i Centralamerika är det för USA.

Och skulle USA en gång välja Maupins väg kommer ju dess brutala, globala sabotageverksamhet, som pågått sedan långt före nyliberalismen, upphöra i sin helhet, och dess kvarvarande kraft alltså kunna frigöras och förnyas för goda syften. Verklighetens tryck gör att Biden, i motsats till Karlssons bild av det amerikanska politiska läget, ser ut att i några fall mildra Trumps aggressiva politik; ett återställt avtal med Iran kan exempelvis vara på väg. Såtillvida som Trumps tariffpolitik gentemot Kina knappast fallit väl ut kan delar av den amerikanska affärsvärlden själv komma att kräva ett nytt handelsavtal med detta land, samtidigt som det ser ut som om just här Biden – givetvis under inflytande av en annan del av den ekonomiska makten – förstärker konfrontationspolitiken, som om han förskjuter den dit, från Mellanöstern och Afghanistan. Det är oklart hur länge det blotta Trumphatet under dessa omständigheter kommer räcka för att vidmakthålla de neokonservativas stöd för Biden. Paleokonservativa som Pat Buchanan fortsätter hursomhelst insistera på möjligheten av en imperialismens begränsning från höger, en höger – och man förstår verkligen hur naturlig och näraliggande termen alternativ höger för inte länge sedan var – som accepterar en fredlig samexistens med länder med andra politiska och ekonomiska system, medan paleokonservativa Chronicles, nu under Paul Gottfrieds redaktörskap, allt oftare och alltmer fördelaktigt kontrasterar paleosocialismen mot kapitalets postmoderna vänsterliberalism.

Den amerikanska imperialismen och atlantsystemet skadar även, och inte minst, USA självt. Det ekonomiska, sociala och kulturella läget har snabbt förvärrats, och därmed har den amerikanska opinionen förändrats. Men ännu är det mer näraliggande att Europa satsar på en linje av Maupins slag än att USA gör det. Även här förhindras dock dess lösning i invandringsfrågan inte minst av att just invandringskritikernas politik inte tillåter den.

Invandringspolitik och världspolitik, 2

Invandringspolitik och världspolitik, 1

Den atlanticistiska nyorienteringen med dess problematiska globalpolitiska implikationer har i SD pågått under lång tid. Under de första åren efter mitt ställningstagande för det populistnationalistiska partiet motsvarade det i stort mina förväntningar. Att minnas är särskilt hur det, ensamt av riksdagspartierna, våren 2011 försökte motsätta sig det förödande kriget mot Libyen. Om det, som vissa säger, är så att Håkan Juholt tvingades bort för att han råkat säga att Sverige inte borde deltaga i det, är det lätt att förstå hur starka de krafter som SD utmanade är. Dessa i mycket dolda krafter skulle kunna tänkas vara en icke obetydlig faktor även i det motstånd mot SD som formulerats i termer av partiets nazistiska rötter, främlingsfientlighet och rasism. Men en gradvis förskjutning var på gång. Det märktes bland annat under Ukraina- och Syrienkriserna. Tydligast blev det i förhållningssättet till NATO. Alltmer framstod det därför som naturligt att stödja det gamla ungdomsförbundets linje i de utrikes- och säkerhetspolitiska frågorna. Det blev i allt högre grad möjligt att se att de kvalifikationer och egenskaper som var nödvändiga för att motstå det tryck av påverkan som till och med Vänsterpartiet fallit för saknades i partiledningen. För hur totalt bestämmer inte detta tryck de borgerliga partiernas politik, de partier som SD nu själva började sakpolitiskt närma sig och eftersträva en allians med?

Men det var först med den explicita satsningen på det “konservativa blocket”, och därmed så småningom på tankesmedjan Oikos, som de avgörande nya stegen togs mot ett mer entydigt uppslutande bakom borgerligheten och dess orubbligt korrupta atlanticism. Under Trumps tid som president kom Mattias Karlsson att fästa sig vid vad han uppfattade som en stor skillnad mellan Demokraterna och Republikanerna, som legitimerade detta steg. Och visst hade han på ett plan rätt i mycket. Trump var verkligen, i sina anpassningar till den, sitt spelande på och utnyttjande av den, en ofullgången produkt av den amerikanska populistnationalismen, och därmed ett högst signifikativt nytt fenomen. “I likhet med den europeiska vänstern har man omfamnat den revolutionära identitetspolitiken med hull och hår”, konstaterade Karlsson i DN inför det senaste presidentvalet ifråga om Demokraterna. “Sammanhållande patriotism och likhet inför lagen har bytts mot radikalfeminism, rasifieringsteorier, krav på särlagstiftning för olika grupper och en iver att riva ned och smutskasta landets historia och institutioner, på ett sätt som nästan för tankarna till Maos kulturrevolution. I månandet om sina revolutionära element har även stödet för lag och ordning fått stryka på foten. Över hela landet har ledande demokrater framfört krav på att avveckla polisen och tagit våldsamma demonstranter i försvar.” Och inte minst: “I kölvattnet av detta har Demokraternas tidigare stöd för yttrandefriheten försvagats. Demokraterna är i dag mycket mer benägna än Republikanerna att stödja olika former av censur på internet och att försöka hindra oliktänkande från att tala vid landets universitet.”

Tyvärr saknades emellertid en djupare förståelsen av allt detta. Och det är inte minst denna brist som lett Karlsson, hans parti och hans tankesmedja fel. SD missuppfattar det de kritiserar när de hänför det till den äldre vänsterns revolution. Skillnaderna mellan Trump och Demokraterna var på intet sätt sådana att de legitimerade SD:s nyorientering. Det är knappast riktigt att säga att “Demokraternas vänsterfalang” idag generellt är “starkare och mer radikal än vad den kanske någonsin varit”, om man inte med “vänsterfalang” menar en distinkt, ny typ av vänster, skild från den som, i detta parti, främst F. D. Roosevelt och hans anhängare under en tid kom att stå för. Bernie Sanders är visserligen ett äldre slags socialdemokrat, men han är inte representativ för vänsterfalangen i dess helhet; mer och mer är det personer som Alexandria Ocasio-Cortez som sätter sin prägel på den. Dagens dominerande wokevänster, inklusive inte minst dess invandringspolitik, är inte bara ofarlig för den amerikanska kapitalismen, utan låter sig med fördel användas av denna för att lura progressiva vänstermänniskor över hela världen att acceptera den och dess internationella våldsordning som god, som i sig lika progressiv. I själva verket är den en etablissemangets egen skapelse. Det är detta som en socialmedial paleosocialistisk postvänster nu slutligen genomskådar och revolterar mot även i USA. Som twitterprofilen Benedict Cryptofash (namnet är ironiskt, riktat mot pseudovänsterns sätt att avfärda postvänstern) pregnant uttryckt det: “Wokeness is not a religion and it is not an ideology, in the pluralistic, anti-Marxist sense of one set of ideas among many. It is pure ideology itself, that which conceals social contradictions in the interests of the dominant class.”

Karlsson förklarar att “många socialkonservativa patrioter” tidigare föredrog det demokratiska partiet, som länge behöll “en socialkonservativ ådra”, under det att det republikanska präglades av “kallhamrad neokonservatism och nyliberalism”. “Då var det”, menar Karlsson, “Republikanerna som förespråkade öppna gränser och globalism, alldeles oavsett vilka konsekvenser det fick för den amerikanska arbetarklassen. Då var det Republikanerna som stod närmast det militärindustriella komplexet, och som var mest benägna att starta krig på olika platser i världen med åtföljande flyktingvågor över Europa som följd.” Men nu är “rollerna ombytta”. Det är tydligt att utgångspunkterna för bedömningen här är SD:s tidigare och sunda. Men beskrivningen är överdriven och på flera sätt problematiskt ytlig.

Trump har inte förändrat – och skulle knappast ha kunnat förändra även om han velat – det faktum att Demokraterna och Republikanerna med endast obetydliga variationer står för ett och samma politiska och ekonomiska system, företräder i stort samma intressen, och därmed framför allt för en i det väsentliga identisk utrikespolitik. Olikheterna mellan partierna ifråga om det Karlsson räknar upp gör ingen väsentlig skillnad i dessa grundläggande avseenden; det handlar bara om olika strategier på några områden och för några syften. De Trump vände sig mot i sitt ifrågasättande av krigen var lika mycket andra republikaner som demokrater. Allt är förvisso relativt här, men som Maupin framhållit stod Trump närmare just det militärindustriella komplexet, medan Demokraterna länge generellt förlitat sig mer på CIA och färgrevolutioner. Karlsson ger enbart Obama skulden för att ha medverkat till att beväpna al-Qaida-anslutna grupper i Syrien, och förbiser att även McCain var involverad i detta. I direkt kontinuitet med sina republikanska föregångare fortsatte Trump USA:s krig och svältsanktionspolitik, bombade Syrien, dödade Qasem Soleimani och en ledande iransk kärnfysiker. En närmare blick visar att Trump överhuvudtaget inte medförde någon förbättring ifråga om krigen, även om han inte själv – och som så många Trumpanhängare är det endast detta Karlsson tar fasta på – startade något nytt. Hans vallöfte var ju att stoppa dem.

De “fredsprocesser i Mellanöstern” som Trump “lyckats få i gång” och som “knappast någon trodde var möjliga” var i hög grad något annat än vad Karlsson ger sken av. De rörde länder som aldrig legat i krig med varandra, och planen för palestinierna förtjänar överhuvudtaget inte namnet “fredsplan”. Allt detta var led i Trumps oreserverade stöd till Netanyahu och hans ockupationspolitik, liksom i bildandet av en större allians mot Iran. Det ensidiga stödet till Israel tog sig också andra nya uttryck (Golanhöjderna, ambassadflytten till Jerusalem), och det var sannerligen inte något som ingav hopp om slut på krig “med åtföljande flyktingvågor över Europa som följd”.

Även på den ekonomiska politikens område är det endast fråga om olika strategier, betingade av det relativa inflytandet från olika grupper och nivåer i den amerikanska ekonomin; också detta är något som Maupin specialiserat sig på. Demokraterna vill riva upp framgångsrika ekonomiska högerreformer och kraftigt höja företagsbeskattningen, klagar Karlsson. Men liksom redan i den tidiga statsmonopolismen den svenska industrins storägare samarbetade nära med och gynnades av socialdemokratin under dess klassiska period, och de borgerliga partierna, som levde kvar i en föråldrad, verklighetsfrämmande föreställningsvärld från 1800-talet och fortfarande lallade om den fria konkurrensen och allt det andra överspelade, till och med hamnade i motsatsställning till dessa näringslivets toppar, har för de mäktigaste grupperna och den högsta nivån av monopolister och finanskapitalister i USA Demokraternas större välfärdssatsningar alltid bara varit en mer modern, tidsenlig, intelligent och långsiktig politik för systembevarande än de enkla, populistiska och för högerväljarna lättbegripliga skattesänkningarnas. “Tax me more”, som Warren Buffett uttryckte det. Han har inte bara råd; han vinner på det.

Avslutningsvis kommer Karlsson in på vad som mest av allt oroar honom med den destabilisering och försvagning av USA:s “fundament och ekonomi” som han menar att Demokraternas politik leder till: “Detta är allvarligt, inte minst därför att alla tecken tyder på att västvärlden är på väg att dras in i ett nytt kallt krig med det kommunistiska Kina.” Dras in? Här bliv verklighetsbilden mycket skev. Vilka eller vad är det som drar? Och: “Ska väst kunna stå emot kommunist-Kinas alltmer aggressiva ambitioner är ett starkt USA med ett kompromisslöst antikommunistiskt ledarskap oundgängligt.” Aggressiva ambitioner? Med vilka ord skulle Karlsson beskriva det USA-centrerade “väst”-imperiets medels otaliga militärbaser och ständiga krig upprätthållna unipolära ordning, vilken ingenting Kina hittills gjort kommer ens i närheten av? Vad handlar enligt Karlsson de krig han själv nämner om? Här finns inga som helst verkliga skillnader mellan de två valmöjligheter folket ges i den oligarkstyrda amerikanska demokratin. Genom sitt nya organiserade samarbete med Republikanerna och ledande amerikanska etablissemangskonservativa tankesmedjor, tidigare alltså åtminstone delvis motiverat av den felaktiga uppfattningen av Trumps politik, stödjer SD alltmer urskillningslöst ett enhetligt och i samma utsträckning av Demokraterna upprätthållet system som genom den globaliserade imperialismen också i hög grad är internationellt eller supranationellt, och som helt enkelt inte kan erbjuda något verkligt och långsiktigt svar på migrationsproblematiken eftersom det i sig är dennas orsak. Invandringspolitiken kolliderar med världspolitiken.

Det står från början klart att den förändring av invandringspolitiken en framgång för SD:s högerblockstrategi eventuellt skulle kunna medföra i jämförelse med dagens svenska regering kommer ha avgörande, rent principiella begränsningar. Man skulle rentav kunna säga att SD med denna kortsiktiga strategi riskerar att avhända sig själva möjligheten till en verklig lösning. Både dagens populistnationalister och den gamla högerns liberalkonservativa avvisar givetvis en politik av Maupins typ, men ingen av dem erbjuder någon tillnärmelsevis tillräcklig annan.

– – –

Det problem när det gäller tänkandet kring invandringsfrågans lösning som främst aktualiseras av Maupins program är naturligtvis populistnationalismens simplistiskt svepande avfärdande av socialismen, som i och med högeralliansen tagit sig allt grövre uttryck. För socialkonservatismen ligger ju ett bejakande av socialism i viss mening, ett urskiljande av delsanningar i olika socialistiska riktningar som kan upptas i det egna politiska och ekonomiska tänkandet, nära till hands. Även inledningen till SD:s nu uppenbarligen i hög grad bortglömda principprogram talar om att integrera “de bästa elementen från de traditionella…vänsterideologierna”. Flera av Marx och den senare marxismens analyser är ju uppenbart relevanta för just en meningsfull, utvecklad socialkonservatism. Men okunskapen om marxismen närmast definierar ju borgerligheten och högern, och är därför också ett större problem. En lång rad betydande borgerliga akademiska kritiker av marxismen har givetvis varit grundligt förtrogna med den, men utanför deras krets är situationen oförändrad; där råder samma ohistoriska inskränkthet, som gör varje kvalificerad urskillning ifråga om vad som är sant och vad som är falskt omöjlig. Detta har alltid varit ett av de mest besvärande förhållandena att hantera när man ska försvara konservatismen. Den vanliga högerpopulismen, den som åtminstone tidigare inte med nödvändighet också var nationalistisk, men som idag ofta, inte minst i SD, sammansmält med populistnationalismen, är det mest långtgående och ibland frånstötande aggressiva uttrycket för denna bristande förståelse.

Invandringsfrågan ska nu, också enligt SD, förstås i enlighet med en allmän konservatism som, för att befrämja högerblocket, inte längre ens specificeras som socialkonservatism. Att bli medvetet och uttalat konservativ tycks för många yngre som idag dras med av partiets satsningar i denna riktning innebära att personligt-psykologiskt tillägna sig ett i mycket färdigt och standardiserat identitetspaket, till vilket hör ett simplistiskt och primärt amerikanskt innehållsligt arv från det kalla kriget (“kompromisslöst antikommunistiskt ledarskap”), såväl som en mer eller mindre omfattande appropriation av under lång tid inom högerborgerligheten ackumulerade grupp- och klassdefinierande attityder och symboliska markörer. Socialismen och kommunismen är här något som kommer åtminstone mycket nära den absoluta ondskan, men oavsett det så är de också något som man helt enkelt inte befattar sig med i den borgerliga existens man i några fall fortfarande är en del av eller minns från sin uppväxt, men framför allt har sett på avstånd och eftersträvar, och som man hypostaserar som ett näranog tidlöst ideal. Det tycks till stor del vara denna intelligenshämmande socialpsykologi som gör att de överordnade värdenas viktiga konservatism saknar tillräckliga begreppsliga, analytiska och teoretiska resurser för att utvecklas och artikuleras på det sätt som är nödvändigt i vår tid. Populistnationalismens tidigare ambition att gå bortom den traditionella höger-vänsterskalan var löftesrik i detta avseende: den öppnade för en helt nödvändig ideologisk nyorientering.

Men även om marxismens delsanningar bör identifieras och assimilieras, är det inte nödvändigt att vara marxist för att anamma en lösning i invandringsfrågan av Maupins allmänna typ. Vad som från ett konservativt perspektiv främst tilltalar i hans typ socialism är den mycket starkt markerade konstruktiva orienteringen, avvisandet av destruktionsvänstern. Genom denna orientering skiljer han sig såväl från trotskisterna som, i hög grad, de länge tongivande amerikanska socialisterna med anarkistisk orientering som Noam Chomsky och Chris Hedges, och naturligtvis också från fortfarande i mycket nyliberala socialdemokrater av det slag som idag kallar sig “demokratiska socialister”. Det ger hans socialism en helt annan dimension, som deras saknar. I det Maupin i så hög grad står för en vänsterns socialkonservatism kan man rentav säga att han närmast tillhör postvänstern: flera gånger har han varit benägen att problematisera hela fenomenet “vänstern”. Hans främsta, konservativt socialistiska krav och huvudparoll är “a government of action that fights for working families“. Förvisso tänker han sig att statsmakten i de av de samarbetande länderna som inte redan är socialistiska också transformeras i socialistisk riktning, och det krävs definitivt en distinkt typ av regeringsmakt för genomförandet av denna politik. Han benämner sin position “21st-century socialism”, och känner en viss ambivalens inför termen kommunism, även om denna hans socialism innebär ett brett vidaretänkande också utifrån hela den realexisterande socialismens historiska erfarenhet och han entydigt försvarar de länder som idag bygger på den. Det finns goda skäl för denna ambivalens. Kommunism i den vanliga politiska debatten har varit en missförstådd term såtillvida som den av 1900-talets kommunister själva ofta egentligen inte åsyftat samhällssystemet i länder som Sovjetunionen, Kina, Kuba och så vidare. Marx och Engels använde den som självbeteckning i syfte att särskilja sig från andra former av socialism (avfärdade som utopiska och borgerliga), men i första och andra internationalen fanns också sådana andra former representerade, och den partibeteckning som många kunde enas om blev så småningom socialdemokrati. Efter revisionismens nytolkningar och det av bland annat dessa föranledda avfallet från den på en rad kongresser fastslagna linjen rörande den nationalistiska och imperialistiska borgerlighetens krig 1914, markerade dock Lenin mot denna nya “andra form” av socialism, som möjliggjorde kriget, genom att återuppta kommunism som beteckning för sin riktning.

Men fastän den begreppsliga skillnaden väl knappast blev klar redan hos Marx och Engels, har denna term inom marxismen under 1900-talet oftast kommit att betyda det mer eller mindre avlägsna framtida målet för den utveckling socialismen vill åstadkomma. Det är inte oviktigt att komma ihåg detta när vi bedömer Maupins argument. Sovjetunionen var såtillvida aldrig något annat än socialistisk, det vill säga den motsvarade den samhällsformation vars allmänna drag skulle vara förhärskande under den historiska perioden mellan den socialistiska revolutionen och kommunismen, och under vilken den gradvisa förändringsprocess som väntades leda till den senare skulle äga rum. Jag förenklar något här, en mindre vanlig alternativ terminologi talar i stället om lägre och högre stadier av kommunism, och det finns hela tiden hos båda termerna andra betydelsedimensioner än de historiska periodindelningarnas. Maupin insisterar hursomhelst på att det tillstånd som kallas kommunism kan förverkligas endast när produktivkrafterna och det globala materiella välståndet nått en ofantligt mycket högre nivå än idag, och för att hamra hem denna poäng säger han faktiskt att detta kommer ta tusentals år. Han avvisar inte bara de ultravänstersekter som menat att kommunism kan förverkligas utan denna utveckling, utan också den vanliga, inom såväl högern som vänstern helt dominerande missuppfattning enligt vilken socialism i sig är fördelningspolitik utifrån de nuvarande, befintliga resurserna. Maupin föreställer sig också en begränsad marknadssfär och kontrollerade investeringar av den typ dagens socialistiska länder uppmuntrar. Säkert skulle man komma en bit på vägen även med den blotta styrningen och samordningen från statsmaktens sida av vissa privata företag som involveras i den typ av uppbyggnadprojekt han förespråkar, även om dessa inte direkt skulle kunna organisera de arbetslösa på det sätt även Roosevelt på sin tid förmådde i USA; detta ekonomiska tänkande kännetecknar ju också Belt and Road-satsningarna.

Det väsentliga är att det krävs en tillräcklig motmakt mot det globaliserande atlantkapitalet, en överordnad politisk makt som kan bryta den kontroll av hela stater som det sedan länge utövar. Jeffrey Sachs, en gång profet, tillsammans med Anders Åslund, för den nyliberala chockterapi som till den grad förhärjade Ryssland under Jeltsins tid att starkmannen Putin och hans nya politik blev oundgängliga, men som signifikativt nog omprövat allt, förlitar sig på ett närmast socialdemokratiskt och mer allmänt och så att säga traditionellt internationalistiskt program under FN:s ledning som i dagens läge väcker andra frågor. Men hans uppfattning av hur det nuvarande systemet orsakar fattigdomen, inte minst i Afrika, bekräftar och kompletterar Maupins och Aviva Chomskys. Massmigrationen är en produkt av globalkapitalismen och ingenting annat. Jag gör inte anspråk på att kunna bedöma exakt i vilken utsträckning det nuvarande systemet måste rullas tillbaka och ersättas av ett annat för att ett svar på migrationsfrågan av den här diskuterade typen ska bli möjligt, men det finns såvitt jag kan se goda skäl att acceptera såväl Maupins, Chomskys, Sachs’ och många andras beskrivningar av orsakerna till de problem som definierar den, som Maupins allmänna modell som en nödvändig del av lösningen.

Vad som kan sägas är väl också att det så att säga räcker att övervinna de specifika problem och hinder som den atlantglobala kapitalismen i dagens globala utvecklingsstadium reser – något som ingen konservativ som det är något bevänt med borde ha några större problem med. Här handlar det ju bara om gigantiska monopol och banker som med hänsynslösa och kriminella metoder, humanitära och radikala fraser, och stat och militär i sin tjänst söker bevara och konsolidera sina egna vinstbringande maktpositioner. För syftet att övervinna detta i vissa avseenden historiskt oöverträffat monstruösa och absurda system finns ingen anledning att medsläpa socialismens idéhistoriska arv av illusioner – den sekulära, immanentistiska eskatologin, utopismen, den kollektivistisk-demokratiska natur- och folkmytologin, profanhumanismen med dess ensidiga moderna rationalism och romantik, den feltänkta, radikala egalitarismen, alla andra andligt omogna vanföresetällningar om den materiella existensen överhuvud, sammantaget ett under årtusenden ackumulerat arv av åskådningsmässiga egenheter. Det är givetvis en oerhörd fördel om så inte sker, och därmed upprepandet av otaliga välkända historiska misstag undviks. En populistnationalism som i ljuset av en filosofisk kultur övervann sina begränsningar och utvecklade en ny socialkonservatism – i både den europeiska och den amerikansk betydelsen av denna term – bortom höger och vänster skulle vara fullt tillräcklig.

Men denna möjlighet går förlorad i och med att populistnationalismen i stället satsar inte bara på ett block utan till och med, som Karlsson idag uttrycker det, en fusion med den gamla högerns konservatism, det vill säga med vad som i realiteten alltid, och i högsta grad redan hos Edmund Burke, är en från den borgerligt-kapitalistiska ordningen principiellt oskiljaktig liberalkonservatism. SD har fastnat i den alldeles för enkla höger-vänsterdikotomi som de själva tidigare tog avstånd från. För att nå framgång i det som deras centrala engagemang fortfarande gäller måste de komma bort från denna trångt borgerliga och moss-konservativa horisont. Populistnationalismen är meningslös om den inte i lika hög grad ifrågasätter högern som vänstern. Det måste vara lika viktigt för den att “stoppa borgeriet” i sämre mening som att “stoppa sosseriet” i den mån det är problematiskt. Den måste i explicit, kraftfull, aktiv och offensiv polemik mot högerpartierna göra de stora ekonomiska frågorna, de irrationella privatiseringarna och marknadiseringarna, NATO, de imperialistiska krigen, EU:s atlanticistiska uppbundenhet som omöjliggör en självständig europeisk linje i världspolitiken, till huvudpunkter i sin valplattform. Den måste vända sig mot den högerns ekonomiska politik och utrikespolitik som utgör ett lika stort hinder för invandringsfrågans lösning som den vänsterns kulturpolitik som i verkligheten hänger nära samman med dem.

– – –

Det behöver inte sägas vare sig att all invandring inte innebär problem, eller att den massinvandring vi haft definitivt medfört stora och mycket påtagliga, välkända och lättidentifierbara sådana. Givetvis ägnas hanteringen av dessa problem åtskilligt seriöst tänkande. Problemet är att de vanliga åtgärdsförslagen, även sammantagna, är otillräckliga. Integration av en aldrig sinande ström av migranter från kulturellt vitt skilda delar av världen är givetvis omöjlig och därför ingen lösning alls, även om integration av en sinande och upphörande ström är möjlig upp till en viss kvantitativ nivå (det vill säga, om strömmen sinar och upphör först när invandrarna är i överväldigande majoritet är denna integration naturligtvis också omöjlig, om förståelsen av begreppet lösning i detta sammanhang innefattar bevarandet av eller kontinuiteten med väsentliga drag hos den existerande och idag dominerande kulturen). Att bara stänga gränserna gör ingen skillnad när det gäller de migranter som redan är här. Hjälp i närområdet är givetvis bra, men även det är otillräckligt om det inte förstås i termer av ett större projekt av Maupins typ. Små libertarianska frivillighets- och ickevåldskommuniteter ute på landet, eller radikalnationalistiska sådana som undandrar sig politiken, erbjuder givetvis inte heller några tillräckliga svar. Återvandring i stor skala är i sig på intet sätt omöjlig, som många tycks tro, men inte heller det är en fullständig politik, vilket visas inte minst av hur långsamt det går att vinna opinionen för den – något som inte underlättas av att dess förespråkare blir radikalnationalister på vars torgmöten det ropas “ut med packet”. Det gäller även förslagen om att avveckla pullfaktorer i form av migranterna omfattande välfärdssystem.

Just detta elementära faktum att opinionen – i en demokrati – måste vinnas för de åtgärder populistnationalisterna önskar tror jag är otillräckligt beaktat av dem själva, såtillvida som de inte går tillräckligt på djupet i analysen av varför en majoritet av väljarna i ett land som Sverige inte röstar för dem, ja varför en så betydande del även av de etniska svenskarna fortfarande överhuvudtaget inte tycks se invandringen som medförande några större och mer svårhanterliga problem. De som okritiskt accepterat och även på många sätt försvarat och välkomnat massinvandringen – ofta följden av tragedier även för migranternas hemländer – har utan tvekan varit obegripligt naiva och haft principiellt fel i en utsträckning som tidigare, hos några av deras kända representanter, inte ens hade kunnat anas. Men till grund för det vanliga populistiska förlöjligandet av dessa motståndare ligger bland annat åtminstone ett visst mått av naivitet, i den oreflekterade, självklara tilltron till vårt eget lands och dess politiska och ekonomiska förhållandens godhet och normalitet. Invandringsförespråkarna av den typ jag tänker på här – det finns även andra – uppvisar stor förvirring i sin förståelse av svensk skuld och av dess korrelation med invandringen som moralisk gottgörelse. Men det finns en svensk skuld. Det finns något som kanske kan beskrivas som nationell karma. Juholts avgång kan vara en av de saker som tydligast visar vari vår ondska består. Sverige lever till ovanligt stor del på en rent nihilistisk vapenexport, styrd av politiskt understödda privata vinstintressen, och vi tjänar ofta genom den, och även på många andra sätt (numera även egna militära insatser i fjärran världsdelar), vad som till stor del är endast ett plutokratiskt våldsimperium.

I radikalnationalismens snäva perspektiv tenderar det, som vi sett, att framstå som att vi européer och i synnerhet vi svenskar inte har någonting att göra med förhållandena i invandrarnas ursprungsländer, som att vi aldrig haft det och aldrig kommer att ha det. Som att de inte på något sätt eller till någon del är vårt ansvar. Fattigdomen och underutvecklingen tenderar att accepteras som ett permanent, oföränderligt faktum, och den typ av uppbyggnad som den nationella självständighetens postkoloniala ledare trodde på anses omöjlig, i den mån man överhuvudtaget känner till den. Men även oavsett hur det förhåller sig med detta är det ingenting som vi vare sig behöver eller bör bry oss om. Det inte bara saknas utan det anses ibland inte ens behövas någon egen politisk förståelse av och vision för världen utanför Sverige och Europa, och i synnerhet inte den globala södern. SD-ledningen tänker utan tvekan litet längre än så. Den tänker alltmer i de konventionella termer enligt vilka genom “frihandel” och kapitalexport, och i någon begränsad mån också bistånd, förhållandena kan och kommer förändras, om än långsamt. Men för detta anses den grundläggande nationalistiska principen att det är tillräckligt att vi ser till vad vi för närvarande och mer omedelbart uppfattar som våra egna intressen inte behöva överges. Ser vi till åtminstone det välförstådda egenintresset leder en osynlig hand de nationer som agerar i enlighet med det i riktning mot harmonisk samexistens.

Men även med denna hållning kolliderar invandringspolitiken med världspolitiken. Vad som trots SD:s moderation (men framför allt förstås hos radikalnationalismen) ibland liknar en nästan programmatisk inskränkthet och närsynthet, kan i mycket visserligen plausibelt framställas som en dygd när det beskrivs som det enda alternativet till den abstrakta rationalismens såväl som den sentimentala romantikens på en alltför ytlig universalism grundade internationalism. Denna internationalism präglar de gamla etablissemangspartiernas politik i det att den hos dem – numera även hos högern – förser imperialismens ekonomi och geopolitik med en fasad av idealistiskt-humanitärt engagemang. Men eftersom hållningen hos SD inte bara är ett uttryck för en konsekvent och genomtänkt politik utan också ett i sämre mening populistiskt avskärmande av världspolitiken, underlättar den även i sig det nuvarande, nya steg som gör krocken mellan invandringspolitiken och världspolitiken ännu värre. Det är med den som det, när högerns och näringslivets påtryckningar såväl som egna felkalkyler läggs till, blir fullt tillräckligt att bara överta och ansluta sig till högerns vanliga praxis ifråga om relationerna till dessa andra delar av världen, det vill säga, att godta den idag sedan länge globaliserande men fortfarande atlantcentrerade finans- och monopolkapitalismens existerande former av “marknad” och “frihandel”: att helt enkelt endast fortsätta och förstärka anslutningen till det imperialistiska systemet. Man går från den blotta frånvaron av en självständig politik, ett passivt accepterande av en vag konsensus, till det aktiva anammandet av en osjälvständig. Inte heller nu behöver man anstränga sig för att utveckla en egen, men man blir genom sina nya lojaliteter mer engagerad på det område där man på detta sätt erhållit en mer uttalad och specifik linje. I den mån man möjligen fortfarande genom ett blott selektivt bejakande av en ekonomisk högerpolitik vill kvarhålla möjligheten att presentera en nationalistisk hållning som uttryck för verklig konservativ visdom, kan man inte vara helt konsekvent, eftersom alltså även högern numera bejakar den rationalistisk-romantiska legitimeringsgrunden, och man därmed i anpassningen till högern i allt större utsträckning även själv måste göra det. Det globala mänskliga rättighetsengagemang som ofta anförs som motiv för militära interventioner med i verkligheten helt annan betydelse, och som skall bevisa den liberala demokratins allmänna moraliska och humanitära överlägsenhet, är numera en framträdande del av SD:s utrikespolitik, särskilt när det gäller sexuella identitetsfrågor.

Samma frånvaro av verklig utväg i invandringsfrågan ser vi hos de jämförbara, alltmer uppenbart otillräckliga, småborgerliga och opportunistiska partierna i övriga Europa. När till och med Marine Le Pen nu börjat hylla NATO vet man att populistnationalismen befinner sig i kris. Värnandet av eller åtminstone strävan mot ett självständigt Europa är ju centralt för Frankrikes själva nationella identitet. Ja, alla vet egentligen vid det här laget att populistnationalismen och dess nuvarande program inte erbjuder något tillräckligt svar på massmigrationens utmaning, att den inte kommer kunna åstadkomma någon tillräcklig förändring. Alla vet det innerst inne, om än de flesta, sedan årtionden genomindoktrinerade av nyliberal propaganda, inte uppfattar den verkliga orsaken till denna impotens. Tron på dessa partier blir i alltför hög grad ett slags desperationens parlamentariska terapi. Som populistnationalisterna även själva är medvetna om – detta är ju grunden för deras alltför långtgående allianssträvanden – går partierna generellt inte tillnärmelsevis så bra som de skulle behöva göra för att på egen hand ens formellt vinna makten. Och svårigheten att nå populistnationalisterna med det från deras horisont kontraintuitiva budskapet om det problematiska och illusoriska i högeralliansernas väg torde framför allt ligga i den psykologiska investering de vid det här laget gjort i tron på den, det behov de har av denna tro.

Givetvis är politiska allianser inte principiellt fel; tvärtom är de oundgängliga även för nya politiska rörelser och partier. Att söka och bilda rimliga allianser är ett bevis på nödvändig realism och seriositet. Men detta får ju endast ske inom ramen för vad som, om än långsiktigt och ibland indirekt, kan befrämja rörelsens/partiets centrala politiska avsikter och mål. SD:s nuvarande allianssträvan avslöjar i stället på flera otvetydiga sätt en ny principiell förvirring ifråga om just dessa, eller åtminstone om vilka medel som befrämjar dem. Alliansen ingås på uppenbart felaktiga och oacceptabla villkor, som äventyrar själva den framtida möjligheten till avsikternas förverkligande och målens uppnående. Därför måste den kritiseras och korrigeras. Under den demografiska och kulturella utveckling som migrationen kontinuerligt åvägabringar och storföretags- såväl som statsmedia av alla slag oavbrutet uppmuntrar, kommer den svenska populistnationalismen i sin nuvarande form och med nuvarande strategi knappast heller i framtiden vinna tillräcklig makt för att kunna genomföra en politik som innebär en reell lösning i invandringsfrågan. Den sitter fast med sina alltför få och enkla grepp, samtidigt som den lägger till den nya, kontraproduktiva, självunderminerande fusionen med den gamla höger som förstås mer än gärna utnyttjar den som mass-stöd för sin egen politik, samtidigt som den är angelägen att markera att den bara ser den som vulgära underklasspartier och hemmapöjkar. Den feltänkta högerblockstrategin riskerar att omintetgöra populistnationalismens potential som positiv kraft i största allmänhet, men inte minst i dess egen kärnfråga.

När det gäller Europa är Ungern för många av de populistnationalistiska högerfrontsanhängarna den främsta förebilden. Liksom andra fall i Centraleuropa skiljer det sig från Västeuropa därigenom att en ledande politiker ur den “vanliga” högern, Orbán, själv tagit steget att anamma en invandringspolitik motsvarande de västeuropeiska populistnationalisternas. De historiska skillnaderna gör dock att detta fall långtifrån är helt jämförbart med det block som nu är på väg att formas i Sverige. Orbán har, så här långt, kunnat nå avsevärd framgång, och det återstår att se hur länge den kan fortsätta, hur långt han kan nå, hur beständiga resultaten blir. Men grunden även för hans politik framstår redan från början som otillräcklig och riskabel, såtillvida som den förutsätter en ganska stark fortsatt anslutning till NATO, Israel, och, noga taget, det vanliga övernationella atlantdominerade kapitalistiska systemet, oaktat hans goda relationer med Ryssland och de selektiva restriktioner han upprätthåller mot George Soros.

Givetvis kan Ungern justera kursen. Men hittills tycks regeringen exempelvis behöva stödja detta systems fortsatta politik i Mellanöstern, vars våldsamma uttryck ju orsakat en stor del av migrationen. EU:s utrikesministrar kunde inte enas om ett gemensamt uttalande om Gaza-Israel i maj, eftersom Ungern på grund av stödet för Israel inte ställde sig bakom kravet på eldupphör. Långsiktigt förefaller Ungerns paradigm ingalunda fullt tillfredsställande och inte heller generaliserbart. Det representerar inte i tillräcklig utsträckning den självständiga europeiska linje som är vad som verkligen behövs. Att populistnationalisterna i övriga Europa kan sätta sådan tro till Ungern beror på att de anser, eller väl snarare hoppas, att invandringsproblematiken kan lösas inom dess ram, att Soros är en abnormitet, ett undantag som går att komma till rätta med utan att överskrida det, och, djupast sett, att det ekonomiska system paradigmet är en del av verkligen är det riktiga och normala, som de inte har några problem med. De tror inte bara på de för den modifierade och utvecklade populistnationalismen väsentliga konservativa värdena, utan också på högern i allmänhet.

Socialkonservatism och blockbildning

“Min linje är väldigt klar”, skrev Mattias Karlsson under striden med SD:s ungdomsförbund våren 2015. “Hoppet om en bättre samhällsutveckling”, förklarade han, “ligger inte i att formulera en ny högerpolitik för att kontra vänstern, och inte i att formulera en ny vänsterpolitik för att kontra högern. Hoppet ligger i att stå fast vid en socialkonservativ mittenpolitik som går förbi, bortom och över de traditionella uppdelningarna i höger och vänster.” Det var i sig föredömliga formuleringar, och denna linje var utan tvekan också hela partiets grundläggande.

Men hur har den politiskt manifesterats och konkretiserats sedan dess? Är det verkligen utifrån denna i europeisk mening socialkonservativa position som man idag eftersträvar ett “konservativt block” med högern?

SD:s utgångspunkt

Positionsbestämningen uttryckte det som var partiets unika, åtminstone potentiella ideologiska styrka och definierande särprägel på den politiska skalan. Den angav, liksom de mest allmänna och centrala programformuleringarna, nämligen att SD är “ett socialkonservativt parti med nationalistisk grundsyn, som betraktar värdekonservatism och upprätthållandet av en solidarisk välfärdsmodell som de viktigaste verktygen i byggandet av det goda samhället”, att partiets ambition är att “kombinera de bästa elementen från de traditionella höger- och vänsterideologierna”, den ideologiska grunden för en ny och självständig politisk rörelse och kraft, som kan förstå och hantera samtidens specifika problem. En grund som är tillräcklig för den nödvändiga, historiska politiska förändringen i Sverige, och som håller för en framtida maktställning och de åtgärder som med den måste genomföras.

Det enda som kanske behövde något tydligare framhållas var, från mitt perspektiv, att denna mittenposition också var en position av annat slag än den vanliga mittenposition som kunnat tillskrivas några av de gamla partierna, och som stärkts genom att alla dessa närmat sig den. Men även särdragen i SD:s mitt, dess alldeles egna mitt, kunde också sägas ligga latenta i Karlssons egna formulering “förbi, bortom och över”.

Det syfte dessa formuleringar tjänade för Karlsson var emellertid vid denna tid att sammanfatta partiledningens ideologiska kritik av ungdomsförbundet. “SD skall”, förtydligade han, “således inte svänga åt vare sig höger eller vänster. Vi skall fortsätta framåt och uppåt.” SDU, och därmed den nya styrelse för Stockholms stads partidistrikt som valts dagen innan Karlsson skrev detta, anklagades nämligen för att vilja svänga åt höger på ett sätt som gick utöver den beskrivna ståndpunkten och partiets principprogram.

Den senare händelseutvecklingen har visat att Karlsson och partiledningen hade rätt i detta. Då uppfattade jag det inte så. Framför allt ansåg jag inte att kritiken var berättigad ifråga om den nya distriktsstyrelsen, som tillkommit på SDU-ledningens initiativ – det enda som direkt angick mig. Såvitt jag kunde se handlade det i dess fall endast om en något mer näringslivsvänlig politik, och framför allt om en ny kommunikativ modalitet, som ansågs bättre anpassad till Stockholmsväljarna.

Denna minimala variation höll sig, hävdade jag, med god marginal inom principprogrammets ramar, och för mig själv var den bara en del av en större vision som jag tyckt mig se de framväxande konturerna av, eller åtminstone mottagligheten för, hos ungdomsförbundet. För mig var det andra av den omfattade politikområden som var de viktiga, framför allt utrikes- och säkerhetspolitiska. Förvisso fanns någon individuell röst i den nya styrelsen som ville gå längre exempelvis i marknadiseringen av vården, men det var inte något styrelsen som sådan gick ut med.

Vad Karlsson avsåg med “högersvängen” var visserligen inte främst dessa saker. Det var i stället dels kontakter med det paleokonservativa lägret i USA, som inte minst jag själv stod för, dels påstådda verkliga avvikelser, som Karlsson på motivmässigt märkligt och sakligt problematiskt sätt då tyvärr likställde med detta läger. Han beskrev dessa avvikelser i ytterligt starka ordalag, som för mig vid denna tid var obegripliga och verklighetsfrämmande, och som till och med idag framstår som överdrivna. Men Karlssons allmänna klargörande av socialkonservatismens innebörd visade rimligen att han också, åtminstone i någon mån, vände sig mot den ekonomisk-politiska högersvängen.

Det är det faktum att han och partiet i övrigt på det ovan citerade entydiga sättet tidigare formulerade en tydlig, principiell socialkonservativ linje som gör att man idag måste ställa ett antal frågor rörande det förhållandet att deras allt överskuggande projekt idag är ett “konservativt block” med den existerande högern.

I det senaste spektakulära uttrycket för detta projekt firade man utan minsta förbehåll de brittiska Tories’ valseger som sin egen. Visserligen läser man in så mycket man kan i Boris Johnsons anpassning på senare tid till den stora populistnationalistiska vågen, som går mycket längre än svenska M:s, såväl som i Tories’ tidigare skapande av ECR-gruppen i Europaparlamentet. Men det går inte att bortse från att Tories är M:s motsvarighet i Storbritannien, att det inte finns någon annan sådan, att dessa partier alltid stått nära varandra, inte minst under David Camerons och Fredrik Reinfeldts tid. Att Tories helt enkelt i Storbritannien representerar de krafter och intressen som M företräder i Sverige. Johnson var tidigare en typisk nyliberal i sin ekonomiska politik, förespråkare för neokonservativ krigsintervention i Syrien och inskränkningar i yttrandefriheten, och inte minst en extrem försvarare av invandring och öppna gränser.

SD:s helhjärtat entusiastiska identifikation med Torypartiet kan inte annat än avslöja mycket också om hur man tänker sig det svenska “konservativa” blocket. I och med detta blockprojekt har man alltmer genom anpassningar och eftergifter lämnat den av Karlsson beskrivna mittenpolitiken, och, också med Karlssons ord, tagit ställning för högern mot vänstern, börjat formulera en högerpolitik för att kontra vänstern. Man går inte längre förbi, bortom och över högern. Varför? Karlssons formuleringar kan ju inte bara ha varit ad hoc-artade instrument för att manövrera ut SDU. Han måste ju ha sökt manövrera ut SDU medels ett uppriktigt tydliggörande av den verkliga partilinjen.

Högern, vänstern och socialkonservatismen

I en mening är begreppen höger och vänster så att säga barnsliga begrepp. De har kommit att förstärkas och institutionaliseras som fasta inventarier i det parlamentariska spelet, blivit till ett slags förutsättning för detta, som befrämjar och befäster problematiska låsningar. Deras analytiska värde är begränsat. Som hypostaserade abstraktioner utan definitionsmässig entydighet döljer de ofta det konkreta historiska helhetssammanhangets och den historiska utvecklingens verklighet i alla dess dimensioner. Historiematerialismen och kunskapssociologin som helhetliga och uttömmande vetenskapliga förklaringar är otillräckliga och missvisande, men deras delsanningar och giltigheten av deras analyser på ett visst plan och till en viss gräns är givetvis ovedersägliga. Den ekonomiska, vetenskapliga och teknologiska utvecklingen har kontinuerligt förändrat samhället, dess institutioner och dess politik, och gjort det för alla, oavsett politiska positioner, och ifråga om sådana objektiva gemensamheter handlar de politiska skillnaderna bara om olika förhållningssätt till dem.

Varken högern eller vänstern har alltid stått för det de står för idag, som vi lättast kan konstatera när vi ser tillbaka på den tid då begreppen först började användas. Högern stod under franska revolutionen förvisso för l’ancien régimes allmänna yttre ordning, den absoluta furstemaktens, med den speciella nya ställning denna tilldelade kyrkan och borgerligheten. Men vad som var förhärskande i dess ledande skikt var delvis en ny denna tids kulturradikalism i form av libertinsk dekadens. Det var vänstern som åberopade sträng dygd och moral, tillbakagripande på klassiska och kristna ideal, även om under deras yta dygden och moralen i stor utsträckning var av nytt, borgerligt slag.

Redan den grad av allmän komplexitet i de nämnda materiella och ideologiska avseendena som den helhetliga historiska processen skänkt dagens samhälle gör ett övervinnande av den förvisso inte i allo men definitivt i alltför mycket missvisande höger-vänsterskalan nödvändigt. När vi dessutom beaktar omfattningen av de nya samhällsproblem som moderniteten i dess liberaldemokratiska form själv delvis genom ett slags hjälplös automatik alstrar, framstår denna nödvändighet som akut.

Vid mitten av 00-talet tvingades jag ge upp tron att det skulle vara möjligt att verka för en meningsfull konservatism, en de “överordnade värdenas” konservatism, en genuin, nyskapande kultur-, värde-, moral- och socialkonservatism, inom de gamla högerpartierna. De satt i alldeles för stor utsträckning fast både i det parlamentariska spelets illusionistiska rigiditeter och i sin roll i det större intressenas spel som kontrollerade parlamentets. Detta ledde dem kontinuerligt i en riktning som bara förvärrade inte minst de nya typerna av alltmer påträngande problem och gjorde dem omöjliga att på adekvat sätt bemästra.

Därför ville jag i stället se en framkomlig partipolitisk väg i det av mig just då upptäckta SD, som under ny ledning framträdde som ett trovärdigt parlamentariskt alternativ. I den debatt med och polemik mot några företrädare för mina gamla partier, KD och M, som jag inledde för tio år sedan, tror jag att jag kunde visa varför steget till SD var ett nödvändigt steg för alla med åsikter i närheten av mina. Vad som var av värde hos de gamla partierna måste, hade jag insett, inordnas i en annan politisk helhets ram, och att rädda dem över till SD kunde vara ett sätt att göra det. Men i stället ser vi nu hur den ramen riskerar att upplösas, att SD rör sig i en riktning motsatt min, ja självt, som parti, tar steget till M och KD.

Vilka framsteg på den kvalificerade kultur-, värde-, moral- och socialkonservatismens centrala områden har skett under de årtionden som präglats av sådana partiers nyliberala revolution? Enstaka viktiga nya, mot utvecklingen kritiska röster som på genuint sätt företräder de “överordnade värdena” har hörts, men det är inte liktydigt med en allmän förbättring. Sådana röster har alltid funnit. Om de blivit fler, har de inte kunnat uppväga de motsatta röster som blivit ännu fler.

Den populistiska nationalismens opposition som SD representerar har under de senaste årtiondena ingett hopp, men endast eftersom den stått för något annat än inte bara den alltmer kuriöst kulturradikala, postmarxistiska vänstern, utan också de gamla urspårade högerpartierna. Och den har ännu inte i någon större utsträckning kunnat påverka skeendet i Sverige utöver debatten, bortom dess egen framväxande opinion. Den allmänna kulturella tillbakagången i Sverige, Europa, hela västvärlden är ett faktum, en historisk erfarenhet, som denna opposition måste kunna dra rätt slutsatser av för att inte navigera fel, omintetgöra sin potential, förlora sig i skenlösningar och ren illusionspolitik.

Om Karlssons ord om socialkonservatismen gällde, vore förvisso ett socialt block med vänstern lika problematiskt som ett konservativt block med högern. Det är inte bättre att uppge det konservativa i socialkonservatismen till förmån för det sociala än att uppge det sociala för det konservativa, vilket skulle kunnat synas bli blockbildningarnas respektive naturliga tendens, om det inte genom båda sidornas förfall hade blivit så att även det sociala idag skulle uppges genom ett vänsterblock och även det konservativa genom ett högerblock.

Socialkonservatismen innebär ju i sig vare sig en ny högerpolitik för att kontra vänstern eller en ny vänsterpolitik för att kontra högern. Men i synnerhet med både vänsterns och högerns förändring innebär den också att det sociala i den inte bara är vänsterns sociala och att det konservativa i den inte bara högerns konservativa. Både det sociala och det konservativa i socialkonservatismen går förbi, bortom och över den traditionella uppdelningen inte bara i den meningen att de övertar element från den existerande högern respektive vänstern och inordnar dem i en ny helhet, utan också på det sättet att dessa element är mer självständiga.

Vänstern förstår inte längre socialismen, och högern inte längre konservatismen. Och det betyder att inte heller de kvarvarande riktiga socialisterna normalt förstår konservatismen i den mening den är relevant även för dem, och att de kvarvarande riktiga konservativa inte förstår socialismen i den mening den är relevant för dem. Det sociala och konservativa i socialkonservatismen kan därför inte vara endast vänsterns och högerns sociala och konservativa, som detta ser ut idag, i en ny kombination. I det högerns och vänsterns konservativa och sociala – i den mån det fortfarande finns och är hållbart under alla överlagringar av nyliberal och postmarxistisk ideologi och politik – lösgörs, frigörs från högern och vänstern, blir de också omstöpta, ja i viss mån socialkonservatismens egna, annorlunda. Socialkonservatismens distinkta helhetliga vision förlänar dem en delvis ny karaktär. I deras förening omvandlar det sociala och det konservativa varandra. Det sociala i socialkonservatismen blir konservativt, och det konservativa i socialkonservatismen blir socialt.

Problemet är emellertid att Karlssons ord inte längre fullt ut tycks gälla. Eftersom man eftersträvar ett block med högern och anpassar sig till högern för dess skull, uppkommer oundvikligen frågan varför, om det är Karlssons egen korrekta minimidefinition av socialkonservatismen som man utgår från och överger, man därvid inte i stället eftersträvar ett block med vänstern. Den jämförande frågeställningen blir rent logiskt helt nödvändig. Varför inte försöka dra vänstern i konservativ riktning i stället för högern i social? Eller snarare, i enlighet med ovanstående analys: varför inte försöka dra vänstern i den egna socialkonservativa riktningen i stället för högern?

Vänsterns styrka och svaghet

Nu är ju dock verkligheten, och i synnerhet den politiska verkligheten, inte ett område där strikt logik av det här antydda slaget alltid är tillämplig, fungerande eller ens klargörande. Pragmatism, taktik, blick för konkreta möjligheter har också sin plats. Man måste se hur det verkliga, oordnade politiska landskapet ser ut vid varje givet tillfälle. Och gör man det, kan man snabbt konstatera att det enda legitima skälet till att SD inte eftersträvar ett “socialt” block med vänstern (S och V) i stället för ett “konservativt” block med högern (M och KD) är att vänstern åtminstone framstår som mer hopplös än högern i invandrings- och mångkulturfrågorna, SD:s främsta profilfrågor.

Och det är verkligen ett legitimt skäl. Partiledningen bedömer situationen så att det är ont om tid, att man så fort som möjligt måste få igenom så mycket som möjligt av sin eftersträvade omläggning av invandringspolitiken, om Sverige ska kunna räddas. I det perspektivet är blockbildning nödvändig, och ett block med högern bättre än ett block med vänstern.

Det är en hållbar motivering. Vad som måste diskuteras är endast frågan om anpassningar: om de är nödvändiga, och om det är SD som måste stå för dem. För med möjligheten att få igenom mer av sin centrala politik, följer med ett block med högern som förutsätter egna anpassningar också risker som inte är mycket mindre allvarliga än de vars undvikande är blockbildningens hela syfte.

De områden där SD genom blockbildningen  hoppas kunna påverka är just de där vänsterns gamla förfelade, ensidiga kulturradikalism, till stor del sprungen ur en problematisk tillämpning av historiematerialismen, förstärkt av den allmänna postmarxistiska idéutvecklingen och samspelet med de globalkapitalismens krafter som man fortfarande åtminstone på några håll i övrigt gör anspråk på att bekämpa, gör att den inte längre själv är social – liksom högern, genom sin nyliberalism, inte längre är konservativ.

Det faktum att vänsterns väljare till stor del är invandrare (och förstås oerhört många nya sådana, på intet sätt flyktingar, på intet sätt integrerade, på alla sätt problemskapande), och att dess ledare således är beroende av dem för sina maktpositioner, låser här dess ideologi och politik i ofta rent farsartade motsägelser och bedrägerier. Även de intelligenta partiella kapitalismkritikerna i den nya socialdemokratiska föreningen Reformisterna och på tankesmedjan Katalys undergräver exempelvis sitt förtroende genom att kvarstanna inom ramen för partiets allmänna, ovärdiga postmarxistiska tönterier i globalkapitalismens tjänst, och därmed på uppenbart falskt sätt avfärda hela frågekomplexet rörande massmigrationen, dess orsaker och dess resultat. SD, heter det, behöver “syndabockar” och “skyller alla problem på invandrarna”. Som Göran Greider konstaterar med den växande klarsyn han alltsedan Populistiska manifestet härom året ibland visar tecken på att kunna uppnå:

“Vänsterns intellektuella vet inte heller vad de ska ta sig till med den konservative arbetaren. Han är en omöjlig gestalt. När han fyller i enkäter från olika forskarlag om vad han är för en, har han inga problem med att stå för sin radikalism i alla slags ekonomiska frågor. Höj skatten för de rika? Bra. Förstatliga järnvägar eller sjukvård? Lysande. Förbjud vinster i välfärden? Självklart. Och visst borde vi för miljöns och klimatets skull leva enklare! Inte ens det har han något emot, bara alla de rika jävlarna också tvingas sluta med sin överkonsumtion. Men svaren han ger på hur många invandrare hans land bör ta emot, eller vad han anser om att gilla sitt fosterland eller hårdare fängelsestraff, de är så svårsmälta för de vänsterintellektuella att han ser hur de går i bitar när de försöker förstå vem han är.”

Greider stödde Daniel Suhonen och Reformisterna, men vad han gör här är att han tar det steg utöver dem som hans ungefärligen samtidiga vänsterpopulistiska vägval i själva verket kräver: “de där unga röda Corbyn-aktivisterna i London” var ju inte den konservative arbetarens folk, inser han. Suhonen och Reformisterna är svenska motsvarigheter till dem, och har själva satt stor tilltro till Corbyn. Malcolm Kyeyune skriver att Corbyn länge hyllades “som en återgång till klassisk gammal vänsterpolitik, men detta var alltid en illusion. De nya medlemmarna som levererade hans seger i partiledarvalet var de unga och de välutbildade, som gillade att tala om socialism och klasskamp men som i praktiken hade extremt lite gemensamt med de arbetare de sade sig värna. Där Tony Blair en gång började projektet att få Labour att bli ett utpräglat medelklassparti blev det till slut Jeremy Corbyn som faktiskt fullbordade denna förvandling. Här, i slutet på 2019, brast den gamla koalitionen som vänstern byggde på.”

Om denna aktivisttyp överhuvudtaget kan erkänna att det finns något sådant som den konservative arbetaren, är det mycket svårt att se att den, som nu Greider, skulle kunna sympatisera med honom, ja, som det ser ut, medge att han har rätt. Detta är i de avseenden citatet från Greider klargör ett steg även utöver vänstern i dagens mening. Den tydliga men outtalade implikationen är att det i viss mening finns en legitim konservativ socialism eller socialistisk konservatism. När verkliga politiska intellektuella skulle behövas, framträder dock alltså Reformisterna tyvärr fortfarande i alltför nära förening med dagens intellektuellt och moraliskt förfallna kapitalistvänsters rena politiska fjanteri, formade som även de är, i en utsträckning de inte själva tycks uppfatta, av långa årtionden av den socialdemokratins ideologiska nedgång och kapitulation som de säger sig vilja bekämpa.

Men Kyeyune är alldeles för onyanserad i sitt ihopbuntande av Blair och Corbyn. Den senares återgång till “klassisk gammal vänsterpolitik” är inte alls enbart en illusion. Såtillvida nämligen som han och hans aktivister i åtminstone någon mån återupptagit den äldre kapitalismkritiska tematik som det var Blairs mest karaktäristiska insats att överge, och därför inte längre är några typiska postmarxister. Det gäller även de svenska Reformisterna, och i detta avseende är även de viktiga, trots de nämnda missklädsamma och närmast stötande bristerna. De utgör en reell och substantiell opposition inom den svenska socialdemokratin, och man måste se på dem med urskillning, för vissa syften bortse från dumheterna. Liksom förstås även små delar av vänstern i övrigt upprätthåller de en autentisk social position i den kritik av kapitalismen som till stora delar alltid varit riktig, och i dessa delar kunnat erkännas som sådan även av djupare konservativa tänkare – naturligtvis inte minst, alltifrån början, av socialkonservativa i europeisk mening.

V kräver nu en haverikommission med anledning av nyliberalismens experiment med marknadisering av tidigare offentliga verksamheter. Det är ett utmärkt konservativt krav, något som var och en som kallar sig socialkonservativ borde kunna ställa sig bakom. “Apoteken, elnätet, järnvägen, posten och välfärden” – “Vi skulle kunna fortsätta hur länge som helst. Listan på misslyckade marknadsexperiment kan göras lång.” Det går inte att förneka haverierna på dessa områden, och de rent konceptuella och teoretiska felaktigheter som är deras orsaker. Allt detta har föredömligt analyserats av exempelvis Jesper Meijling i Marknad på villovägar (2014) och Göran Dahlgren i När sjukvården blev en marknad (2018). Den internationella litteraturen i hithörande ämnen är givetvis oöverskådlig. Inte minst den bisarra ordning som fördömer användningen av skattemedel för offentlig sjukvård som ofri socialism, men ser det som frihetligt att riskkapitalister inom vården berikas genom samma skattemedel, avslöjar mycket av nyliberalismens verkliga natur. Detta är väl också det område där det feltillämpade marknadstänkandet mest konkret och akut drabbar en majoritet av medborgare.

Förutom kapitalismens rent allmänna primitivitet, dysfunktionalitet och ineffektivitet inom ramen för modernitetens nuvarande allmänna utvecklingsnivå, och den dubiösa karaktären hos och användningen av det välstånd den idag skapar, har den, rent generellt, med sin kontinuerliga globalistiska och finansabstraktionistiska utveckling, sedan 80-talet visat sig mer subversiv ifråga om just de värden som kultur- och värdekonservativa försvarar än den tidigare partiellt realiserade socialismen. I mycket tillhör kapitalismen och den historiskt existerande socialismen förvisso, på ett djupare plan, en gemensam modernitetens kulturlogik och dynamik, något som Marx förstås från sitt perspektiv i vissa avseenden var fullt medveten om. Inte heller står alltså nyliberalismen i verkligheten i motsats till den statsmakt som i hög grad kontrollerats av vänstern och gamla vänsterliberaler; den använder den bara på nytt sätt i kapitalets tjänst.

Dagens postmarxistiska vänster, ja till och med några som fortfarande kallar sig marxister, samspelar ju på stora områden med globalkapitalet, står de facto i dess tjänst, om än ofta indirekt och till och med omedvetet. Inte minst den för vänstern centrala migrations- och mångkulturpolitiken är ju i verkligheten på olika sätt bestämd av den av högern försvarade kapitalismens generella utveckling under det senaste halvseklet, i lika hög grad som eller i än högre grad än av vänsterns egna ursprungliga, från denna höger skilda radikala utgångspunkter. Högern försvarar ju själv stora delar av vänsterns politik på områden som befrämjar i stället för att hota ägandet och det kapitalistiska systemet, men den postmarxistiska vänstern är själv också direkt postsocialistisk. Det är här de möts i den politiska “mitt” som socialkonservatismens måste vara tydligt skild från.

Men det hindrar givetvis inte att socialism och kapitalism verkligen kan vara olika saker, och att den förras analys och kritik av den senare i mycket förblir relevant. Generellt finns ingen anledning, vare sig ideologisk eller realpolitisk, varför ett socialkonservativt parti som primärt motsätter sig massmigrationen och multikulturalismen och den allmänna kulturradikalismen bör eftersträva en allians med en höger som i allt väsentligt reducerats till försvar för globalkapitalismen, i stället för med en vänster som fortfarande åtminstone delvis motsätter sig den. SD måste kunna fånga upp de sociala och opinionsmässiga realiteter som Greiders nya populism identifierar.

Dagens borgerlighet är uppenbart inte normalt konservativ. Om SD bildar att block med den mot vänstern, är risken stor att inte heller SD blir konservativt, och i synnerhet inte socialkonservativt. Om däremot arbetaren i verkligheten är konservativ, är det väl snarare henne som man som konservativ, och i synnerhet socialkonservativ, borde stödja. I en konservativ arbetarrörelse.

Sanningen om högern

Även om Kyeyune har fel i identifikationen av corbynism och blairism, är det utan tvekan så att den förras högre grad av klassisk vänsterpolitik och vänsterekonomisk analys inte varit tillräcklig för att upphäva de även av honom kvarhållna postmarxistiska momenten och därmed undvika arbetarklassens alienation. “En enorm rockad har nu skett i västvärlden”, konstaterar Kyeyune riktigt. “Parti efter parti på vänsterkanten har över tid gått från att försöka representera arbetarna till att tala för den urbana medelklassen, och arbetarna har rört sig vidare till högern.” Men han överdriver på märkligt sätt vad den existerande högern har att erbjuda dem. “Kommer då arbetarna att stanna kvar där? Ett litet tag, säkert. Det konservativa partiet under Boris Johnson verkar uppriktigt intresserat av att försöka behålla denna nya väljargrupp, och har lovat att göra upp med den gamla besparingspolitiken på kuppen.” Givetvis vill Tories behålla väljargruppen, men det är ju uppenbart att de är långtifrån att ha någon adekvat, helhetlig socialkonservativ politik att erbjuda dem – lika litet som Republikanerna i USA.

Även om vänstern tycks mer fastlåst vid dagens extremradikala massmigrationspolitik, tror jag man kan säga att högern historiskt bär ett större ansvar för den. Nu drar SD den svenska högern åt sitt håll i denna fråga. Men samtidigt kompromissar de för högerblockets skull både med sin egen sociala politik, det sociala i sin egen socialkonservatism, och med sin egen konservatism, exempelvis ifråga om familjen, homoadoptioner, abort, samvetsfrihet. Och frågan som uppkommer är alltså: är det en rimligare strategi än att försöka dra vänstern i den egna riktningen i invandringsfrågan, bland annat genom att inte kompromissa i sin socialpolitik? Vore den kompromiss ifråga om den egna konservatismen som skulle anses krävas vara dramatiskt annorlunda än den som nu villigt görs för den extremliberala högerns skull? Både högern och vänstern har ju alltså i den politiska korrekthetens frågor förenats i den vanliga gamla mittenposition som inte är socialkonservatismens och därför inte borde vara SD:s.

Den SD:s unika styrka som avspeglades i Karlssons formuleringar låg i att man trovärdigt kunde göra anspråk på att, på sitt eget sätt, samtidigt värna den av högern övergivna kultur-, värde- och moralkonservatismen och rädda det väsentliga i vänsterns övergivna socialpolitik. Genom mobiliserande av vissa ytterligare ideologiska och politisk-filosofiska resurser skulle man, menade jag, också kunna göra båda dessa saker på de nyskapande och flexibla sätt som alltid är nödvändiga. Högern har aldrig kunnat uppvisa någon entydig, helhetlig och enhetlig konservatism, och det viktiga konservativa tänkandet har naturligtvis aldrig stått för eller kunnat stå för ett okvalificerat försvar av någon fix, bestående eller i den västerländska civilisationens förflutna existerande ordning. Och att vänsterns socialism och även den historiskt existerande modellen av välfärdsstaten, inte minst i Sverige, behöver reformeras och stramas upp, besjälas av en helt ny anda, så att den verkligen blir ett konstruktivt stöd i stället för, som nu alltför ofta, ett vegetativt träsk som i sig alstrar sociala problem, behöver knappast sägas.

I det man började modifiera den populistiska nationalismen genom socialkonservatismen, såg SD ut att här börja kunna erbjuda en självständig väg “framåt och uppåt”, förbi såväl högerns som vänsterns svagheter, kombinerande vad som äger bestående giltighet i bådas borttappade historiska element i en egen ny vision – helt i enlighet med Karlssons inledningsvis citerade ord. Men såtillvida som högern nu, trots sin större skuld, tycks närma sig SD i invandrings- och mångkulturfrågorna i högre grad än vänstern, är det begripligt att SD eftersträvar ett block med den. Det finns en enorm potential för fortsatt växt även genom att bara acceptera allianser där de övriga ingående anpassar sig till SD och inte tvärtom. Om de för blockbildning nu aktuella M och KD inte anpassar sig, kommer de sannolikt bara ytterligare minska. Och SD fortsätta växa. Men de andras fortsatta tillbakagång kommer då minska värdet av blocket. Deras enda möjlighet är att fortsätta anpassa sig. SD måste självklart bli den ledande och dominerande parten, eftersom dess krympande samarbetspartners inte har något att komma med.

Dock finns hos dem åtminstone vissa ekon av forna konservativa övertygelser på kultur-, värde- och moralområdena som ånyo, när de slutligen insett eller erkänt sitt behov av SD, man inte bara i KD utan även i M gör matta försök att betona något mer. Vänsterns till ren självdestruktion drivna kulturradikalism saknas trots allt hos många inom högern, fastän dessa ofta genom bristande förståelse av det konstitutiva funktionssättet hos de intressen i vars tjänst de objektivt sett står (om de inte själva helt enkelt uteslutande är dessa intressen, i vilket fall det kulturkonservativa ekot ofta nog inte är annat än rent hyckleri) inte uppfattar hur de hela tiden verkar för sådant som direkt strider mot deras ofullständigt medvetandegjorda och artikulerade intuitiva uppfattning.

Men under lång tid har dessa ekon i hög grad varit ett retoriskt ytfenomen, som dolt det reella försvar för den kapitalistiska ordning som desto kraftfullare underminerat all verklig substans i dessa frågor. Det är detta vi idag, med än mer omfattande facit i hand, ser så mycket tydligare än för några årtionden sedan. Den liberalkonservativa förnyelse som momentant kunde framstå som trovärdig i sina kultur- och värdekonservativa anspråk, visade sig dölja och bana väg för något annat och motsatt. Det var fritt fram, på den “fria marknaden”, för media av alla slag och för underhållningsindustrin att med nihilistisk hämningslöshet tjäna pengar på att systematiskt underminera kultur, värden och moral, och de gjorde det långt effektivare än de flesta hittillsvarande socialistisk stater ens velat och avsett. Också friheten, för annat än monopolkapitalet, undergrävdes naturligtvis.

Därför förlorar idag även den liberala demokratin trovärdighet, liksom vad som ibland kallas liberalkonservatismen med dess kraftlösa, partiella opposition mot den högermajoritet som bara är liberal i olika schatteringar. Det är först i vår tid som liberalismens egen, redan hos en John Stuart Mill urskiljbara potential för ofrihet börjar bli tydlig inte bara för enstaka djupseende tänkare, utan för den breda allmänheten, som i form av ny inhuman om än diskret repression drabbas av den i sin vardag.

Innebörden av SD:s anpassning

Det är SD:s egna eftergifter som från socialkonservativt perspektiv är det problematiska med den nya högerblockbildningen. Att för den politiska alliansens syfte anpassa sin egen socialpolitik och ekonomiska politik i den utsträckning SD redan gjort är en stor kompromiss. En kompromiss som hotar partiets ideologiska identitet och självständighet som politisk kraft, och riskerar att ställa hela den populistiska nationalismen i den existerande högeragendans tjänst. Inte minst de förstärkta dragen av vanlig högerpopulism hos SD är uttryck för populismen i lägre mening. Det hela riskerar att sluta i ett bondfångeri som missbrukar och utnyttjar det förtroende man vunnit genom att betona och framlyfta den socialkonservativa ideologiska orienteringen och genom den politik mot främst massinvandringens och mångkulturens problem som de flesta idag erkänner riktigheten i, för att i verkligheten i stället underlätta inte minst högerns fortsatta, katastrofala marknadisering av offentlig verksamhet.

När Karlsson bemöter ett nytt angrepp från högern, som förutom att upprepa sådant som även jag själv bemötte i mina inlägg vid detta årtiondes början också pekar på SD:s faktiska nya anpassning till högern, understryker han starkt det sociala i SD:s socialkonservatism, och talar om ett läge “där välfärden krackelerar, där skattebetalande medborgare dör i vårdköer och en majoritet av landets kommuner tvingas göra nedskärningar på de allra svagaste och mest utsatta”, ett läge “där otryggheten och segregationen breder ut sig och där sprängningar, skjutningar och våldtäkter har blivit vardag.” Mot detta önskar sig SD “ett Sverige som präglas av stark gemenskap och inre solidaritet där vårt kulturarv och tidigare generationers ansträngningar värderas högt. Ett Sverige präglat av trygghet, lag och ordning. Ett Sverige med en stark välfärd och där alla, oavsett inkomst, får en god vård när de blir sjuka, ett värdigt omhändertagande när de blir gamla och där alla barn ges samma grundförutsättningar i livet i form av en trygg och kvalitativ skolgång.”

Dick Erixon klargör rentav, i en egen replik, förtjänstfullt att SD “aldrig gjort anspråk på att vara ‘borgerligt'”. Det är starkt, från den i borgerligheten länge verksamme “siste neokonservative”, som såvitt jag förstår i hög grad bidrog till C:s omvandling till den nyliberala “Stureplanscentern”. Vad Erixon i verkligheten kommer in på här är den problematik jag med viss utförlighet analyserade i min utförliga artikel ‘Konservatism, borgerlighet och universalitet’ i Hjärnstorm 1991, och även i en rad inlägg från tiden för min övergång till SD, exempelvis ‘Borgerliga och nationella värderingar‘.

Det finns ingenting alls att invända mot dessa formuleringar från Karlsson och Erixon. Den typ av angrepp det här var fråga om tvingar partiet att visa upp de rätta och distinkta socialkonservativa positionerna. Emellertid är förnekandet av att man anpassat sig till den borgerliga högern inte trovärdigt. Detta går nämligen inte att förneka. Man har uppenbart anpassat sig både till den ekonomiska högerpolitiken, till högerns utrikes- och försvarspolitik, och till högern i den karaktäristiska nya mitten med dess blockövergripande, gemensamma korrekthet i en ganska lång rad andra, ovan nämnda frågor.

Vad betyder Erixons ord i realiteten, när han i så stor utsträckning kvarhåller inte minst sin egen gamla ekonomiska politik? Erixon förstår att “borgerlig” är en politiskt otillräcklig och problematisk beteckning för SD och den populistiska nationalismen och socialkonservatismen i allmänhet. Men fastän det alltid funnits politiskt organiserade riktningar, även utöver arbetarrörelsen, som avvikit från borgerligheten under den historiska epok som dominerats av den, och det funnits många sådana sätt att avvika på, kvarstår att borgerlig är en högst adekvat historisk kategori. Den beskriver helt enkelt en generell klassdominans, på gott och ont, under en viss historisk period. En dominans som präglats av just de sakpolitiska ståndpunkter i olika stadier av utveckling, inte minst ekonomisk-politiska, som Erixon företräder; de ståndpunkter som kommit att dominera denna historiska klass.

Erixons avstående från anspråken på att vara eller representera borgerligheten visar på en insiktsfull ideologisk förskjutning som följt på hans övergång till SD. Men det kan inte hjälpas att sakpolitiskt borgerlig är just vad han är, just vad han förblir, och just vad SD de senaste åren på tydligt sätt strävat efter att bli, i stället för att utveckla den förstärkta socialkonservativa ansats som präglade det nya programmet 2011, Karlssons markering mot ungdomsförbundet 2015, och till och med Karlssons försvar mot borgerlighetens kritik idag.

Mer rimlig än “borgerlig” är enligt Erixon beteckningen “icke-socialistisk”, en beteckning även Karlsson använder i sin artikel. Men det är den beteckning som just den för socialismens framryckningar tillbakaryggande borgerligheten började använda på 60- eller det tidiga 70-talet, före näringslivets nyliberala motoffensiv. Den ville då själv inte längre framstå som borgerlig; i så hög grad hade den påverkats av socialdemokratin och den radikala tidsandan. Men det gick inte att dölja att den fortfarande rent objektivt kvarhöll många av borgerlighetens definierande karaktäristika. Och det skulle alltså inte dröja länge förrän den åter bejakade denna ovedersägliga historiska och socioekonomiska realitet och identitet, och i stället började offensivt beskriva och framhålla sig själv som just borgerlig.

Idag, för Karlsson och Erixon, i SD:s sammanhang, handlar användningen av beteckningen “icke-socialistisk” förstås inte om att på grund av tryck från en dominerande vänsteropinion dölja att de och deras parti är borgerliga i historiska klasstermer. Även den relativt nyanslutne Erixon har förtjänstfullt uppfattat att SD:s ideologi är en annan än både den dåvarande och den nuvarande borgerlighetens – att socialkonservatism i SD:s mening är något annat. Men både för Erixon själv och för partiet i dess helhet finns numera en påtaglig halvhet och bristande konsekvens i tillägnelsen och tillämpningen av den socialkonservativa ideologi som ensam legitimerar distanseringen från beteckningen borgerlig. Med den ansträngda och övertydliga borgerliga gestik medels vilken partiet numera söker möjliggöra vad man framställer som ett konservativt block, återstår inte mycket av det som kunde ge substans åt det nödvändiga anspråket på att inte vara borgerliga, förutom det faktum att de flesta partiföreträdare saknar denna klassbakgrund. I sak tycks Erixon och partiet numera huvudsakligen ägna sig åt det Karlsson alltså för bara några få år sedan skarpt tog avstånd från, nämligen att “formulera en ny högerpolitik”.

SD och näringslivslobbyn

Naturligtvis är SD inte socialistiskt i vänsterns mening. Men beklagligt nog kvarstår ett för en genuin socialkonservatism alldeles för ytligt och förenklat avfärdande av socialismen. Det strider direkt mot anspråken på att företräda en mittenpolitik som går förbi, bortom och över de traditionella uppdelningarna i höger och vänster. “Det som förenar borgerliga partier med Sverigedemokraterna är att man alla är icke-socialistiska”, heter det helt enkelt hos Erixon: “Icke röda, icke för planekonomi, tror inte på Karl Marx.”

Detta uttryckssätt är alldeles för primitivt och kategoriskt, och avspeglar tyvärr förutom den nya blockbildningsviljan också en ideologisk torftighet i den socialkonservatism man hittills utvecklat. Det låter bara som gammal vanlig, tanklös och inskränkt borgerlig jargong, i linje med Ungsvenskarnas löjligt missklädsamma “Stoppa sosseriet”-kampanj och vulgära hashtaggar som #socialismsucks. Det är uppenbart att man trots anspråken på att representera en socialkonservatism har en bristfällig förståelse av vad arbetarrörelsen är, av arbetarrörelsens natur som världshistoriskt fenomen.

“Karl Marx”, för att inte tala om den helhetliga, i vid mening marxistiska traditionen, är en värld av centralt modernt tänkande. Att avfärda en bloc allt som har med den röda, socialistiska revolutionen att göra är rent historiefilosofiskt ologiskt och motsägelsefullt. Den hittillsvarande, historiska vänstern har präglat och ofta dominerat en lång modernitetens epok. Det är naivt att tro att man inte behöver förhålla sig med urskillning till den. Man måste försöka identifiera vad som är sant och vad som är falskt.

Det handlar inte om att, som den som borgerlig och konservativ självidentifierande Per Dahl – som i övrigt gjort förnämliga insatser – bara anpassa sig till vad som råkar hända i historien och försöka se det resulterande läget som så konservativt som möjligt. Det är den tendens som en gång drev borgerligheten att dölja sin borgerlighet, och idag driver den att, i en opportunistisk feghet som är helt dominerande inte minst inom näringslivet, acceptera och med en totalitär nit som väl kan mäta sig med, ja i mycket är densamma som den postmarxistiska vänsterns, implementera den protototalitära politiska korrektheten. Vad som definierar borgerligheten som historisk kategori är ju också primärt dess av det ekonomiska funktionssättet och intresset bestämda sociala position, och allteftersom moderniteten vidareutvecklas enligt sin egen logik och kulturella dynamik gör dessa faktorers dominans med nödvändighet borgerligheten som klass rent konstitutivt svag, instabil och opportunistisk i intellektuellt och kulturellt avseende.

Vad det handlar om är i stället att hantera det som sker utifrån en klar principiell insikt. Och det är just en sådan som socialkonservatismen till skillnad från borgerlighetens liberalism och liberalkonservatism kan och måste erbjuda. Erixon är ännu långtifrån att göra det. I stället utvecklar han, återigen med Karlssons ord, med högern en politik mot vänstern. “Karl Marx blev ett stort namn i 1800-talets mitt, inte därför att han var en stor tänkare, utan därför att han var duktig på att förgöra alla sina socialistiska kollegor genom smutskastning”, heter det i en uppföljning av Karlssons svar på högerns nya angrepp. “Jag tycker”, skriver Erixon, “den här meningen i Mattias Karlssons svar på frågan vilken ideologi SD har, är avgörande: ‘Som konservativa är vi medvetna om varje människas ofullkomlighet.'” Att även Marx var en ofullkomlig människa, med ett temperament som gjorde att han ofta gick för långt, borde väl Erixon därför inte ha några problem att acceptera. “Förgöra” sina “socialistiska kollegor”? Man blir knappast ett stort namn endast genom att smutskasta. Borde de socialistiska kollegorna ha blivit stora namn i stället för Marx? Flera av dem är ganska stora namn, deras verk finns kvar, och det är lätt att studera deras positioner och de sakliga skälen till att Marx ofta kritiserade dem.

Det finns ju ingen som helst brist på punkter där man från rätt perspektiv och på rätt nivå också bör, ja måste kritisera Marx och marxismen. Men det är svårt att förstå vad SD har att vinna på en sådan här förenklad, dumborgerlig attityd. Den förstärker bara bilden av en enkel högerpopulism, som inte går att ta på allvar intellektuellt. Erixon har ju under sin tid på Samtiden annars ofta visat att han förmår betydligt bättre, att han, på den nivå han valt, kan vara en utmärkt konservativ skribent – åtminstone på väg mot socialkonservatismen – av den typ vår tid verkligen behöver.

Ja, det är ännu värre. Genom att på det här sättet visa sig fullständigt oförstående för att vänstern inte bara stått för de uppenbara fel och illusioner som konservativa av olika slag alltifrån början analyserat, utan också uppvisat en god humanistisk sida genom den moderna historien, och genom den åstadkommit värdefulla samhälls- och mentalitetsförändringar, har SD:s populism bidragit till en allmänkulturell nivåsänkning i samhällsdebatten. Den är uppenbar inte minst i den enorma vågen av anonymt kloakeri på internätet, den så kallade “hatsvansen”, som jag redan innan jag kom i närkontakt med partiet blev tvungen att förhålla mig till, efter att min uppmärksamhet fästes på den för snart tio år sedan.

Tyvärr har SD, parallellt med det goda man gjort, den nödvändiga sakliga förändringen av hela debatten som man åstadkommit, under sitt uppstigande också faktiskt släppt fram mörka och tidigare i mycket oanade krafter, som växer, mångfaldigas och avknoppas i en takt som åtgärder i form av kommunikationsplan, nolltolerans och uteslutningar inte hunnit motverka. Åtgärderna visar att man förstår det problem svansen skapar för partiet, och utan tvekan strävar man efter att avskilja dessa krafter från den sunda, legitima och spontana folkliga opinion som man primärt uppfångar och leder. Men det är oklart i vilken utsträckning man är medvetna om de djupare, lägre-populistiska mekanismer som här aktiverats. Partiet är helt enkelt beroende av röster från en enorm mängd okända väljare som tillhör den underjordiska opinionen. Åtgärderna kan inte dölja att man ännu inte kommer ens i närheten av arbetarrörelsens historiska seriositet som folkrörelse med dess tålmodiga uppbyggnad av genuin folkbildning och kulturell inskolning.

Mycket har gjorts för att komma bort från den lägre populismen, men mycket återstår också. Under min tid i Stockholmsstyrelsen försökte jag, både på distriktets egen nivå och i kontakter med partiledningen, betona vikten av de parti- och rörelseinterna utbildningssatsningarna. Mottagligheten var generellt mycket begränsad, men just Mattias Karlsson har alltid visat tecken på att ha en avsevärd förståelse för detta behov. Numera talar han om det delvis i samband med sina planer på en ny tankesmedja, Hereditas, och andra idéer på detta område som han vill förverkliga efter sin avgång som gruppledare i riksdagen.

Samtidigt har dock Samtiden plötsligt lagt ned sin kulturavdelning, det vill säga den utmärkte Simon O. Petterssons bidrag har upphört. Det pekar i helt fel riktning, och visar hur långt man fortfarande har kvar till det nödvändiga “nya tredje“. Pettersson var Samtidens mest särmarkerande del, det enda som verkligen visade att SD inte är vad kritikerna säger och vad de tyvärr ännu delvis har rätt i att partiet är. Han stod för en del av det partiet är i allra mest desperat behov av, både ifråga om det kulturkonservativa och det socialkonservativa. Nu är just han borta, och märkligt nog är det, förutom de korta redaktionella nyhetsnotiserna, endast Dick Erixon som överhuvudtaget skriver; Samtiden har blivit en tidning med en enda skribent.

De som fungerar som partiets intellektuella, de som partiledningen hela tiden “delar”, länkar till, citerar, stöder sig på, är i stället den borgerliga högerns skribenter i den borgerliga högerns organ, sådana som Johan Hakelius, Alice Teodorescu, medarbetarna i Axess, Per Gudmundson, Tino Sanandaji, Thomas Gür, Ivar Arpi, Adam Cwejman och Håkan Boström. Skribenter som inte bara ännu inte tagit Erixons steg och gått över till SD, utan ännu inte ens tagit P. M. Nilssons steg att försvara SD på villkoret att de blir ännu ett renodlat atlanticistiskt, borgerligt högerparti. Skribenter som tvärtom ofta tagit avstånd från partiet, ja i något fall visat det största förakt för det.

Att de många gånger har rätt i olika frågor och analyser motsäger inte det faktum att detta ändå är ett av de tydligaste exemplen på SD:s nya politiska orientering, och därmed dess ideologiska svaghet och osjälvständighet. Vore det inte för denna avsiktliga nyorientering, skulle vurmen för dem enbart vara den integritetslöshet den ändå fortfarande till stor del ser ut att vara. Vad säger detta om det planerade blocket? Det är redan den existerande högern som man låter föra sin talan.

Om man i brist på egna skribenter måste hålla på så här, och om man menar allvar med anspråken på att vara socialkonservativa och inte bara invandringskritiker, borde man åtminstone balansera genom att i lika hög grad åberopa vänsterns bästa skribenter. De har lika rätt i vissa frågor som högerns i andra, och lika fel i andra som högerns i vissa. Erixons formuleringar av det slag jag här tagit upp avspeglar inte Karlssons tidigare socialkonservativa programförklaringar.

Snarare ser vi i dem resultatet av vad som sägs vara näringslivets framgångsrika lobbyaktioner gentemot partiet. Mottagandet av denna kapitalistlobby har varit oreserverat välkomnande, som visas inte minst av Erixons eget återgivande av P. M. Nilssons ohöljda högerplaner för SD i Dagens Industri. Den naivitet, svaghet och frånvaro av motståndskraft som här avslöjas är förbluffande och oroväckande.

Den för SD nya men för Erixon gamla näringslivskopplingen blir rent aggressivt påträngande när han fortsätter på följande sätt: “Här har också Sverigedemokraterna och vissa borgerliga partier landat på samma linje i dagens ekonomiska politik. (Ja, i vissa fall, som med Magdalena Anderssons nya skatt på privata sjukvårdsförsäkringar så var det ju bara SD som orkade stå upp för marknadsekonomin. M och KD lät skatten finnas kvar i sin budget för 2019.)” Man har råkat “landa” där, ja man har gått längre än de andra i det nya blocket, varit ännu duktigare, mest av alla “orkat” stå upp för marknadsekonomin – i, ska vi förstå, den enorma motvind som rått på det området de senaste årtiondena.

SD:s enkla och ytliga bekännelser till den mytologiserade marknadsekonomin och frihandeln ligger tyvärr konstant på den numera såväl allmänborgerliga som socialdemokratiska skolpojksglobalismens nivå. Populismen tycks göra partiet principiellt oemottagligt för den oavbrutna strömmen av nya kritiska studier av kapitalismen, som borde vara självklart angelägna och prioriterade för alla socialkonservativa. Tidigare fanns på detta område en sida av partiet som satte det i stånd inte bara att vinna över delar av vänstern, utan också miljöopinionen. Idag märks inte mycket av de senare ambitionerna. De förra finns kvar åtminstone nominellt, men de underbyggs inte av någon som helst relevant analys, och upphävs naturligtvis omedelbart av högernärmandet och den med högern gemensamma marknadsfideismen. Återigen: med de nya blocksträvandena riskerar SD, trots Åkessons kvarhållna folkhemsretorik, att reduceras till ett stöd för högerns fortsatta, brutalkapitalistiska och extremradikala systemskiftesagenda. Med den nya linjen blir det högern som i sak drar nytta av SD:s framgångar.

Det sociala i socialkonservatismen

Om SD menar allvar med socialkonservatismen borde man betona det spänningsförhållande som rått mellan all väsentlig konservatism och inte bara borgerligheten som sådan och som renodlad, utan därmed också mellan denna konservatism och kapitalismen. Historiskt var det inte minst “lyhördhet inför arbetarklassens problem”, som Karlsson skriver, ja mer än så, erkännandet av delsanningarna hos Marx eller hans “kollegor”, de röda, i planekonomin, förståelsen för hela fakticiteten i den moderna historiska utveckling som de var en del av och ett svar på, som föranledde socialkonservatismens – i den allmänna mening i vilken både jag och Karlsson förstår den – uppkomst och utveckling. Den ägde rum i ett intellektuellt klimat med helt andra resurser än de som SD hittills gjort bruk av, inte minst ifråga om det historicistiska och det filosofiskt idealistiska samhällstänkandet.

Den pågående högerurspårningen är inte nödvändig för att motivera motståndet mot dagens vänster. Det är redan fullt begripligt att vänsterns groteska vidhållande av den urskillningslösa och moraliskt förkastliga migrationspolitiken – och politiken på alla med den direkt sammanhängande områden – som högern nu visar tecken på att börja kunna tänka sig att i någon mån överge för att med SD:s hjälp åter komma till makten, för närvarande omöjliggör ett “socialt” block. Det är redan fullt begripligt att SD vägrar kompromissa med den instinktiva, generella kulturradikalism som sedan länge reducerat det mesta av den seriösa, intellektuella vänstern till en bisarr komedi av provokativa ytterligheter som på intet sätt tjänar dess klassiska politiska krav; en komedi med många tragiska samhälleliga konsekvenser.

Ändå måste SD insistera på sin “socialism”, på det sociala i sin socialkonservatism. Man måste givetvis inte använda ordet socialism, men man behöver inte heller vara rädd för det och associera det endast med vänsterns historiskt existerande versioner. I sig är det väl förenligt med en konservativ betoning av samhällsgemenskapen. Om det hjälper till att klargöra att man går utöver den historiskt existerande borgerligheten och inte, som högern alltmer sedan 1800-talet, är endast dennas klassbestämda intresseorganisation, är det bara av godo. Det motsvarar helt det väsentliga i vad som varit partiets grundläggande syftning, och för den delen mycket av den meningsfulla konservatismens.

Vi ser redan tecken på hur en delvis ny vänster på sina håll växer fram, och därmed på möjliga nya synergiska konstellationer i motståndet mot den sjunkande liberalkapitalistiska unipolarismen på det globala planet – även inifrån västländerna själva. Kyeyunes analyser saknar visserligen på märkligt sätt detta större ekonomisk-systematiska perspektiv, vilket förklarar hans överdrivna tro på den existerande högerns vilja och förmåga att så att säga ta hand om sina genom anpassningen till populismen vunna nya arbetarväljare. Hans insnävade perspektiv hindrar dock inte att han, såsom, såvitt jag förstår, fortfarande något slags marxist, ändå sätter tilltro primärt till en ny potentiell systemkritisk allians som representerande en mer långsiktig lösning, eller rentav nya konservativa vänsterpartier. Han tror han att vi i längden “kommer se nya rörelser framöver. I politikens fyrfält – GAL och TAN, höger och vänster – är kombinationen vänster och TAN, alltså traditionella värderingar, fortfarande helt frånvarande. Under 2020-talet kommer vi nog se hur detta fält börjar fyllas ut på riktigt.”

Om vi bortser från problemen med GAL-TAN-skalans brister, är detta en fullt rimlig tro, givet den existerande högerns av Kyeyune undanskymda verkliga väsen, bevarat även i den nya förningen med populistnationalismen under en utvidgad och modifierad “konservatisms” stora paraply. Med SD:s högersväng blir det snarast oundvikligt, och det pekar också på det som därmed, med tiden, kommer leda till SD:s lika oundvikliga nedgång.

Kyeyunes förutsägelse pekar på det som för ett socialkonservativt SD borde vara helt avgörande: det går inte att förlita sig på en blockbildning med högern. I stället borde man ju själv tillhandahålla just det som Kyeyune tror att “nya rörelser” kommer erbjuda. Inga sådana skulle behövas, om SD i stället för att anpassa sig till högern stod fast vid och fortsatte utveckla och fördjupa sin egen strikt definierade socialkonservatism. Att Kyeyune kan skriva att kombinationen vänster och TAN är helt frånvarande visar hur ofullkomligt SD ännu har genomarbetat, artikulerat och kommunicerat den socialkonservatism man gör anspråk på att representera.

Vi har redan berört Greiders utveckling, eller vad som åtminstone ser ut att kunna vara begynnelsen av en sådan. Men han kommer ändå inte i närheten av den Kyeyune närstående före detta V-politikern Markus Allard, sonson till den gamle talmannen Henry Allard, som går så långt som att, med obeveklig logik och utifrån en kristallklar samtidsförståelse uttryckligen dra slutsatsen att socialisterna inte längre hör hemma inom vänstern. Han använder alltså inte bara ordet arbetarklassen, utan också ordet socialisterna. Det är inte minst här ett SD som håller rätt kurs skulle ligga helt rätt i dagens både svenska och globala skeende och inför framtiden. Den till socialkonservatism vidareutvecklade populistnationalismen måste kunna förstå och fånga upp detta, i lika hög grad som den måste kunna förstå och fånga upp att de konservativa inte längre hör hemma inom högern.

En sådan kurs är det enda sättet att rädda det västerland som är värt att rädda. Dagens höger vill i stället påtvinga världen det västerland som varken till alla delar är värt att rädda eller, som det ser ut, i längden kan räddas. På sikt skulle ett verkligt socialt block inte vara mindre rimligt för ett socialkonservativt parti än det skenkonservativa block som SD idag betraktar som inom räckhåll.

Också högern kan förvisso i en framtid förvandlas, som en följd av globalkapitalismens och dess politiska och militära stödstrukturers försvagande och upplösning och av det därmed sammanhängande politiska och intellektuella motståndet. Den kan fortsätta tvingas röra sig i SD:s riktning, åter på meningsfullt sätt bli konservativ, ja själv socialkonservativ. I den mån så sker är samarbete med den legitimt. Även genom blockbildning med den nuvarande högern kommer SD förvisso kunna uppnå en del resultat när det gäller för partiet centrala områden som invandring och brottsbekämpning, och även andra, som energipolitiken, kanske i någon mån till och med kulturen. Allt detta är frågor där ett socialkonservativt parti måste skilja sig från den nuvarande och även största delen av den historiska vänstern. Men det räcker inte.

Den liberalkapitalistiska högerburen

Det är helt enkelt otänkbart att SD kommer kunna uppnå sina långsiktiga mål om man ger upp det definierande i socialkonservatismen och genom en allians med dagens höger bidrar till att förstärka globalkapitalets och “väst”-imperiets nuvarande helhetliga system. Det ligger i sakens natur. Den enda möjligheten till långsiktig framgång är att, om det inte går att också dra den existerande vänstern i sin riktning, under vederbörlig modifikation införliva det giltiga i vänsterns historiska kritik och alternativ, och därmed utöver de mer insiktsfulla konservativa få med sig både vanliga vänsterväljare och vänsterns seriösa intellektuella.

Jenny Lindahl är en av de många vänsterskribenter som nu vaknar upp till ett klarsynt erkännande av vad vänstern länge förgäves förträngt. Vi befinner oss enligt henne “storymässigt” – ett något oklart ordval – redan “bortom ‘the point of no return’, där kampen för såväl liberala som socialistiska värderingar har förlorat. Det hände någonstans i mitten på decenniet. Inte på grund av att S har varit dåliga, eller på att alliansen inte kunde hålla ihop, utan det är en gigantisk internationell trend som ser ungefär likadan ut i hela västvärlden, och som inte kommer att hejdas genom en socialdemokratisk testballong eller triangulering.” Det är “ganska troligt är att det blir en konservativ-nationalistisk regeringsbildning som tar vid 2022. Och den kan mycket väl ha tillräckligt många mandat för att inte behöva kompromissa med vänster och liberaler.”

Förvisso är det en gigantisk internationell trend. Men fastän jag själv i någon blygsam mening kanske får räknas som en del av den sedan vid det här laget ganska lång tid, är jag inte odelat entusiastisk över att se den beskriven enbart som “konservativ-nationalistisk”. Jag brukar sammanfattande beskriva den som populistisk-nationalistisk, och insistera på att dess konsolidering som både moraliskt legitim och politiskt funktionell kräver att den utvecklas utöver såväl populismen som nationalismen, genom en ideologiskt och politisk-filosofiskt fördjupad socialkonservatism. Vad Lindahl beskriver är i stället den uppenbart riskabla syntes som blir följden av anpassningen till den existerande höger som i verkligheten inte står för en meningsfull konservatism av något slag. Från mitt perspektiv skulle det vara entydigt beklagligt om all kamp för alla slags socialistiska värderingar utan återvändo har förlorat.

Liksom Ann Charlott Altstadt går Jenny Lindahl för långt. Även om hon inte själv säger farväl till vänstern, utan det bara är hennes analytiska beskrivning av läget som går för långt, kan vi vänta oss förhastade och obalanserade avhopp till den nya gigantiska trenden utifrån denna typ av beskrivning, avhopp som även går betydligt längre än Altstadts. Den speciella psykologin bakom omprövningar av det sakligt ensidiga och onyanserade slag som innebär rena teoretiska förluster har vi ju redan fått tillfälle att se många exempel på, både under det kalla kriget och under nyliberalismens efterföljande årtionden. De blir inte mindre problematiska under den nya gigantiska trenden, med de vildvuxna idélandskap – med radikallibertarianska, fascistiska och inautentiskt och ohistoriskt reaktionära inslag – som den inte alltid känner sig ha någon större anledning att tukta och beskära.

Det gamla politiska högeretablissemang som under 1900-talets lopp formerats i enlighet med kapitalismens enkla, grundläggande men i vår tid på ständigt mer avancerade sätt organiserade intressen kan knappast under överskådlig tid förvandlas till en kraft som i stället befrämjar en social, värdemässig och kulturell konservatism och en i elementär mening rationell samhällsordning. Genom att liera sig med denna höger på de villkor SD:s manövrer idag ser ut att avslöja, kommer hela den populistiska nationalismen misslyckas i sin legitima och, som det ser ut idag, historiskt avgörande revolt. Man kommer sälja sig till fienden.

Vi ser tyvärr den naiva tendensen även i övriga Västeuropa, inte minst hos de partier som likt SD ansluter sig till ECR-gruppen i Europaparlamentet. Även tyska AfD har en stark falang som går åt detta håll, även om den motvägs av mer socialkonservativa företrädare. I USA har ett slags block med populistnationalismen redan förverkligats genom Trumps republikanska administration, men det faktiska resultatet, bortom retoriken, är hittills oklart eller tvivelaktigt. Boris Johnson som “ny” kraft, såsom SD vill se honom, är något ännu mer osannolikt. Den populistiska nationalismen har intuitivt rätt i flera idag avgörande frågor, men den saknar i sig tillräcklig ideologisk hjärna, och låter sig därför ledas fel och utnyttjas av andra och starkare krafter.

Den populistiska nationalism som förenar sig med högern enligt vad som ser ut att vara SD:s nuvarande plan kommer knappast kunna vinna över – eller lura över, som det så faktiskt skulle kunna bli fråga om – tillräckligt många vänsterväljare för egen majoritet eller avgörande inflytande över sina allianspartners. Den kommer svårligen på det ideologiska planet kunna bemöta en vänster som åter blir seriös, som återupptäcker det bästa i sina teoretiska och praktisk-politiska traditioner. En vänster som slutligen inser att den lika mycket måste kasta postmarxismens suicidala nonsens överbord som den måste modifiera den klassiska marxismen, inte minst ifråga om de ensidigt kulturradikala rötter som var vad som återstod och bar frukt som postmarxism när resten av marxismen kortsynt och opportunistiskt övergavs under den nyliberala offensivens tryck.

Det är signifikativt att när SCB mot slutet av hösten presenterade siffror som visade att SD visserligen ökade stort, men inte fullt så stort som i några andra undersökningar strax dessförinnan, och inte blev största parti, och att SD, M och KD fortfarande inte skulle få egen majoritet (KD minskade rentav med hela 6,4 procentenheter), Mattias Karlsson endast uttryckte förvåning: “smått obegripligt”, skrev han på Facebook, “att mer än var fjärde svensk fortsätter att stödja Socialdemokraterna och att det fortfarande inte finns majoritet för det konservativa blocket. Slaget är långtifrån vunnet…”

Jag förstår och sympatiserar med varför han säger detta, även bortom det retorisk-propagandistiska värdet. Passiviteten och tystnaden från en majoritet av svenskar inför skjutningar, sprängningar, våldtäkter, rån och allmän förslumning är verkligen i sig helt häpnadsväckande. Ändå befarar jag att attityden kan uppfattas som avspeglande en alltför stor oförståelse både för vad socialdemokratin historiskt betytt för Sverige – en oförståelse som strider mot den åkessonska folkhemsretorikens ambitioner – och för den allmänna samhällsutvecklingens natur och resultat, även internationellt, under de senaste årtiondena.

Liksom en hel del annat hos partiet, delvis exemplifierat ovan, är detta ett så att säga alltför okänsligt sätt att hantera det moderna Sverige. I själva verket är det fortsatta stödet av både historiska och samtida skäl fullt begripligt, trots socialdemokratins otroliga, inte minst intellektuella nedgång, dess svek gentemot dess egna bästa traditioner, dess skuld till det nuvarande tillståndet och dess oförmåga och ovilja att åtgärda det. Nyliberalismen och dess samhälle skapar, utan att ännu i grunden rubbas, alltmer outhärdliga kriser, och något annat alternativ än det man tror att vänstern fortfarande står för kan många ännu inte urskilja. Det vill säga: många kan inte se att SD är, eller kan bli, detta alternativ. Och kursomläggningen för det “konservativa” blockets skull har inte gjort det lättare.

Men för att begripa detta måste man mobilisera en djupare analys, bortom populismen. Den förståelse, eller oförståelse, som Karlssons uttalande vittnar om riskerar, befarar jag, endast att bekräfta vänsterns på intet sätt i god tro framförda kritik mot SD för att bara vara ett missnöjes- och enfrågeparti, som behöver en syndabock och ger invandrarna som sådana skulden för allt. Denna kritik kommer också synas mer giltig allteftersom SD kompromissar bort den ena efter den andra av de övriga, mindre men likafullt definierande profilfrågorna. Vad som återstår kan då bli ett rent illusoriskt och bedrägligt erbjudande till väljarna: att man ska kunna vidta tillräckliga åtgärder mot massinvandringen och dess konsekvenser, i utbyte mot att väljarna accepterar en långtgående kapitulation för nyliberalismens socialpolitiska nedmontering och allmänna enkla och vilseledande retorik om “marknadsekonomin”. Det vill säga, för det som är den primära och djupaste orsaken till problemen. Det i vars tjänst man objektivt har ställt sig.

De problem som Sverige, Europa och hela västerlandet står inför kan knappast hanteras och lösas utan att vänstern i den här angivna meningen vinns över och blir en del av räddningsaktionen, om vänstern i stället a priori stöts bort i än högre grad än hittills, genom att man låser fast sig och förminskar sig i det obsoleta höger-vänsterspelet – allt i direkt motsats till Karlssons tidigare insikter. Ja, även om väljarna skulle luras över, om den svenska socialdemokratin pasokifieras så som vi sett inte bara i Grekland utan även i Frankrike, och nu ser i Tyskland och Storbritannien, och arbetarklassen i dagens diffusa mening, inklusive den lägre medelklassen, i sin helhet går över till ett SD som lierat sig med M – vad vore därmed vunnet från ett i någon värdefull mening konservativt perspektiv? Frågan måste idag faktiskt ställas så. För att den inte ska behöva ställas så, måste vi veta mycket mer än vi idag kan veta om hur den västerländska etablissemangshögern kommer agera under de närmaste åren.

Att den nuvarande vänstern och i synnerhet socialdemokratin går tillbaka är både begripligt och rätt, eftersom det till största delen sker på grund av dess rent destruktiva, idag ofta nog patologiska kulturradikalism. Idag repellerar den direkt väljarmajoriteten, inte minst, om än verkligen inte enbart, på grund av den avgrundslika massmigrationspolitik som är en av dess många delar. Men vad SD också borde kritisera socialdemokratin för är den utsträckning i vilken den själv förborgerligats i sämsta mening och helt enkelt accepterat globalkapitalismen, ja att denna är vad hela kulturradikalismen nu tjänar, eller mer exakt, vad den tjänar pengar på och stärks av. I detta läge måste den till socialkonservatism utvecklade populistiska nationalismens partier eftersträva att ta över och upprätthålla, rekonstruera, och inte minst, utifrån andra värderingar, i olika avseenden starkt förbättra de sociala system som motsvarar modernitetens historiska utvecklings nödvändigheter.

Nyliberalismen har utmanats, men inte övervunnits. Ett fortsatt precist och analytiskt välfokuserat motstånd, och av en typ som den postmarxistiska vänstern inte förmår prestera, är nödvändigt för den populistnationalistiska och socialkonservativa oppositionens framgång. Att anpassa sig till etablissemangshögern är en förlorande strategi. Framgångar på invandringspolitikens och dess relaterade områden skulle vinnas till priset av ett förstärkande av de krafter, hela det system, som, återigen, är orsaken till problemen på dessa områden. Fastän man inte själva är fascister, kommer man objektivt spela samma allmänna systembevarande historiska roll som fascismen. Den vänster som kunde blivit en kraftfull allierad i det verkliga, långsiktiga tillbakarullandet av den ordning som skapat den nuvarande situationen, kommer inte bara i allmänhet försvagas, utan ytterligare alieneras från just denna strävan. Framgångarna kommer bli blott partiella, starkt begränsade, kortsiktiga, temporära. I stället för att stärka Sverige och Europa inför de nödvändiga åtgärderna mot det extrema tillstånd vi försatts i, kommer den splittrande högerpolitiken att försvaga dem.

Etablissemangskonservatismens maktlöshet har ju länge varit uppenbar. Den vill ännu ibland väl, men den sitter fast i detta helhetliga liberalkapitalistiska system som den inte tillräckligt förstår eller vill förstå. När problemen är av den omfattning de idag nått, är det en illusion att tro att marginella socialpolitiska justeringar av detta av den finanskapitalistiska ekonomin helt dominerade system med dess centralplanerare och dess ideologiska propagandister kommer i tillräcklig utsträckning kunna avhjälpa dem. Inte heller kommer något nytt kulturkonservativt vin i dess gamla läglar att hjälpa. De djupgående reformer som krävs kan bara genomföras av en verklig socialkonservatism med ett långt bredare stöd, såväl folkligt som intellektuellt, än det SD kan erhålla om det stänger in sig i den nuvarande högerburen.

Contents

On this page are found clickable titles of posts with my own writing. Clickable titles of posts with other content are found on the References page.

Arts

Synsätt

Konstverks namn på olika språk

Estetiskt program?

– Architecture

Vällingby

1800-talsarkitekturen och Stockholms själ

Gör Slussen till Karl Johans torg!

Rädda det historiska Stockholm

Nybyggnad av levande stadsmiljöer i historiska stilar – vinster att hämta

Lamellhusen och frågan om alternativet

Lamellhusen: Socialism, kooperation, socialkonservatism

Diskussion om lamellhusen

Folkhemmet och lamellhusen

The Face of Global Modernity

Kort om Berlins arkitektur

Ceaușescu and the Architecture of Bucharest

Nej till Tors torn

Tänk om angående Stadsbiblioteket

– Literature

“Poesins egentliga namn är sång”

Lundberg och postmodernismen

Handke, Serbien och akademien

Dylan och akademien

Teratologen och kritiken

Sanningen om Pippi

Zweig och Europa

– – Poems

Framtid, andlös

Oerhördhetens löfte

– Music

Lustans Lakejer

Kontrapunkt, notation och begreppet klassisk musik

Mer om begreppet klassisk musik

Om notation

Begreppet klassisk musik

Stilnivåernas blandning och den panteistiska revolutionen

Understanding Roxy Music

Bryan Ferry

– – Opera

Om opera

– – Progressive Rock

Orkan: Pangea

Orkan: Urskog

Electric Light Orchestra: Kuiama

Jane

The Greatest Album Ever Made

The Question of Yes’s “Main Sequence”

Genesis: Supper’s Ready

Is Terrapin Station Progressive Rock?

Yes: The Remembering

Genesis: Fading Lights

– Painting

The Waterhouse Exhibition at the Royal Academy

Waterhouse at the Royal Academy

– Plastic Arts

Kommer italienarna själva gå lös på Michelangelo?

History

Biografi över Tage Lindbom

Eklund om Liedman och marxismen

Biografins teori

Teori i svensk idé- och lärdomshistoria

Platonskt, kristet, nordiskt

Uppsalaidealismen och samhällsutvecklingen

Spengler, antiken och västerlandet

Olof Heilo och Europa

Liedman: Mer än en trollslända, trots allt

Suspecting Suspicion

Teori i svensk idé- och lärdomshistoria, 8

Teori i svensk idé- och lärdomshistoria, 7

Teori i svensk idé- och lärdomshistoria, 6

Teori i svensk idé- och lärdomshistoria, 5

Teori i svensk idé- och lärdomshistoria, 4

Teori i svensk idé- och lärdomshistoria, 3

Teori i svensk idé- och lärdomshistoria, 2

Teori i svensk idé- och lärdomshistoria, 1

Biografins teori, litteraturförteckning

Biografins teori, 4

Biografins teori, 3

Biografins teori, 2

Biografins teori, 1

Enoch Powell

Pantheism and Totalitarianism

Romantic Pantheism

The Pantheist Metaphysics of the Revolution

Science and Sentiment

The Novelty of Early Modern Immanentization

Apophaticism, Dogma, and the Transformation of Gnosticism

One-Sided Differentiation and Spurious Re-Divinization

The Impersonalist Dynamic of Modernity

Origins of the Pantheistic Revolution

Gnostic Escape from the Metaxy

The Personalist Synthesis of Platonism and Christianity

The Roman Contribution

Immanence, Transcendence, and the Individual

Differentiated Collectivities

Differentiation, Person, and Freedom

Compactness and Differentiation

The Concept of Differentiation

Voegelin and the Conservative Intellectuals

Voegelin and Jaspers

Personalism, Modernity, and the Classical and Christian Traditions

Platonskt, kristet, nordiskt, 8

Platonskt, kristet, nordiskt, 7

Platonskt, kristet, nordiskt, 6

Platonskt, kristet, nordiskt, 5

Platonskt, kristet, nordiskt, 4

Platonskt, kristet, nordiskt, 3

Platonskt, kristet, nordiskt, 2

Platonskt, kristet, nordiskt, 1

Uppsalaidealismen och samhällsutvecklingen, 6

Uppsalaidealismen och samhällsutvecklingen, 5

Uppsalaidealismen och samhällsutvecklingen, 4

Uppsalaidealismen och samhällsutvecklingen, 3

Uppsalaidealismen och samhällsutvecklingen, 2

Uppsalaidealismen och samhällsutvecklingen, 1

Den klassisk-kristna traditionen och dess gränser

Begreppet den nya världsordningen

Begreppet intellektuell

Language

Aprendere?

Vad knullet?

The Worsening Problem of Formal Errata

“Interjuv”

Status quo

Frågan om språkkritikens legitimitet

Katerina Janouch: “Journalister kan inte skriva”

Matter

Om maskinöversättning

Vinstdrivande?

Tories

Konstverks namn på olika språk

Utan like

Euro

Svexit

Begreppet delsanning

Elin Erssons språkslarv

SvD och recensionen

I stort sett

Varse, ej varse om

Rendera, ej rendera i

Ordet chauvinism

Vu de droite i engelsk översättning

Seminarie eller seminarium?

Latinska ord i svenskan

Den svenska genusindelningen och dess terminologi

Undringar om undran

Ordet defaitism

Ordet haveri

Uttalet av det engelska ordet “national”

Orden nazist och nazism

Ordet kristen

Tider och tidningar

Den nya användningen av “oavsett”

Wellander och språkvården

Engelska språket i T-banekampanjen

Vad betyder Satis polito?

Airport-ansvarig: Kerstin Lindberg Göransson

Det engelska Arlanda

Toppolitikerna och Arlanda

Prosodisk förvirring

Bistro Bohème

Philosophy

Några teser om idealismen, filosofin och den andliga traditionen

What Is Humanism?

2018

Traditionalism och dialektik

Eklund, Filmer och Boström

Susan Stebbing och standardfallargumentet

Anti-Kittler

Svante Nordin som filosof

Voegelin och den idealistisk-historicistiska traditionen

Pantheism, Postmodernism, Pop, 5

Pantheism, Postmodernism, Pop, 4

Pantheism, Postmodernism, Pop, 3

Pantheism, Postmodernism, Pop, 2

Pantheism, Postmodernism, Pop, 1

Läsarfråga om Platon

Theodicy

The Meaning of Materialism

Identitarismen och romantiken

From Science to Philosophy

An Open, Intelligible and Semiotic Universe

Holism

Mathematics and Reality

Philosophy and Science

Idealism, Materialism, and Science

The Non-Materialism of Contemporary Philosophy

Explaining Materialism

The Exceptionality of Materialism

The Philosophical Consensus

The Spiritual View of Reality

Western Philosophy and Eastern Thought

Keith Ward on Materialism

Kognitivism, realism, idealism, 5

Kognitivism, realism, idealism, 4

Kognitivism, realism, idealism, 3

Kognitivism, realism, idealism, 2

Kognitivism, realism, idealism, 1

– Idealism

In Defence of the Personal Idealist Conception of the Finite Self, 2

Kunskapen och det absoluta

Europeisk idealism

Boström’s Idealism

Comments on Boström

In Defence of the Personal Idealist Conception of the Finite Self, 1

Kant and Idealism

Värdena och kulturvetenskapernas egenart

Den Boströmska världsåskådningen

Idealism and the Renewal of Humanistic Philosophy, 7

Idealism and the Renewal of Humanistic Philosophy, 6

Idealism and the Renewal of Humanistic Philosophy, 5

Idealism and the Renewal of Humanistic Philosophy, 4

Idealism and the Renewal of Humanistic Philosophy, 3

Idealism and the Renewal of Humanistic Philosophy, 2

Idealism and the Renewal of Humanistic Philosophy, 1

Idealism as Alternative Modernity, 4

Idealism as Alternative Modernity, 3

Idealism as Alternative Modernity, 2

Idealism as Alternative Modernity, 1

Classical Idealism

– Personalism

Geijer, Boström och den svenska personlighetsfilosofin

Papers from the Boston ICP

Estetik och idealism

Kort sammanfattande kommentar om Kant

Kants historiefilosofi

Några svårigheter hos Kant

Kant och Rousseau

Kants personlighetsidealistiska etik

Kant och Goethe

Praktiskt förnuft

Mer om medvetandets nivåer

Det noumenala självet

Teoretiskt och praktiskt förnuft

Personbegreppet i Kants etik, 2

Personbegreppet i Kants etik, 1

Renaut om Kants teoretiska och praktiska subjekt

Kant och själen

C. Thomas Powell om själen hos Kant

Tinget i sig

Mot en förnyad idealism: Kant

Den självbiografiska personligheten som lösning

Totalitär demokrati och militaristisk nationalism

Rousseau: Uppfostringsprogram, personlighetstyp, mänsklig natur

Lindbom och Ryn om Rousseaus politiska filosofi

Émile och Du contrat social

Taylor som komplement till Babbitt

Förnuftsuppfattningens förändringar

Personlighetsidealet, romantiken och rationalismen

Konsekvenser av idealismens omtolkning

Rousseau och personlighetskärnan

Pseudoklassicism, romantik och individualitet

Babbitt, Rousseau och uniciteten

Babbitt: Allmänt om romantiken

Weintraub om den framväxande historicismen

Lindbom om deism och pietism

Taylor om deismens ordning

Skotskt och tyskt

Medvetandets nivåer

Pietism och rationalism

Lindbom om pietismens individualism

Bildningsideal

Några aspekter av den nytida klassicismen och individualismen

Günther Mensching om upplysningens själsbegrepp

Individen, atomen och det unika

Personen som empirisk kombination: Renaut om Hume

Berkeley, panteismen och idealismen

Renaut om Berkeley

Berkeley

Platonism, modernitet, person

Självmedvetande: Engelsk 1600-talsdebatt

Aspekter av det tidigmoderna personbegreppet

Mer om Leibniz och personbegreppet

Monaderna och helheten

Hauser modifierar Renaut

Tentativa tillägg till Renauts analys

Individualism contra subjektivitet: Renaut om Leibniz

Renaut om monaden

Hauser om apperception och anamnesis hos Leibniz

Monad, person, medvetande

Renaut m.fl. om Leibniz

Lindbom om Leibniz

Leibniz, teismen och panteismen

Renaut contra Heidegger

Lindbom om Locke

Taylor om Locke

Medvetandet och dess innehåll

Ayers: Person ej blott moralisk enligt Locke

Personlig identitet som substanslöst medvetande

Michael Ayers och Christian Hauser om Locke

Rationalism och empirism

Övergång till den rationalistiska panteismen

Subjekt, person, individ och själ hos Descartes

Gillespie om Descartes

Descartes och idéläran

Modernitetens olika subjekt

Några Lindbom-citat om Descartes

Taylor om Descartes och Augustinus

Subjektet som nytänkt substantiell själ

Alain Renaut om subjektivitet och individualitet hos Descartes

Esprit de géometrie et esprit de finesse

Själ och själv

Den puritanska personlighetstypen

Luther och personligheten

Melanchthon, humanismen och idealismen

Taylor och Weintraub om Montaigne

Giordano Bruno och panteismens komplexitet

Humanismen

En modernitetens paradox

Karl Weintraub om Petrarca och Cellini

Renässansen och personligheten

Walter Schulz om Cusanus

Idealism under medeltiden

Mysticismen

Eckhart, Plotinos och det moderna subjektet

Tage Lindbom om Occam

Nominalism och voluntarism

Louis Dupré om den franciskanska filosofin

Frågan om historiskt framsteg

Modernitetstolkningar

Person, individ, subjekt

Övergång till renässansen

Gurevich om den nordiska individualiteten

Personlighet och jagiskhet

Thomas av Aquino

Bonaventura

Vidareutvecklade definitioner av personbegreppet

Gudomlig och mänsklig person

Slutsatser om treenighetsläran

Vara, enhet och personer

Person och natur i kristologin

Augustinus och den personliga enheten

Charles Taylor om radikal reflexivitet

Pierre Hadot om Augustinus’ inre erfarenhet

Historien och tiden

Viljan

Augustinus om själen och personen

Treenighetsläran

Öst- och västkyrkan

Person bortom perigraf

Grammatikens och dramats personer

Termen person under antiken

Interioritet och individualitet hos Augustinus

Ontoteologi och skapelselära

Kristendomen och individualiteten

En framtida himmel på jorden

Paulus’ andliga kropp

Själen, personen och kroppens återuppståndelse

Själen och enheten

Apokatastasis, paideusis, metempsykos

Frågan om den alexandrinska teologins platonism

Gnosticismen

Den tidiga kristna platonismen

Individualiteten enligt Plotinos

Plotinos’ intelligibla värld

Filon om själen

Gud som topos

Logos och intelligibel värld

Platonska idéer som Guds krafter och attribut

Den alexandrinska syntesen

Filosofernas Gud: Den senare utvecklingen under antiken

Mina inlägg om personbegreppets historia

Filosofernas Gud: Den tidiga utvecklingens dialektik

Filosofernas Gud

Israels Gud

Medel- och nyplatonism

Idéer, förnuft och själens individualitet

Den platonska själsuppfattningen

Die Seelenpersönlichkeit

L’âme-daimon och kontinuiteten med orienten

Individualitetsmedvetande och bildningsideal

Begreppet och termen person

Die Achsenzeit

Några forskare om personbegreppet och dess utveckling

Erik Åkerlunds recension

Bowne’s Idealistic Personalism: Personal Unity-In-Diversity

Bowne’s Idealistic Personalism: The Personal Absolute

Bowne’s Idealistic Personalism: Personal “Reason” and Impersonal “Understanding”

Bowne’s Idealistic Personalism: Introduction

– Value-Centered Historicism

Immanens och transcendens

Hegel och panteismen

Transcendens, förnuft, dialektik

Förnuftet, dialektiken och det absoluta

Dialektik och metafysik

Dialektik, syntes, dualitet

Det filosofiska förnuftet och dialektiken

Den vetenskapliga rationaliteten

Vilja, fantasi, förnuft

Den skapande fantasin som transcendental kategori

Positiv och negativ moral

Den högre viljan

Viljans primat och dualitet

Högre och lägre romantik, 6

Högre och lägre romantik, 5

Högre och lägre romantik, 4

Högre och lägre romantik, 3

Högre och lägre romantik, 2

Högre och lägre romantik, 1

Konstitutionell och plebiscitär demokrati, 5

Konstitutionell och plebiscitär demokrati, 4

Konstitutionell och plebiscitär demokrati, 3

Konstitutionell och plebiscitär demokrati, 2

Konstitutionell och plebiscitär demokrati, 1

Värdecentrerad historicism och politisk filosofi

Den värdecentrerade historicismens syntes

Naturrätt, moralisk ordning, klassisk idealism

Värdefilosofi, etik, naturrätt

Lindbom om den historicistiska konservatismen

Historicismen, naturrätten och konservatismens ordning

Stanlis och naturrätten

Strauss och Burke

Makt och rätt

Strauss och naturrätten

Den moderna naturrätten

Peter J. Stanlis och Burketolkningen

Historicism och förnuft hos Burke och i Tyskland

Rationalism, historicism och naturrätt

Historicism utan kris

The Inner Check

Den politiska och kulturella förnyelsens filosofi

Politics

Sverige och Ukrainakriget

Begreppet folkutbyte

Ivar Arpi och begreppet generisk fascism

Restoring a Nation

Vänsterbliven?

Kan populistnationalismen frigöras från högern

Teknik, moral, krig

Meloni, USA och fascismen

MAGA-kommunismen

Historiematerialism och överordnade värden

Dugin och fascismen

Uppdatering om konservativ socialism i USA

Abortfrågan

Högern, arbetarrörelsen och de överordnade värdena

Andersson, Bildt och det svenska NATO-haveriet

Mer om Twitter

En multipolär internationalism

Öppna frågor om den konservativa socialismen

En europeisk linje mot Ukrainakriget

Boksamtal om Tage Lindbom

Om SD:s vitbok

Gabriel Rockhill och CIA-vänstern

Nordfront och althögern

AfS och jag

Folkhemskonservatism

Nooshis nya kurs: får hon med sig partiet?

Nooshi Dadgostars “oortodoxa” chans

Magdalena Andersson och socialdemokratins historiska uppgift

Fel av Dagens Arena

Socialdemokrati och Sverigedemokrati

Althögern, Motpol och jag

Joakim Andersen och högern

Den spartanska högern

Borgerlig idéutveckling?

Eric Zemmour, Nikki Haley och SD

Höger, alternativhöger, fascism

Riks startar utrikessvep

Invandringspolitik och världspolitik

Kristdemokrati och konservatism

Kyrkframgång för Alternativ för Sverige

Radikalnationalistisk mångkulturkritik

Alternativhögerns öde

Invandringspolitik och världspolitik, 3

Invandringspolitik och världspolitik, 2

Invandringspolitik och världspolitik, 1

Biografi över Tage Lindbom

Nooshi Dadgostar och vänsterns socialkonservatism

Artiklar på Motpol

Morgan Johansson och förintelseförnekelsen

Populistnationalismen och självständigheten

Högern och konservatismen

Lundberg och postmodernismen

Kineser

Imperialism och globalism

Ännu ett steg mot NATO

Om kärnkraft

Ett historiskt misstag

Oikos och McCain

SD och Likud

Chefsekonomer i politiska partier?

Alternativa bokmässan

SD och den liberalkonservativa opinionsjournalistiken

Valfusk i USA?

Moderaternas idéprogram

Vid Din Sida

Postmarxism och kapitalism

Om postkolonialism

Konservativ fusionism

Lindbom, Braw och socialismen

Socialdemokratisk skamlöshet

Vad Eriksson säger och vad han menar

Dan Eriksson och vänsternationalismen

Politiska huvudpunkter

Socialism vs libertarianism

Fel av ETC

Tankesmedjan Oikos

Västs problem med pandemin

Revising the Fourth Political Theory

Staten, Gud och pandemin

Två slags socialkonservatism

Verklig och overklig fascism

Nej till “konservativa” blocket

En ny nationell vänster

Den märkliga uppdelningen i Europaparlamentet

Libertarianismens arv

Scrutons konservatism är högerns enda förtjänst

Systemkritisk konservatism

Socialkonservatism och blockbildning

SD och vänstern

Försäljningen av Vällingby Centrum

Enkla svar på svåra frågor?

Boris Johnson, socialkonservativ?

Demokrati och populism

En ny internationalism

Det atlantiska samarbetet

SD och högern

Rosenberg och folket

Handke, Serbien och akademien

Klimatet

Rosenberg, demokratin och minoriteterna

Enhetslinjens förlust

Hopp för Europa?

Ledande fransk vänsterpopulist går över till Bardella

Thierry Baudet, ECR och Ryssland

SD – Europapartiet

Salvini, SD och EU-reformismens politiska organisation

Moderat omprövning

Scandza Forum

Socialkonservatism eller nyliberalism?

Tradition och revolution

Reformisterna och vänsterpopulismen

SD och EU: Ett riktigt vägval

2018

Djuphöger

Förslag till AfS, 4: Partiprogram

Förslag till AfS, 3: Partiledning

Förslag till AfS, 2: Partisymbol

Kina och globalismen

Förslag till AfS, 1: Partinamn

Enhetslinjens slut

Stoppa sosseriet?

Ett begripligt valresultat

SD, AfS och EU

AfS och det nya tredje

Om ideologisk gränsdragning

Den obegripliga konflikten

Om grunderna för optimism

Bannon och Europa

SD:s vägval i Europaparlamentet

Trans Europ Express

Enhetslinjen idag

Kulturirrelevans och troglodytnationalism

Populism och ideologi

Stockholmsstyrelsens politik

Sanningen om Medborgerlig Samling?

SD Stockholms stad igen

Andersen om AfS och populismen

Hem till Tyskland?

Nordisk alternativhöger i Charlottesville

En självständig europeisk linje

Alice Teodorescu

Hegel och van der Heeg

Den populistiska nationalismens otillräcklighet

Boströmianismen mot korruptionen

Om förintelseförnekelse

Sjunne tar ett steg till

Sjunnesson, rågången och antisemitismen

SD Stockholms stad och jag

Alternativhöger och neofascism

Vänstern och postmodernismen

Le Pen, SD och Europa

Tillbaka till frågan om neofascismen

Karlsson och NATO

Åkesson och NATO

SD, Putin och extremismen

Den nya högern – behovet av fördjupad analys

Identitär Idé

Begreppen “radikalism” och “extremism”

Ett nytt parti?

Alternativhöger och post-paleokonservatism

SvD önskar blodigt och grymt storkrig

Ezzelino, 3

Olle Svenning och folkhemmet

Brexit och det alternativa Europasamarbetet

NATO och SD:s otillräcklighet

SD och värdlandsavtalet

Det nya tredje

Mer till nystartens försvar

Radikalhögern och de intellektuella

Stoppa smutskastningen i SD

Maktkamp och elfenbenstorn

Om arvodering

Den svaga kritiken mot nystarten

Varför jag inte skriver på Flashback

Karlsson, Hahne och Stockholm

SD och kloaken

Kort om SD Stockholms stad

Polen, Ungern och SD

Lunds universitet och min ideologi

Problemet med Magnus Olsson

Vad jag säger och inte säger om Olsson

Magnus Olsson, medlemsutskottet och partistyrelsen

Ställ stadshusets åttaklöver till svars för Nya Slussen

Gudmundson, SD och Putin

Om SD Stockholms stads styrelse

Nya anklagelser mot SDU

En enhetslinje för Sverigedemokraterna

Om Expo och mig på Flashback

Varför jag har försvarat SDU

Antisemitismen och jag

Karlsson och högern

Åkesson och destabiliseringen

Karlssons strid

Staden, länet och Kasselstrand

Karlsson och Motpol

Det finns ingen strid

Sanna Raymans oro

Nystart i Stockholm

Min kandidatur

Personärende

Om Hahne och medlemsregistret

Kort om Expo

Neokonservativa påhopp

Borgerlighetens intellektuella kris

Ehrenkrona och socialkonservatismen

“RB” om ekonomin

Den historiska skolan i nationalekonomin

Ohistoriskt betrakta Ryssland som arvfiende

Tydlighet mot “väst” från Söder och Jansson

Frågan om guldmyntfoten

Wiesenthal-centret och antisemitismen

Besvikelsen Elensky

Sverigedemokraternas utrikespolitiska vägval

Kulturtidskrifterna och Sverigedemokraterna

Olof Ehrenkrona, SD och Ryssland

Stödja Sanandaji?

Tyrgils Saxlund

Nationella svenskar och minoriteter

Att svara Stefan Olsson

Statsministern och fascismen

Sårslickande för eftersläpande

Marika Formgren: Nya steg utanför korridoren

Bankrutten (S)

Från Socialdemokrati till Sverigedemokrati

Hans L. Zetterberg, 1927-2014

Åtminstone några fördelar med nya regeringen

Europas framtid – och Sverigedemokraternas

Socialkonservatismens akademiska ursprung

Nordisk försvarsallians

Medelhavsinstituten och Sverigedemokraterna

Försvaret, Ryssland och väst

Etablissemangets värden

Lars Wilderäng, SD och Ryssland – kort replik

Bör man säga något nytt inför valet?

Alliansregeringen, SD och “terrorresorna”

Försvarspolitiken och det större sammanhanget

Flygtragedin och väst

Det alternativa Europasamarbetet

Ryssland och Europa

EUs tragiska förstörelse av Europa

EAF – partiet och gruppen

The European Parliament Farce

Farsen i Europaparlamentet

Bräckligt Europasamarbete

Samtiden

Sverigedemokraterna och Europavännerna

Kloakproblematiken och Flashback

Förhållandet till Front National

Våra franska vänner

Europasamarbete med förhinder

Sverigedemokraternas framtida Europapolitik

Integritetsfrågorna i SDUs Europamanifest

Komplettera Europakampanjen!

Europapartiet – Sverigedemokraternas framtid

Front National i Europaparlamentsvalet

Kåkstadsliberalerna och Ayn Rand

En sverigedemokratisk politisk för Europa

Öppning i integritetsfrågorna?

EU-domstolen ogiltigförklarar datalagringsdirektivet

Borgerligheten och postmodernismen

Ryssland och globalismen

Den svenska neutraliteten åter aktuell

Nödvändigt med tydlighet även mot “väst”

Sverigedemokraterna, Ukraina och Ryssland

Tidningarnas begripliga kris

Ullenhag och riksdagens regelverk

Ukraina och sanktionerna

Sverigedemokraterna och Europaparlamentsvalet

Folkhemsnostalgi och socialpsykologi

Stoppa folkhemsnostalgin!

Farage’s Mistake

Sverigedemokraterna – Europapartiet

Sverigedemokraterna och Front National

Tankesmedjan Motpol: Ännu ett steg i rätt riktning

Den invandrade arbetskamraten

Flashbacks politiska inflytande

Kloakexpeditionen: Utvärdering

Kristendomen, islam och den andliga förnyelsen

Grundlagsfrågan

Lindbom, kristendomen och västerlandet

Israel och fundamentalismen

Shimon Peres om Ovadia Yosef

Arv i vanhävd

Mer om Brunnsvik

Brunnsviks folkhögskola läggs ned

Övervakningssamhällets innebörd

Sverigedemokraterna och den lägre populismen

Sverigedemokratisk litteratur?

Erik Almqvist och tidskriften Samtiden

Statsministerns lättviktighet, ännu en gång

The Fourth Political Theory and Structural Anthropology

Libertarianismens otillräcklighet

Kulturtäthetens förlust: Rönnells nu hotat

Nationalismen och Europa

Sverigedemokraterna och framtiden

Europa och nationalismen

Kulturtäthet

Evola on the Adequacy of the Term “Right”

Terry Eagleton on Marx

Renaming the New Right?

Tidskriften Contextus

Fallet Assange och maktens korrupta nationalism

More on Assange

Sex frågor om konservatismen

Axess ändrar rubrik

Axess: Varför?

Farväl till Axess

Sverigedemokratisk debatt

Carl Rudbeck, EU och friheten

Datalagringsdirektivet efter bordläggningen

Ezzelino, 2

Ett alternativ till Flashback?

Fenomenet Flashback

Identitär Idé: Motpol i rätt riktning

Sverigedemokraterna socialkonservativa, 2

Sverigedemokraterna socialkonservativa, 1

Kloakrapport

Kloakmentalitet

Ändringar i mina bloggposter

Sverigedemokraterna och sionismen

Flashbacks omoral

David Horowitz

Sverigedemokraterna och Stureplan

Politik, akademi, kloak

Om yttrandefrihet

Ezzelino

Den politiska kulturens kris

Till frågan om det judiska inflytandet

Kommentarkultur

Anonymitetskulturen och terrorismen

Tino Sanandaji

Almedalen

Anonymitetskulturen ännu en gång

Här för att stanna

Sverigedemokraterna och de intellektuella

Sverigedemokraterna och konservatismen

Flashback-diskussion

Stoppa datalagringsdirektivet!

Problemet med datalagringsdirektivet

Thomas Nydahls ensamhet

Svar till Jakob Söderbaum

Ulf Ekman och Livets Ords kollaps

Begreppet politisk korrekthet

Socialkonservatismens innebörd

Borgerliga och nationella värderingar

Världen Idags kristna radikalism

Sverigedemokraternas kompetens

Högern och klassföraktet

Johan Hakelius och vulgariteten

Sverigedemokraternas partibakgrund

Är Sverigedemokraterna ett missnöjesparti?

Är Sverigedemokraterna ett enfrågeparti?

Sverigedemokraterna och populismen

Sverigedemokraterna, konservatismen, Europa

Till frågan om populismen

Nationalism, konservatism och rasism

Svensk konservatism och nationalism

Frank Zappa is Wrong

Sverigedemokraterna, Per Albin Hansson och Ungsvenskarna

Engelbrektsbågen och blåsippan

Grundlagsändringarna och EU

Debatten om grundlagsändringarna

Grundlagsändringarna och den svenska demokratins kris

Vad invandringsfrågan handlar om

En ny generation konservativa?

Reinfeldt och det politiska våldet

Motpol och anonymitetskulturen

Jonas De Geer och Carl Rudbeck om Salt

Konservatismen och massinvandringen

Jonas De Geer och Samtidsmagasinet Salt

Nej till NATO

Nationalisterna och människosynen

Nationalism, globalism och det öppna samhället

Psychiatry

Åkesson och psykiatrin

Simon Kyaga och det galna geniet

Psychiatry

Spirituality

Rosenberg, Ruin och Ehrenpreis

The Wayne Dyer Phenomenon

Audio: My View of the Hare Krishna Movement in the West

Den mjuka traditionalismens element

Behovet av ett Bhaktivedantasällskap

Philosophy and Vedanta

The Mythology Discussion

Skrift och tradition

Om bibeltolkning

Himmelsfärden

Kristianismens omtolkning

Esoterismens omtolkning

Mer om 1 Kor. 15

Kristna svar om uppståndelsen

Uppståndelsen

“Hard” and “Soft” Traditionalism

The Abrahamitic Worldview

Spiritual Enlightenment in the West

Traditionalism and Academia

The First Step in Meditation

Perennialistiskt minimum

The Significance of Franklin Jones

Eckhart Tolle

Harikesha Swami Vishnupada

Bhaktivedanta Swami Prabhupada

Paul Brunton

Maharishi Mahesh Yogi

Uncategorized

Hasselbergsvägen

Farfars hörna

Farfar talar i Köpenhamn

Olle

Twitter-offensiv

Bokköparens utlämnadhet på bokmarknaden

About Me

Instagram

10 år

Bengt Olof Bengtsson, 1931-2019

My New Site

WordPress Is Destroying This Blog

Blogg och offentlighet

Flaggans färger

Förtydligande om Kalle Anka

Upprop: Stoppa Kalle Anka på julafton!

Ny webbplats: Carl Johan Ljungberg – Humanistisk Förnyelse

En nackdel med bloggande?

Facebook Timeline

WordPress or Personal Website?

Twitter

New Category: Books

Organization of Categories

Tematisk organisation av inlägg

New sub-categories

Ändringar i mina blogginlägg

Rätt om boken, fel om tidningen

Blogginläggs längd

Blog or Newspaper?

– References

The books and articles in the posts in this category are listed on the References page, in alphabetical order by author as in a regular bibliography, and subdivided into the respective blog categories to which the titles can be considered to belong.

SD och högern

Det är logiskt att SD:s omprövning i utrikes- och säkerhetspolitiska frågor har åtföljts av en viss ekonomisk-politisk, såtillvida som den förra omprövningen primärt handlar om försvaret för ett ekonomiskt system eller en politisk liberalism huvudsakligen bestämd och nödvändiggjord av ett sådant. Och såtillvida är det i båda fallen fråga om högerliberala eller nyliberala anpassningar, i riktning bort från socialkonservatismen i den mening i vilken jag förstår denna term.

Utöver dessa finns omprövningar i moral-, familje- och sexualpolitiska (eller vad man ska kalla dem) frågor. De hör också till anpassningen till det helhetliga liberala systemet med dess sammanhängande ekonomiska och politiska former, sådant det sedan länge försvaras av de gamla, etablerade partierna i väst. De svarar också mot den kontinuerliga samhälleliga nedgången på samtliga dessa områden.

De flesta av dessa anpassningar är uttryck för SD:s strävan efter en allians med högerpartierna, mot ett “konservativt block”, en benämning som är märklig i ljuset av deras politiska substans. När P. M. Nilsson, känd för att ha uppmanat näringslivet att genom lobbyism få SD att uppge sina för det misshagliga ståndpunkter, kan skriva lyriskt i Dagens Industri om SD:s nya band till Reagans och Thatchers tankesmedjor, och om att SD entydigt anslutit sig till europeiska populistnationalister som lierar sig med USA och NATO i stället för sådana som fokuserar på Europa och dess självständighet, står vi inför en ganska betydande, åtminstone uppfattad förändring av partiet.

SD:s “internationella genombrott”, skriver Nilsson, “säger något viktigt om den politiska utvecklingen i Sverige. Man kan invända att amerikansk politik mest är Trump och att brittisk mest är brexit, men när dammet har lagt sig står de amerikanska och brittiska konservativa partierna kvar.” Och han fortsätter:

“Att det organiserade ideologiska arvet efter västerlandets ikoner, Reagan och Thatcher, numera odlar relationer med SD beror inte bara på opportunism inför ett snabbt växande parti. Amerikanska republikaner, brittiska konservativa och de högernationalistiska partierna i Europa har ett slags ödesgemenskap. De har ungefär samma världsbild och samma inhemska och utländska fiender och känner sig beroende av varandra. Något tillspetsat skulle man kunna säga att USA, återigen, försöker civilisera europeisk nationalism.”

Den svenska bombhögerns debattgeneral Nilsson ger intryck av att mentalt ha stått still i snart fyrtio år. För det är inte så att han nu på allvar närmar sig SD. Vad han gör är att han försöker införliva SD och andra högernationalistiska partier av samma typ med “det organiserade ideologiska arvet” från Reagan och Thatcher. Den bisarrt amerikaniserade Nilsson framställer detta oskadliggörande av SD och liknande europeiska partier som ett “civiliserande”.

På 70- och 80-talet hade Reagan och Thatcher och den västliga offensiv som kanske som helhet kan kallas liberalkonservativ en viss reell, historisk betydelse. Det var innan det stod klart att västvärlden skulle bli långt mer subversiv och destruktiv i kulturellt, moraliskt och etniskt avseende än någonsin Sovjetsystemet. I någon mån bereddes plats för en återupptäckt i västvärlden av dennas egna, mer egentliga konservativa traditioner, bortom det i övrigt helt dominerande, förnyade försvaret för kapitalismen och den borgerliga demokrati som nu regelmässigt började kallas i sig liberal, och i bestämd form singularis, Den Liberala Demokratin. Den demokrati som rentav kunde ses som historiens slut. Den konservativa öppningen bortom detta ingav hopp. Men för de flesta, sådana som Nilsson, var det bara den kapitalistiska demokratin man orkade intressera sig för. Det dröjde inte länge förrän konsekvenserna av detta blev uppenbara.

Att idag utan minsta kritisk självprövning och ideologisk modifikation upprepa samma paroller framstår alltmer groteskt, i ljuset av hur världen förändrats av just nyliberalismen, eller den typ av kapitalism som döljer sig bakom denna i sig missvisande, ja vilseledande term. Genom dess egna tvivelaktiga resultat och det motstånd den väckt, har historien i högsta grad gått vidare. Förbi Nilsson.

Ska SD, som befunnit sig ombord på och i takt med den fortsatta historien, nu hoppa av den och bli det Nilsson vill? Det vore en katastrofal regression. Redan på 90-talet, när Blair och Clinton i likhet med hela den postmarxistiska vänstern anpassade sig till Thatchers och Reagans politik, blev det nyliberala och liberalkonservativa paradigmets otillräcklighet uppenbar även för många tidigare anhängare i det atlanticistiska lägret. Ett uttryck för detta var den allt klarare brytningen i USA mellan neokonservativa och vad som skämtsamt kallades paleokonservativa, de mer egentliga konservativa som också kommit fram ur den tidigare relativt marginella amerikanska intellektuella konservatismen. De senare pekade på den problematiska radikala liberalismens entydiga dominans bakom neokonservatismens terminologiska fasad. Behovet av ideologiskt nytänkande blev sedan än mer akut med de utvidgade och intensifierade “humanitära” och “demokratiska” krigen, såväl som med den accelererande allmänkulturella och moraliska nedgången i det förment humanitära och demokratiska väst.

Hittills har SD:s framgångar, i jämförelse med etablissemangshögern, berott på att man förstått vad som hänt i världen sedan Nilssons tid. Till skillnad från denna höger, och, med endast ytliga skillnader, även från etablissemangsvänstern sådan den sett ut under de senaste årtiondena, har man inte klamrat sig fast vid Nilssons enkla och för länge sedan överspelade vision. Men de nya samarbeten Nilsson nu tar fasta på gör att det idag för många ser ut som om SD faktiskt är involverade i en billig utförsäljning till det atlanticistiska bomblägret.

Europa har sedan 90-talet sett en med obeveklig logik framväxande ny politisk rörelse i den populistiska nationalismens form. En rörelse som avskilt sig från det nyliberala paradigmet allteftersom den tydligt identifierat det, och dess alltmer genomskinliga symbios med vänstern i en ny trång åsiktskorridors märkliga politiska mitt, som den främsta orsaken till de påträngande problemen med massmigrationen och mångkulturen.

Liksom alla de politiska partier som organiserar denna rörelse ligger SD:s enda men sant enorma potential i fasthållandet och vidareutvecklingen av en självständig position, i förlängningen av den spontana populistisk-nationalistiska reaktionen från Europas folk. I en förnyad, genuin socialkonservatism, innefattande en de “överordnade värdenas” kulturella konservatism, bortom den gamla höger-vänsterskalan, men också bortom den radikala nationalism i vilken rörelsen som den hittills sett ut ständigt riskerat att fastna, med dess karaktäristiska idéarvs alla välkända faror och begränsningar. Det är denna unika inriktning som kan göra partiet till en ny historisk, politisk kraft jämförbar med vad de övriga stora partierna åtminstone en gång varit, det som en gång gjorde dem stora. Ja, egentligen endast jämförbar med vad socialdemokratin en gång var. Att bli endast ännu ett vanligt, borgerligt parti, som Nilsson vill, vid sidan av de andra, skulle göra SD och dess systerpartier sant meningslösa. Hela den populistnationalistiska vågen skulle ebba ut i brist på ideologisk klarsyn och ledning, som en historisk parentes.

SD:s uppgift, som jag velat se den, är att utifrån den socialkonservativa position som är den enda som ens tillnärmelsevis motsvarar den nya sociala och historiska verkligheten, nationellt såväl som globalt, gradvis bygga upp den egna styrkeposition, utifrån vilken både den etablerade högern och den etablerade vänstern kan i tillräcklig utsträckning rullas tillbaka, övervinnas, besegras. Tillväxtpotentialen på denna väg framstår som oerhörd, under förutsättning att det hela såväl praktisk-politiskt som ideologiskt sköts på rätt sätt. Som en ny, offensiv och kreativ kraft, i kontakt med samtidens verkliga och djupare skeenden, och som utifrån den egna unika positionen upptar och omformar såväl högerns som vänsterns sanningar, vore det möjligt att i ännu oanad utsträckning fortsätta vinna över både de sunda och genuina konservativa från högern och de seriösa socialisterna från vänstern, som ibland förenas av mer än vad som vanligen erkänns eller inses. Samtidigt som de diffusa liberalerna i den nya mitten, som täcks in av både högern och vänstern, inte minst av den alltmer påträngande verkligheten själv tvingas överge sina illusioner och även de ansluter sig.

Att ingå en ensidig allians med vare sig det gamla höger- eller vänsterlägret däremot, till priset av oundvikliga kompromisser som suddar ut den egna profilen, kommer omintetgöra denna potential. SD är förstås på sitt sätt i god tro när de nu söker en sådan allians med högern. Det finns en psykologisk och intellektuell ekvation som opererar här. Åkesson hävdar att SD i det nya blocket ska verka som en återhållande kraft i ekonomisk-politiskt avseende, ge blocket en socialpolitisk dimension. Men det är lätt att se framför sig vilka fortsatta eftergifter som kommer krävas för ett regeringssamarbete. Trovärdigheten i Åkessons i sig rätt tänkta tal om SD som – bland annat – “det nya arbetarpartiet” framstår inte som självklar.

Genom att eftersträva detta block och tydligt signalera sin kompromissberedskap har man hittills bara bidragit till att legitimera de gamla högerpartierna, förmedla intrycket att de i mycket har rätt, att de fortfarande har ett värde och en viktig roll – när den historiska uppgiften i stället skulle vara att i möjligaste mån slå ut dem och ersätta dem, uppvisa dem som hopplöst historiskt övervunna och irrelevanta. Endast med en mer kompromisslöst självständig linje är detta möjligt.

Saknar man tillräcklig tilltro till den större politiska tidsströmning som man tillhör? Tror man inte att den i sig är nog? Befarar man att man kommer förbli maktlösa och marginella? Tolkar man de exempellösa och oavbrutna framgångarna i val och opinionsmätningar endast som en följd av att man blivit mer som M och KD? Känner man sig snabbt behöva få reella maktpositioner för att befästa det man uppnått och inte riskera att föras åt sidan, bli irrelevanta, åter krympa och förlora terräng? Tror man sig behöva hjälp från andra? Är allt detta i så fall rimligt? Jag tror inte det.

Det nya blocket omfattar inte bara svenska M och KD, utan också, i ECR-gruppen i Europaparlamentet, hela det gamla brittiska Tory-etablissemanget, och i den nu etablerade konservativa alliansen ACRE, även det gamla amerikanska republikanska. I dessa senare delar är blocket redan ett faktum. Men vad man redan från början måste konstatera är att dessa etablissemang i stor utsträckning är just de som populistnationalisterna hittills velat utmana. Den nödvändiga urskillning i form av olika typer av konservatism, som kunde göra brittiskt och amerikanskt samarbete meningsfullt, saknas såvitt jag kan se hittills i SD.

Det finns anledning att vara särskilt vaksam på denna punkt på grund av det sätt på vilket man tidigare rentav tagit explicit avstånd från de ovan nämnda paleokonservativa, det läger inom den amerikanska konservatismen som vänder sig mot träskkonservatismens urspårning, och som borde stå partiet närmast; det genuint kultur- och värdekonservativa läger som idag främst representeras av den utmärkta tidskriften The American Conservative. Mattias Karlsson, som i egenskap av internationell sekreterare leder samarbetet, är som nästan ensam pådrivande kraft i partiets idéutveckling en oumbärlig tillgång, och man är idag hänvisad till att sätta sitt hopp till att just han, med den närmare förtrogenhet med de anglo-amerikanska förhållandena som han nu vinner, så snabbt som möjligt ska komma till insikt om nödvändigheten av vissa avgörande val.

Samtidens Dick Erixon framställer det som att Tories och republikanerna nu står för en ny populistisk konservatism som ligger nära SD:s, dock utan att tydliggöra hur den skiljer sig från den gamla neokonservatism som han själv tidigare var en typisk talesman för. Men Erixon, som annars ofta på utmärkt sätt tänkt om i och med sin övergång till SD och förtjänstfullt artikulerat sina nya insikter som redaktör för Samtiden, måste ju vid det här laget i åtminstone någon utsträckning förstå i hur hög grad just denna neokonservatism och det gamla politiska högeretablissemanget är orsaken till de förhållanden hans nya parti vänder sig mot. Det är därför som inte bara Donald Trump utan även Boris Johnson nu måste framställas som representanter för något nytt, något som liknar SD och jämförbara europeiska partier.

“Konservatismen har länge legat i malpåse, inte minst i Sverige, medan de borgerliga liberalerna dominerat som motståndare mot socialism och kommunism”, konstaterar Erixon riktigt. Men, fortsätter han,

“av två skäl förlorar dessa båda motpoler nu sin ställning i val:

1) Borgerliga liberaler i vid mening har blivit ett med makten och smittats av socialismens utopism. Från sitt elfenbenstorn anser de sig veta bäst och ser folket alltmer som sin fiende. Det fungerar dåligt i en demokrati.

2) Globaliseringen ställer nästan alla samhällsfrågor inför nya villkor, som kräver en tydlig moralsyn för att hanteras. Gränser måste dras. Vilka människor ska få passera gränsen och hur många? Hur balansera den nationella suveräniteten, ett absolut villkor för en levande demokrati, med medlemskap i internationella förbund som vill ta makten från medlemsstaterna? De borgerliga liberalerna saknar den moralisk-filosofiska grund som krävs för en stringent hållning, särskilt en som väljarkårerna kan respektera.”

Följaktligen, ska vi förstå, har Tories och republikanerna tvingats tänka om och bli konservativa på ett sätt som bringar dem i närhet till SD. “De gamla makthavarnas oförmåga att hantera tidens nya villkor är förklaringen till att olika etablissemang är i gungning – i Sverige särskilt S men också M”, fastslår Erixon korrekt. Men fortsättningen framstår i hög grad som önsketänkande: “Undantag är republikanska partiet i USA och Tory [sic] i Storbritannien som båda förstår vad som händer och skapar nätverk med den nya konservativa vågens partier som drar fram över världen, inte minst i Sverige.”

Vad Erixon faktiskt säger här är att vad som på grund av denna påstådda förståelse av vad som händer inte är i gungning i USA och Storbritannien är de gamla makthavarna och det etablissemang de utgör. Hela det anglo-amerikanska högeretablissemanget är ett undantag! Det har förstått och anslutit sig till populistnationalismen, som Erixon, för att underlätta den önskade enheten och harmoniseringen, beskriver som “den nya konservativa vågen”!

Det ska erkännas att det finns ett mått av plausibilitet i Erixons tolkning av skeendet, i synnerhet när det gäller Trump, som förvisso är ett uttryck för den nya populismen sådan den brutit fram även i USA. Såtillvida framstår det större internationella blocket som rimligare än det enbart svenska. Men Erixon läser även i Trumps fall in alltför mycket i denna utveckling, som alltså även helt explicit enligt honom själv äger rum inom ramen för det stora, gamla högerpartiet, inom etablissemanget. Ekvationen rymmer vanskliga moment av ren trosakt.

För vad som snarare riskerar att hända är det Nilsson önskar: SD inordnar sig i en “ödesgemenskap” med de amerikanska republikanerna och de brittiska konservativa som sådana, sådana de alltid varit, åtminstone under de senaste årtiondena; som bärande “det organiserade ideologiska arvet” efter Reagan och Thatcher. De har, som det hette, alla “ungefär samma världsbild och samma inhemska och utländska fiender”. Det är oroväckande att Erixon okritiskt citerar just dessa ord i sitt framlyftande av Nilssons artikel i DI. Här spökar fortfarande “den siste neokonservative“. Nilsson försöker visa hur nära SD ligger Tories och republikanerna, medan Erixon vill förklara hur nära Tories och republikanerna ligger SD. Resultatet blir detsamma.

Varken Trump eller Johnson har tidigare åtnjutit något anseende som socialkonservativa, och de är heller inte på något sätt genomtänkta och seriösa populistnationalister. På senare tid har de, relativt sett inom sina partier, haft viktiga enskilda poänger, men ingen av dem står för den verkliga politiska och ideologiska förnyelse som idag krävs. Trumps hela välkända bakgrund är tillräcklig för att alstra tvivel. Johnson var en gång förespråkare för Storbritanniens massmigrationspolitik och för amnesti för papperslösa, och än idag tycks han motsätta sig minskad invandring. Han var också positiv till EU, utifrån det snäva och krassa nyliberala marknadsperspektivet. Att denne man skulle förmå åstadkomma någon nämnvärd förändring som är relevant för vad de flesta fortfarande uppfattar att SD står för är högst osannolikt. Brexit, som han tycks ha omvänts till enbart genom Nigel Farages framgångar, kan förvisso fungera som en påtryckning för EU:s grundliga reform eller, om nödvändigt, kollaps. Men i övrigt torde det bara innebära att Storbritanniens band till Europa i stor utsträckning ersätts av en vidareutvecklad, alternativ anslutning till globalkapitalismen via ytterligare sammanväxt med det amerikanska etablissemanget och dess imperialism, i förening med en ansträngt anpassad och ohjälpligt missvisande självbild bestämd av det egna förlorade imperiet.

Erixon förtränger dessa sammanhang. Men det är uppenbart i vilken utsträckning även Johnson och Trump står i tjänst hos de gamla etablissemang som är långt mer än de för tillfället framträdande politiska ledarna. “När dammet har lagt sig står de amerikanska och brittiska konservativa partierna kvar”, som Nilsson skriver. Det är vad Nilsson hoppas: Trump och Brexit ska snart ha blåst bort. Reagan och Thatcher, eller åtminstone en Bush och en Cameron, ska snart vara tillbaka. Den stora frågan blir givetvis om den populistisk-nationalistiska vågen verkligen kan åstadkomma en reell, långsiktig omorientering, i stället för att koopteras och korrumperas.

Frågan är öppen. Och det beror inte bara på osäkerhetsmomenten i Trumps och Johnsons individuella fall. Det beror i minst lika hög grad på SD:s svagheter och vacklande hållning. De vill ju alltså ingå ett block även med svenska M och KD, där konservatismen i långt högre grad, som Erixon med rätta framhåller, legat i malpåse. I detta svenska etablissemang är det ju uteslutande “borgerliga liberaler i vid mening” som styr, borgerliga liberaler som “har blivit ett med makten och smittats av socialismens utopism”, som “från sitt elfenbenstorn anser…sig veta bäst och ser folket alltmer som sin fiende”, vilket “fungerar dåligt i en demokrati”. Borgerliga liberaler som “saknar den moralisk-filosofiska grund som krävs för en stringent hållning, särskilt en som väljarkårerna kan respektera”.

Generellt sett är det förstås inte fel att tänka i termer av möjliga regeringsallianser, och det helhetliga debatt- och åsiktsklimatets ostoppbara förändring i SD:s riktning stärker givetvis partiledningens tro att man på allvar ska kunna dra med sig de gamla svenska högerpartierna i rätt riktning. Det är i sig rätt tänkt. Men strategin för avsiktlig och långtgående anpassning för blockbildningens skull framstår ändå som en felbedömning byggd på kortsynthet. Och det handlar om mer än en balansgång ifråga om kompromisser. Det handlar såvitt jag kan se om ett principiellt felaktigt strategiskt vägval.

Genom att forcera blockbildningen i stället för att bygga vidare på den självständiga grunden och fortsätta vinna väljare från alla håll, för att senare kunna förhandla utifrån en på avgörande sätt starkare position, riskerar man att förlora hela sitt syfte, så att det strategiska målet, om det uppnås, inte kommer betyda mycket. Och att tro att Sverige och Europa idag kan räddas genom att man medels ett ensidigt ställningstagande åter gräver ned sig i de mest obsoleta polariteterna mellan höger och vänster, och därmed så att säga a priori alienerar avgörande väljargrupper i vänstern bortom de arbetare och fackanslutna som bara ser och framför allt själva drabbas av den postmarxistiska vänsterns uppenbara urartning, vittnar, tror jag, om en beklaglig oförståelse av den moderna historien. I synnerhet för ett parti som tidigare så tydligt och programmatiskt visat att man insett vilken verklighetsfrämmande och inte minst verklighetsdöljande politisk teater detta blivit, vore det närmast tragiskt.

Alltunder det Nilsson jublar över hur den urmodiga högerliberalismen kommer förstärkas i det framväxande blocket och hur SD ska tvingas släppa sin sociala dimension, nödgas SD gång på gång konstatera vilka hinder som i verkligheten står i vägen för blockbildningen. Som när M:s ungdomsförbund ånyo, för att omöjliggöra välfärdsstaten, men också i en libertariansk variant av postmarxistisk vänsterextrem destruktionsdrift under pseudomoralens täckmantel, kräver fri invandring. Och Fredrik Reinfeldt, i linje med detta utspel, fortfarande får stående ovationer på M-stämman.

Det finns förvisso hopp när SD-ledningen ändå instinktivt reagerar starkt åtminstone mot dessa de grövsta uttrycken för de tilltänkta blockvännernas sedan länge bevisade hopplöshet. Men mycket annat tyder alltså på att risken ändå är överhängande att man alltmer kommer svika det sunda, värdefulla och nödvändiga i vår tids populistisk-nationalistiska svallvåg, som till sitt essentiella väsen är en reaktion mot så mycket av det som i verkligheten främst etablissemangshögern bär ansvaret för. Mot allt det som tidigt visade den nyliberala offensivens otillräcklighet, ja, till stor del dess förfeladhet. I den gamla högerns sällskap kommer man knappast kunna fortsätta utveckla en seriös, fördjupad socialkonservatism som en självständig position, bortom och över de traditionella uppdelningarna i höger och vänster.

Eftersom den etablerade partipolitiska högern i västerlandet sedan länge reducerats till ofta cynisk intresseorganisation och propagandaapparat för den globala kapitalismen i alla dess dramatiska och alltmer monstruösa permutationer, och för den samhälleliga ordning, eller oordning, som dessa kräver, riskerar begreppet socialkonservatism på den högerväg SD nu tycks välja i stället att förlora det mesta av sin väsentliga mening. Det centrala begrepp som uttrycker så mycket av den populistnationalistiska vågens högre potential, och på vilket dess nödvändiga ideologiska vidareutveckling, ja dess anständiga politiska framtid hänger. KD och till och med M har stundom också kallat sig socialkonservativa, och det har inte betytt mycket. SD måste visa att man till skillnad från dem menar allvar. Och endast SD kan mena allvar, på grund av sina principiellt annorlunda ideologiska utgångspunkter.

Det enda man behöver göra är att konsekvent gå vidare på den egna, självständiga vägen, under utveckling av de kompletterande och modifierande idédimensioner som är nödvändiga för en avancerad, human socialkonservatism för vår tid och för framtiden. Det kräver inte minst, i linje med den socialkonservativa traditionens historiska ansatser, adekvata analysinstrument för och politiska strategier mot den nya, till total, global hegemoni syftande och av den västliga militäralliansen nihilistiskt understödda kapitalism och sjunkna liberalism, som är vad hela den gamla “sjuklövern”, från V till M, idag primärt värnar. De har ingenting att göra med vare sig konservatism, socialism, eller västerlandets högre frihetliga arv.

Förnedrande anpassning anstår inte SD. Låt de gamla partierna följa efter, tvingas följa efter, och inled samarbete endast i den mån de gör det! Den historiska situationen ger ett SD under rätt ledning den reella och unika möjligheten att gå den vägen i stället. Av djupt liggande och här kort men förhoppningsvis tillräckligt antydda skäl kan endast den leda till Sveriges och Europas räddning. Anpassningen leder ned i träsket.

Socialkonservatism eller nyliberalism?

Socialkonservatismen utvecklades en gång som ett alternativ till både den klassiska liberalismen och den framväxande socialismen i dess olika former, med deras respektive uppenbara brister. Samtidigt behandlade den med dessa riktningar gemensamma frågor och problem, en gemensam ny samhällelig verklighet, och vissa överlappningar fanns därmed oundvikligen med båda. Den var i mycket en del av ett i filosofisk mening idealistiskt och samtidigt historicistiskt kulturparadigm, som på visst sätt gick utöver sin tids sociala klassmönster och intressekonflikter, och som ägde en stark wissenschaftlich förankring i den samtida statsläran, nationalekonomin och även den samtidigt framväxande sociologin. Den var inget enhetligt fenomen, terminologin var oavgjord och skiftande – åskådningen ifråga var exempelvis förhanden även där själva termen socialkonservatism inte användes. Skillnaderna mellan olika länder var avsevärda. Men en gemensam trend var ändå urskiljbar, en någorlunda enhetlig riktning, där man på olika håll på liknande sätt utifrån vad som kan beskrivas som ett slags alternativmodern åskådning tog sig an samtidens nya problem på ett sätt som, föreslår jag, i sina huvuddrag fortfarande äger den största relevans och som idag kan återupptagas och kreativt vidareutvecklas och anpassas till vår tids krav.

Den populistiska nationalismen, inte minst hos SD i Sverige (även om jag finner både populismen och nationalismen problematisk i vissa former och otillräcklig i alla, använder jag inte dessa termer generellt i pejorativ mening, utan har lärt mig att ta fasta på de högre och värdefulla formerna av det de betecknar), har gjort anspråk på att omfatta en socialkonservativ åskådning, och explicit anknutit till några av denna riktnings tidigaste företrädare. Det är en ypperlig politisk positionering, som helt motsvarar vår tids politiska verklighet och krav. Men tillägnelsen, utvecklingen och anpassningen av den till den samtida situationen är ännu bristfällig. Det visar sig, föreslår jag, inte minst i det sätt på vilket man de senaste åren ensidigt närmat sig högerns liberalism, socialkonservatismens ena historiska motståndare, och avfärdat den andra, vänsterns socialism. Just utifrån socialkonservatismens historiska tradition i Europa (i USA har, som jag uppfattat det, begreppet en annan mening, vilket kan skapa viss förvirring; det handlar där främst om moraliska och kulturella värderingar i civilsamhället, en betydelse som inte motsäger den europeiska sådan jag förstår den, men däremot utelämnar den senares social- och välfärdspolitiska dimension) inställer sig flera frågetecken inför denna förskjutning av partiets inriktning.

Det har, vill jag minnas, någon gång från ledningen sagts att man, i det nya samarbete med M och KD som man eftersträvar, skulle genom sin socialkonservatism komma att utöva ett modifierande inflytande på dem. Det är en riktig tanke. Men det kan inte hjälpas att de anpassningar som skett under närmandet och för att uppnå dess mål väcker tvivel hos en del om det verkligen kommer bli möjligt. Om vi bara ser till frågor som berör socialpolitiken i mer begränsad mening (jag har tidigare tagit upp flera andra), så ändrade man sig redan under den förra mandatperioden om vinster i välfärden, a-kassan, fas 3, pensionärsskatten, arbetsmiljön, och kollektivavtal vid offentlig upphandling, och efter valet har anpassningen fortsatt.

Alla de tidigare ståndpunktena i dessa frågor var inte nödvändigtvis de rätta. Det finns givetvis, och bör finnas, gemensamma punkter hos socialkonservatismens och socialdemokratins välfärdspolitik, såtillvida som socialkonservatismen måste ta in vänsterns allmänna frågeställningar i sin förståelse och sina egna analyser; detta är en av de saker som utmärker socialkonservatismen i mer egentlig mening. Men socialkonservatismens välfärdssystem måste ändå i väsentliga avseenden utformas på annat sätt än de socialdemokratiska. De äldre svenska systemet kunde förvisso ifrågasättas på många punkter; dess brister härrörde just från det faktum att det var socialdemokratiskt och inte socialkonservativt, det vill säga att det samhälle det fungerade inom, och som därmed också bestämde dess värderingar, i mycket var kulturradikalt i stället för kultur- och värdekonservativt i den mening som socialkonservatismen, med all konservatism, försvarar. Men denna skillnad gör att socialkonservatismens samhälle på helt annat sätt kan bära upp den offentliga välfärden så att den verkligen blir effektivt stödjande, fri från de välkända missförhållanden – passiviseringen, den inlärda hjälplösheten, det ohederliga utnyttjandet – som gör att alternativet för många enbart framstår som en avveckling.

Allvarligare än enskilda sakfrågor på detta område, där olika ståndpunkter också ofta är möjliga utifrån samma ideologiska principer, är emellertid den mer allmänna ideologiska förskjutning som SD:s anpassningen ser ut att ha inneburit, och som på nytt sätt principiellt möjliggör problematiska och felaktiga utfall på det socialpolitiska området. Jag har intrycket att vad man här inte minst gör är att man helt enkelt underskattar vänsterns mer substantiella ideologiska och teoretiska positioner. Kanske är det också så att man inte på djupet förstår vissa av dess väsentliga frågor och analyser. Man tar inte längre in dess perspektiv på det sätt som socialkonservatismen måste – det perspektiv som ofta förblir viktigt i enskilda frågor även sedan man förkastat den övergripande ideologiska sammanhanget. I allt högre grad tycks man se på det politikområde vi här talar om från vad som inte minst i Sverige brukar kallas nyliberalismens, inte socialkonservatismens perspektiv.

Det är visserligen lätt att inse varför man i allt högre grad helt enkelt ignorerar vänstern. Vänstern har länge låtit sig lätt avfärdas på detta sätt. Dess oändliga politisk-korrekta excesser, långt bortom vänsterns klassiska frågor och långt över gränsen till det löjeväckande – Jon Kjölstad kallar den “underlivsvänstern” – erbjuder oavbrutet nya stora träffytor inte minst för just populistisk sarkasm. Men även dess mer djupgående ideologiska och politiska motsägelser är en lika hållbar orsak till avfärdandet, även om de sällan tas upp i den populistiska politiska retoriken. Filosofen och programskrivaren åt Vänsterpartiet Torbjörn Tännsjö förklarade sig redan för länge sedan sätta sitt hopp – hoppet om en socialistisk världsregering – till George Soros, och även socialdemokratiska intellektuella lyfter ogenerat fram egna kopplingar till exempelvis dennes universitet i Budapest, i samband med utfall mot Orbán och Fidesz. Vänstern älskar Soros och finansieras av Soros, en huvudsaklig företrädare för den finanskapitalism som den i övrigt säger sig bekämpa. Men det är olyckligt att Soros i så hög grad på grund av sin flamboyanta öppenhet kommit att metonymiskt representera denna kapitalism i debatten, såtillvida som det döljer andra lika viktiga liknande aktörer som också borde lyftas fram och kritiseras.

Den intellektuella kollaps som just här föreligger, och som väl inte en enda ledande svensk vänsterdebattör undgått, den ständigt för allt fler uppenbara och himmelsskriande motsägelse som de alla med krampaktigt självdestruktiv envishet upprätthåller, tog jag för många år sedan upp i mitt inlägg Vad invandringsfrågan handlar om. Ann Charlott Altstadt tillhör den väl ännu mycket begränsade kategorin vänsterintellektuella som har lång erfarenhet, och som hoppar av inte på grund av att de övertygats av nyliberalismen, som många i sextioåttavänstern gjorde redan på 80-talet, utan synbarligen enbart på grund av den invandringsrelaterade problematiken. I en krönika i Fokus efter förra årets val skrev hon under rubriken “Farväl till vänstern“:

“Det tog 34 år för befolkningen att 2004 ha ökat till 9 miljoner. [Altstadt menar: från 8 miljoner.] Men redan 2017 blev vi 10 mil­joner och 2028 är vi 11 mil­joner. Enligt SCB kommer den ökningen att bestå av bland andra 418 589 personer från länder utanför Europa med lågt/medelhögt Human Development Index.

Så jag undrar exakt hur hög skattehöjning Vänsterpartiet har kalkylerat med för att matcha asylaktivismen. Alltså finansiera den redan nu underdimensionerade offentliga sektorn, så att den till skillnad från i dag kan tillgodose hela den växande befolkningens behov.

Exakt hur ska välbeställda väljare övertalas att rösta för ständigt högre skatt i stället för att välja privata alternativ när välfärden krackelerar? Och hur tänker sig Vänsterpartiet att lösa de sociala och kulturella motsättningar som kommer att öka än mer? Utanförskapet, fattigdomen och kriminaliteten. Parallellsamhällen som växer, liksom i dess skugga, hederskulturen och religionens förtryck.

Till skillnad från ordföranden för Vänsterpartiets kvinnonätverk, tvivlar jag starkt på att islamister som Omar Mustafa är ‘en av de bästa krafterna i Sverige för jämlikhet och jämställdhet’.”

En vänster sådan som den Altstadt beskriver här låter sig förvisso lätt avfärdas. Hela den bisarra, postmarxistiska vänstern har i verkligheten blivit ett instrument för kapitalismen. Kraven på skattehöjningar, exempelvis, motsäger på intet sätt detta: den globala kapitalismen kontrollerar i stor utsträckning staten, och låter den göra transfereringar i sitt eget intresse. Dagens dominerande vänster är vd Jean-Claude Michéas lärjunge Charles Robin helt enkelt kallar “kapitalets vänster“. Finanskapitalismen kräver massmigrationen, och vänstern lyder den, tjänar den, genomdriver högre skatter för att betala den. Men det är inte bara så att vänstern får betalt för att framhärda i den för vår tid avgörande motsägelse som Altstadt pekar på. Vänstern gör det villigt även därför att den ju ser att finanskapitalisterna, och för den delen även deras allierade bombliberalerna, i så stor utsträckning vill samma sak som numera den själv. Soros är ju själv vänsteraktivist. Såväl vänsters protester mot bankernas och megakoncernernas ekonomiska globalism som dess Bush-hat och demonstrationer mot krigen i Mellanöstern på 00-talet ter sig mycket avlägsna. Idag är det vänstern som står för det man då protesterade mot. Jürgen Habermas försvarar reservationslöst bank-EU:s franske president Macron, vars militariserade polis med största hårdhet slår ned de gula västarna. Vänstern har till stor del blivit en kapitalets bombvänster.

Den sociologiska förklaringen av hur det kunnat bli så är vid det här laget välbekant. Den nya vänstern har utvecklats ur studentvänstern med dess medelklassbakgrund och bristande eller obefintliga kontakt med arbetarklassen. Det gjorde å ena sidan att den kunde bli långt mer radikal än denna klass, att den lätt tog till sig leninismens lära om de partiintellektuella som revolutionärt avantgarde. Under sextio- och sjuttiotalen kände den sig förvisso ofta tvungen att proletarisera sig själv och lämna universitet för fabriksgolvet, men detta stod inte i motsättning till teorin såtillvida som man på fabriksgolvet samtidigt åtog sig ett ledarskap bland annat i den fackliga kampen. Men å andra sidan gjorde dess akademiska natur att den också blev mottaglig för de nya teoretiska riktningar – strukturalismen, poststrukturalismen, postmodernismen och andra – som gradvis förde den bort från marxismen. Den förvandlade visserligen institutionernas korridorer under sin långa marsch, men den blev också omisskännligt formad av dem på ett sätt som tillade ytterligare dimensioner till dess icke-proletära väsen. När den nyliberala offensiven kom var motståndskraften svag. En rad ledande vänsterintellektuella avföll snabbt.

Ändå undrar man ofta hur det hela fungerar på det subjektiva planet, rent psykologiskt, och i synnerhet när det gäller den problematik Altstadt tar upp. Alltmer öppet och ibland rentav med avsevärd arrogans motarbetar vänstern nu själv, som tämligen renodlad etablissemangsvänster, den svenska arbetarklassen (i den vida mening som idag är den enda möjliga), och för den delen också de länders intressen, varifrån de flesta invandrare kommer. Den lönedumpande och välfärden på sikt omöjliggörande invandringen prioriteras till enorma kostnader, som annars hade kunnat användas inte bara till välfärdens utveckling utan också göra långt större nytta i form av så kallad hjälp i närområdet vid flyktingkriser; länder som fått fred går att återvända till, och önskar sina flyktingar tillbaka; afrikanska regeringar uttrycker missnöje med att deras folk utvandrar och att Europa befrämjar det. Ofta verkar vänstern bara sitta så djupt fast i sina motsägelser att den inte ens förstår dem som sådana och därför varken kan eller vill söka någon väg ut ur dem. Men det normala är kanske snarare att dess enda sätt att dölja vad den själv objektivt ställer till med socialt och ekonomiskt, är att, typ, bekämpa den logik och det förnuft som avslöjar motsägelserna som en förtryckande patriarkalisk struktur, att gå in i ett eskapistiskt glömske- och undergångsrus och hoppas att ingen annan ska se något heller?

Det är ofta svårt att förstå hur vänstern överhuvudtaget kan fortsätta identifiera sig själv som sådan. Vänstern i varje rimlig historisk mening har länge framstått som döende. Men det finns ingenting inom det nuvarande systemet och den etablerade, offentliga, politiska diskursordningens spel som kan stå för en coup de grâce, och det beror inte på högerns svaghet, och inte heller enbart på den kvarvarande underliggande kraften i den allmänna, djupa historiska, kulturella dynamik som producerat vänstern som konstitutiv del av moderniteten. Det beror i stället på att inte bara de reella finanskapitalistiska, maktpolitiska och ideologiska intressena bakom både vänstern och högern, utan även systemets själva funktion och dynamik behöver just båda som fast fixerade i den liberaldemokratiska konfigurationen av högst begränsad och delvis skenbar åsiktsmångfald och polaritet. Det åsiktsspektrum som sammantaget, som helhet, och analytiskt oåtkomligt inom de givna ramarna och därför också normalt osynligt, länge ledde utvecklingen i en entydig, välkalkylerad riktning. I mycket samma faktorer och samma strukturautomatik som skapat dagens höger driver också vänstern sådan den numera ser ut (liksom förvisso också en stor del av gårdagens). Dagens vänster är inget hot, utan en väl integrerad del av systemet.

Vad den typiska vänstern numera ägnar sig åt är huvudsakligen bara en förlängning av den gamla radikala, liberala borgerlighetens intressen. Men det är den yra av självrättfärdigt moraliserande kulturrevolutionär aktivism som detta dock tillåter, den ständigt utvidgade, förment emancipatoriska rättighetskampen och i vid mening kritisk-teoretiska kulturella exercisen, som förklarar vänsterns märkliga självidentifikation i en situation där kapitalet styr alltmer oinskränkt och den ordning, eller icke-ordning, man i första ledet försvarar mot det växande antalet dissidenter nödvändiggör att det gamla jämlikhetsidealet måste stå tillbaka.

Borgerlighetens försvarare å sin sida, inklusive de pose- och plymkonservativa, måste konformistiskt, med endast smärre, ytliga variationer, i det väsentliga insistera på samma saker som vänstern, eller åtminstone stillatigande acceptera dem. Ingen drar några entydiga gränser. Mer minoritetsrättigheter (av varje för “värdegrunden” stärkande slag)! Och samtidigt, mer integration! Kapitalismen presiderar över den kulturradikala vänsterrevolutionen – vars alltmer dominerande substantiella resultat idag dock alltså blir fundamentalistisk islam – samtidigt som den skapar klassklyftor som väl är större än på flera århundraden.

Etablissemangshögern är således inte något alternativ. Den populistiska nationalismen däremot kan erbjuda ett sådant, genom att den gradvis tonar ned själva populismen och nationalismen, eller bevarar deras högre och avvecklar deras lägre former, för att i stället övergå till en genuin, fördjupad och nyskapande socialkonservatism, under mobilisering av de för ett sådant ändamål historiskt tillgängliga intellektuella resurserna. Detta skulle kunna bli dess politiska och ideologiska egenart, som skiljer den från alla andra, idag alltmer konforma politiska riktningar och partier, och som är lika unik, självständig och på alla sätt välgrundad som någonsin något annat inom politiken. Här finns dess stora, historiska möjlighet. En politik som kan fånga upp och representera stora grupper inom både vänstern och högern och mitten, sådana dessa i centrala avseenden alltmer meningslösa formationer fortlever idag. En social konservatism, med tillräckliga frihetliga inslag, öppen för i första hand europeiskt samarbete, som äger en potentiell social bas som inom kort nästan skulle kunna garantera en egen majoritet. Det rent sakliga, objektiva politiska behovet av en sådan socialkonservatism är enormt. Man skulle kunna sammanfatta det som behovet av en konservatism fri från nyliberalismen.

På 70-talet, när Sovjetkommunismen fortfarande fanns kvar och en stagnerande ekonomi i väst ofta hotade välfärdssystemen, var en del av nyliberalismens reformer plausibla. Sådana anpassningar i vad som då ännu, före nyliberalismens genomslag, kallades “blandekonomin” – en ekonomi som av flera skäl är nödvändig i den västerländska modernitetens typ av samhällen – är oundvikliga och helt naturliga. Fortfarande fanns en betydande moralisk tyngd i de allmänt frihetliga argumenten, en tyngd som så att säga spreds från den politiska dimensionen till den ekonomiska. Sovjetkommunismen fanns inte bara kvar utan uppfattades fortfarande också som stark och expansiv, ingen förutsåg dess snara sammanbrott, och vittnesbörden från dissidenterna i öst och exempelvis Solidaritets kamp i Polen hade, trots att de inte berättade hela historien om östkommunismen, en entydig, oavvislig innebörd för inte bara vår politiska utan även vår kulturella och allmänmänskliga självförståelse och existens. Näringslivets röster framstod också fortfarande i mycket som realekonomiska, de handlade om verkligt, konstruktivt företagande och om den svenska industrins villkor i Sverige.

Parallellt med nyliberalismen skedde också en ytterst välbehövlig introduktion av genuina konservativa tänkare och idéer – som dock i själva verket gick långt utöver, ja i flera fall var oförenliga med just nyliberalismen. Tidigare okända utländska politiska tänkare och tankeströmningar började diskuteras i Sverige, samtidigt som det blev möjligt att börja erövra vår egen tradition av sådana, ända tillbaka till 1800-talet. En “liberalkonservatism” framstod som en rimlig kompromiss, dessutom i linje med mycket av den moderna svenska högern, om man gick litet längre tillbaka än tiden närmast före Gösta Bohman. När de nyliberala reformerna presenterades som en del av en fördjupad, burkeansk åskådning, i förening med de seriösa, historiskt förankrade kultur- och värdekonservativa idéer som några få vid den tiden åter gavs möjlighet att uttrycka i en liten nisch i den svenska borgerlighetens nya idéorgan, kunde även jag, i den dåvarande, mycket annorlunda historiska situationen, i viss mån acceptera dem.

Men den liberalkonservativa syntesen gick inte längre att upprätthålla när den mer postmoderna vänsterlibertarianismen inom kort tog över, med ett kulturellt program i mycket direkt övertaget från vänstern, det vill säga det program som de bakomliggande kapitalintressena naturligtvis också stödde inom den mer egentliga, men nu sig snabbt anpassande vänstern. Den kulturella, värdemässiga och moraliska konservatismen fick inte längre plats. Liberalismen trängde ut konservatismen. Högerns motsägelser blev lika stora och uppenbara som vänsterns, all sammanhållande ideologisk stringens upplöstes. Det enda som kvarstod med konsekvent identitet, bakom såväl högern som den nya socialdemokratins och postkommunismens vänster, var de rena kapitalintressena och de sedan länge verksamma globalistiska ideologierna. Detta skulle nu vara historiens slut – ett sant deprimerande sådant.

Och det var dessa krafter som även gjorde nyliberalismen till något annat än vad den ekonomiska liberalismen tidigare varit i den politiska debatten. Vad som utvecklades var en ny globalistisk finanskapitalism, skild från tidigare industribyggande och nationellt mer ansvarstagande kapitalism. I den snabbt framväxande nya typen av risk- och spekulationsekonomi kunde reformernas löften att avhjälpa strukturfel inte infrias utan att de senare ersattes av nya och värre missförhållanden. De enkla, ogenomtänkta, och i sin tillämpning ofta rent “flummiga” marknadsmodellerna trängde in, drivna av förespråkarnas typiskt radikala ideologiska nit, på område efter område av offentlig verksamhet. Inte minst på många vardagscentrala sådana – vård, skola, post, järnväg, elförsörjning, taxi – har avregleringarna och privatiseringarna ibland blivit närmast farsartade misslyckanden, iakttagbara och inte sällan konkret kännbara för folk på ett helt annat sätt än de bakomliggande nya och lättare döljbara förhållandena på finansmarknaderna som sådana. Även i de nya statliga företagen har marknadiseringen lett till samma språkliga vulgarisering som i det privata näringslivet. Fungerande, avancerade, helhetliga teknosystem har förstörts. Det finns helt enkelt områden som lämpar sig för privat företagande och marknadsfunktionen, och andra som inte gör det.

När välfärden krackelerar, skrev Altstadt, kommer de välbeställda välja privata alternativ i stället för att betala ständigt högre skatt. Ja – men som hon också tydliggör krackelerar ju välfärden därför att skattemedlen går till annat än den välfärd folk tidigare röstade för. Det är verkligen inte någon apriorisk självklarhet att staten, kommunerna och landstingen automatiskt sköter allt bättre eller att sträng reglering löser alla problem. Men det är uppenbart att det privata näringslivet idag sköter många saker sämre än den offentliga sektorn tidigare gjorde, och att avreglering kan vara smått katastrofal. Den enfaldigt implementerade New Public Management-filosofin för myndigheters styrning innebär en total förvirring rörande grundläggande principer för olika samhällssfärer, ett recept för den offentliga ordningens förfall. Det står helt klart att “blandekonomin” är i behov av justering i motsatt riktning mot den som i någon mån var rimlig på 70-talet.

Vi står här också inför det kulturella problem inom svensk borgerlighet som jag tidigare tagit upp i några aspekter. Den kultur som i tillräcklig utsträckning krävs för att uppbära och ta ansvar för den nya ekonomiska frihet och makt som nyliberalismens propagandister genomdrivit. Kulturen och moralen är avgörande för både den privata och den statliga verksamheten, bortom (de idag alltför små) olikheterna i incitamentsstruktur och belöningar. Vänsterns kulturradikalism kan inte förstå det, och högerns satsningar som exempelvis Axess har här inte räckt till. En introduktion till hur det ser ut ges av journalisten Bengt Ericson i hans bok Den nya överklassen: En bok om Sveriges ekonomiska elit, som bland mycket annat är en beklämmande studie i ängslig konformism. Det är den här “eliten” som integritetslöst bryter ned den svenska kulturen med alla engelska företagsnamn. Björn Elmbrant ger i sin senaste – tyvärr slarvigt redigerade – bok Marknadens tyranni ett annat exempel: pensionsfondbolaget Allras ägare Alexander Ernstberger, som har “trixat undan miljoner av 180 000 sparares pengar”. Denne “köper härom året en 253 kvadratmeter stor villa på Lidingö med sjöutsikt för rekordhöga 50 miljoner kr. Han äger och kör en helikopter men också en Porsche 911 Turbo.” Och hans “likaledes unge medägare David Persson Rothman köper en stor fastighet på Värmdö för 23 miljoner. Han äger också en bostadsrätt på Östermalm, en svart Ferrari Berlinetta F12 och en BMW M7X.” Det handlar, påpekar Elmbrant, “om livsstilsmarkörer, att tala om för hela världen att så här gör vi som finns på toppen”; Ernstberger “lär flyga sin helikopter bara några gånger om året och Lidingöbron lämpar sig knappast för fartövningar med Porschen”. Den ofta aggressiva, nyrika omdömeslösheten, vulgariteten och ofta nog kriminaliteten – senast har vi sett den hos bankerna – i den “ekonomiska elitens” beteende är dock inte enbart en produkt av den svenska borgerligheten av idag. Den är också socialdemokratins verk – Kjell Olof Feldts, Göran Perssons, Björn Rosengrens, Erik Åsbrinks, Thomas Bodströms socialdemokratis. Tony Blairs socialdemokrati. I Elmbrants exempel handlar det alltså om det även av socialdemokraterna genomdrivna nya svenska pensionssystemets förvaltare.

Det utrymme för en seriös socialkonservatism som nyliberalismens långtifrån enbart av inkompetens förklarade misslyckande skapar är ofantligt, även långt bortom det allra mest påtagliga området, massinvandringen och mångkulturalismen. Alla de problem som här alltmer oavvisligt tränger sig på borde för övrigt vara akuta angelägenheter inte bara för en socialkonservatism, utan för vilken autentisk konservatism som helst. Men efter att framgångsrikt ha frigjort sig från den radikala nationalismen, utvecklat en kommunikationsplan som åtminstone möjliggjort en rörelse i riktning mot en allmän kulturell nivåhöjning även inom partiet, och anammat termen socialkonservatism som huvudsaklig ideologisk självbeteckning, har SD nu, och i synnerhet sedan förra årets valrörelse, alltså med stor beslutsamhet inriktat sig på att i stället för att försöka fylla behovet av en socialkonservativ politik närma sig den vanliga, nyliberala svenska högern i form av M och KD, som tillhör de politiskt huvudansvariga för felkonstruktionen av dagens system, eller snarare den systematiska dekonstruktionen av gårdagens. Risken känns överhängande att man därmed vänder sig från det politiska utrymme man var exceptionellt väl situerade för att fylla genom sin karaktäristiska mittenposition i en egen dimension, bortom höger och vänster.

Att partiet närmar sig just M och KD innebär visserligen att det rör sig på för mig välbekant mark, såtillvida som det var dessa partier jag, efter att ha anslutit mig till den lilla kulturkonservativa falang som i någon mån släpptes fram vid 80-talets början, länge varit med i och kom från när jag anslöt mig till SD. Jag har därför skrivit mycket om förhållandet mellan SD och just dem under de första åren efter min övergång. Dessa artiklar blir, vågar jag påstå, än mer aktuella och relevanta nu. Men de handlade förstås inte om likheterna mellan SD och dem eller om hur SD borde bli mer lika dem, utan tvärtom om olikheterna, om dessa partiers otillräcklighet, om hur SD skilde sig från dem. Jag analyserade hur de borgerliga partierna övergivit det värdefulla i konservatismen, pejlade i vilken utsträckning SD kunde övertaga dess arv, brottades med populismen och nationalismen, välkomnade framlyftandet av socialkonservatismen, och identifierade styrkan i den position på visst sätt bortom höger-vänsterskalan som skulle uppnås med de övriga positioneringar som gjordes och som jag i någon mån ville komplettera och precisera. Att M och KD närmade sig SD hade jag naturligtvis ingenting emot, och än mindre förstås att kvalificerade företrädare för dessa partier följde med till SD. Att dessa och andra partier påverkades och förändrades av SD:s politik var förstås ett av de sätt SD skulle utöva sitt inflytande på svensk politik och debatt. Men att i stället SD skulle anpassa sig till dem var en helt annan sak och motsatsen till min avsikt. Skillnaderna var stora och centrala, och inte minst var det socialkonservatismen, i förening med den övertagna kultur- och värdekonservatismen, som jag hoppades skulle markera dem.

När Jonas Sjöstedt tar upp inte bara vinsterna i välfärden utan också bankerna är Åkesson egentligen svarslös; han tycks veta att de nyliberala svaren inte skulle övertyga, och kommer därför inte med dem, eller möjligen bara med en halvhjärtad liten del. Men tystnaden är också talande och inte heller den övertygar. Samtidigt kör SD:s egen Sjöstedt, Oscar, över det interna motståndet i dessa frågor; nästan plågsamt tydligt blev det på de senaste landsdagarna. Den nya linjen när det gäller EU bör, har jag föreslagit, välkomnas, men som jag också påpekade finns det kvarstående frågetecken och naturligtvis en risk att även denna linje i verkligheten kommer visa sig innebära en anpassning till nyliberalismen: anslutningen till ECR-gruppen och därmed brittiska Tories är utan tvekan delvis problematisk i detta avseende, och kan förstås se ut som om den helt passar in i och är ett nytt uttryck för det nuvarande mönstret av anpassning. Det har redan länge talats om hur näringslivet lobbat på riksdagskansliet. Partiets liberalisering har alltmer entydigt kommit att omfatta även nyliberalismens distinkta ekonomi. I allt högre grad tycks man beredd att acceptera den nya, historiskt extrema pluto-oligarkin eller oligo-plutokratin, som även av de redan av Marx analyserade allmänna, kapitalismen som sådan karaktäriserande orsakerna administrerar en lika extrem kulturrevolution. En revolution vars allra mest påtagliga resultat i vår tid ju är just den massmigration och därmed kulturomvandling som SD en gång bildades för att motarbeta, och som fortfarande är partiets viktigaste profilfråga.

Mattias Karlssons alltmer prononcerade intresse för och vilja att liera sig med den amerikanska konservativa rörelsen, den amerikanska konservativa rörelse som alltifrån Reagan och fram till Trump haft stort inflytande på Republikanerna, som under senare årtionden starkt dominerats av neokonservatismen och i stor utsträckning finansierats av “träsket”, och som ända sedan 50-talet som helhet uppvisade den karaktäristiskt instabila och ytterst sett ohållbara föreningen av konservatism och libertarianism som några försökte sig på också i Sverige, är förstås i detta sammanhang inte heller oproblematiska. Man skulle gärna vilja undvika detta omdöme, dels eftersom rörelsen i början på den konservativa sidan förvisso vekligen ägde flera viktiga tänkare, tänkare som jag själv skrivit om alltsedan 80-talet, men dels också av det skälet att Karlsson här återigen visar att hans ideologiska engagemang och kunskaper går långt utöver den övriga partiledningens. Det är ett av Karlssons attraktiva drag att han börjat uppta en del av de värdefulla konservativa idéer som på 80-talet följde med nyliberalismen in i den svenska debatten genom att de kvarvarande mer genuint konservativa personerna inom högern åter tillfälligt råkade få komma till tals vid tillbakarullningen av vänstern. Först var det Roger Scruton, och nu när han gått vidare till amerikanerna finns det anledning att hoppas att han också fördjupat sig i Russell Kirk, Eric VoegelinRichard Weaver, Leo Strauss, James BurnhamPeter Viereck, Robert Nisbet och andra. De räknas alla till den konservativa rörelsen, och även om de sinsemellan är ganska olikartade tänkare, och inte alla använder termen konservatism på det sätt Kirk och Viereck gör, uttrycker de verkligen olika väsentliga varianter och aspekter av vad som kan kallas konservatism, även om ingen, utom möjligen Viereck som åtminstone kommer nära, är socialkonservativ i europeisk mening. Och därifrån, på denna omväg, borde steget inte vara långt till Claes Ryn och den värdecentrerade historicismen. Ett memento är emellertid Karlssons märkliga angrepp på paleokonservatismen härom året. Det gör att man här måste avvakta något, att det finns en risk att det kan komma att bli ett ställningstagande endast för den neokonservativa och ensidigt marknadsliberala sidan, eller för den delen för den rörelsens definierande förening eller syntessträvan, som i sig på ohållbart sätt inkluderar denna sida. Det skulle innebära ytterligare en bekräftelse på hans partis in- eller underordning i den nyliberala, ensidigt atlanticistiska regimen.

Dick Erixon har ofta på bra sätt anpassat sig till SD sedan han blev redaktör för den partirelaterade nättidningen Samtiden. Men det kan inte hjälpas att han var en av de ledande krafter i Centerpartiet som förvandlade det till dagens nyliberala extremistparti. I grunden finns åtskilligt av hans nyliberala åskådning kvar och sätter sin prägel på hans krönikor på ett sätt som är typiskt för partiets nya inriktning. Även hans nya partis framväxande egenart, socialkonservatismen i mer distinkt och självständig mening, börjar därmed i någon mån suddas även genom honom, och en delvis ny partiprofil tonar fram. Från KD kommer nu en av SD:s främsta kandidater i Europaparlamentsvalet, Charlie Weimers. Han gjorde sig känd som en av de mer utpräglade konservativa redan i KD:s ungdomsförbund, dessutom med ovanliga och för många provocerande nationalistiska inslag som givetvis nu gör hans partibyte naturligt. Men han för samtidigt med sig den vid det här laget inom borgerligheten självklara, allmänna syn på ekonomiska och sociala frågor som är omisskännligt nyliberal. Under den presskonferens där kandidaterna till Europaparlamentet presenterades betonade han kontinuiteten med sitt arbete för KD och vad som skulle bli den bestående närheten till EPP-gruppen, och han tog avstånd från EU:s sociala pelare på det svepande och urskillningslösa sätt som blivit typiskt för det mot nyliberalismen tenderande SD, men som knappast framstår som självklart för ett europeiskt parti som kallar sig socialkonservativt och som numera accepterar andra lika stora delar av det överstatliga Europasamarbetet.

Det är i den här situationen som jag befarar att SD gör misstaget att underskatta och förhastat avfärda vänstern. Den vänster som trots allt inte är död. Att den inte är det, trots dess fastnande i de institutionskorridorer den skulle marschera igenom, beror inte bara på den alltfort starka helhetliga modernitetsdynamik som på ett djupare plan under århundraden framburit den. Det beror också på de groteska, specifika ekonomiska och övriga samhälleliga former nyliberalismen antagit. Vad vi ser är faktiskt att på grund av dessa en historiskt mer normal vänster börjar vakna till visst nytt liv, om än fortfarande merendels inom ramen för de motsägelser jag inledningsvis pekade på. En vänster som trots de begränsningar denna nya ram ålägger den, med hjälp av sina äldre, genuina analytiska traditioner och redskap – som såväl i Sverige som internationellt trots allt stundom fortsatt utvecklas också under senare årtionden, även om de inte längre fått politiskt genomslag eller dominerat debatten – med ny vitalitet lyckas producera analyser på hög nivå och kopplade till konkreta förslag präglade av en ny, på sina områden relevant och nödvändig radikalitet. Vilket politiskt genomslag detta kommer få återstår att se, men det visar hur det är ett faktum att det fortfarande endast är vänstern som i Sverige, bland annat genom ett nytt initiativ som den socialdemokratiska föreningen Reformisterna och det fackliga idéinstitutet Katalys, står för de väsentliga analyserna och den relevanta kritiken av nyliberalismen och dess resultat. Och den förnyade svenska kritik vi nu ser är en del av en internationell utveckling, främst inom forskningen.

Den kvarstående, motsägelsefulla ideologiska helhet inom vars ram det mesta av detta sker – samtidigt som korridorerna gjort vänstern postmarxistisk, har vänstern ändå obevekligt gjort korridorerna till åsiktskorridorer – hotar visserligen att undergräva detta arbete och omöjliggöra praktisk-politiska resultat. De viktiga och giltiga insikterna riskerar att neutraliseras av etablissemangsvänsterns dominerande, relativa överbyggnadstrivialiteter i kapitalets tjänst. Men vi ser ändå en ur en rik tradition sprungen, förnyad och analytiskt välgrundad opposition mot några av nyliberalismens och finanskapitalismens mest problematiska aspekter, och därmed ett reellt alternativ till just det som i verkligheten alstrar vad populistnationalisterna kallar “kulturmarxismen“. Det svenska fastklamrandet vid nyliberalismen, såväl teoretiskt som ifråga om dess ofta bisarrt dysfunktionella resultat i det redan verkställda samhälleliga genomförandet, börjar framstå som provinsiellt och som rent kuriöst i sin extremism. Det viktiga ligger i att det här handlar om klassiska, substantiella vänsterfrågor och en lång intellektuell tradition av deras analys, långt bortom underlivet.

Hos den möjligen försiktigt framväxande svenska vänsterpopulismen börjar man till och med, i likhet med Sahra Wagenknecht i Tyskland, i någon liten mån våga börja nyktra till ifråga om den flagranta kardinalmotsägelsen, kapitalistlakejeriet i invandringsfrågan. Partiet Kommunisterna, det gamla KPML(r), går här ännu längre, lika långt, tycks det nästan, som populistnationalisterna. Ja, de utvecklar nu närmast en egen populistnationalism från vänster, om än på ett sätt som de menar har stöd i marxistisk teori sådan de tolkar den. Och det är begripligt att de gör det. Sovjetunionen omfattade 140 olika folk och språk, och hade i motsats till nyliberalismens globalistiska ordning, som de till skillnad från etablissemangsvänstern givetvis konsekvent bekämpar, åtminstone en nominell nationalitetspolitik för deras bevarande. Internationalen var inte en Antinational. Frank Baude, KPML(r):s gamle ledare, lämnade för fem år sedan Kommunisterna i protest mot att partiet tagit en “promenad ut i det medelklassiga politiska träsket” genom att acceptera den “småborgerliga avvikelsen” feminismen. Ändå framstår Kommunisterna som ganska kompromisslösa i avvisandet av den postmarxistiska vänsterns typiska, globalkapitalismen befrämjande engagemang, eller åtminstone i sin fokusering på allt det denna nya vänster övergivit i den gamla marxistiska.

Att det är vänstern som nu, i olika schatteringar, och med de risker det medför, står för en vändning mot sina gamla centrala frågor, frågor rörande den ekonomiska basen, skulle inte ha varit nödvändigt om den nu under lång tid snabbast växande politiska rörelsen, det vanliga slaget av populistnationalism, verkligen stod för en genuin socialkonservatism på det sätt SD gjorde anspråk på, om dess socialkonservatism var en fördjupad och utvecklad sådan, på det sätt den skulle ha kunnat vara. En hållning till de nya vänsteranalyserna av nyliberalismen och dess följder i linje med socialkonservatismens historiska tradition skulle igenkänna, erkänna och ta fasta på deras många delsanningar, och extraherat och frigjort dessa från deras uppblandning med de många övriga och fortfarande givetvis oacceptabla ideologiska momenten. Som det nu är saknar SD en självständig ekonomisk-politisk åskådning, och kan därför på intet sätt hantera den problematik vänstern åter med förnyade resurser tar itu med. Förvisso kvarstår vissa konkreta sakpolitiska skillnader gentemot den borgerliga högern. Men genom att kontinuerligt tona ned dessa har man lämnat fältet fritt för vänstern, för en vänsterns åtminstone möjliga och kanske sannolika comeback eller renässans, och under alla omständigheter för en dess klara demonstration av en analytisk överlägsenhet på specifika delområden. På detta område framstår den otillräckligt socialkonservativa populistnationalismen i jämförelse som högst primitiv.

I tron att ett närmande till M och KD ska möjliggöra regeringssamarbete och, antar jag, verkligt politiskt inflytande på det fortfarande avgörande, om än också fortfarande ibland ensidigt prioriterade invandringsområdet, riskerar SD att i allt högre grad välja bort möjligheten att etablera sig som en självständig politisk kraft. Tidigare talade man om sig själva som ett “tredje block”, och med rätta. Ja, när de två andra blocken blev alltmer lika i de för partiet avgörande frågorna, framställde man sig som ensamma stående mot “sjuklövern”, och höger- och vänsterblocket tvingades också verkligen gå samman, mest tydligt i decemberöverenskommelsen, enbart för att hålla SD borta från makten. Nu vill man i stället se sig som ett nytt “konservativt block” tillsammans med M och KD, som därigenom bara bli en variant av ett av de två tidigare block som man inte tillhörde: ett rent borgerligt högerblock. Vilket idag innebär: ett nyliberalt block.

Jag undrar om det inte är en kortsiktig strategi. Riskerar man inte att förhastat vinna en allians av osäkert värde till priset av en långsiktig förlust av väljare? Är det inte bättre att först utan anpassningar växa ytterligare som eget “block” för att sedan verkligen på avgörande sätt kunna bestämma politiken i det nya block som i en framtid kan bildas? Är det omöjligt att överhuvudtaget tänka sig ett samarbete även med andra partier? Trots att M och KD tvingas börja ge upp motståndet mot samarbete, ser det kanske inte entydigt ljust ut för SD:s strategi när just de nu med förenade ansträngningar lyckats få Orbán och Fidesz avstängda från EPP-gruppen på grund av deras motstånd mot Soros’ och andra oligo-plutokraters migrationsplaner?

Altstadts farväl till vänstern är, tror jag, förhastat. Även från sådant håll som nyliberaler normalt gärna åberopar kommer internationell forskning som starkt ifrågasätter deras allmänna marknadsutopism och uppvisar den blandekonomiska interventionismens och de offentliga välfärdssystemens gynnsamma effekter även för den ekonomiska utvecklingen. De grupper jag nämnde, såväl som en rad enskilda forskare och debattörer, har nu även i Sverige med ny övertygelse tagit upp flera av de frågor som lika väl skulle ha kunnat vara den socialkonservatisms som den populistiska nationalismen borde utvecklats till. Senast har, exempelvis, Katalys i samarbete med föreningen Positiva pengar och med stöd av Reformisterna till och med, och helt in linje med de ståndpunkter jag kort försökt försvara, tagit tag i den helt avgörande frågan om banksystemet och affärsbankernas skapande av pengar, en av de viktigaste av de frågor som de svenska nyliberaliserade populistnationalisterna skyggar tillbaka från. Samuel Kazen Orrefur presenterade i förra veckan en viktig rapport, ‘Förstatliga pengarna – så stoppar vi bankerna från att skapa finanskriser’. På det rent deskriptiva planet hade Riksbankens expert på e-kronan, Hanna Armelius, signifikativt nog inga invändningar vare sig mot Orrefurs från läroböckerna helt avvikande förklaring av hur pengar skapas eller mot hans beskrivning av vilka konsekvenser detta skapande får; hon nämnde endast att Riksbanken liksom andra centralbanker numera bara reglerar penningmängden genom räntan, och att det inte är dess sak att ändra systemet på det sätt rapporten föreslår.

Såvitt jag kunnat se är det primärt mer eller mindre paleokonservativa högerdissidenter som hittills dominerat kritiken av penningproduktionen, även om vänsterdissidenter förvisso också bidragit. Det väsentliga är att de varit just dissidenter. Den svenska partipolitiska vänstern och dess kommentariat har tidigare mig veterligen inte fokuserat på denna centrala aspekt av kapitalismen. Nu tycks de något yrvaket hänga på ett utifrån initierat projekt. Men det gör de rätt i. På detta sätt kan de ta ett fast grepp om en helt grundläggande och central ekonomisk fråga i vår tid, och göra den till vad den också borde vara och måste bli, nämligen en politisk fråga.

På detta sätt kan vänstern nu ytterligare lägga beslag på och etablera ett analytiskt och opinionsmässigt övertag på det politikområde där SD nu tycks på potentiellt fatalt sätt börja kompromissa med icke- och i realiteten antikonservativa nyliberalismen. Och dessutom göra det på ett sätt som utan de svårigheter som annars ofta – och inte minst genom de nyliberala ekonomernas rökridåer – vidlåder just detta område, låter sig översättas till pedagogiskt tillgänglig politisk kommunikation och opinionsbildning. Som Göran Greider påpekar handlar just detta med pengarna egentligen överhuvudtaget inte om höger och vänster. I själva verket borde hela kritiken av nyliberalismens ekonomi vara lika mycket socialkonservatismens som vänsterns. Men i Sverige idag, där socialkonservatismen inte själv utvecklat denna kritik, och den relevanta kritiken från den europeiska nya högern fortfarande är okänd för de flesta, är de kvalificerade versionerna av vänsterns kritik nödvändiga att beakta.

I stället för att, som socialkonservatismen förr, redan från början, under 1800-talet, erkänna vänsterns viktiga delsanningar eller snarare identifiera dem som sina egna, har SD snarast börjat avväpna sig själva och göra sig irrelevanta på och oförmögna att hantera ett för framtiden och inte minst för deras egna övriga frågor avgörande politikområde. Man förefaller helt i onödan överlämna det till vänsterns partier. Utifrån vad jag tror måste ses som en ytlig och ohållbar strategisk bedömning tycks man vara på väg att osjälvständigt låsa in sig i nyliberalismens högerbur. Det vore ett typiskt uttryck och bevis för det otillräckliga i populismen. Att borra sig ned till de djupaste analysnivåerna ifråga om ekonomin är ett av de nödvändiga sätten på vilka vi kan transcendera den delvis illusoriska, systemimmanenta polariteten mellan den etablerade vänstern och högern, och förstå såväl dess ursprung som dess innebörd.

Den tidiga socialkonservatismen, i den historiskt egentliga mening i vilken jag använder termen och som är den mening som förblir verkligt politiskt relevant, vände sig alltså inte bara mot den framväxande socialistiska vänstern i dess karaktäristiska ideologiska former, av vilka marxismen kom att bli dominerande, utan i lika hög grad mot den klassiska liberalismens samhällssyn och ekonomi. Det var en konsekvent och självständig position vars grundlinjer därmed började tecknas, en position som det åtminstone ser ut som om det finns en risk att SD nu, även om socialkonservatismen finns kvar i partiets program, kan vara på väg att överge. Och det problem som därmed aktualiseras är centralt för den populistiska nationalismen även i övriga Europa, inte minst nu inför valet till Europaparlamentet. Ska den rädda Europa kan den inte glida samman med den nyliberala högern.


Categories

Archives

Recent Comments

Jan Olof Bengtsson on Det amerikanska valresultatet…
Viktor Johansson on Det amerikanska valresultatet…
Jan Olof Bengtsson on Det amerikanska valresultatet…
Viktor Johansson on Det amerikanska valresultatet…
Jan Olof Bengtsson on Det amerikanska valresultatet…
Viktor Johansson on Det amerikanska valresultatet…
Viktor Johansson on Sverige och Ukrainakriget
Kristo Ivanov on Sverige och Ukrainakriget
Viktor Johansson on MAGA-kommunismen
Jan Olof Bengtsson on MAGA-kommunismen
Jan Olof Bengtsson on Den svenska genusindelningen o…
Viktor Johansson on MAGA-kommunismen
Jan Olof Bengtsson on Historiematerialism och överor…
Viktor Johansson on MAGA-kommunismen
Viktor Johansson on Historiematerialism och överor…
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi