Det finns förstås oklarheter och tolkningsproblem ifråga om Burke. De hänger dels samman med att han i hög grad helt enkelt övergick från att ha varit en typisk men teoretiskt ledande whigliberal till att bli en litet mindre typisk sådan, nämligen vad som senare kom att kallas en konservativ. De som tror att Burkes verk är en helt enhetlig helhet från början till slut och vill finna den sena konservatismen i hans tidiga skrifter och tal får naturligtvis vissa problem. Samtidigt finns på många punkter en kontinuitet, och detta får anses vara det mer väsentliga.
Den konservatism Burke försvarade var en s.k. frihetlig konservatism som värnade whigtraditionens väsentliga historiska landvinningar. Burke var en försvarare av den borgerliga revolutionen, som definierade den typiska, egenartade brittiska versionen av detta försvar. Genom inte minst Kirk blev denna version central i den amerikanska efterkrigskonservatismen. Revolutionen framställdes helt enkelt som något annat än en revolution. Det borgerliga och kapitalistiska samhällets framväxt kom att ses som förenligt med de väsentliga i förmoderna, feodala traditioner.
Svårigheterna i Burkeförståelsen hänger också samman med de allmänna begreppsförskjutningar, vagheter och nytolkningar som präglade den komplexa och aldrig entydiga övergången från upplysning till romantik. Begrepp ur det förmoderna arvet, den klassiska och kristna traditionen, fick kontinuerligt nya innebörder, samtidigt som nya begrepp kunde användas inte bara för att uttrycka nya och radikala åskådningar utan också i försvaret av gamla.
Till stor del beror oklarheterna och tolkningsproblemen slutligen också på att Burke i första hand var en praktiskt sinnad politiker och retoriker, inte filosof i mer begränsad och rigorös mening. I ett sammanhang kan han betona värdet av det historiskt unika i åtminstone skenbart relativistisk anda, i ett annat insistera på existensen av en allmän, bindande, objektiv andlig och moralisk ordning. Eller så kan han plötsligt liksom huvudmotståndarna bland upplysningsphilosopherna börja tala om samhällsfördraget, även om innebörden av hans egen variant av just detta kanske tydligt framgår och väl inte hör till det som erbjuder de större tolkningsproblemen.
Den nyligen bortgångne Peter J. Stanlis var en av de ledande Burkeforskarna. [Jag hade nöjet att ta hand om honom vid hans Sverigebesök någon gång under andra hälften av åttiotalet, bland annat i form av arrangemang av föredrag på Juridicum och litteraturvetenskapliga institutionen i Uppsala. Det var, tror jag, Carl Johan Ljungberg – som jag ofta har anledning att återkomma till i denna blogg – som bjudit in honom och delegerat omhändertagandet till mig. Stanlis hade varit vän till poeten Robert Frost och var kännare av dennes verk – föreläsningen på litteraturvetenskapliga institutionen, en succé där en av åhörarna rördes nästan till tårar, handlade om Frost, ej Burke. Han var också nära vän med Russell Kirk. Hans konversation vid ett flertal luncher och middagar var givande. Senare träffade jag honom åter på ett kollokvium om Irving Babbitt i Savannah, Georgia, organiserat av Liberty Fund och Ryn, som han värdigt ledde som både högt respekterad doyen i den amerikanska konservativa intellektuella rörelsen och som inte minst av de litteraturhistoriker som deltog lika respekterad humanist.] Han hävdar att Burkes politiska filosofi är “thoroughly consistent, yet almost wholly unsystematic”. [Edmund Burke and the Natural Law (1954 (1986)), 124.] Det första påståendet framstår som överdrivet: insikten om arten av Burkes förståelse av naturrätten tycks leda Stanlis både till ett mått av förringande av skillnaderna mellan hans tidiga whigliberalism och sena konservatism, och ett fördöljande av motsägelserna i den ändå båda omfattande helhetliga, borgerligt-feodala åskådningen. Å andra sidan är Stanlis betoning av konsekvensen kanske begriplig som reaktion mot den motsatta ytterligheten. Och i någon mening är det väl riktigt att Burkes “political genius was essentially eclectic, and consisted of an extraordinary ability to comprehend the complex relationships between basic political principles and the materials furnished by practical social affairs”. [Ibid.]
Stanlis bidrag till Burkeforskningen var hans tolkning av Burkes förståelse av naturrätten eller “the natural law”. Han ville förändra bilden av Burke som en förelöpare till den historicism som utvecklades i relativistisk riktning, och framställde honom i stället som en anhängare av vad som kan kallas den klassiska naturrätten, sådan denna var förenlig med – och förvisso även av äldre engelska rättslärde hade förklarats vara förenlig med – den klassisk-kristna naturrättstraditionen eller uppfattningen av den naturliga lagen, den med rätten nödvändigt förbundna objektiva moraliska ordningen.
Tillsammans med, ja i förening med den potentiella vidare och djupare förnuftsuppfattning som återfinns hos Burke är detta förvisso en motvikt mot den relativistiska tolkningen och utvecklingen av hans historicism. Som den värdecentrerade historicismen delvis i idealismens efterföljd visat och vidareutvecklat, är det just spänningen mellan de skenbart motsatta betoningarna av det historiskt unika och det universellt giltiga som är ingången till den djupare värdefilosofiska förståelsen. Men dessa punkter förblir för de flesta Burkeläsare begripligt nog oklara och mångtydiga, och förtjänar därför att ytterligare analyseras.
I vad gäller Burkes formulering om fördragsläran så är denna naturligtvis vitt skild från hans samtids naturrättstänkande. Den är tvärtom ett tydligt exempel på hur hans historicism, i likhet med den senare tyska i vissa av de former som undgår relativismen, förenas med en andligt-moralisk grundsyn härledd ur den klassisk-kristna föreställningsvärlden. “The great primeval contract of eternal society”, som Burke kallar det, är identiskt med själarnas gemensamma delaktighet i en högre försynens ordning, som binder samman de levande med de döda såväl som med de ännu ej födda.
Denna uppfattning leder oss in på frågan om vad som är den klassisk-kristna naturrättens grund, vad som uppbär en objektiv moralisk ordning. Detta är en av de punkter där jag menar att det är både möjligt och önskvärt att på visst sätt gå utöver den värdecentrerade historicismen. Ja, i själva verket föreligger ett behov av att titta närmare på hela den ofta ytterst oklara och komplexa västerländska naturrättsliga traditionen och dess historiska ursprung, dess innebörd och dess förvandlingar. Inte heller i dess klassiska och skolastisk-kristna form är den oproblematisk.
In this dazzling conjunction of subject and author, the great English novelist Aldous Huxley, the “wholly civilized man”, is brought wholly alive in a magnificent full-scale biography by the brilliant English novelist Sybille Bedford, an intimate friend of the Huxleys through four decades. With a pointillistic richness of moment, place, and talk, she re-creates not only the private Huxley and the literary Huxley but the entire intellectual and social era to which he was central. Drawing on his letters and diaries, the memories of his intimates, and her own sharp and sensitive comprehension of Huxley’s writings, Mrs Bedford has written a masterful biography. Huxley becomes a living, deeply attractive presence, while his great contemporaries flash through these pages in memorable and moving encounters. Aldous Huxley is a major work on a major figure in the literary and intellectual history of the twentieth century.
In the span of less than a generation, university humanities departments have experienced an almost unbelievable reversal of attitudes, now attacking and undermining what had previously been considered best and most worthy in the Western tradition. John M. Ellis here scrutinizes the new regime in humanistic studies. He offers a careful, intelligent analysis that exposes the weaknesses of notions that are fashionable in humanities today. In a clear voice, with forceful logic, he speaks out against the orthodoxy that has installed race, gender, and class perspectives at the center of college humanities curricula.
Jan Olof Bengtsson 
