Archive for the 'Language' Category

Vu de droite i engelsk översättning

Förlaget Arktos har startat en insamling för att kunna översätta till engelska Alain de Benoists tidiga, massiva kritiska översiktsverk Vu de droite: Anthologie critique des idées contemporaines från 1977. Det är utmärkt, detta är ett både historiskt betydelsefullt och alltfort aktuellt verk, alldeles oaktat vilka invändningar man kan ha mot delar av författarens produktion. Det var den första bok av de Benoist jag tittade på, någon gång på åttiotalet, och det är kanske också fortfarande hans mest kända – inte minst för att den vann ett av Franska Akademiens stora priser, Prix de l’Essai, året därpå, 1978.

Dock verkar arbetet med den engelska utgåvan redan ha framskridit ganska långt. Man återger nämligen redan en bild på vad som ser ut att vara en redan färdig “Volume I”, med omslag med bild och den tryckta titeln View from the Right. (Det förklaras att den engelska utgåvan ska uppdelas i inte mindre än tre volymer.) Denna titel nämns också i den ledsagande texten: “It’s time to translate the book that is widely considered to be Alain de Benoist’s magnum opus – Vu de droite, or View from the Right.” Någon översättning av undertiteln anges inte, och syns inte på bilden.

Eftersom de Benoist själv skriver på den av personerna bakom Arktos ävenledes drivna sidan Right On, måste man anta att han själv är involverad i det nya förtjänstfulla översättningsprojektet, och därmed har accepterat den av allt att döma redan fastställda engelska titeln.

Vissa kommer kanske ändå reagera mot att den inte motsvarar det franska originalets, som alltså har “vu” och inte “vue”. Presentationens omedelbara juxtaposition av den engelska och den franska titeln ser litet märklig ut. Det hade väl inte varit omöjligt att använda titeln Viewed from the Right, eller hellre, Seen from the Right? Även på franska är väl Vu de droite litet originellt? Författaren måste ha haft en särskild tanke med just denna titel, som motiverade dess ovanlighet. Det måste ha varit viktigt för honom att betona det i boken behandlade sedda som just sett (från höger), inte synen (från höger) som sådan.

Och då kunde man, hur subtil på gränsen till det meningslösa vissa kanske än skulle invända att skillnaden är, tycka att det borde ha uppfattats som viktigt med den fullt möjliga exakta engelska översättningen, som såvitt jag kan se knappast vore vare sig mer eller mindre uppseendeväckande än det franska originalet. Kanske kommer något litet förord att förklara varför de Benoist valde, eller godkände, den förändring som “view” innebär? Frågor av detta slag är inte helt oviktiga när det gäller verk av denna betydelse.

“Seminarie” eller “seminarium”?

En ny försvenskning av latin

En latinsk form som vi i större utsträckning än andra språk bevarat oförändrad i svenskan är den neutrala substantivändelsen “-ium” (och väl också bara “-um”). Den har dock de senaste åren börjat genomgå en spontan förändring i språkbruket, som Språkrådet fördömde 2002:

Seminarie, som man ibland hör folk säga, är inte en korrekt form i svenskan. I stället bör man skriva (ett) seminarium. Vad som är lite speciellt med detta ord är att det i bestämd from singular heter seminariet och i obestämd form plural seminarier, d.v.s. former där -um tas bort innan ändelserna -et respektive -er läggs till. Även som förled i sammansättningar används en form utan slut-um, seminariedeltagare.

På samma sätt hanteras de flesta av orden på -ium: akvarium, auditorium, gymnasium, medium, solarium, symposium, terrarium. Dessa ord med t-genus skall inte blandas ihop med de ord med n-genus av typen radie, serie, studie som redan i sin grundform slutar på -ie och får -r som pluraländelse: radier, serier, studier.” (Veckans språkråd, v. 25, 2002)

SvD:s språkbloggerska Ylva Byrman håller emellertid tio år senare (25/5 2012) inte med om detta och tror att “-ie”-formerna – “inom något decennie eller så” – kommer vara accepterade och införda i SAOL. Hon anför som tyngsta argument att den danska Retskrivningsordbogen kommer att införa båda formerna, “-ium” och “-ie”, som korrekta (och detta skulle ske redan i 2012 års upplaga).

Jag tror att hon mycket väl kan ha rätt. Det finns i sig ingenting konstigt med försvenskandet av “-ium”-formerna. Motsvarande anpassningar förekommer som sagt i de flesta stora europeiska språken (jfr tyskans “Seminar”, engelskans “seminar” och “seminary”, franskans “séminaire”, och italienskans och spanskans “seminario”), även om de inte är generella och vissa ord behåller den latinska formen. Anpassningarna är där verkligen heller inga nyheter.

En intressant fråga är vilka orsakerna till förändringarna/anpassningarna är. Den pågående svenska förändringen är utan tvekan ett resultat av att latinet i allmänhet fortsätter försvinna bortom det samtida svenska språkmedvetandets horisont. Tidigare har latinska former inte känts helt främmande, även de som inte läst latin i skolan och inte behärskar deras betydelse och grammatiska funktion har kunnat använda dem. Idag orkar det folkliga örat inte längre med “-ium”, det känns konstigt och passar inte in. Språkrådet antyder själv en specifik anledning till det, och Byrman förtydligar: “Att språkbrukare…utifrån ordformer som seminarier och seminarieuppgift skapar singularformen seminarie, tycker jag är ett rätt rationellt beteende.”

Men det är inte självklart att alla anpassningar av latinska former generellt gått till på detta sätt i de europeiska språken. Ibland har “folkspråken” i själva verket starka inslag av lärd konstruktion: när de började utvecklades under medeltiden var det ofta, har jag ett intryck av, mycket kvalificerade språkbrukare, i högsta grad lärda personer med full behärskning av medeltidslatinet, som själva genom en process av medveten reflektion utformade och lanserade “folkspråkliga” varianter av latinska ord. Och på sina håll har denna process fortsatt in i modern tid, inte minst väl vid fastställandet av det italienska riksspråket under 18- och 1900-talet. Men naturligtvis kan inte heller detta gälla generellt. De romanska språken förekom i långt fler och mindre enhetliga former än idag, och primärt måste väl deras utveckling ha varit ett spontant folkligt skeende; i de icke-romanska språken var ju anpassningen av latinska ord än mer naturlig.

Även om danskarna och Byrman har rätt i att “-ie”-formerna kommer accepteras, återstår enligt min mening en del att säga om detta. Den normativa frågan, och diskussionen, om det “korrekta”, om riktigt och felaktigt språkbruk, kvarstår ju alltid, trots dess principiella historiska relativitet i det stora perspektivet, som helt nödvändig.

Byrman skriver att hon “har personligen inget principiellt att invända mot former som ett seminarie. I bruket smälter de in tämligen oproblematiskt, och de kan inte missförstås. Den normala principen i svenskan är att försvenska och försöka böja i analogi med liknande ord.” Fastän jag alltså inte ser den aktuella svenska anpassningen som kontroversiell i ett jämförande europeiskt språkperspektiv, och även håller med om Byrmans argument här, finns det andra delar av hennes argumentation som jag tycker är otillräckliga.

Hon går nämligen vidare till att hävda att det är rationellt att språkbrukare skapar singularformen “seminarie” utifrån “seminarier” och “seminarieuppgift” eftersom serier och arkivarier har singularformerna serie och arkivarie“. Det känns som en onödig motivering: det framstår som fullt tillräckligt att språkanvändarna skapar “seminarie” utifrån “seminarier” och “seminarieuppgift”, även om det kanske visar att “-ie” i största allmänhet är en naturlig försvenskning. Att “serier” och “arkivarier” har singularformerna “serie” och “arkivarie” är mindre relevant än den enkla härledningen av “seminarie” från detta ords egna pluralform och sammansatta former. Men om det förra nu ska anföras som motivering förefaller den mig också otillräcklig.

Byrman är själv åtminstone delvis medveten om varför: “Man kan invända att ord på -ie tidigare alltid varit en-ord… Det heter ju en arkivarie, men vi säger inte en seminarie.” Men detta beror ju i sin tur på att de helt enkelt inte är eller var “-ium”-ord. “Serie” kommer av latinets “series”, som antagligen använts i denna form i svenskan i äldre tider, och den latinska formen “arkivarius” användes definitivt i svenskan, och så sent som i början av 1900-talet, innan den ombildades till “arkivarie”. Dessa ord – och det finns många fler – är således, med den nuvarande svenska genusindelningen, utrum, under det att de ord vars förändring Byrman diskuterar ju alla är neutrum och har en typisk latinsk neutrum-ändelse. (Att Språkrådet här talar om “n-genus” och “t-genus”, och Byrman om “en-ord”, beror kanske på språkvetarnas otillräckliga pedagogik i lanseringen av den nya indelningens terminologi?) Vore det faktum att orden “serie” och “arkivarie” har pluralformerna “serier” och “arkivarier” det enda argumentet för att vi ska acceptera “seminarie” o.s.v., skulle jag inte tycka att förändringen var försvarbar.

Så menar nu inte Byrman. Men hon tycks inte fästa någon avgörande vikt vid genus-skillnaden, utan anför i stället vad som kan beskrivas som ytterligare ett argument i samma riktning. Det neutrala ordet “premium” har redan, påstår  hon, fått en svensk parallellform: “premie”, liksom “studium” fått parallellformen “studie”. Dessa ord är “en-ord”, d.v.s. utrum, vilket får Byrman att spekulera “om även ord som kompendie och stipendie på sikt kan komma att bli en-ord”: “I en studie av Språkbankens bloggkorpusar fick jag noll träffar på inventarium och 23 träffar på (en) inventarie. Den senare formen verkar alltså tränga ut den förra, åtminstone i gemene mans språkbruk. Men SAOL har än så länge endast med uppslagsordet inventarium.”

Byrmans position blir härigenom knappast starkare. “Premie” och “studie” är knappast “parallellformer” av “premium” och “studium”, utan former som används p.g.a. en annan betydelse. Formerna är m.a.o. inte “parallella”. Ett “premium” är ett mer abstrakt fenomen, en “premie” en konkret manifestation av detta fenomen, på samma sätt som “studium” är något mer abstrakt och en “studie” ett konkret föreliggande resultat av ett studium, exempelvis i form av en bok eller artikel. Orden betyder helt enkelt inte samma sak, på det sätt det uteslutande är fråga om när det gäller de förändrade neutrala ord som diskussionen gäller. Ett “seminarie” är inte en konkret manifestation av ett “seminarium”, ett “imperie” inte av ett “imperium”, ett “stadie” inte av ett “stadium”, ett “kriterie” inte av ett “kriterium”, o.s.v. Med det förra menas exakt detsamma som med det förra.

Och samma sak gäller “inventarium” och “inventarie”. Den sedan alltid helt övervägande användningen av “inventarium” är som beteckning för en förteckning över, företrädesvis, lösöre och värdeföremål, under det att den skilda formen “inventarie” kommit att brukas för att beteckna ett enskilt sådant föremål. Det är högst oklart för mig om formen “inventarie” verkligen i gemene mans språkbruk håller på att tränga ut “inventarium” som beteckning för en förteckning över lösöre.

Det enda ord jag kan komma på som man kanske skulle kunna tänka sig vore ett bra exempel är “bakterie”. Det har nämligen på engelska den latinska neutrumformen “bacterium”. Problemet är, såvitt jag kan se, att det är oklart om det förekommit i latin, ens i en betydelse motsvarande den grekiska (βακτήριον, diminutiv av βακτηρία, stav, käpp) eller någon annan från dagens skild. Wessén säger nämligen att ordet i nutida betydelse först användes av den tyske naturforskaren C. G. Ehrenberg 1828. Även om ordet i tyskan liksom i svenskan synbarligen alltid slutat på “-ie” (och i tyskan, franskan och spanskan är det femininum, under det italienskan givit det en maskulin form) är det i och för sig inte omöjligt att det från Ehrenberg upptogs i det lärda nylatinet så sent som under första hälften av 1800-talet, eller att Ehrenberg själv introducerade det på latin, och att detta bidrog till att den engelska formen blev latinsk. Men det är knappast sannolikt att han upptog ordet från ett existerande latinskt språkbruk. Det troliga är väl att han upptog det i tyskan direkt från grekiskan, såsom skedde i nyskapelsen av många medicinska termer i tyskan och andra europeiska språk. För att ta ställning till detta (enda?) möjligen hållbara exempel som ett argument för den förändring i det svenska språkbruket som vi här diskuterar måste man därför bedöma vilken betydelse som ska tillmätas det faktum att ordet ytterst härstammar från ett grekiskt ord i neutrum.

Sedan kan det förstås hända att språkbrukarna, om den pågående förändringen fortsätter och blir bestående, kommer börja betrakta de nya formerna som utrum i stället för neutrum. Men de exempel på “-ie”-ord som redan är utrum som Byrman anför talar inte i sig för den generella formförändringen av de hittills neutrala “-ium”-orden. Såtillvida håller jag med Språkrådet gentemot henne: de senare orden “skall inte blandas ihop med de ord med n-genus av typen radie, serie, studie“, även om de djupare skälen för detta skiljer sig mellan dessa svenska utrum-exempel på ett sätt som även Språknämnden förbigår. “Radie” och “serie” är redan i sina latinska former utrum (“radius” är maskulinum, “series” femininum), och “studie” är som sagt semantiskt skilt från “studium”.

Om man vill försvara förändringen är det, föreslår jag, mycket bättre att bara hävda att “-ie”-formen i största allmänhet är den naturliga formen för det gemena svenska språkörat, och att den redan visat sig vara det i fallet med vissa latinska utrum-ord och enstaka neutrum-ord för vilka en alternativ form krävts p.g.a. en vanlig andra betydelse. Men Byrmans ytterligare argument (jag kallar dem så för enkelhetens skull, men jag vill inte ge intrycket att hon insisterar på vikten av förändringen; hon anför bara ett antal fakta som hon uppfattar som talande för den, och ger sin prognos enligt vilken förändringens allmänna genomslag och officiella godtagande är sannolika inom kort tid) talar snarare mot förändringen än för den. De gör det genom att i verkligheten indirekt avslöja orsakerna till att de nya “-ie”-formerna fortfarande låter fel i många svenskars öron. Jag har här försökt tydliggöra dessa orsaker.

Även om inte heller jag personligen har något principiellt att invända mot “-ie”-formerna, och håller med Byrmans helt allmänna formuleringar om att dessa smälter in tämligen oproblematiskt i språkbruket, att de inte kan missförstås, och att den normala principen i svenskan är att försvenska och försöka böja i analogi med liknande ord, är jag därför inte benägen att gentemot Språkrådet försvara förändringen på det sätt hon kan sägas göra.

Latinska ord i svenskan

Om jag skulle skrivit en vanlig, trevlig kulturartikel eller språkspalt, eller en artikel för en till allmänheten riktad språktidskrift, skulle jag här med en rad intressanta exempel illustrerat hur svenskan i mindre utsträckning än andra europeiska språk anpassat latinska ord och namn. Här kan jag, hoppas jag, ta mig friheten att hoppa över detta och med tråkig, specialiserad begränsning enbart ställa frågan varför detta förhåller sig så. Vad säger språkvetarna om anledningen till denna frånvaro av försvenskning?

Jag kan tänka mig två förklaringar, men ingen av dem känns självklart riktig, och det finns säkert fler och bättre. Den första är att de latinska formerna i ovanlig grad känts kongeniala för det svenska örat, förenliga med det svenska språket i övrigt, och därför inte i behov av någon anpassning. Det är en förklaring som i sin tur ger upphov till nya frågor – både om svenskan och om de övriga europeiska språken, inte minst dem som direkt utvecklats ur latinet men som ändå anpassar de latinska orden och namnen (eller väl huvudsakligen namnen: de flesta latinska orden har väl i dessa fall redan fått distinkta folkspråkliga former).

Den andra förklaringen är att de latinska orden och namnen i Sverige historiskt huvudsakligen använts av personer som studerat latin i skolan, och för vilka de därför inte utgör något okänt, främmande element som behöver omformas i svenskan, under det att i övriga Europa även delar av befolkningen som inte läst latin i skolan av olika anledningar i större utsträckning måst använda de latinska orden och namnen, och en anpassning därför blivit naturlig. Även denna förklaring ger upphov till nya frågor, av mer allmänt kulturhistoriskt slag.

Den svenska genusindelningen och dess terminologi

För några årtionden sedan övergav grammatikerna indelningen av svenska genera i maskulinum, femininum, neutrum och s.k. “realgenus” eller “reale”, och övergick till att tala endast om “utrum” och “neutrum”. SvD:s språkbloggerska Ylva Byrman tror (22/3 2012) att man ville “komma bort från den gamla beskrivningsmodellen” eftersom den “rör ihop grammatiskt genus med animathet och semantiskt genus på ett misslyckat och förvirrande sätt”.

Det är med all säkerhet riktigt. Men eftersom jag inte hittat någon bra, kort framställning av vad, mer exakt, som var problemet med den gamla indelningen och vad som är fördelen med den nya, vill jag här försöka tillhandahålla en sådan. Jag föreslår att språkvetarna försöker kommunicera detta bättre. Om jag i följande tolkning har missuppfattat något är jag tacksam om de rättar mig.

Förvisso kvarstod väl betydelsen av “animathet och semantiskt genus” (“animathet” syftar på det som är levande och personligt) som bestämmande för grammatiskt genus endast ifråga om ett fåtal (inte alla) ord för könsbestämda människor, och förvisso kunde detta framstå som ologiskt i det att dessa ords grammatiska egenskaper inte längre skilde sig från ord i “realgenus”/”reale”. Historiskt var väl dock (de ofta intressanta) uppfattningarna om semantiskt genus i mycket stor utsträckning det som bestämde grammatiskt genus, och kvarhållandet av maskulinum och femininum var bara den sista resten av detta, i de mest påtagligt begripliga fallen: de viktigaste orden för manliga och kvinnliga människor.

Ord var i fornsvenskan, liksom i tyskan och latinet, antingen maskulina, feminina, eller neutrala (d.v.s. varken maskulina eller feminina). Huvudsakligen inanimata ord som var obestämda ifråga om semantiskt genus var neutrala (flera vanliga undantag finns). Med tiden utvecklades dock i svenskan liksom i danskan och norskan ett särskilt pronomen för maskulina och feminina ord som inte var animata: “den”. Därmed bortföll den uppfattning av dessa ords semantiska genus som kvarstår i många andra språk. De nya “den”-orden kom att förstås som ett nytt, tredje grammatiskt genus, och detta kom att benämnas realgenus, reale.

Jag undrar om det inte är enbart detta som skapar svagheten i den gamla genusindelningen. Neutrum (icke utrum, d.v.s. icke ettdera av två, ingetdera av två) hade ju alltid omfattat huvudsakligen inanimata sakord och abstrakter med obestämt semantiskt genus. Men nu fick vi ännu ett grammatiskt genus som omfattade just detta samma: andra ord av just detta slag, men med samma grammatiska egenskaper som de som separata maskulina och feminina kvarhållna orden.

Det första problemet här var att det gjorde beteckningen neutrum förfelad: den är ju p.g.a. sin egen betydelse endast begriplig och motiverad när det finns två andra genera. Det andra problemet, som jag uppfattar det, är termen realgenus/reale. Jag förstår inte hur man tänkte när man valde den. Den markerar väl den semantiska bestämningen, nämligen att det är fråga om inanimata sakord, men därmed utsäger den ju ingenting distinkt som skiljer orden i denna kategori från de huvudsakliga neutrala.

Jag tycker det finns en viss skönhet och charm i grammatiska genera som bestäms av semantiska. Trots att jag förstår att det rent språkvetenskapligt kanske hade varit rent irrationellt i att kvarhålla maskulinum och femininum som genera i svenskan när det var så få ord som fortfarande räknades dit och dessa inte ens var formellt distinkta från vad som kom att benämnas reale, känns det ändå som om någonting här inte bör gå förlorat (på sina håll förekommer ju ett dialektalt kvarhållande av åtminstone några reale-ord som maskulina och feminina). En ofta fascinerande rikedom, ibland avslöjande något om skillnader i nationella och andra mentaliteter, har gått förlorad i svenskan (och danskan och norskan och engelskan) i förhållande till andra europeiska språk. Distinktionen mellan neutrum och reale äger inte samma intresse.

Dock skulle inte en återgång till tre genera vara möjlig. Men kanske skulle den gamla indelningen med fyra kunna räddas genom att man övergav termerna neutrum och reale, och fann bättre termer för dessa två genera? Men det vore tvivelsutan en svår uppgift.

I den nya genusindelningen har den formella identiteten mellan reale-orden och de maskulina och feminina ansetts viktigare än den semantiska skillnaden mellan det animata (och könsdifferentierade) och det inanimata, och dessa tre genera har sammanslagits till ett. En fördel med den nya “beskrivningsmodellen” är att därmed det andra av mig identifierade problemet med den gamla, termen realgenus/reale, försvunnit. Men den nya indelningen innebär också att man överhuvudtaget inte längre erkänner reale som ett distinkt genus.

Den term som valts för det “nya”, sammanslagna genus, “utrum”, måste tvärtom, trots att maskulinum och femininum avskaffas som separata genera och uppgår i detta “nya”, sägas innebära en förstärkt markering av maskulinums och femininums betydelse. Termen för detta genus kan ju inte betyda “ettdera av två” i betydelsen att alla ord som tillhör det är maskulina och inte feminina eller vice versa, utan endast i betydelsen att alla ord som tillhör det ursprungligen varit, historiskt är, ja kanske rentav egentligen fortfarande är antingen maskulina eller feminina, ettdera av maskulinum och femininum. Detta är alldeles utmärkt. Det är inte helt lätt att åstadkomma en entydig definitionsmässig avgränsning mellan grammatiska och semantiska genera.   

Vissa skulle kanske vara benägna att ifrågasätta om den nya indelningen eller “beskrivningsmodellen” löser det första problemet. Benämningen neutrum kvarstår, och kunde synas förbli problematisk av samma skäl som tidigare, d.v.s. såtillvida som det är begripligt och motiverat endast när det finns två andra genera, varken mer eller mindre. I den gamla indelningen fanns det mer: fyra genera; i den nya finns det mindre: två. I inget av fallen kan, skulle en del kunna tycka, ett ord som betyder “ingetdera av två” användas som beteckning för ett av de ingående genera.

Svaret på denna invändning är förstås att varken neutrum eller utrum syftar s.a.s. på varandra eller på den helhetliga indelningen, utan på de inte längre direkt terminologiskt synliggjorda men i verkligheten genom dessa termer för båda de kvarstående genera på sitt sätt erkända maskulinum och femininum. När reale bortfaller och ersätts av utrum blir neutrum åter legitimt, även när reale också ersätter (den lilla återstoden av) maskulinum och femininum.

Undringar om undran

Nu har jag sett det i sociala medier så många gånger under så lång tid och hos så många som i övrigt skriver ganska god svenska att jag måste dra slutsatsen att det inte är ett skrivfel. Folk har börjat skriva “undra” i formuleringar som “Undra om styrelsen tänkt igenom det beslutet”, “Undra om han mår riktigt bra egentligen”, “Undra om man inte borde byta jobb”.

Detta är nytt. Det ser verkligen inte snyggt ut. Och det är svårt att förstå. Såvitt jag kan se är detta ett entydigt fall där man som språkvårdare bör ingripa mot en ful deformering. Förr hette det “undrar“: “Undrar om styrelsen” o.s.v. Det var en förkortad form av “jag undrar” eller “man undrar”, där det separata subjektet fallit bort, men genom verbets form ändå var tydligt markerat.

Och jag hoppas detta fortfarande är det normala språkbruket. Men hur kommer det sig att “r” på slutet numera så ofta försvinner? Det gör att det inte längre är enkelt presens indikativ med underförstått eller av verbformen själv indirekt angivet subjekt. Därmed blir meningen oklar.

Ska “undra” förstås som infinitiv? Det blir obegripligt. Jag kommer inte på någon annan sådan konstruktion. Närmare till hands ligger imperativ. Men även det blir mycket konstigt: man vill uppmana andra att undra över styrelsen o.s.v.? Det överensstämmer knappast med den äldre och normala bruket av “undrar”, som snarare åtminstone ofta uttryckte övertygelsen att även den eller dem subjektet talade med delade undringen.

“Undrar”, med “r”, uttryckte ju en mycket enkel och lätt begriplig mening som inte kunde missförstås. Det var också en mycket vanlig formulering. Formellt används otaliga andra verb på samma sätt och med fullständig självklarhet i korta meddelanden av typen “sitter i ett möte”, “talar i telefon”, “lyssnar på en podd”.

Man skulle kunna spekulera att det finns en skillnad här såtillvida som de senare exemplen handlar om något konkret som försiggår, medan “undrar” kanske oftast rör något mer abstrakt och avlägset (regeringen, någons eventuella hälsotillstånd, nytt jobb). Men det är ju helt obegripligt hur en sådan användning kan motivera den formella förändringen av verbet.

Den korrekta presens indikativformen av verbet “tro” används i precis samma abstrakta eller “avlägsna” användning: “Tror inte styrelsen tänkt igenom det beslutet”, “Tror inte han mår riktigt bra egentligen”, “Tror man borde byta jobb”. Detsamma gäller “hoppas”, där det inte gör någon skillnad att det är deponens, d.v.s. passiv form med aktiv betydelse. Och “undran” kan ju även gälla precis lika konkreta saker: “Undrar hur det här nya brödet smakar” (som jag just håller på att skära upp).

Den enda förklaring jag kan komma på är att det finns ett särskilt uttryck där infinitivformen “undra” ingår, nämligen “inte undra på att” (väl ursprungligen “det är inte att undra på att”), som ibland på såväl semantiskt som formellt märkligt sätt kan förkortas till bara “undra på“. Kanske är det denna opersonliga konstruktion som påverkat användningen av “undra” även i övrigt. Det är i så fall inte alls bra. Men vad denna nya användning än beror på är den inte alls bra.

Ordet “defaitism”

Det råder närmast total oförståelse av ordet “defaitism” i Sverige. Jag har till och med hört svenskar med utmärkt behärskning av franska uttala det “defajtism”.

Det är fel. Och i vissa fall litet svårt att förstå. Språkkänsliga och litterära personer borde ju undra vad det är för konstigt ord. Det finns ju inget som heter “defait” på svenska och uttalas med “aj”. Men nästan alla väljer att inte bekymra sig om denna märklighet och säger helt enkelt snällt “aj” eftersom det stavas “ai”, utan att protestera.

Ordet är direkt övertaget från franskans défaitisme, av défaite, nederlag. Franskt uttal gäller därför för stavelsen “ai”. SAOL anger detta pedagogiskt med “[-fätism’]”.

Tyskarna har undvikit svårigheten, möjligheten till missförstånd, genom att helt enkelt ge ordet denna form med “ä”: Defätismus. I anglosfären finns överhuvudtaget inte problemet eftersom de redan har det egna ordet defeat; formen blir defeatism.

Ordet “haveri”

Missförstånd av orden “rättshaveri” och “rättshaverist” har länge varit vanliga. Dels tolkas “haveri” som samma ord som det som används för skeppsbrott, maskinskador och liknande. Dels tolkas “rätts” alltför snävt som relaterat enbart till rättsväsendet eller till detta relaterad myndighetsutövning, som om rättshaveristen enbart vände sig mot dem, eller rentav som om ordet hade att göra med deras eget haveri, i skeppsbrottsmening, eller kanske ett försök att åstadkomma ett sådant.

Men nu har, på grundval av det första av dessa missförstånd, “haveri” lösgjorts från “rätts” i denna sammansättning. Därmed har antingen nya ord uppstått, eller så har det gamla ordet “haveri” (skeppsbrott) med avledningar upptagit en ny betydelsedimension från sammansättningen. Detta har på kort tid blivit mycket vanligt.

Resultatet blir, menar jag, märkligt. Några exempel efter en snabb googling:

“Sedan finns det en destruktiv och meningslös reaktion, nämligen haverism. En del ser världen som den är, men agerar hystieriskt, börjar vifta med armarna och letar efter syndabockar…Men verkligheten är att ingen hysteri, inga konspirationsteorier, inget viftande med armarna och inget fäktande mot väderkvarnar kommer förbättra haveristens situation eller världen.”

“Jan Myrdals politiska haverism kan utan problem belysas av övriga sansade människor i offentligheten.”

“Trött på haverister och lika trött på de med hög tolerans för haverism som agerar nyttiga idioter för DNs agitprop.”

“Nej, men däremot är Allan en nej-sägare och tror att det är något positivt med att jämt och ständigt säga nej. Man kan välja en sådan ståndpunkt men det kallar jag för haverism och det gör att man inte heller kommer särskilt långt.”

Ordet “haveri” kan förstås användas metaforiskt. “Det vi har bevittnat är ett ledarskapsmässigt haveri på högsta nivå”, “Polisens organisatoriska haveri”, “Storregionerna – ett centralistiskt haveri” och “Miljöpartiets totala haveri”, som jag råkar hitta vid googlingen, är alla fullt rimliga formuleringar.

Men är “haverism” i de tidigare exemplen ovan acceptabelt? Ordet indikerar att de personer det är fråga om havererat, att de som sådana, i sig, är skeppsbrott. Det är ett av de gamla missförstånden av “rättshaverist”. “Haveri” kommer i denna sammansättning av “ha”, “hava”: en rättshaverist är en person som vill hava rätt, i abnorm utsträckning och på envist och påstridigt sätt.

Man kan inte vara en “havare” i största allmänhet. Betydelsen av denna vilja att hava rätt har genom frikopplingen från “rätts” i än högre grad förenats med betydelsen av det helt andra ordet, som härrör från franskans avarie och italienskans avaria (viss osäkerhet om deras ursprung råder dock enligt Hellquist, och flera tolkningar tycks förekomma).

Som jag tidigare förklarat är jag kritisk till språkliga innovationer som enbart bygger på missuppfattningar av och okunnighet om ords betydelse, historiska användning och etymologi. Med sådana innovationer riskerar värdefulla dimensioner, klangbottnar och associationer i språket att gå förlorade.

Det nya ordet “haveri” eller den nya betydelsen och användningen av det gamla ordet, liksom ofta tidigare av “rättshaveri”, beror utan tvekan på missuppfattning och okunnighet. Men det är tveksamt om de kan sägas bero enbart på detta, eftersom det ju också är uppenbart att de förklaras av att rättshaveristens beteende uppfattas som innebärande ett personligt haveri.

Det nya ordet är förvisso träffande i många fall, om än inte alla (makthavare och myndigheter har förstås också använt beteckningen för att bli av med kritiker som verkligen har rätt gentemot dem); “haveristen”, rättshaveristen, är en igenkännbar problematisk personlighetstyp som ofta verkligen är ett vrak.

Men är det tillräckligt för att acceptera de nya orden “haveri”, “haverist”, “haverism”, eller dessa gamla ords nya betydelse? Jag tycker inte det. Missförstånden av “rättshaverist” var illa nog. När “haveri” frigörs från “rätts” blir elementet av missförstånd och okunnighet än mer markant.

Jag är medveten om att denna invändning kan uppfattas som överdriven, och gränsen mellan den nödvändiga reglerande språkvården och det alltför rigida språkpedanteriet är verkligen inte alltid skarp. Men jag vill åtminstone i all anspråkslöshet föreslå att vissa språkvalörer hotas även i detta fall.

De som fortfarande känner till vad “haveri” betydde i sammanställningen “rättshaveri” kommer alltjämt störas av det nya ordet; det kommer låta som om det handlar om envisa “havare”, personer som på obehagligt och orimligt sätt alltid vill “hava” något i största allmänhet. Detta har rentav blivit en “ism”. Det låter löjligt.

Man vill uttrycka att det rättshaveristiska beteendet innebär ett haveri i den gamla meningen. I det rättshaveristiska haveriet är haveriet mer specifikt än i det allmänna metaforiska bruket av “haveri”, samtidigt som det dramatiseras genom det senares betydelsetillägg. Men begränsningen till enbart “haveri” gör att den specifika betydelsedimension inte längre representeras i det språkliga uttrycket på annat sätt än som eko av den ursprungliga sammansättningen – ett eko som för de flesta snabbt lär försvinna.

Det resulterande intrycket blir att det nya ordet uppkommit inte bara av okunnighet utan också genom ren språklig slapphet. Jag tycker inte detta intryck i tillräcklig utsträckning upphävs av att ordets användning och avsedda betydelse ofta är träffande.

Uttalet av det engelska ordet “national”

Ett av de äldsta och största mysterierna i den svenska inlärningen och användningen av engelska språket är utbredningen av det felaktiga uttalet av ordet “national” och dess avledningar och sammansättningar (“nationalism”, “nationalist”, “nationalistic”, “international”, “multinational” o.s.v.).

“National” uttalas [naeʃ(ə)n(ə)l], där [ʃ] motsvarar “sh” i “she” (och [ae] “a” i “hat”, och [ə] inom parentes “er” i “better” – “r” i “better” hörs inte alls – eller “a” i “ago”, och hörs endast svagt eller inte alls). Detta är entydigt och gäller i hela anglosfären. Men en överväldigande majoritet av de engelsktalande svenskarna, och långtifrån enbart lågutbildade, skjuter in ett engelskt och i detta ords fall också svenskt [t], som i “tea”, framför [ʃ], så att uttalet blir [naetʃ(ə)n(ə)l] (om resten av ordet blir rätt).

Att detta är svårbegripligt beror dels på att ordet är så vanligt, dels, och framför allt, på att personerna som gör felet ofta i övrigt talar en fullt passabel och ibland t.o.m. utmärkt engelska. Hur har de kunnat missa detta?

Den åtminstone partiella förklaringen är att ordets uttal faktiskt är ovanligt. Det är ovanligt både på svenska och engelska, men på olika sätt. På svenska är [tʃ] i ord som slutar på “-ationell” (och “-itionell”, “-otionell” eller konsonant före “-tionell”) ovanligt. Det vanliga är [ʃ], som i “sensationell” (och “traditionell”, “emotionell”, “funktionell”). På engelska är uttalet [ae] för det första “a:et” i “-ational” ovanligt; det vanliga är [eɪ], som i “sensational”.

Det enda ord jag kommer på som uppvisar samma ovanlighet på både svenska och engelska, d.v.s. i båda dessa olika avseenden, är “rationell”, “rational” ([raʃ(ə)n(ə)l]): det har både [tʃ] på svenska och [ae] på engelska.

Båda dessa adjektiv är mycket vanliga. I övrigt finns bara massor av mer eller mindre vanliga adjektiv på svenska och engelska som (på engelska) slutar på “-ational”, -“itional”, “-otional”, eller har konsonant före “-tional”, och som uttalas med samma [ʃ] på båda språken. Dessa ord uttalas naturligt nog inte fel av svenskar. De har heller inga problem med uttalet av “nation” och “ratio” och att [eɪ] förändras till [ae] i både “national” och “rational”. Den fråga som inställer sig är om, eller i vilken utsträckning, de uttalar “rational” på samma felaktiga sätt som “national”, d.v.s. [raetʃ(ə)n(ə)l] (om resten av orden blir rätt).

Om, som jag tror är sannolikt, de åtminstone inte gör det i samma utsträckning, kan det bero på att det dock finns en skillnad mellan “nationell” och “rationell” i svenskan. “Nationell” är en avledning av “nation” som också uttalas med [tʃ], medan “rationell” inte är en avledning av något svenskt ord utan endast av latinets “ratio”, som inte uttalas med [tʃ] utan oftast med [ts] (eller av vissa med svenskt [t] som i “te”). I engelskan finns inte denna skillnad: “nation” och “ratio” (som finns även som engelskt ord, om än med annan betydelse än det svenska ordets latinska) uttalas båda med [ʃ].

Mysteriet med det felaktiga uttalet av “national” blir väl åtminstone något mindre med dessa förklaringar: “national” framstår som ett i denna ordkategori unikt svåruttalat ord för svenskar. Men i beaktande av ordets – och, påminner jag, dess många avledningars och sammansättningars – oerhörda vanlighet förblir felet ändå i många fall svårbegripligt.

Orden “nazist” och “nazism”

Av språk jag har tillräcklig insikt i tror jag bara det är svenskan och italienskan som använder ordet “nazist”, “nazista”. Formen är märklig.

Tyskans “Nazi” är såvitt jag förstår egentligen en s.k. hypokorism, och en av de många tyska diminutivbildningarna, närmare bestämt ett smeknamn, i detta fall bildat genom en förkortning och avledning av namnet “Ignaz” (Ignatius). Den idag enda betydelsen (“Nationalsozialist”), tycks vara en analogibildning till “Sozi”, “Sozialist”. Först att introducera denna term som beteckning för NSDAP:s anhängare (efter någon enstaka användning som förkortning vid 1900-talets början – ordet “nationalsocialist” är som sådant betydligt äldre) sägs ha varit den i hög grad kritiske Kurt Tucholsky, och det är oklart i vilken utsträckningden den för andra verkligen var en hypokorism och användes smeksamt (“liten gullig nationalsocialist”); diminutivformer kan även ha en nedvärderande betydelse. Bayerska motståndare till NSDAP började tydligen använda “Nazi” därför att hypokorismbildningen av Ignaz (som var ett vanligt namn i Bayern och Österrike) blivit en nedsättande benämning på dåraktiga personer; det senare är en dunkel punkt i denna terminologiska historia. Att termen senare spreds av exiltyska motståndare till Hitlers regim förefaller rimligt.

Hypokorismer av typen “Nazi” för “Ignaz” är vanliga inte bara i tyskan (“Rudi”, “Toni” o.s.v.) utan ju även i engelskan (“Rudy”, “Tony”, “Jimmie”, “Tommy”). Men ord bildade på samma sätt av namn på eller ord för annat än personer är också vanliga i tyskan och inte minst i engelskan (“commie”, “junkie”, “smoothie”, “selfie”), varifrån de ofta övertagits av svenskan. Jag har här bara givit exempel som slutar på samma “i” som “Nazi” och “Sozi”, men på engelska slutar de lika ofta på “y”. Vissa är utpräglat smekartade (“Schnucki”), andra nedvärderande, några mer neutrala. “Commie” har såvitt jag vet uteslutande använts pejorativt, av antikommunister.

Ovanligare är kanske att samma ord använts smeksamt av vissa och nedvärderande av andra. Men i fallen med de tyska politiska formerna kan man kanske anta att så skedde, åtminstone innan NSDAP, som det förefaller efter viss initial tvekan (båda orden förekommer i titeln på Goebbels tidiga pamflett Der Nazi-Sozi från 1926), började undvika “Nazi”; “Sozis” kanske fortsatte acceptera sin beteckning som positiv?

Det finns en skillnad mellan “Nazi” och “Sozi” såtillvida som “Nationalsozialist” till skillnad från “Sozialist” är ett långt ord som med fördel förkortas i de olika språken. Formen “Nazi” inställde sig därför rimligen från början som lämpligt för detta syfte. Om “Nazi” bara hade varit en förkortning av “Nationalist” hade det varit onödigt, eller mer onödigt. Men det faktum att “Sozi” är mer onödigt indikerar kanske att inget av orden uppfattades som en nödvändig förkortning utan enbart var smek- eller skällsord. (Det är för mig något oklart om bokstaven “z” i “Nazi” återger “z” i “sozialist” eller uttalet av “t” i “national”.) På såväl formella som historiska (användningen enligt ovan) grunder kan det även ifrågasättas om “Nazi” är ett bra ord i de olika språken. Men det är i alla fall det vanliga.

Vad som definitivt är ovanligt är att bildningar av detta slag blir beteckningar på “ismer” och erhåller suffixen “-ism” och “-ist”. Svenskans och italienskans former är abnorma. Inga andra sådana har uppstått ur sådana ord: det finns inga libbies, consies, fascies, anarchies eller syndies som har kunnat ge namn till ismer och deras bärare. “Sozis” och “commies” finns, men har någon hört talas om en “socist” eller “kommist”?

Det är svårt att se varför italienskan har accepterat “nazista” när spanskan, franskan och engelskan bara har “nazi(e)”. Kan svårigheten ha legat i att få fram en italiensk feminin form? Det tycks i så fall bara ha varit ett historiskt problem, eftersom man senare, enligt min ordlista, godtagit “hippy” som både maskulint och feminint; detsamma kunde väl utan problem ske med “nazi”. Överhuvudtaget är ju separata femininformer långtifrån alltid nödvändiga i italienskan; “nazista” har ingen.

Det ohämmade sätt på vilket svenskan har lånat engelska, eller amerikanska, ord slutande på “-ie” eller “-y” är kanske ibland problematiskt. Men dessa kortformer, smeksamma eller ej, finns alltså också i andra europeiska språk. Och frekvensen av dessa ord i svenskan gör att det inte finns några som helst svårigheter att lösa vad jag uppfattar som problemet med formen “nazist”: vi övergår helt enkelt, föreslår jag, till att använda “nazie”, med vår invanda engelska stavning, trots att denna i just detta fall p.g.a. det direkta tyska ursprunget och inflytandet inte används i engelskan. Frekvensen av dessa ord i svenskan gör, tror jag, “nazist” idag även mer onaturligt i svenskan än “nazista” i italienskan.

Kvar står frågan vad vi ska göra med “ismen”. Detta är inte bara ett problem för förkortningsbehövare i svenskan och italienskan, utan även i tyskan, franskan, spanskan och engelskan. Även om det är i högre grad förklarligt eller försvarligt p.g.a. förkortningsbehovet är “nazism” egentligen formellt lika märkligt som “socism” och “kommism”. Inte heller ett ord som “hippie” (även, enligt ovan, stavat “hippy”), som mig veterligen inte bildats genom avledning från ett annat ord, har givit upphov till “hippism”.

En lösning kunde här vara att återuppliva den tidiga, icke som hypokorism eller diminutiv skapade, och, p.g.a. vad jag uppfattar som oklarheten rörande vad “z” i “Nazi” återger, bättre tyska förkortningen “Naso”, och tala om “nasoism”. Den som känner sig kunna godta detta kan väl då också antas vara beredd att använda “nasoist” i stället för “nazie”. Än bättre, under förutsättning av denna acceptans, är kanske att direkt ta över “naso”, även om det kan ge associationer till stornästheten i Ovidius’ familjenamn. Men för dem som inte godtar detta tycker jag, i den utsträckning förkortningarna överhuvudtaget är nödvändiga, att “nazie”, som ju förekommer i alla de här behandlade andra språken utom italienskan, är acceptabelt.

Lika litet som de överväganden jag framförde angående ordet “kristen” rör dessa om “nazist” och “nazism” några stora och viktiga språkfrågor. Men det är saker jag har undrat över, och jag känner mig i alla fall kunna ta mig friheten att kort ventilera dem här; kanske finns åtminstone någon läsare som tänkt i liknande banor eller kan ha någon förståelse för synpunkterna.

Ordet “kristen”

Ordet “kristen” är litet märkligt. Det sägs komma av fornsvenska och isländska “kristinn”, och i exakt samma form, “kristen”, från lågtyskan. Och Luther talade ju om der Christenmensch.

SAOL anger det enbart som adjektiv. Men som sådant framstår det åtminstone i svenskan som tillhörande den mindre vanliga typen “luden”, “mogen”, “svullen”, “rutten”, “mulen”, “grätten”, ord som idag visserligen framstår som enbart adjektiv, men vars form visar att de har åtminstone avlägsna ursprung som perfektparticipformer av verb.

Dessutom tycks det mig i lika stor utsträckning användas som substantiv. Möjligen anses alla substantiverade perfektparticipformer ha substantiverats via adjektiviseringarna av samma perfektparticipformer och inte vara substantiveringar direkt av de senare. Men under alla omständigheter pekar alltså, förefaller det mig, ordets form direkt på perfektparticipformen, d.v.s. på ett ursprungligt verb, rimligen, i infinitiv, “kristna”, eller, i passiv form, “kristnas” – ett verb som till skillnad från dem som de andra adjektivformerna av samma typ bildats från fortfarande används.

Transitiviteten hos detta verb bidrar kanske i någon mån till det ovanliga i substantiveringen. Men framför allt är väl substantivering – eventuellt över adjektivisering – av detta slag mindre vanlig: en substantivering som skapar en ny kategori som är mer definitiv, entydig och universell än de s.a.s. mer tillfälliga, relativa och situationsbestämda substantiveringarna med samma form som förefaller mig vanligast (“kommen”, “gången”, “vunnen”, “slagen”, “drucken”, “vorden”, “fången”, “vuxen”).

Formell märklighet av detta slag är på intet sätt i sig någon språklig svaghet. Tyskan har också ett – på annat sätt – märkligt ord för samma sak: Christ – alltså inte längre den lågtyska direkta motsvarigheten till det svenska ordet; tidigare har denna form även förekommit i svenskan, varvid “kristen”, med betoning på första stavelsen i stället för båda, väl kunde vara den bestämda formen (i Kristens resa skulle det formellt kunna vara fråga om en sådan, men där är “Kristen” ett personnamn). Det kan finnas ett värde i både den nuvarande svenska och den tyska märkligheten. De kan anses sakligt mycket passande, ja som ägande en skönhet, för de troende, i det att de förmedlar att den kristne, der Christ, har fått del av Kristi egenskaper, Kristi väsen. Det är säkert ett tillräckligt skäl att använda dessa ord.

För andra kan märkligheten dock kanske vara störande. De bör, föreslår jag, inte känna sig förhindrade att, som substantiv, använda formen “kristian”. Denna ursprungliga grekiska och latinska form lever ju inte bara vidare i de andra stora europeiska språken. Den har även använts i svenskan, och av flera betydande författare, inte minst Viktor Rydberg.

Tider och tidningar

Post- och Inrikes Tidningar, ursprungligen Ordinari Post Tijdender, är världens äldsta tidning, grundad 1645. Norrköpings Tidningar har funnits sedan 1758, då den hette Norrköpings Weko-Tidningar. Många andra tidningar har ordet “tidning” eller “tidningar” i sina namn.

Den 1:a januari 1788 bytte tidningen The Daily Universal Register, grundad tre år tidigare, namn till The Times. Följande i denna tidnings fotspår har oerhört många tidningar i anglosfären ordet “times” i sina namn. Även på vissa andra språk används “tider” eller “tid” som del av tidningsnamn. I engelskan är dock inte ordet för den typ av publikation som har olika namn i vilka dessa ord ingår själv en variant av dem, som i svenskan och tyskan (tidningen Göteborgs-Tidningen, die Zeitung Die Zeit).

När ordet “tidning”, “tidningar”, eller “tidender” ingår i namnet på en svensk tidning avser det emellertid inte typen av publikation. Tidningen heter inte tidningen eftersom det är en tidning. Ordet tidning i namnet kommer av fornsvenska “tidhning”, som betyder “underrättelse” eller “nyhet”, och fornsvenska “tidhende”, “händelse”.

Därav den vanliga pluralformen, “tijdender”, “tidningar”: post- och inrikes händelser, nyheter, Norrköpings händelser, nyheter. Detsamma gäller på engelska: The Times betyder inte “tiderna”, utan händelserna, nyheterna, det som händer, det som timar, “timningarna” (även ordet “timme” är släkt med “time”).

Orden tidning och Zeitung kom att bli ord för den typ av publikation där “timningar” återgavs, men kvarhölls alltså också i den ursprungliga betydelsen i de individuella namnen på dessa publikationer.

Singularformen i namnen innebär emellertid en förskjutning i förhållande till den ursprungliga betydelsen: det kan ju inte vara fråga om att tidningen i dessa fall publicerar endast en timning, en tidning, en händelse, en underrättelse, en nyhet. En ytterligare förskjutning ser vi i det redan nämnda tyska tidningsnamnet Die Zeit, i det svenska tidskriftsnamnet Tiden och tidningsnamnet Ny Tid, och i det amerikanska tidskriftsnamnet Time. Här tycks betydelsen till skillnad från vad som var fallet med såväl “tidender” och “tidningar” som “tidning” och “Zeitung”, trots det etymologiska sambandet, faktiskt helt ha frigjorts från den ursprungliga och övergått till “tiden”, tiden som sådan, även om man förstås också vill syfta på det som timar i den, händelserna i den, nyheterna.

I detta läge kunde det uppfattas som ett något märkligt ytterligare steg när man inför pluralformen inte av “tidning”, som i äldre svenska tidningsnamn, utan av det i nyare svenska tidningsnamn förekommande “tid”. Detta steg har senast tagits av tidningarna Nya Tider och Fria Tider. Möjligen har det skett efter mönster av franska tidskriften Les temps modernes och svenska Moderna tider.

Här kunde det visserligen fortfarande se ut som om det inte var fråga om ytterligare steg av förskjutning eller frigörelse från den ursprungliga betydelsen av de olika “tid”-orden i tidningsnamnssammanhang, utan tvärtom som ett steg tillbaka. Det kunde se ut att vara ett försök att återknyta till de gamla tidningsnamnen – som dock råkat få en felaktig form: “tider” i stället för “tidender”, “tidningar”. D.v.s. betydelsen skulle vara moderna, nya, fria timningar, tidender, tidningar, händelser, underrättelser, nyheter.

För denna tolkning talar att det utöver tidningsnamnen med times också finns tidskriftsnamn med tid i pluralis, som ganska klart syftar på tiderna som sådana, i allmänhet, även om påverkan från det gamla bruket finns även i dessa fall: franska Les temps modernes och svenska Moderna tider.

Det är högst rimliga betydelser. Men de nya svenska publikationerna skulle, om detta är den avsedda betydelsen, ha hetat Nya Tidningar respektive Fria Tidningar. Det hade, tycker jag, varit mycket bra namn, i ljuset av deras ambitioner att återge sådana timningar som andra tidningar undviker och undertrycker. Varför heter de då inte så? Formen “tider” tyder på att avsikten inte varit att återknyta till de gamla tidningsnamnen, trots att man s.a.s. faktiskt gjort det genom att använda den svenska motsvarigheten till det vanliga engelska namnet.

Risken finns i de svenska fallen att det endast är fråga om ytterligare en av de många ogenomtänkta anglicismerna i samtidssvenskan. Det är emellertid inte alls säkert att det förhåller sig så. Det kan också tänkas att man valt att ignorera det faktum att “tider” måste uppfattas av många som ett formellt fel, och försökt sig på en språklig innovation: “tider” skulle då vara en modernisering, en språklig förenkling av “tidender” och “tidningar”, som kvarhåller den gamla betydelsen.

I stället för att som, antar jag, på 1600-talet fråga sig vilka “tijdenderna” är, skulle man då nu kunna fråga sig “vilka är tiderna” i samma betydelse, d.v.s. vad har hänt, vilka är nyheterna, vad nytt? “Tiden har just nått oss att” skulle betyda “nyheten har just nått oss att”; “vi har just fått tider från” skulle betyda “vi har just fått nyheter från”. Det kanske inte är något alldeles självklart lyckat exempel på språklig förnyelse. Men åtminstone finns möjligheten att man tänkt så, vilket skulle förklara namnen.

En annan – och mer sannolik – tolkning är naturligtvis att det i stället för ett steg tillbaka och ett återknytande verkligen är ett nytt steg i förskjutningen bort från den ursprungliga betydelsen. Följande Die Zeit, TidenNy Tid och Time, som redan släppt denna koppling trots även dessa namns rent historiska ursprung i den, skulle man nu bara ha åsyftat “tiden” som sådan, och endast indirekt, genom den, det som timar i den. Och man skulle nu dessutom velat tala om denna tid i pluralis, “tider”, som i “goda tider”, “svåra tider”, “härliga tider”. Det skulle, åtminstone direkt och i första hand, vara dessa innevarande, nuvarande tider som sådana, eller snarare i största allmänhet, som är nya respektive fria.

Även om namnen Les temps modernes och, i än högre grad, Moderna tider nog också är påverkade av de äldre tid-namnen med deras annorlunda betydelse, har ordet tider i dessa namn i sin syftning med viss säkerhet frigjort sig från denna och överförts till (den moderna) tiden som sådan, i allmänhet. I dessa fall är denna betydelse också helt rimlig.

Men är den det också i fallen Nya tider och Fria tider? Är vår tid, våra tider, nya respektive fria, och i så fall i vilken mening? Alla tider är förstås i åtminstone viss mening nya. Men kan det anses finnas något särskilt nytt och fritt i just våra tider som är av sådan betydelse att det förklarar och legitimerar namnen? Det kan man alls inte utesluta.

Om man bedriver en ny typ av journalistik, eller en journalistik som täcker nya, tidigare försummade områden, kanske man rentav vill se betydelsen av just detta som något som motiverar föreställningen om nya tider. Detsamma gäller fria tider: själva det nya, av andra media undertryckta innehållet kan uppfattas som ett genombrott, som något som gör de tider i vilka det publiceras friare än de äldre tiderna.

Den nya användningen av “oavsett”

I en kommentar till mitt inlägg om Simon Petterssons artikel om Erik Wellander i Samtiden avfärdades denne som en humorfri språkpolis vars råd i språkfrågor var fullständigt subjektiva och godtyckliga. Pettersson var i sin tur benägen att avfärda denna kritik som uttryck för den ohållbara ståndpunkten att språknormering överhuvudtaget inte var nödvändig.

Det är väl inte säkert att någon av dessa uppfattningar var riktig. Man kan förstås mycket väl bejaka en språknormeringens allmänna nödvändighet, och samtidigt kritisera enskilda försök till sådan som otillbörligt subjektiva och godtyckliga, eller helt enkelt felaktiga. Man kan också föreslå ett visst normativt språkbruk utan att göra absoluta anspråk på dess objektiva riktighet. Ja, man kan t.o.m. göra det med humor.

Nu ska jag själv göra ett anspråkslöst litet försök till språkreglering, eller uttrycka en egen uppfattning om en önskvärd sådan.

Ordet “oavsett” har börjat används helt självständigt och oberoende, i den sats i vilket det förekommer, av något angivande av det som inte är “avsett”, det som inte bör eller behöver “avses”, d.v.s. det som inte bör eller behöver göras avseende på eller beaktas. Man säger eller skriver exempelvis “Det är fel oavsett”, eller “Det gäller oavsett.” Såvitt jag vet är detta helt nytt, något som kommit under, säg, det senaste årtiondet. Men man finner det nu i publikationer som uppfattas som representerande ett normativt riktigt språkbruk.

Möjligen är det en anglicism: “regardless” används på detta sätt i engelskan. Även denna användning finner jag problematisk, även om ordet skiljer sig grammatiskt från “oaktat”. I tyskan är jag osäker om “ungeachtet” används på detta sätt (det mesta eller åtminstone det här relevanta som gäller “oavsett” gäller också “oaktat”), liksom i franskan (“nonobstant”?). Men under inga omständigheter låter det enligt mig bra i svenskan.

I sak hänsyftar ordet förstås även i denna nya användning på något som tidigare sagts eller som impliceras. Det kan ha talats om att ett visst handlingssätt kan leda antingen till det ena eller till det andra, och när det sedan sägs att handlingssättet är fel “oavsett”, är vad som avses dessa två olika resultat, utan att dessa omnämns i den sats eller mening i vilka “oavsett” ingår. Eller det kan ha talats om handlingssättet i förhållande till någon särskild situation eller några särskilda omständigheter, och när det anses att denna situation inte gör handlingssättet mindre fel, eller att det är fel under alla dessa omständigheter, kan det sägas att detta “gäller oavsett”, utan att situationen eller omständigheterna figurerar i meningen. Men ibland känns dessa outtalade och förutsatta relationer ganska svaga eller oprecisa, så att det semantiskt isolerade och syntaktiskt frisvävande hos “oavsett” blir desto mer påfallande. Man frågar sig: oavsett vad?

Även om sambandet är klart och det tidigare tydligt angivits vad “oavsett” avser, gäller att denna nya användning är formellt problematisk, och, menar jag, att den är det på ett sätt som tydligt hörs, som låter illa. Om jag själv skulle använda ordet på det nya sättet, skulle jag kunna uttrycka detta på följande sätt: “Oavsett gäller att denna nya användning ar formellt problematisk”. D.v.s. jag skulle kunna byta ut “även om” mot “oavsett”, och utelämna “sambandet är klart och det tydligt angivits vad ‘oavsett’ avser”. Eller i det föregående stycket: “Oavsett låter det inte bra” i stället för “Under inga omständigheter låter det bra”. Men lika vanligt är att det ensamma “oavsett”, som i mina första exempel ovan, förekommer i slutet av meningen: “Denna nya användning är formellt problematisk oavsett”; “Det låter inte bra oavsett”.

Men så vill jag alltså inte skriva. Den korrekta användningen av “oavsett” i dessa fall är, påstår jag: “Oavsett om sambandet är klart eller ej, oavsett om det tydligt angivits vad ‘oavsett’ avser eller ej, gäller att denna nya användning är formellt problematisk”, respektive “Oavsett omständigheterna låter det inte bra”.

Grammatiken säger att “oavsett” är en participiell partikel, eller ett particip som används, och räknas, som preposition eller subjunktion, en participiell preposition eller en participiell koncessiv (av visst slag) subjunktion; inte ett adverb. Det måste därmed följas av något, en nominalfras, en verbfras, en bisats – det måste ange en i dess helhet uttryckt relation (“oaktat” kan till skillnad från “oavsett” ofta avsluta meningar, i vilka sådant som bör följa “oavsett” föregår det, med smärre formella skillnader i vissa fall).

Nu är sådana formella klassifikationer och regler inte alltid absolut och tidlöst giltiga; vad som vid en tidpunkt uppfattas som formellt fel kan senare bli accepterat språkbruk och även godtas som formellt korrekt. Men här finns också gränser, och frågan om relativitetens omfattning, s.a.s., förblir öppen. Det aktuella fallet är, tror jag, ett bra exempel. Det finns här ett behov av en normativ diskussion, utrymme för det individuella omdömets tillämpning. Mitt förslag är att den nya användningen av “oavsett” är formellt felaktig och att den är det på ett sätt som medför en märkbar stilistisk svaghet. Har jag fel?

Wellander och språkvården

Simon Pettersson skriver i Samtiden om Erik Wellanders (1884-1977) insatser för den svenska språkvården, främst i hans på Svenska Akademiens uppdrag skrivna bok Riktig svenska, vars första upplaga utkom 1939. Det är utmärkt att Pettersson, själv liksom Wellander germanist, uppmärksammar denna sida av Wellanders gärning och inte bara hans “akademiska, antiliberala nationakonservatism” och bidrag till tidskriften Svensk Lösen. Förvisso tillhör, som han påpekar, “språkförsvaret” i sig “konservatismens och nationalismens angelägnaste uppgifter”.

Emellertid vill jag ställa några frågor – frågor som jag vet att Pettersson har full förståelse för och vars ställande han med all säkerhet håller med mig om riktigheten av (han påpekar själv att man inte alltid behöver hålla med om Wellanders rekommendationer), men som kanske kan vara av värde för andra läsare. Wellanders råd känns igen, ibland även från vårdare av andra språk vid denna tid och senare. Hans “allmänna riktlinjer är att man bör skriva klart, att man bör skriva kort och att man bör skriva svenska”. Man frågar sig hur allmänna dessa riktlinjer är, eller kanske snarare, i vilken utsträckning Wellander också tillhandahöll särskilda. Jag undrar om inte riktlinjerna även som bara allmänna kanske skulle kunna betecknas som något otillräckliga, i synnerhet om det här verkligen är fråga om blott språkriktighet, “riktig” svenska.

I en mening är de naturligtvis helt okontroversiella. Pettersson gissar att Wellanders engagemang på detta område, eller åtminstone dess innehållsliga karaktär, bestämdes av hans erfarenhet som gymnasielärare, d.v.s. att det var hans egna elevers språkliga fel och brister som motiverade honom och som han huvudsakligen, eller från början, ägnade sin uppmärksamhet. Kanske tyckte han, även om det för mig framstår som något märkligt, åtminstone på det gamla lärdomsgymnasiet där han periodvis var verksam, inte ens på trettiotalet att på denna nivå mer specifika riktlinjer var nödvändiga eller motiverade. Men även som blott allmänna riktlinjer för svenska språket som sådant, efterfrågade av Svenska Akademien, undrar jag om de inte är i behov av åtminstone några kompletterande kommentarer, även i en kort framställning av Pettersons typ.

Riktlinjerna förklaras av kritiken mot “det tunga kanslispråket” som “vid denna tid…ännu dominerade så mycket av den svenska prosan”. En sådan prosa fanns förvisso då. Den fanns också senare, med en delvis förändrad, mer radikalt rationalistisk-byråkratisk karaktär. Men för att denna front mot 1930-talets kanslispråk ska vara verkligt meningsfull idag, krävs åtminstone någon grad av förtrogenhet med detta språk och överhuvudtaget med prosan vid denna tid, en förtrogenhet som de flesta saknar. Den alltför tunga kanslisvenskan var inte helt dominerande. Och även i denna prosa fanns, även när den från vår tids vardagsspråks perspektiv förvisso måste betecknas som tung, stora variationer. Vad jag befarar här är att det också finns en risk att åtminstone några viktiga dimensioner av den mer avancerade svenska språkbehandlingens historiska landvinningar kan gå förlorade genom ett alltför enkelt förlitande på klarhet, korthet och svenskhet. Jag skulle vilja sträcka mig så långt som att föreslå att den svenska prosan just vid tiden för den första upplagan av Riktig svenska, eller, säg, den första hälften av 1900-talet, kanske nådde sin fullaste, rikaste generella utveckling, en höjdpunkt även, men inte uteslutande i vad gäller klarhet och relativ svensk självständighet och egenart, präglad av helt andra kvaliteter än alltför stor tyngd, tillkrångladhet och dunkelhet.

Klarhet är förvisso ett oftast entydigt lovvärt, klassicistiskt ideal, och det är sannolikt malplacerat att ta upp det här, i sammanhanget av elementär språkvård. Klarhet i den begränsade betydelsen av formell och syntaktisk korrekthet – språk kan ju verkligen vara oklart i dessa avseenden – är självklart relevant när det gäller “riktig” svenska. Men åtminstone lite mer än detta tycks avses, något som går utöver den rena språkriktigheten. Och då bör möjligen sägas att klarhet i övrigt, allmän stilistisk och sakligt-innehållslig klarhet, är något annat, ett viktigt men ofta ett svårt ideal som inte kan uppnås enbart genom förenkling. Här är ju problemet lika mycket, eller ännu mer, tankemässig oklarhet, något som förhoppningsvis kan bearbetas inom gymnasiets filosofi- och logikundervisning. Är det ett så allvarligt problem när det gäller “riktig” svenska?

Kanske bör rentav nämnas att kravet på klarhet inte bör drivas så långt eller på sådant sätt att den oerfarne och genomsnittlige språkanvändaren (eller språkvarelsen, borde man kanske säga) känner sig tvingad till otillbörlig enkelhet i uttrycket och i det därifrån aldrig helt åtskiljbara sakinnehållet. På högre nivåer gäller ju inte sällan att även prosan måste ge sig in på svåra, tidigare ej beträdda områden, måste tillåtas vara sökande, prövande på ett sätt som gör att fullständig klarhet och genomskinlighet inte omedelbart kan uppnås. Det är inte detsamma som tillkrånglande och fördunkling, utan en nödvändig begränsning given med såväl språkets som verklighetens natur. I fall av det slag jag har i åtanke kan klarhetskravet i själva verket också bli en begränsning, som hindrar användningen eller förverkligandet av språkets utforskande, nyupptäckande potential och otillbörligt inskränker utsägningsfältet. Många gånger är det endast genom att anträda tidigare okända vägar som språket senare kan uppnå klarhet även för det nya. Åtminstone ett mått av tolerans kan väl här vara på sin plats, bortom själva den formella språkriktigheten, även ifråga om elever (och andra) som kanske gör de första försöken att uttrycka sig mer utförligt och sammanhängande i skrift.

Detsamma gäller kortheten som riktlinje. Inte heller här handlar det ju om ren språkriktighet – man får en känsla av att Wellander snarare fokuserar på “god stil” än “riktig” svenska. Och korthetskravet kan ju endast förstås med utgångspunkt från konkreta exempel på otillbörlig, såväl sakligt sin stilistiskt omotiverad längd. Wellander tillhandahåller förvisso just sådana: klumpiga, långa sammansättningar av den typ Pettersson visar att han använder som illustrationer är självklart giltiga exempel, även om de inte är exempel på formella fel. Men för gymnasisten eller den i övrigt oerfarne språkanvändaren – och jag tycker man måste komma ihåg att det här ju handlar om ofta ordkarga, redan korthuggna svenskar – som enbart tar till sig riktlinjen som isolerad abstraktion riskerar kanske dess efterföljande att leda till en vare sig avsedd eller insedd förlust av nyanser, precision, utförlighet och fördjupning. Klarheten befrämjas ju inte alltid av korthet – inte minst hos den otränade kräver den ofta viss utförlighet. Så klart och kort som möjligt givet sakens och skrivaktens övriga krav – detta skulle, inbillar jag mig, vara det minimum en allmän riktlinje måste innehålla.

Men Wellander går givetvis utöver dessa kanske alltför allmänna råd. Den största förtjänsten hos hans bok är enligt Pettersson dess råd i enskilda fall. Pettersson ger ett exempel på en syntaktisk fråga – rörande en mening i hans egen artikel – där han tror att Wellander inte skulle hålla med honom: “Många av de språkfel, som han senare skulle uppmärksamma, hade han nog först sett hos sina egna elever, kan man tänka.” Pettersson menar att Wellander skulle invänt mot att “Många av de språkfel” här brutits ut och placerats först i satsen på ett sätt som inte tar hänsyn till “satsens övriga syntax”. Det skulle föra för långt att här analysera detta i strikt grammatiska termer. Men jag kan inte kan värja mig för intrycket att om Pettersson menar att den placering av “Många av de språkfel” som han medvetet, och med rätta, valt “för att sätta dessa ord i centrum”, hade underkänts av Wellander, den senare tillämpade någon ytterligare och denna gång entydigt problematisk riktlinje i förlängningen av de redan nämnda. Genom att följa den uppnås varken större klarhet, korthet eller ens enkelhet.

Vilken är den satsens övriga syntax som hänsyn här borde tagits till? Det finns ingenting i den som strider mot Petterssons placering av “Många av de språkfel”. Kan Wellander verkligen ha menat att “Han hade nog först sett många av de språkfel, som han senare skulle uppmärksamma, hos sina egna egna elever” var entydigt att föredra, och att sådant var så viktigt för honom att det måste påtalas vid rådgivning? Det påhängda “kan man tänka” berörs ju inte av olikheten mellan dessa konstruktioner, även om det som jag ser det till skillnad från “Han hade nog först sett” rent formellt med fördel hade kunnat sättas först i satsen: “Man kan tänka att många”. Men även det motverkar ju avsikten att sätta “Många av de språkspel” i centrum, och att sätta det före “Han hade nog först sett”, d.v.s. “Man kan tänka att han nog först hade sett”, skulle ju göra det i ännu högre grad.

Det jag mest undrar över är emellertid Wellanders inställning till lånord. Pettersson hävdar att olägenheterna med onödiga lånord ingenstans beskrivs så pedagogiskt som hos Wellander. Möjligen avser han här mer specifikt olägenheterna med det onödiga och ofta helt urskillningslösa engelska inflytandet, som väl dock blev verkligt påtagliga först efter Wellanders tid. Men generellt gäller ju att all tonvikt här måste läggas på det onödiga. Denna fråga aktualiseras åter av det exempel från Wellander – denna gång verkligt och inte bara tänkt – som Pettersson ger: “En bil”, klagar Wellander, “sägs numera efter en sammanstötning vara ramponerad eller spolierad eller demolerad, men den, som känner dessa ords verkliga betydelse, aktar sig noga för att av dessa meddelanden draga någon bestämd slutsats rörande graden och arten av den skada, som egentligen drabbat bilen.” Förvisso kan lånord, som Pettersson säger, ge upphov till svårigheter med inordningen i svenska språket och skapa problem för förståelsen, grammatiken och formläran. Men det enda som illustreras i det valda exemplet är ju problem med förståelsen – orden är helt enkelt felaktiga eller mindre lämpliga i sammanhanget, valda utan kännedom om deras verkliga betydelse eller etymologi. Formellt och grammatiskt är de ju väl inordnade i svenskan, även om deras upptagande på Wellanders tid var nytt och ännu kändes ovant. Det är svårt att se att dessa lånord som sådana är problematiska.

Ja, åtminstone i de två latinska fallen blir, tycker jag, själva termen “lånord” problematisk. Alla europeiska språk bygger ju från ett tidigt stadium i stor utsträckning på en enorm reservoar av gemensamma latinska och grekiska ord, inte bara de som direkt utvecklats ur de klassiska språken. Ingenting i denna reservoar kan rimligen betecknas som lånord. I detta avseende är alla våra språk i verkligheten ett enda gemensamt med lokala variationer. Ändå har bara en liten del upptagits i respektive “modernt” språk, och vad som upptagits är ofta helt godtyckligt. Detsamma gäller ord från andra moderna språk. Även här lånar vi åtminstone ofta, i ljuset av den större släktskapen över gränserna mellan de stora språkförgreningarna, ganska naturligt från varandra. Det finns hur många specifikt germanska tyska ord som helst, exempelvis, som skulle ha kunnat upptas i svenskan i stället för eller utöver de som faktiskt har upptagits, och med samma lätthet inordnas.

Det enda det handlar om är en tillvänjningsprocess och en formell anpassning, och det enda som borde vägleda denna process är ett tillräckligt mått av omdöme, skicklighet och smak i varje enskilt fall och vid varje ny introduktion. Anledningen till att vissa grekiska, latinska, franska, engelska och tyska ord inte blivit en del av svenskan är i stor utsträckning endast att ingen framstående författare ännu assimilerat och försvenskat dem på ett sätt som kunnat bli auktoritativt och anges, med årtal, i akademiens ordbok.

Att Wellander var nationalkonservativ gjorde honom inte till någon ohistorisk, artificiell svensk språkpurist, och detsamma gäller förstås Pettersson. Ändå varken kan eller vill jag riktigt godta som allmän riktlinje rådet att “skriva svenskt” i den mening Wellander avser, såtillvida som den är oundvikligen underordnad en uppenbar historisk relativitet och inte tillhandahåller ens för gymnasister tillräckliga kriterier för den verkliga, levande språktillägnelsen och -utvecklingen. Ramponera, spoliera och demolera är förvisso olämpliga ord för att beskriva skadorna på en bil efter sammanstötning, men de är knappast i sig själva och i allmänhet olämpliga i svenska språket. Just genom sina specifika betydelser och etymologier kan ord som dessa, introducerade på samma sätt och från samma språk som otaliga andra tidigare, ibland tillföra specifika betydelsedimensioner och nyanser som i svenskan redan existerande och tidigare inordnade ord saknar.

Wellander var alltså väl medveten om språkvårdens nära samband med och centrala betydelse för nationaliteten och kulturarvet (en annan av hans böcker heter helt enkelt Språkvård och kulturarv). Vad jag här säger ska naturligtvis inte ses som något samlat omdöme om Wellander och hans gärning; det är endast fråga om några kompletterande marginalanteckningar till Petterssons trevliga introduktion av honom för Samtidens läsare. Wellanders styrka låg alltså enligt Pettersson i hans råd i enskilda fall. Alla sådana kan givetvis inte avgöras enbart utifrån klarhetens, korthetens, enkelhetens och svenskhetens allmänna kriterier, och Pettersson kan förstås bara ge enstaka exempel.

Generellt gäller emellertid för mig att det är en problematisk typ av nationalkonservatism vars “språkförsvar” inte i tillräcklig utsträckning bejakar det gemensamma europeiska språkarvets alltjämt outnyttjade resurser för utveckling och förfining av det svenska språket. Givetvis krävs vaksamhet vid detta arvs fortsatta tillägnelse, så att äldre och specifikt svenska ord inte undanträngs och resultatet därmed blir utarmning i stället för berikning. Men även det europeiska språkarvet är en del av vårt kulturarv, och det behöver på intet sätt stå i motsats till vården av svenskans egenart. Här har de normsättande språkanvändarna (jag begränsar mig nu för enkelhetens skull till denna benämning) ett avgörande inflytande och därmed också ett stort ansvar. Och vilka som blir sådana språkanvändare, vilka som erkänns som betydande författare, det borde i sin tur i större utsträckning bero på kvalificerade kritikers insatser: dessa får inte, exempelvis på grund av problematisk teoretisk inspiration, försumma sitt verkliga uppdrag.

Vad betyder Satis polito?

Efter snart tre månader har jag fortfarande inte hunnit fram till sidan 1. Det finns för mycket att läsa (i vid mening) på omslaget till Åkessons bok Satis Polito. Eller snarare att hantera, kanske.

Härom dagen började jag försöka mer systematiskt reda ut det här med den latinska titeln. Det går inte att komma vidare utöver den ens till omslagsbilden, som jag dock naturligtvis omedelbart såg skulle kräva mycket tid. Responsen både från latinspecialister och allmänhet visar att en grundligare utredning av titeln först var nödvändig.

Det enda som är alldeles klart beträffande den är att den inte betyder “tillräckligt polerad”. Detta framhölls omedelbart i den korta debatt som på några håll utbröt efter publiceringen i augusti. ”Tillräckligt polerad” skulle, om det syftar på Åkesson själv, hetat satis politus, i nominativ. Det konstaterades också genast riktigt att den böjda form vi finner i titeln, polito, endast kan vara dativ, ablativ eller futurum imperativ.

Den enda plausibla av de tolkningar som framfördes var att titeln är en dativkonstruktion med innebörden ”tillräcklig(t) för den polerade” (d.v.s. för den bildade). Det är samma konstruktion som i sat(is) sapienti, ”tillräcklig(t) för den vise”. Och det ger en högst relevant betydelse, väl överensstämmande dels med avsikten att driva med kritiker som avfärdar SD som otillräckligt polerat, men dels i verkligheten rimligen också, och på visst allvar, med vad som såvitt jag förstår är Åkessons tematik och budskap i boken.

Problemet är att Åkesson inte säger att det är detta titeln betyder. Han säger i stället att den betyder det enda den helt klart inte betyder, nämligen “tillräckligt polerad”. Min gissning är att han kan ha valt detta som en förenklad förklaring eftersom han inte trodde att den mer komplicerade förklaringen passade i TV-intervjuer. Men det var i så fall beklagligt, både därför att den förenklade förklaringen är så förenklad att den blir oriktig och därför att den mer komplicerade, och riktiga, faktiskt är värd att avsätta mediatid för.

Den förenklade förklaringen gör det svårare att övertyga om dativläsningen, och naturligtvis kommer inte alla tro att det är en medveten förenkling. Latinkunniga har i denna situation fått intrycket att Åkesson av okunnighet använt en felaktig nominativform, ja att han kanske bara snabbt googlat fram en felaktig översättning eller en mening med politus i böjd form, och utan vidare dragit till med vad han hittade som titel.

Denna situation är allvarlig, och motiverar naturligtvis sökande efter en annan betydelse som ligger åtminstone närmare Åkessons egen förklaring. Ablativ nämndes i den tidiga diskussionen som ett av de två kasus i vilket formen är polito. Men ingen framförde någon tolkning med ablativisk betydelse, och ingen sådan har heller accepterats som möjlig av latinspecialisterna. Inte heller futurum imperativ ger någon rimlig betydelse.

En sista möjlig tolkning i detta läge är att Åkesson medvetet använt oriktigt latin. Detta skulle troligen vara ännu mer överensstämmande än korrekt latin med den uppenbara avsikten att genom såväl titeln som omslagsbilden driva med SDs kritiker.

Vad jag inte på allvar kan tro är att Åkesson omedvetet, av okunnighet, skulle ha använt felaktigt latin. Hans omdöme måste ha förbjudit sådant riskabelt slarv. Han måste, oavsett om användningen är riktig eller felaktig, antingen ha studerat grammatiken själv i tillräcklig utsträckning, eller ha konsulterat en latinlärare.

Således: medvetet riktig, eller medvetet felaktig – tertium non datur. Om medvetet felaktig, krävs ingen ytterligare diskussion i språkfrågan. Om medvetet riktig, gäller dativtolkningen: Åkesson, och SD, är tillräcklig(a) för den bildade.

Att Åkesson skämtar så till den grad med sina motståndare att han medvetet använder felaktigt latin känns för mig inte så tilltalande; det finns redan mer än nog av sådant på omslagets bild, som jag ska återkomma till.

Jag föredrar därför dativtolkingen, och hoppas inte bara att Åkesson är medveten om dess innebörd utan också att han kommer förklara den på ett sätt som når ut till de latinkunniga och andra som från dem kanske får höra att han använt felaktigt latin på grund av okunnighet och slarv.

Eftersom Åkesson i sitt förenklade svar på intervjuarnas fråga vad titeln betydde direkt tillämpade betydelsen “tillräckligt polerad” på sig själv och inte skilde mellan “tillräckligt” som gällande honom själv och “polerad” som gällande den för vilken han är tillräcklig, måste tonvikt läggas på den fulla och förhoppningsvis avsedda innebörden att Åkesson är tillräcklig för den polerade eftersom han själv är tillräckligt polerad.

Airport-ansvarig: Kerstin Lindberg Göransson

Jag är upprörd över det här. Det tycks vara i samband med att det nya statliga företaget Swedavia tog över de svenska flygplatserna från Luftfartsverket, eller det senare ombildades till det förra, som Arlanda – och, visar det sig, inte bara Arlanda, utan även alla andra svenska flygplatser – officiellt blev “airports” i stället för flygplatser i svenskspråkiga sammanhang.

Arlanda och alla andra flygplatser omnämns konsekvent som “airports” på Swedavias svenskspråkiga sidor. Även i Swedavias tidskrift Nya Arlanda omtalas Arlanda från början som “airport”, även om det i de tidiga numren finns ett och annat återfall till “flygplats” inne i artiklarna.

Därmed måste misstanken riktas mot Swedavias första vd och Arlanda-chef Kerstin Lindberg Göransson, numera vd för Akademiska Hus. Fortfarande ifrågasätter såvitt jag kan se ingen de nya namnen och det nya språkbruket. Jag tror därför att man måste gå vidare och individualisera den här kritiken, peka på de personer som är direkt ansvariga för och själva har initierat pinsamheten.

Om Lindberg Göransson med all sannolikhet personligen fattade eller åtminstone var centralt involverad i beslutet att Arlanda m.fl. flygplatser officiellt på svenska ska kallas “airports”, har hennes efterträdare, nuvarande vdn Torborg Chetkovich, synbarligen inte gjort något för att upphäva det. Styrelseordföranden Ingemar Skogö måste också uppmärksammas.

Ställ dessa personer till svars. Eventuell kompetens på andra områden kan naturligtvis inte uppväga kulturell och social analfabetism på så centrala områden som detta.

För övrigt är alla svenska företagsnamn som börjar på “Swe” och “Swed” töntiga, av samma skäl som Arlanda Airport, och Ronneby Airport, är töntiga som svenska namn.

Toppolitikerna och Arlanda

Det engelska Arlanda

Det engelska Arlanda

Jag klagade nyligen över förslaget att ge Arlanda flygplats det engelska namnet Raoul Wallenberg International Airport. Medan några läsare uppmuntrat mig att skriva fler kåseriartade texter om “småsaker”, reagerade någon nu negativt på detta debattinlägg och tyckte att jag inte borde ägna mig åt sådant: det var ovärdigt, jag borde hålla mig till kulturen, filosofin o.s.v.

Men jag tycker, som jag skrev, inte att detta är en småsak. Det berör mig. Och inte bara för att jag själv, som de flesta, med viss regelbundenhet använder flygplatsen, eller för att jag emellanåt tar emot utländska gäster. Det hela har naturligtvis att göra med kulturen.

Den utmärkte kulturskribenten och kännaren av främst tyskspråkig litteratur, Simon O. Petterson i Uppsala, som bland annat skrivit värdefulla kommentarer i denna blogg, hörde naturligtvis till dem som förstod och instämde i min kritik. Men till min förskräckelse kunde han också upplysa mig om att situationen är ännu värre: det officiella namnet på Arlanda är redan är engelskt: Stockholm Arlanda Airport! Detta namn står, visade han, överst på den svenska versionen av hemsidan.

Man kan, upptäckte jag då, även jämföra Wikipedias engelska sida om Arlanda med dess sidor om våra nordiska och baltiska grannländers största flygplatser: endast på Arlanda-sidan saknas namn på det lands språk där flygplatsen ligger.

Vad gör man åt sådant här? Vad jag kallade den enfaldigt antecipatorisk-globalistiska svenska provinsialismen förefaller bottenlös. Vilka fattade detta beslut? Om den kulturella sensibiliteten och det allmänna omdömet är på denna nivå hos de beslutsfattare det här måste vara fråga om, om inga kulturpersonligheter, ledarskribenter eller andra opinionsbildare reagerat, om inte näringslivet protesterat och politiker motionerat mot denna frånvaro av svenskt namn i svenskt sammanhang – var befinner vi oss då?

Är det så att de många som, i likhet med Pettersson, måste förstå problemets art och allvar, inte längre orkar artikulera det hela för nybarbarerna i maktpositioner? Att fenomen av detta eller jämförbart slag, på område efter område, blivit alltför vanliga för att det ska kännas meningsfullt att försöka göra något åt? Har en slutligt resignerad apati tagit över?

Det är alltså inte det faktum att Arlanda i internationella sammanhang – såsom, till att börja med, den engelskspråkiga versionen av webbplatsen – kallas Arlanda International Airport jag vänder mig mot. Det är i stället det bisarra förhållandet att den uteslutande kallas så i svenska sammanhang. Det är exempelvis ingen som helst ursäkt att svenska storföretag använder engelska som koncernspråk även i Sverige.

Att Scandinavian Airlines och Scandinavian Airlines System är engelska namn är mer begripligt; företaget är ett företag, företaget är huvudsakligen internationellt verksamt, företag har bara ett namn, de flesta små språknationers flygbolag har engelska namn, och företag är inte orter. Arlanda är annorlunda. Här är frånvaron av svenskt namn oförsvarlig.

Framför allt berör mig detta naturligtvis på grund av vad det säger om tillståndet i Sverige, och på grund av insikten om hur många utländska besökare som riskerar att upptäcka det. Det hela är i största allmänhet generande, av skäl liknande, om än inte identiska, med dem som fortfarande gör restaurangen Bistro Bohème på Drottninggatan i Stockholm generande.

Den största nationella flygplatsens fall är däremot identiskt med, om också värre än, exempelvis Friends Arenas. Man rodnar över hela kroppen. Det är ovärdigt en gammal kulturnation. Det avspeglar inte bara en fullständig utan framför allt helt ny typ av naivitet inför världen. Man känner föraktet och hånskrattet från varje bildad utlänning. Och än värre skulle det bli om Arlanda efter amerikanskt mönster byttes ut mot Raoul Wallenberg.

Det finns mängder av med Arlanda jämförbara svenska institutioner som i engelskspråkiga sammanhang har namn på engelska. Ska vi börja använda enbart dessa engelska namn i alla sammanhang, även i svenskspråkiga och i Sverige? Uppsala University, exempelvis, det högtstående lärosäte som under nittonhundratalets lopp förvandlades till den svenska rationalismens, utilitarismens och nihilismens högborg, där man vid vissa institutioner numera sägs ha en nedlåtande attityd till humanistiska forskare som inte skriver på engelska, och där man, med undantag för Pettersson och, befarar jag, en tämligen begränsad krets av likasinnade, inte tycks ha några problem med sin granne airporten?

Och eftersom Göteborg har ett engelskt namn, Gothenburg – borde vi inte övergå till att använda enbart det? Finns det ens någon anledning att fortsätta tala om Sverige här i Sweden? Nationalekonomen Marian Radetzki har redan framfört förslaget att hela svenska språket, ja alla små språk, ska ersättas av engelska.

Toppolitikerna och Arlanda

Att personer som Göran Persson, Thorbjörn Fälldin och Alf Svensson kan förespråka att Arlanda flygplats döps om till Raoul Wallenberg International Airport är ett av de mer spektakulärt löjeväckande uttrycken på senare tid för den svenska politiska kulturens förfall, och inte minst för den enfaldigt antecipatorisk-globalistiska svenska provinsialismen.

Att en rad “kultur- och samhällsaktörer” – som Dagens Nyheter kallar dem – och politiker på lägre nivå inte förstår bättre och skriver under ett upprop av detta slag tillhör sådant man tvingats vänja sig vid. Men att två statsministrar och den svenska kristdemokratins legendariska enmansshow och numera Europaparlamentarikern Svensson gör det måste fortfarande betecknas som uppseendeväckande.

Opinionen mot förslaget är naturligtvis massiv. De flesta invänder, med rätta, att flygplatser uppkallade efter kända personer är ett amerikanskt fenomen, inte ett svenskt eller europeiskt.

Persson, Fälldin och Svensson pekar emellertid på några europeiska städer där amerikanismen fått insteg i flygplatsers namngivning: Charles de Gaulle förstås, men också Willy Brandt i Berlin, John Lennon i Liverpool, Lech Wałęsa i Gdańsk.

Inte heller i dessa fall ser det amerikanska bruket snyggt ut (för att inte tala om att John Lennon av Liverpool kan anses förtjäna att få stadens flygplats uppkallad efter sig). Det är illa nog att Stockholm och Arlanda skulle följa dessa städers exempel.

Men det finns också en skillnad mellan dem och de två statsministrarnas och huvudbäraren av hela den jönköpingska frikyrkokulturens, den gamle svenskläraren Svenssons förslag. Och det är deras oförmåga att förstå eller kanske ens uppfatta denna skillnad som gör förslaget så tragikomiskt.

Charles de Gaulle-flygplatsen heter inte Charles de Gaulle International Airport, utan Aéroport Paris-Charles de Gaulle. Willy Brandt-flygplatsen heter inte Willy Brandt International Airport utan Flughafen Berlin Brandenburg “Willy Brandt”. Lech Wałęsa-flygplatsen heter inte Lech Wałęsa International Airport utan Port lotniczy Gdańsk im. Lecha Wałęsy. Inte ens John Lennon-flygplatsen heter John Lennon International Airport, utan Liverpool John Lennon Airport.

Dessa flygplatser kan naturligtvis ofta kallas international airports i många engelsktalande internationella sammanhang, men de har självklart nationella namn på de nationella språken. Och de kända personer vars namn de givits är bara ett led i de fullständiga namnen: Berlin Brandenburg, Gdańsk, Liverpool och Paris finns också med. I Frankrike är Charles de Gaulle-flygplatsen för övrigt lika känd under namnet Roissy, efter den by där flygplatsen ligger.

Men när svenska statsmän omdömeslöst följer samma amerikanska trend och önskar döpa om Sveriges och den svenska huvudstadens största internationella flygplats, vill de inte ens ge den ett svenskt namn. De tre, av vilka åtminstone en inte ens kan engelska, hävdar inte att den ska heta Raoul Wallenberg-flygplatsen eller Raoul Wallenbergs internationella flygplats, utan just Raoul Wallenberg International Airport. Och de inskärper nitiskt att Arlanda möjligen kan tolereras som tillnamn under en övergångsperiod, men att det sedan måste helt fasas ut.

Otaliga företag och institutioner har under de senaste årtiondena gjort oss generade med sina engelska namn – inte bara nya företag och institutioner, utan även gamla som bytt till eller parallellt använt sådana. Och i fullständigt onödiga svenska sammanhang. Groteskt nog har även universiteten hört till denna kategori, ja nästan gått i spetsen för den integritetslösa trenden. Till och med i Lund fanns på 80- och 90-talet några som ville ha ett förlag med namnet Lund University Press. Ett svenskt universitetsförlag, med utgivning på svenska. Dock fick de naturligtvis inte sin vilja igenom.

Men nu är det alltså dags för ytterst erfarna äldre politiker, som haft som uppdrag att på högsta nivå representera Sverige, att försöka ge vår största flygplats ett engelskt, ja, ett amerikanskt namn. Historieskrivningen borde minnas detta för vad det avslöjar om dem. Det är ingen småsak.

Prosodisk förvirring

Jag skriver sällan den typ av korta kåserier om småsaker som oändligt många andra ägnar sig åt att skriva, och som tidningarna och även radio är fulla av.

Det innebär inte att jag inte lägger märke till småsaker. Det gör jag ofta, och ibland uppstår frågeställningen om småsaken ifråga är sådan att den faktiskt kan vara värd att skriva om. Kanske kan den kopplas till och visas betydeslefull för något större och viktigare sammanhang.

En sådan småsak tog jag upp i inlägget Bistro Bohème härom året (jag kunde för övrigt nyligen konstatera att den småsak jag där reagerade över fortfarande inte åtgärdats). När jag härom dan åkte tunnelbana i Stockholm noterade jag en annan småsak som jag inte kan låta bli att kommentera här.

Vid vissa stationer säger en ung kvinnlig röst i tunnelbanevagnens högtalare: “Tänk på avståndet mellan vagn och plattform när du stiger av.”

Detta är ju, när man läser den i denna form, en helt normal och icke oväsentlig upplysning. Den motsvaras såvitt jag minns i Londons tunnelbana av det kortare och mer kärnfulla “Mind the gap”.

Det finns naturligtvis en liten, mycket liten, risk att “Mind the gap” kan missförstås av någon enstaka passagerare, att denne tror att det är fråga om något annat “gap” än det mellan vagn och plattform, eller att det ska tänkas på vid något annat tillfälle än när man stiger av. Såtillvida är förstås Stockholmstunnelbanans utförligare formulering bättre.

Problemet är emellertid att rösten genom sin betoning ger denna formulering ytterligare betydelser som definitivt är överflödiga. Rösten säger nämligen i själva verket: “Tänk på avståndet mellan vagn och plattform när du stiger av“.

Denna betoning låter som en så kallad kontrastivt betydelseskiljande sådan. Det vill säga, det låter som om rösten antar att det finns andra möjliga betydelser som passagerare skulle kunna uppfatta i formuleringen om den saknade denna betoning. Som när man säger “Vill du ha te?” i stället för “Vill du ha te?”

Så kan det dock inte vara. Det finns ingen möjlighet att missförstå. Det avstånd som avses är fullt tillräckligt beskrivet: “avståndet mellan vagn och plattform”. Detsamma gäller om det tillfälle när detta avstånd ska tänkas på: “när du stiger av”. Det finns inte, som i London, några andra möjliga betydelser i formuleringen i sig.

Snarare får man intrycket att rösten antar att passagerarna, innan rösten själv sagt något, kanske redan sitter och tänker på olika slags i den aktuella resesituationen förefintliga avstånd, eller att de skulle kunna tänkas göra det vid alla möjliga olika tillfällen.

Resenärerna skulle således kunna befaras sitta och fundera på andra avstånd – tänk om de är upptagna med avståndet mellan vagn och månen i stället för avståndet mellan vagn och plattform!

Eller om de skulle tänka på avståndet mellan vagn och plattform när de sitter hemma i soffan i stället för när de stiger av!

Säkrast därför att särskilt betona “plattform” och “stiger av”, trots att formuleringen i sig, utan betoningar, egentligen inte kan missförstås. Det är en ny, ovanlig, överraskande uppmaning rösten kommer med, och därför måste dessa ord betonas.

Så låter det som om rösten tänker.

Det gör den inte. Dess betoning har inte någon som helst betydelse. Och anledningen till att just denna småsak förtjänar att tas upp är att denna knäppa prosodi är ett alltmer utbrett fenomen.

Jag har hört mängder av unga kvinnor som använder helt malplacerad, felaktig, omotiverad och förvirrad betoning av detta slag i radio, och med tanke på hur ytterst sällan jag lyssnar på svensk radio är detta utan tvekan signifikativt. I var och varannan mening kommer plötsligt en fullständigt godtycklig goddag-yxskaft-betoning, på vilket ord som helst.

Det låter som om personerna ifråga inte själva förstår vad de säger, och som om de drar till med en betoning då och då för att de tror att det endast så låter som om det de säger betyder något, eller för att de tror att det hör till även om de inte förstår vad det betyder. De saknar både tanke och öra.

Varför det bara är unga kvinnor som låter så här vet jag inte. Unga kvinnor brukar väl anses i allmänhet ha större språklig begåvning än unga män.

Man ryser vid tanken på hur vanlig denna prosodi måste vara hos yngre kvinnliga lärare i skolan och vid universiteten.

Bistro Bohème

Bistro Bohème är en restaurant och bar på Drottninggatan i Stockholm. Jag tror den öppnade i början av åttiotalet. Åtminstone då var det ett populärt, tidstypiskt ställe med pastellpräglad, postmodern design av den franske arkitekten Guy Monseau, där jag och flera vänner tillbringade en del trevliga och ibland sena kvällar.

Det var inte märkvärdigt, och tillhörde inte mina favoriter, det var långt ifrån exempelvis Wasahof på Dalagatan, hade en helt annan stil och i stor utsträckning också publik. Ändå har jag några icke helt oviktiga minnen därifrån. Jag tycker mig också ha uppfattat att det av någon anledning anses ha haft en viss betydelse mer generellt i min generation i Stockholm.

Sedan några år har Bistro Bohème ny ägare. Den har genomgått en omfattande renovering med helt ny design och en stor uteservering sommartid. Jag ska inte bedöma resultatet av detta, förutom i ett  ytterst anmärkningsvärt och iögonfallande avseende.

Jag upptäckte det när jag för inte länge sedan gick förbi och funderade på att äta lunch där och samtidigt titta närmare på resultatet av renoveringen. Till det nya hör en stor dyr skylt med restaurantens namn mot Drottninggatan, med ljus mot fasaden bakom svarta bokstäver.

Problemet är att man inte kan stava det egna namnet. Mitt på en av de två-tre viktigaste gatorna i Sveriges huvudstad läser vi: ”Bistro Bohéme”. Med accent aigu.

Det inte minst ofattbara här att denna skylt måste ha suttit där länge. Vad säger detta om de sannolikt nya ägarna? Hur nonchalant okunnig, ointresserad och kulturföraktande får man vara som ägare av ett ställe med sådant läge och viss historia? Man är benägen att säga: hur arrogant, ja aggressivt ointresserad? Detta måste – kan man inte låta bli att associera – vara företagare i de Nya Moderaternas anda.

Och vad säger detta om branschkulturen? Är det självbedrägeri när jag försöker intala mig att många gäster måste ha påpekat felet? Vad säger det om den kulturella nivån i allmänhet?

Man kunde naturligtvis fortsätta med än fler självklara frågor. Och det blir värre. När man går fram till det upplysta skyltskåp bredvid entrén där menyn presenteras, läser man på det: ”Bistro Bohemé”. Accent aigu på sista e:et och ingen accent på det första.

Det handlar alltså om det egna namnet, det man oavbrutet måste uttala och skriva, det viktigaste av allt, det egna, inarbetade, etablerade, värdefulla varumärket. Man orkar inte lära sig hur det stavas. En “text” på två ord och tolv bokstäver.

Och man orkar inte ens kolla att man stavar det på samma sätt på olika ställen. Man har inte bara en felaktig stavning – man har två olika. Som man lyfter fram på de två mest synliga skyltarna, på en av de mest centrala platserna i Stockholm.

Man upptäcker och förstår inte att man gjort fel. Eller om man gjort det, om någon fäst uppmärksamheten på felet (och det måste rimligen ha skett), bryr man sig inte om att rätta det. Man förstår inte arten och magnituden av felet. Eller om någon fäst uppmärksamheten också på detta (vilket även det är sannolikt), bryr man sig ändå inte om att rätta det.

Man rodnar över hela kroppen. Det hela skulle naturligtvis berört mig även om detta inte var ett ställe dit jag en gång brukade gå, som jag senare talat med några om, och till vilket jag betalat en del pengar. Men eftersom jag gjort allt detta berör det mig ännu mer.

Först på själva den inne i skyltskåpet uppsatta menyn finner man namnet rättstavat. Men när jag kommit så långt hade jag redan bestämt mig för att äta någon annanstans.


Categories

Jan Olof Bengtsson D.Phil. (Oxon.)

Spirituality

Arts & Humanities

Europe

Archives

For a Truly European Union

Carl Johan Ljungberg: Humanistisk förnyelse

All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi