Archive for the 'Republished' Category

Ivan Aivazovsky: Winter Scene in Little Russia


Stoppa Kalle Anka på julafton!

Första gången publicerat 16/12 2012

Fanny och Alexander

Fanny och Alexander. Innehåller scener med svenskt julfirande före Kalle Anka.

Folk som vet bättre – och de är trots allt många – vågar inte säga det. De tror att de sårar andra, och verkligen inte bara barn. Något måste göras. Någon måste säga det.

Det finns några halvhjärtade och inte sällan förvirrade opinionsbildare och Facebookgrupper med enstaka medlemmar som protesterar. Det räcker inte. Vad som behövs är en stor, kraftfull, enhetlig, rikstäckande kampanj baserad på en precis förståelse av problemets natur.

I själva verket är det mycket enkelt:

De gamla Disneyfilmerna är inte nödvändigtvis dåliga i sin genre. De har sitt värde som bagateller. De som gillar dem och av detta skäl försvarar Kalle Anka på julafton har inte nödvändigtvis dålig smak. Felet är att Kalle Anka på julafton, skapat av svensk TV genom import av en produkt från amerikansk TV och Walt Disney Productions (idag Walt Disney Company, med ofta betydligt mer tvivelaktiga produkter, som årligen betalas en okänd men tvivelsutan stor summa av SVT), inte är, eller inte kan accepteras som, en “svensk tradition”, som framför allt annat definierar den svenska julen. När det blivit detta är det en löjlig och för hela Sverige pinsam ovana.

Det är, menar jag, fel av föräldrar att upprätthålla denna ovana och låta sina barn tillägna sig den. Det måste få ett slut.

Stöd med positiva kommentarer, återblogga, dela och sprid på Facebook och Twitter, skriv egna artiklar o.s.v.! Låt oss starta rörelsen för stoppandet av Kalle Anka på julafton.

Se även mitt Förtydligande om Kalle Anka.

Pantheism, Postmodernism, Pop, 5

Pantheism, Postmodernism, Pop, 1

Pantheism, Postmodernism, Pop, 2

Pantheism, Postmodernism, Pop, 3

Pantheism, Postmodernism, Pop, 4

All of the following Pattison theses about the nature of romantic pantheism and popular culture are convincing, in need of merely a few minor adjustments: “Ours is a more homogeneous culture than we generally allow, in which elite and popular cultures subscribe to a single set of ideas”; “Prominent among these ideas is Romantic pantheism”; “In its pure form, Romantic pantheism encourages vulgarity”; “American democracy provides an ideal setting for the growth of romantic pantheism” (this clearly depends on how American democracy is defined); “Poe’s Eureka and the Velvet Underground are products of a single cultural force”; “What separates elite from popular culture is its unwillingness to embrace the vulgarity inherent in its own premises”; “There is more ideological vigor and consistency in the music of the Talking Heads than in the paradoxes of the academy”; “Nineteenth-century Romanticism lives on in the mass culture of the twentieth century, and the Sex Pistols come to fulfill the prophecies of Shelley”; “Vulgarity is no better and no worse than the pantheism and the democracy out of which it grows” (the latter certainly imply the sanctioning of the former, but neither has to be accepted or sanctioned); “Believing in Whitman, the democrat should also glory in the Ramones” (the democrat does not have to believe in Whitman). [Op.cit. xi-xii.]

What is being described is increasingly the fate of the whole of radical modernist and postmodernist culture. Again, there is really no distinction between the new élites and the masses. Rock “recognizes no class boundaries. Rich and poor, well-bred and lumpenproletariat alike listen to rock, and in the age of vulgarity, Harvard Square shares its musical tastes with Peoria.” [Ibid. 9.] The institution of the romantic secular bard is sublated in the popular culture of romanticism. Judging from sales statistics, almost all citizens of the leading rocking country, the United States, from which the new cult has spread across the globe, must own copies of the records and CDs of at least some of the leading bards of democracy. Rock stars flock to the White House (and Downing Street), and presidents accede to the office cheered by 120-decibel court jesters.

Yet arguing that we should now accept the vulgarity that has already triumphed, it is in a new, desperate attempt at sophistication that Pattison, probably considering all of the previous ones of radical modernism and postmodernism to be by now hopelessly trite, takes his point of departure in classicist humanism’s definition of vulgarity, finds it still standing, and bluntly analyses his subject-matter in its terms:

“The romantic revolution has made vulgarity an ineluctable issue for this century as well as the last. In politics, the vulgar mob has wrested power from its genteel rulers. Youth, which is noisy and uncontemplative, has usurped the cultural privileges of maturity. The heroes of Romantic civilization are no longer the disciplined patriots of Horace’s odes but unrefined primitives who pledge allegiance to self or the universe. In the West, the masses now have the leisure to indulge their vulgarity, and they have done so.” [Ibid. 13-14.]

Pattison follows the same strategy in his book on Newman, The Great Dissent: John Henry Newman and the Liberal Heresy (1991). Having devoted the major part of it to demonstrating the possible validity of at least some aspects of Newman’s criticism of modernity, he simply asserts, without arguments, in one short sentence on one of the last pages that ”as [Newman] presents them, heresy is in every way superior to truth”. [Op.cit., 215.] One suspects that it is in fact not necessary to side with Newman in the more specific theological controversies and to accept his identification of truth with orthodox dogma  in order to feel that, together with the celebration of Newman in the previous chapters (on Pattison’s own showing, much more was involved than the content of the Athanasian trinitology), this studied, defiant gesture signals a more general attitude on the part of some contemporary radical liberals, namely that they are now prepared to face, and deeply understand, any argument, any analysis, and perhaps even to admit that it is true, but that still they are never ever going to change their minds. But if so, it is of course just another version of the nihilistic end of academic discourse, brought about by the pantheistic revolution.

The aspect of the challenge against a non-pantheistic understanding of the person, inspired by classicism and Christianity, that on a superficial view stands at the opposite end from romanticism is the direct philosophical criticism produced today by the scientistically motivated physicalist materialism within the philosophy of mind – represented by the Churchlands and similar thinkers – which denies either the reality or the distinct quality of intentional agency, purposiveness, and nonphysical states of consciousness. Positivism having long since collapsed as a philosophy, this form of scientistic materialism has not only proved impervious to postmodern criticism, but, as in the work of Richard Rorty, compatible with it. [See my article ‘Richard Rortys filosofihistoriska program: Fysikalism och romantik i den amerikanska postmodernismen’ (‘Richard Rorty’s Program for the History of Philosophy: Physicalism and Romanticism in American Postmodernism’), in Att skriva filosofihistoria [Writing the History of Philosophy], Ugglan. Lund Studies in the History of Science and Ideas, VIII, 1998.]

Babbitt shows that it is a mistake to consider romanticism and naturalism to be opposites; in reality, they are mutually dependent and reinforce and support each other in countless subtle ways. Romanticism provides emotional “elevation” (Babbitt analysed an earlier historical period, but even then the elevation was merely that of romantic dreaming) and release for the hard-nosed technologist, while at the same time the latter provides the technologies for the former’s enhanced expression. [The interdependence is clearly – if indirectly – brought out also, for instance, in some of Neil Postman’s books.]

These currents in turn display central ingredient parts both of the psychological makeup and the ideological expression of what Eric Voegelin terms “gnosticism”. But I would add that this whole complex also tends inexorably in the direction of impersonalism. Christopher Lash analysed central aspects of contemporary culture in terms of “narcissism”. Personality, in this culture, tends to be reduced to a powerless escapist diversion as vicariously experienced in the stars of popular culture and sport – democracy’s version of the morally ambiguous personalism of romantic hero-worship. Or perhaps, stardom is democratically disseminated, as predicted by Andy Warhol, to everyone for fifteen minutes each.

For the rest of their lives, people are, as Rorty prescribes, to be allowed to dream in totally unrestrained relativistic subjectivism, but only in the strictest privacy that does not interfere with the workings of the public technological machinery. Today’s uncompromising scientistic reductionism can be shown to have been reached by the same concerted influence of lower romanticism, rationalism, empiricism, and a psychological disposition favouring “gnosticism” – all of which are not only inimical to the classical and Christian traditions in the general aspects that are relevant here, but also to the qualified modern understanding of the person and personal consciousness which is in harmony with these traditions not least in its retention, at least to some extent and in some form, of a spiritual dimension.

It is a commonplace in contemporary intellectual history that the individualism proclaimed by romanticism and liberalism was accompanied by an ever increasing social conformity and rational regimentation of man. In the connection here discussed, the partial truths of this perspective, introduced in the works of Michel Foucault, Norbert Elias, and others, are certainly relevant as a part of the historical and cultural perspective I try to introduce. But in recent scholarship it has unduly overshadowed other perspectives that are equally necessary for a deeper understanding. The common explanation of romanticism as a mere escapist reaction, powerless in the long run against the new historical realities of industrialism, true as it certainly is in many cases, also disastrously ignores the factual readiness of romanticism to accept and join the modernist forces of rationalism and technology, and the extent to which the whole of modernity, and postmodernity, are quintessentially if sometimes obliquely romantic phenomena. The specific romantic combination of pantheism and narcissism in what Pattison calls a vulgarized form, with no qualms about embracing the ever new marvels of rational technology, and enthusiastically surrendered to by the rational technologists themselves in leisure hours, is what determines what has been analysed by several critics as the conformity of the globalized mass-culture of liberal capitalist democracy. The nature of globalization makes my references to American literature increasingly relevant in other parts of the world, and not least of course in Europe.

Romantic pantheism which issued, not only in unison with but as including the forces of a renewed rationalism, in radical modernism and postmodernism, is, I suggest, the central underlying dynamic factor in the decline of the traditional Western culture that was shaped by the general aspects of the traditions of Christian theism and classical idealism and humanism that I have indicated loosely yet with sufficient precision for the limited purposes of the present argument. This decline has today assumed crisis-like forms and symptoms more acute and decisive than anything previously seen in the drawn-out undermining process in some respects philosophically and imaginatively set in motion centuries ago. But it is this same process that is being brought to a culmination. In a “physicalist” postmodernist like Rorty, the Babbittian analysis of the confluence of Rousseauism and Baconianism is irrefutably confirmed on all levels.

Pantheism, Postmodernism, Pop, 4

Pantheism, Postmodernism, Pop, 1

Pantheism, Postmodernism, Pop, 2

Pantheism, Postmodernism, Pop, 3

As quintessentially expressed in the imaginative universe of rock music, the popular avant-garde, all the vague resentments towards organized religion, hierarchy, and privilege, all the secular cravings and dreams of earthly paradise that had been planted and fermented in the depth of Michelet’s People for centuries and perhaps millennia, are brought together.

The Beatles’ hippie anthem ‘All You Need Is Love’ may certainly have an undercurrent of cynicism, but no cynical rebounds of the often inevitable kind described in the romantic dialectic by Babbitt could stop the Rousseauan mission, and the basic message of the sixties’ neoromanticism was in a sense, in its own way, seriously meant. This is the kind of seriousness which rock shares with all romanticism. Few poems or other expressions of élite art or philosophy capture the whole credo of the empty, secular, immanentist, and utopian pantheism described by Pattison better than John Lennon’s ‘Imagine’ – and no forced ironic quirks following his own vague perception of simplistic naiveté prevented his dreaming in this song from being accompanied by the most palpable activism.

But we have also seen that Pattison shows how among the traditional cultural categories and distinctions that pantheism dissolves is that of tragedy, [This is of course implied also in Lasserre’s criticism.] and that Peckham argues that with Nietzsche, romantic modernism moves “beyond the tragic vision”. In this state, which was the postmodern one where all objective distinctions of reality were suspended or dissolved in the pantheistic process, the whole content and meaning of art, which previously depended on these distinctions, is ultimately reduced, if not to sheer nonsense, at the very least to triviality.

Pattison argues that the efforts of middle-brow modernist avant-garde critics to “ennoble rock by discovering in it the direct influence of art music” is sabotaged by the deliberate, provocatively vulgar stance of the rock musicians themselves. The romantic origins are the same; “In its love of technological noise as in everything else, rock follows the Romantic avant-garde, and it is no accident that the appearance of rock coincided with the great age of experimental music in America, the 1950s. The theories of the experimentalists are shot through with a love of the primitive, with oriental mysticism, with insistence on feeling, and with a desire to relocate performance in self – the hallmarks of rock mythology as well. The experimentalists are the linear descendents of European Romanticism, and not only do they share a 1950s art geist with rock, but a common ancestry in Romantic theory.” Yet rock is a mirror image of art music, “identical but transposed…identical in makeup but opposite in charge. What reverses the two is vulgarity.” [Op.cit. 130-1.]

Thus Frank Zappa, the pupil of Varèse, insists, to the horror of some critics, on undercutting “any refined suggestion in his work by a crudity as evident in the titles as in the substance of his music”. But even this situation soon probably belongs to history. The avant-garde is itself being submerged in the waves of the pantheism which it promotes, and significantly, in Ben Watson’s Frank Zappa: The Negative Dialectics of Poodle Play (1995), Adorno’s critical aesthetics is forced, with what is already perhaps only seemingly an ostentatious incongruity, into the service of the argument for the cultural relevance precisely of Zappa’s vulgarity.

Does it work? Is it not rather that today the remaining avant-garde, like romantic satanism, is reduced to mere entertainment? David Bowie says that “‘[p]eople like Lou Reed and I are probably predicting the end of an era…and I mean that catastrophically. Any society that allows people like Lou and I to become rampant is really pretty well lost.’” [Buckley, 214.] This may be true, but one has to ask what kind of revolution this is in reality. How serious is it? Does it really matter what Bowie says? Does anything matter in a thoroughly relativistic and nihilistic universe? Like Bowie, Mick Jagger and other surviving heroes of the sixties are shrewd businessmen. Rockers Mott the Hoople cite the romantic D. H. Lawrence: “If you make a revolution, make it for fun / Don’t make it in ghastly seriousness / Don’t do it in deadly earnest / Do it for fun.” [On the cover of the album Mott from 1973.]

Pantheism triumphs and takes Western culture beyond the tragic vision: “[R]ock chooses pantheism and says what Chuck Berry taught it to say: ‘Roll over, Beethoven…’”. Thus “the highest achievement of a rigorous pantheism like Whitman’s or rock’s is simply – ‘fun’”. Pattison shows how this difference between non-vulgar and vulgar romanticism is brought out in the – relatively complex – rock of Bob Dylan. “Fun” is

“the pleasure derived from a universe which is ourselves and which we cannot transcend because to know it is to be it…Chuck Berry’s is a universe that pivots on an untranscendent celebration of the energy I can extract from the present moment without recourse to anything but myself…The great rock song does not aim for permanence, insight, or rapture. Its virtues are transience, action, and feeling. Christopher Ricks cites Bob Dylan as evidence that ‘the best American poets convey the poignancy of there being nothing final’. He is right that Dylan’s rock stands in a vulgar American tradition of transience, but wrong that the effect of this tradition is poignancy, a word only a European would apply to American rock. Poignancy suggests a transcendent perch from which to mourn the impermanence of human existence. It is an emotion that high-toned poets deal in, not Bob Dylan, one of whose lyrical characters sings, ‘I might look like Robert Frost, but I feel just like Jesse James’. After the religious imagery of ‘I Dreamed I Saw St. Augustine’ and the mystic allegory of ‘All Along the Watchtower’, Dylan ended his John Wesley Harding album with the apparently incongruous country-rock ballad, ‘I’ll Be Your Baby Tonight’…The troubles of the world enumerated in the lyrics of John Wesley Harding vanish in the rocker’s final commitment to the sensible present of tonight, and what Dylan tells his lover is what rock has to say to transcendental observers everywhere:

Close your eyes, close the door,

You don’t have to worry any more,

I’ll be your baby tonight.” [Op.cit. 197-8.]

Pantheism, Postmodernism, Pop, 3

Pantheism, Postmodernism, Pop, 1

Pantheism, Postmodernism, Pop, 2

Making a case for the vulgarity that has already triumphed (and possibly simply because it has already triumphed, considering it inevitable), Pattison endeavours to see its strenghts: “Vulgar pantheism is abysmally indiscriminate – or said another way, it is infinitely tolerant. The vulgar pantheist finds room in his universe for the atheist and the witchdoctor as well as the Pope and the rabbi. Professing no one religion, he accepts and rejects them all.” [The Triumph of Vulgarity, 27.]

This unqualified pluralism and tolerance is part of what Babbitt analysed as the “sham spirituality” of romanticism and modernity, and what orthodox Christians criticized as the sentimental watering down of the truths of their religion by liberal theology. [There is no implication here that I accept a literalist position of orthodox Christianity.] It is a phenomenon which through the subtle reinterpretations of countless leading thinkers, novelists and political ideologists gradually guided Western culture away from the objective dualisms of classicism and Christianity. It was supported by progressivist adaptations of ancient wisdom in the form of theosophy and of monistic vedanta in the streamlined form of the pop-gurus of the sixties, issuing today in the combined individualism and metaphysical impersonalism of  New Age spirituality, to which I will return shortly. It can hardly be doubted that its love and its oneness were often as vague and as thin as – empty space.

To use Lasserre’s words about pantheism, postmodernism displayed an “insouciance supérieure de s’accorder avec soi-même, de s’astreindre à la conséquence, incapacité d’opter entre deux contradictoires, bien plus, complaisance satisfaite à prêter également à l’un et à l’autre son sentiment et son jugement, délices de penser dans une région si indéterminée et si fluide qu’il ne s’y saurait, à vrai dire, rencontrer de contradictions.” There was in postmodernism no longer any cooperative quest for the infinite, yet once again, shelter from the destruction threatened by the self-aggrandizement of desire was sought in a regressive state of alternating narcissism and self-extinction. And the experience of the irreducible irrationality and difference, of the resistance of the opaque, intractable elements of reality, and the resulting acceptance of ultimate irrationality, now had as a consequence that philosophy itself was given up. Like romanticism, postmodernism was “le plus profond dissolvant intellectuel. [Il donnait] une mystérieuse valeur métaphysique à toutes les libertés, à tous les relâchements, au bout desquels la pensée trouve sa propre décomposition.” [See the note about Lasserre’s book and page numbers above.] Its subjectless subjectivity no longer aspired to or claimed to be objective. The common world dissolved, there were many conflicting realities with no shared, underlying deep structure. In this multiverse, all relations were reduced to power.

Postmodernism’s subjectivism without a subject emerged in the wake of avant-garde modernist literature and art, which, ever since Proust and Joyce, under the influence of changing perceptions of space and time, dissolved the “bourgeois” subject and its character development, but nonetheless  retained the subject in new distorted forms. In postmodernism, as for Heraclitus, men are really “flames” and things are really “processes”, there are “no transcendent values”, “all ideas are equally valid”; “the truth is infinite and comprehensive, not narrow and exclusive. The best religion is eclecticism taken to its limit.” Pattison’s description of pantheism holds in almost every detail for postmodernism. Postmodernism was indeed

“a garbage-pail philosophy, indiscriminately mixing scraps of everything. Fine distinctions between right and wrong, high and low, true and false, the worthy and unworthy, disappear in [postmodernism’s] tolerant and eclectic one that refuses to scorn any particular of the many. The [postmodernist] may be fascinated or bemused by the castes, religions, and ethics of a various world, but he denies to each in turn transcendent validity. There is no transcendent validity. There is only the swarming many…[Postmodernism] is necessarily vulgar because it rejects the transcendence from which refinement springs, because it delights in the noisy confusion of life, and because it sacrifices discrimination to eclecticism…it professes to include all philosophies, religions, and ideologies…[Postmodernism] naturally encompasses all the disparate energies loosed by the Romantic revolution. It embraces the mass…makes room for all paradoxical contraries, and reveres the energy of process.” [Op.cit., 23-5.]

Postmodernism, in short, was a further secularized pantheism which no longer endeavoured to elevate or refine itself to monism, and it was evidence of the extent of the failure of such attempts under the circumstances of the modern world.

That postmodernism has produced extreme subjectivism without a subject is only seemingly paradoxical. In the contemporary fragmented mass-culture, the avant-garde of modernist literature and art which systematically sought to dissolve everything “bourgeois” was gradually reduced to nonsense as postmodernism programmatically removed the final barrier against the trivial and the popular. Yet many intellectuals tried hard to find ways to defend it all as the adequate contemporary form of cultural criticism.

Many rock musicians have drawn inspiration directly from Blake, the romantic arch-equivocator, and some have made recordings of his poems. The British trajectory from the culture of classicism and Christianity in its nineteenth-century version to the anti-essentialist, romantic kitsch satanism of today, from, say, Matthew Arnold, who upheld some objective values of classicism and Christianity in a Victorianized form based on a general liberal understanding of religion, over his pupil Walter Pater and Pater’s pupil Oscar Wilde, to Wilde’s pupil David Bowie, is clear and unambiguous. David Buckley’s Strange Fascination. David Bowie: The Definitive Story (1999) was in many respects a representative, 600-page mise au point on the state Western culture as shaped by postmodernism and radical modernism. Pattison, and, for instance, the British philosopher Anthony O’Hear, express the increasingly common insight that popular culture is today the dominant culture – in America, it has even been considered the only culture. More interestingly, Pattison and O’Hear both claim that it is today also the most significant and original culture. [See O’Hear, After Progress: Finding the Old Way Forward (1999).] By the analysis of the pantheistic revolution, it is possible to see also much of the dominant rational bourgeois culture as not only dialectically related to the romantic counterculture, but as itself largely defined by romanticism, not least in the optimistic shallowness of the understanding of man and his motives that has shaped classical liberal economic theory from Adam Smith to this day.

Almost all leading intellectuals, novelists, and artists are now themselves shaped by what was once the isolated subculture, and share a single imaginative and emotional universe. The trend in the postmodern and post-postmodern academia of yesterday and today (which has reached its fullest development in the United States, although it has there also produced a sometimes rather consistent reaction) to extol what is held to be some original and primitive pantheism and compare it unfavourably to the dualistic, patriarcal, exploiting, hierarchical, white, repressive, unequal, logocentric worldview of the Greeks, the Bible, and modern rationalism, can be analysed as a typical product of that exclusively modern phenomenon that is romantic pantheism. Deconstruction  seems to have been at least partly driven by the yearning for the primitive sensual unity of romanticism, and this and other specifically philosophical formulations of poststructuralism and postmodernism in France, a mere continuation of the French romanticism as analysed by Lasserre, have been systematically and precisely traced to German sources by Luc Ferry and Alain Renaut, although they of course do not share Lasserre’s deeper analysis from a more strictly “classicist” perspective but are part of much of the underlying modern dynamic that he criticizes. [La pensée ’68. Essai sur l’anti-humanisme contemporain (1986).]

When seen as developed from its logical and historical roots in romantic pantheism, it is clear that all this is a worldview, precisely in its fragmented, kaleidoscopically changing, and inconsistent quality. For these characteristics are all ultimately “meaningful”, no matter how unconsciously they are  manifested, as the actualization of what from the positions of classical reason can be seen to be the timeless potentiality of dissolution in chaos and of sophistry’s termination of thought. This potentiality could only be actualized in a dominant movement under the unique conditions provided by modern romantic pantheism.

Even if we can seemingly change worldviews every day – as the Protean personalities of postmodern culture changes identities, clothes, sex, and lifestyles – this very state of affairs can be shown logically and historically to be an expression or a consequence of the worldview of romanticized pantheism taken to the extreme of sophistic self-dissolution. This is not only a worldview; as Pattison insists, it is increasingly the worldview of contemporary liberal democracy. This worldview stands opposed in principle not only to original classicism, Christianity, and, mutatis mutandis, the other major cultural traditions of humanity properly understood, but also to an alternative understanding of modernity itself that affirms the partial truths of rationalism and romanticism as congruent with a discerning, creative form of traditionalism.

Pantheism, Postmodernism, Pop, 2

Pantheism, Postmodernism, Pop, 1

A romantic counterculture has existed since the early nineteenth-century Parisian Bohemia. Its continued relation to the dominant bourgeois culture was analysed by Daniel Bell in The Cultural Contradictions of Capitalism (1976), and Gertrude Himmelfarb showed how its sensibilities have today largely conquered the establishment and what used to be polite society. Analysis in terms of the pantheistic revolution makes it easier to understand this dialectic between the counterculture and the establishment. Under the influence of a single blurred ideology of rights and enjoyment, and a uniform imaginative and emotional universe, not only what C.S. Lewis called the “large, well-meant statements” of popular pantheism, but an ever-intensifying, renewed romanticism of the outcast and a growing fascination for evil shapes graduate seminars, art galleries, and novels to the same extent that they control the world of pure entertainment.

In the secular revolution of immanent utopianism, guided by radical Enlightenment and radical Romanticism, the traditional differential structure of Western order, and especially the relation and balance between them, are finally abandoned altogether. The distinction between spiritual and secular power, as well as the distinction between the independent learned community of the university and the power of the state and the Church – and, we could add, the bourgeois world of commerce – are, for instance, replaced by the distinction between the evil, repressive forces of the past, deceiving the People, or rather, increasingly, the oppressed minorities by masking its selfish exercise of power behind false, hypocritical moralism and religiosity, on the one hand, and the radical, progressive intellectual on the other. But the role of the intellectual is really obsolete too. Today, the ranks of politicians, academics, artists, Churchmen and -women, business tycoons and popular entertainers become indistinguishable. In the terms of my analysis, it could be said that all people of all classes and walks of life are ever more closely joined in the ubiquitous pantheistic cult.

In the dominance of electronic media, computers, and technology in general, the interdependence of romanticism on the one hand and scientific rationalism and empiricism on the other reappears. The romantic, narcissistic ego, ever torn between self-assertion and self-annihilation, which, weakened by pseudo-idealism, was an easy prey of the brutal outer forces of the emerging new external world, which in the nihilism of its self-exaltation was only seemingly paradoxically never far from self-extinction in the bosom of nature or in the void, and which in its unavoidable bitter disillusion readily accepted cynical and extreme versions of the naturalistic worldview, today reasserts itself in the mode of a popular culture unquestioningly adopting all the new wonders of technology.

It is hard to see any decisive difference between the practices of Michel Foucault – at his death, according to James Miller, “perhaps the single most famous intellectual in the world” – and the messages conveyed by the grosser and more violent films and music of today’s popular culture, except that Foucault still took his practices far more seriously and invested them more portentously with philosophical, cultural, and political meaning. Foucault

“joined…in the orgies of torture, trembling with ‘the most exquisite agonies’, voluntarily effacing himself, exploding the limits of consciousness, letting real, corporeal pain insensibly melt into pleasure through the alchemy of eroticism…Through intoxication, reverie, the Dionysian abandon of the artist, the most punishing of ascetic practices, and an uninhibited exploration of sadomasochistic eroticism, it seemed possible to breach, however briefly, the boundaries separating the conscious and unconscious, reason and unreason, pleasure and pain – and, at the ultimate limit, life and death – thus starkly revealing how distinctions central to the play of true and false are pliable, uncertain, contingent.” [Cited in Roger Kimball, Experiments Against Reality (2000), 248.]

But the serious revolutionary satanism of the pantheistic revolution has long been transformed by the tendency of its expression in the remaining forms of the  avant-garde to be increasingly reduced to mere entertainment. Art and literature are merged with advertisement and fashion. Politics is reduced to a manipulation of images and phrases by the media. Historical revolts were earnest enough to the extent that they were the products of real material destitution which to some extent interacted with ideological convictions that were earnestly held. Not that this was the whole explanation of historical revolutions, but there often was at least one factor of this kind. In the postmodern age, a revolutionary ideology was, as it were, earnestly held only as far as earnestness is at all possible in a pantheistic universe. At our stage in the history of the romantic revolution, earnestness tends to dissolve in the inherent nonsensicality of its fully realized pantheism.

For pantheism itself necessarily disintegrates in its triumph. Traditionalists argue that however legitimate the revolts against the corruption of the government of favour and the religion of grace may have been, in the long run, turning against the order of reality itself, revolutions of empty space cannot succeed. The process of pantheism swallows up all critical vantage-points, including those of radical modernism. Were it not for the implicit tendency towards nonsensicality, some rock concerts today resemble the radical political mass meeting, which in turn can be seen as a further development of the ceremonies on the Champs de Mars and the hysteria of Jacobin decapitations. The rebellious punk movement was ever close to more or less anarchic political activism. Perhaps the new religion could be said to be the religion of what J. L. Talmon in the title of his best-known book called “totalitarian democracy”, the dictatorship based not only on ideology but on popular enthusiasm.

Of course, postmodern “fun” and entertainment could be sinister enough. If they couldn’t reach the suprapersonal ecstacy of joy, they could at least sink to the subpersonal ecstacy of the Dionysian orgy. In one aspect, the recent trends of our culture would seem to land us in endless triviality and banality, with, in Allan Bloom’s words, some “[a]nti-bourgeois ire” as “the opiate of the last man”. [The Closing of the American Mind (1987), 78.] In reality, it simply weakens the discernment of evil and the resistance against it.

As we have seen, in its seemingly disparate currents the pantheistic revolution is intelligible as a single movement of interrelated forces. In the postmodern carnival of micronarratives, objective theoretical and moral truth was replaced by consent alone, [Dennis McCallum, ed, The Death of Truth (1996); Robert H. Knight, The Age of Consent: The Rise of Relativism and the Corruption of Popular Culture (1998).] but the aim and direction of the whole movement was unambiguous, and its meaning, even as it rejects meaning as such, was clear. It is highly significant that so much in Lasserre’s formulations precisely describes postmodern criticism:

“C’est la destruction de la critique…un art équivoque de délayer tout dans tout, de parler de tout à faux, de faire dire aux philosophies, aux religions l’opposé de ce qu’elles disent, de ramener l’affirmation à une négation, et plus encore de hausser la négation à la dignité d’affirmation, d’apprécier les positions intellectuelles et morales le plus nettement prises par les hommes du passé, selon l’indécision d’une pensée qui se croit la plus grande, parce qu’elle ne s’arrête nulle part.” [See the note about Lasserre’s book and page numbers above.]

In postmodernism’s non-hierarchical, differential play, all forces and perspectives were relative to each other, but of course no longer parts of a whole in relation to which they had to be understood. Identities were fractured, ephemeral, contingent, ever-changing, insubstantial constructs and fictions. It was a carnival of fluctuating “appearences” alone, with nothing of which it was appearances. But this situation too was the ultimate consequence of pantheistic monism and of the nihilism that is never far from it, for an empty principle disappears easier than a principle full of spiritual content. Postmodernism was the ultimate blurring of distinctions: everything was indiscriminately included, everything of a lower character was legitimized – not any longer in the dialectical movement of the World-Spirit, but in the multivalent process of chaotic play.

As already in the early romantics, pantheistic “love” was all-inclusive, yet intrinsically linked to the hate of the rebel-heroes whose satanistic excess, notorious in entertainment in a spectacular form which, in accord with the evaporation of seriousness in postmodernism, ever verges on self-parody, was embraced as just and legitimate in the face of the oppression of the only enemy, non-pantheist differentiationalism. At least to some extent, the latter, however faded and diffuse it may have become, must somehow be mythically retained and its injustices ceremonially rehearsed for the indiscriminate cult of liberation, a central ingredient of the pantheistic revolution, to preserve credibility and motivation.

Pattison argues that democracy is pantheism’s political form. “The refined seek to rise above the ubiquitous democracy of the grass, but Whitman answers: ‘I exist as I am, that is enough’. Pantheistic democracy’s ‘common language’ is ‘sensation’, and ‘its boundaries are the universe’”: “There is no evil in the pantheist democracy because the transcendent vantage to distinguish good and evil has been gobbled up in the whole. Every act, no matter how loathsome by traditional standards, is valid, since the one knows itself by assuming the infinite forms of the many. To understand this process is ‘to live beyond the difference’ between good and evil, refinement and vulgarity.” [The Triumph of Vulgarity, 26-7.]

For this reason, even the enemy would, it seems, ultimately have to be included in the pantheistic universe. But that is impossible as long as the enemy preserves his own identity and refuses to accept his redefinition in pantheist terms.

Pantheism, Postmodernism, Pop, 1

I republish this series as an indirect comment on Bob Dylan’s Nobel Prize. It was first published here in 2012 (this first part on 16th April), but written in 2001.

For many years, postmodernism, in the broad and loose American sense which includes also the main thinkers of poststructuralism, has come under attack in academia from various quarters, and some of its influence should be described in the past tense. But if it is receding, it has of course, like all the successive movements in the shifting pageant of modern intellectual and academic life, left a permanent legacy which is taken up in more or less recognizable forms in subsequent thought. Not only is it still a relevant analytical category in the effort to understand contemporary culture, but as a product of what I call the pantheistic revolution, it stands in an indissoluble relation to some of the movements which have recently supplanted it and which are also products of this same revolution.

This is one of the things which can best be seen by applying the analytical concept of a pantheistic revolution that comprises both modern romanticism and modern rationalism. Derridean deconstruction and similar strategies were Americanized postmodernism’s new attempt to break down what the prominent scholar of romanticism Morse Peckham described in terms of “orientation”, the fixed, dualistic, hierarchical and of course allegedly unreal constructs of order of Platonism and Christian theology as well as of Enlightenment rationalism. In a sense, postmodernism still constructed the world out of the self and the self out of the world, but there was no longer any explanation or deduction from an empty, unitary principle behind this process. All first principles, comprehensive systems, supreme propositions, and overarching theories were now rejected, and considered possible to reject. There could be no ontotheology, no centre, no master narrative. The hierarchical, vertical, “arborescent” structure of knowledge with clearly classifiable branches stemming from an original unitary principle was abandoned by Deleuze in favour of a horizontal or subterranean, “rhizomatic” knowledge. The use of a vague, poetical, allusive, metaphorical and analogical language in Ahrimanic opposition to the – always caricatured – limitations of the clear and distinct Ohrmazdic conceptuality of Descartes, the “idées claires”, “règles”, and “forme” defended by French classicist critics of romanticism like Pierre Lasserre, was taken to new extremes.

Modern rational exploitation, domination and control of nature, and traditional spiritual transcendence of it, became ever more indistinguishable. Postmodernism opposed mainly the rationalistic, epistemological subjectivity of modernity, but failing increasingly to perceive the difference between such subjectivity and the subjectivity of moral and religious consciousness in the Platonic and Christian traditions, it tended to reduce the latter to the former and to and reject all subjective identity based on the qualities of consciousness as an imperialistic metaphysics of presence and logocentrism.

This is one of the reasons why postmodernism must be seen as a chapter in the long story of modern romanticism, restating some of its oldest and most basic themes in terms the newness of which can delude us only if we do not grasp the depth and pervasiveness of the romantic movement as quintessentially defining Western culture at present no less than two hundred years ago. For the postmodernist, the rationalist, abstract straitjacket of the logocentric metaphysics of presence stifles the play of  dualities and binary opposites that the earlier romantics sought in various ways to reunite, but which were now even more fluid, unstable, and ambiguous, and the indeterminate play of which was now – also largely in line with Adorno’s negative dialectic – simply to be set free without even an ideal of synthesis.

In Lasserre’s words about romantic thought, “la Définition est la mort de la pensée”; we stand before a “laisser-aller infini”, and “le caractère indéterminé des représentations” is indeed, and again, “mêlé d’une sorte d’enthousiasme”. The effect of the new wave of release was of course, as ever, revolutionary, guided in the new, indirect fashion by “l’esprit de nivellement par en bas dans l’ordre de la culture”. [Le romantisme français (1907) – page number missing in my notes, but will be added when I next consult this book in the library.] But after Heidegger there were no longer any claims either to human divinity or to the spontaneous harmony consequent upon its liberation. With deconstruction, postmodern culture finally passed unambiguously beyond even the distorted remnants of what Peckham analysed in terms of the tragic vision that were still cultivated or manipulated by modernism. In this state, where all objective distinctions of reality were suspended or dissolved in the directionless process of what was originally pantheism, the whole content and meaning of art, which previously depended on these distinctions, were ultimately reduced, if not to sheer nonsense, at least to triviality.

For the distinction between romanticism before and after the complete loss of the tragic vision can be linked to a distinction Robert Pattison makes in The Triumph of Vulgarity: Rock Music in the Mirror of Romanticism (1987) between vulgar and non-vulgar romanticism. Even rapture, ecstasy and joy, which were still goals of romantic aesthetics, are “states impossible for the vulgar pantheist. To be rapt is to be snatched from the toil of common existence and lifted to a transcendent sphere from which to view perfection. To be ecstatic is literally to stand outside of one’s self, an incomprehensible position to the solipsist.” [Op.cit. 197.]

Already Coleridge realized that these states were incompatible with pantheism: “Pantheism, Coleridge says, is ‘the inevitable result of all consequent Reasoning in which the Intellect refuses to acknowledge a higher or deeper ground than it can itself supply’. And so pantheism is for Coleridge ‘practically atheistic’ – a belief that gives us a universe in which there is no joy because there is nowhere from which it flows or toward which we can move to find it.” It is clear to Coleridge that “we cannot have the joy of Beethoven’s Ninth and the vulgarities of pantheism together”. [Ibid.] But as pantheism triumphs and takes Western culture beyond the tragic vision, mere entertainment, “fun”, is all it can reach.

Although, as Pattison shows, the same case about the pantheistic revolution could as easily be made with reference to modernist and postmodernist art, literature, and non-popular music, it is popular music that reveals most clearly, through its “vulgar” directness and simplicity, the underlying moods, attitudes and motivations of the revolution of romantic pantheism, the momentum of the deeper cultural dynamic which encompasses also the intellectual élites or pseudo-élites of radical modernism and postmodernism.

The Triumph of Vulgarity is an analysis of rock music as a quintessential product of the pantheistic revolution, where pantheism comes completely into its own. Pattison shows how the “classical moorings” of vulgarity and refinement were dislodged by the industrial and democratic world revolutions, which were “only different names for a single upheaval” that “continues today with unabated vigor”, and which Pattison chooses “for the sake of convenience” to call “by the name of its literary incarnation, Romanticism”. [Ibid. 13.] The analysis is simplified of course, but serves, as such, to reveal some essential truths inevitably obscured by the very process that is laid bare. We recognize, as had Lasserre, the “empty principle” of one main current of romantic, radical idealism:

“Fifty years after the proclamation of the First Republic, the Romantic historian Jules Michelet still wrote of the French Revolution in the present tense, translating it from the deathbed of history to the vitality of myth. ‘The revolution is nothing but a tardy reaction of justice against the government of favor and the religion of grace.’ The Empire had memorialized itself in the friezes of the Arc de Triomphe, royalty in the palaces of the Louvre, religion in the masonry of Notre Dame. And the revolotion? ‘The revolution has for her monument – empty space.’ Michelet was thinking of the Champs de Mars, where the French nation celebrated the first Quatorze Juillet in 1790 and four years later gathered under the leadership of Robespierre to solemnize the Republic in rites now directed to a new deity, the Supreme Being, who had ousted the Christian divinity of the ancien régime. But Michelet’s ‘empty space’, where the people once assembled to celebrate the overthrow of favor and grace, is also a memorial to vulgarity and Romanticism. Refinement, the mode in which favor and grace have apprehended the world, has always made a point of filling the imagined vacuum of vulgarity with reasoned civilization. The Romantic revolution proclaims that the apparent emptiness is in fact infinite energy that needs no refined tinkering. Two hundred years after the Revolution, rock, celebrating this energy, is the liturgy of a new religion of vacant monuments, the fulfillment of a devotion begun on the Champs de Mars.” [Ibid.]

Postmodernism, like the pantheism analysed by Lasserre, “ne distingue pas entre une sensibilité cultivée et une sensibilité barbare”, it is “[le] règne de la facilité”. [See my note about Lasserre’s work and page numbers above.] Pattison shows that the sophistication of the avant-garde culture of aesthetic modernism that was considered the prime vehicle of imageless Messianic utopia under twentieth century conditions, was, despite being until recently contemptuous of the “vulgar” expression of romanticism, ultimately but a different mode of articulation of the same credo of romantic pantheism, narcissism, relativism, and democratism that defined popular culture. The bearers of the élite, avant-garde culture of aesthetic modernism looked with utter disdain on the expressions of popular culture, but the vehemence of the attack could, as Pattison almost implies, to some extent have been due to embarrasment at the vulgar versions of the romantic pantheism that was really also at the heart of their own convictions.

Today, the remaining distinctions between popular culture and the intellectual élites of radical modernism that shunned the vulgar expressions of their own positions have largely collapsed. Until recently, the postmodernist thinkers, effecting the transition to the new state of subjectless subjectivism, had in the eyes of the unparalleled quantity of students in what has been termed today’s mass university, ever more completely cut off from traditional classical and Christian culture, much of the kudos of the modernist avant-garde, and preserved through the cultivation of an esoteric, jargon-laden idiom their distance from popular culture. But the import of their theories consistently contributed to the breakdown of all such residually traditional distinctions, even as the jargon itself epitomized the distance from the foundational traditions of the West.

Thus the thinkers could be seen to become themselves mere stars in the entertainment culture, seemingly setting up increasingly spectacular and shocking intellectual or pseudointellectual shows in order to attract and retain attention. The phenomenon is both chronicled and exemplified in grotesque products of this state of affairs like James Miller’s The Passion of Michel Foucault from 1993. In the progressing pantheistic universe’s dissolution of distinctions, what popular culture staged as identity experiments and gender-bending to mass audiences, the remaining, self-dissolving avant-garde preached as deconstructionist anti-essentialism. But even the distinction in form between the two substantially identical strategies was increasingly blurred.

Eustache Le Sueur: Clio, Euterpe et Thalie

Le Sueur

Carl Frederik Aagaard: Amalfi


Luisa Francesconi: Per lui che adoro

São Paulo 2007

Lavinia Fontana: Autoritratto


Ascenção de Cristo


Photo: Joseolgon

Stoppa Kalle Anka på julafton!

Första gången publicerat 16/12 2012

Fanny och Alexander

Fanny och Alexander. Innehåller scener med svenskt julfirande före Kalle Anka.

Folk som vet bättre – och de är trots allt många – vågar inte säga det. De tror att de sårar andra, och verkligen inte bara barn. Något måste göras. Någon måste säga det.

Det finns några halvhjärtade och inte sällan förvirrade opinionsbildare och Facebookgrupper med enstaka medlemmar som protesterar. Det räcker inte. Vad som behövs är en stor, kraftfull, enhetlig, rikstäckande kampanj baserad på en precis förståelse av problemets natur.

I själva verket är det mycket enkelt:

De gamla Disneyfilmerna är inte nödvändigtvis dåliga i sin genre. De har sitt värde som bagateller. De som gillar dem och av detta skäl försvarar Kalle Anka på julafton har inte nödvändigtvis dålig smak. Felet är att Kalle Anka på julafton, skapat av svensk TV genom import av en produkt från amerikansk TV och Walt Disney Productions (idag Walt Disney Company, med ofta betydligt mer tvivelaktiga produkter, som årligen betalas en okänd men tvivelsutan stor summa av SVT), inte är, eller inte kan accepteras som, en “svensk tradition”, som framför allt annat definierar den svenska julen. När det blivit detta är det en löjlig och för hela Sverige pinsam ovana.

Det är, menar jag, fel av föräldrar att upprätthålla denna ovana och låta sina barn tillägna sig den. Det måste få ett slut.

Stöd med positiva kommentarer, återblogga, dela och sprid på Facebook och Twitter, skriv egna artiklar o.s.v.! Låt oss starta rörelsen för stoppandet av Kalle Anka på julafton.

Se även mitt Förtydligande om Kalle Anka.

En enhetslinje för Sverigedemokraterna

Ursprungligen publicerat 19/4

Ända sedan jag upptäckte det märkliga motståndet mot det nya styrelseförslaget för SD Stockholms Stad redan före årsmötet i Alvik den 1:a mars, ett motstånd som tycktes oskiljaktigt från, ja egentligen handlade om moderpartiets gamla små problem med SDU, har jag i all anspråkslöshet försökt förespråka en enhetslinje för Sverigedemokraterna.

Linjen bygger på min uppfattning att det i verkligheten, i sak, inte finns någon konflikt. Jag har naturligtvis försvarat vår nya styrelse, och även SDUarna, mot partiledningens åtgärder. Men jag har också försökt lyssna och förstå vad den senare säger och menar. Jag har undvikit, och kritiserat, det oerhört höga tonläget och de hårda orden.

När jag säger att jag inte förstår vad striden i sak handlar om är jag helt uppriktig. Och jag har förklarat vad jag menar i en lång rad inlägg och kommentarer, här i bloggen och i sociala media, under denna tid; det finns ingen anledning att upprepa det. Vad som nu pågår framstår för mig som enbart skadligt för partiet och för det vi alla gemensamt tror på och arbetar för.

Låt mig nu uttrycka det så här: Vilken är skillnaden mellan det ”nya tredje” som Gustav Kasselstrand och William Hahne verkar för och den ”nästa nivå” som Jimmie Åkesson och Mattias Karlsson säger sig vilja uppnå genom att bekämpa dem? Är det helt omöjligt att göra en liten ansträngning för att åsidosätta personmotsättningar och, för partiets och Sveriges skull, övervinna de missförstånd som döljer det som förenar?

Stoppa Kalle Anka på julafton!

Första gången publicerat 16/12 2012

Fanny och Alexander. Innehåller scener med svenskt julfirande före Kalle Anka.

Fanny och Alexander. Innehåller scener med svenskt julfirande före Kalle Anka.

Folk som vet bättre – och de är trots allt många – vågar inte säga det. De tror att de sårar andra, och verkligen inte bara barn. Något måste göras. Någon måste säga det.

Det finns några halvhjärtade och inte sällan förvirrade opinionsbildare och Facebookgrupper med enstaka medlemmar som protesterar. Det räcker inte. Vad som behövs är en stor, kraftfull, enhetlig, rikstäckande kampanj baserad på en precis förståelse av problemets natur.

I själva verket är det mycket enkelt:

De gamla Disneyfilmerna är inte nödvändigtvis dåliga i sin genre. De har sitt värde som bagateller. De som gillar dem och av detta skäl försvarar Kalle Anka på julafton har inte nödvändigtvis dålig smak. Felet är att Kalle Anka på julafton, skapat av svensk TV genom import av en produkt från amerikansk TV och Walt Disney Productions (idag Walt Disney Company, med ofta betydligt mer tvivelaktiga produkter, som årligen betalas en okänd men tvivelsutan stor summa av SVT), inte är, eller inte kan accepteras som, en “svensk tradition”, som framför allt annat definierar den svenska julen. När det blivit detta är det en löjlig och för hela Sverige pinsam ovana.

Det är, menar jag, fel av föräldrar att upprätthålla denna ovana och låta sina barn tillägna sig den. Det måste få ett slut.

Stöd med positiva kommentarer, återblogga, dela och sprid på Facebook och Twitter, skriv egna artiklar o.s.v.! Låt oss starta rörelsen för stoppandet av Kalle Anka på julafton.

Se även mitt Förtydligande om Kalle Anka.

Sverigedemokraterna och konservatismen

Ursprungligen publicerat 7/4 2011 (Politics)

Nästa punkt jag vill ta upp i den kommentar till diskussionen i Flashback som jag påbörjat är fortsättningen på trådens rubrik. I den första delen av min kommentar tog jag upp dess första ord: ”intellektuell”. Fortsättningen lyder: ”argumenterar för att SD är det konservativa alternativet i Sverige”.

Ja, intellektuell eller ej har jag i en rad inlägg argumenterat för att SD är det parti konservativa i Sverige idag bör stödja, det parti som idag – om det nu sköter sina kort och gör vad som krävs för konsolidering och vidarebyggande – kan rädda vad som kan och bör räddas av konservativa insikter och värderingar. Argumentationen är relativt utförlig och jag behöver inte upprepa eller vidareutveckla något av den här.

Vad jag i stället vill göra är att betona något som jag har en känsla av att många har missat i dessa inlägg, nämligen att jag också gjort klart att jag inte menar att SD vare sig är eller bör bli ett traditionellt högerparti.

About-sidan här i bloggen förklarar jag att eftersom jag finner att konservatismen visat sig otillräcklig, betecknar jag mig numera som ”post-paleokonservativ”. Detta innebär emellertid ingen innehållslig förändring av mina politiska eller politisk-filosofiska ståndpunkter, eller i de övriga åskådningsmässiga dimensioner som ligger till grund för dem, utan endast en terminologisk precisering.

Vad som gör att jag senare kommit att finna konservatismen otillräcklig framgår faktiskt med tydlighet redan i vad jag anser vara min viktigaste text på svenska, den långa artikeln ’Konservatism, borgerlighet och universalitet’, publicerad i Hjärnstorm 1994. Denna artikel innehåller i själva verket grunddragen av hela min politiska åskådning.

Vad jag där inte minst betonar är dels den svaghet som ligger i själva termen konservatism och dess konnotationer och associationer, dels den svaghet – en svaghet som är distinkt svensk – som består i det ensidiga fastklamrandet vid begreppet ”borgerligheten”. Det senare har den senaste tiden än en gång manifesterats i en liten skrift av den för beteckningen konservatism åtminstone inte främmande P. J. Anders Linder.

Det märks också i en förnyad stark betoning av begreppet också hos en lång rad andra publicister som mer explicit vill kalla sig konservativa och som har kopplingar till M eller KD. Inte minst märks det i den exceptionella, ja historiskt unikt långa och breda debatt om konservatismen som de senaste veckorna utbrutit på Newsmill, där mängder av skribenter plötsligt är angelägna att visa att det verkligen fortfarande finns en genuin konservatism att räkna med i borgerligheten och dess partier. Det är signifikativt, och det är bra: utan tvekan är det en viktig och värdefull debatt, trots att den för det mesta uppvisar de typiska, implicita, ja konstitutiva svagheterna i denna ensidigt borgerlighetsfokuserade och därmed hopplöst begränsade konservatism.

Trots att ’Konservatism, borgerlighet och universalitet’ kräver ett besök på biblioteket för att kunna läsas, återger jag inte dess argument här; kanske kan den så småningom omtryckas i något annat sammanhang. Jag ser den fortfarande som en nästan definitiv formulering, som jag inte vill modifiera eller snarare förtydliga annat än på två eller tre enstaka smärre punkter.

Att den trycktes i vänsterkulturtidskriften Hjärnstorm var signifikativt. Den kunde omöjligen ha publicerats i något av de högerorgan jag tidigare medverkat i. Det var inte bara så att den inte var typiskt konservativ i den mening som texter av andra som vid denna tid kallade sig konservativa var det, och problematiserade konservatismen från ett perspektiv som de saknade. Det var också så att den var för lång för dem, att den var för ”svår”, och att dess meningar och stycken var för komplexa. Jag var väl medveten om att den var skriven på ett sätt som inte längre var vanligt.

Det är signifikativt att vi till denna dag saknar en konservativ tidskrift i Sverige där artiklar av denna typ kan publiceras. De strömningar och grupper på 1980-talet som jag anslöt mig till och har beskrivit i flera inlägg skulle ha kunnat leda fram till det, och Samtidsmagasinet Salt skulle, som jag har hävdat, ha kunnat förbli en sådan. Men av detta blev ingenting.

Vad man kanske generellt kan säga är att vänsterintellektualiteten, om detta uttryck får användas i anslutning till min tidigare diskussion av begreppet intellektuell, innan den passerat gränsen till den nya ideologiska dogmatismen, och trots att den redan tidigare är problematisk till sitt innehåll, åtminstone i väsentliga avseenden formellt är en intellektualitet, att den s.a.s. förstår tillräckligt mycket av intellektualitetens väsen och tillåter den att i någon mån vara sig själv, att den accepterar och möjliggör dess uttryck (alldeles oavsett frågan om min artikel verkligen kan anses vara en text av en intellektuell eller ej).

De problem med konservatismen som jag tog upp i denna artikel hör till dem som gör att jag inte anser att SD bör bli ett traditionellt högerparti ens av äldre typ. Men det finns fler skäl till det. Jag har här några gånger nämnt Högerpartiet de konservativa, som ställde upp i något val vid mitten av 00-talet. Här fanns plötsligt faktiskt, som det såg ut, ett parti som verkligen förstod att M och KD inte var konservativa, som ville vara genuint konservativt, och som hänvisade till Allmänna Valmansförbundets program från 1919.

Men en kommentator här i min blogg informerade mig inom kort om vissa problem med detta partis ledning, som jag helt enkelt inte kände till. Det har hävdats att just de för mig okända faktorerna gör att Högerpartiet de konservativas öde inte säger något som helst om utsikterna för ett nytt, genuint konservativt parti i Sverige idag.

Men jag tror man ändå måste fråga sig om de verkligen innebär att min poäng att partiets misslyckande visar omöjligheten av ett nytt, genuint konservativt parti är ogiltig. Vilka är i verkligheten ett sådant partis möjligheter?

Även om kritiken mot SD för bristande konservatism vore riktig, saknar avståndstaganden från partiet från konservativa utgångspunkter trovärdighet så länge man försvarar Alliansen, pseudohögerpartierna av nuvarande typ. Detta inser ganska många kommentatorer och även egentligen, tror jag, några skribenter i exempelvis Tradition & Fason, och tanken på ett nytt, autentiskt konservativt parti har därför inte sällan tagits upp där. Bland skribenterna förtjänar Rolf Nilssons bidrag till denna diskussion att nämnas. Det är emellertid signifikativt att många av dem som önskar sig detta samtidigt inser, eller anser, att ett sådant projekt för närvarande, ja för överskådlig tid, är utsiktslöst, omöjligt.

Det är detta samtidiga fasthängande vid Alliansen och erkännande av omöjligheten av ett nytt konservativt parti som tyvärr förlänar ett drag av hopplös futilitet och marginalitet åt Tradition & Fasons partipolitiskt orienterade innehåll, hur värdefullt det kulturella och historiska än må vara. I partipolitiska termer (som förvisso varken är de enda eller tillräckliga, men som är nödvändiga) är det idag de facto SD och dess motsvarigheter i Europa som allena driver utvecklingen i en riktning där konservativa värderingar, insikter och principer inte bara kan räddas utan också kreativt förnyas.

Jag säger inte att det inte finns konservativa i Allianspartierna. Men jag säger att genom att finnas just där, motverkar de för närvarande på det hela taget det mesta av det de säger sig försvara. Detta kan förändras när, förhoppningsvis, SD kan tvinga dessa partier – som helheter, inte bara enstaka än så länge med nödvändighet marginella skribenter – att anpassa sig och följa efter. Konservatismdiskussionen på Newsmill är ett steg i denna riktning, men med de ”borgerliga” Allianspartiernas nuvarande ledning kommer omställningen ta lång tid, och Sverige förbli beklämmande långt efter det övriga Europa.

Varför är det på detta sätt? Varför är det SD och dess motsvarigheter som är de pådrivande krafterna och de partier där verkliga konservativa insikter och värderingar visat sig förenliga med partipolitiska väljarframgångar? Svaret är att dessa partier inte är typiskt konservativa partier, inte vanliga högerpartier av äldre snitt. De är inte bara ”borgerliga” partier. Deras inslag av nationalism, men också, och till och med, deras förståelse av just deras egna konservativa inslag, gör att de söker höja sig över klassdistinktionerna och den marxistiska klassanalys och historiografi som ”borgerligheten” i och med emfasen på just detta begrepp accepterat, och ställa sig i den samhälleliga helhetens tjänst. Jag menar att SD gör rätt i att, utan att förneka vikten och nödvändigheten även av den intressemässigt betingade parlamentariska mångfalden, genom det nationella inslaget – om än förvisso inte som inskränkt nationalism – i centrala avseenden, och på till vår tid anpassat, nytt sätt, försöka höja sig över den gamla höger-vänsterskalan.

Även Tradition & Fasons Jakob Söderbaum har, som jag nämnt, framhållit hur den politiska höger-vänsterskalan är föråldrad. SD är, liksom i viss mån – betydligt mer ensidigt och begränsat – MP, ett parti som förstått och dragit konsekvenserna av detta. De existerande höger- såväl som vänsterkolosserna är s.a.s. i sak obsoleta, oförmögna att hantera den komplexa samtiden med tillräcklig flexibilitet. De sitter fast i såväl irrelevanta ideologiska låsningar som i klassbegränsningar.

SD kan rädda konservatismens sanningar just på grund av dess ideologiska egenart, den unika, distinktiva föreningen och kreativa syntesen av de ideologiska grundpelare jag i många inlägg beskrivit. I Flashback-diskussionen påpekades att jag försummat en sådan, som varit viktig i partiet: miljömedvetandet och småskaligheten. Det var onekligen ett allvarligt förbiseende – jag tackar för påpekandet och ska försöka ta upp detta i kommande inlägg!

Till denna profil och den därur härrörande potentialen för att rädda konservatismens sanningar hör också att partiet kan bejaka och införliva vänsterns delsanningar. Jag har skrivit även om dessa, och om mitt förhållningssätt till dem, på About-sidan (denna sida bör läsas som en grund för förståelsen av samtliga mina inlägg; utan det – om än blott i sammanfattning formulerade – helhetsperspektiv den ger torde viss risk föreligga att en del inlägg missförstås). Vänstern är en problematisk ideologisk helhet, med många varianter och underavdelningar. Men där finns självklart också viktiga delsanningar, analyser, insikter. Att inte förstå det är att vara inskränkt, antingen på grund av sociala och psykologiska faktorer, eller genom ideologi, genom bristande förståelse för det verkliga tänkandets, den sanna intellektualitetens, natur.

Dessa delsanningar måste, som jag skriver på About-sidan, frigöras ur den falska helheten och sammankopplas med en annan, sann helhet. Men denna helhet kan inte tillhandahållas av en konservatism som övergivit just helheten och, förutom till enkel ideologi, politisk korrekthet, och populism, på ett mer grundläggande plan också reducerats till ren klassegoism.

En sak som det förefaller mig uppenbart att många läsare av mina inlägg missat är att jag också framhållit att jag själv har en delvis socialdemokratisk bakgrund. Detta inlägg måste nu ta en delvis självbiografisk vändning av den typ även några tidigare gjort, men jag känner att det på grund av vad som sagts inte bara i den nu aktuella diskussionen utan även i en del kommentarer här i min blogg inte kan undvikas; förhoppningsvis blir det inte alltför mycket.

Mina borgerliga vänner har av allt att döma alltid tyckt att jag är borgerlig; vissa kommentatorer här skriver också att de finner mig vara just en sådan genuin, klassisk högerman som saknas i Sverige i övrigt idag. Jag sympatiserar med och försvarar sådana högermän, rätt definierade och förstådda, i sådana avseenden som jag beskrivit, och anser det vara av central vikt att bevara och tillämpa den mer egentliga konservativa traditionens (eller traditionernas) distinkta kritiska perspektiv på mycket av moderniteten. Men jag är inte själv någon klassisk högerman med hänsyn till min bakgrund. Jag har nämnt att jag skriver om detta i vänboken till Tage Lindbom från 1999, och att jag ”kommer från” konservatismen främst i den meningen att jag länge intresserat mig för och studerat den.

Det är inte så att det inte funnits mer och mindre konservativa i min bakgrund eller att jag inte delvis formats även från ett tidigt stadium av konservativa miljöer. Men jag har också ett arv från främst den socialdemokrati som arbetade för och genom kooperationen och folkbildningen. Den vid Brunnsvik verksamme Alf Ahlberg var därför för mig länge en viktig gestalt i svensk nittonhundratalshistoria, och förblir så än idag. Han visade hur socialdemokratin i Sverige när den var som bäst lyckades överta och förmedla ett gemensamt europeiskt kulturarv, inklusive den svenska varianten av denna större humanistiska tradition. Han pekade till och med på problemen med att, som socialdemokratin i sin ideologiskt rena form, vilja överföra detta arv från en ensidig klassmässig begränsning till en annan.

Det finns många andra personer som också på närmare håll har att göra med denna min ”vänsterbakgrund”. I mindre direkt politisk men mer allmänkulturell mening var Eyvind Johnson en sådan. Jag vill här också nämna Bengt Göransson som en person med bakgrund i den miljö jag här talar om. För inte länge sedan läste jag hans nya bok Tankar om politik, med sympati för och instämmande i en hel del. Som jag ofta framhållit är det denna bakgrund som gjorde att den före detta ledande socialdemokratiske intellektuelle Tage Lindbom blev av särskild betydelse för mig. Det finns ett värdefullt arv av självständigt, egentligt förnuft – eller intellektualitet – här, såväl som av en del sunda humanistiska värderingar, som socialdemokratin aldrig själv riktigt kan frigöra från sitt eget principiella ideologiska väsen och egentliga historiska syfte.

Som jag nämnt skulle jag på grund av min bakgrund också kunna skriva om förhållandet mellan SD och socialdemokratin. Jag vill upprepa och betona detta. Det skulle i mitt fall bli främst ett bidrag om aspekter av den historiska socialdemokratin, inte om dess nuvarande ideologiska försvarare. Men i princip är det ju också den historiska konservatismens relation till SD jag skriver om, även om Söderbaum, Elfström och andra förtjänstfullt försöker representera den i nuet. Förhållandet mellan SD och socialdemokratin och dess väljare kommer dock även av andra skäl än de historiska åtminstone under de närmaste åren – det återstår ju att se om S går att rädda eller om det befinner sig i fritt fall – också förbli av största vikt för SD.

Min partiella vänsterbakgrund bidrog också till att jag alltid med viss lätthet kunnat följa vänsterns debatter – inklusive de mer esoteriska marxistiska, nymarxistiska och postmarxistiska – och föra en dialog med dess representanter, trots att denna bakgrund på intet sätt präglades av dessa mer extrema riktningar. Jag fortsatte att göra det även efter att min i bestämd mening konservativa förståelse preciserats och stabiliserats, och jag gjorde det inte trots utan på grund av att jag inte delade deras analyser och ståndpunkter. Men själva det faktum att jag gjorde det, eller möjlighetsbetingelserna för detta faktum, hade i icke oväsentlig utsträckning att göra med en del av min faktiska bakgrund.

Idag, när det proto-totalitära trycket från den politiska korrekthetens intressenter hårdnat, har jag, som jag förklarat, valt att fokusera på dialogen med dem som försöker försvara en genuin konservatism. Så länge vänstern till allra största delen fortsätter att ogenerat ställa sig i den globala kapitalism-socialismens och dess politiska korrekthets tjänst, i den nuvarande fasen av deras maktutövning, finner jag det föga meningsfullt att prioritera dialogen med den rörande dess i dess egna objektiva sammanhang a priori desarmerade delsanningar.

Hursomhelst är min egen partiella ”vänsterbakgrund” något jag i stora stycken kan bejaka, bevara, förvalta, fortsätta bära med mig. Den förmedlade till mig mycket av vad jag alltså fortfarande anser vara vänsterns delsanningar, såväl som en beredskap och förmåga att hantera dess osanningar och falska helhet.

Med all säkerhet bidrar denna vänsterbakgrund faktiskt också till att jag till skillnad från mina borgerliga och konservativa vänner med viss lätthet kan ta det fortfarande förbluffande kontroversiella steget att försvara det i internationellt perspektiv ytterst måttfulla SD. Jag är inte alls på samma sätt som de – eller för den delen på det sätt de tror att också jag är – psykologiskt reducerad till och bunden vid ”borgerligheten” och dess sociala och institutionella sammanhang. Jag har tillgång till en viss distans, även om den till innehållet kommit att bli en annan än vänsterns ”lägre romantik” (med Folke Leanders term), utopism, kritiska teori, sekulära messianism, negativa dialektik, dekonstruktion, schizoanalys eller andra ideologiska, programmatiskt-subersiva och ofta Ersatz-religiösa uttryck. Det var alltför många andra erfarenheter, i mitt yttre liv såväl som i mitt inre, som tidigt blev omöjliga för mig att passa in i de gängse teoretiska verklighetsförklaringarna och samhällsmodellerna. Och politiskt inte bara vänsterns, utan också vad som nuförtiden visade sig vara högerns.

Det är allt detta – en partiell men starkt profilerad och markerad vänsterbakgrund av visst slag, lång tid av kritiskt uppvaknande och tillägnande av den (på intet sätt enhetliga) intellektuella konservatismen i vid mening, genomskådande av den förhandenvarande ”högern” och även själva ”konservatismens” otillräcklighet i sig – som gör att jag idag finner SD, om än fortfarande i hög grad det ideella SD som uppstår vid min egen läsning av partiprogrammet, vara det parti som står mig närmast. Det finns naturligtvis en risk att min uppfattning i något eller några viktiga avseenden är en missuppfattning, att jag läser in för mycket av min egen humanisisk-filosofiska och övriga världsåskådning eller av mottaglighet för den. Men jag hoppas att det inte är så.

När det gäller borgerligheten har jag hursomhelst i själva verket bara uppskattat och känt mig hemma i den i den utsträckning den s.a.s. kunnat höja sig över sina egna begränsningar på ett sätt som liknar det på vilket socialdemokratin kunde höja sig över sina i och med att exempelvis en Alf Ahlberg gavs en ledande position. Det var de genuint lärda, humanistiska och klasstranscenderande (vilket inte är detsamma som klassförnekande) konservativa jag drogs till.

Utan tvekan bidrar, utöver min förtrogenhet med denna del av borgerligheten, också min förtrogenhet med den typ av vänster jag beskrivit till att jag instinktivt stöts tillbaka av vad jag även under fernissan av några års ekonomi- eller juridikstudier ofta identifierar som vanliga “bilhandlartyper”, ibland också bland ledande moderater. Idéhistorikern Crister Skoglund brukade alltid i våra samtal säga att han skilde mellan ”bilhandlarhögern” och ”adjunkthögern”, och kände viss sympati för den senare. Det ligger en del i denna klassifikation, även om den förvisso inte är uttömmande. Det finns starka bilhandlarartade inslag, om än i vid mening och på en globalistisk nivå, hos Nya M som gör att även företrädare – och utan tvekan den största gruppen av sådana – som inte personligen eller med hänsyn till sin bakgrund är bilhandlartyper förlänas vissa omisskännliga drag av sådana.

Jag har länge ställt mig frågande inför den ”borgerliga” politikens och i synnerhet den ”borgerliga konservatismens” i vid mening kulturella förutsättningar. Hur länge räcker exempelvis, i beaktande av det kulturella förfallet, de gamla industri- och välfärdsbyggande familjerna i svenskt näringsliv o.s.v. till för att i ett litet land som Sverige tillhandahålla och upprätthålla den nivå som krävs (den gamla, mer egentliga eller historiska överklassen är ju liten och inte längre rik)? I vilken utsträckning kan globaliseringens nya dominerande familjer förvärva om inte helt motsvarande så åtminstone delvis liknande resurser? Och hur ser familjerna egentligen ut, dessa historiskt grundläggande kulturmiljöer och kulturförmedlare, i upplösningens tid? I vilken utsträckning består och fungerar de överhuvudtaget på det sätt borgerlighetens självförståelse kräver? Jag påstår att borgerligheten undermineras av sin egen politik.

Min bakgrund bidrar också till att jag lätt ser hur många som i sitt konservativa engagemang huvudsakligen – eller åtminstone i en utsträckning som är på problematiskt sätt avgörande för de flesta av deras överiga ställningstaganden – är intresserade av sin egen klassidentitet och -tillhörighet. Ibland får också anslutningen till och försvaret av Konservatismen med stort K ett drag av krampaktig identitetsmarkör, ja av ideologisk illusion.

Konservatismen kan inte formuleras som en enhetlig ideologi på samma sätt som – ideologierna. Det finns många typer av konservatism, och de uttrycker kritik av de moderna radikala ideologierna från en hel del ofta ganska olika utgångspunkter och historiska sammanhang.

Det går inte att som konservativ tala i dogmatiska ideolgiliknande termer om renläriga och avvikare. Men idag kan själva beteckningarna konservativ och konservatism tyvärr ibland åtminstone i viss mån förstås som uttryck för ansträngda försök att binda ihop och hålla samman sådant som till sin natur inte låter sig begränsas och inordnas under sådana termer. Jag menar inte med detta att termerna är olämpliga och oanvändbara, utan endast att man måste vara försiktig vid deras bruk, så att man inte kommer att på visst sätt dela några av motståndarnas mest typiska intellektuella villfarelser.

I den i mina inlägg preciserade och här i några avseenden förtydligade meningen är det riktigt att jag argumenterar för att SD är det konservativa alternativet i Sverige. Men preciseringarna och förtydligandena är av central betydelse. Att jag är europeisk post-paleokonservativ betyder inte att jag inte är konservativ, utan att jag är det i en mening som går utöver konservatismens typiska, historiskt existerande former. Redan beteckningen paleokonservatism innebär naturligtvis en avgränsning gentemot vissa andra former av konservatism, och post-paleokonservatism innebär att det är just denna form jag utgår från och transcenderar. Post-elementet, att jag går utöver den, innebär inte att jag förnekar dess insikter och bidrag, endast att jag menar att dessa behöver modifieras och kompletteras. Jag hänvisar för detta återigen till About-sidan.

Jag förblir konservativ såtillvida som jag försvarar ett kreativt traditionalistiskt vidareförande och förnyande av de omistliga insikter och värden som konservatismen när den varit som bäst artikulerat och värnat. Jag har i mina inlägg talat om kultur-, värde- och socialkonservatism. Även dessa preciseringar kräver självklart utläggningar grundade på historiska utredningar, men under denna förutsättning är de legitima och klargörande.

Men fastän SD är alternativet för dem som delar denna syn i Sverige, menar jag alltså inte att SD bör bli ett klassiskt högerparti, och naturligtvis definitivt inte bara följa efter dagens M- och delvis KD-anknutna skribenternas oavlåtliga strävan att artikulera en ideologi enbart i termer av ”borgerligheten” – ett från början otillräckligt projekt, även om de vill kalla det konservatism.

Alltsedan åttiotalets mitt har jag också ständigt försökt framhålla att det är ett projekt som lyser med sin frånvaro i de stora europeiska länderna. Den frekventa användningen och betoningen av termen borgerlighet är en svensk provinsialism, som avslöjar en specifikt svensk kapitulation inför marxismens historiesyn.

Linder anstränger sig att övertyga om att ”borgerligheten” idag inte längre är ett klassbegrepp utan en mentalitet som alla kan dela. Fastän jag naturligtvis i relation till vänsterns ideologiska program att skapa en ny, uniform människa förstår syftet med denna strävan, finner jag den fåfäng i synnerhet i ljuset av hur denna mentalitet inifrån kontinuerligt och kumulativt urholkas och förvandlas i ljuset av den politiska korrekthet som borgerligheten i sig, ensam, alltid saknat tillräckliga förutsättningar att på allvar och i längden motstå. Borgerligheten visar sig idag liksom genom hela historien i alltför hög grad bestå av svaga materialister som utan motstånd och ofta omedvetet på olika sätt, med olika medel, låter sig formas precis som den destruktiva subversionens agenter vill. En efter en fortsätter de radikala positionsframflyttningarna att inkorporeras och s.a.s. förborgerligas.

Gentemot de på detta sätt borgerlighetstänkande Allians- och Nya M-ideologerna är jag tvärtom beredd att försvara äldre, mer intakta historiska upplagor av borgerligheten just som klass, från den tid den fortfarande åtminstone i stor utsträckning var en verklig bildningsborgerlighet, med dennas distinkta dydger och kulturmönster.

Klasserna och individernas klasstilhörighet är förvisso inte några fixa och statiska ting i vår tid, men just därför blir det viktigt att inte låta de genuina, bestående värdena i de respektive historiska grupperna och perioderna upplösas i en amorf, urvattnad, i masskulturen och den politiska korrektheten alltmer ohjälpligt nedsjunken, hela samhället gradvis absorberande pseudoborgerlighet. Jag vet inte om det är en tillfällighet att omslaget till (den på många sätt förträfflige) Linders nya skrift om borgerligheten för tankarna till den gamla “flumvänsterns” programmatiskt naivistiska estetik.

Vad det gäller är att identifiera, extrahera och på nya sätt förvalta och förnya sådana genuina, bestående värden, att i vår historiska erfarenhet verkligen igenkänna dem och levandegöra dem. Och att göra det för såväl borgerligheten som icke-borgerligheten (hur vi nu väljer att beskriva den senares olika beståndsdelar), så att de båda kan övertygas om nödvändigheten av en gemensam svensk och europeisk samling till förnyat, kreativt försvar för dessa egentliga, högre humanistiska och andliga värden såväl som för vårt från dem oskiljaktiga arv av ordnad frihet. Kort sagt, vår historiska identitet.

Det handlar om att få så många som möjligt i båda dessa grupper att övertygas om detta innan den sociala verklighet de nu i sin blindhet och indoktrinering skapar tvingar dem att förstå nödvändigheten av det på ett helt annat och långt mer hårdhänt sätt. Situationen är på flera sätt sådan att konservatismen, hur viktiga och centrala dess inslag i SDs politik än är, inte ensam eller i sig, i någon av dess historiskt existerande former, är tillräcklig som grund för denna politik. Den kan i dessa former inte rädda sig själv. Detta är min utmaning till dem som idag försvarar konservatismen i Sverige.

Efter att jag klargjort frågorna om intellektualiteten och konservatismen återstår nu bara några smärre punkter i Flashback-diskussionen som kanske kan klaras av i inlägg av mer normal blogglängd, ja rentav i några fall helt korta.

Thomas Nydahls ensamhet

Ursprungligen publicerat 26/2 2011 (Politics)

Thomas Nydahl är en ensam svensk författare, kulturskribent, intellektuell. Han är så ensam att han kallar sin blogg Vaka över ensamheten. Han har vida intressen och mycket avsevärda kunskaper. Och han är en av de relativt få författare av hans typ och i hans generation som förstått fördelen med att ha en blogg, att presentera sitt författarskap i den, och samtidigt vidareutveckla det – parallellt med fortsatt publicering i andra sammanhang – i denna nya genre.

Nydahls huvudtema är alltså, såvitt jag förstår, ensamheten. Det finns viktiga dimensioner av ensamheten som förvisso är värda att utforska, uttolka, förklara. Men bland Nydahls övriga temata tycks de politiska vara mycket framträdande. Och i politiska sammanhang betyder ensamheten någonting annat. Nydahl framstår som politiskt ensam.

Jag har bara läst några enstaka – utmärkta – artiklar av Nydahl och är  på intet sätt förtrogen med hans författarskap. Därför ska jag här inte göra några generella uttalanden om det. Han anses ha vänsterbakgrund, och hans böcker sägs ofta ha vänsterpolitiskt innehåll. Samtidigt har han medverkat i Axess (en konflikt som jag inte orkat närmare sätta mig in i tycks dock tyvärr ha lett till en brytning med den ofta utmärkte redaktören Johan Lundberg), och han uttrycker numera en lång rad tämligen utpräglat kulturkonservativa insikter.

Och i ett uppmärksammat blogginlägg av doktoranden i historia Rasmus Fleischer, ’Varför det inte finns några intellektuella i Sverigedemokraterna’, som jag ska försöka återkomma till i ett separat inlägg, lyftes Nydahl i höstas fram som en potentiell sverigedemokratisk intellektuell. SD saknade intellektuella, men Nydahl, en intellektuell, hade, utan att uttryckligen ha tagit ställning för partiet, uttryckt sympati för det i sådan utsträckning och visat sig ligga åsiktsmässigt så nära det att det inte vore orimligt att förvänta sig att han utvecklades till just den typ av person som enligt Fleischer hittills inte funnits: en sverigedemokratisk intellektuell. Bl.a. hade han skrivit en recension av SDs jubileumsbok 20 röster om 20 år: Sverigedemokraterna 1988-2008 som Fleischer ansåg präglades av välvillig rådgivning till partiet.

Även i ensamhetsbloggen kan jag se att Nydahl verkligen ligger nära SD i centrala frågor. Det blir tydligt inte minst i hans recension av Jyllands-Postens Mikael Jalvings nya bok Absolut Sverige.

Jalving, skriver Nydahl, ”samtalar med och intervjuar en stor mängd svenskar som kan uttala sig både om vår historia, vår kultur och tradition, förankrad i den nya samtid som präglar varje europeisk nation: massmigrationens och islamiserings tid”. Jalving är också historiker, och boken skildrar inte bara försvenskningen av Skåne, ”en framgång för centralmakten i Stockholm”, utan också ”försöken till särartspolitik i Sameland” – ”en nästan patetisk styrning i riktning mot särintresse och etnifiering (den som är totalförbjuden för alla andra svenska medborgare).” Skildringen av de klassiska bilmärkena Volvo och Saab, ”som nu är kinesiska respektive holländsk-ryska”, blir ”ett konkret exempel på hur överheten säljer ut de nationella tillgångarna”. Efter skildrinar av “den nye overklasse” och den kapitalistiska välfärdsstaten kommer Jalving ”alldeles osökt…in på ett avsnitt om svensk maffia”. Den sista och viktigaste delen handlar om ”Sverige som ’tystnadens rike’ och de motröster som försöker ta sig an kontroversiella samhällsfrågor utan att rädas den mediala och politiska makten. Det som först nu kritiseras av ledande europeiska politiker som Angela Merkel, Nicolas Sarkozy och David Cameron, sammanfattningsvis kallat mångkultur, står i centrum för dessa dissidenter. Frågan är alltså: kan ett modernt, liberalt samhälle med grundläggande demokratiska fri- och rättigheter, samexistera med parallella kulturer som hela tiden ställer särkrav? Hur förena demokrati med sharialagar och könsapartheid i islam? Hur förena väsensskilda värdegrunder i ett och samma land? Hur förena en strävan efter jämlikhet och en ambition att låsa in kvinnor i niqab?…Vi är många som svarar att det är omöjliga ekvationer, och därför ägnar Jalving särskild uppmärksamhet åt dessa frågeställningar. Man kan rentav säga att de är centrala för den konsensus- och tystnadskultur som härskar i Sverige.”

Formuleringarna om grundläggande demokratiska fri- och rättigheter och om värdegrunder saknar visserligen filosofiskt och historiskt djup och skiljer sig inte från det dominerande politiska språket; för en kvalificerad diskussion krävs här självfallet en mer avancerad och nyanserad förståelse av dessa begrepp. Men om vi håller oss till den rådande retoriken (viss anpassning är nödvändig för att man överhuvudtaget ska kunna bedriva politik), motsvarar såväl dessa formuleringar som det mesta i de övriga åsikter Nydahl uttrycker SDs ståndpunkter.

Nydahl värjer sig emellertid mot att sammankopplas med SD: ”De få journalister och författare som skriver om frågorna”, fortsätter han, ”kopplas genast till den sverigedemokratiska kretsen, som om inte en fritänkare kunde agera som oberoende intellektuell. Stämplingen är avsiktlig, den syftar till demonisering och ännu mer tystnad. Demoniseringen måste motarbetas utifrån en anti-totalitär, demokratisk hållning. Tystnadskulturen lär inte krackelera för att extremnationalister angriper den. Tvärtom tror jag att det stärker den och ökar beröringsskräcken i det svenska samhället. Vi lever trots allt i en nation där inte ens en självmordsbombare i huvudstaden får statsministern att säga hårdare ord än att ’det är oönskat’.”

Det är verkligen mycket signifikativt att en fritänkare inte självklart anses kunna agera som oberoende intellektuell. Jag har själv ofta stött på denna attityd. Den är ett fattigdomssymptom, uttryck för en beklaglig, torftig kollektivism. Människor uppfattas, klassificeras, och relateras till i termer av de kollektiv, de organisationer, de tillhör; t.o.m. det privata sociala livet är för många människor i stor utsträckning begränsat till dessa. Inte minst för det kulturella och intellektuella livet och den allmänna debatten blir effekten av denna verklighet och denna mentalitet förödande. Det finns här helt enkelt inte tillräckligt många individualister i högre mening. Jag har av dessa skäl full förståelse och all respekt för Nydahls hållning.

Samtidigt finns det från mitt perspektiv problematiska aspekter av hans inställning till ”den sverigedemokratiska kretsen”. Nydahl tycks dela sina kritikers uppfattning om SD. Det är anmärkningsvärt att även för en inte bara så allmänt kunnig och perspektivrik författare utan även en författare med sådana fördjupade insikter som Nydahl, om än kanske blott helt nyligen, förvärvat, SD framstår som ”extremnationalister”.

Det intryck jag får är att SD uttryckligen ogillar extrem nationalism och inskränker sig till att tala i termer såsom “inslag” av nationalism, även om detta inte innebär att de accepterar EUs och jämförbara organisationers inter- eller snarare supra- och post-nationella alternativ. Inslaget av nationalism ger, som jag har försökt visa i tidigare inlägg, en helhetlig, sammanhållen karaktär åt deras ideologi, men det är samtidigt bara en av flera ideologiska grundpelare.

Det finns ett intresse för det förra sekelskiftets nya, i mycket estetiska kulturnationalism och, att döma av vissa källor, en tonvikt hos vissa partiföreträdare på dennas framlyftande av den nationella folkliga kulturen. Detta kan synas något ensidigt. Men självklart är SD också öppet inte bara för den större europeiska och västerländska kulturgemenskap vi tillhör – tillsammans med de andra folk som är våra bröder och systrar och kusiner – och som definierar även den svenska kulturen. Jag kan inte, som jag tidigare skrivit här, se att de ligger alltför långt från vad Claes Ryn kallar den ”högre kosmopolitism” som, med bevarande av kulturella och nationella olikheter och mångfald, är öppen också för utbyte med andra kulturer på det sätt som givetvis inte bara är oundvikligt utan önskvärt i dagens och morgondagens värld.

Inslaget av nationalism är viktigt, men nationalismen är självklart i sig otillräcklig som politisk filosofi. Idag är det i lika hög grad hela den västerländska kulturen och de folk och nationer som uppburit den som – med vederbörlig kritisk urskillning – måste försvaras. Då räcker ingen inskränkt och sluten begräsning till bara det unikt svenska, även om också detta självklart måste försvaras.

Om SD fortsätter växa, och när man så småningom – och förhoppningsvis med hjälp av personer med genuina meriter inom kulturområdet – färdigställer sitt kulturpolitiska program, kommer man rimligen upptäcka att man också måste anknyta till och på intelligent och kreativt sätt förnya den större och äldre svenska patriotiska traditionen. Om man vill göra verkliga anspråk på genuin, central representativitet och framtida maktinnehav, krävs ju den tyngd och den nivå av seriositet som endast kan ernås genom att man mer grundligt och fullständigt approprierar och skriver in sig i ett större kulturellt och politiskt sammanhang. En ny lyftning blir nödvändig. Man måste ställa sig själv i, och själv förmå uppbära, den stora, historiska europeiska huvudströmningen.

Utan att förringa det specifikt svenska och exempelvis det fornnordiska som det ju i högsta grad är just vår uppgift att vidareföra i den europeiska kulturgemenskapen, måste man också tydligare anknyta till den västerländska högkulturens tradition alltifrån antiken, och tala i de den stora politikens termer som är en del av denna tradition, de termer genom vilka även politiken kan bli verklig konst. Här måste det nationella på bestämt sätt förenas med det större europeiska och det universella. Men äger inte SD potentialen att växa in i denna roll och identitet och ta sig an denna uppgift?

Uppfattningen om SD som extremnationalistiskt är rent provinsiell, och en produkt av just de problematiska aspekter av det svenska kulturklimatet Nydahl i övrigt vänder sig mot. Det är dock inte orimligt att anta att det också är Nydahls vänsterbakgrund som förklarar hans reservationer och negativa formuleringar om partiet, där fortfarande bara tunn, allmän, formell, modernistisk demokratism och rättighetsideologi, inte den stora europeiska traditionen, tycks stå mot den föregivna extremnationalismen. Det är beklagligt att han tar avstånd från den ”sverigedemokratiska kretsen” och dess angrepp på tystnadskulturen, kritiserar det för att öka ”beröringsskräcken”, och implicerar att kretsen inte har en ”anti-totalitär, demokratisk hållning”.

Och det är inte bara så att denna beskrivning av partiet är felaktig. Det är också så att, fastän individualistiska, fritänkande, oberoende intellektuella är nödvändiga för ett sundare och friare samhällsklimat, det inte finns någon principiell motsättning mellan den fria intellektuella verksamheten och stöd för rätt organisationer eller politiska partier. De frisvävande intellektuella av Nydahls typ är, fastän nödvändiga, inte tillräckliga. Inte minst i dagens politiska och ideologiska klimat är gemensam, organiserad handling också nödvändig. Åtminstone fler av de frisvävande med de rätta insikterna bör därför stödja den. Och detta gäller inte bara i Sverige, utan i hela Europa.

Jag vet inte hur vänster Nydahls bakgrund är, men han är naturligtvis förtrogen med den inom vänstern tidigare dominerande frågeställningen rörande de intellektuella och deras förhållande till partierna. Men självklart var det där fråga om intellektuella i den ordets problematiska betydelse som gör att många konservativa värjer sig mot det som självbeteckning: intellektuell som liktydig med radikal ideolog. Om begreppen intellektuella och ideologer kan omdefinieras i mer traditionella termer kan de dock användas som beteckning på vad SD behöver.

Det är förtjänstfullt att Nydahl vill motverka demoniseringen av honom själv och andra dissidenter. Men dessa dissidenter får tydligen bara vara sådana som han själv, partipolitiskt oberoende intellektuella. Tyvärr bidrar han fortfarande i någon mån till demoniseringen av de organiserade sverigedemokraterna, och därmed likafullt till vad John Järvenpää beskriver i termer av den politiska korrekthetens allmänna ”dikotomisering” av samhället och debatten. Den ”sverigedemokratiska kretsen” framstår även hos honom som åtminstone potentiellt antidemokratisk och totalitär.

Inte ens om vi hade förhållandevis många oberoende intellektuella som Nydahl skulle det i dagens läge vara tillräckligt för den nödvändiga politiska och ideologiska förändringen. Och vi har nästan inga. De oliktänkande intellektuella borde därför välkomna och förena sig med den sverigedemokratiska kretsen. Som det nu är, är Nydahl alldeles för ensam.

Jag kan dock förstå att det kan vara svårt för personer som Nydahl att ansluta sig till dem. Och inte bara därför att det, om Fleischer har rätt, saknas intellektuella, d.v.s. personer av samma typ, i partiet. Pontus Mattsson beskriver också i sin bok om SD (och eventuellt också Niklas Orrenius i sin) hur de partiaktiva, som tidigare ofta utsatts för hot och våldsövergrepp, är misstänksamma mot omgivningen och benägna att hålla sig för sig själva, sluta sig i sekterisk avskildhet, bara umgås med varandra.

Det är möjligt att det fortfarande i någon mån är så. Inte bara Nydahl utan även SD är i så fall, enligt dessa rapporter, s.a.s. ensamma. Men det är ju, om det stämmer, inte deras fel. Och jag tycker det verkar som om det åtminstone i viss utsträckning har förändrats. Jag tror till skillnad från Nydahl att det var intelligent av Åkesson att ur partiets glesa stockholmsled lyfta fram Alexandra Brunell som sin sekreterare i riksdagskansliet. Hon var utpräglat social och utåtriktad, och även om hon tydligen var det på ett sådant sätt eller i sådana sammanhang att media omedelbart tyckte sig kunna beskriva henne som ”stureplansprofil” (en högst tvetydig benämning i Stockholm), tror jag att hon – framför allt genom sin blogg Parliament Princess, i sin egen generation, bland unga tjejer, och i Stockholm – i stor utsträckning lyckades förändra mediabilden av partiet som en dyster bunkersekt som bara finns på landet. Det var modigt av henne att, 20 år, plötsligt åta sig denna mycket offentliga roll. Men just denna förändring är inte av det slag som underlättar för Nydahl. När han gnäller om henne är det han som alltför mycket låter som en ensam, dyster bunkerröst på landet.

Partiets motståndare har hävdat att festandet i SDU-sammanhang med personer som Erik Almqvist och William Petzäll inte alltid är av det slag som är ägnat att förmedla ett seriöst intryck till allmänheten. Det handlar här inte bara om den incident med Petzäll som fick honom att tillfälligt ersättas i riksdagen. (Vem har inte i yngre år blivit berusad och slagit sönder saker för förlorade flickors/kvinnors skull?! Det är ursäktligt att göra misstag; verkliga problem uppstår bara om man upprepar dem och inte lär av dem! Man måste också komma ihåg vad jag tidigare påpekat, att det inte är osannolikt att Petzäll är släkt med den icke obetydlige professorn i praktisk filosofi i Lund på fyrtio- och femtiotalet, Åke Petzäll, grundaren av Institut International de Philosophie och tidskriften Theorias förste redaktör.) Enligt kritikerna finns det en mer allmänt utbredd okultur av detta slag inom SDU. Jag kan inte själv döma om detta. Almqvist sägs ha gjort utomordentliga insatser för att bygga upp SDU, och om till hans metoder hört sådana som bidragit till att i Stockholm få bort bilden – och den eventuella verkligheten – av den dystra bunkersekten är det väl inte helt orimligt att acceptera att ett visst pris betalats i form av ett eller annat smärre övertramp i motsatt riktning.

Hursomhelst har jag själv gjort två ansträngningar att närma mig den sverigedemokratiska kretsen och bryta igenom dess eventuella kvarstående isolering. Den första var en charmoffensiv i form av friend requests till SDare på Facebook. Mycket smidigt och bekvämt. Tyvärr fick jag ingen respons från de flesta. Och jag kan inte förneka att Mattssons formuleringar gjorde att jag såg framför mig hur de anade en spion från de politisk-korrekta media eller någon fientligt inställd forskare som ville komma åt deras diskussioner med partivänner. Jag hade hoppats att de skulle läsa på min Wall och kanske till och med klicka sig fram till den här bloggen och upptäcka att jag var välvilligt inställd. Men här krävs tydligen mer charmsatsningar. Några blev dock fb-vänner, och de verkar alla mycket trevliga. Åtminstone så långt finns det därför underlag för omdömet att Nydahl, som så många andra, är orättvis mot den ”sverigedemokratiska kretsen”.

Den andra ansträngningen var att jag helt enkelt blev medlem i partiet. Tidigare har jag varit medlem i KD och M, men min alltifrån början otillräckliga entusiasm och framför allt min ständigt ökande besvikelse gjorde att det aldrig ledde till att jag aktiverade mig i något praktiskt partiarbete. Jag har aldrig heller varit säker på att jag överhuvudtaget äger några särskilda talanger eller kvalifikationer för det, och det är fullt möjligt att inte heller detta nya partimedlemskap kommer leda till något aktivt engagemang. Naturligtvis finns också på grund av det allmänna politisk-korrekta systemtrycket risken att SD går samma väg som M och KD, och att jag därför än en gång blir besviken. Men jag tror åtminstone i betydligt större utsträckning på SDs program än jag trodde på de andras, och medlemskapet innebär nu i alla fall ett stöd för och såtillvida ett närmande till ”kretsen”: en markering, för den som är intresserad, och utöver vad jag skrivit till partiets försvar här i bloggen, att jag tror att det är de som idag kan tillhandahålla den politik vi behöver, på samma sätt som deras motsvarigheter – eller åtminstone partiella motsvarigheter – i övriga Europa ofta redan länge gjort det.

Individualister (i bestämd, positiv mening) och oberoende intellektuella dissidenter behövs som sagt i största allmänhet i ett konformt och proto-totalitärt klimat, och jag ska därför inte insistera på att Nydahl måste bryta sin ensamhet och själv närma sig kretsen. Men jag tycker att han åtminstone borde övervinna sina kvarstående missuppfattingar om den. Såvitt jag hittills – om än blott på visst avstånd – kunnat se är den alltså verkligen inte extremnationalistisk, odemokratisk och totalitär. Det finns säkert mycket bråk och konflikter även där, som på alla andra håll, men jag tycker mig kunna se att det också ofta är en öppen och tydligt frihetlig gemenskap, i vilken också ingår exempelvis många trevliga invandrare.

Samtidigt förefaller politiken tillräckligt tydligt och skarpt profilerad på de specifika, kontroversiella och svåra punkter där förändring i Sverige är nödvändig. Värmen beror just på att man avvisar de övriga partiernas kalla, abstrakta globalism, ja går utöver det ”moderna liberala samhälle” med bara ”grundläggande demokratiska fri- och rättigheter” som är vad Nydahl själv ännu inskränker sig till att försvara. Den beror på att man i stället vill samlas kring en verklig historisk tradition och identitet med konkreta och levande värden. Om Nydahl fortsätter sin nuvarande väg som tydligt pekar utöver de abstrakta fraserna borde han kunna finna åtminstone några verkliga själsfränder.

Partimedlemskap behöver ingalunda betyda något tyngande beroende eller någon tryckande kollektivism för intellektuella eller akademiker, och bör inte göra det. De kan och måste fortsätta med sin självständiga verksamhet. Det är ju också fullt möjligt att genom just partiarbete försvara ett större mått av intellektuell och kulturell individualism, även om SD naturligtvis i allmänhet vänder sig mot den liberala ideologins individualism. Men det senare innebär inte att man godtar någon enkel kollektivism. Den svenska personlighetsfilosofin, huvudströmningen i den svenska humanistiska kulturen och stammande från Geijer som inte sällan nämnts av SDs kulturpolitiker, borde, tycker jag, här kunna vara vägledande såväl i den allmänna samhällssynen som i partiet: personligheten och den historiska samhällsgemenskapen i stället för impersonalismens båda ömsesidigt beroende uttryck, individualismen och kollektivismen.

Partimedlemskap innebär däremot ett ställningstagande. Och generellt gäller, menar jag, att medlemskap i rätt parti idag i Sverige är ett ställningstagande som behövs från många fler. Sverige behöver SD, och fastän risken för anpassning och urvattning förvisso är stor, finns såvitt jag kan se ingenting som talar emot att SD inom rimlig tid skulle kunna uppnå åtminstone samma resultat i Sverige som Dansk Folkeparti uppnått i Danmark. Det vore i alla fall en god början.

Man satsar nu på att visa att man är ”här för att stanna”, som den nya parollen lyder. Det är en stor uppgift. Det gäller att vederlägga motståndarnas kritik som jag tagit upp i mina inlägg här att man bara är ett populistiskt missnöjes- och enfrågeparti med svagt persongalleri o.s.v., att göra vad som krävs för att konsolidera de hittillsvarande framgångarna och lägga en grund för den fortsatta växt som ensam kan leda till reell politisk makt och bestående politiska resultat.

Ensamheten har alltså utan tvekan sina värden, liksom andra gemenskaper än den politiska. Men inte minst i den historiska situation vi lever i är den politiska gemenskapen oundgänglig, på grund av allt det den allena kan åstadkomma. Den förändring i det idémässiga och kulturella klimatet som fristående intellektuella kan åstadkomma behöver kompletteras med politiskt-organisatoriska vehikler för det konkret-institutionella förkroppsligandet av politiskt, juridiskt, ekonomiskt och annat slag. Men för detta kan inte heller partierna vara ensamma, isolerade, sekteriska. Ett ömsesidigt förstärkande samspel mellan de intellektuellas och organisationernas verksamhetsformer är av nöden.

Jag vet visserligen inte i vilken utsträckning jag skulle dela Nydahls åsikter om jag fördjupade mig i hans författarskap. Jag kan inte låta bli att tycka att Fleischers förslag låter bra: Thomas Nydahl borde gå vidare i sin nuvarande riktning och göra ännu en karriär, som SD-anknuten intellektuell. Men mitt syfte här är alltså inte att övertyga honom om detta. Det är endast att kommentera några av hans uttalanden om partiet på samma sätt som jag i andra inlägg kommenterat andras, och därigenom introducera den viktiga fråga om SD och de intellektuella som Fleischer tar upp.

Svar till Jakob Söderbaum

Ursprungligen publicerat 17/2 2011 (Politics)

Jakob Söderbaum har nu svarat på ett av mina inlägg om Tradition & Fasons uttalanden om SD. Det är positivt, och pekar framåt mot en fördjupad dialog.

Mina inlägg har varit tematiskt ordnade, så att jag i vart och ett av dem bemött en av de olika punkter Tradition & Fason berört. Det inlägg Söderbaum besvarat är det som bemötte enbart kritiken att SD har ett ”rasistiskt” och därmed ”tvivelaktigt” förflutet.

Undvikandet av rasismdefinitionen

Söderbaum skriver att min ”startfråga” i diskussionen är vad han menar med rasism. Han finner detta vara ”fel ände att börja resonemanget i”, och ”tycker det är viktigare att se till vad SD är för ett parti ur konservativ synvinkel”, vilket senare han också uppfattar som mitt ”huvudsyfte att diskutera”.

Det är riktigt att mitt huvudsyfte i de Tradition & Fason-relaterade inläggen är att diskutera vad SD är ur konservativ synvinkel – dels p.g.a. mitt eget intresse för konservatismen och SD, men dels naturligtvis också också p.g.a. Tradition & Fasons anspråk på att representera en genuin konservatism.

Men frågan om vad Söderbaum menar med rasism är inte alls min startfråga i denna allmänna diskussion. Jag håller helt med om att det för dess syfte vore fel ände att börja resonemanget i, och jag har heller inte gjort det. Eftersom denna diskussion är tematiskt uppdelad, är det i stället startfrågan endast för den begränsade del av diskussionen som berör kritiken att SD har ett tvivelaktigt rasistiskt förflutet. Endast för denna del tycker jag det är rätt ände att börja resonemanget i – ja, att det är självklart nödvändigt att börja resonemanget där.

Men både Söderbaum och jag relaterar naturligtvis frågan om rasismen till den övergripande frågan om konservatismen i relation till SD. Huvudproblemet med Söderbaums svar är emellertid att han inte bara inte börjar sitt resonemang med besvarandet av frågan om vad han menar med rasism, utan heller inte slutar med det, eller besvarar frågan någonstans på vägen. Frågan förblir helt enkelt obesvarad – samtidigt som Söderbaum upprepar och insisterar på sin huvudpoäng att den stora faran för konservatismen är att bli sammankopplad med rasism och att SD representerar denna fara.

Dock delar Söderbaum i mycket min uppfattning av rasismbegreppets lösa och felaktiga användning. ”Precis som Bengtsson är inne på”, skriver han, ”är för den mediadominerande vänstern det mesta till höger om socialdemokraterna mer eller mindre ’rasistiskt’. Jag behöver knappast gå in på hur intellektuellt ohederligt rasismstämpeln används i dagens samhällsdebatt – just för att den är ett effektivt sätt att skada andra människor genom smutskastning och kväva debatten kring viktiga samhällsfrågor som vänstern av ett eller annat skäl helt enkelt inte vill debattera.” ”Det handlar inte om att jag godtar vänsterns sätt att stämpla vad som helst som rasism.”

Söderbaum ser det också ”lite som SD:s politiska uppgift att nyansera bilden i svensk samhällsdebatt av vad som är rasism”, och menar att det inte är rasism att, som SD, förespråka assimilation av invandrare.

Allt detta är utmärkt, och motsvarar mina förväntningar på Söderbaum.

Redan besvarad kritik

När Söderbaum övergår till den allmänna, övergripande diskussionen om konservatismen och SD upprepar han delvis kritik som jag redan bemött i andra inlägg än det Söderbaum nu besvarar.

Exempelvis skriver han att ”Ur konservativ synpunkt finns…oändligt många andra frågor som är angelägna att debattera än just invandringsfrågan. Jag tycker verkligen inte heller att invandringsfrågan förtjänar att överskugga allting inom konservatismen. Det vore mycket olyckligt om det blev så”. Konservatism ”handlar till skillnad från SD:s politik definitivt inte i första hand om en lösning på ’invandrarproblemet’ genom assimilation.”

Jag håller fullständigt med om vad Söderbaum säger här, och har själv diskuterat detta i relation till SD i mitt inlägg ’Är SD ett enfrågeparti?’, i vilket jag dock med viss utförlighet förklarat varför dessa ståndpunkter inte alls, som Söderbaum anser, ”är ett skäl så gott som något att i egenskap av intellektuell konservativ undvika SD”.

Tvärtom. Jag visade i det nämnda inlägget, såväl som i andra, att SDs politik inte i första hand handlar om en lösning på invandrarproblemet genom assimilation och att SD debatterar många andra frågor och inte låter invandringsfrågan överskugga dem. Och jag visade också i vilken utsträckning detta övriga i SDs politik var av konservativ natur: att bevara Sverige svenskt, med allt vad detta innebär. Betoningen av invandringsproblemet är bara en nödvändig – och naturligtvis helt central – följd av detta huvudsakliga, positiva politiska innehåll.

I samma inlägg, såväl som i andra, har jag också visat att i stället det faktum att M och KD inte finner invandrarproblemet angeläget att debattera överhuvudtaget, och att de låter annat, och ofta betydligt mindre väsentligt, helt överskugga det, är ett skäl så gott som något att i egenskap av intellektuell konservativ undvika dem. Söderbaums citationstecken kring ”invandrarproblemet” antyder att t.o.m. han är obenägen att erkänna att detta överhuvudtaget finns.

Innebörden av att bevara Sverige svenskt

”Att försvara svensk och västerländsk kultur i Sverige är”, som Söderbaum skriver, ”självklart för en konservativ.” Men han är ”inte säker på att det är detsamma som att ’bevara Sverige svenskt’”. Varför?

Jag hoppas i ett senare inlägg kunna behandla SDs kulturpolitik, som ju är grundläggande för ett parti som definierar nationaliteten huvudsakligen i kulturella termer, men som samtidigt fortfarande såvitt jag kan se saknas som en utarbetad och formellt fastslagen del av partiets program. Det senare kan synas anmärkningsvärt, men förklaras antagligen just av områdets avgörande allmänna vikt för partiets hela politik: att utarbeta det kräver eftertanke och omsorg i sådan utsträckning att det måste ta tid. De enstaka formuleringar om kulturpolitiken från partiledningens sida som går att finna här och där är självklart inte ett fullständigt kulturpolitiskt program och kan givetvis lätt uppfattas som ensidiga och begränsade.

Generellt måste emellertid naturligtvis gälla att det svenska som SD vill bevara ju är just vad Söderbaum menar med ”svensk och västerländsk kultur i Sverige”. Svensk kultur är ju en del av den västerländska kulturen, även om den, liksom exempelvis fransk, italiensk eller ungersk, också ofta är en distinkt individuell variation av denna, och, liksom dessa och alla andra västerländska nationaliteter, även uppvisar en del helt egna, unika drag.

När det gäller de senare skriver Söderbaum – introducerande ett nytt begrepp som jag inte använt – att ”mycket av det ’rent svenska’ är beteende och umgängesmönster som jag – förmodligen i motsats till SD – inte uppskattar”. Som exempel nämner han ”Jante, oförmågan att kunna skilja på person och sak, sättet att i stort sett aldrig vilja ta personligt ansvar, oskicket att tala med främlingar om djupt privata angelägenheter, och den näst intill obefintliga sexualmoralen. Hur konservativa är dessa företeelser? Hur värda är de att bevara ur konservativ synpunkt?”

Menar Söderbaum att detta är ett argument mot att bevara Sverige svenskt (eller, som SD numera föredrar att uttrycka det, låta Sverige förbli Sverige), och kanske rentav ett argument för Ms och KDs och den övriga sjuklöverns nuvarande politik som med all säkerhet inom inte alltför avlägsen framtid kommer att avskaffa det inte bara “rent svenska” utan det allmänt västerländska Sverige?

Alla nationer har naturligtvis sina unika brister, svagheter och mindre attraktiva sidor, och detta är givetvis något alla betydande nationalistiska tänkare och politiker alltid vetat, ja betonat. Att ”förmoda” att SD ”uppskattar” de brister Söderbaum räknar upp känns som ett tillfälligt övertramp från hans sida, ett grepp av en typ som jag bara sett något enstaka annat exempel på i Tradition & Fasonoch som lyckligtvis inte alls är Söderbaums eller Tradition & Fasons norm. Nationers brister är självklart inte något skäl att förkasta nationaliteten som sådan, eftersom denna nationalitet ju också rymmer unika nationella styrkor.

The West and the Rest

I Söderbaums öron låter ”bevara Sverige svenskt” som att ”man motsätter sig all form av annat kulturellt inflytande”. Varför? Det är ju en helt godtycklig tolkning. Den västerländska kulturen är den svenska kulturen. Självklart motsätter sig SD inte inflytande från det övriga västerlandet, det västerland av vilket Sverige är en del och vars kultur är den egna, svenska.

Men givetvis motsätter man sig inte heller allt icke-västerländskt kulturellt inflytande. Det vore ju en otrolig, ja omöjlig inskränkthet, inte minst i dagens och morgondagens värld. Som Roger Scruton – som flera gånger citerats och åberopats av ledande sverigedemokrater – påpekat utmärker sig den västerländska kulturen genom sin vetenskapliga och nyfikna karaktär i långt högre grad än andra kulturer för öppenhet mot ”annat kulturellt inflytande”, och detta genom hela dess historia. Men detta innebär naturligtvis inte att den inte också är en egen kultur, en kultur som också innehåller mer än bara denna unika grad av öppehet mot andra – mer av sådant slag som möjliggör denna öppenhet men också är något i sig självt.

Söderbaum hänvisar som svar på min fråga om ”vilken konservatism som återstår om man inte ska ’bevara Sverige svenskt’” till en mängd egna artiklar. Här kan man till att börja med inte låta bli att höja på ögonbrynen: diskuterar Söderbaum i dessa artiklar en exklusivt kinesisk, afrikansk eller indiansk konservatism? Man måste förstås medge att också sådana finns, även om man trodde att diskussionen åtminstone huvudsakligen handlade om svensk konservatism.

Men som tur är vet man redan att Söderbaum i stor utsträckning menar detsamma som en själv. Det är bara det att han av någon ur konservativ synvinkel svårbegriplig anledning gör en märklig tolkning av orden ”Sverige” och ”svenskt”, framför allt när de förekommer i den aktuella ordsammanställningen, där det tredje ordet, bevara, bara är ett germanskt ord för det konserverande som konservatismen handlar om.

Rasism, rasism

Tolkningen är så märklig att Söderbaum rentav finner att just denna ordsammanställning ”åtminstone öppnar en dörr mot rasismen”. Endast den allra extremaste typ av liberal eller socialist kan anse något sådant. Men det hela förklaras tvivelsutan av Söderbaums uppfattning av den organisation som bar detta namn, en av de organisationer ur vilka SD utvecklades. Den öppnade, skriver han, ”såvitt jag förstått…reservationslöst” en dörr mot rasismen.

Men hur ska man kunna diskutera detta utan att frågan om vad som ska menas med rasism besvaras? Man måste helt enkelt börja i denna ända av resonemanget för att på något meningsfullt sätt kunna komma vidare med frågan om varför uttrycket ”bevara Sverige svenskt” i sig öppnar rasism-dörren, såväl som, antar jag, med frågan om organisationen med detta namn verkligen gjorde detta.

I stället drar Söderbaum bara, utan detta definitionsmässiga underlag, mycket långtgående slutsatser rörande SD: ”Och denna partibakgrund hos SD ligger betydligt närmare i tiden än både högerns brytande av samarbetet med de allt brunare ungdomsförbundet (SNU) på 30-talet, och socialdemokraternas vurm för makarna Myrdals bruna tänkande under samma tid (och för den delen den förste socialdemokratiske statsministern Hjalmar Brantings stora hobby rasbiologi på 20-talet). Det gör att SD:s ’rasistiska problem’ kan förmodas dröja sig kvar ett bra tag, även om de såvitt jag förstått i flera år har rensat ut rasister ur partiorganisationen. Något som jag för all del tycker är värt att betona som någonting positivt! Men det visar också på att rasistproblemet fortfarande idag är ett stående problem inom SD – och det tycker jag framför allt visar att SD befinner sig i en dynamisk och osäker utvecklingsfas som har potential att sticka iväg i oförutsägbara riktningar.”

Jag har ingenting att säga om detta innan det här använda rasismbegreppet definierats. Som jag skrev i mitt inlägg kan jag åtminstone inte se att SD någonsin som parti försvarat rasism såsom jag definierar detta begrepp.

Socialdemokrati och socialkonservatism

Inte bara kritiken rörande invandringsproblemets dominans i SD utan även den rörande partiets förmenta folkhemsnostalgi har jag bemött i flera separata inlägg som Söderbaum nu inte besvarar men kanske återkommer till i de kommande svar han signalerar.

Jag hoppas det, för vad han nu säger i frågan kan bara förstås som en ren lapsus. Han skriver nämligen att ”Folkhemstanken är i allra högsta grad en svensk variant av det konformistiska massamhället”, det samhälle som ersatte det ”småskaliga civilsamhälle” som andra väldskriget förstört. Alla som känner Söderbaum och läst hans artiklar förstår att han vet bättre än så. Folkhemstanken är, som jag många gånger framhållit, en tanke utvecklad i det konservativa lägret långt före det andra världskriget, ja delvis före det första.

Söderbaum har korrekt noterat att SD är ”ett genuint oppositionsparti i en tid där alla andra partier (i stort sett också vänsterpartiet) tycker rätt lika i de flesta politiska frågor”. Det kan därför synas märkligt att han samtidigt misstänker att de är ”en ny socialdemokrati”. Den enda logiska lösningen av denna motsägelse är att han menar en ny socialdemokrati av Per Albin Hanssons typ, d.v.s. en som i viktiga frågor inte tycker detsamma som dagens socialdemokrati eller dagens övriga gamla riksdagspartier – vilket naturligtvis ligger åtminstone närmare sanningen. Men problemet här är att det aldrig framgått att Söderbaum ser någon som helst väsentlig skillnad mellan Hanssons och dagens socialdemokrati – även den förra representerar ju för honom det konformistiska massamhället.

Söderbaum betvivlar att SD är ”en ny höger för 2000-talet”. De försöker enligt honom bara ”plocka poäng på det växande intresset för konservatismen”, men ”de fyras gäng” (Åkesson, Söder, Jomshof, Karlsson) kommer, menar han, sluta ägna sig åt detta när de ”tagit vederbörliga hänsyn till att en så stor andel av deras väljare är gamla sossar”. Detta har jag utförligt bemött i några av de andra inlägg som Söderbaum alltså inte besvarar nu. Uppfattningen, eller anklagelsen, att SD bara tillfälligt försöker plocka poäng och inte i verkligheten försvarar genuin värde-, moral-, kultur-, och socialkonservatism är, har jag försökt visa, felaktig, liksom uppfattningen att de gamla socialdemokraternas åsikter nödvändigtvis skulle strida mot dessa värden. Per Albin Hanssons socialdemokrati, delvis inspirerad av den konservativa folkhemstanken, var i åtminstone många viktiga avseenden en helt annan än dagens ”postindustriella” och politisk-korrekta.


I en bildtext bemöter Söderbaum kort de inlägg där jag skrivit om SDUs övertagande av Ungsvenskarnas symbol, Engelbrektsbågen. ”Det räcker inte”, skriver han, ”att SD:s ungdomsförbund olagligt använder denna sedan äldsta tid väl inarbetade symbol för konservativa MUF:are för att de förra ska vara att beteckna som konservativa i egentlig mening.” Detta är naturligtvis fullständigt riktigt, och något sådant har jag självfallet heller inte påstått. Vad jag har påstått är att eftersom SDU i väsentliga avseenden är att beteckna som konservativa i egentlig mening under det att MUF inte längre är det (hur många konservativa MUFare finns det?), är SDUs övertagande av symbolen i sig en signifikativ symbolisk akt.

Söderbaums uppfattning om SDs syn på Karl XII-firande känns spekulativ, och han kallar den också själv en ”kvalificerad gissning”. Även här krävs bättre underlag för en diskussion, och jag kan tyvärr inte själv tillhandahålla det.

Högerextremismens innebörd

Jag vände mig i det inlägg Söderbaum besvarar mot beteckningen ”högerextremism” för fascismen och nationalsocialismen, och Söderbaum ger mig rätt i att denna är sakligt felaktig. Dunkelt blir det emellertid när han fortsätter: ”och samtidigt är det ju denna koppling jag själv vänder mig emot i resonemanget om att konservatism och rasism på intet sätt hör ihop”.

Det kan det ju omöjligt vara. I den ursprungliga Tradition & Fason-text jag bemötte kopplade Söderbaum ihop högerextremism å ena sidan och fascism, nationalsocialism och rasism å den andra när han skrev att högerextremister försökt bli associerade med konservatismen eftersom det är mer fördelaktigt att kalla sig konservativ än fascist eller nationalsocialist. Och han upprepar nu just denna koppling som han säger sig vända sig mot, när han skriver att ”även om det hade varit lovvärt har jag inga ambitioner att försöka ändra på innebörden av ett så etablerat begrepp som ’högerextremism’.”

Jag kan därför bara återigen upprepa att kopplingen är sakligt felaktig. Det är inte bara lovvärt, utan nödvändigt att ändra på den felaktiga definitionen av det etablerade begreppet ”högerextremism”.

Vad Söderbaum i själva verket vill göra är att skilja konservatismen från fascismen, nationalsocialismen och rasismen, inte att skilja konservatismen från högerextremism i egentlig mening. Det är mycket enkelt. Som Söderbaum helt korrekt observerade i sin ursprungliga text har även vänstern för sina egna syften ansträngt sig att få konservatismen associerad med ”högerextremism” i den oegentliga, av kopplingen med fascismen, nationalsocialismen och rasismen producerade betydelsen. Varför Söderbaum som konservativ godtar begreppet med denna definition som ju inte bara är historiskt felaktig utan p.g.a. denna vänsterns strävan också direkt kontraproduktiv för hans egna syften i nuet är svårt att förstå. Bl.a. motsäger det ju fullständigt hans argument att SD i själva verket tillhör vänstern.

Men framför allt innebär godtagandet vad som från konservativt perspektiv borde vara ett oacceptabelt övertagande av eller inordnande i den av vänstern etablerade terminologin och “diskursordningen”. Den verkliga skiljelinjen går inte mellan konservatism och högerextremism, eftersom en extrem konservatism mycket väl torde kunna betecknas som högerextremism. Vänstern vill ju alltså, med Söderbaums ord, ”svartmåla konservatismen” genom att få den associerad med fascismen, nationalsocialismen och rasismen. Men det sätt på vilket den gör detta är ju just att felaktigt beteckna de senare som högerextremism.

Det är beklagligt att Söderbaum anser det felaktigt definierade begreppet ”högerextremism” så etablerat att han inte har några ambitioner att ändra definitionen. Emellertid skriver han nu att ”det förmodligen är mer fruktbart att istället för ’högerextremismen’ tala om ’vit makt-rörelsen’”, ett ”grepp som även SvD numera använder sig av”. Men fastän det vore bra om han övergav sin användning av ”högerextremism”, kan jag inte se något ”fruktbart” i det nya begreppet. Det är inte bara otroligt vagt och oklart, dess användning är också, precis som Söderbaum konstaterar, ett ”grepp” från bl.a. SvDs sida, d.v.s. också det är en del av liberalsocialisternas och de politisk-korrekta medias ofta systematiskt manipulativa och strategiskt kalkylerade diskursiva teknik. Söderbaum fortsätter helt enkelt acceptera vänsterns definitioner, historieskrivning, verklighetsuppfattning.

I själva verket uttrycker begreppet “vit makt-rörelsen” själva essensen av den politiska korrektheten: anti-vitheten. Det syftar främst till, och dess effekt är, att likställa alla som försvarar de vita folken och deras kultur med programmatiska vita våldsutövare som eftersträvar  förtryckande makt över folk av andra raser (hur många sådana finns det?). Men inte bara därmed utan också redan i sig självt ifrågasätter det även vitas makt överhuvudtaget.

Vad detta än är – västerländsk och svensk konservatism är det inte. Söderbaums uppfattning om denna terminologiska nyorienterings ”fruktbarhet” bekräftar vad jag flera gånger antytt i mina inlägg, nämligen att Tradition & Fason ofta faktiskt tycks ha halkat ganska långt ned på de politisk-korrekta kompromissernas slippriga sluttning.


Söderbaum säger vidare att jag, när jag kommenterar hans uppfattning att populismen är det stora politiska hotet, ”skruvar…till det på ett sätt som [jag] själv verkar inse landar märkligt”. Sanningen är att jag inte insåg att jag landade märkligt; det är möjligt att Söderbaum har rätt i detta, men det var inget avsiktligt skruvande.

Jag tyckte bara att eftersom Söderbaum skrev på annat håll i Tradition & Fason att rasismen var ”mycket marginaliserad” och att det i stället var populismen som idag var ”det stora politiska hotet”, var det litet märkligt att det var denna marginaliserade rasism och inte det stora allmänna populism-hotet som för honom var det stora hotet mot konservatismen.

Men tydligen är det just det han menar. Och där håller jag inte med. Jag håller i stället med om vad Söderbaum säger om den allmänna populismen i dagens politik, alla partiers populism. Det motsvarar helt vad jag i andra inlägg än det han nu besvarar säger även om just detta.

Kristdemokratins väsen

Jag hade helt missat att Söderbaum inte längre var medlem i KD. Jag trodde hans väl formulerade kritik av partiets oförmåga att realisera vad han anser vara dess konservativa potential fortfarande var en partiintern kritik som syftade till att rädda ett parti i vilket han ville se en egen politisk framtid.

Naturligtvis skulle det kunna vara ett positivt tecken att han inte längre tror på partiet, men när han i stället nu säger sig vurma för Jan Björklund och rösta på FP (och åter på M till kommun och landsting i Göteborg) blir det ändå inte bättre från mitt perspektiv, trots Björklunds obestridliga förtjänster i några skolfrågor. FP är ju också exempelvis Birgitta Ohlssons parti och oräkneliga andras som står närmare Ohlsson än Björklund.

Samtidigt vidhåller Söderbaum fortfarande att KDs principprogram helt enkelt ”är konservativt” (även om det har ”ytterst lite resonansbotten inom partiorganisationen”), och rentav att KDU ”är så konservativt som i alla fall jag kan drömma om att en politisk organisation borde vara” (även om ”partiorganisationen inte direkt betraktar dagens KDU som partiets framtid”).

Detta är intressant, och säger naturligtvis mycket om arten av Söderbaums konservatism. Han, och Tradition & Fason, menar verkligen fortfarande att kristdemokratin är en form av konservatism, ja kanske t.o.m. att den är relaterad till den historiskt existerande högern. När jag såg att Dag Elfström presenterade sig som en ”högerman i kristdemokratisk exil”, trodde jag att det indikerade en medvetenhet om skillnaden, men så verkar inte vara fallet.

Det är visserligen roligt att Tradition & Fason nyligen, i linje med denna uppfattning om kristdemokratins natur, publicerade ett inlägg om Jacques Maritain och hans betydelse för den europeiska kristdemokratin. Men jag ska försöka skriva ett inlägg (eller, om det blir tillräckligt kort, en kommentar i Tradition & Fason) om detta och visa varför Maritain, möjligen med undantag för sin tidigaste period, inte var en konservativ tänkare.

Men naturligtvis kan man, som jag själv tidigare gjort, se kristdemokratin som även utan historisk koppling eller ens direkt och explicit ideologisk anslutning upptagande konservativa element i olika sakfrågor. Detta är fullt legitimt, inte minst när det f.d. högerpartiet svikit konservatismen. Problemet är ju bara att KD samtidigt upptagit så mycket av samma politiska korrekthet som M att de konservativa elementen gradvis och kontinuerligt uppgivits.

Det är detta som gör att KD inte alls kan jämföras med SD i rollen som räddare av konservatismen: SD, fria från KDs oändliga kluvenhet, halvhet och vacklande, inte bara ansluter sig ju ideologiskt direkt och explicit till värde-, kultur-, moral- och socialkonservatismen, den avvisar ju också åtminstone till mycket stor del den politiska korrektheten i dess normala manifestationsformer.

Det verkliga träsket

Söderbaum upprepar mot slutet att han ser SD som ett hot mot konservatismen, som riskerar att ”dra ner konservatismen i ett träsk där den inte hör hemma. Ett träsk som är väldigt mycket mindre än konservatismens politiska potential i Sverige.” Och återigen: ”det värsta för konservatismen är att bli förknippad med rasism”: SDs hot och risk och träsk består främst i att ”SD alltjämt har problem med rasister”, ett problem som ”ett renodlat konservativt parti” inte behöver dras med.

Men Söderbaum har ju fortfarande inte angett vad han menar med rasism! Och när han skriver att invandringsfrågan och de nationalistiska frågorna ”inte attraherar mig och inte heller intresserar mig i någon större utsträckning”, kan man inte annat än misstänka att Söderbaum helt enkelt vill tänka bort all etnicitet och stora delar av historisk kulturell identitet från konservatismen, och att därmed hans förment ”renodlade” konservatism i själva verket är något helt annat, något långt närmare det han partipolitiskt stöder: M, KD, FP.

Med så många politisk-korrekta markeringar förtas en hel del av trovärdigheten i Söderbaums formuleringar om vänsterns missbruk av rasismbegreppet, och det känns t.o.m. nästan som om det i själva verket är hans variant av konservatism som är vad han felaktigt antyder att SD är: en ny socialdemokrati – av Sahlins, inte Hanssons årgång. Det är synd, eftersom det inte gör rättvisa åt vad jag uppofattar som hans och Elfströms ambitioner med Tradition & Fason.

Men om vi håller oss till Allianspartierna: i vilket totalt främmande individualistisk-universalistiskt radikalliberalt träsk har inte M redan dragit ned konservatismen! Hur abstrakt liberal-kristet och fjärran från den genuina konservatismen är i verkligheten inte KDs idégrund! Vilket för konservatismen främmande träsk är inte även dess politiska korrekthet! Hur fullständigt och programmatiskt motsatt konservatismen är inte i grunden FP i såväl historia som nutid! De borde kallas Venstre som i Danmark, och det borde också M. Menar Söderbaum verkligen på fullt allvar att det är dessa partier som ska förverkliga konservatismens potential i Sverige?!

Jag förnekar självfallet inte att det finns delsanningar inte bara hos dessa partier utan även i vänsterblocket – sådan är naturligtvis verklighetens komplexitet. Men samtidigt gör inget av dessa partier i sin modernistiska radikalism rättvisa åt just denna komplexitet. Jag vill påstå att SD idag gör det i långt större utsträckning, och samtidigt med en likaledes långt större och dessutom helt egen och annorlunda ideologisk konsekvens.

Det finns ingen anledning att här bemöta Söderbaums uppfattning att SD inte ”utgår från en konservativ idégrund”, att ”deras sakpolitik…inte heller [är] enhetligt konservativ (vare sig i liberalkonservativ eller socialkonservativ bemärkelse)”, och att SD därför är ”politiskt opålitliga förutom i invandringsfrågan och i nationalistiska frågor”. Allt detta har jag nämligen redan med avsevärd utförlighet diskuterat i tidigare inlägg, som Söderbaum kanske kommer besvara senare.

Söderbaums värdefulla bidrag

Trots min förblivande oförståelse för Söderbaums vurmande för olika Allianspartier liksom för hans kritik av SD, är det glädjande att han nu bemöter min analys. Det pekar, som jag inledningsvis skrev, framåt, mot en fortsatt och fördjupad politisk diskussion inom ett ideologiskt fält som knappast finns representerat på annat håll i Sverige idag.

Det är också mycket roligt att han nyligen skrivit en översiktlig artikel om den svenska konservatismens historia, som han såvitt jag förstår avser att vidareutveckla till en bok. Detta förtjänar all uppmuntran, och bekräftar min uppfattning om det viktiga och värdefulla i hans och Elfströms initiativ, Tradition & Fason, liksom, hoppas jag, det riktiga i min intuition att det är motiverat att ägna det mått av uppmärksamhet åt det som jag gjort här i min blogg.

Det ska bli intressant att se vad som händer om Söderbaum får tillfälle att tränga djupare in i den tidiga svenska konservatismen och dess intressanta spänningsfält mellan den historiska skolan och den filosofiska idealismen.

Jag hyser också all respekt för Söderbaums insatser i det paneuropeiska konservativa nätverket Vanenburg Society och “tankesmedjan” Center for European Renewal (men varför använder de amerikansk stavning av ”center”?!), som jag själv alltifrån början länkat till här.

Begreppet politisk korrekthet

Ursprungligen publicerat 10/2 2011 (Politics)

Jag har ofta använt begreppet “politisk korrekthet” i mina inlägg här såväl som i andra sammanhang. Det är, menar jag, ett analytiskt och teoretiskt relevant och legitimt begrepp, men det finns en risk att det används på ett alltför löst, svepande och inexakt sätt. Dess användning kräver en precis definition som bygger på en adekvat historisk och politisk-filosofisk förståelse.

Vad som skett är att begreppet politisk korrekthet kommit att bli en sammanfattande beteckning för det s.a.s. hittillsvarande resultatet av en lång historisk utveckling som konservativa kritiker av olika slag länge analyserat i andra kategorier. Den specifika utvecklingen från andra hälften av 1900-talet, med Frankfurtskolan och vad som idag av vissa kallas “kulturmarxismen”, radikalfeminismen, den anti-rasism som till sin verkliga innebörd ofta är en anti-vit rasism, den provokativa typen av affirmation av homosexualiteten o.s.v., föregick  termens introduktion, men denna utveckling representerar bara en intensifiering av en långt äldre politisk och kulturell dynamik. Den politiska korrekthetens förterminologiska historia, och därmed dess djupare innebörd, måste förstås i termer av de analyser konservativa tänkare och kritiker av olika slag presterat under de senaste århundradena.

En värdefull översikt av centrala politiska aspekter av fenomenet under andra hälften av förra århundradet är Jean Sévillias Le terrorisme intellectuel de 1945 à nos jours (2000). I USA tillhör Roger Kimball de främsta bland de otaliga kritikerna av fenomenet och dess olika uttryck, utan att dock använda själva termen särskilt ofta. Fastän han saknar en del av de djupare historiska och filosofiska perspektiven, härrör de analytiska resurser han använder ur den konservativa tradition som i sak förstått och adekvat beskrivit fenomenet innan termen uppfanns. (I en artikel om Kimball har jag dels uttryckt uppskattning av hans kritik så långt den sträcker sig, dels försökt antyda hur den behöver modifieras och kompletteras, men artikeln är gammal och täcker inte hans författarskap under de senaste tio åren.)

Numera finns emellertid också ett flertal böcker ägnade specifikt åt detta begrepp (eller denna term, i den engelska logiska betydelsen), exempelvis Matthias Hildebrandts Multikulturalismus und Political Correctness in den USA (2005), Geoffrey Hughes’ Political Correctness: A History of Semantics and Culture (2009), och John Lees Political Correctness and Higher Education: British and American Perspectives (2009). Jörg Schönbohms Politische Korrektheit: Das Schlachtfeld der Tugendwächter (2009), är ett exempel på termens numera vanliga användning för kritiska analyser av olika aspekter av samtiden.

På svenska, och med särskild hänsyn till svenska förhållanden, finns den av Pierre Kullbom och Per Landin redigerade Politisk korrekthet på svenska från 1989 och John Järvenpääs Politisk korrekthet: Likriktning, åsiktsförtryck och dikotomisering från 2006.

Socialkonservatismens innebörd

Ursprungligen publicerat 2/2 2011 (Politics)

Som jag har framhållit tar Tradition & Fason upp en del viktiga historiska frågor. Dag Elfström skriver: ”Men är det då inte en socialkonservativ agenda partiledare Åkesson torgför i sina arbetsmarknadspolitiska utspel, har det frågats från liberalt håll. Näppeligen. Inte ens de mest inbitna socialkonservativa skulle försvara ’den svenska modellen’ som SD gör det. Disraeli, den socialkonservativa husguden, var exempelvis väldigt noga med att påpeka vikten av arbetsmoral och att var och en gör sin plikt utifrån den situation de befinner sig i.”

Denna Elfströms fråga om socialkonservatismen och den svenska modellen förtjänar att idag trängas djupare in i, både för den kvalificerade konservatismdiskussionens skull och p.g.a. SDs framgångar. Jag har i tidigare inlägg redan börjat utreda denna fråga i de stora drag som är tillräckliga för att komma tillrätta med de i denna diskussion aktuella missuppfattningarna eller polemiska förvrängningarna.

Ämnet i sig är alltså viktigt, men Elfströms kritik av SD är ohållbar, ja obegriplig, och går tyvärr ännu inte utöver den vanliga partipolitiska polemiken. Det är just i försvaret av den svenska modellen som SD gör det som hela skillnaden ligger. Just därför att den försvaras som SD gör det, blir försvaret acceptabelt för den inbitne socialkonservative. SDs försvar för den svenska modellen är inte Ss. SD förkastar ju Ss socialistiska ideologi och kulturradikalism.

Det är svårt att se vad Elfström menar med sitt framhållande av arbetsmoral och pliktuppfyllelse. Skulle SD inte försvara dessa? Skulle de förneka att vi har skyldigheter såväl som rättigheter? Dessa är självklart en del av socialkonservatismen i såväl Disraelis som SDs version.

Men socialkonservatismen handlar om mer. Även den klassiska liberalism som står så långt som någonsin är möjligt från socialkonservatism försvarade ju arbetsmoral och pliktuppfyllelse. Vad som gjorde Disraeli – liksom Bismarck, som Söderbaum tar upp i sin utmärkta artikelserie om välfärdsstaten som jag tidigare hänvisat till – känd som socialkonservativ var inte försvaret för arbetsmoral och pliktuppfyllelse. Det var i stället de statliga välfärdsreformer som sökte inom samhällsgemenskapen bevara eller införliva den nya industriella arbetarklass som under ovärdiga arbetsvillkor och levnadsförhållanden riskerade att alieneras och därför kunna exploateras av de radikala ideologerna och revolutionärerna.

Sådana reformer är givetvis inte tillräckliga för en fullständig socialkonservatism: civilsamhället och de mellanliggande grupperna är lika viktiga. Men de utgör en av flera beståndsdelar. Och de försvaras ju också av åtminstone en av Tradition & Fasons två redaktörer. Den svenska unghögern förespråkade sådana reformer i direkt kontinuitet med Disraeli och Bismarck.

Elfström är orättvis också mot Per Albins Hanssons S, som ju lärde just av unghögern. Åtminstone fanns bland dess väljare en beundransvärd, distinkt arbetarkultur, präglad av just arbetsmoral och pliktkänsla.

Överhuvudtaget är en justering i Tradition & Fasons bedömning av den svenska modellen under folkhemmets glansdagar önskvärd. Självklart kan det inte vara fråga om något passivt, nostalgiskt tillbakablickande, som kritikerna alltid säger att SD ägnar sig åt. Det är inte bara så att ett enkelt, ohistoriskt återvändande naturligtvis är omöjligt. Det är också så att den svenska modellen innefattade ideologiskt oerhört problematiska element.

Jag har alltid försökt kritisera de intellektuella, kulturella och ideologiska strömningar som under dess tid gick framåt och bredde ut sig. När aspekter av den svenska modellens välfärdspolitik, sådana som ligger i linje med genuin socialkonservatism, försvaras, är det helt avgörande att samtidigt förkasta inte minst den förödande hägerströmianism som låg bakom modellen och i själva verket systematiskt undergrävde det moderna Sverige – inte bara på det moraliska och allmänkulturella planet utan i lika hög grad på det juridiska. Den var grundläggande för hela den alltmer politiserade och ideologiserade offentliga förvaltningen och den långtgående korporativismen.

Men samtidigt är urskillning i högsta grad nödvänding. Det gäller att förstå de materiella framgångarnas – som är vad det är och bör vara fråga om här – förutsättningar och funktionella strukturer. De hade inte varit möjliga utan århundraden av ackumulerat kulturellt kapital (jag finner denna term otillräcklig, men använder den i en vidare och djupare mening än Bourdieu). När Ms och Timbros teknoliberaler talar – och de har gjort det mycket länge – om hur Sverige var ett u-land vid slutet av 1800-talet, jämförbart med Uganda, är det ett av de många tragiska bevisen för den svenska högerns kollaps. De förstår ingenting.

Men det kulturella kapitalet togs i bruk på ett sätt som är av förblivande intresse. Vad vi talar om är ett land som under denna period ofta var världsledande inte bara i välfärdspolitik, utan i vetenskap och teknologi, i industriell produktion, i militärt försvar, ett land som tävlade med USA under dess allra starkaste epok på ett sätt inget land av jämförbar storlek kom i närheten av. Att vi lyckades hålla oss utanför kriget gav oss naturligtvis ett försprång i fortsättningen av denna utveckling efter detta. Materiella värden är inte allt. Men de är något. Vad vi talar om är vad som rentav kallats “den andra stormaktstiden”. Jag känner något slags ansvar för det – samtidigt som jag är kritisk mot dess ideologiska aspekter.

Jag drömmer verkligen inte nostalgiskt om något ohistoriskt återvändande. Jag har ägnat en stor del av mitt vuxna liv åt att, med exempelvis Tage Lindbom, försöka kritisera det modernistiska S-Sveriges materialism. Jag önskar något betydligt bättre än den svenska modellen i dess historiska form. Men en del finns att lära av denna och ta med sig för ett Sverige som halkat mycket långt ned i den internationella välfärdsligan.

SD eftersträvar såvitt jag förstår föreningen av den andra stormaktstidens materiella utveckling, och den välfärd den gjorde att vi utan problem hade råd med, och rekonstruktionen av de kulturella och moraliska traditioner och mönster som denna utveckling och denna välfärd förutsatte och som också är av grundläggande betydelse för samhällsgemenskapen i sig.

Elfström tycks försöka antyda att SDs försvar för den svenska modellen är ett försvar för ett system av passiviserat, vegeterande bidragsberoende, fusk, utnyttjande och kravlöshet. Men ett sådant system har ingenting med socialkonservatism, Disraeli, Bismarck, SD eller ens Per Albin Hansson att göra.

Fastän Elfström hittills bara ägnat sig åt snäv, partipolitisk polemik av det vanliga slaget ger det åtminstone anledning till en närmare behandling av de historiska sammanhangen. Såtillvida äger det ett värde. Man får försöka glädja sig åt det lilla i dagens svenska debattklimat.

Borgerliga och nationella värderingar

Ursprungligen publicerat 30/1 2011 (Politics)

Tradition & Fasons Jakob Söderbaum skriver att han som “konservativ och kristdemokrat” känner sig hotad av att SD “försöker plocka poäng genom att profilera sig som konservativa”.

SD är och har alltid varit konservativa i centrala avseenden. Värde-, moral-, social- och kulturkonservatismen är ju, som jag flera gånger har framållit, en av partiets tre hörnpelare, vid sidan av elementen av nationalism och det icke-socialistiska försvaret av välfärdsstaten. Detta är således inte något partier “profilerar sig” med, inget man “försöker plocka poäng med”. D.v.s., det är inte någon tillfällig taktik, något propagandagrepp, något billigt kampanjtrick. Det är något som alltifrån början varit en del av den centrala, essentiella partiidentiteten, av hjärtat i partiets program.

Men Söderbaum tror inte på detta. Han tror inte att SD är ett konservativt parti i den specificerade meningen. Hade han gjort det borde ju denna konservatism ha varit något han tycker är bra, i all synnerhet när M och KD på så spektakulärt sätt motarbetar konservatismen – på samma sätt som jag tycker det är bra när jag hos honom och andra av Tradition & Fasons skribenter kan upptäcka kvardröjande uttryck för försvar för den i dessa partier.

Tradition & Fason har vid något tillfälle klagat över att deras sverigedemokratiska kommentatorer ägnat sig åt partipolitisk polemik i stället för att diskutera konservatismen. Det skulle, om så är fallet, kunna vara en legitim kritik, om man ville undvika eller minimera den partipolitiska dimensionen och hålla sig till allmän konservativ idédebatt och belysning av samhällsfrågorna utifrån ett allmänt konservativt perspektiv.

Dock undviker redaktionen själv på intet sätt den partipolitiska polemiken. I stor utsträckning är det just partipolitiska hänsyn, inte hänsyn till konservatismen, som ligger till grund för Tradition & Fasons kritik av SD.

Man kan säga att det är begripligt att Söderbaum som partiman känner sig hotad av SD, i den meningen att han som sådan naturligt vill att hans parti, och därmed han själv, ska vinna makten, styra politiken, regera. Ur denna rent formella synpunkt, ur ett rent egoistiskt och gruppegoistiskt maktperspektiv, känner partimän (och kvinnor), oavsett parti, krist- såväl som sverigedemokrater, naturligt oro bl.a. för att andra partier plockar vad de anser vara deras egna poäng, att en annan grupp människor styr politiken och regerar i stället för den egna gruppen. Även om den andra gruppen skulle driva samma politik, eller rentav driva samma politik bättre och mer framgångrikt, är det ur denna synvinkel ett hot. Det är helt enkelt fel grupp människor, inte den egna vänkretsen o.s.v.

Det är inte minst detta som är partipolitik i den problematiska meningen, den mening som konservativa från början haft problem med. Och det är nästan uteslutande detta den politiska charaden inom sjuklövern handlar om.

När Söderbaum fortsätter uttrycka sitt tvivel på SDs konservatism genom att tala om deras “oblyga flirtande med klassiskt borgerliga grundvärderingar som familj, försvar och en levande landsbygd (var för sig tidigare starkt förknippade med KD, M och C)”, har han, menar jag, tappat bort såväl historien som logiken. Det finns inga grunder för att, av det skälet att de är “klassiskt borgerliga”, ifrågasätta legitimiteten eller autenticiteten i SDs försvar för dessa värderingar, vilket är vad han gör genom att kalla det ett “oblygt flirtande”.

Dessa värderingar är ju nämligen i högsta grad nationella sådana, värderingar som självklart måste vara grundläggande för varje nationalist. De är nationella såväl som och i lika hög grad som borgerliga. I den politiska världen finns konservativa värderingar, nationella värderingar, och vissa i högre mening liberala värderingar. Om socialistiska värderingar i den historiskt existerande vänsterns mening finns, är de att hänföra till undantag, alldenstund marxismen, som socialdemokratin och kommunismen bygger på, var och är ett programmatiskt destruktivt, nihilistiskt projekt i linje med de problematiska lägre ansatserna och planerna i den franska revolutionen och de revolutionära sällskapen från dess tid som Burke och hans franska motsvarigheter så tydligt urskilde. Detsamma gäller de flesta andra, jämförelsevis små formerna av socialism och revolutionär radikalism.

Att socialdemokratin, inte minst i Sverige, också uppvisat konstruktiva sidor beror inte på dess ursprung, utan blev möjligt trots det, dels genom att dess ledare inte bara var kollektivistiskt reducerade partimän och ideologiska fanatiker utan förblev självständigt tänkande varelser; och dels därför att man, på det sätt jag flera gånger beskrivit, införlivade konservatismens och unghögerns idéer om folkhemmet. I detta sammanhang kan socialdemokrater i viss mening ha rätt när de pekar på “solidaritet” o.s.v. som egna, positiva socialistiska värden.

Det bör också påpekas att själva ordet socialism, när det ännu inte var monopoliserat av den ideologiska marxismen och andra revolutionära riktningar, också kunde användas av konservativa för deras försvar för samhällelig gemenskap. Rudolf Kjellén är ett svenskt exempel.

En del av de konservativa, nationella och i högre mening liberala värdena är också borgerliga. Andra är, eller var åtminstone, exempelvis aristokratiska värden, ytterligare andra är/var arbetarvärden, och ännu ytterligare andra lantbrukarvärden – mindre grupper och klassifikationer kunde tilläggas. Men alla dessa värden är/var samtidigt i viss mening helhetens värden, komplementära delvärden inom den större samhälleliga helheten.

SD försvarar de nationella och konservativa värdena i linje med det mest centrala innehållet i den nationalismens historiska tradition som en gång för länge sedan var högerns, men som också kunde vara Per Albin Hanssons. Och de gör det alltunder det KD, M och C i deras accelererande verklighetsflykt i större eller mindre utsräckning motarbetar dem. Sanningen är att SD i konsekvent kontinuitet med nationalismens tradition fortsätter försvara sina egna grundvärderingar, under det att KD, M och C oblygt förkastat dem och anpassat sig till den grå globalismens nivellering och politiska korrekthet.

Man kan hoppas att såväl Alliansen som de rödgröna kommer att behöva ändra inriktning och anpassa sig till SDs agenda, på samma sätt som sedan länge skett i övriga Europa. Jag välkomnar i sak entydigt om KD rör sig i den riktning Tradition & Fason så kraftfullt förespråkar, även om jag är osäker om detta är en politiskt framkomlig väg. Jag har en känsla av att de skulle tappa den del av den nödvändigt krympande men ännu dominerande liberalsocialistiska massan som röstat på dem, samtidigt som den växande gruppen av övriga väljare inte skulle finna dem trovärdiga i sina konservativa ståndpunkter i jämförelse med SD, på grund av deras tidigare kompromisser och vacklande, deras fasthållande vid globaliseringen, och deras förblivande politisk-korrekta berörinsångest för de avgörande invandrings- och multikulturalismfrågorna. Partiet skulle göra rätt i sak i att röra sig mot konservatismen på de begränsade områden där Tradition & Fason vill att de ska göra det, men om de inte går längre än så och tar tag i de SD-specifika frågorna kan jag inte se annat än att de likafullt skulle åka ur riksdagen.

I vad gäller M är det naturligtvis teoretiskt möjligt att de på lång sikt kan återuppliva nationalkonservatismen. Och S skulle förvisso kunna försöka återuppväcka den Per Albin-nationalism som ju, inte minst i jämförelse med dagens M och KD, också i sig själv i hög grad var konservativ.

Men mycket talar för att sådana anpassningar i sjuklövern inte kommer att ske i tid för att förhindra en kräftgång även för de partier som just nu till synes förblir stabila eller, som M, går framåt. Med den nya reella oppositionen i riksdagen måste ju även “högerns” extremistiska politiska korrekthet ligga i öppen dag även för sådana som tidigare kunnat ägna sig åt att drömma in den konservativa historien i Ms och KDs nu.

Jag känner sympati för Söderbaum när han skriver att det är “fundamentalt för den svenska borgerlighetens framtid att Alliansen står upp för klassiskt borgerliga värderingar och ståndpunkter, och försvarar dessa med tydlig utgångspunkt i den borgerliga idétraditionen oavsett vilka frågor som SD står upp för och vilka bevekelsegrunder de har för sina politiska ställningstaganden. Betänk att SD vill framstå som ett tydligt alternativ i svensk politik, och då är det en mycket dålig väg för Alliansen att tumma på grundläggande borgerliga ståndpunkter för att visa sig framgångsrika med socialdemokratiskt färgad politik och retorik.”

Överanvändningen av begreppet ”borgerlig” här röjer emellertid omedelbart svagheten i jämförelse med den gamla  klassöverskridande nationalkonservatismen, den inklusiva Per Albin-nationalismen, och SD. Söderbaum känner sig ”fundersam” inför SDs framgång, och vill i sin eftervalsanalys, uppräknande en rad enskilda riksdagsmän, se uppmuntrande tecken på en framtid för konservatismen inom Alliansen. Men han torde ha en lång och tung väg att gå om han vill få den senare att stå upp för hans värderingar.

Även om en del hopp kan fästas vid Allianspartiernas framtida förändring genom eftersläntrande anpassning – även jag, som länge velat tro på förändring i rätt riktning hos några av dem, hoppas givetvis på detta – är det utan tvekan futilt att idag helt förlita sig på den borgerliga ”höger” som i över ett halvt århundrade tummat på grundläggande värderingar för att visa sig framgångsrik med socialdemokratiskt färgad politik och retorik. Ty dess anpassning handlar inte främst om materiellt-tekniska aspekter av den välfärdsstat SD försvarar – den var ju en gång deras egen idé. Den handlar i första hand om den vänsterns kulturradikala ideologi som SD förkastar. Däri ligger den stora skillnaden. Däri ligger det allvarliga och komprometterande.

Över hela Europa är det idag de nationella partierna som förmått på verklighetsanknutet sätt förnya de konservativa värderingar som dagens svenska “höger” i själva verket bekämpar, och som även S periodvis kunnat dela. Det återstår att se i vilken utsträckning SD kommer lyckas etablera en framgångsrik svensk motsvarighet till dem, att driva en seriös alternativ politik utifrån sina icke obetydliga förutsättningar. Även om de är långt mindre populistiska än “det nya arbetarpartiet” och alla andra partier som bara anpassar sig till mediemanipulatörernas välplanerade och målmedvetna trender och politiskt korrekta agenda, finns naturligtvis ändå en risk att de dras ned i den allmänna antiintellektualism som präglar den svenska politiken och den samtida politiken i allmänhet. I förebyggandet av detta finns en stor uppgift, en uppgift som har att göra med ett rätt odlande av den interna partikulturen.

Dag Elfström supplerar Söderbaum: ”Sverigedemokraterna försöker mot borgerligheten profilera sig som ett konservativt parti som värnar hem, familj och fosterland – och mot vänsterblocket profilera sig som ett parti som kommer rädda den svenska modellen genom att kasta ut invandrare. De kritiserar borgerligheten för sänkta ersättningsnivåer i bidragssystemen för att locka missnöjda sossar. De kritiserar abortlagstiftningen och pappamånaden för att locka missnöjda moderater och kristdemokrater. De är övertygade i invandringsfrågan och försöker i övriga frågor göra en populistisk mix som de hoppas ska resultera i riksdagsmandat.”

Som jag redan försökt visa är detta en felaktig beskrivning. Det centrala för SD är den positivt-rekonstruktiva uppfattningen av Sverige och den svenska identiteten, och däremd den nationalistiska och nationalkonservativa idétraditionen. Självklart är de lika övertygade i fråga om hem, familj, fosterland, abortlagstiftning och pappamånad som i invandringsfrågan. Hur skulle det vara möjligt att hem, familj och fosterland inte värnades av ett alltifrån början och konstitutivt och essentiellt nationalisiskt, värde-, moral-, social-, och kulturkonservativt parti? Hur skulle det vara möjligt att det inte vände sig mot abortlagstiftningen, pappamånaden och annan radikalfeministisk politik – den politik som hotar just hem, familj och fosterland? Kritiken är ideologiskt, historiskt och logiskt obegriplig.

Anledningen till att SD intar den ståndpunkt de gör i  invandringsfrågan är ju just deras centrala strävan att värna hem, familj och fosterland – den nationella identiteten och det nationella intresset. Självklart är de övertygade om ersättningsnivåerna i bidragssystemen och den svenska modellen – detta är ju enligt dem i linje med såväl nationalismen som med försvaret av välfärdsstaten, med Per Albin-nationalismen. Man kan förvisso diskutera enstaka punkter på programmet, men förstår man vad som i själva verket är centralt för partiet, förmår man urskilja dess historiskt förankrade helhetliga ideologiska profil, vision och tradition, då ser man också att de ståndpunkter Elfström beskriver tillsammans bildar en koherent politik och filosofi, att de är långt ifrån någon populistisk mix.

Med detta vill jag inte säga att SD aldrig ändrat sin politik. Inom den koherenta helheten och enhetliga profilen finns förvisso områden med utrymmer för flexibilitet, en flexibilitet som också stundom utnyttjats. Försvaret för välfärdsstaten och betonandet av positiva aspekter av folkhemmet har exempelvis alltid funnits där, varit en av hörnpelarna. Men man var förvisso tidigare mer inriktad på det icke-socialistiska i detta försvar, kampen mot aspekten av socialdemokratiskt “betongvälde”, än på det värnande av de svenska arbetarnas intresse som i högre grad kom att prioriteras med den fortskridande globaliseringen. Det måste understrykas att utrymmet för flexibilitet i vad gäller exempelvis bidragssystem och ersättningsnivåer är viktigt i sig: att här låsa sig i detaljer inom den ideologiska helhetens ram är i sig ideologiskt ohållbart.

En än mer frapperande svaghet i Elfströms kritik är att den framförs från kristdemokratiskt håll. Hur kan man som kristdemokrat kritisera SD för en populistisk mix? Jag har redan tangerat detta ämne i mina allmänna inlägg om populismen. KD, sprungna ur en radikaldemokratisk europeisk strömning från mellankrigstiden, förvandlad i Sverige till vad Söderbaum, som jag redan citerat, konstaterar är ”en landsbygdsproletär pingströrelse” (även om man, med tiden, förvisso försökt modifiera och komplettera den i kontinentaleuropeisk riktning), har ju länge ägnat sig åt en ofta hämningslöst eklektisk  populism som är i hög grad självmotsägande och snabbt även i många väljarnas ögon gjort att partiet förlorat återstående trovärdighet.

Flagranta politisk-korrekta eftergifter i alla de förutsägbara frågorna förenas med ansatser till konservativa appeller till verklighetens folk och försvar för immateriella värden. Dessa ansatser låter förvisso bra. Även jag tycket det är synd att KD går tillbaka till förmån för M. Även jag skulle mycket hellre se dem stanna kvar i riksdagen och M minska. Men var och en som följt partiets svaga anpassningar och eftergifter, anpassningar och eftergifter som, delvis förvånande för den som nära följt partiet under dess tidigare historia (jag var medlem i partiet, eller KDS, när Lennart Sacrédeus fortfarande var centerpartist), började redan under Alf Svenssons tid, som ser hur partiet i dess helhet stigit ombord på det stora blocköverskridande politisk-korrekta globaltåget, har svårt att tro på dem.

Söderbaum själv skriver med oerhörd kraft och klarsyn om KDs kompromisser. Sacrédeus’ behandling – efter att han tackade nej till vad jag förstår var SDs generösa erbjudande, som ett uttryck av välförtjänt uppskattning, att låta honom kandidera för partiet i Europaparlamentsvalet – framstod länge som inbegreppet av partiets felutveckling. Det vi för närvarande bevittnar, skriver Söderbaum bl.a., ”är att KD raskt håller på att förlora det sista av sin möjliga framtid. Inget gudomligt mirakel kommer att förändra väljarkårens inställning till dagens KD, hur många partimedlemmar som än vill tro det.” I sin allmänna kritik av Alliansen pekar t.o.m. Söderbaum med i KD- och Tradition & Fason-sammanhanget beundransvärd djärvhet på beröringsskräcken för SDs specifika frågor. Det finns, skriver han, “en mycket påtaglig risk att Sverigedemokraterna lyckas göra sig till representanter för en stark, bred och anrik politisk tradition som de inte har sina rötter i. Det känns verkligen som att den svenska borgerligheten har börjat såga av den gren som den själv sitter på, i sin strävan efter att framstå som det enda pålitliga regeringsalternativet och i sin beröringsskräck med till synes alla frågor som SD en gång har bestämt sig för att driva. Den inslagna väg av pragmatism och sosse-light-politik som blivit Alliansens signum innebär en mycket allvarlig risk för att legitimiteten för all traditionell borgerlig politik snabbt faller platt till marken – eller leder SD vidare mot ännu större segrar.”

Det enda problematiska här är formuleringen om att SD inte har sina rötter i den tradition Söderbaum åsyftar. Vad menar han med detta? Vad krävs för att ett parti ska ha sina rötter i denna tradition? Vad Söderbaum här gör är att han ställer en fråga om rätten till konservatismen, snarare än bara till de värderingar han identifierar som borgerliga. Vem äger denna rätt?

Vad som skedde i fallet SD var att ett nytt parti bildades, vars ideologiska grundvalar och huvudsakliga politiska program utgjordes av för det första nationaliteten, för det andra värde-, kultur-, moral-, och socialkonservatismen, och för det tredje välfärden. För samtliga dessa moment identifierades, och identifierade man sig med, distinkta historiska traditioner, tänkare, strömningar.

Innebär det häri ingående konservativa momentets införlivande en illegitim appropriation? Som nytt parti kan man ju inte ha några partihistoriska rötter i de element i den gamla högern som man bejakar och införlivar. Men identifikationen av och med dessa utgör ju, alltifrån början, i högsta grad ideologiska rötter, de enda som det i ett nytt partis fall kan vara fråga om. Detsamma gällde ju Högerpartiet de konservativa.

Vidare kan ju Söderbaum inte på något sätt hävda att KD har rötter i den starka, breda och anrika politiska traditionen. I detta partis fall finns varken några partihistoriska eller ideologiska rötter.

Och i Ms fall finns ju, trots att partihistoriska rötter ju förvisso finns, inte längre några ideologiska rötter. Dessa har ju systematiskt och effektivt skurits av, samtidigt som den med dem förbundna partihistorien lika systematiskt förträngts och glömts bort. På vilket sätt har ett parti som betett sig så, som explicit tagit avstånd från och förnekat den starka, breda och anrika traditionen, större rätt till den än ett parti som explicit ansluter sig till och bejakar den?

”Sverigedemokraterna är inte, och har aldrig varit, ett alternativ för den genomtänkte högermannen”, proklamerar Elfström. Verkligen? Framtiden får väl utvisa hur många sådana högermän som kommer att se SD som ett alternativ. Jag har hursomhelst ännu inte sett Elfström framföra något hållbart argument för varför det skulle förhålla sig som han påstår.

Om det verkligen fortfarande kvarstår några mer utbredda missuppfattningar av denna typ rörande det förhållande jag sökt klarlägga, att SD idag är det enda alternativet för den genomtänkte högermannen – liksom de naturligtvis är det också för vänsterblockets klarsynta f.d. väljare – borde det i alla fall vara omöjligt att det ännu skulle kunna finnas någon som helst oklarhet när det gäller det faktum att M och KD inte längre kan vara några sådana alternativ. Inte ens de mest långtgående ”konservativa” talar ju explicit om de avgörande framtidsfrågor som SD allena driver.

I sak skulle jag med intresse följa ett försök från genomtänkta högermän att nystarta Högerpartiet de konservativa som sitt alternativ. Men jag ser alltså ingenting som tyder på att ett sådant projekt skulle vara politiskt realistiskt i dagens Sverige, eller Europa. Jag tror det vore att göra det onödigt svårt för sig som konservativ.

Sverigedemokraternas kompetens

Ursprungligen publicerat 25/1 2011 (Politics)

SD har enligt Tradition & Fasons Dag Elfström ett ”oerhört svagt persongalleri”. Partiet ”verkar vimla av puckon”, det har ”alldeles för få trovärdiga och genomtänkta representanter”. Detta skulle, menade Elfström, bli ohållbart vid ett riksdagsinträde, som ”utöver själva ledamöterna” kommer ”kräva en riksorganisation med ett 30-tal anställda. Dessa personer finns helt enkelt inte. Här har partiet ett stort problem. Gräsrötterna håller inte måttet.”

Detta är, som jag signalerat, med all säkerhet Tradition & Fasons tyngsta och viktigaste invändning mot SD. Den är det av det skälet att frågan om de individuella partiföreträdarnas kompetens är avgörande för om partiet ska lyckas konsolidera sin ställning efter den senaste valframgången och riksdagsinträdet, och lägga en fast grund för fortsatt växt och framgång. Och detta är naturligtvis också en fråga som erkänns som högst reell även av partiet självt. Inte heller denna invändning är originell eller specifikt konservativ. Den är bara självklar, så självklar att den s.a.s. måste delas av partiet självt, inte bara av alla motståndare. Det är ju exempelvis välkänt att partiet på många platser inte bara saknat trovärdiga och genomtänkta representanter för besättandet av kommunfullmäktigemandat, utan saknat representanter överhuvudtaget.

Fastän alltså tung och viktig, är kritiken så självklar att dess besvarande bara kan bestå i ett antagligen tröttsamt motsvarande påpekande av självklarheter, utan större läsvärde. Tyvärr höjer sig ju Tradition & Fason i kritiken av SD inte över den vanliga debatten, trots dess konservativa insikter; vad Elfström, Söderbaum och de andra säger på detta område gör s.a.s. inte dem själva och konservatismen rättvisa. Det är synd. Men jag ska försöka klara av självklarheterna så snabbt som möjligt, för att därefter kunna fokusera på det väsentliga och återigen vända på kritiken, rikta den mot Elfström eller snarare mot den position utifrån vilken han kritiserar SD.

Vad vi står inför är ett helt naturligt problem för ett litet parti med snabba och stora väljarframgångar. Ett sådant parti behöver fler medlemmar, fler aktiva, fler representanter.

Det behöver också, och inte minst, utbilda de flesta av de nya representanter det har. Och detta har SD helt enkelt inte hunnit med i önskvärd utsträckning. Det har i denna situation varit svårt att undvika mindre kvalificerade personer som representanter och kommunfullmäktigeledamöter.

Naturligtvis är detta ett stort problem. Jag har i flera inlägg givit en beskrivning och en tolkning av partiet baserade dels på dess program, dels på dess trovärdiga och genomtänkta representanter, dels på vad jag uppfattar som dess potential. Men självklart är ett parti alla dess medlemmar, och ett program som dessa alla i tillräcklig utsträckning är överens om. I den aktuella bristsituationen kan utan tvekan okvalificerade individuella representanter fortfarande lätt göra att partiet i allmänhet får missvisande drag av det kritikerna förebrår det: rasism, tvivelaktigt förflutet, populism, enfrågeparti, missnöjesparti, o.s.v.

Men just därför är man givetvis medveten om att det är helt avgörande för framtiden att prioritera utbildningsprogram för nya aktiva medlemmar, utbildningsprogram som omfattar såväl ideologi och historia som dagens politiska system och hur man på olika nivåer arbetar inom det.

Med detta sammanhänger också den avgörande förmågan att förvärva en egen röst på nationell nivå. Den grundliga och effektiva utbildningen krävs för att lyckas berätta partiets egen berättelse som en bred och för de flesta svenskar angelägen berättelse om Sverige, Europa och världen. För att förmedla och förklara sin egen vision och identitet, kommunicera sina distinkta värden och sitt specifika program på ett sätt som är just trovärdigt och genomtänkt. Endast på detta sätt kan man bli en bestående och alltmer central del av den svenska politiska kulturen och historien. Representanterna måste kunna tala med erforderlig tyngd och auktoritet, med det historiska och kulturella djup och den breda förankring som krävs för detta – och ytterst för ett framtida uppbärande av den svenska regeringsmakten.

Problemet är alltså naturligt, ja oundvikligt. Den berättigade fråga man kan och bör ställa är därför endast om det finns tillräckligt många trovärdiga och genomtänkta representanter som kan tillhandahålla denna utbildning. Jag kan inte se någon anledning att betvivla att det gör det. Såvitt jag kan se finns det många sådana representanter redan idag. Inte heller Elfström säger ju att det inte finns några trovärdiga och genomtänkta representanter. Om dessa nu också i största allmänhet förstår vad som verkligen krävs i nuet och för framtiden, och i den nödvändiga utsträckningen satsar på det, kommer den rätta typen av företrädar utan tvekan gradvis att produceras i tillräcklig utsträckning. Redan idag är ju SD ett betydligt större parti än Elfströms KD. Jag har inte hört talas om några större problem att hitta 30-talet anställda för riksorganisationen. Elfströms kritik hänger emellertid också säkert – även om det inte föreligger någon formell nödvändighet i detta – samman med den kritik jag diskuterade i det förra inlägget. Det är inte bara så att partiet enligt honom vimlar av ”puckon”. Sådana finns ju i alla samhällsgrupper. Det kan knappast betvivlas att Elfström menar att vimlandet av ”puckon” beror på att det även bland de partiaktiva finns alltför många ”outbildade män som inte läser tidningen”, alltför mycket ”antiintellektuellt white trash” som ”kan få vem som helst att må illa”.

Om vi bortser från det som här bara uttrycker Elfströms lättsinniga klassförakt, kvarstår den viktiga frågan om SD har en särskild svårighet att få fram trovärdiga och genomtänkta representanter eftersom gräsrötterna genom att i större utsträckning än i andra partier vara lågutbildade arbetare mindre lätt blir kvalificerade för representationsuppdrag.

Det är möjligt att det är så. Men även dessa partimedlemmar kan naturligtvis i icke oväsentlig utsträckning utbildas – det har ju andra partier och inte minst S, åtminstone tidigare, under dess folkbildningstraditions glansdagar, alltid lyckats med – och förvärva de nödvändiga kunskaperna och formella färdigheterna. Och partiets natur, arten av dess profilfrågor, och den samhälleliga och politiska verkligheten är sådana att det rimligen bara är en tidsfråga innan denna ensidighet i rekryteringen övervinns. En snabb blick på andra europeiska länder visar ju att deras jämförbara men ofta äldre och framför allt mycket större partier har en långt mer allsidig sammansättning.

Därmed kommer också det behov tillgodoses som, utöver nödvändigheten av den trovärdighet och genomtänkthet som uppnås genom internutbildning, naturligtvis också finns av fler personer med akademisk utbildning i juridik, statskunskap, offentlig förvaltning, nationalekonomi o.s.v., såväl som i humanistiska ämnen med relevans för partiets ideologi, program, och allmänna förankring i Sverige.

Men naturligtvis finns redan nu många väljare också i helt andra samhällsgrupper. Som jag redan nämnt bildades ju den nuvarande partiledningen kring en grupp studenter i Lund. Såtillvida framstår SD idag som ett akademikerparti, även om ledningen själv ständigt känner sig måsta dölja och tona ned detta.  Alla i gruppen tycks visserligen inte ha tagit någon examen, men några gjorde det. Och fler akademiker har naturligtvis tillkommit.

Att några inte tog någon examen är ju emellertid inte någonting ovanligt utan snarare nästan en norm för svenska politiker – man tänker här t.o.m. på toppolitiker som Bildt, Persson, Sahlin, Olofsson, Ohly, och Elfströms egen partiledare, Hägglund. Flera av dessa påbörjade inte ens universitetsstudier. Att så många kan bli politiker på denna nivå utan någon akademisk examen, och utan att ens ha författat någon enda liten egen skrift som ger väljarna djupare kännedom om dem och vad de står för, är en bisarr svensk egenhet.

En annan men därmed sammanhängande sådan är att även de svenska politiker som har högre examina och kanske t.o.m. förblivande allmänna kulturella intressen med nödvändighet måste, som SD-ledningen, tona ned detta, och åtminstone låtsas vara intresserade av och ständigt framhäva sitt engagemang i sådant som Elfströms outbildade antiintellektuella är eller anses vara intresserade av. Detta gäller i minst lika stor utsträckning om M och KDs politiker som om SDs. Allt detta blir ofta besvärande och krystat, och skulle förtjäna en separat utredning.

Jag vill här också påminna om vad jag framhöll i ett tidigare inlägg om populismfrågan, nämligen att den demokratiska politiken som sådan idag, och inte minst i Sverige, är s.a.s. konstitutivt populistisk i vissa avseenden. Det krävs att man i ovanlig utsträckning är en vanlig människa, om jag får uttrycka mig så. Pseudoeliten, i den av mig flera gånger specificerade precisa betydelsen, avslöjar sig som sådan inte minst i det att var och en som tenderar att avvika i riktning mot en verklig, kvalificerad elit omedelbart utdöms i politiken som ägande bristande folklighet, popularitet, förmåga att förstås, sympatiseras med, vinna väljare. På nästan alla andra områden än de i vid mening tekniska är pseudoeliten och dess nuvaranade etablissemang antielitistiska, en antielit. Det enda medlemskapskriteriet är att man i tillräcklig utsträckning signalerar de korrekta, extremradikala attityderna, åsikterna och värderingarna.Och detta är ett problem för demokratin själv. Det underminerar systematiskt demokratins förmåga att upprätthålla nödvändiga moraliska och värdemässiga kriterier och vidmakthålla sprärrarna mot demokratins lägre, totalitära potential. Därför gör SD rätt i att utmana denna pseudoelit och detta etablissemang. Som jag tidigare beskrivit kan i denna givna situation – och detta gäller generellt i Europa – mer direktdemokrati faktiskt ibland gynna den kvalificerade demokratins bevarande och förverkligandet av dess högre, frihetliga potential.

Vi har här återigen förts tillbaka till det glashus i vilket i det här behandlade avseendet Elfström och de andra i Tradition & Fason sitter och kastar sten. Ingen någorlunda kvalificerad iakttagare kan, i synnerhet inte om vederbörande följt riksdagsdebatterna efter SDs inträde, undgå att se att, med Elfströms lustigt subalterna ordval, det vimlar av ”puckon” bland sjuklöverns riksdagsmän. Jag avstår från att här lägga in något av de bevis för detta som finns lätt tillgängliga på YouTube. En del av dem har blivit välkända. Det är m.a.o. inte bara gräsrötterna i dessa partier som inte håller måttet. Bland deras riksdagsmän finns många som inte gör det. Det är fullt möjligt att dessa sjuklöverrepresentanter är trovärdiga och genomtänkta – d.v.s., vad de uttycker är väl dessvärre vad deras partier verkligen anser, deras nivå av genomtänkthet är väl partiernas egen. Det finns inte, som i SDs fall, någonting i deras program som talar mot det. Det gör ju bara saken så mycket värre. Och när till detta kommer den rent individuella ”pucko”-faktorn – för att fortsätta använda Elfströms terminologi – blir svagheten i Elfströms position uppenbar.

Den senare faktorn handlar inte bara om dessa representanters, och därmed partiernas, åsikter. Vi vet ju att M och KD liksom den övriga sjuklövern menar att Sverige inte behöver något eget försvar, att de s.k. HBT- eller HBTQ-frågorna hör till politikens mest centrala, att den alltmer manipulativa och pornografiska sexulaundervisningen för barn ska vidareutvecklas, t.o.m. på förskolestadiet, att den genuspolitiska terrorn ska fortsätta att systematiskt försvaga Sverige på alla områden, att vi bara ska acceptera att vi har “låga födelsetal” och en “åldrande befolkning”, och ersätta svenska folket med andra folk, att vi i år ska ta in ytterligare ca 30 000 asylsökande (av vilka endast få är egentliga flyktingar) och lika många arbetskraftsinvandrare, att vi ska fortsätta göra så också under kommande år, att dessa invandrare ska komma från radikalt annorlunda kulturer, från länder som Somalia och Afghanistan, att många av dem ska vara analfabeter, att dessa kommer att stärka Sveriges ekonomi och välfärd, att de kommer att vara kulturellt berikande trots exempelvis deras ofta extremistiska former av islam, att de ska ges försteg framför svenska arbetslösa, att vi ska överföra mer makt till den euroglobalistiska kolossen i Bryssel, att globaliseringen – förstådd i Johan Norbergs skolpojksmässiga termer – är fantastisk, att vi ska sälja och/eller flytta vår industri till andra, billigare världsdelar, att våra gamla fabriker och industriområden ska förvandlas till dekadensmultikulturens politiska propagandacentraler för hela familjens (eller vad som återstår av den) söndagsutflykter, att Sverige är ekonomiskt starkt, att allt det här nämnda är framsteg, o.s.v., o.s.v.

Att mena saker som dessa är i sig ”pucko”-mässigt. Och hur bär man sig åt för att lyckas se konservatismens hopp i något eller några av de partier som gör det? Det handlar ju i princip om det gamla Komintern-Frankfurt-programmet för den västerlandets försvagning (i praktiken den västerländska civilisationens förstörelse), med en del nya tillägg.

“Hur blir man en ‘vinnare’ i globaliseringens epok?”, frågar Jan Björklund ständigt. Ja, inte är det med hans, Allliansens, eller de rödgrönas politiska program. Det vet Kina. För dem betyder globalisering något helt annat än för oss. Globaliseringen är anti-västlig.

Hela sjuklövern framstår som en alltmer kuriös samling radikala utopister som ägnar sig åt att upprätthålla en gemensam drömvärld. Dess ledamöter representerar en hel epoks döende politiska illusioner. Deras  förutsägbara, osjälvständigt konforma och provinsiella diskurs avslöjar helt enkelt en okunskap om och oförståelse av vad som sker i världen, ja om verklighetens natur.

Under den senaste partiledardebatten tog sig dessa antiintellektuella frasupprepares samsyn plötsligt uttryck i personliga hyllningstal och kramande och pussande och överlämnande av presenter över den s.k. blockgränsen. Den konservative moderaten Hans Wallmark, som jag alltsedan vi träffades i olika högersammanhang på åttiotalet funnit vara bland de mest sympatiska trots att jag inte delar hans ståndpunkter ifråga om exempelvis EU och försvaret, tyckte att det faktum att detta kunde ske så snart efter valet var ett uttryck för en fin svensk egenart, i jämförelse med andra länder i vars parlament t.o.m. slagsmål kan utbryta. Och jag håller helt med honom om att det i detta avseende uppvisar en värdefull anda i den svenska politiska kulturen. Det är rätt att betona detta.

Men just därför att denna värdefulla anda finns är det fel att låta dessa politiker förvandla riksdagen till något som kom att likna en liten klubb för inbördes beundran. För vad dessa politiker gör är att de förvandlar Sverige till ett land där just den värdefulla andan hotas. Denna anda är nämligen inte Somalias eller Afghanistans; i dessa länder är slagsmål bara ett milt uttryck för deras helt annorlunda kultur. Den lilla klubben lever i avskildhet från det omgivande samhällets verklighet, och om inte SD lyckas vända utvecklingen är det bara en tidsfråga innan denna verklighet också är riksdagens. Klubbens medlemmar borde bara ha dåligt samvete. Men Allianspartiledarnas hyllningar av de avgående Mona Sahlin och Maria Wetterstrand avslöjade djupet av en samsyn som är såväl sakligt som demokratiskt problematisk. Jag fann det vara en inte bara litet löjlig utan också arrogant manifestation av det i centrala avseenden  proto-totalitära enpartisystemet, som tilläts ta väldigt många minuter från det medborgerliga, av folket givna och betalda uppdraget. Jag tycker att det hedrar den moderate talmannen Westerberg att han visade påtagligt missnöje med spektaklet. Endast ett parti vägrade deltaga.

Men ”pucko”-faktorn handlar alltså inte bara om sjuklöverns och dess representanters åsikter. Den handlar också om de rent individuella egenskaperna hos många av dess riksdagsmän.

Det finns inget mysterium här. Sjuklövern har svaga, okvalificerade företrädare, inte bara medlemmar – antiintellektuella och allmänt inkompetenta sådana. Det har sedan länge varit välkänt. Det svenska politiska etablissemanget är ju, som jag redan berört, nästan programmatiskt lågutbildat; de verkligt högutbildade lyser för det mesta med sin frånvaro i riksdagen i jämförelse inte bara med andra viktiga samhällsområden utan också med andra länders parlament (och de få undantagen framstår oroväckande nog inte heller alltid som sådana).

Om vi tittar specifikt på Elfströms parti, KD, har det faktum att enskilda akademiska medlemmar, på stort avstånd från gräsrötterna, förtjänstfullt lyft fram den kristna humanismens och personalismens tradition ju inte kunnat avhjälpa det förhållandet att, som Jakob Söderbaum instämmande med en kommentator av en av hans texter konstaterar, det fortfarande i grunden är ”en landsbygdsproletär pingströrelse”, ett parti där “den låga bildningsnivån” är “ett jätteproblem”.

Det politikerförakt man länge talade om berodde inte minst på att politikerna var okvalificerade. I årtionden har det ju påtalats hur medlemstillströmningen till de gamla partierna minskat. Hur framför allt deras ungdomsförbund lever endast av konstgjord andning i form av det statliga ekonomiska stödet. Att partipolitiken överhuvudtaget inte lockar, och framför allt inte lockar begåvningar. Det är resultatet av dessa fakta som idag kan beskådas i riksdagsdebatterna – i synnerhet nu när SD lätt avslöjar all den idioti som den personligt, mentalt och åsiktsmässigt så intimt och hjärtligt förbundna sjuklöverns ledamöter tidigare gemensamt kunnat delvis dölja. Som Kent Ekeroth konstaterade har de alltför länge levt i en skyddad verkstad.

Det är också ganska tydligt att bland dem som faktiskt aktiverar sig i de gamla riksdagspartierna en stor del är föga mer än slappa slentriantyckare (och –tryckare) utan större övertygelse och engagemang. Ja, där finns många som överhuvudtaget inte tror på partiernas menlösa och allmer uniforma program utan bara är karriärister och opportunister. Det råkar bara vara så att det är dessa partier som finns där, som delar av systemet, givna, lättillgängliga, användbara apparater. Man går med i dem för att nå en tjänst och försörjning i administrationen ungefär som man hoppar på tunnelbanan för att ta sig från en station till en annan. Mer betyder de inte. Vad kan man vänta sig från sådana partimedlemmar?

Något sådant problem har inte SD. Om en person är medlem och aktiv i SD idag kan man normalt knappast misstänka att han eller hon saknar en ovanligt stark övertygelse och ett lika ovanligt engagemang. Andelen vanliga, förutsägbart konforma, medelmåttiga människor – vad Hans Wallmark kallat “trista samtidsmänniskor” – måste helt enkelt vara mindre i SD än i de andra partierna. Och redan detta engagemang och denna ovanlighet bidrar naturligtvis, oavsett övriga, formella kvalifikationer, i viss mån till ett slags kompetens i det politiska arbetet som motståndarna saknar.

Sverigedemokraternas partibakgrund

Ursprungligen publicerat 14/1 2011 (Politics)

Tradition & Fason för fram en del viktiga synpunkter på SDs väljare, och tar därmed upp en fråga som är angelägen i sig snarare än betydelsefull för frågan om SD är ett populistiskt parti. Visserligen handlar det lika litet som ifråga om deras av mig tidigare bemötta kritik om någon specifikt konservativ sådan, men ämnet är teoretiskt mer relevant.

Liksom tidigare gäller ju också att det blir av viss vikt att kritiken framförs av sådana som gör anspråk på att vara mer genuint konservativa även när den är densamma som liberalsocialisternas.

För Jakob Söderbaum hänger frågan om väljarna närmast samman med att SD – enligt hans mening – är ett enfrågeparti, en annan fråga som jag redan diskuterat både i sig och samband med populismfrågan. Efter att ha besvarat både populismkritiken, på ett allmänt plan, och, enfrågekritiken måste jag därför här åter kort kommentera dessa med hänsyn till de mer specifika synpunkterna på väljarna.” Ett parti som endast hålls samman av en sakfråga” kan, skriver Söderbaum, ”aldrig bredda sig och växa till en reell politisk kraft. Invandringskritiken är…en fråga som SD:s ’kärnväljare’, å ena sidan tidigare socialdemokratiska LO-medlemmar och å andra sidan högerextremister, har helt olika ambitioner för – d.v.s. i grunden oförenliga uppfattningar ifråga om. För att inte tala om hur lite dessa väljargrupper har gemensamt i andra frågor.”

Dag Elfström för fram samma synpunkter på SDs ”aktiva politiker”. Det bör här noteras att vad Söderbaum och Elfström säger om dessa utan tvekan gäller i hög grad också om väljarna, och vice versa.

Att SD är ett enfrågeparti är, skriver Elfström, ”framförallt tydligt när man granskar deras aktiva politiker. I partistyrelsen och i fullmäktigeförsamlingar runt om i landet sitter avhoppade vänsterpartister och socialdemokrater. Människor som titulerar sig som ’demokratiska socialister’ och ’nationalmensjeviker’ sitter på sverigedemokratiska fullmäktigemandat. Dessa människor samsas under samma partiflagg som avhoppade moderater och folk som helt klart står på marknadsliberal grund. Detta är endast möjligt genom invandringsfrågan, det är den frågan som enar Sverigedemokraterna, på samma sätt som priatpartiet enas kring en förändrad upphovsrättslagstiftning.”

Till skillnad från den kritik jag redan bemött menar jag att dessa sypunkter rörande den olikartade partibakgrunden hos SDs väljare och aktiva politiker pekar på en central och avgörande fråga för partiet.

Som jag redan framhållit har Söderbaum dock fel ifråga om ”högerextremismen”. Han förbiser också, till skillnad från Elfström, att SDs väljare kommer även från annat håll än S och LO. Och inte minst har han fel när han säger att denna olikartade bakgrund visar att SD är ett enfrågeparti. Det är, som har framgått av mitt förra inlägg, ett faktum att SD inte är ett enfrågeparti.

Men detta innebär inte att det inte skulle kunna förhålla sig så att partiet de facto hålls samman av vad Söderbaum korrekt betecknar som en sakfråga, invandringskritiken, även om denna sakfråga inte är partiets ”enfråga”. Det skulle också förvisso kunna vara så att väljarnas skiljaktiga bakgrunder gör att de har lite gemensamt, ja ”i grunden oförenliga uppfattningar” i de ”andra frågor” som Söderbaum här tycks medge att SD också driver. Och att partiet därför aldrig kan bredda sig (låt oss säga, i betydelsen driva de andra frågor man redan driver lika tydligt som profilfrågan eller den profilfråga som är invandringskritiken) och växa till en reell politisk kraft.

Här står SD, som ett nytt parti, alldeles oavsett det förhållandet att det ideologiskt har en historisk tradition och förankring, utan tvekan inför frågor som kräver kontinuerlig uppmärksamhet och fortsatt aktiv ideologisk bearbetning. Till det nya partiet kommer oundvikligen folk med de beskrivna divergerande bakgrunderna, och resultatet skulle verkligen kunna bli det som Tradition & Fason tror.

Huruvida det blir så eller ej är såvitt jag kan se i hög grad beroende av arten av SDs ideologiska ledarskap. Det undandrar sig ännu min bedömning om partiet kommer att tillhandahålla vad som krävs i detta avseende, men den nuvarande partiledningen tycks mig peka i rätt riktning såtillvida som dess kärna är en grupp Lundastudenter från slutet av nittiotalet – Åkesson, Söder, Jomshof och Karlsson. (Även Ekeroth studerade såvitt jag förstår senare i Lund.) De brukade p.g.a. sympati för Jörg Haider samlas på den österrikiska restauranten Rauhrackel. Utan att träffa dem – de var då okända, och jag kände knappt till SD – var även jag i Lund vid denna tid, involverad i studier av och diskussioner om klassisk humanism, svensk personlighetsidealism, konservatism och västerlandets räddning. Det var intressant att i efterhand notera vad som samtidigt ägde rum bland studenterna. Såvitt jag förstår är det inte minst detta Lundagruppens ideologiska ledarskap som möjliggjort de framgångar partiet uppvisade redan när jag, på grund av just dessa framgångar men också min frustration med M och KD, första gången uppmärksammade det för ca fem år sedan. Om Sverige och Europa – och konservatismen – ska kunna räddas, ser det för mig ut som om räddningen partipolitiskt måste ta en form (naturligtvis måste den även ta andra former än den partipolitiska) som liknar den SD och vad som mer eller mindre är dess motsvarigheter i andra länder strävar mot och signalerar som sin. Den allmänna inriktning och det ideologiska grundmönster jag beskrivit i tidigare inlägg verkar vara de rätta och nödvändiga. Men om detta också kan genomföras och lyckas är naturligtvis beroende också av andra faktorer än bara ideologin i sig.

I ett senare inlägg ska jag ta upp den allmänna frågan om SD och de intellektuella som på annat håll diskuterats den senaste tiden, och som naturligtvis är viktig för det ideologiska ledarskapet. Här ska jag bara kort antyda de hittills intagna ideologiska (i den neutrala mening som även konservativa måste använda) positioner som, med ledarskap av rätt typ och i kombination med de redan genomgångna ideologiska förändrinarna i de andra partierna, redan i sig gör att det av Tradition & Fason beskrivna resultatet på intet sätt är oundvikligt.

Om vi först ser på de f.d. S-väljarna (och LO-medlemmarna, f.d. eller ej), ser ju det politiska landskapet annorlunda ut idag än för några årtionden sedan. Det var länge sedan S var trovärdigt i försvaret för svenska arbetares intressen. Ingvar Carlsson och Göran Persson gick ju långt utöver de nödvändiga reformerna i det socialistiska betongväldet, och anpassade sig dels den till den allmänna globalismen, dels det nya EU-betongväldet. Dessa är ju inte åtskilda; det anti-europeiska EU är ett trappsteg på väg mot den totala, anti-västliga globalismen, varför man i Frankrike rättvisande talar om ”l’euromondialisme” – ett begrepp som jag föreslår bör införas också i Sverige: euroglobalismen.

Och redan Olof Palme initierade, redan på sjuttiotalet, och såvitt jag förstår mot Erlanders inrådan, den massinvandringspolitik som lett till lönedumpning och diskriminering av svenskar, och till vad jag vill kalla den principiella och av en radikal-sekulära ideologiska motiv drivna mångkulturens allmänna kaos och förfall i alla de avseenden som idag är så uppenbara, och som även, och inte minst genom SDs försorg, blivit så välkända även bland allt fler av de från dess realiteter avskilda grupperna att jag inte behöver uppehålla mig vid dem här.

Av dessa skäl har de f.d. socialdemokratiska arbetare som nu röstar på SD starka motiv att fortsätta göra det, för att verkligen göra SD till en reell politisk kraft, och för att godta den ”breddning” (låt oss säga – eftersom bredden såvitt jag kunnat se alltid funnits där – i betydelsen av den betoning av den huvudsakliga, positiva visionen med dess implikationer för alla politikens frågor) som är en förutsättning för detta. Många svenska arbetare, liksom naturligtvis arbetare i alla jämförbara västländer, är ju ofta distinkt värde- och moralkonservativa, och naturliga motståndare till Ss kulturradikala excesser åtminstone alltifrån nymarxismens, 68ornas och postmodernismens tid. Det nationella intresset blir ofta på ett självklart deras i den principiella multikulturalismens helt nya situation. Det är svårt att se att de skulle ha några större svårigheter att anamma det helhetligaprogram som SD länge haft, och därmed komma överens med väljare av annan bakgrund som också gör det. Söderbaum säger å ena sidan att partiet hålls ihop av invandringskritiken, å den andra att det inte ens hålls ihop av den, eftersom de f.d. S-väljarna och ”högerextremisterna” har ”helt olika ambitioner för”, ”i grunden oförenliga uppfattningar ifråga om” också den. Det är svårt att förstå vad han menar här.

Det är det också ifråga om ”högerextremisterna”, d.v.s. de i förhållande till den verkliga extrema högern vänsterradikala nationalister Söderbaum i verkligheten måste avse, och anser hör till SDs kärnväljare. Finns sådana verkligen kvar bland SDs kärnväljare? Hur många är de i så fall? Håller de sig inte till sina egna extrema partier?

Bland SDs väljare och aktiva politiker finns naturligtvis inte bara personer med bakgrund i andra riksdagspartier, utan också sådana som alltid funnits bara i SD, som gått direkt till SD, eller som kommit från andra nationella partier och organisationer. Men vare sig högerradikala nationalister, vänsterradikala nationalister, eller rasismradikala nationalister i mitten är såvitt jag kan se överhuvudtaget förekommande i SD. Jag kan naturligtvis p.g.a. bristande förtrogenhet med partiet ha fel, men jag är inte säker på att Tradition & Fasons förtrogenhet är större.

Det är i stället den fråga Elfström tar upp i samband med sin diskussion av de partiaktiva, nämligen förenligheten av de f.d. S-väljarna och de f.d. M-väljare som Söderbaum inte nämner, som är den relevanta i denna diskussion om partibakgrunderna. Det är här som brist på gemensamheter i de ”andra frågorna” verkligen kunde föreligga, och hindra breddning och därmed växt till reell politisk kraft. Att väljare går från M till SD uppmärksammas naturligtvis inte lika mycket när M går framåt, men det är likafullt ett faktum; Ms uppgång, som ju motsvarar S och de övriga Allianspartiernas nedgång, skulle varit än större om de kvarhållit dem.

Men även här är åsiktsdivergensen överdriven av det enkla skälet att M genomgått politiska förändringar som inte är mindre spektakulärt radikala än Ss, och som gör det fullständigt naturligt, ja oundvikligt, att också bland deras väljare finns sådana som går till SD. Dessa f.d. M-väljare har lika starka motiv som de f.d. S-väljarna att fortsätta rösta på SD och göra SD till en reell politisk kraft, att godta den för detta nödvändiga breddningen (i min ovan preciserade mening), och att således konvergera med de f.d. S-väljarna i godtagandet av SDs helhetliga program. Delvis är Ms förändringar också desamma som Ss. Det är inte bara så att hela värde- och kulturkonservatismen ju är utkastad från M, och att det sociala i M inte längre är socialkonservativt utan liberalsocialistiskt. Det är också så att M precis som S sålt ut stora delar av Sverige och i vissa avseenden nästan s.a.s. lagt ned Sverige. Vad har dagens EU och globaliseringen att göra med någonting överhuvudtaget som M eller den gamla högern någonsin stått för? De handlar ju inte ens om marknadsfrihet eller ekonomisk och teknisk utveckling. För att inte tala om frihet.

SD erbjuder helt enkelt åtminstone potentiellt ett alternativ som s.a.s. “ersätter” och “onödiggör” både S och M och tillåter båda partiernas gamla väljare att förenas. De gamla S-väljarna har lika stor anledning att rösta på SD därför att de är f.d. S-väljare som de f.d. M-väljarna har anledning att göra det därför att de är f.d. M-väljare. Men förutsättningen för konvergensen och syntesen är naturligtvis den egna, unika, helhetliga, positiva visionen, det distinkta, egna allsidiga programmet, och att detta kraftfullt betonas, förklaras och tillämpas. Det är genom detta som de eventuella problemen med väljarnas olika bakgrunder kan övervinnas, och dessa grupper slutligen kan förenas och sammansmälta. Som jag tidigare argumenterat, delvis med hjälp av historiska referenser, är det inte någon ytlig och inkoherent ”populistisk mix” vi här står inför. Är det verkligen så att gamla socialdemokrater och moderater som går över till SD gör det bara för den negativa invandringskritikens skull, och i övrigt fortsätter tro bara på de gamla S- och M-programmen? Kan det inte vara så att grupperna i stället förenas i tron på SDs eget, från såväl Ss som Ss skilda positiva program för att låta Sverige förbli Sverige, för värde-, kultur- och socialkonservatismen, för delar av välfärdsstaten? Jag tror att det är så.

Märkligt nog anser Söderbaum, samtidigt som han kommer med den här diskuterade kritiken av SD, att den politiska höger-vänster-skalan ”totalt förlegad”. Det är oerhört anmärkningsvärt. Det innebär ju att hela kritiken upphävs. Om höger-vänsterskalan är totalt förlegad måste det ju finnas alla möjliga skäl för f.d. M- och S-väljare att förenas i ett nytt parti som transcenderar denna gamla skala, och inga skäl alls mot det.

Och vad vi ser är ju också att SD redan är inte bara ett brett pati, utan t.o.m. en reell politisk kraft.

Jag menar dock att harmoniseringen av de olika väljargrupperna i ett nytt ideologiskt sammanhang oundvikligen måste vara resultatet av en process, och denna process kan inte bara vara långsam, utan också i värsta fall misslyckas. Vi rör oss här på ett centralt område, vi har att göra med en stor, djup och avgörande fråga. Vad Söderbaum och Elfström påpekar om partibakgrunden innebär inte att denna är ett oöverstigligt hinder eller att SD är ett populistiskt enfrågeparti. Men det är viktigt i sig – långt viktigare än kritiken rörande den föregivna rasismen, det tvivelaktiga förflutna, och partiets populism och enfråge- och missnöjeskaraktär.

Och frågan omfattar mer än det Söderbaum och Elfström tar upp. Utan tvekan kommer redan många väljare också från KD, ja en del även från de återstående gamla riksdagspartierna, FP, C, MP och V.

Även för dem som tvivlar på SDs utsikter att lyckas med processen av konvergens och harmonisering i ljuset av sin egen distinkta ideologi, borde det stå klart att de gamla riksdagspartierna för närvarande inte erbjuder något hopp. De kan förvisso komma att ändra sig i en framtid. Men som jag skrivit tidigare krävs för detta en utifrån kommande impuls. Är det inte uppenbart att de saknar egen kraft för sådan förändring? De driver ju i total konform hjälplöshet med den politisk-korrekta strömmen, och drar Sverige med sig i fördärvet.

Är Sverigedemokraterna ett missnöjesparti?

Ursprungligen publicerat 12/1 2011 (Politics)

Som vi sett hävdar Tradition & Fason inte bara att SD är ett populistiskt enfrågeparti utan också att det är ett populistiskt missnöjesparti, ett parti som samlar missnöjesväljare. Någon längre diskussion är knappast nödvändig för att bemöta denna kritik. Men jag ska säga det lilla som bör sägas.

Begreppet missnöjesparti definieras av Nationalencyklopedin som ett “politiskt parti vars program huvudsakligen utgörs av kritik och missnöjesyttringar mot det etablerade politiska systemet, ofta utgående från populära krav, t.ex. minskat skattetryck eller minskad invandring. Jämför populism”, och i Wikipedia som “ett politiskt parti vars huvudsakliga verksamhet består i att uttrycka sitt missnöje över hur politiken bedrivs. Ofta saknas en uppbygglig modell för hur saker och ting skulle fungera istället, jämför populistiskt parti. Exempel på partier som utpekats som missnöjespartier är Fremskridtspartiet i Danmark och Ny demokrati i Sverige, ett parti som satt i riksdagen 1991-1994.” Alla oppositionspartier uttrycker självklart missnöje över hur politiken bedrivs och samlar självklart ”missnöjesväljare”. Givetvis uttrycker SD missnöje över hur politiken bedrivs. Naturligtvis samlar det ”missnöjesväljare”. Det finns inte minst idag all anledning att vara missnöjd med hur politiken bedrivs och att samlas i ett parti som uttrycker detta missnöje.

Det kan ju inte heller finnas någon tvekan om att också Tradition & Fasons Daniel Bergström och Per Lagerqvist måste vara missnöjda. De är ju konservativa. Skulle de kunna se Fredrik Reinfeldts Nya Moderater som det framtida ”stora konservativa partiet”? Eller Göran Hägglunds Kristdemokrater?

Knappast. Det kan därför inte vara missnöjet i sig de vänder sig mot hos SD. I stället måste det vara att de anser partiet motsvara den del av definitionen enligt vilken missnöjesyttringarna är det huvudsakliga programmet och verksamheten.

Men lika uppenbart som att uttryckandet av missnöje idag är en självklar nödvändighet, en oundviklighet, inte minst för konservativa, är att sådan negativ kritik mot det politiska systemet, invandringspolitiken, mångkulturen och annat inte är SDs huvudsakliga program eller verksamhet. Det är signifikativt att SD inte nämns som exempel i de citerade definitionerna. Jag har redan citerat Niklas Orrenius insiktsfulla och flera gånger upprepade formuleringar om att invandringskritiken inte är det primära för partiet, och själv med viss precision vidareutvecklat hans beskrivning av vad som i själva verket är det huvudsakliga, nämligen 1) den positiva nationella visionen om bevarandet av Sverige som svenskt, att låta Sverige förbli Sverige, 2) värde-, kultur- och socialkonservatismen, och 3) det partiella försvaret för välfärdsstaten – med allt vad dessa tre grundpelare implicerar för alla politikområden.

SD är, som Orrenius betonar, inte som Ny Demokrati. Det är heller inte som det gamla danska Fremskridtspartiet. Det är inte ett populistiskt parti i den mening motståndarna avser, det är inte ett enfrågeparti, och det är inte ett missnöjesparti.

Den negativa kritiken och uttrycket av missnöje är endast en underordnad om än självklart nödvändig del av den politik som bygger på de nämnda positiva grunderna och har dem som sitt huvudsakliga innehåll.

Beskrivningen av SD som ett missnöjesparti är, för att använda Bergströms ord om vad han felaktigt anser vara SDs populistiska förklaringsmodell, förenklad, grund och missvisande. Såtillvida skulle den därför kunna beskrivas som just – populistisk. Men vad det är fråga om är, liksom när det gäller anklagelserna rörande populism och enfrågepartism, snarare endast ett oreflekterat övertagande av liberalsocialismens polemiska, politisk-retoriska strategi, och av dess märkliga, illusoriska självbild enligt vilken den själv och dess partier inte är populistiska.

Och detta är ett övertagande som i sig, men också, och inte minst, med hänsyn till vad som måste vara dess bakomliggande partipolitiska motiv, framstår som problematiskt ur just det konservativa perspektiv Tradition & Fason gör anspråk på att företräda. Som konservativa kan de ju omöjligen ha förbisett vad som är SDs positiva vision. Jag måste åter undra om Bergström, Lagerqvist och de andra vet saker om konservatismen inom M och KD som jag inte vet?

Nu är det emellertid slutligen dags, i nästa inlägg, att gå över till de punkter där det ser ut som om Tradition & Fasons kritik delvis verkligen träffar rätt, eller åtminstone pekar på för SD helt centrala och avgörande frågor.

Grundlagsändringarna och EU

Ursprungligen publicerat 26/11 2010 (Politics)

I en replik till Åkessons och Ekeroths debattartikel i SvD den 19:e november, ‘Lagändring försvårar EU-utträde’, skrev Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt och Mia Sydow Mölleby att “I riksdagens EU-nämnd sitter partiet [Sverigedemokraterna] för det mesta tyst utan att kritisera regeringen när de vill ge EU mer makt på olika områden. Att sitta tyst är i EU-nämnden detsamma som att ge regeringen sitt stöd…Regeringen bygger i dag sin politik där EU ges mer makt över oss på SD:s passiva stöd. Det gäller även nu när regeringen föreslår att EU:s fördrag ska ändras så att unionen ska ges mer makt över vår finanspolitik inklusive möjligheten att bestraffa oss ekonomiskt om vi inte skär ner som EU kräver. Det är till skillnad från grundlagsändringen en verklig maktöverföring till EU…Men när statsministern rapporterade från Europeiska rådet om denna nya föreslagna fördragsändring som han stöder orkade inte ens SD närvara på mötet.”

Tyvärr bemötte Åkesson och Ekeroth inte detta i sitt svar den 23:e. Ekeroths svar i riksdagen och mitt argument i mitt inlägg om riksdagsdebatten kan tillsammans utgöra en tillräcklig förklaring, men det råder fortfarande oklarhet på denna centrala punkt.

Sjöstedt och Sydow Mölleby skriver också att inskrivningen av EU-medlemskapet i grundlagen ”i sig inte överför någon makt till EU och inte heller påverkar frågan om vi ska vara medlemmar i framtiden eller ej. Det är ett politiskt val medan grundlagsändringar är en följd av det politiska valet.”

De går här inte lika långt som Sjöstedt senare gjorde i riksdagen, där han explicit förklarade att inskrivningen inte försvårar ett utträde. Men uppenbarligen var detta vad de menade.

Denna kritik bemötte däremot Åkesson och Ekeroth i sitt svar i SvD (som också är ett svar till Moderaterna Per Bills och Gustav Blix’ replik, vilken dock inte berörde frågan om innebörden för utträdet): ”Redan innan EU-inträdet 1995”, skriver de, ”gjordes en utredning om hur EU skulle påverka våra grundlagar, SOU 1993:14, och där sades att det ’borde undvikas att ett medlemskap och dess konsekvenser gavs grundlagsskydd redan i samband med ett svenskt tillträde’. Varför? Jo, för att ’man kunde inte utesluta möjligheten att gemenskaperna i en avlägsen framtid utvecklades på ett sådant sätt att Sverige fann anledning att dra sig ur ett samarbete’.”

Utredningen talar entydigt för Sverigedemokraternas ståndpunkt och mot Vänsterpartiets.

Jag vill tillägga att jag finner Sjöstedts och Sydow Möllebys formulering om det politiska valet och dess följd anmärkningsvärd.

En grundlagsändring är ett politiskt val. Men det är inte en följd av andra politiska val – i betydelsen politiska beslut fattade av riksdagen – som är grundlagsstridiga. Grundlagarnas funktion är inte att i efterhand registrera sådana val, utan tvärtom bl.a. just att i förhand sätta gränser så att vissa politiska val blir omöjliga. Om riksdagen vill göra ett politiskt val – i betydelsen fatta ett politiskt beslut – som bryter mot grundlagarna, måste den först göra det politiska valet att ändra grundlagarna så att det första valet blir möjligt. Detta gör det svårare att göra det första valet, och det är det som är meningen.



Recent Comments

axelwkarlsson on Donaustraße, Ingolstadt
Sverige Först on Enhetslinjens förlust
Jan Olof Bengtsson on The Significance of Franklin…
AS on The Significance of Franklin…
Bas on The Significance of Franklin…
Bas on The Significance of Franklin…
Jan Olof Bengtsson on Salvini, SD och EU-reformismen…
Jan Olof Bengtsson on 10 år
RB on 10 år
Jan Olof Bengtsson on 10 år
axelwkarlsson on 10 år
Jan Olof Bengtsson on 10 år
sui generis on 10 år
Victor on 10 år
Jan Olof Bengtsson on Moderat omprövning
All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi