Archive for the 'Language' Category

The Worsening Problem of Formal Errata

They’re inevitable, I was told long ago by an experienced professor towards the end of his career, with an enormous record of published works. No matter how diligent you are, no matter how meticulously you go through the proofs, there are going to be formal errata or corrigenda in the published text. He wasn’t talking about short articles, of course. In their cases, they’re avoidable. But in longer essays and in books, there simply will be errata, he said.

This corresponds to my own experience. It’s strange. Sometimes simply inexplicable. There are minor misprints or typos, and two or three misspelt words and names in some of my early, longer published texts (I haven’t published many, so I’m not boasting of how few errors I make) which I cannot account for, whose presence I find to be a mystery. Words which elsewhere I have always spelt correctly, before and after the respective errata appeared. These are cases where I have no original manuscript, no copy of what I submitted to the publisher, so that I can’t see if it really was my fault, if it really was I who had been so negligent and inattentive as to make the errors myself. There are, for example, at two such cases in the introduction to my Swedish translation of Eric Voegelin’s Wissenschaft, Politik und Gnosis (and one strangely rendered English word in the translation).

But in other cases, I know I’m not to blame. That doesn’t make things very much better. The most extreme case was one involving a respected American philosophical journal, published by a big, established university press. It was worse than other, similar experiences with publishers of this kind, and what it revealed about the qualifications of the staff today available in the world of academic, traditional print publishing made me think deeply about the state of the humanities. It seems to me the frequency of incidents of this kind, even less serious ones, warrants commenting on it.

The editor was himself very upset. To some extent, it could perhaps be argued that it was my own fault. Instead of writing per definition, I had unnecessarily added the Latin accusative ending to definition, so that, in my manuscript, it read per definitionem – in two different places. It’s incomprehensible why I used the original Latin form of this expression; there was no stylistic need whatsoever in this particular article of mine not to use by definition, or per definition, which also seems acceptable in English, as in Swedish (in German, however, per Definition is considered incorrect, and per definitionem is insisted on. Had I suddenly forgotten those forms, which I must have used very many times in both languages? I haven’t the faintest idea why in this case I didn’t keep to one of them.

Since I happened to use the Latin form, however, that Latin form of course had to be correct. The editors had approved my manuscript. Everything was going well. and after having made some improvements in the first proofs, I received what I was told were the final proofs. The final proofs. I.e., the version of a text that is sent to the author before printing, and which, if he or she has nothing more to add or change, is the one that is printed, in precisely that form. I had nothing more to add or change. I approved those final proofs. In them, per definitionem correctly appeared in the two different places.

A couple of weeks later, the new issue of the journal appeared and was sent to me across the Atlantic. Everything looked good, identical to what I had approved – except this particular phrase. It didn’t say per definitionem. Unbelievably, the editor’s assistant had, on her own initative, made a change, or two changes, after the final proofs had been approved by me.

That simply shouldn’t happen. Why did she do it? It turned out she didn’t have basic knowledge of Latin. She must simply have thought per definitionem was wrong, and decided to correct it. Or thought it looked strange, and felt a need to do something about it. Now, since per definitionem is indeed unusual in English texts, it would have been understandable if she had changed it to per definition, not least if – as wouldn’t have been unreasonable – there had been an editorial policy according to which unnessecary Latin should be avoided. But if so, she should have pointed this out to me, or I should have seen the change when she sent the first proofs. I would of course have had no problem with that change.

That is not what she did. What she did was something that made this case particularly ridiculous. Without letting me know, despite obviously having no knowledge whatsoever of Latin, and without consulting anyone else, she thought there was something wrong with per definitionem – as Latin. She didn’t want to change it into English, but preferred to keep the Latin – but a Latin more to her untutored liking. So she boldly went for – “per definitione”. 

The latter form, definitione, is ablative, and cannot follow per which always takes the accusative. And it exists only as ablative singular in Latin – she cannot have been thinking of the expression in some modern language other than English which, perchance, she spoke.

It was bizarre. An editorial assistant at a first-class scholarly journal, an assistant whose job is to go through manuscripts and correct not the substantial content, but precisely formal and linguistic errors only, errors of spelling, grammar, usage, simply does not do such a thing. It’s not just that such assistants absolutely do not make changes in the final proofs. Those proofs are final indeed, the author must have seen and approved precisely what is going to be printed. There must be absolutely no changes whatsoever in that final version after the author has approved it. But this time it was even worse. The assistant added errors of her own.

