Irving Ramsey Wiles: The Sonata

Eklund om Liedman och marxismen

Lars F. Eklund skjuter på utmärkt sätt in sig på de centrala svagheterna i marxismen som historieteori och historiografisk metodologi i en recension i Samtiden av senaste upplagan av Liedmans översiktsverk om de politiska idéernas historia, Från Platon till demokratins kris, såväl som på specifika svagheter och felaktigheter hos just Liedman.

Vissa svepande generaliseringar och missvisande förenklingar rörande marxismen saknas inte, och i någon mån ger han en orättvis bild av Liedmans förståelse. Men sådant kan vara svårt att undvika i en vanlig recension i vilken kritiken är ett legitimt huvudsyfte. Litet märkligt är också att Eklund inte tar upp det nya i denna upplaga av en bok som som, som Eklund själv inledningsvis uppehåller sig vid, fått nya titlar och förord för varje ny upplaga i enlighet med det för var gång tillkomna nya materialet: “…till Lenin” blev “till Mao Zedong”, som blev “till Reagan”, som blev “till Gorbatjov”, som blev “till kommunismens fall”, som blev “till kriget mot terrorismen”, som nu blivit “till demokratins kris”. I synnerhet som Eklund skriver för Samtiden, och Liedman med stor sannolikhet med demokratins kris menar den populistnationalistiska vågen, hade man väntat sig en diskussion av detta. Eklund säger, slutligen, att det länge inte fanns “så mycket annat att välja på, om man ville ha en bok på svenska i ämnet”, vilket bidragit till det förhållandet att “generationer av svenska studenter fått sin huvudsakliga bild av den politiska idéhistorien från denna bok”. Här kunde väl dock nämnts att denna situation ändrades redan 1999 när Svante Nordin utgav Det politiska tänkandets historia.

Men man överser gärna med dessa brister p.g.a. den viktiga och för en vanlig recension ovanligt utförliga och grundliga analys av Liedmans marxism som Eklund väljer att i stället ge oss.

Boulevard Barbès, Paris

Morgan Johansson och förintelseförnekelsen

Justitieminister Morgan Johansson har meddelat att regeringen vill göra det straffbart att “förneka förintelsen”, och att den skall tillsätta en parlamentarisk kommitté för att se över denna fråga. De skäl han anger är att högerextremism utgör ett allt större hot, att sociala medier gör det lättare att sprida felaktig propaganda, och att det snart inte finns några ögonvittnen kvar i livet. “Förintelsen är världshistoriens största brott mot mänskligheten, och det får inte glömmas. De som försöker få världen att glömma och blanda bort korten måste stå till svars.”

Johansson beaktar inga av de starka och nyanserade argument som framförts mot lagstiftning av denna typ av en lång rad prominenta historiker, filosofer och andra – Dr Wiki nämner såvitt jag kan se korrekt Raul Hilberg, Richard Evans, Pierre Vidal-Naquet, Timothy Garton Ash, Christopher Hitchens, Peter Singer, Noam Chomsky och Deborah Lipstadt.

Det centrala i min egen argumentation rörande detta är dels det uppenbara problemet med den definition av begreppet “förnekelse” i detta sammanhang som en juridisk användning av det skulle kräva, dels, och framför allt – även såtillvida som det gör definitionsargumentet överflödigt – de allmänna problemen med att staten och politikerna och inte den så långt möjligt fria vetenskapen skriver historia.

Johansson beaktar inga av argumenten, utan accentuerar i stället det ohållbara genom att introducera den nya vaga formuleringen att de som “driver propaganda i den riktningen“, alltså bara i riktning mot förnekelse, ska kunna åtalas för hets mot folkgrupp. De EU-länder som redan kriminaliserat förnekelse (eller väl, tror jag, i något eller några fall – förskjutande definitionsproblematiken till ett annat men lika vagt område – allmänt trivialiserande uttalanden om förintelsen), såväl som EU-kommissionen och World Jewish Congress som stöder Johanssons förslag, har fel.

Inte ens Margit Silberstein ställde sig entydigt bakom Johanssons utspel i sin krönika i SR:s Godmorgon Världen i söndags. Ingen normal och frisk människa kan annat än dela hennes “rysningar” inför det – nästan otroliga – “ultimata antisemitiska uttalande” hon inleder med att citera: “Jag tror inte att Förintelsen har ägt rum, men jag önskar att det varit så.” Jag har själv hört detta yttras av två amerikanska antisemiter, varav en var en extrem företrädare för Alt Right-rörelsen.

Det är verkligen inte lätt att veta hur man ska förhålla sig till sådana personer. “Vad får man säga? Hur mycket antisemitism och rasism tål yttrandefriheten?”, frågar Silberstein, som fullt begripligt är angelägen att föra vidare denna “ständigt pågående diskussion”. I flera avseenden är den utan tvekan alltid principiellt viktig.

Men hon ger Deborah Lipstadt sista ordet. “Det förbjudna kan vara lockande säger hon. Och hon befarar att förnekarna skulle kasta tillbaka att vi andra är fega och inte har på fötter att bemöta dem.” Det är ett av argumenten. Men det viktigaste är alltså det jag försökt framhålla. Antisemitiska “ulvar i fårakläder” som bara “framtonar som anständiga forskare och historiker i den akademiska världen” är en sak. Men Margit Silberstein kan ju inte rimligen mena att alla forskare och historiker i den akademiska världen som kommer fram till resultat rörande förintelsen som strider mot en definition av den typ som Johansson i åtminstone i tillräcklig utsträckning måste fastslå, är sådana. I verkligheten har inom det etablerade forskningen alltid funnits olika uppfattningar både om hur många som förintades och om vilka metoder som användes för det ohyggliga syftet.

Intervju med Claes Ryn

SwebbTV:s Mikael Wilgert har glädjande nog gjort flera längre intervjuer med Claes Ryn i år. Denna senaste är den hittills bästa:

The Greatest Album Ever Made

What is not least remarkable about Yes’s Tales album is that it is the greatest album ever made despite some obvious and serious flaws.

First of all, the name of the album, Tales from Topographic Oceans, is formally erroneous. Oceans cannot be “topographic”. Tales of Oceanic Topography would have been correct, but of course useless for this purpose. (By the “oceans” is meant human minds, or parts of the one greater mind.) This error, however, has an interesting meaning, even a kind of value, in the context of the general understanding, in historical, cultural and sociological terms, of what progressive rock is.

Second, the title of the first song, or side, is, as Anderson later admitted, a mistake. The title should have been (and was, as I understand it, originally intended to be) simply The Revealing, corresponding to the title of the second side/song, The Remembering (note my comments on this song, on the album, and on Yes and progressive rock in general). This is not to say that the song is not about the “science” of God. In the conceptual structure of the album as explained by Anderson on the cover, where the four sides/songs seek to express the meaning of different categories of shastra, this one represents shruti.

The album is basically a hymnic expression of Vedic and universal spirituality.

Third, much legitimate criticism has been made of the first two thirds of the third song/side, The Ancient, and it should be added that there is what could be called a similar section in the fourth. They contrast sharply with the third third, which has, understandably, been performed separately, and then been given its own title, Leaves of Green, as was the final part of The Gates of Delirium, on Relayer, called Soon. Leaves of Green saves side three, which represents the puranas, and apart from the mentioned section, Ritual, representing the tantras, is a worthy conclusion of the unsurpassed masterpiece.

But the unsurpassedness rests primarily on side one, The Revealing, representing shruti, and side two, The Remembering, representing smriti. They are what makes this album the greatest of all time.

“Poesins egentliga namn är sång”

Ett utmärkt föredrag av Horace Engdahl igår i serien “Akademierna och musiken”:

Stora delar av talet skulle kunna ses som ett bra svar på mitt inlägg Dylan och akademien.

Inte så att de vederlägger mina poänger och gör dem ogiltiga, utan så att han här programmatiskt avvisar tendensen att se Dylans sångtexter som lyrik skild från hans musik. Det räckte inte, tyckte jag, att bara, som i motiveringen för Nobelpriset, nämna den “stora amerikanska sångtraditionen”, utan att i den vidare diskussionen också behandla Dylans musik som sådan i samband med sångtexterna.

Jag har inga som helst problem med hans beskrivning här av Bellman som “singer-songwriter”, som för honom – i förening med relevanta anmärkningar om romantiken och “popmusiken” – möjliggör ett nytt försvar, och det enda rätta, för Dylans Nobelpris.

Även om han inte heller här diskuterar Dylans musik, skulle han vidare kunna sägas bemöta mitt argument om de principfrågor om akademiens kompetens och uppgift som dock skulle följa av det bejakande av lyrikens och musikens enhet jag framhöll och Engdahl här på historiskt mycket välgrundat sätt godtar, genom att demonstrera avsevärda kvalifikationer som även, helt enkelt, musikkännare – kvalifikationer som man dock kanske inte kan förmoda att särskilt många andra av dagens akademiledamöter äger.

Slutligen kan talet delvis också ses som ett bidrag till den nya, fördjupade, allmänna debatt om den litterära kulturen som jag hoppades att detta Nobelpris skulle leda till.

Populistnationalismen och självständigheten

Populistnationalismen i sig räckte tidigare för att ge SD en begynnelse till ett helhetligt, självständigt program. Även om den i sig var otillräcklig och i mycket felaktig som ideologi, möjliggjorde den en riktig kurs mot frihet från de allra mest destruktiva krafterna.

Några nationalister i partiet hade ett vidare perspektiv och förstod betydelsen av en sammanhängande politisk och ideologisk åskådning. Även deras vision var otillräcklig, men den var jämförelsevis genomtänkt och konsekvent, och kunde lätt ha justerats och byggts vidare på.

Partiet som helhet saknade dock verklig förståelse och verkligt engagemang för det som låg utanför den enkla symptomreaktiva agendan. Därför började det anpassa sig till och kompromissa med just de allra mest destruktiva krafterna.

Därmed gick det lovande i begynnelsen förlorat. Partiet blev självmotsägande: den nya delen av politiken omöjliggör idag den gamla. Genom att välja det fusionskonservativa atlantblocket i stället för en självständig europeisk linje leder de Sverige mot avgrunden, åtminstone på lång sikt.

Är det möjligt att vända denna utveckling?

Fuente de Neptuno, Madrid

“Interjuv”

“Interjuv” eller “interju” har nu blivit det normala uttalet i svenska media. Det beror delvis på att “vju” inte är någon bra försvenskning.

Både tyskan och franskan använder “interview” utan anpassning (även om franskan också har “entrevue” i den allmänna betydelsen av möte, liksom det engelska ordet, som kommer från detta franska, också kan ha en liknande betydelse), så även danskan.

Men det är inte heller bra. Italienskan och spanskan använder egna former. Kunde vi också göra det? “Intervy”?

Claude-Marie Dubufe: Apollon et Cyparisse

Högern och konservatismen

Allt det som nu skrivs om konservatismen, och av vilket mycket utan tvekan i andra avseenden äger stort värde, förefaller mig missa, för att inte säga dölja, det som Sven-Eric Liedman en gång korrekt identifierade som konservatismens essens: avvisandet av jämlikheten.

Konservatismen är antingen ett försvar för ett rådande eller tidigare rådande klassamhälle, eller en som vägledande norm uppställd, historiskt inspirerad idealbild av ett sådant. Försvaret för objektiva kulturella, moraliska och andliga värden är i konservatismen oundvikligen ett försvar för en värdenas hierarki, som är oupplösligt förbunden med en social hierarki. Det är primärt detta som är det specifika och definierande i konservatismen. Oavsett hur vi uppfattar de faktiska klassformationerna i västerlandets historia, utgör själva denna princip också mycket av det viktiga och intressanta i den. Alla må ha erkänts som lika inför Gud, men denna världens ordning var en av Gud etablerad rangordning, som avspeglade grader av värden. De högre klasserna (tidigare ständerna) var numerärt mindre och representerade högre värden.

En stor spänning finns givetvis mellan de historiska klassamhällenas verklighet och de idealiserade bilderna. Det blir som mest tydligt i vissa av den så kallade traditionalistiska skolans representanters affirmation av de förra som i hög grad, som hos Evola, motsvarande varna-systemet som ur-norm. Särskilt av det skälet att de avvisar historiematerialismens sanningar leder det till absurda slutsatser inte minst ifråga om modernitetens klasstruktur.

Även de burkeanskt traditionalistiska, borgerliga versionerna av den konservativa modellen av till social hierarki kopplad värdehierarki, vilkas inspiration begränsar sig till den europeiska historien, blir ofta missvisande helt enkelt på grund av den historiska verkligheten. Dessutom saknar grunden för de nödvändiga ideella justeringarna ofta filosofisk klarhet, ja den judisk-kristna traditionen, med dess speciella eskatologiska perspektiv, skänker den även en teologisk oklarhet. Ett avsevärt mått av suggestiv impressionism, och ett avgörande mått av selektiv konstruktion ur en komplex och motsägelsefull historisk mångfald, blir följden.

Men det väsentliga är att konservatismen alltså hävdar att ojämlikheten är något mer än ett resultat av olika tillstånd i produktionsförhållandenas utveckling. Och trots det ofta tvivelaktiga i dess historiska inspiration och det oklara i dess ideella filosofiska och teologiska motivering kan, om vi överhuvudtaget erkänner verkliga, historiskt givna värden, en någorlunda konsekvent konstruerad modell ändå ha en betydelsefull roll, inte minst som kritiskt perspektiv. För hur vi än ställer oss till frågan om den reella relationen mellan de på ett eller annat sätt historiskt inspirerade objektiva värdena och samhällsstrukturens faktiska historiska mönster, kan genom denna modell från konservativt perspektiv problemen inte bara med dagens vänster utan i lika hög grad med dagens höger belysas.

Om vi kan identifiera en sann värdehierarki på det sätt konservatismen försöker, kan vi också legitimt hävda nödvändigheten eller önskvärdheten av dess bestämmande samhälleliga inflytande, även under modernitetens villkor. Men denna samhälleliga tillämpning visar då att konservatismen, tvärtemot dess vanliga beskrivning som en den härskande klassens ideologi, i marxistisk mening, är oförenlig med dagens höger. Det blir uppenbart i vilken utsträckning det kapitalistiska systemet, såsom idag vidmakthållet, och den klass och den personlighetstyp som uppbär det, motsäger värdehierarkin, utgör en revolutionär inversion, ursprungligen i mycket möjliggjord av jämlikhetsideologin. Detta är verkligen inte den första historiskt givna “avvikelsen”, men det är den som präglar vår tid.

Vad det sedan mycket länge alltid primärt handlar om hos högern, oavsett vad den i övrigt ibland säger sig tro på, är kapitalismens försvar, och en förhärskande kapitalism strider principiellt mot den postulerade värdehierarkin. Det är uteslutande inom ramen för ett försvar för kapitalismen som högern ibland i någon mån kan tillåta och stödja en konservatism som talar om annat, om kultur, etik, tradition, historia, religion – om vad vi här kallar värdehierarkin. Om de som idag representerar den konservatism som talar om annat drog slutsatsen om dess oförenlighet med kapitalismen, skulle de flesta av deras finansieringskällor sina.

Men den konservatism som konceptualiserar denna höger, en konservatism i den enklaste betydelsen av försvaret av de förhandenvarande förhållandena, saknar intresse till följd av den uppenbara motsättningen till de dimensioner av värdehierarkin som den utelämnar. Det väsentliga i konservatismen finner vi därför i dess tidigare former, där den försvarar aspekter av dessa nu utelämnade dimensioner, vars samhälleliga manifestationer ännu ej helt förflyktigats och profanerats, så att säga, där de “brokiga feodalband” ännu inte helt slitits sönder, som “band samman människorna med deras naturliga ledare”, där andra band än “det nakna intresset, det känslolösa ‘kontant betalning’” kvarstod, där “det fromma svärmeriets heliga rysning, den ridderliga hänförelsen och det spetsborgerliga vemodet” ännu inte helt dränkts i “den egoistiska beräkningens iskalla vatten”, och där “de talrika lagstadgade och välförtjänta friheterna” ännu inte helt ersatts av “den samvetslösa handelsfriheten”. 

Man kan alltså, föreslår jag, hämta från konservatismen delar av den allmänna uppfattningen om den i verkligheten – inklusive en högre verklighet – förankrade värdehierarkin, och, när det är nödvändigt, frigöra den från begränsningarna i dess skiftande reella manifestationer i västerlandets historia. Vad man då, och med hjälp av de filosofiska riktningar jag försökt ansluta mig till, i förening med vad som kallats den “stora andliga traditionen”, når fram till är vad som kan kallas en de “överordnade värdenas” konservatism.

Den ur historiematerialismen springande kulturradikalismens blindhet ligger ju i oförmågan att åtminstone tillräckligt urskilja något “tidlöst” giltigt i kulturtraditionen, en rikedom av mänsklig insikt och värden som transcenderar de klassbundna historiska omständigheterna. Det är ett sådant arv som utgör grunden för det legitima i konservatismens nu bortglömda hierarkiska tänkande. Denna grund förblir, rätt förstådd med hjälp av de perspektiv jag antytt, hållbar även i beaktande av de reella historiska klasstrukturernas icke-normativa verklighet. De överordnade värdenas konservatism förmår rädda och bevara detta. Men den förmår det utan att behöva ignorera historiematerialismens delsanningar, och står även av detta skäl i motsats till dagens ohistoriska höger, nyliberalismens höger.

Den gamla liberala borgerlighetens typ av höger var en så att säga naturlig historisk produkt, en oundviklig historisk följd av, ett nödvändigt stadium i den historiska utvecklingen. Så är inte på samma sätt fallet med den “postsocialistiska” kapitalismens höger. Den framstår inte bara som en regression ur det perspektiv, och med de kriterier, som bestämmer modernitetens framstegsuppfattning, utan också som en fortsatt inversion av en värdebaserad normativ hierarki av den typ som den mer egentliga konservatismen en gång försvarade.

Denna uppfattning kunde tidigare bestridas på den grunden att kapitalismen inte var det senaste sociala och politiska systemet, utan att den börjat efterträdas av socialismen. När den senare sågs som ytterligare ett steg bort från den hierarkiska normativiteten, ett ytterligare stadium i dennas inversion, kunde det legitimt hävdas att högern även i försvaret för kapitalismen i högre grad försvarade denna normativitet.

Traditionalister hävdar fortfarande detta. Men om borgerliga konservativa gör det, måste de bli långt striktare traditionalister, och därmed plötsligt släppa de vanliga borgerliga kriterierna. Detta kan inte ske på trovärdigt sätt, eftersom de, som borgerliga, en gång var revolutionärer och nu söker frysa sin postrevolutionära ordning som tidlös norm och historiens slut. De förbiser, ja de förnekar givetvis, att socialismen också var en naturlig historisk utveckling inom ramen för modernitetens verklighet, en nödvändig historisk följd av samma allmänna faktorer som gav upphov till kapitalismen. I detta har de förstås fel i samma mening som en försvarare av den feodala ordningen under modernitetens epok “har fel” i avståndstagandet från den borgerliga revolutionen. Detta är ett faktum man måste förhålla sig till även om man, utifrån en “mjuk” traditionalism, endast bejakar en alternativ modernitet.

“Hårda” traditionalister avvisar förstås hela den moderna vetenskap och utvecklingslära som historiematerialismen bygger på, och hävdar att vad som i västerländska termer snarast liknar den feodala ordningen existerat under ofantliga tidsrymder, att historien i själva verket är ett gradvis förfall under en följd av yugas, tills, genom vad som beskrivs som ett “cykliskt återvändande”, den första tidsålderns tillstånd, där de ursprungliga värdehierarkin i sin helhet är förhärskande, inträder igen.

Denna syn skiljer sig från den typ av konservativ reflektion som ägnats betingelserna för en värdehierarkins och en denna motsvarande social ordnings återetablering, ytterst i grunden en andlig kulturs återetablering, inom ramen för moderniteten, även genom ett gradvis “återvändande”. Delar av detta har varit ett tema också hos konservativt-revolutionära och fascistiska tänkare, vars affirmation av modernitetens materiella (främst teknologiska) sida varit mer fullständig.

Men det finns ingen väg till en i social stratifiering manifesterad eller återspeglad värdehierarki som leder “tillbaka”, via en fullt återupprättad borgerlig-kapitalistisk kultur. En sådan väg inte bara strider mot arten av modernitetens nuvarande betingelser och fortsatta materiella utveckling, utan omöjliggörs också av den faktiska, icke-normativa historiska verkligheten. Det blir en väg till fortsatt inversion av värdehierarkin.

Borgerliga konservativa kan inte öppet försvara den kapitalistiska restaurationen i hierarkiska termer. Den stiliserade historiska idealbildens sociala differentiering måste omformuleras som horisontal sidoordning, som hos Hans Zetterberg. Modernitetens affirmation, även i mer måttfull form, är oförenlig med en återvändandets väg, ja noga taget även med den borgerligt-kapitalistiska hegemonins bevarande i dagens form.

En annan väg än det omöjliga, ohistoriska återvändandet är nödvändig för det förnyade erkännandet av värdehierarkin: en nyskapande traditionalism inom ramen för en postkapitalistisk modernitet. Det är ett långsiktigt projekt, men det äger den realistiska egenskapen att det kan acceptera modernitetens bejakande i de avseenden som i sig själva åvägabringar den kapitalistiska hegemonins överskridande, det vill säga för värdehierarkins egna syften. Först i en sådan ordning, där den politiska makten åter överordnas den ekonomiska, kan “marknaden”, en begränsad marknadssfär, erhålla ett värde som kan accepteras som en – underordnad, icke-jämlik – del av värdehierarkin.

Den så kallade realexisterande socialismen må ha varit historiskt prematur och på flera sätt problematisk, men den postsocialistiska kapitalismen är alltså till största delen en artificiell och tvångsmässig regression. Och efter flera årtionden av nyliberalism är det idag uppenbart att kapitalismen, med dess vidhängande “liberala demokrati”, är mer destruktiv för vad som kan accepteras som en konservatismens värdehierarki än den historiska socialismen var. De supranationella företagens, bankernas och fondernas ekonomi har vid det här laget också definitivt vederlagt de nygamla argument för kapitalismen som sådan, som kunde framstå som plausibla ännu på 80-talet.

De som idag kallar sig konservativa och försvarar den nyliberala kapitalismen, som skapat oerhörd ojämlikhet, kvarhåller alltså inte, eller förbigår åtminstone i sin argumentation, konservatismens avvisande av jämlikheten. Men det finns givetvis ingen motsägelse i detta. Den nyliberala kapitalismen har ingenting att göra med konservatismens ideella värdehierarki. Dess ojämlikhet är tvärtom en följd av dennas förnekande, dennas inversion.

Trots de starka romantiska och utopistiska inslagen kunde den tidiga arbetarrörelsen naturligtvis övertygande beskriva socialismen som ett högre samhällssystem än den låga, krassa, kring penningen, vinstintresset och ägandet centrerade kapitalismen. Ja, trots marxismens teoretiska materialism kunde även marxister trovärdigt beskriva socialismen och kommunismen som mindre materialistiska i praktisk mening. Folkbildningen och de allmänna framsteg som även skulle vara humanistiskt-kulturella gjorde dem överlägsna i idealitet. Det var detta som gjorde en Tage Lindbom till socialist.

Med de västerländska regeringarna som mer än någonsin reducerade till den globaliserade monopol- och finanskapitalismens instrument, har denna, parallellt med den fortsatta imperialistiska aggressionen, nu börjat förvandla västvärldens länder till låglöne- och polisstater. För att vara meningsfull måste konservatismen frigöras från den höger vars väsen är det fortsatta upprätthållandet av detta system. En konsekvent konservatism är oförenlig med högern.

Grand Hotel Traian, Iași

Lundberg och postmodernismen

Johan Lundberg förtjänar erkännande för att han fortsatt göra bra saker efter Axess-debaclet. Med “fortsatt” menar jag att Lundberg gjorde bra saker före Axess-debaclet, och att han nu gör det igen, efter det. Debaclet i sig var givetvis inte bra.

Till det bra hör hans förra året utgivna bok När postmodernismen kom till Sverige. Det är dock från mitt perspektiv också så att det bra, det förtjänstfulla, rör sig inom de gränser som sätts av det jag två år efter debaclet tog upp som allmänna invändningar rörande borgerligheten och postmodernismen.

Inte minst det jag där säger om den otillräckliga uppfattningen av förhållandet mellan romantiken och upplysningsrationalismen aktualiseras i Lundbergs bok, eftersom dess huvudperson, Horace Engdahl, särskilt intresserat sig för romantiken. Ja, ett större och fördjupat grepp om romantiken och upplysningsrationalismen som sådana, om hela modernitetens centrala kulturella dynamik, är, föreslår jag, vad som krävs för att verkligen förstå vad Lundberg något förenklat uppfattar som Engdahls postmodernism – och även den typ av kritik som Lundberg själv representerar. Hans diskussion av den egentliga poststrukturalistiska filosofin och litteratur- och språkteorin, som han utgår från såsom tillämpad av Engdahl, och från vilken han sedan med hjälp av begreppet postmodernism tar ett språng till politiken, är mycket kortfattad och därmed oundvikligen ensidig och förenklad. Lundberg tycks inte ha hörsammat Anders Olssons till litteraturforskare och kritiker riktade, uppfordrande konstaterande vid början av 80-talet, att man måste ha gått igenom strukturalismen. Det viktigaste i Lundbergs definition av postmodernismen, som också tycks vara vad hans huvudsakliga kritik gäller, är att den förnekar att det finns ett “rent seende”. Men han ser inget behov av att förklara vad ett rent seende är och hur det är möjligt. Därmed blir kritiken ytlig.

Eftersom Lundberg har det gemensamt med Engdahl att han skriver helt inifrån den nämnda dynamiken, från en relativ pol i modernitetens konstitutiva dialektik mellan rationalism och romantik, är det tyvärr mycket han inte uppfattar. Horisonten borde vidgas utöver dessa gränser. Men inom dessa gränser gör Lundberg nu alltså en viktig insats. Jag följde skeendet vid början av 80-talet på ganska nära håll, och bokens beskrivning och analys stämmer i stora drag; de påminner mig om och bekräftar den bild av Engdahl jag då fick. Själv har jag bara vid några få tillfällen kommenterat Engdahl. ‘Borgerligheten och postmodernismen’ är ett sådant; inlägget Dylan och akademien ett annat.

Lundberg är medveten om att Engdahl förefaller i viss mån ha ändrat sig på senare år (vid det här laget sedan ganska många). Och ändringen har även tagit sig andra och bättre uttryck än dem jag tog upp i inlägget om Dylans Nobelpris. Jag anade ett sådant i Nobelpriset till Handke, och skrev kort även om det. Även hans försvar för en kulturkonservatism, hans lysande artikel om sin gamle handledare Tigerstedt i Axess 2011 (strax före Lundbergs debacle), och så vidare, hör naturligtvis till dessa bättre uttryck.

Boken är, liksom de flesta av Lundbergs tidigare, utgiven på Timbro. Det är en svaghet. Visserligen har Timbro gjort en hel del bra. Och personligen hade jag bara goda erfarenheter av dem som arbetade där, på den tiden då jag hade relativt mycket kontakt med dem. De var alla påfallande trevliga. Men Timbro är “näringslivets” propagandacentral. Ax-stiftelsen har, till skillnad från Timbro, lindat in sin politiska opinionsbildning i mycket som liknar vanligt mecenatskap, ofta på hög kulturell nivå. Timbro är, jämförelsevis, mer den så att säga direkta, enkla, råa propagandan.

Det är förstås helt naturligt att, utöver de egna anställda, opinionsjournalister med nyliberal inriktning publicerar sig där, och väl inte heller alltid någon självklar nackdel för nationalekonomer, statsvetare och vissa andra akademiker, om det sker i begränsad utsträckning. Men när det gäller kulturen och den litterära världen är det litet annorlunda. Lars Anders Johansson var anställd av Timbro, de böcker han gav ut där var Timbroprojekt. Men när andra i kulturlivet och vid humanistiska universitetsinstitutioner huvudsakligen publicerar sig där, börjar det se litet märkligt ut. Skillnaden mellan en tankesmedja och ett så att säga “riktigt förlag” är där viktigare, medvetenheten om den, om dess innebörd, större. En central uppgörelse med en dominerande riktning och ledande personer inom svensk litteratur och litteraturkritik under flera årtionden förlorar tyngd genom att publiceras av en snävt politisk-propagandistisk tankesmedja i stället för ett riktigt förlag. Det kan därför endast försvaras av att Lundbergs bok inte går särskilt djupt filosofiskt, även om den förvisso mobiliserar relevanta kulturhistoriska perspektiv. Också den har i mycket den allmänna karaktären av ett politiskt inlägg, och inte bara i dess senare del, som ägnas postmodernismens direkta politiska inflytande, bortom 80- och 90-talens litterära strider och kultur..

DN och AB publicerade förbluffande svaga sågningar. Med ovanstående reservationer, inom de ovan angivna gränserna, har Lundberg på det hela taget rätt, är hans analys och kritik i det väsentliga riktig. Trots otillräckligheten i den upplysningsrationalistiska ståndpunkt han försvarar, och i förståelsen av dess djupare förhållande till romantiken, träffar Lundberg rätt i analysen av Engdahls uppfattning av romantiken, ja i analysen av hela postmodernismen i termer av romantiken.

Göran Greider säger att han “redan från början” identifierade Engdahl som “en mycket konservativ man som i det postmoderna tänkandet såg ett sätt att rädda en traditionell och elitistisk kulturkonservatism”. Denna tolkning kunde avlägsna den motsägelse som tycks uppkomma genom Engdahls tydliga uttryck för kulturkonservatism under senare tid, behovet att förklara dessa med att han ändrat sig. Vad som kunde tala för den är hans och Kris-kretsens djupgående studium av Gadamer, som resulterade i den ambitiösa, av Engdahl redigerade antologin Hermeneutik (1977). Men det finns några problem med den.

För det första naturligtvis postmodernismens natur i sig, inte bara i dess bortom poststrukturalismen vidareutsvävande manifestationer, utan även i den kontinuitet med poststrukturalismen som det här allena kan vara fråga om, och sådan Lundberg i stora drag, med förenklingar som man kanske kan säga är delvis ursäktliga i beaktande av hans specifika syfte, korrekt beskriver den. Greider kopplar den, i mycket helt riktigt, och i strid mot Lundbergs förståelse, till nyliberalismen. Lundberg kopplar den till den vänster han tror att Timbro bekämpar, men den är i lika hög grad historiskt förbunden med nyliberalismens offensiv mot marxismen. Men i själva verket motsäger Greiders koppling också dennes egen tolkning. Greider nämner särskilt 90-talet, när han och Engdahl båda var knutna till men också motståndare i litterära frågor på DN:s kulturredaktion. På 90-talet hade emellertid motsättningen mellan nyliberalism och kulturkonservatism blivit uppenbar.

För det andra förbises i tolkningen av Engdahl som “redan från början” och i största allmänhet “mycket konservativ” att denne började som marxist. 1978 utgav Engdahl på Röda Bokförlaget en utmärkt översättning, med sin egen utförliga och initierade inledning, av den tjeckiske marxisten Karel Kosíks Det konkretas dialektik. För bara några år sedan förklarade han att han under Kris-tiden liksom de andra i redaktionen var marxist, och, märkligt nog, att han då inte såg någon motsägelse mellan detta och den poststrukturalism som tidskriften introducerade. Andra mer eller mindre marxistiska tänkare uppmärksammades som jag minns det av Kris. I själva verket byggde Kris-kretsen bara vidare på den breda introduktion av i Sverige mestadels försummad kontinentaleuropeisk litteraturteori som Kurt Aspelin redan, på hög nivå, stått för under första hälften av 70-talet. Lundberg är över tio år yngre än medlemmarna i Kris-gruppen. Många av hans jämnåriga valde genom Kris’ inflytande att föra detta arbete vidare. Lundberg tycks däremot ha brutit med det mesta av det. Och han förbiser liksom Greider Engdahls marxism.

I en debatt på Bokmässan instämde Greider med Lundberg i förkastandet av postmarxismens teori. Men han gav också ifrån sig instämmande ljud när America Vera-Zavala i Stefan Jonssons efterföljd tolkade postkolonialismen i marxistiska termer. Det vill säga, Vera-Zavala framställer invandrarna i förorterna som helt enkelt “arbetarklassen”. På så sätt kunde den postmarxistiska teorin legitimeras inför Greider. Postkolonialismen går ut på att vi ska lyssna till de “andra rösterna”, de tidigare koloniala folkens, den tredje världens. Deras akademiker kommer till västvärldens universitet och säger “vi har en annan syn på det här”.

Så långt är postkolonialismen som allmänt fenomen naturligtvis legitim. Inte minst från ett traditionalistiskt perspektiv. Men dessa akademiker, delvis redan genom att vara just akademiker, är inte bara “andra röster”. Även de är i hög grad västvärldens röster, av visst slag. Nämligen just den postkoloniala teorins, och ofta postmodernismens, ibland förvisso marxismens. De är inte traditionalister. Och implicit i postkolonialismen, sådan Vera-Zavala förstår den, är att det inte bara är den tredje världens akademiker som ska komma och tala på västvärldens universitet, utan att tredje världens folk också ska komma och bo i västvärldens förorter.

Mot detta har varken Greider, som accepterar att dessa folk i förorten nu är arbetarklassen, eller ens Lundberg, som kan antas stå fast vid Axess-debaclets gamla programmatiska formuleringar, några invändningar. Det tycks vara en för alla självklar, outtalad premiss. Men vad handlar den om?

Vera-Zavala vill alltså, i sig korrekt, skilja postkolonialismen från postmodernismen, och i stället förbinda eller rentav identifiera den med marxismen. Jamesons kritik nämns. Men den centrala del av postkolonialismen som består i de tidigare koloniala folkens närvaro i västvärldens förorter är ett resultat av den nyliberala kapitalismen. Vera-Zavala skrev en gång en bok tillsammans med Johan Norberg, där de diskuterade sina ytliga skillnader.

I ett samtal med Lundberg tog Ivar Arpi upp frågan om den tidiga postmodernismen inte också kunde uppfattas som en del av eller som bidragande till frigörelsen från marxismens dominans. Så var det naturligtvis. Redan strukturalismen hade – i flera årtionden – förskjutit tänkandet i Frankrike bort från marxismen, även om distinkt marxistiska strukturalister som Althusser bevarade kontinuiteten, och inte ens Lévi-Strauss menade sig stå i motsats till den. Derrida och Foucault tog nya steg bort från den i och med att de överskred också strukturalismen. Den vanliga benämningen på dem vid början av 80-talet i Sverige var inte, som hos Lundberg, postmodernister, utan poststrukturalister. Det tog litet tid innan termen postmodernism – genom inflytandet från Lyotards bok om det postmoderna “tillståndet”, men väl framför allt genom den amerikanska tillägnelsen av dessa riktningar – fick den vida tillämpning Lundberg accepterar. Lyotards bok utkom först 1979; Derridas och Foucaults avgörande verk kom på 60-talet. Den terminologiska förändringen döljer skillnaden mellan det smalare filosofiska och teoretiska fenomenet poststrukturalism och det vida, allmänkulturella fenomenet postmodernism, och möjliggör Lundbergs nära koppling av den senares politiska konsekvenser till det förras tänkande.

Åtminstone Foucault och hans maktanalys hade förvisso omedelbart stor betydelse för de olika uppgörelserna med marxismen i Paris på 70-talet, vilket tidigt indikerade åtminstone en med nyliberalismen gemensam punkt. En sak som Lundberg inte tar upp är Foucaults inflytande på de så kallade “nya filosoferna” – med Lévy och Glucksmann i spetsen – från mitten av detta årtionde. De, och i samband med dem väl för första gången Foucault (som dock introducerats tidigare och till och med varit verksam i Sverige), fick avsevärt inflytande även i Sverige, genom översättningarna av Lévys Barabari med mänskligt ansikte och Glucksmanns Kokerskan och kannibalen, och genom bland annat Madeleine Gustafssons Utopien och dess skugga och artiklar av Otto Mannheimer.

Detta alltså vid slutet av 70- och början av 80-talet, innan termen postmodernism börjat användas i dagens mening. Engdahl har dock alltså sagt sig ha förblivit marxist en bra bit in på 80-talet, alltså under hela den tid då han, tillsammans med de övriga i Kris, introducerade vad som nu kallas postmodernismen. Men det framgår av inledningen till Kosík-översättningen att hans marxism var öppen för den kritiska omprövning som ägde rum även hos marxisterna själva, inom marxismen. Såtillvida var han knappast avvisande gentemot Foucaults stora inflytande på uppgörelsen med marxismen och kritiken av kommunismen under denna tid, innan poststrukturalismen uppfattades som synonym med postmodernism och innan den senare fick den radikala politiska innebörd Lundberg ensidigt fokuserar på med bortseende från dess nyliberala sammanhang, som även Lundberg själv är en del av.

Lundberg framhåller också att Engdahl i recensionen av antologin Självdeklaration 1982 vände sig mot den plakatpolitiska socialrealism som ansågs ha dominerat den svenska litteraturen, främst romanen, under 70-talet. Denna Engdahls kritik av den samtida svenska litteraturen följde i Mats Gellerfelts fotspår – även han tidigare en marxist, närmare bestämt maoist, som varit närvarande, som tonåring, vid den så kallade kårhusockupationen 1968. Lundberg behandlar – mig veterligen som den förste – i kritiska termer Engdahls “detronisering” av Gellerfelt.

Det gör han utan tvekan rätt i. Engdahls av Nils Petter Sundgren som “satanisk” uppfattade recension av Gellerfelts roman I höstens sköra ljus (1983) var uppenbart förfelad. Engdahls låtsade tankeexperiment att romanen skulle vara en parodi på den socialrealism Gellerfelt gjort sig känd som hänsynslös kritiker av var inte tillräckligt träffande. Till och med Engdahls egen beskrivning av romanen motsade i hög grad detta grepp. Det finns förvisso en hel del som kan kritiseras i romanen, men det är förbluffande att denna recension kunde åstadkomma en allmän detronisering av författaren, även som kritiker. Tyvärr går Lundberg inte in på detta recensionens specifika innehåll.

Kanske bidrog Engdahls postmodernism till att Gellerfelt började röra sig bort från den teoribildning även han var starkt influerad av. Gellerfelt var framför allt en försvarare av 1900-talets litterära högmodernism. I hans tidiga kritik är det uppenbart att han tror att den teori som inom kort kom att kallas postmodernistisk var nära relaterad till högmodernismen, att den befrämjade en fortsatt utveckling av den. Han hade såtillvida rätt som poststrukturalismen noga taget inte kan identifieras med postmodernismen, trots det filosofiska samband som Lundberg tar fasta på. Han måste på 80-talet ha blivit besviken i detta avseende, när postmodernismen helt enkelt tog över. Det blev Rambo i stället för Rimbaud, en kollaps för de kriterier Gellerfelt hyllade.

Gellerfelt blev alltmer kulturkonservativ. Men det blev alltså även Engdahl. Och det är vad Lundberg hela tiden varit. Men hos ingen av dem finner vi den allmänna åskådningsmässiga och filosofiska utveckling som skulle kunna ge kulturkonservatismen den konsekvens och det djup den kräver – både inom litteraturkritiken och politiken. Gellerfelt och Engdahl försökte båda balansera sin tidigare, upplevda elitism med inslag av populism, medan Lundberg, med huvuddelen av den svenska borgerliga offentligheten, fortfarande i grunden sitter fast i en ganska enkel rationalistisk och empiristisk liberalism.

Det räcker inte. Lundbergs allmänna slutsatser om postmodernismen är riktiga och viktiga, men den centrala teoretiska analysen saknar den utförlighet och precision som hade behövts för att bilden inte skulle bli alltför onyanserad. Lundberg skyndar alltför snabbt vidare till det publicistisk-mediala spelet kring Engdahl och hans krets, och till de politiska följderna eller tillämpningarna.

Kineser

Före pandemin översvämmades väst av miljontals trevliga, skötsamma, intelligenta och ur fattigdom befriade kinesiska turister med det största intresse för västs historia och kultur.

Givetvis finns problem i Kina. Men om kommunistpartiets förtryck är sådant som västs media och politiker säger, varför hoppade de inte av och sökte asyl? Tänker de inte alla som Gui Minhai?

Västs media och politiker får det att låta som om kommunistpartiet är en liten maktgalen junta i Peking, helt skild från det kinesiska folket. Men det har över 90 miljoner medlemmar och uppenbart stöd från många fler.

Yes: Awaken

Live 1991. From their album Going for the One (1977).

The Question of Yes’s “Main Sequence”

The philosopher Bill Martin, in his book Music of Yes: Structure and Vision in Progressive Rock (1996), speaks of what he calls Yes’s “main sequence” of albums in the 70s. This is a necessary concept for a proper understanding of Yes. All of their best work is contained in this sequence. The Tales album is its artistic culmination, inasmuch as it represents the most complete development of their music, including a deepening of the worldview expressed in both the music and the lyrics.

Still, I am disinclined to say that the best songs on the other albums in the sequence do not reach the same high level. They are, I submit, Starship Trooper and Perpetual Change from The Yes Album, Heart of the Sunrise from Fragile, Close to the Edge from Close to the Edge, and, after Tales, the final part of The Gates of Delirium (Soon), from Relayer, and Awaken from Going for the One. These songs too are unsurpassed, after almost a half-century.

There is, however, one minor problem with the idea of a main sequence of Yes albums. One of the things that set Yes clearly apart from the second greatest band in prog, Genesis, is that, after the 80s (neoliberalism) destroyed everything of value in 70s prog, they almost attained again, on a few occasions in the 90s and early 00s, the level of the main sequence. This is so remarkable that it must be mentioned as a qualification in the discussion of the main sequence. Martin couldn’t do it in his book, since it happened after it was published.

The first instance of this is the studio material included on Keys to Ascension 1 & 2 – the main parts of which are live performances – and later compiled on Keystudio (2001), which, as Wakeman and Howe rightly insist, should be regarded as an album in its own right. It is not quite on the main sequence level. But this is only because Anderson’s lyrics have declined. By this time, they no longer consistently took the distinct and proper form of artistic expression, but were often reduced to a kind of preaching. The lyrical vision is thus too simplified, and increasingly involves, too explicitly, some typical, current moral and social concerns. But nothing else really separates Keystudio from the main sequence in qualitative terms. This is truly remarkable.

I would go so far as to suggest that in terms of the music, Keystudio is, as a whole, a better album than both Relayer and Going for the One, although there is nothing comparable to the mentioned masterpieces on those albums. In fact, both Relayer and Going for the One display distinct weaknesses (although very different ones) in comparison with the earlier albums in the main sequence. Even the beginning of the lyrical decline is discernible in a few places on the latter.

The second instance of Yes coming close to the main sequence – I mention the instances in order or importance – in this late period is the album Magnification, released the same year as Keystudio. This was the last real Yes album, since it was the last with Anderson. For those who have patience with the lyrics, it too must be said to be on the general level of Relayer and Going for the One, again with the exception of the latter’s Soon and Awaken respectively. On Give Love Each Day and We Agree, it is possible at least to understand that this is the band that once made the greatest album of all time; they are almost perfectly crafted yet not too complex songs, displaying Yes’s distinct melodic and structural-compositional elevation.

The third instance is the album The Ladder from 1999, a lighter, simplified, more easily accessible version of Yes for the pop ear, and with the same weak lyrics, but far superior to the abysmal, corporate, Trevor Rabin version of the 80s, and still very recognizably Yes.

These achievements, at this late stage, recovering from the calamity that was the 80s, are not paralleled by any of the other great prog bands from the 70s. The concept of the main sequence must be supplemented by their special mention.

Hermann Henselmann

Imperialism och globalism

Oikos publicerar på sin hemsida en artikel av John Fonte från Hudston Institute, känd för sin analys av vad han kallat “transnational progressivism”. Artikeln, som översatts av Arvid Hallén, bygger på Fontes föredrag vid årets National Conservatism-konferens i Rom i början av februari, som jag kort kommenterade här. Detta är intressanta evenemang, och initiativtagaren Yoram Hazonys argumentation för nationalkonservatismen rymmer utan tvekan för vår tid viktiga insikter, även om denna typ av konservatism från mitt perspektiv givetvis i sig förblir otillräcklig.

Tyvärr ser Oikos publicering amatörmässig ut, då ingen presentation av Fonte eller beskrivning av detta artikelns ursprung och sammanhang tillhandahålls. Men i artikeln får Fonte i alla fall fram en del av kontinuiteten och överlappningen mellan den amerikanska imperialismen och globalismen, även om den missar mycket av innebörden av båda. Vad den framför allt missar, eller döljer, är otillräckligheten, ytligheten och illusoriskheten i den nationalkonservativa reaktionen mot globalismen. Reaktionen innebar i USA:s fall under Trump – som är vad det huvudsakligen handlar om här – i verkligheten s.a.s. bara en partiell reträtt från globalismen till imperialismen.

Trump är förstås en del av den stora populistnationalistiska vågen i världen, en bred opinion som i många länder på fullt begripligt sätt reagerat mot globaliseringen och dess följder. Men hans politik hade inte kunnat drivas om den inte också haft stöd i en del av etablissemanget, som helt enkelt ansåg imperialismen fördelaktigare för sina intressen än globalismen. Att reträtten från globalismen var blott partiell berodde på de nödvändiga begränsningar som ligger i USA:s faktiska särställning i världen ifråga om denna. En reträtt från globalism till imperialism, för att inte tala om en blott partiell sådan, innebär ju på intet sätt en nationalkonservatism i någon allmän, även för andra länder giltig, normativ mening.

Abraham Bloemaert: Adoration of the Magi

Ännu ett steg mot NATO

Strävan efter försvarsallians med Finland, som SD brukar nämna som sitt alternativ till NATO, blir nu en förevändning för partiet att ta ytterligare ett steg mot NATO.

SD säger att vi genom att “likt Finland” öppna dörren mot NATO “signalerar” vår “vilja att fördjupa samarbetet” med Finland och ger vår säkerhetspolitik en “tydlig inriktning” mot försvarsförbund med Finland i stället för anslutning till NATO.

Man kan lugnt säga att omvärlden inte kommer uppfatta någon sådan innebörd av signalen, någon sådan tydlighet. Det gör ju liksom inte ens medavsändaren M. Dörröppningen mot NATO “stärker” verkligen inte “säkerheten i vårt närområde”.

Mattias Karlsson säger att det inte finns något alternativ till det konservativa blocket. Det är givetvis fel. Men en sak är klar: SD är inte längre något alternativ till M och KD.

Nej till NATO. Nej till konservativa blocket. Nej till SD.

Om kärnkraft

Jag kan inte bedöma allt Peter Rudling säger här, men det motsvarar min allmänna förståelse av kärnkraften: 4G bör satsas på; Kina, Ryssland och Frankrike är ledande; Big Oil har försökt sätta stopp inte minst genom miljörörelsen.

Status quo

“Status quo” är latin, ett förkortat uttryck som betyder “tillståndet i vilket”.

“Stejtus Qoöuo” är ett engelskt rockband.

Basilica of St James, Prague

Ett historiskt misstag

Man skulle kunna säga att det konservativa blockets strategi är ett historiskt misstag från SD:s sida.

Tänker man sig att det är möjligt att omvända tillräckligt många i den gamla borgerliga högern och – som detta idag kräver – bland högerpolitikens globalistiska intressenter till SD:s positioner i kärnfrågorna och till den utvecklade sociala konservatism som är nödvändig?

Detta verkar inte ens ingå i SD:s strategi. I stället föreställer man sig en fusion med den typ av liberalkonservatism som den gamla borgerliga högerns kapitalism – i USA snarare än i Sverige – kunnat sträcka sig till att acceptera.

Detta synsätt präglar idag hela populistnationalismen, hela alternativsfären, med undantag för den uttalade vänsterinriktning som vuxit fram den senaste tiden men som är liten och har sina egna ideologiska problem.

Allt har reducerats till den vanliga, enkla höger-vänsterpolariseringen, i vulgariserad form.


Categories

Archives

All original writing and photography © Jan Olof Bengtsson

"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi