Imperialism, multipolaritet och världsrevolution

Ännu ett utmärkt pedagogiskt föredrag från RKP, på ett möte med Marxistiska studenter på Stockholms universitet i september. Liksom de tidigare jag uppmärksammat är det fokuserat på de historiska och s.a.s. tekniska ekonomiska och politiska analyser av kapitalismens (idag främst den liberala demokratin) irrationalitet och destruktivitet som är marxismens styrka, och som i stor utträckning är lösgörbara från modernitetens allmänna idé- och kulturströmningar. Och även fritt från wokeistiska inslag och andra ensidiga och felaktiga kulturradikala slutsatser av historiematerialismen. Några småfel förmår inte störa.

Överhuvudtaget saknar det på fördelaktigt sätt hänvisningar till den även som dialektisk anmärkningsvärt primitiva, allmänna filosofiska materialism som de annars (man måste påminna om detta, för det finns hopplösa separata videos om den på deras kanal) med hela marxismen envisas med att insistera på som en nödvändig förutsättning för sina analyser – eller sanningen och förståelsen av sina analyser – av vad som sker i samhället, historien och hela den fenomenvärld de uppfattar som den “materiella”. Den allmänåskådningsmässiga materialism som i hög grad bidrar till att socialisterna inte kan övervinna kapitalismen och till problemen med de postrevolutionära samhällen de uppnått.

Såväl i sig, som ytlig spekulativ teori, som genom sina existentiella implikationers idioti stöter den helt enkelt bort en alltför stor del av mänskligheten, och låter den parallellt med de partiella materiella och t.o.m. humanitära framstegen sjunka ned i ett allt tätare mörker av fenomenell begränsning, illusion och förirring. En hållbar politik och ideologi måste vara förenlig med den samtidigt högre och djupare verkligheten.

En även bland marxister kontroversiell fråga som adresseras av föredragshållaren, denna gång Karl Kjellin, är den som rör imperialismens (i leninistisk mening) natur idag jämfört med den period efter Sovjetunionens upplösning då den unipolära atlantordningen nådde sin hegemoniska höjdpunkt.

RKP/RKI är här av uppfattningen att både Ryssland och Kina idag är imperialistiska stater i samma mening som USA eller den atlanticistiska alliansen, även om Kjellin verkligen betonar att i Kinas fall denna imperialism åtminstone hittills tar sig andra och mycket mildare uttryck, att atlantimperialismen är det överlägset största problemet och hotet i dagens värld, den största ondskan. Är denna förståelse av motsatta imperialismer av samma slag riktig, skulle vi befinna oss i en situation liknande den som ledde fram till första världskriget.

På den icke-trotskistiska sidan delas denna åsikt av Europeisk Kommunistisk Aktion (EKA), där svenska SKP ingår, medan den riktning som Mckay och hans parti CPGB-ML tillhör på grundval av ganska detaljerade studier av bl.a. Rysslands utlandsinvesteringar och av Kinas faktiska agerande i andra delar av världen hävdar att – av olika skäl – dessa länders politik åtminstone ännu inte bestäms av sådan av kapitalismen i allmänhet följande imperialism. Till detta läger som i det aktuella avseendet försvarar Kina hör också bl.a. den mot västmarxismen kritiska riktning som representerades av Losurdo och idag blivit känd inte minst genom Rockhill och hans krets.

Framför allt är det givetvis just Kina som väcker frågan om en annan utvecklingsväg än den vanliga kapitalismens. President Xis successivt framlagda alternativglobala “initiativ”, the Global Development Initiative, the Global Security Initiative och the Global Civilization Initiative, senast, förra året, följda av the Global Governance Initiative, indikerar humana, kvalificerat universalistiska politiska och ideologiska visioner i linje med en ny, måttfullt kulturkonservativ socialistisk internationalism. Åtminstone retoriskt ligger detta ljusår före USA med dess av nästan hela den västerländska högern direkt – och vänstern ibland något mer indirekt – stödda och nu närmast officiellt promulgerade terrormilitära gangsterism på världsscenen.

Alla marxistiska riktningar är överens om att multipolariteten i sig, multipolariteten som egenvärde, oavsett de respektive polernas ideologiska inriktning och politik, inte är något “slutmål”. Mest omedelbart är förstås för RKI världsrevolutionen lösningen på och alternativet till den nuvarande uni- såväl som multipolära imperialismen.

Här måste man givetvis insistera att det är den verkliga konservativa världsrevolutionen som behöver kunna tänkas – konservativ i betydelsen avvisande det materialistiska vilseledandet och bevarande och förnyande mänsklighetens överordnade värden. De värden av vilka det främsta är den idag på historiskt helt nytt sätt ständigt allt lättare tillgängliga egentliga andligt-sofiska traditionen, som allena kan tillhandahålla, manifestera och s.a.s. operationalisera den prioriska, universella mänskliga enhetens metafysiska verklighet. Och som därför allena kan göra världsrevolutionen till en inte bara ekonomisk, politisk och social utan även en ekologisk, högre kulturell, evolutionär och framför allt egentligt andlig revolution.

Åsiktsskillnaderna ifråga om multipolariteten handlar om vad som idag är mest gynnsamt från det revolutionära perspektivet. Bör Ryssland och Kina fördömas i lika hög grad som eller, som i den liberaldemokratiska vänstern (den socialdemokratiska eller “demokratisk-socialistiska” som det heter i USA, där den representeras av det demokratiska partiets vänsterfalang), rentav mer än USA eller atlantalliansen och vad som kvarstår av dess världsordning? Eller bör de i stället trots sina brister stödjas som motvikter, för att balansera och reducera atlantimperiets makt? Är multipolariteten ett inte bara nödvändigt utan stödvärt övergångstillstånd?

Kan en eventuell förnyad, krigskonsoliderad atlanthegemoni av sig själv, s.a.s. enbart inifrån sig själv, upplösa och avskaffa sig själv, sitt eget globala system? På längre sikt kommer detta system under alla omständigheter kollapsa p.g.a. imperialismens egna, även oaktat yttre motstånd givna principiella gränser och de missförhållanden av olika slag som de kommer ställa också den överväldigande majoriteten av västs egen befolkning inför.

Men redan den barbariska militära terrorkonsolidering som oligo-plutokratin för närvarande i blindo försöker genomföra och förbereder en vidareutveckling av framstår som helt orealistisk. Den blir snarare en katastrof, och även den mer upplysta delen av det borgerliga väst borde för sin egen skull, i sitt eget intresse, välja en annan väg. Men systemtvångets objektiva logik håller den fast i sitt dödsgrepp.

Ferry och Jeremy Catto

Härom året utkom en bok om den kanske nästan legendariske Oxfordprofilen Jeremy Catto, av David Vaiani: Jeremy Catto: A Portrait of the Quintessential Oxford Don. Förlaget presenterar den som följer:

“If Hollywood wanted to make a film about Oxford University, the casting team would have to find someone to play Jeremy Catto. Born in 1939, this composite of Goodbye Mr Chips, Porterhouse Blue, and C.P. Snow was the quintessential Oxford don. A gifted teacher, noted scholar, and devoted college man, he enjoyed the most extraordinary network and seemed to know everyone: he was friends with Bryan Ferry, became Harold Macmillan’s drinking companion, taught Princess Margaret her family’s history, had a part to play in General Pinochet’s extradition trial and was even rumoured to be a spy. But he was no mere caricature. Over four decades, he shaped the minds and characters of generations of men and women who went on to prominent roles at Westminster, in the City, in the Church, and in the world of academia. In 2018, his memorial service was attended by over 500 people and his death marked the end of an era in British social, political and academic life.”

En collegemiddag förde mig någon gång under detta årtusendes början samman med Catto, som inte alls såg ut som på den nya bokens omslag (bättre bilder som jag inte utan tillstånd får använda här hittas lätt på nätet). Efter att den avslutats fortsatte vi med en diskussion på stolar som ställts ut på quadens gräsmatta utanför. Det var en varm försommarkväll. Han hade druckit och fortsatte dricka betydligt mer än jag (och detta är inte endast en utsaga om min måttlighet), men var ändå hela tiden påfallande klar och skarp.

Det jag framför allt minns var vad han sa om EU och det brittiska och svenska medlemskapet. Han var motståndare, och mobiliserade djupa, tillbaka till senmedeltiden – hans primära specialitet som historiker – gående argument. Jag försökte försvara den mer allmänna Europatanken och i vilken mening den, som inkluderande Britannien, eventuellt kunde accepteras från brittiskt och kanske t.o.m. just hans perspektiv. Det var inte den enda diskussionen av detta slag jag hade under mina Oxfordår; sådana var givetvis oundvikliga.

Mycket är intressant med Catto, som beskrivningen av Vaianis bok visar. Bl.a. hans vänskap med Bryan Ferry. I samband med dennes 80-årsdag förra året skrev Vaiani också en separat artikel om denna långa och nära relation (i den kan också ses en bättre bild av en ung Catto). Jag uppfattar den som viktig för förståelsen av Ferry.

Fascismens tredjepositionism

Ett avsnitt från Mckay från maj är upplagt som en diskussion om problemen med termen “globalism”. Jag har tidigare förklarat hur jag ibland har använt den; givetvis är detta en definitionsfråga. Mckay förbiser behovet att diskutera dess relation till termen “globalisering”, och förstår den, på ett sätt som för mig ingalunda varit en självklarhet, i en begreppslig mening som starkt skiljer sig från denna senare, sedan mycket länge allmänt vedertagna deskriptiva och analytiska.

Men bortser vi från detta och begränsar oss till Mckays definition, ger han här en vid och djup överblick av termens användning såväl som dess begreppsliga förhistoria. I lika hög grad blir det hela rentav till en analys av den s.k. “tredje positionen”.

Detta är också relevant för den diskussion jag tentativt försökt föra om den äldre socialkonservatismen och dess historia, och behovet av att revidera och utveckla den: att tvinga dagens populistnationalism med dess legitima moment (och, om överhuvudtaget möjligt, radikalnationalismen) in på en annan väg än den gamla vanliga regressivt-fascistiska.

Trådarna kunde dras ännu längre tillbaka – Mckay gör det kanske på någon punkt – i vad som kan sammanfattas som den europeiska kontrarevolutionens historia, genom hela 1800-talet och ända till franska revolutionen.

Det illusionistiska i den allmänfascistiska tredjepositionismens anspråk på att gå bortom höger och vänster uppvisas tydligt: det som gjort att jag, när jag i försvaret för en ny socialkonservatism, en socialistisk konservatism eller konservativ socialism, alltid insisterat på att bortomgåendet, som också kan förstås som en partiell, selektiv syntes, inte får likställas och identifieras med denna positions och dess historiska linjes.

Men varför är det ändå viktigt att tala om detta bortomgående? Därför att det handlar om mycket mer än förhållningssättet till kapitalismen, som marxisten Mckay uteslutande fokuserar på. Både högern, idag främst i form av kapitalismen, och vänstern, i betydelsen den filosofiska och kulturella förståelse som följer av eller helt enkelt definierar en mer helhetligt bejakad marxistisk historiematerlism, måste fortfarande gås bortom.

Tredjepositionismen kan sägas representera den overkliga konservativa revolutionen, den konservativa revolution som allmänt sätt bara är en av de många versioner av kontrarevolutionens försök att hantera moderniteten som vi sett under de senaste århundradena. Den har oundvikligen, p.g.a. sitt grundläggande väsen, den principiella begränsning Mckay lätt identifierar, misslyckats med att rädda de överordnade värden som är det väsentliga i den meningsfulla typen av konservatism – och ofta är ju dess värden inte ens dessa överordnade.

Vad vi behöver idag är därför den verkliga konservativa revolutionen, med dess nödvändiga i vid mening ideologiska, eller politisk-filosofiska, nytänkande.

CIA-vänstern idag?

Med anledning av den av forskningen om CIA-vänstern mycket uppmärksammade Gloria Steinems bortgång gjorde viktiga kanalen Due Dissidence ett avsnitt om hur CIA enligt deras uppfattning fortsätter styra vänstern i USA idag. Diskussionen fokuserar på en bisarr socialismkonferens i Chicago, som de i rubriken betecknar som en “CIA-Coded Clown Show”.

Det kanske är litet oklart i vilken utsträckning och på vilket sätt just CIA ligger bakom och stöder även dagens märkliga, specifika former av kulturvänster; dess påverkan mer antas än bevisas. Man rör sig här inte på samma fasta historiska kallakrigsmark som Rockhill och hans brittiska föregångare, den nyligen bortgångna Frances Stonor Saunders.

Men avsnittet diskuterar också alternativet till denna vänster, representerat av en parallell konferens om marxism, även den i Chicago, men också, mer allmänt, av det ACP som utvecklades ur MAGA-kommunismen, och andra manifestationer av denna riktning.

En av presentatörerna omfattar Yanis Varoufakis’ och andras teori om teknofeodalismen, och menar att den alternativa, paleosocialistiska och mer konservativa vänstern inte rätt uppfattat eller bedömt detta fenomen. Det system altvänstern vill störta har, hävdas det, i stället redan störtats av techoligarkin, som upprättat sin egen nya, långt mer svårövervinneliga och totalitära ordning. Mot detta bör, kan nämnas, Mckays kritik av Varoufakis ställas.

Due Dissidence gjorde i februari också ett intressant avsnitt (som jag bara delade på fb men glömde posta här; tack för tips till viktige politiske kommentatorn Joakim Eng) om förmodat samarbete mellan Bannon och Epstein i skapandet av populistnationalismen i syfte att lura, oskadliggöra och kontrollera de missnöjda klasserna.

Grey Anderson, ed.: Natopolitanism

The Atlantic Alliance since the Cold War

Verso, 2023

Amazon.com

Publisher’s Description:

Following the Russian invasion of Ukraine, the fortunes of NATO – pronounced “braindead” only a few years prior – have been miraculously revived. The alliance, buoyed by surging European military budgets and inflows of combat-ready troops and cutting-edge hardware, looks forward to welcoming additional member states. Originally conceived as a bulwark against the Soviet Union, NATO has outlasted its ostensible foe by over three decades. Its geostrategic remit is limited to the North Atlantic in name only. Treaty obligations range from the Andes to the Gulf of Aden and the Khyber Pass, and allied commanders now prepare for battle in the South China Sea.

Natopolitanism takes an in-depth look at the evolution and aggrandizement of NATO since the turn of the 1990s. What purposes does NATO serve in the post-Cold War world? What is the balance sheet of a quarter century of alliance expansion, and what part did it play in the eruption of conflict on Europe’s eastern marches?

Contributors to the volume, including John J. Mearsheimer, Mary Elise Sarotte, Susan Watkins, Wolfgang Streeck, and Volodymyr Ishchenko, revisit this this history as it unfolded. Varying in viewpoint and judgment, all share a critical perspective at odds with wartime pieties.

Reviews:

“After Donald Trump brazenly doubted NATO’s necessity, the Ukraine war reanimated the zombie. This indispensable collection sets sanctimony to one side, gathering diverse reflections on the alliance’s functions and trajectory since the Cold War – including in the coming of the Ukraine war itself.”

Samuel Moyn, Yale University

“A bracing critical review of the ‘most successful alliance’ in history. An essential primer for the new era of Natopolitanism.”

Adam Tooze, author of Crashed

“This collection of essays and documents regarding NATO’s role as the military wing of US capitalism and its increasingly aggressive approach to that role is important and (obviously) timely.”

Ron Jacobs, Counterpunch

About the Editor:

Grey Anderson is the author of La Guerre civile en France, 1958-1962. He holds a doctorate in history from Yale University.