This was more than obvious evidence of incompetence. It was incompetence of a particularly silly kind. It was the kind of thing a child without any knowledge, experience or judgement does. It made it wholly incomprehensible how she could have been hired in the first place. But it was a fact. This kind of people is now in charge of editing at publications of this kind.

It was not the editor’s fault. It seems he hadn’t noticed any of the assistant’s lack of professional qualifications. According to him, she had until then done a good job. Perhaps there wasn’t much Latin in the manuscripts she was given. But shouldn’t an editorial assistant at a humanities journal on this level know at least a little Latin? How was this possible? How could a person with such a job decide to make changes in forms of words in a language of which she obviously had no knowledge at all? Shouldn’t it be absolutely self-evident that, if in doubt about anything whatsoever in the use of a language she knows nothing about in a manuscript she has been given the responsibility to review, she must consult a specialist in that particular language?

There had, as I said, been other cases where I know I was not responsible for the respective errata. And also cases where editors had insisted on changes that I found problematic, formulations that I found less felicitous than my original ones. Again, some errata are mysteries, and I’m of course not saying that some may not be my own. Nor am I saying that good editors can never improve my own manuscripts. And I am certainly not saying my mastery of Latin is perfect. But in the case describben here, I still do have the final proofs that I approved, and I know I’m not to blame.

The incident really brought home to me the nature and the extent of the crisis of the humanities. As we know, the humanities are increasingly challenged by the requirements of capital and technology, and, in close relation to this, ravaged by much of the post-Marxist theory. The knowledge acquired is increasingly vague and without structure, order, and depth. It often seems to me the humanities can best be saved and their substance as real education restored by again basing them solidly on the study of the classical languages.

There hardly is any real and serious access to the world of western humanism without them. Couldn’t at least basic Latin and Greek in secondary education be made a requirement for those who seek admission to humanities courses at the university level? If one doesn’t care about those great languages which have meant so much for humanistic culture in the West, and from which almost all of the central terms of philosophy are derived, what is the point of the humanities and philosophy in the academy?

The current state of affairs, as evidenced by this grotesque American journal incident, even made me doubt the meaningfulness of humanistic academic publication – as I had also doubted other publication, in newspapers and magazines which were undergoing a precipitous formal decline. I no longer have much trust in such other publications either; several times, my articles (and again, they’re not many) have appeared with strange distortions of my formulations and new formal errors. Social media have revealed how poor and careless, in formal respects, is often the writing even of top journalists and political commentators when wholly unmediated by any editing. And the editing staff of newspapers seems to be constantly reduced. The situation is so bad that flagrant errors are not even corrected in online editions. There can be only three reason for this: the editors don’t care when readers – including people employed by the respective publications – report them, no readers care to report them, or readers don’t even read the articles.

Despite the fact that I have also worked with the very best of academic publishers and editors, this was one of the experiences that made me think that a modest website of my own, where I did everything myself, might be a better form of publication than any kind of traditional print publication. Why should I have a text appear in a suboptimal form, different from my own, if I didn’t have to? I’m well aware this is an unrealistic stance, which cannot be maintained in the long run. But since then, I have published only in that modest format, which no one else can tamper with. If someone wishes to republish what I write here, I make it a strict condition that nothing be changed without my approval. Since what happened in the American journal is today possible, that is not a guarantee, I guess. But it seems it’s all that can be done. It may be true that there must always be errata, that the inexplicable mystery of how some of them arise must remain. But surely it’s possible to fight those causes that are clearly identifiable.

“Interjuv”

“Interjuv” eller “interju” har nu blivit det normala uttalet i svenska media. Det beror delvis på att “vju” inte är någon bra försvenskning.

Både tyskan och franskan använder “interview” utan anpassning (även om franskan också har “entrevue” i den allmänna betydelsen av möte, liksom det engelska ordet, som kommer från detta franska, också kan ha en liknande betydelse), så även danskan.

Men det är inte heller bra. Italienskan och spanskan använder egna former. Kunde vi också göra det? “Intervy”?

Status quo

“Status quo” är latin, ett förkortat uttryck som betyder “tillståndet i vilket”.

“Stejtus Qoöuo” är ett engelskt rockband.

Frågan om språkkritikens legitimitet

Ibland blir språkproblematiken litet påträngande.

Politisk chefredaktör och sedan länge återkommande radiopanelist i Stockholm tror att “Estonia” är ett engelskt ord. “Estöuonia”.

Radiokrönikös, i samma program, uppfattar inte att “Marie” i “Marie bebådelsedag” är försvenskad stavning av latinskt genitiv (Mariae) och “i” och “e” därför ska uttalas separat. Säger “Mari bebådelsedag”.

Är det legitimt, och meningsfullt, att diskutera individuella mediafigurers språkfel (eller språksvagheter)? Ibland känns det så, i beaktande av den utsträckning i vilken de lyfts fram av sina respektive media, och det inflytande deras språkbruk därför har.

Språkvård är ett svårt område. Det är inte självklart när utryckningar från “språkpolisen” är nödvändiga eller önskvärda. På ena sidan hotar den gnälliga petimätrigheten, på den andra den slappa likgiltigheten. Däremellan måste den nödvändiga, verkliga språkvården försöka finna sin väg.

Att amerikaniseringen har trängt in hos chefredaktören när han använder det latinska namnet på ett grannland långt från anglosfären känns litet anmärkningsvärt. Men är det tillräckligt anmärkningsvärt?

Det är inte krönikösens fel att latinet kulturradikaliserats bort från skolschemat (eller det är det kanske, om hon, vilket inte är osannolikt, stött den typ av politiker som gjort det). Men tycker hon inte det låter konstigt? Hon måste ju vara medveten om att vi brukar säga (jungfru) “Maria” i Sverige. Tror hon att “Marie” uttalat som “Mari” är en genitivform av Maria? Eller vad tror hon “Marie bebådelsedag” betyder? Hon säger knappast “Jan Olof blogginlägg”?

Måste inte många vanliga språkanvändare undra över sådana konstigheter? Uppfattas de som helt naturliga? Har folk helt slutat reagera inför malplacerad engelska? Känner man sig inte behöva en förklaring till att det inte heter “Marias bebådelsedag”?

Vågar man föreslå att språkvården gör rätt i att ingripa i dessa fall?

Katerina Janouch: “Journalister kan inte skriva”

Katerina Janouch hävdade på den alternativa bokmässan att etablissemangsmedias journalister “inte kan skriva”. Det var tillspetsat. Men det finns en ny och alltmer påträngande sanning här, som man måste få ta upp. Man måste, närmare bestämt, få ta upp den utan att det uppfattas som att det implicerar något arrogant och pretentiöst anspråk på att man själv “kan skriva”.

Inte heller kan det implicera att skrivandet är bättre på något annat håll, exempelvis i alternativmedia. Janouchs egna, mycket många och oundvikligen snabbt skriva artiklar innehåller ganska ofta språkliga fel eller svagheter. Men det faktum att hon tog upp frågan på just alternativmediernas egen mässa pekar – och utan tvekan avsiktligt från hennes sida – på det faktum att den kvalitativa skillnaden mellan skrivandet i etablissemangs- eller mainstreammedia och alternativmedia vid det här laget har minskat dramatiskt.

Vi står inför ett allmänviktigt problem, en allmänkulturellt viktig fråga. En fråga för läsarna. Den nyligen bortgångne Carl-Henning Wijkmark hävdade att det svenska språket nådde sin höjdpunkt på 1940-talet. Vi har enligt honom, med andra ord, därefter sett en nedgång.

Exakt vad Janouch syftade på är inte klart. Begreppet “kunna skriva” omfattar förstås mer än rent formell språkriktighet (grammatik, stavning). Även andra formella element, som komposition, hör dit, liksom stilistik. Och där blir ju gränsen mot det innehållsliga också snabbt oskarp. Att “kunna skriva” är ju även en fråga om språklig, stilistisk, retorisk hantering av innehåll. Kanske åsyftade hon allt detta.

Hursomhelst, även korrekturläsningen har försämrats, och, tror jag, ofta helt enkelt dragits in av kapitalistiska skäl – vilket gör att än mer av den nya, relativa språkliga amatörmässigheten och slarvigheten avslöjas. Ett flertal opinionsjournalisters användning av sociala media, där de ju uteslutande skriver helt oförmedlat, har också bekräftat detta på ett ibland nästan chockerande sätt.

De har, tycks det, hafsat sig igenom några enstaka kurser på universitetet och någon journalistutbildning, och det visar sig långtifrån tillräckligt. Den allmänkulturella humanistiska nivån ger heller inget tillräckligt stöd. Man anar att vi idag helt enkelt har alltför få som är kvalificerade att tillhandahålla den utbildning som förr krävdes.

Matter

Man hör nu hela tiden svenskar verkligen ta i för att få fram det specifika amerikanska uttalet av “matter” (“madder”, ungefär som “ladder”). Utan tvekan tror de att det är det enda rätta engelska uttalet. Stoppa amerikaniseringen.

Om maskinöversättning

Viktor Ström skrev för några år sedan i DI:s avdelning Digital om maskinöversättningens historia och problem under rubriken ‘Varför blir Google Translate inte bättre?’ Artikeln är kort: läs den så att jag slipper sammanfatta den.

Vi förs snabbt fram till en central illustration, ja den centrala illustrationen, av skillnaden mellan språk och humaniora å ena sidan och matematik och naturvetenskap å den andra.

Men när artikeln kommer fram till dagens situation, stöter vi på ett beklagligt förutsägbart problem. Det framstår som om vägen framåt, åtminstone, eller till att börja med, för inklusionen av fler språk, är att de – signifikativt nog med människors hjälp – görs mer översättbara till engelska.

Det innebär naturligtvis potentiellt en alldeles för långtgående standardisering, förenkling och utarmning. Lösningen kan inte vara endast fler och bättre möjligheter till engelsk översättning, översättning till och från engelska.

Det självklara skälet till det är förstås den allmänna nödvändigheten att exempelvis den nyinkluderade kazakiskan behöver översättas också till slovakiska och japanska och vice versa, att alla andra språk än engelska bör kunna översättas till alla andra språk än engelska.

Men det finns också ett annat skäl. När syftet med översättningen bara är den elementära förståelsen, inte den kommunikativa användningen, är ju ibland ett sätt att delvis komma förbi maskinöversättningens begränsningar att översätta till flera språk.

När översättning till ett språk blir mer eller mindre obegriplig, prövar man med ett annat, om man i tillräcklig utsträckning behärskar ett sådant. Man kan fortsätta pröva sig fram med flera. Genom sammanställning och jämförelse kommer man så åtminstone närmare den sannolika ursprungliga meningen.

Vid behov kan sedan den på detta sätt uppnådda förståelsen läggas till grund för en egen, mänsklig översättning för kommunikativt syfte.

Genom att mångfalden av språk bevaras i maskinöversättningen, och människor i möjligaste mån fortsätter att utöver modersmålet lära sig även andra språk än engelska, minimeras de tekniska begränsningarna och förbättras samspelet med den irreducibla mänskliga språkbehandlingen.

Vinstdrivande?

Detta mycket vanliga ord är för mig obegripligt. SAOB citerar en artikel från 2009: “De forna statliga verken har förvandlats till vinstdrivande bolag, i det närmaste frikopplade från politisk styrning och demokratisk kontroll.”

Vissa av de statliga verken var så kallade “affärsdrivande verk”. I denna sammanställning med “affärs” var “drivande” begriplig. Man driver affärer, med eller utan vinst, men naturligtvis med strävan efter vinst. Kanske har ordet “vinstdrivande” uppkommit genom inflytande från ordet “affärsdrivande”. Problemet är att man till skillnad från affärer inte kan sägas direkt “driva vinst”.

SAOL innehåller inte ordet, åtminstone inte min äldre upplaga. Wiktionary tillhandahåller dock en definition: “som drivs med syfte att skapa vinst”.

Detta är givetvis vad som avses. Men hur uttrycks detta av ordet “vinstdrivande“? “Vinstdrivet” skulle, trots att det inte är helt lyckat, åtminstone vara mer begripligt och motsvara både definitionen och den engelska översättningen “profit-driven”. En annan engelsk översättning som motsvarar Wiktionarys korrekta definition är “for profit”. Alltså, drivet av strävan efter vinst.

Inget av detta uttrycks av “vinstdrivande”. Vad detta ord utsäger är att bolaget själv driver vinst. Men vad skulle detta “driva vinst” betyda? Att bolaget faktiskt skapar vinst, drivs på ett sätt som faktiskt skapar vinst?

Det motsvarar inte definitionen och översättningarna. Även om bolaget går med förlust tillhör det ju kategorin “vinstdrivande”.

Jag hittar visserligen också en mindre vanlig engelsk översättning som faktiskt uttrycker denna märkliga mening: “profit-making”. Men det avslöjar bara absurditeten i det obegripliga svenska ordet.

Det skulle nästan kunna handla om en propagandistisk språklig manipulation från nyliberalernas sida, i syfte att befrämja förvandlingen av de forna statliga verken.

För trots att det för motståndarna är problematiskt med vinster på dessa verks områden, är det väl för nyliberalerna bättre med ett ord som, även om det egentligen är obegripligt, kan låta som om det betecknar något som faktiskt driver fram vinst, än ett ord som tydligare förklarar vad det handlar om: en ny krass och irrationell strävan efter vinst på dessa områden i de nya ägarnas intresse.

Men till ordets obegriplighet hör att det framför allt tycks vara kritikerna av denna de statliga verkens förvandling som använder det. Oavsett både illegitim vinststrävan och eventuell förlust är de nya bolagen för dem “vinstdrivande”.

De borde, tycker jag, snarast övergå till att använda åtminstone “vinstdrivna”, om deras timiditet förbjuder dem att säga “vinstsyftande”, “vinststrävande”, “drivna för profitens skull”.

Tories

Det engelska ordet “Tory” heter i plural “Tories”, enligt det vanliga böjningsmönstret för substantiv som slutar på “y” efter konsonant.

Pluralformen används om ett flertal medlemmar av Torypartiet (the Tory party) eller som kollektivbeteckning för hela partiet. Singularformen “Tory” kan inte användas som namn på partiet som helhet, utom i just sammanställningen “Torypartiet”, och i uttryck som “hon röstar Tory” och “han är Tory-väljare”.

Pluralformen “Torys” har förekommit historiskt, och det är därför oriktigt att helt enkelt avfärda den som felaktig. Men den är sedan länge ur bruk; när man fortfarande ser den i engelska texter är det snarast fråga om ett oavsiktligt skriv- eller stavfel.

På svenska ser man däremot ofta “Torys”, eller “torys”, med litet “t”. I tyskan tycks “Torys” vara accepterat, eftersom tyska Wiktionary anger två pluralformer, både “Tories” och “Torys”. Wiktionary är dock inte helt tillförlitlig. Duden anger endast “Tories”. En svensk Wiktionary-sida för formen “torys” kommer vid en sökning upp i listan med sökresultat. Den anger “torys” som pluralform for “tory”, men man omdirigeras efter några sekunder automatiskt till den svenska sidan för “tory”, där “torys” saknas.

Utöver den aktuella engelska pluralformen “Tories”, med litet “t”, anges i stället den groteska formen “toriesar”, en form med dubbla pluralformer, en svensk lagd till en engelsk. Det påminner om det gamla försvenskade “bebisar”, som dock, av oklar anledning, heter “bebis” i singular.

“S” är i svenskan en pluraländelse för lånord, och numera naturligtvis framför allt engelska sådana, eftersom vi idag mest lånar engelska ord. De flesta engelska lånord övertas numera också helt oförändrade, och så även denna ändelse.

Engelska ord som slutar på “y” efter konsonant ändrar dock alltså y:et till “ie” i plural: “parties”, “ladies”, “skies”, “dictionaries”. Finns det, när vi använder oförändrade ord i denna kategori i svenskan, någon anledning att ignorera denna förändring, och i stället bara lägga till den vanliga engelska pluraländelsen “s”?

Jag tycker inte det. Att försvenska ordet genom att använda en svensk pluraländelse, “Toryer”, är fullt rimligt. Men varför ändra den korrekta eller sedan länge normativa engelska pluralformens vokalförändring när man fortfarande använder den engelska “s”-ändelsen?

Konstverks namn på olika språk

Varför anger jag namn på konstverk, främst måleri, i rubrikerna till inläggen med bilder av sådana i konstkategorin i denna blogg på olika språk?

Den mest näraliggande förklaringen kan synas vara att jag använder det språk som konstnären själv talade, alltså det namn han eller hon själv gav sitt verk; jag använder den nations språk som konstnären tillhörde.

Detta är dock inte självklart logiskt. För det första har det ju naturligtvis alltid varit praxis att översätta namn på konstverk, i alla sammanhang. Att återge dem på konstnärens eget språk ser väl snarast märkligt och artificiellt ut.

För det andra är detta med namn på konstverk inte alls någon enkel sak: verken har helt enkelt ofta inget ursprungligt eller allmänt vedertaget namn. Många kända verk har givits olika namn av senare tider.

För det tredje är konstnärens nationalitet inte alltid, och i synnerhet inte i fråga om äldre verk, någon självklarthet; konstnären hade inte alltid hade någon entydig nationalitet, eller verkade huvudsakligen i ett annat land än i det där han eller hon var född, varvid verken benämndes på ett annat språk än hans eller hennes modersmål.

Samma problem finner vi också ofta ifråga om äldre musikaliska verk, medan det däremot kan anses betydligt mindre när det gäller arkitektur, eftersom det ofta är mer entydigt rimligt att återge namn på arkitektoniska verk på språket, eller det huvudsakliga språket, i den nation, eller nationalstat, där respektive verk återfinns, även om inte heller detta alltid är självklart, exempelvis när vi har att göra med verk från antiken och i viss mån medeltiden. Skulptur som på samma sätt är på exklusivt sätt lokalt bestämbar låter sig med samma grad av rimlighet benämnas på ett visst språk.

Men när det gäller måleri finns av de nämnda skälen ofta något godtyckligt över både mitt val av namn och det språk på vilket jag återger namnet.

Man kan också fråga sig vad som, alldeles oaktat graden av rimlighet i vad gäller språkval, överhuvudtaget är poängen med att använda olika språk för att återge namnen? Varför inte översätta alla till svenska (eller kanske engelska, eftersom jag, av det skäl jag nämner på About-sidan, använder det språket som ett slags “ram”-språk, även om jag inte använder det för särskilt många inlägg)?

Det kunde rentav uppfattas som en osympatisk snobbism eller vilja att visa hur många språk jag behärskar. Om så vore fallet, skulle det verkligen vara mycket missklädsamt, eftersom min behärskning av dem i själva verket är begränsad. Jag återger dock inte några namn på språk som jag inte ens börjat studera; i sådana fall använder jag engelska.

Men anledningen är i själva verket en annan. Den har att göra med bloggens europeiska temata, och är densamma som förklarar varför jag även i mina texter, ja i samtal, på ett sätt som säkert kan uppfattas som ovanligt, ibland använder ord, uttryck och namn på saker och ting på olika europeiska språk.

Anledningen är att jag vill försöka lämna något litet anspråkslöst bidrag till att föra européerna av olika nationer närmare varandra, och få dem att acceptera en gemensam europeisk identitet tillsammans med sina respektive nationella.

Det främsta hindret för ett sådant närmande och en sådan gemensam identitet, såsom praktiskt realiserad, både kulturellt och politiskt, upplevs oftast vara de många olika språken. Jag uppfattar det helt enkelt som önskvärt att de goda européerna i större utsträckning lär sig varandras språk och börjar tala varandras språk. Språkens mångfald ska inte behöva ses primärt som ett hinder. Den tillhör Europas rikedom.

Därför är det viktigt att européerna inte löser kommunikationsproblemet endast genom att de alla börjar tala engelska. Eftersom detta i alltför många sammanhang tenderar att bli den generella lösningen, vill jag också, med mitt sätt att återge konstverkens namn, påminna om önskvärdheten att rädda också de andra europeiska språken, uppmuntra till studium även av dem.

När allt kommer omkring är ju nästan alla historiska europeiska språk relativt nära besläktade.

Med rätt pedagogik och övriga reformer av bildningsväsendet – ja, den veritabla rekonstruktion av detta som är nödvändig, med inte minst ny tonvikt på de för hela Europa centrala klassiska språken – borde det inte vara omöjligt att skapa också en språklig grund för den europeiska gemenskapen, som inte är enbart engelskans.


Categories

Archives

"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi