Live 1982. From their album Deceptive Bends (1977).
10cc var ett något märkligt fenomen på 70-talet, men ett tidstypiskt sådant. Förutom “art rock” finns utan tvekan också något sådant som “art pop” och t.o.m. “progressive pop”, och det är dessa två senare kategorier som utgör det intressanta hos dem. De tillhör de många som ibland tangerar progressive rock och därför, med min generösa definition, här ibland räknas till denna kategori, trots att mycket hos dem går över gränsen till det rent olyssningsbart triviala (det är viktigt att förstå att allt trivialt inte är dåligt, även om mycket är det; konst kan vara kvalitativt högstående fastän den är trivial – kriterierna är andra; men detta är ett alltför komplext ämne att gå in på här).
Bl.a. finns många avancerade vokala och instrumentella arrangemang (där i synnerhet de förra liknar tidiga Queens) och sofistikerade och framför allt reflektivt-humoristiska knorrar även i det enklare materialet. De starkaste av dessa, av vilka de flesta också är mer tematiskt seriösa på ett sätt som kontrasterar mot allt det medvetet och avsiktligt, ja genomtänkt lättviktiga (själva namnet 10cc tillhör denna avdelning), äger ett visst bestående värde med sin omisskännliga stil.
Och det förklarar varför de kommit att klaga något över att de idag så sällan nämns i samband med utvecklingen av prog eller ens “art rock”, och man kan verkligen utan större svårighet tänka sig vad de skulle ha kunnat prestera, vad de ägde förutsättningar i form av personliga kvalifikationer för att prestera, om de inte varit så fatalt bundna till rocken och popen och deras industri och marknad. Eric Stewart har själv avslöjat hur han ville vara Pink Floyd, men inte kunde, eftersom de satt fast i den korta-pop-hits-fållan. Sök på “10cc” på Prog för alla deras artiklar om dem.
Jan Olof Bengtsson 
🤜🎶