Archive for the 'Language' Category

Tolkien

Även svenska Tolkienkännare tycks regelmässigt uttala namnet Tolkien fel.

Rätt engelskt uttal är Tolkiin, med, tror jag, ungefär lika betoning på båda stavelserna (jag undviker fonetisk skrift i mina inlägg om uttal, men det är möjligt att det inte alltid är bra och att jag måste sluta med det). Det sista lär vara omstritt – kanske uttalar även jag namnet fel, men jag har känt åtminstone en person som kände Tolkien, en äldre Fellow vid Jesus College, och har hört honom diskuteras även av andra oxonianer, bl.a. på the Inklings’ pub, The Eagle and Child, och som jag minns det uttalade alla namnet på detta sätt.

Är det felaktiga uttalet, där både i:et och e:et uttalas, något allvarligt? Jag tror inte det.

Förr uttalades utländska namn ofta helt på svenska, utifrån sin stavning. Ingemar Hedenius lär exempelvis inte ha uttalat filosofen Humes namn som Joom, utan som Ume (älv), plus ett H (och Hedenius måste ha föreläst mycket om honom). Internationella namn ändrades också ofta från respektive annat språks form till svenskans, särskilt när de bars av kungligheter. Charles III skulle exempelvis självklart blivit Karl III; Karl I och Karl II heter väl aldrig Charles i äldre svenska historiska verk. Omvänt blev våra Karlar Charlesar i England. Sådana anpassningar tillämpades som självklarheter i hela Europa.

Men även om ett svenskt uttal är helt acceptabelt, är det litet intressant att just detta engelska namn, på en under så lång tid så måttlöst populär författare, utan undantag (eller åtminstone undantag som jag hört) uttalas fel (“fel”) av svenskar som annars är så angelägna att använda engelska språket.

Men det är förstås ett ovanligt namn. Av tyskt ursprung. Å andra sidan kommer jag på rak arm bara på ett engelskt ord som slutar på -ien och där båda vokalerna uttalas (och i:et som svenskt i): alien.

Aprendere?

Marcus Larsson på den lilla Tankesmedjan Balans, författare till De expansiva: En bok om skolmarknadens vinnare och förlorare som utkom förra året, har i en rad tweets (@Skolinkvisition) tittat närmare på börsnoterade koncernen Aprendere Skolor AB. Om man googlar Skolinkvisition och Aprendere kommer de upp en efter en; det är, tror jag, det lättaste sättet att hitta dem. Vad Larsson funnit är föga uppbyggligt.

Själv har jag hittat en annan problematisk sak på Aprenderes hemsida. Där förklarar koncernen att “Ordet Aprendere är en försvenskning av det franska ordet aprendre, som betyder att förvärva, lära sig, inse, uppnå”.

Det första en god elev i grundskolan som läser franska torde reagera på här är att det franska ordet stavas med två “p”, “apprendre”. Att förklaringen av skolans namn ser ut som om den bygger på ett rent fel.

Redan av detta skäl är det ett helt fantastiskt dåligt namn för ett skolbolag. Direktörerna kan knappast förvänta sig att allmänheten känner till att det i den medeltida gammalfranskan också kunde stavas med endast ett “p”. Och även för den som till äventyrs vet eller tar reda på det framstår det givetvis som ytterst oklart om det är denna gammalfranska stavning som man haft i åtanke när man valde namnet. Att de endast säger att det är ett “franskt ord”, utan att ange att det i modern franska inte stavas på detta sätt utan att den använda formen är gammalfransk, tyder ju på att de glada bolagsmännen inte själva är medvetna om detta.

Så upptagna av sina vinstkalkyler tycks de också ha varit att de inte orkat ta reda på att de i stället, om de nu med nödvändighet måste använda det märkliga namnet, kunde ha hänvisat till spanskan och portugisiskan, som båda har formen “aprender”, med ett “p”.

Men kanske undrar vår elev också över det än märkligare påståendet att “aprendere” är en försvenskning av “aprendre”. På vilket sätt är det en försvenskning?

Den enda förändringen av det franska ordet, ett ord som inte i någon form är etablerad i svenskan (engelskan har “apprehend”, “apprehension” och “apprehensive”, med väsentliga betydelseförskjutningar), är att ändelsen “-re” blivit “-ere”. Vad är svenskt i detta? Vad är svenskt i “-ere” i stället för “-re”?

Detta är helt obegripligt. Ändelsen “-ere” är en latinsk (och italiensk) infinitivändelse, definitivt inte en svensk. Men man kan inte heller tala om en latinisering av “aprendre”, eftersom detta gammalfranska ord tvärtom är en direkt och i tiden och språkutvecklingen mycket näraliggande förfranskning av det latinska verbet “apprehendere” (av “ad” + “prehendere”), som har just denna ändelse, och som även förekom i varianten “apprendere” (av “ad” + “prendere”, fr. “prendre”).

“Aprendere” är således en felstavad form av detta sistnämnda latinska ord. Men företagsledningen menar alltså att det är en försvenskning av ett franskt ord. Om man ger sin skolbusiness namnet Aprendere och anger den förklaring av detta namn som vi finner på hemsidan, då visar man att man helt enkelt inte är intresserad av skolundervisningens innehåll.

Det intryck av billig amatörmässighet och inkompetens, av oseriositet, som skolkoncernerna ger redan genom att vara just koncerner, förstärks ytterligare. Som Jenny Maria Nilsson skriver i ett utmärkt svar till den SD sedan länge fatalt närstående libertarianen Markus Uvell: “Tesen i Uvells krönika är enkel: Vi som kritiserar skolkoncernerna gör det för att vi är avundsjuka när andra barn får bättre utbildning på koncernernas skolor än våra barn får på kommunala skolor. Lol, i mina kretsar har koncernskolor låg status. Mina barn har gått spetsutbildning på ett gymnasium som grundades på 1000-talet, haft disputerade lärare och ett skolbibliotek med tre heltidsanställda bibliotekarier. Vad skulle jag avundas? Att koncernelever får food vouchers så de kan äta på McDonalds?”

Läs alltså även vad Larsson har att säga om Aprendere i övrigt, om dess affärsidé och härjningar i skolvärlden, om huvudägaren, VD:n och styrelseordföranden och deras föga överraskande bakgrund i och kopplingar till Liberalerna och Moderaterna.

Vad knullet?

Dekadenskapitalismen har i stor utsträckning förstört den amerikanska civilisationen, och dess imperialism sprider den förstörda civilisationen över Europa.

Med dess språk. Till den vulgaritetens triumf som den globaliserade liberalkapitalismen inneburit hör inte minst att undvikandet av könsord inte längre anses höra till den goda tonen. Eller kanske att föreställningen om den goda tonen kollapsat, att den inte längre är begriplig.

Och till den likaledes amerikanska postmodernismen har hört att ironistiskt och framför allt entusiastiskt bejaka detta, tillsammans med atlanttsunamin av popkulturella referenser.

Det finns förvisso informella sammanhang med för dessa anpassat informellt och lägre språk. Men i USA är det något helt annat, något helt nytt och bestialiskt som är på väg. Även i normala informella sammanhang finns vissa stilmässiga kriterier, eller något slags gräns mellan en civiliserad informalitet och en ociviliserad.

Vi ser den amerikanisering som överskridandet av denna gräns innebär inte minst genom att det numera är fritt fram för alla att skriva i sociala media. Men till och med bland de ledande svenska liberalkonservativa skribenterna i det atlanticistiska lägret kan man nu hitta texter innehållande “WTF”.

Man skulle kanske kunna fråga sig om det i detta läge vore bättre om alla dessa amerikanska uttryck med “fuck” åtminstone kunde försvenskas? I “orten” har det väl länge skett?

Vad knullet (VK)? Hur knullet? Knullande. Knulla dig. Det är helt uppknullat. Knull ja. Knull nej. Han knullade upp det. Knulla iväg. Stick knullet härifrån. Knulla det. Jag ger inte ett knull. Stor som knull. Hon knullade med det. Knullhuvud. Väx knullet upp. Det knullar upp mig. Gå och knulla dig själv. Håll knullet käften. Zlatan knullande Ibrahimović. Abso-knullande-lut. För knulls skull. Heliga knull. Det är knullande otroligt.

Nej.

Stoppa amerikaniseringen i stället.

The Worsening Problem of Formal Errata

They’re inevitable, I was told long ago by an experienced professor towards the end of his career, with an enormous record of published works. No matter how diligent you are, no matter how meticulously you go through the proofs, there are going to be formal errata or corrigenda in the published text. He wasn’t talking about short articles, of course. In their cases, they’re avoidable. But in longer essays and in books, there simply will be errata, he said.

This corresponds to my own experience. It’s strange. Sometimes simply inexplicable. There are minor misprints or typos, and two or three misspelt words and names in some of my early, longer published texts (I haven’t published many, so I’m not boasting of how few errors I make) which I cannot account for, whose presence I find to be a mystery. Words which elsewhere I have always spelt correctly, before and after the respective errata appeared. These are cases where I have no original manuscript, no copy of what I submitted to the publisher, so that I can’t see if it really was my fault, if it really was I who had been so negligent and inattentive as to make the errors myself. There are, for example, at two such cases in the introduction to my Swedish translation of Eric Voegelin’s Wissenschaft, Politik und Gnosis (and one strangely rendered English word in the translation).

But in other cases, I know I’m not to blame. That doesn’t make things very much better. The most extreme case was one involving a respected American philosophical journal, published by a big, established university press. It was worse than other, similar experiences with publishers of this kind, and what it revealed about the qualifications of the staff today available in the world of academic, traditional print publishing made me think deeply about the state of the humanities. It seems to me the frequency of incidents of this kind, even less serious ones, warrants commenting on it.

The editor was himself very upset. To some extent, it could perhaps be argued that it was my own fault. Instead of writing per definition, I had unnecessarily added the Latin accusative ending to definition, so that, in my manuscript, it read per definitionem – in two different places. It’s incomprehensible why I used the original Latin form of this expression; there was no stylistic need whatsoever in this particular article of mine not to use by definition, or per definition, which also seems acceptable in English, as in Swedish (in German, however, per Definition is considered incorrect, and per definitionem is insisted on. Had I suddenly forgotten those forms, which I must have used very many times in both languages? I haven’t the faintest idea why in this case I didn’t keep to one of them.

Since I happened to use the Latin form, however, that Latin form of course had to be correct. The editors had approved my manuscript. Everything was going well. and after having made some improvements in the first proofs, I received what I was told were the final proofs. The final proofs. I.e., the version of a text that is sent to the author before printing, and which, if he or she has nothing more to add or change, is the one that is printed, in precisely that form. I had nothing more to add or change. I approved those final proofs. In them, per definitionem correctly appeared in the two different places.

A couple of weeks later, the new issue of the journal appeared and was sent to me across the Atlantic. Everything looked good, identical to what I had approved – except this particular phrase. It didn’t say per definitionem. Unbelievably, the editor’s assistant had, on her own initative, made a change, or two changes, after the final proofs had been approved by me.

That simply shouldn’t happen. Why did she do it? It turned out she didn’t have basic knowledge of Latin. She must simply have thought per definitionem was wrong, and decided to correct it. Or thought it looked strange, and felt a need to do something about it. Now, since per definitionem is indeed unusual in English texts, it would have been understandable if she had changed it to per definition, not least if – as wouldn’t have been unreasonable – there had been an editorial policy according to which unnessecary Latin should be avoided. But if so, she should have pointed this out to me, or I should have seen the change when she sent the first proofs. I would of course have had no problem with that change.

That is not what she did. What she did was something that made this case particularly ridiculous. Without letting me know, despite obviously having no knowledge whatsoever of Latin, and without consulting anyone else, she thought there was something wrong with per definitionem – as Latin. She didn’t want to change it into English, but preferred to keep the Latin – but a Latin more to her untutored liking. So she boldly went for – “per definitione”. 

The latter form, definitione, is ablative, and cannot follow per which always takes the accusative. And it exists only as ablative singular in Latin – she cannot have been thinking of the expression in some modern language other than English which, perchance, she spoke.

It was bizarre. An editorial assistant at a first-class scholarly journal, an assistant whose job is to go through manuscripts and correct not the substantial content, but precisely formal and linguistic errors only, errors of spelling, grammar, usage, simply does not do such a thing. It’s not just that such assistants absolutely do not make changes in the final proofs. Those proofs are final indeed, the author must have seen and approved precisely what is going to be printed. There must be absolutely no changes whatsoever in that final version after the author has approved it. But this time it was even worse. The assistant added errors of her own.

This was more than obvious evidence of incompetence. It was incompetence of a particularly silly kind. It was the kind of thing a child without any knowledge, experience or judgement does. It made it wholly incomprehensible how she could have been hired in the first place. But it was a fact. This kind of people is now in charge of editing at publications of this kind.

It was not the editor’s fault. It seems he hadn’t noticed any of the assistant’s lack of professional qualifications. According to him, she had until then done a good job. Perhaps there wasn’t much Latin in the manuscripts she was given. But shouldn’t an editorial assistant at a humanities journal on this level know at least a little Latin? How was this possible? How could a person with such a job decide to make changes in forms of words in a language of which she obviously had no knowledge at all? Shouldn’t it be absolutely self-evident that, if in doubt about anything whatsoever in the use of a language she knows nothing about in a manuscript she has been given the responsibility to review, she must consult a specialist in that particular language?

There had, as I said, been other cases where I know I was not responsible for the respective errata. And also cases where editors had insisted on changes that I found problematic, formulations that I found less felicitous than my original ones. Again, some errata are mysteries, and I’m of course not saying that some may not be my own. Nor am I saying that good editors can never improve my own manuscripts. And I am certainly not saying my mastery of Latin is perfect. But in the case describben here, I still do have the final proofs that I approved, and I know I’m not to blame.

The incident really brought home to me the nature and the extent of the crisis of the humanities. As we know, the humanities are increasingly challenged by the requirements of capital and technology, and, in close relation to this, ravaged by much of the post-Marxist theory. The knowledge acquired is increasingly vague and without structure, order, and depth. It often seems to me the humanities can best be saved and their substance as real education restored by again basing them solidly on the study of the classical languages.

There hardly is any real and serious access to the world of western humanism without them. Couldn’t at least basic Latin and Greek in secondary education be made a requirement for those who seek admission to humanities courses at the university level? If one doesn’t care about those great languages which have meant so much for humanistic culture in the West, and from which almost all of the central terms of philosophy are derived, what is the point of the humanities and philosophy in the academy?

The current state of affairs, as evidenced by this grotesque American journal incident, even made me doubt the meaningfulness of humanistic academic publication – as I had also doubted other publication, in newspapers and magazines which were undergoing a precipitous formal decline. I no longer have much trust in such other publications either; several times, my articles (and again, they’re not many) have appeared with strange distortions of my formulations and new formal errors. Social media have revealed how poor and careless, in formal respects, is often the writing even of top journalists and political commentators when wholly unmediated by any editing. And the editing staff of newspapers seems to be constantly reduced. The situation is so bad that flagrant errors are not even corrected in online editions. There can be only three reason for this: the editors don’t care when readers – including people employed by the respective publications – report them, no readers care to report them, or readers don’t even read the articles.

Despite the fact that I have also worked with the very best of academic publishers and editors, this was one of the experiences that made me think that a modest website of my own, where I did everything myself, might be a better form of publication than any kind of traditional print publication. Why should I have a text appear in a suboptimal form, different from my own, if I didn’t have to? I’m well aware this is an unrealistic stance, which cannot be maintained in the long run. But since then, I have published only in that modest format, which no one else can tamper with. If someone wishes to republish what I write here, I make it a strict condition that nothing be changed without my approval. Since what happened in the American journal is today possible, that is not a guarantee, I guess. But it seems it’s all that can be done. It may be true that there must always be errata, that the inexplicable mystery of how some of them arise must remain. But surely it’s possible to fight those causes that are clearly identifiable.

“Interjuv”

“Interjuv” eller, i bästa fall, “interju”, har nu blivit det normala uttalet i svenska media. Det beror delvis på att “vju” inte är någon bra försvenskning.

Både tyskan och franskan använder “interview” utan anpassning (även om franskan också har “entrevue” i den allmänna betydelsen av möte, liksom det engelska ordet, som kommer från detta franska, också kan ha en liknande betydelse), så även danskan.

Men det är inte heller bra. Italienskan och spanskan använder egna former. Kunde vi också göra det? “Intervy”?

Status quo

“Status quo” är latin, ett förkortat uttryck som betyder “tillståndet i vilket”.

“Stejtus Qoöuo” är ett engelskt rockband.

Frågan om språkkritikens legitimitet

Ibland blir språkproblematiken litet påträngande.

Politisk chefredaktör och sedan länge återkommande radiopanelist i Stockholm tror att “Estonia” är ett engelskt ord. “Estöuonia”.

Radiokrönikös, i samma program, uppfattar inte att “Marie” i “Marie bebådelsedag” är försvenskad stavning av latinskt genitiv (Mariae) och “i” och “e” därför ska uttalas separat. Säger “Mari bebådelsedag”.

Är det legitimt, och meningsfullt, att diskutera individuella mediafigurers språkfel (eller språksvagheter)? Ibland känns det så, i beaktande av den utsträckning i vilken de lyfts fram av sina respektive media, och det inflytande deras språkbruk därför har.

Språkvård är ett svårt område. Det är inte självklart när utryckningar från “språkpolisen” är nödvändiga eller önskvärda. På ena sidan hotar den gnälliga petimätrigheten, på den andra den slappa likgiltigheten. Däremellan måste den nödvändiga, verkliga språkvården försöka finna sin väg.

Att amerikaniseringen har trängt in hos chefredaktören när han använder det latinska namnet på ett grannland långt från anglosfären känns litet anmärkningsvärt. Men är det tillräckligt anmärkningsvärt?

Det är inte krönikösens fel att latinet kulturradikaliserats bort från skolschemat (eller det är det kanske, om hon, vilket inte är osannolikt, stött den typ av politiker som gjort det). Men tycker hon inte det låter konstigt? Hon måste ju vara medveten om att vi brukar säga (jungfru) “Maria” i Sverige. Tror hon att “Marie” uttalat som “Mari” är en genitivform av Maria? Eller vad tror hon “Marie bebådelsedag” betyder? Hon säger knappast “Jan Olof blogginlägg”?

Måste inte många vanliga språkanvändare undra över sådana konstigheter? Uppfattas de som helt naturliga? Har folk helt slutat reagera inför malplacerad engelska? Känner man sig inte behöva en förklaring till att det inte heter “Marias bebådelsedag”?

Vågar man föreslå att språkvården gör rätt i att ingripa i dessa fall?

Katerina Janouch: “Journalister kan inte skriva”

Katerina Janouch hävdade på den alternativa bokmässan att etablissemangsmedias journalister “inte kan skriva”. Det var tillspetsat. Men det finns en ny och alltmer påträngande sanning här, som man måste få ta upp. Man måste, närmare bestämt, få ta upp den utan att det uppfattas som att det implicerar något arrogant och pretentiöst anspråk på att man själv “kan skriva”.

Inte heller kan det implicera att skrivandet är bättre på något annat håll, exempelvis i alternativmedia. Janouchs egna, mycket många och oundvikligen snabbt skriva artiklar innehåller ganska ofta språkliga fel eller svagheter. Men det faktum att hon tog upp frågan på just alternativmediernas egen mässa pekar – och utan tvekan avsiktligt från hennes sida – på det faktum att den kvalitativa skillnaden mellan skrivandet i etablissemangs- eller mainstreammedia och alternativmedia vid det här laget har minskat dramatiskt.

Vi står inför ett allmänviktigt problem, en allmänkulturellt viktig fråga. En fråga för läsarna. Den nyligen bortgångne Carl-Henning Wijkmark hävdade att det svenska språket nådde sin höjdpunkt på 1940-talet. Vi har enligt honom, med andra ord, därefter sett en nedgång.

Exakt vad Janouch syftade på är inte klart. Begreppet “kunna skriva” omfattar förstås mer än rent formell språkriktighet (grammatik, stavning). Även andra formella element, som komposition, hör dit, liksom stilistik. Och där blir ju gränsen mot det innehållsliga också snabbt oskarp. Att “kunna skriva” är ju även en fråga om språklig, stilistisk, retorisk hantering av innehåll. Kanske åsyftade hon allt detta.

Hursomhelst, även korrekturläsningen har försämrats, och, tror jag, ofta helt enkelt dragits in av kapitalistiska skäl – vilket gör att än mer av den nya, relativa språkliga amatörmässigheten och slarvigheten avslöjas. Ett flertal opinionsjournalisters användning av sociala media, där de ju uteslutande skriver helt oförmedlat, har också bekräftat detta på ett ibland nästan chockerande sätt.

De har, tycks det, hafsat sig igenom några enstaka kurser på universitetet och någon journalistutbildning, och det visar sig långtifrån tillräckligt. Den allmänkulturella humanistiska nivån ger heller inget tillräckligt stöd. Man anar att vi idag helt enkelt har alltför få som är kvalificerade att tillhandahålla den utbildning som förr krävdes.

Matter

Man hör nu hela tiden svenskar verkligen ta i för att få fram det specifika amerikanska uttalet av “matter” (“madder”, ungefär som “ladder”). Utan tvekan tror de att det är det enda rätta engelska uttalet. Stoppa amerikaniseringen.

Om maskinöversättning

Viktor Ström skrev för några år sedan i DI:s avdelning Digital om maskinöversättningens historia och problem under rubriken ‘Varför blir Google Translate inte bättre?’ Artikeln är kort: läs den så att jag slipper sammanfatta den.

Vi förs snabbt fram till en central illustration, ja den centrala illustrationen, av skillnaden mellan språk och humaniora å ena sidan och matematik och naturvetenskap å den andra.

Men när artikeln kommer fram till dagens situation, stöter vi på ett beklagligt förutsägbart problem. Det framstår som om vägen framåt, åtminstone, eller till att börja med, för inklusionen av fler språk, är att de – signifikativt nog med människors hjälp – görs mer översättbara till engelska.

Det innebär naturligtvis potentiellt en alldeles för långtgående standardisering, förenkling och utarmning. Lösningen kan inte vara endast fler och bättre möjligheter till engelsk översättning, översättning till och från engelska.

Det självklara skälet till det är förstås den allmänna nödvändigheten att exempelvis den nyinkluderade kazakiskan behöver översättas också till slovakiska och japanska och vice versa, att alla andra språk än engelska bör kunna översättas till alla andra språk än engelska.

Men det finns också ett annat skäl. När syftet med översättningen bara är den elementära förståelsen, inte den kommunikativa användningen, är ju ibland ett sätt att delvis komma förbi maskinöversättningens begränsningar att översätta till flera språk.

När översättning till ett språk blir mer eller mindre obegriplig, prövar man med ett annat, om man i tillräcklig utsträckning behärskar ett sådant. Man kan fortsätta pröva sig fram med flera. Genom sammanställning och jämförelse kommer man så åtminstone närmare den sannolika ursprungliga meningen.

Vid behov kan sedan den på detta sätt uppnådda förståelsen läggas till grund för en egen, mänsklig översättning för kommunikativt syfte.

Genom att mångfalden av språk bevaras i maskinöversättningen, och människor i möjligaste mån fortsätter att utöver modersmålet lära sig även andra språk än engelska, minimeras de tekniska begränsningarna och förbättras samspelet med den irreducibla mänskliga språkbehandlingen.


Categories

Archives

Recent Comments

Viktor Johansson on MAGA-kommunismen
Jan Olof Bengtsson on Historiematerialism och överor…
Viktor Johansson on MAGA-kommunismen
Viktor Johansson on Historiematerialism och överor…
Viktor Johansson on Dugin och fascismen
Jan Olof Bengtsson on Historiematerialism och överor…
Viktor Johansson on Historiematerialism och överor…
Jan Olof Bengtsson on Dugin och fascismen
Jan Olof Bengtsson on Historiematerialism och överor…
Viktor Johansson on Dugin och fascismen
Viktor Johansson on Dugin och fascismen
Jan Olof Bengtsson on Dugin och fascismen
Viktor Johansson on Historiematerialism och överor…
Jan Olof Bengtsson on Historiematerialism och överor…
Viktor Johansson on Historiematerialism och överor…
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi