Archive for the 'Republished' Category

Ivan Aivazovsky: Winter Scene in Little Russia

Aivazovsky

Stoppa Kalle Anka på julafton!

Första gången publicerat 16/12 2012

Fanny och Alexander

Fanny och Alexander. Innehåller scener med svenskt julfirande före Kalle Anka.

Folk som vet bättre – och de är trots allt många – vågar inte säga det. De tror att de sårar andra, och verkligen inte bara barn. Något måste göras. Någon måste säga det.

Det finns några halvhjärtade och inte sällan förvirrade opinionsbildare och Facebookgrupper med enstaka medlemmar som protesterar. Det räcker inte. Vad som behövs är en stor, kraftfull, enhetlig, rikstäckande kampanj baserad på en precis förståelse av problemets natur.

I själva verket är det mycket enkelt:

De gamla Disneyfilmerna är inte nödvändigtvis dåliga i sin genre. De har sitt värde som bagateller. De som gillar dem och av detta skäl försvarar Kalle Anka på julafton har inte nödvändigtvis dålig smak. Felet är att Kalle Anka på julafton, skapat av svensk TV genom import av en produkt från amerikansk TV och Walt Disney Productions (idag Walt Disney Company, med ofta betydligt mer tvivelaktiga produkter, som årligen betalas en okänd men tvivelsutan stor summa av SVT), inte är, eller inte kan accepteras som, en “svensk tradition”, som framför allt annat definierar den svenska julen. När det blivit detta är det en löjlig och för hela Sverige pinsam ovana.

Det är, menar jag, fel av föräldrar att upprätthålla denna ovana och låta sina barn tillägna sig den. Det måste få ett slut.

Stöd med positiva kommentarer, återblogga, dela och sprid på Facebook och Twitter, skriv egna artiklar o.s.v.! Låt oss starta rörelsen för stoppandet av Kalle Anka på julafton.

Se även mitt Förtydligande om Kalle Anka.

Pantheism, Postmodernism, Pop, 5

Pantheism, Postmodernism, Pop, 1

Pantheism, Postmodernism, Pop, 2

Pantheism, Postmodernism, Pop, 3

Pantheism, Postmodernism, Pop, 4

All of the following Pattison theses about the nature of romantic pantheism and popular culture are convincing, in need of merely a few minor adjustments: “Ours is a more homogeneous culture than we generally allow, in which elite and popular cultures subscribe to a single set of ideas”; “Prominent among these ideas is Romantic pantheism”; “In its pure form, Romantic pantheism encourages vulgarity”; “American democracy provides an ideal setting for the growth of romantic pantheism” (this clearly depends on how American democracy is defined); “Poe’s Eureka and the Velvet Underground are products of a single cultural force”; “What separates elite from popular culture is its unwillingness to embrace the vulgarity inherent in its own premises”; “There is more ideological vigor and consistency in the music of the Talking Heads than in the paradoxes of the academy”; “Nineteenth-century Romanticism lives on in the mass culture of the twentieth century, and the Sex Pistols come to fulfill the prophecies of Shelley”; “Vulgarity is no better and no worse than the pantheism and the democracy out of which it grows” (the latter certainly imply the sanctioning of the former, but neither has to be accepted or sanctioned); “Believing in Whitman, the democrat should also glory in the Ramones” (the democrat does not have to believe in Whitman). [Op.cit. xi-xii.]

What is being described is increasingly the fate of the whole of radical modernist and postmodernist culture. Again, there is really no distinction between the new élites and the masses. Rock “recognizes no class boundaries. Rich and poor, well-bred and lumpenproletariat alike listen to rock, and in the age of vulgarity, Harvard Square shares its musical tastes with Peoria.” [Ibid. 9.] The institution of the romantic secular bard is sublated in the popular culture of romanticism. Judging from sales statistics, almost all citizens of the leading rocking country, the United States, from which the new cult has spread across the globe, must own copies of the records and CDs of at least some of the leading bards of democracy. Rock stars flock to the White House (and Downing Street), and presidents accede to the office cheered by 120-decibel court jesters.

Yet arguing that we should now accept the vulgarity that has already triumphed, it is in a new, desperate attempt at sophistication that Pattison, probably considering all of the previous ones of radical modernism and postmodernism to be by now hopelessly trite, takes his point of departure in classicist humanism’s definition of vulgarity, finds it still standing, and bluntly analyses his subject-matter in its terms:

“The romantic revolution has made vulgarity an ineluctable issue for this century as well as the last. In politics, the vulgar mob has wrested power from its genteel rulers. Youth, which is noisy and uncontemplative, has usurped the cultural privileges of maturity. The heroes of Romantic civilization are no longer the disciplined patriots of Horace’s odes but unrefined primitives who pledge allegiance to self or the universe. In the West, the masses now have the leisure to indulge their vulgarity, and they have done so.” [Ibid. 13-14.]

Pattison follows the same strategy in his book on Newman, The Great Dissent: John Henry Newman and the Liberal Heresy (1991). Having devoted the major part of it to demonstrating the possible validity of at least some aspects of Newman’s criticism of modernity, he simply asserts, without arguments, in one short sentence on one of the last pages that ”as [Newman] presents them, heresy is in every way superior to truth”. [Op.cit., 215.] One suspects that it is in fact not necessary to side with Newman in the more specific theological controversies and to accept his identification of truth with orthodox dogma  in order to feel that, together with the celebration of Newman in the previous chapters (on Pattison’s own showing, much more was involved than the content of the Athanasian trinitology), this studied, defiant gesture signals a more general attitude on the part of some contemporary radical liberals, namely that they are now prepared to face, and deeply understand, any argument, any analysis, and perhaps even to admit that it is true, but that still they are never ever going to change their minds. But if so, it is of course just another version of the nihilistic end of academic discourse, brought about by the pantheistic revolution.

The aspect of the challenge against a non-pantheistic understanding of the person, inspired by classicism and Christianity, that on a superficial view stands at the opposite end from romanticism is the direct philosophical criticism produced today by the scientistically motivated physicalist materialism within the philosophy of mind – represented by the Churchlands and similar thinkers – which denies either the reality or the distinct quality of intentional agency, purposiveness, and nonphysical states of consciousness. Positivism having long since collapsed as a philosophy, this form of scientistic materialism has not only proved impervious to postmodern criticism, but, as in the work of Richard Rorty, compatible with it. [See my article ‘Richard Rortys filosofihistoriska program: Fysikalism och romantik i den amerikanska postmodernismen’ (‘Richard Rorty’s Program for the History of Philosophy: Physicalism and Romanticism in American Postmodernism’), in Att skriva filosofihistoria [Writing the History of Philosophy], Ugglan. Lund Studies in the History of Science and Ideas, VIII, 1998.]

Babbitt shows that it is a mistake to consider romanticism and naturalism to be opposites; in reality, they are mutually dependent and reinforce and support each other in countless subtle ways. Romanticism provides emotional “elevation” (Babbitt analysed an earlier historical period, but even then the elevation was merely that of romantic dreaming) and release for the hard-nosed technologist, while at the same time the latter provides the technologies for the former’s enhanced expression. [The interdependence is clearly – if indirectly – brought out also, for instance, in some of Neil Postman’s books.]

These currents in turn display central ingredient parts both of the psychological makeup and the ideological expression of what Eric Voegelin terms “gnosticism”. But I would add that this whole complex also tends inexorably in the direction of impersonalism. Christopher Lash analysed central aspects of contemporary culture in terms of “narcissism”. Personality, in this culture, tends to be reduced to a powerless escapist diversion as vicariously experienced in the stars of popular culture and sport – democracy’s version of the morally ambiguous personalism of romantic hero-worship. Or perhaps, stardom is democratically disseminated, as predicted by Andy Warhol, to everyone for fifteen minutes each.

For the rest of their lives, people are, as Rorty prescribes, to be allowed to dream in totally unrestrained relativistic subjectivism, but only in the strictest privacy that does not interfere with the workings of the public technological machinery. Today’s uncompromising scientistic reductionism can be shown to have been reached by the same concerted influence of lower romanticism, rationalism, empiricism, and a psychological disposition favouring “gnosticism” – all of which are not only inimical to the classical and Christian traditions in the general aspects that are relevant here, but also to the qualified modern understanding of the person and personal consciousness which is in harmony with these traditions not least in its retention, at least to some extent and in some form, of a spiritual dimension.

It is a commonplace in contemporary intellectual history that the individualism proclaimed by romanticism and liberalism was accompanied by an ever increasing social conformity and rational regimentation of man. In the connection here discussed, the partial truths of this perspective, introduced in the works of Michel Foucault, Norbert Elias, and others, are certainly relevant as a part of the historical and cultural perspective I try to introduce. But in recent scholarship it has unduly overshadowed other perspectives that are equally necessary for a deeper understanding. The common explanation of romanticism as a mere escapist reaction, powerless in the long run against the new historical realities of industrialism, true as it certainly is in many cases, also disastrously ignores the factual readiness of romanticism to accept and join the modernist forces of rationalism and technology, and the extent to which the whole of modernity, and postmodernity, are quintessentially if sometimes obliquely romantic phenomena. The specific romantic combination of pantheism and narcissism in what Pattison calls a vulgarized form, with no qualms about embracing the ever new marvels of rational technology, and enthusiastically surrendered to by the rational technologists themselves in leisure hours, is what determines what has been analysed by several critics as the conformity of the globalized mass-culture of liberal capitalist democracy. The nature of globalization makes my references to American literature increasingly relevant in other parts of the world, and not least of course in Europe.

Romantic pantheism which issued, not only in unison with but as including the forces of a renewed rationalism, in radical modernism and postmodernism, is, I suggest, the central underlying dynamic factor in the decline of the traditional Western culture that was shaped by the general aspects of the traditions of Christian theism and classical idealism and humanism that I have indicated loosely yet with sufficient precision for the limited purposes of the present argument. This decline has today assumed crisis-like forms and symptoms more acute and decisive than anything previously seen in the drawn-out undermining process in some respects philosophically and imaginatively set in motion centuries ago. But it is this same process that is being brought to a culmination. In a “physicalist” postmodernist like Rorty, the Babbittian analysis of the confluence of Rousseauism and Baconianism is irrefutably confirmed on all levels.

Pantheism, Postmodernism, Pop, 4

Pantheism, Postmodernism, Pop, 1

Pantheism, Postmodernism, Pop, 2

Pantheism, Postmodernism, Pop, 3

As quintessentially expressed in the imaginative universe of rock music, the popular avant-garde, all the vague resentments towards organized religion, hierarchy, and privilege, all the secular cravings and dreams of earthly paradise that had been planted and fermented in the depth of Michelet’s People for centuries and perhaps millennia, are brought together.

The Beatles’ hippie anthem ‘All You Need Is Love’ may certainly have an undercurrent of cynicism, but no cynical rebounds of the often inevitable kind described in the romantic dialectic by Babbitt could stop the Rousseauan mission, and the basic message of the sixties’ neoromanticism was in a sense, in its own way, seriously meant. This is the kind of seriousness which rock shares with all romanticism. Few poems or other expressions of élite art or philosophy capture the whole credo of the empty, secular, immanentist, and utopian pantheism described by Pattison better than John Lennon’s ‘Imagine’ – and no forced ironic quirks following his own vague perception of simplistic naiveté prevented his dreaming in this song from being accompanied by the most palpable activism.

But we have also seen that Pattison shows how among the traditional cultural categories and distinctions that pantheism dissolves is that of tragedy, [This is of course implied also in Lasserre’s criticism.] and that Peckham argues that with Nietzsche, romantic modernism moves “beyond the tragic vision”. In this state, which was the postmodern one where all objective distinctions of reality were suspended or dissolved in the pantheistic process, the whole content and meaning of art, which previously depended on these distinctions, is ultimately reduced, if not to sheer nonsense, at the very least to triviality.

Pattison argues that the efforts of middle-brow modernist avant-garde critics to “ennoble rock by discovering in it the direct influence of art music” is sabotaged by the deliberate, provocatively vulgar stance of the rock musicians themselves. The romantic origins are the same; “In its love of technological noise as in everything else, rock follows the Romantic avant-garde, and it is no accident that the appearance of rock coincided with the great age of experimental music in America, the 1950s. The theories of the experimentalists are shot through with a love of the primitive, with oriental mysticism, with insistence on feeling, and with a desire to relocate performance in self – the hallmarks of rock mythology as well. The experimentalists are the linear descendents of European Romanticism, and not only do they share a 1950s art geist with rock, but a common ancestry in Romantic theory.” Yet rock is a mirror image of art music, “identical but transposed…identical in makeup but opposite in charge. What reverses the two is vulgarity.” [Op.cit. 130-1.]

Thus Frank Zappa, the pupil of Varèse, insists, to the horror of some critics, on undercutting “any refined suggestion in his work by a crudity as evident in the titles as in the substance of his music”. But even this situation soon probably belongs to history. The avant-garde is itself being submerged in the waves of the pantheism which it promotes, and significantly, in Ben Watson’s Frank Zappa: The Negative Dialectics of Poodle Play (1995), Adorno’s critical aesthetics is forced, with what is already perhaps only seemingly an ostentatious incongruity, into the service of the argument for the cultural relevance precisely of Zappa’s vulgarity.

Does it work? Is it not rather that today the remaining avant-garde, like romantic satanism, is reduced to mere entertainment? David Bowie says that “‘[p]eople like Lou Reed and I are probably predicting the end of an era…and I mean that catastrophically. Any society that allows people like Lou and I to become rampant is really pretty well lost.’” [Buckley, 214.] This may be true, but one has to ask what kind of revolution this is in reality. How serious is it? Does it really matter what Bowie says? Does anything matter in a thoroughly relativistic and nihilistic universe? Like Bowie, Mick Jagger and other surviving heroes of the sixties are shrewd businessmen. Rockers Mott the Hoople cite the romantic D. H. Lawrence: “If you make a revolution, make it for fun / Don’t make it in ghastly seriousness / Don’t do it in deadly earnest / Do it for fun.” [On the cover of the album Mott from 1973.]

Pantheism triumphs and takes Western culture beyond the tragic vision: “[R]ock chooses pantheism and says what Chuck Berry taught it to say: ‘Roll over, Beethoven…’”. Thus “the highest achievement of a rigorous pantheism like Whitman’s or rock’s is simply – ‘fun’”. Pattison shows how this difference between non-vulgar and vulgar romanticism is brought out in the – relatively complex – rock of Bob Dylan. “Fun” is

“the pleasure derived from a universe which is ourselves and which we cannot transcend because to know it is to be it…Chuck Berry’s is a universe that pivots on an untranscendent celebration of the energy I can extract from the present moment without recourse to anything but myself…The great rock song does not aim for permanence, insight, or rapture. Its virtues are transience, action, and feeling. Christopher Ricks cites Bob Dylan as evidence that ‘the best American poets convey the poignancy of there being nothing final’. He is right that Dylan’s rock stands in a vulgar American tradition of transience, but wrong that the effect of this tradition is poignancy, a word only a European would apply to American rock. Poignancy suggests a transcendent perch from which to mourn the impermanence of human existence. It is an emotion that high-toned poets deal in, not Bob Dylan, one of whose lyrical characters sings, ‘I might look like Robert Frost, but I feel just like Jesse James’. After the religious imagery of ‘I Dreamed I Saw St. Augustine’ and the mystic allegory of ‘All Along the Watchtower’, Dylan ended his John Wesley Harding album with the apparently incongruous country-rock ballad, ‘I’ll Be Your Baby Tonight’…The troubles of the world enumerated in the lyrics of John Wesley Harding vanish in the rocker’s final commitment to the sensible present of tonight, and what Dylan tells his lover is what rock has to say to transcendental observers everywhere:

Close your eyes, close the door,

You don’t have to worry any more,

I’ll be your baby tonight.” [Op.cit. 197-8.]

Pantheism, Postmodernism, Pop, 3

Pantheism, Postmodernism, Pop, 1

Pantheism, Postmodernism, Pop, 2

Making a case for the vulgarity that has already triumphed (and possibly simply because it has already triumphed, considering it inevitable), Pattison endeavours to see its strenghts: “Vulgar pantheism is abysmally indiscriminate – or said another way, it is infinitely tolerant. The vulgar pantheist finds room in his universe for the atheist and the witchdoctor as well as the Pope and the rabbi. Professing no one religion, he accepts and rejects them all.” [The Triumph of Vulgarity, 27.]

This unqualified pluralism and tolerance is part of what Babbitt analysed as the “sham spirituality” of romanticism and modernity, and what orthodox Christians criticized as the sentimental watering down of the truths of their religion by liberal theology. [There is no implication here that I accept a literalist position of orthodox Christianity.] It is a phenomenon which through the subtle reinterpretations of countless leading thinkers, novelists and political ideologists gradually guided Western culture away from the objective dualisms of classicism and Christianity. It was supported by progressivist adaptations of ancient wisdom in the form of theosophy and of monistic vedanta in the streamlined form of the pop-gurus of the sixties, issuing today in the combined individualism and metaphysical impersonalism of  New Age spirituality, to which I will return shortly. It can hardly be doubted that its love and its oneness were often as vague and as thin as – empty space.

To use Lasserre’s words about pantheism, postmodernism displayed an “insouciance supérieure de s’accorder avec soi-même, de s’astreindre à la conséquence, incapacité d’opter entre deux contradictoires, bien plus, complaisance satisfaite à prêter également à l’un et à l’autre son sentiment et son jugement, délices de penser dans une région si indéterminée et si fluide qu’il ne s’y saurait, à vrai dire, rencontrer de contradictions.” There was in postmodernism no longer any cooperative quest for the infinite, yet once again, shelter from the destruction threatened by the self-aggrandizement of desire was sought in a regressive state of alternating narcissism and self-extinction. And the experience of the irreducible irrationality and difference, of the resistance of the opaque, intractable elements of reality, and the resulting acceptance of ultimate irrationality, now had as a consequence that philosophy itself was given up. Like romanticism, postmodernism was “le plus profond dissolvant intellectuel. [Il donnait] une mystérieuse valeur métaphysique à toutes les libertés, à tous les relâchements, au bout desquels la pensée trouve sa propre décomposition.” [See the note about Lasserre’s book and page numbers above.] Its subjectless subjectivity no longer aspired to or claimed to be objective. The common world dissolved, there were many conflicting realities with no shared, underlying deep structure. In this multiverse, all relations were reduced to power.

Postmodernism’s subjectivism without a subject emerged in the wake of avant-garde modernist literature and art, which, ever since Proust and Joyce, under the influence of changing perceptions of space and time, dissolved the “bourgeois” subject and its character development, but nonetheless  retained the subject in new distorted forms. In postmodernism, as for Heraclitus, men are really “flames” and things are really “processes”, there are “no transcendent values”, “all ideas are equally valid”; “the truth is infinite and comprehensive, not narrow and exclusive. The best religion is eclecticism taken to its limit.” Pattison’s description of pantheism holds in almost every detail for postmodernism. Postmodernism was indeed

“a garbage-pail philosophy, indiscriminately mixing scraps of everything. Fine distinctions between right and wrong, high and low, true and false, the worthy and unworthy, disappear in [postmodernism’s] tolerant and eclectic one that refuses to scorn any particular of the many. The [postmodernist] may be fascinated or bemused by the castes, religions, and ethics of a various world, but he denies to each in turn transcendent validity. There is no transcendent validity. There is only the swarming many…[Postmodernism] is necessarily vulgar because it rejects the transcendence from which refinement springs, because it delights in the noisy confusion of life, and because it sacrifices discrimination to eclecticism…it professes to include all philosophies, religions, and ideologies…[Postmodernism] naturally encompasses all the disparate energies loosed by the Romantic revolution. It embraces the mass…makes room for all paradoxical contraries, and reveres the energy of process.” [Op.cit., 23-5.]

Postmodernism, in short, was a further secularized pantheism which no longer endeavoured to elevate or refine itself to monism, and it was evidence of the extent of the failure of such attempts under the circumstances of the modern world.

That postmodernism has produced extreme subjectivism without a subject is only seemingly paradoxical. In the contemporary fragmented mass-culture, the avant-garde of modernist literature and art which systematically sought to dissolve everything “bourgeois” was gradually reduced to nonsense as postmodernism programmatically removed the final barrier against the trivial and the popular. Yet many intellectuals tried hard to find ways to defend it all as the adequate contemporary form of cultural criticism.

Many rock musicians have drawn inspiration directly from Blake, the romantic arch-equivocator, and some have made recordings of his poems. The British trajectory from the culture of classicism and Christianity in its nineteenth-century version to the anti-essentialist, romantic kitsch satanism of today, from, say, Matthew Arnold, who upheld some objective values of classicism and Christianity in a Victorianized form based on a general liberal understanding of religion, over his pupil Walter Pater and Pater’s pupil Oscar Wilde, to Wilde’s pupil David Bowie, is clear and unambiguous. David Buckley’s Strange Fascination. David Bowie: The Definitive Story (1999) was in many respects a representative, 600-page mise au point on the state Western culture as shaped by postmodernism and radical modernism. Pattison, and, for instance, the British philosopher Anthony O’Hear, express the increasingly common insight that popular culture is today the dominant culture – in America, it has even been considered the only culture. More interestingly, Pattison and O’Hear both claim that it is today also the most significant and original culture. [See O’Hear, After Progress: Finding the Old Way Forward (1999).] By the analysis of the pantheistic revolution, it is possible to see also much of the dominant rational bourgeois culture as not only dialectically related to the romantic counterculture, but as itself largely defined by romanticism, not least in the optimistic shallowness of the understanding of man and his motives that has shaped classical liberal economic theory from Adam Smith to this day.

Almost all leading intellectuals, novelists, and artists are now themselves shaped by what was once the isolated subculture, and share a single imaginative and emotional universe. The trend in the postmodern and post-postmodern academia of yesterday and today (which has reached its fullest development in the United States, although it has there also produced a sometimes rather consistent reaction) to extol what is held to be some original and primitive pantheism and compare it unfavourably to the dualistic, patriarcal, exploiting, hierarchical, white, repressive, unequal, logocentric worldview of the Greeks, the Bible, and modern rationalism, can be analysed as a typical product of that exclusively modern phenomenon that is romantic pantheism. Deconstruction  seems to have been at least partly driven by the yearning for the primitive sensual unity of romanticism, and this and other specifically philosophical formulations of poststructuralism and postmodernism in France, a mere continuation of the French romanticism as analysed by Lasserre, have been systematically and precisely traced to German sources by Luc Ferry and Alain Renaut, although they of course do not share Lasserre’s deeper analysis from a more strictly “classicist” perspective but are part of much of the underlying modern dynamic that he criticizes. [La pensée ’68. Essai sur l’anti-humanisme contemporain (1986).]

When seen as developed from its logical and historical roots in romantic pantheism, it is clear that all this is a worldview, precisely in its fragmented, kaleidoscopically changing, and inconsistent quality. For these characteristics are all ultimately “meaningful”, no matter how unconsciously they are  manifested, as the actualization of what from the positions of classical reason can be seen to be the timeless potentiality of dissolution in chaos and of sophistry’s termination of thought. This potentiality could only be actualized in a dominant movement under the unique conditions provided by modern romantic pantheism.

Even if we can seemingly change worldviews every day – as the Protean personalities of postmodern culture changes identities, clothes, sex, and lifestyles – this very state of affairs can be shown logically and historically to be an expression or a consequence of the worldview of romanticized pantheism taken to the extreme of sophistic self-dissolution. This is not only a worldview; as Pattison insists, it is increasingly the worldview of contemporary liberal democracy. This worldview stands opposed in principle not only to original classicism, Christianity, and, mutatis mutandis, the other major cultural traditions of humanity properly understood, but also to an alternative understanding of modernity itself that affirms the partial truths of rationalism and romanticism as congruent with a discerning, creative form of traditionalism.

Pantheism, Postmodernism, Pop, 2

Pantheism, Postmodernism, Pop, 1

A romantic counterculture has existed since the early nineteenth-century Parisian Bohemia. Its continued relation to the dominant bourgeois culture was analysed by Daniel Bell in The Cultural Contradictions of Capitalism (1976), and Gertrude Himmelfarb showed how its sensibilities have today largely conquered the establishment and what used to be polite society. Analysis in terms of the pantheistic revolution makes it easier to understand this dialectic between the counterculture and the establishment. Under the influence of a single blurred ideology of rights and enjoyment, and a uniform imaginative and emotional universe, not only what C.S. Lewis called the “large, well-meant statements” of popular pantheism, but an ever-intensifying, renewed romanticism of the outcast and a growing fascination for evil shapes graduate seminars, art galleries, and novels to the same extent that they control the world of pure entertainment.

In the secular revolution of immanent utopianism, guided by radical Enlightenment and radical Romanticism, the traditional differential structure of Western order, and especially the relation and balance between them, are finally abandoned altogether. The distinction between spiritual and secular power, as well as the distinction between the independent learned community of the university and the power of the state and the Church – and, we could add, the bourgeois world of commerce – are, for instance, replaced by the distinction between the evil, repressive forces of the past, deceiving the People, or rather, increasingly, the oppressed minorities by masking its selfish exercise of power behind false, hypocritical moralism and religiosity, on the one hand, and the radical, progressive intellectual on the other. But the role of the intellectual is really obsolete too. Today, the ranks of politicians, academics, artists, Churchmen and -women, business tycoons and popular entertainers become indistinguishable. In the terms of my analysis, it could be said that all people of all classes and walks of life are ever more closely joined in the ubiquitous pantheistic cult.

In the dominance of electronic media, computers, and technology in general, the interdependence of romanticism on the one hand and scientific rationalism and empiricism on the other reappears. The romantic, narcissistic ego, ever torn between self-assertion and self-annihilation, which, weakened by pseudo-idealism, was an easy prey of the brutal outer forces of the emerging new external world, which in the nihilism of its self-exaltation was only seemingly paradoxically never far from self-extinction in the bosom of nature or in the void, and which in its unavoidable bitter disillusion readily accepted cynical and extreme versions of the naturalistic worldview, today reasserts itself in the mode of a popular culture unquestioningly adopting all the new wonders of technology.

It is hard to see any decisive difference between the practices of Michel Foucault – at his death, according to James Miller, “perhaps the single most famous intellectual in the world” – and the messages conveyed by the grosser and more violent films and music of today’s popular culture, except that Foucault still took his practices far more seriously and invested them more portentously with philosophical, cultural, and political meaning. Foucault

“joined…in the orgies of torture, trembling with ‘the most exquisite agonies’, voluntarily effacing himself, exploding the limits of consciousness, letting real, corporeal pain insensibly melt into pleasure through the alchemy of eroticism…Through intoxication, reverie, the Dionysian abandon of the artist, the most punishing of ascetic practices, and an uninhibited exploration of sadomasochistic eroticism, it seemed possible to breach, however briefly, the boundaries separating the conscious and unconscious, reason and unreason, pleasure and pain – and, at the ultimate limit, life and death – thus starkly revealing how distinctions central to the play of true and false are pliable, uncertain, contingent.” [Cited in Roger Kimball, Experiments Against Reality (2000), 248.]

But the serious revolutionary satanism of the pantheistic revolution has long been transformed by the tendency of its expression in the remaining forms of the  avant-garde to be increasingly reduced to mere entertainment. Art and literature are merged with advertisement and fashion. Politics is reduced to a manipulation of images and phrases by the media. Historical revolts were earnest enough to the extent that they were the products of real material destitution which to some extent interacted with ideological convictions that were earnestly held. Not that this was the whole explanation of historical revolutions, but there often was at least one factor of this kind. In the postmodern age, a revolutionary ideology was, as it were, earnestly held only as far as earnestness is at all possible in a pantheistic universe. At our stage in the history of the romantic revolution, earnestness tends to dissolve in the inherent nonsensicality of its fully realized pantheism.

For pantheism itself necessarily disintegrates in its triumph. Traditionalists argue that however legitimate the revolts against the corruption of the government of favour and the religion of grace may have been, in the long run, turning against the order of reality itself, revolutions of empty space cannot succeed. The process of pantheism swallows up all critical vantage-points, including those of radical modernism. Were it not for the implicit tendency towards nonsensicality, some rock concerts today resemble the radical political mass meeting, which in turn can be seen as a further development of the ceremonies on the Champs de Mars and the hysteria of Jacobin decapitations. The rebellious punk movement was ever close to more or less anarchic political activism. Perhaps the new religion could be said to be the religion of what J. L. Talmon in the title of his best-known book called “totalitarian democracy”, the dictatorship based not only on ideology but on popular enthusiasm.

Of course, postmodern “fun” and entertainment could be sinister enough. If they couldn’t reach the suprapersonal ecstacy of joy, they could at least sink to the subpersonal ecstacy of the Dionysian orgy. In one aspect, the recent trends of our culture would seem to land us in endless triviality and banality, with, in Allan Bloom’s words, some “[a]nti-bourgeois ire” as “the opiate of the last man”. [The Closing of the American Mind (1987), 78.] In reality, it simply weakens the discernment of evil and the resistance against it.

As we have seen, in its seemingly disparate currents the pantheistic revolution is intelligible as a single movement of interrelated forces. In the postmodern carnival of micronarratives, objective theoretical and moral truth was replaced by consent alone, [Dennis McCallum, ed, The Death of Truth (1996); Robert H. Knight, The Age of Consent: The Rise of Relativism and the Corruption of Popular Culture (1998).] but the aim and direction of the whole movement was unambiguous, and its meaning, even as it rejects meaning as such, was clear. It is highly significant that so much in Lasserre’s formulations precisely describes postmodern criticism:

“C’est la destruction de la critique…un art équivoque de délayer tout dans tout, de parler de tout à faux, de faire dire aux philosophies, aux religions l’opposé de ce qu’elles disent, de ramener l’affirmation à une négation, et plus encore de hausser la négation à la dignité d’affirmation, d’apprécier les positions intellectuelles et morales le plus nettement prises par les hommes du passé, selon l’indécision d’une pensée qui se croit la plus grande, parce qu’elle ne s’arrête nulle part.” [See the note about Lasserre’s book and page numbers above.]

In postmodernism’s non-hierarchical, differential play, all forces and perspectives were relative to each other, but of course no longer parts of a whole in relation to which they had to be understood. Identities were fractured, ephemeral, contingent, ever-changing, insubstantial constructs and fictions. It was a carnival of fluctuating “appearences” alone, with nothing of which it was appearances. But this situation too was the ultimate consequence of pantheistic monism and of the nihilism that is never far from it, for an empty principle disappears easier than a principle full of spiritual content. Postmodernism was the ultimate blurring of distinctions: everything was indiscriminately included, everything of a lower character was legitimized – not any longer in the dialectical movement of the World-Spirit, but in the multivalent process of chaotic play.

As already in the early romantics, pantheistic “love” was all-inclusive, yet intrinsically linked to the hate of the rebel-heroes whose satanistic excess, notorious in entertainment in a spectacular form which, in accord with the evaporation of seriousness in postmodernism, ever verges on self-parody, was embraced as just and legitimate in the face of the oppression of the only enemy, non-pantheist differentiationalism. At least to some extent, the latter, however faded and diffuse it may have become, must somehow be mythically retained and its injustices ceremonially rehearsed for the indiscriminate cult of liberation, a central ingredient of the pantheistic revolution, to preserve credibility and motivation.

Pattison argues that democracy is pantheism’s political form. “The refined seek to rise above the ubiquitous democracy of the grass, but Whitman answers: ‘I exist as I am, that is enough’. Pantheistic democracy’s ‘common language’ is ‘sensation’, and ‘its boundaries are the universe’”: “There is no evil in the pantheist democracy because the transcendent vantage to distinguish good and evil has been gobbled up in the whole. Every act, no matter how loathsome by traditional standards, is valid, since the one knows itself by assuming the infinite forms of the many. To understand this process is ‘to live beyond the difference’ between good and evil, refinement and vulgarity.” [The Triumph of Vulgarity, 26-7.]

For this reason, even the enemy would, it seems, ultimately have to be included in the pantheistic universe. But that is impossible as long as the enemy preserves his own identity and refuses to accept his redefinition in pantheist terms.

Pantheism, Postmodernism, Pop, 1

I republish this series as an indirect comment on Bob Dylan’s Nobel Prize. It was first published here in 2012 (this first part on 16th April), but written in 2001.

For many years, postmodernism, in the broad and loose American sense which includes also the main thinkers of poststructuralism, has come under attack in academia from various quarters, and some of its influence should be described in the past tense. But if it is receding, it has of course, like all the successive movements in the shifting pageant of modern intellectual and academic life, left a permanent legacy which is taken up in more or less recognizable forms in subsequent thought. Not only is it still a relevant analytical category in the effort to understand contemporary culture, but as a product of what I call the pantheistic revolution, it stands in an indissoluble relation to some of the movements which have recently supplanted it and which are also products of this same revolution.

This is one of the things which can best be seen by applying the analytical concept of a pantheistic revolution that comprises both modern romanticism and modern rationalism. Derridean deconstruction and similar strategies were Americanized postmodernism’s new attempt to break down what the prominent scholar of romanticism Morse Peckham described in terms of “orientation”, the fixed, dualistic, hierarchical and of course allegedly unreal constructs of order of Platonism and Christian theology as well as of Enlightenment rationalism. In a sense, postmodernism still constructed the world out of the self and the self out of the world, but there was no longer any explanation or deduction from an empty, unitary principle behind this process. All first principles, comprehensive systems, supreme propositions, and overarching theories were now rejected, and considered possible to reject. There could be no ontotheology, no centre, no master narrative. The hierarchical, vertical, “arborescent” structure of knowledge with clearly classifiable branches stemming from an original unitary principle was abandoned by Deleuze in favour of a horizontal or subterranean, “rhizomatic” knowledge. The use of a vague, poetical, allusive, metaphorical and analogical language in Ahrimanic opposition to the – always caricatured – limitations of the clear and distinct Ohrmazdic conceptuality of Descartes, the “idées claires”, “règles”, and “forme” defended by French classicist critics of romanticism like Pierre Lasserre, was taken to new extremes.

Modern rational exploitation, domination and control of nature, and traditional spiritual transcendence of it, became ever more indistinguishable. Postmodernism opposed mainly the rationalistic, epistemological subjectivity of modernity, but failing increasingly to perceive the difference between such subjectivity and the subjectivity of moral and religious consciousness in the Platonic and Christian traditions, it tended to reduce the latter to the former and to and reject all subjective identity based on the qualities of consciousness as an imperialistic metaphysics of presence and logocentrism.

This is one of the reasons why postmodernism must be seen as a chapter in the long story of modern romanticism, restating some of its oldest and most basic themes in terms the newness of which can delude us only if we do not grasp the depth and pervasiveness of the romantic movement as quintessentially defining Western culture at present no less than two hundred years ago. For the postmodernist, the rationalist, abstract straitjacket of the logocentric metaphysics of presence stifles the play of  dualities and binary opposites that the earlier romantics sought in various ways to reunite, but which were now even more fluid, unstable, and ambiguous, and the indeterminate play of which was now – also largely in line with Adorno’s negative dialectic – simply to be set free without even an ideal of synthesis.

In Lasserre’s words about romantic thought, “la Définition est la mort de la pensée”; we stand before a “laisser-aller infini”, and “le caractère indéterminé des représentations” is indeed, and again, “mêlé d’une sorte d’enthousiasme”. The effect of the new wave of release was of course, as ever, revolutionary, guided in the new, indirect fashion by “l’esprit de nivellement par en bas dans l’ordre de la culture”. [Le romantisme français (1907) – page number missing in my notes, but will be added when I next consult this book in the library.] But after Heidegger there were no longer any claims either to human divinity or to the spontaneous harmony consequent upon its liberation. With deconstruction, postmodern culture finally passed unambiguously beyond even the distorted remnants of what Peckham analysed in terms of the tragic vision that were still cultivated or manipulated by modernism. In this state, where all objective distinctions of reality were suspended or dissolved in the directionless process of what was originally pantheism, the whole content and meaning of art, which previously depended on these distinctions, were ultimately reduced, if not to sheer nonsense, at least to triviality.

For the distinction between romanticism before and after the complete loss of the tragic vision can be linked to a distinction Robert Pattison makes in The Triumph of Vulgarity: Rock Music in the Mirror of Romanticism (1987) between vulgar and non-vulgar romanticism. Even rapture, ecstasy and joy, which were still goals of romantic aesthetics, are “states impossible for the vulgar pantheist. To be rapt is to be snatched from the toil of common existence and lifted to a transcendent sphere from which to view perfection. To be ecstatic is literally to stand outside of one’s self, an incomprehensible position to the solipsist.” [Op.cit. 197.]

Already Coleridge realized that these states were incompatible with pantheism: “Pantheism, Coleridge says, is ‘the inevitable result of all consequent Reasoning in which the Intellect refuses to acknowledge a higher or deeper ground than it can itself supply’. And so pantheism is for Coleridge ‘practically atheistic’ – a belief that gives us a universe in which there is no joy because there is nowhere from which it flows or toward which we can move to find it.” It is clear to Coleridge that “we cannot have the joy of Beethoven’s Ninth and the vulgarities of pantheism together”. [Ibid.] But as pantheism triumphs and takes Western culture beyond the tragic vision, mere entertainment, “fun”, is all it can reach.

Although, as Pattison shows, the same case about the pantheistic revolution could as easily be made with reference to modernist and postmodernist art, literature, and non-popular music, it is popular music that reveals most clearly, through its “vulgar” directness and simplicity, the underlying moods, attitudes and motivations of the revolution of romantic pantheism, the momentum of the deeper cultural dynamic which encompasses also the intellectual élites or pseudo-élites of radical modernism and postmodernism.

The Triumph of Vulgarity is an analysis of rock music as a quintessential product of the pantheistic revolution, where pantheism comes completely into its own. Pattison shows how the “classical moorings” of vulgarity and refinement were dislodged by the industrial and democratic world revolutions, which were “only different names for a single upheaval” that “continues today with unabated vigor”, and which Pattison chooses “for the sake of convenience” to call “by the name of its literary incarnation, Romanticism”. [Ibid. 13.] The analysis is simplified of course, but serves, as such, to reveal some essential truths inevitably obscured by the very process that is laid bare. We recognize, as had Lasserre, the “empty principle” of one main current of romantic, radical idealism:

“Fifty years after the proclamation of the First Republic, the Romantic historian Jules Michelet still wrote of the French Revolution in the present tense, translating it from the deathbed of history to the vitality of myth. ‘The revolution is nothing but a tardy reaction of justice against the government of favor and the religion of grace.’ The Empire had memorialized itself in the friezes of the Arc de Triomphe, royalty in the palaces of the Louvre, religion in the masonry of Notre Dame. And the revolotion? ‘The revolution has for her monument – empty space.’ Michelet was thinking of the Champs de Mars, where the French nation celebrated the first Quatorze Juillet in 1790 and four years later gathered under the leadership of Robespierre to solemnize the Republic in rites now directed to a new deity, the Supreme Being, who had ousted the Christian divinity of the ancien régime. But Michelet’s ‘empty space’, where the people once assembled to celebrate the overthrow of favor and grace, is also a memorial to vulgarity and Romanticism. Refinement, the mode in which favor and grace have apprehended the world, has always made a point of filling the imagined vacuum of vulgarity with reasoned civilization. The Romantic revolution proclaims that the apparent emptiness is in fact infinite energy that needs no refined tinkering. Two hundred years after the Revolution, rock, celebrating this energy, is the liturgy of a new religion of vacant monuments, the fulfillment of a devotion begun on the Champs de Mars.” [Ibid.]

Postmodernism, like the pantheism analysed by Lasserre, “ne distingue pas entre une sensibilité cultivée et une sensibilité barbare”, it is “[le] règne de la facilité”. [See my note about Lasserre’s work and page numbers above.] Pattison shows that the sophistication of the avant-garde culture of aesthetic modernism that was considered the prime vehicle of imageless Messianic utopia under twentieth century conditions, was, despite being until recently contemptuous of the “vulgar” expression of romanticism, ultimately but a different mode of articulation of the same credo of romantic pantheism, narcissism, relativism, and democratism that defined popular culture. The bearers of the élite, avant-garde culture of aesthetic modernism looked with utter disdain on the expressions of popular culture, but the vehemence of the attack could, as Pattison almost implies, to some extent have been due to embarrasment at the vulgar versions of the romantic pantheism that was really also at the heart of their own convictions.

Today, the remaining distinctions between popular culture and the intellectual élites of radical modernism that shunned the vulgar expressions of their own positions have largely collapsed. Until recently, the postmodernist thinkers, effecting the transition to the new state of subjectless subjectivism, had in the eyes of the unparalleled quantity of students in what has been termed today’s mass university, ever more completely cut off from traditional classical and Christian culture, much of the kudos of the modernist avant-garde, and preserved through the cultivation of an esoteric, jargon-laden idiom their distance from popular culture. But the import of their theories consistently contributed to the breakdown of all such residually traditional distinctions, even as the jargon itself epitomized the distance from the foundational traditions of the West.

Thus the thinkers could be seen to become themselves mere stars in the entertainment culture, seemingly setting up increasingly spectacular and shocking intellectual or pseudointellectual shows in order to attract and retain attention. The phenomenon is both chronicled and exemplified in grotesque products of this state of affairs like James Miller’s The Passion of Michel Foucault from 1993. In the progressing pantheistic universe’s dissolution of distinctions, what popular culture staged as identity experiments and gender-bending to mass audiences, the remaining, self-dissolving avant-garde preached as deconstructionist anti-essentialism. But even the distinction in form between the two substantially identical strategies was increasingly blurred.

Eustache Le Sueur: Clio, Euterpe et Thalie

Le Sueur

Carl Frederik Aagaard: Amalfi

Aagaard

Luisa Francesconi: Per lui che adoro

São Paulo 2007

Lavinia Fontana: Autoritratto

Fontana

Ascenção de Cristo

Ascensäo

Photo: Joseolgon

Stoppa Kalle Anka på julafton!

Första gången publicerat 16/12 2012

Fanny och Alexander

Fanny och Alexander. Innehåller scener med svenskt julfirande före Kalle Anka.

Folk som vet bättre – och de är trots allt många – vågar inte säga det. De tror att de sårar andra, och verkligen inte bara barn. Något måste göras. Någon måste säga det.

Det finns några halvhjärtade och inte sällan förvirrade opinionsbildare och Facebookgrupper med enstaka medlemmar som protesterar. Det räcker inte. Vad som behövs är en stor, kraftfull, enhetlig, rikstäckande kampanj baserad på en precis förståelse av problemets natur.

I själva verket är det mycket enkelt:

De gamla Disneyfilmerna är inte nödvändigtvis dåliga i sin genre. De har sitt värde som bagateller. De som gillar dem och av detta skäl försvarar Kalle Anka på julafton har inte nödvändigtvis dålig smak. Felet är att Kalle Anka på julafton, skapat av svensk TV genom import av en produkt från amerikansk TV och Walt Disney Productions (idag Walt Disney Company, med ofta betydligt mer tvivelaktiga produkter, som årligen betalas en okänd men tvivelsutan stor summa av SVT), inte är, eller inte kan accepteras som, en “svensk tradition”, som framför allt annat definierar den svenska julen. När det blivit detta är det en löjlig och för hela Sverige pinsam ovana.

Det är, menar jag, fel av föräldrar att upprätthålla denna ovana och låta sina barn tillägna sig den. Det måste få ett slut.

Stöd med positiva kommentarer, återblogga, dela och sprid på Facebook och Twitter, skriv egna artiklar o.s.v.! Låt oss starta rörelsen för stoppandet av Kalle Anka på julafton.

Se även mitt Förtydligande om Kalle Anka.

En enhetslinje för Sverigedemokraterna

Ursprungligen publicerat 19/4

Ända sedan jag upptäckte det märkliga motståndet mot det nya styrelseförslaget för SD Stockholms Stad redan före årsmötet i Alvik den 1:a mars, ett motstånd som tycktes oskiljaktigt från, ja egentligen handlade om moderpartiets gamla små problem med SDU, har jag i all anspråkslöshet försökt förespråka en enhetslinje för Sverigedemokraterna.

Linjen bygger på min uppfattning att det i verkligheten, i sak, inte finns någon konflikt. Jag har naturligtvis försvarat vår nya styrelse, och även SDUarna, mot partiledningens åtgärder. Men jag har också försökt lyssna och förstå vad den senare säger och menar. Jag har undvikit, och kritiserat, det oerhört höga tonläget och de hårda orden.

När jag säger att jag inte förstår vad striden i sak handlar om är jag helt uppriktig. Och jag har förklarat vad jag menar i en lång rad inlägg och kommentarer, här i bloggen och i sociala media, under denna tid; det finns ingen anledning att upprepa det. Vad som nu pågår framstår för mig som enbart skadligt för partiet och för det vi alla gemensamt tror på och arbetar för.

Låt mig nu uttrycka det så här: Vilken är skillnaden mellan det ”nya tredje” som Gustav Kasselstrand och William Hahne verkar för och den ”nästa nivå” som Jimmie Åkesson och Mattias Karlsson säger sig vilja uppnå genom att bekämpa dem? Är det helt omöjligt att göra en liten ansträngning för att åsidosätta personmotsättningar och, för partiets och Sveriges skull, övervinna de missförstånd som döljer det som förenar?

Stoppa Kalle Anka på julafton!

Första gången publicerat 16/12 2012

Fanny och Alexander. Innehåller scener med svenskt julfirande före Kalle Anka.

Fanny och Alexander. Innehåller scener med svenskt julfirande före Kalle Anka.

Folk som vet bättre – och de är trots allt många – vågar inte säga det. De tror att de sårar andra, och verkligen inte bara barn. Något måste göras. Någon måste säga det.

Det finns några halvhjärtade och inte sällan förvirrade opinionsbildare och Facebookgrupper med enstaka medlemmar som protesterar. Det räcker inte. Vad som behövs är en stor, kraftfull, enhetlig, rikstäckande kampanj baserad på en precis förståelse av problemets natur.

I själva verket är det mycket enkelt:

De gamla Disneyfilmerna är inte nödvändigtvis dåliga i sin genre. De har sitt värde som bagateller. De som gillar dem och av detta skäl försvarar Kalle Anka på julafton har inte nödvändigtvis dålig smak. Felet är att Kalle Anka på julafton, skapat av svensk TV genom import av en produkt från amerikansk TV och Walt Disney Productions (idag Walt Disney Company, med ofta betydligt mer tvivelaktiga produkter, som årligen betalas en okänd men tvivelsutan stor summa av SVT), inte är, eller inte kan accepteras som, en “svensk tradition”, som framför allt annat definierar den svenska julen. När det blivit detta är det en löjlig och för hela Sverige pinsam ovana.

Det är, menar jag, fel av föräldrar att upprätthålla denna ovana och låta sina barn tillägna sig den. Det måste få ett slut.

Stöd med positiva kommentarer, återblogga, dela och sprid på Facebook och Twitter, skriv egna artiklar o.s.v.! Låt oss starta rörelsen för stoppandet av Kalle Anka på julafton.

Se även mitt Förtydligande om Kalle Anka.

Sverigedemokraterna och de intellektuella

Ursprungligen publicerat 1/6 2011 (Politics)

Doktoranden, journalisten och bloggaren Rasmus Fleischer tillhör dem som tagit Flashback-diskussioner till utgångspunkt för egna blogginlägg. Som jag tidigare nämnt hade jag från ett tidigt stadium planerat att kommentera hans inlägg Varför det inte finns några intellektuella i Sverigedemokraterna. Detta inlägg är en kommentar till en lång Flashback-tråd med titeln Intellektuella sverigedemokrater? Men eftersom en kommentator här fäste min uppmärksamhet på att en ny tråd dykt upp, en tråd i vilken jag själv betecknades som intellektuell, kom mycket av det innehåll jag planerade för kommentaren till Fleischer i stället att ingå i min första kommentar till denna nya tråd, Begreppet intellektuell.

Även i mitt inlägg Thomas Nydahls ensamhet har jag kort nämnt Fleischer, som skriver att Nydahl lagt sig allt närmare SD och uttryckt gillande av Dansk Folkeparti och Søren Krarup. Och som jag här fortsättningsvis kommer påminna om har jag åtskilliga gånger berört de större sammanhang i vilka Fleischers fråga måste förstås. En hel del finns dock kvar att säga om Fleischers inlägg (och rimligen, så småningom, även om den tråd han kommenterar, som jag ännu inte hunnit läsa i dess helhet).

Fleischer skriver att “[d]efinitionen av ’intellektuell’ är av mindre betydelse här. Delvis överlappar den i detta sammanhang med ’ideolog’.” Detta är det första och mest grundläggande som jag inte håller med om i hans inlägg. Definitionen av begreppet intellektuell såväl som av begreppet ideolog, och förståelsen av deras likheter och skillnader, är som jag ser det avgörande för hela den fråga Fleischer, och Flashback, tar upp. Jag har förklarat varför i det ovan nämnda inlägget, och hänvisar till det i stället för att upprepa mig här.

Jag menar också att Fleischer har fel är han säger att ”[n]ärvaro eller frånvaro av intellektuella är i sig en ganska marginell sak när det gäller att begripa Sverigedemokraterna.” Fleischers uppfattning är dock att det, möjligen med undantag för Tommy Hansson och Stellan Bojerud, helt enkelt inte finns några sverigedemokratiska intellektuella, av det skälet att partiet enligt hans mening är populistiskt, och populism är oförenligt med intellektualitet.

Fleischers artikel bygger tyvärr i alltför stor utsträckning på den hos liberaler och socialister vanliga, tröttsamma, simplistisk-reduktiva dikotomin mellan den egna liberalismen och socialismen å ena sidan och fascismen å den andra. Det vill säga, allt som inte är den egna liberalismen och socialismen tenderar att sammanfattas i och avfärdas medels kategorin fascism. Denna fantastiska förvrängning, jämförbar med eller i själva verket endast ett moment i den politisk-korrekta regimens syn på hela västerlandet och dess kulturtradition som en förtryckande, rasistisk, paternalistisk källa till ondska, är sedan länge det kanske allra mest tydliga exemplet på eller illustrationen av liberalismens och socialismens ytlighet, deras karaktär av ideologier i den mening jag diskuterat i flera tidigare inlägg, av propagandistiska instrument, anpassade för  halvbildade journalisters bruk och i avsaknad av intellektualitet i djupare mening.

Dessutom tycks den simplistiska förvrängningen intensifieras och spridas även till läger där man verkligen inte hade väntat sig att finna den. Till och med en tidigare åtminstone jämförelsevis nyanserad, ledande fascismforskare som Zeev Sternhell, som jag förr delvis kunnat läsa med behållning, förfaller i häpnadsväckande utsträckning till den i sin senaste, märkligt svepande bok Les anti-Lumières: Une tradition du XVIIIe siècle à la guerre froide.

Den bisarra simplismen ligger både i tendensen till reduktion av det samlade icke-liberala och icke-socialistiska västerländska politisk-filosofiska tänkandet och övriga historien och kulturhistorien, ja hela världen, mänsklighetens hela historia före 1945, till fascism, och i den förenklade förståelsen av fascismens fenomen som sådant, som såväl reduktionen som den enkla dikotomin förutsätter. Fleischer gör naturligtvis inte allt detta, men förutsättningen för hans analys är en liknande världsbild och historiesyn.

Fleischer menar heller inte att endast liberaler och socialister är intellektuella och ideologer, utan konstaterar riktigt att fascistiska rörelser ”alltid tenderat att attrahera intellektuella.” Detta gäller naturligtvis både fascismen i den oegentliga, propagandistiskt inklusiva meningen och i den strikta och egentliga. ”För att kanalisera all mikrofascism i en enda makrofascism” fortsätter Fleischer, ”krävs det att myten om den organiska staten ständigt produceras på nytt och även slukar stora mått av historisk-filosofisk bildning av det slag som av hävd hör till ’de intellektuella’.”

Fleischer instämmer i Sam Carlshamres och Daniel Strands fantastiskt men karaktäristiskt överdrivna åsikt att SD drivs av ”en fascistisk fantasi om ett homogent Sverige tömt på politiska konflikter”, men tillägger att ”närvaron av (mikro)fascistiska fantasier” inte ”gör…SD som parti till en fascistisk rörelse i ordet strikta bemärkelse.” Populistiska rörelser kan dock ”ta del i fascistiska tillblivelser [Fleischer menar: göra folk till fascister, hjälpa fascister till makten] inte minst genom att eliminera andra politiska konflikter än dem som handlar om nationen kontra dess fiender”, och därför är ”[å]tskillnaden mellan fascism och populism…inte absolut”. Men de populistiska rörelserna har ”alltid stött ifrån sig de intellektuella. För högerpopulister räcker det tills vidare med negativa identifikationer för att upprätthålla bilden av den egna nationen.” Åtminstone på den sista punkten måste ju även Fleischer själv vara medveten om att han inte korrekt beskriver SD och jämförbara partier i Europa. Journalisten undergräver forskaren.

Populism tycks hursomhelst vara den term som den liberalsocialistiska opinionen och dess gamla intressemaskineri, SDs och dess europeiska motsvarigheters motståndare, för tillfället bestämt sig för att samlas kring som huvudsakligt vapen. Det är värt att notera att denna i sin sant populistiska retorik snart nästan totalt konforma motståndare därmed tycks börja överge de alltmer uppenbart missvisande övriga epitet man tidigare tillgripit – trots att den bakomliggande analys, eller snarare propagandamall, som föranledde användningen av dem kvarstår helt oförändrad.

Jag förkastar båda Fleischers ståndpunkter, och påstår att SD inte är populistiskt i den mening Fleischer avser och att populism i en annan mening som i viss mån men inte helt är tillämplig på SD och dess europeiska motsvarigheter kan förenas med intellektualitet. Även här hänvisar jag till tidigare inlägg, Till frågan om populismen och Sverigedemokraterna och populismen, i vilka jag försökt utreda de här relevanta och avgörande distinktionerna, och frilägga de centrala historiska linjerna.

Naturligtvis kan idag SD ha flera, rentav många populistiska företrädare. Men partiets idé, dess program, kan lika litet som dess europeiska motsvarigheters betecknas som populistiskt. De politiska och politisk-filosofiska traditioner de, som jag framhållit i andra tidigare inlägg, anknyter till, gör denna beskrivning missvisande. Jag har visat hur dessa traditioner kommer till uttryck i de ideologiska grundpelarna och deras inbördes förhållande.

I linje med sin förståelse av de fascistiska intellektuella menar Fleischer att det tidigare fanns intellektuella sverigedemokrater, men att dessa försvunnit efter att den nya partiledningen övergått från ett fascistiskt förflutet till populism. “Även om intellektuella figurer idag inte spelar någo synlig roll inom Sverigedemokraterna så har det tidigare varit annorlunda. Johan Rinderheim uppges ha varit en av partiets grundare, men försvann snart till Uppsala där han drev den lilla föreningen och tidskriften Virtus, som uppges ha haft Junge Freiheit som förebild. Sedan återkom han till Sverigedemokraterna där han spelade en ledande roll 1998-2008 och bland annat ansvarade för kontakterna med franska Front National. Hans influenser från den intellektuella nya högern i Europa passade dåligt ihop med den nyorientering mot högerpopulism som styrdes från partiets starka fäste i Skåne så Johan Rinderheim åkte ut.”

Fleischer säger dock inte uttryckligen att SD tidigare var fascistiskt eller mer fascistiskt (även om han påstår att den intellektuelle Partik Ehn har en bakgrund som ”nazist”). Men kanske menar han att det program Rinderheim medverkade till att utforma inte är populistiskt eftersom det tillkom före den nuvarande partiledningens tillträde. I vilken utsträckning Rinderheim är influerad av den nya högern kan jag inte bedöma. Jag har inte läst Virtus, och, viktigare: det framgår inte av det program som även i de för bara några år sedan publicerade versioner jag läst ännu sägs vara präglade av hans insats.

Enligt Fleischer förklaras frånvaron av intellektuell eller ideologisk  (jag måste här förbise de av Fleischer utelämnade komplexiteterna i dessa begrepp och deras historia, men deras betydelse för min kritik framgår av de tidigare inläggen) debatt i SD inte bara av den nuvarande föregivna populismen utan också av spänningen mellan den och den tidigare rinderheimska och ehnska intellektualiteten. Fleischer närmar sig här den typ av kritik från den nya generationen konservativa i Tradition & Fason som jag bemött i flera inlägg men som även kommer från vänster, och som går ut på att företrädarnas skiftande partimässiga och ideologiska bakgrunder skapat blott en eklektisk ideologisk mix.

Här finns, menar Fleischer, sakliga åsiktsskillnader. Den populistiska partiledningen har inte attraherat några nya intellektuella: ”Det närmaste man kommer är väl Tommy Hansson, som är gammal nydemokrat, medlem av Moon-sekten och veteran från den antisocialistiska tidskriften Contra, samt kanske militärhistorikern Stellan Bojerud. Dessa gubbar kan nog kallas intellektuella, men det är slående hur illa deras klassiskt mörkblåa profil går ihop med Sverigedemokraterna av idag. Den senare agiterar exempelvis på sin blogg för fler svenska soldater till Afghanistan, medan partiet förespråkar successivt tillbakadragande. Tommy Hanssons nyliberala syn på ekonomi, kombinerat med hans medlemskap i en udda koreansk sekt, gör honom nog svår att använda som ideolog för ett parti som vill profilera sig som folkhemskt.”

Mycket vore att säga om detta och jag måste utelämna det mesta. Bland det mer uppenbara är dock det minst lika slående faktum att Hansson och Bojerud trots sina i några även centrala frågor avvikande ståndpunkter valt att nyligen bli medlemmar i ett parti vars linje i dessa frågor de visste var en annan. Det säger mer om SDs styrka, om behovet av SD, om SDs förmåga att i kraft av just sin distinkta och unika ideologiska profil attrahera, assimilera och harmonisera personer med skilda bakgrunder, och om – i dessa personers fall – Ms och Alliansens ideologiska bankrutt, än om de nämnda spänningarna.

Det är givetvis fullt normalt att enskilda partiföreträdare avviker från partilinjen i en eller annan fråga. En annan sak som måste sägas är att även den rinderheimsk-ehnska falangen ibland gör det. Fleischer säger att Ehn skrivit ett manifest på brittiska Third Ways hemsida där han bland annat förespråkat medborgarlön. Detta är inte partilinjen. Och om Rinderheim verkligen var starkt influerad av den nya högern, skulle det utan tvekan lätt kunna föra honom i konflikt med det program i vars utarbetande han själv tydligen hade stor del.

Avvikelser som dessa är ju självklara inslag i demokratiska partiers inre liv och behöver inte alls vara något negativt. Jag har tidigare till stöd för min egen avvikande uppfattning framhållit partiveteranen Joakim Larssons protest i frågan om datalagringsdirektivet.

Fleischer menar att det på grund av den åsiktsbredd han pekar på kanske är “klokt av Sverigedemokraterna att hålla sig till populismen och undvika ideologin”. Han finner det symptomatiskt att SD “aldrig haft någon ideologisk tidskrift, bara SD-Kuriren vars nätupplaga nästan helt verkar bestå av kommentarer till händelser som redan omskrivits i dagspressen.” Han tror att ”[o]m de skulle starta en tidskrift för idédebatt skulle de nog få svårt att fylla den med innehåll.” Det är ”inte svårt att föreställa sig de interna strider som skulle blossa upp”. Och ”hur mycket som det än talas om att Sverigedemokraterna har byggt en folkrörelse, vilket de har, så hör man sällan något om studiecirklar”. För mig innebär detta en svårbegriplig underskattning av eller omedvetenhet om de ideologiska traditioner SD explicit anknyter till och de intellektuella resurser som därmed står till deras förfogande.

Det är naturligtvis riktigt att vi har svenska intellektuella som attraheras av fascismen. Än fler – i själva verket anmärkningsvärt många – attraheras dock med Rinderheim och Ehn av den nya högern, och på senare tid inte minst dess avknoppning identitarismen. Dessa ideologiska riktningar skiljer sig från fascismen på sätt som blir alltmer omöjliga att förstå eller vilja förstå från det liberala och socialistiska perspektivet, men som från alla andra utsiktspunkter är uppenbara. Men fascismen är ett komplext historiskt fenomen, och denna komplexitet är naturligtvis också något som sällan görs rättvisa i debatten. Det är inte förvånande att vissa strukturella likheter, beröringspunkter och överlappningar också finns.

Jag har i någon mån bland andra förment “högerextrema” strömningar försökt kontinuerligt studera och följa även dessa. Flera av de svenska företrädarna delar såvitt jag kan se vänsterns och liberalernas uppfattning att SD är populistiskt. De menar att partiet på grund av kompromisser och bristande radikalism är ett otillräckligt partipolitiskt alternativ. Jag kan inte frigöra mig från intrycket att de inte förstått djupet och rikedomen och därmed tillräckligheten i de traditioner på vilka SD bygger, och potentialen för vidgning, fördjupning och vidareutveckling av ideologin i linje med den hittillsvarande inriktningen.

Såvitt jag kan se har SD på det hela taget gjort sådant som är rätt i sig och nödvändigt i det samtida svenska politiska klimatet. Det finns naturligtvis alltid en risk att detta kan ändras i framtiden, men de problematiska inslagen hos det föregivna alternativ jag här diskuterar kommer inte vara mindre i en sådan situation: vad som krävs är i så fall endast en uppstramning enligt de egna historiska, ideologiska riktlinjerna. Jag förnekar inte alls att den nya högern fört fram en del viktiga delsanningar, och har därför några länkar till denna riktning här i bloggen. Dessa delsanningar är sådana som kan upptas och ofta har upptagits – om de inte redan funnits där, vilket oftast, ja nästan alltid visar sig vara fallet – inom de historiska ramarna för den ideologiska helhet jag försvarar. Det är legitimt att grupper intresserar sig för och odlar dem. Men som jag förklarar på About-sidan står jag långt från den nya högerns grundläggande filosofiska antaganden, som jag tycker borde diskuteras mycket mer än vad som nu är fallet på exempelvis Motpol – givet dessa antagandens på flera punkter mycket speciella karaktär är det förvånande att så inte sker i större utsträckning.  Av detta skäl har jag naturligtvis inte sett det som någon svaghet att SD inte följt med Rinderheim till detta läger, om han nu verkligen gått dit (det bör tilläggas att Rinderheim såvitt jag förstår inte, som Fleischer säger, “åkte ut”, utan själv valde att lämna partiet).

Jag vill betona att de problematiska ståndpunkter jag här avser, och som jag kan återkomma till och specificera i ett separat inlägg, är sådana som är problematiska inte därför att de avviker från den politiska korrektheten utan alldeles oavsett förhållandet till denna korrekthet. Och mina invändningar har också att göra med den form och stil som alltför ofta präglar Motpol, inte bara med en del av innehållet. Även den musik de ibland diskuterar säger något inte alltid helt förtroendeingivande om deras själstillstånd.

Uppenbart är nu i alla fall att SD behöver tydligare manifestera sin som det idag onekligen fortfarande ibland kan se ut inte sällan blott latenta intellektuella och ideologiska sida, och att en vidgning och fördjupning är nödvändig. De problem vi här står inför har naturligtvis också att göra med det jag behandlat i mitt inlägg om Sverigedemokraternas kompetens. Fleischers intryck av de intellektuellas frånvaro beror naturligtvis i hög grad på de fullt begripliga faktorer jag där nämnt.

Dansk Folkeparti har, menar Fleischer, en fördel genom sin tillgång till Tidehverv-rörelsen och dess tidskrift, med Krarup och andra: “Någonting liknande finns inte i Sverigedemokraterna, eller ens i dess närhet”, påstår han. Vad han egentligen säger är att SD saknar tillgång till en intellektuell kultur i vidare mening som kan uppbära och stödja partiets politik och ideologi. Detta är en obegriplig, ja absurd uppfattning, som bara kan förklaras av historielöshet.

När Fleischer spekulerar “om möjligheterna att det nya riksdagspartiet i framtiden kan knyta till sig en klick av intellektuella”, blir slutsatsen att det för tillfället är svårt att tänka sig en framtid där partiet lyckas med det. ”De sverigedemokrater som trots allt intresserar sig för idédebatt får blicka ut ur partiet.” Och Fleischer tror att många blickar just mot ”de håll som har mer gemensamt med klassisk fascism, särskilt det livaktiga Motpol.nu. Men därifrån går det inte att värva folk.”

Om de gör det så är det, alldeles oavsett frågan om de delsanningar som kan återfinnas där, ett beklagligt missförstånd om de gör det på grund av en upplevd intellektuellt-ideologisk brist i det egna partiet. I vilken utsträckning Motpol sitter fast på sitt håll är väl delvis en öppen fråga, det handlar om en bloggportal och trots att en tydlig strävan finns att samla det hela under identitarismens enande beteckning representerar de individuella bloggarna ett ganska stort åsiktsspektrum som också går utöver denna. Några verkar vara ganska normala konservativa. Hos flera finns mycket som är bra – kommentarer, analyser, historiska artiklar, författarporträtt o.s.v. av stort värde – och några skriver även uppskattande kommentarer här, trots min kritik. Man kunde onekligen hoppas att de lösgjordes från den nya högerns och identitarismens problematiska sidor och förbättrade och fördjupade förståelsen av det de nu inte alltid men tyvärr alltför ofta tycks om inte förkasta så åtminstone i alltför hög grad ignorera. På så sätt kunde det värdefulla innehållet räddas in i en annan och bättre åskådningsmässig helhet. Det finns anledning att återkomma till dessa skribenter (bland annat för att fortsätta försöket att dra fram dem ur anonymiteten).

Det finns många fler intellektuella än Fleischer tror av mer vanligt slag, såväl borgerliga konservativa som besvikna socialdemokrater, som inte står långt från SD. Men Fleischers spekulationer om Motpol är under alla omständigheter viktiga, och faktiskt inte minst därför att denna portal, eller åtminstone flera av dess bloggare, såvitt jag vet nästan ensamma representerar den ursprungligen franska nouvelle droite i Sverige, en europeisk strömning som trots dess brister alltså också lämnat viktiga bidrag som måste diskuteras och som man måste förhålla sig till. Den nya högern har länge varit starkare, bredare och djupare i flera länder än vad som framgår i mainstream-media och i forskningen, den har många etablerade representanter, och inte minst har den övat inflytande på såväl mer som mindre nationella partier (den nya högern försvarar en äldre – och mer genuint europeisk – linje av europeisk federalism). Fleischer har även publicerat några korta journalistiska översikter och analyser av de senare och deras ideologiska profiler i Europa, och därvid gjort en åtskillnad mellan de partier som står under inflytande av den nya högern eller liknande idéer och de som inte gör det. Det kan finnas anledning att återkomma till dessa inlägg.

Vad jag har försökt säga i min dialog med några av dem som tillhör detta läger är i mycket detsamma som det jag länge sagt till företrädare för den borgerliga kulturkonservatismen. Nämligen att det finns ett helt ideologiskt eller mer allmänt intellektuellt, filosofiskt, ja kulturellt fält som breder ut sig bortom inte bara dikotomiseringen av ”fascism” å ena sidan och den politisk-korrekta liberalsocialismen å den andra, utan även bortom dikotomiseringen av ”fascismen” och vad Fleischer kallar ”den mer salongsfähiga kulturkonservatism som återfinns hos Axess” och som enligt honom ”andra sverigedemokrater verkar mer förtjusta i”. Förståelsen av detta fält, dess storlek, dess rikedom, dess framkomlighet, är av någon anledning i Sverige fortfarande utomordentligt bristfällig, inte bara hos dessa interlokutörer utan i debatten i allmänhet.

Liksom Motpol kommer, från ett annat håll, även Axess under Johan Lundbergs ledning ibland i vissa avseenden nära vad jag här talar om. Fleischer citerar vad Nydahl skrev före vad jag förstår är en beklaglig brytning med Lundberg: ”I Sverige har vi, tack och lov, en tidskrift som Axess, där denna uppgörelse [med kulturradikalismen] kan äga rum. Men något som i rikspolitikens mitt motsvarar Søren Krarups arbete har vi inte. I femtio år har hans författarskap och övriga skrivande befunnit sig i spetsen för denna strid. Kulturradikalismen och all postmodern teoribildning har ännu idag total hegemoni i Sverige. Både riks- och lokalpressens kultursidor lunkar på i samma gamla spår. Inspiration kan man däremot hämta i Danmark.”

Jag instämmer i detta. Men om Motpol på några punkter går i fel riktning, går Axess för det mesta ännu inte tillräckligt långt i rätt. Fleischer tror att det även här är svårt att ”få napp”, men återigen är det självklart en öppen fråga, något som beror på hur de aktuella individerna, vår samhälleliga verklighet, och givetvis även SD utvecklas. Jag tror mig kunna säga detta med viss säkerhet, eftersom även jag själv länge befunnit mig i just detta kulturkonservativa läger, diskuterat på djupet med det under flera årtionden, och försökt att få det att ta ytterligare steg och därmed bli mer konsekvent.

I sak tycks man numera mycket ofta dela SDs ståndpunkter. De seminarier och debatter man på den senaste tiden arrangerat har till en huvuddel, direkt och indirekt, handlat om SD. Men förvisso har många av deltagarnas tematik av de lättbegripliga men ohållbara skäl jag analyserat i tidigare inlägg varit inriktad på SD som “problem”. Den gamla tröttsamma och barnsliga ”ska vi ta debatten eller ej, och om, hur”-frågan hänger fortfarande i alltför stor utsträckning kvar. Det gäller, som en del av ett ad hoc-artat men fast och tvingande decorum, att alltid på något sätt markera att man inte överskrider gränsen.

Här finns ju också många som insisterar på att vara liberala, några i Johan Norbergs mening, andra i Per Ahlmarks, något som introducerar en ständig, påfallande halvhet i eller avvikelse från den kulturkonservativa hållningen. Och samtliga delar i tysthet den typiska gamla globala vänsterutopismen på det sätt borgerligheten alltid ofta gjort det. De har här ännu inte riktigt förmått bli mer genuint konservativa utan stannat i en blott nominell konservatism – neokonservatism – som för det mesta bara döljer samma liberalsocialism. De har inte orkat eller förstått nödvändigheten av att ta tag i uppgiften att artikulera ett konsekvent, realistiskt alternativ till denna för den problematiska huvudströmningen i den västerländska moderniteten konstitutiva ideologiska grundvision.

Avståndstagandet från SD beror som jag ser det på en nästan genomgående otillräcklig förståelse av 1900-talshistorien och dess innebörd. Utifrån min förtrogenhet med den värld i vilken dessa intellektuella formats tror jag inte att fram till den punkt där vi nu befinner oss, efter den europeiska och nu även svenska scenens förändring, någon mauvaise foi varit involverad, av den typ vi finner hos enkla propagandister och mediamanipulatörer. Därför förtjänar deras arbete erkännande och stöd. De har med full uppriktighet sett så långt och så klart de kunnat, utifrån det konservativa paradigmet sådant detta återetablerats i Sverige. Det är inte dåligt. Man ska komma ihåg att det inte alltid varit självklart att det skulle kunna finnas något sådant överhuvudtaget i vårt land. Axess är helt enkelt med dagens svenska mått ofta en mycket bra tidskrift – och en som jag också själv både medverkat och recenserats i.

Det är först nu de ställts inför en ny utmaning, en utmaning som, om den nuvarande utvecklingen fortsätter, bör bli ett verkligt test. För första gången erbjuds inte bara ett intellektuellt och ideologiskt alternativ av den typ Samtidsmagasinet Salt när det var som bäst representerade, utan också ett partipolitiskt. De områden man har gemensamt med SD torde bli tydligare för dem. Nya broar kommer rimligen byggas, mycket av motståndet uppges. Men detta beror som sagt naturligtvis också på hur SD utvecklas!

Många goda ansatser finns till att övervinna dessa begränsningar. Men hos några i Axess-lägret är steget ofta fortfarande alltför kort till de förbluffande ytligheter om även de allra mest centrala och grundläggande ting i världsskeendet, samtidshistorien och det inte alltför avlägsna förflutna som man ännu får höra från vanliga moderater, kristdemokrater och andra i borgerligheten. Det finns ett tröghetsmoment här som ibland, i ljuset av den intelligens och utbildningsnivå som de flesta äger, är litet svårt att förstå.

Jag tror det finns en god vilja, rentav en längtan att nå fram till fördjupning och konsekvens, till att på allvar kunna göra effektivt motstånd mot en verklighet de genuint lider under. Idag är det ju de facto bara de mer eller mindre nationella partierna i Europa och till dem knutna intellektuella som gör det, som driver på i en reellt konservativ riktning. Men så länge de sitter fast inte bara i ideologiska låsningar, personliga hänsyn och i deras omgivning inbyggt strukturellt tvång utan också i en med allt detta sammanhängande problematisk historiografi – historien är ju ett avgörande område just för konservativa – blir det omöjligt att undvika även de mest flagranta motsägelser.

En del av den borgerliga och framför allt den mer explicit konservativa och kulturkonservativa debatten i Sverige tycks idag ofta balansera på gränsen till uppgivandet av det allt märkligare och i flera fall påtagligt krystade avståndstagandet från SD. Men eftersom den av en rad komplexa orsaker ännu inte förmått överskrida denna gräns, förblir den tyvärr till stor del teoretiskt såväl som sakligt ovidkommande. Den reduceras till illustration och dokumentation av dessa hämmande faktorers verkningssätt.

Sakernas tillstånd nödvändiggör i allt högre grad ett accepterande av SDs problembeskrivning och problemprioritering, men ingen har ännu orkat ta steget att bejaka SD som vad som åtminstone i avsevärd utsträckning borde kunna bli framtidens självklara partipolitiska lösning – framtidens partipolitiska vehikel för just den kulturkonservatism man försvarar.

Och, tillägger jag, för en fördjupad, vidareutvecklad och mer konsekvent kulturkonservatism, frigjord från det i dessa kretsar segt kvardröjande globalistisk-liberala 1900-talsarv som man inte tycks kunna se hur bjärt det kontrasterar mot de egna värderingar man ofta på så utmärkt sätt artikulerar och försvarar.

Vad vi behöver är därför, sedan vi lämnat den i dagens former alltmer uppenbart utarmade liberalismen och socialismen därhän, ett inmutande av det stora och alltför okända territorium som innehållsligt skiljer sig från såväl Motpol som Axess. Det är, som jag tidigare sagt, vad jag tror Samtidsmagasinet Salt skulle ha kunnat göra i den svenska debatten, och det är vad jag i den här bloggen såväl som i andra och tidigare publikationer försökt göra. Detta fält representerar den med SD kongeniala intellektuella och ideologiska kulturen. Gör man sig väl förtrogen med det, blir det åter väl synliggjort, är det fullständigt omöjligt att påstå att det finns någon otillräcklighet i de intellektuella eller ideologiska resurserna.

Och man förstår också varför även ett visst slags socialdemokrater, och socialdemokratiska intellektuella, i allt större utsträckning kommer kunna känna sig befryndade med ett SD som är fast etablerat här. Som jag tidigare framhållit är detta idag lika intressant som vad som sker med den höger Fleischer felaktigt begränsar sig till.

Fleischer har dock naturligtvis rätt i att det fortfarande finns en brist på intellektuella i SD. Men vad som behövs är intellektuella av rätt typ, och jag påminner därför om de nödvändiga distinktioner jag gjorde i mitt inlägg om själva begreppet intellektuell. Partiet är fortfarande litet, förra årets framgång var snabb, och hela organisationen måste utvecklas på ett sätt som motsvarar det nya läget. Det är utan tvekan en bit kvar till den allmänna partikultur som i framtiden kommer krävas. SD måste ju nu inta och växa in i rollen av en fullt mogen och kulturellt kompetent, med tiden mer framträdande och ledande aktör på den nationella och internationella scenen. Man önskar därför att partiet så snabbt som möjligt blir en bred, öppen, utåtriktad rörelse med en rik och vital intern debatt, inklusive en ideologisk sådan på hög nivå. Det är utan tvekan centralt för konsolideringen av den hittillsvarande framgången och därmed för fortsatt framgång och det avgörande, reella inflytande som hela verksamheten syftar till. Det står inte, i det större och längre perspektivet, i motsättning till ideologisk enhetlighet och en fast politisk kurs, utan är bara ett nödvändigt moment i utvecklingen mot att bli ett stort och med tiden dominerande parti. Den nödvändiga styrningen återkommer i ett senare skede i annan form, på högre nivå. Fleischers föreställning om de splittrande inre strider som skulle utbryta om SD startade en tidskrift för idédebatt är överdriven.

Och inte heller skulle det vara svårt att fylla en sådan med innehåll, när tillräckligt många intellektuella börjar få upp ögonen för och göra sig förtrogna med de traditioner, tänkare och skolor jag här åsyftar. Fleischer underskattar vad han avfärdar som den populistiska partiledningen. Några i den kan säkert visa sig avvaktande, men som helhet är den såvitt jag kan se på intet sätt avvisande mot den intellektuella sida av partiets arbete som man utan tvekan inser är inte bara nödvändig för framtiden och i största allmänhet, utan en essentiell del av partiet och av vad som historiskt skapat det. De vet att det nära partiet alltid funnits mängder av intellektuella, personer som tänkt om och kring partiet och dess politik även om de inte synts bland de aktiva företrädarna. Vi kommer definitivt få se satsningar av just det slag Fleischer tror innebär risker för partiet.

Det är intressant att ta del av vad en av de två nya intellektuella Fleischer erkänner att den nya partiledningen attraherat säger i sin senaste bloggpost. Stellan Bojerud skriver om sin nu avlutade tid i riksdagen: ”Jag har för drygt tio år sedan varit riksdagsersättare för (m) och kan därför göra jämförelser. En jämförelse faller ut till SD:s fördel. Erik Almqvist, Mattias Karlsson, William Petzäll och Richard Jomshof är namn som borgar för spänstigt intellektuella meningsutbyten.” Och: ”Sammanträdena är ytterst effektiva och målinriktade. De som tror att det sjungs kampsånger och hetsas mot invandrare, har blivit djupt lurade av gammelmedia. SD:s riksdagsgrupp har sammantaget den högsta utbildningsnivån bland riksdagens partigrupper.”

Fleischer tror “tills vidare” inte att SDs kulturpolitik behöver “tas på särskilt stort allvar”. Det är utan tvekan en fråga nära relaterad till den om förefintligheten av intellektuella. Jag har här tidigare uttryckt uppfattningen att kulturpolitiken hittills varit jämförelsevis rudimentär och befinner sig i en process av komplettering och utveckling. Det möjliga SD jag ser framför mig och som är det jag tror på och vill försöka bidra till att förverkliga är ett parti som kan överta regeringsmakten i kraft av att det bättre än de av ideologisering (i den i tidigare inlägg förklarade problematiska meningen), allmän okunnighet och dubiösa intressen förstörda gamla partierna förmår genom en nyskapande traditionalism uppbära och representera den klassiska europeiska kultur- och bildningstraditionen, inklusive dess nationella variation och med kvalificerad öppenhet även för andra kulturer enligt den “högre kosmopolitismens” principer. Och som därför kan förstå, vägledas av och förverkliga vissa specifika ordningens och frihetens principer som genom århundradena utkristalliserats inom denna kulturtradition.

Detta är en tradition som jag menar att Axess ännu inte riktigt nått fram till och Motpol lagt sig alltför långt vid sidan av. Och att åter tillägna sig den på det sätt och i den utsträckning jag menar är önskvärt kräver intellektuella av ett slag som liberalismen och socialismen i allt högre grad saknar, i det de förfaller till tomt regurgiterande av den politiska korrekthetens färdigformulerade fraser.

Men dessa intellektuella finns och kommer bli fler. Det är i själva verket redan tid att att vända på frågan i Flashback: ’Intellektuella i sjuklövern?’ Fleischers rubrik – ’Varför det inte finns några intellektuella i Sverigedemokraterna’ – är konstaterande, men, som jag har visat, på otillräckliga grunder. Vi går mot den punkt där vi i stället kommer kunna sammanfatta och tillämpa på Sverige de analyser som gjorts av med SD befryndade intellektuella i många länder, i ett inlägg med rubriken ’Varför det inte finns några intellektuella i sjuklövern’.

Sverigedemokraterna och Stureplan

Ursprungligen publicerat 3/10 2011 (Politics)

Det är ett jävla gnäll här nere i kloaken om SDs festande, stureplanskvällar, alkoholkonsumtion.

Man kan förvisso ha legitima invändningar mot just Stureplan. Men mer allmänt är jag förvånad över den dystra nykterhetsfanatiska och frikyrkliga puritanismen. Jag trodde den var begränsad till sjuklövern. Den är eller var åtminstone länge groteskt överrepresenterad i riksdagen. Den där trista, hämmade präktigheten där ingen får göra något litet misstag eller snedsprång, aldrig ha någon minsta fläck i sitt förflutna, och framför allt aldrig någonsin ta ett glas vin eller två med sitt umgänge.

Den innebar en oförmåga att skilja mellan det viktiga och det oviktiga, det centrala och det perifera, det essentiella och det skenbara i moralen. Det var därför en lättnad även i detta avseende när SD, ett normalt, mänskligt, avspänt parti, kom in i riksdagen. En gång i tiden försökte jag bidra till att flytta KD från Jönköping till Europa. Det gick inte. Här var M åtminstone bättre.

Men nu visar det sig att samma attityd, denna barbariska, skräckfyllda spänning mellan måttlöshet och absolutism, denna tunga, mörka fanatism, denna moralistiska futtighet, är utbredd även i Flashback-kloaken, ja i anonymitetskulturen i allmänhet, även bland sympatisörer eller tidigare sympatisörer till SD.

Man bölar och ylar och stönar just nu oavbrutet om det stora sveket, hur man överger partiet, hur partiet är slut. Den ettriga råttan Ezzie ligger i med pluttfjuttiga pekpinneutryckningar i dessa skitfrågor.

Parliament Princess är partyglad! Erik Almqvist bråkade med politisk-korrekt personal på en klubb, efter att ha tagit några glas! Kent Ekeroth har haft trettioårsfest! Jimmie Åkesson har fångats på bild med två kvinnor! Hu! Fy!

Är detta på allvar? Vad är det fråga om? OK, det var synd med William Petzäll. Det var tydligen värre än vi trodde. (Men varför lämnade du partiet William? Du förstod ju att ditt problem var allvarligt, och därför måste du ju också ha förstått att det var nödvändigt för partiet att på något sätt förflytta dig. Tror du inte längre på det du sa i riksdagen, när jag skrev uppskattande om dig förra hösten och frågade mig om du var släkt med den icke obetydlige professorn i praktisk filosofi i Lund på fyrtio- och femtiotalet, Åke Petzäll, grundaren av Institut international de philosophie och tidskriften Theorias förste redaktör? Och när jag visade förståelse vid incidenten tidigare i år? Har du plötsligt ändrat åsikter? Varför i så fall? Det ger ju ett mycket konstigt intryck.)

Och visst, många unga SDare har en del att lära, alla har ännu inte nått fram till den mogna alkoholkulturen, till förmågan att dricka civiliserat. Men vad är det här för sura gnällmoralister? Var kommer de ifrån? Så här kan vi inte ha det.

Kom här nu, både ni som gnäller och ni som dricker lite för mycket ibland och bullrar lite för sent på nätterna. Lyssna på farbror Jan Olof.

Jag har visserligen under hela mitt vuxna liv varit intresserad av yoga och meditation och därför gradvis minskat ned på alkohol, numera blir det bara några enstaka gånger per år. Jag är också för det mesta vegetarian. Och jag rekommenderar alla att slå in på denna väg.

Men jag är samtidigt realist och humanist. Jag vet att människor utvecklas gradvis och ofta långsamt. Även för mig är det därför viktigt med en sund allmän kultur av mat och dryck i samhället.

Och fram till mitten av åttiotalet var även jag intresserad av främst vin, läste mycket om det, och drack en del, för det mesta förhoppningsvis inte för mycket, men en del. För vinets skull. På den tiden var vinkulturen till mycket större del fransk än den är nu. Mängder av franska viner tappades exempelvis på butelj här i Sverige vilket sänkte priserna, mindre kända men ofta utmärkta slott som nu aldrig syns till, eller, om de undantagsvis gör det, som buteljimporterade ligger i en helt annan prisklass.

Hursomhelst, jag var med när Stureplan skapades. Sextiotalsvänstern hade sin egen puritanism och den hade satt sin prägel på Stockholms restaurant- och nattliv under sjuttiotalet. Stockholm är en gammal europeisk kulturstad. Den hade naturligtvis sin egen historia och sina egna traditioner av restaurant- och nöjesliv på alla nivåer sedan århundraden. Sin egen delaktighet och variation av världens mat-, dryck- och nöjeskultur. Men sjuttiotalet var dystert på det här området. Gamla fina restauranter som i de flesta fall nu tragiskt är borta fanns visserligen kvar, helt oberörda levande sitt eget liv från gångna tider. Men i övrigt var det färglöst. Detta var, när allt kom omkring, träskornas och miljonprogrammets tid. Vänsterideologin formade programmatiskt alla områden, inklusive detta.

Men vid åttiotalets ingång bröts denna dysterhet. TV sände ett inslag med Mats Gellerfelt i kostym och med ett glas (vitt) vin på det nyöppnade Café Opera. Han satt ensam vid ett bord så att det liknade ett slags presskonferens där något nytt viktigt tillkännagivande skulle ges eller utspel göras. Och mycket riktigt, Gellerfelt förkunnade, med sin omisskännliga förening av kaxighet, bombasm och även viss autentisk tyngd, för alla som ännu inte fattat det – och det var de flesta, åtminstone inom kulturlivet och litteraturen som han främst skjöt in sig på – att ”sextioåtta är över nu!”

Maria-Pia Boëthius förfasade sig skräckslagen i Tidningen Vi och vädjade om hur nödvändigt det nu var att vi alla höll ihop och höll om varann inför dessa nya kalla vindar från andra sidan Berlinmuren.

Vi som då tillbringade en eller annan kväll och natt där, och på de andra ställena upp mot Stureplan, insåg alla att en ny standard måste sättas eller återupprättas för ton, klädsel, konversation, tänkande efter förfallet. Ja, ja, många var yuppies och ytliga och förflackade, det är riktigt, och det var inte bra. Men alla var inte så. Några såg djupare. Att det också var något viktigt som verkligen behövde (re)introduceras i stockholmslivet. Och de pluggade och jobbade samtidigt hårt.

Så det är OK att festa med stil. Även om Stureplan tyvärr har förändrats och blivit till ett mycket tvetydigt begrepp i Stockholm. Avarterna är lätta att se. Så det gäller att komma ihåg vilka kraven är i sammanhang som dessa, inte minst för politiker. Det får absolut inte bara vara Stureplan.

Ni som kommer från andra delar av landet: har ni upptäckt kvarteren kring Odenplan och St Eriksplan ännu? Nära Odenplan låg förr universitetet. Här finns caféer och restauranter kvar från den tiden. Och mycket kultur, även om Jones antikvariat har försvunnit. Har ni prövat Wasahof på Dalagatan?

En och annan excess är naturlig, måste tolereras. Men fest och alkohol är kultur som så mycket annat. När detta insetts och uppnåtts, blir balansen den rätta. Det är från den ståndpunkten vi bör ta avstånd från både puritanerna och missbruket. På sikt måste vi få bort hela den otroligt seglivade mentalitet, särskilt dominant i riksdagen, som fortfarande skapar båda dessa problem.

Det är inte bara missbruket som måste bort. Den moralistiska puritanismen måste också bort. Så lägg av med gnället nu. För helvete.

Tino Sanandaji

Originally published 17 July 2011 (Politics)

The Kurdish-Swedish economist, Tino Sanandaji, who is currently a doctoral student at the University of Chicago and who appeared at the recent seminar about multiculturalism organized by Axess in Visby which I mentioned in my post ’Almedalen’, reiterates in a blog post in English the arguments I supported in my post but also reveals what can now clearly be seen to be the weakness of his position.

Sanandaji is right that ”multiculturalism has failed”; that it has been replaced at least by some of those who no longer believe in it by ”anti-anti-multiculturalism”; that when we speak about the problems of multiculturalism we define culture as ”the informal rules of the game of society, informal institutions, etiquette, traditions, norms and values as opposed to superficial cultural expressions such as what food you eat and what music you listen to”; that ”if you have different rules for different people”, as the multiculturalist ethnic separation and ”institutionalized segregation” prescribes, ”society doesn’t function smoothly”; that multiculturalism is poorly thought out and that in all likelihood its proponents do not themselves realize its full implications; that multiculturalism hurts immigrants, who are often unable to integrate, who fail to ”learn all the many subtle rules which guide life in Sweden” and are unable to ”add a Swedish identity to the one they already have”; that those immigrants are often ”embittered, and react by adapting the ghetto-culture of the United States, as a way to mark distance to mainstream society”, that ”[t]he personal consequence for immigrants from being unable to integrate is mass unemployment, low income, crime ridden neighborhood, and social isolation”.

Sanandaji is also right that multiculturalism has been promoted not just by the socialist left but by ”left-libertarians” (specified by Sanandaji in a comment as cultural Marxists), who ”promise immigrants that they can migrate to Sweden and maintain all their traditions and norms and behavior from Afghanistan and Albania, without any cost to themselves”, that ”the left-libertarians have bullied the right into proposing open borders, in order to prove they are not racist”; that ”[t]his policy has never been attempted by any country in modern history”; that ”[o]pen borders is a social experiment on the grandest scale, yet its proponents have hardly thought it through, other than through clichés and slogans”, and that ”[n]ot surprisingly, open borders does not have any electoral support in Sweden”.

Finally, he is right that ”the solution to the obvious failure of multiculturalism is for Sweden to regain the cultural self-confidence it requires to integrate immigrants”, that ”[a]s an immigrant it is impossible to integrate into nothingness, you need a clearly defined pole of Swedish culture, which must be open to immigrants, in order for more to gravitate towards Swedish culture and be accepted into society”; that integration does not mean immigrants have to give up their native identities, that multiple identities are possible; that left-libertarians are dogmatically obsessed with open borders.

These are all excellent and centrally important points which I fully endorse. But contrary to Sanandaji’s Visby presentation, the blog post clearly displays weaknesses that unfortunately cannot be ignored.

First of all, Sanandaji’s understanding of culture and rules seems superficial in a way that unduly confines the analysis of multiculturalism within limits set by the economist’s perspective. His statement that ”[t]he rules imbedded in culture are to a large extent there in order to reduce transaction costs in a society” of course implies that the culture that the rules are embedded in is something more than the rules themselves, yet the formulation that the purpose  of the rules produced by the culture is to a large extent to reduce transaction costs seems to tend in a somewhat reductionist direction which is hardly helpful for the understanding and analysis of multiculturalism or the multicultural society.

This may be too negative an interpretation, yet it does seem to me the tendency probably accounts to some extent for Sanandaji’s problematic view that ”the people hurt most by multiculturalism are immigrants”. This can be so only in a very limited perspective. It is of course true that many immigrants who are unable to integrate are hurt by multiculturalism. But the statement is shallow in view of the demographic development in the Western countries that receive the immigrants. If present developments continue, the immigrants with their respective cultures will within a not too distant future become majorities in Western Europe as well as in the United States. Not just allowing but encouraging an ever growing flow of new immigrants to maintain their native cultures, and discouraging cultural integration, multiculturalism hurts non-immigrants, the ethnic white populations of the West as well as their culture (and those of other origins who have truly become parts of that culture), much more than the immigrants.

Sanandaji is also utterly unrealistic in his view of both the possibility and the actuality of integration. ”[H]undreds of thousands of immigrants in Sweden have integrated and adopted multiple identities, which proves my point. We just need the other half [the hundreds of thousands of immigrants who have not done so] to do the same”. But it is true that many immigrants have successfully integrated, and Sanandaji rightly stresses this. ”Learning Swedish doesn’t mean you have to forget your native language. Learning the informal rules which guide work and social life doesn’t mean you have to forget the rules from your home country. You can be proud of your Kurdish heritage, but simultaneously proud of your Swedish upbringing and citizenship.” Sanandaji is also right that more will do so with the solution he proposes, the stronger assertion of Swedish cultural identity.

It seems to me this solution would perhaps be sufficient if at the same time the current mass immigration is stopped and the demographic trend with regard to ethnic Swedes is reversed. Vast and difficult questions are involved here which I cannot embark upon a discussion of in this post. But with the current rate of immigration on the one hand and demographic decline on the other, the suggested solution can hardly be enough. The unmanagable numbers of new immigrants already often do not have the motivation to adapt to and integrate into a vanishing culture.

It is astonishing that Sanandaji, who now lives in the United States, maintains illusions about that country that could perhaps to some extent  still be entertained in the Reagan era but which are today obviously and increasingly absurd. He does write that e pluribus unum is ”the historical American ideal”, but at the seminar he made it perfectly clear that he thinks the ideal is still being realized today, that all American citizens share an Anglo-American culture, the one established by the British colonists and the Founding Fathers.

If that is so, where does ”the ghetto-culture of the United States” which Sanandaji complains about both in the blog post and in the seminar come from? It is of course produced by mechanisms in the United States similar to the ones he describes as being at work in Sweden (and, of course, by the same entertainment moguls and for the same purposes). Latino immigrants are currently taking over or “reconquering” large parts of the South-West including California, insisting on keeping to their own culture (which is still in important respects Western!), and displaying open and sometimes violent hostility against the allegedly unifying Anglo-American, i.e. basically and originally British and European, culture and its bearers. Similar long-standing and well-known tendencies can be found among the black ”minority” which, together with the Latinos and others, will soon have outnumbered the white Americans of various European origins if the current developments are not reversed. The fact of American disintegration is well-established and has long been thoroughly documented by scholars. America is quite as much in need of the cultural assertion Sanandaji recommends as is Sweden – and not just in order to reduce transaction costs, but to preserve and renew the deeper values of its historical civilization.

Then there is the issue of ”classical liberalism”. This, as used by Sanandaji, is a vague concept. While distinguishing ”classical liberalism” from ”left-libertarianism” (represented in Sweden today by, for instance, Johan Norberg and Carl Rudbeck) and rightly rejecting the latter, he includes in the concept of classical liberalism not just classical libertarianism, not just the late eighteenth-century liberalism and its philosophical predecessors, but also John Stuart Mill.

Sanandaji is right to point out that ”classical” liberalism does not support the ”insane idea” of open borders. This point is well taken and easily proven by reference to Smith and Burke. But Sanandaji underestimates the radical, combined rationalistic and romantic inspiration and impetus of much else of what he evidently regards as ”classical” liberal thought, which in the course of the nineteenth century, and already in liberals like Bentham, Ricardo, James and John Stuart Mill, Bastiat, Say, and Cobden, manifested themselves in conceptions which cannot be described as anything but utopian. In the light of such cases, the transition from ”classical” liberalism to ”left-libertarianism” appears perfectly natural and logical.

Sanandaji’s preferences in terms of party politics at least become comprehensible in view of these weaknesses in his analysis. He hopes to be able to persuade what he misleadingly calls “the right” in Sweden to adopt what he thinks is “classical” liberalism, and to apply it to end the ideology and the policies of multiculturalism. He finds the “reform agenda” of Reinfeldt and Borg “urgently needed”. What precisely does he have in mind here? Reduced taxes, no doubt. More privatization. But he will have to be more specific with regard to much else that we know is on the same agenda. How about more integration into the increasingly Sovietized EU? More adaptation to the dictates of the old socialists in the IMF? More globalism in general? Here Sanandaji, taking the positions he does on borders, cultures, and integration, surely must draw the line.

Still more directly pertinent to his main agrumet:  how about the further increase in Europe’s most extreme mass immigration – the current mass immigration as such? In an earlier article in Svensk Tidskrift, Sanandaji does question the current level of third world immigration, with regard to its effect on the economy and immigrant support for leftist welfarism. It would have been helpful to add reduced immigration per se to what is now his explicit plea only for integration by means of Swedish cultural self-assertion. Without it, the latter will, as I have shown, hardly be enough.

How will the Swedish “right”, i.e. the Reinfeldt government alliance, persuade the increasingly dominant – culturally as well as numerically – immigrants to vote for it and its agenda? This is one of the problems Sanandaji himself addressed in Svensk Tidskrift: the truth is that they will rather consolidate indefinitely the high-tax welfare state that Sanandaji opposes. And how will Reinfeldt’s government, itself known from the outset for its drastic lurch to the left (cultural Marxist, left-libertarian etc.), ever be able to implement the mentioned agenda if its new coalition partner will be the often quite extremely leftist Green Party?

The only theoretically conceivable way for the right to succeed in what Sanandaji wants it to accomplish with regard to integration is an agreement with the Sweden Democrats. But precisely this is what Sanandaji now says it is his very purpose to forestall. Since the Sweden Democrats made clear that they were ready to accept Reinfeldts tax reductions if Reinfeldt accepted their immigration policy or parts of it, this stance makes it unclear to what extent Sanandaji opposes the current immigration, in terms of numbers.

”Some people have come up to me, said that they agreed with me, but expressed concern that I was helping the anti-immigration party The Sweden Democrats”, Sanandaji writes. ”The truth is the opposite.” Indeed, Sanandaji attempts to ”offer an alternative to the Sweden Democrats, to keep voters who observe that Sweden’s current policies are not working but who do not dislike immigrants from being forced to abandon the right.”

This is of course the same move we have already seen Merkel, Sarkozy, and Cameron make, and they were all mentioned by Sanandaji in Visby. He is certainly right that the Swedish “right” too must follow the Sweden Democrats or perish. He is also right that they are currently choosing to perish, and, to judge not just from their current immigration deal with the Greens but their signalled further regular government alliance with them, they are doing so very consciously. For even if they don’t understand or care about the destruction of Swedish culture and the disapperance of the Swedish people, surely they must understand that the continued mass immigration will forever make tax reductions, the reduced welfare state, and what with the peculiarly Marxist-influenced Swedish terminology they call the ”bourgeois” values forever impossible. (The terminology is of course not exclusively Marxist, but it is, as I have often pointed out, because of the Marxist usage promoted by the exceptionally long and strong dominance of the left in politics and academia that it has become so prevalent in Sweden also as the centre-right’s own; cf. France, Germany, Britain.)

Sanandaji is undeniably on target when he says that ”[b]y pushing open borders as the only alternative on the right and shouting down any problematization of immigrant segregation as racist, some young voters are forced into the Sweden Democrat column”, that [b]y radicalizing the right, branding any dissent as racist and beating the drums of open borders libertarians are the ones who are helping the Sweden Democrats.” He is to some extent right that ”if the right had taken the concerns of voters about crime, welfare dependency and segregation into consideration, the Sweden Democrats would not even be in parliament in the first place”, although he should have added the implied issue of Swedish cultural assertion. His observation that the left-libertarians’ shameful treatment of Svenska Dagbladets Per Gudmundson when he stated some unpleasant truths and statistics, their joining with the socialists in demonizing him, helped the Sweden Democrats to take more voters ”from us” – i.e., from him and his fellow Reinfeldters – is wholly true. ”Why do we still allow a small number of shrill ideologies to erode electoral support for the Right, by driving all those who don’t share their extremist and unpopular ‘abolish-all-borders’ positions into the open arms of the Sweden Democrats?”, Sanandaji asks. And it is a very good question.

Only there is no problem here. There simply is no problem in the disappointed voters turning to the Sweden Democrats because of all of the calamities of the “right”. They quite rationally and legitimately do so since the Sweden Democrats are the only party which presents a tenable alternative. There is nowhere else they can go when the right commits suicide before their very eyes. And there is nowhere else they need go or should go. Indeed it is the Sweden Democrats alone who offer precisely the alternative Sanandaji himself presents, plus the essential and decisive missing pieces and minus his inconsistent apparent support for the whole of the rest of the Reinfeldtian agenda. Only in the open arms of the Sweden Democrats can they really achieve the policy changes Sanandaji advocates.

Sanandaji complains that the Sweden Democrats are ”joining with the socialist left in sabotaging” Reinfeldt’s agenda. But again, he knows that this agenda is a globalist one of the kind he himself in at least some central respects must oppose. His sweeping support for it is simply not congruent with his own main argument. The Sweden Democrats are ”sabotaging”, i.e. opposing the agenda, trying to stop it, because they don’t believe in it, because they are against it. Tax reductions are acceptable to a certain extent if their own immigration reforms – which would of course mean enormous reductions of public spending and thus in themselves make possible even further lowered taxes – are accepted, but definitely not otherwise. Much more than that is on the agenda, however, and not just mass immigration. Things which Sanandaji too must logically reject. It seems to me he is naive to think that “[t]here is no reason why we can’t have more classical liberalism” in his sense (i.e. ”as opposed to the current combination of cultural marxism or left-libertarianism”) “in these questions among the already existing right-of-center parties”. There are unfortunately many such reasons.

Sanandaji’s excellent true points summarized at the beginning of this post are severely undermined when he himself repeats the ”clichés and slogans” he rightly blames the leftists and left-libertarians for using. The Sweden Democrats, he implies, ”dislike immigrants”. They are ”xenophobic”. In a comment to his post, where in response to a critic he lists three ”fundamental differences” between himself and the Sweden Democrats (he in fact says there are several fundamental differences but that he mentions only three) , Sanandaji gives a quite nonsensical description of the latter.

First of all, they are, he charges, an outgrowth of “the skinhead and neo-Nazi movement”. “I am not”, he writes, “going to forgive the Swedish communist party for supporting Stalin 60 years ago, why should I forgive the Sweden Democrats for being a neo-nazi parti until 10 years ago?”

I have discussed this criticism before in connection with my analysis of Tradition & Fason’s statements about the Sweden Democrats, but because of the importance of Sanandaji’s recent contributions to the political discussion in Sweden I now have to return to it and develop my response at greater length.

Another commentator immediately steps in and points out that Sanandaji doesn’t know as much about the Sweden Democrats as he does about other things. There is, she shows, scholarly consensus that the Sweden Democrats are not and have never been a national socialist party, and that this consensus is shared even by far-left and anti-antisemitism organizations.

There is also, however, what seems to be a common position according to which the Sweden Democrats cannot have national socialist origins and cannot have had any national socialists among their members since there simply are no national socialists in Sweden. I reject this position as facile and deceptive. When I first discovered the Sweden Democrats at the time of the general elections in Sweden in 2006, I began, as I have described in an earlier post, what I think I may perhaps be allowed to describe as a comparatively thorough study of the various currents of Swedish nationalism in the twentieth century, my knowledge of nationalism having up to that point been mainly limited to nineteenth-century and to some extent early twentieth-century forms of it in Sweden, and to French nationalism, Italian fascism, and German national socialism. It was necessary in order to understand the Sweden Democrats, not least but certainly not exclusively in view of the standard criticisms, and in order properly to situate them in terms of ideology and twentieth-century Swedish political history, to get a firm grasp of all of the various nationalisms in Sweden today and their respective genealogies.

It immediately became obvious that there are real national socialists in Sweden. There was Nationalsocialistisk Front, a party which was later absurdly renamed Folkfronten (the Popular Front, the name of the anti-fascist Comintern alliances of the 1930s), and which then assumed its current name, Svenskarnas Parti (the Swedes’ Party). They now have a web journal called Realisten. There was also a non-party organization called Svenska Motståndsrörelsen, which somewhat distinguished itself by selling rare Swedish national socialist publications from the 1930s and 1940s that could not be found elsewhere. Then there was something called Nordiska Förbundet, which published a glossy journal and sold new national socialist and fascist books. I think I can claim to have studied all of these groups relatively closely through their publications, and there can be no doubt whatsoever that they explicitly call themselves national socialists and that they connect historically to the German national socialists and the post-war continuation and ideological variation of German national socialism in other countries. There is also, as I have more recently discovered, a website called Nationell.nu, run by a young law student, Richard Langéen, which seems to be at least sympathetic towards national socialism in some respects.

Against this background, it seems to me it is not a mystery at all that there were indeed some national socialists who were initially drawn to an at least partly nationalist party like the Sweden Democrats rather than to the anti-nationalist parties, especially at a time when that party was the only one with elements of nationalism or at least the only such party that showed any promise of becoming a successful one.

The mentioned national socialist groups certainly exist. But it must be granted that they do seem to be small. Moreover, while twentieth-century nationalism is a complex phenomenon with many widely divergent versions, and the more specific fascist movement too is a complex and difficult one, it must be kept in mind that national socialism, while it too shares the complexities, is also a very specific and, as it were, ”narrow” ideology in a certain sense. It is a measure of the general level, the poverty, and the crudeness of the conceptual instruments of the current political discussion as carried on in the media that even the most basic distinctions are not made within the vast spectrum of political groups and ideologies for which the concept of the nation is important. As the Sweden Democrats have often insisted, the national element in their ideology is one that was widely shared by the other parties (except the communists) until the mid-twentieth century. Its roots are indeed in the older, broader, and more general current of nationalism which goes back to the nineteenth century. And this implies considerable philosophical differences. As the cited commentator appositely points out, Sanandaji overlooks the attacks the Sweden Democrats were long constantly exposed to from radical Swedish nationalists of various kinds and are probably still exposed to; and the nature of those attacks. Deep and complex historical discussions, going back not just to the German national socialists and WWII, but much further, to WWI and beyond (as I have always pointed out, twentieth-century history as a whole looks different from my perspective than from that of the liberalism and socialism dominant since the post-war era) are called for, yet we see nothing of them.

On the other hand, these deficiencies are of course not surprising. They are the deliberately produced result of a well-known, thoroughly analysed, long-standing propaganda effort on the part of the left, the liberals, and the pseudo-conservatives. It is sad that a person so clear-sighted in other respects as Sanandaji seems to succumb to what is in reality a threat to the preservation, continuation and renewal of the best traditions of freedom and civilized order. We risk losing them in the false dichotomy of political correctness.

As for the ”skinhead” movement, I know almost nothing about it, so it is difficult for me to say something meaningful here. This I admit I have not studied. I have heard and read a little about skinheads, and, long ago, I have seen what I think must have been skinheads. But I don’t associate any particular articulation of political beliefs with this movement, no elaborate ideological positions of a kind that would make it plausible that a political party like the Sweden Democrats is an outgrowth of it. What is the skinhead ideology? Is it the same as national socialism or some version of it? Are there any distinctly ”skinheady” elements in the Sweden Democrat’s first programme? In one of my posts mentioned above I included a video from a meeting of the Sweden Democrats in Medborgarhuset in Stockholm in 1991, only three years after the party’s founding in 1988. Is there anything skinheady about that meeting?

Sanandaji’s second ”fundamental difference” is that the Sweden Democrats are, according to him, “obsessed with reducing the flow of immigrants. But they offer no constructive solution to the 1 million immigrants we already have. This is what I attempt to do (strong enough cultural self-confidence from Swedes for their own culture to integrate immigrants).” Here Sanandaji seems to be toning down his earlier argument regarding the problems with much of the immigration as such, while accepting the propaganda that the Sweden Democrats are onesidedly “obsessed” with this issue only.

But his formulation of his suggested alternative is strictly incomprehensible. Do the Sweden Democrats not offer the constructive solution of enough cultural self-confidence from Swedes for their own culture to integrate the immigrants we already have? Apart from the reduction of the flow of new immigrants, it is hard to think of a political position that is more central to the Sweden Democrats and for which they are better known than precisely this.

Sanandaji’s third fundamental difference is that the Sweden Democrats ”join forces with the left and block cutting taxes for low-income workers”, according to Sanandaji the most efficient method for increasing the employment and thus the integration of immigrants. Granted that Sanandaji speaks here only about immigrants ”we already have”, and adding that we should be talking only about immigrants who are now Swedish citizens, there is still the problem that the tax cuts are mostly for high-income and not for low-income workers. Sanandaji also overlooks the vast issues of the other aspects of the globalization he seems to object to only with regard to the issue of cultural integration: deindustrialization, deagriculturalization, supranational corporatization and centralization, excessive outsourcing, the increasingly precarious position of the middle class (which all scholars agree is central to the stability of prosperous and democratic societies) in the West in general – all issues decisive for any serious long-term discussion of employment.

Sanandaji’s presentation in Visby was favourably received by many Sweden Democrats. Some protest that too much attention is paid to people like him who often come so close to the positions of the Sweden Democrats as to be virtually identifiable with them, but then also at more or less regular intervals disown and repudiate that party in starkly disproportionate terms. It is true that more attention should not be paid to such persons than they deserve. And I have shown in what respects Sanandaji’s position is flawed.

But among those who try to offer an alternative to the Sweden Democrats in order to keep voters from abandoning Reinfeldt’s foreseeably sinking ship, Tino Sanandaji seems to be the one who comes closest by far to the rescuing Sweden Democrats on the issues of immigration in general, the integration of immigrants, the problems of failed integration, Swedish culture, nationality, the nation state, open-borders utopianism, left-libertarianism, and cultural Marxism. Such a person should not be given less attention than he deserves.

Sverigedemokraterna och konservatismen

Ursprungligen publicerat 7/4 2011 (Politics)

Nästa punkt jag vill ta upp i den kommentar till diskussionen i Flashback som jag påbörjat är fortsättningen på trådens rubrik. I den första delen av min kommentar tog jag upp dess första ord: ”intellektuell”. Fortsättningen lyder: ”argumenterar för att SD är det konservativa alternativet i Sverige”.

Ja, intellektuell eller ej har jag i en rad inlägg argumenterat för att SD är det parti konservativa i Sverige idag bör stödja, det parti som idag – om det nu sköter sina kort och gör vad som krävs för konsolidering och vidarebyggande – kan rädda vad som kan och bör räddas av konservativa insikter och värderingar. Argumentationen är relativt utförlig och jag behöver inte upprepa eller vidareutveckla något av den här.

Vad jag i stället vill göra är att betona något som jag har en känsla av att många har missat i dessa inlägg, nämligen att jag också gjort klart att jag inte menar att SD vare sig är eller bör bli ett traditionellt högerparti.

About-sidan här i bloggen förklarar jag att eftersom jag finner att konservatismen visat sig otillräcklig, betecknar jag mig numera som ”post-paleokonservativ”. Detta innebär emellertid ingen innehållslig förändring av mina politiska eller politisk-filosofiska ståndpunkter, eller i de övriga åskådningsmässiga dimensioner som ligger till grund för dem, utan endast en terminologisk precisering.

Vad som gör att jag senare kommit att finna konservatismen otillräcklig framgår faktiskt med tydlighet redan i vad jag anser vara min viktigaste text på svenska, den långa artikeln ’Konservatism, borgerlighet och universalitet’, publicerad i Hjärnstorm 1994. Denna artikel innehåller i själva verket grunddragen av hela min politiska åskådning.

Vad jag där inte minst betonar är dels den svaghet som ligger i själva termen konservatism och dess konnotationer och associationer, dels den svaghet – en svaghet som är distinkt svensk – som består i det ensidiga fastklamrandet vid begreppet ”borgerligheten”. Det senare har den senaste tiden än en gång manifesterats i en liten skrift av den för beteckningen konservatism åtminstone inte främmande P. J. Anders Linder.

Det märks också i en förnyad stark betoning av begreppet också hos en lång rad andra publicister som mer explicit vill kalla sig konservativa och som har kopplingar till M eller KD. Inte minst märks det i den exceptionella, ja historiskt unikt långa och breda debatt om konservatismen som de senaste veckorna utbrutit på Newsmill, där mängder av skribenter plötsligt är angelägna att visa att det verkligen fortfarande finns en genuin konservatism att räkna med i borgerligheten och dess partier. Det är signifikativt, och det är bra: utan tvekan är det en viktig och värdefull debatt, trots att den för det mesta uppvisar de typiska, implicita, ja konstitutiva svagheterna i denna ensidigt borgerlighetsfokuserade och därmed hopplöst begränsade konservatism.

Trots att ’Konservatism, borgerlighet och universalitet’ kräver ett besök på biblioteket för att kunna läsas, återger jag inte dess argument här; kanske kan den så småningom omtryckas i något annat sammanhang. Jag ser den fortfarande som en nästan definitiv formulering, som jag inte vill modifiera eller snarare förtydliga annat än på två eller tre enstaka smärre punkter.

Att den trycktes i vänsterkulturtidskriften Hjärnstorm var signifikativt. Den kunde omöjligen ha publicerats i något av de högerorgan jag tidigare medverkat i. Det var inte bara så att den inte var typiskt konservativ i den mening som texter av andra som vid denna tid kallade sig konservativa var det, och problematiserade konservatismen från ett perspektiv som de saknade. Det var också så att den var för lång för dem, att den var för ”svår”, och att dess meningar och stycken var för komplexa. Jag var väl medveten om att den var skriven på ett sätt som inte längre var vanligt.

Det är signifikativt att vi till denna dag saknar en konservativ tidskrift i Sverige där artiklar av denna typ kan publiceras. De strömningar och grupper på 1980-talet som jag anslöt mig till och har beskrivit i flera inlägg skulle ha kunnat leda fram till det, och Samtidsmagasinet Salt skulle, som jag har hävdat, ha kunnat förbli en sådan. Men av detta blev ingenting.

Vad man kanske generellt kan säga är att vänsterintellektualiteten, om detta uttryck får användas i anslutning till min tidigare diskussion av begreppet intellektuell, innan den passerat gränsen till den nya ideologiska dogmatismen, och trots att den redan tidigare är problematisk till sitt innehåll, åtminstone i väsentliga avseenden formellt är en intellektualitet, att den s.a.s. förstår tillräckligt mycket av intellektualitetens väsen och tillåter den att i någon mån vara sig själv, att den accepterar och möjliggör dess uttryck (alldeles oavsett frågan om min artikel verkligen kan anses vara en text av en intellektuell eller ej).

De problem med konservatismen som jag tog upp i denna artikel hör till dem som gör att jag inte anser att SD bör bli ett traditionellt högerparti ens av äldre typ. Men det finns fler skäl till det. Jag har här några gånger nämnt Högerpartiet de konservativa, som ställde upp i något val vid mitten av 00-talet. Här fanns plötsligt faktiskt, som det såg ut, ett parti som verkligen förstod att M och KD inte var konservativa, som ville vara genuint konservativt, och som hänvisade till Allmänna Valmansförbundets program från 1919.

Men en kommentator här i min blogg informerade mig inom kort om vissa problem med detta partis ledning, som jag helt enkelt inte kände till. Det har hävdats att just de för mig okända faktorerna gör att Högerpartiet de konservativas öde inte säger något som helst om utsikterna för ett nytt, genuint konservativt parti i Sverige idag.

Men jag tror man ändå måste fråga sig om de verkligen innebär att min poäng att partiets misslyckande visar omöjligheten av ett nytt, genuint konservativt parti är ogiltig. Vilka är i verkligheten ett sådant partis möjligheter?

Även om kritiken mot SD för bristande konservatism vore riktig, saknar avståndstaganden från partiet från konservativa utgångspunkter trovärdighet så länge man försvarar Alliansen, pseudohögerpartierna av nuvarande typ. Detta inser ganska många kommentatorer och även egentligen, tror jag, några skribenter i exempelvis Tradition & Fason, och tanken på ett nytt, autentiskt konservativt parti har därför inte sällan tagits upp där. Bland skribenterna förtjänar Rolf Nilssons bidrag till denna diskussion att nämnas. Det är emellertid signifikativt att många av dem som önskar sig detta samtidigt inser, eller anser, att ett sådant projekt för närvarande, ja för överskådlig tid, är utsiktslöst, omöjligt.

Det är detta samtidiga fasthängande vid Alliansen och erkännande av omöjligheten av ett nytt konservativt parti som tyvärr förlänar ett drag av hopplös futilitet och marginalitet åt Tradition & Fasons partipolitiskt orienterade innehåll, hur värdefullt det kulturella och historiska än må vara. I partipolitiska termer (som förvisso varken är de enda eller tillräckliga, men som är nödvändiga) är det idag de facto SD och dess motsvarigheter i Europa som allena driver utvecklingen i en riktning där konservativa värderingar, insikter och principer inte bara kan räddas utan också kreativt förnyas.

Jag säger inte att det inte finns konservativa i Allianspartierna. Men jag säger att genom att finnas just där, motverkar de för närvarande på det hela taget det mesta av det de säger sig försvara. Detta kan förändras när, förhoppningsvis, SD kan tvinga dessa partier – som helheter, inte bara enstaka än så länge med nödvändighet marginella skribenter – att anpassa sig och följa efter. Konservatismdiskussionen på Newsmill är ett steg i denna riktning, men med de ”borgerliga” Allianspartiernas nuvarande ledning kommer omställningen ta lång tid, och Sverige förbli beklämmande långt efter det övriga Europa.

Varför är det på detta sätt? Varför är det SD och dess motsvarigheter som är de pådrivande krafterna och de partier där verkliga konservativa insikter och värderingar visat sig förenliga med partipolitiska väljarframgångar? Svaret är att dessa partier inte är typiskt konservativa partier, inte vanliga högerpartier av äldre snitt. De är inte bara ”borgerliga” partier. Deras inslag av nationalism, men också, och till och med, deras förståelse av just deras egna konservativa inslag, gör att de söker höja sig över klassdistinktionerna och den marxistiska klassanalys och historiografi som ”borgerligheten” i och med emfasen på just detta begrepp accepterat, och ställa sig i den samhälleliga helhetens tjänst. Jag menar att SD gör rätt i att, utan att förneka vikten och nödvändigheten även av den intressemässigt betingade parlamentariska mångfalden, genom det nationella inslaget – om än förvisso inte som inskränkt nationalism – i centrala avseenden, och på till vår tid anpassat, nytt sätt, försöka höja sig över den gamla höger-vänsterskalan.

Även Tradition & Fasons Jakob Söderbaum har, som jag nämnt, framhållit hur den politiska höger-vänsterskalan är föråldrad. SD är, liksom i viss mån – betydligt mer ensidigt och begränsat – MP, ett parti som förstått och dragit konsekvenserna av detta. De existerande höger- såväl som vänsterkolosserna är s.a.s. i sak obsoleta, oförmögna att hantera den komplexa samtiden med tillräcklig flexibilitet. De sitter fast i såväl irrelevanta ideologiska låsningar som i klassbegränsningar.

SD kan rädda konservatismens sanningar just på grund av dess ideologiska egenart, den unika, distinktiva föreningen och kreativa syntesen av de ideologiska grundpelare jag i många inlägg beskrivit. I Flashback-diskussionen påpekades att jag försummat en sådan, som varit viktig i partiet: miljömedvetandet och småskaligheten. Det var onekligen ett allvarligt förbiseende – jag tackar för påpekandet och ska försöka ta upp detta i kommande inlägg!

Till denna profil och den därur härrörande potentialen för att rädda konservatismens sanningar hör också att partiet kan bejaka och införliva vänsterns delsanningar. Jag har skrivit även om dessa, och om mitt förhållningssätt till dem, på About-sidan (denna sida bör läsas som en grund för förståelsen av samtliga mina inlägg; utan det – om än blott i sammanfattning formulerade – helhetsperspektiv den ger torde viss risk föreligga att en del inlägg missförstås). Vänstern är en problematisk ideologisk helhet, med många varianter och underavdelningar. Men där finns självklart också viktiga delsanningar, analyser, insikter. Att inte förstå det är att vara inskränkt, antingen på grund av sociala och psykologiska faktorer, eller genom ideologi, genom bristande förståelse för det verkliga tänkandets, den sanna intellektualitetens, natur.

Dessa delsanningar måste, som jag skriver på About-sidan, frigöras ur den falska helheten och sammankopplas med en annan, sann helhet. Men denna helhet kan inte tillhandahållas av en konservatism som övergivit just helheten och, förutom till enkel ideologi, politisk korrekthet, och populism, på ett mer grundläggande plan också reducerats till ren klassegoism.

En sak som det förefaller mig uppenbart att många läsare av mina inlägg missat är att jag också framhållit att jag själv har en delvis socialdemokratisk bakgrund. Detta inlägg måste nu ta en delvis självbiografisk vändning av den typ även några tidigare gjort, men jag känner att det på grund av vad som sagts inte bara i den nu aktuella diskussionen utan även i en del kommentarer här i min blogg inte kan undvikas; förhoppningsvis blir det inte alltför mycket.

Mina borgerliga vänner har av allt att döma alltid tyckt att jag är borgerlig; vissa kommentatorer här skriver också att de finner mig vara just en sådan genuin, klassisk högerman som saknas i Sverige i övrigt idag. Jag sympatiserar med och försvarar sådana högermän, rätt definierade och förstådda, i sådana avseenden som jag beskrivit, och anser det vara av central vikt att bevara och tillämpa den mer egentliga konservativa traditionens (eller traditionernas) distinkta kritiska perspektiv på mycket av moderniteten. Men jag är inte själv någon klassisk högerman med hänsyn till min bakgrund. Jag har nämnt att jag skriver om detta i vänboken till Tage Lindbom från 1999, och att jag ”kommer från” konservatismen främst i den meningen att jag länge intresserat mig för och studerat den.

Det är inte så att det inte funnits mer och mindre konservativa i min bakgrund eller att jag inte delvis formats även från ett tidigt stadium av konservativa miljöer. Men jag har också ett arv från främst den socialdemokrati som arbetade för och genom kooperationen och folkbildningen. Den vid Brunnsvik verksamme Alf Ahlberg var därför för mig länge en viktig gestalt i svensk nittonhundratalshistoria, och förblir så än idag. Han visade hur socialdemokratin i Sverige när den var som bäst lyckades överta och förmedla ett gemensamt europeiskt kulturarv, inklusive den svenska varianten av denna större humanistiska tradition. Han pekade till och med på problemen med att, som socialdemokratin i sin ideologiskt rena form, vilja överföra detta arv från en ensidig klassmässig begränsning till en annan.

Det finns många andra personer som också på närmare håll har att göra med denna min ”vänsterbakgrund”. I mindre direkt politisk men mer allmänkulturell mening var Eyvind Johnson en sådan. Jag vill här också nämna Bengt Göransson som en person med bakgrund i den miljö jag här talar om. För inte länge sedan läste jag hans nya bok Tankar om politik, med sympati för och instämmande i en hel del. Som jag ofta framhållit är det denna bakgrund som gjorde att den före detta ledande socialdemokratiske intellektuelle Tage Lindbom blev av särskild betydelse för mig. Det finns ett värdefullt arv av självständigt, egentligt förnuft – eller intellektualitet – här, såväl som av en del sunda humanistiska värderingar, som socialdemokratin aldrig själv riktigt kan frigöra från sitt eget principiella ideologiska väsen och egentliga historiska syfte.

Som jag nämnt skulle jag på grund av min bakgrund också kunna skriva om förhållandet mellan SD och socialdemokratin. Jag vill upprepa och betona detta. Det skulle i mitt fall bli främst ett bidrag om aspekter av den historiska socialdemokratin, inte om dess nuvarande ideologiska försvarare. Men i princip är det ju också den historiska konservatismens relation till SD jag skriver om, även om Söderbaum, Elfström och andra förtjänstfullt försöker representera den i nuet. Förhållandet mellan SD och socialdemokratin och dess väljare kommer dock även av andra skäl än de historiska åtminstone under de närmaste åren – det återstår ju att se om S går att rädda eller om det befinner sig i fritt fall – också förbli av största vikt för SD.

Min partiella vänsterbakgrund bidrog också till att jag alltid med viss lätthet kunnat följa vänsterns debatter – inklusive de mer esoteriska marxistiska, nymarxistiska och postmarxistiska – och föra en dialog med dess representanter, trots att denna bakgrund på intet sätt präglades av dessa mer extrema riktningar. Jag fortsatte att göra det även efter att min i bestämd mening konservativa förståelse preciserats och stabiliserats, och jag gjorde det inte trots utan på grund av att jag inte delade deras analyser och ståndpunkter. Men själva det faktum att jag gjorde det, eller möjlighetsbetingelserna för detta faktum, hade i icke oväsentlig utsträckning att göra med en del av min faktiska bakgrund.

Idag, när det proto-totalitära trycket från den politiska korrekthetens intressenter hårdnat, har jag, som jag förklarat, valt att fokusera på dialogen med dem som försöker försvara en genuin konservatism. Så länge vänstern till allra största delen fortsätter att ogenerat ställa sig i den globala kapitalism-socialismens och dess politiska korrekthets tjänst, i den nuvarande fasen av deras maktutövning, finner jag det föga meningsfullt att prioritera dialogen med den rörande dess i dess egna objektiva sammanhang a priori desarmerade delsanningar.

Hursomhelst är min egen partiella ”vänsterbakgrund” något jag i stora stycken kan bejaka, bevara, förvalta, fortsätta bära med mig. Den förmedlade till mig mycket av vad jag alltså fortfarande anser vara vänsterns delsanningar, såväl som en beredskap och förmåga att hantera dess osanningar och falska helhet.

Med all säkerhet bidrar denna vänsterbakgrund faktiskt också till att jag till skillnad från mina borgerliga och konservativa vänner med viss lätthet kan ta det fortfarande förbluffande kontroversiella steget att försvara det i internationellt perspektiv ytterst måttfulla SD. Jag är inte alls på samma sätt som de – eller för den delen på det sätt de tror att också jag är – psykologiskt reducerad till och bunden vid ”borgerligheten” och dess sociala och institutionella sammanhang. Jag har tillgång till en viss distans, även om den till innehållet kommit att bli en annan än vänsterns ”lägre romantik” (med Folke Leanders term), utopism, kritiska teori, sekulära messianism, negativa dialektik, dekonstruktion, schizoanalys eller andra ideologiska, programmatiskt-subersiva och ofta Ersatz-religiösa uttryck. Det var alltför många andra erfarenheter, i mitt yttre liv såväl som i mitt inre, som tidigt blev omöjliga för mig att passa in i de gängse teoretiska verklighetsförklaringarna och samhällsmodellerna. Och politiskt inte bara vänsterns, utan också vad som nuförtiden visade sig vara högerns.

Det är allt detta – en partiell men starkt profilerad och markerad vänsterbakgrund av visst slag, lång tid av kritiskt uppvaknande och tillägnande av den (på intet sätt enhetliga) intellektuella konservatismen i vid mening, genomskådande av den förhandenvarande ”högern” och även själva ”konservatismens” otillräcklighet i sig – som gör att jag idag finner SD, om än fortfarande i hög grad det ideella SD som uppstår vid min egen läsning av partiprogrammet, vara det parti som står mig närmast. Det finns naturligtvis en risk att min uppfattning i något eller några viktiga avseenden är en missuppfattning, att jag läser in för mycket av min egen humanisisk-filosofiska och övriga världsåskådning eller av mottaglighet för den. Men jag hoppas att det inte är så.

När det gäller borgerligheten har jag hursomhelst i själva verket bara uppskattat och känt mig hemma i den i den utsträckning den s.a.s. kunnat höja sig över sina egna begränsningar på ett sätt som liknar det på vilket socialdemokratin kunde höja sig över sina i och med att exempelvis en Alf Ahlberg gavs en ledande position. Det var de genuint lärda, humanistiska och klasstranscenderande (vilket inte är detsamma som klassförnekande) konservativa jag drogs till.

Utan tvekan bidrar, utöver min förtrogenhet med denna del av borgerligheten, också min förtrogenhet med den typ av vänster jag beskrivit till att jag instinktivt stöts tillbaka av vad jag även under fernissan av några års ekonomi- eller juridikstudier ofta identifierar som vanliga “bilhandlartyper”, ibland också bland ledande moderater. Idéhistorikern Crister Skoglund brukade alltid i våra samtal säga att han skilde mellan ”bilhandlarhögern” och ”adjunkthögern”, och kände viss sympati för den senare. Det ligger en del i denna klassifikation, även om den förvisso inte är uttömmande. Det finns starka bilhandlarartade inslag, om än i vid mening och på en globalistisk nivå, hos Nya M som gör att även företrädare – och utan tvekan den största gruppen av sådana – som inte personligen eller med hänsyn till sin bakgrund är bilhandlartyper förlänas vissa omisskännliga drag av sådana.

Jag har länge ställt mig frågande inför den ”borgerliga” politikens och i synnerhet den ”borgerliga konservatismens” i vid mening kulturella förutsättningar. Hur länge räcker exempelvis, i beaktande av det kulturella förfallet, de gamla industri- och välfärdsbyggande familjerna i svenskt näringsliv o.s.v. till för att i ett litet land som Sverige tillhandahålla och upprätthålla den nivå som krävs (den gamla, mer egentliga eller historiska överklassen är ju liten och inte längre rik)? I vilken utsträckning kan globaliseringens nya dominerande familjer förvärva om inte helt motsvarande så åtminstone delvis liknande resurser? Och hur ser familjerna egentligen ut, dessa historiskt grundläggande kulturmiljöer och kulturförmedlare, i upplösningens tid? I vilken utsträckning består och fungerar de överhuvudtaget på det sätt borgerlighetens självförståelse kräver? Jag påstår att borgerligheten undermineras av sin egen politik.

Min bakgrund bidrar också till att jag lätt ser hur många som i sitt konservativa engagemang huvudsakligen – eller åtminstone i en utsträckning som är på problematiskt sätt avgörande för de flesta av deras överiga ställningstaganden – är intresserade av sin egen klassidentitet och -tillhörighet. Ibland får också anslutningen till och försvaret av Konservatismen med stort K ett drag av krampaktig identitetsmarkör, ja av ideologisk illusion.

Konservatismen kan inte formuleras som en enhetlig ideologi på samma sätt som – ideologierna. Det finns många typer av konservatism, och de uttrycker kritik av de moderna radikala ideologierna från en hel del ofta ganska olika utgångspunkter och historiska sammanhang.

Det går inte att som konservativ tala i dogmatiska ideolgiliknande termer om renläriga och avvikare. Men idag kan själva beteckningarna konservativ och konservatism tyvärr ibland åtminstone i viss mån förstås som uttryck för ansträngda försök att binda ihop och hålla samman sådant som till sin natur inte låter sig begränsas och inordnas under sådana termer. Jag menar inte med detta att termerna är olämpliga och oanvändbara, utan endast att man måste vara försiktig vid deras bruk, så att man inte kommer att på visst sätt dela några av motståndarnas mest typiska intellektuella villfarelser.

I den i mina inlägg preciserade och här i några avseenden förtydligade meningen är det riktigt att jag argumenterar för att SD är det konservativa alternativet i Sverige. Men preciseringarna och förtydligandena är av central betydelse. Att jag är europeisk post-paleokonservativ betyder inte att jag inte är konservativ, utan att jag är det i en mening som går utöver konservatismens typiska, historiskt existerande former. Redan beteckningen paleokonservatism innebär naturligtvis en avgränsning gentemot vissa andra former av konservatism, och post-paleokonservatism innebär att det är just denna form jag utgår från och transcenderar. Post-elementet, att jag går utöver den, innebär inte att jag förnekar dess insikter och bidrag, endast att jag menar att dessa behöver modifieras och kompletteras. Jag hänvisar för detta återigen till About-sidan.

Jag förblir konservativ såtillvida som jag försvarar ett kreativt traditionalistiskt vidareförande och förnyande av de omistliga insikter och värden som konservatismen när den varit som bäst artikulerat och värnat. Jag har i mina inlägg talat om kultur-, värde- och socialkonservatism. Även dessa preciseringar kräver självklart utläggningar grundade på historiska utredningar, men under denna förutsättning är de legitima och klargörande.

Men fastän SD är alternativet för dem som delar denna syn i Sverige, menar jag alltså inte att SD bör bli ett klassiskt högerparti, och naturligtvis definitivt inte bara följa efter dagens M- och delvis KD-anknutna skribenternas oavlåtliga strävan att artikulera en ideologi enbart i termer av ”borgerligheten” – ett från början otillräckligt projekt, även om de vill kalla det konservatism.

Alltsedan åttiotalets mitt har jag också ständigt försökt framhålla att det är ett projekt som lyser med sin frånvaro i de stora europeiska länderna. Den frekventa användningen och betoningen av termen borgerlighet är en svensk provinsialism, som avslöjar en specifikt svensk kapitulation inför marxismens historiesyn.

Linder anstränger sig att övertyga om att ”borgerligheten” idag inte längre är ett klassbegrepp utan en mentalitet som alla kan dela. Fastän jag naturligtvis i relation till vänsterns ideologiska program att skapa en ny, uniform människa förstår syftet med denna strävan, finner jag den fåfäng i synnerhet i ljuset av hur denna mentalitet inifrån kontinuerligt och kumulativt urholkas och förvandlas i ljuset av den politiska korrekthet som borgerligheten i sig, ensam, alltid saknat tillräckliga förutsättningar att på allvar och i längden motstå. Borgerligheten visar sig idag liksom genom hela historien i alltför hög grad bestå av svaga materialister som utan motstånd och ofta omedvetet på olika sätt, med olika medel, låter sig formas precis som den destruktiva subversionens agenter vill. En efter en fortsätter de radikala positionsframflyttningarna att inkorporeras och s.a.s. förborgerligas.

Gentemot de på detta sätt borgerlighetstänkande Allians- och Nya M-ideologerna är jag tvärtom beredd att försvara äldre, mer intakta historiska upplagor av borgerligheten just som klass, från den tid den fortfarande åtminstone i stor utsträckning var en verklig bildningsborgerlighet, med dennas distinkta dydger och kulturmönster.

Klasserna och individernas klasstilhörighet är förvisso inte några fixa och statiska ting i vår tid, men just därför blir det viktigt att inte låta de genuina, bestående värdena i de respektive historiska grupperna och perioderna upplösas i en amorf, urvattnad, i masskulturen och den politiska korrektheten alltmer ohjälpligt nedsjunken, hela samhället gradvis absorberande pseudoborgerlighet. Jag vet inte om det är en tillfällighet att omslaget till (den på många sätt förträfflige) Linders nya skrift om borgerligheten för tankarna till den gamla “flumvänsterns” programmatiskt naivistiska estetik.

Vad det gäller är att identifiera, extrahera och på nya sätt förvalta och förnya sådana genuina, bestående värden, att i vår historiska erfarenhet verkligen igenkänna dem och levandegöra dem. Och att göra det för såväl borgerligheten som icke-borgerligheten (hur vi nu väljer att beskriva den senares olika beståndsdelar), så att de båda kan övertygas om nödvändigheten av en gemensam svensk och europeisk samling till förnyat, kreativt försvar för dessa egentliga, högre humanistiska och andliga värden såväl som för vårt från dem oskiljaktiga arv av ordnad frihet. Kort sagt, vår historiska identitet.

Det handlar om att få så många som möjligt i båda dessa grupper att övertygas om detta innan den sociala verklighet de nu i sin blindhet och indoktrinering skapar tvingar dem att förstå nödvändigheten av det på ett helt annat och långt mer hårdhänt sätt. Situationen är på flera sätt sådan att konservatismen, hur viktiga och centrala dess inslag i SDs politik än är, inte ensam eller i sig, i någon av dess historiskt existerande former, är tillräcklig som grund för denna politik. Den kan i dessa former inte rädda sig själv. Detta är min utmaning till dem som idag försvarar konservatismen i Sverige.

Efter att jag klargjort frågorna om intellektualiteten och konservatismen återstår nu bara några smärre punkter i Flashback-diskussionen som kanske kan klaras av i inlägg av mer normal blogglängd, ja rentav i några fall helt korta.

Thomas Nydahls ensamhet

Ursprungligen publicerat 26/2 2011 (Politics)

Thomas Nydahl är en ensam svensk författare, kulturskribent, intellektuell. Han är så ensam att han kallar sin blogg Vaka över ensamheten. Han har vida intressen och mycket avsevärda kunskaper. Och han är en av de relativt få författare av hans typ och i hans generation som förstått fördelen med att ha en blogg, att presentera sitt författarskap i den, och samtidigt vidareutveckla det – parallellt med fortsatt publicering i andra sammanhang – i denna nya genre.

Nydahls huvudtema är alltså, såvitt jag förstår, ensamheten. Det finns viktiga dimensioner av ensamheten som förvisso är värda att utforska, uttolka, förklara. Men bland Nydahls övriga temata tycks de politiska vara mycket framträdande. Och i politiska sammanhang betyder ensamheten någonting annat. Nydahl framstår som politiskt ensam.

Jag har bara läst några enstaka – utmärkta – artiklar av Nydahl och är  på intet sätt förtrogen med hans författarskap. Därför ska jag här inte göra några generella uttalanden om det. Han anses ha vänsterbakgrund, och hans böcker sägs ofta ha vänsterpolitiskt innehåll. Samtidigt har han medverkat i Axess (en konflikt som jag inte orkat närmare sätta mig in i tycks dock tyvärr ha lett till en brytning med den ofta utmärkte redaktören Johan Lundberg), och han uttrycker numera en lång rad tämligen utpräglat kulturkonservativa insikter.

Och i ett uppmärksammat blogginlägg av doktoranden i historia Rasmus Fleischer, ’Varför det inte finns några intellektuella i Sverigedemokraterna’, som jag ska försöka återkomma till i ett separat inlägg, lyftes Nydahl i höstas fram som en potentiell sverigedemokratisk intellektuell. SD saknade intellektuella, men Nydahl, en intellektuell, hade, utan att uttryckligen ha tagit ställning för partiet, uttryckt sympati för det i sådan utsträckning och visat sig ligga åsiktsmässigt så nära det att det inte vore orimligt att förvänta sig att han utvecklades till just den typ av person som enligt Fleischer hittills inte funnits: en sverigedemokratisk intellektuell. Bl.a. hade han skrivit en recension av SDs jubileumsbok 20 röster om 20 år: Sverigedemokraterna 1988-2008 som Fleischer ansåg präglades av välvillig rådgivning till partiet.

Även i ensamhetsbloggen kan jag se att Nydahl verkligen ligger nära SD i centrala frågor. Det blir tydligt inte minst i hans recension av Jyllands-Postens Mikael Jalvings nya bok Absolut Sverige.

Jalving, skriver Nydahl, ”samtalar med och intervjuar en stor mängd svenskar som kan uttala sig både om vår historia, vår kultur och tradition, förankrad i den nya samtid som präglar varje europeisk nation: massmigrationens och islamiserings tid”. Jalving är också historiker, och boken skildrar inte bara försvenskningen av Skåne, ”en framgång för centralmakten i Stockholm”, utan också ”försöken till särartspolitik i Sameland” – ”en nästan patetisk styrning i riktning mot särintresse och etnifiering (den som är totalförbjuden för alla andra svenska medborgare).” Skildringen av de klassiska bilmärkena Volvo och Saab, ”som nu är kinesiska respektive holländsk-ryska”, blir ”ett konkret exempel på hur överheten säljer ut de nationella tillgångarna”. Efter skildrinar av “den nye overklasse” och den kapitalistiska välfärdsstaten kommer Jalving ”alldeles osökt…in på ett avsnitt om svensk maffia”. Den sista och viktigaste delen handlar om ”Sverige som ’tystnadens rike’ och de motröster som försöker ta sig an kontroversiella samhällsfrågor utan att rädas den mediala och politiska makten. Det som först nu kritiseras av ledande europeiska politiker som Angela Merkel, Nicolas Sarkozy och David Cameron, sammanfattningsvis kallat mångkultur, står i centrum för dessa dissidenter. Frågan är alltså: kan ett modernt, liberalt samhälle med grundläggande demokratiska fri- och rättigheter, samexistera med parallella kulturer som hela tiden ställer särkrav? Hur förena demokrati med sharialagar och könsapartheid i islam? Hur förena väsensskilda värdegrunder i ett och samma land? Hur förena en strävan efter jämlikhet och en ambition att låsa in kvinnor i niqab?…Vi är många som svarar att det är omöjliga ekvationer, och därför ägnar Jalving särskild uppmärksamhet åt dessa frågeställningar. Man kan rentav säga att de är centrala för den konsensus- och tystnadskultur som härskar i Sverige.”

Formuleringarna om grundläggande demokratiska fri- och rättigheter och om värdegrunder saknar visserligen filosofiskt och historiskt djup och skiljer sig inte från det dominerande politiska språket; för en kvalificerad diskussion krävs här självfallet en mer avancerad och nyanserad förståelse av dessa begrepp. Men om vi håller oss till den rådande retoriken (viss anpassning är nödvändig för att man överhuvudtaget ska kunna bedriva politik), motsvarar såväl dessa formuleringar som det mesta i de övriga åsikter Nydahl uttrycker SDs ståndpunkter.

Nydahl värjer sig emellertid mot att sammankopplas med SD: ”De få journalister och författare som skriver om frågorna”, fortsätter han, ”kopplas genast till den sverigedemokratiska kretsen, som om inte en fritänkare kunde agera som oberoende intellektuell. Stämplingen är avsiktlig, den syftar till demonisering och ännu mer tystnad. Demoniseringen måste motarbetas utifrån en anti-totalitär, demokratisk hållning. Tystnadskulturen lär inte krackelera för att extremnationalister angriper den. Tvärtom tror jag att det stärker den och ökar beröringsskräcken i det svenska samhället. Vi lever trots allt i en nation där inte ens en självmordsbombare i huvudstaden får statsministern att säga hårdare ord än att ’det är oönskat’.”

Det är verkligen mycket signifikativt att en fritänkare inte självklart anses kunna agera som oberoende intellektuell. Jag har själv ofta stött på denna attityd. Den är ett fattigdomssymptom, uttryck för en beklaglig, torftig kollektivism. Människor uppfattas, klassificeras, och relateras till i termer av de kollektiv, de organisationer, de tillhör; t.o.m. det privata sociala livet är för många människor i stor utsträckning begränsat till dessa. Inte minst för det kulturella och intellektuella livet och den allmänna debatten blir effekten av denna verklighet och denna mentalitet förödande. Det finns här helt enkelt inte tillräckligt många individualister i högre mening. Jag har av dessa skäl full förståelse och all respekt för Nydahls hållning.

Samtidigt finns det från mitt perspektiv problematiska aspekter av hans inställning till ”den sverigedemokratiska kretsen”. Nydahl tycks dela sina kritikers uppfattning om SD. Det är anmärkningsvärt att även för en inte bara så allmänt kunnig och perspektivrik författare utan även en författare med sådana fördjupade insikter som Nydahl, om än kanske blott helt nyligen, förvärvat, SD framstår som ”extremnationalister”.

Det intryck jag får är att SD uttryckligen ogillar extrem nationalism och inskränker sig till att tala i termer såsom “inslag” av nationalism, även om detta inte innebär att de accepterar EUs och jämförbara organisationers inter- eller snarare supra- och post-nationella alternativ. Inslaget av nationalism ger, som jag har försökt visa i tidigare inlägg, en helhetlig, sammanhållen karaktär åt deras ideologi, men det är samtidigt bara en av flera ideologiska grundpelare.

Det finns ett intresse för det förra sekelskiftets nya, i mycket estetiska kulturnationalism och, att döma av vissa källor, en tonvikt hos vissa partiföreträdare på dennas framlyftande av den nationella folkliga kulturen. Detta kan synas något ensidigt. Men självklart är SD också öppet inte bara för den större europeiska och västerländska kulturgemenskap vi tillhör – tillsammans med de andra folk som är våra bröder och systrar och kusiner – och som definierar även den svenska kulturen. Jag kan inte, som jag tidigare skrivit här, se att de ligger alltför långt från vad Claes Ryn kallar den ”högre kosmopolitism” som, med bevarande av kulturella och nationella olikheter och mångfald, är öppen också för utbyte med andra kulturer på det sätt som givetvis inte bara är oundvikligt utan önskvärt i dagens och morgondagens värld.

Inslaget av nationalism är viktigt, men nationalismen är självklart i sig otillräcklig som politisk filosofi. Idag är det i lika hög grad hela den västerländska kulturen och de folk och nationer som uppburit den som – med vederbörlig kritisk urskillning – måste försvaras. Då räcker ingen inskränkt och sluten begräsning till bara det unikt svenska, även om också detta självklart måste försvaras.

Om SD fortsätter växa, och när man så småningom – och förhoppningsvis med hjälp av personer med genuina meriter inom kulturområdet – färdigställer sitt kulturpolitiska program, kommer man rimligen upptäcka att man också måste anknyta till och på intelligent och kreativt sätt förnya den större och äldre svenska patriotiska traditionen. Om man vill göra verkliga anspråk på genuin, central representativitet och framtida maktinnehav, krävs ju den tyngd och den nivå av seriositet som endast kan ernås genom att man mer grundligt och fullständigt approprierar och skriver in sig i ett större kulturellt och politiskt sammanhang. En ny lyftning blir nödvändig. Man måste ställa sig själv i, och själv förmå uppbära, den stora, historiska europeiska huvudströmningen.

Utan att förringa det specifikt svenska och exempelvis det fornnordiska som det ju i högsta grad är just vår uppgift att vidareföra i den europeiska kulturgemenskapen, måste man också tydligare anknyta till den västerländska högkulturens tradition alltifrån antiken, och tala i de den stora politikens termer som är en del av denna tradition, de termer genom vilka även politiken kan bli verklig konst. Här måste det nationella på bestämt sätt förenas med det större europeiska och det universella. Men äger inte SD potentialen att växa in i denna roll och identitet och ta sig an denna uppgift?

Uppfattningen om SD som extremnationalistiskt är rent provinsiell, och en produkt av just de problematiska aspekter av det svenska kulturklimatet Nydahl i övrigt vänder sig mot. Det är dock inte orimligt att anta att det också är Nydahls vänsterbakgrund som förklarar hans reservationer och negativa formuleringar om partiet, där fortfarande bara tunn, allmän, formell, modernistisk demokratism och rättighetsideologi, inte den stora europeiska traditionen, tycks stå mot den föregivna extremnationalismen. Det är beklagligt att han tar avstånd från den ”sverigedemokratiska kretsen” och dess angrepp på tystnadskulturen, kritiserar det för att öka ”beröringsskräcken”, och implicerar att kretsen inte har en ”anti-totalitär, demokratisk hållning”.

Och det är inte bara så att denna beskrivning av partiet är felaktig. Det är också så att, fastän individualistiska, fritänkande, oberoende intellektuella är nödvändiga för ett sundare och friare samhällsklimat, det inte finns någon principiell motsättning mellan den fria intellektuella verksamheten och stöd för rätt organisationer eller politiska partier. De frisvävande intellektuella av Nydahls typ är, fastän nödvändiga, inte tillräckliga. Inte minst i dagens politiska och ideologiska klimat är gemensam, organiserad handling också nödvändig. Åtminstone fler av de frisvävande med de rätta insikterna bör därför stödja den. Och detta gäller inte bara i Sverige, utan i hela Europa.

Jag vet inte hur vänster Nydahls bakgrund är, men han är naturligtvis förtrogen med den inom vänstern tidigare dominerande frågeställningen rörande de intellektuella och deras förhållande till partierna. Men självklart var det där fråga om intellektuella i den ordets problematiska betydelse som gör att många konservativa värjer sig mot det som självbeteckning: intellektuell som liktydig med radikal ideolog. Om begreppen intellektuella och ideologer kan omdefinieras i mer traditionella termer kan de dock användas som beteckning på vad SD behöver.

Det är förtjänstfullt att Nydahl vill motverka demoniseringen av honom själv och andra dissidenter. Men dessa dissidenter får tydligen bara vara sådana som han själv, partipolitiskt oberoende intellektuella. Tyvärr bidrar han fortfarande i någon mån till demoniseringen av de organiserade sverigedemokraterna, och därmed likafullt till vad John Järvenpää beskriver i termer av den politiska korrekthetens allmänna ”dikotomisering” av samhället och debatten. Den ”sverigedemokratiska kretsen” framstår även hos honom som åtminstone potentiellt antidemokratisk och totalitär.

Inte ens om vi hade förhållandevis många oberoende intellektuella som Nydahl skulle det i dagens läge vara tillräckligt för den nödvändiga politiska och ideologiska förändringen. Och vi har nästan inga. De oliktänkande intellektuella borde därför välkomna och förena sig med den sverigedemokratiska kretsen. Som det nu är, är Nydahl alldeles för ensam.

Jag kan dock förstå att det kan vara svårt för personer som Nydahl att ansluta sig till dem. Och inte bara därför att det, om Fleischer har rätt, saknas intellektuella, d.v.s. personer av samma typ, i partiet. Pontus Mattsson beskriver också i sin bok om SD (och eventuellt också Niklas Orrenius i sin) hur de partiaktiva, som tidigare ofta utsatts för hot och våldsövergrepp, är misstänksamma mot omgivningen och benägna att hålla sig för sig själva, sluta sig i sekterisk avskildhet, bara umgås med varandra.

Det är möjligt att det fortfarande i någon mån är så. Inte bara Nydahl utan även SD är i så fall, enligt dessa rapporter, s.a.s. ensamma. Men det är ju, om det stämmer, inte deras fel. Och jag tycker det verkar som om det åtminstone i viss utsträckning har förändrats. Jag tror till skillnad från Nydahl att det var intelligent av Åkesson att ur partiets glesa stockholmsled lyfta fram Alexandra Brunell som sin sekreterare i riksdagskansliet. Hon var utpräglat social och utåtriktad, och även om hon tydligen var det på ett sådant sätt eller i sådana sammanhang att media omedelbart tyckte sig kunna beskriva henne som ”stureplansprofil” (en högst tvetydig benämning i Stockholm), tror jag att hon – framför allt genom sin blogg Parliament Princess, i sin egen generation, bland unga tjejer, och i Stockholm – i stor utsträckning lyckades förändra mediabilden av partiet som en dyster bunkersekt som bara finns på landet. Det var modigt av henne att, 20 år, plötsligt åta sig denna mycket offentliga roll. Men just denna förändring är inte av det slag som underlättar för Nydahl. När han gnäller om henne är det han som alltför mycket låter som en ensam, dyster bunkerröst på landet.

Partiets motståndare har hävdat att festandet i SDU-sammanhang med personer som Erik Almqvist och William Petzäll inte alltid är av det slag som är ägnat att förmedla ett seriöst intryck till allmänheten. Det handlar här inte bara om den incident med Petzäll som fick honom att tillfälligt ersättas i riksdagen. (Vem har inte i yngre år blivit berusad och slagit sönder saker för förlorade flickors/kvinnors skull?! Det är ursäktligt att göra misstag; verkliga problem uppstår bara om man upprepar dem och inte lär av dem! Man måste också komma ihåg vad jag tidigare påpekat, att det inte är osannolikt att Petzäll är släkt med den icke obetydlige professorn i praktisk filosofi i Lund på fyrtio- och femtiotalet, Åke Petzäll, grundaren av Institut International de Philosophie och tidskriften Theorias förste redaktör.) Enligt kritikerna finns det en mer allmänt utbredd okultur av detta slag inom SDU. Jag kan inte själv döma om detta. Almqvist sägs ha gjort utomordentliga insatser för att bygga upp SDU, och om till hans metoder hört sådana som bidragit till att i Stockholm få bort bilden – och den eventuella verkligheten – av den dystra bunkersekten är det väl inte helt orimligt att acceptera att ett visst pris betalats i form av ett eller annat smärre övertramp i motsatt riktning.

Hursomhelst har jag själv gjort två ansträngningar att närma mig den sverigedemokratiska kretsen och bryta igenom dess eventuella kvarstående isolering. Den första var en charmoffensiv i form av friend requests till SDare på Facebook. Mycket smidigt och bekvämt. Tyvärr fick jag ingen respons från de flesta. Och jag kan inte förneka att Mattssons formuleringar gjorde att jag såg framför mig hur de anade en spion från de politisk-korrekta media eller någon fientligt inställd forskare som ville komma åt deras diskussioner med partivänner. Jag hade hoppats att de skulle läsa på min Wall och kanske till och med klicka sig fram till den här bloggen och upptäcka att jag var välvilligt inställd. Men här krävs tydligen mer charmsatsningar. Några blev dock fb-vänner, och de verkar alla mycket trevliga. Åtminstone så långt finns det därför underlag för omdömet att Nydahl, som så många andra, är orättvis mot den ”sverigedemokratiska kretsen”.

Den andra ansträngningen var att jag helt enkelt blev medlem i partiet. Tidigare har jag varit medlem i KD och M, men min alltifrån början otillräckliga entusiasm och framför allt min ständigt ökande besvikelse gjorde att det aldrig ledde till att jag aktiverade mig i något praktiskt partiarbete. Jag har aldrig heller varit säker på att jag överhuvudtaget äger några särskilda talanger eller kvalifikationer för det, och det är fullt möjligt att inte heller detta nya partimedlemskap kommer leda till något aktivt engagemang. Naturligtvis finns också på grund av det allmänna politisk-korrekta systemtrycket risken att SD går samma väg som M och KD, och att jag därför än en gång blir besviken. Men jag tror åtminstone i betydligt större utsträckning på SDs program än jag trodde på de andras, och medlemskapet innebär nu i alla fall ett stöd för och såtillvida ett närmande till ”kretsen”: en markering, för den som är intresserad, och utöver vad jag skrivit till partiets försvar här i bloggen, att jag tror att det är de som idag kan tillhandahålla den politik vi behöver, på samma sätt som deras motsvarigheter – eller åtminstone partiella motsvarigheter – i övriga Europa ofta redan länge gjort det.

Individualister (i bestämd, positiv mening) och oberoende intellektuella dissidenter behövs som sagt i största allmänhet i ett konformt och proto-totalitärt klimat, och jag ska därför inte insistera på att Nydahl måste bryta sin ensamhet och själv närma sig kretsen. Men jag tycker att han åtminstone borde övervinna sina kvarstående missuppfattingar om den. Såvitt jag hittills – om än blott på visst avstånd – kunnat se är den alltså verkligen inte extremnationalistisk, odemokratisk och totalitär. Det finns säkert mycket bråk och konflikter även där, som på alla andra håll, men jag tycker mig kunna se att det också ofta är en öppen och tydligt frihetlig gemenskap, i vilken också ingår exempelvis många trevliga invandrare.

Samtidigt förefaller politiken tillräckligt tydligt och skarpt profilerad på de specifika, kontroversiella och svåra punkter där förändring i Sverige är nödvändig. Värmen beror just på att man avvisar de övriga partiernas kalla, abstrakta globalism, ja går utöver det ”moderna liberala samhälle” med bara ”grundläggande demokratiska fri- och rättigheter” som är vad Nydahl själv ännu inskränker sig till att försvara. Den beror på att man i stället vill samlas kring en verklig historisk tradition och identitet med konkreta och levande värden. Om Nydahl fortsätter sin nuvarande väg som tydligt pekar utöver de abstrakta fraserna borde han kunna finna åtminstone några verkliga själsfränder.

Partimedlemskap behöver ingalunda betyda något tyngande beroende eller någon tryckande kollektivism för intellektuella eller akademiker, och bör inte göra det. De kan och måste fortsätta med sin självständiga verksamhet. Det är ju också fullt möjligt att genom just partiarbete försvara ett större mått av intellektuell och kulturell individualism, även om SD naturligtvis i allmänhet vänder sig mot den liberala ideologins individualism. Men det senare innebär inte att man godtar någon enkel kollektivism. Den svenska personlighetsfilosofin, huvudströmningen i den svenska humanistiska kulturen och stammande från Geijer som inte sällan nämnts av SDs kulturpolitiker, borde, tycker jag, här kunna vara vägledande såväl i den allmänna samhällssynen som i partiet: personligheten och den historiska samhällsgemenskapen i stället för impersonalismens båda ömsesidigt beroende uttryck, individualismen och kollektivismen.

Partimedlemskap innebär däremot ett ställningstagande. Och generellt gäller, menar jag, att medlemskap i rätt parti idag i Sverige är ett ställningstagande som behövs från många fler. Sverige behöver SD, och fastän risken för anpassning och urvattning förvisso är stor, finns såvitt jag kan se ingenting som talar emot att SD inom rimlig tid skulle kunna uppnå åtminstone samma resultat i Sverige som Dansk Folkeparti uppnått i Danmark. Det vore i alla fall en god början.

Man satsar nu på att visa att man är ”här för att stanna”, som den nya parollen lyder. Det är en stor uppgift. Det gäller att vederlägga motståndarnas kritik som jag tagit upp i mina inlägg här att man bara är ett populistiskt missnöjes- och enfrågeparti med svagt persongalleri o.s.v., att göra vad som krävs för att konsolidera de hittillsvarande framgångarna och lägga en grund för den fortsatta växt som ensam kan leda till reell politisk makt och bestående politiska resultat.

Ensamheten har alltså utan tvekan sina värden, liksom andra gemenskaper än den politiska. Men inte minst i den historiska situation vi lever i är den politiska gemenskapen oundgänglig, på grund av allt det den allena kan åstadkomma. Den förändring i det idémässiga och kulturella klimatet som fristående intellektuella kan åstadkomma behöver kompletteras med politiskt-organisatoriska vehikler för det konkret-institutionella förkroppsligandet av politiskt, juridiskt, ekonomiskt och annat slag. Men för detta kan inte heller partierna vara ensamma, isolerade, sekteriska. Ett ömsesidigt förstärkande samspel mellan de intellektuellas och organisationernas verksamhetsformer är av nöden.

Jag vet visserligen inte i vilken utsträckning jag skulle dela Nydahls åsikter om jag fördjupade mig i hans författarskap. Jag kan inte låta bli att tycka att Fleischers förslag låter bra: Thomas Nydahl borde gå vidare i sin nuvarande riktning och göra ännu en karriär, som SD-anknuten intellektuell. Men mitt syfte här är alltså inte att övertyga honom om detta. Det är endast att kommentera några av hans uttalanden om partiet på samma sätt som jag i andra inlägg kommenterat andras, och därigenom introducera den viktiga fråga om SD och de intellektuella som Fleischer tar upp.

Svar till Jakob Söderbaum

Ursprungligen publicerat 17/2 2011 (Politics)

Jakob Söderbaum har nu svarat på ett av mina inlägg om Tradition & Fasons uttalanden om SD. Det är positivt, och pekar framåt mot en fördjupad dialog.

Mina inlägg har varit tematiskt ordnade, så att jag i vart och ett av dem bemött en av de olika punkter Tradition & Fason berört. Det inlägg Söderbaum besvarat är det som bemötte enbart kritiken att SD har ett ”rasistiskt” och därmed ”tvivelaktigt” förflutet.

Undvikandet av rasismdefinitionen

Söderbaum skriver att min ”startfråga” i diskussionen är vad han menar med rasism. Han finner detta vara ”fel ände att börja resonemanget i”, och ”tycker det är viktigare att se till vad SD är för ett parti ur konservativ synvinkel”, vilket senare han också uppfattar som mitt ”huvudsyfte att diskutera”.

Det är riktigt att mitt huvudsyfte i de Tradition & Fason-relaterade inläggen är att diskutera vad SD är ur konservativ synvinkel – dels p.g.a. mitt eget intresse för konservatismen och SD, men dels naturligtvis också också p.g.a. Tradition & Fasons anspråk på att representera en genuin konservatism.

Men frågan om vad Söderbaum menar med rasism är inte alls min startfråga i denna allmänna diskussion. Jag håller helt med om att det för dess syfte vore fel ände att börja resonemanget i, och jag har heller inte gjort det. Eftersom denna diskussion är tematiskt uppdelad, är det i stället startfrågan endast för den begränsade del av diskussionen som berör kritiken att SD har ett tvivelaktigt rasistiskt förflutet. Endast för denna del tycker jag det är rätt ände att börja resonemanget i – ja, att det är självklart nödvändigt att börja resonemanget där.

Men både Söderbaum och jag relaterar naturligtvis frågan om rasismen till den övergripande frågan om konservatismen i relation till SD. Huvudproblemet med Söderbaums svar är emellertid att han inte bara inte börjar sitt resonemang med besvarandet av frågan om vad han menar med rasism, utan heller inte slutar med det, eller besvarar frågan någonstans på vägen. Frågan förblir helt enkelt obesvarad – samtidigt som Söderbaum upprepar och insisterar på sin huvudpoäng att den stora faran för konservatismen är att bli sammankopplad med rasism och att SD representerar denna fara.

Dock delar Söderbaum i mycket min uppfattning av rasismbegreppets lösa och felaktiga användning. ”Precis som Bengtsson är inne på”, skriver han, ”är för den mediadominerande vänstern det mesta till höger om socialdemokraterna mer eller mindre ’rasistiskt’. Jag behöver knappast gå in på hur intellektuellt ohederligt rasismstämpeln används i dagens samhällsdebatt – just för att den är ett effektivt sätt att skada andra människor genom smutskastning och kväva debatten kring viktiga samhällsfrågor som vänstern av ett eller annat skäl helt enkelt inte vill debattera.” ”Det handlar inte om att jag godtar vänsterns sätt att stämpla vad som helst som rasism.”

Söderbaum ser det också ”lite som SD:s politiska uppgift att nyansera bilden i svensk samhällsdebatt av vad som är rasism”, och menar att det inte är rasism att, som SD, förespråka assimilation av invandrare.

Allt detta är utmärkt, och motsvarar mina förväntningar på Söderbaum.

Redan besvarad kritik

När Söderbaum övergår till den allmänna, övergripande diskussionen om konservatismen och SD upprepar han delvis kritik som jag redan bemött i andra inlägg än det Söderbaum nu besvarar.

Exempelvis skriver han att ”Ur konservativ synpunkt finns…oändligt många andra frågor som är angelägna att debattera än just invandringsfrågan. Jag tycker verkligen inte heller att invandringsfrågan förtjänar att överskugga allting inom konservatismen. Det vore mycket olyckligt om det blev så”. Konservatism ”handlar till skillnad från SD:s politik definitivt inte i första hand om en lösning på ’invandrarproblemet’ genom assimilation.”

Jag håller fullständigt med om vad Söderbaum säger här, och har själv diskuterat detta i relation till SD i mitt inlägg ’Är SD ett enfrågeparti?’, i vilket jag dock med viss utförlighet förklarat varför dessa ståndpunkter inte alls, som Söderbaum anser, ”är ett skäl så gott som något att i egenskap av intellektuell konservativ undvika SD”.

Tvärtom. Jag visade i det nämnda inlägget, såväl som i andra, att SDs politik inte i första hand handlar om en lösning på invandrarproblemet genom assimilation och att SD debatterar många andra frågor och inte låter invandringsfrågan överskugga dem. Och jag visade också i vilken utsträckning detta övriga i SDs politik var av konservativ natur: att bevara Sverige svenskt, med allt vad detta innebär. Betoningen av invandringsproblemet är bara en nödvändig – och naturligtvis helt central – följd av detta huvudsakliga, positiva politiska innehåll.

I samma inlägg, såväl som i andra, har jag också visat att i stället det faktum att M och KD inte finner invandrarproblemet angeläget att debattera överhuvudtaget, och att de låter annat, och ofta betydligt mindre väsentligt, helt överskugga det, är ett skäl så gott som något att i egenskap av intellektuell konservativ undvika dem. Söderbaums citationstecken kring ”invandrarproblemet” antyder att t.o.m. han är obenägen att erkänna att detta överhuvudtaget finns.

Innebörden av att bevara Sverige svenskt

”Att försvara svensk och västerländsk kultur i Sverige är”, som Söderbaum skriver, ”självklart för en konservativ.” Men han är ”inte säker på att det är detsamma som att ’bevara Sverige svenskt’”. Varför?

Jag hoppas i ett senare inlägg kunna behandla SDs kulturpolitik, som ju är grundläggande för ett parti som definierar nationaliteten huvudsakligen i kulturella termer, men som samtidigt fortfarande såvitt jag kan se saknas som en utarbetad och formellt fastslagen del av partiets program. Det senare kan synas anmärkningsvärt, men förklaras antagligen just av områdets avgörande allmänna vikt för partiets hela politik: att utarbeta det kräver eftertanke och omsorg i sådan utsträckning att det måste ta tid. De enstaka formuleringar om kulturpolitiken från partiledningens sida som går att finna här och där är självklart inte ett fullständigt kulturpolitiskt program och kan givetvis lätt uppfattas som ensidiga och begränsade.

Generellt måste emellertid naturligtvis gälla att det svenska som SD vill bevara ju är just vad Söderbaum menar med ”svensk och västerländsk kultur i Sverige”. Svensk kultur är ju en del av den västerländska kulturen, även om den, liksom exempelvis fransk, italiensk eller ungersk, också ofta är en distinkt individuell variation av denna, och, liksom dessa och alla andra västerländska nationaliteter, även uppvisar en del helt egna, unika drag.

När det gäller de senare skriver Söderbaum – introducerande ett nytt begrepp som jag inte använt – att ”mycket av det ’rent svenska’ är beteende och umgängesmönster som jag – förmodligen i motsats till SD – inte uppskattar”. Som exempel nämner han ”Jante, oförmågan att kunna skilja på person och sak, sättet att i stort sett aldrig vilja ta personligt ansvar, oskicket att tala med främlingar om djupt privata angelägenheter, och den näst intill obefintliga sexualmoralen. Hur konservativa är dessa företeelser? Hur värda är de att bevara ur konservativ synpunkt?”

Menar Söderbaum att detta är ett argument mot att bevara Sverige svenskt (eller, som SD numera föredrar att uttrycka det, låta Sverige förbli Sverige), och kanske rentav ett argument för Ms och KDs och den övriga sjuklöverns nuvarande politik som med all säkerhet inom inte alltför avlägsen framtid kommer att avskaffa det inte bara “rent svenska” utan det allmänt västerländska Sverige?

Alla nationer har naturligtvis sina unika brister, svagheter och mindre attraktiva sidor, och detta är givetvis något alla betydande nationalistiska tänkare och politiker alltid vetat, ja betonat. Att ”förmoda” att SD ”uppskattar” de brister Söderbaum räknar upp känns som ett tillfälligt övertramp från hans sida, ett grepp av en typ som jag bara sett något enstaka annat exempel på i Tradition & Fasonoch som lyckligtvis inte alls är Söderbaums eller Tradition & Fasons norm. Nationers brister är självklart inte något skäl att förkasta nationaliteten som sådan, eftersom denna nationalitet ju också rymmer unika nationella styrkor.

The West and the Rest

I Söderbaums öron låter ”bevara Sverige svenskt” som att ”man motsätter sig all form av annat kulturellt inflytande”. Varför? Det är ju en helt godtycklig tolkning. Den västerländska kulturen är den svenska kulturen. Självklart motsätter sig SD inte inflytande från det övriga västerlandet, det västerland av vilket Sverige är en del och vars kultur är den egna, svenska.

Men givetvis motsätter man sig inte heller allt icke-västerländskt kulturellt inflytande. Det vore ju en otrolig, ja omöjlig inskränkthet, inte minst i dagens och morgondagens värld. Som Roger Scruton – som flera gånger citerats och åberopats av ledande sverigedemokrater – påpekat utmärker sig den västerländska kulturen genom sin vetenskapliga och nyfikna karaktär i långt högre grad än andra kulturer för öppenhet mot ”annat kulturellt inflytande”, och detta genom hela dess historia. Men detta innebär naturligtvis inte att den inte också är en egen kultur, en kultur som också innehåller mer än bara denna unika grad av öppehet mot andra – mer av sådant slag som möjliggör denna öppenhet men också är något i sig självt.

Söderbaum hänvisar som svar på min fråga om ”vilken konservatism som återstår om man inte ska ’bevara Sverige svenskt’” till en mängd egna artiklar. Här kan man till att börja med inte låta bli att höja på ögonbrynen: diskuterar Söderbaum i dessa artiklar en exklusivt kinesisk, afrikansk eller indiansk konservatism? Man måste förstås medge att också sådana finns, även om man trodde att diskussionen åtminstone huvudsakligen handlade om svensk konservatism.

Men som tur är vet man redan att Söderbaum i stor utsträckning menar detsamma som en själv. Det är bara det att han av någon ur konservativ synvinkel svårbegriplig anledning gör en märklig tolkning av orden ”Sverige” och ”svenskt”, framför allt när de förekommer i den aktuella ordsammanställningen, där det tredje ordet, bevara, bara är ett germanskt ord för det konserverande som konservatismen handlar om.

Rasism, rasism

Tolkningen är så märklig att Söderbaum rentav finner att just denna ordsammanställning ”åtminstone öppnar en dörr mot rasismen”. Endast den allra extremaste typ av liberal eller socialist kan anse något sådant. Men det hela förklaras tvivelsutan av Söderbaums uppfattning av den organisation som bar detta namn, en av de organisationer ur vilka SD utvecklades. Den öppnade, skriver han, ”såvitt jag förstått…reservationslöst” en dörr mot rasismen.

Men hur ska man kunna diskutera detta utan att frågan om vad som ska menas med rasism besvaras? Man måste helt enkelt börja i denna ända av resonemanget för att på något meningsfullt sätt kunna komma vidare med frågan om varför uttrycket ”bevara Sverige svenskt” i sig öppnar rasism-dörren, såväl som, antar jag, med frågan om organisationen med detta namn verkligen gjorde detta.

I stället drar Söderbaum bara, utan detta definitionsmässiga underlag, mycket långtgående slutsatser rörande SD: ”Och denna partibakgrund hos SD ligger betydligt närmare i tiden än både högerns brytande av samarbetet med de allt brunare ungdomsförbundet (SNU) på 30-talet, och socialdemokraternas vurm för makarna Myrdals bruna tänkande under samma tid (och för den delen den förste socialdemokratiske statsministern Hjalmar Brantings stora hobby rasbiologi på 20-talet). Det gör att SD:s ’rasistiska problem’ kan förmodas dröja sig kvar ett bra tag, även om de såvitt jag förstått i flera år har rensat ut rasister ur partiorganisationen. Något som jag för all del tycker är värt att betona som någonting positivt! Men det visar också på att rasistproblemet fortfarande idag är ett stående problem inom SD – och det tycker jag framför allt visar att SD befinner sig i en dynamisk och osäker utvecklingsfas som har potential att sticka iväg i oförutsägbara riktningar.”

Jag har ingenting att säga om detta innan det här använda rasismbegreppet definierats. Som jag skrev i mitt inlägg kan jag åtminstone inte se att SD någonsin som parti försvarat rasism såsom jag definierar detta begrepp.

Socialdemokrati och socialkonservatism

Inte bara kritiken rörande invandringsproblemets dominans i SD utan även den rörande partiets förmenta folkhemsnostalgi har jag bemött i flera separata inlägg som Söderbaum nu inte besvarar men kanske återkommer till i de kommande svar han signalerar.

Jag hoppas det, för vad han nu säger i frågan kan bara förstås som en ren lapsus. Han skriver nämligen att ”Folkhemstanken är i allra högsta grad en svensk variant av det konformistiska massamhället”, det samhälle som ersatte det ”småskaliga civilsamhälle” som andra väldskriget förstört. Alla som känner Söderbaum och läst hans artiklar förstår att han vet bättre än så. Folkhemstanken är, som jag många gånger framhållit, en tanke utvecklad i det konservativa lägret långt före det andra världskriget, ja delvis före det första.

Söderbaum har korrekt noterat att SD är ”ett genuint oppositionsparti i en tid där alla andra partier (i stort sett också vänsterpartiet) tycker rätt lika i de flesta politiska frågor”. Det kan därför synas märkligt att han samtidigt misstänker att de är ”en ny socialdemokrati”. Den enda logiska lösningen av denna motsägelse är att han menar en ny socialdemokrati av Per Albin Hanssons typ, d.v.s. en som i viktiga frågor inte tycker detsamma som dagens socialdemokrati eller dagens övriga gamla riksdagspartier – vilket naturligtvis ligger åtminstone närmare sanningen. Men problemet här är att det aldrig framgått att Söderbaum ser någon som helst väsentlig skillnad mellan Hanssons och dagens socialdemokrati – även den förra representerar ju för honom det konformistiska massamhället.

Söderbaum betvivlar att SD är ”en ny höger för 2000-talet”. De försöker enligt honom bara ”plocka poäng på det växande intresset för konservatismen”, men ”de fyras gäng” (Åkesson, Söder, Jomshof, Karlsson) kommer, menar han, sluta ägna sig åt detta när de ”tagit vederbörliga hänsyn till att en så stor andel av deras väljare är gamla sossar”. Detta har jag utförligt bemött i några av de andra inlägg som Söderbaum alltså inte besvarar nu. Uppfattningen, eller anklagelsen, att SD bara tillfälligt försöker plocka poäng och inte i verkligheten försvarar genuin värde-, moral-, kultur-, och socialkonservatism är, har jag försökt visa, felaktig, liksom uppfattningen att de gamla socialdemokraternas åsikter nödvändigtvis skulle strida mot dessa värden. Per Albin Hanssons socialdemokrati, delvis inspirerad av den konservativa folkhemstanken, var i åtminstone många viktiga avseenden en helt annan än dagens ”postindustriella” och politisk-korrekta.

Symbolik

I en bildtext bemöter Söderbaum kort de inlägg där jag skrivit om SDUs övertagande av Ungsvenskarnas symbol, Engelbrektsbågen. ”Det räcker inte”, skriver han, ”att SD:s ungdomsförbund olagligt använder denna sedan äldsta tid väl inarbetade symbol för konservativa MUF:are för att de förra ska vara att beteckna som konservativa i egentlig mening.” Detta är naturligtvis fullständigt riktigt, och något sådant har jag självfallet heller inte påstått. Vad jag har påstått är att eftersom SDU i väsentliga avseenden är att beteckna som konservativa i egentlig mening under det att MUF inte längre är det (hur många konservativa MUFare finns det?), är SDUs övertagande av symbolen i sig en signifikativ symbolisk akt.

Söderbaums uppfattning om SDs syn på Karl XII-firande känns spekulativ, och han kallar den också själv en ”kvalificerad gissning”. Även här krävs bättre underlag för en diskussion, och jag kan tyvärr inte själv tillhandahålla det.

Högerextremismens innebörd

Jag vände mig i det inlägg Söderbaum besvarar mot beteckningen ”högerextremism” för fascismen och nationalsocialismen, och Söderbaum ger mig rätt i att denna är sakligt felaktig. Dunkelt blir det emellertid när han fortsätter: ”och samtidigt är det ju denna koppling jag själv vänder mig emot i resonemanget om att konservatism och rasism på intet sätt hör ihop”.

Det kan det ju omöjligt vara. I den ursprungliga Tradition & Fason-text jag bemötte kopplade Söderbaum ihop högerextremism å ena sidan och fascism, nationalsocialism och rasism å den andra när han skrev att högerextremister försökt bli associerade med konservatismen eftersom det är mer fördelaktigt att kalla sig konservativ än fascist eller nationalsocialist. Och han upprepar nu just denna koppling som han säger sig vända sig mot, när han skriver att ”även om det hade varit lovvärt har jag inga ambitioner att försöka ändra på innebörden av ett så etablerat begrepp som ’högerextremism’.”

Jag kan därför bara återigen upprepa att kopplingen är sakligt felaktig. Det är inte bara lovvärt, utan nödvändigt att ändra på den felaktiga definitionen av det etablerade begreppet ”högerextremism”.

Vad Söderbaum i själva verket vill göra är att skilja konservatismen från fascismen, nationalsocialismen och rasismen, inte att skilja konservatismen från högerextremism i egentlig mening. Det är mycket enkelt. Som Söderbaum helt korrekt observerade i sin ursprungliga text har även vänstern för sina egna syften ansträngt sig att få konservatismen associerad med ”högerextremism” i den oegentliga, av kopplingen med fascismen, nationalsocialismen och rasismen producerade betydelsen. Varför Söderbaum som konservativ godtar begreppet med denna definition som ju inte bara är historiskt felaktig utan p.g.a. denna vänsterns strävan också direkt kontraproduktiv för hans egna syften i nuet är svårt att förstå. Bl.a. motsäger det ju fullständigt hans argument att SD i själva verket tillhör vänstern.

Men framför allt innebär godtagandet vad som från konservativt perspektiv borde vara ett oacceptabelt övertagande av eller inordnande i den av vänstern etablerade terminologin och “diskursordningen”. Den verkliga skiljelinjen går inte mellan konservatism och högerextremism, eftersom en extrem konservatism mycket väl torde kunna betecknas som högerextremism. Vänstern vill ju alltså, med Söderbaums ord, ”svartmåla konservatismen” genom att få den associerad med fascismen, nationalsocialismen och rasismen. Men det sätt på vilket den gör detta är ju just att felaktigt beteckna de senare som högerextremism.

Det är beklagligt att Söderbaum anser det felaktigt definierade begreppet ”högerextremism” så etablerat att han inte har några ambitioner att ändra definitionen. Emellertid skriver han nu att ”det förmodligen är mer fruktbart att istället för ’högerextremismen’ tala om ’vit makt-rörelsen’”, ett ”grepp som även SvD numera använder sig av”. Men fastän det vore bra om han övergav sin användning av ”högerextremism”, kan jag inte se något ”fruktbart” i det nya begreppet. Det är inte bara otroligt vagt och oklart, dess användning är också, precis som Söderbaum konstaterar, ett ”grepp” från bl.a. SvDs sida, d.v.s. också det är en del av liberalsocialisternas och de politisk-korrekta medias ofta systematiskt manipulativa och strategiskt kalkylerade diskursiva teknik. Söderbaum fortsätter helt enkelt acceptera vänsterns definitioner, historieskrivning, verklighetsuppfattning.

I själva verket uttrycker begreppet “vit makt-rörelsen” själva essensen av den politiska korrektheten: anti-vitheten. Det syftar främst till, och dess effekt är, att likställa alla som försvarar de vita folken och deras kultur med programmatiska vita våldsutövare som eftersträvar  förtryckande makt över folk av andra raser (hur många sådana finns det?). Men inte bara därmed utan också redan i sig självt ifrågasätter det även vitas makt överhuvudtaget.

Vad detta än är – västerländsk och svensk konservatism är det inte. Söderbaums uppfattning om denna terminologiska nyorienterings ”fruktbarhet” bekräftar vad jag flera gånger antytt i mina inlägg, nämligen att Tradition & Fason ofta faktiskt tycks ha halkat ganska långt ned på de politisk-korrekta kompromissernas slippriga sluttning.

Populismen

Söderbaum säger vidare att jag, när jag kommenterar hans uppfattning att populismen är det stora politiska hotet, ”skruvar…till det på ett sätt som [jag] själv verkar inse landar märkligt”. Sanningen är att jag inte insåg att jag landade märkligt; det är möjligt att Söderbaum har rätt i detta, men det var inget avsiktligt skruvande.

Jag tyckte bara att eftersom Söderbaum skrev på annat håll i Tradition & Fason att rasismen var ”mycket marginaliserad” och att det i stället var populismen som idag var ”det stora politiska hotet”, var det litet märkligt att det var denna marginaliserade rasism och inte det stora allmänna populism-hotet som för honom var det stora hotet mot konservatismen.

Men tydligen är det just det han menar. Och där håller jag inte med. Jag håller i stället med om vad Söderbaum säger om den allmänna populismen i dagens politik, alla partiers populism. Det motsvarar helt vad jag i andra inlägg än det han nu besvarar säger även om just detta.

Kristdemokratins väsen

Jag hade helt missat att Söderbaum inte längre var medlem i KD. Jag trodde hans väl formulerade kritik av partiets oförmåga att realisera vad han anser vara dess konservativa potential fortfarande var en partiintern kritik som syftade till att rädda ett parti i vilket han ville se en egen politisk framtid.

Naturligtvis skulle det kunna vara ett positivt tecken att han inte längre tror på partiet, men när han i stället nu säger sig vurma för Jan Björklund och rösta på FP (och åter på M till kommun och landsting i Göteborg) blir det ändå inte bättre från mitt perspektiv, trots Björklunds obestridliga förtjänster i några skolfrågor. FP är ju också exempelvis Birgitta Ohlssons parti och oräkneliga andras som står närmare Ohlsson än Björklund.

Samtidigt vidhåller Söderbaum fortfarande att KDs principprogram helt enkelt ”är konservativt” (även om det har ”ytterst lite resonansbotten inom partiorganisationen”), och rentav att KDU ”är så konservativt som i alla fall jag kan drömma om att en politisk organisation borde vara” (även om ”partiorganisationen inte direkt betraktar dagens KDU som partiets framtid”).

Detta är intressant, och säger naturligtvis mycket om arten av Söderbaums konservatism. Han, och Tradition & Fason, menar verkligen fortfarande att kristdemokratin är en form av konservatism, ja kanske t.o.m. att den är relaterad till den historiskt existerande högern. När jag såg att Dag Elfström presenterade sig som en ”högerman i kristdemokratisk exil”, trodde jag att det indikerade en medvetenhet om skillnaden, men så verkar inte vara fallet.

Det är visserligen roligt att Tradition & Fason nyligen, i linje med denna uppfattning om kristdemokratins natur, publicerade ett inlägg om Jacques Maritain och hans betydelse för den europeiska kristdemokratin. Men jag ska försöka skriva ett inlägg (eller, om det blir tillräckligt kort, en kommentar i Tradition & Fason) om detta och visa varför Maritain, möjligen med undantag för sin tidigaste period, inte var en konservativ tänkare.

Men naturligtvis kan man, som jag själv tidigare gjort, se kristdemokratin som även utan historisk koppling eller ens direkt och explicit ideologisk anslutning upptagande konservativa element i olika sakfrågor. Detta är fullt legitimt, inte minst när det f.d. högerpartiet svikit konservatismen. Problemet är ju bara att KD samtidigt upptagit så mycket av samma politiska korrekthet som M att de konservativa elementen gradvis och kontinuerligt uppgivits.

Det är detta som gör att KD inte alls kan jämföras med SD i rollen som räddare av konservatismen: SD, fria från KDs oändliga kluvenhet, halvhet och vacklande, inte bara ansluter sig ju ideologiskt direkt och explicit till värde-, kultur-, moral- och socialkonservatismen, den avvisar ju också åtminstone till mycket stor del den politiska korrektheten i dess normala manifestationsformer.

Det verkliga träsket

Söderbaum upprepar mot slutet att han ser SD som ett hot mot konservatismen, som riskerar att ”dra ner konservatismen i ett träsk där den inte hör hemma. Ett träsk som är väldigt mycket mindre än konservatismens politiska potential i Sverige.” Och återigen: ”det värsta för konservatismen är att bli förknippad med rasism”: SDs hot och risk och träsk består främst i att ”SD alltjämt har problem med rasister”, ett problem som ”ett renodlat konservativt parti” inte behöver dras med.

Men Söderbaum har ju fortfarande inte angett vad han menar med rasism! Och när han skriver att invandringsfrågan och de nationalistiska frågorna ”inte attraherar mig och inte heller intresserar mig i någon större utsträckning”, kan man inte annat än misstänka att Söderbaum helt enkelt vill tänka bort all etnicitet och stora delar av historisk kulturell identitet från konservatismen, och att därmed hans förment ”renodlade” konservatism i själva verket är något helt annat, något långt närmare det han partipolitiskt stöder: M, KD, FP.

Med så många politisk-korrekta markeringar förtas en hel del av trovärdigheten i Söderbaums formuleringar om vänsterns missbruk av rasismbegreppet, och det känns t.o.m. nästan som om det i själva verket är hans variant av konservatism som är vad han felaktigt antyder att SD är: en ny socialdemokrati – av Sahlins, inte Hanssons årgång. Det är synd, eftersom det inte gör rättvisa åt vad jag uppofattar som hans och Elfströms ambitioner med Tradition & Fason.

Men om vi håller oss till Allianspartierna: i vilket totalt främmande individualistisk-universalistiskt radikalliberalt träsk har inte M redan dragit ned konservatismen! Hur abstrakt liberal-kristet och fjärran från den genuina konservatismen är i verkligheten inte KDs idégrund! Vilket för konservatismen främmande träsk är inte även dess politiska korrekthet! Hur fullständigt och programmatiskt motsatt konservatismen är inte i grunden FP i såväl historia som nutid! De borde kallas Venstre som i Danmark, och det borde också M. Menar Söderbaum verkligen på fullt allvar att det är dessa partier som ska förverkliga konservatismens potential i Sverige?!

Jag förnekar självfallet inte att det finns delsanningar inte bara hos dessa partier utan även i vänsterblocket – sådan är naturligtvis verklighetens komplexitet. Men samtidigt gör inget av dessa partier i sin modernistiska radikalism rättvisa åt just denna komplexitet. Jag vill påstå att SD idag gör det i långt större utsträckning, och samtidigt med en likaledes långt större och dessutom helt egen och annorlunda ideologisk konsekvens.

Det finns ingen anledning att här bemöta Söderbaums uppfattning att SD inte ”utgår från en konservativ idégrund”, att ”deras sakpolitik…inte heller [är] enhetligt konservativ (vare sig i liberalkonservativ eller socialkonservativ bemärkelse)”, och att SD därför är ”politiskt opålitliga förutom i invandringsfrågan och i nationalistiska frågor”. Allt detta har jag nämligen redan med avsevärd utförlighet diskuterat i tidigare inlägg, som Söderbaum kanske kommer besvara senare.

Söderbaums värdefulla bidrag

Trots min förblivande oförståelse för Söderbaums vurmande för olika Allianspartier liksom för hans kritik av SD, är det glädjande att han nu bemöter min analys. Det pekar, som jag inledningsvis skrev, framåt, mot en fortsatt och fördjupad politisk diskussion inom ett ideologiskt fält som knappast finns representerat på annat håll i Sverige idag.

Det är också mycket roligt att han nyligen skrivit en översiktlig artikel om den svenska konservatismens historia, som han såvitt jag förstår avser att vidareutveckla till en bok. Detta förtjänar all uppmuntran, och bekräftar min uppfattning om det viktiga och värdefulla i hans och Elfströms initiativ, Tradition & Fason, liksom, hoppas jag, det riktiga i min intuition att det är motiverat att ägna det mått av uppmärksamhet åt det som jag gjort här i min blogg.

Det ska bli intressant att se vad som händer om Söderbaum får tillfälle att tränga djupare in i den tidiga svenska konservatismen och dess intressanta spänningsfält mellan den historiska skolan och den filosofiska idealismen.

Jag hyser också all respekt för Söderbaums insatser i det paneuropeiska konservativa nätverket Vanenburg Society och “tankesmedjan” Center for European Renewal (men varför använder de amerikansk stavning av ”center”?!), som jag själv alltifrån början länkat till här.

Begreppet politisk korrekthet

Ursprungligen publicerat 10/2 2011 (Politics)

Jag har ofta använt begreppet “politisk korrekthet” i mina inlägg här såväl som i andra sammanhang. Det är, menar jag, ett analytiskt och teoretiskt relevant och legitimt begrepp, men det finns en risk att det används på ett alltför löst, svepande och inexakt sätt. Dess användning kräver en precis definition som bygger på en adekvat historisk och politisk-filosofisk förståelse.

Vad som skett är att begreppet politisk korrekthet kommit att bli en sammanfattande beteckning för det s.a.s. hittillsvarande resultatet av en lång historisk utveckling som konservativa kritiker av olika slag länge analyserat i andra kategorier. Den specifika utvecklingen från andra hälften av 1900-talet, med Frankfurtskolan och vad som idag av vissa kallas “kulturmarxismen”, radikalfeminismen, den anti-rasism som till sin verkliga innebörd ofta är en anti-vit rasism, den provokativa typen av affirmation av homosexualiteten o.s.v., föregick  termens introduktion, men denna utveckling representerar bara en intensifiering av en långt äldre politisk och kulturell dynamik. Den politiska korrekthetens förterminologiska historia, och därmed dess djupare innebörd, måste förstås i termer av de analyser konservativa tänkare och kritiker av olika slag presterat under de senaste århundradena.

En värdefull översikt av centrala politiska aspekter av fenomenet under andra hälften av förra århundradet är Jean Sévillias Le terrorisme intellectuel de 1945 à nos jours (2000). I USA tillhör Roger Kimball de främsta bland de otaliga kritikerna av fenomenet och dess olika uttryck, utan att dock använda själva termen särskilt ofta. Fastän han saknar en del av de djupare historiska och filosofiska perspektiven, härrör de analytiska resurser han använder ur den konservativa tradition som i sak förstått och adekvat beskrivit fenomenet innan termen uppfanns. (I en artikel om Kimball har jag dels uttryckt uppskattning av hans kritik så långt den sträcker sig, dels försökt antyda hur den behöver modifieras och kompletteras, men artikeln är gammal och täcker inte hans författarskap under de senaste tio åren.)

Numera finns emellertid också ett flertal böcker ägnade specifikt åt detta begrepp (eller denna term, i den engelska logiska betydelsen), exempelvis Matthias Hildebrandts Multikulturalismus und Political Correctness in den USA (2005), Geoffrey Hughes’ Political Correctness: A History of Semantics and Culture (2009), och John Lees Political Correctness and Higher Education: British and American Perspectives (2009). Jörg Schönbohms Politische Korrektheit: Das Schlachtfeld der Tugendwächter (2009), är ett exempel på termens numera vanliga användning för kritiska analyser av olika aspekter av samtiden.

På svenska, och med särskild hänsyn till svenska förhållanden, finns den av Pierre Kullbom och Per Landin redigerade Politisk korrekthet på svenska från 1989 och John Järvenpääs Politisk korrekthet: Likriktning, åsiktsförtryck och dikotomisering från 2006.

Socialkonservatismens innebörd

Ursprungligen publicerat 2/2 2011 (Politics)

Som jag har framhållit tar Tradition & Fason upp en del viktiga historiska frågor. Dag Elfström skriver: ”Men är det då inte en socialkonservativ agenda partiledare Åkesson torgför i sina arbetsmarknadspolitiska utspel, har det frågats från liberalt håll. Näppeligen. Inte ens de mest inbitna socialkonservativa skulle försvara ’den svenska modellen’ som SD gör det. Disraeli, den socialkonservativa husguden, var exempelvis väldigt noga med att påpeka vikten av arbetsmoral och att var och en gör sin plikt utifrån den situation de befinner sig i.”

Denna Elfströms fråga om socialkonservatismen och den svenska modellen förtjänar att idag trängas djupare in i, både för den kvalificerade konservatismdiskussionens skull och p.g.a. SDs framgångar. Jag har i tidigare inlägg redan börjat utreda denna fråga i de stora drag som är tillräckliga för att komma tillrätta med de i denna diskussion aktuella missuppfattningarna eller polemiska förvrängningarna.

Ämnet i sig är alltså viktigt, men Elfströms kritik av SD är ohållbar, ja obegriplig, och går tyvärr ännu inte utöver den vanliga partipolitiska polemiken. Det är just i försvaret av den svenska modellen som SD gör det som hela skillnaden ligger. Just därför att den försvaras som SD gör det, blir försvaret acceptabelt för den inbitne socialkonservative. SDs försvar för den svenska modellen är inte Ss. SD förkastar ju Ss socialistiska ideologi och kulturradikalism.

Det är svårt att se vad Elfström menar med sitt framhållande av arbetsmoral och pliktuppfyllelse. Skulle SD inte försvara dessa? Skulle de förneka att vi har skyldigheter såväl som rättigheter? Dessa är självklart en del av socialkonservatismen i såväl Disraelis som SDs version.

Men socialkonservatismen handlar om mer. Även den klassiska liberalism som står så långt som någonsin är möjligt från socialkonservatism försvarade ju arbetsmoral och pliktuppfyllelse. Vad som gjorde Disraeli – liksom Bismarck, som Söderbaum tar upp i sin utmärkta artikelserie om välfärdsstaten som jag tidigare hänvisat till – känd som socialkonservativ var inte försvaret för arbetsmoral och pliktuppfyllelse. Det var i stället de statliga välfärdsreformer som sökte inom samhällsgemenskapen bevara eller införliva den nya industriella arbetarklass som under ovärdiga arbetsvillkor och levnadsförhållanden riskerade att alieneras och därför kunna exploateras av de radikala ideologerna och revolutionärerna.

Sådana reformer är givetvis inte tillräckliga för en fullständig socialkonservatism: civilsamhället och de mellanliggande grupperna är lika viktiga. Men de utgör en av flera beståndsdelar. Och de försvaras ju också av åtminstone en av Tradition & Fasons två redaktörer. Den svenska unghögern förespråkade sådana reformer i direkt kontinuitet med Disraeli och Bismarck.

Elfström är orättvis också mot Per Albins Hanssons S, som ju lärde just av unghögern. Åtminstone fanns bland dess väljare en beundransvärd, distinkt arbetarkultur, präglad av just arbetsmoral och pliktkänsla.

Överhuvudtaget är en justering i Tradition & Fasons bedömning av den svenska modellen under folkhemmets glansdagar önskvärd. Självklart kan det inte vara fråga om något passivt, nostalgiskt tillbakablickande, som kritikerna alltid säger att SD ägnar sig åt. Det är inte bara så att ett enkelt, ohistoriskt återvändande naturligtvis är omöjligt. Det är också så att den svenska modellen innefattade ideologiskt oerhört problematiska element.

Jag har alltid försökt kritisera de intellektuella, kulturella och ideologiska strömningar som under dess tid gick framåt och bredde ut sig. När aspekter av den svenska modellens välfärdspolitik, sådana som ligger i linje med genuin socialkonservatism, försvaras, är det helt avgörande att samtidigt förkasta inte minst den förödande hägerströmianism som låg bakom modellen och i själva verket systematiskt undergrävde det moderna Sverige – inte bara på det moraliska och allmänkulturella planet utan i lika hög grad på det juridiska. Den var grundläggande för hela den alltmer politiserade och ideologiserade offentliga förvaltningen och den långtgående korporativismen.

Men samtidigt är urskillning i högsta grad nödvänding. Det gäller att förstå de materiella framgångarnas – som är vad det är och bör vara fråga om här – förutsättningar och funktionella strukturer. De hade inte varit möjliga utan århundraden av ackumulerat kulturellt kapital (jag finner denna term otillräcklig, men använder den i en vidare och djupare mening än Bourdieu). När Ms och Timbros teknoliberaler talar – och de har gjort det mycket länge – om hur Sverige var ett u-land vid slutet av 1800-talet, jämförbart med Uganda, är det ett av de många tragiska bevisen för den svenska högerns kollaps. De förstår ingenting.

Men det kulturella kapitalet togs i bruk på ett sätt som är av förblivande intresse. Vad vi talar om är ett land som under denna period ofta var världsledande inte bara i välfärdspolitik, utan i vetenskap och teknologi, i industriell produktion, i militärt försvar, ett land som tävlade med USA under dess allra starkaste epok på ett sätt inget land av jämförbar storlek kom i närheten av. Att vi lyckades hålla oss utanför kriget gav oss naturligtvis ett försprång i fortsättningen av denna utveckling efter detta. Materiella värden är inte allt. Men de är något. Vad vi talar om är vad som rentav kallats “den andra stormaktstiden”. Jag känner något slags ansvar för det – samtidigt som jag är kritisk mot dess ideologiska aspekter.

Jag drömmer verkligen inte nostalgiskt om något ohistoriskt återvändande. Jag har ägnat en stor del av mitt vuxna liv åt att, med exempelvis Tage Lindbom, försöka kritisera det modernistiska S-Sveriges materialism. Jag önskar något betydligt bättre än den svenska modellen i dess historiska form. Men en del finns att lära av denna och ta med sig för ett Sverige som halkat mycket långt ned i den internationella välfärdsligan.

SD eftersträvar såvitt jag förstår föreningen av den andra stormaktstidens materiella utveckling, och den välfärd den gjorde att vi utan problem hade råd med, och rekonstruktionen av de kulturella och moraliska traditioner och mönster som denna utveckling och denna välfärd förutsatte och som också är av grundläggande betydelse för samhällsgemenskapen i sig.

Elfström tycks försöka antyda att SDs försvar för den svenska modellen är ett försvar för ett system av passiviserat, vegeterande bidragsberoende, fusk, utnyttjande och kravlöshet. Men ett sådant system har ingenting med socialkonservatism, Disraeli, Bismarck, SD eller ens Per Albin Hansson att göra.

Fastän Elfström hittills bara ägnat sig åt snäv, partipolitisk polemik av det vanliga slaget ger det åtminstone anledning till en närmare behandling av de historiska sammanhangen. Såtillvida äger det ett värde. Man får försöka glädja sig åt det lilla i dagens svenska debattklimat.

Borgerliga och nationella värderingar

Ursprungligen publicerat 30/1 2011 (Politics)

Tradition & Fasons Jakob Söderbaum skriver att han som “konservativ och kristdemokrat” känner sig hotad av att SD “försöker plocka poäng genom att profilera sig som konservativa”.

SD är och har alltid varit konservativa i centrala avseenden. Värde-, moral-, social- och kulturkonservatismen är ju, som jag flera gånger har framållit, en av partiets tre hörnpelare, vid sidan av elementen av nationalism och det icke-socialistiska försvaret av välfärdsstaten. Detta är således inte något partier “profilerar sig” med, inget man “försöker plocka poäng med”. D.v.s., det är inte någon tillfällig taktik, något propagandagrepp, något billigt kampanjtrick. Det är något som alltifrån början varit en del av den centrala, essentiella partiidentiteten, av hjärtat i partiets program.

Men Söderbaum tror inte på detta. Han tror inte att SD är ett konservativt parti i den specificerade meningen. Hade han gjort det borde ju denna konservatism ha varit något han tycker är bra, i all synnerhet när M och KD på så spektakulärt sätt motarbetar konservatismen – på samma sätt som jag tycker det är bra när jag hos honom och andra av Tradition & Fasons skribenter kan upptäcka kvardröjande uttryck för försvar för den i dessa partier.

Tradition & Fason har vid något tillfälle klagat över att deras sverigedemokratiska kommentatorer ägnat sig åt partipolitisk polemik i stället för att diskutera konservatismen. Det skulle, om så är fallet, kunna vara en legitim kritik, om man ville undvika eller minimera den partipolitiska dimensionen och hålla sig till allmän konservativ idédebatt och belysning av samhällsfrågorna utifrån ett allmänt konservativt perspektiv.

Dock undviker redaktionen själv på intet sätt den partipolitiska polemiken. I stor utsträckning är det just partipolitiska hänsyn, inte hänsyn till konservatismen, som ligger till grund för Tradition & Fasons kritik av SD.

Man kan säga att det är begripligt att Söderbaum som partiman känner sig hotad av SD, i den meningen att han som sådan naturligt vill att hans parti, och därmed han själv, ska vinna makten, styra politiken, regera. Ur denna rent formella synpunkt, ur ett rent egoistiskt och gruppegoistiskt maktperspektiv, känner partimän (och kvinnor), oavsett parti, krist- såväl som sverigedemokrater, naturligt oro bl.a. för att andra partier plockar vad de anser vara deras egna poäng, att en annan grupp människor styr politiken och regerar i stället för den egna gruppen. Även om den andra gruppen skulle driva samma politik, eller rentav driva samma politik bättre och mer framgångrikt, är det ur denna synvinkel ett hot. Det är helt enkelt fel grupp människor, inte den egna vänkretsen o.s.v.

Det är inte minst detta som är partipolitik i den problematiska meningen, den mening som konservativa från början haft problem med. Och det är nästan uteslutande detta den politiska charaden inom sjuklövern handlar om.

När Söderbaum fortsätter uttrycka sitt tvivel på SDs konservatism genom att tala om deras “oblyga flirtande med klassiskt borgerliga grundvärderingar som familj, försvar och en levande landsbygd (var för sig tidigare starkt förknippade med KD, M och C)”, har han, menar jag, tappat bort såväl historien som logiken. Det finns inga grunder för att, av det skälet att de är “klassiskt borgerliga”, ifrågasätta legitimiteten eller autenticiteten i SDs försvar för dessa värderingar, vilket är vad han gör genom att kalla det ett “oblygt flirtande”.

Dessa värderingar är ju nämligen i högsta grad nationella sådana, värderingar som självklart måste vara grundläggande för varje nationalist. De är nationella såväl som och i lika hög grad som borgerliga. I den politiska världen finns konservativa värderingar, nationella värderingar, och vissa i högre mening liberala värderingar. Om socialistiska värderingar i den historiskt existerande vänsterns mening finns, är de att hänföra till undantag, alldenstund marxismen, som socialdemokratin och kommunismen bygger på, var och är ett programmatiskt destruktivt, nihilistiskt projekt i linje med de problematiska lägre ansatserna och planerna i den franska revolutionen och de revolutionära sällskapen från dess tid som Burke och hans franska motsvarigheter så tydligt urskilde. Detsamma gäller de flesta andra, jämförelsevis små formerna av socialism och revolutionär radikalism.

Att socialdemokratin, inte minst i Sverige, också uppvisat konstruktiva sidor beror inte på dess ursprung, utan blev möjligt trots det, dels genom att dess ledare inte bara var kollektivistiskt reducerade partimän och ideologiska fanatiker utan förblev självständigt tänkande varelser; och dels därför att man, på det sätt jag flera gånger beskrivit, införlivade konservatismens och unghögerns idéer om folkhemmet. I detta sammanhang kan socialdemokrater i viss mening ha rätt när de pekar på “solidaritet” o.s.v. som egna, positiva socialistiska värden.

Det bör också påpekas att själva ordet socialism, när det ännu inte var monopoliserat av den ideologiska marxismen och andra revolutionära riktningar, också kunde användas av konservativa för deras försvar för samhällelig gemenskap. Rudolf Kjellén är ett svenskt exempel.

En del av de konservativa, nationella och i högre mening liberala värdena är också borgerliga. Andra är, eller var åtminstone, exempelvis aristokratiska värden, ytterligare andra är/var arbetarvärden, och ännu ytterligare andra lantbrukarvärden – mindre grupper och klassifikationer kunde tilläggas. Men alla dessa värden är/var samtidigt i viss mening helhetens värden, komplementära delvärden inom den större samhälleliga helheten.

SD försvarar de nationella och konservativa värdena i linje med det mest centrala innehållet i den nationalismens historiska tradition som en gång för länge sedan var högerns, men som också kunde vara Per Albin Hanssons. Och de gör det alltunder det KD, M och C i deras accelererande verklighetsflykt i större eller mindre utsräckning motarbetar dem. Sanningen är att SD i konsekvent kontinuitet med nationalismens tradition fortsätter försvara sina egna grundvärderingar, under det att KD, M och C oblygt förkastat dem och anpassat sig till den grå globalismens nivellering och politiska korrekthet.

Man kan hoppas att såväl Alliansen som de rödgröna kommer att behöva ändra inriktning och anpassa sig till SDs agenda, på samma sätt som sedan länge skett i övriga Europa. Jag välkomnar i sak entydigt om KD rör sig i den riktning Tradition & Fason så kraftfullt förespråkar, även om jag är osäker om detta är en politiskt framkomlig väg. Jag har en känsla av att de skulle tappa den del av den nödvändigt krympande men ännu dominerande liberalsocialistiska massan som röstat på dem, samtidigt som den växande gruppen av övriga väljare inte skulle finna dem trovärdiga i sina konservativa ståndpunkter i jämförelse med SD, på grund av deras tidigare kompromisser och vacklande, deras fasthållande vid globaliseringen, och deras förblivande politisk-korrekta berörinsångest för de avgörande invandrings- och multikulturalismfrågorna. Partiet skulle göra rätt i sak i att röra sig mot konservatismen på de begränsade områden där Tradition & Fason vill att de ska göra det, men om de inte går längre än så och tar tag i de SD-specifika frågorna kan jag inte se annat än att de likafullt skulle åka ur riksdagen.

I vad gäller M är det naturligtvis teoretiskt möjligt att de på lång sikt kan återuppliva nationalkonservatismen. Och S skulle förvisso kunna försöka återuppväcka den Per Albin-nationalism som ju, inte minst i jämförelse med dagens M och KD, också i sig själv i hög grad var konservativ.

Men mycket talar för att sådana anpassningar i sjuklövern inte kommer att ske i tid för att förhindra en kräftgång även för de partier som just nu till synes förblir stabila eller, som M, går framåt. Med den nya reella oppositionen i riksdagen måste ju även “högerns” extremistiska politiska korrekthet ligga i öppen dag även för sådana som tidigare kunnat ägna sig åt att drömma in den konservativa historien i Ms och KDs nu.

Jag känner sympati för Söderbaum när han skriver att det är “fundamentalt för den svenska borgerlighetens framtid att Alliansen står upp för klassiskt borgerliga värderingar och ståndpunkter, och försvarar dessa med tydlig utgångspunkt i den borgerliga idétraditionen oavsett vilka frågor som SD står upp för och vilka bevekelsegrunder de har för sina politiska ställningstaganden. Betänk att SD vill framstå som ett tydligt alternativ i svensk politik, och då är det en mycket dålig väg för Alliansen att tumma på grundläggande borgerliga ståndpunkter för att visa sig framgångsrika med socialdemokratiskt färgad politik och retorik.”

Överanvändningen av begreppet ”borgerlig” här röjer emellertid omedelbart svagheten i jämförelse med den gamla  klassöverskridande nationalkonservatismen, den inklusiva Per Albin-nationalismen, och SD. Söderbaum känner sig ”fundersam” inför SDs framgång, och vill i sin eftervalsanalys, uppräknande en rad enskilda riksdagsmän, se uppmuntrande tecken på en framtid för konservatismen inom Alliansen. Men han torde ha en lång och tung väg att gå om han vill få den senare att stå upp för hans värderingar.

Även om en del hopp kan fästas vid Allianspartiernas framtida förändring genom eftersläntrande anpassning – även jag, som länge velat tro på förändring i rätt riktning hos några av dem, hoppas givetvis på detta – är det utan tvekan futilt att idag helt förlita sig på den borgerliga ”höger” som i över ett halvt århundrade tummat på grundläggande värderingar för att visa sig framgångsrik med socialdemokratiskt färgad politik och retorik. Ty dess anpassning handlar inte främst om materiellt-tekniska aspekter av den välfärdsstat SD försvarar – den var ju en gång deras egen idé. Den handlar i första hand om den vänsterns kulturradikala ideologi som SD förkastar. Däri ligger den stora skillnaden. Däri ligger det allvarliga och komprometterande.

Över hela Europa är det idag de nationella partierna som förmått på verklighetsanknutet sätt förnya de konservativa värderingar som dagens svenska “höger” i själva verket bekämpar, och som även S periodvis kunnat dela. Det återstår att se i vilken utsträckning SD kommer lyckas etablera en framgångsrik svensk motsvarighet till dem, att driva en seriös alternativ politik utifrån sina icke obetydliga förutsättningar. Även om de är långt mindre populistiska än “det nya arbetarpartiet” och alla andra partier som bara anpassar sig till mediemanipulatörernas välplanerade och målmedvetna trender och politiskt korrekta agenda, finns naturligtvis ändå en risk att de dras ned i den allmänna antiintellektualism som präglar den svenska politiken och den samtida politiken i allmänhet. I förebyggandet av detta finns en stor uppgift, en uppgift som har att göra med ett rätt odlande av den interna partikulturen.

Dag Elfström supplerar Söderbaum: ”Sverigedemokraterna försöker mot borgerligheten profilera sig som ett konservativt parti som värnar hem, familj och fosterland – och mot vänsterblocket profilera sig som ett parti som kommer rädda den svenska modellen genom att kasta ut invandrare. De kritiserar borgerligheten för sänkta ersättningsnivåer i bidragssystemen för att locka missnöjda sossar. De kritiserar abortlagstiftningen och pappamånaden för att locka missnöjda moderater och kristdemokrater. De är övertygade i invandringsfrågan och försöker i övriga frågor göra en populistisk mix som de hoppas ska resultera i riksdagsmandat.”

Som jag redan försökt visa är detta en felaktig beskrivning. Det centrala för SD är den positivt-rekonstruktiva uppfattningen av Sverige och den svenska identiteten, och däremd den nationalistiska och nationalkonservativa idétraditionen. Självklart är de lika övertygade i fråga om hem, familj, fosterland, abortlagstiftning och pappamånad som i invandringsfrågan. Hur skulle det vara möjligt att hem, familj och fosterland inte värnades av ett alltifrån början och konstitutivt och essentiellt nationalisiskt, värde-, moral-, social-, och kulturkonservativt parti? Hur skulle det vara möjligt att det inte vände sig mot abortlagstiftningen, pappamånaden och annan radikalfeministisk politik – den politik som hotar just hem, familj och fosterland? Kritiken är ideologiskt, historiskt och logiskt obegriplig.

Anledningen till att SD intar den ståndpunkt de gör i  invandringsfrågan är ju just deras centrala strävan att värna hem, familj och fosterland – den nationella identiteten och det nationella intresset. Självklart är de övertygade om ersättningsnivåerna i bidragssystemen och den svenska modellen – detta är ju enligt dem i linje med såväl nationalismen som med försvaret av välfärdsstaten, med Per Albin-nationalismen. Man kan förvisso diskutera enstaka punkter på programmet, men förstår man vad som i själva verket är centralt för partiet, förmår man urskilja dess historiskt förankrade helhetliga ideologiska profil, vision och tradition, då ser man också att de ståndpunkter Elfström beskriver tillsammans bildar en koherent politik och filosofi, att de är långt ifrån någon populistisk mix.

Med detta vill jag inte säga att SD aldrig ändrat sin politik. Inom den koherenta helheten och enhetliga profilen finns förvisso områden med utrymmer för flexibilitet, en flexibilitet som också stundom utnyttjats. Försvaret för välfärdsstaten och betonandet av positiva aspekter av folkhemmet har exempelvis alltid funnits där, varit en av hörnpelarna. Men man var förvisso tidigare mer inriktad på det icke-socialistiska i detta försvar, kampen mot aspekten av socialdemokratiskt “betongvälde”, än på det värnande av de svenska arbetarnas intresse som i högre grad kom att prioriteras med den fortskridande globaliseringen. Det måste understrykas att utrymmet för flexibilitet i vad gäller exempelvis bidragssystem och ersättningsnivåer är viktigt i sig: att här låsa sig i detaljer inom den ideologiska helhetens ram är i sig ideologiskt ohållbart.

En än mer frapperande svaghet i Elfströms kritik är att den framförs från kristdemokratiskt håll. Hur kan man som kristdemokrat kritisera SD för en populistisk mix? Jag har redan tangerat detta ämne i mina allmänna inlägg om populismen. KD, sprungna ur en radikaldemokratisk europeisk strömning från mellankrigstiden, förvandlad i Sverige till vad Söderbaum, som jag redan citerat, konstaterar är ”en landsbygdsproletär pingströrelse” (även om man, med tiden, förvisso försökt modifiera och komplettera den i kontinentaleuropeisk riktning), har ju länge ägnat sig åt en ofta hämningslöst eklektisk  populism som är i hög grad självmotsägande och snabbt även i många väljarnas ögon gjort att partiet förlorat återstående trovärdighet.

Flagranta politisk-korrekta eftergifter i alla de förutsägbara frågorna förenas med ansatser till konservativa appeller till verklighetens folk och försvar för immateriella värden. Dessa ansatser låter förvisso bra. Även jag tycket det är synd att KD går tillbaka till förmån för M. Även jag skulle mycket hellre se dem stanna kvar i riksdagen och M minska. Men var och en som följt partiets svaga anpassningar och eftergifter, anpassningar och eftergifter som, delvis förvånande för den som nära följt partiet under dess tidigare historia (jag var medlem i partiet, eller KDS, när Lennart Sacrédeus fortfarande var centerpartist), började redan under Alf Svenssons tid, som ser hur partiet i dess helhet stigit ombord på det stora blocköverskridande politisk-korrekta globaltåget, har svårt att tro på dem.

Söderbaum själv skriver med oerhörd kraft och klarsyn om KDs kompromisser. Sacrédeus’ behandling – efter att han tackade nej till vad jag förstår var SDs generösa erbjudande, som ett uttryck av välförtjänt uppskattning, att låta honom kandidera för partiet i Europaparlamentsvalet – framstod länge som inbegreppet av partiets felutveckling. Det vi för närvarande bevittnar, skriver Söderbaum bl.a., ”är att KD raskt håller på att förlora det sista av sin möjliga framtid. Inget gudomligt mirakel kommer att förändra väljarkårens inställning till dagens KD, hur många partimedlemmar som än vill tro det.” I sin allmänna kritik av Alliansen pekar t.o.m. Söderbaum med i KD- och Tradition & Fason-sammanhanget beundransvärd djärvhet på beröringsskräcken för SDs specifika frågor. Det finns, skriver han, “en mycket påtaglig risk att Sverigedemokraterna lyckas göra sig till representanter för en stark, bred och anrik politisk tradition som de inte har sina rötter i. Det känns verkligen som att den svenska borgerligheten har börjat såga av den gren som den själv sitter på, i sin strävan efter att framstå som det enda pålitliga regeringsalternativet och i sin beröringsskräck med till synes alla frågor som SD en gång har bestämt sig för att driva. Den inslagna väg av pragmatism och sosse-light-politik som blivit Alliansens signum innebär en mycket allvarlig risk för att legitimiteten för all traditionell borgerlig politik snabbt faller platt till marken – eller leder SD vidare mot ännu större segrar.”

Det enda problematiska här är formuleringen om att SD inte har sina rötter i den tradition Söderbaum åsyftar. Vad menar han med detta? Vad krävs för att ett parti ska ha sina rötter i denna tradition? Vad Söderbaum här gör är att han ställer en fråga om rätten till konservatismen, snarare än bara till de värderingar han identifierar som borgerliga. Vem äger denna rätt?

Vad som skedde i fallet SD var att ett nytt parti bildades, vars ideologiska grundvalar och huvudsakliga politiska program utgjordes av för det första nationaliteten, för det andra värde-, kultur-, moral-, och socialkonservatismen, och för det tredje välfärden. För samtliga dessa moment identifierades, och identifierade man sig med, distinkta historiska traditioner, tänkare, strömningar.

Innebär det häri ingående konservativa momentets införlivande en illegitim appropriation? Som nytt parti kan man ju inte ha några partihistoriska rötter i de element i den gamla högern som man bejakar och införlivar. Men identifikationen av och med dessa utgör ju, alltifrån början, i högsta grad ideologiska rötter, de enda som det i ett nytt partis fall kan vara fråga om. Detsamma gällde ju Högerpartiet de konservativa.

Vidare kan ju Söderbaum inte på något sätt hävda att KD har rötter i den starka, breda och anrika politiska traditionen. I detta partis fall finns varken några partihistoriska eller ideologiska rötter.

Och i Ms fall finns ju, trots att partihistoriska rötter ju förvisso finns, inte längre några ideologiska rötter. Dessa har ju systematiskt och effektivt skurits av, samtidigt som den med dem förbundna partihistorien lika systematiskt förträngts och glömts bort. På vilket sätt har ett parti som betett sig så, som explicit tagit avstånd från och förnekat den starka, breda och anrika traditionen, större rätt till den än ett parti som explicit ansluter sig till och bejakar den?

”Sverigedemokraterna är inte, och har aldrig varit, ett alternativ för den genomtänkte högermannen”, proklamerar Elfström. Verkligen? Framtiden får väl utvisa hur många sådana högermän som kommer att se SD som ett alternativ. Jag har hursomhelst ännu inte sett Elfström framföra något hållbart argument för varför det skulle förhålla sig som han påstår.

Om det verkligen fortfarande kvarstår några mer utbredda missuppfattningar av denna typ rörande det förhållande jag sökt klarlägga, att SD idag är det enda alternativet för den genomtänkte högermannen – liksom de naturligtvis är det också för vänsterblockets klarsynta f.d. väljare – borde det i alla fall vara omöjligt att det ännu skulle kunna finnas någon som helst oklarhet när det gäller det faktum att M och KD inte längre kan vara några sådana alternativ. Inte ens de mest långtgående ”konservativa” talar ju explicit om de avgörande framtidsfrågor som SD allena driver.

I sak skulle jag med intresse följa ett försök från genomtänkta högermän att nystarta Högerpartiet de konservativa som sitt alternativ. Men jag ser alltså ingenting som tyder på att ett sådant projekt skulle vara politiskt realistiskt i dagens Sverige, eller Europa. Jag tror det vore att göra det onödigt svårt för sig som konservativ.

Sverigedemokraternas kompetens

Ursprungligen publicerat 25/1 2011 (Politics)

SD har enligt Tradition & Fasons Dag Elfström ett ”oerhört svagt persongalleri”. Partiet ”verkar vimla av puckon”, det har ”alldeles för få trovärdiga och genomtänkta representanter”. Detta skulle, menade Elfström, bli ohållbart vid ett riksdagsinträde, som ”utöver själva ledamöterna” kommer ”kräva en riksorganisation med ett 30-tal anställda. Dessa personer finns helt enkelt inte. Här har partiet ett stort problem. Gräsrötterna håller inte måttet.”

Detta är, som jag signalerat, med all säkerhet Tradition & Fasons tyngsta och viktigaste invändning mot SD. Den är det av det skälet att frågan om de individuella partiföreträdarnas kompetens är avgörande för om partiet ska lyckas konsolidera sin ställning efter den senaste valframgången och riksdagsinträdet, och lägga en fast grund för fortsatt växt och framgång. Och detta är naturligtvis också en fråga som erkänns som högst reell även av partiet självt. Inte heller denna invändning är originell eller specifikt konservativ. Den är bara självklar, så självklar att den s.a.s. måste delas av partiet självt, inte bara av alla motståndare. Det är ju exempelvis välkänt att partiet på många platser inte bara saknat trovärdiga och genomtänkta representanter för besättandet av kommunfullmäktigemandat, utan saknat representanter överhuvudtaget.

Fastän alltså tung och viktig, är kritiken så självklar att dess besvarande bara kan bestå i ett antagligen tröttsamt motsvarande påpekande av självklarheter, utan större läsvärde. Tyvärr höjer sig ju Tradition & Fason i kritiken av SD inte över den vanliga debatten, trots dess konservativa insikter; vad Elfström, Söderbaum och de andra säger på detta område gör s.a.s. inte dem själva och konservatismen rättvisa. Det är synd. Men jag ska försöka klara av självklarheterna så snabbt som möjligt, för att därefter kunna fokusera på det väsentliga och återigen vända på kritiken, rikta den mot Elfström eller snarare mot den position utifrån vilken han kritiserar SD.

Vad vi står inför är ett helt naturligt problem för ett litet parti med snabba och stora väljarframgångar. Ett sådant parti behöver fler medlemmar, fler aktiva, fler representanter.

Det behöver också, och inte minst, utbilda de flesta av de nya representanter det har. Och detta har SD helt enkelt inte hunnit med i önskvärd utsträckning. Det har i denna situation varit svårt att undvika mindre kvalificerade personer som representanter och kommunfullmäktigeledamöter.

Naturligtvis är detta ett stort problem. Jag har i flera inlägg givit en beskrivning och en tolkning av partiet baserade dels på dess program, dels på dess trovärdiga och genomtänkta representanter, dels på vad jag uppfattar som dess potential. Men självklart är ett parti alla dess medlemmar, och ett program som dessa alla i tillräcklig utsträckning är överens om. I den aktuella bristsituationen kan utan tvekan okvalificerade individuella representanter fortfarande lätt göra att partiet i allmänhet får missvisande drag av det kritikerna förebrår det: rasism, tvivelaktigt förflutet, populism, enfrågeparti, missnöjesparti, o.s.v.

Men just därför är man givetvis medveten om att det är helt avgörande för framtiden att prioritera utbildningsprogram för nya aktiva medlemmar, utbildningsprogram som omfattar såväl ideologi och historia som dagens politiska system och hur man på olika nivåer arbetar inom det.

Med detta sammanhänger också den avgörande förmågan att förvärva en egen röst på nationell nivå. Den grundliga och effektiva utbildningen krävs för att lyckas berätta partiets egen berättelse som en bred och för de flesta svenskar angelägen berättelse om Sverige, Europa och världen. För att förmedla och förklara sin egen vision och identitet, kommunicera sina distinkta värden och sitt specifika program på ett sätt som är just trovärdigt och genomtänkt. Endast på detta sätt kan man bli en bestående och alltmer central del av den svenska politiska kulturen och historien. Representanterna måste kunna tala med erforderlig tyngd och auktoritet, med det historiska och kulturella djup och den breda förankring som krävs för detta – och ytterst för ett framtida uppbärande av den svenska regeringsmakten.

Problemet är alltså naturligt, ja oundvikligt. Den berättigade fråga man kan och bör ställa är därför endast om det finns tillräckligt många trovärdiga och genomtänkta representanter som kan tillhandahålla denna utbildning. Jag kan inte se någon anledning att betvivla att det gör det. Såvitt jag kan se finns det många sådana representanter redan idag. Inte heller Elfström säger ju att det inte finns några trovärdiga och genomtänkta representanter. Om dessa nu också i största allmänhet förstår vad som verkligen krävs i nuet och för framtiden, och i den nödvändiga utsträckningen satsar på det, kommer den rätta typen av företrädar utan tvekan gradvis att produceras i tillräcklig utsträckning. Redan idag är ju SD ett betydligt större parti än Elfströms KD. Jag har inte hört talas om några större problem att hitta 30-talet anställda för riksorganisationen. Elfströms kritik hänger emellertid också säkert – även om det inte föreligger någon formell nödvändighet i detta – samman med den kritik jag diskuterade i det förra inlägget. Det är inte bara så att partiet enligt honom vimlar av ”puckon”. Sådana finns ju i alla samhällsgrupper. Det kan knappast betvivlas att Elfström menar att vimlandet av ”puckon” beror på att det även bland de partiaktiva finns alltför många ”outbildade män som inte läser tidningen”, alltför mycket ”antiintellektuellt white trash” som ”kan få vem som helst att må illa”.

Om vi bortser från det som här bara uttrycker Elfströms lättsinniga klassförakt, kvarstår den viktiga frågan om SD har en särskild svårighet att få fram trovärdiga och genomtänkta representanter eftersom gräsrötterna genom att i större utsträckning än i andra partier vara lågutbildade arbetare mindre lätt blir kvalificerade för representationsuppdrag.

Det är möjligt att det är så. Men även dessa partimedlemmar kan naturligtvis i icke oväsentlig utsträckning utbildas – det har ju andra partier och inte minst S, åtminstone tidigare, under dess folkbildningstraditions glansdagar, alltid lyckats med – och förvärva de nödvändiga kunskaperna och formella färdigheterna. Och partiets natur, arten av dess profilfrågor, och den samhälleliga och politiska verkligheten är sådana att det rimligen bara är en tidsfråga innan denna ensidighet i rekryteringen övervinns. En snabb blick på andra europeiska länder visar ju att deras jämförbara men ofta äldre och framför allt mycket större partier har en långt mer allsidig sammansättning.

Därmed kommer också det behov tillgodoses som, utöver nödvändigheten av den trovärdighet och genomtänkthet som uppnås genom internutbildning, naturligtvis också finns av fler personer med akademisk utbildning i juridik, statskunskap, offentlig förvaltning, nationalekonomi o.s.v., såväl som i humanistiska ämnen med relevans för partiets ideologi, program, och allmänna förankring i Sverige.

Men naturligtvis finns redan nu många väljare också i helt andra samhällsgrupper. Som jag redan nämnt bildades ju den nuvarande partiledningen kring en grupp studenter i Lund. Såtillvida framstår SD idag som ett akademikerparti, även om ledningen själv ständigt känner sig måsta dölja och tona ned detta.  Alla i gruppen tycks visserligen inte ha tagit någon examen, men några gjorde det. Och fler akademiker har naturligtvis tillkommit.

Att några inte tog någon examen är ju emellertid inte någonting ovanligt utan snarare nästan en norm för svenska politiker – man tänker här t.o.m. på toppolitiker som Bildt, Persson, Sahlin, Olofsson, Ohly, och Elfströms egen partiledare, Hägglund. Flera av dessa påbörjade inte ens universitetsstudier. Att så många kan bli politiker på denna nivå utan någon akademisk examen, och utan att ens ha författat någon enda liten egen skrift som ger väljarna djupare kännedom om dem och vad de står för, är en bisarr svensk egenhet.

En annan men därmed sammanhängande sådan är att även de svenska politiker som har högre examina och kanske t.o.m. förblivande allmänna kulturella intressen med nödvändighet måste, som SD-ledningen, tona ned detta, och åtminstone låtsas vara intresserade av och ständigt framhäva sitt engagemang i sådant som Elfströms outbildade antiintellektuella är eller anses vara intresserade av. Detta gäller i minst lika stor utsträckning om M och KDs politiker som om SDs. Allt detta blir ofta besvärande och krystat, och skulle förtjäna en separat utredning.

Jag vill här också påminna om vad jag framhöll i ett tidigare inlägg om populismfrågan, nämligen att den demokratiska politiken som sådan idag, och inte minst i Sverige, är s.a.s. konstitutivt populistisk i vissa avseenden. Det krävs att man i ovanlig utsträckning är en vanlig människa, om jag får uttrycka mig så. Pseudoeliten, i den av mig flera gånger specificerade precisa betydelsen, avslöjar sig som sådan inte minst i det att var och en som tenderar att avvika i riktning mot en verklig, kvalificerad elit omedelbart utdöms i politiken som ägande bristande folklighet, popularitet, förmåga att förstås, sympatiseras med, vinna väljare. På nästan alla andra områden än de i vid mening tekniska är pseudoeliten och dess nuvaranade etablissemang antielitistiska, en antielit. Det enda medlemskapskriteriet är att man i tillräcklig utsträckning signalerar de korrekta, extremradikala attityderna, åsikterna och värderingarna.Och detta är ett problem för demokratin själv. Det underminerar systematiskt demokratins förmåga att upprätthålla nödvändiga moraliska och värdemässiga kriterier och vidmakthålla sprärrarna mot demokratins lägre, totalitära potential. Därför gör SD rätt i att utmana denna pseudoelit och detta etablissemang. Som jag tidigare beskrivit kan i denna givna situation – och detta gäller generellt i Europa – mer direktdemokrati faktiskt ibland gynna den kvalificerade demokratins bevarande och förverkligandet av dess högre, frihetliga potential.

Vi har här återigen förts tillbaka till det glashus i vilket i det här behandlade avseendet Elfström och de andra i Tradition & Fason sitter och kastar sten. Ingen någorlunda kvalificerad iakttagare kan, i synnerhet inte om vederbörande följt riksdagsdebatterna efter SDs inträde, undgå att se att, med Elfströms lustigt subalterna ordval, det vimlar av ”puckon” bland sjuklöverns riksdagsmän. Jag avstår från att här lägga in något av de bevis för detta som finns lätt tillgängliga på YouTube. En del av dem har blivit välkända. Det är m.a.o. inte bara gräsrötterna i dessa partier som inte håller måttet. Bland deras riksdagsmän finns många som inte gör det. Det är fullt möjligt att dessa sjuklöverrepresentanter är trovärdiga och genomtänkta – d.v.s., vad de uttycker är väl dessvärre vad deras partier verkligen anser, deras nivå av genomtänkthet är väl partiernas egen. Det finns inte, som i SDs fall, någonting i deras program som talar mot det. Det gör ju bara saken så mycket värre. Och när till detta kommer den rent individuella ”pucko”-faktorn – för att fortsätta använda Elfströms terminologi – blir svagheten i Elfströms position uppenbar.

Den senare faktorn handlar inte bara om dessa representanters, och därmed partiernas, åsikter. Vi vet ju att M och KD liksom den övriga sjuklövern menar att Sverige inte behöver något eget försvar, att de s.k. HBT- eller HBTQ-frågorna hör till politikens mest centrala, att den alltmer manipulativa och pornografiska sexulaundervisningen för barn ska vidareutvecklas, t.o.m. på förskolestadiet, att den genuspolitiska terrorn ska fortsätta att systematiskt försvaga Sverige på alla områden, att vi bara ska acceptera att vi har “låga födelsetal” och en “åldrande befolkning”, och ersätta svenska folket med andra folk, att vi i år ska ta in ytterligare ca 30 000 asylsökande (av vilka endast få är egentliga flyktingar) och lika många arbetskraftsinvandrare, att vi ska fortsätta göra så också under kommande år, att dessa invandrare ska komma från radikalt annorlunda kulturer, från länder som Somalia och Afghanistan, att många av dem ska vara analfabeter, att dessa kommer att stärka Sveriges ekonomi och välfärd, att de kommer att vara kulturellt berikande trots exempelvis deras ofta extremistiska former av islam, att de ska ges försteg framför svenska arbetslösa, att vi ska överföra mer makt till den euroglobalistiska kolossen i Bryssel, att globaliseringen – förstådd i Johan Norbergs skolpojksmässiga termer – är fantastisk, att vi ska sälja och/eller flytta vår industri till andra, billigare världsdelar, att våra gamla fabriker och industriområden ska förvandlas till dekadensmultikulturens politiska propagandacentraler för hela familjens (eller vad som återstår av den) söndagsutflykter, att Sverige är ekonomiskt starkt, att allt det här nämnda är framsteg, o.s.v., o.s.v.

Att mena saker som dessa är i sig ”pucko”-mässigt. Och hur bär man sig åt för att lyckas se konservatismens hopp i något eller några av de partier som gör det? Det handlar ju i princip om det gamla Komintern-Frankfurt-programmet för den västerlandets försvagning (i praktiken den västerländska civilisationens förstörelse), med en del nya tillägg.

“Hur blir man en ‘vinnare’ i globaliseringens epok?”, frågar Jan Björklund ständigt. Ja, inte är det med hans, Allliansens, eller de rödgrönas politiska program. Det vet Kina. För dem betyder globalisering något helt annat än för oss. Globaliseringen är anti-västlig.

Hela sjuklövern framstår som en alltmer kuriös samling radikala utopister som ägnar sig åt att upprätthålla en gemensam drömvärld. Dess ledamöter representerar en hel epoks döende politiska illusioner. Deras  förutsägbara, osjälvständigt konforma och provinsiella diskurs avslöjar helt enkelt en okunskap om och oförståelse av vad som sker i världen, ja om verklighetens natur.

Under den senaste partiledardebatten tog sig dessa antiintellektuella frasupprepares samsyn plötsligt uttryck i personliga hyllningstal och kramande och pussande och överlämnande av presenter över den s.k. blockgränsen. Den konservative moderaten Hans Wallmark, som jag alltsedan vi träffades i olika högersammanhang på åttiotalet funnit vara bland de mest sympatiska trots att jag inte delar hans ståndpunkter ifråga om exempelvis EU och försvaret, tyckte att det faktum att detta kunde ske så snart efter valet var ett uttryck för en fin svensk egenart, i jämförelse med andra länder i vars parlament t.o.m. slagsmål kan utbryta. Och jag håller helt med honom om att det i detta avseende uppvisar en värdefull anda i den svenska politiska kulturen. Det är rätt att betona detta.

Men just därför att denna värdefulla anda finns är det fel att låta dessa politiker förvandla riksdagen till något som kom att likna en liten klubb för inbördes beundran. För vad dessa politiker gör är att de förvandlar Sverige till ett land där just den värdefulla andan hotas. Denna anda är nämligen inte Somalias eller Afghanistans; i dessa länder är slagsmål bara ett milt uttryck för deras helt annorlunda kultur. Den lilla klubben lever i avskildhet från det omgivande samhällets verklighet, och om inte SD lyckas vända utvecklingen är det bara en tidsfråga innan denna verklighet också är riksdagens. Klubbens medlemmar borde bara ha dåligt samvete. Men Allianspartiledarnas hyllningar av de avgående Mona Sahlin och Maria Wetterstrand avslöjade djupet av en samsyn som är såväl sakligt som demokratiskt problematisk. Jag fann det vara en inte bara litet löjlig utan också arrogant manifestation av det i centrala avseenden  proto-totalitära enpartisystemet, som tilläts ta väldigt många minuter från det medborgerliga, av folket givna och betalda uppdraget. Jag tycker att det hedrar den moderate talmannen Westerberg att han visade påtagligt missnöje med spektaklet. Endast ett parti vägrade deltaga.

Men ”pucko”-faktorn handlar alltså inte bara om sjuklöverns och dess representanters åsikter. Den handlar också om de rent individuella egenskaperna hos många av dess riksdagsmän.

Det finns inget mysterium här. Sjuklövern har svaga, okvalificerade företrädare, inte bara medlemmar – antiintellektuella och allmänt inkompetenta sådana. Det har sedan länge varit välkänt. Det svenska politiska etablissemanget är ju, som jag redan berört, nästan programmatiskt lågutbildat; de verkligt högutbildade lyser för det mesta med sin frånvaro i riksdagen i jämförelse inte bara med andra viktiga samhällsområden utan också med andra länders parlament (och de få undantagen framstår oroväckande nog inte heller alltid som sådana).

Om vi tittar specifikt på Elfströms parti, KD, har det faktum att enskilda akademiska medlemmar, på stort avstånd från gräsrötterna, förtjänstfullt lyft fram den kristna humanismens och personalismens tradition ju inte kunnat avhjälpa det förhållandet att, som Jakob Söderbaum instämmande med en kommentator av en av hans texter konstaterar, det fortfarande i grunden är ”en landsbygdsproletär pingströrelse”, ett parti där “den låga bildningsnivån” är “ett jätteproblem”.

Det politikerförakt man länge talade om berodde inte minst på att politikerna var okvalificerade. I årtionden har det ju påtalats hur medlemstillströmningen till de gamla partierna minskat. Hur framför allt deras ungdomsförbund lever endast av konstgjord andning i form av det statliga ekonomiska stödet. Att partipolitiken överhuvudtaget inte lockar, och framför allt inte lockar begåvningar. Det är resultatet av dessa fakta som idag kan beskådas i riksdagsdebatterna – i synnerhet nu när SD lätt avslöjar all den idioti som den personligt, mentalt och åsiktsmässigt så intimt och hjärtligt förbundna sjuklöverns ledamöter tidigare gemensamt kunnat delvis dölja. Som Kent Ekeroth konstaterade har de alltför länge levt i en skyddad verkstad.

Det är också ganska tydligt att bland dem som faktiskt aktiverar sig i de gamla riksdagspartierna en stor del är föga mer än slappa slentriantyckare (och –tryckare) utan större övertygelse och engagemang. Ja, där finns många som överhuvudtaget inte tror på partiernas menlösa och allmer uniforma program utan bara är karriärister och opportunister. Det råkar bara vara så att det är dessa partier som finns där, som delar av systemet, givna, lättillgängliga, användbara apparater. Man går med i dem för att nå en tjänst och försörjning i administrationen ungefär som man hoppar på tunnelbanan för att ta sig från en station till en annan. Mer betyder de inte. Vad kan man vänta sig från sådana partimedlemmar?

Något sådant problem har inte SD. Om en person är medlem och aktiv i SD idag kan man normalt knappast misstänka att han eller hon saknar en ovanligt stark övertygelse och ett lika ovanligt engagemang. Andelen vanliga, förutsägbart konforma, medelmåttiga människor – vad Hans Wallmark kallat “trista samtidsmänniskor” – måste helt enkelt vara mindre i SD än i de andra partierna. Och redan detta engagemang och denna ovanlighet bidrar naturligtvis, oavsett övriga, formella kvalifikationer, i viss mån till ett slags kompetens i det politiska arbetet som motståndarna saknar.


Categories

Jan Olof Bengtsson D.Phil. (Oxon.)

Spirituality

Arts & Humanities

Europe

Archives

For a Truly European Union

Carl Johan Ljungberg: Humanistisk förnyelse

All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi