Olle Bengtsson

Att försvara Israel idag, 1

Det parlamentariska maktskiftet i Israel var förstås ett uttryck för en större politisk och ideologisk förskjutning i hela världen. Under dess tryck hade den internationella nyvänstern nu börjat sjunka tillbaka och upplösas, och detta kom att gå snabbt. Dess huvudtendens hade redan tidigt blivit en teoretisk transformation i riktning mot mer kapitalkompatibel, postmarxistisk Ersatz-radikalism av den typ som kommit att prägla hela den kvarvarande allmänna och vaga vänstern ända sedan dess, till den grad att den idag helt enkelt kallats la gauche du capital. Utöver de många konkreta sakfrågor som här erbjöd sig för fragmentariserat engagemang och harmlös individ- och jagcentrerad utlevelse, tog allmänteoretiskt så småningom postmodernismen i vid mening över, och väl i stor utsträckning på det sätt och med den finansiering och det institutionella understöd som idag särskilt Rockhill belyser.

Trotskisternas gamla antisovjetism hade sedan länge övergått till allmän antikommunism, och vidarevandlades nu till neokonservatism. I Sverige var René Coeckelberghs en av dem som publicistiskt gick i spetsen för detta dramatiska skeende, medan internationellt de till helt övervägande del judiska s.k. New York-intellektuella, som ursprungligen i sin kärna varit Trotskijs direkta lärjungar, var de ledande krafterna. De hade i Sovjetunionen och Polen identifierat förnyad antisemitism, och till detta hade lagts det kommunistiska stödet för Israelfientliga arabstater. Israelförsvaret blev därför inte minst genom dem på nytt sätt centralt och avgörande och alltmer okvalificerat inom hela atlanthögern.

De kvarstående paleokommunisterna förlorade alltmer stödet eller åtminstone möjligheten att öppet bygga på stödet från de realexisterande socialistländerna. Sovjetunionen hade under Chrusjtjov och Bresjnev tappat mycket av sin attraktionskraft, revisionismens satsning på imitation av västerländskt konsumentgodis som ersättning för förfallande politisk och kulturell bildning och seriöst participatoriskt styre kunde ge den ett kitschigt intryck, som ytterligare förvärrade den skada den allmänna antikommunismen och oavlåtliga trottbeskjutningen från väst redan åstadkommit. Detta trots den kraft som det socialistiska systemet i övrigt ännu forthöll, och det faktum att man vid slutet av 70-talet till skillnad från Kina fortsatt drev en åtminstone relativt konsekvent internationalistisk marxistisk-leninistisk linje. Kuba tycktes däremot ännu kunna inspirera ganska många inom vänstern, och Nicaragua tillkom under en period som det land man ännu ville och försökte flytta sina i övrigt svikna förhoppningar till eller projicera dem, på när det mesta tycktes vara över på annat håll; i någon mån väl även Zimbabwe. Men samtidigt hade realkommunismens problem kort efter och trots Vietnams seger över imperialismen – i verkligheten väl mer en nationalistisk sådan, i linje med Lenins gamla vision – blivit på nytt sätt uppenbara genom Kampucheas killing fields.

Den brytning med Sovjetunionen som börjat med Kinas motstånd mot Chrusjtjovs avspänningslinje gentemot Eisenhower vid slutet av 50-talet hade nu fördjupats, men groteskt nog med en ny motivation som var raka motsatsen till den ursprungliga. Kulturrevolutionen hade paradoxalt samexisterat med det av Kissinger och Nixon fullbragta närmandet till USA, och nu var det i stället Sovjetunionen som blivit huvudmotståndaren: Kina kom rentav att stödja sådana den amerikanska imperialismens redskap som Jonas Savimbi och UNITA i Angola, Pinochet i Chile, och Brzezinskis mujaheddin i Afghanistan. Under det Vietnam intervenerade mot Pol Pots härjningar, anföll Kina Vietnam. Hela detta agerande, innan situationen politiskt och ideologiskt stabiliserades genom Deng Xiaopings nya linje, måste, föreställer man sig, fortfarande utgöra en teoretisk utmaning för den marxistiska antiimperialismen. Kina började ta avstånd från de västerländska maoisterna, och dessa tycktes spridas för vinden i största förvirring. “Nya filosofer” med de på de avgörande politiska punkterna neokonservativt orienterade Bernard-Henri Lévy och André Glucksmann i spetsen tycktes under en tid ta över Paris’ mediala intellektualitet. Otto Mannheimers – extrotskist liksom Coeckelberghs – samling av intervjuer och reportage, Den förlorade vissheten: Samtal med europeiska intellektuella (1983), ger en ypperlig bild av detta tidsklimat i övergången från 70- till 80-tal.

Allt detta påverkade givetvis också klimatet i Israel, eller ömseverkade med det. På det mest påtagliga planet var det den gamla vanliga, atlantcentrerade kapitalhögerns mörker som i olika former sjönk över världen, i iscensättning av de tänktankar som dess intressenter nu uppfunnit och satsat på som en ny opinionsbildande maktfaktor med åtminstone skenbart större tyngd än media, en mellanform mellan dessa och den akademi från vilken man hämtade tillräckligt mycket av sin personella besättning eller sina inbjudna gäster och skribenter för att erhålla den nödvändiga auktoriteten.

Men att detta nyliberala skifte kunde förverkligas berodde givetvis i mycket stor utsträckning också på marxismens och den förverkligade socialismens reella och fatala, av djupa modernitetens kulturella dynamiker följande åskådningsmässiga brister och felaktigheter och därpå följande praktisk-politiska. Det handlade långtifrån enbart om den kapitalistiska och militära inringningen. Och det faktum att, på de punkter de distinkt egna svagheterna gällde, den mer egentliga och från liberal- och kapitalmoderniteten i högre grad distinkta typen av konservatisms (d.v.s. icke eller åtminstone sällan neokonservatismens) förnyade artikulation i väst också, som i mycket egentligen från den vanliga högern väsensskild, ägde och nyformulerade just sådana reella sanningar, insikter och värden som vänstern inte bara saknade utan programmatiskt motarbetade, blev också en åtminstone marginellt bidragande faktor. Det var främst den som gjorde att jag själv inom kort kunde finnas med ombord: det var nu man hade börjat tala om en “konservativ intellektuell rörelse” i USA, framvuxen redan i slutet av 40- och början av 50-talet, men nu med allt större ackumulerad verkanskraft och inte bara p.g.a. neocons. Dessa sanningars partiella tillhandahållande var en djupare och viktigare innebörd i samtidens politiska klimatskifte, ja den enda av bestående värde och betydelse i det som under 80-talet kunde avläsas.

Svante Nordin började inte bara se hur nyvänsterns yngre generation när den inte direkt motarbetade och upplöste det, inte orkat tillräckligt tillägna sig och bära med sig det samhällsgemensamma bildningsarvet in i sin socialistiska framtid. Och inte heller den förnyade borgerligheten, vars samhällsordning nu ensam stod kvar som “den enda vägens” och “historiens slut”, hade tillräckligt kunnat det. Den distinkta borgerliga kulturens höjdpunkter hade enligt Nordin överhuvudtaget aldrig tillräckligt konsoliderats innan socialismen började ta över, även om situationen givetvis skilde sig från den i Östeuropa där, som han skrev vid mitten av 90-talet, “borgerligheten segrat även i de länder där det sedan länge inte fanns någon borgerlighet”. Uppgiften alltifrån 80-talet blev för honom därför att pedagogiskt rekonstruera och förmedla det borgerliga bildningsarvet till nya generationer.

Detta var en riktig kulturkonservativ analys, och det allvarligaste var att den kvalificerade humanismens såväl nations- som klasstranscenderande historiska ljuslinje i västerlandet med dess universella och kosmopolitiska potential, och den därmed sammanhängande historiska kulturkritiken av västerlandets utveckling, riskerade att fördunklas av denna historiska okunnighet. Nordin kom att spela en central roll som en kulturborgerlighetens nykonstruktör i den nyliberala omställnings tid som han i övrigt kritiserade: nyliberalismen stod i motsats till bildningsborgerligheten; besläktad med anarkismen hade den som mål att “sätta en dynamitpatron under borgerlighetens hus och ersätta den med en utopi”.

Jag kan tyckas sväva ut, men det beror på att jag försöker anlägga ett stort, förenat politisk-historiskt och idéhistoriskt perspektiv på den aktuella frågeställningen rörande Israels försvar. Det är i ljuset av det beskrivna världsomfattande politiska och intellektuella skiftet såväl som vad som föregick och vad som följde efter det som också Israel måste förstås. Och så måste ske även i jämförelse med och i dess relationer till sina omgivande länder i Mellanöstern vid tiden för det nyliberala skiftet.

De panarabiska nationalismen hade haft sitt eget slags socialistiska inriktning. I vissa avseenden, som manifestation av den föregående tidsandan, var den i sig jämförbar med vad många tidigare trott kanske var Israels. Den var relativt oberoende av såväl USA som Sovjetunionen, men den senare hade generellt kommit att stödja den, inte minst genom vapenleveranser, och detta stöd var alltså en av de faktorer som bidrog till de f.d. New York-trottarnas fortsatta vandling till neocons. Dess nedgång under den aktuella perioden har förklarats av Ali Kadri i termer av de nationella bourgeoisiernas reduktion till atlantimperialistiskt absorberade och kontrollerade compradorklasser (The Unmaking of Arab Socialism, 2016). Men atlantimperiet hade också under årtionden använt Israel som ett vapen mot den, såväl som mot Sovjetunionens inflytande i regionen.

Iran hade emellertid aldrig kunnat producera någon politiskt effektiv motsvarighet till Egyptens, Syriens och Iraks typ av socialism p.g.a. oljeatlantkuppen mot Mosaddegh, och när revolutionen till slut ändå måste komma, kunde dess konsolidering inte längre självklart förlita sig på den vanliga, mer eller mindre marxistiskt inspirerade socialismen, vare sig ideologiskt eller i form av solidariskt stöd från ett enat socialistblock. Sovjetunionen kunde inte heller under den nya Kinasplittringen ensam erbjuda ett konsekvent stöd, trots dess allmänna omprövning av det alltmer högerpräglade, atlantsammanflutna, omgivningen angripande och expansionistiska Israel.

I stället förenades i Iran den vanliga, utanför västerlandet primärt antikolonialt-nationalistiska revolutionen med islam, och i annan form och utsträckning än i arabnationalismen, och även av annat slag än den allt starkare, reaktionära salafismen och wahhabismen. Saddam Husseins rädsla för att de irakiska shiiterna skulle ta tillfället i akt att störta Baathregeringen ledde till hans invasion av Iran, som inom kort kom att stödjas av det nu ävenledes fientligt inställda USA, trots dess och Israels motsättning till baathismen.

Det var knappast så som många i västvänstern vill tro, att i Iran en ursprungligen sekulärsocialistisk revolution kuppades och övertogs av mullor. Irans ledande radikale tänkare under shahens regim, Ali Shariati, hade redan under årtionden utarbetat en iransk version av den allmänna revolutionära syntesen av samtida socialistiskt tänkande och islam. Vid sidan av Seyyed Hossein Nasr var han också den som i Iran introducerade René Guénon, vars kritiska analys av det moderna västerlandet han högt uppskattade. I några avseenden kanske tämligen väl historiskt underbyggt kom den faktiska revolutionen efter 1979 att se islam i sig som ett tillräckligt socialt och politiskt alternativ, långtifrån bara en religion i kristendomens från samhällshelheten mer avskilda mening. Man kan här komma ihåg att Sovjetunionen under Lenins ledning hade stött antiimperialistisk, antikolonial revolution även när den bara var nationalistisk, borgerlig, monarkistisk och – som i fallet med emiren av Afghanistan Amanullah Khan – dominerad av religionen, och ännu inte ägde det inslag av modern socialism som dock alltså länge också varit förhanden bland iranska intellektuella och förvisso bidrog till 1979.

Stora delar av västvänstern säger vidare att den islamiska republiken helt enkelt är “borgerlig” och “kapitalistisk” och förtrycker arbetarna, varför de stödde de protester som skulle ge anledning till dagens amerikansk-israeliska anfallskrig och till stor del startades av deras imperieoperatörer. Detta måste ju vara ett tydligt exempel på hur vad Mao kallade den primära motsättningen (Iran mot imperialismen) sidoordnades med eller rentav underordnades den sekundära eller väl kanske rentav tertiära (mellan den islamiska statens system och arbetarna), och hur därigenom den rätta och framgångsrika lösningen av den förra katastrofalt försvårades och kriget befrämjades.

Det borde ju vara lätt att se i vilken utsträckning samma utveckling som i arabländerna fällde de socialistiska regeringarna till stor del ägt rum i Iran. I själva verket är det den motsvarande välbärgade iranska compradorklass som atlantimperiet i jämförelse med de arabnationalistiska staterna relativt nyligen satsade på att skapa i Iran (det Obama-pådrivna s.k. JCPOA fungerade bl.a. som ett led i detta) som utgör huvuddelen av oppositionen och givetvis den i särklass mest inflytelserika, den del som stöder Pahlavi, såväl i Iran som i diasporan. De lägre ekonomisk-sociala skikten tycks däremot, oaktat problemen med det exoterisk-ibrahimistiska styret, genom detta fått det betydligt bättre i olika avseenden sedan 1979, inte minst ifråga om utbildning, och det gäller såvitt jag förstår dessutom särskilt kvinnor.

Hjärnstorms temanummer om borgerlighet (nr 50-51, 1994) innehåller min längre artikel ‘Konservatism, borgerlighet och universalitet’, med originalillustrationer av Bo Pettersson.

Utdrag från Contents-sidan:

Det konservativa motståndet

Den nästan fullständiga bilden

Om prostitution och pornografi

Kan man kalla sig konservativ?

Vill USA ha fred?

Le fascisme vu de droite

Mer om kulturkriget

Om kulturkriget

Filippinerna

Kommunionismen

Kinas och USA:s ekonomiska system

Postliberalism?

Populistnationalismens futila opposition

Ordförande Haz förklarar, med pedagogisk lättillgänglighet, i tidigare MMA-utövaren Jake Shields intervju med honom på sin kanal Fight Back.

Är ett hållbart försvar för Israel möjligt i vad Pankaj Mishra kallar “världen efter Gaza”? Hur ser det i så fall ut? Finns det en svag punkt i den kritiska argumentationen eller de annorledes uttryckta starka reaktionerna mot Israels oavlåtliga och nu genocidala aggression mot omvärlden från såväl judiska som ickejudiska antisionister idag? Israel berör alla i väst såtillvida som hela vår kultur varit i så hög grad formad av de från denna del av världen härstammande religionern, och kräver därför alltid noggrann reflexion.

De viktigaste kritikerna är naturligt nog de antisionistiska judarna, av vilka de flesta tillhör vänstern och Alon Mizrahi går längst: han tror inte att judendomen överhuvudtaget kommer kunna överleva Israel. Där finns den långa raden av länge kända och nya mindre kända namn, akademiska såväl som journalistiska och aktivistiska. Även i den mer radikala icke-judiska vänstern tillhör många den växande kategori som helt enkelt förnekar den apartheidistiska statsbildningens rätt att existera – på det sätt som sionister regelmässigt finner antisemitiskt och nästan tycks identifiera med ett förnekande av judars rätt att existera.

Det finns ju också grupper, alls inte så små som de vanligen framställs, vare sig i Israel eller USA eller på annat håll, som anför religiösa skäl för sitt motstånd mot och sitt icke-accepterande av staten Israel. Att genom mänskligt bemödande skapa en judisk stat är enligt vissa ortodoxa och konservativa en entydig heterodoxi; något sådant, inklusive templets återuppbyggande, kan och får bara ske genom Messiae ankomst. För reformjudar strider den sionistiska etnonationalismen mot hela deras upplysningsmoderna, såväl politiskt som teologiskt liberala anda.

En annan huvudtyp av organiserat motstånd är det som representeras av judiska marxistiska socialister och det gamla Yidisher Arbeter-Bund, som idag återuppväckts p.g.a. dess uppenbara förnyade relevans. Molly Crabapples nya bok Here Where We Live is Our Country: The Story of the Jewish Bund blev omedelbart en bestseller. 2021 kom Frank Wolffs Yiddish Revolutionaries in Migration: The Transnational History of the Jewish Labour Bund, och även rörelsens svenska gren har uppmärksammats av Håkan Blomqvist i hans Socialism på jiddisch: Judiska Arbeter Bund i Sverige, från 2020. Bund-studiet förmedlar en rik historisk erfarenhet av konsekvent antisionism utifrån ett rent sekulärt perspektiv. Den judiska identiteten var för Bund en integrerad men icke-assimilerad historisk, kulturell och språklig särart, distanserad från de reaktionära och förtryckande rabbinernas gamla tungmörka religiösa arv. Bundisterna kunde bara acceptera sina respektive ursprungligen östeuropeiska länder som hemländer, och försvarade konsekvent mångetnisk samexistens och gemenskap inom dem, under samtidig hänvisning till universalhumanistiska normer och värden.

Emellertid har det alltid funnits vad som ser ut som en åtminstone s.a.s. formellt rimlig logik i tanken på en judisk stat. Om alla – eller, mer exakt, många – andra folk har egna nationalstater, och har ervärvat sådana under modernitetens lopp och i synnerhet från 1800-talet, och om nationalstaten verkligen är så viktig, varför skulle då inte också judarna kunna ha en egen stat? Varför ska de vara ett av de folk som är utspridda över världen, i andra länder?

Visserligen är det naturligt att ånyo eller fortsättningsvis avvisa nationalismen, när, som mycket av dagens erfarenhet av populistnationalismen visar, nationalstaten inte används för de legitimt etnisk-kulturella och antiglobalistisk-imperialistiska syften som – som åtminstone jag uppfattade det – tidigare framhölls, utan tvärtom på det sätt som motsvarar den vanliga högerns intressen, d.v.s. i hög grad just den kapitalistiska globalistimperialismens. De tidigare, gamla skälen för detta, alltmer uppenbart giltiga sedan nationalismens olika naturalistiska transformationer inleddes under 1800-talets senare del, har bara bekräftats. Man hoppas visserligen fortfrande att det högre, äkta och värdefulla i populistnationalismen kan räddas och tas tillvara. Men SD:s snabba och beslutsamma urspårning har i Sverige visat att den enda hållbara vägen för övervinnande av den trans- och supranationella kapitalmaktens antifrihetliga centralisering och dess samhälleliga och kulturella konsekvenser förblir den alternativa eller verkliga internationalism som socialismen representerar. Och inte bara har det internationella (inter-nationella) samarbetets nödvändighet i detta motstånd ytterligare accentuerats, utan det framstår som om uppmjukningen av nationella identiteter och nationsgränser har blivit ett problem endast på grund av den trans- och supranationella regimens härjningar, som är massmigrationens orsak; som att utan dem, och mot dem, den tvärtom kan bli en styrka.

Och visserligen var det ju långtifrån någon majoritet av världens judar som tillräckligt entusiasmerades av sion-nationalismen för att lämna de respektive länder i vilka de ofta länge bott och till avgörande del identifierade sig med, och flytta till Palestina. I själva verket hade sionisterna svårt att få dit tillräckligt många, och har det fortfarande. Detta trots att de i sin strävan att övertyga dem fick stöd av mer och mindre antisemitiska nationalister, som ville bli av med dem och åmodade dem att flytta. De tyska nazisterna samarbetade, som om inte Edwin Black så åtminstone trotskisten Lenni Brenner visat, med deras organisationer och bidrog med finansiering, i utbyte mot olika slags stöd – inklusive löften om militärt sådant mot britterna i Mellanöstern – under andra världskriget. En sionistisk riktning satte också stort hopp till Mussolini. Fastän det brittiska imperiet varit avgörande för förverkligandet av sionismens projekt överhuvudtaget, växte kritik mot det på grund av de begränsningar det insisterade på inom det lilla område som avgränsats som Palestina av Sykes-Picot. Bund bekämpade kompromisslöst det etnoreaktionära samarbetet mellan sionistiska och andra europeiska fascister.

Under 1800-talet hade liberala reformjudar talat sympatiskt om något slags kulturellt center i Palestina som kunde bli en förenande historisk gemenskapspunkt för alla judar varhelst de bodde. Men inte en självständig statsbildning. Sionisterna var ju i jämförelse med dem i mycket produkter av ett nytt samhällsklimat i Europa under senare delen av 1800-talet, när nationalismen ej längre var liberal utan blivit konservativ i en idémässigt till stora delar ny mening, och fortsatte utvecklas till det nya som vi benämner fascism.

Det var till stor del i överensstämmelse med detta hela klimat som sionisterna utvecklade sin version till den nya nationalismen, byggande på den egna gamla exoteriska nationalreligionen som självklar huvudsaklig identitetsdeterminant även när de, som Herzl oftast ännu moderna sekulära européer, inte bokstavligen trodde på den. En sionistisk ideolog som författaren Maurice Samuel hade med sina etniska stereotyper arbetat hårt på att framställa judar som så djupt olika gentilerna att de omöjligen kunde naturligt leva tillsammans med dem och integreras i deras samhällen, trots att detta på många håll sedan mycket länge var ett faktum och såväl bland judarna som de andra folken uppfattades som normalt.

Efter kriget och fascismens nederlag kom trots allt detta i stället den stat som var på väg att bildas, och den stat som strax faktiskt bildades, att framstå som snarast socialistisk. Andra ideologer hade lyfts fram, och resultatet tycktes ligga i linje med det nya politiska och allmänideologiska klimat som snabbt blev dominerande i väst åtminstone tills kalla kriget kom igång – något som knappt hade skett 1948. Trumandoktrinen proklamerades just detta år, och året därpå grundades formellt NATO, även om dess förberedelse gick tillbaka till krigets tidiga skede. De kommunistiska motståndsrörelserna i flera länder åtnjöt högt anseende och Sovjetunionen beundrades. Israels grundande stöddes även av Stalin, vars födelsedag därför under några år offentligt firades där.

Under 50-talet förändrades denna bild visserligen snabbt, och det blev i stället en Tingstens antikommunistiskt anpassade liberala Israel – det som Lars Gustafsson med vänlig ironi, när han själv konverterat till judendomen, beskrev som “ett nytt Danmark” – som bland många blev den förhärskande uppfattningen av den nya statsbildningen. Ändå levde det socialistiska intrycket länge kvar. Den judiska religionen tycktes i många israelers ögon fortfarande bara eller åtminstone huvudsakligen ha varit det kulturarv, den historiskt identitetsskapande faktor som reformliberalernas gamla center skulle begränsa sig till att på visst sätt förvalta, utan att ta den på något primitivt bokstavligt allvar. I det allmänna kulturlivet kunde den nu, efter nazisterna, framställas som något slags källa till och garant för universell humanism.

Bundisternas fiende Ben-Gurion, som tillsammans med Weizmann och Jabotinsky stött östeuropeiska pogromisters hets för att få ut judar ur deras respektive länder, var nu verksam med sitt israeliska arbetarparti i den internationella socialdemokratiska rörelsen. Tillsammans utgjorde en rad författare, den allmänna samtida, huvudsakligen östeuropeiska kulturella dominans som pionjärernas bakgrund garanterade, och ett sådant uppmärksammat nytt särfenomen som kibbutzerna den reella grunden för uppfattningen av det moderna, avancerade och för många fortfarande socialistiska Israel. Det var en bild som inte saknade attraktion – inte heller för den allmänvästerländska nyvänster som så småningom arbetade sig fram och förbi den amerikanska och västeuropeiska antikommunismens högerfemtiotal och kom att ta över idéhegemonin på 60-talet.

Vad som nu sägs vara den verkliga expansionistiska och anti-arabsocialistiska innebörden av kortkrigen 1967 och 1973 var jag själv för liten för att då förstå. Men när Likud tog över makten 1977 gick det åtminstone att känna att något hade förändrats; det – sanningen motsvarande – intryck av gammal knarr-stel polsk fascist som Begin gav kunde inte förenas med något av det universalhumanistiskt progressiva man förknippade med Israel och de jämnåriga och nyvänsterister som åkte och plockade apelsiner. Varken det förhållandet att Carter lyckades atlanttvinga honom samman med Sadat eller Nobels redan alltmer bisarra fredspris räckte för att förändra det intrycket.

På nytt sätt började nu också det exoteriska abrahamo-ortodoxt nationalreligiösa tona fram som literalistiskt allvar. Man tänkte att gamla Ostjuden hela tiden kanske hade fylkats vid muren; många tycktes ha flyttats dit redan som förberedelse för det nya statsbygget. Eller man påmindes åtminstone om att delvis liknande tradjudar alltid i åtminstone någon liten mängd hade bott i Palestina. Och man upptäckte alltså även hur jabotinskianerna hade funnits kvar sedan nazisamarbetet och terrorhärjningarna på 30- och 40-talen. De israeliska s.k. nya historikerna hade dock ännu inte avslöjat arten och omfattningen av nakban. Man förstod ännu inte, som många nu gör, hur redan från början Israel var krigsaggressorn; hur de omgivande arabstaterna tycks ha intervenerat först efter att den etniska rensningen genomförts i en rad viktiga gamla städer som Akko, Tiberias och Safed.