Andersson, Bildt och det svenska NATO-haveriet

Jag har tagit bort de korta inläggen om Magdalena Andersson och Carl Bildt. De såg märkligt fragmentariska ut i det större sammanhang av de senaste månadernas händelser – kriget i Ukraina och den svenska ansökan om medlemskap i NATO – som måste analyseras som sådant. Därför kommer de nu inarbetas i ett inlägg som – det är åtminstone min avsikt – ska försöka tillhandahålla denna analys från mitt perspektiv. Det kan ta litet tid, bl.a. eftersom det finns anledning att först helt enkelt ytterligare något avvakta och följa vad som faktiskt händer på båda dessa sammanhängande områden. Under tiden finns jag förstås på Twitter med egna och andras kommentarer (inklusive de nu här borttagna, som bättre passade det formatet, där allt måste vara korta fragment).

Steve Hackett: Hairless Heart

Live, not clear when or where. From the Genesis album The Lamb Lies Down on Broadway (1974). Hackett also plays the guitar solo of Firth of Fifth from Selling England by the Pound (1973).

Mer om Twitter

Liksom vintern och våren 2014 under Maidandemonstrationerna, som med USA:s och fascisternas hjälp ledde till den våldsamma statskuppen och inbördeskriget i Ukraina, samlar jag på Twitter sedan flera månader bland mycket annat de bästa artiklarna jag hittar om Ukraina och Ryssland i det större världspolitiska sammanhanget. Där finns hundratals.

De flesta som har något väsentligt och substantiellt att säga med relevans för den allmänna politiska linje av en ny typ av europeisk socialkonservatism som jag tentativt försökt förespråka, är naturligt nog de som skriver antingen från ett paleo- och traditionellt-konservativt perspektiv eller från ett socialistiskt.

Det är, föreslår jag, nödvändigt att i större utsträckning höra dessa kvalificerade röster i den svenska debatt som med sådan extrem ensidighet präglas av den atlanticistiska propagandan och därmed, i ett europeiskt sammanhang, blir alltmer provinsiell, ytlig och inskränkt. P.g.a. den starka svenska kulturella amerikanismen är de många dissidenter som finns i USA – ett land som ju i sig på intet sätt är reducerbart till vad vi kallar atlanticismen – inte minst viktiga.

Jag tillägger förstås också egna kommentarer.

Nej till NATO. Stoppa kriget.

En multipolär internationalism

Så här lät det, och såg det ut, i Peking 2018 vid firandet av 200-årsdagen av Marx’ födelse:

Behovet av en ny, verklig, multipolär internationalism blir i dagens värld alltmer akut. Behovet av en högre kosmopolitism, med förståelse för den nationella och civilisationsmässiga mångfalden. Av en kvalificerad universalism, uppfattad i termer av den andliga traditionalismen och den värdecentrerade historicismen. Av ett begrepp om mänskligheten, så förstådd, definierad i sådana termer.

Naturligtvis finns det olika slags internationalism, men den så kallade proletära internationalism, som socialismens sång Internationalen uttrycker, är ett av dem. Den har förstås sina ensidigheter. Marxismen är givetvis inget färdigt, slutgiltigt, ofelbart system. Men den rymmer åtminstone, som Tage Lindbom fortsatte hävda även efter sin omprövning på 50-talet, då han insåg dess allmänna fel, viktiga delsanningar. Hegelianismen har, skrev han på 80-talet, “fäst uppmärksamheten på de andliga krafterna i de historiska processerna” (på annat håll reflekterade han, på ett sätt som äger relevans också för den värdecentrerade historicismen, också över hur hegelianismens dialektik kanske skulle ha kunnat vidareutvecklas och modifieras i riktning bort från sin slutna, sekulära immanentism och mot den andliga traditionalismens mot transcendensen öppna platonska dialektik). Och “marxismen har i sin tur givit en tolkning, som kastat ett betydelsefullt ljus över de ekonomiska och sociala krafterna, över intressestriderna och de kollektiva antagonismernas betydelse i det historiska skeendet”.

Vad är det vi ser här i Peking? Det måste, vid det här laget, sägas vara bland annat en form av konservatism, en konservatism av det historicistiska slaget. En form av traditionalism. Av historisk kontinuitet. Och även en påfallande gemenskap med ett gårdagens väst. Kina är inte slutet i någon exklusivt kinesisk, historisk och kulturell identitet, utan hyllar, samtidigt som det förnyar sitt eget konfucianska och övriga arv, en tysk filosof genom att sjunga en fransk sång – som båda i sin tur också programmatiskt höjer sig över det blott nationella. På samma sätt har Europa och väst, när de varit som bäst, kunnat präglas av en selektiv och anpassad assimilation av andra kulturers idéer och värden som universella. Vi tillhör en gemensam mänsklighet, om än inte i den abstrakta liberala rationalismens mening.

Som Lindbom skulle ha betonat ser vi här i Peking inte minst en ordning. Dagens Kina ska verkligen inte idealiseras och romantiseras. Givet modernitetens realitet utgör också liberalismen ett oborttänkbart historiskt arv – och långt större i väst än i Kina – som även det äger sina bestående delsanningar, och som väst gör rätt i att försöka förvalta, även om det gör det på ett problematiskt och ohistoriskt sätt. Långt utöver bucharinistiska eftergifter och modifikationer och en legitim, begränsad marknadssfär med mindre aktörer har ju globalkapitalismen alltsedan Deng och under hela nyliberalismens epok haft stort inflytande även i Kina. Men i åtminstone några avseenden skiljer sig Kina troligen fördelaktigt från den monstruösa pluto- och oligokrati och det denna åtföljande moraliska, värdemässiga och kulturella kaos och förfall som i så mycket präglat väst efter nyliberalismens och postmodernismens härjningar. Åtminstone dess officiella retoriks vision av en värld av fredligt samarbete till ömsesidig fördel är mer attraktiv än atlanticismens rådande våldsordning förlängd som ett historiens slut. Framför allt är Kina inte ett land som bör bekämpas genom ett hela mänskligheten hotande atomvärldskrig, på vars förberedelse västkapitalismens militärindustriella komplex profiterar.

Denna västkapitalism med sin liberaldemokratiska ideologi är, som monopolistisk-globalistisk imperialism, dagens andra, huvudsakliga slag av internationalism. Det är en falsk internationalism. Eller snarare en transnationalism, en supranationalism, ja en postnationalism, och just därför falsk. Globaliseringen är i flera avseenden ofrånkomlig, en del av modernitetens allmänna villkor, såsom skilda från modernismen. Och den behöver i dessa avseenden inte vara något negativt. Folk och kulturer kommer oundvikligen fortsätta mötas och blandas. Men den västkapitalistiska kulturella uniformisering vi länge sett är en annan sak. Till skillnad från socialismen, som kan vara konservativ och kan värna nationell och civilisatorisk variation, saknar den både teoretisk förståelse och praktisk förmåga för upprätthållandet av den dialektiska enheten av universalitet och partikularitet. Styrd av sina irrationella och anarkiska intressen har den systematiskt och automatiskt underminerat och förstört nationella och kulturella värden.

Högerkonservativa och liberalkonservativa tänkare för en ojämn kamp mot dessa intressens – och kapitalismens utvecklingslagars – verklighet i sin åtminstone historiskt ofta sympatiska strävan att tämja kapitalismen och skapa ett humant och civiliserat marknadssamhälle. Ett verklighetsfrämmande idylleri blir oftast resultatet. I värsta fall blir det, så som även kan vara fallet med det åtföljande försvaret av demokratin och de mänskliga rättigheterna, till den grad ideologisk propaganda att det i verkligheten inte ens är i god tro. Det är uppenbart hur storkapitalet idag har lyckats legitimera sin krigsimperialism inför progressiva i hela världen genom en wokeismens fasad. Nyliberalismens årtionden har i verkligheten inneburit en förlust av en trovärdig och hållbar internationalistisk ideologi.

I grunden är västkapitalismen som system nihilistisk, och den tvekar därför endast skenbart paradoxalt fortfarande inte att trots den demokratistiska fasaden vid behov, när den uppfattar sig som verkligt hotad och utmanad, ta hjälp av radikalnationalismen och fascismen för sitt försvar. Det behöver inte ens vara socialism av kinesiskt eller annat slag som dessa mobiliseras mot, det räcker med starka regeringar som helt enkelt inte låter pluto- och oligokraterna styra som de vill. EU har nyligen skrivit om andra världskrigets historia i linje med detta ideologiska och politiska behov, och än mer tycks detta ske i Polen och Baltikum. Efter Maidanprotesterna 2013-14, som med USA:s och fascisternas hjälp utvecklades till en statskupp, infördes förbud mot att sjunga Internationalen i Ukraina.

Lemberg

Öppna frågor om den konservativa socialismen

Haz på Infrared, @InfraHaz på Twitter, vidareutvecklade nyligen på Center for Political Innovations konferens i Austin, Texas sin konservativa kommunism. Haz går inte så långt som Twitterprofilen Benedict Cryptofash, som vill förneka att marxismen överhuvudtaget är vänster. Såtillvida överensstämmer hans position med den jag intog i en diskussion med Kjölstad för ett antal år sedan. Den överensstämmer också, att döma av hans viktiga poänger om högern under franska revolutionen, med min argumentation i inlägget Tradition och revolution – som jag också hänvisade till i mina inlägg mot althögern förra året – mot Evolas “hårda” traditionalism i dess tillämpning på Europas historia, en för mig mer generell argumentation omfattande hela utvecklingen, alltsedan antiken.

Åtskilligt måste givetvis, och i flera avseenden, tilläggas ifråga om Robespierre och arten av vad Haz uppfattar som den revolutionära huvudlinjens förhållningssätt till traditionen i olika betydelser. Men ovedersägligt är att revolutionen bland mycket annat var vad som ville ses som en borgerlig moralisk och dygdemässig revolution mot den dekadenta kungamakten och aristokratin, en revolution som, ännu inte hegeliansk-historicistisk, om än i andra avseenden påverkad av upplysningsrationalismens progressivism, grep bakåt till antika och främst romersk-republikanska förebilder. Lika ovedersägligt är att de socialistiska revolutionerna därefter, även med deras med tiden alltmer medvetet och explicit tillägnade hegelianism i marxismens form, på motsvarande sätt revolterade mot den borgerliga dekadensen.

Det är utifrån en sådan syn, endast högst fragmentariskt formulerad av honom, som Haz försvarar socialismen, eller kommunismen, som konservativ. I det aktuella föredraget på CPI, där Caleb Maupin sedan länge är en ledande kritiker av CIA-vänstern och vad han kallar den “syntetiska” vänstern, förkastar han hela den existerande amerikanska vänstern och går så långt som att säga att de mer egentliga marxistiska socialisterna, vad jag kallat paleosocialisterna, nu bara kan stödja sig på personer som identifierar sig som höger. Med vilket han förstås menar den “riktiga höger” som althögern gjorde anspråk på att vara, men, som jag försökte visa, inte blev. Pipelinen althöger – vanlig höger, eller helt enkelt sambandet mellan dem, har sedan dess bekräftats av att Richard Spencer nu stöder Mitt Romney som president, och, exempelvis i en debatt med just Haz nyligen, med ofattbar ytlighet försvarar NATO-imperialismen. Detta visar förstås att det finns mycket att tillägga när det gäller socialismens “höger”-stöd. Men det viktiga och signifikativa är Hazs allmänna intuition i överskridandet av höger-vänsterdikotomin. Vad han eftersträvar är naturligtvis en syntes där socialismen lierar sig med och införlivar en meningsfull typ av konservatism, bortom den existerande högern.

Hur kan då en sådan konservativ socialism/kommunism vara en egentlig konservatism, frågar här givetvis, oundvikligen och legitimt, alla högerkonservativa. Och det ska omedelbart fastslås att än så länge, sådan den hittills ser ut, kan den inte vara en ny socialkonservatism ens i den mening jag förstår den, och jag ska återkomma till varför. Men till att börja med måste jag här påminna om mitt argument att det överhuvudtaget s.a.s. inte finns någon Konservatismen – ingen konservatism i bestämd form singularis och med stort K. Även när man begränsar den till moral-, värde- eller kulturkonservatism, och därvid helt enkelt utesluter den vanliga borgerliga kapitalisthögerns konservatism, som vi i marxistiska termer kan precisera som en produktivkrafternas och produktionsförhållandenas konservatism, gäller detta. Det finns ingen färdig, fix, entydig och av alla accepterad konservatism som annat kan ställas bredvid och på något enkelt sätt jämföras med, där punkt för punkt kan bockas av som överensstämmande eller ej, och som därmed kan avgöras vara eller inte vara ett egentligt uttryck för den. Vilka värden? Vad i kulturen?

Det följer av själva bejakandet av moderniteten, även när det är blott partiellt och selektivt som i den “mjuka” traditionalism jag föreslagit bör kunna försvaras, att begreppet konservatism med nödvändighet måste komplexifieras för att äga ideologisk relevans. Vad Haz tidigare betonat är inte minst hur marxismen både genom sin materialism och sin dialektik skiljer sig från den postmoderna relativism och subjektivism som kommit att införlivas i den borgerligt-liberala, lineära progressivismen, så att varje ny kulturradikal framstöt blir ett “framsteg” som måste accepteras. Mot detta ställer han Stalinerans och väl vad som i sak närmast var Zjdanovs kulturpolitik, och inte minst det östtyska bildningsväsendet, pekande på hur de direkt vände sig mot den västerländska kapitalistdekadensen. Såtillvida fanns definitivt åtminstone formella konservativa inslag i den historiskt existerande kommunismen.

Men Lenin och Stalin hade givetvis ingen föreställning om någon enhetlig Konservatismen. Formuleringen av en sådan som självständig ideologi, jämför- och parallellställbar med liberalismen och socialismen, har varit en långsam, tvekande och vacklande historisk process. Ordet har helt enkelt varit en vag politisk beteckning för en allmän mentalitet av motstånd mot aspekter av modernitetens utveckling, inklusive de egentliga och tidigt färdigutbildade ideologierna, liberalismen och socialismen, med deras olika varianter. Kanske är det rentav först med Russell Kirks och Roger Scrutons helhjärtade satsning på att lansera en burkeansk Konservatismen, med försök till entydiga, klart avgränsande definitioner, som detta projekt fått fullt internationellt genomslag och ett verkligt brett mottagande, som även i Sverige idag. Men inte heller Kirk och Scruton vill se konservatismen som en ideologi, vid sidan av liberalismen och socialismen.

Stalinerans arkitektur är väl det mest påtagliga exemplet på ett slags formkonservatism i den realexisterande socialismen, i rent kronologisk mening den första postmodernismen, en delvis nyskapande traditionalism. Man kan här jämföra med Dugin, som talat om de många rent traditionalistiska inslagen i Sovjetunionen. Noteras bör att även Lenin vände sig mot den ensidigt kulturradikala förståelsen av Proletkult – i engelsk översättning: “Marxism has won its historic significance as the ideology of the revolutionary proletariat because, far from rejecting the most valuable achievements of the bourgeois epoch, it has, on the contrary, assimilated and refashioned everything of value in the more than two thousand years of the development of human thought and culture. Only further work on this basis and in this direction, inspired by the practical experience of the proletarian dictatorship as the final stage in the struggle against every form of exploitation, can be recognized as the development of a genuine proletarian culture.”

Men Marx och Engels var förstås båda rena materialister av 1800-talstyp, även om deras materialism är den mest sofistikerade, genom deras införlivande av dialektiken i allmänhet och inte minst förståelsen av den historiska växelverkan mellan den givna naturen och sociala verkligheten å ena sidan och människans omformande aktivitet å den andra. Därmed var givetvis även Lenin och Stalin sådana materialister. De insikter som marxismens avancerade materialism möjliggjorde kan ju inte dölja det faktum att den i sig saknade varje förståelse av religionen i sig, av den andliga verkligheten och det andliga livet. Detta var ett tillräckligt skäl att avvisa den historiskt existerande kommunismen. Tyvärr var det inte det borgerligt-kapitalistiska västs skäl, som även Solzjenitsyn insåg.

I vilken utsträckning de nya amerikanska konservativa socialisterna kan ompröva och modifiera marxismen – inklusive hela historiematerialismen och historiedialektiken – i sådan utsträckning att utrymme ges för den autentiska andliga förståelsen och religionen, och inte bara för de vanliga moderna omtolkningarna av den andliga förståelsen och religionen för att ge utrymme åt marxismen, återstår att se. På detta hänger också arten av deras moral-, värde- och kulturkonservatism. Här finns därför flera öppna frågor, och det gäller förstås också den konservativa socialism som kan tänkas växa fram även i Europa och Sverige. Öppenheten beror på att de hittillsvarande nya konservativa socialisterna såvitt jag kan se kommer s.a.s. endast från vänstern, från dagens vänster. Det är därmed en öppenhet som inte föreligger ifråga om den ny europeiska socialkonservatism som jag försökt förespråka som en utveckling av populistnationalismen, en utveckling möjliggjord av helt andra filosofiska traditioner än de Haz och (den mindre filosofiskt inriktade) Maupin bygger på.

Maupin framhåller hur dagens socialistiska länder explicit och programmatiskt bejakar kristendomen och hur han själv är kristen, men hans förståelse av Jesus som socialist går inte utöver denna karaktäristiska moderna omtolkning, som inte minst Tage Lindbom så förtjänstfullt och utförligt analyserat. Han kvarhåller också på ett problematiskt sätt materialismen, till synes även i filosofisk mening, inte bara som, s.a.s., metodologi. Men både Maupin och Haz går utöver en ren formkonservatism och deras kritik av dagens kapitalistimperialistiska krigsvänster äger tillräckligt djup och tillräcklig trovärdighet även i analysens moraliska, värdemässiga och allmänt kulturella dimensioner för att det ska framstå som sannolikt att, i den mån den sovjetiska konservatismen också gjorde det, de här går utöver även den.

Haz har hävdat att hos folk från det gamla Östtyskland religiositeten är en del av deras allmänna kulturella konservatism, som fördelaktigt skiljer sig från den borgerliga västdekadensen. Men vilket djup denna religiositet äger, eller den ortodoxa kyrkans ägde, sådan den kom att åter tolereras i Sovjetunionen, är oklart. Och Robespierres upplysningsrationalistiska deism, som Haz i föredraget på CPI hänvisar till, är givetvis teologiskt och allmänt åskådningsmässigt helt otillräcklig, liksom även 1800-talets romantiskt influerade liberalteologi och 1900-talets existentialistiska teologi och “befrielseteologi”. Utan att godta den evolianska “hårda” traditionalismens alltför långtgående analogiska projektion av en antingen idealiserad eller faktiskt skriftmässig förståelse av varna-systemet på den europeiska historien, krävs här en långt djupare omprövning av modernitetens filosofiska och övriga grundantaganden av den typ som även en “mjuk” traditionalism måste bejaka och omfatta.

Luhansk

Photo: Qypchak

Orkan: Urskog

Från deras kommande album Livsgaranti.

Prog magazine förväxlar på högst begripligt sätt Orkans svenska progg med progressive rock. Såvitt jag ser har Orkan inte talat om sig själva i termer av prog i den internationella meningen, den prog jag ofta skriver om, utan endast, och mycket entydigt, identifierat sig med den svenska proggrörelsen från första hälften av 70-talet. Förväxlingen är begriplig i största allmänhet, och problematisk genom att vara så missvisande.

Men den är ännu mer begriplig i Orkans fall, eller åtminstone den här låtens, där den blir mindre missvisande. En del överlappningar har förvisso alltid funnits mellan progg och prog. I Urskog känner vi igen proggens tydliga särdrag, både musikaliskt och i den uttalat och programmatiskt politiska texten. Men samtidigt är den musikaliskt tillräckligt avancerad för att åtminstone närma sig den egentliga progressiva rocken.

Sången, i betydelsen sjungandet, är helt oklanderlig. Texten har även lyriska kvaliteter. Det är inte bara ett gitarrsolo som följer efter 3.16, utan en avvikelse från ett konventionellt format, eftersom någon vers inte återkommer. Saxofonen är utomordentligt elegant och graciös. Och i versen eller kören/refrängen från 0.56 till 1.20 och 2.20 till 2.44 (“Men så en dag kom maskinerna”) lyfter Orkan melodiskt, ja på alla sätt, till det sublima.

I detta fall är därför förväxlingen inte problematisk. Fastän jag är fullt medveten om skillnaden mellan genrerna, förväxlar även jag gärna Urskog med verklig progressive rock.

Modest Mussorgsky: The Great Gate of Kiev

From Pictures at an Exhibition. Orchestration by Maurice Ravel. Berliner Philharmoniker, Herbert von Karajan, 1966.

Twitter

Jag finns på Twitter sedan 2009. Dagliga uppdateringar om världspolitiken. Ibland delar jag saker om mina andra ämnen också, men politiken tenderar att ta över där ännu mer än här.


Categories

Archives

"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi