Wenceslas Square, Prague

vaclavak

Vänstern och postmodernismen

En kommentator tycks inte nöjd med mina invändningar, i inlägget Borgerligheten och postmodernismen, mot Stephen Hicks’ bok Explaining Postmodernism: Skepticism and Socialism from Rousseau to Foucault (2004). Hur menar jag, frågar han, “att Hicks’ tes är otillräcklig, för svepande?” Tesen, som kommentatorn återger den (möjligen är detta hämtat från förlagets presentation av den svenska översättningen från 2014), är “att vänstern vände sig till postmodernismen som en strategi för att i teori och praktik bemöta (den egna) krisen som socialismens misslyckande gav upphov till”. Och denna tes är, som framgår av titeln på hans bok, av Hicks avsedd som en förklaring av postmodernismen. Att vänstern “vände sig till” postmodernismen kan då inte rimligen betyda att den vände sig till något redan föreliggande, utan att den själv frambringade och omvandlade sig till postmodernismen.

I själva verket analyserar Hicks postmodernismen i perspektivet av dess djupare historiska förutsättningar i den västerländska moderniteten, och även denna analys rymmer en del av förklaringen. Utgångspunkten hos Rousseau gör att det ligger nära till hands att koppla Hicks analys till den jag försökt föreslå, exempelvis i den här i flera delar uppdelade texten ‘Pantheism, Postmodernism, Pop’, där romantiken står i centrum. Men det är sällan möjligt och meningsfullt att helt reducera filosofiskt tänkande till politik. Hicks behandlar en stor och bred strömning som inte rättvisande kan beskrivas som, helt enkelt, “vänstern”. Även för mig är postmodernismen en “radikal” strömning, men i samma mening som romantiken, från mina utgångspunkter, själv huvudsakligen är en sådan. Den är ännu ett uttryck för den “panteistiska revolution”, som är ett distinkt modernt fenomen, skilt från i Voegelins mening “kompakta”, fördifferentiella mänskliga kulturers världsåskådning som ibland också framställs som panteistisk.

Detta innebär att den är frambragt av en betydligt djupare kulturell dynamik än den politiska vänsterns behov av att “i teori och praktik bemöta (den egna) krisen som socialismens misslyckande gav upphov till”. Utöver den generella panteistisk-immanentistiska impulsen bestäms denna dynamik av den interna dialektiken mellan modernitetens romantiska och rationalistiska riktning. Detta är vad en mycket stor del av den moderna filosofin, under flera århundraden, handlat om. Det definierar moderniteten som sådan. Inom ramen för denna dialektik avslöjar romantiken rationalismens (gärna utvidgad till att omfatta även den klassiska rationalismen, i postmodernismen hela “metafysiken”, sådan den alltifrån grekerna förståtts utifrån rationalismen) gränser och illusioner, och rationalismen belyser romantikens excesser och motsägelser – samtidigt som de båda sidorna förblir låsta i ett ömsesidigt beroende vars verkliga natur sällan tillräckligt avslöjas, men som naturligtvis har att göra med att hela den gemensamma rörelseriktningen i princip förblir oförändrad, att den immanentistisk-panteistiska (och, på det sätt Voegelin visar bl.a. i Vetenskap, politik och gnosticism, s.a.s. post-panteistiska) åskådningen är gemensam.

Denna dynamik kan inte restlöst hänföras till den politiska vänstern. Det är inte bara så att även den politiska högern ibland har byggt på samma åskådningsmässiga grundvalar, samma moderna dialektik, och att såtillvida även den varit “radikal” i en liknande mening – vi ser det tydligt i den s.k. “konservativa revolutionen”, och redan det tidiga konservativa tänkandets försök, vid 1700-talets slut, att använda romantiken för sina egna syften bidrog ju starkt till att för alltid etablera den mångtydighet som ibland ansetts oskiljaktig från den historiska romantikens själva begrepp. Den moderna dynamik vi här talar om rymmer också centrala filosofiska frågor som hos de enskilda filosoferna går långt utöver dessa politiska aspekter, hur giltiga och nödvändiga för den fullständiga analysen de än må vara. Postmodernismen är belägen inom och relaterad till denna dynamik i dess helhet, och kan därmed inte reduceras till en strategi för vänsterns krishantering.

Axel Nyblaeus

Nyblaeus

Blogg och offentlighet

Jag startade den här anspråkslösa bloggen eftersom jag i viss utsträckning var verksam i den akademiska världen såväl i Sverige som i utlandet, och även ibland skrivit i vanliga tidningar och tidskrifter, om kultur såväl som politik. Inom kort tillkom också ett nytt partipolitiskt engagemang. Bloggen var, tyckte jag, motiverad som ett komplement till denna verksamhet. Här kunde jag tillhandahålla mer information om mig själv och samla information om vad jag gjorde på annat håll. Jag började också publicera nytt originalmaterial, som, eftersom responsen glädjande nog blev så positiv, snabbt blev en mycket större del av bloggen än jag från början tänkt. Inte minst de nya möjligheterna till dialog med läsare i kommentarfälten tyckte jag var värdefull.

Främst genom internätet och de sociala medierna är det numera högst oklart när man är en offentlig person. Då och då händer det att någon vän på Facebook plötsligt försvinner, i den meningen att han eller hon tar bort sin vanliga profil och i stället skapar en “sida” om sig själv som “public figure”. Det kanske ibland kan vara motiverat, men ofta känns det otillbörligt pretentiöst. Kriterierna för vem som är en “public figure” visar sig ofta högst oklara, och personen ifråga kan inte längre interagera som tidigare med andra.

När jag nu i protest mot att Lunds universitet förklarat i Dagens Nyheter att de med hänvisning till min “ideologi” beslutat att jag inte längre får undervisa där (d.v.s. protesten gäller inte beslutet i sig utan grunden för det och framför allt det spektakulära offentliga tillkännagivandet av denna grund), och naturligtvis även som en följd av detta beslut, inte längre är verksam i akademin, när jag p.g.a. Expos, Dagens Nyheters och andras påståenden om mig som låg till grund för Lunds beslut väl inte rimligen kan publicera mig någon annanstans, och när jag slutligen inte längre är partiföreträdare, är det, tycker jag, högst oklart i vilken utsträckning jag är en offentlig person, om överhuvudtaget. Kan man vara en sådan utan att ha någon offentlig plattform och mer betydelsefull formell roll och funktion i samhället? Fortsätter man automatiskt att vara en offentlig person om man en gång har varit det? Förblir man det under viss tid men inte för alltid?

Oklarheten på dessa punkter gör att jag nu undrar om det är meningsfullt att ha kvar den här bloggen. Blir den inte, utan min tidigare visserligen högst blygsamma men dock offentlighet, pretentiös på samma sätt som vissa “public figure”-sidor på Facebook? Jag funderar på att om inte lägga ned den så åtminstone ta bort originalmaterialet och begränsa den till bara en informationssida om det som, även efter att jag själv försvunnit från offentligheten, kanske i alla fall för vissa forskare möjligen skulle kunna tänkas förbli av någon liten betydelse inom vad som var mitt främsta verksamhetsområde, d.v.s. mina akademiska publikationer.

Kort om Expo

Antisemitismen och jag

Lunds universitet och min ideologi

Simon O. Pettersson om Lund, DN och mig

Polen, Ungern och SD

Kort om SD Stockholms stad

Radikalhögern och de intellektuella

Papers from the Boston ICP

Jean-François de Troy: L’enlèvement d’Europe

de-troy

Papers from the Boston ICP

Some of the papers from the 13th International Conference on Persons in Boston last year have now been published in Vernon Press’s Series in Philosophy under the title In the Sphere of the Personal: New Perspectives in the Philosophy of Persons. The volume is edited by James Beauregard and Simon Smith, who both first joined the ICP at the 12th meeting at Lund in 2013, and, I am pleased to note, have now become leading forces in the institution that is the ICP. At least one volume of ICP papers have been published in the past, but it was a long time ago; the Lund papers should, as I understood it, have been published by two of the American participants, but this never happened. My friends and colleagues Jim and Simon deserve all credit for reviving ICP proceedings publication and bringing together this valuable volume. They also provide a long introduction, and there is a foreword by Thomas O. Buford, one of the ICP’s founders.

beauregard-smith

All conference papers are seldom included in volumes like this, which are almost always selections only. Yet it is somewhat surprising that the papers by Ralph Ellis, James McLachlan, and Phillip Ferreira are missing, as is Robert Cummings Neville’s introduction to the closing panel which, as far as I can remember, would have been quite possible to publish in this volume.

In this connection, I should perhaps explain why I declined to have my own paper – which was presented in a plenary session, together with Phillip Ferreira, on idealistic personalism – included. The only reason is that I have decided to discontinue all adademic publication by way of protest against the decision last year of Prof. Thomas Kaiserfeld and Dr Monica Libell in the department of the history of ideas at Lund University that I can no longer teach there because of what they call my ideology – by which they mean my political views – and their public proclamation of this in the biggest daily Swedish newspaper, Dagens Nyheter.

It is not just that this decision left me without any academic institutional affiliation, so that I no longer know how to present myself in connection with publication. More important is the unacceptable reason given by them for this measure taken against me. Except for my writing in this very modest blog, I have in fact withdrawn from all publication, teaching and lecturing because of the appalling things that are suddenly being said or suggested about me here in Sweden by some people who do not approve of my political positions.

It could have been the case that Lund had found someone more competent to take my place, and if so, I would not have protested in the way I now do. I never held a formal position in the university, although I taught regularly and for 12 years. Given the almost total political control of the academy in Sweden, and, of course, the nature and substance of that control, it always seemed to me impossible to obtain such a position, and I hardly even tried. I taught only as an adjunct, and very little. In this sense at least, my teaching was not of any importance for the university, and few (of those who do not read Dagens Nyheter) will probably even have noticed that I no longer teach there. My protest concerns only the violation of the principle of academic freedom that Lund’s decision represents as explained by them with regard to its motive, and especially the spectacular public announcement of this motive.

As to what they meant by my ideology, no explanation was given, although it was clear from Dagens Nyheter’s article that they shared its view of what my ideology was, and I had also been privately informed that this was the case. The background of and the reason for Lund’s decision and statement was the attack on me and a few others by the Expo foundation in Sweden published on the website of their magazine in February 2015, an attack which had been referred to and repeated several times by Dagens Nyheter. But Expo has since withdrawn their article (written by Jonathan Leman) under threat of legal action.

It is not only that Expo’s and Dagens Nyheter’s allegations are untrue. The university’s motive and statement about this motive, i.e. about my political positions, are completely unacceptable quite regardless of them. There has, to my knowledge, never been any complaint from either students or colleagues about my teaching, my publications, or any other contributions of mine to the life and work of the university, and none of this has ever been considered to have been unduly influenced by my political views.

Not least Libell’s public statement to Dagens Nyheter – about Kaiserfeld’s decision and motive – means that what we have to do with here is an indefensible political act on their part. I wish to draw attention to this fact, and to insist that this kind of behaviour from professors, department heads and university administrators must not be accepted or tolerated. Their ideology should be rejected, they should not, in their academic capacities, embrace the ideology that is the basis of their action against me, they should be dismissed from the university.

I wish to thank those of my colleagues in the academic community as represented in other countries who have shown support in this new situation, and to thank them also for the kind interest in and great appreciation of my work that they have shown in the past. I may continue to attend the ICP because of my organizational responsibilities there, and perhaps also other conferences, but I will no longer present papers. Funding will be a problem however, since it seems I will now no longer be able to publish anything in any connection which pays (or at least not where I would like to be published), nor receive any research and travel grants.

Whether or not my paper would have added anything of value to the present volume, it seems clear that the papers of the others mentioned above would. But even without them, there are several important ones, not least those contributed by Juan Manuel Burgos who also joined the ICP at Lund, and the ICP veteran Richard Prust. One of the papers on which I was the commentator in Boston is indeed so important that I should devote a separate post to it. Among arguments related to a misleading title, we find Rolf Ahlers discussing recent German scholarship on Jacobi – one of the central figures in my book The Worldview of Personalism – that confirms my own argument about the relation between him and German idealism, and is of considerable importance not only for personalism but for idealism studies.

Piazza della Minerva, Roma

piazza-della-minerva

K. Reinhold Geijer

Geijer, Karl Reinhold, f. 23 april 1849 i Nyed (Värml.), d. 27 mars 1922 i Uppsala. Föräldrar: bruksägaren Christoffer Wilhelm G o. Justina Maria Augusta Wennérus. Studentex. vid Karlstads h. a. l. vt 66, inskr. vid UU 28 jan. 67, FK 14 dec. 71, disp. 21 maj 72, FD 31 maj s. å., doc. i praktisk filosofi vid UU 28 dec 76, vid LU 7 maj 80, förest. för teoretiska provårskursen vid Lunds h. a. l. ht 80-vt 88, prof. i teoretisk filosofi vid UU 6 juli 88-1 juni 14, ordf. i styr. för Uppsala läns folkhögskola 91-96…

GeijerReinhold G studerade först romanska språk och disputerade 1872 på ett ämne ur äldre fransk litteraturhistoria. Han ägnade sig därefter åt filosofiska studier och blev 1876 docent i praktisk filosofi vid Uppsala universitet efter att offentligt och framgångsrikt ha försvarat en venia legendi-avhandling om förutsättningarna för en praktisk filosofi inom den leibnizska metafysikens ram. 1880 blev han docent i samma ämne vid Lunds universitet. Efter en dramatiskt spännande befordringsstrid med Pontus Wikner, då prof. i Kristiania, och Uppsaladocenten E. O. Burman som farligaste medtävlare, utnämndes han 1888 till Sigurd Ribbings efterträdare som prof. i teoretisk filosofi vid Uppsala universitet.

Aktstyckena i denna befordringsstrid, ej minst G:s egna gransknings- och besvärsskrifter kastar ett smickrande ljus över hans filosofiska forskartyp och forskargärning både som filosofihistoriker och kritiker. Under studier i Göttingen 1879 och 1880 hade han trätt i beröring med Hermann Lotze och dennes närmaste efterträdare, den ej minst som psykolog framstående G. E. Muller. G räknade sig till Lotzes “varmaste beundrare” (jfr G:s genmäle, Humanistiska sektionen contra den sakk. nämden…, 1887, s. 40, 45), trots sin mot dennes rums- och tidsläror övade kritik. Kring honom kom i fortsättningen hans viktigaste arbeten att kretsa. Genom att i ett av dem påvisa samt på behörigt sätt utfylla en “lucka” i Lotzes teori för de s.k. lokaltecknen (såsom de för vår rumsåskådning närmast grundläggande förutsättningarna) vann G stort bifall bland sv. såväl som utländska fackmän. Denna insats visade honom tillika väl förtrogen med samtidens psykologiska och psykofysiologiska forskning. Han kom också senare att verka som en kraftfull pionjär såväl för psykologins som för pedagogikens studium i vårt land. Enligt G borde psykologin behandlas “närmast såsom en erfarenhetsvetenskap”. För en idealistisk filosofi besitter den såsom sådan “en alldeles omätligt stor propedeutisk betydelse”, då den verksamt förbereder “den analytiska regress, som i sin fortgång leder eller skall leda till rent spekulativa…principer för världsförklaringen”. Gentemot Harald Höffding hävdar han därför (i Underdåniga besvär öfver det större akad. konsist:s förslag…, 1888, s. 54) den enligt Lotze såväl som enligt honom själv “icke blott ur religiös och religionsfilosofisk synpunkt oumbärliga, utan redan för allt slags positiv metafysik lika grundväsentliga tanken om…ett i och för sig existerande i allra eminentaste mening absolut och oändligt väsen såsom all (relativ och ändlig) verklighets yttersta grund”. Trots sin stegrade, mer tidsenliga uppskattning av den empiriska forskningens landvinningar innebär detta, att G fasthåller vid ett kämstycke i den boströmianism, han i Uppsala hade insupit hos Sigurd Ribbing och C. Y. Sahlin och i Lund kunnat befästa under tankeutbyten med Axel Nyblæus och P. J. H. Leander.

Som vetenskaplig skriftställare uppställde G och motsvarade själv höga krav på åskådlig konkretion och klarhet. Han fordrade innehåll i tänkandet. Han var även angelägen om att vinna och behålla personliga kontakter med utländska tänkare och tankeströmningar och var en flitig besökare av internationella fackkongresser. Sitt intresse för den högre allmänbildningen betygade G bl. a. genom att 1882-00 utge och redigera Ny svensk tidskrift.

Alf Nyman i Svenskt biografiskt lexikon

Paul Gottfried on Fascism

The Mencken Club, 2012

Paul E. Gottfried: Fascism

The Career of a Concept

Northern Illinois University Press, 2015

Publisher’s Description:

gottfriedWhat does it mean to label someone a fascist? Today, it is equated with denouncing him or her as a Nazi. But as intellectual historian Paul E. Gottfried writes in this provocative yet even-handed study, the term’s meaning has evolved over the years. Gottfried examines the semantic twists and turns the term has endured since the 1930s and traces the word’s polemical function within the context of present ideological struggles. Like “conservatism,” “liberalism,” and other words whose meanings have changed with time, “fascism” has been used arbitrarily over the years and now stands for a host of iniquities that progressives, multiculturalists, and libertarians oppose, even if they offer no single, coherent account of the historic evil they condemn.

Certain factors have contributed to the term’s imprecise usage, Gottfried writes, including the equation of all fascisms with Nazism and Hitler, as well as the rise of a post-Marxist left that expresses predominantly cultural opposition to bourgeois society and its Christian and/or national components. Those who stand in the way of social change are dismissed as “fascist,” he contends, an epithet that is no longer associated with state corporatism and other features of fascism that were once essential but are now widely ignored. Gottfried outlines the specific historical meaning of the term and argues that it should not be used indiscriminately to describe those who hold unpopular opinions. His important study will appeal to political scientists, intellectual historians, and general readers interested in politics and history.

Reviews:

“Gottfried brings vast erudition and interpretive nuance to the subject of fascism. This book is a significant contribution to the fields of political thought and European history.”  Jeff Taylor, Dordt College

“Gottfried’s study is particular, nuanced, and multifaceted…a model for the type of work that can earn the right a hearing from more attentive audiences.”  The American Conservative

Fascism is a meticulously researched primer on the true history of one of the world’s worst ideologies. Upon finishing the book, readers will emerge with a firmer understanding of history, philosophy, and the ways in which words shape culture and reality.”  Jay Lehr, The Heartland Institute

Fascism is a book of remarkable scholarship and sensitivity regarding some exceedingly complex ideas. Gottfried’s navigation of the ins and outs of the interwar ideological quarrels in Italy and France is especially masterful.”  Robert Weissberg, University of Illinois Urbana–Champaign

About the Author:

Paul E. Gottfried is the retired Horace Raffensperger Professor of Humanities at Elizabethtown College and a Guggenheim recipient. He is the author of numerous books, including The Search for Historical Meaning (NIU Press, 2010) and, most recently, Leo Strauss and the Conservative Movement in America.

Ivan Aivazovsky: Winter Scene in Little Russia

Aivazovsky

Stoppa Kalle Anka på julafton!

Första gången publicerat 16/12 2012

Fanny och Alexander

Fanny och Alexander. Innehåller scener med svenskt julfirande före Kalle Anka.

Folk som vet bättre – och de är trots allt många – vågar inte säga det. De tror att de sårar andra, och verkligen inte bara barn. Något måste göras. Någon måste säga det.

Det finns några halvhjärtade och inte sällan förvirrade opinionsbildare och Facebookgrupper med enstaka medlemmar som protesterar. Det räcker inte. Vad som behövs är en stor, kraftfull, enhetlig, rikstäckande kampanj baserad på en precis förståelse av problemets natur.

I själva verket är det mycket enkelt:

De gamla Disneyfilmerna är inte nödvändigtvis dåliga i sin genre. De har sitt värde som bagateller. De som gillar dem och av detta skäl försvarar Kalle Anka på julafton har inte nödvändigtvis dålig smak. Felet är att Kalle Anka på julafton, skapat av svensk TV genom import av en produkt från amerikansk TV och Walt Disney Productions (idag Walt Disney Company, med ofta betydligt mer tvivelaktiga produkter, som årligen betalas en okänd men tvivelsutan stor summa av SVT), inte är, eller inte kan accepteras som, en “svensk tradition”, som framför allt annat definierar den svenska julen. När det blivit detta är det en löjlig och för hela Sverige pinsam ovana.

Det är, menar jag, fel av föräldrar att upprätthålla denna ovana och låta sina barn tillägna sig den. Det måste få ett slut.

Stöd med positiva kommentarer, återblogga, dela och sprid på Facebook och Twitter, skriv egna artiklar o.s.v.! Låt oss starta rörelsen för stoppandet av Kalle Anka på julafton.

Se även mitt Förtydligande om Kalle Anka.

Banco del Mutuo Soccorso: Traccia II

From their album Io sono nato libero (1973).

Idéhistoria i sociala media

Under en längre tid och med förhoppningsvis tillräckliga mellanrum har jag nu delat de tjugonio första delarna av min serie om personbegreppet på Facebook och Twitter. Här i bloggen, där serien återfinns under Personalism, en underkategori till Philosophy (den återfinns också i min separata idéhistoriska blogg), är det bara de politiska inläggen som får besöksstatistikens staplar att skjuta i höjden, men man hoppas alltid att en eller annan läsare, när de kommer hit p.g.a. dem, också snappar upp åtminstone något litet av det jag skriver, eller postar, i de många, och för mig lika viktiga, andra ämneskategorierna. Detsamma gäller naturligtvis i sociala media: även där är det främst de politiska inläggen som uppmärksammas, gillas och kommenteras (och där delar jag ju förstås också mycket annat än det jag själv skriver här) – och där tillkommer naturligtvis problemet att allt riskerar att drunkna i de kaotiska och överfulla flödena. Ändå är det värt att försöka nå ut med detta innehåll även där.

När det gäller serien om personbegreppet är det viktigt att läsaren kommer ihåg att den bara består av högst preliminära, fragmentariska anteckningar, ursprungligen gjorda på 90-talet, om ett urval sekundärlitteratur av relevans för studiet av endast några aspekter av personbegreppets historia. Anteckningarna, av vilka en del diskuterades på högre seminariet i idé- och lärdomshistoria i Lund, har lätt bearbetats och utvecklats före publiceringen här, i det fortsatta arbetet med vad som var avsett att bli en i bokform publicerbar studie av personbegreppets historia, men de är i sig långtifrån någon sådan studie. Det är endast fråga om en sammanställning av vissa grundläggande historiska fakta och perspektiv, och en del allmänna, elementära reflektioner rörande dem. Såväl utförligare citat ur det historiska primärmaterialet som det genomgående systematiska, fördjupade, självständigt analytiska och historisk-filosofiskt argumentatoriska greppet om ämnet saknas. Vad det handlar om är ett försök till ett experiment av det slag jag kort diskuterat i några texter om bloggens och internätets teknik och dess möjligheter: ett work-in-progress i dialog med läsare, kolleger, studenter.

Vällingby

vallingby

Så här såg Vällingby centrum ut sex år efter invigningen 1954. Även om nya mer renodlat modernistiska förorter av detta slag inte bör byggas, är denna s.k. “ABC”-stad eller “drabantstad” kulturhistoriskt intressant. Även den har nu drabbats av den förtätning som förstör just detta intresse.

En grotesk, större om- och utbyggnad genomfördes under 00-talet. I stället för pietetsfull restauration som i möjligaste mån bevarade det existerande centrum satsade man på en enorm expansion som det är svårt att se hur det skulle finnas tillräckligt underlag för befolkningsmässigt och ekonomiskt.

Mest katastrofal var en ny, aggressivt vulgär globalkapitalistisk “galleria”, eller vad det heter, “Kfem”, ritad av Gert Wingårdh. Förlagd utanför det på bilden synliga fronthuset över tunnelbanan till höger, som hade en stor “V”-skylt på taket, förstörde den Vällingby centrums ursprungliga arkitektoniska idé och något karaktäristiskt i den tidsanda i vilken det byggdes, sådan denna inkarnerades i den ursprungliga planen (även om redan den förstås också i flera avseenden kunde synas kommersiell o.s.v. nog). Dyra märkesbutiker flyttade in, men fick snabbt flytta därifrån igen p.g.a. otillräckligt kundunderlag.

Utanför detta röda avgrundsbygge tillkom ett ytterligare område med jättebutiker. Ett tungt, klumpigt, separat “tak” byggdes helt godtyckligt, högt över en av de delvis redan täckta, delvis öppna gågatorna, över en del av det stora torget, ja även över några av de gamla byggnaderna, som en sjuk installation, en samtidig protest mot alla skönhetsvärden och all funktionalitet. Ett tiotal nya höghus pressades in. Det fullt tillräckliga originalparkeringshuset (den översta av de stora låga byggnaderna på bilden) revs och ersattes av ett stort fult nytt över den gamla tunnelbanehallen till höger utanför bilden. Centrum döptes om till “Vällingby City”.

Det Vällingby som av dessa skäl inte längre finns att beskåda i verkligheten var en på sin tid monumental, internationellt uppmärksammad produkt av folkhemmet och den “andra stormaktstiden”. Det finns mycket att säga om denna tid och dess ideologi, men det kan inte bestridas att dess autentiska skapelser av denna typ har en historisk betydelse. Strax ovanför bildens övre vänstra hörn ligger Vällingbyhöjden, det långsträckta radhusområde dit Olof Palme valde att flytta. Men Vällingby var inte bara ett socialdemokratiskt projekt. Gösta Bohman var under sin tid som vice VD för Stockholms handelskammare en av de främsta pådrivande för dess tillkomst.

I förgrunden ses lamellhus med sadeltak, hus av den mindre modernistiska typ som helt dominerar i det något tidigare Blackeberg över gränsen till Bromma, och i 30- och 40-talsområden i Bromma som Traneberg, Abrahamsberg, Åkeslund och Riksby. Exempel på annan och mer unik variation i bebyggelsen, även ifråga om punkthus, återfinns utanför bilden.

Den förstörande förtätningen av Vällingby centrum kunde ske trots att Riksantikvarieämbetet 1987 klassificerat det som kulturhistoriskt intressant i sådan grad att helhetsintrycket inte fick ändras! Och denna typ av förtätning, som först och främst förstör just helhetsintrycket, sker nu överallt utanför tullarna i Stockholm, där det bl.a. finns många andra 50-talsområden-med-centra som, om än mindre, även de förtjänar att bevaras. Några tycks svälla ut till oigenkännliga nya megacentra, alltmer oskiljbara från det horribla hangar-centret vid Bromma flygplats och liknande anläggningar vid allehanda motorvägsavfarter utanför stan, på bekostnad av de minsta som förfaller och dör.

De ursprungliga, intressanta årsringarna kring staden blir allt svårare att identifiera, upplöses och försvinner i trist och smaklös eklekticism. De av de spatiöst tänkande modernisterna ofta väl planerade och för de ursprungliga idéerna för respektive områden centrala gröna ytorna går förlorade. Hela nya läskiga radikalmodernistiska (post-postmodernistiska) områden, ritade av arkitektoniska analfabeter som omöjligen längre kan vara i god tro, och med töntiga gatunamn, kläms in. I Bromma lär en gigantisk nybebyggelse av åtminstone hela området söder om tunnelbanan vid Brommaplan vara på gång.

Det självklara alternativet till detta feltänkta byggande, som förstör just de värden som är dess missförstådda orsak och gör områdena ifråga historiskt och estetiskt ointressanta, är nybyggnad på helt ny mark utanför de modernistiska förorterna. Sådana nya årsringar kommer omedelbart bli intressanta och attraktiva genom att helt enkelt byggas i nyskapande historiska stilar – ny “stenstad” för äkta, klassiskt stadsliv.

Endast så växer på värdigt sätt en gammal kulturstad som är medveten om och förstår sin organiska historia, och som därmed förmår förvalta och förhöja sitt eget värde.

Juno

juno

 

Le Pen, SD och Europa

DN frågar i en ny intervju Marine Le Pen om hennes förhållande till SD och om SD:s beslut 2014 att samarbeta med UKIP i vad som blev EFDD-gruppen i Europaparlamentet i stället för med vad som blev Front Nationals ENF-grupp. Man måste notera att Le Pen säger att hon ännu är upprörd, och att beslutet förändrade den tidigare goda relationen mellan partierna, manifesterad i samarbetet i partiet EAF (vars nationella medlemspartier, bl.a. Österrikiska Frihetspartiet och Geert Wilders’ parti i Nederländerna sedan blev de som ingick i ENF-gruppen). Men hon säger också att SD fortfarande “absolut är välkomna”, att hon är “beredd att sätta sig över besvikelsen och ta sig an framtiden”, och att hon inte givit upp hoppet om samarbete i “ett stort gemensamt projekt”.

Mattias Hans Karlsson svarar på fejan:

“SD har aldrig avbrutit något samarbete med Front National eller hoppat av några långt gångna planer på att bilda en gemensam grupp med dem i Europaparlamentet. Några sådana samarbeten och planer har inte funnits.

Vår ambition har länge varit att ha breda kontaktytor och förutsättningslösa samtal med många olika partier i Västvärlden, dels för att lära känna dem och dels för kunna dra lärdom av andras misstag och framgångar. Sådana samtal har förts även med Marine Le Pen.

När det gäller formaliserat samarbete och grupptillhörighet i Europaparlamentet, så har vi dock hela tiden varit tydliga (även gentemot Marine Le Pen) med att vår ledstjärna är en sammanhållen nordisk dimension och att göra gemensam sak med våra snarlika systerpartier i Danmark och Finland. I det fall detta inte skulle bli möjligt (vilket det tyvärr inte blev), så har vi varit tydliga med att vårt primära alternativ är att samarbeta med UKIP, som vi betraktar som den ledande euroskeptiska kraften i Europa.

Uppgiften i artikeln om att SD skulle ingått i en paneuropeisk partikonstellation tillsammans med Fronten är inte korrekt. SD som parti deltog aldrig i det samarbetet, det var endast Kent Ekeroth, som enskild parlamentariker. Vi valde aktivt att inte ansluta oss som parti.

Vårt samarbete med UKIP har vi aldrig behövt ångra. De har från första stund varit vänliga och respektfulla, de har givit oss ett enormt stöd i arbetet i Europaparlamentet, de har varit generösa med tilldelning av tjänster och talartid i kammaren, de har givit oss ett enormt breddat kontaktnät över hela Västvärlden och de gav oss en chans att skriva in oss i historien genom att ta in våra representanter som aktiva deltagare i 2000-talets viktigaste politiska händelse, Brexit-omröstningen. Att få en sådan påverkansmöjlighet på Europas framtid är något som de flesta mindre partier från mindre länder bara kan drömma om.

Jag har personligen träffat och samtalat med Marine Le Pen. Jag uppfattade henne som sympatisk, intelligent och stridbar. Under hennes ledning har partiet tagit enorma steg i rätt riktning och jag uppfattar henne som 100 % ärlig i sina ambitioner med att fortsätta att bredda och städa upp partiet. Det är dock fortfarande delvis oklart hur starkt det interna stödet egentligen är för hennes mer moderata linje och det är ett faktum att det fortfarande finns falanger och företrädare kvar inom Fronten som vi skulle ha svårt att samarbeta med. Detsamma gäller vissa andra partier som ingår i hennes grupp.

Jag önskar henne dock all lycka till med det fortsatta reformarbetet och ser ingen anledning till varför vi inte även i framtiden skulle kunna föra en konstruktiv dialog med såväl henne som andra tongivande europeiska ledare om Europas framtid och nationalstaternas bevarande.”

Det är ett bra och klargörande svar, även om jag inte förstår eller håller med om allt. Förespråkare för samarbete mellan SD och Front National tycktes missuppfatta nyheten som att den handlade om något nytt avståndstagande från Jimmie Åkessons sida, som Le Pen reagerade mot. Det hela blev därför en anledning till förnyat angrepp på Åkesson för anpassning till det hopplöst föråldrade och sammanbrytande svenska politiska och mediala etablissemanget. Men uttalandet från Le Pen, ett svar på en direkt fråga från DN, handlade om SD:s beslut efter EP-valet 2014.

Vad uttalandet visar är dock att Le Pen inte nåtts av några positiva signaler från SD:s sida om öppenhet för samarbete inför kommande mandatperioder. Faktum är att Åkesson visade sådan öppenhet i svenska media när han meddelade och förklarade beslutet att samarbeta med UKIP i EFDD i stället för med vad som skulle bli ENF – det var inte fråga om något definitivt avståndstagande. Det är beklagligt att detta tydligen inte tillräckligt kommunicerades också till Le Pen. Jag uttryckte ett önskemål om sådana signaler när jag, efter att i en rad inlägg i samband med förra EP-valet ha förespråkat samarbete med FN i vad som blev ENF (och att helst även UKIP skulle ingå där), konstaterade, och även hade viss förståelse för, att det ansågs omöjligt för SD i den dåvarande situationen.

Samarbetet i EFDD har utan tvekan varit en stor framgång för SD och har såvitt jag kunnat se skötts mycket bra av Peter Lundgren. Det har också varit en stor framgång för den gemensamma EU-kritiska saken. Men vad Karlssons svar inte tar i beaktande är den utsträckning i vilken situationen idag är en annan än vid EP-valet 2014, och framförallt hur annorlunda den kommer vara inför nästa val 2019. Karlsson nämner Le Pens reformering av partiet. Det är för mig oklart exakt vad han avser när han talar om falanger och företrädare som SD fortfarande skulle ha svårt att samarbeta med. Kan det verkligen fortfarande vara den genomsympatiske och -kultiverade tidigare vice ordföranden, advokaten och professorn i japanska språket och kulturen vid Université Lyon III, den från en familj, eller flera familjer, av framstående franska politiker, akademiker och näringslivsföreträdare stammande Bruno Gollnisch som avses?

I så fall kvarstår också risken att avståndstagandet snarare uppfattas som ett uttryck för ideologisk ytlighet och kulturell förflackning, ja, ännu en gång för det ensidiga och inskränkta fastklamrandet vid förståelsen av den svenska kulturella identiteten i specifikt nordiska termer, den ohistoriska distansen till det gemensamma europeiska arvet – det som gör att man överhuvudtaget tycks motvillig att samarbeta i EP, till och med för EU-motståndets syften, att man helst hade velat begränsa sig enbart till sina “snarlika systerpartier i Danmark och Finland” och undvara även UKIP och EFDD.

Det enda mer konkreta som detta vaga motstånd mot samarbete med FN – även från UKIP – tycktes handla om var ju det gamla, av media ständigt upprepade uttalandet av Jean-Marie Le Pen att “gaskamrarna är en detalj i andra världskriget”. Men efter att denne tydligen vägrat ta avstånd från uttalandet, och i stället klagat att “andra världskriget blivit en detalj i gaskamrarna”, har ju dottern nu gått till den spektakulära ytterligheten att utesluta sin egen far, partiets grundare och ledare under många årtionden, ur partiet!

En viktigare förändring än Marine Le Pens reform av sitt parti, som också ägt rum sedan 2014, är förstås att Brexit nu – delvis just tack vare det framgångsrika samarbetet i EFDD – är på gång. Dess genomförande kommer förvisso av flera skäl ta tid, men 2019 borde Storbritannien kanske kunna vara ute ur EU. Det innebär också att UKIP försvinner ur EP och EFDD. Den fråga man måste ställa sig är naturligtvis vad som då händer med EFDD. Det är i det perspektivet frågan om SD:s relation till FN nu måste ses. EFDD kan i och för sig, som Peter Lundgren nämner, räddas genom upptagande av nya medlemmar efter förlusten av sin största och helt dominerande. Men det är ju uppenbart för alla att Le Pen har rätt i att skillnaderna mellan EFDD och ENF är minimala. Hur kommer en fortsatt uppdelning i dessa två grupper kunna försvaras 2019? Det enda rimliga är att satsa på en förening av det återstående EFDD med ENF, så att den enade, kraftfulla storgrupp som var önskvärd men inte möjlig 2014 kan bildas.

Den tidigare oklara kommunikationen av SD:s hållning gentemot FN till trots finns ju alla möjligheter att nu börja visa öppenhet mot dem inför nästa mandatperiod. Le Pens uttalande borde föranleda ett nytt, konciliant och tillmötesgående uttalande från Åkesson om fördjupning av den “konstruktiva dialog” som Karlsson talar om, helst direkt till Le Pen själv. Det är något oklart vad den tidigare goda relation som Le Pen hänvisar till bestod i. Mikael Jansson och Björn Söder (?) hade såvitt jag minns kontakter med FN på ett tidigt stadium, men Karlsson förklarar att Kent Ekeroth endast som “enskild parlamentariker”, inte SD som sådant, var medlem av EAF. Innebörden av detta arrangemang är inte helt glasklar, men distinktionen är tydligen avgörande. Framhållas bör väl emellertid då att även UKIP tycks ha haft en “enskild parlamentariker” som var medlem i EAF och därmed samarbetade med FN.

Jag har mycket svårt att se vad som 2019 fortfarande skulle kunna motivera en fortsatt, från ENF skild grupp utan UKIP. I själva verket är skillnaderna mellan SD och FN på intet sätt större än dem mellan SD och UKIP. Alternative für Deutschland har – fullt avsiktligt, hoppas jag – visat vägen mot sammanslagningen genom att placera en EP-ledamot i vardera gruppen.

Karlsson säger att SD betraktat UKIP som “den ledande euroskeptiska kraften i Europa”. Men det kommer de alltså inte vara länge till. Det kommer i stället Marine Le Pen och hennes parti att vara. Redan i vår kan de ha blivit en “euroskeptisk” (jag föredrar givetvis formuleringen “EU-skeptisk”) kraft av långt större betydelse än Farage och UKIP varit. Att inför denna utsikt fortsätta markera mot Le Pens parti på det sätt Karlsson gör är tyvärr ett uttryck för en närsynt, föråldrad och irrelevant hållning som splittrar och försvagar det gemensamma europeiska EU-motståndet. Liksom SD hjälpte Nigel Farage till Brexit-segern, borde man nu på allt sätt stödja Le Pen inför det franska presidentvalet.

Grand Hôtel Europe, St Petersburg

grand-hotel-europe

Tillbaka till frågan om neofascismen

Behovet av den fördjupade analysen av den nya högern blir alltmer påträngande. En fråga som alltid kommer upp i detta sammanhang är den om den nya högerns relation till eller eventuella identitet med “neofascismen”. Själv har jag försökt hävda att den nya högern som sådan, eller sådan den utvecklats av Alain de Benoist och honom närstående tänkare, inte rimligen kan sägas vara neofascistisk.

Bland andra tänkare jag nämnt finns Alexander Dugin, som delvis anslutit sig till denna strömning, och vars “fjärde politiska teori” (The Fourth Political Theory är titeln på Dugins väl mest kända bok) genom själva sin benämning markerar ett avstånd till fascismen: liksom liberalismen och socialismen är den för honom en av de tidigare teorier som hans fjärde vill ersätta. Detsamma gäller den amerikanska nya högern hos Greg Johnson, vars mest lästa bok bär titeln New Right vs Old Right. Med “old right” avser han – terminologiskt egensinnigt och vilseledande – fascismen och nationalsocialismen, medan “new right” är det han själv, delvis i anslutning till den europeiska skolan, står för. Såväl de Benoist som Dugin och Johnson ger också utförliga förklaringar rörande de ideologiska skillnaderna här. Att beteckna en politisk-filosofisk riktning som så uttryckligt och emfatiskt laborerar med denna distinktion som neofascism ser jag som en politisk-polemiskt motiverad manöver av den typ som omöjliggör eller allvarligt försvårar en kvalificerad och nyanserad diskussion.

Samtidigt har jag hävdat att det utan tvekan finns personer med fascistiska sympatier inom den nya högern – och då inte bara “neofascistiska” utan även s.a.s. “paleofascistiska”. Detta skapar förvisso ett avsevärt mått av tvetydighet, och bidrar till att förklara varför kritiker som inte närmare studerat den nya högern associerar den med “neofascism”. Även med förståelsen att den nya högern inte är neofascism är det svårt att se att exempelvis Daniel Friberg har rätt när han säger att fascismen helt enkelt är död sedan 70 år. I den nya högerns sammanhang, vid dess evenemang, i dess publikationer, återfinns också anhängare av den “tredje” politiska teorin i Dugins mening eller den “gamla högern” i Johnsons. Stor förvirring har nu uppstått här, och det vore tacknämligt om den nya högerns representanter själva kunde uttrycka sig på mer rättvisande och precist sätt om detta ovedersägliga sakförhållande. Det går inte att föra en meningsfull diskussion om den nya högern och fascismen och deras förhållande till varandra om det helt enkelt ska förnekas att den senare längre existerar.

Det finns ibland en märklig dubbelhet här. Den märks även hos Motgift, där man å ena sidan kan ondgöra sig över vänsterns och liberalernas avfärdande av dem (och andra nationalister) som fascister och nazister, men å den andra explicit försvarar just dessa ideologier. Är det inte fullt begripligt att kritiker inför sådan samtidig negation och affirmation talar om en “neofascism” som söker smuggla in åtminstone avsevärda delar av det gamla fascistiska idéinnehållet under nya beteckningar? Jonas De Geer, som en gång i en TV-debatt med Carl Rudbeck entydigt förnekade att tidskriften Salt var fascistisk, försvarar sedan länge uttryckligen fascismen, även om hans helhetliga åskådning inte kan begränsas till eller identifieras med den. Magnus Söderman kommer från Nordiska Motståndsrörelsen, “vitskjortorna”, som nu i helgen genomförde en stor demonstration i Stockholm, och han har såvitt jag kunnat höra inte omprövat den nationalsocialism som de idag väl ensamma bland svenska organisationer insisterar på att företräda. Liksom båda dessa har Dan Eriksson ett förflutet i Svenskarnas Parti, f.d. Nationalsocialistisk Front, och även om han ibland snarast framstår som libertarian har även han har såvitt jag minns explicit försvarat och identifierat sig med fascismen och nationalsocialismen. Motgifts radiosändningar är ofta fulla av hyllningar av fascismens och nationalsocialismens ledare.

Här får man således inte intrycket att det är fråga om att föra fram en ny höger eller en fjärde politisk teori. Tvivel tycks bara ibland inställa sig såtillvida som man inte vill använda termerna fascism och nationalsocialism för den primära självbeteckningen och anser detta vore ofördelaktigt, men ingenting tyder på att någon saklig ideologisk omprövning ägt rum. Att så inte skett bekräftas av att man just nu förefaller ha det närmaste samarbete med NMR, vilket ju omedelbart upphäver effekten av terminologisk revision. Och det bekräftas väl även av att det partipolitiska engagemanget i SvP överförts till det europeiska partiet Alliance for Peace and Freedom, under ledning av Forza Nuovas Roberto Fiore. Det är begripligt att fascismen och nationalsocialismen idag, och inte bara terminologiskt, uppfattas som otillräckliga i dessa sammanhang, att man vill ta in andra och nya ideologiska komponenter, inte minst i ljuset av den förändrade historiska situationen och den stora mängd nya, för den historiska fascismen okända politiska sakfrågor som tillkommit och som man i stor utsträckning måste ägna sig åt. Men det kan inte sanningsenligt sägas att dessa äldre ideologier avfärdas som ohållbara och inaktuella. En intellektuellt vederhäftig diskussion av Motgift blir omöjlig om man inte kan analysera dem i termer av fascismen i vid mening, som åtminstone en viktig historisk beståndsdel av deras ideologi.

Men är den nya ideologiska formation det är fråga om en specifik “neofascism”? Här måste man till att börja med konstatera att både fascismen och nationalsocialismen snabbt genomgick en dramatisk ideologisk utveckling och förändring efter andra världskriget, ja redan mot slutet av detta krig. Såtillvida är en neofascism förhanden redan på 40- och 50-talet. Jag tror man kan gå så långt som att säga att man helt enkelt övergav nationalismen. Vad som sägs vara Roger Griffins essentiella definition av fascismen som en lära om “nationens pånyttfödelse” tycker jag framstår som irrelevant för dessa strömningar såtillvida som den gamla nationalstaten inte längre stod i centrum på det sätt den gjorde det för Mussolini och Hitler. När Patrik Ehn på Identitär Idé tidigare i höst gav en översikt av europeiska partier “höger om högern” (återigen ett missvisande uttryck) gjorde han också en tillbakablick på de tidigare fascistiska politikernas nysatsningar efter kriget, bl.a. Per Engdahls och Oswald Mosleys. Vad som bör tilläggas är att det nu var Europa som stod i centrum: Engdahls rörelse kunde omtalas som “Malmö-internationalen”, och Mosley försökte – begreppsligt problematiskt – tänka sig hela kontinenten som en nation. Ett mycket tydligt uttryck fick denna ideologiska förändring hos den amerikanske spenglerianen och Europaromantikern Francis Parker Yockey.

Även de mer distinkt nationalsocialistiska tänkarna efter kriget slog in på denna väg. Såtillvida som NMR bygger på denna vidareutveckling och transformation av nationalsocialismen under andra hälften av 1900-talet, hos företrädare – signifikativt nog ingen av dem tysk – som Savitri Devi, George Lincoln Rockwell (som kallade sin självbiografi This Time the World), Colin Jordan, William Pierce och Povl Riis-Knudsen, är inte heller denna organisation nationalistisk i den äldre meningen, utan endast i den helt annorlunda och mycket allmänna betydelsen av vad som i USA kallas “white nationalism”, ett försvar för de vita folken överhuvudtaget, för den vita rasen. Signifikativt är att man tar avstånd från användandet av den svenska flaggan och förespråkar en ny nordisk statsbildning; det nationsbegrepp som ingår i deras ideologiska självbeteckning är därmed, till skillnad från den ursprungliga tyska nationalsocialismens, i vissa avseenden ett annat än den historiska nationalismens. I vilken utsträckning NF/SvP också byggde på dessa förändringar kan jag inte helt bedöma, men mitt intryck är att de i högre grad återgick till den nationalstatsbaserade politiken, även om nu en Europaorientering etablerats genom APF.

Även andra ideologiska förändringar ägde rum, och i ljuset av allt detta kan det kanske, om samtidigt tillräcklig kontinuitet återfinns i andra avseenden, vara befogat att tala om en neofascism, och då alltså redan från 40- och 50-talet. Men man kan möjligen tycka att fascismkopplingen som sådan blir problematisk om det grundläggande och definierande ideologiska innehållet i fascismen ska vara den gamla nationalstatens pånyttfödelse, och väl också invända att åtminstone den historiska fascismens (till skillnad från den mer specifika och precist elaborerade nationalsocialismen) relativa ideologiska tunnhet och obestämdhet gör den otillräcklig som huvudbeteckning på dessa senare ideologiska och politiska formationer.

Detta är bakgrunden. Vad som med större rätt än den nya högern kan betecknas som neofascism genomgick grundläggande förändringar. Det gör det naturligtvis lättare att sammanföra den med den nya högern och har säkert bidragit till att så skett. Och varken i Europa, USA eller Sverige blir det lättare att se skillnaderna när den personella blandningen i alla fora blir ständigt alltmer omfattande. Inte minst i den amerikanska alt-right-rörelsen blir fascistiska referenser allt vanligare. “Fashy” är ett nytt och starkt positivt värdeladdat ord, och man driver hejdlöst med krigets liberala och kommunistiska segrares historieskrivning och tabun. Ur ett yttrandefrihetsperspektiv kan det förvisso ha en del poänger, givet det katastrofala, protototalitära läget i främst Europa i detta avseende, men det finns ofta något i tonen och jargongen som känns oroväckande omoget.

Richard Spencers bild av Donald Trump som “the Napoleon of the current year” börjar förlora den ironiska nyans som jag först uppfattade att den ägde, när andra nästan på fullaste allvar tycks hylla Trump som “God-Emperor” och bejaka en ny caesarism. Man kan förvisso hävda att den konstitutionella ordningen redan är upphävd eller förstörd av det korrupta systemet i USA som kommit att kontrolleras av krafter som konstitutionen aldrig tog eller kunde ta i beaktande och reglera. Man kan hävda att en auktoritär presidentmakt, som så länge arbetat i denna förstörelses tjänst, ja som är en produkt av upphävandet, möjliggjord av förstörelsen, i stället, med rätt president, kan vara ett nödvändigt medel att avskaffa detta system. Det gör t.o.m. libertarianska debattörer. Men detta kräver åtminstone en medvetenhet om de principiella frågeställningarna och problemen rörande caesarismen som sådan, och inte minst i vår tid. I frånvaro av diskussion av dem vältrar alltför lätt, och på historiskt välbekant sätt, den konservativa insikten om nödvändigheten av den starka staten och dess frihet från exempelvis globalkapitalet över i något annat. Bilden av Trump som en amerikansk Caesar är förstås överdriven (även när den uppmålas av hans motståndare), och det blir än mer verklighetsfrämmande när, som det verkar, vissa alt-rightare vill se honom som en ny Hitler.

I Sverige har även Motpol, som till skillnad från Motgift i hög grad specifikt bygger på den nya högerns tänkande, börjat påverkas av denna utveckling. Allt tycks blandas med allt, alla med alla, i det snabbt växande ideologiska fältet bortom SD. Vad som kunde synas vara elementära distinktioner försvinner eller blir betydelselösa i den enade front som på kort tid etablerats genom samarbete mellan inte bara Motgift och NMR, utan också mellan dessa och Motpol/Right On, och exempelvis Ingrid Carlqvist och “Conrad”. De tycks alla utan urskillning medverka i varandras mycket många nätradioprogram och vid varandras evenemang.

På senaste Identitär Idé talade förutom Friberg och Ehn även Carlqvist och Eriksson. Söderman var ävenledes närvarande, liksom SvP:s f.d. partiledare Stefan Jacobsson och Daniel Höglund. De gav inte något osympatiskt intryck, och de är ju s.k. historierevisionister som s.a.s. inte står bakom de brott nationalsocialismen anklagats för. Men frågorna om hur deras politiska åskådning är relaterad till den nya högern inställde sig givetvis oundvikligen. Organisationen Nordisk Ungdom, som hällt grisblod på Raoul Wallenberg-minnesmärket i Stockholm, var representerad. Dess företrädare gav också ett helt normalt intryck, men det förblir ett faktum att den helt sanslöst frånstötande grisblodsaktionen visar att deras värderingar är förkastliga och deras omdöme obefintligt. Det är svårt att förstå hur denna organisation fortfarande kan existera, att de inte inser att de aldrig kommer tas på allvar när de gjort något sådant, att det är bortkastat arbete att fortsätta, att det bara är att lägga ned och börja om med något annat. Hur är det möjligt att inte inse det?

Talade gjorde också skribenten på Motpols engelskspråkiga upplaga Right On, likaledes nye redaktören på Fribergs förlag Arktos, amerikansk-iraniern Jason Reza Jorjani från New Jersey Institute of Technology, som i ett märkligt föredrag, med frekventa hänvisningar till Himmlers Ahnenerbe, argumenterade för att den uppenbarligen även för politiska syften och krigföringssyften avgörande parapsykologiska forskningen kräver just fascismens organisk-hierarkisk-korporativistiska stat. Jorjani vill i övrigt ge ett distinkt persiskt perspektiv på världshändelserna, vilket är välkommet. Men detta perspektiv tycks förvrängas av en märklig tolkning av Zarathustra och hela den persiska traditionen i termer av Spenglers faustianism och Guillaume Fayes arkeofuturism.

För mig som i mycket ser fascismen från “andra hållet”, från ett historiskt perspektiv skilt från efterkrigstidens liberalisms och socialisms, är det naturligtvis välkommet att den rigida, historielösa låsningen vid fascismen, vad man kan kalla den “fascismbarriär” som länge hotat att avskilja oss från mänsklighetens hela tidigare historia och kultur, bryts ned. Det har länge varit nödvändigt att diskutera inte minst vad som ledde fram till fascismen och nationalsocialismen, alltifrån första världskriget och Versailles, med ny urskillning, och att därmed förstå att de “segrande” ideologierna och makterna inte utgör något hållbart alternativ. Denna diskussion har naturligtvis förts av konservativa historiker, men den har inte fått tillräcklig uppmärksamhet, i synnerhet inte i Sverige. Idag är samhällsutvecklingen sådan att den inte längre borde gå att undvika.

Men när man i nyhögersammanhang faktiskt står inför ett explicit försvar för fascismen som sådan, eller för vad som möjligen med rätta kan kallas en “neofascism”, oavsett vilken beteckning som valts, måste man åtminstone kunna konstatera att det är fråga om något annat. Vad jag efterlyser här är till att börja med endast terminologisk klarhet baserad på korrekta analyser och nödvändiga distinktioner.

Jag har alltså föreslagit att den nya högern inte är neofascistisk, och försökt argumentera för värdet av dess delsanningar och för en av kritisk urskillning präglad dialog med den. Man kan med fog säga att de Benoist, Dugin och Johnson har en jämförelsevis positiv uppfattning om fascismen. Det är inte tillräckligt för att göra dem till fascister. Deras av egen kritisk urskillning präglade diskussion av fascismen är inte oviktig: från mitt perspektiv måste givetvis fascismen – en stor, bred, typisk, tidsenlig och länge dominerande politisk strömning under 1900-talet – bl.a. kunna brytas upp i olika beståndsdelar som kan bedömas separat och i nytt historiskt ljus, i ett djupare och större perspektiv. Så som exempelvis Tage Lindbom gjorde vid några tillfällen, och var en av de få som kunde göra, som hade tillräcklig distans för att kunna göra. Det simplistiska utmålandet av fascismen en bloc som den Absoluta Ondskan tjänar som vi nu ser, och alltid lätt kunnat förutse, inte ens sitt eget syfte.

Men den pågående rapprochement vi nu tycks stå inför med inte bara vad som kanske är rimligt att kalla den egentliga neofascismen utan också “paleofascismen” och nationalsocialismen i åtminstone delar av den nya högern bekräftar givetvis nödvändigheten av den kritiska urskillningen i behandlingen även av denna senare. Under de omständigheter jag här beskrivit kommer det bli svårt att fortsätta förneka riktigheten av den neofascistiska beteckningen, och jag är inte säker på att de företrädare för den nya högern jag nämnt längre ser det som ett problem. Insikten om frånvaron av de djupare analyserna av den västerländska moderniteten inte bara hos liberalerna och socialisterna, utan även hos den nya högern, aktualiseras på nytt sätt.

Laduviken

laduviken

Karlsson och NATO

SD har nu alltså valt att förespråka en folkomröstning om NATO-medlemskap. Det synes därmed vara detta man åtminstone i första hand önskar och prioriterar i denna fråga. Man signalerar att man, om folkomröstningen kommer till stånd, ska kampanja för nej, och ställa partiets ekonomiska resurser till nej-sidans förfogande. Men också att vad man med största plötslighet och märklig emfas förklarar vara de “många” partiföreträdare och medlemmar som är för NATO-anslutning ska tillåtas avvika från denna linje och försvara sin motsatta ståndpunkt. Det återstår att se om partiet kommer göra något för NATO-motståndet som sådant efter detta nya förslag, innan frågan om folkomröstningen avgjorts. Och i så fall vad. Kommer Björn Söder, Mikael Jansson, Roger Richtoff och Jeff Ahl fortsätta publicera nya, lätt varierade versioner av sin gamla debattartikel?

Det återstår att se. Mattias Karlsson är i alla fall inte helt ovillig till diskussion. I en kommentar på Facebook till mitt där delade inlägg Åkesson och NATO ställer han (19/10) följande frågor. Jag har besvarat dem där, men upprepar och vidareutvecklar p.g.a. ämnets vikt svaren även här. Karlsson skriver:

“Är en fortsättning av hittillsvarande smyganslutning till Nato utan större genomgripande debatt alternativt ett enskilt riksdagsbeslut i endera riktningen bättre än att det svenska folket en gång för alla får avgöra frågan i en folkomröstning?

Om inte, vilka ytterligare alternativ finns det?

Till saken hör att SD:s parti- och principprogram ända sedan grundandet har stipulerat att vi skall verka för fler folkomröstningar i stora och viktiga frågor.

Är inte frågan om en eventuell Nato-anslutning en sådan fråga?

Flera mätningar, interna såväl som externa, har visat att en majoritet av SD:s väljare och medlemmar är för ett Nato-medlemskap. Om det mot förmodan skulle bli så att Nato-frågan inte avgörs genom ett enskilt beslut av en tillfällig riksdagsmajoritet, utan frågan istället överlämnas till det svenska folket genom en folkomröstning, borde SD då belägga en majoritet av sina medlemmar med munkavle alternativt stämpla en majoritet av sina medlemmar som avfällingar och utesluta dem?

Om inte, vilka andra alternativ finns det i ett sådant scenario?”

Man hoppas att den första frågan springer ur en bestående, uppriktig övertygelse om riktigheten av partiets gällande ståndpunkt rörande NATO, som med en välvillig tolkning kan antas ligga till grund för Åkessons utspel härom veckan. D.v.s. man är, med denna tolkning, säker på att folket en gång för alla skulle rösta mot ett medlemskap. Och därför menar man att det med en folkomröstning finns bättre utsikter för partiets linje än vad som skulle vara fallet med fortsatt arbete för en riksdagsmajoritet som sätter stopp för NATO-anslutningen.

Jag är inte säker på att en sådan säkerhet är berättigad. Den NATO-kritiska opinionen växer nu och visar i vilken utsträckning man ser igenom propagandan, men inför en folkomröstning skulle folket i stor utsträckning vara utlämnat åt det ofantliga “västliga” mediamaskineriets ytterligare intensifierade bearbetning. Det var inte länge sedan media och de gamla partier som på senare år låtit sig värvas av NATO-lobbyn kunde peka på att opinionen rörde sig i deras riktning. Riksdagsbeslut mot anslutning, uppnått efter fortsatt kontinuerlig opinionsbildning och påverkan på de vacklande partierna, är givetvis ur partilinjens perspektiv bättre än att en tillfällig folkmajoritet en gång för alla avgör frågan till förmån för anslutning. T.o.m. fortsatt smyganslutning är bättre än det senare. Härmed är även den andra frågan besvarad: något ytterligare alternativ behövs inte, SD bör enligt min mening arbeta för att riksdagen fortsatt motsätter sig anslutning. Det aktivt opinionsbildande ledarskap detta alternativ kräver måste kompromisslöst exponera och kritisera den pågående smyganslutningen, och större genomgripande debatt måste dras igång och kontinuerligt vidmakthållas.

Ja, partiets program har från början förespråkat fler folkomröstningar i stora och viktiga frågor. Men det innebär inte att logiken i den tredje frågan håller. Karlsson synes mena att innebörden är att om en fråga är stor och viktig ska partiet förespråka folkomröstning i den. Men det kan omöjligen vara innebörden. Anledningen till att Karlsson ser det som mindre önskvärt att en riksdagsmajoritet avgör frågan tycks vara att en sådan majoritet är tillfällig. Men vilken är här den generella skillnaden mot folkomröstningar? Där visar ju de få svenska exemplen på små majoriteter, som efter omröstningarna väl ganska snabbt försvunnit: en opinion som ändrat sig. Och framför allt gäller ju att ett parti överhuvudtaget inte kan låta sin politik i alla stora och viktiga frågor bestämmas av vad en majoritet av folket för tillfället tycker.

För ett år sedan gick partiet ut med ett upprop för folkomröstning om invandringen. I det fallet var det ju helt osannolikt att partiet skulle behöva lägga ned sitt motstånd mot den nuvarande invandringspolitiken p.g.a. en oönskad majoritet. Kravet uppfattdes därför som uppenbart, entydigt och uteslutande ett riskfritt sätt att vinna seger för den egna linjen.

Men innebörden av kravet på hänskjutande av en fråga till folkomröstningsinstitutet är väl rent principiellt budskapet att partiet, i det fall den tillfälliga majoriteten röstar mot partiets linje, åtminstone praktiskt-politiskt kommer acceptera detta och ändra sin linje i överensstämmelse med resultatet. I det nu aktuella fallet är utgången på helt annat sätt osäker. SD erbjuder sig därmed s.a.s. att överge sitt NATO-motstånd om en tillfällig majoritet önskar anslutning. Partiet skulle lämna ordet uteslutande till de “många” företrädare som nu alltså plötsligt sägs vara för anslutning och för vilka det i den eventuella folkomröstningskampanjen, enligt rubriken på Åkessons inlägg i SvD, kommer vara “fritt fram” att driva sin egen, mot partiets stridande linje.

Även Karlsson och Åkesson måste ju se att risken inte är lika obefintlig som i invandringsfrågan. Denna gång skulle det inte alls bara handla om att formellt och på beslutsmässigt avgörande sätt erhålla den självklara bekräftelsen på folkopinionens överensstämmelse med partilinjen. Därför sänder tvärtom det nya utspelet, även utan den oroväckande proklamationen av “samvetsfrihet” för avvikarna, den beklagliga signalen att partiet numera är öppet och oavgjort i frågan.

En viktig likhet finns dock mellan invandringsfrågan och NATO-frågan. Varje djupare och mer omfattande analys av den senare i relation till SD:s helhetliga politik och allmänna mål och vision visar att den lika litet som den förra är en sådan där partiet med bevarad grundläggande identitet och profil kan acceptera att utslag som går emot den etablerade linjen.

Att betrakta det förhållandet att en fråga är stor och viktig som i sig ett tillräckligt kriterium för att partiets hållning i den ska avgöras genom folkomröstning är absurt. Och NATO-frågan är alldeles för stor och viktig för att partiet i rådande opinionsläge ska kunna önska ett avgörande på detta sätt. Dessutom har frågan, eller borde den ha, en helt annan betydelse för SD och dess essentiella identitet än kärnkrafts-, EU- och EMU-frågorna hade för de andra partierna.

Karlssons frågor aktualiserar den större frågeställningen om det politiska ledarskapets roll i demokratin. Å ena sidan har vi det faktum att ett partis politik förvisso kan radikalt förändras genom att folk med andra åsikter blir medlemmar, får förtroendeuppdrag, och med tiden tar över partiet. Å andra sidan har vi det Paula Bieler brukar insistera på, nämligen att alla har rätt till andra åsikter, men att de inte har rätt att vara medlemmar i och i synnerhet inte företrädare för ett parti. När Karlsson använder uttryck som ”belägga med munkavle” och ”stämpla som avfällingar” får han det att låta som olidliga diktatoriska inskränkningar, svartmålningar, utrensningar. Finns det inte en risk att vissa här associerar till partiledningens tidigare åtgärder mot ett stort antal medlemmar, och vill hävda att det i dessa fall var fråga om mindre avvikelser än hos NATO-anhängarna? Ja, att uteslutningarna rentav kan tänkas ha påverkat det interna majoritetsförhållandet bl.a. i just NATO-frågan?

Men oavsett hur man bedömer dessa fall gäller givetvis på det principiella planet att partiledningen har rätt rörande nödvändigheten av åsiktsmässig gränsdragning och krav på uppslutning kring partilinjen. D.v.s. av den typ av åtgärder som Karlsson i detta fall, när han, med Åkesson, vill acceptera avvikelsen, plötsligt beskriver i starkt negativa termer. Ledarskap och styrning måste ju balansera de tillfälliga opinionerna, ett parti blir meningslöst om det bara är en tom form som fylls med vilka ståndpunkter som helst beroende på vad majoriteten av medlemmar, av partiets väljare som inte är medlemmar, eller av folket som helhet för tillfället tycker. Ett parti måste ju stå för något, ha en tydlig egen vilja, uppvisa en distinkt åskådningsmässig profil, ryggrad, kärna. Det måste själv driva frågor och aktivt bilda opinion.

Mitt svar på den fjärde frågan är att det för mig är självklart att partiledningen, inte bara inför en folkomröstning utan redan nu, bör vidta åtgärder av det slag vi här talar om mot partiföreträdare som inte följer partilinjen. D.v.s. att den bör utöva den typ av ledarskap som inte minst Karlsson själv i andra sammanhang brukar prestera. Och eftersom jag således, omformulerat i de positiva termer Karlsson själv använder i andra fall, svarar ja på den fjärde frågan, blir mitt svar på den femte att inget alternativ för mig är nödvändigt i ett folkomröstningsscenario.

Det är viktigt att notera att Karlsson inte själv tror på möjligheten av en folkomröstning om NATO: “Om det mot förmodan skulle bli så att Nato-frågan…överlämnas till det svenska folket genom en folkomröstning”, skriver han. Och på sin egen Facebook-tidslinje tillägger han samma dag i en uppdatering: “Tyvärr tror jag…inte att det kommer att bli någon folkomröstning då de etablerade partierna inte gillar direktdemokrati särskilt mycket.” (I denna uppdatering avslöjar han också att bara “en knapp handfull personer offentligt protesterat” mot utspelet, något som utan tvekan är signifikativt och högst anmärkningsvärt.) Detta tvivel är en av de saker som faktiskt kan föranleda en mindre välvillig tolkning av utspelets syfte. En än viktigare sådan sak är att Karlsson samtidigt visar att han ingalunda är så säker på att de etablerade partierna befinner sig i strid med folkviljan i den aktuella frågan som den välvilliga tolkningen av utspelet enligt ovan måste förutsätta att han är. De befinner sig enligt Karlsson endast “sannolikt” i strid mot den!

Av de här anförda skälen befarar jag att utspelets verkliga syfte kan vara att möjliggöra ett nedtonande av SD:s motstånd mot NATO-medlemskap, ett tillmötesgående av NATO-vänliga väljare, de nu plötsligt “många” NATO-vänliga företrädarna och den föregivet NATO-vänliga “majoriteten” av medlemmar, såväl som den framtida regeringssamarbetspartnern M och det atlantistiska mediamonstret.

Vill man inte helt enkelt “bli av med” en fråga som inte bara kommit att uppfattas som potentiellt partisplittrande utan också som opinionsmässigt känslig? Kommer partiet ens s.a.s. kampanja för folkomröstningen? Kommer det nu inte bara, när det pressas i frågan, hänvisa till att man vill ha folkomröstning och att man då, inför den, skulle kampanja för nej? Samtidigt som de “många” företrädarna och “majoriteten” av medlemmar kommer vara fria att inte delta i den nej-kampanjen eller rentav att motarbeta den och kampanja för ja? Riskerar vi inte att få folkomröstningsförespråkande i stället för NATO-motstånd – och inte ens det självklart i någon större utsträckning eller som någon särskilt högt prioriterad fråga?

Carol Vaness: Porgi amor

1985

Spengler, antiken och västerlandet

Att ange de problem jag identifierar i Oswald Spenglers tänkande är att ange orsakerna till att jag aldrig lyckats komma särskilt långt i studiet av honom. Varje gång jag försökt fördjupa mig i hans verk har jag fastnat på dessa saker. Hur många viktiga enskilda insikter, ja hur många större, allmänna åskådningsmässiga sanningar på kulturens och politikens område man än kan finna, har jag alltid hindrats från att komma vidare av de, som jag uppfattat det, grundläggande och allt överskuggande svagheterna.

Den största av dessa är – för att uttrycka det så kort och enkelt jag kan – Spenglers förståelse av mänsklighetens olika historiska civilisationer och deras förhållande till varandra, och i synnerhet vad som följer av denna förståelse för uppfattningen av Europa, eller av västerlandet, som han föredrar att tala om i titeln på sitt mest kända verk. Enligt Spengler kan ett antal civilisationer tydligt urskiljas, som trots sin avskildhet från varandra och sina distinkta egenarter genomlöper exakt samma förutbestämda stadier av organisk utveckling från födelse till död. För Spengler tycks civilisationerna rent bokstavligen vara organismer, organismer i rent naturalistisk mening – organismtanken är inte som hos tidigare romantiska, historicistiska och konservativa tänkare en metafor (för att komma bort från de naturalistiska konnotationerna fann sig Boström rentav föranledd att tala om samhället som en “andlig organism”). Den historiska bevisföringen rörande de identiska stadierna hos dessa samtidigt olika, unika, organiska civilisationer är ofta ytterst ansträngd, det hela blir en abstrakt, spekulativ konstruktion av samma slag som tidigare tyska spekulativa historiefilosofers när de varit som sämst.

Spengler anser vidare att västerlandets civilisation är en annan än och skild från antikens, från Greklands och Roms. En helt ny, “faustisk” civilisation föddes enligt honom under medeltiden efter att den klassiska genomlöpt sin organiska utvecklingskurva och dött. Redan de gotiska katedralernas himmelssträvan var av “faustisk” natur. Denna förståelse förbiser omfattningen av hela den “moderna” (i den oxonianska betydelsen, där “modern history” är all historia efter antiken) västerländska civilisationens självdefinition i termer av kontinuitet, nytillägnelse, återfödelse och fortlöpande tolkning av antiken. Denna står inte på något sätt i motsats till det förhållandet att det moderna västerlandet också bygger på distinkt nordliga, germanska traditioner, under många århundraden formades av kristendomen, o.s.v.

Det antika arvet är på flera sätt och flera områden grundläggande för samtliga västerlandets stora kulturepoker fram till radikalmodernismen, t.o.m. i vissa former för romantiken. Och inte ens radikalmodernismen kan någonsin, hur subjektivt historielös den än är, hur den än vill se sig själv, lyckas frigöra sig från den klassiska antikens arv, eftersom detta är en konstitutiv del av vårt språk, inte minst det lärda, såväl som vårt begreppsliga tänkande. Det moderna västerlandet har inte bara på område efter område vidarefört arvet från antiken utan ibland också vidareutvecklat det. De vackra vita templen och kolonnerna som präglar så mycket av den moderna västerländska estetiska sensibiliteten är, exempelvis, i själva verket ett framsteg utöver, ett överträffande av antikens egen kultur, i vilken de var målade i olika färger.

Spengler är en typisk modern romantiker, som utvecklar några av romantikens mest problematiska sidor, inte minst dess rent naturalistiska tendens, en tendens som givetvis förstärks av den för den problematiska dynamiken i det moderna västerlandet konstitutiva dialektiken mellan romantiken å ena sidan och rationalismen, empirismen och scientismen å den andra. Det finns på ett djupare plan ingen motsats mellan dessa, en karaktäristisk modern tänkare som Spengler drivs av denna samlade, ofta komplext interaktiva dynamik, rationalismen kunde ställas i tjänst hos romantiken och vice versa.

Men det är framför allt det romantiska momentet, vars naturalistiska tendens till skillnad från rationalismens återfinns på det känslomässiga och imaginativa planet, som är otillräckligt förstått och som behöver belysas och förklaras i dagens diskussion. Spenglers uppfattning om teknologins roll i den västerländska civilisationens nuvarande fas som “civilisation” i den mer inskränkta tyska meningen (d.v.s. som skild från “kultur”) är välkänd, men den romantiska åskådningsmässiga helhet inom vilken denna teknologistiska naturalism i verkligheten återfinns är märkligt fördold. Många västerlänningar berömmer sig fortfarande av sin rationalism, men förstår inte sin lika karaktäristiska romantik; i den mån de är medvetna om att vara icke-rationella förstår de sällan på adelvat sätt sin – och samtidskulturens – irrationalitet i termer av den historiska romantiken. Spengler själv är en av de många romantiker med vad som framstår som ofullständig självförståelse, som bidragit till denna ensidiga och förvrängda optik.

Identifikationen av västerlandet som en helt separat, från den klassiska skild civilisation innebär i verkligheten att det förstås per definition i romantiska termer. Fram till radikalmodernismen (och jag måste väl inskjuta att t.o.m. i den vissa väl gjorde anspråk på att föra ett klassiskt arv vidare, inte minst i förlängningen av den moderna rationalismens motsvarande och långt äldre, men givetvis från början problematiska anspråk, men också i en allmän, historiskt lika suspekt affirmation av en principiell neoterism såsom utmärkande för den klassiska andan) kunde den sig ständigt utbredande och överhandtagande romantiken utmanas och kritiseras från klassicistiska perspektiv i olika varianter och grader. Men om hela västerlandet inte är något annat än en ny och egenartad faustianism kan ju detta till synes helt avgörande och grundläggande drag i vår civilisation aldrig ha haft någon verklig betydelse, eller åtminstone inte den betydelse klassicisterna själva ansåg att det hade.

Det är svårt att tänka sig en mer långtgående romantisk förvrängning av historien. Romantiken projiceras alltså genom den generaliserade Faustmyten tillbaka hela vägen till medeltidens kristna, andliga kultur och förstås som konstitutiv även för denna. Alla senare epoker uppfattas, alldeles oaktat deras egen klassiska självidentifikation, som manifestationer av den hela västerlandet definierande faustiska andan. Denna är något mer än vad jag diskuterat i termer av den kulturella och filosofiska “differentieringsprocessen” under antiken, något mer än Odysseus förslagenhet och “ständiga seglande”, något mer än det kritiska filosofiska tänkandets utveckling, kunskapslängtan, den expansiva upptäcktslusten och den begynnande naturvetenskapen hos grekerna, något mer än de nya, mer frihetliga politiska och rättsliga formerna, något mer än romarnas teknologi. Allt detta är ju sådant som, om än uttryckande bara en av flera sidor av antiken (och andra sidor är lika viktiga eller viktigare i sammanhanget av den filosofiska och kulturella analysen av romantiken), entydigt visar sambandet och kontinuiteten mellan det moderna västerlandet och antiken. Därför visar det också tydligt varför Spenglers faustianism är något mer och annat, något distinkt romantiskt, även i och genom all dess ofta krasst naturalistiska modernitet.

Eftersom jag snabbt tyckt mig kunna urskilja dessa ståndpunkter hos Spengler har jag alltså aldrig varit motiverad att företa något närmare studium av hans verk. Spenglerkännare kan säkert förväntas vilja komma med invändningar. Jag är naturligtvis medveten om att jag inte gör rättvisa åt hans många värdefulla, ja säkert ofta briljanta iakttagelser och observationer på många områden, och jag ska försöka återkomma till vad jag tror kan sägas vara hans mer väsentliga, större kulturella och politisk-filosofiska insikter och positioner av förblivande giltighet. Mitt syfte här är bara att pedagogiskt lättillgängligt och på ett allmänt plan klarlägga och beskriva innebörden av de centrala problemen.

Även om också andra, främst tyska tänkare som representerar samma allmänna utveckling under 1800-talet väl har förmedlat ytterligare dimensioner av romantiken är det, tror jag, inte minst Spenglers här antydda djupgående romantik med dess uppenbara relativistiska och moraliskt ambivalenta implikationer som kommit att på grundläggande sätt forma hela den s.k. konservativa revolutionen såväl som dess efterföljare inom den nya högern i Europa under de senaste årtiondena. Och det är den som utgör dessa strömningars stora, ja principiella svaghet.

Joseph Joubert

joubert

Dylan och akademien

För att förstå varför, eller i vilken mening, Bob Dylans Nobelpris i litteratur är en del av vad Simon O. Pettersson i Samtiden kallar en kris för den litterära kulturen, måste man, menar jag, förstå bakgrunden i den större kulturella dynamik som präglat moderniteten i vid mening och som jag diskuterade, med många långa citat från relevant litteratur, i mitt inlägg ‘Pantheism, Postmodernism, Pop’.

Svenska Akademiens ständiga sekreterare Sara Danius’ hänvisning till Blake bekräftar helt riktigt att Dylan är en del av den större romantiska panteistiska revolutionen. Men hennes förståelse av denna revolution (ja av att den är en panteistisk revolution, eller åtminstone en revolution) såväl som hennes förståelse av Blake skiljer sig naturligtvis från den jag formulerar i ‘Pantheism, Postmodernism, Pop’. Danius menar inte allt det jag menar. Men åtminstone en del av det, inklusive en mycket allmän förståelse av romantiken, måste hon rimligen mena: aspekter av Blakes allmänna romantiska världsåskådning och sensibilitet, sådan den kommer till uttryck i exempelvis The Marriage of Heaven and Hell och Jerusalem. D.v.s., med analysen i ‘Pantheism, Postmodernism, Pop’, den världsåskådning och sensibilitet som all rockmusik delar, i en annan modalitet.

Anledningen till att Danius, och för den delen Horace Engdahl, i mycket har en annan förståelse och framför allt värdering av dem är att de själva fortfarande i så stor utsträckning är absorberade i dem, i deras hög- och postmoderna modalitet. Den poststrukturalistiska dekonstruktionen av den romantiska texten innebär, exempelvis, oundvikligen bara konstruktion av ny romantisk text. Men det står klart att den postmoderna modaliteten fått dem att helt – eller ännu mer, på nytt sätt – kapitulera inför den panteistisk-revolutionära kulturdynamiken, och utan tillräckliga kriterier och erforderlig urskillning hylla även dess mer utpräglat populärkulturella uttryck.

Engdahl har gått från marxism över en ansträngd skenelitistisk poststrukturalism och -modernism – som han såvitt jag minns själv bekräftat, skrev han avsiktligt på ett obegripligt sätt, saker som han inte själv förstod – till en väl på sitt sätt lika ansträngd dragspels-, schlager- och grispopulism. Och han har gjort det utan att förändra det märkliga, auktoritärt orakelmässiga tonfall och tilltal – exempelvis när han i kuriösa radioprogram svarar på lyssnarfrågor om allt mellan himmel och jord, eller som nu i egenskap av Dylan-kännare i pressen – som hans publik av oklara skäl tycks förvänta sig, ja önska, och som står i bjärt kontrast till alla teoretiska och icke-teoretiska positioner han intagit. Danius säger sig ha varit “David Bowie-fan” snarare än Dylan-fan, vilket känns litet oroväckande inför framtida Nobelbeslut, även om Bowie själv gick bort i år. Det är överhuvudtaget oroväckande att hon varit ett “fan”.

Dylans försvarare insisterar på det litterära värdet av hans “texter” i sig, d.v.s. hans sångtexter betraktade även utan sången, eller musiken. Det är svårt att förstå varför det är så viktigt för dem att göra det. De är sångtexter, rocksångtexter, och inget annat, inte avsedda att vara något annat. Som sådana behöver de inte vara dåliga i jämförelse med andra rockmusikers. Varför kan de inte få vara vad de är? Det är fullt tillräckligt. Dylan kan sägas vara en “rockpoet” en “poet of rock and roll”, som David Boucher kallar honom i titeln på sin bok om honom och Leonard Cohen. Han tillhör, som jag brukar säga, “the bards of democracy”. Med akademiens formulering är han en poet i “den amerikanska sångtraditionen”. Som sådan har han utan tvekan mycket stora förtjänster.

Att kritisera att Nobelpriset i litteratur tilldelas Dylan innebär för mig inte att man dömer ut hela denna populära och ofta i mycket kommersiella konstform. Tvärtom har jag själv många gånger insisterat på att den måste uppmärksammas och behandlas med kritisk urskillning, att kritiken – i det fallet inte bara litteraturkritiken – har en uppgift även på detta område, ja en uppgift av största betydelse som är katastrofalt försummad. Denna musik och dess “texter”, i synnerhet när den i elektrifierad form får sådant enormt genomslag och utövar sådant oerhört inflytande i vår kultur som vi idag ser, måste tas på allvar och bli föremål för en kvalificerad kritik. Det finns bättre och sämre, och kriterier för bättre och sämre, även där, och detta är av helt avgörande betydelse.

För att lätta upp och balansera de av vissa som alltför långa och svåra uppfattade texterna i denna blogg har jag postat (som det heter) en hel del musik som är betydligt lättviktigare än Dylans – annan pop och rock, disco, eurovisionsschlager – och även tagit den på allvar genom ibland ganska utförlig kritisk bedömning. Jag vill särskilt framhålla att jag anser att även åtskilligt i opera-kategorin här är lättviktigt i delvis samma mening, i synnerhet men inte alltid enbart ifråga om “texten”, och därmed fyller samma funktion. Operan var historiskt ofta en lättillgänglig, folklig, och med tiden väl ganska utpräglat kommersiell genre – sin tids “pop”.

Jag argumenterar kontinuerligt för att s.k. progressive rock när den är som bäst är på väg att höja sig över rockgenren överhuvudtaget i riktning mot en ny musikalisk genre. Jag har heller inte några problem att acceptera att Dylan kan vara bättre än mycket annat i sin egen vanliga rockgenre. Ja, även som “poet”, rockpoet, i denna vanliga rock-genre – trots att jag också har problem med en del av det han gjort, och generellt har problem med denna genre.

Men med akademiens beslut handlar det om helt andra anspråk för Dylans “texter” (han själv, som jag tror tagit sitt namn från Dylan Thomas, gör väl själv åtminstone i någon mån samma typ av anspråk). Svårigheten att förstå vikten av att insistera på deras litterära värde även utan musiken är givetvis delvis identisk med svårigheten att förstå varför Dylan ska belönas med Nobelpriset i litteratur. Ordet “sång” har ju ofta, i själva poesin, och som mer än en metafor, använts som en synonym till poesi, och Danius hänvisar utöver Blake också korrekt till lyrikens koppling till sången under antiken. Men detta är naturligtvis inte tillräckligt. Man skulle här förväntat sig långt utförligare formuleringar från akademiens sida om förhållandet mellan dikt och musik; själva sammanblandningen av genrer och konstformer är ett distinkt arv från romantiken (utvidgad av postmodernismen till uppgivandet av demarkationslinjen mellan litteraturen och kritiken); den originaltext Engdahl som redaktör för tidskriften Kris stolt mottog från Derrida handlade såvitt jag minns om detta. Det är orimligt att inte åtminstone några av de enligt uppgift eniga akademiledamöterna inser att Dylans texter inte är avsedda att bara läsas, och menar att Dylan förtjänar priset för sin sånglyrik just som sådan, sin som sång framförda lyrik, för enheten av “text” och musik, inte bara för den separerade texten. Men då inställer sig ju omedelbart helt nya frågor om akademiens kompetens, ja en rad principfrågor om akademiens uppgift som först borde utredas.

Sångtexten som en del av musiken eller som tillsammans med musiken en del av en större helhet måste förvisso ibland accepteras som poesi, som litteratur av ett visst slag. Men nu är det alltså fråga om Nobelpriset i litteratur. Vad man än kan berömma Dylan för så känns det långtifrån tillräckligt för detta. Det bästa resultat vi kan hoppas på av akademiens beslut är en ny, fördjupad debatt om den litterära kulturen.


Categories

Jan Olof Bengtsson D.Phil. (Oxon.)

Spirituality

Arts & Humanities

Europe

Recent Comments

Jan Olof Bengtsson on Vänstern och postmodernismen
Christer on Vänstern och postmodernismen
Jan Olof Bengtsson on Borgerligheten och postmoderni…
Jan Olof Bengtsson on Blogg och offentlighet
Stenkvist on Blogg och offentlighet
Jan Olof Bengtsson on Blogg och offentlighet
Jan Olof Bengtsson on Blogg och offentlighet
Anna Birgitta Barlöv on Tage Lindbom: Demokratin är en…
Jan Olof Bengtsson on Blogg och offentlighet
Jonathan Nimstedt on Blogg och offentlighet
Belovar on Blogg och offentlighet
Non serviam! on Blogg och offentlighet
Andreas Bragd on Blogg och offentlighet
Jan Olof Bengtsson on Blogg och offentlighet
Kristo Ivanov on Blogg och offentlighet

Archives

For a Truly European Union

Carl Johan Ljungberg: Humanistisk förnyelse

All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi