Archive for the 'Language' Category

Utan like

Allt oftare hör man idag folk säga “utan dess like” i stället för “utan like”. Vad beror det på? “Dess” är ett fullständigt onödigt, klumpigt tillägg. Även i skrift har det blivit vanligt – se exempelvis här i SvD, här på SvT, här i GP.

Man talar om något, som inget annat är likt, eller som har en egenskap eller en kvalitet eller kvantitet av en egenskap som inget annat har. Tidigare brukade man då, såvitt jag minns, säga, för att ta ett exempel: “Valand på Surbrunnsgatan var ett 50-talskonditori utan like”, eller, syftande på detta 50-talskonditori, “det var utan like”.

Det fanns ingen som helst risk att detta kunde missförstås, så att någon kunde tro att konditoriet var utan något annats like. Det är rentav mycket svårt att förstå vad något sådant skulle betyda. “Valand på Surbrunnsgatan var ett 50-talskonditori utan Konditori Kungstornets like”?

Det kan därför inte vara anledningen till att “dess” nu läggs till: “Valand på Surbrunnsgatan var ett 50-talskonditori utan dess like”, “det var utan dess like”.

Om någon obegripligen skulle inbilla sig att “Valand på Surbrunnsgatan var ett 50-talskonditori utan like” kunde missförstås, är det nu inskjutna possessiva pronomen, “dess”, ändå inte på något sätt förtydligande, eftersom även det i så fall skulle kunna syfta på detta andra, Konditori Kungstornet, som skulle ha en like som Valand är utan.

Det tillagda “dess” kan givetvis endast syfta på Valand, på Surbrunnsgatan. Dess innebörd är därför bara en helt meningslös upprepning, med betydelsen “Valand på Surbrunnsgatan var ett 50-talskonditori utan Valand på Surbrunnsgatans like”.

Obegripligheten i detta nya språkbruk minskas inte av att konstruktionen saknas åtminstone i de motsvarigheter i andra europeiska språk som jag kommer på: “ohnegleichen”, “sans pareil” eller “sans égal”, “without equal”. De motsvarar helt det tidigare svenska “utan like”.

Euro

Delvis var väl avsikten god: ett namn som skulle vara lika på alla språken och som sådant lätt upptas i dem. Men av andra skäl är det ändå ett anmärkningsvärt dåligt namn för den gemensamma europeiska valutan. Ett namn som bara bekräftar det mediokert och fantasilöst rationalistiska, det abstrakta, ohistoriska och artificiella inte bara i detta projekt i sig, utan i hög grad i hela EU.

Euro. Man tänker sig lätt hur globalkapitalet skulle kunna önska sig även en amero, en asio, en afro, och naturligtvis, så snart som möjligt: en globo. Dessutom drar det ned namnet på vår kontinent till ekonomins principiellt begränsade nivå, och mer specifikt dagens allt grövre och lägre version av denna nivå, givet arten av den ekonomiska ordning som euron och EU är avsedda att tjäna.

Europrojektet och eurozonen är alltså problematiska i sig själva, och problemen är av liknande slag som hela EU:s. Men om man nödvändigtvis skulle ha en gemensam europeisk valuta, borde den åtminstone ha givits ett traditionellt, historiskt namn för valutor, inte namnet på vår världsdel. För syftet att namnet skall vara för alla lika och lättintegrerat i respektive språk är euro i själva verket helt onödigt.

Ett utmärkt namn hade varit krona. Det förekommer mig veterligen i visserligen varierad men ändå ytterst likartad och mycket lätt igenkännlig form i samtliga europeiska språk, det har använts som namn på nationella valutor i flera europeiska länder, och det har en stark historisk förankring som just sådant namn. Ett annat som vore ganska bra och av liknande skäl är florin, som visserligen har ett tydligt lokalt ursprung men samtidigt är så gammalt att det snarare än detta hänför sig till en i mycket gemensam medeltid.

Hursomhelst är det litet ovärdigt Europa och Europas historia att ha en valuta som heter euro, i stället för något som har med just valuta att göra. Men än värre blir det när man i Sverige uttalar euro på engelska. Vad man kan göra med namnet euro är ju att åtminstone uttala det med de olika nationella språkens variation, hur liten den än oftast måste bli – på samma sätt som sedlarnas utseende kan varieras i de olika länderna. Diftongen “eu” i euro ska på svenska givetvis uttalas på samma sätt som i Europa. Men så sker inte alltid. Alltför ofta uttalas det i stället på ett sätt som ytterligare förstärker alla de trista konnotationer som redan namnet som sådant, som namn på en valuta, äger. Ja, det vanliga engelska uttalet lägger till en dimension av euron, eller snarare av EU, som det atlanticistiska projekt, i problematisk mening, som det faktiskt i mycket varit.

Orsaken är förstås just den ovanligt långtgående svenska allmänkulturella amerikaniseringen. I Frankrike och Tyskland uttalar man självklart euro enbart på franska respektive tyska.

Till det engelska uttalet kommer också den vanliga icke-svenska, om än inte exklusivt engelska utan även franska och spanska, pluralformen: euros. Denna form gör ordet direkt till ett lånord, på just det sätt som inte var meningen. Dessutom saknar den bestämd form på svenska, eftersom vi inte, som de andra språk som använder den, har bestämd artikel.

Den korrekta svenska pluralform man försökt etablera är dock samma som singularformen, d.v.s. vi anses inte skola ha någon särskild pluralform. Men trots att svenska språkanvändare är vana vid detta i fallen pund och dollar, verkar det inte kännas helt naturligt. Och den enda bestämda form som erbjuds blir då eurona, med en ändelse “-a” för bestämd form som fortfarande ofta inte låter så bra och tidigare ibland brukade undvikas i svenskan direkt efter en pluralform på n: ordet bon blev “boen” i stället för “bona”, bin blev “bien” i stället för “bina”, exempelvis i översättningen av Alexandra Kollontays bok Arbetsbiens kärlek. Men detta passar verkligen inte för euro (“euroen”), som ju enligt Språkrådet alltså inte ska sluta på n i plural, och man således skjuter in ett n enbart för den bestämda formen – det n som i denna form vanligen läggs till pluralformer som slutar på -er, -ar eller -or – för att för den kunna använda detta a, på liknande sätt som man skjuter in ett n i pluralformer som slutar på -are, där man dock samtidigt tar bort singularformens avslutande e (“lärarna”).

Åtminstone alla ord jag kommer på som slutar på o med en bestämd pluralform med -na har till skillnad från det föreslagna euro en obestämd pluralform som slutar på n. Språkrådet tänker givetvis på hur vi använder pund och dollar på svenska, och för den delen ord som kilo och hekto som liksom euro slutar på o och har -na i den bestämda pluralformen, och som vi använder för bestämda kvantiteter som helheter: “10 kilo” i stället för “10 kilon”. Men till skillnad från det föreslagna euro har kilo dock också, med något annorlunda betydelse, denna senare, alternativa obestämda pluralform slutande på n.

Tyvärr tycks emellertid inte heller den form jag brukar använda och föreslå, euroer, i bestämd form euroerna, med, förslagsvis men inte nödvändigtvis, betoningen på o:et uttalat som å, helt lätt att ta till sig, trots att den ligger nära kronor och kronorna och följer ett vanligt mönster, även om ord med pluralform på -er (och -ar och -or) efter singularformer som slutar på vokal till skillnad från euro även i dessa former brukar ha betoningen på denna sista stavelse (depåer, kaféer, frierier).

Att dessa former känns ovana bidrar säkert till att många i stället använder formen euros. Men det kan möjligen vara så att denna användning i sin tur bidrar till det engelska uttalet av hela ordet. Även därför borde man, samtidigt som man konsekvent använder ett logiskt svenskt uttal av såväl singular- som pluralformen, också insistera på en distinkt svensk pluralform, som överensstämmer med detta uttal. “Euron” – i analogi med “kilon” – och “euroer” är då de enda möjliga. Men den förra får det att låta just som en viktenhet och inte en valuta, och är dessutom på vilseledande sätt identisk med den bestämda singularformen. Den senare har också fördelen av en bestämd form som är betydligt bättre än den senares av de officiella språkrådgivarna för närvarande rekommenderade, av de skäl som gjorde att man förr som sagt stundom undvek denna senare. Danskan använder föredömligt nog de former jag föreslår, euroer och euroerne.

Även Italien har dock antagit den med singularformen identiska pluralformen, under det att tyskarna faktiskt använder både den och vad som även i tyskan uteslutande är lånordspluraländelsen på s – den förra när ordet används om bestämda kvantiteter som helheter (som “10 kilo” eller “10 pund”), det senare när man talar om flera enskilda enheter (mynt, kanske). “Euros” är dock en mer rimlig form i tyskan än i svenskan, eftersom tyskan i likhet med engelskan, franskan och spanskan kan skapa en bestämd form genom sin bestämda artikel – vi kan varken säga “eurosna” eller “eurosarna”. Denna artikel gör också att euro som pluralform får en bättre bestämd form i både tyskan och italienskan än i svenskan.

För egen del kommer jag nog fortsätta säga euroer och euroerna – tills, i en framtid, i samband med EU:s grundliga reformering, denna valuta avskaffas, eller åtminstone, förhoppningsvis som del av ett nytt ekonomiskt system, byter namn.

Svexit

Alldeles oavsett vad vi i sak tycker i frågan om ett svenskt EU-utträde – borde ordet inte stavas så, med enkelt “v”, och inte med dubbel-v? Det finns knappast något självklart svar på den frågan. Å ena sidan används “exit” i de moderna språken såvitt jag vet endast – både som substantiv och verb – i engelskan (och i latin finns det bara som verbform, närmare bestämt tredje person singularis presens indikativ aktivum av “exire”; substantivet är “exitus”), varför alla sammanställningar med det kan räknas som anglicismer. Det är naturligt att man helt enkelt följer engelskan, engelskans “Brexit”, när man skriver “Swexit” med dubbel-v – att man då helt enkelt använder engelska även för det förled i sammanställningen som betecknar Sverige.

Håll i er nu, det här blir ett verkligt spetsfundigt språkinlägg. Den skillnad som ligger i att Sverige heter “Sweden” på engelska minskar av att bara de tre första bokstäverna används i denna kombination, och att likheten i dessa mellan det svenska och engelska namnet är så stor. Än mindre problematiska blir anglicismerna förstås i fallen “Frexit“, “Itexit” (även “Italexit“), “Portugexit“, “Maltexit“, “Nexit“, “Bexit“, “Romexit“, “Polexit” – även om alla inte låter lika bra – där ländernas namn på deras egna språk och engelska inte skiljer sig med avseende på de i de anglicistiska sammanställningarna ingående bokstäverna. “Slovexit” blir dock tvetydigt”. “Latvexit” och “E(e)stexit” har jag inte hittat, vilket väl torde vara signifikativt, men de skulle höra till denna grupp. I det sistnämnda fallet är skillnaden minimal gentemot början på det engelska namnet, liksom i fallen “Cyprexit” och “Bulgexit“. “Luxexit” tycks mycket ovanligt, vilket väl också är signifikativt, om än av andra skäl.

Mer problematiskt blir det väl däremot i länder vars namn på deras egna språk är så skilda från deras engelska namn att skillnaden mycket tydligt återfinns i de initiala bokstäverna. Där blir det inte lika naturligt med den helhetliga sammanställningen som anglicism eller helt enkelt som bara ett engelskt ord, där en del av det engelska namnet på landet i fråga används som sammanställningens första led. Eller snarare, det blir naturligt bara i även i övrigt engelskspråkiga sammanhang. I sådana har förvisso exempelvis “Grexit” och “Spexit” förekomit. De är rimliga anglicismer. Men är det naturligt för greker och spanjorer att själva använda dem när de talar och skriver sina egna språk – lika naturligt som för fransmän att använda “Frexit”, o.s.v. och även för svenskar att använda “Swexit”? Har “Hellexit” och “Espexit” förekommit? Jag hittar dem inte. “Finexit“/”Suomexit” och kanske ibland också “Irexit“/”Eirexit” är andra fall där denna fråga uppkommer. Ett annat exempel är “Czexit“, som, antar jag (men här går en gräns för min förmåga till språklig bedömning), kunde bli “Českexit”. Hit hör även ytterligare ett som det troligen är signifikativt att jag inte hittat, “Lithexit”/”Lietexit” (?), liksom “Croexit” (där jag inte ens vågar gissa vad det skulle heta med ett kroatiskt förled).

Huexit” låter verkligen inte bra, men det gör inte heller “Magyexit“. Något klumpig är också anglicismen “Gerexit“. Men tyskarna har faktiskt skapat det ord som motsvarar “Svexit” med enkelt “v” o.s.v., nämligen “Dexit“. Och så har även danskarna gjort: deras “Daxit” är också desto mer nödvändig eftersom “Dexit“, som i engelskspråkiga sammanhang också använts, ju är samma ord som det tyska. Ett stort behov av det ovanliga “Österexit” tycks mig finnas, eftersom det vanliga “Austrexit” skapar kaos som hashtag på Twitter genom att också syfta på Australiens utträde ur Samväldet.

I dessa fall förenar man alltså de initiala bokstäverna från landets namn på det egna språket med det engelska “exit”. Det kan, generellt sett, tyckas mindre konsekvent, och onödigt eftersom alla dessa ord ändå så uppenbart är bildade efter och följer “Brexits” exempel. Men man kan nog ändå argumentera för att de är åtminstone lika försvarbara som de “fullständiga” anglicismerna. “Svexit” med enkelt “v” är också, såvitt jag kan se, lika vanligt som “Swexit” med dubbel-v i svenskspråkiga sammanhang. Och om det senare används, borde väl dubbel-v:et kanske uttalas på engelska?

I synnerhet om man i sak inte tror på alla dessa utträden, utan på intern reform av EU, framstår denna språkfråga inte som särskilt viktig. Men i viss mån kvarstår den väl ändå, så länge debatten om dem förs – litet rolig att titta närmare på är den i alla fall. Och skulle reformarbetet visa sig omöjligt, blir den förstås plötsligt mycket mer angelägen.

Begreppet delsanning

“Delsanning” är ett begrepp jag ganska ofta använder, och således har ett visst bestämt behov av. Jag finner det märkligt att ordet inte förekommer i SAOL eller ens SAOB. Det måste innebära att andra inte ser samma användningsområden för det som jag. Därför vill jag kort förklara och försvara termen, sådan jag förstår den.

Jag föreslår att delsanning kan definieras, och användas, på två sätt:

1. Som något som är delvis sant, men också delvis falskt, något som till en del eller några delar är sant, men i andra falskt. I denna betydelse ligger termen nära “halvsanning”, vilket ju snarast betyder något som har ett inslag av sanning som dock närmast blir bedrägligt, orsakar accepterande av helheten som sann trots att den är falsk, eller som mer sann än den i verkligheten är. En delsanning i denna första mening kan också vara något som inte innehåller entydigt sanna och falska delar, utan där den samtidiga sanningen och falskheten i stället handlar om att detta något, som helhet, utan att uppdelas, är sant i ett avseende, en aspekt, ett perspektiv, på ett sätt o.s.v., och falskt i andra. Även här ligger betydelsen nära “halvsanning”. Delsanning i denna första mening är dock i ingetdera fallet identiskt med “halvsanning”, eftersom detta senare ord väl oftast har en pejorativ innebörd som delsanning med denna första definition enligt min mening inte behöver ha.

2. Som något som är sant, men som också är en del av en större helhet, som, som sådan, är falsk, då den innehåller en eller flera andra delar som är falska, och där detta förhållande mellan den sanna delen och den mer eller mindre falska helheten, det faktum att den sanna delen är en del av en sålunda beskaffad helhet, är så viktigt att det påverkar förståelsen och bedömningen av den sanna delen även som sådan. Så är normalt fallet när den sanna delen endast eller oftast förekommer som del av en specifik helhet och främst är känd som sådan.

För det begränsade semantiska syftet här behöver vi inte gå in på frågan om definitionen av sanning.

När termen i den första meningen utgör något som till en del är sant men till andra delar falskt, utgör detta något en helhet av det slag som, i den andra meningen, en delsanning är relaterad till, är en del av. D.v.s. den sanna delen i det som är en delsanning i den första meningen är då en delsanning i den andra meningen. Omvänt är den helhet som en delsanning i den andra meningen är en del av en delsanning i den första meningen.

En komplikation inträder kanske i fall av en ytterligare nivå av begreppslig över- och underordning, där en delsanning i den första meningen, alltså något som innehåller en sann del i en helhet som också innehåller en eller flera falska och därför som sådan är falsk, i sin tur på för dess egen förståelse och bedömning väsentligt sätt ingår som del i en större helhet som, som sådan, är falsk i samma mening, om än inte samma utsträckning, som denna delsanning. Denna större helhet är då förstås också en delsanning i denna mening, d.v.s. den första meningen, eftersom den även som en dess egna del innehåller sin dels sanna del, även om den större helheten, som innehållande ytterligare falskheter, är mindre sann än sin delsannings-del som helhet – vilken senare därför nu kanske i högre grad uppfattas som en delsanning i den andra meningen.

Själv använder jag ofta termen delsanning i den andra meningen, samtidigt som jag har intrycket att den normala eller vanligaste betydelsen – i vilken jag också använder termen – är den första. Någon vedertagen definition som bekräftar det sistnämnda tycks dock alltså inte finnas.

Att begreppet är viktigt och nödvändigt förefaller mig uppenbart, och likaså den dikotomisering jag här föreslår. Det är ofta helt nödvändigt att avskilja sanningar från vad jag här för enkelhetens skull kallat “falska helheter” som de är kända för att ingå i, d.v.s. att skilja delsanningar i den andra meningen från delsanningar i den första. Men det går noga taget inte ens att, som jag här för definitionens syfte gjort, beskriva en helhet som innehåller en eller flera sanna delar men också flera falska än sanna delar, som “som helhet falsk”, lika litet som en helhet som innehåller några falska men flera sanna delar kan beskrivas som sann som helhet. Den korrekta beskrivningen av sådana helheter är egentligen endast att de är delsanningar i den första meningen, eller “delfalskheter”. Ja, även oavsett proportionerna mellan sanna och falska delar är den helhet där båda förekommer en delsanning i den första meningen eller en delfalskhet i motsvarande mening, och måste, såvitt jag kan se, för många syften benämnas på just detta sätt.

Elin Erssons språkslarv

Det enda som, såvitt jag kan se, återstår att säga om Elin Ersson – allt annat har sagts av Julia Caesar på hennes blogg (Samhällssabotage som ideologi), av Kent Ekeroth på Samhällsnytt (Elin Ersson försökte stoppa utvisning – av en 52-årig afghan dömd för misshandel), och av Ross Clark på The Spectator (How a Swedish student’s protest against forced deportation could backfire) – är att hon förberett sitt långa egenfilmade framträdande förbluffande illa.

Själva nyckelordet i hennes engelska plaidoyer för afghanen och för sig själv, ett ord som hon upprepar otaliga gånger, ger hon en felaktig grammatisk form. Det heter “deported”, inte “deportated”. En större språklig variation, en omväxling med, förslagsvis, “expelled”, skulle förstås också haft den goda effekten att minska felets frekvens och därmed högst påträngande karaktär.

Det här avslöjar väl, till skillnad från hennes aktions sakliga budskap, inte någon moraliskt problematisk omdömeslöshet hos Elin Ersson. Men det är ett kulturellt problem.

Elin Ersson lider troligen av den generande vanliga svenska åkomman att felaktigt tro sig tala fullgod engelska. Sverige är USA. Det är bara att pladdra på, i alla sammanhang. Ingen har varnat henne. Inte bara hennes kurskamrater utan även hennes lärare på socionomutbildningen tycker att hon talar utmärkt engelska.

I de flesta vardagliga situationer skapar det väl inga större problem. Men ska man genomföra spektakulära manifestationer av det slag Elin Ersson gav sig på, med den mediala spridning hon sökte och fick, borde det väl rimligen kräva bättre förberedelse, och väl helst också med åtminstone något litet mått av ödmjukhet och självkritik när det gäller den egna förmågan.

Det behövs folk som börjar säga ifrån, även på detta underordnade område.

SvD och recensionen

Man kunde kanske tänka sig att SvD:s kultursidas läsare vet vad en recension är. Men det är onekligen stora förändringar i medialandskapet, teknologin gör mediakonsumtionen (i detta fall vad som tidigare snarare kallades tidningsläsandet) till något annat än vad den tidigare var, och många läsare av enskilda artiklar i tidningarnas nätupplagor, artiklar som delas i sociala media eller länkas till i andra på nätet lästa artiklar, är exempelvis inte medvetna om att det är just respektive tidnings kulturavdelning de befinner sig på – eller ens på respektive tidning. Och tidningarna vet mindre om vilka deras läsare är.

Måhända är det faktiskt också så att en stor del av läsarna inte längre kan anses veta vad en recension är. Att så är fallet tycks hursomhelst vara SvD:s övertygelse. Under en längre tid har jag konstaterat att man känt sig föranledd att lägga in en liten ruta i varje recension (som också uttryckligen rubriceras som sådan) med texten “En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk”.

Om det kanske är litet märkligt att en institution som SvD, som publicerat recensioner i snart 150 år, anser sig behöva förklara vad en recension är, blir det avgjort märkligt när definitionen är ofullständig till den grad att den helt enkelt blir felaktig. Under sin långa historia torde väl SvD har publicerat lika många recensioner av facklitteratur, d.v.s. verk som inte är konstnärliga.

Särskilt märkligt blir det när det lilla rutan med den felaktiga förklaringen undantagslöst dyker upp också i just recensioner av icke-konstnärliga verk. Till exempel finner vi den idag i recensionen av Lars Leijonborgs memoarer. Vi har knappast att göra med någon generaliserad förvirring orsakad av Warhol-inspirerade estetiska teoretiker bland kulturskribenterna som förklarat att någon författare gjort legitima anspråk på att vad som synes vara ett facklitterärt verk i själva verket är ett litterärt konstverk. Inte heller handlar det om någon sådan förvirring orsakad av blandgenrer i gränslandet mellan vetenskap och fiktion. Eller om en djup insikt i det estetiskt selektiva och gestaltande momentet i historieskrivningen och biografin. Nej, hur man än vrider och vänder på det kan Leijonborgs memoarer knappast accepteras som ett konstnärligt verk – inte ens om de faktiskt innehåller fiktion.

SvD måste ju ha fått många påpekanden från läsarna av detta fel. Varför rättar man det inte? Rutan har som sagts setts under en lång tid. Är det så att man inte förstår vad som är fel? Eller kan det verkligen vara så att ingen försökt påpeka det?

Det här säger något om den publicistiska kulturens nedgång. Vi har att göra med ett fel av en typ man tidigare bara fann i ännu ej särskilt utvecklade, mer eller mindre “alternativa”, rena amatörpublikationer. Men idag är de stora, gamla, etablerade medierna i allmänt formellt, språkligt och förstås även i s.a.s. begreppsligt avseende sedan länge på väg att sjunka ned till samma nivå som dessa.

Förklaringen är förstås en mer allmän kulturell nedgång. Utbildningsväsendet producerar inte längre tillräckligt många som förmår upprätthålla den tidigare nivån, och i synnerhet inte journalister. Och mediahusen väljer att inte längre prioritera upprätthållandet av denna nivå. Man föredrar att spara på detta område, i förlitande på att den allmänna nivåsänkningen gör att läsarna ändå inte märker något. Eller så är det redan så illa att redaktörerna och ägarna inte ens själva är medvetna om kvalitetsförsämringen.

Samtidigt har de största alternativmedia, ännu helt utan de gamla mediernas ekonomiska resurser, och utan vad man tidigare antog var deras åtminstone i någon mån fortlevande långa traditioner av redaktionellt hantverkskunnande, börjat höja sig till deras normalnivå av professionalism. Allt detta är sannerligen signifikativt.

I stort sett

De första gångerna jag såg det trodde jag att det bara var ett skrivfel: “i stort sätt”, med “ä”. Men när jag upptäckte att det blev vanligare och vanligare, blev jag tvungen att börja misstänka att uttryckets betydelse faktiskt numera missförstods. Att det uppfattades som handlande inte om att se något i stort, utan om ett särskilt “sätt”, ett “stort” sådant – trots att denna, som det föreföll, ofta faktiskt tänkta betydelse var mycket dunkel och alltid oförenlig med de meningar i vilka uttrycket ingick. Naturligtvis kunde det i viss mån fortfarande förklaras som ett skrivfel, en stavning föranledd av att för många ingen skillnad i uttal mellan “sett” och “sätt” föreligger.

Kanske har detta fel alltid gjorts i samma utsträckning, kanske är det bara så att vår tids omfattande skrivande, i sociala media, av personer som tidigare inte skrev, helt enkelt gör att missuppfattningens vanlighet för första gången avslöjas.

Men när jag läste en hel bok av en känd filosof, utgiven på ett Svenska Akademien närstående förlag, i vilken det genomgående och på många ställen stod “i stort sätt” i stället för “i stort sett”, tyckte jag att denna förklaring inte längre riktigt räckte till. Det föreföll mig som om åtminstone i ett fall som detta författaren verkligen trodde att det hette, och att det på något sätt betydde, “i stort sätt”. Vilket i sin tur var anmärkningsvärt i beaktande av både författaren och förlaget. Lika anmärkningsvärt var att det senare hade använt en – ovanligt nog – namngiven korrekturläsare, d.v.s. en granskare som, åtminstone i detta sammanhang, måste förväntas ha varit, eller ansetts ha varit, en professionell allmän språkkännare.

Att detta fel kan förekomma i sådan utsträckning i ett sådant sammanhang, säger mycket om dess allvarlighetsgrad. Jag vill tillägga att det inte alls är uteslutet att det var korrekturläsaren som själv infört felet, som genom sin egen felaktiga uppfattning om uttryckets stavning och betydelse helt enkelt ändrat i filosofens manuskript. Tvärtom framstår det för mig som den sannolika förklaringen. Den lärda filosof det här var fråga om gör knappast sådana fel. Att jag finner denna förklaring rimligast beror också på att jag själv har blivit utsatt för sådant.

En förnumstig assistent på ett stort och respekterat amerikanskt universitetsförlag tog sig en gång före att, i en artikel till en tidskrift de utgav, efter att jag godkänt vad de hävdade var de s.k. “final proofs”, ändra ett två gånger förekommande latinskt uttryck så att det blev grammatiskt felaktigt. Det blev förstås en chock när jag fick mina exemplar av tidskriftsnumret med min artikel. Bilden av den okunniga assistenten som på eget bevåg, utifrån ren subjektiv impressionism och dumhet, utan de mest elementära kunskaper i latin, ändrade i min text var och förblir utomordentligt löjlig. Men samtidigt var ju det hela ofantligt generande för mig, författaren. Jag är medveten om att alla fel inte kan undvikas; den mänskliga faktorn gör det omöjligt, inte minst i längre, svåra texter. Men det här var något helt annat och för mig nytt.

Problem med redaktörer som inte förstod mina formuleringar och publicerade försämrade versioner av mina texter hade jag redan tidigare haft. Och förhållanden av detta slag hade också redan ofta fått mig att tvivla om meningsfullheten av att ägna sig åt humaniora i dagens akademi. Men efter denna sant extrema händelse tappade jag faktiskt mycket av lusten att fortsätta med det. Varför skulle man göra det när även första klassens institutioner som är ägnade att tjäna och befrämja arbetet har så låg kompetensnivå att de tvärtom aktivt förstör det genom att införa egna grova fel? När de stjälper mer än hjälper? Bättre i så fall att verka för en grundlig rekonstruktion av skolan i västerlandet, för återetableringen av ett verkligt klassiskt lärdomsgymnasium. På så sätt kunde man åtminstone skapa en möjlighet för en genuin humanistisk kultur och vetenskap i framtiden. Skolan ger idag i bästa fall viss förberedelse för högre naturvetenskaplig och teknisk utbildning. Men den lägger ingen som helst grund för högre humanistiska studier. Därför förfaller vår kultur.

Hursomhelst skulle det, insåg jag, fortsättningsvis komma att krävas långt större övervakning av alla redaktioners och förlags handhavande av mina texter, och kräva massor av tidskrävande extraarbete.

Varse, ej varse om

I stället för “varse”, “att bli varse” någonting, har, tycks det, “varse om” blivit vanligt. Det är oklart varför. Jag var tills för något år sedan omedveten om att detta tillagda “om” överhuvudtaget användes och betraktades som korrekt. Som jag förstått det är det tillräckligt att säga att man “blir varse” någonting, utan “om”.

Är inte “om”-tillägget problematiskt i ljuset av sammansättningarna “varsebli” och “varseblivning”? De synes förutsätta att “varse” används ensamt, utan “om”. Använder man “varse” med “om”, borde man väl, om man vill vara konsekvent, säga “varseombli” och “varseomblivning”, eller åtminstone “varsebli om” och “varseblivning om”. Dessa varianter har jag dock inte hört.

Rendera, ej rendera i

En ny och allt vanligare språklig formlöshet är “rendera i”. Den har med all sannolikhet uppkommit genom påverkan från “resultera i”, men är till skillnad från denna senare sammanställning med en preposition felaktig av såväl aktuellt semantiska som etymologiska skäl. “Rendera”, som betyder samma sak som “resultera i”, eller “ge” (som resultat), kommer direkt från franskans “rendre”, att ge eller återge, som in sin tur sägs härröra från en folklig-latinsk ombildning av “reddere” till “rendere”, med liknande betydelse. Ordet finns även i engelsk form “render”, med något vidare betydelse. Såväl på latin som på franska, engelska och svenska är det ett transitivt verb som inte kan göras om till ett prepositionsverb, och inte behöver det för att ha ett objekt. Något renderar något annat, och det gör det direkt, utan tillägg av “i”.

Ordet chauvinism

Inte minst nationalister har ofta anledning att använda ordet “chauvinism”, i syfte – hoppas man – att markera att de inte accepterar det fenomen ordet betecknar. På grund av nationalisters ökade närvaro i debatten, inte minst i poddar och annan hörbar form på internätet, och deras motståndares därmed likaledes mer framträdande kritik, enligt vilken fenomenet inte undviks, kan nog användningen sägas ha ökat. Därmed blir det vanliga felaktiga svenska uttalet mer störande, och det finns större anledning för språkvården att påpeka det.

“Chauvinism” uttalas ofta fel på liknande sätt som “defaitism“, om än, möjligen p.g.a. likheten med “chaufför”, där jag har en känsla av att det korrekta uttalet ofta på något sätt dröjer kvar, och eftersom “au” naturligt uttalas “rätt” på engelska, inte med samma nästan undantagslösa regelmässighet. SAOL anger pedagogiskt uttalet som “sjåvinism'”; “sjaovinism” är fel.

Det skadar inte att känna till etymologin. Chauvinism är, skrev Ugglan i början av 1900-talet, “ett tämligen nytt ord, hvarmed fransmännen ursprungligen betecknade en blind beundran för Napoleon I och det första kejsardömets ‘gloire’. Därefter blef det en benämning på den öfverdrifna franska nationalkänsla, den själfbeundran och det svärmeri för den krigiska äran, hvilka en tid under det andra kejsardömet voro Napoleon III:s förnämsta stöd. Slutligen har det öfvergått till betydelsen af ensidig, skrytsam och utmanande patriotism i allmänhet. Ordet chauvinist (fr. chauvin) lär ursprungligen varit ett öknamn, erinrande om en soldat Nicolas Chauvin från Rochefort, hvilken på sin ålderdom med så naiv skrytsamhet berättade minnen från revolutionskrigen och så öfverdrifvet uttryckte sin beundran för Napoleon, att hans namn blef en populär benämning på andra hans gelikar, hvarefter teatern upptog typen och ytterligare bidrog att popularisera den (först lär typen under detta namn förekommit i bröderna Cogniards 1831 uppförda vådevill ‘La cocarde tricolore’).”

Man noterar den pedagogiskt försvenskade stavningen av “vaudeville”.

Vu de droite i engelsk översättning

Förlaget Arktos har startat en insamling för att kunna översätta till engelska Alain de Benoists tidiga, massiva kritiska översiktsverk Vu de droite: Anthologie critique des idées contemporaines från 1977. Det är utmärkt, detta är ett både historiskt betydelsefullt och alltfort aktuellt verk, alldeles oaktat vilka invändningar man kan ha mot delar av författarens produktion. Det var den första bok av de Benoist jag tittade på, någon gång på åttiotalet, och det är kanske också fortfarande hans mest kända – inte minst för att den vann ett av Franska Akademiens stora priser, Prix de l’Essai, året därpå, 1978.

Dock verkar arbetet med den engelska utgåvan redan ha framskridit ganska långt. Man återger nämligen redan en bild på vad som ser ut att vara en redan färdig “Volume I”, med omslag med bild och den tryckta titeln View from the Right. (Det förklaras att den engelska utgåvan ska uppdelas i inte mindre än tre volymer.) Denna titel nämns också i den ledsagande texten: “It’s time to translate the book that is widely considered to be Alain de Benoist’s magnum opus – Vu de droite, or View from the Right.” Någon översättning av undertiteln anges inte, och syns inte på bilden.

Eftersom de Benoist själv skriver på den av personerna bakom Arktos ävenledes drivna sidan Right On, måste man anta att han själv är involverad i det nya förtjänstfulla översättningsprojektet, och därmed har accepterat den av allt att döma redan fastställda engelska titeln.

Vissa kommer kanske ändå reagera mot att den inte motsvarar det franska originalets, som alltså har “vu” och inte “vue”. Presentationens omedelbara juxtaposition av den engelska och den franska titeln ser litet märklig ut. Det hade väl inte varit omöjligt att använda titeln Viewed from the Right, eller hellre, Seen from the Right? Även på franska är väl Vu de droite litet originellt? Författaren måste ha haft en särskild tanke med just denna titel, som motiverade dess ovanlighet. Det måste ha varit viktigt för honom att betona det i boken behandlade sedda som just sett (från höger), inte synen (från höger) som sådan.

Och då kunde man, hur subtil på gränsen till det meningslösa vissa kanske än skulle invända att skillnaden är, tycka att det borde ha uppfattats som viktigt med den fullt möjliga exakta engelska översättningen, som såvitt jag kan se knappast vore vare sig mer eller mindre uppseendeväckande än det franska originalet. Kanske kommer något litet förord att förklara varför de Benoist valde, eller godkände, den förändring som “view” innebär? Frågor av detta slag är inte helt oviktiga när det gäller verk av denna betydelse.

Seminarie eller seminarium?

En ny försvenskning av latin

En latinsk form som vi i större utsträckning än andra språk bevarat oförändrad i svenskan är den neutrala substantivändelsen “-ium” (och väl också bara “-um”). Den har dock de senaste åren börjat genomgå en spontan förändring i språkbruket, som Språkrådet fördömde 2002:

Seminarie, som man ibland hör folk säga, är inte en korrekt form i svenskan. I stället bör man skriva (ett) seminarium. Vad som är lite speciellt med detta ord är att det i bestämd from singular heter seminariet och i obestämd form plural seminarier, d.v.s. former där -um tas bort innan ändelserna -et respektive -er läggs till. Även som förled i sammansättningar används en form utan slut-um, seminariedeltagare.

På samma sätt hanteras de flesta av orden på -ium: akvarium, auditorium, gymnasium, medium, solarium, symposium, terrarium. Dessa ord med t-genus skall inte blandas ihop med de ord med n-genus av typen radie, serie, studie som redan i sin grundform slutar på -ie och får -r som pluraländelse: radier, serier, studier.” (Veckans språkråd, v. 25, 2002)

SvD:s språkbloggerska Ylva Byrman håller emellertid tio år senare (25/5 2012) inte med om detta och tror att “-ie”-formerna – “inom något decennie eller så” – kommer vara accepterade och införda i SAOL. Hon anför som tyngsta argument att den danska Retskrivningsordbogen kommer att införa båda formerna, “-ium” och “-ie”, som korrekta (och detta skulle ske redan i 2012 års upplaga).

Jag tror att hon mycket väl kan ha rätt. Det finns i sig ingenting konstigt med försvenskandet av “-ium”-formerna. Motsvarande anpassningar förekommer som sagt i de flesta stora europeiska språken (jfr tyskans “Seminar”, engelskans “seminar” och “seminary”, franskans “séminaire”, och italienskans och spanskans “seminario”), även om de inte är generella och vissa ord behåller den latinska formen. Anpassningarna är där verkligen heller inga nyheter.

En intressant fråga är vilka orsakerna till förändringarna/anpassningarna är. Den pågående svenska förändringen är utan tvekan ett resultat av att latinet i allmänhet fortsätter försvinna bortom det samtida svenska språkmedvetandets horisont. Tidigare har latinska former inte känts helt främmande, även de som inte läst latin i skolan och inte behärskar deras betydelse och grammatiska funktion har kunnat använda dem. Idag orkar det folkliga örat inte längre med “-ium”, det känns konstigt och passar inte in. Språkrådet antyder själv en specifik anledning till det, och Byrman förtydligar: “Att språkbrukare…utifrån ordformer som seminarier och seminarieuppgift skapar singularformen seminarie, tycker jag är ett rätt rationellt beteende.”

Men det är inte självklart att alla anpassningar av latinska former generellt gått till på detta sätt i de europeiska språken. Ibland har “folkspråken” i själva verket starka inslag av lärd konstruktion: när de började utvecklades under medeltiden var det ofta, har jag ett intryck av, mycket kvalificerade språkbrukare, i högsta grad lärda personer med full behärskning av medeltidslatinet, som själva genom en process av medveten reflektion utformade och lanserade “folkspråkliga” varianter av latinska ord. Och på sina håll har denna process fortsatt in i modern tid, inte minst väl vid fastställandet av det italienska riksspråket under 18- och 1900-talet. Men naturligtvis kan inte heller detta gälla generellt. De romanska språken förekom i långt fler och mindre enhetliga former än idag, och primärt måste väl deras utveckling ha varit ett spontant folkligt skeende; i de icke-romanska språken var ju anpassningen av latinska ord än mer naturlig.

Även om danskarna och Byrman har rätt i att “-ie”-formerna kommer accepteras, återstår enligt min mening en del att säga om detta. Den normativa frågan, och diskussionen, om det “korrekta”, om riktigt och felaktigt språkbruk, kvarstår ju alltid, trots dess principiella historiska relativitet i det stora perspektivet, som helt nödvändig.

Byrman skriver att hon “har personligen inget principiellt att invända mot former som ett seminarie. I bruket smälter de in tämligen oproblematiskt, och de kan inte missförstås. Den normala principen i svenskan är att försvenska och försöka böja i analogi med liknande ord.” Fastän jag alltså inte ser den aktuella svenska anpassningen som kontroversiell i ett jämförande europeiskt språkperspektiv, och även håller med om Byrmans argument här, finns det andra delar av hennes argumentation som jag tycker är otillräckliga.

Hon går nämligen vidare till att hävda att det är rationellt att språkbrukare skapar singularformen “seminarie” utifrån “seminarier” och “seminarieuppgift” eftersom serier och arkivarier har singularformerna serie och arkivarie“. Det känns som en onödig motivering: det framstår som fullt tillräckligt att språkanvändarna skapar “seminarie” utifrån “seminarier” och “seminarieuppgift”, även om det kanske visar att “-ie” i största allmänhet är en naturlig försvenskning. Att “serier” och “arkivarier” har singularformerna “serie” och “arkivarie” är mindre relevant än den enkla härledningen av “seminarie” från detta ords egna pluralform och sammansatta former. Men om det förra nu ska anföras som motivering förefaller den mig också otillräcklig.

Byrman är själv åtminstone delvis medveten om varför: “Man kan invända att ord på -ie tidigare alltid varit en-ord… Det heter ju en arkivarie, men vi säger inte en seminarie.” Men detta beror ju i sin tur på att de helt enkelt inte är eller var “-ium”-ord. “Serie” kommer av latinets “series”, som antagligen använts i denna form i svenskan i äldre tider, och den latinska formen “arkivarius” användes definitivt i svenskan, och så sent som i början av 1900-talet, innan den ombildades till “arkivarie”. Dessa ord – och det finns många fler – är således, med den nuvarande svenska genusindelningen, utrum, under det att de ord vars förändring Byrman diskuterar ju alla är neutrum och har en typisk latinsk neutrum-ändelse. (Att Språkrådet här talar om “n-genus” och “t-genus”, och Byrman om “en-ord”, beror kanske på språkvetarnas otillräckliga pedagogik i lanseringen av den nya indelningens terminologi?) Vore det faktum att orden “serie” och “arkivarie” har pluralformerna “serier” och “arkivarier” det enda argumentet för att vi ska acceptera “seminarie” o.s.v., skulle jag inte tycka att förändringen var försvarbar.

Så menar nu inte Byrman. Men hon tycks inte fästa någon avgörande vikt vid genus-skillnaden, utan anför i stället vad som kan beskrivas som ytterligare ett argument i samma riktning. Det neutrala ordet “premium” har redan, påstår  hon, fått en svensk parallellform: “premie”, liksom “studium” fått parallellformen “studie”. Dessa ord är “en-ord”, d.v.s. utrum, vilket får Byrman att spekulera “om även ord som kompendie och stipendie på sikt kan komma att bli en-ord”: “I en studie av Språkbankens bloggkorpusar fick jag noll träffar på inventarium och 23 träffar på (en) inventarie. Den senare formen verkar alltså tränga ut den förra, åtminstone i gemene mans språkbruk. Men SAOL har än så länge endast med uppslagsordet inventarium.”

Byrmans position blir härigenom knappast starkare. “Premie” och “studie” är knappast “parallellformer” av “premium” och “studium”, utan former som används p.g.a. en annan betydelse. Formerna är m.a.o. inte “parallella”. Ett “premium” är ett mer abstrakt fenomen, en “premie” en konkret manifestation av detta fenomen, på samma sätt som “studium” är något mer abstrakt och en “studie” ett konkret föreliggande resultat av ett studium, exempelvis i form av en bok eller artikel. Orden betyder helt enkelt inte samma sak, på det sätt det uteslutande är fråga om när det gäller de förändrade neutrala ord som diskussionen gäller. Ett “seminarie” är inte en konkret manifestation av ett “seminarium”, ett “imperie” inte av ett “imperium”, ett “stadie” inte av ett “stadium”, ett “kriterie” inte av ett “kriterium”, o.s.v. Med det förra menas exakt detsamma som med det förra.

Och samma sak gäller “inventarium” och “inventarie”. Den sedan alltid helt övervägande användningen av “inventarium” är som beteckning för en förteckning över, företrädesvis, lösöre och värdeföremål, under det att den skilda formen “inventarie” kommit att brukas för att beteckna ett enskilt sådant föremål. Det är högst oklart för mig om formen “inventarie” verkligen i gemene mans språkbruk håller på att tränga ut “inventarium” som beteckning för en förteckning över lösöre.

Det enda ord jag kan komma på som man kanske skulle kunna tänka sig vore ett bra exempel är “bakterie”. Det har nämligen på engelska den latinska neutrumformen “bacterium”. Problemet är, såvitt jag kan se, att det är oklart om det förekommit i latin, ens i en betydelse motsvarande den grekiska (βακτήριον, diminutiv av βακτηρία, stav, käpp) eller någon annan från dagens skild. Wessén säger nämligen att ordet i nutida betydelse först användes av den tyske naturforskaren C. G. Ehrenberg 1828. Även om ordet i tyskan liksom i svenskan synbarligen alltid slutat på “-ie” (och i tyskan, franskan och spanskan är det femininum, under det italienskan givit det en maskulin form) är det i och för sig inte omöjligt att det från Ehrenberg upptogs i det lärda nylatinet så sent som under första hälften av 1800-talet, eller att Ehrenberg själv introducerade det på latin, och att detta bidrog till att den engelska formen blev latinsk. Men det är knappast sannolikt att han upptog ordet från ett existerande latinskt språkbruk. Det troliga är väl att han upptog det i tyskan direkt från grekiskan, såsom skedde i nyskapelsen av många medicinska termer i tyskan och andra europeiska språk. För att ta ställning till detta (enda?) möjligen hållbara exempel som ett argument för den förändring i det svenska språkbruket som vi här diskuterar måste man därför bedöma vilken betydelse som ska tillmätas det faktum att ordet ytterst härstammar från ett grekiskt ord i neutrum.

Sedan kan det förstås hända att språkbrukarna, om den pågående förändringen fortsätter och blir bestående, kommer börja betrakta de nya formerna som utrum i stället för neutrum. Men de exempel på “-ie”-ord som redan är utrum som Byrman anför talar inte i sig för den generella formförändringen av de hittills neutrala “-ium”-orden. Såtillvida håller jag med Språkrådet gentemot henne: de senare orden “skall inte blandas ihop med de ord med n-genus av typen radie, serie, studie“, även om de djupare skälen för detta skiljer sig mellan dessa svenska utrum-exempel på ett sätt som även Språknämnden förbigår. “Radie” och “serie” är redan i sina latinska former utrum (“radius” är maskulinum, “series” femininum), och “studie” är som sagt semantiskt skilt från “studium”.

Om man vill försvara förändringen är det, föreslår jag, mycket bättre att bara hävda att “-ie”-formen i största allmänhet är den naturliga formen för det gemena svenska språkörat, och att den redan visat sig vara det i fallet med vissa latinska utrum-ord och enstaka neutrum-ord för vilka en alternativ form krävts p.g.a. en vanlig andra betydelse. Men Byrmans ytterligare argument (jag kallar dem så för enkelhetens skull, men jag vill inte ge intrycket att hon insisterar på vikten av förändringen; hon anför bara ett antal fakta som hon uppfattar som talande för den, och ger sin prognos enligt vilken förändringens allmänna genomslag och officiella godtagande är sannolika inom kort tid) talar snarare mot förändringen än för den. De gör det genom att i verkligheten indirekt avslöja orsakerna till att de nya “-ie”-formerna fortfarande låter fel i många svenskars öron. Jag har här försökt tydliggöra dessa orsaker.

Även om inte heller jag personligen har något principiellt att invända mot “-ie”-formerna, och håller med Byrmans helt allmänna formuleringar om att dessa smälter in tämligen oproblematiskt i språkbruket, att de inte kan missförstås, och att den normala principen i svenskan är att försvenska och försöka böja i analogi med liknande ord, är jag därför inte benägen att gentemot Språkrådet försvara förändringen på det sätt hon kan sägas göra.

Latinska ord i svenskan

Om jag skulle skrivit en vanlig, trevlig kulturartikel eller språkspalt, eller en artikel för en till allmänheten riktad språktidskrift, skulle jag här med en rad intressanta exempel illustrerat hur svenskan i mindre utsträckning än andra europeiska språk anpassat latinska ord och namn. Här kan jag, hoppas jag, ta mig friheten att hoppa över detta och med tråkig, specialiserad begränsning enbart ställa frågan varför detta förhåller sig så. Vad säger språkvetarna om anledningen till denna frånvaro av försvenskning?

Jag kan tänka mig två förklaringar, men ingen av dem känns självklart riktig, och det finns säkert fler och bättre. Den första är att de latinska formerna i ovanlig grad känts kongeniala för det svenska örat, förenliga med det svenska språket i övrigt, och därför inte i behov av någon anpassning. Det är en förklaring som i sin tur ger upphov till nya frågor – både om svenskan och om de övriga europeiska språken, inte minst dem som direkt utvecklats ur latinet men som ändå anpassar de latinska orden och namnen (eller väl huvudsakligen namnen: de flesta latinska orden har väl i dessa fall redan fått distinkta folkspråkliga former).

Den andra förklaringen är att de latinska orden och namnen i Sverige historiskt huvudsakligen använts av personer som studerat latin i skolan, och för vilka de därför inte utgör något okänt, främmande element som behöver omformas i svenskan, under det att i övriga Europa även delar av befolkningen som inte läst latin i skolan av olika anledningar i större utsträckning måst använda de latinska orden och namnen, och en anpassning därför blivit naturlig. Även denna förklaring ger upphov till nya frågor, av mer allmänt kulturhistoriskt slag.

Den svenska genusindelningen och dess terminologi

För några årtionden sedan övergav grammatikerna indelningen av svenska genera i maskulinum, femininum, neutrum och s.k. “realgenus” eller “reale”, och övergick till att tala endast om “utrum” och “neutrum”. SvD:s språkbloggerska Ylva Byrman tror (22/3 2012) att man ville “komma bort från den gamla beskrivningsmodellen” eftersom den “rör ihop grammatiskt genus med animathet och semantiskt genus på ett misslyckat och förvirrande sätt”.

Det är med all säkerhet riktigt. Men eftersom jag inte hittat någon bra, kort framställning av vad, mer exakt, som var problemet med den gamla indelningen och vad som är fördelen med den nya, vill jag här försöka tillhandahålla en sådan. Jag föreslår att språkvetarna försöker kommunicera detta bättre. Ulf Telemans kapitel ‘Hur många genus finns det i svenskan?’, i den av honom redigerade boken Grammatik på villovägar (1987), är enligt mig ett exempel på en sådan otillräcklig framställning.

Förvisso kvarstod väl betydelsen av “animathet och semantiskt genus” (“animathet” syftar på det som är levande och personligt) som bestämmande för grammatiskt genus endast ifråga om ett fåtal (inte alla) ord för könsbestämda människor, och förvisso kunde detta framstå som ologiskt i det att dessa ords grammatiska egenskaper inte längre skilde sig från ord i “realgenus”/”reale”. Historiskt var väl dock (de ofta intressanta) uppfattningarna om semantiskt genus i mycket stor utsträckning det som bestämde grammatiskt genus, och kvarhållandet av maskulinum och femininum var bara den sista resten av detta, i de mest påtagligt begripliga fallen: de viktigaste orden för manliga och kvinnliga människor.

Ord var i fornsvenskan, liksom i tyskan och latinet, antingen maskulina, feminina, eller neutrala (d.v.s. varken maskulina eller feminina). Huvudsakligen inanimata ord som var obestämda ifråga om semantiskt genus var neutrala (flera vanliga undantag finns). Med tiden utvecklades dock i svenskan liksom i danskan och norskan ett särskilt pronomen för maskulina och feminina ord som inte var animata: “den”. Därmed bortföll den uppfattning av dessa ords semantiska genus som kvarstår i många andra språk. De nya “den”-orden kom att förstås som ett nytt, tredje grammatiskt genus, och detta kom att benämnas realgenus, reale.

Jag undrar om det inte är enbart detta som skapar svagheten i den gamla genusindelningen. Neutrum (icke utrum, d.v.s. icke ettdera av två, ingetdera av två) hade ju alltid omfattat huvudsakligen inanimata sakord och abstrakter med obestämt semantiskt genus. Men nu fick vi ännu ett grammatiskt genus som omfattade just detta samma: andra ord av just detta slag, men med samma grammatiska egenskaper som de som separata maskulina och feminina kvarhållna orden.

Det första problemet här var att det gjorde beteckningen neutrum förfelad: den är ju p.g.a. sin egen betydelse endast begriplig och motiverad när det finns två andra genera. Det andra problemet, som jag uppfattar det, är termen realgenus/reale. Jag förstår inte hur man tänkte när man valde den. Den markerar väl den semantiska bestämningen, nämligen att det är fråga om inanimata sakord, men därmed utsäger den ju ingenting distinkt som skiljer orden i denna kategori från de huvudsakliga neutrala.

Jag tycker det finns en viss skönhet och charm i grammatiska genera som bestäms av semantiska. Trots att jag förstår att det rent språkvetenskapligt kanske hade varit rent irrationellt i att kvarhålla maskulinum och femininum som genera i svenskan när det var så få ord som fortfarande räknades dit och dessa inte ens var formellt distinkta från vad som kom att benämnas reale, känns det ändå som om någonting här inte bör gå förlorat (på sina håll förekommer ju ett dialektalt kvarhållande av åtminstone några reale-ord som maskulina och feminina). En ofta fascinerande rikedom, ibland avslöjande något om skillnader i nationella och andra mentaliteter, har gått förlorad i svenskan (och danskan och norskan och engelskan) i förhållande till andra europeiska språk. Distinktionen mellan neutrum och reale äger inte samma intresse.

Dock skulle inte en återgång till tre genera vara möjlig. Men kanske skulle den gamla indelningen med fyra kunna räddas genom att man övergav termerna neutrum och reale, och fann bättre termer för dessa två genera? Men det vore tvivelsutan en svår uppgift.

I den nya genusindelningen har den formella identiteten mellan reale-orden och de maskulina och feminina ansetts viktigare än den semantiska skillnaden mellan det animata (och könsdifferentierade) och det inanimata, och dessa tre genera har sammanslagits till ett. En fördel med den nya “beskrivningsmodellen” är att därmed det andra av mig identifierade problemet med den gamla, termen realgenus/reale, försvunnit. Men den nya indelningen innebär också att man överhuvudtaget inte längre erkänner reale som ett distinkt genus.

Den term som valts för det “nya”, sammanslagna genus, “utrum”, måste tvärtom, trots att maskulinum och femininum avskaffas som separata genera och uppgår i detta “nya”, sägas innebära en förstärkt markering av maskulinums och femininums betydelse. Termen för detta genus kan ju inte betyda “ettdera av två” i betydelsen att alla ord som tillhör det är maskulina och inte feminina eller vice versa, utan endast i betydelsen att alla ord som tillhör det ursprungligen varit, historiskt är, ja kanske rentav egentligen fortfarande är antingen maskulina eller feminina, ettdera av maskulinum och femininum. Detta är alldeles utmärkt. Det är inte helt lätt att åstadkomma en entydig definitionsmässig avgränsning mellan grammatiska och semantiska genera.   

Vissa skulle kanske vara benägna att ifrågasätta om den nya indelningen eller “beskrivningsmodellen” löser det första problemet. Benämningen neutrum kvarstår, och kunde synas förbli problematisk av samma skäl som tidigare, d.v.s. såtillvida som det är begripligt och motiverat endast när det finns två andra genera, varken mer eller mindre. I den gamla indelningen fanns det mer: fyra genera; i den nya finns det mindre: två. I inget av fallen kan, skulle en del kunna tycka, ett ord som betyder “ingetdera av två” användas som beteckning för ett av de ingående genera.

Svaret på denna invändning är förstås att varken neutrum eller utrum syftar s.a.s. på varandra eller på den helhetliga indelningen, utan på de inte längre direkt terminologiskt synliggjorda men i verkligheten genom dessa termer för båda de kvarstående genera på sitt sätt erkända maskulinum och femininum. När reale bortfaller och ersätts av utrum blir neutrum åter legitimt, även när utrum terminologiskt också ersätter (den lilla återstoden av) maskulinum och femininum.

Undringar om undran

Nu har jag sett det i sociala medier så många gånger under så lång tid och hos så många som i övrigt skriver ganska god svenska att jag måste dra slutsatsen att det inte är ett skrivfel. Folk har börjat skriva “undra” i formuleringar som “Undra om styrelsen tänkt igenom det beslutet”, “Undra om han mår riktigt bra egentligen”, “Undra om man inte borde byta jobb”.

Detta är nytt. Det ser verkligen inte snyggt ut. Och det är svårt att förstå. Såvitt jag kan se är detta ett entydigt fall där man som språkvårdare bör ingripa mot en ful deformering. Förr hette det “undrar“: “Undrar om styrelsen” o.s.v. Det var en förkortad form av “jag undrar” eller “man undrar”, där det separata subjektet fallit bort, men genom verbets form ändå var tydligt markerat.

Och jag hoppas detta fortfarande är det normala språkbruket. Men hur kommer det sig att “r” på slutet numera så ofta försvinner? Det gör att det inte längre är enkelt presens indikativ med underförstått eller av verbformen själv indirekt angivet subjekt. Därmed blir meningen oklar.

Ska “undra” förstås som infinitiv? Det blir obegripligt. Jag kommer inte på någon annan sådan konstruktion. Närmare till hands ligger imperativ. Men även det blir mycket konstigt: man vill uppmana andra att undra över styrelsen o.s.v.? Det överensstämmer knappast med den äldre och normala bruket av “undrar”, som snarare åtminstone ofta uttryckte övertygelsen att även den eller dem subjektet talade med delade undringen.

“Undrar”, med “r”, uttryckte ju en mycket enkel och lätt begriplig mening som inte kunde missförstås. Det var också en mycket vanlig formulering. Formellt används otaliga andra verb på samma sätt och med fullständig självklarhet i korta meddelanden av typen “sitter i ett möte”, “talar i telefon”, “lyssnar på en podd”.

Man skulle kunna spekulera att det finns en skillnad här såtillvida som de senare exemplen handlar om något konkret som försiggår, medan “undrar” kanske oftast rör något mer abstrakt och avlägset (regeringen, någons eventuella hälsotillstånd, nytt jobb). Men det är ju helt obegripligt hur en sådan användning kan motivera den formella förändringen av verbet.

Den korrekta presens indikativformen av verbet “tro” används i precis samma abstrakta eller “avlägsna” användning: “Tror inte styrelsen tänkt igenom det beslutet”, “Tror inte han mår riktigt bra egentligen”, “Tror man borde byta jobb”. Detsamma gäller “hoppas”, där det inte gör någon skillnad att det är deponens, d.v.s. passiv form med aktiv betydelse. Och “undran” kan ju även gälla precis lika konkreta saker: “Undrar hur det här nya brödet smakar” (som jag just håller på att skära upp).

Den enda förklaring jag kan komma på är att det finns ett särskilt uttryck där infinitivformen “undra” ingår, nämligen “inte undra på att” (väl ursprungligen “det är inte att undra på att”), som ibland på såväl semantiskt som formellt märkligt sätt kan förkortas till bara “undra på“. Kanske är det denna opersonliga konstruktion som påverkat användningen av “undra” även i övrigt. Det är i så fall inte alls bra. Men vad denna nya användning än beror på är den inte alls bra.

Ordet defaitism

Det råder närmast total oförståelse av ordet “defaitism” i Sverige. Jag har till och med hört svenskar med utmärkt behärskning av franska uttala det “defajtism”.

Det är fel. Och i vissa fall litet svårt att förstå. Språkkänsliga och litterära personer borde ju undra vad det är för konstigt ord. Det finns ju inget som heter “defait” på svenska och uttalas med “aj”. Men nästan alla väljer att inte bekymra sig om denna märklighet och säger helt enkelt snällt “aj” eftersom det stavas “ai”, utan att protestera.

Ordet är direkt övertaget från franskans défaitisme, av défaite, nederlag. Franskt uttal gäller därför för stavelsen “ai”. SAOL anger detta pedagogiskt med “[-fätism’]”.

Tyskarna har undvikit svårigheten, möjligheten till missförstånd, genom att helt enkelt ge ordet en form med “ä”: Defätismus. I anglosfären finns överhuvudtaget inte problemet eftersom de redan har det egna ordet defeat; formen blir defeatism.

Ordet haveri

Missförstånd av orden “rättshaveri” och “rättshaverist” har länge varit vanliga. Dels tolkas “haveri” som samma ord som det som används för skeppsbrott, maskinskador och liknande. Dels tolkas “rätts” alltför snävt som relaterat enbart till rättsväsendet eller till detta relaterad myndighetsutövning, som om rättshaveristen enbart vände sig mot dem, eller rentav som om ordet hade att göra med deras eget haveri, i skeppsbrottsmening, eller kanske ett försök att åstadkomma ett sådant.

Men nu har, på grundval av det första av dessa missförstånd, “haveri” lösgjorts från “rätts” i denna sammansättning. Därmed har antingen nya ord uppstått, eller så har det gamla ordet “haveri” (skeppsbrott) med avledningar upptagit en ny betydelsedimension från sammansättningen. Detta har på kort tid blivit mycket vanligt.

Resultatet blir, menar jag, märkligt. Några exempel efter en snabb googling:

“Sedan finns det en destruktiv och meningslös reaktion, nämligen haverism. En del ser världen som den är, men agerar hysteriskt, börjar vifta med armarna och letar efter syndabockar…Men verkligheten är att ingen hysteri, inga konspirationsteorier, inget viftande med armarna och inget fäktande mot väderkvarnar kommer förbättra haveristens situation eller världen.”

“Jan Myrdals politiska haverism kan utan problem belysas av övriga sansade människor i offentligheten.”

“Trött på haverister och lika trött på de med hög tolerans för haverism som agerar nyttiga idioter för DNs agitprop.”

“Nej, men däremot är Allan en nej-sägare och tror att det är något positivt med att jämt och ständigt säga nej. Man kan välja en sådan ståndpunkt men det kallar jag för haverism och det gör att man inte heller kommer särskilt långt.”

Ordet “haveri” kan förstås användas metaforiskt. “Det vi har bevittnat är ett ledarskapsmässigt haveri på högsta nivå”, “Polisens organisatoriska haveri”, “Storregionerna – ett centralistiskt haveri” och “Miljöpartiets totala haveri”, som jag råkar hitta vid googlingen, är alla fullt rimliga formuleringar.

Men är “haverism” i de tidigare exemplen ovan acceptabelt? Ordet indikerar att de personer det är fråga om havererat, att de som sådana, i sig, är skeppsbrott. Det är ett av de gamla missförstånden av “rättshaverist”. “Haveri” kommer i denna sammansättning av “ha”, “hava”: en rättshaverist är en person som vill hava rätt, i abnorm utsträckning och på envist och påstridigt sätt.

Man kan inte vara en “havare” i största allmänhet. Betydelsen av denna vilja att hava rätt har genom frikopplingen från “rätts” i än högre grad förenats med betydelsen av det helt andra ordet, som härrör från franskans avarie och italienskans avaria (viss osäkerhet om deras ursprung råder dock enligt Hellquist, och flera tolkningar tycks förekomma).

Som jag tidigare förklarat är jag kritisk till språkliga innovationer som enbart bygger på missuppfattningar av och okunnighet om ords betydelse, historiska användning och etymologi. Med sådana innovationer riskerar värdefulla dimensioner, klangbottnar och associationer i språket att gå förlorade.

Det nya ordet “haveri” eller den nya betydelsen och användningen av det gamla ordet, liksom ofta tidigare av “rättshaveri”, beror utan tvekan på missuppfattning och okunnighet. Men det är tveksamt om de kan sägas bero enbart på detta, eftersom det ju också är uppenbart att de förklaras av att rättshaveristens beteende uppfattas som innebärande ett personligt haveri.

Det nya ordet är förvisso träffande i många fall, om än inte alla (makthavare och myndigheter har förstås också använt beteckningen för att bli av med kritiker som verkligen har rätt gentemot dem); “haveristen”, rättshaveristen, är en igenkännbar problematisk personlighetstyp som ofta verkligen är ett vrak.

Men är det tillräckligt för att acceptera de nya orden “haveri”, “haverist”, “haverism”, eller dessa gamla ords nya betydelse? Jag tycker inte det. Missförstånden av “rättshaverist” var illa nog. När “haveri” frigörs från “rätts” blir elementet av missförstånd och okunnighet än mer markant.

Jag är medveten om att denna invändning kan uppfattas som överdriven, och gränsen mellan den nödvändiga reglerande språkvården och det alltför rigida språkpedanteriet är verkligen inte alltid skarp. Men jag vill åtminstone i all anspråkslöshet föreslå att vissa språkvalörer hotas även i detta fall.

De som fortfarande känner till vad “haveri” betydde i sammanställningen “rättshaveri” kommer alltjämt störas av det nya ordet; det kommer låta som om det handlar om envisa “havare”, personer som på obehagligt och orimligt sätt alltid vill “hava” något i största allmänhet. Detta har rentav blivit en “ism”. Det låter löjligt.

Man vill uttrycka att det rättshaveristiska beteendet innebär ett haveri i den gamla meningen. I det rättshaveristiska haveriet är haveriet mer specifikt än i det allmänna metaforiska bruket av “haveri”, samtidigt som det dramatiseras genom det senares betydelsetillägg. Men begränsningen till enbart “haveri” gör att den specifika betydelsedimensionen inte längre representeras i det språkliga uttrycket på annat sätt än som eko av den ursprungliga sammansättningen – ett eko som för de flesta snabbt lär försvinna.

Det resulterande intrycket blir att det nya ordet uppkommit inte bara av okunnighet utan också genom ren språklig slapphet. Jag tycker inte detta intryck i tillräcklig utsträckning upphävs av att ordets användning och avsedda betydelse ofta är träffande.

Uttalet av det engelska ordet “national”

Ett av de äldsta och största mysterierna i den svenska inlärningen och användningen av engelska språket är utbredningen av det felaktiga uttalet av ordet “national” och dess avledningar och sammansättningar (“nationalism”, “nationalist”, “nationalistic”, “international”, “multinational” o.s.v.).

“National” uttalas [naeʃ(ə)n(ə)l], där [ʃ] motsvarar “sh” i “she” (och [ae] “a” i “hat”, och [ə] inom parentes “er” i “better” – “r” i “better” hörs inte alls – eller “a” i “ago”, och hörs endast svagt eller inte alls). Detta är entydigt och gäller i hela anglosfären. Men en överväldigande majoritet av de engelsktalande svenskarna, och långtifrån enbart lågutbildade, skjuter in ett engelskt och i detta ords fall också svenskt [t], som i “tea”, framför [ʃ], så att uttalet blir [naetʃ(ə)n(ə)l] (om resten av ordet blir rätt).

Att detta är svårbegripligt beror dels på att ordet är så vanligt, dels, och framför allt, på att personerna som gör felet ofta i övrigt talar en fullt passabel och ibland t.o.m. utmärkt engelska. Hur har de kunnat missa detta?

Den åtminstone partiella förklaringen är att ordets uttal faktiskt är ovanligt. Det är ovanligt både på svenska och engelska, men på olika sätt. På svenska är [tʃ] i ord som slutar på “-ationell” (och “-itionell”, “-otionell” eller konsonant före “-tionell”) ovanligt. Det vanliga är [ʃ], som i “sensationell” (och “traditionell”, “emotionell”, “funktionell”). På engelska är uttalet [ae] för det första “a:et” i “-ational” ovanligt; det vanliga är [eɪ], som i “sensational”.

Det enda ord jag kommer på som uppvisar samma ovanlighet på både svenska och engelska, d.v.s. i båda dessa olika avseenden, är “rationell”, “rational” ([raʃ(ə)n(ə)l]): det har både [tʃ] på svenska och [ae] på engelska.

Båda dessa adjektiv är mycket vanliga. I övrigt finns bara massor av mer eller mindre vanliga adjektiv på svenska och engelska som (på engelska) slutar på “-ational”, -“itional”, “-otional”, eller har konsonant före “-tional”, och som uttalas med samma [ʃ] på båda språken. Dessa ord uttalas naturligt nog inte fel av svenskar. De har heller inga problem med uttalet av “nation” och “ratio” och att [eɪ] förändras till [ae] i både “national” och “rational”. Den fråga som inställer sig är om, eller i vilken utsträckning, de uttalar “rational” på samma felaktiga sätt som “national”, d.v.s. [raetʃ(ə)n(ə)l] (om resten av orden blir rätt).

Om, som jag tror är sannolikt, de åtminstone inte gör det i samma utsträckning, kan det bero på att det dock finns en skillnad mellan “nationell” och “rationell” i svenskan. “Nationell” är en avledning av “nation” som också uttalas med [tʃ], medan “rationell” inte är en avledning av något svenskt ord utan endast av latinets “ratio”, som inte uttalas med [tʃ] utan oftast med [ts] (eller av vissa med svenskt [t] som i “te”). I engelskan finns inte denna skillnad: “nation” och “ratio” (som finns även som engelskt ord, om än med annan betydelse än det svenska ordets latinska) uttalas båda med [ʃ].

Mysteriet med det felaktiga uttalet av “national” blir väl åtminstone något mindre med dessa förklaringar: “national” framstår som ett i denna ordkategori unikt svåruttalat ord för svenskar. Men i beaktande av ordets – och, påminner jag, dess många avledningars och sammansättningars – oerhörda vanlighet förblir felet ändå i många fall svårbegripligt.

Orden nazist och nazism

Av språk jag har tillräcklig insikt i tror jag bara det är svenskan och italienskan som använder ordet “nazist”, “nazista”. Formen är märklig.

Tyskans “Nazi” är såvitt jag förstår egentligen en s.k. hypokorism, och en av de många tyska diminutivbildningarna, närmare bestämt ett smeknamn, i detta fall bildat genom en förkortning och avledning av namnet “Ignaz” (Ignatius). Den idag enda betydelsen (“Nationalsozialist”), tycks vara en analogibildning till “Sozi”, “Sozialist”. Först att introducera denna term som beteckning för NSDAP:s anhängare (efter någon enstaka användning som förkortning vid 1900-talets början – ordet “nationalsocialist” är som sådant betydligt äldre) sägs ha varit den i hög grad kritiske Kurt Tucholsky, och det är oklart i vilken utsträckningden den för andra verkligen var en hypokorism och användes smeksamt (“liten gullig nationalsocialist”); diminutivformer kan även ha en nedvärderande betydelse. Bayerska motståndare till NSDAP började tydligen använda “Nazi” därför att hypokorismbildningen av Ignaz (som var ett vanligt namn i Bayern och Österrike) blivit en nedsättande benämning på dåraktiga personer; det senare är en dunkel punkt i denna terminologiska historia. Att termen senare spreds av exiltyska motståndare till Hitlers regim förefaller rimligt.

Hypokorismer av typen “Nazi” för “Ignaz” är vanliga inte bara i tyskan (“Rudi”, “Toni” o.s.v.) utan ju även i engelskan (“Rudy”, “Tony”, “Jimmie”, “Tommy”). Men ord bildade på samma sätt av namn på eller ord för annat än personer är också vanliga i tyskan och inte minst i engelskan (“commie”, “junkie”, “smoothie”, “selfie”), varifrån de ofta övertagits av svenskan. Jag har här bara givit exempel som slutar på samma “i” som “Nazi” och “Sozi”, men på engelska slutar de lika ofta på “y”. Vissa är utpräglat smekartade (“Schnucki”), andra nedvärderande, några mer neutrala. “Commie” har såvitt jag vet uteslutande använts pejorativt, av antikommunister.

Ovanligare är kanske att samma ord använts smeksamt av vissa och nedvärderande av andra. Men i fallen med de tyska politiska formerna kan man kanske anta att så skedde, åtminstone innan NSDAP, som det förefaller efter viss initial tvekan (båda orden förekommer i titeln på Goebbels tidiga pamflett Der Nazi-Sozi från 1926), började undvika “Nazi”; “Sozis” kanske fortsatte acceptera sin beteckning som positiv?

Det finns en skillnad mellan “Nazi” och “Sozi” såtillvida som “Nationalsozialist” till skillnad från “Sozialist” är ett långt ord som med fördel förkortas i de olika språken. Formen “Nazi” inställde sig därför rimligen från början som lämpligt för detta syfte. Om “Nazi” bara hade varit en förkortning av “Nationalist” hade det varit onödigt, eller mer onödigt. Men det faktum att “Sozi” är mer onödigt indikerar kanske att inget av orden uppfattades som en nödvändig förkortning utan enbart var smek- eller skällsord. (Det är för mig något oklart om bokstaven “z” i “Nazi” återger “z” i “sozialist” eller uttalet av “t” i “national”.) På såväl formella som historiska (användningen enligt ovan) grunder kan det även ifrågasättas om “Nazi” är ett bra ord i de olika språken. Men det är i alla fall det vanliga.

Vad som definitivt är ovanligt är att bildningar av detta slag blir beteckningar på “ismer” och erhåller suffixen “-ism” och “-ist”. Svenskans och italienskans former är abnorma. Inga andra sådana har uppstått ur sådana ord: det finns inga libbies, consies, fascies, anarchies eller syndies som har kunnat ge namn till ismer och deras bärare. “Sozis” och “commies” finns, men har någon hört talas om en “socist” eller “kommist”?

Det är svårt att se varför italienskan har accepterat “nazista” när spanskan, franskan och engelskan bara har “nazi(e)”. Kan svårigheten ha legat i att få fram en italiensk feminin form? Det tycks i så fall bara ha varit ett historiskt problem, eftersom man senare, enligt min ordlista, godtagit “hippy” som både maskulint och feminint; detsamma kunde väl utan problem ske med “nazi”. Överhuvudtaget är ju separata femininformer långtifrån alltid nödvändiga i italienskan; “nazista” har ingen.

Det ohämmade sätt på vilket svenskan har lånat engelska, eller amerikanska, ord slutande på “-ie” eller “-y” är kanske ibland problematiskt. Men dessa kortformer, smeksamma eller ej, finns alltså också i andra europeiska språk. Och frekvensen av dessa ord i svenskan gör att det inte finns några som helst svårigheter att lösa vad jag uppfattar som problemet med formen “nazist”: vi övergår helt enkelt, föreslår jag, till att använda “nazie”, med vår invanda engelska stavning, trots att denna i just detta fall p.g.a. det direkta tyska ursprunget och inflytandet inte används i engelskan. Frekvensen av dessa ord i svenskan gör, tror jag, “nazist” idag även mer onaturligt i svenskan än “nazista” i italienskan.

Kvar står frågan vad vi ska göra med “ismen”. Detta är inte bara ett problem för förkortningsbehövare i svenskan och italienskan, utan även i tyskan, franskan, spanskan och engelskan. Även om det är i högre grad förklarligt eller försvarligt p.g.a. förkortningsbehovet är “nazism” egentligen formellt lika märkligt som “socism” och “kommism”. Inte heller ett ord som “hippie” (även, enligt ovan, stavat “hippy”), som mig veterligen inte bildats genom avledning från ett annat ord, har givit upphov till “hippism”.

En lösning kunde här vara att återuppliva den tidiga, icke som hypokorism eller diminutiv skapade, och, p.g.a. vad jag uppfattar som oklarheten rörande vad “z” i “Nazi” återger, bättre tyska förkortningen “Naso”, och tala om “nasoism”. Den som känner sig kunna godta detta kan väl då också antas vara beredd att använda “nasoist” i stället för “nazie”. Än bättre, under förutsättning av denna acceptans, är kanske att direkt ta över “naso”, även om det kan ge associationer till stornästheten i Ovidius’ familjenamn. Men för dem som inte godtar detta tycker jag, i den utsträckning förkortningarna överhuvudtaget är nödvändiga, att “nazie”, som ju förekommer i alla de här behandlade andra språken utom italienskan, är acceptabelt.

Lika litet som de överväganden jag framförde angående ordet “kristen” rör dessa om “nazist” och “nazism” några stora och viktiga språkfrågor. Men det är saker jag har undrat över, och jag känner mig i alla fall kunna ta mig friheten att kort ventilera dem här; kanske finns åtminstone någon läsare som tänkt i liknande banor eller kan ha någon förståelse för synpunkterna.

Ordet kristen

Ordet “kristen” är litet märkligt. Det sägs komma av fornsvenska och isländska “kristinn”, och i exakt samma form, “kristen”, från lågtyskan. Och Luther talade ju om der Christenmensch.

SAOL anger det enbart som adjektiv. Men som sådant framstår det åtminstone i svenskan som tillhörande den mindre vanliga typen “luden”, “mogen”, “svullen”, “rutten”, “mulen”, “grätten”, ord som idag visserligen framstår som enbart adjektiv, men vars form visar att de har åtminstone avlägsna ursprung som perfektparticipformer av verb.

Dessutom tycks det mig i lika stor utsträckning användas som substantiv. Möjligen anses alla substantiverade perfektparticipformer ha substantiverats via adjektiviseringarna av samma perfektparticipformer och inte vara substantiveringar direkt av de senare. Men under alla omständigheter pekar alltså, förefaller det mig, ordets form direkt på perfektparticipformen, d.v.s. på ett ursprungligt verb, rimligen, i infinitiv, “kristna”, eller, i passiv form, “kristnas” – ett verb som till skillnad från dem som de andra adjektivformerna av samma typ bildats från fortfarande används.

Transitiviteten hos detta verb bidrar kanske i någon mån till det ovanliga i substantiveringen. Men framför allt är väl substantivering – eventuellt över adjektivisering – av detta slag mindre vanlig: en substantivering som skapar en ny kategori som är mer definitiv, entydig och universell än de s.a.s. mer tillfälliga, relativa och situationsbestämda substantiveringarna med samma form som förefaller mig vanligast (“kommen”, “gången”, “vunnen”, “slagen”, “drucken”, “vorden”, “fången”, “vuxen”).

Formell märklighet av detta slag är på intet sätt i sig någon språklig svaghet. Tyskan har också ett – på annat sätt – märkligt ord för samma sak: Christ – alltså inte längre den lågtyska direkta motsvarigheten till det svenska ordet; tidigare har denna form även förekommit i svenskan, varvid “kristen”, med betoning på första stavelsen i stället för båda, väl kunde vara den bestämda formen (i Kristens resa skulle det formellt kunna vara fråga om en sådan, men där är “Kristen” ett personnamn). Det kan finnas ett värde i både den nuvarande svenska och den tyska märkligheten. De kan anses sakligt mycket passande, ja som ägande en skönhet, för de troende, i det att de förmedlar att den kristne, der Christ, har fått del av Kristi egenskaper, Kristi väsen. Det är säkert ett tillräckligt skäl att använda dessa ord.

För andra kan märkligheten dock kanske vara störande. De bör, föreslår jag, inte känna sig förhindrade att, som substantiv, använda formen “kristian”. Denna ursprungliga grekiska och latinska form lever ju inte bara vidare i de andra stora europeiska språken. Den har även använts i svenskan, och av flera betydande författare, inte minst Viktor Rydberg.

Tider och tidningar

Post- och Inrikes Tidningar, ursprungligen Ordinari Post Tijdender, är världens äldsta tidning, grundad 1645. Norrköpings Tidningar har funnits sedan 1758, då den hette Norrköpings Weko-Tidningar. Många andra tidningar har ordet “tidning” eller “tidningar” i sina namn.

Den 1:a januari 1788 bytte tidningen The Daily Universal Register, grundad tre år tidigare, namn till The Times. Följande i denna tidnings fotspår har oerhört många tidningar i anglosfären ordet “times” i sina namn. Även på vissa andra språk används “tider” eller “tid” som del av tidningsnamn. I engelskan är dock inte ordet för den typ av publikation som har olika namn i vilka dessa ord ingår själv en variant av dem, som i svenskan och tyskan (tidningen Göteborgs-Tidningen, die Zeitung Die Zeit).

När ordet “tidning”, “tidningar”, eller “tidender” ingår i namnet på en svensk tidning avser det emellertid inte typen av publikation. Tidningen heter inte tidningen eftersom det är en tidning. Ordet tidning i namnet kommer av fornsvenska “tidhning”, som betyder “underrättelse” eller “nyhet”, och fornsvenska “tidhende”, “händelse”.

Därav den vanliga pluralformen, “tijdender”, “tidningar”: post- och inrikes händelser, nyheter, Norrköpings händelser, nyheter. Detsamma gäller på engelska: The Times betyder inte “tiderna”, utan händelserna, nyheterna, det som händer, det som timar, “timningarna” (även ordet “timme” är släkt med “time”).

Orden tidning och Zeitung kom att bli ord för den typ av publikation där “timningar” återgavs, men kvarhölls alltså också i den ursprungliga betydelsen i de individuella namnen på dessa publikationer.

Singularformen i namnen innebär emellertid en förskjutning i förhållande till den ursprungliga betydelsen: det kan ju inte vara fråga om att tidningen i dessa fall publicerar endast en timning, en tidning, en händelse, en underrättelse, en nyhet. En ytterligare förskjutning ser vi i det redan nämnda tyska tidningsnamnet Die Zeit, i det svenska tidskriftsnamnet Tiden och tidningsnamnet Ny Tid, och i det amerikanska tidskriftsnamnet Time. Här tycks betydelsen till skillnad från vad som var fallet med såväl “tidender” och “tidningar” som “tidning” och “Zeitung”, trots det etymologiska sambandet, faktiskt helt ha frigjorts från den ursprungliga och övergått till “tiden”, tiden som sådan, även om man förstås också vill syfta på det som timar i den, händelserna i den, nyheterna.

I detta läge kunde det uppfattas som ett något märkligt ytterligare steg när man inför pluralformen inte av “tidning”, som i äldre svenska tidningsnamn, utan av det i nyare svenska tidningsnamn förekommande “tid”. Detta steg har senast tagits av tidningarna Nya Tider och Fria Tider. Möjligen har det skett efter mönster av franska tidskriften Les temps modernes och svenska Moderna tider.

Här kunde det visserligen fortfarande se ut som om det inte var fråga om ytterligare steg av förskjutning eller frigörelse från den ursprungliga betydelsen av de olika “tid”-orden i tidningsnamnssammanhang, utan tvärtom som ett steg tillbaka. Det kunde se ut att vara ett försök att återknyta till de gamla tidningsnamnen – som dock råkat få en felaktig form: “tider” i stället för “tidender”, “tidningar”. D.v.s. betydelsen skulle vara moderna, nya, fria timningar, tidender, tidningar, händelser, underrättelser, nyheter.

För denna tolkning talar att det utöver tidningsnamnen med times också finns tidskriftsnamn med tid i pluralis, som ganska klart syftar på tiderna som sådana, i allmänhet, även om påverkan från det gamla bruket finns även i dessa fall: franska Les temps modernes och svenska Moderna tider.

Det är högst rimliga betydelser. Men de nya svenska publikationerna skulle, om detta är den avsedda betydelsen, ha hetat Nya Tidningar respektive Fria Tidningar. Det hade, tycker jag, varit mycket bra namn, i ljuset av deras ambitioner att återge sådana timningar som andra tidningar undviker och undertrycker. Varför heter de då inte så? Formen “tider” tyder på att avsikten inte varit att återknyta till de gamla tidningsnamnen, trots att man s.a.s. faktiskt gjort det genom att använda den svenska motsvarigheten till det vanliga engelska namnet.

Risken finns i de svenska fallen att det endast är fråga om ytterligare en av de många ogenomtänkta anglicismerna i samtidssvenskan. Det är emellertid inte alls säkert att det förhåller sig så. Det kan också tänkas att man valt att ignorera det faktum att “tider” måste uppfattas av många som ett formellt fel, och försökt sig på en språklig innovation: “tider” skulle då vara en modernisering, en språklig förenkling av “tidender” och “tidningar”, som kvarhåller den gamla betydelsen.

I stället för att som, antar jag, på 1600-talet fråga sig vilka “tijdenderna” är, skulle man då nu kunna fråga sig “vilka är tiderna” i samma betydelse, d.v.s. vad har hänt, vilka är nyheterna, vad nytt? “Tiden har just nått oss att” skulle betyda “nyheten har just nått oss att”; “vi har just fått tider från” skulle betyda “vi har just fått nyheter från”. Det kanske inte är något alldeles självklart lyckat exempel på språklig förnyelse. Men åtminstone finns möjligheten att man tänkt så, vilket skulle förklara namnen.

En annan – och mer sannolik – tolkning är naturligtvis att det i stället för ett steg tillbaka och ett återknytande verkligen är ett nytt steg i förskjutningen bort från den ursprungliga betydelsen. Följande Die Zeit, TidenNy Tid och Time, som redan släppt denna koppling trots även dessa namns rent historiska ursprung i den, skulle man nu bara ha åsyftat “tiden” som sådan, och endast indirekt, genom den, det som timar i den. Och man skulle nu dessutom velat tala om denna tid i pluralis, “tider”, som i “goda tider”, “svåra tider”, “härliga tider”. Det skulle, åtminstone direkt och i första hand, vara dessa innevarande, nuvarande tider som sådana, eller snarare i största allmänhet, som är nya respektive fria.

Även om namnen Les temps modernes och, i än högre grad, Moderna tider nog också är påverkade av de äldre tid-namnen med deras annorlunda betydelse, har ordet tider i dessa namn i sin syftning med viss säkerhet frigjort sig från denna och överförts till (den moderna) tiden som sådan, i allmänhet. I dessa fall är denna betydelse också helt rimlig.

Men är den det också i fallen Nya tider och Fria tider? Är vår tid, våra tider, nya respektive fria, och i så fall i vilken mening? Alla tider är förstås i åtminstone viss mening nya. Men kan det anses finnas något särskilt nytt och fritt i just våra tider som är av sådan betydelse att det förklarar och legitimerar namnen? Det kan man alls inte utesluta.

Om man bedriver en ny typ av journalistik, eller en journalistik som täcker nya, tidigare försummade områden, kanske man rentav vill se betydelsen av just detta som något som motiverar föreställningen om nya tider. Detsamma gäller fria tider: själva det nya, av andra media undertryckta innehållet kan uppfattas som ett genombrott, som något som gör de tider i vilka det publiceras friare än de äldre tiderna.

Den nya användningen av “oavsett”

I en kommentar till mitt inlägg om Simon Petterssons artikel om Erik Wellander i Samtiden avfärdades denne som en humorfri språkpolis vars råd i språkfrågor var fullständigt subjektiva och godtyckliga. Pettersson var i sin tur benägen att avfärda denna kritik som uttryck för den ohållbara ståndpunkten att språknormering överhuvudtaget inte var nödvändig.

Det är väl inte säkert att någon av dessa uppfattningar var riktig. Man kan förstås mycket väl bejaka en språknormeringens allmänna nödvändighet, och samtidigt kritisera enskilda försök till sådan som otillbörligt subjektiva och godtyckliga, eller helt enkelt felaktiga. Man kan också föreslå ett visst normativt språkbruk utan att göra absoluta anspråk på dess objektiva riktighet. Ja, man kan t.o.m. göra det med humor.

Nu ska jag själv göra ett anspråkslöst litet försök till språkreglering, eller uttrycka en egen uppfattning om en önskvärd sådan.

Ordet “oavsett” har börjat används helt självständigt och oberoende, i den sats i vilket det förekommer, av något angivande av det som inte är “avsett”, det som inte bör eller behöver “avses”, d.v.s. det som inte bör eller behöver göras avseende på eller beaktas. Man säger eller skriver exempelvis “Det är fel oavsett”, eller “Det gäller oavsett.” Såvitt jag vet är detta helt nytt, något som kommit under, säg, det senaste årtiondet. Men man finner det nu i publikationer som uppfattas som representerande ett normativt riktigt språkbruk.

Möjligen är det en anglicism: “regardless” används på detta sätt i engelskan. Även denna användning finner jag problematisk, även om ordet skiljer sig grammatiskt från “oaktat”. I tyskan är jag osäker om “ungeachtet” används på detta sätt (det mesta eller åtminstone det här relevanta som gäller “oavsett” gäller också “oaktat”), liksom i franskan (“nonobstant”?). Men under inga omständigheter låter det enligt mig bra i svenskan.

I sak hänsyftar ordet förstås även i denna nya användning på något som tidigare sagts eller som impliceras. Det kan ha talats om att ett visst handlingssätt kan leda antingen till det ena eller till det andra, och när det sedan sägs att handlingssättet är fel “oavsett”, är vad som avses dessa två olika resultat, utan att dessa omnämns i den sats eller mening i vilka “oavsett” ingår. Eller det kan ha talats om handlingssättet i förhållande till någon särskild situation eller några särskilda omständigheter, och när det anses att denna situation inte gör handlingssättet mindre fel, eller att det är fel under alla dessa omständigheter, kan det sägas att detta “gäller oavsett”, utan att situationen eller omständigheterna figurerar i meningen. Men ibland känns dessa outtalade och förutsatta relationer ganska svaga eller oprecisa, så att det semantiskt isolerade och syntaktiskt frisvävande hos “oavsett” blir desto mer påfallande. Man frågar sig: oavsett vad?

Även om sambandet är klart och det tidigare tydligt angivits vad “oavsett” avser, gäller att denna nya användning är formellt problematisk, och, menar jag, att den är det på ett sätt som tydligt hörs, som låter illa. Om jag själv skulle använda ordet på det nya sättet, skulle jag kunna uttrycka detta på följande sätt: “Oavsett gäller att denna nya användning ar formellt problematisk”. D.v.s. jag skulle kunna byta ut “även om” mot “oavsett”, och utelämna “sambandet är klart och det tydligt angivits vad ‘oavsett’ avser”. Eller i det föregående stycket: “Oavsett låter det inte bra” i stället för “Under inga omständigheter låter det bra”. Men lika vanligt är att det ensamma “oavsett”, som i mina första exempel ovan, förekommer i slutet av meningen: “Denna nya användning är formellt problematisk oavsett”; “Det låter inte bra oavsett”.

Men så vill jag alltså inte skriva. Den korrekta användningen av “oavsett” i dessa fall är, påstår jag: “Oavsett om sambandet är klart eller ej, oavsett om det tydligt angivits vad ‘oavsett’ avser eller ej, gäller att denna nya användning är formellt problematisk”, respektive “Oavsett omständigheterna låter det inte bra”.

Grammatiken säger att “oavsett” är en participiell partikel, eller ett particip som används, och räknas, som preposition eller subjunktion, en participiell preposition eller en participiell koncessiv (av visst slag) subjunktion; inte ett adverb. Det måste därmed följas av något, en nominalfras, en verbfras, en bisats – det måste ange en i dess helhet uttryckt relation (“oaktat” kan till skillnad från “oavsett” ofta avsluta meningar, i vilka sådant som bör följa “oavsett” föregår det, med smärre formella skillnader i vissa fall).

Nu är sådana formella klassifikationer och regler inte alltid absolut och tidlöst giltiga; vad som vid en tidpunkt uppfattas som formellt fel kan senare bli accepterat språkbruk och även godtas som formellt korrekt. Men här finns också gränser, och frågan om relativitetens omfattning, s.a.s., förblir öppen. Det aktuella fallet är, tror jag, ett bra exempel. Det finns här ett behov av en normativ diskussion, utrymme för det individuella omdömets tillämpning. Mitt förslag är att den nya användningen av “oavsett” är formellt felaktig och att den är det på ett sätt som medför en märkbar stilistisk svaghet. Har jag fel?

Wellander och språkvården

Simon Pettersson skriver i Samtiden om Erik Wellanders (1884-1977) insatser för den svenska språkvården, främst i hans på Svenska Akademiens uppdrag skrivna bok Riktig svenska, vars första upplaga utkom 1939. Det är utmärkt att Pettersson, själv liksom Wellander germanist, uppmärksammar denna sida av Wellanders gärning och inte bara hans “akademiska, antiliberala nationakonservatism” och bidrag till tidskriften Svensk Lösen. Förvisso tillhör, som han påpekar, “språkförsvaret” i sig “konservatismens och nationalismens angelägnaste uppgifter”.

Emellertid vill jag ställa några frågor – frågor som jag vet att Pettersson har full förståelse för och vars ställande han med all säkerhet håller med mig om riktigheten av (han påpekar själv att man inte alltid behöver hålla med om Wellanders rekommendationer), men som kanske kan vara av värde för andra läsare. Wellanders råd känns igen, ibland även från vårdare av andra språk vid denna tid och senare. Hans “allmänna riktlinjer är att man bör skriva klart, att man bör skriva kort och att man bör skriva svenska”. Man frågar sig hur allmänna dessa riktlinjer är, eller kanske snarare, i vilken utsträckning Wellander också tillhandahöll särskilda. Jag undrar om inte riktlinjerna även som bara allmänna kanske skulle kunna betecknas som något otillräckliga, i synnerhet om det här verkligen är fråga om blott språkriktighet, “riktig” svenska.

I en mening är de naturligtvis helt okontroversiella. Pettersson gissar att Wellanders engagemang på detta område, eller åtminstone dess innehållsliga karaktär, bestämdes av hans erfarenhet som gymnasielärare, d.v.s. att det var hans egna elevers språkliga fel och brister som motiverade honom och som han huvudsakligen, eller från början, ägnade sin uppmärksamhet. Kanske tyckte han, även om det för mig framstår som något märkligt, åtminstone på det gamla lärdomsgymnasiet där han periodvis var verksam, inte ens på trettiotalet att på denna nivå mer specifika riktlinjer var nödvändiga eller motiverade. Men även som blott allmänna riktlinjer för svenska språket som sådant, efterfrågade av Svenska Akademien, undrar jag om de inte är i behov av åtminstone några kompletterande kommentarer, även i en kort framställning av Pettersons typ.

Riktlinjerna förklaras av kritiken mot “det tunga kanslispråket” som “vid denna tid…ännu dominerade så mycket av den svenska prosan”. En sådan prosa fanns förvisso då. Den fanns också senare, med en delvis förändrad, mer radikalt rationalistisk-byråkratisk karaktär. Men för att denna front mot 1930-talets kanslispråk ska vara verkligt meningsfull idag, krävs åtminstone någon grad av förtrogenhet med detta språk och överhuvudtaget med prosan vid denna tid, en förtrogenhet som de flesta saknar. Den alltför tunga kanslisvenskan var inte helt dominerande. Och även i denna prosa fanns, även när den från vår tids vardagsspråks perspektiv förvisso måste betecknas som tung, stora variationer. Vad jag befarar här är att det också finns en risk att åtminstone några viktiga dimensioner av den mer avancerade svenska språkbehandlingens historiska landvinningar kan gå förlorade genom ett alltför enkelt förlitande på klarhet, korthet och svenskhet. Jag skulle vilja sträcka mig så långt som att föreslå att den svenska prosan just vid tiden för den första upplagan av Riktig svenska, eller, säg, den första hälften av 1900-talet, kanske nådde sin fullaste, rikaste generella utveckling, en höjdpunkt även, men inte uteslutande i vad gäller klarhet och relativ svensk självständighet och egenart, präglad av helt andra kvaliteter än alltför stor tyngd, tillkrångladhet och dunkelhet.

Klarhet är förvisso ett oftast entydigt lovvärt, klassicistiskt ideal, och det är sannolikt malplacerat att ta upp det här, i sammanhanget av elementär språkvård. Klarhet i den begränsade betydelsen av formell och syntaktisk korrekthet – språk kan ju verkligen vara oklart i dessa avseenden – är självklart relevant när det gäller “riktig” svenska. Men åtminstone lite mer än detta tycks avses, något som går utöver den rena språkriktigheten. Och då bör möjligen sägas att klarhet i övrigt, allmän stilistisk och sakligt-innehållslig klarhet, är något annat, ett viktigt men ofta ett svårt ideal som inte kan uppnås enbart genom förenkling. Här är ju problemet lika mycket, eller ännu mer, tankemässig oklarhet, något som förhoppningsvis kan bearbetas inom gymnasiets filosofi- och logikundervisning. Är det ett så allvarligt problem när det gäller “riktig” svenska?

Kanske bör rentav nämnas att kravet på klarhet inte bör drivas så långt eller på sådant sätt att den oerfarne och genomsnittlige språkanvändaren (eller språkvarelsen, borde man kanske säga) känner sig tvingad till otillbörlig enkelhet i uttrycket och i det därifrån aldrig helt åtskiljbara sakinnehållet. På högre nivåer gäller ju inte sällan att även prosan måste ge sig in på svåra, tidigare ej beträdda områden, måste tillåtas vara sökande, prövande på ett sätt som gör att fullständig klarhet och genomskinlighet inte omedelbart kan uppnås. Det är inte detsamma som tillkrånglande och fördunkling, utan en nödvändig begränsning given med såväl språkets som verklighetens natur. I fall av det slag jag har i åtanke kan klarhetskravet i själva verket också bli en begränsning, som hindrar användningen eller förverkligandet av språkets utforskande, nyupptäckande potential och otillbörligt inskränker utsägningsfältet. Många gånger är det endast genom att anträda tidigare okända vägar som språket senare kan uppnå klarhet även för det nya. Åtminstone ett mått av tolerans kan väl här vara på sin plats, bortom själva den formella språkriktigheten, även ifråga om elever (och andra) som kanske gör de första försöken att uttrycka sig mer utförligt och sammanhängande i skrift.

Detsamma gäller kortheten som riktlinje. Inte heller här handlar det ju om ren språkriktighet – man får en känsla av att Wellander snarare fokuserar på “god stil” än “riktig” svenska. Och korthetskravet kan ju endast förstås med utgångspunkt från konkreta exempel på otillbörlig, såväl sakligt sin stilistiskt omotiverad längd. Wellander tillhandahåller förvisso just sådana: klumpiga, långa sammansättningar av den typ Pettersson visar att han använder som illustrationer är självklart giltiga exempel, även om de inte är exempel på formella fel. Men för gymnasisten eller den i övrigt oerfarne språkanvändaren – och jag tycker man måste komma ihåg att det här ju handlar om ofta ordkarga, redan korthuggna svenskar – som enbart tar till sig riktlinjen som isolerad abstraktion riskerar kanske dess efterföljande att leda till en vare sig avsedd eller insedd förlust av nyanser, precision, utförlighet och fördjupning. Klarheten befrämjas ju inte alltid av korthet – inte minst hos den otränade kräver den ofta viss utförlighet. Så klart och kort som möjligt givet sakens och skrivaktens övriga krav – detta skulle, inbillar jag mig, vara det minimum en allmän riktlinje måste innehålla.

Men Wellander går givetvis utöver dessa kanske alltför allmänna råd. Den största förtjänsten hos hans bok är enligt Pettersson dess råd i enskilda fall. Pettersson ger ett exempel på en syntaktisk fråga – rörande en mening i hans egen artikel – där han tror att Wellander inte skulle hålla med honom: “Många av de språkfel, som han senare skulle uppmärksamma, hade han nog först sett hos sina egna elever, kan man tänka.” Pettersson menar att Wellander skulle invänt mot att “Många av de språkfel” här brutits ut och placerats först i satsen på ett sätt som inte tar hänsyn till “satsens övriga syntax”. Det skulle föra för långt att här analysera detta i strikt grammatiska termer. Men jag kan inte kan värja mig för intrycket att om Pettersson menar att den placering av “Många av de språkfel” som han medvetet, och med rätta, valt “för att sätta dessa ord i centrum”, hade underkänts av Wellander, den senare tillämpade någon ytterligare och denna gång entydigt problematisk riktlinje i förlängningen av de redan nämnda. Genom att följa den uppnås varken större klarhet, korthet eller ens enkelhet.

Vilken är den satsens övriga syntax som hänsyn här borde tagits till? Det finns ingenting i den som strider mot Petterssons placering av “Många av de språkfel”. Kan Wellander verkligen ha menat att “Han hade nog först sett många av de språkfel, som han senare skulle uppmärksamma, hos sina egna egna elever” var entydigt att föredra, och att sådant var så viktigt för honom att det måste påtalas vid rådgivning? Det påhängda “kan man tänka” berörs ju inte av olikheten mellan dessa konstruktioner, även om det som jag ser det till skillnad från “Han hade nog först sett” rent formellt med fördel hade kunnat sättas först i satsen: “Man kan tänka att många”. Men även det motverkar ju avsikten att sätta “Många av de språkspel” i centrum, och att sätta det före “Han hade nog först sett”, d.v.s. “Man kan tänka att han nog först hade sett”, skulle ju göra det i ännu högre grad.

Det jag mest undrar över är emellertid Wellanders inställning till lånord. Pettersson hävdar att olägenheterna med onödiga lånord ingenstans beskrivs så pedagogiskt som hos Wellander. Möjligen avser han här mer specifikt olägenheterna med det onödiga och ofta helt urskillningslösa engelska inflytandet, som väl dock blev verkligt påtagliga först efter Wellanders tid. Men generellt gäller ju att all tonvikt här måste läggas på det onödiga. Denna fråga aktualiseras åter av det exempel från Wellander – denna gång verkligt och inte bara tänkt – som Pettersson ger: “En bil”, klagar Wellander, “sägs numera efter en sammanstötning vara ramponerad eller spolierad eller demolerad, men den, som känner dessa ords verkliga betydelse, aktar sig noga för att av dessa meddelanden draga någon bestämd slutsats rörande graden och arten av den skada, som egentligen drabbat bilen.” Förvisso kan lånord, som Pettersson säger, ge upphov till svårigheter med inordningen i svenska språket och skapa problem för förståelsen, grammatiken och formläran. Men det enda som illustreras i det valda exemplet är ju problem med förståelsen – orden är helt enkelt felaktiga eller mindre lämpliga i sammanhanget, valda utan kännedom om deras verkliga betydelse eller etymologi. Formellt och grammatiskt är de ju väl inordnade i svenskan, även om deras upptagande på Wellanders tid var nytt och ännu kändes ovant. Det är svårt att se att dessa lånord som sådana är problematiska.

Ja, åtminstone i de två latinska fallen blir, tycker jag, själva termen “lånord” problematisk. Alla europeiska språk bygger ju från ett tidigt stadium i stor utsträckning på en enorm reservoar av gemensamma latinska och grekiska ord, inte bara de som direkt utvecklats ur de klassiska språken. Ingenting i denna reservoar kan rimligen betecknas som lånord. I detta avseende är alla våra språk i verkligheten ett enda gemensamt med lokala variationer. Ändå har bara en liten del upptagits i respektive “modernt” språk, och vad som upptagits är ofta helt godtyckligt. Detsamma gäller ord från andra moderna språk. Även här lånar vi åtminstone ofta, i ljuset av den större släktskapen över gränserna mellan de stora språkförgreningarna, ganska naturligt från varandra. Det finns hur många specifikt germanska tyska ord som helst, exempelvis, som skulle ha kunnat upptas i svenskan i stället för eller utöver de som faktiskt har upptagits, och med samma lätthet inordnas.

Det enda det handlar om är en tillvänjningsprocess och en formell anpassning, och det enda som borde vägleda denna process är ett tillräckligt mått av omdöme, skicklighet och smak i varje enskilt fall och vid varje ny introduktion. Anledningen till att vissa grekiska, latinska, franska, engelska och tyska ord inte blivit en del av svenskan är i stor utsträckning endast att ingen framstående författare ännu assimilerat och försvenskat dem på ett sätt som kunnat bli auktoritativt och anges, med årtal, i akademiens ordbok.

Att Wellander var nationalkonservativ gjorde honom inte till någon ohistorisk, artificiell svensk språkpurist, och detsamma gäller förstås Pettersson. Ändå varken kan eller vill jag riktigt godta som allmän riktlinje rådet att “skriva svenskt” i den mening Wellander avser, såtillvida som den är oundvikligen underordnad en uppenbar historisk relativitet och inte tillhandahåller ens för gymnasister tillräckliga kriterier för den verkliga, levande språktillägnelsen och -utvecklingen. Ramponera, spoliera och demolera är förvisso olämpliga ord för att beskriva skadorna på en bil efter sammanstötning, men de är knappast i sig själva och i allmänhet olämpliga i svenska språket. Just genom sina specifika betydelser och etymologier kan ord som dessa, introducerade på samma sätt och från samma språk som otaliga andra tidigare, ibland tillföra specifika betydelsedimensioner och nyanser som i svenskan redan existerande och tidigare inordnade ord saknar.

Wellander var alltså väl medveten om språkvårdens nära samband med och centrala betydelse för nationaliteten och kulturarvet (en annan av hans böcker heter helt enkelt Språkvård och kulturarv). Vad jag här säger ska naturligtvis inte ses som något samlat omdöme om Wellander och hans gärning; det är endast fråga om några kompletterande marginalanteckningar till Petterssons trevliga introduktion av honom för Samtidens läsare. Wellanders styrka låg alltså enligt Pettersson i hans råd i enskilda fall. Alla sådana kan givetvis inte avgöras enbart utifrån klarhetens, korthetens, enkelhetens och svenskhetens allmänna kriterier, och Pettersson kan förstås bara ge enstaka exempel.

Generellt gäller emellertid för mig att det är en problematisk typ av nationalkonservatism vars “språkförsvar” inte i tillräcklig utsträckning bejakar det gemensamma europeiska språkarvets alltjämt outnyttjade resurser för utveckling och förfining av det svenska språket. Givetvis krävs vaksamhet vid detta arvs fortsatta tillägnelse, så att äldre och specifikt svenska ord inte undanträngs och resultatet därmed blir utarmning i stället för berikning. Men även det europeiska språkarvet är en del av vårt kulturarv, och det behöver på intet sätt stå i motsats till vården av svenskans egenart. Här har de normsättande språkanvändarna (jag begränsar mig nu för enkelhetens skull till denna benämning) ett avgörande inflytande och därmed också ett stort ansvar. Och vilka som blir sådana språkanvändare, vilka som erkänns som betydande författare, det borde i sin tur i större utsträckning bero på kvalificerade kritikers insatser: dessa får inte, exempelvis på grund av problematisk teoretisk inspiration, försumma sitt verkliga uppdrag.

Vad betyder Satis polito?

Efter snart tre månader har jag fortfarande inte hunnit fram till sidan 1. Det finns för mycket att läsa (i vid mening) på omslaget till Åkessons bok Satis polito. Eller snarare att hantera, kanske.

Härom dagen började jag försöka mer systematiskt reda ut det här med den latinska titeln. Det går inte att komma vidare utöver den ens till omslagsbilden, som jag dock naturligtvis omedelbart såg skulle kräva mycket tid. Responsen både från latinspecialister och allmänhet visar att en grundligare utredning av titeln först var nödvändig.

Det enda som är alldeles klart beträffande den är att den inte betyder “tillräckligt polerad”. Detta framhölls omedelbart i den korta debatt som på några håll utbröt efter publiceringen i augusti. ”Tillräckligt polerad” skulle, om det syftar på Åkesson själv, hetat satis politus, i nominativ. Det konstaterades också genast riktigt att den böjda form vi finner i titeln, polito, endast kan vara dativ, ablativ eller futurum imperativ.

Den enda plausibla av de tolkningar som framfördes var att titeln är en dativkonstruktion med innebörden ”tillräcklig(t) för den polerade” (d.v.s. för den bildade). Det är samma konstruktion som i sat(is) sapienti, ”tillräcklig(t) för den vise”. Och det ger en högst relevant betydelse, väl överensstämmande dels med avsikten att driva med kritiker som avfärdar SD som otillräckligt polerat, men dels i verkligheten rimligen också, och på visst allvar, med vad som såvitt jag förstår är Åkessons tematik och budskap i boken.

Problemet är att Åkesson inte säger att det är detta titeln betyder. Han säger i stället att den betyder det enda den helt klart inte betyder, nämligen “tillräckligt polerad”. Min gissning är att han kan ha valt detta som en förenklad förklaring eftersom han inte trodde att den mer komplicerade förklaringen passade i TV-intervjuer. Men det var i så fall beklagligt, både därför att den förenklade förklaringen är så förenklad att den blir oriktig och därför att den mer komplicerade, och riktiga, faktiskt är värd att avsätta mediatid för.

Den förenklade förklaringen gör det svårare att övertyga om dativläsningen, och naturligtvis kommer inte alla tro att det är en medveten förenkling. Latinkunniga har i denna situation fått intrycket att Åkesson av okunnighet använt en felaktig nominativform, ja att han kanske bara snabbt googlat fram en felaktig översättning eller en mening med politus i böjd form, och utan vidare dragit till med vad han hittade som titel.

Denna situation är allvarlig, och motiverar naturligtvis sökande efter en annan betydelse som ligger åtminstone närmare Åkessons egen förklaring. Ablativ nämndes i den tidiga diskussionen som ett av de två kasus i vilket formen är polito. Men ingen framförde någon tolkning med ablativisk betydelse, och ingen sådan har heller accepterats som möjlig av latinspecialisterna. Inte heller futurum imperativ ger någon rimlig betydelse.

En sista möjlig tolkning i detta läge är att Åkesson medvetet använt oriktigt latin. Detta skulle troligen vara ännu mer överensstämmande än korrekt latin med den uppenbara avsikten att genom såväl titeln som omslagsbilden driva med SDs kritiker.

Vad jag inte på allvar kan tro är att Åkesson omedvetet, av okunnighet, skulle ha använt felaktigt latin. Hans omdöme måste ha förbjudit sådant riskabelt slarv. Han måste, oavsett om användningen är riktig eller felaktig, antingen ha studerat grammatiken själv i tillräcklig utsträckning, eller ha konsulterat en latinlärare.

Således: medvetet riktig, eller medvetet felaktig – tertium non datur. Om medvetet felaktig, krävs ingen ytterligare diskussion i språkfrågan. Om medvetet riktig, gäller dativtolkningen: Åkesson, och SD, är tillräcklig(a) för den bildade.

Att Åkesson skämtar så till den grad med sina motståndare att han medvetet använder felaktigt latin känns för mig inte så tilltalande; det finns redan mer än nog av sådant på omslagets bild, som jag ska återkomma till.

Jag föredrar därför dativtolkingen, och hoppas inte bara att Åkesson är medveten om dess innebörd utan också att han kommer förklara den på ett sätt som når ut till de latinkunniga och andra som från dem kanske får höra att han använt felaktigt latin på grund av okunnighet och slarv.

Eftersom Åkesson i sitt förenklade svar på intervjuarnas fråga vad titeln betydde direkt tillämpade betydelsen “tillräckligt polerad” på sig själv och inte skilde mellan “tillräckligt” som gällande honom själv och “polerad” som gällande den för vilken han är tillräcklig, måste tonvikt läggas på den fulla och förhoppningsvis avsedda innebörden att Åkesson är tillräcklig för den polerade eftersom han själv är tillräckligt polerad.

Airport-ansvarig: Kerstin Lindberg Göransson

Jag är upprörd över det här. Det tycks vara i samband med att det nya statliga företaget Swedavia tog över de svenska flygplatserna från Luftfartsverket, eller det senare ombildades till det förra, som Arlanda – och, visar det sig, inte bara Arlanda, utan även alla andra svenska flygplatser – officiellt blev “airports” i stället för flygplatser i svenskspråkiga sammanhang.

Arlanda och alla andra flygplatser omnämns konsekvent som “airports” på Swedavias svenskspråkiga sidor. Även i Swedavias tidskrift Nya Arlanda omtalas Arlanda från början som “airport”, även om det i de tidiga numren finns ett och annat återfall till “flygplats” inne i artiklarna.

Därmed måste misstanken riktas mot Swedavias första vd och Arlanda-chef Kerstin Lindberg Göransson, numera vd för Akademiska Hus. Fortfarande ifrågasätter såvitt jag kan se ingen de nya namnen och det nya språkbruket. Jag tror därför att man måste gå vidare och individualisera den här kritiken, peka på de personer som är direkt ansvariga för och själva har initierat pinsamheten.

Om Lindberg Göransson med all sannolikhet personligen fattade eller åtminstone var centralt involverad i beslutet att Arlanda m.fl. flygplatser officiellt på svenska ska kallas “airports”, har hennes efterträdare, nuvarande vdn Torborg Chetkovich, synbarligen inte gjort något för att upphäva det. Styrelseordföranden Ingemar Skogö måste också uppmärksammas.

Ställ dessa personer till svars. Eventuell kompetens på andra områden kan naturligtvis inte uppväga kulturell och social analfabetism på så centrala områden som detta.

För övrigt är alla svenska företagsnamn som börjar på “Swe” och “Swed” töntiga, av samma skäl som Arlanda Airport, och Ronneby Airport, är töntiga som svenska namn.

Toppolitikerna och Arlanda

Det engelska Arlanda


Categories

Archives

All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi