Charles Leroy Saint-Aubert: Au-dessus du Boulevard de Sébastopol, Paris

Den spartanska högern

Daniel Friberg återkommer med ännu ett inlägg på Motpol, efter mitt svarhans första, där han vände sig mot min artikel Alternativhögerns öde. Det nya inlägget inleds med en anekdot om Spartas kung Kleomenes. En ambassadör höll en gång “ett långt och utdraget tal” inför kungen, varpå denne svarade: “Vad du sade i början kommer jag inte ihåg, och vad du sade i mitten kunde jag därför inte förstå, och av den anledningen kan jag heller inte hålla med om dina slutsatser.”

Vad Friberg vill säga med detta är att mitt svar är för långt. “Spartanerna gjorde en dygd av att hålla sitt tal kort och effektivt. När jag läser Jan Olof Bengtssons senaste debattartikel är min första tanke att han har mycket att lära av spartanerna.”

Min första tanke när jag läser Fribergs nya svar är att han har mycket att lära av athenarna. Om Friberg är som Kleomenes, och inte kommer ihåg början och därför inte kan förstå vad jag skrev i mitten, är det förstås inte konstigt att han inte håller med om mina slutsatser. Allt han i nästa mening säger om mitt svar på hans första kritiska inlägg – att det är omotiverat långt, att det är osammanhängande, och att det inte adresserar något väsentligt i hans genmäle – förklaras av denna spartanska mentalitet. Om Friberg i stället gått i athensk skola borde han ha sett varför allt detta är fel. Men Sparta har alltid varit mer kongenialt än Athen för den typ av höger som Friberg representerar. Jag tror detta är själva kärnan i den här debatten.

Korthet har förvisso sin plats. Idag tillhandahåller Twitter exempelvis ett format som bara tillåter det lakoniska (det vill säga lakedaimoniska, spartanska), och som skribenter av alla slag numera använder, så också jag. Även just Alternativhögerns öde var en mycket kort text. Men korthet är otillräcklig för just den fördjupning, nyansering och utveckling som är nödvändig i detta och många andra fall. Och den är verkligen inte alltid förenlig med någon meningsfull effektivitet. Det här är ett problem med hela populistnationalismen. Man möter där samma invändning gång på gång, år efter år. Nu alltså även från en bokförläggare.

I tryckta publikationer, akademins såväl som vissa av kulturlivets och politikens (främst vänsterpolitikens), får man skriva långt, så långt som stora och svåra ämnen kräver. Varför får man inte göra det på nätet? Det finns ingen som helst anledning till det. Och varför får man inte göra det inom populistnationalismen? Det är idag förstås särskilt allvarligt att just populistnationalismen är ovillig att skriva och läsa texter av erforderlig längd på nätet. Det är i själva verket ett avgörande hinder för dess nödvändiga ideologiska utveckling. Dessvärre är det förstås också ett uttryck för just populism i den lägre meningen. Här var det väl meningen att just Motpol skulle vara annorlunda?

I sak borde det visserligen vara överflödigt att göra även detta inlägg långt. Det borde egentligen räcka att uppmana Friberg att försöka överge den spartanska inställningen och förvärva tillräckligt mycket av den athenska för att läsa mitt förra en gång till. Men eftersom ämnet är viktigt och alltså i största allmänhet motiverar stor utförlighet, går jag igenom även vad Friberg denna gång säger. Han kommer åtminstone med litet nytt.

Av obegriplig anledning ser Friberg en motsägelse mellan mitt upprepade påstående att alternativhögern misslyckades på grund av sin identifikation som höger och att jag ger honom rätt angående dess kollaps i kölvattnet av Charlottesville. Naturligtvis var Charlottesville en av följderna just av högeridentifikationen i den urskillningslösa enhetsfrontens form – avståndstagandet från avståndstagandet, som jag brukar kalla det – under parollen “Unite the Right”, en paroll som Friberg fortfarande håller fast vid. Och denna enhet inkluderade ju trumpismen, som, som i alltför hög grad ett faktiskt stöd för den lätt populistiskt maskerade etablissemangshögern, givetvis inte kunde leda till framgång.

Friberg återkommer alltså med anklagelsen att jag inte underbygger mitt påstående om orsaken till alternativhögerns misslyckande, och nu med mindre rätt än efter den korta artikeln Alternativhögerns öde. Men vad som generellt gäller är alltså det jag förklarade i mitt förra svar. Min huvudpoäng rörande problemet med högeridentifikationen kräver i själva verket mycket större utförlighet än den ges i de artiklar av mig som Motpol publicerat. Den större utförligheten finns i min enkla “privata blogg” och på Insikt24. Om man ska välja den enskilda artikel som ger den fullständigaste underbyggnaden är det Invandringspolitik och världspolitik.

Åtminstone en del av bakgrunden bör dock finnas också i flera av mina tidigare artiklar på Motpol. När Alternativhögerns öde återpublicerades på Motpol försvann också de efter texten tillagda länkarna till sju andra artiklar specifikt om alternativhögern som jag skrivit de senaste fem åren. Efter att Patrik Ehn återpublicerat Alternativhögerns öde, dagen före Fribergs svar på den, försökte jag faktiskt påverka vad som skulle återpubliceras genom att skriva till Ehn och påpeka att det fanns flera artiklar som jag tyckte så att säga “saknades” på Motpol. Jag var nämligen själv medveten om vilken ofullständig bild hans urval gav av min argumentation. Jag nämnde Högern och konservatismen, som framstod som lämpligast att först fylla luckorna med, eftersom den direkt vidareutvecklar ett avgörande historiskt tema från den på Motpol i mars 2019 publicerade artikeln Tradition och revolution. Men det finns många fler.

Det är svårt att veta var man ska börja nysta i Fribergs märkliga utläggning om varför jag inte gör nytta i egenskap av intellektuell, varför jag i bästa fall är irrelevant och i värsta fall skadlig för “oppositionen”. Givetvis har jag motståndare, givetvis är media en objektiv kraft, givetvis berodde alternativhögerns nederlag på existerande krafter. Men det här med mig och oppositionen är avslöjande. Oppositionen, “alldeles oavsett vad den väljer att kalla sig”. Friberg menar sig företräda “den av Julius Evola definierade tidlösa, ‘sanna högern’, baserad på eviga värden”. Denna höger, skriver han, “befinner sig i ett strikt motsatsförhållande till den ekonomiska höger”, den “liberala och borgerliga” höger, som han menar att jag inte bara “verkar ha som bedömningsgrund” utan som jag enligt Friberg påstår är vad högern “nödvändigtvis är”.

Här är mina tidigare artiklar på Motpol fullt tillräckliga för att ta Friberg ur sin villfarelse. Det finns flera om den traditionalistiska skolan och en om begreppet “djuphöger”. Men tog sig Friberg till bloggen kunde han tänkas upptäcka att jag också skrivit specifikt om just Evolas förståelse av den sanna högern. Dock illustreras min poäng i Alternativhögerns öde tydligt just av Fribergs formuleringar om den sanna högern och oppositionen. Det står klart att den senare för honom består av dem som, som jag beskriver det, för en urskillningslös kamp mot vänstern, vill “stoppa sosseriet” och så vidare. Förvisso finns bland dem en del evolianer som vill återupprätta feodalismen, men det är så att säga inte de som dominerar torgmötena och mediadebatten. Det gör i stället den liberala, borgerliga, ekonomiska högern – och den populistnationalism som nu, i Sverige, anstränger sig för att bilda ett block med den. Det gör även de radikalnationalister och generiska fascister som också kämpar mot samma vänster, och som genom libertarianismens påverkan blivit alltmer okritiska till den ekonomiska högern i en allmän mening.

Det är det här som Fribergs spartanska tänkande inte tycks uppfatta. Såtillvida som även de enstaka företrädarna för den sanna högern stödjer den falska i en gemensam opposition mot allt vad vänster och socialism heter, saknar den distinktion som Evola förebrår marxisterna för att inte uppfatta betydelse. Där råder i stället i högsta grad den absurda identifikationen, “this insidious confusion”. Om Friberg verkligen tog på allvar att “there is not only no common identity, but on the contrary, there is a clear antithesis”, borde han ju lätt kunna förstå och acceptera åtminstone hälften av min argumentation.

På den enade högeroppositionens möten hörs inte så mycket om att den försvarar “forces and traditions that acted formatively on a group of nations, and sometimes also on super-national unifications, before the French Revolution, before the advent of the Third Estate and the world of the masses, and before bourgeois and industrial culture, with all its consequences and its games, which consist of actions and concordant reactions that have led to the contemporary chaos and to all that threatens to destroy the little that still remains of European culture and European prestige.” Det är exempelvis inte vad alternativhögerns gamle gudakejsare Trump talar om. Tvärtom är det uppenbart att högerenhetsfronten i stället till helt avgörande del formas av “the capitalist, or the conservative and ‘reactionary’ bourgeoisie, which is intent on defending its interests and privileges”. Men även när “sanna” konservativa och populistnationalister faktiskt tar upp något av det Evola talar om i det första citatet, har detta ingen chans att verkligen göra sig gällande så länge de är allierade med det han talar om i det andra citatet.

Friberg å sin sida talar om det “pågående ställningskriget” mellan högern, det vill säga denna samlade opposition, och vänstern. Efter de utförliga Evola-citaten blir det litet svindlande att se allt som de beskrev spartanskt nedkortat, reducerat, förenklat, ja förvanskat till ett ställningskrig mellan “nationalister och globalister”. Det strider direkt mot Evola. Att högern kort och gott är lika med nationalister och vänstern med globalister följer inte logiskt ur någonting i Fribergs inlägg, underbyggs inte på något sätt.

Om man som traditionalist räknar den liberala, borgerliga, ekonomiska högern till vänstern blir visserligen hälften av översättningen till den spartanska kortformeln adekvat. I ett historiskt perspektiv är det förvisso fullt möjligt. Men i så fall undrar man hur den sanna högern någonsin kunde tro på och stödja Trump. Och den måste ju då kompromisslöst förkasta dagens svenska konservativa block. Trump och SD försöker förvisso i någon mån gå emot globalismen, men ingen tvekan kan ju råda om att det är den liberala, borgerliga ekonomin – huvuddelen av Trumps parti, huvuddelen av det konservativa blocket, kort sagt dagens etablissemangshöger – som skapat och som upprätthåller den. Dessutom kvarstår som uppenbart fel reduktionen av den sanna högern till nationalismen. Denna kan naturligtvis lika historiskt välgrundat som den ekonomiska högern hänföras till vänstern.

Fribergs fascismnoja producerar nu ytterligare, märkliga kontorsioner. Vad är det, frågar jag mig igen, som är så problematiskt med min användning av denna term? Varför måste Friberg få bort den, avvisa min användning som ett “monomaniskt ältande”? Det är just denna reaktion som jag skulle vilja se ersatt med den typ av utredning och klargörande, i syfte att genombryta “fascismbarriären”, som jag efterlyst på Identitär Idé.

Friberg avvisar begreppet generisk fascism som syftande till att “bunta ihop personer och rörelser som svårligen kan klassas som ‘fascister’, t. ex. nationalkonservativa partier som regeringarna i Polen och Ungern, under ett stigmatiserande, diffust och kraftigt utvidgat fascistbegrepp”. Så kan det, liksom fascism överhuvudtaget, förvisso användas: som ett “vapen mot den invandringskritiska oppositionen”. Jag instämmer här till fullo med Paul Gottfrieds av Friberg citerade ord, och har förstås även själv skrivit om detta. Jag har ju själv buntats ihop med fascister.

Men begreppet generisk fascism går i sak i mycket tillbaka till den konservative tyske historikern Ernst Noltes inflytelserika tidiga verk Der Faschismus in seiner Epoche: Action française – italienischer Faschismus – Nationalsozialismus från 1963. Det finns ingenting oseriöst med begreppet i sig. Jag ser det som oumbärligt, och accepterar helt dess rimligt utvidgade tillämpning av fascismbegreppet. En stor mängd samhällsformationer av samma typ har förekommit: fascismen måste förstås som ett generiskt fenomen i 1900-talets historia, och kan på intet sätt reduceras till Mussolinis regim i Italien. Det är även så Det fria Sverige ser det.

Fribergs krumbukter inför fascismen snarare förstärker än bryter ned fascismbarriären. Han säger nu att det är omdömeslöst att överhuvudtaget använda termen “fascism” (och även “nazism” och “rasism”), eftersom det är ett fiendens verktyg i ställningskriget, som används för att “tysta samhällskritisk debatt, samt avhumanisera konservativa och andra regimkritiker för att göra dem till lovliga villebråd för censur- och förtrycksåtgärder”.

Det är alldeles för förenklat. Termens missbruk får inte hindra dess rätta bruk. Givetvis är det inte bara legitimt utan nödvändigt att introducera nya begrepp. Men en del av Fribergs avfärdande av begrepp leder också till en språkets fördumning och ett omöjliggörande av samhällskritik, när fienden och vänstern förstås i förenklade, urskillningslösa, spartanska termer. Fribergs terminologi äger utan tvekan sina förtjänster. Men den är inte tillräcklig för att “förstå och förklara vår samtid”.

Jag “klistrar vilt” fascism omkring mig, heter det. Var? Mycket av längden i mitt första svar upptogs av att jag precist och noggrant angav min tillämpning av termen medels konkreta exempel. Fribergs upprördhet framstår som en blandning av att han å ena sidan tror att jag är ute efter att stigmatisera, å andra sidan själv vill dygdsignalera avstånd från fascismen. Det senare implicerar ett accepterande just av den fiendens terminologi där fascism bara är en stigmatiserande term.

Den förenklande bundenheten till högerbegreppet är missvisande ifråga om innehållet i de tankeriktningar som förmedlas av Friberg och hans projekt, Motpol och Arktos. Friberg framställer det som om endast Evolas “sanna” höger är representativ för detta innehåll. Det stämmer inte. Den traditionalistiska skolan – som Evola inte heller är en typisk företrädare för – är bara en av de riktningar som Fribergprojekten ansluter till. De andra är den nya högern och den konservativa revolutionen. Både historiskt och i nuet finner vi här blandningar och föreningar av två eller alla tre, med olika tonvikter och kanske vidareutvecklade med nya idéer (“identitarismen” framstod åtminstone tidigare som möjligen tillförande några sådana). Åtskilligt här går inte att hänföra till någon höger överhuvudtaget.

Detta gäller ju även i viss mån den generiska fascismen. Den borgerlig-liberal-ekonomiska högern brukar distansera sig från den nationalsocialism den historiskt ofta stödde mot kommunismen genom att säga att blotta namnet visar att den är socialism, vänster. Men många nationalsocialister och generiska fascister brukar också bekräfta detta genom att distansera sig från denna höger och själva betona de socialistiska inslagen.

Jag exemplifierade emellertid med Dugins stöd till kommunismen på flera håll i världen idag, men kunde också nämnt Alain de Benoists kontakter med franska kommunistpartiet på 90-talet, då han bland annat föreläste på deras tankesmedja Institut de recherches marxistes, eller Francis Parker Yockeys och Jean Thiriarts visioner om och arbete för enhet mellan Europa och Sovjetunionen. Allt detta finns prefigurerat redan i den tyska konservativa revolutionen, och inte bara hos den extreme, lägre-romantiske och vildvuxne Ernst Niekisch, utan även hos den mer måttfulle Ernst Jünger.

Motpol domineras helt av Joakim Andersen. Under långa perioder är hans artiklar i själva verket de enda som överhuvudtaget publiceras där. För de flesta är han helt enkelt Motpol. I rutan Om skribenten under varje artikel, såväl som på sidan med presentationer av medarbetarna, beskrivs att han “har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist…Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ‘höger’ och ‘vänster’ som något som skymmer vår tids verkliga frågor.” Genom Andersens dominans är denna inriktning i själva verket vad som definierar Motpol; den är vad Motpol faktiskt står för. Och det är vad som gör Motpol bra och intressant. Utan Andersens breda orientering, stora kunskaper, oavbrutna produktivitet och återkommande texter om Marx och andra kända och mindre kända vänstertänkare skulle Motpol inte finnas.

Att paketera allt detta som bara en höger, dessutom snävt definierad som nationalism, låter sig helt enkelt inte göras. Inte ens som en alternativ höger. Friberg ger i Högern kommer tillbaka rådet till den “äkta oppositionen” att överhuvudtaget inte förhålla sig till vänstern: “Frigör dig från vänsterns falska världsbild. Förhåll dig inte till den alls, annat än som en produkt av vansinniga människor som vill dig ont…om du inte har en fallenhet för att dekonstruera nonsens, eller har något perverst intresse för korkad politisk ideologi, förhåll dig inte ens till vänsterns idéer.” Det är den här sant extrema inställningen som ligger bakom Fribergs plötsliga och ovanliga inhopp på Motpol med kritik av mig. Men rådet följs alltså inte heller av vare sig Motpols eller Arktos viktigaste och mest typiska författare.

Såväl de här nämndas som Evolas politiska tänkande är oförenligt med den liberal-borgerlig-ekonomiska högern. Ingetdera kan infogas vid sidan av denna etablissemangshöger i en gemensam opposition mot vänstern. Historien borde, föreslår jag, visa att en sådan enhet inte har fungerat, vare sig för evolianska eller exempelvis katolska traditionalister. Att identifiera sig som höger och urskillningslöst avfärda vänstern, eller åtminstone den väsentliga socialismen sådan den existerade inom vänstern innan denna blev postmodern och postmarxistisk, skymmer i sanning vår tids verkliga frågor, medför en inadekvat förståelse av dagens verklighet, som i sin tur leder till en helt otillräcklig och ofta direkt kontraproduktiv politik. Därför är det ett framsteg att Motpols paroll “Höger om åsiktskorridoren” nyligen ändrats till “Metapolitik för 20-talet”.

Som svar på kritiska frågor och missuppfattningar av min position har jag flera gånger förklarat skälen till att jag tillåtit Motpol att återpublicera artiklar av mig. Motpol är mig veterligen den enda publikation i Sverige som på sympatiskt och djupgående sätt uppmärksammar den kontinentaleuropeiska nya höger som jag eftersträvar en av urskillning präglad dialog med, och den så kallade traditionalistiska skolan, som jag också delvis försvarar. Det förklaras att “Motpols skribenter kommer från skilda bakgrunder och skriver utifrån olika perspektiv”. Och Motpol uppställer endast några få och mycket allmänt formulerade ståndpunkter som gemensamma för samtliga skribenter, och jag har inte några problem att ställa mig bakom dem.

Men till dessa ståndpunkter hör inte Fribergs insisterande på ett numera inte ens som alternativt preciserat högerbegrepp. Jag föreslår alltså att detta är problematiskt för såväl den metapolitiska diskussion som den politik som idag krävs. Det omöjliggör både den nödvändiga urskillningen ifråga om vänstern och, delvis som en följd av detta, de för åtminstone vissa syften lika oumbärliga distinktionerna rörande fascismen. Det begränsar och försvagar den meningsfulla oppositionen på ett sätt som gör den oförmögen att motstå den globala kapitalismens imperialistiska system och därmed uppnå sina mål. Och det är en följd av en spartansk mentalitet som är i akut behov av att kompletteras med en athensk.

Rembrandtplein, Amsterdam

Borgerlig idéutveckling?

Den borgerliga högerns omställning till konservatismen är dramatisk. På denna punkt tycks högerns anpassning till och tillmötesgående av SD vara större än SD:s till den. Ingenting i högerns moderna historia kan såvitt jag kan se jämföras med den konservativa bok- och artikelfloden från ledande borgerliga opinionsbildare under senare år, och de uttalanden som nu görs inte minst från näringslivets tankesmedja Timbro. Konservatismen har i dessa sammanhang alltid fört en ojämn kamp mot liberalismen, och från slutet av 70-talet en liberalism med starka klassiska, libertarianska inslag.

Förutsättningen för förändringen är givetvis till stor del SD:s anpassningar, utöver de sakpolitiska även att de först började använda socialkonservatism och sedan bara konservatism som huvudsaklig ideologisk självbeteckning. Men också naturligtvis helt enkelt SD:s framgång som det nya stora partiet, det parti förutan vilket en borgerlig regering har blivit omöjlig. SD har i grunden förändrat svensk politik, eller åtminstone svensk politisk debatt. Därför tvingas högerborgerligheten också utöver återupprättandet av det undanträngda egna gamla arvet av konservatism till och med ta upp SD:s nya starka fokus på nationen.

När jag kom i kontakt med Timbro vid mitten av 80-talet var den en tänktank visserligen dominerad av den för mig ideologiskt mindre intressanta klassiska liberalismen eller libertarianismen, men där fanns också ett inslag av genuin konservatism. Arbetsgivareföreningens Sture Eskilsson, som stod bakom verksamheten, hade, med Claes G. Ryns ord, en “soft spot” för den senare. Det vill säga, för det värde-, kultur- och moralkonservativa inslaget i den liberalkonservativa syntes som dock givetvis inte kunde överskridas genom något avvisande av det nyliberala marknadsbudskap vars förmedling var Timbros näringslivsinitierade uppdrag.

Detta konservativa inslag kunde vara ganska starkt, och det personifierades av Carl Johan Ljungberg. Han var visserligen kännare av Hayek, men framför allt av Burke, och hade vid 70-talet slut disputerat hos Claes Ryn i Washington på en avhandling om denne, med den för den liberalkonservativa syntesen karaktäristiska titeln The Liberalism of Edmund Burke. Tyvärr har den aldrig publicerats i bokform, trots mångas uppmuntran. Den blygsamme Ljungberg har alltid hänvisat till det behov av uppdatering med och inarbetande av senare forskning som han anser föreligger. Ljungberg var den ledande svenske företrädaren för Ryns på Irving Babbitt och Benedetto Croce och hans egen lärare Folke Leander byggande så kallade värdecentrerade historicism, som också med dessa resurser vidareutvecklar distinkta burkeanska insikter. Men han översatte också Hayeks Frihetens grundvalar.

Liberalkonservatismen har djupa historiska rötter i det att den entydigt går tillbaka till just Burke. Såtillvida finns det ingenting märkligt eller motsägelsefullt i begreppet. Burke representerar inte en konservatism av den typ som står i motsättning till den klassiska liberalismen och framväxande borgerliga kapitalismen. Han betraktas som konservatismens fader eller “grundare”, men använde själv inte detta begrepp och var inte en Tory. I den mån hans tänkande accepteras som definierande konservatismen som sådan – och det gör det – är det fullt korrekt att säga att konservatismen är liberalkonservatismen.

Det är detta som gör att åtminstone ett visst konservativt inslag alltid har kunnat följa med inom högern, i partitermer det gamla högerpartiet och nuvarande Moderaterna. Och det är detta som skilt detta parti inte bara från Liberalerna ända sedan 1800-talet, utan även från de i jämförelse med dessa nya Kristdemokraterna.

Genom Ljungberg, som jag lärde känna i samband med den debatt om Moderaternas nya idéprogram som fördes i Svenska Dagbladet 1983-84 och publicerades i bokform med titeln Är konservatismen död?, kom även jag att medverka vid många Timbro-evenemang, med början i det första så kallade Sommaruniversitetet 1985. Där framgick hur starkt det konservativa inslaget var. Det var inte bara så att jag tilläts föreläsa om Tage Lindbom. Även Lindbom själv talade.

Men även för mig var konservatismen liberalkonservatismen. Det finns en visserligen inte lång men dock rad recensioner och andra artiklar av mig om liberalkonservatismen i publikationer som Tidskriften Heimdal, Svensk Linje, SAF-tidningen, Marknadsekonomisk tidskrift (senare Smedjan) och Svensk Tidskrift vid denna tid. De flesta behandlar det konservativa momentet, utöver Lindbom tänkare som Roger Scruton och Russell Kirk, men där finns även exempelvis någon historisk blick på Geijers filosofi och politik, och allmänna utläggningar om liberalkonservatismen som helhet och sammanfattningar av den västerländska civilisationens allmänna karaktär och utveckling.

Utan tvekan fanns ett behov av detta på den tiden. Hela den centrala borgerliga idétraditionen var på fatalt sätt på väg att glömmas bort och försvinna under trycket av den nya vänstern på 70-talet. Ett ohistoriskt tänkande dominerade, av ett slag som det är svårt att förstå hur så många ledande socialistiska och socialdemokratiska intellektuella kunde acceptera. Också för dem borde det, även om det betraktades som aufgehoben av den historiska utvecklingen, samtidigt i många avseenden affirmeras som aufbewahrt. Så skedde ju också hos andra företrädare för den arbetarrörelsens kultur som i så stor utsträckning präglade det moderna Sverige. Men nu hade även Hegel glömts bort.

På 80-talet fanns därför en starkt upplevd önskan, långt utöver näringslivets propagandasatsningar, av att återerövra och på visst sätt, åtminstone i tillräcklig utsträckning, rekonstruera detta arv. Det var en kulturell, ja närmast identitetsmässig nödvändighet i tiden. Det handlade om självförståelse, om insikten om de djupare västerländska, idéhistoriska rötterna till det samhälle vi levde i.

Men på 90-talet gick det utför. På Timbro övergavs det kulturkonservativa inslaget i den liberalkonservativa syntesen till förmån för Carl Rudbecks postmoderna och multikulturalistiska “Rambo och Rimbaud”- och “Creole Love Call”-kampanjer, och Johan Norbergs likaledes utpräglat kulturradikala libertarianism. Den för liberalkonservatismen representative P.J. Anders Linder har nyligen berättat hur det var han som förde fram Norberg på grund av dennes första bok om Wilhelm Moberg. Men det blev snabbt uppenbart hur annorlunda Norbergs allmänna politiska och kulturella sensibilitet var.

Konservativa, det vill säga liberalkonservativa, fortsatte visserligen i några sammanhang att försöka göra sig hörda. Åtminstone i Heimdal och kanske hela Fria Moderata Studentförbundet pendlade i någon utsträckning opinionen framöver mellan konservatismen/liberalkonservatismen och den från denna frigjorda och mot denna kritiska rena libertarianism, som i stället antog hela det kulturradikala och politisk-korrekta programmet och inte minst förespråkandet av öppna gränser. Den senare riktningen, som alltså inte betonar det liberala i stället för det konservativa inom liberalkonservatismens ram, utan står helt utanför denna ram, kom att bestämma det alltmer bisarra moderata ungdomsförbundet.

I den dominerande allmänna borgerliga debatten förmådde det konservativa inslaget aldrig göra sig gällande, till skillnad från den kulturradikala nyliberalismen. Redan själva ordet konservatism ansågs ogångbart i Sverige, och var det utan tvekan också. I det 90-talets politiskt-korrekta agenda anammades nästan i dess helhet, måste även den äldre liberalkonservativa syntes som åtminstone några eftersträvat tonas ned. Mitt engagemang i de politiska och ideologiska högersammanhangen minskade.

Ett årtionde senare började SD:s genombrott, som följd av den katastrofala samhällsutvecklingen under såväl högerns som vänsterns egid. Det är fortfarande oklart hur vänstern ska förhålla sig till detta. Det är inte så att det inte finns ett för dagens predikament relevant socialistiskt arv. Men Socialdemokraterna verkar ännu inte ens förstå den akuta nödvändigheten att följa i sina danska partivänners fotspår ifråga om invandringspolitiken. Hägern däremot ser nu ut att slutligen verkligen på allvar ha tvingats återvända till det konservativa arv som så många inom den så länge och så starkt motarbetade. Dess betydelse och värde kan inte längre förnekas.

Det är helt fascinerande att lyssna på unga kvinnor på Timbro som nu entusiastiskt lägger ut texten om Roger Scruton och Russell Kirk. De har givits ansvar för vad Timbro kallar “borgerlig idéutveckling”. Det är verkligen på tiden, och de har alltså redan tillgång till en omfattande ny svensk litteratur om konservatismen. Detta var något jag, om än med vissa modifikationer, försökte verka för i många år.

Man kan dock inte låta bli att fråga sig hur mycket egentlig utveckling det egentligen handlar om. Förvisso är det en utveckling och ett framsteg jämfört med den från liberalkonservatismen frikopplade nyliberalismen. Men det är ett snävt historiskt perspektiv. Vad det är fråga om är snarare ett rent återvändande till ett sedan mycket länge existerande men undanträngt konservativt idébestånd.

Det nya är tonvikten på nationen, och naturligtvis hela det oundvikliga beaktandet av den helt nya sociala och kulturella problemverklighet som massmigrationen och mångkulturalismen skapat. Men i övrigt är den borgerliga idéutvecklingen en exakt upprepning, i minsta detalj, av allt det som främst Carl Johan Ljungberg förkunnat ända sedan 70-talet. Man griper tillbaka till just de tänkare han alltid lyft fram. Allt man nu säger om Burke och Hayek och liberalismens förhållande till konservatismen, allt utan undantag, återfinns hos honom.

Hur rätt och bra och sympatiskt det än är, kan det inte hjälpas att det också får en liten oförarglig, godartad anstrykning av komik när Catarina Kärkkäinen säger att de “valt att kalla” sina utvecklade idéer “framstegsvänlig konservatism”. Just det begreppet har i en evighet varit gamla ärevördiga Svensk Tidskrifts paroll.

Från mitt perspektiv säger denna upprepning, denna återupptagna burkeanska traditionsförmedling, också något om begränsningarna i de borgerliga idéernas förmåga till utveckling, om liberalkonservatismens otillräcklighet i en värld som starkt förändrats sedan jag först kom i kontakt med den organiserade högern och Timbro. Nästan allt i Timbros förnyade liberalkonservatism är sådant som definierat den högerborgerliga idédebatten i över tvåhundra år, eller fram till den kulturradikala libertarianismens framträdande. Men det är ett annat ämne. Den senkomna konservativa omorienteringen är entydigt att välkomna.

Ferdinand Knab: Römische Ruine

Eric Zemmour, Nikki Haley och SD

Tredje avsnittet av Riks utrikessvep bekräftar i stort det intryck jag redovisade i mitt inlägg om de två första. Richard Sörman inleder med en utmärkt rapport om Éric Zemmour och hans sannolika presidentkandidatur nästa år. Zemmour går längre i de definierande nationalistiska och konservativa politiska positionerna än Marine Le Pen. Förutom att han vill att Frankrike lämnar NATO nämner Sörman hans betonande av omfattande återvandring (om Zemmour kandiderar kommer Sörman förstås återkomma om fler). Marine Le Pens fortfarande debattaktive far Jean-Marie, som hon uteslöt ur det parti han grundade, har signifikativt nog gått ut med att han kommer stödja Zemmour om han ställer upp.

Sörman tar också upp den intellektuella och kulturella tyngd Zemmour nu skänker de ståndpunkter och den politiska linje han företräder, på samma sätt som SR:s Susanne Palme konstaterade att han med sin utbildning, sin ställning i offentligheten och sina många böcker är en “helt annan typ” än Marine Le Pen. Det problem Zemmour numera menar sig kunna identifiera hos Rassemblement National, som han tidigare stött, är att Marine helt enkelt inte kan vinna eftersom hon saknar de kulturella kvalifikationer som krävs för att bli just fransk president. Det är en viktig poäng. Man tänker emellertid att det inte är orimligt att han, inför en framtid, gör en mer positiv bedömning av Marion Maréchal i detta avseende.

Hursomhelst, Sörmans bidrag denna gång får högsta betyg. Även Christopher Jarnvalls genomgång av regeringsalternativen i Tyskland efter valet är förträfflig. Både Sörmans och Jarnvalls framställningar är mer objektiva och neutrala än Riks i övrigt, den distinkt “konservativa” nyhetsförmedling som Riks deklarerat är vad de erbjuder märks här egentligen bara genom Sörmans ämnesval.

Det senare skulle kunna sägas även om Dick Erixon, som sedan tar vid med sin blick på USA. Men här är det återigen den neokonservativa ångvälten som kommer rullande. Genom sitt i jämförelse med Sörmans och Jarnvalls något långsökta ämnesval förstärker Erixons ytterligare den atlanticistiska linje som numera också är SD:s. Han väljer nämligen att presentera den neokonservativa skräckrepublikanen Nikki Haley, före detta guvernör i Sydkarolina och FN-ambassadör under Trump, som trolig presidentkandidat om tre år, med anledning av att hon hållit ett tal i The Ronald Reagan Presidential Library i Kalifornien.

Haleys skräckkarriär är ökänd, befrämjad av neokonservatismens publicistiska organ, som National Review, nedlagda Weekly Standard, och Fox News, och tunga politiker som Lindsey Graham, en av de tyngsta neokonservativa senatorerna, från Sydkarolina. Detta är inte platsen att gå igenom Haleys härjningar på alla de globala bomb-, sanktions- och propagandaarenorna: Ryssland, Ukraina, Kina, Iran, Syrien, Palestina, Nordkorea och så vidare. Bland allt det Erixon inte nämner är väl dock i detta sammanhang av viss betydelse att hennes talskrivare är gift med Jonah Goldberg, ledande och extrem neokonservativ opinionsjournalist på National Review, känd i sansade kretsar genom Paul Gottfrieds återkommande kritik av honom.

Erixon påstår att Haley i talet “försöker plocka in både Ronald Reagan och Trump”. Han säger att hon upprätthåller någorlunda goda relationer med Trump, men markerar hur “oerhört viktigt” han tycker det är att hon bevarar sin självständighet gentemot denne. Den anti-neokonservativa tidskriften The American Conservative har beskrivit henne som en vindflöjel som ställde sig in hos bossen som så inkonsekvent promoverade henne, samtidigt som hon garderade sig med lagom avståndstaganden. Från ett välgrundat avståndstagande, som det mot Trumps agerande 6:e januari, har hon senare backat på grund av Trumps bestående inflytande i republikanska partiet.

Sörman avbryter med den självklara och från ett tidigare SD-perspektiv helt avgörande frågan om hur hon får ihop Reagan och Trump. Erixon svarar: “Jo, hon gör nämligen jämförelse med att Ronald Reagan spetsade till det kalla kriget mot Sovjetunionen och krossade kommunismen i Ryssland och nu har vi en annan stor antagonist i Kina, så att hon menar det att USA måste lära sig av Ronald Reagan hur man hanterar en kommunistisk diktatur som är aggressiv.”

Sanningen är, såvitt jag förstår av andra rapporter, att Trump nämndes endast en (1) gång i Haleys tal. Och i vilket sammanhang? I detta sammanhang: “Vladimir Putin is thinking about how he can swallow more of Ukraine and perhaps other neighbors. The media relentlessly and falsely called Donald Trump a Russian stooge. Now eight months in office, Joe Biden has done more to improve Russia’s economic and strategic standing than Trump ever did. It’s disgraceful.”

Med Haley är vi tillbaka i den simplistiska världsåskådning som präglar den republikanska huvudströmningen, sådan den varierades på George W. Bushs tid. “Make no mistake. Our enemies are not just people with a different view about how best to govern. They are barbaric…And now they’re done waiting. The fall of Afghanistan has every one of them thinking America’s era has ended and theirs has arrived.” Vi befinner oss i en “clash of civilizations”, och “the bad guys think the good guys lack the will to win.” Man kunde tro att hon här talar om radikal islamism. Och det gör hon, trots att det är USA som i stor utsträckning ligger bakom dess framväxt, använde den som vapen under kalla krigets slutskede och fortfarande använder den mot alla antiimperialistiska länder, oavsett politisk regim i övrigt. Men det verkligt allvarliga är att hon också talar om alla dessa senare. Om Ryssland. Om Kina.

Här finns inget som helst av det specifika för Trump, det nya i förhållande till Reagan och Bush. Inte det minsta lilla av det som från vad som nyligen var SD:s perspektiv kunde legitimera SD:s allians med Republikanerna och deras tankesmedjor. Ingenting av Trumps populistnationalism, ingenting av hans motstånd mot de neokonservativa och de ändlösa krigen. Och därmed inte det ringaste spår ens av den amerikanska versionen av den ideologiska och politiska fusion som idag är SD:s av Erixon, Karlsson, Berggren och andra utformade huvudbudskap. När Nikki Haley handhar inordningen av Trump i den republikanska huvudströmningen blir ingenting av detta kvar. Trump neutraliseras, som han gjorde redan som president med sådana som Haley i sin administration.

I inrikespolitiskt avseende låter förstås en del sociala och kulturella punkter i den reaganistiska renässans som Haley nu vill erbjuda bra, på det vanliga neokonservativa sättet. Biden jämfördes med Carter, enligt Erixon den sämsta presidenten i modern tid, och en jämförelse gjordes också, återger Erixon, med 60- och 70-talets vänstervåg, med reaktionen på den “vänsteranarki” som då som nu råder i USA, med BLM och dess våld, lagbrott och brännande av flaggor “och allting sånt där”. Här måste nu, fortsätter Erixon referatet, återknytas till “den amerikanska traditionen och det som Ronald Reagan gjorde då”. Och han citerar: “Den mest angelägna uppgiften i vår tid är att stoppa det utbredda självföraktet och återskapa framtidshoppet för Amerika.” Erixon avslutar med att ytterligare understryka att Haley “knyter verkligen an till Ronald Reagan”, och han säger sig tro att “det finns en resonansbotten för den riktningen”.

Återigen: vart tog Trump vägen? Kunde Haley inte åtminstone nämnt hans MAGA-paroll i detta sammanhang? Nej, tydligen inte. Han får inget erkännande i samband med vad som ser ut som åtminstone en liten förändring i hennes uppfattning i dessa inrikeskulturella frågor. Vänstern tillhandahåller “a false narrative about our country”, säger hon i sitt tal. “It’s up to us to provide the truth about America. The sooner we lead a new awakening of patriotism, the quicker we’ll stop the decaying belief that our country is systemically racist.” Så sent som förra året var Haley tillsammans med exempelvis Marco Rubio och (SD:s samarbetspartner) Heritage Foundations chef Kay Coles James en av de mest framträdande bland de etablissemangskonservativa ledarna för den med wokevänstern gemensamma och allt överordnade kampen mot den vita rasismen, enligt Paul Gottfried. Tucker Carlson undrade med vilken rätt hon kunde kräva att alla måste känna George Floyds död som någonting personligt smärtsamt. Gottfried menade att hon kom nära vänsterns uppfattning om just systemisk rasism och kollektiv vit skuld och synd.

Erixon ger hursomhelst inget svar på Sörmans fråga om hur hon får ihop Trump med Reagan. Om Erixon fortsätter så här behöver Sörman bara hålla fast vid en neutral rapportering från en fransk politisk scen på vilken Zemmour blir en central aktör för att utrikessvepet inom inte alltför lång tid måste nå en punkt där en diskussion om motsättningen mellan Zemmours fransk-europeiska nationalkonservativa politik och den amerikanska etablissemangskonservativa som SD numera är orienterad mot.

Zemmour är alltså, som det brukar heta i SD-sammanhang, mer radikal än Rassemblement National, som under Marine Le Pen gjort samma ansträngningar som SD i Sverige för att anpassa sig till det politiska etablissemanget. Att utesluta sin egen far är så att säga en ganska långtgående åtgärd. Men trots dessa anpassningar vägrar SD fortfarande att ingå i samma grupp som hennes parti i Europaparlamentet, med hänvisning till dess förmenta radikalitet. Den sakpolitiska logiken säger därför att SD borde vara ännu mer avvisande till Zemmour, som fullständigt saknar Marine Le Pens något tillkämpade anpassningsvilja. Utan att tveka uttalar han de obekväma och politiskt inkorrekta sanningarna, och använder de av Marine bannlysta uttrycken och begreppen, som exempelvis det av Renaud Camus introducerade “le grand remplacement”.

Men här finns ett verkligt stort men. Zemmour är som sagt en “helt annan typ”. Han är till skillnad från Marine Le Pen fullständigt satis polito, tillräcklig för den bildade, något som ju är betydligt viktigare i Frankrike än i Sverige. Hans senaste bok, La France n’a pas dit son dernier mot, är – liksom alla hans många tidigare – av ett slag som populistnationalismens ledare inte brukar skriva. Det är just därför att han är det han är som han kan göra det han gör. Men eftersom han är det han är gör han heller inga övertramp i riktning mot det politiskt verkligt oacceptabla, såsom kunde hända med Jean-Marie. Och han undviker också detta på ett mer naturligt sätt än Marine.

Vad som ispelsätts här är en annan logik än den sakpolitiska. En personlighetspolitisk logik. En logik som bygger på en politikers trovärdighet utifrån sina allmänna personliga kvalifikationer, oavsett specifika ställningstaganden. Zemmour har så att säga trots sina åsikter inga problem med sin allmänna respektabilitet. På den punkten skulle SD inte kunna ha några invändningar mot ett Europaparlamentariskt samarbete.

I Zemmour har nu manifesterats en fransk version av åtminstone vissa delar av det jag i svenskt sammanhanga tänkte mig som det “nya tredje” i SD:s utveckling, efter den initiala radikalnationalismen och den nuvarande liberala anpassningen (idag en liberal högeranpassning): personlighetspolitiskt och i åtminstone några frågor sakpolitiskt manifesterat. Att andra sakpolitiska moment saknas, att nationalismen även hos Zemmour är en otillräcklig ideologi, att det är möjligt att han går för långt på några punkter, att socialkonservatismen är ofullständigt utvecklad, att förhållandet till högern är delvis problematiskt, och att inget fokus på Europasamarbetet och vad Claes Ryn kallar en högre kosmopolitism kan skönjas, får inte hindra oss att identifiera och erkänna det betydelsefulla i den scenförändring han representerar.

Hur långt det räcker är en annan fråga. Som Marine Le Pen självklart med rätta påpekar, försvagar han deras gemensamma sakpolitiska front, splittrar han väljarna mellan sig och henne, vilket inte gör det osannolikt att båda blir chanslösa, att Macron i stället får möta de franska Republikanernas kandidat i den andra valomgången.

Men trots att jag ännu inte är tillräckligt förtrogen med Zemmours politik för att med någon större grad av exakthet veta hur mycket jag håller med om, och att jag ändå kan identifiera de nämnda bristerna, vågar jag nästan föreslå att det optimala vore att Marine drar tillbaka sin kandidatur och ställer sig och sina väljare bakom Zemmour. Bara det faktum att Zemmour liksom vänsterkandidaten Mélenchon vill lämna NATO räcker i dagens internationella läge för att göra honom överlägsen Marine, som börjat vackla tillbaka till Front Nationals gamla ohållbara atlanticism från kalla krigets tid. Det i sig är ett tillräckligt värdefullt bidrag till den självständiga Europapolitik som dagens värld kräver. Men dessutom finns det goda skäl att anta att Zemmour har rätt i att Marine inte kan vinna. Han skulle kunna dra SD och hela den europeiska populistnationalismen tillbaka i rätt riktning. Éric Zemmour står mot Nikki Haley.

Riks utrikessvep

Tredje avsnittet, som jag tror förtjänar att kommenteras i ett nytt inlägg.

Höger, alternativhöger, fascism

Varför skriver jag om alternativhögern, undrar Daniel Friberg i en replik på min artikel Alternativhögerns öde. Det är en förvånande fråga. Jag gör det för att jag tycker begreppet är viktigt. Jag vill beskriva varför jag tycker det, och kort kommentera hur den rörelse som antog denna term som självbeteckning tyvärr inte tog fasta på det viktiga utan utvecklades till något annat än det jag hoppades på.

För Friberg, som tillsammans med Christoffer Dulny för inte många år sedan startade Nordisk Alternativhöger, är allt detta tydligen fullständigt överspelat. “Begreppet förlorade sin relevans och övergavs av de flesta redan för fyra år sedan”, förklarar han. Det vill säga bara ett halvår efter att rörelsen genom honom fick en svensk gren. Och “sedan minst ett par år tillbaka finns mig veterligen ingen rörelse eller person som kallar sig för ‘alternativhöger’.” Det är till och med ett “utdött begrepp”, och det är bara “pedantiskt” att ägna sig åt dessa “ideologiska detaljfrågor”, ett slöseri med värdefull tid och energi. Ämnet är inte “relevant” och “tidsenligt”, nej det är knappt ens “seriöst” att diskutera det. Enligt Friberg hade begreppet redan från början en “kosmetisk och marknadsföringsmässig funktion snarare än som benämning på någon sammanhållen ideologi eller organisation, och denna avsaknad av precision gör det svårt, för att inte säga omöjligt, att föra en meningsfull idédebatt kring alternativhögern som fenomen.” 

Jag håller inte med om det här. Fribergs inställning blir än mer förbryllande när han också skriver: “Även om det säkert, likt många andra initiativ, går att hitta detaljer att kritisera, är det min övertygelse att verksamheten har inneburit ett positivt netto för den svenska debatten, och bidragit till att väcka och vägleda många nya lyssnare.” För mig är det fortfarande i hög grad meningsfullt – och relevant, tidsenligt och så vidare – att diskutera alternativhögern: begreppet, den positiva potential jag inledningsvis identifierade i rörelsen, och orsakerna till och innebörden av rörelsens urspårning.

Det viktiga var, som jag skrev, strävan att bryta med libertarianismen och teapartyrörelsen, och tendensen att överskrida även paleokonservatismen, i riktning mot vad jag menade att en term som Gottfried introducerat kunde beteckna: en post-paleokonservatism. Detta framstod för mig som ett projekt av stor relevans för den utveckling, modifikation och komplettering av populistnationalismen till en ny form av socialkonservatism bortom såväl dagens höger som dagens vänster, som varit huvudtemat i mitt till SD relaterade politiska skrivande. En svensk anknytning till denna riktning från Fribergs sida framstod som naturlig, i ljuset av den i sak alternativa höger som han redan i artikulerat i anslutning till den europeiska “nya högern”, och med starkt fokus på Europa snarare än på nationalismen. Kapitlet med “politiska orienteringspunkter” i Fribergs bok Högern kommer tillbaka: Handbok för den äkta oppositionen från 2015 var, som jag framhållit, i mycket utmärkt.

Men i Trump-yran gick tyvärr dessa ansatser förlorade i en grötig, urskillningslös eklekticism där det i stället handlade om att “ena högern”: “Unite the Right” var parollen för den stora demonstration i Charlottesville 2017 som Friberg själv kallar “katastrofal”. Det dominerande intrycket var att nationalismen i olika radikala varianter helt dominerade. Av Fribergs replik framgår hur han idag, efter att ha övergivit alternativhögern som självbeteckning, starkt anknyter till just nationalismen som definierande den höger han vill stå för, och reduktivt betraktar den övergivna termen alternativhöger som endast en “samlingsbeteckning som användes på den breda nationalistiska och populistiska utomparlamentariska höger som växte fram och hade sina glansdagar under Trumps första presidentvalskampanj”.

Som jag såg det betecknade alternativhöger i stället initialt en ny ideologisk orientering utöver även denna nationalism och populism. Om man överhuvudtaget ska utveckla en ideologi och bedriva en politik i termer av högern, måste det för mig inte bara självklart vara en i sak alternativ höger, inte dagens vanliga borgerliga, liberala och neokonservativa etablissemangshöger, svensk eller amerikansk. Att Friberg nu så kraftfullt avvisar termen alternativhöger är därför problematiskt, en entydig förlust.

Varför gör han det? När han i rubriken på sin replik säger att ‘Det behövs en riktig höger – inte ett alternativ’, måste, hoppas man, “riktig höger” fortfarande syfta på ett alternativ till den vanliga borgerliga och alltid i hög grad definitionsmässigt liberala högern, den så att säga “oriktiga” högern. Men det beklagliga övergivandet av den explicita bestämningen “alternativ” gör att denna skillnad nu är långt mindre skarp och central. Det är lätt att uppfatta “riktig höger” som bara något slags uppstramning och renodling av den vanliga högerns välkända åskådning, som den ursprungliga alternativhögern så tydligt ville avskilja sig från. Övergivandet av alternativterminologin sammanfaller med och förstärker den svenska populistnationalismens pågående fusionering med den vanliga högern i det “konservativa” blocket.

“Det som behövs”, preciserar Friberg, “är en riktig höger – som av naturen är och rent historiskt alltid varit konservativ, nationalistisk, hierarkisk och traditionalistisk. En höger som är stark, orädd och inte ägnar sig åt den av våra fiender listigt gillrade fällan där vi regelbundet förväntas ‘ta avstånd’ och visa underkastelse inför de krafter som vill förgöra oss.” Varför är då Friberg då så rädd för att fortsätta använda termen alternativhögern? Varför tar han avstånd från den? Hur kan han säga att “begreppet saknade en framtid efter den katastrofala Charlottesville-manifestationen i augusti 2017 och det mediala narrativ som skapades därefter”? Visar det inte bara svag underkastelse inför de krafter som förgjorde manifestationen?

Friberg fortsätter: “För att bryta den långvariga cykeln av nederlag och eftergifter till våra motståndare behöver vi rentav en höger som är lika kompromisslös som vänstern, i meningen att vi håller en enad front, helt hänsynslöst driver de egna intressena i alla institutioner vi tar oss in i och aldrig backar utan ständigt är på offensiven.” Här vidmakthåller han ju Charlottesvilles tema, “en enad front”. Samtidigt som han just motsagt det han här säger genom att backa och bli mer än defensiv ifråga om alternativhögern. Hur kan han kräva denna anda och samtidigt skylla alternativhögerns misslyckande på “en propaganda- och repressionskampanj av tidigare ej skådat slag från en övermäktig motståndare som de flesta hade underskattat”?

Vad Friberg beskriver här är väl just det han ville att alternativhögern skulle vara? Jag har i många år skrivit om denna politiska hållning, som, framför allt i ljuset av vad som i alternativhögern, sådan den kom att utvecklas, innefattades i den enade fronten, inte i allo motsvarar det jag trodde på. Men att det inte behövs ett alternativ betyder här för Friberg att det inte behövs ett alternativ till högern i allmänhet, till högern sådan han definierade den före alternativhögern, en höger som han inte längre vill använda termen alternativ för att skilja från den vanliga.

För det är detta jag avslutar min artikel med att hävda: det behövs inte en alternativ höger, utan ett alternativ till högern. Friberg uppfattar detta som “en slutsats som inte alls logiskt följer av artikelns tidigare resonemang”, som “plötsliga påståenden, som Jan Olof behandlar som självklara sanningar utan att underbygga dem på något sätt”. Att han uppfattar det så beror enbart på att det var just denna artikel som nu råkade publiceras på Motpol, och att han uppenbarligen inte läst mina många annorstädes publicerade artiklar under senare år. Alla resonemang kan inte finnas med och upprepas i alla artiklar. Den ena artikeln kompletterar, varierar och utvecklar den andra, i de fall artiklar överhuvudtaget hänger samman och uttrycker en någorlunda enhetlig åskådning och dess inre utvecklingsprocesser.

Exempelvis innehåller nästan alla mina artiklar på Insikt24 de resonemang som min slutsats följer logiskt av, underbyggnaden av vad Friberg uppfattar som plötsliga påståenden. Och det finns ännu fler. De artiklar som Motpol publicerat ger en ofullständig förståelse av min argumentation. Det är inte jag som bestämt vilka artiklar som publicerats på Motpol, inte jag som gjort urvalet. Hade Friberg läst dessa andra artiklar skulle han förhoppningsvis också insett att den övriga kritik han riktar mot mig är missvisande. Men även i beaktande av att han inte läst dem är hans påstående att min artikel innehåller “mer dygdesignalering och statusmarkering än faktisk idédebatt” förbluffande.

När han skriver att också “många andra artiklar” av mig mer har “karaktären av en produktrecension på Amazon, där han ur ett konsumentperspektiv pekar ut vad som inte faller honom i smaken”, syftar det tvivelsutan på den typ av artiklar som ägnats bland annat Fribergs eget under flera år återkommande evenemang Identitär Idé, artiklar som han definitivt läst. Förvisso har de karaktären av recensioner av evenemangen ifråga, även i andra avseenden än idéinnehållet. Men var och en kan lätt se att de lika mycket innehåller “faktisk idédebatt”. Av ytterst oklar anledning tycker Friberg också att jag borde ha reflekterat över om jag “tillhör den tilltänkta målgruppen” för alternativhögern, ja huruvida mina “personliga preferenser är representativa för folkflertalet”! Detta har jag sannerligen inte reflekterat över.

Friberg kommer också med den lika obegripliga invändningen att det läggs “stor tonvikt vid att förklara vad Jan Olof inte är”. Artikeln uttrycker givetvis de positioner jag försvarar, men absolut ingenting i den handlar i övrigt eller i någon annan mening om mig. Friberg försöker få fram en särskild personlig hållning från min sida: jag vill “skapa distans” till de “subjekt” jag anser mig “stå över på ett moraliskt och filosofiskt plan”, och jag talar om radikalnationalism i ett “nedlåtande tonläge”.

I verkligheten är denna typ av inlägg alltså en del av en kontinuerlig kritisk analys av vissa politiska och ideologiska riktningar, en analys som självklart inte på detta sätt kan reduceras till uttryck för något slags personligt och socialpsykologiskt motiverad förklaring av vad jag är eller inte är som person, något behov av “dygdesignalering och statusmarkering”. De borde Friberg förstå redan utifrån de artiklar han trots allt har läst, även om de är få.

Friberg ägnar sig åt ett rent defensivt avståndstagande från och distansskapande till fascismen, å radikalnationalisternas vägnar. Det är inte bara så att begreppet fascism är “tröttsamt uttjatat och flitigt missbrukat”. Det är också så att jag använder detta begrepp och begreppet radikalnationalism “utan att närmare definiera eller förtydliga” dem. Men jag gör anspråk på att använda dessa ideologiska beteckningar med tillräcklig precision och på tillräckliga grunder för mina analytiska syften. “Jaså, vilka då?”, frågar Friberg dygdesignalerande när jag talar om de radikala grupper vid sidan av SD (Friberg återger det som “till höger om SD”) i vilka fascism inte sällan används som självbeteckning. Han kan inte vara i god tro. “Om någon av dessa ‘självbetecknar sig som fascistisk’ är det något som gått mig helt förbi”, påstår han. Det är omöjligt. Friberg kan inte ha missat den utsträckning i vilken folk vid sidan av SD själva betecknar sig som fascister, eller benämner fascismen med nya namn utan att på något sätt förneka utan tvärtom ofta starkt betona den oförändrade sakliga och historiska substansen och kontinuiteten. Det är inte kontroversiellt för dem. De står för sin fascism. Det är Friberg som inte tycks vilja kännas vid dem.

Till de mer kända personer som explicit beskrivit sig som fascister hör gamle Salt-redaktören Jonas De Geer och Det fria Sveriges Magnus Söderman, vilken senare genom åren flera gånger återkommit med utläggningar om det högst relevanta och i fascismforskningen använda begreppet “generisk fascism”. Söderman återvänder ständigt i tal och skrift till särskilt den svenska fascismens historiska företrädare. Tidigare var han en av ledarna för Nordiska Motståndsrörelsen, som förstås är en av de viktigaste bland dem jag åsyftade. Den är explicit nationalsocialistisk, och nationalsocalismen är en underkategori av den generiska fascismen. Visserligen har den svenska rörelsen ideologiskt delvis utvecklats i linje med nationalsocialismen på annat håll efter kriget, hos sådana som Colin Jordan, George Lincoln Rockwell, Savitri Devi, William Pierce och Povl Riis-Knudsen, men den värnar också en direkt kontinuitet med det tyska ursprunget, den tyska förebilden. Den har – eller hade åtminstone tidigare – en bokhandel, Kampboden, med en antikvarisk avdelning som hade originalupplagor framför allt av böcker av svenska författare som anslöt sig till nationalsocialismen och rapporterade om Tyskland på 30- och 40-talen.

Södermans nya grupp Det fria Sverige är förstås en annan av dem jag hade i åtanke. Där finner vi ju också Dan Eriksson, som i allo delar Södermans historiska intressen och sympatier, även om det kanske inte primärt är han som är kännaren på detta område. Han är ju, liksom Svenskarnas Partis ledare Stefan Jacobsson, som liksom Söderman också har en bakgrund i Nordiska Motståndsrörelsen, aktiv i Alliance for Peace and Freedom, ledd av den kände italienske fascisten Roberto Fiore som såvitt jag förstår regelbundet organiserar offentliga evenemang för att hylla Mussolini.

De svenska grupperna och individerna vid sidan av SD, utöver de nämnda även Alternativ för Sverige och Nordisk Alternativhögers tidigare ledare, är också, som jag skrev, mer eller mindre nära samverkande. Nordisk Alternativhöger förklarade rentav att Nordiska Motståndsrörelsen var en del av alternativhögern. Alternativ för Sveriges företrädare medverkar i Dulnys podd Vita Pillret och Dulny medverkar, liksom De Geer, i Motståndsrörelsens radio. Allt detta vet Friberg.

Mellan de nämnda grupperna och SD finns partiella överlappningar i en gråzon som omfattar en stor del av “den rika flora av alternativmedier, regimkritiska stiftelser och föreningar” som Friberg nämner. Eftersom denna zon också innefattar många SD:are tillhör den inte den kategori “vid sidan av SD” som jag nämnde, men jag tror att överlappningen ändå är avsevärd hos många individuella aktörer. Det finns, i det distinkta perspektiv jag anlägger i den nu aktuella artikeln såväl som i flera tidigare, ingenting “slarvigt” i mitt sätt att “bunta ihop” olika aktörer vid sidan av SD.

Friberg har ju också själv en välkänd radikalnationalistisk bakgrund, och hans eget förlag Arktos publicerar titlar som seriöst diskuterar och representerar en generisk fascism, nyligen exempelvis Kerry Boltons biografi Yockey: A Fascist Odyssey. Av alla dessa skäl är det svårt att förstå vad det är Friberg finner så problematiskt med min användning av termen fascism. Flera gånger har jag uppmanat hans läger, vad det nu vill kallas, att mer tydligt och explicit utreda och klargöra sin ställning till fascismen, eftersom alla ju ändå kan se dess faktiska närvaro även där den inte uttryckligen namnges. Jag har hävdat att detta vore en välgärning för den alternativa höger jag ville tro på, något som verkligen skulle kunna leda den framåt, förbi vad jag kallat “fascismbarriären”.

Fascismen var ju en central politisk riktning under första hälften av 1900-talet, och som generiskt fenomen försvann den definitivt inte efter kriget. Fascismen är en liten och marginell men levande politisk strömning i västvärlden idag; jag har sett ett flertal explicit fascistiska YouTubers inte minst i post-alternativhögerns USA, och min förtrogenhet med sådana “självbetecknande” fascister också i Sverige är ganska grundlig, förvärvad från deras egna publikationer, poddar och nätradiosändningar, och inte minst olika nationalistiska Facebookgrupper. På de nämnda evenemangen som jag skrivit kundrecensioner av har jag också träffat många av dem i den så kallade köttrymden. Jag anser mig inte äga någon dygd eller status som kräver att jag skapar distans till dem, menar mig inte stå över dem på något moraliskt och filosofiskt plan på ett sätt som skulle ha hindrat mig att med viss utförlighet diskutera med dem genom åren.

Den populistnationalistiska opinionssfären attraheras naturligtvis medvetet eller omedvetet av fascismen såtillvida som den ju erbjuder de makt- och våldsresurser som behövs för att effektivt sätta stopp för allt invandringsrelaterat våld och genomföra en tillräckligt omfattande repatriering. Men är högern, den “riktiga högern” eller ens fascismen tillräcklig för att avskaffa “den liberala globalismen” som system? Är den tillräcklig som alternativ? Friberg säger: “Det som behövs idag är inte ‘ett alternativ till högern’ – utan slagkraftiga och effektiva alternativ till den liberala globalismen.” Jag säger: Ett alternativ till högern i alla former är idag nödvändigt eftersom den inte i någon av dessa har visat sig vara ett sådant slagkraftigt och effektivt alternativ, eller, i centrala avseenden, överhuvudtaget ett alternativ.

Finns det några i den svenska radikalnationalistiska högern som inte direkt eller indirekt stödjer SD:s “konservativa” blockbildning med vad man åtminstone hoppas att Friberg fortfarande menar är den “oriktiga” högern? Eller ens några som inte, i själva verket, i stor utsträckning sympatiserar med denna “oriktiga” höger? Det faktum att hela populistnationalismen har rört sig mot en anpassning till och inordning i just den kapitalistiska atlantkrigshöger jag vid slutet av 00-talet lämnade till förmån för populistnationalismen har tvingat mig att revidera en del av min uppfattning av den. Och det är inte bara så att den liberala globalismen upprätthålls av just denna vanliga, borgerliga höger som är SD:s tilltänkta koalitionspartner. Det är också så att även de andra formerna av höger historiskt visat sig oförmögna att erbjuda ett alternativ till kapitalismen.

Fribergs bundenhet till begreppet höger, såväl före som efter alternativhögern, är missvisande, förenklad och reduktiv i förhållande till det tänkande som faktiskt finns representerat på Motpol, Identitär Idé och Arktos, och därmed olämpligt för fyllande av den “marknadsföringsmässiga funktion” för vilket begreppet alternativhöger var betydligt bättre. Det är ett faktum att inte heller Fribergs egen inriktning rättvisande kan beskrivas helt enkelt som en höger eller ens en “riktig” höger. Och den post-paleokonservatism jag hoppades att alternativhögern skulle utvecklas till är just ett alternativ till högern, belägen bortom höger och vänster.

Som jag nämnde har Alain de Benoist, som den – som jag uppfattade det – Europaorienterade och mot nationalismen kritiske Richard Spencer bjöd in att tala i USA, alltid protesterat mot själva beteckningen “nya högern”. Jag vill också minnas att Friberg eller någon annan till Arktos knuten person sagt att detta förlag startades med det primära syftet att utge översättningar av Alexander Dugins böcker, även om det redan från början också publicerade mycket annat. Dugin kan på intet sätt beskrivas som “riktig höger”; hela hans “fjärde politiska teori” handlar om att formulera något annat och nytt. Slående i Dugins förhållningssätt till de tre föregående politiska teorierna är inte minst hur han tycks stödja kommunismen på flera håll i världen som en nödvändig väg för övervinnandet av den liberala globalismen.

Vidare är det i högsta grad signifikativt att fascismen eller radikalnationalismen i Sverige numera uppblandas med den klassiska borgerliga liberalism som går under namnet libertarianism, det vill säga just det som alternativhögern syftade till att bryta med. Såvitt jag kan se är det nästan bara Nordiska Motståndsrörelsen och De Geer som, fullt konsekvent, avvisar denna utveckling. Framträdande libertarianer som Klaus Bernpaintner och Boris Benulic figurerar numera i Dulnys och före detta alternativhögerns podd Vita Pillret, såväl som på Det fria Sveriges evenemang. Även Friberg har uttryckt sympati för den, vilket bidrar till att belysa arten av hans högerfixering. Som del av den vanliga högern var ju libertarianismen helt avgörande för den globalistiska nyliberalismens utveckling som, i mycket, en förlängning av den atlanticistiska imperialismen under det senaste halvseklet. Det har förvisso även tidigare funnits antiglobalistiska libertarianer som är mer benägna att försvara nationalismen, men det innebär givetvis inte att de djupaste och efter kriget oförändrade sanningarna om fascismens faktiska koppling till borgerligheten och kapitalismen inte här skulle bekräftas. Den har inte bara varit oförmögen att erbjuda ett verkligt alternativ till dessa; den står oftast direkt i deras tjänst.

Kan västerlandets gamla, borgerliga, kapitalistiska höger genom metapolitiskt inflytande förvandlas till en “riktig” höger i Fribergs mening? Att den genom SD:s opinionsbildning och parlamentariska agerande kan förvandlas till något som tillåter genomförandet av deras invandringspolitik är åtminstone vad hela populistnationalismen i Sverige nu hoppas, tror och satsar på – möjligen till och med vänsternationalisterna, som drivs i denna riktning eftersom de också är populistnationalister och tenderar att följa denna poulistnationalismens allmänna rörelseriktning.

Jag förnekar givetvis inte att en sådan påverkan kan förändra den existerande högern i rätt riktning. En mer genuin konservatism har i alla fall lyckats med det. Parallellt med förfallet under den nyliberala eran har utan tvekan i vissa samhällssegment skett begränsade kulturella och sociala framsteg, som lyckats få bort de värsta avarterna av 68-vänstern. “Tradition och fason” har där åter kommit till heders. Även introduktionen av de bästa tänkarna i vår tid inom den angloamerikanska konservatismen har här varit av stor betydelse, och jag har själv försökt ge små bidrag till den.

Men detta har tyvärr inte kunnat uppväga den allmänna nedgången. Tron på en tillräckligt långtgående förvandling av högern med de nämnda medlen är en illusion. All populism, all nationalism, all konservatism, all traditionalism som lierar sig med kapitalets etablissemangshöger sådan den idag existerar kommer misslyckas, kommer neutraliseras eller reduceras till dess stödtrupp och instrument, så länge denna högers grundläggande ekonomisk-institutionella maktstruktur finns kvar. Att fortsätta försöka påverka den är förstås legitimt och till och med meningsfullt, så länge det inte innebär otillbörliga anpassningar och kompromisser. Men att satsa på detta som den enda eller huvudsakliga vägen framåt är hopplöst, överspelat. Och inte ens en alternativ höger är här tillräcklig.

Trump sa en hel del bra och viktiga saker under sin första presidentvalskampanj, och vann lätt över alla dem som Hillary Clinton med stilenlig globalliberal arrogans kallade “the deplorables”. Något bättre alternativ för dem fanns inte och kunde inte finnas i USA. Alternativhögern satte sin tilltro till honom, men slogs redan i Charlottesville ned av etablissemanget på det sätt Friberg beskriver. Dess illusioner skingrades, men den kollapsade också, kapitulerade, upplöste sig själv, på det sätt Friberg också beskriver. Ingen seriös bedömare kan längre tro att Trump och hans republikanska parti, stödda av de kvarvarande QAnon-tomtarna som medan Netanyahu-anhängarna, Miami-kubanerna, Falun Gong och andra liknande stannade kvar i demonstrationen utanför stormade Capitolium den 6:e januari, skulle kunna bli ett “slagkraftigt och effektivt alternativ till den liberala globalismen”. Alternativhögern misslyckades just på grund av sin identifikation som höger.

Electric Light Orchestra: Kuiama

From their album ELO 2 (1973).

Riks startar utrikessvep

”Här i Sverige trotsar tjejerna på webb-tevekanalen Riks alla konventioner med sin blandning av frejdig skolteve och oförblommerad opinionsbildning”, skriver författaren Jens Ganman i Fokus. “De har inga problem med att ena stunden ordna ölhävartävling i kortkorta tyrolerkjolar, för att nästa intervjua en forskare om brottsstatistik. På SVT tittar man också på Riks. Tittar – och tittar bort. Ryser av obehag. Och avund.”

Jag har visserligen bara sett enstaka avsnitt, men att döma av dem är Riks verkligen en bra, lyckad och ofta rolig SD-satsning. Som just oförblommerad opinionsbildning, eller vad de själva kallar “konservativ nyhetsförmedling”. Den visar för det mesta populistnationalismen från dess bästa, sundaste, mest spontant-autentiska sida. Här finns inga pling-plongande tekniska effekter; man förlitar sig uteslutande på sakinnehållet som förmedlat av tjejernas fullständigt ofiltrerade och oregisserade personligheter. Det hela ger undantagslöst ett starkt och äkta intryck.

Och nu har de startat ett utrikessvep, lett av Isabelle Eriksson som ger intryck av att vara självständigt eftertänksam. Det gör det hela ännu bättre. Utrikespolitiken är SD:s svagaste område, på ett sätt som delvis rent principiellt har att göra med nationalismen, men också förstås med populismen. Uppmärksamheten på och intresset för den måste ökas.

Samtidigt betyder förstås inte en sådan ökning i sig att den sakliga svagheten på detta område avhjälps. En av de medverkande i utrikessvepet är Richard Sörman, mest känd för sina bidrag till Patrik Engellaus nättidskrift Det goda samhället. Till det intressanta med honom hör hans franska orientering, manifesterad bland annat i en doktorsavhandling om Molière.

Med denna orientering skulle han ju kunna bli en utmärkt introduktör av vissa för SD relevanta aspekter av ett distinkt fransk-europeiskt och gaullistiskt perspektiv på den internationella politiken. Men i stället hör vi honom tyvärr bara upprepa SD:s nya, av högerblocksträvan nödvändiggjorda atlanticistiska fusionslinje, en linje som sprider sig även i övrig europeisk populistnationalism och till och med hotar att ta över franska Rassemblement National. De amerikanska Republikanerna står, säger Sörman, för samma sak som RN och SD: “den nya nationella konservativa högern”.

Att Sörman inte tvekar att på detta sätt bejaka och inkludera RN är förstås nytt, och motsäger Peter Lundgrens fortsatta avvisande, med hänvisning till deras ryskvänlighet, av en ny, förenad storgrupp i Europaparlamentet. Personer med tilltro till Expos beskrivningar skulle kunna förstå det som ett uttryck för de radikalnationalistiska tendenser som de nyligen anklagade honom för.

Men vad betyder detta bejakande och detta inkluderande när de sammanhänger med en omdefinition av RN som just ett atlanticistiskt parti? Då blir det ju bara ännu ett uttryck för den atlanticism i trumpismens form som även radikalnationalisterna redan tagit till sig.

Dick Erixon, som ansvarar för Riks, är med från början. Hur bra han än kan vara i andra sammanhang är han en central företrädare för SD:s svaga utrikespolitik, för just den atlanthögerlinje som för honom inte är ny utan medtagen från den borgerlighet han kom till SD från. Han är kanske den mest synlige av dem som dragit över SD till denna linje, eller åtminstone av dem som verkställt omsvängningen.

Efter att Erixon citerat The Economist ber Isabelle honom förklara för tittarna vad den står för. Det är en i största allmänhet viktig fråga i ett sammanhang som detta. Erixon uppfattar dock inte vad hon menar, utan utvecklar bara att de skrivit om skjutningarna i Sverige. Isabelle upprepar och förtydligar sig. Erixon verkar fortfarande inte förstå: “The Economist”, säger han nu, “är en väldigt inflytelserik tidning i världen, kan man säga, väldigt mycket beslutsfattare och myndigheter och även politiker har The Economist som kommer en gång i veckan och försöker summera händelserna i världen.”

Det är förstås litet goddag yxskaft, medvetet och avsiktligt eller ej. Men det är inte särskilt allvarligt, i just det här fallet. Erixons citat var en del av en tematisk titt på Sverigebilden utomlands, på hur utländska media rapporterade om Sverige. Och givetvis är det bra att The Economist tar upp problemet med skjutningarna i Sverige och hur vi skiljer oss från andra europeiska länder i detta avseende. Det förtjänar förvisso att citeras.

Ändå var det tydligt att vad Isabelle ville att Erixon skulle förklara var vad The Economist står för, det vill säga vilken politisk inriktning de har. Atlanticismen har två huvudcentra, Wall Street och London. Och den har två huvudorgan, utgivna av dessa centra på varsin sida av Atlanten: The Economist och Wall Street Journal. Det kan onekligen vara bra för tittarna att känna till, om, som inte är osannolikt, The Economist och dess sätt att “summera händelserna i världen” blir en återkommande referens för Erixon i utrikessvepet.

Erixons uppgift tycks primärt bli att kommentera anglosfären från detta perspektiv, medan Sörman i första hand ska kommentera Frankrike, och alltså beklagligt nog, och även litet förvånande, från samma perspektiv. Christopher Jarnvall har tydligen tysk och allmänt kontinentaleuropeisk inriktning.

Man frågar sig om detta är en permanent panel. För om inte, känns det, med SD:s nuvarande vägval, som om risken är stor att även Ronie Berggren snart dyker upp. Han är visserligen mer extrem än Erixon, som en gång, på i ett avseende hoppfullt sätt, kallades “den siste neokonservative”. Men Berggren har redan, i annat sammanhang, medverkat i Riks. Med all säkerhet är han den mest enkelspårige och enögde “USA-kännare” som någonsin släppts fram i svenska public-service-media.


Categories

Archives

"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi