Viktor Anikin: National Library of Lithuania, Vilnius

Anikin

Den märkliga uppdelningen i Europaparlamentet

Sedan Europaparlamentsvalet 2014 har jag argumenterat för att de europeiska populistnationalistiska partierna borde samlas i en enda stor och slagkraftig partigrupp. Visserligen finns olika inriktningar och tonvikter, som blir synliga framför allt i internationellt-politiska och ekonomisk-politiska frågor. Men den gemensamma populistnationalismen, motståndet mot massmigrationen och den radikala multikulturalismen såväl som mot EU, är såvitt jag kan se det för alla mest väsentliga och det som därmed förbinder dem till vad som borde vara ett gemensamt, starkt block.

Den onödiga splittringen har ibland i sina överdrifter av skiljaktigheterna överskridit gränsen till det rent löjliga. Det enda hållbara argumentet för att exempelvis inte svenska SD skulle ansluta sig till samma grupp som franska Rassemblement National har varit att SD, på grund av den yvige tidigare ledaren Jean-Marie Le Pens med viss regelbundenhet återkommande oförsiktiga uttalanden, skulle försvagas på hemmaplan eftersom den svenska opinionen inte är mogen för det.

Sedan det senaste EP-valet förra året har vad som tidigare kallades ENF-gruppen (Nationernas och Frihetens Europa), den huvudsakliga “radikalare” populistnationalistiska gruppen, ombildats till ID-gruppen (Identitet och Demokrati), med Rassemblement National, italienska Lega och tyska Alternative für Deutschland som viktigaste partier. SD:s, DK:s, Sannf:s och UKIP:s gamla grupp EFDD har upplösts på grund av Brexit, och dess medlemmar uppdelats på ECR- och nya ID-gruppen, på det märkliga sättet att DF, som tidigare kompromisslöst motsatte sig Le Pen-familjens franska parti och även försökte hindra SD från att ansluta sig till dess grupp, nu själva gjort det, tillsammans med Sannf, under det att SD satsat helhjärtat på en ny atlanticistisk orientering och gått med i ECR, brittiska Tories’ och polska Lag och Rättvisas grupp, som också har samarbete med Republikanerna i USA och Likud i Israel.

Det viktiga för SD har nu blivit att helt enkelt ansluta sig till nära till den amerikanska konservativa rörelsen i allmänhet, utan närmare definition, även om det ibland märks en förhoppning att den amerikanska konservatismen, liksom Tories’ brittiska konservatism under Boris Johnsons ledning, under Trump ska förändras i en riktning som mer liknar SD:s egen populistnationalism.

Resultatet av dessa förändringar är att uppdelningen i Europaparlamentet nu blivit ännu märkligare och mer omotiverad än tidigare. Redan det faktum att DF, som tidigare alltid befarade att SD var alltför radikala, är med i ID synes i sig självt vederlägga SD:s argument om ID-partiernas farliga radikalism. Även Alternative für Deutschlands medlemskap i ID visar hur betydelselös skillnaden är: detta parti stöddes tills nyligen tämligen helhjärtat av SD-ledningen.

Men det är ännu märkligare än så. I den förment moderata etablissemangsgruppen ECR  har upptagits inte bara det klart radikala spanska Vox, utan också Fratelli d’Italia, det radikalare italienska alternativet till ID:s Lega, som fick stora framgång i senaste EP-valet. Det anses ha rötter i gamla Movimento Sociale Italiano, som Mussolinis kvarvarande anhängare startade omedelbart efter kriget.

För den atlanticistiske SD-skribenten Ronie Berggren går dock fortfarande den djupaste och knivskarpaste tänkbara rågång mellan SD, och därmed numera ECR, å ena sidan, och vad han i ett nytt inlägg på Facebook kallar “alt-konservativa rörelser” på den europeiska kontinenten. Med detta uttryck menar han att ID-partierna är likvärdiga med “alt-right-rörelsen i USA”.

Steve Bannon, som okänsligt kommer klampande in i Europa och buntar ihop ECR:s och ID:s partier, avfärdas av detta skäl av Berggren. med anledning av ett reportage av Vice News’ Michael Moynihan, trots Bannons kopplingar till det republikanska etablissemang som man nu organiserat samarbetar med – “även om SD sannolikt stöder Trump”, som Berggren skriver. Här har han rätt, SD har inget samarbete med just Bannon. Men de har ett samarbete med Republikanerna eller åtminstone deras tankesmedjor, och just detta är föremålet för Berggrens hela politiska engagemang.

Viktigare för Berggren är därför att SD inte samarbetar med italienska Lega. Berggren betonar detta starkt på grund av Bannons bullrande hämningslöshet i detta avseende. SD har nu “utan tvekan gjort slut med de här andra alt-konservativa rörelserna i Europa (dem som AfS flörtar med)” och har nu äntligen i stället börjat “dejta” den amerikanska konservativa rörelsen – det vill säga den amerikanska etablissemangskonservatismen, vad som av kritiker kallas “Conservatism, Inc.”. Det handlar här enligt Berggren om “en oerhört viktig distinktion”; “SD kör idag det anglosaxiska spåret”.

Men hur är det då alltså med Fratelli d’Italia, som förutom sin fascistiska bakgrund ohämmat lagt sig till med vulgäratlantisk Trump- och Bannon-jargong? Det är inget problem för Berggren att SD samarbetar med dem i stället för det mindre radikala Lega, som DF och Sannf samarbetar med?

Motsägelsen är fullständigt grotesk. Fratelli d’Italia må, liksom svenska AfS, vara “alt-konservativt” i Berggrens mening. Men de tillhör alltså SD:s och Tories’ grupp. Den generella kopplingen av Lega och andra ID-partier till amerikanska alt-right framstår däremot som alltmer missvisande, även om i enskilda fall sådana förvisso förekommit, inte minst under den värsta Trump-yran för några år sedan.

Ett helt entydigt bevis för att någon viktig skiljelinje idag inte går mellan ECR och ID är att inte bara Bannon buntar ihop dem, utan även att Yoram Hazonys nya National Conservatism-konferens, som arrangerades för första gången i Washington förra året, nu annonserar att förutom Viktor Orbán – lika kontroversiell för SD som ID, trots att hans parti tillhör EPP – även Legas Matteo Salvini och Rassemblement Nationals Marion Maréchal ska tala på nästa möte i Rom i början av februari. I annonserna lyfts dessa fram med bild som konferensens huvudattraktioner. Men bland talarna annonseras också, utan bild, ECR:s ordförande Ryszard Legutko.

National Conservatism-konferensen startades av den nya Edmund Burke-stiftelsen, bakom vilken den israeliske författaren Hazony är en drivande kraft. Hazony är mest känd som författare till den uppmärksammade boken The Virtue of Nationalism, som Simon Petterson förra året skrev en positiv recension av i SD:s Samtiden. Temat i år är ‘God, Honor, Country: President Ronald Reagan, Pope John Paul II, and the Freedom of Nations’. Sponsorer är förutom Edmund Burke Foundation bland annat International Reagan Thatcher Society, gamla brittiska Bow Group, där Roger Scruton var verksam, nederländska Centre for European Renewal med kopplingar till svenska Konservativa Förbundet, en ideologisk förbindelselänk mellan M, KD och SD som förbereder det svenska “konservativa blocket”, och sionistiska israeliska Herzl Institute.

Övriga talare i år är Douglas Murray, Newt Gingrichs fru Callista, numera USA:s ambassadör i Vatikanen, Thatchers gamle rådgivare John O’Sullivan, känd inte minst för sin av Scruton hyllade bok om Reagan, Thatcher och Johannes Paulus II, och tidigare ordföranden för American Enterprise Institute, Christopher DeMuth, som också tillhör Burkestiftelsens ledning. Förra året, på den första konferensen, i Washington, talade Paulina Neuding, och till och med John Bolton. Den sistnämnde var verkligen en anledning till farhågor, ja farhågor som kvarstår. De amerikanska paleokonservativas – med Paul Gottfried i spetsen – respons på Hazonys initiativ var och förblir starkt kritiska. Men Boltons närvaro uppvägdes för min del av att även Tucker Carlson talade, och att den utmärkte Daniel McCarthy, Claes Ryns student som tidigare var redaktör för The American Conservative, tillhör Burkestiftelsens advisory board.

Kritiken är från mitt perspektiv givetvis fullt begriplig. Liksom Bannons verkliga syfte utan tvekan till stor del är att uppvigla populistmassor till stöd för den lilla angloamerikanska finansoligarkins konflikt- och krigshotslinje mot Ryssland, Kina och Iran, kan dessa nya projekt delvis vara ett förfinat uttryck för samma bakomliggande avsikt, trots deras mycket klara antiimperialistiska principförklaringar. Ändå tyckte jag denna gång att den paleokonservativa kritiken gick litet för långt och var något för a priori-artad. Projekten borde åtminstone ges en chans. Det var uppenbart att Hazony gav utrymme för ett mycket brett spektrum av amerikanska konservativa, och det är detta spektrum som nu ytterligare vidgas i Rom om några veckor.

Förvisso ligger Hazonys projekt som synes på många sätt nära centrum av den amerikanska etablissemangskonservatismen. Ändå tvekar man inte att i Europa fullständigt kollapsa gränsen mellan ECR och ID, till den grad att man lyfter fram ID-politikerna framför ECR:s ledare. Ja, man bekräftar rentav Berggrens “alt”-kopplingar genom att till och med inkludera Fratelli d’Italias ledare Giorgia Meloni som huvudtalare, på bild bredvid de andra nämnda! Men hur var det nu…hon är ju alltså med i Legutkos och SD:s ECR…

Hazonys national conservatism-initiativ är det kanske främsta exemplet hittills på att den organiserade intellektuella delen av den konservativa rörelsen i USA tar ett steg i riktning mot SD:s typ av partier i Europa. “Today is our Independence Day!”, utropade han i sitt öppningsanförande i Washington förra året; “Today we declare independence from neoconservatism! From neoliberalism! From libertarianism! From what they call classical liberalism!”

Åtminstone sådan den formuleras så här långt, och givet de ramar vi här rör oss inom, är inriktningen på många sätt föredömlig. Är det någon amerikansk tankesmedja SD borde samarbeta med så är det denna. Det är ju bara dess typ av utveckling och samtidsanpassning av den amerikanska konservatismen som kan legitimera SD:s atlanticistiska orientering: möjligheten att vi med Trump ser en förändring av den amerikanska högern i populistnationalistisk riktning, ja, med Boris Johnson, av hela den atlantiska högern. Det är ju den förändring som, om den får svensk efterföljd hos M och KD, kan göra blockbildning utan ensidiga kompromisser från SD:s sida möjlig.

Burkestiftelsen och dess konferens saknar visserligen såvitt jag kan se hittills den socialpolitiska dimension som är avgörande för SD:s socialkonservatism. Men den tycks däremot Johnson och Tories nu börja ta upp genom sin nya allians med gamla Labourväljare för Brexits skull. Jag tror ännu inte att de menar allvar med denna viktiga del av den förändring som skulle kunna rättfärdiga SD:s nya atlanticism, men det återstår att se vilket inflytande den europeiska populistnationalismen själv kan utöva på USA och Storbritannien här, genom sådana evenemang som den nu aktuella konferensen.

Vissa kommer se årets talarlista som en bekräftelse på Hazonys avstånd från neocons, andra som ett bevis för att även ID atlantiseras. Salvinis stöd för Trumps senaste krigshandling i Irak bekräftar den senare tolkningen. Detta är en fråga som måste återkommas till. Men under alla omständigheter minskar skillnaden mellan ECR och ID ytterligare. Uppdelningen av populistnationalismen i Europaparlamentet är idag mer absurd än någonsin.

Det atlantiska samarbetet

Hopp för Europa?

Thierry Baudet, ECR och Ryssland

Salvini, SD och EU-reformismens politiska organisation

Bannon och Europa

SD, AfS och EU

SD:s vägval i Europaparlamentet

Le Pen, SD och Europa

Brexit och det alternativa Europasamarbetet

Europas framtid – och Sverigedemokraternas

Det alternativa Europasamarbetet

EAF – partiet och gruppen

Farsen i Europaparlamentet

Bräckligt Europasamarbete

Förhållandet till Front National

Våra franska vänner

Europasamarbete med förhinder

Front National i Europaparlamentsvalet

Sverigedemokraterna och Front National

Jean-Baptiste Deshays: L’enlèvement d’Hélène

Deshays

Libertarianismens arv

I Thinkers of the New Left skriver Roger Scruton träffande om vänsterns attityd till marxismens kritiker. Vänstern gör anspråk på, ja, exproprierar “the entire store of human virtue”, vilket från början skapar en moralisk asymmetri i förhållandet mellan dem. Och denna asymmetri åtföljs av en logisk, som består i att bevisbördan alltid antas åvila kritikerna. Och vad än värre är: det är omöljigt att fullgöra detta åläggande. Scruton fortsätter:

“Nor is it possible for this onus to be discharged. Consider the theories of Marx. From their first enunciation these have awakened the liveliest controversy, and it is unlikely that they should have remained undamaged. Indeed, it seems to me that all of Marx’s theories have been essentially refuted: the theory of history by Maitland, Weber, and Sombart; the theory of value by Böhm-Bawerk, Mises, Sraffa and many more; the theory of false consciousness, alienation and class struggle by a whole range of thinkers, from Mallock and Sombart to Popper, Hayek and Aron. Not all of those critics could be placed on the ‘right’ of the political spectrum, nor are they all hostile to the ideal of ‘social justice’. Yet none of them, so far as I know, has been answered by the New Left with anything more persuasive than a sneer. This is not because the New Left regards classical Marxism as defunct and the continued discussion of its tenets otiose. On the contrary, the central Marxist claims recur constantly in the works of the writers whom I consider. And as a rule they are neither refined or qualified, but blankly assumed as the incontrovertible premises of social analysis.

The critic of left-wing doctrine is therefore compelled to reflect on his own position. If the writings of Weber, Sombart, Mallock, Hayek, Böhm-Bawerk, Mises and Popper have made no impact whatsoever on the fundamental items of left-wing belief, how can he hope to make an impact? And how is he to respond to the assumption that he bears the onus of proof, when thinkers of such power and seriousness have been unable either to discharge the onus, or even to attract the attention of those whom they have sought to persuade?

The least that can be said is that we are not dealing with a system of rationally held beliefs.”

Att alla Marx teser skulle vara vederlagda, eller vederlagda till alla delar, håller jag inte med om, men när det gäller vänsterns och marxisternas allmänna förhållningssätt till sina kritiker tycker jag Scruton har rätt, eller åtminstone hade rätt när denna bok publicerades 1985. Det var så jag själv upplevde det vid denna tid, och tittar man idag tillbaka på 60- och 70-talsvänstern, både den nya och den nygamla (av vilka den senare, i den återupplivade marxist-leninismens form, under dessa årtionden i Sverige kom att bli mer inflytelserik än den förra), slås man verkligen av sanningen i Scrutons beskrivning.

Man får intrycket att denna allmänna hållning förklarar mycket av vänsterns politiska misslyckanden och problem sedan denna tid, åtminstone i sådana avseenden som inte direkt förklaras av den allmänna, ensidiga kulturradikalismen som en specifik, destruktiv tillämpning, eller feltillämpning, av historiematerialismen. Marx själv arbetade sig igenom det borgerliga tänkandet, sådant det utvecklats fram till hans tid; det var genom sin egen vidareutveckling och modifikation av detta som han uppställde sina teser. Men hans efterföljare tenderade att betrakta hans slutsatser om det som definitiva, och ansåg sig inte behöva följa upp hur det fortsatte utvecklas som svar på Marx. Från marxistisk perspektiv var det en gång för alla “historiskt övervunnet”. Det var en förhastad slutsats, som redan i sig avslöjade svagheter inte minst i den marxistiska historiefilosofin.

Alla de nämnda tänkarna tillhörde, som Scruton framhöll, inte “högern”, eller åtminstone var alla inte distinkt konservativa. All marxismkritik behöver inte komma från höger, på samma sätt som all kapitalismkritik inte behöver komma från vänster. Men de flesta var liberaler av olika slag, och några vad som numera kallas libertarianer. Dessa hade stort inflytande i den nyliberala revolutionen, som när Scruton skrev detta var i full gång under Thatchers och Reagans politiska ledning; ja det var i hög grad från libertarianerna i Mont Pelerin Society som denna revolutions ideologiska inspiration utgick. Scruton själv var delvis påverkad av dem, moment av deras tänkande upptogs i hans form av konservatism, även om de där underordnades de från liberalismen skilda konservativa principerna.

Den av libertarianismen i hög grad inspirerade nyliberalismen höll inte vad den lovade, och i synnerhet inte vad den lovade de konservativa. Det var möjligt att se det på ett ganska tidigt stadium. Den radikala marknadsfrihetens propaganda var inte bara utopisk, utan också på andra sätt bedräglig. Men det innebär inte att libertarianismens kritik av marxismen var betydelselös. De främsta libertarianerna var inga obetydliga tänkare.

Jag skulle vilja föreslå att vi står inför en ny risk här. Även när och där den i viss reell mening producerar välstånd och tillväxt tycks den globala finanskapitalismen till sin struktur vara sådan att den faktiskt leder till en alltmer generaliserad ofrihet, inte bara för individer utan för de starkaste stater. Den situation som skapats av de tillämpade marknadsmodeller libertarianerna bidragit till ställer oss inför de alltmer uppenbara effekterna av kapitalismens egen irrationalitet: inkomstklyftor av en storlek som vi kanske inte sett på flera århundraden och som även konservativa, om inte annat utifrån deras värdehierarkis kriterier, reagerar mot, en ny fattigdom och nöd för många även i västerlandet, en minimal finansoligarkis växande makt, skuldekonomins ofta allt lättare genomskådbara fasad av framgångar, militarismens fortsatta härjningar och hot, ett alltmer organiserat åsiktsförtryck, en kommersiell masskulturs obeskrivliga vulgarisering, en historiskt unik typ av massmigration som på nya konkret sätt iscensätter upplösningen av nationalstaterna och deras historiska kultur, och en tilltagande allmän samhällsupplösning med en statsmakt helt i globalkapitalismens tjänst, som varken vill eller kan ta sig an ett sig överallt utbredande våldskaos.

Inför allt detta kan många intellektuella komma att hals över huvud komma att kasta sig inte bara i den populistiska nationalismens armar, utan också, med tiden, i den marxistiska socialismens igen, utan de perspektiv och den urskillning som idag är möjliga och nödvändiga.

Det vore en motsatt ensidighet, en överdriven pendelsvängning som riskerar att upprepa gamla misstag och omöjliggöra nya problemlösningar och en verklig väg framåt. Den politik som kan övervinna dessa misstag, kan bara göra det genom att verkligen inifrån gå igenom, förstå och organiskt övervinna liberalkapitalismens tänkande, och därmed övervinna den på nya sätt i jämförelse med den historiskt existerande socialismen.

Därför är libertarianismens arv viktigt. Många libertarianer har länge själva presterat en åtminstone delvis giltig kritik även av delar av nyliberalismens och kapitalismens utveckling under inflytande av positioner och krafter utanför de klassisk-liberala ramarna sådan de uppfattar den. Icke att förglömma är också att många libertarianer, inte minst i USA, på föredömligt sätt, ett sätt som delvis är oberoende av deras ekonomisk-politiska positioner och huvudsakligen bygger enbart på deras moraliska, kritiserat neokonservatismens och i hög grad vänsterliberalismens interventionistisk-imperialistiska krigspolitik. Alldeles oavsett deras åsikter ifråga om ekonomin, ja stora delar av deras kritik av statsmakten, förtjänar sympatiska libertarianer som Murray Rothbard, Ron Paul, Lew Rockwell, Justin Raimondo och Thomas E. Woods stort erkännande för deras insatser på just detta område; inte sällan har deras argumentation där varit den bästa som överhuvudtaget framförts, oaktat det helhetliga åskådningsmässiga sammanhang den hos dem är insatt i och beroende av. Här behövs de verkligen ännu, när till och med vänstern i sådan grotesk och avslöjande utsträckning blivit krigshetsare.

Johan Wennström påminner i sin understreckare om Scruton med anledning av hans frånfälle att han var särskilt påverkad av Hayek. Utan tvekan är Hayeks The Constitution of Liberty från 1960 ett av de viktigaste verken i den liberala traditionen under 1900-talet, och den politiska stridsskriften The Road to Serfdom från 1944 var, även om den på giltiga grunder avfärdades av den konservative idealistiske filosofen Michael Oakeshott som ett uttryck för en doktrinär rationalisms tyranni, ett åtminstone delvis begripligt sätt att tolka den dåtida situationen, med större tonvikt på centralplaneringens problem, både till följd av de västliga demokratiernas krigsekonomi och i de totalitära systemen, än på den fria marknadens alternativ som sådant.

Den logik som bestämmer Hayeks hela analys bygger emellertid på den alltid underliggande, postulerade modellen för marknaden. Denna modell möjliggör ett distinkt enhetligt analytiskt perspektiv på de problem den antas lösa och på hur den gör det, och tillåter en, inom de uppställda ramarna, helhetlig förklaring. Det är den klassiska liberalismens och nationalekonomins modell som här, i mer renodlad och utvecklad form, ges en radikal ny tillämpning i en historisk situation som inte längre präglas av den revolutionära borgerlighetens kamp mot de kvarstående feodala hindren för dess nya ordning, utan av dess kamp mot den framväxande postrevolutionära statsmakt som gradvis omformats och utvidgats under inflytande av modernitetens fortsatta revolutionära process. Nya, ur dessa förändrade historiska betingelser uppkomna problem som länge vridits och vänts på av moderna ekonomer, förstås nu genom en ny mobilisering av den idealtypiskt rekonstruerade marknadsmodellen. Med en ny ensidighetens analytiska kompromisslöshet förklaras de som följder av intervention av denna nya statsmakt, på ett sätt som effektivt skapar ett intryck av ny klarhet, av en lösning inom räckhåll.

I begreppet nyliberalism ligger inte att det är en ny liberalism, utan att det, åtminstone i stor utsträckning, är den gamla, klassiska liberalismen som ånyo lanseras, i en ny historisk situation, även mot den under mellantiden utvecklade socialliberalismen. Att den uppfattats som så radikal beror förstås på den långa tid under vilken såväl välfärdsteorins som marxismen faktiskt blev dominerande i stora delar av världen, och det sätt på vilket de under denna tid med sina historieteoretiskt grundade anspråk bröt kontinuiteten i den den klassisk-liberala åskådningen. Debattskiftet och återvändandet till denna liberalism blev något abrupt, och vad som i själva verket har en djup historisk förankring och i verkligheten ingalunda var i dess helhet överspelat, framstod rentav som någonting nytt och främmande. Men givetvis är det också så att den klassiska liberalismen nu blir vidareutvecklad och oundvikligen erhåller nya tonvikter och tillämpningar på grund av de nya och annorlunda omständigheterna.

De samtida ekonomerna har helt enkelt, hävdar Hayek, aldrig tillräckligt förstått marknadsekonomin. Man har haft en otillräcklig och ibland rent felaktig uppfattning av dess funktionssätt, en uppfattning som givit upphov till den oriktiga förståelsen att statsmaktens uppgift är att genom intervention korrigera marknadens misslyckanden. Redan på 30-talet möjliggjorde denna förståelse för Hayek en tillfredsställande förklaring av hur den så kallade stagflationen kunde uppstå. Någon konsensus rörande den empiriska bekräftelsen av hans allmänna teori gick visserligen inte att uppnå. Hayek underlät att polemisera mot Keynes General Theory när denna utkom 1936, eftersom han helt enkelt tog för givet att Keynes skulle tvingas närma sig hans egen ståndpunkt. Så skedde emellertid inte; det blev i stället Keynes teori som för flera årtionden blev dominerande. Hayek kom att betrakta denna sin passivitet som sitt största misstag. Först mot slutet av sitt liv fick han se hur de svällande välfärdsstaternas problem och de nya ekonomiska kriserna ledde många ekonomer att närma sig hans ståndpunkt att sådana missförhållanden var konsekvenser av interventionism och centralstyrning, och att det var fel att ge marknaden skulden för dem.

Intressant nog delades det ekonomiska Nobelpriset 1974 av Hayek och Gunnar Myrdal, med en oundvikligen något vag och svepande gemensam motivering: “for their pioneering work in the theory of money and economic fluctuations and for their penetrating analysis of the interdependence of economic, social and institutional phenomena”. Signifikativt nog, i ljuset av Scrutons beskrivning av vänsterns hållning, sägs Myrdal ha sett det som en förolämpning att behöva dela priset med Hayek. Men vid denna tid sattes det nyliberala skiftet på allvar igång, och Hayeks analys av välfärdsteorins brister och hans insisterande på att prioritera inflationsbekämpningen började få genomslag.

Emellertid måste ju marknadsmodellen i sin tur försvaras och legitimeras. Vad är det som gör den plausibel i den utomordentligt långtgående tillämpning som Hayek vill ge den? Med tiden blev den hos honom också alltmer renodlad; moment av statlig intervention som kvarhållits på 30- och 40-talen föll bort. Det är, tror jag, när vi tittar på den mer allmänna filosofiska motiveringen av marknadsmodellen som vi finner inte bara Hayeks utan även Mises’ och andra 1900-talslibertarianers specifika intellektuella bidrag och utveckling av den klassiska liberalismen.

Wennström framhåller att vad Scruton tog till sig från Hayek var dennes insikt “att informationen som krävs för rationell styrning av ett samhälle är spridd på många människor och institutioner och aldrig kan samlas i en hand, såsom man ansåg i planekonomierna.” Detta är Hayeks djupast liggande antagande, den verkliga premissen och utgångspunkten för hans analys, det som enligt honom nödvändiggör och rättfärdigar marknadsmodellen: hans förståelse av informationsproblemet.  

Anledningen till att marknadsekonomin är överlägsen planekonomin är för Hayek att den mer effektivt kan tillägna sig den utspridda informationen. Detta kan genom prismekanismen ske utan den insamling och bearbetning av information som planekonomin kräver men samtidigt aldrig helt kan lyckas med. Prismekanismen, vinstmotivet och den privata äganderätten samordnar individernas handlande, fastän helheten alltid måste förbli oöverblickbar för var och en av dem. Detta är ett sätt att beskriva den “osynliga handens” reglering av homo oeconomicus. En av de fördelar marknaden på detta sätt äger är att även smal och kvantitativt mycket begränsad efterfrågan, som centralplaneringen inte ens skulle kunna upptäcka, kan tillfredsställas med ett motsvarande utbud.

Eftersom detta är förhållandet mellan informationsproblemet och marknadsekonomin enligt Hayek, erhåller den senare för honom en politisk betydelse som går utöver den som den ägt hos tidigare klassiska liberaler, eller åtminstone artikulerar Hayek denna betydelse på mer fullständigt sätt. Hayek identifierar i den beskrivna analysen på ett mer omfattande sätt vad som också blir från marknadsmodellen än mer oskiljaktiga politiska principfrågor för det moderna samhället. Här måste man säga att han med beundransvärd konsekvens och även moraliskt och humanistiskt engagemang leds från den som lösning av informationsproblemet omfattade klassiska ekonomiska modellen, med dess alltfort krassa och begränsade antropologi, till diskussionen och försvaret av vad han uppfattar som det fria samhället i vidare mening.

Slutsatsen blir förstås att den ekonomiska centralstyrningen, planekonomin, inte är förenlig med friheten. I The Constitution of Liberty vidgades hans tänkande till att utifrån de redan vunna insikterna ge än mer omfattande svar på de stora frågorna om vilka förutsättningar det fria samhället som helhet vilade på och hur detta samhälle skulle kunna upprätthållas. Eftersom en central myndighet omöjligen kan inhämta all information om individernas olika preferenser, viljor och värderingar, skulle det bli nödvändigt för en makthavande minoritet att påtvinga samhället sina beslut. I det kollektivistiska system som planekonomin utgör måste individerna underkasta sig centralplanerarnas vilja. Hela produktionsapparaten blir de senares redskap, inte längre “neutrala medel” som kan tjäna en mångfald olika, och oöverblickbara, syften. En centralplan är en enhetlig helhet som syftar till att uppnå i förväg fastställda mål. Dessa måste då ersätta och överordnas den individuella friheten och rättssäkerheten som riktlinjer för samhället.

Detta är ju i högsta grad reella problem. De sammanhänger också delvis med frågeställningen rörande den konstitutionella demokratin, som jag med viss utförlighet diskuterat på annat håll. Det finns ytterligare dimensioner av dennas tematik, som saknas hos Hayek, och som måste vägas in för den fullständiga behandlingen av dessa problem. Men libertarianismens formuleringar av dem bör för den skull inte försummas.

Hayek intar den principiellt och definitionsmässigt riktiga ståndpunkten att demokrati och frihet inte är identiska. När demokratin otillbörligt utsträcks till att omfatta beslut bortom vad Hayek avgränsar som dess legitima, begränsade kollektiva sfär och inkräktar på de privata sfärerna, blir demokratin “totalitär”. Demokrati som sådan är fullt förenlig med en tillfällig, eller för den delen icke-tillfällig, majoritets diktatur. I dess namn och utifrån dess okvalificerade princip kan politisk opposition undertryckas och förbjudas, liksom även oönskade åsikter i allmänhet, kulturella uttryck, religionsutövning. Vi känner här igen grundkonturerna av en mycket gammal diskurs, men Hayeks formulering av dessa oundvikliga frågor i hans samtids ljus bidrar, oavsett hur vi uppfattar hans analyser och slutsatser, i hög grad till deras nödvändiga fortsatta klargörande.

Mot dessa hot måste uppställas en ny analys av vilka institutionella former som bäst kan bevara och utveckla friheten. Men resultatet av denna analys blir hos Hayek egentligen endast den ytterligare radikaliserade versionen av den marknadsmodell som redan i den mer begränsat ekonomiska analysen visats vara det enda alternativet. Frihetens institutioner – frihetens grundvalar, som titeln på den svenska översättningen av Hayeks stora verk lyder – är helt enkelt just marknadsekonomin, den fria företagsamheten, den enskilda äganderätten, den (nu än mer) begränsade statsmakten, och lagstyret, de tydliga och konsekventa regler som måste gälla för både styrande och styrda. Vad Hayek på delvis nytt sätt vill visa är hur inte bara den ekonomiska friheten utan också den politiska friheten och åsikts- och yttrandefriheten är oskiljaktiga från marknadsekonomin. Vi serveras så att säga den borgerliga erans helhetliga samhälleliga paket, återlanserat i uppstramad form efter marxismens lika helhetliga utmaning.

Min poäng här är att det är viktigt att dessa frågor inte tappas bort, att de som sådana inte tappas bort. Så kan nämligen lätt ske, ja så kommer med vad jag tror är ganska stor säkerhet i större eller mindre utsträckning ske, när de verkliga förhållanden den nyliberala revolutionen mot de välfärdssystem och socialistiska system som omedelbart föregick dem oundvikligen i sin tur framföder en politiskt effektiv reaktion.

I den populistiska nationalismen ser vi en form av denna reaktion. Vissa av de former den redan antagit låter oss åtminstone ana de konturer denna nya utmaning kan erhålla. Än så länge är den populistiska nationalismen i likhet med den historiska fascismen i mycket teorilös, ideologilös, vilket ger dess hittills mer eller mindre latenta borttappande av de antydda frågorna en karaktär som, om detta förhållande inte förändras, endast kan beskrivas och förstås från en position utanför den själv, med ett analytiskt metaspråk som inte är dess eget. Men detta, denna beskrivning och förståelse i sig, kommer inte erbjuda några större svårigheter, eftersom borttappandet, om det inte kan förhindras, utan tvekan kommer åtminstone i det väsentliga följa välkända historiska mönster för vilka en adekvat konceptuell apparat sedan länge, föreligger.

Denna utveckling av den populistiska nationalismens reaktion är emellertid inte oundviklig. Jag har redan i många inlägg försökt antyda hur den kan undvikas genom att den höjer sig till en ny form av socialkonservatism, som förmår såväl teoretiskt-ideologiskt formulera som praktiskt-politiskt implementera en systemkritisk reformism. Till skillnad från den blotta populistiska nationalismen som sådan bör en sådan socialkonservatism kunna genomföra detta utifrån ett grundligt genomarbetande av de frågor som libertarianismen och hela den klassiska liberalismen lämnat i arv åt oss, i stället för att i blindo falla i den långtgående plebiscitära demokratins, bonapartismens och fascismens välkända historiska fallgropar.

Den populistiska nationalismens opinionsmässiga framgångar är naturliga, givet den av nyliberalismen i förening med den postmarxistiska vänstern skapade situationen. Och det är inte så att den helt saknar ideologi. Den äger en fullt användbar och hållbar utgångspunkt för den vidareutveckling jag föreslagit. Men den är fortfarande oroväckande svag i förhållande till de utmaningar och uppgifter den står inför. Den förblir alltför hänvisad till ad hoc-artade, atomistiskt fragmenterade, sakfrågeorienterade “sunda förnuft”-appeller och specifika, situationsbetingade responser, på ett sätt som går utöver vad som tillräckligt kan motiveras som nödvändig pragmatism. Den instabilitet detta medför leder oundvikligen till problematiska politiska utslag i skilda frågor, och den relativa tomhet det är ett uttryck för utsätter den populistiska nationalismen för kompenserande ideologisk och politisk påverkan utifrån, från krafter och intressen med andra politiska mål.

Den inte minsta av dessa krafter är faktiskt just libertarianismen. Större delen av den riktning inom populistnationalismen som är mer radikal, men utan att gå över gränsen till fascismen och nationalsocialismen, är idag såvitt jag kan se åtminstone i Sverige starkt påverkad av libertarianismen, ja har till och med ett mer eller mindre reguljärt samarbete med libertarianer och erhåller stöd från sådana. Om detta skulle förstås kunna sägas att det synes garantera att denna kategori populistnationalistser inte tappar bort en Hayeks frågor och problemformuleringar. Det är delvis en rimlig tolkning.

Men man måste samtidigt notera att de libertarianer det här är fråga om är sådana som går utöver Hayek och är benägna att följa Hans-Hermann Hoppe i hans rent ickedemokratiska, monarkistiska frihetsförsvar, och att sympatisera med sådana auktoritära regimer som upprätthåller just denna version av liberalismen. Det libertarianska stödet för Pinochet är väl det bäst kända historiska exemplet på vad det handlar om här. Mises var också ekonomisk rådgivare åt Dollfuss. Men det visar sig att man här också snabbt förflyttas in i en ny gråzon, där det med de radikala populistnationalister det här är fråga om gemensamma föraktet för den icke-libertarianska liberalismen, vänsterliberalismen eller socialliberalismen, såväl som för socialismen, alstrar vad som framstår som motsägande sympatiyttringar för fascismen även från libertarianerna, som går utöver Mises’ initiala erkänsla gentemot Mussolini. Vad som blottläggs, trots en Hayeks till synes klara och definitiva principer, är den libertarianismens och den klassiska liberalismens egen svaghet och instabilitet, som följer ur vissa av dess distinkt moderna och delvis med dess ideologiska motståndare gemensamma filosofiska utgångspunkter och förutsättningar.

Men även om den populistiska nationalismens i dess hittillsvarande form oundvikliga inre löshet leder till en anpassning till eller ett sammansmältande med libertarianismen av sådant slag att Hayeks frågor inte tappas bort, innebär det att den förlorar sig själv och sin egen unika utvecklingspotential, och därmed blir oförmögen att fullgöra sin historiska uppgift. Att förstå och på rätt sätt beakta Hayeks frågor betyder inte att man också måste acceptera hans svar.

Idag kan vi se att åtminstone vissa av dessa svar är huvudorsaker till de problem den populistiska nationalismen har uppstått för att hantera och lösa. Jag själv urskilde vid mitten av åttiotalet några men långtifrån alla dessa svårigheter; plausibiliteten i det som gjorde Scruton till en anhängare av Hayek framstod då av flera avgörande skäl som långt större. Till och med den framstående engelske marxisten David Harvey hävdar att nyliberalismen delvis var en begriplig reaktion och hade ett ganska stort folkligt stöd åtminstone under det tidiga 80-talet. Det var inte minst Hayeks kritik av centralplaneringens totalitära potential och verklighet som motiverade Scrutons modiga arbete bland de underjordiska dissidenterna i Östeuropa vid denna tid, ett arbete som han nu, alldeles före sin bortgång, vederbörligen hedrades för av de tjeckiska, polska och ungerska regeringarna. Vad det gäller är endast att kvarhålla och seriöst integrera Hayeks frågor i syfte att just medels själva deras nya genomarbetning stärka, förbättra och vidareutveckla de egna svar som idag är nödvändiga.

De populistnationalister som står nära de rena libertarianerna är dock hittills bara mindre och relativt marginella underavdelningar. En viktigare och allvarligare följd av den populistiska nationalismens hittillsvarande relativa ideologiska ofullständighet är den påverkan den alltför motståndslöst faller offer för när den, i det idag på intet sätt orealistiska syftet att nå den politiska makten, eftersträvar en allians med dagens etablerade höger. Det är denna höger, inte de rena libertarianerna, som faktiskt genomdrivit den nyliberala revolutionen, och för att lyckas med detta har den varit tvungen att blanda upp och späda ut libertarianismen med de modifierade och icke-klassiska formerna av liberalism. I detta har den också fått indirekt, mer eller mindre omedvetet och avsiktligt stöd från den postmarxistiska vänstern. Även här riskerar populistnationalismen att fastna i en politisk motståndares – eller vad som borde vara en sådan – svar, och därmed avväpnas som politiskt alternativ med förmågan att hantera de problem denna liberala höger skapat. Även här är räddningen en ideologisk utveckling av socialkonservatismen.

Den andra form av reaktion mot den nyliberalismen som jag tror kan komma, är helt enkelt vad som, på analogt sätt, helt enkelt kan betecknas som nysocialismen. Nyliberalismen kan synas stark, dess skapelse, den utvecklade globala finanskapitalismen, kan tyckas väl konsoliderad som system och maktordning. I verkligheten är de försvagade, i någon mån av den populistiska nationalismen även i dennas hittillsvarande vacklande oavgjordhet och oegentliga självförståelse, men också av andra faktorer, av vilka kapitalismens egen konstitutiva irrationalitet och dysfunktionalitet, och därmed dess alltmer extrema och groteska konkreta resultat, är de mest framträdande, ja påträngande. Det tydligaste tecknet på deras nedgång är väl det pågående upphävandet av den geopolitiska unipolaritet som de i hög grad byggde på och förutsatte.

Socialdemokratin verkar för närvarande visserligen helt paralyserad och neutraliserad av sina under nyliberalismens årtionden enorma nya borgerliga anpassningar och kompromisser, samtidigt som den gått i spetsen för det förenade höger-vänster-etablissemangets uppbindning i den politiska korrektheten och postmarximen. I allt detta sitter den nu fast, i detta hörn har den målat in sig. Därmed har den gjort sig politiskt handlingsförlamad och irrelevant inför den ständigt alltmer påträngande och icke längre bortträngbara verklighetens krav, och följden är en förbluffande snabb nedgång i Europas viktigaste länder.

Det innebär inte att det är omöjligt att den finner en väg ut ur sitt moras. Ledningen för den nysocialismen det finns anledning att vänta sig kommer dock med större sannolikhet växa fram ur andra vänstergrupper, som bygger vidare på marxismens ursprungliga ansatser. För att förstå nysocialismen är det viktigt att komma ihåg att nyliberalismen aldrig segrade globalt, något som också är en viktig bakgrund till dagens förändrade geopolitiska situation. Med alla dess statskapitalistiska modifikationer har kommunistpartiet ett obrutet, fast grepp om världens andra supermakt. Det styr med framgångsrik, effektiv planenlighet ekonomin, och har en klar vision om vart det är på väg. En rad länder i den globala södern har fortfarande kommunistiska och socialistiska regimer, om än ofta mer nominellt än reellt.

Vidare kvarstår åtminstone fortfarande på ett akut sätt, och oavsett nyliberalernas upprepade löften och prognoser, fattigdomen i världen. Liksom arbetarklassen, i oförändrad form, utanför västerlandet, och i delvis men ingalunda helt förändrad i västerlandet. Den försvinnande medelklassens icke-försvinnande människor utgör en enorm västerländsk väljargrupp som knappast i dess helhet kommer fångas upp av populistnationalismen. Nya generationer på större avstånd från 70- och 80-talens kritik av den realexisterande socialismen har vuxit upp. Allt fler marxistiska intellektuella ser nu också igenom postmarxismens mekanismer och avslöjar, tillsammans med de analytiskt mer klarseende bland populistnationalisterna och vissa mer genuina konservativa, dess länge dolda verkliga innebörd.

Men även här står vi inför risken att libertarianismens eller den klassiska liberalismens arv glöms bort, att dess klart formulerade, förblivande viktiga principiella frågeställningar än en gång viftas bort i en ren illusion av att de, som sådana, teoretiskt och historiskt har övervunnits. I synnerhet står vi inför denna risk eftersom den klassiska liberalismens kapitalism nu också, till skillnad mot vad som var fallet på Marx’ tid – för honom var den ju ett nödvändigt historiskt utvecklingsstadium som markerade ett entydigt framsteg – och i stor utsträckning ännu för de “nyvänsterns” efterföljare som Scruton kritiserade av så många uppfattas som komprometterad av den delvis artificiella nyliberala återuppvärmningens faktiska resultat.

Det är här man trots det i denna nya historiska vederläggning måste insistera på att dessa frågeställningar fortfarande tillhör de centrala, och klassövergripande, för den politiska moderniteten som sådan, och påminna om att den realexisterande socialismens historia visar att den inte fullt förstod och med tillräcklig framgång förmådde besvara dem. Därmed innebär en nysocialism som ett enkelt, ohistoriskt återvändande en stor risk för ett upprepande av tidigare katastrofala misstag.

Även om marxismens historiska svar, som alltså, i dess fortsatta utveckling under 1900-talet i stor utsträckning kom att involvera ett grundlöst och teoretiskt illegitimt ignorerande, är otillräckliga, har den rätt i att libertarianismens egna svar också är otillräckliga, ja ofta helt ohållbara. Språnget från informationsproblemets generella beskrivning hos Hayek till anammandet av just marknadsmodellen, med tillhörande antropologi och minimala politiska institutioner, som adekvat och tillräcklig lösning, framstod redan från början som problematiskt och otillräckligt grundat i Hayeks argumentation, inte minst i ljuset av modernitetens och kulturutvecklingens helhetliga historiska förlopp sådant det redan kunde överblickas. Och sedan dess har marknadsmodellens primitivitet i dess långtgående hayekska tillämpning alltså i än högre grad bekräftats.

Liksom den till kvalificerad socialkonservatism utvecklade populistiska nationalismen kan erbjuda nya svar här, kan givetvis också en vidareutvecklad, modifierad och uppdaterad marxism, som nysocialismens ideologi, göra det, det vill säga erbjuda svar på den klassiska liberalismens av libertarianerna vidareutvecklade frågeställningar, som skiljer sig även från dess egna gamla. Förhoppningsvis kommer nysocialismen, om den kommer, att präglas av en sådan marxism, som kvarhåller och nu med nytt allvar och noggrannhet förstår och arbetar sig igenom allt detta.

Sedan kommer förstås kvarstå för den eventuella nysocialismen att göra upp med den oftast dominerande, generaliserade kulturradikalism som marxismen själv till stor del bar på från början, och som oundvikligen blev rent destruktiv även för socialismen som sådan. Den ledde till att den blev ett lätt byte för kapitalismens subtila exploatering, och därmed ett ofta omedvetet redskap för dess konsolidering, som mer och mer antog postmarxismens och postmodernismens nya former. Min gissning är att vänsterns mer eller mindre indirekta insyltadhet i dagens finanskapitalistiska globalism – ett slags nytt falskt medvetande – gör en nysocialismens uppgörale med den generaliserade kulturradikalismen omöjlig utan det ideologiska och politiska trycket från den nya socialkonservatismen, och för den delen även från de mer autentiska uttrycken för den nationalistiska populismen som sådan. Nysocialismen måste ju dock personellt i ganska stor utsträckning fortfarande bygga på långsamt uppvaknande representanter för dagens vänster.

Hursomhelst bör libertarianismens arv, den klassiska liberalismens arv, som jag här med viss ensidighet, och på grund av den särskilt av Hayek inspirerade Scrutons bortgång, kort refererat med hänvisning endast till Hayek, och endast till en begränsad del av hans arbete, om än den mest centrala (det finns naturligtvis mycket mer att säga om libertarianismens olika ekonomiska, politiska och filosofiska ståndpunkter), beaktas av båda dessa sannolikt historiskt oundvikliga reaktioner. Mitt syfte här har varit att fokusera på det värde detta arv äger genom sina i mycket riktiga frågeställningar, inte på den kritik som är nödvändig på grund av dess ofta felaktiga svar.

På lång sikt – vi kan tala om hundratals, tusentals, tiotusentals år, men det är inte helt uteslutet att det räcker med tiotals – kan det nuvarande globalkapitalistiska och liberaldemokratiska systemet inte bestå. Det kommer ersättas av ett eller flera andra. om mänskligheten kan räddas undan användningen av de massförstörelsevapen som blir en ständigt alltmer central del av dess produktivkrafters användning.

Den avgörande frågan i detta större perspektiv är om detta eller dessa andra system kommer bevara och vidareföra den tillräckliga frihetens, den högre moralens, och den allmänna humanitetens drag och hittillsvarande landvinningar åt den framtida mänskligheten att bygga vidare på. Om de kommer möjliggöra de fortsatta framsteg – och de behöver inte bara definieras i moderna vetenskapliga termer, utan kan även förstås i vad jag kallar den “mjuka” traditionalismens andliga – som det nuvarande systemet, efter att ha lämnat sitt historiska bidrag, nu står i vägen för. Den klassiska liberalismens politisk-filosofiska brister till trots har både dess historiskt betingade, av modernitetens faktiska utveckling organiskt nödvändiggjorda frågeställningar och den historiska epok den i så stor utsträckning bidrog till att forma, i några avseenden inneburit ett allmänkulturellt framsteg på dessa områden. Frågan om dessa framstegs förvaltande implicerar en positiv uppgift för dagens systemkritiker.

Scrutons konservatism är högerns enda förtjänst

Scruton

Roger Scruton, 1944-2020

Roger Scruton har lämnat oss. Förlusten är enorm. Att en tänkare som han kunde framträda under det nyliberala systemskiftets tid är i sig en tillräcklig förklaring av hur så många så länge kunde förbise detta skiftes problematiska dimensioner. Hans kulturellt och filosofiskt utomordentligt rika konservatism gjorde att man på 80-talet var benägen att tolerera alltför mycket av de större politiska och ekonomiska sammanhang i vilka den hade sin nisch, att så att säga ge dem en chans. Men när man idag kan se att det till stor del var fel, gör hans livsverk att det är möjligt att ändå inta en försonlig hållning till dessa årtionden, att se ljust på dem. 2016 talade Scruton på en SD-konferens i Västerås. Att idag Sverigedemokratin mer än den gamla högern tagit till sig och byggt på hans verk är både signifikativt och glädjande. Utan tänkare som Scruton skulle högern ha saknat all tyngd och trovärdighet; Scrutons typ av konservatism är högerns enda förtjänst.

Carl Johan Ljungberg kan ha varit först, och i så fall sannolikt med en recension av The Meaning of Conservatism från 1980, Scrutons första större arbete om konservatismen, som väl också förblev hans huvudverk på detta område. Men annars tror jag att jag kan ha varit först med introduktionen – visserligen ytterst anspråkslös, ja inadekvat – av Scruton i Sverige med min korta recension av Thinkers of the New Left, en 1985 utgiven samling artiklar från Scrutons Salisbury Review.

Våren 2000 besökte jag honom i hans lägenhet i London. Diskussionen blev intressent inte minst därför att han hävdade att jag inte kunde vara konservativ (“You can’t be a conservative!”). Det fanns flera, ja många bottnar i detta uttalande, både för mig och för honom. Jag kan inte pejla dem här. Men jag har ofta under åren tänkt på detta och på det samtal som följde, och jag kan säga så mycket som att han i vissa avseenden – och med en viss förståelse av konservatismen – hade rätt, att han med förbluffande skarp intuition omedelbart såg åtminstone en viktig del av sanningen.

En sak som det definitivt inte innebar är att jag skulle ha stått så långt från honom att hans verk inte var en avgörande inspiration för mig i några avseenden. Jag delade visserligen inte i allo hans filosofiska utgångspunkter och av dem bestämda slutsatser. Hans grundläggande uppfattning av förhållandet mellan livsvärlden och den vetenskapliga världsbilden finner jag ohållbar och missvisande. Från mitt perspektiv var han ibland alltför mycket formad av sin “analytiska” bakgrund, det vill säga hans utbildning i den under hans studietid dominerande riktning inom inte minst engelsk filosofi som bär detta torftiga namn (som om inte all filosofi var mer eller mindre analytisk).

Men detta balanserades delvis av hans ovanliga förståelse av Hegel: en del hegelianska ståndpunkter kom att modifiera och ingå i hans egna positioner. Även hans förståelse av aspekter av den kontinentaleuropeiska fenomenologin var avsevärd. Under vårt samtal hävdade han, med anledning av mitt då pågående studium av personalismen, att hans bok Sexual Desire: A Philosophical Investigation innehöll en “komplett personalistisk filosofi”. Från hans perspektiv är det ett riktigt anspråk. Även utifrån vad jag ser som den felaktiga grundförståelsen gjorde han oerhört mycket av filosofiskt värde i sin strävan att “rädda livsvärlden”.

Med mina partiella filosofiska invändningar sammanhänger också det faktum att jag inte heller delade alla hans politiska ståndpunkter. Den burkeanska konservatismens historicistiska traditionalism, som han stod nära, kunde, under det inflytande från dels Tage Lindbom, dels den moderna idealistiska filosofin som jag stod, identifieras som otillräcklig. Även Claes Ryn hade påvisat dess behov av filosofisk uppstramning, och med sin värdecentrerade historicism tillhandahållit en sådan. Scrutons egen modifikation av denna tradition genom momenten av hegelianism, en modifikation som han delade med den tidige Oakeshott och apropå vilken jag i vårt samtal försökte få klarhet i hans förtrogenhet med och förhållande till den så kallade anglo-hegelianismen, en inte minst i Oxford viktig strömning under andra hälften av 1800-talet som jag själv berörde i min forskning, är dock en rörelse i samma rätta riktning som Ryn och dennes lärare Folke Leander, som medels Croce mobiliserade just Hegel i detta syfte.

Den tendens till vad som ibland kallas “liberalkonservatism” som är oskiljaktig från den burkeanska konservatismen tyckte jag ibland också hos Scruton manifesterades i form av en alltför okritisk inställning till “nyliberalismens” ekonomiska politik alltifrån Thatcher, som han gav starkt stöd. Alltså: det problematiska helhetliga högersammanhanget. Scruton hade dock inte någon personlig bakgrund i något av de övre skikten i den subtilt differentierade brittiska klasstruktur, som gynnades av denna politik. Av detta skäl lägger hans biografi en ytterligare dimension av intresse till hans verk.

Slutligen noterade jag ibland Scrutons förhållande till neokonservatismen, som han visserligen inte själv sammanföll med, men, som jag såg det, intog en ambivalent hållning gentemot. Även detta kom upp i vår diskussion. Han skrev förvisso en inledning till en av Russell Kirks böcker, och såg den amerikanska konservatismen som en stor mångfald av olika riktningar, men den klara urskillningen av neokonservatismens problematiska särdrag och ställningstaganden saknades, som jag uppfattade det. Men detta ska också ses i ljuset av att all neokonservatism, eller allt i neokonservatismen, inte kan eller bör förkastas. I sin konstnärliga och litterära spännvidd närmar sig den amerikanske kritikern Roger Kimball, som jag en gång skrev en huvudsakligen positiv artikel om, i någon mån Scruton. Kimball måste betecknas som neokonservativ.

I sorgen över Scrutons bortgång framstår mina invändningar nu som betydelselösa. På intet sätt kan de överskugga allt han betytt för mig, sedan mitten av 80-talet. Mitt omnämnande av dem här har snarast, och helt spontant, format sig till ett understrykande av hans förtjänster. Och hans verk rymmer så mycket mer. Jag behöver inte ge exempel på hans inte bara filosofiska utan allmänkulturella och historiska bredd och djup – de flesta av mina läsare är redan förtrogna med dem. På vad han exempelvis åstadkom inom estetiken, och där beträffande alla konsterna – en del av filosofin där hans insats var lika viktig som inom den politiska filosofin, som hans estetik också i mycket sammanhängde med. Det var framför allt i sina kulturella analyser som han visade vad som verkligen är fel med vänstern.

Denna bredd och detta djup gör att han är ojämförbar med de ytliga opinionsjournalister som utgör huvuddelen av neokonservatismen. Men de gör också att han överträffar de flesta andra verkliga konservativa tänkare i vår tid, ja de flesta filosofer överhuvudtaget. Jag räknar till fjorton böcker (han skrev säkert tre gånger så många) av Roger Scruton på min hylla, och en bok om honom. Han var ett kulturellt fenomen. Hans livsverk är ensamt tillräckligt för att garantera att det under överskådlig tid ska vara inte bara meningsfullt utan nödvändigt att fortsätta tala om konservatismen, tala i termer av konservatismen, även när vi avvisar mycket av det dagens politiska höger kommit att stå för.

Xi Jinping: 2020 New Year Speech

Synsätt

1972 sände BBC John Bergers TV-serie ‘Ways of Seeing’, och utgav också hans beledsagande bok med samma titel. Det var inte någon allmän introduktion till en marxistisk estetisk analys; de olika avsnitten respektive kapitlen exemplifierade snarare några enstaka aspekter av en sådan, och av andra men nära relaterade kritiska, teoretiska perspektiv. Men genom dessa aspekter fungerade den ändå som en pedagogisk popularisering av den allmänna förståelse som den grundläggande historiematerialistiska analysen, utvidgad och tillämpad av senare tänkare (som Walter Benjamin), möjliggjorde. Den allmänna förståelse som först på mer historiskt heltäckande sätt, ifråga om den västerländska civilisationen, presenterats av Arnold Hauser i hans stora Sozialgeschichte der Kunst und Literatur från 1951.

Att detta sätt att se konsthistorien – eller nu rättare, konsten i historien – tillförde nya insikter är givetvis obestridligt. Det var en del av den allmänna och helhetliga nya historiska förståelse som i otaliga tillämpningar manifesterade historiematerialismens och den av denna mer eller mindre inspirerade generella sociala kulturhistoriens landvinningar. Det konsekvent genomförda greppet möjliggjorde ett systematiskt relaterande av de välkända stil- och epokindelningarna och kategorierna till det totala – eller vad man uppfattade som de totala – och sammansatta samhälleliga skeendet, som tillhandahöll långt mer precisa och giltiga förklaringar av såväl deras respektive väsen som deras inbördes förhållanden, deras förändringar, deras succession.

Så överväldigande var detta nu mer fullt genomförda sätt att se för många intellektuella och akademiker att det, i förening med den övriga marxistiska och marxistiskt influerade teorins utveckling, och inte minst med det marxistiska politiska engagemangets imperativ, ofta kom att etableras som en definitiv, uttömmande, yttersta sanning om konsten, och den mest väsentliga, som snabbt förvandlade både konsthistorien och konstsamtidens studium till en primärt kritisk, reduktiv och dekonstruktiv disciplin, styrd av den mer eller mindre systematiserade teorin. Cultural studies och andra former av utvecklad kritisk teori har de senaste årtiondena, om än med otaliga teoretiska tillägg och variationer, med dogmatisk rigiditet kommit att helt definieras av denna grundläggande programmatiska ansats.

Bergers projekt tillkom i direkt polemiskt syfte som en gensaga till Kenneth Clarks TV-serie ‘Civilisation’ från 1969, likaledes sänd av BBC. Det nya sättet att se, etablerat som det mest väsentliga och det enda man nu faktiskt ägnade sig åt, kom också att i stor utsträckning bli bestämmande för det konstnärliga skapandet som sådant, inom ramen för den programmatiska modernismen, där man menade sig på nytt sätt kunna medvetet skapa i enlighet med den nuvarande manifestationen av de historiska och sociala lagar och förhållanden i vars ljus man i helt ny omfattning kunde förstå hur tidigare epokers verk långt mer omedvetet tillkommit.

En sådan till ytterlighet driven tillämpning saknar teoretisk legitimitet, går långt utöver historiematerialismens och dess utbyggnaders giltiga teoretiska räckvidd. Dess kontextualiserande förklaringar utgör givetvis inte tillnärmelsevis det sista ordet om den historiskt föreliggande konsten eller konsten som sådan. Men dess nyupptäckta sanningsdimension kom helt enkelt länge att överskugga konstens självklara övriga dimensioner, på samma sätt som denna teori gjorde även i sin tillämpning på alla andra områden där den lika grundlöst drevs till ytterligheter i sin tillämpning – allra mest absurt och destruktivt ifråga om religionens och filosofins djupaste sanningar.

På detta sätt ledde vad som i sig, med bevarad balans i perspektivet, utan allt tvivel innebar en fördjupad och utvecklad historisk förståelse och förklaring baserad på genuint teoretiskt framsteg, tyvärr till en ny tillbakagång i den helhetliga uppfattningen, en ny oförståelse på det konsthistoriska studiets område, såväl som en utarmning av tillägnelsen och uppskattningen av konsten i allmänhet. Det finns många viktiga sätt att se konsthistoriens verk. Berger visade nya sätt att se, som varit otillgängliga, eller åtminstone mindre tillgängliga, på grund av andra och tidigare sådana sätt. Men hans sätt kom i sin tur att i en ny ensidighet tränga ut dessa andra, ja i vissa fall rentav åtminstone indirekt ogiltigförklara dem.

Roger Scruton gick emot hela denna intellektuella riktning i dess rent vilseledande utveckling, när han filosofiskt sökte återetablera den estetiska skönhetskategorin, och därmed återknöt till vad som åtminstone i högre grad var Clarks perspektiv, som kvarhöll tolkningsmodeller och kategorier som gick utöver den historiska materialismens och sociologins, och därmed själva från marxistiskt perspektiv kunde reduktivt avfärdas som “borgerliga” eller av borgerligheten kvarhållna residuer av äldre, historiskt övervunna ideologiska stadier.

Utifrån andra filosofiska riktningar är det möjligt att gå längre i denna nya artikulation av de under en tid förlorade kategorierna och dimensionerna på detta område. Men redan Scrutons bidrag visar tydligt hur de sätt att se som Berger förespråkade inte kan göra anspråk på något principiellt företräde framför de mer traditionella vars undanträngande, bortglömmande och ofta även politiska brännmärkning hans och i hög grad hela hans radikala samtids ideologiskt och politiskt motiverade projekt avsiktligt ledde till.

Bilderna i min konstkategori i denna anspråkslösa blogg, bilder av måleri, arkitektur och skulptur, syftar också till att återupprätta de sätt att se, de synsätt, som transcenderar dem som dominerat under en stor del av 1900-talet och gör det än idag. Där återfinns i en så att säga principiell, avsiktlig blandning av bilder av verk från de flesta epoker och stilriktningar, på ett sätt som, föreställer jag mig, bör kunna befrämja, underlätta, ja nödvändiggöra deras reception i just de på olika sätt och i olika utsträckning kontextöverskridande termer vars nödvändighet genom just denna sammanställning som jag ser det borde bli uppenbar, ja påträngande. Det finns helt andra saker att förstå och helt andra saker att säga om konsthistorien och dess enskilda verk än de en Berger och en Hauser säger, och dessa saker är på intet sätt mindre viktiga.

Denna min principiellt traditionalistiska intention, i den strikta och, ytterst, metafysiskt grundade mening som skiljer sig från den okvalificerat historicistiska traditionalismens, innebär dock inte alls att jag förnekar eller förringar delsanningarna i den marxistiska konsthistoriografin och tolkningen. Detta är viktigt att påpeka, för undvikande av en naiv och ohistorisk reaktion, ett omöjligt återvändande som bara skulle innebära en teoretisk förlust och en förlorad medvetandedimension. Men den allmänna intellektuella utvecklingen på detta område har drivits så långt i den socialhistoriskt-kritiska riktningen, med alla dess idag inte minst postmarxistiska teoretiska utbroderingar och förskjutningar, att det för balansens återställande är motiverat att uppställa en motsatt strategi och presentation. Det utrymme som de av 1900-talets konstkännare direkt fientligt behandlade formerna av den sena 1800-talskonsten – det “akademiska” måleriet, till och med det så kallade “salongsmåleriet”, och de historiska “nystilarna” inom arkitekturen – har givits i mina inlägg tjänar till att accentuera denna avsikt, som kan beskrivas som delvis polemisk.

Guy Lowell

Lowell

Ritade förutom Museum of Fine Arts i Boston även bland annat New York County Courthouse vid Foley Square på Manhattan.

Guy Lowell: Museum of Fine Arts, Boston

Lowell

Systemkritisk konservatism

Flera gånger har jag fått anledning att komma in på den så kallade konservativa revolutionen, och vad som idag ibland med en vag och svepande term kallas “radikalkonservatismen”, med vilket menas senare intellektuella och politiska riktningar som under andra namn och på olika sätt kanske kan sägas vara mer eller mindre relaterade till den konservativa revolutionen. Fastän de kan rymma viktiga delsanningar, är inte minst de filosofiska eller mer allmänt åskådningsmässiga skillnaderna avsevärda mellan dessa riktningar och de traditioner inom vilka, eller snarare utifrån vilka, och genom ett visst slags kombination av vilka, jag försökt föreslå att det skulle vara möjligt att på ett meningsfullt sätt tänka vidare, också på den politiska filosofins område.

De som är förtrogna med mina texter vet att dessa senare primärt utgörs av aspekter av den filosofiska idealismen, personalismen, den värdecentrerade historicismen, och den på visst sätt tolkade traditionalistiska skolan. Jag bygger här dels på min egen filosofi-, teologi- och idéhistoriska forskning om vad jag föreslår är personalismens tidiga utveckling i olika slags relation till 1800-talets idealism, dels på min sedan mitten av 80-talet pågående filosofiska dialog med Claes G. Ryn som infört termen värdecentrerad historicism, och dels slutligen mitt motsvarande utbyte, fram till hans bortgång 2001, med Tage Lindbom.

Mycket av invändningarna mot den konservativa revolutionen och “radikalkonservatismen” har jag uppfattat att det är möjligt att sammanfatta med Ryns lärare Folke Leanders term lägre romantik. Det gemensamma drag som den lägre romantiken utgör hos dessa riktningar gör såväl deras kritik som deras egna alternativ bristfälliga, om än förvisso inte i allo oriktiga och ointressanta. De gör att dessa riktningars radikalism och revolution inte utgör hållbara helhetliga alternativ till den modernitetens huvudströmning som sedan länge tar form av “liberal demokrati”, och som de ibland med men ibland också utan rätt identifierar problematiska aspekter av.

Termen “alternativ modernitet” har använts om och även av dem själva, och är inte alls missvisande i denna användning. Utan tvekan utgör de ett alternativ till en dominerande form av modernitet, och helt visst kvarstannar detta alternativ ändå inom ramen för en med denna form gemensam modernitet. Men jag har uppfattat det som beklagligt att termen begränsas till denna användning, eller överhuvdtaget används i denna betydelse. Inte därför att den inte i den angivna meningen är deskriptivt adekvat, utan just därför att det alternativ den beskriver från mitt perspektiv är otillräckligt och som helhet ohållbart. Därför har jag insisterat på att termen kan och bör användas också för ett annat alternativ till den dominerande moderniteten, ett alternativ som bestäms av vissa allmänna drag i de av mig försvarade riktningarna, och dem närliggande och liknande.

När jag försökt artikulera dessa riktningars på visst sätt samordnade perspektiv, deras specifika alternativa modernitet, i dess politiska dimension, har jag ofta gjort det i termer av ett visst slags konservatism, exempelvis, med en klumpig term, en europeisk post-paleokonservatism, och, med en mer lätthanterlig och vanlig, socialkonservatism. Det finns en inbyggd svaghet i detta terminologiska val som den konservativa revolutionen och radikalkonservatismen undgår. Redan deras namn signalerar nämligen deras systemkritiska innebörd och syftning. I sig uppvisar deras systemkritik förstås just de svagheter jag ovan antydde. Men det är en styrka att dessa riktningar överhuvudtaget är systemkritiska, eller mer exakt, systemkritik är en styrka som dessa riktningar generellt äger, även om just de inte generellt representerar en acceptabel version av den.

Så ter det sig förstås inte för den burkeanska konservatism som dagens mer eller mindre “liberalkonservativa” ansluter sig till. Ordsammanställningarna med “radikal” och “revolution” indikerar systemkritik, och det är just det radikala och revolutionära som från den burkeanska konservatismens perspektiv begripligen tenderar att definiera all systemkritik. Perspektivet är delvis giltigt, utifrån denna konservatisms förståelse av inte bara den systemkritik utan den faktiska omstörtande systemförändring den historiskt vänt sig mot.

Det är givetvis fullt naturligt att begreppet systemkritik ofta förknippats med vänstern, ja med vänsterns former av radikal och revolutionär socialism, och i all synnerhet i marxismens teoretiskt avancerade form. Men redan i den historiska situation i vilken vad som kan sammanfattas som det konservativa tänkandet växte fram blev det snart angeläget även för det att börja formulera något av just vad som kan beskrivas som en systemkritik, en kritik, som i sig måste bli mer eller mindre systematisk, av det nya, postrevolutionära, mer renodlat borgerliga och liberalkapitalistiska samhällssystem som då snabbt var på väg att etablera sig.

Det öppnar sig här ett vitt spektrum både av olika typer av konservatism och av olika grader och nivåer av vad som alltså i viss mån även i konservatismens fall kan benämnas systemkritik. Att det inte finns någon enhetlig och entydig Konservatism med stort K och i bestämd form singularis har jag ofta framhållit. Det är knappast kontroversiellt, de flesta grundligare och utförligare introduktioner till ämnet betonar det. Redan en snabb blick på de ledande europeiska kulturnationerna under 1800-talet avslöjar, parallellt med de gemensamma drag och influenser mellan dem som förvisso också finns, och som gör att de alla på et plan kan benämnas på samma sätt, som i högre eller lägre grad konservativa, en rad mycket framträdande skillnader mellan de olika former av konservatism som i dem växte fram, och även sådana skillnader mellan olika former under olika perioder inom varje nation. Därför är givetvis också deras mer eller mindre genomförda systemkritik – politisk, samhällelig, kulturell och så vidare – olikartad.

Termen systemkritik kan förvisso förefalla i sig radikal och revolutionär, såtillvida som den rör systemet som sådant och som helhet (eller åtminstone är detta kanske en rimlig förståelse av den som de flesta är överens om, en rimlig definition). Men det följer inte av detta att den också med nödvändighet resulterar i förespråkandet av en radikal och revolutionär omstörtning av det kritiserade helhetliga systemet (och även bland radikaler och revolutionärer har ju funnits olika uppfattning om hur den radikala och revolutionära förändringen närmare ska gå till). Systemkritiken kan också resultera i andra slutsatser rörande systemets förändring. Men den upphör inte därmed att vara systemkritik.

Dock är det alltså en svaghet inte minst i den burkeanska typen av konservatism att den tenderar att avfärda systemkritiken på grund av dess helhetliga – och därmed förment radikala och revolutionära – karaktär som sådan. Det genererar ofta en analytisk ytlighet ifråga om den framväxande och sig i ständigt alltmer komplexa former utvecklande moderniteten, och förblir ensidigt tillbakablickande på ett sätt som är icke-konstruktivt och döljer innebörden av de förändringar som sker. Den tenderar att förbli systembevarande, formellt systembevarande tenderar att bli konservatismens innebörd, alldeles oavsett vilket det förhandenvarande systemet än substantiellt kommit att bli. Att inte laga det som inte har gått sönder blir en tillräcklig allmän hållning. Därmed blir det ofta omöjligt att urskilja de verkliga orsakerna till varför, så att säga, vissa saker går sönder, ja till och med vilka saker som, i någon mening, har gått sönder och vilka som inte har det.

Den värdecentrerade historicismen har i väsentliga avseenden korrigerat och kompletterat den burkeanska konservatismen och historicismen i filosofiskt avseende, främst med hjälp av några moment i den hegelianska idealismen. Ifråga om såväl den samhälleliga som den historiska analysen kan ytterligare moment av idealismen här tillföras, och, för den delen, övrigt, selektivt tillägnat modernt tänkande på dessa områden – på det allmänna sätt den värdecentrerade historicismen principiellt visar att det måste göras.

Detta är nödvändigt för utvecklingen av en kvalificerad konservativ systemkritik, och en som inte bara blickar bakåt utan framåt. Här representerar vad som kan sammanfattas som socialkonservatismen, som en urskiljbar tendens under 1800-talet, ett avgjort framsteg i förhållande till “liberalkonservatismen”. Inte minst därför att denna tendens redan på sitt tidiga stadium när den var som bäst tillägnade sig väsentliga insikter i de ovan nämnda tankeriktningarna, eller åtminstone några av dem, i deras egna respektive tidiga stadier. Ja, man kan säga att den i dess europeiska form ofta definierades av dem, även om andra riktningar kanske också kan räknas till den, som exempelvis den katolska sociallärans.

Idag finns, föreslår jag, ett stort behov av en helhetlig, fördjupad, och uppdaterad konservativ systemkritik. Och den form av konservatism som kan prestera en hållbar och acceptabel sådan, skild från den konservativa revolutionens och “radikalkonservatismens”, är fortfarande utan tvekan just socialkonservatismen. Och, mer specifikt, den socialkonservatism som i tillräcklig utsträckning fortsätter tillägna sig de här antydda intellektuella resurserna, och vidareutveckla dem på ett nyskapande sätt som förmår hantera dagens och morgondagens verklighet.

På den vägen kan vi nå fram till en alternativ modernitet präglad av, i Leanders allmänna termer, den högre romantiken i stället för den lägre. Och det är i det sammanhanget som, på alla plan, och inte minst, i filosofiska termer, det etiska, fenomenologiska och existentiella, personalismen är av inte bara förblivande utan ännu outtömd, ja oupptäckt relevans. Genom sitt fokus på personbegreppet i relation till den mänskliga individualiteten och subjektiviteten, har den inte bara ställt den dialogiska relationen mellan personer i centrum. Inte minst flera av 1900-talets personalister har också, just på grund av detta fokus, starkt förnummit ett behov av att relatera denna personliga nivå och dessa personliga sammanhang till det större samhälleliga och historiska skeendet, att på bestämt sätt förstå de förra i relation till de senare och vice versa. att insistera på att de måste ses i förhållande till varandra för att ensidiga förvrängningar och begränsningar av perspektivet i den ena eller andra riktningen ska kunna undvikas.

När det gäller de filosofiska principerna för denna strävan finns, menar jag, för dagens personalism änu en del att återupptäcka och lära av hur det tidiga personalistiska tänkandet förhöll sig till den mer eller mindre hegelianska idealismen. På denna väg kan den i kvalificerad mening humanistiska åskådningen förenas med den approximativa helhetsuppfattning som när, som idag, behov föreligger, möjliggör en likaledes kvalificerad samhällelig systemkritik. Och den på denna väg utvecklade systemkritik borde också kunna börja identifiera och tentativt ange framkomliga vägar till den ävenledes nödvändiga förändring, som skiljer sig från radikalers och revolutionärers både till höger och till vänster.

Allt detta låter abstrakt, och är det också utan tvekan. Men det innebär inte att det inte kan konkretiseras, och inte heller att det är meningslöst i denna abstrakta form. Mitt syfte här är bara att mycket allmänt ange ett konceptuellt ramverk inom vilket det är möjligt att argumentera för den även för många socialkonservativa på vad jag tror är ett potentiellt fatalt sätt främmande föreställningen om en konservativ systemkritik, om en systemkritisk konservatism.

Systemen förändras, var jag inne på ovan. Och systemkritiker, medvetna och beslutsamma, som ofta spelar en stor roll i denna förändring, finns av alla slag. Det samhälleliga och politiska system vi har idag är i hög grad ett system som etablerades av kritiker av 1900-talets mer eller mindre socialistiska, nationella välfärdsstater. Det fanns förvisso saker att legitimt kritisera i det. I Sverige var har de nyliberala Moderaterna och deras allierade organisationer under de senaste årtiondena varit uttalade systemkritiker när det gällde det systemet: systemskiftet var vad som stod på deras agenda, ett systemskifte som var internationellt eller snarare suprarationellt i sin målsättning. Med tiden kom Fredrik Reinfeldts radikalism i detta avseende, i synnerhet när han började mobilisera massinvandringen i skiftets tjänst, att bjärt kontrastera mot de kvarvarande dragen av burkeansk liberalkonservatism i hans parti.

Idag viker stödet för denna systemkritik, och framför allt för det nya system han och hans parti ville sätta och till stor del lyckades sätta i det föregåendes ställe. Ja, i hög grad utmanas det av en ny tid och nya krafter, på det sätt som på flera sätt är oundvikligt. Det utmanas av den populistiska nationalismen. Dess företrädare talar redan spontant systemkritikens språk, betecknar ofta sig själva som systemkritiker. Det bekräftar den goda början som en rätt hanterad populistnationalism utgör för dagens nödvändiga politiska förändring. Men för att dess systemkritik ska utvecklas, eller fortsätta utvecklas, i rätt riktning, utan de urspårningar som i dess sammanhang förblir en ständigt närvarande och historiskt välkänd risk, krävs att den kompletteras av en socialkonservatism utrustad med tillräckliga analytiska instrument och referensramar.

Det är inte bara populismens och nationalismens benägenhet att urarta i riktning mot den lägre romantiken och dess politiska rörelser som är problemet här. Dess otillräcklighet i sig själv, som spontan reaktion mot konkreta missförhållanden med en begränsad vision av samhället som befriat från dem, utan tillräcklig ideologisk hjärna för att verkligen förstå vare sig missförhållandena eller deras avhjälpande, utsätter den också för den idag mycket större risken att koopteras av det rådande systemet, att oskadliggöras och inordnas som ett mäktigt stöd för det. Populistnationalisternas systemkritik är hittills alltför ytlig. Det är lätt att se genom vilken typ av illusionspolitik och vilka bedrägliga kosmetiska förändringar den, trots all dess berättigade reaktion mot missförhållanden som är uppenbart systemimmanenta, systemgenererade och systemspecifika, ändå kan komma att sluta som systembevarande. Utan den ideologiska uppstramning jag har antytt, riskerar dess konstruktiva systemkritiska potential att gå förlorad.

Franz Schubert: Ständchen

Aus dem Schwanengesang

Peter Schreier (1935-2019), Tenor, Rudolf Buchbinder, Klavier.

Socialkonservatism och blockbildning

“Min linje är väldigt klar”, skrev Mattias Karlsson under striden med SD:s ungdomsförbund våren 2015. “Hoppet om en bättre samhällsutveckling”, förklarade han, “ligger inte i att formulera en ny högerpolitik för att kontra vänstern, och inte i att formulera en ny vänsterpolitik för att kontra högern. Hoppet ligger i att stå fast vid en socialkonservativ mittenpolitik som går förbi, bortom och över de traditionella uppdelningarna i höger och vänster.” Det var i sig föredömliga formuleringar, och denna linje var utan tvekan också hela partiets grundläggande.

Men hur har den politiskt manifesterats och konkretiserats sedan dess? Är det verkligen utifrån denna i europeisk mening socialkonservativa position som man idag eftersträvar ett “konservativt block” med högern?

SD:s utgångspunkt

Positionsbestämningen uttryckte det som var partiets unika, åtminstone potentiella ideologiska styrka och definierande särprägel på den politiska skalan. Den angav, liksom den mest allmänna och centrala programformuleringen, nämligen att SD är “ett socialkonservativt parti med nationalistisk grundsyn, som betraktar värdekonservatism och upprätthållandet av en solidarisk välfärdsmodell som de viktigaste verktygen i byggandet av det goda samhället”, den ideologiska grunden för en ny och självständig politisk rörelse och kraft, som kan förstå och hantera samtidens specifika problem. En grund som är tillräcklig för den nödvändiga, historiska politiska förändringen i Sverige, och som håller för en framtida maktställning och de åtgärder som med den måste genomföras.

Det enda som kanske behövde något tydligare framhållas var, från mitt perspektiv, att denna mittenposition också var en position av annat slag än den vanliga mittenposition som kunnat tillskrivas några av de gamla partierna, och som stärkts genom att alla dessa närmat sig den. Men även särdragen i SD:s mitt, dess alldeles egna mitt, kunde också sägas ligga latenta i Karlssons egna formulering “förbi, bortom och över”.

Det syfte dessa formuleringar tjänade för Karlsson var emellertid vid denna tid att sammanfatta partiledningens ideologiska kritik av ungdomsförbundet. “SD skall”, förtydligade han, “således inte svänga åt vare sig höger eller vänster. Vi skall fortsätta framåt och uppåt.” SDU, och därmed den nya styrelse för Stockholms stads partidistrikt som valts dagen innan Karlsson skrev detta, anklagades nämligen för att vilja svänga åt höger på ett sätt som gick utöver den beskrivna ståndpunkten och partiets principprogram.

Den senare händelseutvecklingen har visat att Karlsson och partiledningen hade rätt i detta. Då uppfattade jag det inte så. Framför allt ansåg jag inte att kritiken var berättigad ifråga om den nya distriktsstyrelsen, som tillkommit på SDU-ledningens initiativ – det enda som direkt angick mig. Såvitt jag kunde se handlade det i dess fall endast om en något mer näringslivsvänlig politik, och framför allt om en ny kommunikativ modalitet, som ansågs bättre anpassad till Stockholmsväljarna.

Denna minimala variation höll sig, hävdade jag, med god marginal inom principprogrammets ramar, och för mig själv var den bara en del av en större vision som jag tyckt mig se de framväxande konturerna av, eller åtminstone mottagligheten för, hos ungdomsförbundet. För mig var det andra av den omfattade politikområden som var de viktiga, framför allt utrikes- och säkerhetspolitiska. Förvisso fanns någon individuell röst i den nya styrelsen som ville gå längre exempelvis i marknadiseringen av vården, men det var inte något styrelsen som sådan gick ut med.

Vad Karlsson avsåg med “högersvängen” var visserligen inte främst dessa saker. Det var i stället dels kontakter med det paleokonservativa lägret i USA, som inte minst jag själv stod för, dels påstådda verkliga avvikelser, som Karlsson på motivmässigt märkligt och sakligt problematiskt sätt då tyvärr likställde med detta läger. Han beskrev dessa avvikelser i ytterligt starka ordalag, som för mig vid denna tid var obegripliga och verklighetsfrämmande, och som till och med idag framstår som överdrivna. Men Karlssons allmänna klargörande av socialkonservatismens innebörd visade rimligen att han också, åtminstone i någon mån, vände sig mot den ekonomisk-politiska högersvängen.

Det är det faktum att han och partiet i övrigt på det ovan citerade entydiga sättet tidigare formulerade en tydlig, principiell socialkonservativ linje som gör att man idag måste ställa ett antal frågor rörande det förhållandet att deras allt överskuggande projekt idag är ett “konservativt block” med den existerande högern.

I det senaste spektakulära uttrycket för detta projekt firade man utan minsta förbehåll de brittiska Tories’ valseger som sin egen. Visserligen läser man in så mycket man kan i Boris Johnsons anpassning på senare tid till den stora populistnationalistiska vågen, som går mycket längre än svenska M:s, såväl som i Tories’ tidigare skapande av ECR-gruppen i Europaparlamentet. Men det går inte att bortse från att Tories är M:s motsvarighet i Storbritannien, att det inte finns någon annan sådan, att dessa partier alltid stått nära varandra, inte minst under David Camerons och Fredrik Reinfeldts tid. Att Tories helt enkelt i Storbritannien representerar de krafter och intressen som M företräder i Sverige. Johnson var tidigare en typisk nyliberal i sin ekonomiska politik, förespråkare för neokonservativ krigsintervention i Syrien och inskränkningar i yttrandefriheten, och inte minst en extrem försvarare av invandring och öppna gränser.

SD:s helhjärtat entusiastiska identifikation med Torypartiet kan inte annat än avslöja mycket också om hur man tänker sig det svenska “konservativa” blocket. I och med detta blockprojekt har man alltmer genom anpassningar och eftergifter lämnat den av Karlsson beskrivna mittenpolitiken, och, också med Karlssons ord, tagit ställning för högern mot vänstern, börjat formulera en högerpolitik för att kontra vänstern. Man går inte längre förbi, bortom och över högern. Varför? Karlssons formuleringar kan ju inte bara ha varit ad hoc-artade instrument för att manövrera ut SDU. Han måste ju ha sökt manövrera ut SDU medels ett uppriktigt tydliggörande av den verkliga partilinjen.

Högern, vänstern och socialkonservatismen

I en mening är begreppen höger och vänster så att säga barnsliga begrepp. De har kommit att förstärkas och institutionaliseras som fasta inventarier i det parlamentariska spelet, blivit till ett slags förutsättning för detta, som befrämjar och befäster problematiska låsningar. Deras analytiska värde är begränsat. Som hypostaserade abstraktioner utan definitionsmässig entydighet döljer de ofta det konkreta historiska helhetssammanhangets och den historiska utvecklingens verklighet i alla dess dimensioner. Historiematerialismen och kunskapssociologin som helhetliga och uttömmande vetenskapliga förklaringar är otillräckliga och missvisande, men deras delsanningar och giltigheten av deras analyser på ett visst plan och till en viss gräns är givetvis ovedersägliga. Den ekonomiska, vetenskapliga och teknologiska utvecklingen har kontinuerligt förändrat samhället, dess institutioner och dess politik, och gjort det för alla, oavsett politiska positioner, och ifråga om sådana objektiva gemensamheter handlar de politiska skillnaderna bara om olika förhållningssätt till dem.

Varken högern eller vänstern har alltid stått för det de står för idag, som vi lättast kan konstatera när vi ser tillbaka på den tid då begreppen först började användas. Högern stod under franska revolutionen förvisso för l’ancien régimes allmänna yttre ordning, den absoluta furstemaktens, med den speciella nya ställning denna tilldelade kyrkan och borgerligheten. Men vad som var förhärskande i dess ledande skikt var delvis en ny denna tids kulturradikalism i form av libertinsk dekadens. Det var vänstern som åberopade sträng dygd och moral, tillbakagripande på klassiska och kristna ideal, även om under deras yta dygden och moralen i stor utsträckning var av nytt, borgerligt slag.

Redan den grad av allmän komplexitet i de nämnda materiella och ideologiska avseendena som den helhetliga historiska processen skänkt dagens samhälle gör ett övervinnande av den förvisso inte i allo men definitivt i alltför mycket missvisande höger-vänsterskalan nödvändigt. När vi dessutom beaktar omfattningen av de nya samhällsproblem som moderniteten i dess liberaldemokratiska form själv delvis genom ett slags hjälplös automatik alstrar, framstår denna nödvändighet som akut.

Vid mitten av 00-talet tvingades jag ge upp tron att det skulle vara möjligt att verka för en meningsfull konservatism, en de “överordnade värdenas” konservatism, en genuin, nyskapande kultur-, värde-, moral- och socialkonservatism, inom de gamla högerpartierna. De satt i alldeles för stor utsträckning fast både i det parlamentariska spelets illusionistiska rigiditeter och i sin roll i det större intressenas spel som kontrollerade parlamentets. Detta ledde dem kontinuerligt i en riktning som bara förvärrade inte minst de nya typerna av alltmer påträngande problem och gjorde dem omöjliga att på adekvat sätt bemästra.

Därför ville jag i stället se en framkomlig partipolitisk väg i det av mig just då upptäckta SD, som under ny ledning framträdde som ett trovärdigt parlamentariskt alternativ. I den debatt med och polemik mot några företrädare för mina gamla partier, KD och M, som jag inledde för tio år sedan, tror jag att jag kunde visa varför steget till SD var ett nödvändigt steg för alla med åsikter i närheten av mina. Vad som var av värde hos de gamla partierna måste, hade jag insett, inordnas i en annan politisk helhets ram, och att rädda dem över till SD kunde vara ett sätt att göra det. Men i stället ser vi nu hur den ramen riskerar att upplösas, att SD rör sig i en riktning motsatt min, ja självt, som parti, tar steget till M och KD.

Vilka framsteg på den kvalificerade kultur-, värde-, moral- och socialkonservatismens centrala områden har skett under de årtionden som präglats av sådana partiers nyliberala revolution? Enstaka viktiga nya, mot utvecklingen kritiska röster som på genuint sätt företräder de “överordnade värdena” har hörts, men det är inte liktydigt med en allmän förbättring. Sådana röster har alltid funnit. Om de blivit fler, har de inte kunnat uppväga de motsatta röster som blivit ännu fler.

Den populistiska nationalismens opposition som SD representerar har under de senaste årtiondena ingett hopp, men endast eftersom den stått för något annat än inte bara den alltmer kuriöst kulturradikala, postmarxistiska vänstern, utan också de gamla urspårade högerpartierna. Och den har ännu inte i någon större utsträckning kunnat påverka skeendet i Sverige utöver debatten, bortom dess egen framväxande opinion. Den allmänna kulturella tillbakagången i Sverige, Europa, hela västvärlden är ett faktum, en historisk erfarenhet, som denna opposition måste kunna dra rätt slutsatser av för att inte navigera fel, omintetgöra sin potential, förlora sig i skenlösningar och ren illusionspolitik.

Om Karlssons ord om socialkonservatismen gällde, vore förvisso ett socialt block med vänstern lika problematiskt som ett konservativt block med högern. Det är inte bättre att uppge det konservativa i socialkonservatismen till förmån för det sociala än att uppge det sociala för det konservativa, vilket skulle kunnat synas bli blockbildningarnas respektive naturliga tendens, om det inte genom båda sidornas förfall hade blivit så att även det sociala idag skulle uppges genom ett vänsterblock och även det konservativa genom ett högerblock.

Socialkonservatismen innebär ju i sig vare sig en ny högerpolitik för att kontra vänstern eller en ny vänsterpolitik för att kontra högern. Men i synnerhet med både vänsterns och högerns förändring innebär den också att det sociala i den inte bara är vänsterns sociala och att det konservativa i den inte bara högerns konservativa. Både det sociala och det konservativa i socialkonservatismen går förbi, bortom och över den traditionella uppdelningen inte bara i den meningen att de övertar element från den existerande högern respektive vänstern och inordnar dem i en ny helhet, utan också på det sättet att dessa element är mer självständiga.

Vänstern förstår inte längre socialismen, och högern inte längre konservatismen. Och det betyder att inte heller de kvarvarande riktiga socialisterna normalt förstår konservatismen i den mening den är relevant även för dem, och att de kvarvarande riktiga konservativa inte förstår socialismen i den mening den är relevant för dem. Det sociala och konservativa i socialkonservatismen kan därför inte vara endast vänsterns och högerns sociala och konservativa, som detta ser ut idag, i en ny kombination. I det högerns och vänsterns konservativa och sociala – i den mån det fortfarande finns och är hållbart under alla överlagringar av nyliberal och postmarxistisk ideologi och politik – lösgörs, frigörs från högern och vänstern, blir de också omstöpta, ja i viss mån socialkonservatismens egna, annorlunda. Socialkonservatismens distinkta helhetliga vision förlänar dem en delvis ny karaktär. I deras förening omvandlar det sociala och det konservativa varandra. Det sociala i socialkonservatismen blir konservativt, och det konservativa i socialkonservatismen blir socialt.

Problemet är emellertid att Karlssons ord inte längre fullt ut tycks gälla. Eftersom man eftersträvar ett block med högern och anpassar sig till högern för dess skull, uppkommer oundvikligen frågan varför, om det är Karlssons egen korrekta minimidefinition av socialkonservatismen som man utgår från och överger, man därvid inte i stället eftersträvar ett block med vänstern. Den jämförande frågeställningen blir rent logiskt helt nödvändig. Varför inte försöka dra vänstern i konservativ riktning i stället för högern i social? Eller snarare, i enlighet med ovanstående analys: varför inte försöka dra vänstern i den egna socialkonservativa riktningen i stället för högern?

Vänsterns styrka och svaghet

Nu är ju dock verkligheten, och i synnerhet den politiska verkligheten, inte ett område där strikt logik av det här antydda slaget alltid är tillämplig, fungerande eller ens klargörande. Pragmatism, taktik, blick för konkreta möjligheter har också sin plats. Man måste se hur det verkliga, oordnade politiska landskapet ser ut vid varje givet tillfälle. Och gör man det, kan man snabbt konstatera att det enda legitima skälet till att SD inte eftersträvar ett “socialt” block med vänstern (S och V) i stället för ett “konservativt” block med högern (M och KD) är att vänstern åtminstone framstår som mer hopplös än högern i invandrings- och mångkulturfrågorna, SD:s främsta profilfrågor.

Och det är verkligen ett legitimt skäl. Partiledningen bedömer situationen så att det är ont om tid, att man så fort som möjligt måste få igenom så mycket som möjligt av sin eftersträvade omläggning av invandringspolitiken, om Sverige ska kunna räddas. I det perspektivet är blockbildning nödvändig, och ett block med högern bättre än ett block med vänstern.

Det är en hållbar motivering. Vad som måste diskuteras är endast frågan om anpassningar: om de är nödvändiga, och om det är SD som måste stå för dem. För med möjligheten att få igenom mer av sin centrala politik, följer med ett block med högern som förutsätter egna anpassningar också risker som inte är mycket mindre allvarliga än de vars undvikande är blockbildningens hela syfte.

De områden där SD genom blockbildningen  hoppas kunna påverka är just de där vänsterns gamla förfelade, ensidiga kulturradikalism, till stor del sprungen ur en problematisk tillämpning av historiematerialismen, förstärkt av den allmänna postmarxistiska idéutvecklingen och samspelet med de globalkapitalismens krafter som man fortfarande åtminstone på några håll i övrigt gör anspråk på att bekämpa, gör att den inte längre själv är social – liksom högern, genom sin nyliberalism, inte längre är konservativ.

Det faktum att vänsterns väljare till stor del är invandrare (och förstås oerhört många nya sådana, på intet sätt flyktingar, på intet sätt integrerade, på alla sätt problemskapande), och att dess ledare således är beroende av dem för sina maktpositioner, låser här dess ideologi och politik i ofta rent farsartade motsägelser och bedrägerier. Även de intelligenta partiella kapitalismkritikerna i den nya socialdemokratiska föreningen Reformisterna och på tankesmedjan Katalys undergräver exempelvis sitt förtroende genom att kvarstanna inom ramen för partiets allmänna, ovärdiga postmarxistiska tönterier i globalkapitalismens tjänst, och därmed på uppenbart falskt sätt avfärda hela frågekomplexet rörande massmigrationen, dess orsaker och dess resultat. SD, heter det, behöver “syndabockar” och “skyller alla problem på invandrarna”. Som Göran Greider konstaterar med den växande klarsyn han alltsedan Populistiska manifestet härom året ibland visar tecken på att kunna uppnå:

“Vänsterns intellektuella vet inte heller vad de ska ta sig till med den konservative arbetaren. Han är en omöjlig gestalt. När han fyller i enkäter från olika forskarlag om vad han är för en, har han inga problem med att stå för sin radikalism i alla slags ekonomiska frågor. Höj skatten för de rika? Bra. Förstatliga järnvägar eller sjukvård? Lysande. Förbjud vinster i välfärden? Självklart. Och visst borde vi för miljöns och klimatets skull leva enklare! Inte ens det har han något emot, bara alla de rika jävlarna också tvingas sluta med sin överkonsumtion. Men svaren han ger på hur många invandrare hans land bör ta emot, eller vad han anser om att gilla sitt fosterland eller hårdare fängelsestraff, de är så svårsmälta för de vänsterintellektuella att han ser hur de går i bitar när de försöker förstå vem han är.”

Greider stödde Daniel Suhonen och Reformisterna, men vad han gör här är att han tar det steg utöver dem som hans ungefärligen samtidiga vänsterpopulistiska vägval i själva verket kräver: “de där unga röda Corbyn-aktivisterna i London” var ju inte den konservative arbetarens folk, inser han. Suhonen och Reformisterna är svenska motsvarigheter till dem, och har själva satt stor tilltro till Corbyn. Malcolm Kyeyune skriver att Corbyn länge hyllades “som en återgång till klassisk gammal vänsterpolitik, men detta var alltid en illusion. De nya medlemmarna som levererade hans seger i partiledarvalet var de unga och de välutbildade, som gillade att tala om socialism och klasskamp men som i praktiken hade extremt lite gemensamt med de arbetare de sade sig värna. Där Tony Blair en gång började projektet att få Labour att bli ett utpräglat medelklassparti blev det till slut Jeremy Corbyn som faktiskt fullbordade denna förvandling. Här, i slutet på 2019, brast den gamla koalitionen som vänstern byggde på.”

Om denna aktivisttyp överhuvudtaget kan erkänna att det finns något sådant som den konservative arbetaren, är det mycket svårt att se att den, som nu Greider, skulle kunna sympatisera med honom, ja, som det ser ut, medge att han har rätt. Detta är i de avseenden citatet från Greider klargör ett steg även utöver vänstern i dagens mening. Den tydliga men outtalade implikationen är att det i viss mening finns en legitim konservativ socialism eller socialistisk konservatism. När verkliga politiska intellektuella skulle behövas, framträder dock alltså Reformisterna tyvärr fortfarande i alltför nära förening med dagens intellektuellt och moraliskt förfallna kapitalistvänsters rena politiska fjanteri, formade som även de är, i en utsträckning de inte själva tycks uppfatta, av långa årtionden av den socialdemokratins ideologiska nedgång och kapitulation som de säger sig vilja bekämpa.

Men Kyeyune är alldeles för onyanserad i sitt ihopbuntande av Blair och Corbyn. Den senares återgång till “klassisk gammal vänsterpolitik” är inte alls enbart en illusion. Såtillvida nämligen som han och hans aktivister i åtminstone någon mån återupptagit den äldre kapitalismkritiska tematik som det var Blairs mest karaktäristiska insats att överge, och därför inte längre är några typiska postmarxister. Det gäller även de svenska Reformisterna, och i detta avseende är även de viktiga, trots de nämnda missklädsamma och närmast stötande bristerna. De utgör en reell och substantiell opposition inom den svenska socialdemokratin, och man måste se på dem med urskillning, för vissa syften bortse från dumheterna. Liksom förstås även små delar av vänstern i övrigt upprätthåller de en autentisk social position i den kritik av kapitalismen som till stora delar alltid varit riktig, och i dessa delar kunnat erkännas som sådan även av djupare konservativa tänkare – naturligtvis inte minst, alltifrån början, av socialkonservativa i europeisk mening.

V kräver nu en haverikommission med anledning av nyliberalismens experiment med marknadisering av tidigare offentliga verksamheter. Det är ett utmärkt konservativt krav, något som var och en som kallar sig socialkonservativ borde kunna ställa sig bakom. “Apoteken, elnätet, järnvägen, posten och välfärden” – “Vi skulle kunna fortsätta hur länge som helst. Listan på misslyckade marknadsexperiment kan göras lång.” Det går inte att förneka haverierna på dessa områden, och de rent konceptuella och teoretiska felaktigheter som är deras orsaker. Allt detta har föredömligt analyserats av exempelvis Jesper Meijling i Marknad på villovägar (2014) och Göran Dahlgren i När sjukvården blev en marknad (2018). Den internationella litteraturen i hithörande ämnen är givetvis oöverskådlig. Inte minst den bisarra ordning som fördömer användningen av skattemedel för offentlig sjukvård som ofri socialism, men ser det som frihetligt att riskkapitalister inom vården berikas genom samma skattemedel, avslöjar mycket av nyliberalismens verkliga natur. Detta är väl också det område där det feltillämpade marknadstänkandet mest konkret och akut drabbar en majoritet av medborgare.

Förutom kapitalismens rent allmänna primitivitet, dysfunktionalitet och ineffektivitet inom ramen för modernitetens nuvarande allmänna utvecklingsnivå, och den dubiösa karaktären hos och användningen av det välstånd den idag skapar, har den, rent generellt, med sin kontinuerliga globalistiska och finansabstraktionistiska utveckling, sedan 80-talet visat sig mer subversiv ifråga om just de värden som kultur- och värdekonservativa försvarar än den tidigare partiellt realiserade socialismen. I mycket tillhör kapitalismen och den historiskt existerande socialismen förvisso, på ett djupare plan, en gemensam modernitetens kulturlogik och dynamik, något som Marx förstås från sitt perspektiv i vissa avseenden var fullt medveten om. Inte heller står alltså nyliberalismen i verkligheten i motsats till den statsmakt som i hög grad kontrollerats av vänstern och gamla vänsterliberaler; den använder den bara på nytt sätt i kapitalets tjänst.

Dagens postmarxistiska vänster, ja till och med några som fortfarande kallar sig marxister, samspelar ju på stora områden med globalkapitalet, står de facto i dess tjänst, om än ofta indirekt och till och med omedvetet. Inte minst den för vänstern centrala migrations- och mångkulturpolitiken är ju i verkligheten på olika sätt bestämd av den av högern försvarade kapitalismens generella utveckling under det senaste halvseklet, i lika hög grad som eller i än högre grad än av vänsterns egna ursprungliga, från denna höger skilda radikala utgångspunkter. Högern försvarar ju själv stora delar av vänsterns politik på områden som befrämjar i stället för att hota ägandet och det kapitalistiska systemet, men den postmarxistiska vänstern är själv också direkt postsocialistisk. Det är här de möts i den politiska “mitt” som socialkonservatismens måste vara tydligt skild från.

Men det hindrar givetvis inte att socialism och kapitalism verkligen kan vara olika saker, och att den förras analys och kritik av den senare i mycket förblir relevant. Generellt finns ingen anledning, vare sig ideologisk eller realpolitisk, varför ett socialkonservativt parti som primärt motsätter sig massmigrationen och multikulturalismen och den allmänna kulturradikalismen bör eftersträva en allians med en höger som i allt väsentligt reducerats till försvar för globalkapitalismen, i stället för med en vänster som fortfarande åtminstone delvis motsätter sig den. SD måste kunna fånga upp de sociala och opinionsmässiga realiteter som Greiders nya populism identifierar.

Dagens borgerlighet är uppenbart inte normalt konservativ. Om SD bildar att block med den mot vänstern, är risken stor att inte heller SD blir konservativt, och i synnerhet inte socialkonservativt. Om däremot arbetaren i verkligheten är konservativ, är det väl snarare henne som man som konservativ, och i synnerhet socialkonservativ, borde stödja. I en konservativ arbetarrörelse.

Sanningen om högern

Även om Kyeyune har fel i identifikationen av corbynism och blairism, är det utan tvekan så att den förras högre grad av klassisk vänsterpolitik och vänsterekonomisk analys inte varit tillräcklig för att upphäva de även av honom kvarhållna postmarxistiska momenten och därmed undvika arbetarklassens alienation. “En enorm rockad har nu skett i västvärlden”, konstaterar Kyeyune riktigt. “Parti efter parti på vänsterkanten har över tid gått från att försöka representera arbetarna till att tala för den urbana medelklassen, och arbetarna har rört sig vidare till högern.” Men han överdriver på märkligt sätt vad den existerande högern har att erbjuda dem. “Kommer då arbetarna att stanna kvar där? Ett litet tag, säkert. Det konservativa partiet under Boris Johnson verkar uppriktigt intresserat av att försöka behålla denna nya väljargrupp, och har lovat att göra upp med den gamla besparingspolitiken på kuppen.” Givetvis vill Tories behålla väljargruppen, men det är ju uppenbart att de är långtifrån att ha någon adekvat, helhetlig socialkonservativ politik att erbjuda dem – lika litet som Republikanerna i USA.

Även om vänstern tycks mer fastlåst vid dagens extremradikala massmigrationspolitik, tror jag man kan säga att högern historiskt bär ett större ansvar för den. Nu drar SD den svenska högern åt sitt håll i denna fråga. Men samtidigt kompromissar de för högerblockets skull både med sin egen sociala politik, det sociala i sin egen socialkonservatism, och med sin egen konservatism, exempelvis ifråga om familjen, homoadoptioner, abort, samvetsfrihet. Och frågan som uppkommer är alltså: är det en rimligare strategi än att försöka dra vänstern i den egna riktningen i invandringsfrågan, bland annat genom att inte kompromissa i sin socialpolitik? Vore den kompromiss ifråga om den egna konservatismen som skulle anses krävas vara dramatiskt annorlunda än den som nu villigt görs för den extremliberala högerns skull? Både högern och vänstern har ju alltså i den politiska korrekthetens frågor förenats i den vanliga gamla mittenposition som inte är socialkonservatismens och därför inte borde vara SD:s.

Den SD:s unika styrka som avspeglades i Karlssons formuleringar låg i att man trovärdigt kunde göra anspråk på att, på sitt eget sätt, samtidigt värna den av högern övergivna kultur-, värde- och moralkonservatismen och rädda det väsentliga i vänsterns övergivna socialpolitik. Genom mobiliserande av vissa ytterligare ideologiska och politisk-filosofiska resurser skulle man, menade jag, också kunna göra båda dessa saker på de nyskapande och flexibla sätt som alltid är nödvändiga. Högern har aldrig kunnat uppvisa någon entydig, helhetlig och enhetlig konservatism, och det viktiga konservativa tänkandet har naturligtvis aldrig stått för eller kunnat stå för ett okvalificerat försvar av någon fix, bestående eller i den västerländska civilisationens förflutna existerande ordning. Och att vänsterns socialism och även den historiskt existerande modellen av välfärdsstaten, inte minst i Sverige, behöver reformeras och stramas upp, besjälas av en helt ny anda, så att den verkligen blir ett konstruktivt stöd i stället för, som nu alltför ofta, ett vegetativt träsk som i sig alstrar sociala problem, behöver knappast sägas.

I det man började modifiera den populistiska nationalismen genom socialkonservatismen, såg SD ut att här börja kunna erbjuda en självständig väg “framåt och uppåt”, förbi såväl högerns som vänsterns svagheter, kombinerande vad som äger bestående giltighet i bådas borttappade historiska element i en egen ny vision – helt i enlighet med Karlssons inledningsvis citerade ord. Men såtillvida som högern nu, trots sin större skuld, tycks närma sig SD i invandrings- och mångkulturfrågorna i högre grad än vänstern, är det begripligt att SD eftersträvar ett block med den. Det finns en enorm potential för fortsatt växt även genom att bara acceptera allianser där de övriga ingående anpassar sig till SD och inte tvärtom. Om de för blockbildning nu aktuella M och KD inte anpassar sig, kommer de sannolikt bara ytterligare minska. Och SD fortsätta växa. Men de andras fortsatta tillbakagång kommer då minska värdet av blocket. Deras enda möjlighet är att fortsätta anpassa sig. SD måste självklart bli den ledande och dominerande parten, eftersom dess krympande samarbetspartners inte har något att komma med.

Dock finns hos dem åtminstone vissa ekon av forna konservativa övertygelser på kultur-, värde- och moralområdena som ånyo, när de slutligen insett eller erkänt sitt behov av SD, man inte bara i KD utan även i M gör matta försök att betona något mer. Vänsterns till ren självdestruktion drivna kulturradikalism saknas trots allt hos många inom högern, fastän dessa ofta genom bristande förståelse av det konstitutiva funktionssättet hos de intressen i vars tjänst de objektivt sett står (om de inte själva helt enkelt uteslutande är dessa intressen, i vilket fall det kulturkonservativa ekot ofta nog inte är annat än rent hyckleri) inte uppfattar hur de hela tiden verkar för sådant som direkt strider mot deras ofullständigt medvetandegjorda och artikulerade intuitiva uppfattning.

Men under lång tid har dessa ekon i hög grad varit ett retoriskt ytfenomen, som dolt det reella försvar för den kapitalistiska ordning som desto kraftfullare underminerat all verklig substans i dessa frågor. Det är detta vi idag, med än mer omfattande facit i hand, ser så mycket tydligare än för några årtionden sedan. Den liberalkonservativa förnyelse som momentant kunde framstå som trovärdig i sina kultur- och värdekonservativa anspråk, visade sig dölja och bana väg för något annat och motsatt. Det var fritt fram, på den “fria marknaden”, för media av alla slag och för underhållningsindustrin att med nihilistisk hämningslöshet tjäna pengar på att systematiskt underminera kultur, värden och moral, och de gjorde det långt effektivare än de flesta hittillsvarande socialistisk stater ens velat och avsett. Också friheten, för annat än monopolkapitalet, undergrävdes naturligtvis.

Därför förlorar idag även den liberala demokratin trovärdighet, liksom vad som ibland kallas liberalkonservatismen med dess kraftlösa, partiella opposition mot den högermajoritet som bara är liberal i olika schatteringar. Det är först i vår tid som liberalismens egen, redan hos en John Stuart Mill urskiljbara potential för ofrihet börjar bli tydlig inte bara för enstaka djupseende tänkare, utan för den breda allmänheten, som i form av ny inhuman om än diskret repression drabbas av den i sin vardag.

Innebörden av SD:s anpassning

Det är SD:s egna eftergifter som från socialkonservativt perspektiv är det problematiska med den nya högerblockbildningen. Att för den politiska alliansens syfte anpassa sin egen socialpolitik och ekonomiska politik i den utsträckning SD redan gjort är en stor kompromiss. En kompromiss som hotar partiets ideologiska identitet och självständighet som politisk kraft, och riskerar att ställa hela den populistiska nationalismen i den existerande högeragendans tjänst. Inte minst de förstärkta dragen av vanlig högerpopulism hos SD är uttryck för populismen i lägre mening. Det hela riskerar att sluta i ett bondfångeri som missbrukar och utnyttjar det förtroende man vunnit genom att betona och framlyfta den socialkonservativa ideologiska orienteringen och genom den politik mot främst massinvandringens och mångkulturens problem som de flesta idag erkänner riktigheten i, för att i verkligheten i stället underlätta inte minst högerns fortsatta, katastrofala marknadisering av offentlig verksamhet.

När Karlsson bemöter ett nytt angrepp från högern, som förutom att upprepa sådant som även jag själv bemötte i mina inlägg vid detta årtiondes början också pekar på SD:s faktiska nya anpassning till högern, understryker han starkt det sociala i SD:s socialkonservatism, och talar om ett läge “där välfärden krackelerar, där skattebetalande medborgare dör i vårdköer och en majoritet av landets kommuner tvingas göra nedskärningar på de allra svagaste och mest utsatta”, ett läge “där otryggheten och segregationen breder ut sig och där sprängningar, skjutningar och våldtäkter har blivit vardag.” Mot detta önskar sig SD “ett Sverige som präglas av stark gemenskap och inre solidaritet där vårt kulturarv och tidigare generationers ansträngningar värderas högt. Ett Sverige präglat av trygghet, lag och ordning. Ett Sverige med en stark välfärd och där alla, oavsett inkomst, får en god vård när de blir sjuka, ett värdigt omhändertagande när de blir gamla och där alla barn ges samma grundförutsättningar i livet i form av en trygg och kvalitativ skolgång.”

Dick Erixon klargör rentav, i en egen replik, förtjänstfullt att SD “aldrig gjort anspråk på att vara ‘borgerligt'”. Det är starkt, från den i borgerligheten länge verksamme “siste neokonservative”, som såvitt jag förstår i hög grad bidrog till C:s omvandling till den nyliberala “Stureplanscentern”. Vad Erixon i verkligheten kommer in på här är den problematik jag med viss utförlighet analyserade i min utförliga artikel ‘Konservatism, borgerlighet och universalitet’ i Hjärnstorm 1991, och även i en rad inlägg från tiden för min övergång till SD, exempelvis ‘Borgerliga och nationella värderingar‘.

Det finns ingenting alls att invända mot dessa formuleringar från Karlsson och Erixon. Den typ av angrepp det här var fråga om tvingar partiet att visa upp de rätta och distinkta socialkonservativa positionerna. Emellertid är förnekandet av att man anpassat sig till den borgerliga högern inte trovärdigt. Detta går nämligen inte att förneka. Man har uppenbart anpassat sig både till den ekonomiska högerpolitiken, till högerns utrikes- och försvarspolitik, och till högern i den karaktäristiska nya mitten med dess blockövergripande, gemensamma korrekthet i en ganska lång rad andra, ovan nämnda frågor.

Vad betyder Erixons ord i realiteten, när han i så stor utsträckning kvarhåller inte minst sin egen gamla ekonomiska politik? Erixon förstår att “borgerlig” är en politiskt otillräcklig och problematisk beteckning för SD och den populistiska nationalismen och socialkonservatismen i allmänhet. Men fastän det alltid funnits politiskt organiserade riktningar, även utöver arbetarrörelsen, som avvikit från borgerligheten under den historiska epok som dominerats av den, och det funnits många sådana sätt att avvika på, kvarstår att borgerlig är en högst adekvat historisk kategori. Den beskriver helt enkelt en generell klassdominans, på gott och ont, under en viss historisk period. En dominans som präglats av just de sakpolitiska ståndpunkter i olika stadier av utveckling, inte minst ekonomisk-politiska, som Erixon företräder; de ståndpunkter som kommit att dominera denna historiska klass.

Erixons avstående från anspråken på att vara eller representera borgerligheten visar på en insiktsfull ideologisk förskjutning som följt på hans övergång till SD. Men det kan inte hjälpas att sakpolitiskt borgerlig är just vad han är, just vad han förblir, och just vad SD de senaste åren på tydligt sätt strävat efter att bli, i stället för att utveckla den förstärkta socialkonservativa ansats som präglade det nya programmet 2011, Karlssons markering mot ungdomsförbundet 2015, och till och med Karlssons försvar mot borgerlighetens kritik idag.

Mer rimlig än “borgerlig” är enligt Erixon beteckningen “icke-socialistisk”, en beteckning även Karlsson använder i sin artikel. Men det är den beteckning som just den för socialismens framryckningar tillbakaryggande borgerligheten började använda på 60- eller det tidiga 70-talet, före näringslivets nyliberala motoffensiv. Den ville då själv inte längre framstå som borgerlig; i så hög grad hade den påverkats av socialdemokratin och den radikala tidsandan. Men det gick inte att dölja att den fortfarande rent objektivt kvarhöll många av borgerlighetens definierande karaktäristika. Och det skulle alltså inte dröja länge förrän den åter bejakade denna ovedersägliga historiska och socioekonomiska realitet och identitet, och i stället började offensivt beskriva och framhålla sig själv som just borgerlig.

Idag, för Karlsson och Erixon, i SD:s sammanhang, handlar användningen av beteckningen “icke-socialistisk” förstås inte om att på grund av tryck från en dominerande vänsteropinion dölja att de och deras parti är borgerliga i historiska klasstermer. Även den relativt nyanslutne Erixon har förtjänstfullt uppfattat att SD:s ideologi är en annan än både den dåvarande och den nuvarande borgerlighetens – att socialkonservatism i SD:s mening är något annat. Men både för Erixon själv och för partiet i dess helhet finns numera en påtaglig halvhet och bristande konsekvens i tillägnelsen och tillämpningen av den socialkonservativa ideologi som ensam legitimerar distanseringen från beteckningen borgerlig. Med den ansträngda och övertydliga borgerliga gestik medels vilken partiet numera söker möjliggöra vad man framställer som ett konservativt block, återstår inte mycket av det som kunde ge substans åt det nödvändiga anspråket på att inte vara borgerliga, förutom det faktum att de flesta partiföreträdare saknar denna klassbakgrund. I sak tycks Erixon och partiet numera huvudsakligen ägna sig åt det Karlsson alltså för bara några få år sedan skarpt tog avstånd från, nämligen att “formulera en ny högerpolitik”.

SD och näringslivslobbyn

Naturligtvis är SD inte socialistiskt i vänsterns mening. Men beklagligt nog kvarstår ett för en genuin socialkonservatism alldeles för ytligt och förenklat avfärdande av socialismen. Det strider direkt mot anspråken på att företräda en mittenpolitik som går förbi, bortom och över de traditionella uppdelningarna i höger och vänster. “Det som förenar borgerliga partier med Sverigedemokraterna är att man alla är icke-socialistiska”, heter det helt enkelt hos Erixon: “Icke röda, icke för planekonomi, tror inte på Karl Marx.”

Detta uttryckssätt är alldeles för primitivt och kategoriskt, och avspeglar tyvärr förutom den nya blockbildningsviljan också en ideologisk torftighet i den socialkonservatism man hittills utvecklat. Det låter bara som gammal vanlig, tanklös och inskränkt borgerlig jargong, i linje med Ungsvenskarnas löjligt missklädsamma “Stoppa sosseriet”-kampanj och vulgära hashtaggar som #socialismsucks. Det är uppenbart att man trots anspråken på att representera en socialkonservatism har en bristfällig förståelse av vad arbetarrörelsen är, av arbetarrörelsens natur som världshistoriskt fenomen.

“Karl Marx”, för att inte tala om den helhetliga, i vid mening marxistiska traditionen, är en värld av centralt modernt tänkande. Att avfärda en bloc allt som har med den röda, socialistiska revolutionen att göra är rent historiefilosofiskt ologiskt och motsägelsefullt. Den hittillsvarande, historiska vänstern har präglat och ofta dominerat en lång modernitetens epok. Det är naivt att tro att man inte behöver förhålla sig med urskillning till den. Man måste försöka identifiera vad som är sant och vad som är falskt.

Det handlar inte om att, som den som borgerlig och konservativ självidentifierande Per Dahl – som i övrigt gjort förnämliga insatser – bara anpassa sig till vad som råkar hända i historien och försöka se det resulterande läget som så konservativt som möjligt. Det är den tendens som en gång drev borgerligheten att dölja sin borgerlighet, och idag driver den att, i en opportunistisk feghet som är helt dominerande inte minst inom näringslivet, acceptera och med en totalitär nit som väl kan mäta sig med, ja i mycket är densamma som den postmarxistiska vänsterns, implementera den protototalitära politiska korrektheten. Vad som definierar borgerligheten som historisk kategori är ju också primärt dess av det ekonomiska funktionssättet och intresset bestämda sociala position, och allteftersom moderniteten vidareutvecklas enligt sin egen logik och kulturella dynamik gör dessa faktorers dominans med nödvändighet borgerligheten som klass rent konstitutivt svag, instabil och opportunistisk i intellektuellt och kulturellt avseende.

Vad det handlar om är i stället att hantera det som sker utifrån en klar principiell insikt. Och det är just en sådan som socialkonservatismen till skillnad från borgerlighetens liberalism och liberalkonservatism kan och måste erbjuda. Erixon är ännu långtifrån att göra det. I stället utvecklar han, återigen med Karlssons ord, med högern en politik mot vänstern. “Karl Marx blev ett stort namn i 1800-talets mitt, inte därför att han var en stor tänkare, utan därför att han var duktig på att förgöra alla sina socialistiska kollegor genom smutskastning”, heter det i en uppföljning av Karlssons svar på högerns nya angrepp. “Jag tycker”, skriver Erixon, “den här meningen i Mattias Karlssons svar på frågan vilken ideologi SD har, är avgörande: ‘Som konservativa är vi medvetna om varje människas ofullkomlighet.'” Att även Marx var en ofullkomlig människa, med ett temperament som gjorde att han ofta gick för långt, borde väl Erixon därför inte ha några problem att acceptera. “Förgöra” sina “socialistiska kollegor”? Man blir knappast ett stort namn endast genom att smutskasta. Borde de socialistiska kollegorna ha blivit stora namn i stället för Marx? Flera av dem är ganska stora namn, deras verk finns kvar, och det är lätt att studera deras positioner och de sakliga skälen till att Marx ofta kritiserade dem.

Det finns ju ingen som helst brist på punkter där man från rätt perspektiv och på rätt nivå också bör, ja måste kritisera Marx och marxismen. Men det är svårt att förstå vad SD har att vinna på en sådan här förenklad, dumborgerlig attityd. Den förstärker bara bilden av en enkel högerpopulism, som inte går att ta på allvar intellektuellt. Erixon har ju under sin tid på Samtiden annars ofta visat att han förmår betydligt bättre, att han, på den nivå han valt, kan vara en utmärkt konservativ skribent – åtminstone på väg mot socialkonservatismen – av den typ vår tid verkligen behöver.

Ja, det är ännu värre. Genom att på det här sättet visa sig fullständigt oförstående för att vänstern inte bara stått för de uppenbara fel och illusioner som konservativa av olika slag alltifrån början analyserat, utan också uppvisat en god humanistisk sida genom den moderna historien, och genom den åstadkommit värdefulla samhälls- och mentalitetsförändringar, har SD:s populism bidragit till en allmänkulturell nivåsänkning i samhällsdebatten. Den är uppenbar inte minst i den enorma vågen av anonymt kloakeri på internätet, den så kallade “hatsvansen”, som jag redan innan jag kom i närkontakt med partiet blev tvungen att förhålla mig till, efter att min uppmärksamhet fästes på den för snart tio år sedan.

Tyvärr har SD, parallellt med det goda man gjort, den nödvändiga sakliga förändringen av hela debatten som man åstadkommit, under sitt uppstigande också faktiskt släppt fram mörka och tidigare i mycket oanade krafter, som växer, mångfaldigas och avknoppas i en takt som åtgärder i form av kommunikationsplan, nolltolerans och uteslutningar inte hunnit motverka. Åtgärderna visar att man förstår det problem svansen skapar för partiet, och utan tvekan strävar man efter att avskilja dessa krafter från den sunda, legitima och spontana folkliga opinion som man primärt uppfångar och leder. Men det är oklart i vilken utsträckning man är medvetna om de djupare, lägre-populistiska mekanismer som här aktiverats. Partiet är helt enkelt beroende av röster från en enorm mängd okända väljare som tillhör den underjordiska opinionen. Åtgärderna kan inte dölja att man ännu inte kommer ens i närheten av arbetarrörelsens historiska seriositet som folkrörelse med dess tålmodiga uppbyggnad av genuin folkbildning och kulturell inskolning.

Mycket har gjorts för att komma bort från den lägre populismen, men mycket återstår också. Under min tid i Stockholmsstyrelsen försökte jag, både på distriktets egen nivå och i kontakter med partiledningen, betona vikten av de parti- och rörelseinterna utbildningssatsningarna. Mottagligheten var generellt mycket begränsad, men just Mattias Karlsson har alltid visat tecken på att ha en avsevärd förståelse för detta behov. Numera talar han om det delvis i samband med sina planer på en ny tankesmedja, Hereditas, och andra idéer på detta område som han vill förverkliga efter sin avgång som gruppledare i riksdagen.

Samtidigt har dock Samtiden plötsligt lagt ned sin kulturavdelning, det vill säga den utmärkte Simon O. Petterssons bidrag har upphört. Det pekar i helt fel riktning, och visar hur långt man fortfarande har kvar till det nödvändiga “nya tredje“. Pettersson var Samtidens mest särmarkerande del, det enda som verkligen visade att SD inte är vad kritikerna säger och vad de tyvärr ännu delvis har rätt i att partiet är. Han stod för en del av det partiet är i allra mest desperat behov av, både ifråga om det kulturkonservativa och det socialkonservativa. Nu är just han borta, och märkligt nog är det, förutom de korta redaktionella nyhetsnotiserna, endast Dick Erixon som överhuvudtaget skriver; Samtiden har blivit en tidning med en enda skribent.

De som fungerar som partiets intellektuella, de som partiledningen hela tiden “delar”, länkar till, citerar, stöder sig på, är i stället den borgerliga högerns skribenter i den borgerliga högerns organ, sådana som Johan Hakelius, Alice Teodorescu, medarbetarna i Axess, Per Gudmundson, Tino Sanandaji, Thomas Gür, Ivar Arpi, Adam Cwejman och Håkan Boström. Skribenter som inte bara ännu inte tagit Erixons steg och gått över till SD, utan ännu inte ens tagit P. M. Nilssons steg att försvara SD på villkoret att de blir ännu ett renodlat atlanticistiskt, borgerligt högerparti. Skribenter som tvärtom ofta tagit avstånd från partiet, ja ibland visat det största förakt för det.

Att de många gånger har rätt i olika frågor och analyser motsäger inte det faktum att detta ändå är ett av de tydligaste exemplen på SD:s nya politiska orientering, och därmed dess ideologiska svaghet och osjälvständighet. Vore det inte för denna avsiktliga nyorientering, skulle vurmen för dem enbart vara den integritetslöshet den ändå fortfarande till stor del ser ut att vara. Vad säger detta om det planerade blocket? Det är redan den existerande högern som man låter föra sin talan.

Om man i brist på egna skribenter måste hålla på så här, och om man menar allvar med anspråken på att vara socialkonservativa och inte bara invandringskritiker, borde man åtminstone balansera genom att i lika hög grad åberopa vänsterns bästa skribenter. De har lika rätt i vissa frågor som högerns i andra, och lika fel i andra som högerns i vissa. Erixons formuleringar av det slag jag här tagit upp avspeglar inte Karlssons tidigare socialkonservativa programförklaringar.

Snarare ser vi i dem resultatet av vad som sägs vara näringslivets framgångsrika lobbyaktioner gentemot partiet. Mottagandet av denna kapitalistlobby har varit oreserverat välkomnande, som visas inte minst av Erixons eget återgivande av P. M. Nilssons ohöljda högerplaner för SD i Dagens Industri. Den naivitet, svaghet och frånvaro av motståndskraft som här avslöjas är förbluffande och oroväckande.

Den för SD nya men för Erixon gamla näringslivskopplingen blir rent aggressivt påträngande när han fortsätter på följande sätt: “Här har också Sverigedemokraterna och vissa borgerliga partier landat på samma linje i dagens ekonomiska politik. (Ja, i vissa fall, som med Magdalena Anderssons nya skatt på privata sjukvårdsförsäkringar så var det ju bara SD som orkade stå upp för marknadsekonomin. M och KD lät skatten finnas kvar i sin budget för 2019.)” Man har råkat “landa” där, ja man har gått längre än de andra i det nya blocket, varit ännu duktigare, mest av alla “orkat” stå upp för marknadsekonomin – i, ska vi förstå, den enorma motvind som rått på det området de senaste årtiondena.

SD:s enkla och ytliga bekännelser till den mytologiserade marknadsekonomin och frihandeln ligger tyvärr konstant på den numera såväl allmänborgerliga som socialdemokratiska skolpojksglobalismens nivå. Populismen tycks göra partiet principiellt oemottagligt för den oavbrutna strömmen av nya kritiska studier av kapitalismen, som borde vara självklart angelägna och prioriterade för alla socialkonservativa. Tidigare fanns på detta område en sida av partiet som satte det i stånd inte bara att vinna över delar av vänstern, utan också miljöopinionen. Idag märks inte mycket av de senare ambitionerna. De förra finns kvar åtminstone nominellt, men de underbyggs inte av någon som helst relevant analys, och upphävs naturligtvis omedelbart av högernärmandet och den med högern gemensamma marknadsfideismen. Återigen: med de nya blocksträvandena riskerar SD, trots Åkessons kvarhållna folkhemsretorik, att reduceras till ett stöd för högerns fortsatta, brutalkapitalistiska och extremradikala systemskiftesagenda. Med den nya linjen blir det högern som i sak drar nytta av SD:s framgångar.

Det sociala i socialkonservatismen

Om SD menar allvar med socialkonservatismen borde man betona det spänningsförhållande som rått mellan all väsentlig konservatism och inte bara borgerligheten som sådan och som renodlad, utan därmed också mellan denna konservatism och kapitalismen. Historiskt var det inte minst “lyhördhet inför arbetarklassens problem”, som Karlsson skriver, ja mer än så, erkännandet av delsanningarna hos Marx eller hans “kollegor”, de röda, i planekonomin, förståelsen för hela fakticiteten i den moderna historiska utveckling som de var en del av och ett svar på, som föranledde socialkonservatismens – i den allmänna mening i vilken både jag och Karlsson förstår den – uppkomst och utveckling. Den ägde rum i ett intellektuellt klimat med helt andra resurser än de som SD hittills gjort bruk av, inte minst ifråga om det historicistiska och det filosofiskt idealistiska samhällstänkandet.

Den pågående högerurspårningen är inte nödvändig för att motivera motståndet mot dagens vänster. Det är redan fullt begripligt att vänsterns groteska vidhållande av den urskillningslösa och moraliskt förkastliga migrationspolitiken – och politiken på alla med den direkt sammanhängande områden – som högern nu visar tecken på att börja kunna tänka sig att i någon mån överge för att med SD:s hjälp åter komma till makten, för närvarande omöjliggör ett “socialt” block. Det är redan fullt begripligt att SD vägrar kompromissa med den instinktiva, generella kulturradikalism som sedan länge reducerat det mesta av den seriösa, intellektuella vänstern till en bisarr komedi av provokativa ytterligheter som på intet sätt tjänar dess klassiska politiska krav; en komedi med många tragiska samhälleliga konsekvenser.

Ändå måste SD insistera på sin “socialism”, på det sociala i sin socialkonservatism. Man måste givetvis inte använda ordet socialism, men man behöver inte heller vara rädd för det och associera det endast med vänsterns historiskt existerande versioner. I sig är det väl förenligt med en konservativ betoning av samhällsgemenskapen. Om det hjälper till att klargöra att man går utöver den historiskt existerande borgerligheten och inte, som högern alltmer sedan 1800-talet, är endast dennas klassbestämda intresseorganisation, är det bara av godo. Det motsvarar helt det väsentliga i vad som varit partiets grundläggande syftning, och för den delen mycket av den meningsfulla konservatismens.

Vi ser redan tecken på hur en delvis ny vänster på sina håll växer fram, och därmed på möjliga nya synergiska konstellationer i motståndet mot den sjunkande liberalkapitalistiska unipolarismen på det globala planet – även inifrån västländerna själva. Kyeyunes analyser saknar visserligen på märkligt sätt detta större ekonomisk-systematiska perspektiv, vilket förklarar hans överdrivna tro på den existerande högerns vilja och förmåga att så att säga ta hand om sina genom anpassningen till populismen vunna nya arbetarväljare. Hans insnävade perspektiv hindrar dock inte att han, såsom, såvitt jag förstår, fortfarande något slags marxist, ändå sätter tilltro primärt till en ny potentiell systemkritisk allians som representerande en mer långsiktig lösning, eller rentav nya konservativa vänsterpartier. Han tror han att vi i längden “kommer se nya rörelser framöver. I politikens fyrfält – GAL och TAN, höger och vänster – är kombinationen vänster och TAN, alltså traditionella värderingar, fortfarande helt frånvarande. Under 2020-talet kommer vi nog se hur detta fält börjar fyllas ut på riktigt.”

Om vi bortser från problemen med GAL-TAN-skalans brister, är detta en fullt rimlig tro, givet den existerande högerns av Kyeyune undanskymda verkliga väsen, bevarat även i den nya förningen med populistnationalismen under en utvidgad och modifierad “konservatisms” stora paraply. Med SD:s högersväng blir det snarast oundvikligt, och det pekar också på det som därmed, med tiden, kommer leda till SD:s lika oundvikliga nedgång.

Kyeyunes förutsägelse pekar på det som för ett socialkonservativt SD borde vara helt avgörande: det går inte att förlita sig på en blockbildning med högern. I stället borde man ju själv tillhandahålla just det som Kyeyune tror att “nya rörelser” kommer erbjuda. Inga sådana skulle behövas, om SD i stället för att anpassa sig till högern stod fast vid och fortsatte utveckla och fördjupa sin egen strikt definierade socialkonservatism. Att Kyeyune kan skriva att kombinationen vänster och TAN är helt frånvarande visar hur ofullkomligt SD ännu har genomarbetat, artikulerat och kommunicerat den socialkonservatism man gör anspråk på att representera.

Vi har redan berört Greiders utveckling, eller vad som åtminstone ser ut att kunna vara begynnelsen av en sådan. Men han kommer ändå inte i närheten av den Kyeyune närstående före detta V-politikern Markus Allard, sonson till den gamle talmannen Henry Allard. som går så långt som att, med obeveklig logik och utifrån en kristallklar samtidsförståelse uttryckligen dra slutsatsen att socialisterna inte längre hör hemma inom vänstern. Han använder alltså inte bara ordet arbetarklassen, utan också ordet socialisterna. Det är inte minst här ett SD som håller rätt kurs skulle ligga helt rätt i dagens både svenska och globala skeende och inför framtiden. Den till socialkonservatism vidareutvecklade populistnationalismen måste kunna förstå och fånga upp detta, i lika hög grad som den måste kunna förstå och fånga upp att de konservativa inte längre hör hemma inom högern.

En sådan kurs är det enda sättet att rädda det västerland som är värt att rädda. Dagens höger vill i stället påtvinga världen det västerland som varken till alla delar är värt att rädda eller, som det ser ut, i längden kan räddas. På sikt skulle ett verkligt socialt block inte vara mindre rimligt för ett socialkonservativt parti än det skenkonservativa block som SD idag betraktar som inom räckhåll.

Också högern kan förvisso i en framtid förvandlas, som en följd av globalkapitalismens och dess politiska och militära stödstrukturers försvagande och upplösning och av det därmed sammanhängande politiska och intellektuella motståndet. Den kan fortsätta tvingas röra sig i SD:s riktning, åter på meningsfullt sätt bli konservativ, ja själv socialkonservativ. I den mån så sker är samarbete med den legitimt. Även genom blockbildning med den nuvarande högern kommer SD förvisso kunna uppnå en del resultat när det gäller för partiet centrala områden som invandring och brottsbekämpning, och även andra, som energipolitiken, kanske i någon mån till och med kulturen. Allt detta är frågor där ett socialkonservativt parti måste skilja sig från den nuvarande och även största delen av den historiska vänstern. Men det räcker inte.

Den liberalkapitalistiska högerburen

Det är helt enkelt otänkbart att SD kommer kunna uppnå sina långsiktiga mål om man ger upp det definierande i socialkonservatismen och genom en allians med dagens höger bidrar till att förstärka globalkapitalets och “väst”-imperiets nuvarande helhetliga system. Det ligger i sakens natur. Den enda möjligheten till långsiktig framgång är att, om det inte går att också dra den existerande vänstern i sin riktning, under vederbörlig modifikation införliva det giltiga i vänsterns historiska kritik och alternativ, och därmed utöver de mer insiktsfulla konservativa få med sig både vanliga vänsterväljare och vänsterns seriösa intellektuella.

Jenny Lindahl är en av de många vänsterskribenter som nu vaknar upp till ett klarsynt erkännande av vad vänstern länge förgäves förträngt. Vi befinner oss enligt henne “storymässigt” – ett något oklart ordval – redan “bortom ‘the point of no return’, där kampen för såväl liberala som socialistiska värderingar har förlorat. Det hände någonstans i mitten på decenniet. Inte på grund av att S har varit dåliga, eller på att alliansen inte kunde hålla ihop, utan det är en gigantisk internationell trend som ser ungefär likadan ut i hela västvärlden, och som inte kommer att hejdas genom en socialdemokratisk testballong eller triangulering.” Det är “ganska troligt är att det blir en konservativ-nationalistisk regeringsbildning som tar vid 2022. Och den kan mycket väl ha tillräckligt många mandat för att inte behöva kompromissa med vänster och liberaler.”

Förvisso är det en gigantisk internationell trend. Men fastän jag själv i någon blygsam mening kanske får räknas som en del av den sedan vid det här laget ganska lång tid, är jag inte odelat entusiastisk över att se den beskriven enbart som “konservativ-nationalistisk”. Jag brukar sammanfattande beskriva den som populistisk-nationalistisk, och insistera på att dess konsolidering som både moraliskt legitim och politiskt funktionell kräver att den utvecklas utöver såväl populismen som nationalismen, genom en ideologiskt och politisk-filosofiskt fördjupad socialkonservatism. Vad Lindahl beskriver är i stället den uppenbart riskabla syntes som blir följden av anpassningen till den existerande höger som i verkligheten inte står för en meningsfull konservatism av något slag. Från mitt perspektiv skulle det vara entydigt beklagligt om all kamp för alla slags socialistiska värderingar utan återvändo har förlorat.

Liksom Ann Charlott Altstadt går Jenny Lindahl för långt. Även om hon inte själv säger farväl till vänstern, utan det bara är hennes analytiska beskrivning av läget som går för långt, kan vi vänta oss förhastade och obalanserade avhopp till den nya gigantiska trenden utifrån denna typ av beskrivning, avhopp som även går betydligt längre än Altstadts. Den speciella psykologin bakom omprövningar av det sakligt ensidiga och onyanserade slag som innebär rena teoretiska förluster har vi ju redan fått tillfälle att se många exempel på, både under det kalla kriget och under nyliberalismens efterföljande årtionden. De blir inte mindre problematiska under den nya gigantiska trenden, med de vildvuxna idélandskap – med radikallibertarianska, fascistiska och inautentiskt och ohistoriskt reaktionära inslag – som den inte alltid känner sig ha någon större anledning att tukta och beskära.

Det gamla politiska högeretablissemang som under 1900-talets lopp formerats i enlighet med kapitalismens enkla, grundläggande men i vår tid på ständigt mer avancerade sätt organiserade intressen kan knappast under överskådlig tid förvandlas till en kraft som i stället befrämjar en social, värdemässig och kulturell konservatism och en i elementär mening rationell samhällsordning. Genom att liera sig med denna höger på de villkor SD:s manövrer idag ser ut att avslöja, kommer hela den populistiska nationalismen misslyckas i sin legitima och, som det ser ut idag, historiskt avgörande revolt. Man kommer sälja sig till fienden.

Vi ser tyvärr den naiva tendensen även i övriga Västeuropa, inte minst hos de partier som likt SD ansluter sig till ECR-gruppen i Europaparlamentet. Även tyska AfD har en stark falang som går åt detta håll, även om den motvägs av mer socialkonservativa företrädare. I USA har ett slags block med populistnationalismen redan förverkligats genom Trumps republikanska administration, men det faktiska resultatet, bortom retoriken, är hittills oklart eller tvivelaktigt. Boris Johnson som “ny” kraft, såsom SD vill se honom, är något ännu mer osannolikt. Den populistiska nationalismen har intuitivt rätt i flera idag avgörande frågor, men den saknar i sig tillräcklig ideologisk hjärna, och låter sig därför ledas fel och utnyttjas av andra och starkare krafter.

Den populistiska nationalism som förenar sig med högern enligt vad som ser ut att vara SD:s nuvarande plan kommer knappast kunna vinna över – eller lura över, som det så faktiskt skulle kunna bli fråga om – tillräckligt många vänsterväljare för egen majoritet eller avgörande inflytande över sina allianspartners. Den kommer svårligen på det ideologiska planet kunna bemöta en vänster som åter blir seriös, som återupptäcker det bästa i sina teoretiska och praktisk-politiska traditioner. En vänster som slutligen inser att den lika mycket måste kasta postmarxismens suicidala nonsens överbord som den måste modifiera den klassiska marxismen, inte minst ifråga om de ensidigt kulturradikala rötter som var vad som återstod och bar frukt som postmarxism när resten av marxismen kortsynt och opportunistiskt övergavs under den nyliberala offensivens tryck.

Det är signifikativt att när SCB mot slutet av hösten presenterade siffror som visade att SD visserligen ökade stort, men inte fullt så stort som i några andra undersökningar strax dessförinnan, och inte blev största parti, och att SD, M och KD fortfarande inte skulle få egen majoritet (KD minskade rentav med hela 6,4 procentenheter), Mattias Karlsson endast uttryckte förvåning: “smått obegripligt”, skrev han på Facebook, “att mer än var fjärde svensk fortsätter att stödja Socialdemokraterna och att det fortfarande inte finns majoritet för det konservativa blocket. Slaget är långtifrån vunnet…”

Jag förstår och sympatiserar med varför han säger detta, även bortom det retorisk-propagandistiska värdet. Passiviteten och tystnaden från en majoritet av svenskar inför skjutningar, sprängningar, våldtäkter, rån och allmän förslumning är verkligen i sig helt häpnadsväckande. Ändå befarar jag att attityden kan uppfattas som avspeglande en alltför stor oförståelse både för vad socialdemokratin historiskt betytt för Sverige – en oförståelse som strider mot den åkessonska folkhemsretorikens ambitioner – och för den allmänna samhällsutvecklingens natur och resultat, även internationellt, under de senaste årtiondena.

Liksom en hel del annat hos partiet, delvis exemplifierat ovan, är detta ett så att säga alltför okänsligt sätt att hantera det moderna Sverige. I själva verket är det fortsatta stödet av både historiska och samtida skäl fullt begripligt, trots socialdemokratins otroliga, inte minst intellektuella nedgång, dess svek gentemot dess egna bästa traditioner, dess skuld till det nuvarande tillståndet och dess oförmåga och ovilja att åtgärda det. Nyliberalismen och dess samhälle skapar, utan att ännu i grunden rubbas, alltmer outhärdliga kriser, och något annat alternativ än det man tror att vänstern fortfarande står för kan många ännu inte urskilja. Det vill säga: många kan inte se att SD är, eller kan bli, detta alternativ. Och kursomläggningen för det “konservativa” blockets skull har inte gjort det lättare.

Men för att begripa detta måste man mobilisera en djupare analys, bortom populismen. Den förståelse, eller oförståelse, som Karlssons uttalande vittnar om riskerar, befarar jag, endast att bekräfta vänsterns på intet sätt i god tro framförda kritik mot SD för att bara vara ett missnöjes- och enfrågeparti, som behöver en syndabock och ger invandrarna som sådana skulden för allt. Denna kritik kommer också synas mer giltig allteftersom SD kompromissar bort den ena efter den andra av de övriga, mindre men likafullt definierande profilfrågorna. Vad som återstår kan då bli ett rent illusoriskt och bedrägligt erbjudande till väljarna: att man ska kunna vidta tillräckliga åtgärder mot massinvandringen och dess konsekvenser, i utbyte mot att väljarna accepterar en långtgående kapitulation för nyliberalismens socialpolitiska nedmontering och allmänna enkla och vilseledande retorik om “marknadsekonomin”. Det vill säga, för det som är den primära och djupaste orsaken till problemen. Det i vars tjänst man objektivt har ställt sig.

De problem som Sverige, Europa och hela västerlandet står inför kan knappast hanteras och lösas utan att vänstern i den här angivna meningen vinns över och blir en del av räddningsaktionen, om vänstern i stället a priori stöts bort i än högre grad än hittills, genom att man låser fast sig och förminskar sig i det obsoleta höger-vänsterspelet – allt i direkt motsats till Karlssons tidigare insikter. Ja, även om väljarna skulle luras över, om den svenska socialdemokratin pasokifieras så som vi sett inte bara i Grekland utan även i Frankrike, och nu ser i Tyskland och Storbritannien, och arbetarklassen i dagens diffusa mening, inklusive den lägre medelklassen, i sin helhet går över till ett SD som lierat sig med M – vad vore därmed vunnet från ett i någon värdefull mening konservativt perspektiv? Frågan måste idag faktiskt ställas så. För att den inte ska behöva ställas så, måste vi veta mycket mer än vi idag kan veta om hur den västerländska etablissemangshögern kommer agera under de närmaste åren.

Att den nuvarande vänstern och i synnerhet socialdemokratin går tillbaka är både begripligt och rätt, eftersom det till största delen sker på grund av dess rent destruktiva, idag ofta nog patologiska kulturradikalism. Idag repellerar den direkt väljarmajoriteten, inte minst, om än verkligen inte enbart, på grund av den avgrundslika massmigrationspolitik som är en av dess många delar. Men vad SD också borde kritisera socialdemokratin för är den utsträckning i vilken den själv förborgerligats i sämsta mening och helt enkelt accepterat globalkapitalismen, ja att denna är vad hela kulturradikalismen nu tjänar, eller mer exakt, vad den tjänar pengar på och stärks av. I detta läge måste den till socialkonservatism utvecklade populistiska nationalismens partier eftersträva att ta över och upprätthålla, rekonstruera, och inte minst, utifrån andra värderingar, i olika avseenden starkt förbättra de sociala system som motsvarar modernitetens historiska utvecklings nödvändigheter.

Nyliberalismen har utmanats, men inte övervunnits. Ett fortsatt precist och analytiskt välfokuserat motstånd, och av en typ som den postmarxistiska vänstern inte förmår prestera, är nödvändigt för den populistnationalistiska och socialkonservativa oppositionens framgång. Att anpassa sig till etablissemangshögern är en förlorande strategi. Framgångar på invandringspolitikens och dess relaterade områden skulle vinnas till priset av ett förstärkande av de krafter, hela det system, som, återigen, är orsaken till problemen på dessa områden. Fastän man inte själva är fascister, kommer man objektivt spela samma allmänna systembevarande historiska roll som fascismen. Den vänster som kunde blivit en kraftfull allierad i det verkliga, långsiktiga tillbakarullandet av den ordning som skapat den nuvarande situationen, kommer inte bara i allmänhet försvagas, utan ytterligare alieneras från just denna strävan. Framgångarna kommer bli blott partiella, starkt begränsade, kortsiktiga, temporära. I stället för att stärka Sverige och Europa inför de nödvändiga åtgärderna mot det extrema tillstånd vi försatts i, kommer den splittrande högerpolitiken att försvaga dem.

Etablissemangskonservatismens maktlöshet har ju länge varit uppenbar. Den vill ännu ibland väl, men den sitter fast i detta helhetliga liberalkapitalistiska system som den inte tillräckligt förstår eller vill förstå. När problemen är av den omfattning de idag nått, är det en illusion att tro att marginella socialpolitiska justeringar av detta av den finanskapitalistiska ekonomin helt dominerade system med dess centralplanerare och dess ideologiska propagandister kommer i tillräcklig utsträckning kunna avhjälpa dem. Inte heller kommer något nytt kulturkonservativt vin i dess gamla läglar att hjälpa. De djupgående reformer som krävs kan bara genomföras av en verklig socialkonservatism med ett långt bredare stöd, såväl folkligt som intellektuellt, än det SD kan erhålla om det stänger in sig i den nuvarande högerburen.

Anthony van Dyck: Abraham and Isaac

van Dyck

Två krafter inom socialismen

Detta är en utmärkt analys av den amerikanske marxisten och RT-medarbetaren Caleb T. Maupin från förra året, av central betydelse för en socialkonservativ förståelse av vänstern.

SD och vänstern

När SD närmar sig den gamla högern i syfte att uppnå parlamentariskt samarbete, blir det av allt att döma viktigt för bevarandet av partiets självständiga socialkonservativa identitet att skapa en motvikt genom att eftersträva en större symmetri i det ideologiska förhållningssättet till vänstern och högern.

Som jag påpekat tidigare saknar mitt eget politiska skrivande den rätta balansen i detta avseende, av det skälet att min politiska väg gick genom den existerande högern, efter att jag på 80-talet satt tilltro till dess förmåga att utveckla en meningsfull kultur- och värdekonservatism.

Mycket av det jag skrivit sedan jag började försvara SD har naturligt kommit att handla om detta partis förhållande till högern, och främst sådan denna i Sverige representeras av M och KD. När jag tog steget till SD var det förvisso i en strävan att rädda det som gjorde att jag en gång trodde – i den begränsade utsträckning som tro i detta sammanhang överhuvudtaget är motiverad – på högerns partier. Men det var naturligtvis också ett steg bort från den höger som gjort mig besviken och visat att den inte var ägnad att upprätthålla ett verkligt försvar för och verka för det jag engagerade mig för.

Steget till SD var ett steg i riktning mot vänstern, såtillvida som partiet stod för en ekonomisk- och socialpolitisk linje som högern inte kunde acceptera, den borgerliga höger som inte primärt intresserade sig för kultur- och värdekonservatism utan i stället “fri marknad” och privat ägande – och därmed inte heller för en distinkt konservativ uppfattning av staten, dess väsen och dess uppgifter. Den höger som just därför inte kunde eller ville tillräckligt värna och befrämja det för vilket jag en gång tagit ställning för den.

Den “liberalkonservatism” som nyliberalismen ibland var beredd att sträcka sig till att förespråka genom att ge visst utrymme åt andra och mer genuina konservativa personer, var inte längre trovärdig. SD stod i jämförelse med högern för en profilskarp socialkonservatism, och inom kort lyfte partiet också på utmärkt sätt fram denna term som sin huvudsakliga ideologiska självbeteckning.

I någon mån har jag försökt uppväga det ensidiga skrivande som betingats av min högerorientering på 80-talet genom att då och då kort ta upp den svenska socialdemokratins värdefulla traditioner (som den numera hanterar på problematiskt sätt) och vänsterns tänkande i övrigt, och genom att i inläggen om högern åtminstone nämna vikten av det symmetriska förhållandet som dessa inlägg inte själva representerade, den lika stora betydelsen av att uppmärksamma vänstern.

För att tydliggöra att det handlar om mer än uppfattningen om socialkonservatismen som bara en variant av högerns ideologi (KD och till och med M har periodvis använt termen för att beteckna sin egen politik), och understryka dess självständiga karaktär gentemot denna uppfattning, har jag rentav använt termerna “socialistisk konservatism” och “konservativ socialism”.

Det kan synas innebära att jag menar att socialkonservatismen lika gärna skulle kunna ses som en variant av vänsterns socialism. Men mitt syfte har endast varit att betona att socialkonservatismen – i den europeiska mening som det för mig är fråga om, liksom för SD, åtminstone fram till de senaste årens nya högerorientering – inte bör vara en del av vare sig den gamla högerns eller den gamla vänsterns ideologi, utan måste fortsätta utvecklas till en distinkt och självständig sådan.

Detta innebär inte att det alltid skulle kunna finnas någon mer exakt proportionerlighet i socialkonservatismens förhållningssätt till vänstern och högern. Dessa är ju relativa termer, och deras mening förändras kontinuerligt.

Men i sin strävan att etablera sig som självständig i förhållande till dem, i en “egen” mittenposition, en dimension bortom den vanliga politiska mitt där stora delar av den gamla högern och vänstern sedan länge samlats, liksom i sin strävan att uppvisa det i centrala avseenden missvisande och irrelevanta i själva höger-vänsterskalan, måste socialkonservatismen idag i större utsträckning reflektera över sitt förhållande till åtminstone den historiska vänstern och dess idéarv.

Det gäller inte bara mina egna anspråkslösa förslag rörande denna ideologi. Hopp finns, som Dick Erixons kommentar till en artikel om hur SD tar över folkhemsideologin visar. Men mycket annat, även från Erixon och Samtiden, visar att en vänstermotvikt är nödvändig om SD:s nyorientering och strävan efter ett “konservativt block” med högern inte ska leda till att den egna ideologiska identiteten kompromissas bort och går förlorad.

Good Yule!

CL

Försäljningen av Vällingby Centrum

Socialdemokraternas kulturpolitiska talesperson Lawen Redar skriver i Dagens Arena ett inlägg mot Stockholms stads försäljning av Vällingby Centrum, som Moderaterna nu tycks ha genomdrivit.

Lawen Redar är född och uppvuxen i Hässelby, som ligger bara en liten bit utanför Vällingby, två tunnelbanestationer bort, och man märker att frågan berör henne personligen. Det är också begripligt att hon kopplar försäljningen till hennes partis motstånd mot nyliberalismens allmänna process av bostadssegregation: “Innerstaden reserveras för invånare med högre inkomster. Resten bor utanför tullarna och de med lägst inkomster fördrivs snart till kranskommunerna…Den blågröna utförsäljningsbasaren har öppnat.”

Om Per Anders Fogelström skrivit ännu en del av sin romanserie om Stockholm skulle, tycker hon, Den utsålda staden varit en passande titel. Utan tvekan skulle en fortsättning av Fogelströms serie, som följde Stockholm fram till de senaste decenniernas reversion i vissa avseenden av den sociala utveckling han beskrev, varit av största intresse. Men Redar tycks förutsätta att staden normalt och generellt ägs av kommunen, så att säga av sig själv. Men så är det ju inte. Så långt kom inte socialdemokratin i sin reformistiska politik. Vissa fastigheter avsedda för den offentliga verksamheten har historiskt varit offentligt ägda, men i övrigt har staden bestått av privatägda fastigheter – under hela den tid Fogelströms romanserie skildrar.

Vad Redar förutsätter är den som ny historisk norm etablerade socialismen. Vad man kan säga är ätt vi under den socialdemokratiskt dominerade svenska välfärdsstatens hegemoni hade ett större inslag av kommunalt fastighetsägande, även av bostadsfastigheter, än under det privata ägandets föregående, borgerliga period. När hon skriver att Husby, Rinkeby, Hässelby Gård, Grimsta, Sätra, Skärholmen, Rågsved, Fagersjö, Hökarängen och “Bagis” nu står “näst på tur”, länkar hon signifikativt nog till en artikel som bara handlar om hur Stockholmshem och Svenska bostäder kommer ombilda ett – förvisso stort – antal hyresrätter till bostadsrätter. Men visst har även hela kommunalt ägda centrumanläggningar tidigare sålts.

Parentetiskt kan kanske också noteras att Fogelström när han fullbordade sin romanserie var en uppburen socialdemokratisk etablissemangsförfattare som bodde på Fjällgatan på Söder och hade begränsad förståelse för de nya förorterna. I den sista delen, Stad i världen, är, som jag minns det, det strax före Vällingby, vid början av 50-talet, byggda Blackeberg – den västligaste delen av Bromma, också bara två tunnelbanestationer från Vällingby – knappt förståeligt för romanfigurerna med deras i de föregående delarna utförligt skildrade arbetarbakgrund. Det vid den tid handlingen utspelas ännu blott planerade Vällingby ter sig främmande för dem, eller berättarjaget.

Förvisso var Vällingby ett delvis nytt koncept, “satellitstaden”, en annorlunda och större självständig enhet än Blackeberg. Men utan tvekan tedde sig sedermera miljonprogrammets nya förorter i norra Västerort från 60- och 70-talen i sin tur främmande för Vällingby- och Hässelbyborna. Den här psykologin är ju sannerligen inte ny. Östermalm var på 1880-talet ett avlägset utmarksprojekt för stockholmarna.

Härom året skrev jag själv ett inlägg om Vällingby, där min huvudpoäng var att den modernistiska arkitekturen har en legitim plats i sina egna, nya områden, skilda från de äldre, där den inte genom rivning följd av nybyggnation eller bara genom förtätning blandas med tidigare arkitektoniska stilar och mer eller mindre enhetlig och helhetlig stadsplanering. Och att den expanderande stadens naturliga årsringar präglade av modernismen också äger ett kulturhistoriskt värde och bör bevaras, i stället för att även de förstöras genom ombyggnad och förtätning, på det sätt som i stor utsträckning redan skett i Vällingby.

Man kan, som jag nämnde i detta tidigare inlägg, tycka att även det ursprungliga Vällingby var för kommersiellt. En ny tid var på väg, det kalla kriget hade börjat, arbetarrörelsens efterkrigsprogram hade avvecklats, den under jazz- och den tidiga klassiska Hollywooderan på bred front påbörjade amerikaniseringen tog förnyad populärkulturell fart, och allmän politisk “väst”-orientering stod på agendan för grupper med avgörande inflytande. Detta präglade också i viss mån detta nya förortscentrums konception. Neonskyltarna var många, och biografen Fontänen intog den mest prominenta platsen vid torget.

Som jag påpekade var Vällingby inte bara ett socialdemokratiskt projekt, även om det snabbt blev känt också som platsen för Olof Palmes hem och många av välfärdsstatens radikala akademiker flyttade dit. Under sin tid som vice VD för Stockholms handelskammare var även Gösta Bohman en av de främsta pådrivande för dess tillkomst. Men även andra kulturinstitutioner än Fontänen fanns ändå, främst, alldeles nedanför biblioteket, det kända medborgar- och kulturhuset Trappan. Peter Celsings kyrka, karaktäristiskt hänvisad till en delvis undanskymd position bortom Fontänen och Trappan, tillkom något senare.

Hursomhelst var Vällingby, som jag framhöll, ett monumental, internationellt uppmärksammat fenomen, och det kulturhistoriska värdet av dess epoks autentiska skapelser av denna typ kan inte förnekas, vad som än i övrigt är att säga om denna del av Sveriges moderna historia. De som flyttade in under industrisamhällets stora planerade urbanisering präglades utan tvekan av den tidsanda, de ideal och den självbild som vi idag kan avläsa som fysiskt manifesterade i såväl centrum som de omkringliggande bostadsområdena med deras anmärkningsvärda arkitektoniska variation inom ramen för en gemensam och enhetlig modernistisk estetik.

Lawen Redar förstår denna kulturhistoriska betydelse. Det är positivt, eftersom hennes parti sedan länge, vid sidan av Moderaterna, är det värsta kulturarvsskövlarpartiet. Någon generell kulturkonservativ politik står Redars parti givetvis inte för. Men här handlar det ju om en del av Stockholms kulturhistoria som hon och hennes parti vurmar för av politiska skäl. Så långt är åtminstone Socialdemokraterna intresserade av kulturarvet, vilket alltså är legitimt i just Vällingbys fall, en förort för vars byggnad ingen gammal vacker stadskärna behövde rivas. Här skiljer sig Socialdemokraterna rentav fördelaktigt från Moderaterna, som är lika lite intresserade av vad de skulle kunna tänkas ha sett som “sin” borgerliga epoks arkitektur och dess bevarande som av Vällingbys.

Det handlar, fastslår Redar, om “Sven Markelius flaggskepp. ABC-stadens högborg. Vår moderna kulturhistoria.” Det stämmer förvisso. Men vad hon implicerar är att det är självklart att flaggskeppet och högborgen är kommunalt ägd. Här blir det litet vänsterpopulistiskt förenklat. Fastighetsborgarrådet förklaring att kommunen endast bör ägna sig åt “kärnverksamhet”, till vilken denna del av fastighetsbeståndet enligt honom inte hör, avfärdar Redar detta begrepp som ett “hittepåord”, som om det inte alls funnes någon väsentlig distinktion mellan mer central och mer perifer verksamhet eller rentav verksamhet som kommunen överhuvudtaget inte bör ägna sig åt.

Borgarrådet “reducerar” enligt Redar det hela till en fråga om försäljning av kommunens fastighetsbestånd. “Moderaterna i Stockholm är ett parti som sysslar med försäljning”; när de sitter vid makten ägnar de “all sin vakna tid” åt affärer. “Ja, tacka vet jag historielösheten”, svarar hon sarkastiskt. “Vill man förgöra allt vi gemensamt äger så bör det väl ändå finnas en kulturhistorisk ventil? Vällingby Centrum är det första försöket i Europa där det byggs en satellitstad runt storstaden som växt klart. Hit åker fortfarande arkitekter från hela världen, kulturhistoriker och kulturgeografer för att inspireras av dåtidens ambition att minska segregationen och öka den sociala sammanhållningen i huvudstäderna.”         

Det sistnämnda känns något överdrivet, men Redar bör veta bättre än jag, och det allmänna kulturhistoriska värdet kommer under alla omständigheter att kvarstå. Men vad Redar outtalat förutsätter här är att det kulturhistoriska värdet generellt är oupplösligt förbundet med det kommunala ägandet. Förgörandet av det vi gemensamt äger måste göra halt vid det som är av kulturhistoriskt värde. Men detta kräver en separat argumentation, inte minst i ljuset av hur det socialdemokratiskt styrda gemensamma ägandet, och politiska styret i allmänhet, i övrigt, över hela landet, har hanterat fastigheter av kulturhistoriskt värde. Varken kommunalt eller privat ägande är någon garant för kulturhistoriska värden, och dessa kan ju värnas genom annan reglering.

Trots allt detta har Redar rätt i att försäljningen är “en skam för Stockholm”. Det finns ett samband mellan det kulturhistoriska värdet och det offentliga ägandet, även om det måste ideologiskt och politisk-filosofiskt förstås och förklaras på ett sätt som Redar och vänsteroppositionen inte gör eller kan göra. Även föreningen Vårt Vällingby framhåller att den maktägande koalitionen i stadshuset ser på Vällingby enbart som ett kommersiellt centrum, och att man “inte har uppfattat att det har utvecklats bortom det till en essentiell kultur- och mötesplats framförallt”. Detta synsätt, eller helt enkelt oförståelsen för värdet av kultur- och mötesplatsen, har utan tvekan varit avgörande för försäljningsbeslutet.

Vidare är det obestridligt att försäljningen av centra av Vällingbys slag tidigare visat sig förödande. “Få av oss har”, skriver hon”, “glömt det stora försäljningsåret 2007. För 10,4 miljarder såldes det kommunala centrumbolaget till brittiska Boultbee. På en natt gick tio lokala centrum i Stockholm över till en privat fastighetsägare som snabbt ville få tillbaka de investerade pengarna. Det hela resulterade i chockhyror, bristande service och iskalla vintercentrum. Vill man veta något om hur man tar knäcken på det lokala näringslivet så kan man fråga småföretagarna i Hässelby Gård.”

Det är en del av den av Moderaterna politiskt ledda nyliberala katastrofen som Redar beskriver. Oppositionsborgarrådet Karin Wanngård, som själv bor i Olof Palmes område i Vällingby, fyller i genom att konstatera att försäljningen av köpcentra i bland annat Högdalen, Bredäng, Tensta och Rinkeby fick till följd att dessa områden “gick ner sig”. Föreningen Vårt Vällingby skriver att försäljningen “högst troligt” kommer innebära “att vårt centrum blir mer likriktat i linje med de övriga kommersiella centrum staden har sålt, och MP bekräftar att det kommer minska centrumets attraktionskraft och antagligen lida om vi går in i en ny ekonomisk svacka, då incitamentet att underhålla och utveckla ett centrum i ytterstaden är avsevärt lägre än i innerstaden.” Det är entydigt konstaterbart att privatiseringarnas lössläppande av dagens borgerlighet, som alltså inte ens, som representerad av Moderaterna, varit intresserad av sin egen kulturhistoria, ofta är förödande, och verkligen inte bara när det gäller denna typ av fastigheter.

Fastän Redars allmänna likställande av staden som sådan med det kommunala ägandet är principiellt ogrundat, åtminstone antyder hon också kort en annan aspekt av denna fråga. “Bortsett från att det uppvisar en oerhörd historielöshet inför platsen, så påminner försäljningen också om hur lite stad Stockholm håller på att bli. Till försäljningspolitikerna kommer konsekvenserna långt senare. Det sker när allt är sålt och inget i staden har ett värde för någon.”

När allt är sålt. Ja, det är fortfarande förenklat och överdrivet. Men det kan inte förnekas att Redar också har en poäng här, i ljuset av hur långtgående den nyliberala marknadiseringen och privatiseringen redan varit, hur de privata ägarna hanterat det de övertagit, och hur fullständig högerns allmänna ideologiska och politisk-filosofiska förvirring är ifråga om relationen och själva distinktionen mellan det allmänna och det privata. Det här med “hur lite stad Stockholm håller på att bli” är verkligen ett generellt problem som åtminstone de facto har att göra med ägandet. För att staden ska vara stad krävs definitivt mer kommunalt och annat offentligt ägande än Moderaterna önskar.

Vällingby är ett stort centrum som alltid ägts av ett av de kommunala bostadsbolagen. Dess ordförande idag, tillika det moderata stadsbyggnadsborgarrådet Joakim Larsson, vill nu tillsammans med det likaledes moderata bostads- och fastighetsborgarrådet Dennis Wedin kunna tjäna pengar till staden på att sälja det – men det sägs bli mindre pengar än vad staden nyligen betalade för dess misslyckade om- och utbyggnad. Ingenting tyder på att Moderaterna känner något som helst ansvar för vad som därefter kommer hända. Att det blir ett enormt inkomstbortfall för Svenska bostäder är uppenbart.

Även i små centra eller bara små torg med några få privatägda hus ser vi hela tiden hur butiksägare och andra lokalhyresgäster hotas av att ägarna inte anser sig tjäna tillräckligt på dem. Naturligtvis finns motsvarande problem även i innerstan, även om denna givetvis är för stor för att kunna behandlas som ett enhetligt centrum. Erfarenheten här är inte bara den från 2007 års försäljning. Ett avsevärt mått av kommunalt och annat offentligt ägande, såväl som långtgående reglering av det privata, framstår på detta område som uppenbara nödvändigheter. Vårt Vällingby påpekar att både Östermalmshallen och Hötorgshallen, “som förser innerstadsborna med delikatesser, till skillnad från Vällingby som förser västerort med en hel samhällsservice”, anses ingå i stadens kärnverksamhet, och anses “viktigare kulturhistoriskt”.

Vad det handlar om här torde ha framgått tydligare än hos Redar på senaste Socialistiskt Forum i ABF-huset, där Mapping the Unjust City, eller, som de också heter, Vem äger staden?, presenterade en kartläggning av centrumägare i Stockholm vid ett seminarium med temat “Vem äger staden?” Det beskrevs med följande ord:

“Då torg och stadsdelscentrum byggs in eller blir privatägda, uppstår en osäkerhet kring vad allmänheten har för befogenheter. Genom utförsäljningar av stadens offentliga platser sker en omfördelning av resurser från fler- till fåtalet. Det leder också till en förskjutning av idén om torget som demokratins urscen: agoran.

Att de som använder platserna främst tilltalas i egenskap av konsumenter blir signifikativt för ett stadsliv förknippat med skyldigheter snarare än rättigheter. Detta väcker frågor kring vilka möjligheter stadens offentliga rum erbjuder och varför vi ska bry oss om ägandeförhållanden.”

Detta är tydligt skrivet från ett ideologiskt vänsterperspektiv, och ett sådant kan inte tillräckligt hantera den helhetliga problematik vi här står inför. Men mycket av det borde också ha kunnat sägas från konservativt håll, och det är beklagligt att ingen sådan röst hörts. Snarare än mer kritik från vänster skulle det ha kunnat påverka frågans behandling och det slutliga utfallet. Mer specifikt är detta ett självklart fält för en i europeisk mening socialkonservativ politik.

De citerade formuleringarna visar att frågan inte ens bara handlar om vilka de faktiska effekterna av den här typen av privatisering blir, hur det hela kommer fungera, utan att den också rör den rent principiella förståelsen av stadens väsen. Det finns mer att säga om denna senare aspekt, och givetvis om det offentligas mer allmänna dimension, som ju är den som primärt aktualiseras även på de många andra områden där nyliberalismen genom en uppenbart feltänkt tillämpning av marknadsmodeller härjat de senaste årtiondena och avser att fortsätta härja. Och det handlar både om stadens och statens väsen. Agoran är i högsta tänkbara grad en gemensam, samhällelig angelägenhet, och inte bara en civilsamhällelig i betydelsen privatägt samhällelig.

Moderaternas liberalkapitalistiska samhällsförståelse, eller icke-förståelse, som kontinuerligt fjärmar partiet från all meningsfull konservatism, konkretiseras hela tiden på de mest löjligt övertydliga sätt. I vilken utsträckning det bara handlar om medveten ideologisk rationalisering av de krassa ekonomiska intressen som alltifrån dess början kontrollerat och i stor utsträckning helt enkelt är partiet, eller i hur hög grad vi faktiskt har att göra med personer som uppriktigt tror på den gamla ohistoriska analysen att, på alla områden, endast homo oeconomicus’ marknadsincitament kan generera effektivt mänskligt handlande och välstånd, är oklart. Det är en visserligen på sitt sätt fascinerande men samtidigt också beklämmande frågeställning, som man idag hela tiden måste leva med.

De resulterande besluten presenteras oavsett vilket även som just principiellt riktiga, bortom de empiriska argumenten. Det spelar ingen roll vad exempelvis, som i det här fallet, kommunens ekonomi i verkligheten nödvändiggör, vilka bevis rörande effekterna som ackumuleras, vilka opinioner av berörda och i övrigt engagerade medborgare som mobiliseras, och naturligtvis minst av allt vilka politisk-filosofiska argument som anförs. Det oavbrutna, överväldigande mediala indoktrineringstrycket är tillräckligt för att möjliggöra det hela.

Förutom Socialdemokraterna, som alltså – detta kan inte nog betonas – annars tillsammans med Moderaterna sedan länge är det värsta kulturarvsskövlarpartiet, motsatte sig Vänsterpartiet förtjänstfullt försäljningen. Även det både social- och kulturkonservativa SD säger sig ha röstat mot den, något man ju också förväntade sig. Men jag är osäker om i vilken utsträckning de i övrigt verkligen tog strid om detta, i den debatt som i stadshuset föregick budgetomröstningen och i andra fora – mot det parti med vilket de tror sig kunna bilda ett konservativt block.

Vällingby

Vällingby

Enkla svar på svåra frågor?

En fras som ständigt upprepas av osjälvständiga politiska kommentatorer och journalister i deras kritik av populismen, eller vad de ofta överdrivet och nedvärderande vill utmåla som populism, är att den ger enkla svar på svåra frågor.

Det stämmer visserligen att populism av det sämre slaget generellt kan sägas kännetecknas bland annat av att ge enkla svar på svåra frågor. Men frasen används som en tillräcklig beskrivning av vad populismen är, och som ett tillräckligt skäl att förkasta den. Detta är uppenbart felaktigt.

Jag skulle vilja föreslå att en annan sak som populismen, åtminstone populismen av det bättre slaget, kännetecknas av är att den ofta bättre än, ja idag inte sällan helt enkelt till skillnad från andra typer av politiska inriktningar, kan korrekt identifiera enkla frågor och ge de enkla svar på dem som på grund av deras enkelhet är adekvata och tillräckliga. Populismen ger med andra ord också enkla svar på enkla frågor.

Ofta får man intrycket att de kritiker som förebrår populismen att den bara ger enkla svar på svåra frågor nästan tycks förutsätta inte bara att den är oförmögen att ge de adekvata svåra svaren på svåra frågor, utan också så att säga att alla frågor är svåra, att det inte finns några enkla frågor, och att enkla svar därför alltid är fel.

Och orsaken till att man får det intrycket, trots att kritikerna inte explicit säger detta, tror jag är just att det är så uppenbart att de politiska riktningar de försvarar gentemot populismen ofta inte är förmögna att identifiera enkla frågor. Eller snarare, att dessa riktningar inte vill identifiera enkla frågor, utan tvärtom har ett politiskt behov av att beskriva dem som svåra fastän de i verkligheten inte är det. För att därmed erhålla en ursäkt för att inte ha några svar på dem, det vill säga, för att inte behöva åtgärda de förhållanden som de handlar om, förhållanden som av dem är eftersträvade eller åtminstone i stor utsträckning nödvändiga att acceptera, men enligt populisterna enbart är problem som måste åtgärdas.

Eller möjligen, för att kunna ge svåra svar på dessa enkla frågor, svar som är så svåra att de i verkligheten är inadekvata, ja knappt kan sägas utgöra några riktiga svar alls, eller i alla fall inte möjliggör några relevanta, realistiska och effektiva åtgärder.

Eftersom det förhåller sig på det här sättet är, i de fall det verkligen är fråga om enkla frågor, populismens förmåga att identifiera dessa och ge de nödvändiga och adekvata enkla svaren en entydig politisk dygd och styrka, som fördelaktigt skiljer den från dess motståndare.

Enkla svar på svåra frågor är förvisso normalt ett problem om frågorna verkligen är svåra (det finns naturligtvis fall där svaren även på dessa oväntat visar sig vara enkla när de upptäcks). Men enkla svar på enkla frågor är bättre än inga svar, eller, normalt, inadekvata svåra svar på enkla frågor (det är dock inte omöjligt att också enkla frågor ibland faktiskt kan ges verkliga svar som är svåra),

Återstår frågan om populismens förmåga att ge svåra svar på verkliga svåra frågor. Men det är idag en fråga som som också måste ställas beträffande populismens motståndare. Det är numera i många fall svårt att se att de som alltmer desperat använder den nedvärderande populismstämpeln om sina motståndare överhuvudtaget är förmögna att komma med några som helst svar, vare sig enkla eller svåra.

Att bekämpa populismen genom denna nedvärdering och genom att definiera den som endast givande enkla svar på svåra frågor, är ett i sanning helt otillbörligt enkelt svar på den svåra fråga som populismens idag nödvändiga utmaning utgör.

Boris Johnson Recites the Iliad

2013. Eton, Balliol.

Boris Johnson, socialkonservativ?

GP:s Håkan Boström ger en ljus bild av Boris Johnsons och Tories’ valseger: “Högerpartier – de som förstår sin samtid – tar över arbetarklassens röster med ett socialkonservativt budskap som slår vakt om sammanhållningen och det nationella intresset, utan att förlora näringslivets och företagarnas intressen ur sikte.”

Så kan man förstås hoppas att det blir. Ett nytt, mer socialkonservativt Toryparti med bred folklig förankring vid makten. Men jag minns Johnson från min tid i England, och kan inte släppa min skepsis. Hans utbildningsmässiga bakgrund är förträfflig, men hans politiska desto mer problematisk. Där finns varken något konservativt eller något socialt.

Att han nu ger sken av att ha ändrat sig på några punkter, främst några aspekter av den globalnyliberala ekonomin och migrationen, är förstås i sak bra, men kan lika gärna vara uttryck för opportunism som för verklig insikt och rättrådighet. Om han överhuvudtaget menar allvar återstår att se.

Och han har verkligen inte ändrat sig på alla punkter. Brexit, som han började stödja på grund av Nigel Farages framgångar, är bra som kraftfullaste tänkbara reaktion mot det nuvarande EU, med möjlig efterföljd i andra länder. Men Johnsons vision av vad som ska följa efter det för Storbritanniens del framstår för mig som en vision av något ännu värre. Och inte minst något som inte kommer gynna hans många nya före detta Labourväljare.

Tories har länge varit en katastrof, och att en person med Johnsons politiska historia, inte minst under åren med David Cameron, verkligen skulle representera en tillräcklig kursändring för partiet framstår som osannolikt.

Att man överallt i SD nu utan minsta reservation firar deras seger som sin egen, och inte nog kan understryka hur mycket “systerparti” de är, hur man tillhör samma grupp i Europaparlamentet och samma europeiska parti, säger mer om det svenska än det brittiska partiets politiska nyorientering. Och, befarar jag, inte minst om det svenska “konservativa” blockets innebörd som SD ser den, om hur långt även utöver de hittillsvarande kompromisserna de är beredda att gå för dess skull.

Men trots allt detta är det inte fel att peka på vad som åtminstone skulle kunna vara positiva möjligheter. Liksom Trump när han är som bäst är, åtminstone på det retoriska planet, vad vi nu ser i Storbritannien – eller, bör man väl precisera, i England – ett uttryck för den större populist-nationalistiska och socialkonservativa vågens styrka och potentiella rätta rörelseriktning i hela västvärlden.

François Boucher: Callisto séduite par Jupiter sous les traits de Diane

Boucher

Tories

Det engelska ordet “Tory” heter i plural “Tories”, enligt det vanliga böjningsmönstret för substantiv som slutar på “y” efter konsonant.

Pluralformen används om ett flertal medlemmar av Torypartiet (the Tory party) eller som kollektivbeteckning för hela partiet. Singularformen “Tory” kan inte användas som namn på partiet som helhet, utom i just sammanställningen “Torypartiet”, och i uttryck som “hon röstar Tory” och “han är Tory-väljare”.

Pluralformen “Torys” har förekommit historiskt, och det är därför oriktigt att helt enkelt avfärda den som felaktig. Men den är sedan länge ur bruk; när man fortfarande ser den i engelska texter är det snarast fråga om ett oavsiktligt skriv- eller stavfel.

På svenska ser man däremot ofta “Torys”, eller “torys”, med litet “t”. I tyskan tycks “Torys” vara accepterat, eftersom tyska Wiktionary anger två pluralformer, både “Tories” och “Torys”. Wiktionary är dock inte helt tillförlitlig. Duden anger endast “Tories”. En svensk Wiktionary-sida för formen “torys” kommer vid en sökning upp i listan med sökresultat. Den anger “torys” som pluralform for “tory”, men man omdirigeras efter några sekunder automatiskt till den svenska sidan för “tory”, där “torys” saknas.

Utöver den aktuella engelska pluralformen “Tories”, med litet “t”, anges i stället den groteska formen “toriesar”, en form med dubbla pluralformer, en svensk lagd till en engelsk. Det påminner om det gamla försvenskade “bebisar”, som dock, av oklar anledning, heter “bebis” i singular.

“S” är i svenskan en pluraländelse för lånord, och numera naturligtvis framför allt engelska sådana, eftersom vi idag mest lånar engelska ord. De flesta engelska lånord övertas numera också helt oförändrade, och så även denna ändelse.

Engelska ord som slutar på “y” efter konsonant ändrar dock alltså y:et till “ie” i plural: “parties”, “ladies”, “skies”, “dictionaries”. Finns det, när vi använder oförändrade ord i denna kategori i svenskan, någon anledning att ignorera denna förändring, och i stället bara lägga till den vanliga engelska pluraländelsen “s”?

Jag tycker inte det. Att försvenska ordet genom att använda en svensk pluraländelse, “Toryer”, är fullt rimligt. Men varför ändra den korrekta eller sedan länge normativa engelska pluralformens vokalförändring när man fortfarande använder den engelska “s”-ändelsen?

Stalinallee, Berlin

Stalinallee

The Stalinallee had several architects: Hermann Henselmann, Richard Paulick, Kurt W. Leucht, Hanns Hopp, Egon Hartmann, and Karl Souradny.

Demokrati och populism

Demokratin är i sig en populism, såtillvida som den, i dess moderna form, innebär nästan allas formella politiska makt, och de flesta av dessa inte äger några särskilda kvalifikationer för politisk maktutövning. Deras individuella maktutövning, som är högst begränsad, bestäms av till största delen av snäva subjektiva perspektiv och intressen.

Statsvetare, historiker, filosofer, sociologer, psykologer och företrädare för många andra vetenskapsgrenar kan ha relevanta kunskaper som de flesta av de nästan alla saknar. Deras insikter kan i bästa fall kombineras och ömsesidigt justeras på sådant sätt att en mer objektiv bild av det helhetliga skeendet och de relevanta fakta och förhållandena uppnås. Vissa personer kan också äga erfarenheter och moraliska och karaktärsmässiga egenskaper som gör dem mer lämpade än de allra flesta för politiska positioner.

Vi fjärmar oss från populismens demokrati i den mån personer i de senare kategorierna på olika sätt får större inflytande över politiken. Men även i deras fall stöter vi ju på de gränser för kunskapens och den politiska insiktens omfattning som är givna redan med den allmänna mänskliga ändligheten. Den fullständiga, objektiva uppfattningen, insikten, förståelsen, som skulle garantera ett politiskt agerande i enlighet med det helhetliga skeendet och alla relevanta fakta och förhållanden, kan principiellt inte uppnås vare sig av någon enskild eller någon grupp av mänskliga individer.

Och för att deras i sig ofullständiga perspektivs samordning överhuvudtaget ska vara möjlig och leda i riktning bort från relativiteten, krävs en särskild filosofisk förståelse av hur den absoluta sanningen, eller helt enkelt det absoluta (stora ord, hemmahörande i den idealistiska filsosofin, men adekvata här för tydliggörandets skull, såtillvida som någon vetenskaplig avgränsning av en blott samhällelig nivå skild från ens något annat verklighets- och vetenskapsområde, som ensam relevant för politiken, inte är möjlig, och de alla tillsammans representerar den helhet som samhället och politiken ingår i), åtminstone kan systematiskt approximeras. En filosofisk förståelse som inte delas av alla företrädarna för de olika vetenskaperna, eller om vars mer exakta natur ingen enighet råder.

Under en process av det antydda slaget krävs också tolkningar och värderingsgrundade bedömningar i enskildheter, och den framväxande helheten måste även som sådan bedömas utifrån filosofiska frågeställningar som inte kan tillräckligt avgöras genom någon enkel empirisk verifikation.

Och även om allt detta kunde uppnås skulle, slutligen, frågan om insiktens praktiska, samhälleliga tillämpning ofta kvarstå. Det politiska handlandet vore ännu inte någon självklar sak, så länge samma objektivitet och enighet inte kan uppnås också ifråga om värderingsmässiga och moraliska bedömningar av det, bedömningar som går utöver teoretiska etiska insikter och även innefattar maktutövarnas individuella moraliska karaktär. Inte bara demokratin utan politiken som sådan, det politiska, förutsätter i själva verket den mänskliga ändlighetens konstitutiva relativitet.

Detta kan också, med Althusser, uttryckas så att ideologin, i hans vida mening, aldrig helt kan övervinnas. Såtillvida som inte heller något annat, icke-demokratiskt statsskick skulle kunna uppnå och fungera i enlighet med en absolut vetenskaplighet, och endast med svårighet överhuvudtaget kan generellt röra sig i riktning mot och utöva makt i enlighet med objektiv insikt, är det endast en gradskillnad även mellan det mest långtgående platonsk-filosofiska, teokratiska eller expertteknokratiska elitstyre och den populistiska demokratin. Och “icke-populistisk” behöver givetvis inte heller i sig betyda “objektiv” eller “sann”.

Men ifråga om demokratin gäller ju att de med extraordinära kvalifikationer utrustade individernas maktutövning alltid principiellt är begränsad och inskränkt av maktutövningen från de som saknar dessa kvalifikationer. Skillnaden mellan mer och mindre populistisk demokrati är därför än mer blott en gradskillnad, det vill säga en mindre gradskillnad. All demokrati är principiellt populistisk i den angivna meningen.

Demokratins frihet leder inte automatiskt till mer sanning. Dess styrka ligger därför inte främst på kvalifikationernas, vetenskaplighetens och rationalitetens område, utan på vad som kan kallas den subjektivt upplevda legitimitetens. Även om deras individuella formella makt är minimal, har de nästan alla åtminstone något litet att säga till om, och de har dessutom rätt att organisera sig för politiska syften. Men detta är alltså hela tiden populism i den angivna meningen.

Det är inte helt oproblematiskt. Gradskillnader är här inte oväsentliga. Omöjligheten att helt övervinna ändligheten och svårigheterna redan att på för politiken praktiskt relevant och tillämpbart sätt börja röra sig utöver relativiteten, innebär inte att det inte finns en objektiv sanning om helheten och därmed politik som bättre eller sämre motsvarar den.


Categories

Archives

All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi