Jan Olof Bengtsson

–

Framtid, andlös –

hur vindarna svepte från Lake Michigan,

hur din sång ljöd klockren i mitt minne,

droppen som vilade på ditt mörka ögonhår

en vinterdag.

Vi färdas mot ett avgörande.

Chicagos nätter och mina –

utlämnad mänsklighet

överblickande världar

i mörkret

hjälplöst hängande.

Blott genom illusionen

– hur subtil,

hur allavgörande –

medmänniskan motmänniska

samhället särhälle

gemenskapen gemenhet.

Vi skall välja.

Vi skall se varandra djupt i ögonen.

–

–

Det hängde alltid en

välsignelse över dig –

oerhördhetens löfte,

så påtagligt och stort

att du ofta

närmast generad

gömde dig i vardagen.

Alltet väntar

som vanligt tålmodigt

på ditt nästa val.

Ditt nästa steg.

Vid vägens början

föreföll den ej ens

vara en väg, och

tecknen omkring dig

kunde du ej tyda.

Hur din bullrande

blindhet viker –

vid anblicken av det berg

du inte visste fanns

glömmer du nu redan

backen upp till kullens krön

som du tillryggalagt.

Uppfyllelsen. Det finns

något bortom

alltid älskbart.

Den mjuka vindens doft

av vår och solens första

röda ljus på vattnet

talar till dig frågorna

talar till dig svaren.

–