Ivan Aivazovsky: Dusk on the Golden Horn

Aivazovsky

Tage Lindbom: I Frithjof Schuons fotspår

Prisma, 2003

Baksida:

LindbomVilket budskap har världsreligionerna i dagens värld? Har de spelat ut sin roll eller kan de bidra med en andlig förnyelse? Har alla religiösa uppenbarelser en gemensam kärna eller avviker de rentav från varandra i sina grundantaganden?

Hur har sekulariseringen inverkat på vår förståelse av det heliga? Har metafysiken någon framtid och vilken roll fyller den i så fall i dagens filosofi?

Frågor av detta slag behandlas i föreliggande bok, vars syfte är att introducera och diskutera några huvudlinjer inom den religionsfilosofiska riktning som brukar gå under namnet philosophia perennis. Tage Lindbom ger här synpunkter på denna lärdomstradition och den visdom som utmärker en av dess nutida företrädare, den schweiziske metafysikern och mystikern Frithjof Schuon.

Inledningen har skrivits av Ashk Dahlén, f. 1972, som disputerade 2002 med en avhandling om den nutida diskussionen om muslimsk kunskapsteori i Iran. Han har även givit ut tolkningar av Jalal al-din Rumis dikter på svenska, Vassflöjtens sång.

Främre skyddsomslagsflik:

Frithjof Schuon (1907-1998), schweizisk religionsfilosof, sufier och författare till många internationellt uppmärksammade böcker om religiös mystik och filosofi, däribland De l’unité transcendante des religions, i vilken han utvecklar en lära om världsreligionernas gudomliga kärna. Schuon räknas till en av vår tids främsta språkrör för philosophia perennis och hans tänkande tillhör en samlad intellektuell tradition som går tillbaka till islams mystiker samt Platon, Shankara och Mäster Eckhart.

Bakre skyddsomslagsflik:

Tage Lindbom (1909-2001) var filosofie doktor och chef för Arbetarrörelsens arkiv. Han gav ut en rad böcker om religionsfilosofi, politisk filosofi och europeisk kulturhistoria, däribland Västerlandets framväxt och kris. Lindbom är mest omtalad för sin konservativa modernitetskritik och sin intellektuella uppgörelse med socialismen. Hans tänkande riktar sig mot det moderna sekulära kunskapsbegreppet från en religiöst präglad utgångspunkt och anvisar en väg ut ur vår tids andliga och intellektuella kris.

Lindbom har ägnat ett livsverk åt att introducera philosophia perennis i Sverige, där den förblivit en nästan okänd intellektuell tradition.

JOBs kommentar:

Denna bok utgavs posthumt av den föredömligt intellektuellt öppne och nyfikne Alf W. Johansson i hans serie på Prisma, i vilken också publicerades Carl Johan Ljungbergs översättning av några texter av Irving Babbitt och min inledning till och översättning av en av Eric Voegelins böcker.

Muhammad

Muhammad

Martin Lings: Muhammad

His Life Based on the Earliest Sources

The Islamic Texts Society, 2005 (Allen & Unwin, 1983); 2006 Inner Traditions edition on Amazon

From the Back Cover:

Lings“Before the appearance of this book, Western languages lacked  almost entirely a comprehensive and authentic account of the life of the Prophet Mohammad…Now, Lings…has produced a superb narrative that, in its sobriety and dignity of style and its scrupulous and exhaustive fidelity to authentic and reliable sources, constitutes a major addition to Islamic literature in English. While remaining close to the Arabic sources he cites, Lings shows himself able to render Arabic speech in comprehensible and idiomatic English that is neither markedly archaic nor jarringly contemporary, thus conveying what is, for Muslims, the essential timelessness of the events related. Highly recommended.”  Hamid Algar in Religious Studies Review

“Despite the vastness of the subject, this biography makes easy and absorbing reading for anyone interested in religion as such. For those interested in Islam in one way or another it is mesmerising.”  Seyyed Hossein Nasr in Parabola

“Muhammad is a true work of art, as enthralling and engrossing as the best of novels with the difference that this is no fiction but fact. With the magic of his pen, the author makes all the historical personalities of his book come alive…The skill of narration is enhanced throughout the book with the most regal and dignified English, inspiring the sense of majestic grandeur essential for any literary work dealing with Divine and Eternal Truths.”  The Islamic Quarterly

“This great book is a classic.”  Frithjof Schuon

“There is a freshness, clarity and gripping suspense throughout the book…As a text in the how and the why and the when of various revelations – both Koranic and Prophetic traditions – it is enlightening and authoritative…Our author’s familiarity with all the complicated inter-family links of tribal Arabia gives us the certainty that he knows his material thoroughly…This work should be translated into Arabic so that the whole Arab world may drink from it.”  Muslim World (Cape Town)

“A living and enthralling book. After reading it we put it down with the feeling that we have actually witnessed all the events.”  Hadi Sharifi in Nashr-i-Danesh

“I read it straight through, then re-read it, almost in its entirety, fascinated.”  Titus Burckhardt

About the Author:

Wikipedia

Martin Lings

Lings2

Photo: Pakboy26

Tage Lindbom: Västerlandets framväxt och kris

Norma, 1999

Baksida:

LindbomTage Lindbom har en unik position i svensk idéhistoria och idédebatt. Under många decennier har han uthålligt diskuterat konsekvenserna av värdenihilism och ohejdad materialism i både socialistisk och kapitalistisk skepnad.

I den föreliggande boken Västerlandets framväxt och kris går han till de filosofiska och teologiska rötterna för den västerländska kulturen. Han gör därefter en genomgång av den europeiska idéhistoriens mest djupliggande strömningar ända fram till Europas utveckling under det sena 1900-talet.

Det hela formar sig till en synnerligen kvalificerad och unik studie av grundvalarna för förståelsen av det västerländska självmedvetandet.

JOB:s kommentar:

Detta är den sista bok Lindbom utgav under sin livstid. Baksidestextens beskrivning av dess innehåll passar för de flesta av hans böcker från det tidiga 1970-talet och fram till denna. Flera innehåller en del upprepningar i “genomgångarna av den europeiska idéhistoriens mest djupgående strömningar”, även om alla också utgör variationer, har olika tonvikter, och tillför nya perspektiv. Denna vid nära nittio års ålder skrivna bok är emellertid anmärkningsvärd i det att den innehåller så ovanligt mycket nytt. Den är av detta skäl en av hans allra bästa. Ja, kanske skulle den helt enkelt vara den bästa – med undantag för Sancho Panzas väderkvarnar, som dock är svår att jämföra med eftersom den i mycket är en annan typ av bok, inte en systematisk historisk genomgång som denna och så många andra av hans senare – om det inte vore för det bristfälliga redaktionella handhavande av manuskriptet som, till skillnad från böckerna utgivna på Norstedts från början av sextiotalet till början av åttiotalet, präglar de flesta av de sena böckerna utgivna av Norma. Dessa är dock brister som lätt kommer kunna avhjälpas i en ny upplaga. Lindbom säger hursomhelst här plötsligt en mängd nya saker om exempelvis den grekiska filosofin, och framställningen av den tidiga kristendomen skiljer sig i vissa icke oväsentliga avseenden från hans tidigare analys. För första gången anas också, vill jag föreslå, i någon mån ett islamiskt perspektiv på den västerländska historien, som går utöver författarens vanliga sufistiska referenser i linje med den traditionalistiska skolans – ett perspektiv som han mycket länge måste ha omfattat, men av delvis oklara orsaker aldrig formulerade och tillämpade i sina tidigare böcker.

Leo von Klenze: Neue Eremitage, St Petersburg

Klenze

Ett begripligt valresultat

Det är svårt att förstå dem som menar sig med stor exakthet kunna förutsäga valresultat. Och inte bara individuella amatörer. Jag måste erkänna att jag inte förstår hur de förment professionella opinionsmätningsinstitutens metoder ens gör det teoretiskt möjligt. Det normala är ju att deras resultat visar sig i hög grad felaktiga, vilket inte skulle vara fallet om metoderna var tillförlitliga. De resultat de kan ge är inte meningsfulla. Jag tror att detta snarare än statistisk vetenskap är endast en tvivelaktig affärsverksamhet som möjliggörs av medias behov – likaledes till stor del ekonomiskt – av att dramatisera den parlamentariska demokratin, ja att i hög grad göra den till ren underhållning. Tidigare har SD underskattats, och ofta kraftigt. Den här gången överskattades de lika kraftigt – till den grad att många tror att omfattande valfusk förekommit.

Inför det här valet har många talat om en politisk jordbävning, att SD skulle nå omkring 25% eller rentav mer, att de skulle bli största parti. Många har också sagt att AfS med stor säkerhet skulle komma in i riksdagen. Så radikalt skulle opinionen ha svängt i dessa partiers frågor. För egen del tror jag att de samhällsförändringar vi ser på intet sätt gör en utveckling omöjlig eller ens osannolik, där partier som driver dessa frågor når sådana resultat. Såtillvida har de nämnda opinionsspekulatörerna även enligt mig redan nu delvis kunnat ha rätt, och deras resultat har givetvis utnyttjats maximalt av båda partierna i valrörelsen. Men hur läget faktiskt ser ut idag i detta avseende, och för just dessa partier, är i verkligheten osäkert. Nu har det också visat sig att de nämnda förutsägelserna varit felaktiga. Såväl SD:s som AfS’ resultat blev betydligt mer blygsamma.

Detta är fullt begripligt. Och huruvida det i verkligheten, bortom spekulationerna (vilket var vad det var), innebär misslyckanden är på intet sätt klart. Det förefaller mig i lika hög grad som valresultatet vara prognoserna som behöver diskuteras, problematiseras och förklaras. Även med den utveckling i linje med de för partierna optimistiska förutsägelserna som jag i sig och på sikt, och på gott och ont, ser som realistisk, är det naturligtvis omöjligt att SD:s hittillsvarande kurva med fördubblad andel av rösterna och riksdagsmandaten vid varje val kan fortsätta. Nu ökade man dock än en gång mest av alla partier; den kraftiga växten fortsatte. AfS’ exakta resultat känner vi ännu inte; vi vet bara att de ligger en bra bit under kategorin “övrigas” samlade resultat på cirka 1,5 procent, om inte de ännu oräknade utlands- och förtidsrösterna medför större förändringar av gårdagens siffror.

Detta resultat är än mindre förvånande än SD:s. AfS valde nämligen att helt avvisa det som varit huvudnyckeln till SD:s framgång, rörelsen bort från den radikala nationalism och allmänna politiska kultur, eller okultur, som vad jag kallat “sunkbunkern” stod för. Denna förändring är SD:s nuvarande partilednings stora förtjänst. Fjärmandet från detta “gamla första” medels bl.a. en ideologisk förskjutning från nationalism till socialkonservatism, och en kommunikationsplan med tydliga kriterier för acceptabelt och oacceptabelt beteende, har till stor del lyckats. Att det löpt parallellt med en problematisk liberal anpassning i flera frågor får inte överskugga detta avgörande framsteg. Det är fråga om två samtidiga men olika processer. Hos många partiföreträdare såväl som utomstående iakttagare har de dock kommit att framstå som en enda. Så tycks de också ha uppfattats av AfS’ ledning, som ju till största delen utgörs av det gamla SDU:s. Det är mycket beklagligt. Det innebär nämligen att de i förkastandet av den liberala anpassningen, det “gamla andra”, helt enkelt bara återvänt till det “gamla första”, nationalismen, sunkbunkern.

I det väsentliga har de valt att gå i den tidigare utbrytningen Nationaldemokraternas fotspår. Skillnader finns. Den ekonomiska politiken är långt mer höger. Man har ett märkligt samarbete med libertarianerna, som tydligen i stora skaror dragits till AfS, och där några numera tycks stå nära fascismen. Men framför allt är AfS till skillnad från ND ett ickeideologiskt, ja antiideologiskt parti, som i detta avseende mer liknar Ny Demokrati. Man bygger på “sunt förnuft”, konkreta sakfrågor, praktiska lösningar, häpp-häpp-spektakel. Det medför visserligen fördelen att man inte gett sig in på alla de problematiska teoretiska formuleringar rörande nationalismen som SD dragits med. Men det innebär också att ett fullständigt tomrum ifråga om teori och djupare analys och förståelse gapar i programmet. Och när det gäller retoriken, symbolspråket och den allmänna framtoningen, följer AfS helt och hållet ND:s gamla och gång på gång som otillräckligt och ohållbart bevisade koncept. Gustav Kasselstrands retorik är, trots att han har förutsättningar att variera den och i andra sammanhang, exempelvis i sin podd Den kokta grodan, visar helt andra sidor och förmågor, i sin grundläggande ödes- och alarmtonalitet svår att skilja från SD:s förste partiledare Anders Klarströms, som för övrigt just, med dålig timing, utgivit en apologetisk bok om sin tid som sådan.

AfS vill helt enkelt bara, i icke-ideologisk tappning, kvarhålla den radikalnationalism som SD med inte bara den liberala anpassningen utan också socialkonservatismen övergav. Den är AfS-ledningens hela politiska horisont. De är uppvuxna i och formade uteslutande av SD:s gamla mall. Deras sätt att tänka och fungera politiskt är genomgående bestämt av populistnationalismen i en tidigare upplaga än SD:s nuvarande. Deras vilja att ta till sig andra ideologiska och politisk-filosofiska perspektiv är inte större än SD:s. Och med den förnyade radikala populistnationalismen har på nästintill oundvikligt sätt följt också det gamla sunkeriet. De gamla SDU:arna som nu är AfS:arna har i en förblindad, historie- och kontextlös beundran av Donald Trump och hans framgångar tagit avstånd från avståndstagande, som jag uttryckt det, och inte bara indirekt utan ibland också direkt, i total urskillningslöshet, bejakat alla de kopplingar till radikalnationalister av olika slag som de tidigare förnekade och som var SD-ledningens skäl för att utesluta dem.

De har upptagit eller inlett samarbete inte bara med gamla ND:are, utan också med de tidigare företrädare för Svenskarnas Parti – en ombildning av Nationalsocialistisk Front – som nu är verksamma i Svegot, och med Christoffer Dulnys nya vulgärprovokativa memfabrik Nordisk Alternativhöger, som är mycket nära förbunden med nationalsocialistiska Nordiska Motståndsrörelsen. Därmed har de redan från början förkastat SD:s hela framgångsrecept. I stället för att fortsätta framåt på SD:s rätta väg med kommunikationsplan och ideologisk gränsdragning, under undvikande av de problematiska liberala kompromisserna, har man gått bakåt till det som SD på så imponerande sätt övervunnit.

I ljuset av detta måste AfS’ valresultat troligen ses som en framgång. De har alltså valt att på det hela taget bli samma typ av parti som ND och SvP. Ja, de har uppvisat en ännu grövre retorik, och styrelseledamoten och riksdagskandidaten Martin Hagwalls offentliga, demonstrativa klistrande av Nordisk Alternativhögers antisemitiska näsa på tunnelbanan i Stockholm, som partiledningen fortfarande håller tyst om, är ett agerande som jag tror skulle varit helt främmande och oacceptabelt för dessa andra partier, och kanske till och med för NSF och NMR – något de omedelbart skulle tagit avstånd från och vidtagit adekvata åtgärder mot.

I de sista valen ND och SvP ställde upp i innan de lades ned fick de bara några tusen röster. Det är dessa partier AfS ska jämföras med. Genom att välja att bli i stort samma typ av parti som dessa, ja, med frånvaron av ideologi, med häpp-häppismen och med samarbetet med Nordisk Alternativhöger till och med på avgörande områden ett sämre parti, omöjliggjorde de ett bättre resultat än det som kunde utläsas igår kväll. De har flyttat sig själva ned i en lägre division än SD. Allt detta var naturligtvis katastrofalt. Jag hade ju hoppats att de i stället skulle bli det “nya tredje” som jag i flera år försökt förespråka, det nya tredje som den svenska och europeiska politiken desperat behöver, och som jag, inte minst på basis av gamla SDU:arnas generella begåvnings- och utbildningsnivå och deras vilja att verka för det alternativa Europasamarbetet, trodde att de hade bättre förutsättningar än SD för. Ett parti som drev de oförändrade centrala sakfrågorna, men fritt från sunknationalism, i ett annat ideologiskt och politisk-kulturellt sammanhang. Allt det som gör att jag är medlem i AfS.

Men givet allt detta katastrofala är det faktiskt inte alls osannolikt att valresultatet objektivt sett är en framgång. De kan ha fått betydligt mer än bara några tusen röster. I så fall är de det första partiet av detta slag som lyckas med det på mycket lång tid. (SD vid mitten av 90-talet? Tidiga ND?) En större framgång än den som håller sig inom den nu redovisade “övriga”-kategorins resultat, för att inte tala om den framgång partiet hoppades på, hade varit oroväckande såtillvida som det skulle varit en framgång för den valda inriktningen och strategin, och med all säkerhet skulle ha tolkats av partiledningen som en bekräftelse av dess riktighet. Vi hade bara fått se ännu mer av det “gamla första”. Den stora frågan nu är hur de tolkar det givna resultatet. Utifrån de, som det visat sig, grundlösa förhoppningarna, är det givetvis en besvikelse. Samtidigt är resultatet kanske inte ett rent fiasko, inte så dåligt att de ger upp. Vad man i detta läge kan hoppas är att det s.a.s. är tillräckligt dåligt för att de nu slutligen ska ompröva den linje de tyvärr bestämde sig för.

Om Namah Shivaya

Krishna Das Live Kirtan 2013

Tage Lindbom: Konservatism i vår tid

Åtta idéhistoriska essäer

Norma, 1996

Baksida:

LindbomTage Lindbom har under efterkrigstiden varit den mest oförtröttlige och skarpsynte svenske kritikern av den moderna, sekulariserade och materialistiska kulturen.

För första gången utges här i bokform en serie essäer, ursprungligen publicerade i Coeckelberghs kulturtidskrift Jakobs stege.

I fem av dessa betraktelser över västerlandets historia sedan den franska revolutionen, porträtterar Lindbom några av denna utvecklings klarsynta – och av eftervärlden ofta försummade – iakttagare.

Boken innehåller också tre mer tematiskt orienterade essäer, i vilka författaren diskuterar fenomen som socialism, konformism och konservatism.

I vår förvirrade och vilsna tid, när så ånga av modernismens projekt havererat, torde Lindboms lärda och inträngande analyser vara mer angelägna än någonsin.

Boken har tillkommit med stöd av Konservativa Sällskapet och Arvid Lindmans 60-årsfond. Den är försedd med förord av Johan Andersson Sundeen och Jonas De Geer.

John Singer Sargent: The Boboli Gardens

Sargent

SD, AfS och EU

Björn Söder gör ett välkommet utspel om EU, som visserligen formellt är individuellt, i en radiointervju och, mer utförligt, på hans egen Facebook-sida, men som avspeglar ett mer generellt förändrat tänkande i SD i denna fråga. Det har uttryckts i flera uppmjukade formuleringar från Åkesson de senaste åren, och blev mycket tydligt i Peter Lundgrens tal på Europahuset i maj. Partiets ledande Europaparlamentariker tydligt hävdade att man måste vara med för att kunna påverka.

Söder förklarar att han helt enkelt ändrat sig: “Jag är stark motståndare till dagens EU”, heter det. “Det är ett överstatligt federalistiskt statsbygge som vi bör bekämpa. Därför har alltid min linje varit att lämna EU och återta självbestämmandet i Sverige. Det har aldrig funnits realistiska tendenser till att EU skulle kunna reformeras inifrån.” Men Söder fortsätter omedelbart i samma stycke: “För bara ett par år sedan var detta min fasta övertygelse”. Och nästa stycke inleds med “Men, något har hänt och händer i Europa”, och fortsätter förklara orsakerna till omsvängningen.

De första två meningarnas presensform signalerar kvarhållna ståndpunkter: Söder accepterar inte dagens EU, och motsätter sig fortfarande det federalistiska statsbygget. Men de två följande meningarnas perfektformer beskriver de nu under intryck av vad som händer i Europa omprövade. Söder menar inte längre att vi bör lämna EU, utan tror nu på möjligheten av reform inifrån. Målet förklaras förbli SD:s gamla: “att etablera ett väl fungerande europeiskt samarbete mellan suveräna stater där man respekterar varandras olikheter och olika vägval och beslut”. Men även just detta mål kan nu enligt Söder nås “utan att lämna EU”. Vad som hänt, eller händer, är att “det vänsterliberala etablissemanget, som varit förhärskande i EU, håller på att förlora och en ny politisk era är på väg. Vår era.”

Utspelet är anmärkningsvärt även såtillvida som det bygger på en förändrad inställning till de partier på kontinenten som åstadkommit denna förändring. Det ligger i linje med den problematiskt begränsade och liberalt anpassade hållning partiledningen intagit under senare år att Söder nämner “våra systerpartier i Danmark och Finland”. När Söder emelletid också nämner att han träffat regeringsföreträdare från andra länder “där våra systerpartier regerar”, avviker han i någon mån från partiets linje: “Det har varit bl.a. Polen, Ungern, Österrike och Italien”. Österrikes FPÖ och Italiens Lega är ju partier som tillsammans med franska RN ingår i ENF-gruppen i Europaparlamentet, som man ju hittills entydigt avvisat. Att Söder nu kallar dem “systerpartier” kan, hoppas man, ses som ett genombrott för det större alternativa Europasamarbetet, bortom den ohållbara nuvarande uppdelningen i tre grupper – utöver ENF även EFDD och ECR – i Europaparlamentet. Även det reservationslösa stödet för Polen och Ungerns regeringspartier är positivt och pekar i samma riktning.

Söder har upptäckt att alla systerpartierna, fastän de har samma mål som SD, till skillnad från dem har “en uttrycklig vilja att stanna kvar i EU”. Samtidigt som han erkänner dem som syterpartier, förespråkar han också direkt samarbete med dem. Och alltså att detta samarbete nu kan ske inom ramen för EU. SD:s utträdeskrav kan, förklarar han rentav, “utgöra ett hinder för vidare samarbete för att nå vårt mål och jag är numera övertygad om att vi skulle kunna påbörja reformeringen av EU inifrån inom bara några år. Vi kommer snart att utgöra den största kraften inom EU och arbetet kan börja för att nå det mål vi alla vill nå.”

Söders formulering om Europaparlamentsvalet nästa år kan låta pessimistisk för SD:s del: “Inför nästa års EU-val hade jag gärna sett att partiet valde denna linje under förutsättning att vi är mycket tydliga med vad vårt slutmål med det europeiska samarbetet är.” Men man ska inte låta sig vilseledas av pluskvamperfektformen här. Det tycks vara en skånsk språklig egenhet; jag minns den från många år i Lund. Om man exempelvis sa “Ska vi åka till Köpenhamn i morgon och besöka Hirschsprungska Samlingen?” och fick svaret “Det hade varit roligt”, betydde det “Det vore roligt, det skulle vara roligt”, inte, som normalt, “Det skulle ha varit roligt”, d.v.s. som om det handlade om något möjligt roligt i det förflutna som tyvärr inte blev av. Vad Söder säger är alltså att han gärna såge, gärna skulle se, att denna nya linje blir SD:s inför Europaparlamentsvalet 2019.

Allt detta är ypperligt och uppfyller alla de önskemål jag i många år försökt framföra. Det är den linje jag hoppades att SD skulle slå in på genom att gamla SDU gradvis fick större inflytande i partiet. Det var på grund av Kasselstrands samarbete med vad då endast han kallade “systerpartiernas” ungdomsförbund – ett samarbete som partiledningen gick så långt i motståndet mot dessa partier att man helt enkelt förbjöd Kasselstrand att fortsätta – som jag stödde SDU och till slut formellt engagerade mig i partiarbetet när Hahne ställde upp som ordförandekandidat i Stockholmsdistriktet. När det gäller samarbete med systerpartierna visar sig genom Söders utspel ännu en gång det löjligt grundlösa i splittringen mellan SD och SDU eller vad som nu är AfS.

Däremot tillkommer en ny skillnad mellan dem genom Söders och Lundgrens ställningstagande för reformerande samarbete inom ramen för EU. Vad jag kallat det alternativa Europasamarbetet har två moment, som uttrycks i själva detta begrepp: dels ett alternativ till det nuvarande EU, dels ett annat, positivt samarbete för Europa. Detta till skillnad mot de nationalister som menar att samarbetet i Europaparlamentet endast ska syfta till att avskaffa EU, varefter de bara ska dra sig tillbaka till sina respektive länder utan att bygga upp något annat gemensamt. Huruvida det alternativa Europasamarabetet sådant jag tänkt mig det kan ske inom EU eller ej har varit en öppen fråga, och är det i viss mån fortfarande. Det är möjligt att skapa något helt nytt, helt oberoende av EU. Det är vad som skulle bli nödvändigt om EU:s katastrofala och rent antieuropeiska utveckling fortsätter. Men det är också möjligt att bygga vidare på en del av de strukturer EU etablerat, under förutsättning att denna utveckling bryts och organisationen kan användas för andra syften än de som omfattas av vad Söder kallar det “vänsterliberala etablissemanget” och det “vänsterliberala projektet”.

Och det är alltså denna brytning, denna förändring inifrån EU, som Söder nu ser tecken på, ser som möjlig, ja som realistisk – till följd av insatserna från de “systerpartier” som tidigare endast SDU ville samarbeta med. AfS kvarhåller givetvis SDU:s gamla band till dessa partier. Men de har låst fast sig i den gamla positionen när det gäller EU, och driver en kompromisslös “Swexit”-linje. Det alternativa Europasamarbetet har också helt försvunnit i deras på “återvandring” och relaterade frågor ensidigt fokuserade valkampanj. Det är inte bra. I sak har de ju en entydig historia som ger en större trovärdighet och ett avsevärt försprång framför SD. Det borde de utnyttja. Problemet är att det skulle strida mot den populistnationalism som man uppenbart ser som nödvändig för valframgång att driva Söders och Lundgrens nya linje ifråga om EU. Ja, kanske ser man trots det gamla samarbetet med de kontinentala ungdomsförbunden hela frågan om ett alternativt Europasamarbete, även ett som helt förkastar EU, som otillräckligt publikfriande. Risken är att man hamnar i en problematisk populism som går längre än systerpartiernas, i en inskränkt och ohistorisk optik för vilken det är otänkbart att en folkmajoritet någonsin skulle kunna vara för ett enat Europa och en gemensam europeisk identitet.

Brexit är begripligt av specifika och mycket djupgående historiska skäl som inte gäller för övriga Europa; dess modell kan inte direkt överföras till andra europeiska länder. Men även trots dess begriplighet kan det framstå som beklagligt. Ovedersägligt är dock att det skickar en viktig signal till dagens EU om dess ohållbarhet och behovet av grundlig reform. Såtillvida kan det rentav vara nödvändigt även för EU:s framtid. Swexit-linjen däremot måste, som Söder nu inser, försvåra samarbetet – samarbetet med de systerpartier Kasselstrand tidigare ensam odlade kontakterna med. Om SD går på Söders och Lundgrens linje blir det en stor utmaning för AfS.

Lucia Popp: Una donna a quindici anni

1971

Tage Lindbom: Modernismen

Norma, 1995

Baksida:

LindbomI denna bok söker författaren ge en beskrivning av det vi kallar modernism. Han gör det genom att framställa modernismen som en kontrast, en polemisk negation av den kristna traditionalismen. Det är under medeltiden vi kan skönja de första konturerna av sekularisering, strävan till vidgad makt för det jordiskt mänskliga.

Tage Lindbom följer modernismen genom århundraden, ständigt erövrande mark på traditionalismens bekostnad, vetenskapligt, tekniskt, ekonomiskt, genom jaghävdelse och samhällelig makt med friheten och jämlikheten som främsta signatur. Därvid har ideologierna haft en genomgripande betydelse. Först möter vi liberalismen med dess individualism och dess samhälleliga atomisering, dess utopiska tro på att i all föränderlighet till slut ett jämviktsläge inställer sig. I socialismen utvecklas tron på att de kollektiva livsformerna skall, materiellt såväl som andligt, bringa högsta mått av rättfärdighet och lycka åt en jämställd mänsklighet. I puritanismen ingår kristen moral och privat egoism en märklig förening i självdisciplinens tecken.

Modernismen möter också reaktioner. I romantiken finns mycket av tvivel, men framförallt är det de fascistiska rörelserna som framkallat djup oro. Genom utgången av andra världskriget säkras emellertid modernismens slutliga seger över traditionalismen. Men vad gör nu den segrande modernismen med sin makt? Det är författarens slutliga fråga.

JOBs kommentar:

En av de bästa av Lindboms sena böcker. Den svaga punkten är det förenklade accepterandet, med Guénon och Schuon, av den kristna medeltiden som representerande en traditionell kultur, som modernismen avviker från. Detta förbiser vilka faktorer det i själva verket var som gjorde medeltiden traditionalistisk, och utelämnar den djupare analysen av kristendomen, och hela abrahamismen, i ljuset av traditionalismens generalla principer t.o.m. sådana de på ett tidigt stadium förklarades av Guénon själv. Förvisso har abrahamismen, i dess olika former, utvecklat högtstående former som förmedlat en med traditionalismen och philosophia perennis överensstämmande esoterik, och tillfört mycket till den europeiska kulturen och andligheten. De nämnda huvudföreträdarna för den traditionalistiska skolan, och Lindbom, menar emellertid – trots att de alla tillhörde islam – att även kristendomens exoterik, kristendomen som sådan, på ett definitivt sätt ska accepteras som Europas “religion”, ja, att denna är specifikt anpassad och lämpad för européerna. För mig är det tveksamt om den exoteriska abrahamismen kan förstås som traditionalistisk överhuvudtaget, och mycket tyder för mig på att även dess egen självförståelse var icke- och i viss mån antitraditionalistisk redan från början. Jag brukar säga att jag, åtminstone i vissa centrala avseenden, är alltför konservativ (eller traditionalistisk) för att kunna acceptera kristendomen på det sätt även dessa traditionalister gjorde. Kristendomen var på många sätt primärt revolutionär under antiken, och den är det i flera av sina huvudströmningar idag. Den berömmer sig av att vara det. I själva verket är den på flera sätt en pådrivande kraft i den allmänt definierade modernism Lindbom beskriver. Judendomen och islam har också ofta haft en liknande roll. Abrahamismen i dess helhet, eller åtminstone de i väst historiskt dominerande formerna, har alltid varit en del av västerlandets allmänna differentieringsprocess – och denna process är på flera sätt ett tvetydigt fenomen.

Alexander Wagner & Josef Bühlmann: Das alte Rom, Detail

Das alte Rom

AfS och det nya tredje

Det är sannolikt att jag kommer behöva försöka spela samma självständiga, kritiska roll i AfS som jag gjorde i SD. Nu när valrörelsen kommit igång finns flera saker som tyder på det.

Betydelsen av denna roll får på intet sätt överskattas. Den här anspråkslösa bloggen anses smal och svår, och har följaktligen få läsare. Av samma skäl har jag få följare i sociala media. Jag har vidare numera ingen som helst formell position i samhället som gör att vad jag säger uppmärksammas i större utsträckning. Vad jag säger är inte viktigt eller intressant p.g.a. någon min reguljära samhälleliga funktion. Fastän jag fortfarande deltar på akademiska konferenser där jag i någon mån är involverad i organisationen, där jag har ett bestående intresse för ämnet, eller där gamla kolleger och vänner helt enkelt vänligen önskar min närvaro, har jag inte längre någon formell koppling till den akademiska världen efter att Lund gjorde sig av med mig p.g.a. min “ideologi”, och jag har sedan dess inte heller publicerat någonting i akademiska sammanhang. Inte heller har jag ha någon position – eller kan jag ha någon position, antar jag – i den traditionella publicistiska världen. Slutligen är jag ju, som jag med viss utförlighet klargjorde på ett tidigt stadium av mitt försvar för SD, i själva verket överhuvudtaget inte någon intellektuell – och detta är sant i en betydligt djupare mening än jag tror de flesta av mina läsare förstår. Den påverkan jag kan utöva i denna bloggs blygsamma format är av alla dessa skäl högst begränsad.

Min perifera roll i SD var alltså till att börja med formellt lik den jag redan nu i viss mål spelar i AfS: fri och självständig, även om jag var partimedlem. D.v.s. jag kunde vara relativt fri och självständig eftersom jag, under större delen av den tid jag var medlem, inte hade några förtroendeuppdrag. Även innehållsligt fanns avgörande, gemensamma punkter med min nya roll – om den ens kan kallas en roll – i AfS. Jag ville att SD utan att på något sätt kompromissa i centrala sakfrågor skulle bli ett socialkonservativt idéparti, utveckla och fördjupa denna ideologi genom anknytning till de skolor och idétraditioner jag försökt försvara och som också åtminstone några andra partiet närstående tillhörde eller var påverkade av, göra det alternativa Europasamarbetet till en huvudfråga, inta långt tydligare och mer konsekventa ståndpunkter på utrikespolitikens område, höja sig ur populistnationalismen, fortsätta rörelsen bort från det “gamla första”, sunkbunkern, övervinna även den liberala anpassning som ersatt den, det “gamla andra”, och uppnå det “nya tredje” – något nytt i svensk och europeisk partipolitik.

Dessa grundläggande övertygelser är givetvis vad jag vill verka för även i AfS. Ja, det är ju de som gör att jag nu är med i AfS i stället för SD: de såg, liksom en gång i tiden SDU, ut att ligga mycket närmare dem. Och det finns punkter där de verkligen gör det. Det finns mycket som AfS gör rätt och bra. Ståndpunkterna och orienteringen i de med SD gemensamma, allmänna kärnfrågorna är tydligt formulerade, sakligt skärpta och innovativt utvecklade. De utrikespolitiska markeringarna är föredömligt klara. Gustav Kasselstrand och Mikael Jansson deltog i en stor internationell konferens i Moskva om parlamentarismens framtid, där de förutom ryska duma-ledamöter träffade företrädare för några av de stora, liknande, framgångsrika partierna i Europa, och de kommunicerade detta deltagande väl genom många bilder och kommentarer. Kampanjmaterialet är föredömligt snyggt och professionellt designat, bättre än SD:s. Kasselstrand är en bra partiledare, i alla sammanhang, och det finns många andra utmärkta personella resurser. Kasselstrands och Erik Berglunds podd Den kokta grodan, liksom deras videokommentarer omedelbart efter partiledartalen i Almedalen, har varit något helt unikt i den svenska partipolitiken, något inget riksdagsparti kunnat komma ens i närheten av, och som kunde fortsätta utvecklas hur långt som helst.

Trots allt detta har det visat sig att det inte är självklart att AfS ligger närmare den ovan beskrivna visionen, d.v.s. grundlinjerna i det jag trott på och försökt arbeta för sedan 80-talet, än SD (jag gör inte anspråk på att ha gjort särskilt mycket för detta, eller att ha gjort allt särskilt bra, men i viss mån har jag under denna ganska långa tid åtminstone försökt verka för det). Och det är alltså därför min (minimala) roll även i det nya partiet rimligen kommer behöva bli både formellt självständig och innehållsligt kritisk. AfS har hittills avvisat ambitionen att bli ett idéparti, ja ideologi överhuvudtaget, och gått till val på ett rent sakfrågeinriktat program präglat av “sunt förnuft”. Det alternativa Europasamarbetet, hela anledningen till att jag först började sympatisera med SDU:arna, nämns knappt i programmet, och såvitt jag kunnat se hittills heller inte i valrörelsen, i någon artikel eller intervju, i något tal, vid något torgmöte. Under den studentikosa ytan och ibland även genom den, framträder partiet i vissa avseenden som mer populistnationalistiskt än SD. Ja, i stället för att röra sig framåt mot det nya tredje (som kan betraktas som en sammanfattande beteckning av min vision), ser det ut att vara på väg att återvända till det gamla första.

Detta sistnämnda, sjunkandet tillbaka ned i sunkbunkern, gör att det också finns en skillnad i det innehållsligt kritiska, i jämförelse med den (likaledes minimala) roll jag spelade i SD. I AfS bortfaller helt uppgiften att ifrågasätta det gamla andra, den liberala anpassningen. I stället är det just det SD-ledningen, utifrån det gamla andras position, kritiserade hos det SDU som idag är kärnan i AfS, som det visat sig att även jag måste vända mig mot utifrån min. Jag har redan utförligt beskrivit och förklarat detta i inlägget Om ideologisk gränsdragning. Jag hade försökt anpassa mig så gott det gick till den valda strategin. Min avsikt var att vänta till efter valet med att på det offentliga sätt jag hela tiden, t.o.m. när jag innehade förtroendeuppdrag, gjort i SD – ett sätt som lät åtminstone några se att det fanns en vettig mångfald av olika röster inom partiet – framföra denna kritik. Men Martin Hagwalls och Nordisk Alternativhögers antisemitiska karikatyr blev droppen som fick bägaren av under våren och i synnerhet sommaren, med närstudiet under Almedalsveckan i Visby, gradvis ackumulerad kritik att rinna över.

Inlägget om ideologisk gränsdragning har fått flera instämmanden, men också en del kritik på nätet. Det tog upp åtskilliga saker; Hagwall var bara ett av flera exempel som illustrerade nödvändigheten av denna gränsdragning. Kritiken har dock huvudsakligen fokuserat på mitt argument att Hagwall bör uteslutas, och har egentligen bara en huvudpunkt, som jag i det föregående inlägget anteciperade. Den utgörs av ett insisterande på riktigheten av den valda strategi av, om jag får uttrycka det så, avståndstagande från avståndstagande, som var just det jag där tog avstånd från.

Min position är den jag försvarade i min diskussion om “avståndstagarlogiken” och mediedramaturgin med signaturen “tras” i inlägget Ezzelino, 2 från 2012, och i synnerhet i dess kommentarfält – det inlägg som Expo på så samvetslöst sätt “fulciterade” i sitt angrepp på mig 2015 att de framställde en entydig, ja övertydlig polemik mot antisemitism som ett uttryck för antisemitism. Kritikerna av mitt inlägg om den ideologiska gränsdragningen intar, liksom AfS, helt och hållet “tras'” position. Eftersom jag menar mig redan i denna gamla diskussion ha uppvisat denna positions ohållbarhet, är det i principfrågan tillräckligt att hänvisa till den. Men det specifika aktuella fallet kräver särskilda förtydligande kommentarer.

Kritiken menar att ett krav på uteslutning av Hagwall, ja redan på ett offentligt uttalande där partiledningen tar avstånd från Hagwalls agerande, skulle innebära en oacceptabel kapitulation inför media och etablissemanget. Man ska aldrig “pudla”, aldrig “backa”, eftersom det bara leder till att media kommer med fortsatta krav och att man då obönhörligen måste anträda “nolltoleransens” förödande väg av eftergifter, som påstås ha förstört SD. Donald Trump har, hävdar man, bevisat att strategin att ignorera medias krav på avståndstagande är den rätta, att den fungerar och varit framgångsrik.

Jag vill avfärda allt detta som, för det första, irrelevant, eftersom mitt krav på avståndstagande (med eller utan uteslutning) inte har något som helst att göra med media och deras krav. Vad det handlar om är vår åskådning, vad vi vill stå för, vad vi vill vara – och jag skriver “vi” och “vårt” här eftersom jag är medlem i AfS. En uteslutning eller ett avståndstagande är en tillämpning av partiets egna värderingar, inte medias. De riktar sig inte till media, är inte avsedda för dem. Vi skickar en signal till allmänheten, till väljarna, till de egna medlemmarna. Och det sker i partiets egna kanaler, inte i fientliga media.

Det är ohållbart att hävda att det skulle vara fel av partiet att utifrån sina egna värderingar ta avstånd från Hagwalls agerande eftersom medierna gör det utifrån sina. Vilken är principen bakom en sådan hållning? Hur kan den generaliseras? Finns det några gränser för dess tillämpning? Det kan knappast bli sunkigare än denna näsa, men det är lätt att tänka sig någon som går längre i explicit ideologisk bekännelse och i handling. Ska alla ideologiska avvikelser, eller beteenden som implicerar ideologiska avvikelser eller i sig är uppenbart moraliskt förkastliga, som media kräver avståndstagande från undgå offentligt deklarerat fördömande och rimliga åtgärder? Det måste, givet de grupper som nu attraheras till AfS av de skäl jag nämnde i det föregående inlägget, i detta partis fall oundvikligen leda till en mycket snabb reell identifikation av AfS med sunkbunkern.

Det blir här uppenbart att det inte handlar om medias krav och om eftergifter mot dem, utan om partiet självt, och oundvikligen så. Centralt för det nya tredje måste vara en avancerad förmåga till urskillning och uppställande av kvalificerade kriterier. Mitt föregående inlägg efterlyste ingen nolltoleransprincip av SD:s typ. Jag argumenterade för nödvändigheten av ideologisk gränsdragning, och exemplifierade med bl.a. Hagwalls aktuella fall. Men i den första delen upprepade jag min ståndpunkt att SD:s gränsdragning delvis är felaktig, Bara för att SD ofta har underkastat sig medias krav och många av deras uteslutningar varit oriktiga och inkonsekventa, kan man givetvis inte dra slutsatsen att detta gäller alla uteslutningar av ideologiska skäl. Det finns ju solklara fall. Utan detta nödvändiga redskap, som Mattias Karlsson kallar det, skulle ju ett parti och dess åskådning bli fullständigt formlösa. Nån jävla ordning får det ju vara, som C. H. Hermansson uttryckte det.

Alldeles oavsett hur viktigt det är att ett parti inte underkastar sig media och deras värdegrund, är det “trasska” och nu efter Trump förstärkta generella avståndstagandet från avståndstagande helt förkastligt. Om vi inte får ta avstånd från något som den nuvarande journalistkåren tar avstånd från, om det inte får finnas någon överlappning mellan deras och våra värderingar, leder det till en grotesk nihilism. Om media tar avstånd från Ezzelino – vilket de har kommit att göra, eftersom han uppmärksammades av dem några år efter att jag gjorde det genom hans polemik mot mig – får vi inte göra det!

Paula Bieler har korrekt framhållit att alla har rätt till sina åsikter och att fritt uttrycka dem, men inte inom ett och samma parti. Man kan ju tillägga att detta ligger i själva begreppet, ja själva ordet parti. Och ja, jag har då svarat att av detta följer att de i SD som förespråkar NATO-medlemskap eller eftergifter i invandringspolitiken eller homoadoptioner också borde uteslutas.

Man försöker bagatellisera näsan som “bara” ett klistermärke. Men klistermärken är en viktig och typisk del av politisk aktivism. Åtminstone var de det förr och inom vänstern, och de är det definitivt fortfarande för NMR och Nordisk Alternativhöger (som förutom klistermärkena med näsan också säljer sådana med idolbilder av NMR:s ledare). Det finns väl få saker som så klart och entydigt kan bevisa ideologisk avvikelse som ett klistermärke.

Om Hagwall sitter kvar och AfS inte offentligt tar avstånd från honom, kan man aldrig mer säga att partiets personella resurser är bättre än SD:s. Om detta är möjligt, anar förstås väljarna en avgrund av sunkeri och att Kasselstrand bara är en vilseledande yta. Och väljarna måste då oundvikligen undra om det i själva verket faktiskt var så också i SDU. Om inte det “gamla andras” företrädare i SD hade rätt, helt enkelt. Detta, hyllningarna av Nordisk Alternativhögers Christoffer Dulny, och samarbetet med Svegot, som jag nämnde i det föregående inlägget, är de första verkliga, bevisade kopplingarna av den typ SD-ledningen anklagade SDU för, som jag kunnat se.

AfS’ dominerande retorik är till stor del Nationaldemokraternas, Svenskarnas Partis, ja kanske Nationalsocialistisk Fronts såtillvida som NMR närmast är en del av det AfS på högst påtagligt sätt närstående Nordisk Alternativhöger. I senaste avsnittet av de senares podd Vita Pillret försökte sig Dulny liksom tidigare Radio Svegot på skitsnacket om Pinocchio – för att bokstavligen i nästa sekund uppmana lyssnarna att jämföra med Jerzy Sarneckis näsa, och bryta ut i en lång utläggning om judarna. Allt snack om att althögerns memer bara är skämt är löjeväckande. Det är bara ett sätt för dem att undvika den seriösa och balanserade diskussion om fascismen, judiskt inflytande o.s.v. som de borde men inte kan och inte vågar föra.

Om ND, SvP och NSF hade funnits kvar, skulle de blivit stora framgångar i årets val och stormat in i riksdagen? Varför förstod de i så fall inte det, utan lade ned sina partier? Nej, att bli enkla rabble-rousers som håller tyst om och beskyddar svinerier av Hagwalls och Nordisk Alternativhögers typ håller inte. Men även om det gjorde det, i termer av röstmaximering och valframgång, vore det förstås helt förkastligt. Detta är verkligen den lägre nationalismen och populismen.

Fallet Hagwall är, som framgick av mitt inlägg om ideologisk gränsdragning, mindre en enskild, isolerad incident än ett av flera exempel – om än det mest uppseendeväckande – på den nuvarande, obefintliga gränsdragningen. Men som jag antydde i det inlägget kan man också säga att just detta fall egentligen inte främst handlar om sådan gränsdragning, utan bara om en uppenbart okvalificerad individ. Nordisk Alternativhögers näsa är verklig antisemitism, antisemitism av Ezzelinos typ. Men Hagwall framstår mest som obegripligt omogen och okunnig, inte nödvändigtvis som ond. Det kan säkert bli något bra av honom i något annat sammanhang, om han själv under några år hanterar det inträffade på rätt sätt. Hans agerande i sig spred mest ett löjets skimmer över partiet.

Det avgörande är i stället hur (den övriga…) partiledningen och Kasselstrand förhåller sig till det. Inget parti, och i synnerhet inte ett parti av AfS’ typ idag, kan helt skydda sig från och förhindra sådana här olyckshändelser. Men en hel del kan de göra. Det har SD visat: det är deras rörelse bort från sunkbunkern som är den nuvarande partiledningens bestående, värdefulla insats, även om de, i egenskap av det “gamla andra”, gått för långt och i fel ny riktning. Det verkligt problematiska är att den subkultur Nordisk Alternativhöger representerar kunnat ta sig in i AfS’ högsta ledning. Och nu, att denna ledning hittills inte reagerat mot ett så flagrant uttryck för den som Hagwalls aktion.

Utan tvekan har Hagwall fått sitt klistermärke från Dulnys Nordisk Alternativhöger, som är de som tillverkar och säljer dem. Det är den erfarne f.d. SD-politikern Dulny som fått Hagwall att tro att det är OK att sätta upp sådana här klistermärken, och att posera så avsiktligt provokativt med det som han gjorde. I det senaste avsnittet av Den kokta grodan, efter denna näsaffär, anstränger sig Berglund, en långt mer känd partiföreträdare än Hagwall, att ytterligare cementera det nära förhållandet mellan AfS och Nordisk Alternativhöger och hamra hem det hos lyssnarna genom att ännu en gång, och ännu mer än förra gången, hylla Dulnys våldsamma framfart vid torgmötet på Stureplan. Dröjsmålet med adekvata åtgärder från partiledningen är allvarligt nog, men det fortsatta och förstärkta försvaret, i detta läge, av den ezzelinianske antisemiten Dulny i ett offentligt samtal med partiledaren, måste få åtminstone några att undra var partiledningen egentligen står. Samtidigt skruvas torgretoriken upp, och inifrån partiet hörs oavbrutet de idiottrumpistiska ropen om att man aldrig ska “backa” o.s.v. Backa! Man ser faktiskt näsan som ett utspel från partiet?!

Det är en förolämpning mot medlemmarna och mot den allmänhet vars förtroende man begär att hålla tyst om det inträffade och rentav, som vissa, kräva sluten, solidarisk sammanhållning kring det. Jag är fortfarande övertygad om att den utmärkte Kasselstrand kommer agera på rätt sätt, men varför dröjer det så länge? Vilka krafter är det som verkar i partiet här?

Det finns en risk att det redan är för sent, men åtminstone nu, efter denna händelse, är det – tvingas jag säga utifrån min position av minimalt inflytande i partiet – nödvändigt att stoppa och ändra den AfS’ strategi som tillåter sådana här saker. Man måste göra en kraftig insats under de veckor som återstår till valet för att förändra den bild av sig själva som nu framför allt de här nämnda företrädarnas omdömeslöshet förmedlat. Jag gör inte anspråk på stt kunna bedöma opinionsläget i dess helhet, och är som vanligt förbluffad av hur många som tvärsäkert uttalar sig om valresultat för enskilda partier och nu inte minst för AfS. Men hur mycket och hur snabbt åsiktsklimatet än förändras idag, och hur fullständigt otillräckliga de gamla riksdagspartierna än är, tycker jag mig i alla fall hittills av individuella reaktioner ha förstått att en bullrande trumpism som menar sig kunna överse med moralisk blindhet och smaklöshet på den nu uppvisade nivån bygger på en felbedömning av åtminstone en viktig del av väljarkåren. Fallet Hagwall kan förhoppningsvis bli en vändpunkt där partiet inser nödvändigheten av att, utöver ett avståndstagande i detta enskilda fall, även medels andra åtgärder tydligt kommunicera att man är något mer och annat än ännu ett vanligt, förutsägbart nationalpopulistiskt parti med häpp-häpp-spektakel och ideologiskt laddade sunkinslag av denna typ.

Det är nödvändigt att redan nu signalera att man har en långt större och högre vision som man avser att så snart som möjligt föra fram. Man måste helt enkelt omedelbart börja visa att man i verkligheten är det nya tredje. Det nya tredje, som inte raggar väljare i kloaken. Det nya tredje som står fast vid kritiken av de rådande missförhållandena och de annonserade drastiska åtgärderna för att avskaffa dem, men som just genom att vara det nya tredje och inte det gamla första har en verklig och stor möjlighet att genomdriva dem. Det nya tredje som presenterar ett alternativ för Sverige baserat på en utvecklad och fördjupad åskådning och helhetssyn. Det räcker inte med SD:s vaga återgång till Sverige som det var före massinvandringen, eller Sverige som Bullerbyn. Vad som krävs är det nya tredjes långsiktiga, kulturella, andliga och historiskt förankrade vision för Sverige i ett förnyat, enat Europa. AfS 2018!

Giorgione: Concerto campestre

Om ideologisk gränsdragning

“Jag har länge försökt förklara att de ideologiska skillnaderna mellan SD och den grupp av människor som grundade AfS”, skriver Mattias Karlsson på Facebook i måndags, “är mycket bredare och djupare än vad som framgår vid en ytlig jämförelse mellan programmen och den offentliga retoriken. Trots otaliga exempel på tydliga dragningar mot extrema, radikala, neofascistiska, rasistiska, antisemitiska och ickedemokratiska idéströmningar så var det ändå många, även inom etablissemanget, som ville reducera och bagatellisera konflikten 2015 till ett personligt bråk och en ‘maktkamp’. Så var det dock aldrig. Det har från första början handlat om en djup och allvarlig ideologisk konflikt.”

Eftersom jag under större delen av den tid under vilken konflikten existerat inte befunnit mig tillräckligt nära den och de involverade personerna, har jag aldrig gjort anspråk på att veta att konflikten bara handlat om ett personligt bråk och en maktkamp. Det är bara en slutsats som legat nära till hands, eftersom Karlsson, som jag vidhåller, inte lyckats förklara att, hur, och varför de ideologiska skillnaderna mellan SD och SDU/AfS är så stora och av den karaktär som han här åter påstår. Om de är det, borde det verkligen framgå av programmen och den offentliga retoriken.

Att det finns inte bara extrema, radikala, neofascistiska, rasistiska, antisemitiska och ickedemokratiska idéströmningar, utan också sådana politiska organisationer, och även i vårt land, råder det inget som helst tvivel om. Vad jag ifrågasatt är bara påståendet om de “otaliga exempel på tydliga dragningar” till dem hos just SDU:arna/AfS:arna som Karlsson nu ännu en gång upprepar. Det är dessa “dragningar” som jag inte sett några tillräckliga bevis för, bevis av det slag som kunde rättfärdiga SD-ledningens uteslutning av det gamla ungdomsförbundet.

Tilläggas bör förstås att de anklagelser den då nye partisekreteraren Richard Jomshof genom Expo riktade även mot mig inför årsmötet i SD:s Stockholmsdistrikt 2015, då SDU:s vice ordförande William Hahne ställde upp med ett eget styrelseförslag i vilket jag ingick, inte var ägnade att inge något förtroende hos mig för partiledningens förmåga att bedöma frågan om “dragningar” av detta slag.

Jag har följaktligen ifrågasatt hur primärt den informelle “chefsideologen” Karlsson (som jag dock flera gånger hört inte en mycket ödmjuk hållning inför denna beskrivning, ja helt enkelt förneka att han skulle vara en sådan, och i stället framlyfta den yngre förmågan Aron Emilsson som en viktigare person på detta område) men också hela partiledningen definierat gränsen gentemot ideologiska avvikelser, var de dragit vad Karlsson kallade den “djupa och knivskarpa rågången”. Det här är ett svårt men viktigt och centralt problemområde för alla politiska ideologer, och inte minst naturligtvis sådana som genom politiska partier utövar verklig makt i dagens parlamentariska system. Det förenklande och abstrakt verklighetsfrämmande i de moderna ideologiernas själva väsen riskerar här ofta att göra våld på en komplicerad verklighet, såväl politisk, social, historisk o.s.v. som intellektuell. SD:s gräns framstod som alltför rigid och delvis feldragen. Rågången var helt enkelt i vissa delar av sin sträckning alltför djup och knivskarp. Det exempel som stod i centrum för min diskussion med Karlsson och för mig illustrerade problematiken var den s.k. nya högern, som jag menade inte kunde en bloc avfärdas som neofascistisk på det sätt Karlsson gjorde.

Det är begripligt att den gamla SDU-ledning som nu är AfS-ledningen reagerade mot Karlssons rågångspolitik. Denna reaktion har emellertid nu tagit sig det uttrycket att man tycks avvisa all gränsdragning mot de idéströmningar Karlsson nämner, såväl som organisationer som representerar dem. Inte så att man själv omfattar dem: jag kan fortfarande inte se något som helst uttryck för någon “dragning” till dem i deras egna ideologiska formuleringar, och nu främst givetvis AfS’ partiprogram. Men så att man, såvitt jag kan se rent principiellt, vägrar “ta avstånd” från anhängares och medlemmars dragningar, ja från vad som i vissa fall är betydligt mer än bara dragningar.

Den här hållningen är riktig i de fall dragningarna inte är till idéströmningar som uppenbart strider mot partiets ideologi, utan till idéer vars förhållande till denna ideologi är oklart och oavgjort, idéer som åtminstone potentiellt och i viss utsträckning kan vara förenliga med den och relevanta och värdefulla för partiet. Det är viktigt att framhålla detta eftersom det såvitt jag kan se alltså finns idéer tillhörande denna kategori som felaktigt hamnat på andra sidan SD:s rågång. Det finns ett gränsland här, som inte låter sig beskrivas och avfärdas i Karlssons termer. AfS har gjort rätt i att i stället förhålla sig öppna gentemot där situerade idéer. Och detta blir i än högra grad den rätta hållningen eftersom AfS hittills i sina programformuleringar valt att överhuvudtaget inte närmare ingå på ideologi, utan hålla sig till vad man kallar “sunt förnuft”, konkreta sakfrågor, praktiska lösningar.

Men kvar står då förstås fortfarande sådana idéer, och organisationer, som uppenbart strider mot partiets ideologi, mot det lilla som dock redan nu går att urskilja av partiets implicita ideologi, eller åtminstone mot dess programformuleringar även såsom i sig icke specifikt ideologiska. Här kan den relativa frånvaron av explicit ideologi bli ett problem. Fall kan förekomma där det inte utifrån de hittillsvarande formuleringarna går att dra en entydig gräns. Och situationen blir långt värre genom den som reaktion mot SD:s version av rågångspolitik uppkomna hållningen att överhuvudtaget inte ta avstånd ens från ideologiska dragningar av den typ Karlsson uppräknar. Hur begriplig AfS:arnas reaktion mot Karlssons linje än är, blir det här uppenbart att den går för långt.

De praktiska följderna är redan så stora och påtagliga att de blivit ett akut, överhängande problem för partiet, som hotar dess trovärdighet. För just av det skälet att Karlsson alltid hävdat att de nuvarande AfS:arna hela tiden haft kopplingar till extrema, radikala, neofascistiska, rasistiska, antisemitiska och ickedemokratiska idéströmningar, kommer dessa strömningars företrädare nu springande till AfS i hopp om att Karlsson har rätt, i hopp om att vara välkomna. Nu när de gamla SDU:arna genom uteslutningen äntligen är fria från SD, är det, hoppas de, fritt fram för dem att associera sig med dem, och vice versa. Nu när de inte längre kan hindras av SD-ledningen.

Här möts således på ett högst problematiskt sätt AfS:arnas alltför långtgående reaktion i form av tolerans å ena sidan och de faktiskt entydigt avvikande strömningarnas och gruppernas förväntningar å den andra. Redan på det första torgmötet i Stockholm, på Stureplan i början av sommaren, visade sig med plågsam övertydlighet resultatet av detta möte. Inte minst utmärkte sig på spektakulärt sätt Nordisk Alternativhöger, vars ideologiska inriktning och egenart jag med viss utförlighet diskuterat i tidigare inlägg. Gustav Kasselstrand har varit glasklar med att AfS inte har och inte ska ha några som helst kopplingar till dem. Likafullt spelade Nordisk Alternativhögers ledare Christoffer Dulny en huvudroll vid mötet genom att, stor och stark, hoppa på en ensam, ung, kvinnlig motdemonstrant från “vänstern” och rycka ifrån henne och trampa sönder hennes plakat med dess av oklar relevans kännetecknade text “Karma is a bitch”. Om Dulny och andra anhängare i publiken på detta sätt gått till motattack mot våldsamma AFAiter hade man ju knappast kunnat invända. Eller om de diskret med milt våld fört flickan åt sidan. Men detta spektakulära, ostentativa ingripande, påhejat av övriga mötesdeltagare, såg inte bra ut.

AfS-ledningens linje ifråga om den högst framträdande närvaron av Nordisk Alternativhöger, Nordisk Alternativhöger som spelande en ledande, direktsänd roll på detta sätt vid deras evenemang, är nu alltså att inte ta avstånd, att inte anse sig behöva ta avstånd. Man påstår sig inte beröras av detta, eftersom det är en person i publiken, vars sammansättning man naturligtvis inte har någon kontroll över, som står för den. Men faktum är att Erik Berglund och i viss mån även Gustav Kasselstrand ratihaberade Dulnys agerande i ett några dagar senare sänt avsnitt av deras podd Den kokta grodan. Och det hela blev sedan ännu värre när Dulny i Nordisk Alternativhögers podd Vita pillret berättade om vilka grupper som varit närvarande vid mötet, och rimligen utgjort åtminstone en avsevärd del av åhörarna. Dulny nämnde särskilt hur de utmärkte sig genom sin respektive klädsel. Nordisk alternativhöger själv hör entydigt till de idéströmningar Karlsson räknar upp, men det är en ny grupp som inte tidigare ingått i hans klassifikationssystem, och som skapats under intryck av de Trumps framgångar som fått de tidigare nyhögerkretsarna i Sverige att i hög grad tappa koncepterna. Nordisk Ungdom har däremot alltid stått i centrum för Karlssons bevakning; de figurerade som den kanske viktigaste gruppen i anklagelserna mot SDU 2015, inte minst i SD:s medlemsutskotts ordförande Magnus Olssons bisarra påstående att “sextio, sjuttio” av deras medlemmar skulle varit närvarande på SD Stockholms stads årsmöte och understött Hahne och hans styrelsekandidater. De utmärkte sig enligt Dulny på Stureplan av sin huligan- eller gatukämparartade klädsel.

Genom den skilde de sig, förklarade Dulny, från Nordiska Motståndsrörelsens mer militäriskt disciplinerande stil. Det framgick således av denna rapport att även de var närvarande vid AfS’ möte. Men den som följt NMR:s egna aktioner hade redan kunnat konstatera det, eftersom Dulnys ingripande mot motdemonstranten ackompanjerades av en aggressiv talkör som skanderade “PK-pack” och “ut med packet”. Åtminstone den senare ramsan är nämligen något som utmärker just NMR och regelbundet förekommer vid deras egna demonstrationer och mig veterligen inga andras.

Jag tänker här inte ingå på någon diskussion om Nordisk Alternativhögers, Nordisk Ungdoms och Nordiska Motståndsrörelsens program och ideologiska ståndpunkter utöver vad jag redan sagt om deras position i Karlssons klassifikation. Jag begränsar mig till att fastslå att deras på det beskrivna sättet framträdande närvaro på AfS’ torgmöte, och AfS’ hållning av tyst tolerans inför den, är problematiska. Om man gör anspråk på att vara en seriös deltagare i den parlamentariska politiken kan man inte acceptera en publik som skriker “ut med packet” på ett möte med själva partiledningen. Även om man accepterar att det finns anhängare som anser att vissa kategorier av människor i Sverige är “pack” och ska “ut”, kan man inte tolerera att ens eget möte ges den prägel som blir följden av att en del av publiken skriker sådant. Man uttrycker sig inte på detta sätt.

Även vid ett av de två torgmöten med AfS under Almedalsveckan i Visby som jag deltog på, var NMR närvarande. Här kunde jag, till skillnad från Stureplan där jag inte själv var på plats, konstatera att de var kvantitativt dominerande. De kom vällande in på Donners plats från alla håll, i sina särskilda tröjor med partisymbol, och med kampanjmaterial som de delade ut. Denna gång var de helt tysta och höll en allmänt låg profil. I lördags, när AfS’ s.k. “återvandringsturné” inleddes på Sergels torg i Stockholm, hördes emellertid åter ropet “ut med packet” skalla, när polisen släpade en spenslig, sprattlande vänsterdemonstrant bort från talarnas omedelbara närhet. NMR-företrädare gick åter omkring bland den stora publiken och delade ut organisationens flygblad.

AfS kan förvisso inte kontrollera vilka som kommer till deras möten och hur de beter sig. Men bara de själva bestämmer hur de förhåller sig till det. Här rör vi oss entydigt i Karlssons kategori av idéströmningar som han menar att SDU:arna/AfS:arna har en oacceptabel dragning till. Det är givetvis inte hållbart att de å ena sidan förnekar att de har en sådan dragning, å andra sidan underlåter att ta avstånd när just dessa strömningars företrädare i sådan utsträckning sätter sin prägel på deras egna möten. Alla de nämnda organisationerna tillhör, och redan genom det exemplifierade språkbruket, vad jag kallar sunkbunkern, den typ av nationalism som utgör det “gamla första”, det som SD höjde sig upp ur och rörde sig bort från redan under Mikael Janssons partiledarskap och i än större utsträckning under den nuvarande ledningen. Det beskrivna inslaget på AfS’ möten är själva kvintessensen av sunkeriet.

En direkt association med detta läger från AfS-ledningens sida finner vi i dess alltför urskillningslösa bejakande av alternativmedia. I det innefattas nämligen uttryckligen tidningen Svegot, som drivs av personer som hade ledande positioner i just de gamla, mer radikala nationalistiska partier och grupper som man hoppades att AfS skulle utgöra ett slags motsats till, och vars nationalism noga taget även SD:s fortfarande i alltför hög grad liknar, nämligen Nationaldemokraterna och Svenskarnas parti. Det sistnämnda var en modifierad och avnazifierad version av Nationalsocialistisk front. Men även åtminstone en person med bakgrund som ledare i NMR, Magnus Söderman, är en huvudfigur i Svegot. Och AfS inte bara marknadsför Svegots logga; deras riksdagskandidat Andreas Feymark skriver själv för tidningen.

Återigen, detta är ju just det AfS, såsom jag tänkte mig dem, inte skulle vara. Detta är ju den inskränkta gamla unknationalism som gång på gång har misslyckats. Visst går det att putsa upp denna typ av nationalism, befria den från den sunkiga formen och ge den en ny, polerad och mer attraktiv framtoning. Jag säger inte att sunkbunkern alltid har fel. Jag säger inte att jag inte kan föra en dialog med den. Men jag säger att den i mycket har fel, och framför allt att den helt enkelt är just sunkig. Förutom att dess problematiska ideologiska innehåll fortfarande skulle kvarstå vid en yttre ansiktslyftning, ser vi nu att det inte heller entydigt är någon sådan som pågår. SDU:arna gjorde rätt i att bestrida SD:s anklagelser. Jag höll med SD-ledningen om att en “återradikalisering”, en återgång till det “gamla första”, till sunkbunkern, var helt fel väg för SD att gå. Jag insisterade på att SDU:arna tvärtom skulle komma att stå för vad de själva någon gång kallade det “nya tredje”. De hade rätt i att den liberala anpassningslinje som den nuvarande partilednignen kommit att välja, det “gamla andra”, inte heller var acceptabel. SDU:arna, och vår nya styrelse i Stockholm, skulle fortsätta partiets omvandling bort från det första gamla, men i en annan riktning än vad den nuvarande ledningen tänkte sig. Jag trodde det var självklart att alla inblandade förstod att om AfS ska lyckas, måste de vara något helt annat än ND och SvP.

Men nu står vi plötsligt inför en helt annan och ny situation där, som Karlsson naturligtvis omedelbart påtalar, AfS riskerar att i efterhand själva bekräfta riktigheten av hans gamla anklagelser och därmed också i SDU:s uteslutning. Svegot har även en radiokanal. Måndagens långa kvällssändning innehöll en hyllning av en viss Martin Hagwall. Det är Martin Hagwalls agerande i lördags som föranleder Karlssons nya inlägg, och som nu, som han riktigt konstaterar, drivit frågan om hållbarheten i AfS’ förnekande av den ideologiska gränsdragningens nödvändighet till sin spets.

Om de uppgifter Karlsson bygger på är riktiga, uppgifter som först framfördes av Nyheter Idag och sedan också av Dagens Nyheter, är det hela fullständigt groteskt. Martin Hagwall är inte bara riksdagskandidat – på plats tio – för utan också styrselseledamot i AfS. Han sägs nu på tunnelbanan i Stockholm ha sträckt sig över en medpassagerare och klistrat upp en antisemitiskt klistermärke med en bild, som säljs av Nordisk Alternativhöger och i deras annons kallas en “ljugnäsa” med “rejäl krok”. Näsan är en detalj från en antisemitisk “mem” kallad “Happy Merchant”, som kan ses i dess helhet på Nyheter Idag. Detta ska ha skett omedelbart innan ett samtal med en annan medpassagerare ägde rum, där Hagwall säger att näsan är “väldigt typisk för en viss typ av människor”, och att han vill att medpassageraren “ska fundera på” vilken typ.

En overklighetskänsla inställer sig. Kan detta verkligen vara den styrelseledamot i AfS som utpekas? Jag reservarar mig för att rapporteringen kan vara helt felaktig, att det i själva verket inte är Hagwall som figurerar, att han inte klistrat näsan, o.s.v. Varken DN eller ens Nyheter Idag saknar ju motiv för och en historia av falsk smutskastning. Men det ser så illa ut att jag, som själv medlem i AfS, måste skriva detta redan nu. Vi tycks stå inför raka motsatsen till AfS själva grundkoncept och väsen, sådana jag velat uppfatta dem. Det här skulle ju vara de välutbildade, socialt kompetenta och kulturellt erfarna och kvalificerade ungdomar som skulle tagit över SD och löst problemet med alla klantiga grovheter och vulgarismer som ständigt höll partilednigen sysselsatt med skandaler och personärenden. Nu kommer alltså i stället en styrelseledamot i deras nya parti AfS och gör något som är jämförbart bara med de allra värsta övertrampen från de mest primitiva av SD:s unksunkigaste företrädare?

Karlsson har självklart rätt: “AfS har nu två val. Antingen så undlåter [Karlsson menar “underlåter”] man att agera och erkänner därmed helt öppet att antisemitism är en idéströmning som är fullt acceptabel inom partiet…Eller så utesluter man sin partistyrelseledamot och riksdagskandidat och slår, i strid med sin hittillsvarande retorik, fast att det är nödvändigt för alla partier att ha en tydlig gräns för hur radikala ideologiska avvikelser man kan tolerera och att uteslutningar av ideologiskt avvikande personer är ett nödvändigt verktyg.”

Man frågar sig om vi ens har att göra med en företrädare för någon “idéströmning” här. Det intryck man får är snarare av en barnunge som snappat upp något karikatyriskt judefientligt ur snacket bland mobbarna på skolgården. Beteendet är så monumentalt enfaldigt att det nästan bara framstår som löjligt. Vad som är påkallat är snarare ett omedelbart avvisande av en uppenbart okvalificerad individ än någon ideologisk avgränsning. Men generellt sett sammanhänger onekligen även de mest vulgära, oreflekterade och okunniga uttrycken för antisemitism med idéströmningen, och framför allt i ett politiskt parti får de givetvis en ideologisk innebörd. Därför har Karlsson rätt även på denna punkt: den avgränsning som nu är nödvändig är inte bara individuell utan, åtminstone i viss mån, även allmänt ideologisk. Det är en person som kandiderar till Sveriges riksdag, som sitter i styrelsen för ett parti som gör anspråk på att vara ett seriöst riksdagsparti, som nu uppvisar denna nivå av omdömeslöslöshet och smaklöshet. Hur är det möjligt?

Om AfS-ledningen nu menar att den inte behöver reagera offentligt mot Hagwalls otroliga, idiotiska stillöshet har den fel. Risken är dock att den vulgärpopulistiska Trumpkult som redan dragit den svenska nyhögern ned i sunkbunkern har fått den att tro att det bara är att ignorera incidenter som denna och den kritik de orsakar, ja att man tvärtom kan svara med förolämpningar. Trump gör förvisso rätt i en del av sitt nya bemötande av media. Men att tro att man inte behöver ta avstånd från eget sunkeri, ja rentav, som inom den nya alternativhögern, att det nu är fritt fram att släppa fram det, att det är av godo, är givetvis katastrofalt.

Anders Feymark medverkar ibland också i Svegots radio, där man nu alltså hyllar Hagwall. Programledaren Magnus Söderman framstod som direkt oärlig när han låtsades primärt ha associerat till Pinocchios “ljugnäsa” när han läste om Hagwalls agerande. Söderman känner till den mem näsan är hämtad från, vet att detta också är en gammal antisemitisk karikatyr, och även mycket väl att Pinocchios näsa är alldeles rak och inte har den minsta krok. Nordisk Alternativhöger är mer hederliga i sin antisemitism när de till beteckningen “ljugnäsa” också lägger “rejäl krok”. Men även Söderman kom strax in på den judiska tematiken i detta radioinslag, och dolde inte sin uppskattning av att ljugnäsan också är judisk.

Man får självklart kritisera judar, liksom man får kritisera araber, européer, afrikaner, kineser och alla andra. Det var det faktum att jag själv gjorde det, att jag, med hänvisning till nyutkommen litteratur av judiska författare, framhöll att oproportionerligt många judiska vänstergrupper och -individer låg bakom den politiska korrektheten o.s.v., som gjorde att SD-ledningen och Expo (och alla SD:are jag träffat som uttalat sig om detta menar att Expos artikel, som följdes upp av en intervju med Jomshof, var ett beställningsjobb från SD-ledningen) anklagade mig för antisemitism. Generande nog “fulciterade” de – för att använda Marika Formgrens utmärkta formulering – också ett annat av mina inlägg, som var och en lätt kunde konstatera i själva verket var en polemik mot antisemitism. Det argument för avståndstagandets nödvändighet som var huvudinnehållet i det inlägget, och i synnerhet i mina bidrag till diskussionen i dess kommentarfält, är för övrigt just det som jag nu upprepar.

För det finns verklig antisemitism som, liksom annat rent rashat och andra grova etniska, kulturella och religiösa förolämpningar, man självklart måste ta avstånd från, och som är något helt annat än seriös, mogen, saklig och ansvarsfullt formulerad kritik. Jag är personligen kritisk till och med mot de så kallade Muhammedkarikatyrerna. Det är utopiskt att tro att världen kan bli fri från låga karikatyrer av det slag vi här talar om. Men ett seriöst politiskt parti kan inte ha ledande företrädare som ägnar sig åt att sprida sådana. Det som inte minst gjorde att jag aldrig kunde sätta tilltro till SD-ledningens påståenden om SDU:arna var att jag på nära håll själv hade sett Gustav Kasselstrands vaksamhet och säkra omdöme när det gällde “dragningar” mot bland annat antisemitism i hans egna led. Jag vägrar tro att Trumps och alternativhögerns framfart nu har korrumperat honom så att han inte agerar snabbt, entydigt och offentligt. Även om detta inte blir en större mediaskandal är det självklart nödvändigt.

Metro: Jade

From their album Metro (1977).

Tage Lindbom: Ett är nödvändigt

Norma, 1994

Baksida:

LindbomBibeln innesluter genom sitt Gamla Testamente även judendomens heligaste urkund, Tora. Dessa båda, den judiska bekännelsen med dess fem Moseböcker och det kristna evangeliet, Nya Testamentet, ger oss visserligen två bekännelser, den mosaiska och den kristna, men de är samtidigt förenade med den andliga traditionens band, som Jesus uttrycker i sitt ständiga hänvisande till lagen och profeterna.

En helig skrift är en vägledare i det andliga livet, den ger fasthet åt såväl kyrkornas som de enskilda människornas liv. Men en helig skrift har också en djupare innebörd, det som Jesus kallar Guds rikes hemligheter, detta som han delger sina lärjungar, de som skall bli apostlar och föra vidare det, som deras Mästare uppenbarat för dem. Bibeln har här stora rikedomar, och det är om dessa, som Tage Lindboms bok väsentligen handlar.

När apostlarna efter Jesu död och uppståndelse skall träda ut i världen med det kristna budskapet, kräver samtidigt mötet med denna värld en läromässig fasthet, en teologi. Det är Paulus, som lägger grunden, och innebörden i detta paulinska verk ägnar Tage Lindbom bokens avslutande kapitel.

JOBs kommentar:

Detta är Tage Lindboms mest bibliska bok. Det är märkligt att han så här sent, vid mitten av 90-talet, fortfarande inte publicerar mer om islam, som han formellt tillhört i flera årtionden. I alla andra böcker efter omprövningen på 50-talet och den nya, andligt förankrade positionens konsolidering, som var fullbordad vid 60-talets slut, har han dock haft en mycket vidare utblick tack vare sin traditionalistiska ståndpunkt i Guénons och Schuons mening. Inte bara sufistiska utan även vedantistiska perspektiv saknades aldrig. Denna bok framstår som ett märkligt begränsat undantag; kanske är den särskilt riktad till de kristna präster, som Christian Braw, som han hade ett gott och långvarigt förhållande till. Men förvisso uttolkar han även här, med det snävare fokus på den judisk-kristna traditionen, den “djupare innebörden”, vad som här uppfattas som “Guds rikes hemligheter”.

Zagreb

Zagreb

Den obegripliga konflikten

Nu har Åkesson framträtt i radio med vad han uppenbart ser som en enkel och entydig förklaring av hela konflikten mellan SD å ena sidan och gamla SDU och nuvarande AfS å den andra. Han menar sig, hör man, glasklart och övertygande formulera “det som den här debatten har handlat om”, “det som gjorde det nödvändigt att bryta med de här personerna”, “den viktigaste skillnaden”, “den stora skillnaden”, “den helt avgörande skillnaden”, det “som har varit själva konflikten och anledningen till att de här människorna inte längre är med i vårt parti”, det som “är skälet till att vi inte vill ha med dem”.

Vi står inför det “ideologiska skäl” av vilket SDU uteslöts. Avvikelsen är fortfarande så oerhörd att AfS för Åkesson är ett “extremistiskt” parti. De “har en annan typ av nationalism som vi inte står för och som inte fungerar att samordna med vår politik, och det är därför de har ett eget parti”.

Det handlar naturligtvis om själva “synen på svenskheten”, “synen på nationen”. SD försvarar en “öppen svenskhet”, vilket innebär att “man kan bli svensk om man är född i ett annat land”, att alla kan bli svenskar, eftersom svenskheten “sitter i hur man beter sig”, i “vilka värderingar man har”. AfS förnekar enligt Åkesson detta, och menar i stället att svenskheten “sitter…i det biologiska”. Deras politik “bygger på genetik och biologi”, vilket innebär att de “är ute i väldigt grumliga vatten”.

Det är allt. Detta är en mycket begränsad förklaring i jämförelse med de yviga anklagelser som riktades mot ungdomsförbundet 2015 när uteslutningen genomfördes i två etapper (först med SDU-ledningen i april, sedan avskiljandet av hela SDU i september). En lång, bisarr lista på SDU:arnas alla förmenta förbrytelser delades ut på presskonferensen. Men hela tiden hade det det primärt talats om det personliga och organisatoriska samröret med olika “radikala” grupper, organisationer och individer som ansågs vara “neofascistiska” – inte minst Nordisk Ungdom och kretsen kring Motpol.

Fastän Åkesson inte längre nämner någonting om dem, menar han utan tvekan att de omfattar den felaktiga syn på svenskheten eller nationen som han på ovanstående sätt kort beskriver. Men menar han också att det är just den som gör dem till neofascister, att det är detta som är definitionen av neofascism? Det är ju i sak oriktigt. Åkesson har i radiointervjun släppt en mycket stor del av de explicita anklagelser som för tre år sedan riktades mot SDU och anfördes som grunden för de drastiska åtgärderna. Konflikten tycktes m.a.o. då handla om betydligt mer än det han nu explicit anger. Men ändå förstår man att han implicit hävdar att den ståndpunkt han tillskriver AfS är “fascistisk”, i den dominerande, samtida politiska mediedebattens vaga mening. För uttrycket “grumliga vatten” är väl avsett att, på denna debatts karaktäristiska sätt, anspela just på “fascistiska” tendenser.

Det uttryckliga fokus på neofascismen, med allt det innebär, och med den begreppsliga nyanseringen i form av bestämningen “neo”, är borta (AfS vatten är inte neogrumliga). Men Åkesson får alltså ändå tolkas som att han menar att skillnaden är lika enorm som någonsin, att AfS är precis lika extremistiska och grummelvattniga som SDU. Men det framgår nu att vad han och väl därmed hela SD-ledningen hela tiden egentligen enbart menade bara var det han nu anger som skillnadens innebörd. “Neofascismen” är reducerad till definitionen av nationaliteten i termer av biologi och genetik och byggandet av politiken på dem, vilket primärt innebär ståndpunkten att man inte kan bli svensk om man är född i ett annat land. Såtillvida framstår konflikten nu, trots den fortsatta extremismanklagelsen, som betydligt mindre än vad SD-ledningen åtminstone tycktes påstå för tre år sedan.

Vad jag alltifrån början hävdade var att dess sakliga grund var fullständigt obetydlig. Inte minst hävdade jag, eftersom jag här själv var direkt involverad, att ingenting av det William Hahnes våren 2015 valda styrelse för SD Stockholms stad hade signalerat att den eftersträvade politiskt på något sätt rörde sig utanför partiets principprogram och övriga relevanta dokument, såsom de kommun- och landstingspolitiska inriktningsprogrammen och den s.k. kommunikationsplanen. Inte heller fanns, såvitt jag minns, någonting sådant i SDU:s program. Och det var väl just därför att det inte fanns tillnärmelsevis så mycket som krävdes för partiledningens planerade uteslutning i detta program och i Stockholmsstyrelsens försiktiga s.k. “högersväng”, som det blev så viktigt med de oklara anklagelserna om kopplingar till bestämda personer och grupper utanför partiet. Det var bara deras åsikter, inte SDU:s och Stockholmsstyrelsens, som kunde utgöra grund för uteslutning.

Nu vidhåller Åkesson alltså inte anklagelserna om de dubiösa kopplingarna, utan begränsar sig till den enda, ovan redovisade anklagelsepunkten om AfS’ definition av nationaliteten och byggande av politiken på den. Det är hela den grummelvattniga extremismen. När ingen hänvisning således längre görs till suspekta grupper utanför vad som nu är AfS, tillspetsar sig naturligtvis i högsta grad frågan om anklagelsens riktighet.

Det blir därför ännu mer slående idag än 2015 att ingenting, inte det minsta lilla, av det Åkesson talar om återfinns i AfS’ program. Det finns inte ett ord om biologi och genetik, inte ett ord om att man inte kan bli svensk om man är född i ett annat land. Om det nya partiets politik verkligen, som Åkesson säger, “bygger” på just detta, och om detta är hela anledningen till den långvariga och uppslitande konflikten, borde det väl finnas åtminstone någon liten formulering om det i programmet?

I stället finner vi att AfS’ program talar betydligt mindre om svenskheten överhuvudtaget än SD:s. Som jag tidigare har påpekat saknar AfS’ program från mitt perspektiv tillräckliga ideologiska formuleringar. Man har velat ta fram ett stramt kortfattat och slagkraftigt program, präglat av största möjliga sakfrågefokuserade koncentration och skärpa. Men detta har också, och med viss nödvändighet, medfört fördelen att nationalismen överhuvudtaget tonats ned, och i mycket stor utsträckning. Det viktigaste i sammanhanget av intervjun med Åkesson är emellertid att i den mån frågorna om svenskhetens och nationens definition överhuvudtaget berörs, vi finner precis samma exklusiva fokus på “hur man beter sig” och “vilka värderingar man har” som hos SD.

“Det svenska medborgarskapet”, heter det, “kan endast förtjänas personer som visar att de ingår i den svenska nationella gemenskapen. Därför ska medborgarskap endast delas ut till de som klarar ett omfattande medborgarskapstest där man kan uppvisa goda kunskaper i svenska, svensk historia, svensk kultur och svenskt samhällsliv. Den som vill bli medborgare ska självklart kunna uppvisa att han eller hon inte ägnat sig åt kriminalitet eller på andra sätt legat samhället till last. En utomnordisk medborgare ska ha levt i Sverige i minst 10 år för att kunna bli medborgare.”

Jag uppfattar det här som alltför snävt. Medborgarskap är ju en vidare kategori än den nationella gemenskapen, och de moderna europeiska nationalstaternas historia har inte präglats, och har inte kunnat präglas, av någon begränsning av medborgarskapet till nationaliteten i denna mening, d.v.s. folket, även om den dominerande andelen medborgare ofta har tillhört och – utifrån nationalstatens premisser givetvis med rätta – ansetts böra tillhöra den. Även medborgare tillhörande andra folk har alltid accepterats i viss utsträckning. Att de historiskt huvudsakligen tillhört den större europeiska kulturgemenskapen, och att en tillräcklig s.a.s. yttre anpassning därvid alltid varit nödvändig, behöver inte sägas.

Men det finns ingen skillnad mellan AfS och SD på denna punkt. Någon “annan typ av nationalism” går verkligen inte att urskilja. Åkessons påståenden är obegripliga. Det är precis den här begränsningen av medborgarskapet till den nationella gemenskapen som även Åkesson avser när han insisterar på att man kan “bli svensk”. AfS’ program hävdar liksom Åkesson att en person född i ett annat land – eller, mer exakt, en utomnordisk medborgare, med vilket väl dock måste förstås en person av annan nationalitet i betydelsen tillhörighet till ett annat folk – kan förvärva svenskt medborgarskap i den snäva mening som ska definieras av tillhörighet till den svenska nationella gemenskapen, d.v.s. det svenska folket. Denna är det enda som ska definiera och grundlägga medborgarskapet. Därför förutsätter medborgarskapet att man har de rätta värderingarna (vilket visas av resultatet av ett omfattande kunskapstest) och det rätta beteendet (vilket visas av att man inte ägnat sig åt kriminalitet eller legat samhället till last).

AfS definierar således liksom Åkesson nationaliteten, svenskheten, i kulturella termer, inte i termer av biologi och genetik. Ingenting sägs om att svenskheten sitter i det biologiska. I båda fallen blir definitionen därför vag, såtillvida som den utelämnar den etniska dimensionen. Nationalitet i strikt mening, den nationella gemenskap som är skild från medborgarskapet, är ju detsamma som folk i strikt mening, d.v.s. det definieras i etniska termer. Det innebär i sin tur att det definieras inte bara i kulturella utan också i genetiska termer. Ja, ett folk, en nation, definieras ju primärt i genetiska termer, genom födsel, som en stor familj. Detta ligger ju i själva ordets etymologi. Men denna genetiska nationalitet hänger givetvis i sin tur å det närmaste samman med den kulturella nationaliteten, även om de kulturella aspekterna kan avskiljas från de genetiska såtillvida som även människor med annat genetiskt ursprung kan tillägna sig dem och därmed bli en del av nationaliteten, folket, i kulturell mening.

Varken Åkesson eller AfS kan ju rimligen förneka definitionen av folk i den strikta och fulla etniska mening som innefattar både kultur och genetik. Vad de gör är bara att de inte bygger sin politik på den. Här inställer sig naturligtvis frågan vad som ligger i termen “bygga”. Givetvis måste varje nationalstats politik i viss mån bygga på, innefatta, beaktandet av nationen i betydelsen folket i den strikta meningen. Även för varje historiskt existerande imperium har självklart frågorna om folken i denna mening varit central. Men inte ens i nationalstaternas fall innebär det att all politik måste handla bara om eller vara en politik bara för deras respektive definierande etnicitet. Många moderna nationalstater, eller åtminstone moderna stater som har nationalstatens form, innefattar ju också i själva verket liksom imperierna flera olika konstituerande etniciteter, inte bara en definierande och andra mer undantagsmässigt upptagna.

Eftersom AfS’ program inte nämner det etniska momentet i definitionen av nationaliteten i den mening programmet avser (den begreppsliga distinktionen mellan medborgarskapet och den nationella gemenskapen är ju given i och med att man säger sig vilja inskränka det senare till det förra), blir denna definition liksom Åkessons otillräcklig och ensidig. Men min poäng här är att det inte finns någon skillnad mellan dem. Båda accepterar att personer födda i andra länder – med vilket får antas att Åkesson menar personer tillhörande andra endast kulturellt definierade nationer, eftersom det som gäller nationaliteten svenskhet väl också måste gälla andra nationaliteter – kan bli svenskar inte bara i meningen formella svenska medborgare utan också i meningen ingående i den svenska nationella gemenskapen eller folket såsom kulturellt definierade. Och båda hävdar att de som ska bli svenska medborgare också ska kunna visas ingå i dem genom deras beteende och värderingar.

Reza Shah-Kazemi: Traditional Action in the Contemporary World

2006

Om grunderna för optimism

Den tidigare ledande SD-företrädaren Erik Almqvist har fått en ny plattform som kolumnist på den såvitt jag förstår av Kent Ekeroth delvis styrda Samhällsnytt, en förbättrad och ansiktslyft version av Avpixlat. Hans senaste krönika, med rubriken Vår tid börjar nu, är en extremt optimistisk beskrivning av läget inför och möjligheterna efter riksdagsvalet. Jag vill inte vara någon party pooper – jag brukar hålla med om det mesta Almqvist skriver, och även jag känner optimism inför det allmänna läge som är hans utgångspunkt. Men den här gången har jag flera stora frågetecken. De gäller främst de specifika grunder Almqvist anger för sin optimism.

Almqvist tror på en majoritetsregering med M och SD. Det kan, menar han, räcka med 46% av rösterna, 27% för SD och 19% för M. Det är SD som har möjliggjort detta regeringsalternativ genom att de i “fråga på fråga…tydligt kommunicerat att man vill kompromissa för att få till stånd ett samarbete”. “Man har gjort sig ‘lättköpta’ vilket gör att det blir svårt för M att förklara för sina väljare varför de hellre skulle bilda regering med liberala och socialistiska partier, behäftat med massor av kompromisser, än med SD som sannolikt kommer låta M få igenom 90% av sitt partiprogram så länge man stramar upp invandringen lite mer.”

Det känns litet ovant att se Almqvist förespråka en koalition på dessa premisser. Alla vet att Almqvist har en djupare politisk och samtidshistorisk förståelse än åtminstone den som personer i den nuvarande SD-ledningen offentligt uttrycker. Vad man känner igen är den Almqvist som även här säger att han under mandatperioden många gånger “stört sig” på SD:s kompromisser. “När man väl har anpassat och liberaliserat sig i en fråga”, förtydligar han sin egen välbekanta tidigare analys, “så är det svårt att backa senare – i synnerhet som de nya medlemmar som man attraherar, och som nu bokstavligen väller in, är allt mer liberala.”

Trots detta förklarar han nu: “Men den kritiken har jag faktiskt släppt helt och hålletJag köper nu SD:s strategi med regeringsinflytande som ett mål överställt allt annat. Även när det innebär att man förespråkar en ökad invandring av kvotasylanter eller när man kastar ut motståndet mot NATO, EU, homoadoptioner och ‘integrationspolitiken’ genom fönstret.” (Almqvists kursiv.)

Det är hårresande. Och det går långt utöver vad SD-ledningen själv säger. Även om också den förvisso själv går långt i vissa formuleringar av eftergifterna, skulle ingen i SD uttrycka sig på detta sätt, inte ens den mest liberale. När de är som bäst spelar SD åtminstone retoriskt fortfarande hårdboll med M.

Almqvist vet också att hans läsare inte är med på vad han säger här, och skyndar därför vidare till grunden för det nya ställningstagandet, som visar sig vara en särskild, och minst lika optimistisk, tolkning av innebörden av AfS’ framträdande. “Att jag har släppt kritiken betyder dock inte att jag har svängt alls. Anledningen till mitt nya tonläge stavas AfS.” (Almqvists kursiv.) AfS, “ett nationalkonservativt parti med principfasthet som affärsmodell”, gör att det “inte längre” är “nödvändigt att SD axlar allt ansvar att stå upp för konservativa och nationalistiska kärnvärden”. Ja, det är “kanske inte ens önskvärt“, eftersom vi “kämpar mot klockan”. (Min kursiv.) Det strategiskt rätta är att “SD gör vad man kan för att så snabbt som bara möjligt få till en gradvis politisk förändring som kan sakta ned den demografiska utförsresan. De mer tuffa, ideologiska och kostsamma striderna kan delegeras till AfS.”

Den enda invändning mot detta uppenbart vanskliga resonemang som Almqvist föregriper är den vanliga från SD-håll, nämligen att AfS tar röster från SD och därmed undergräver SD-M-majoriteten. Almqvist medger att detta är en risk, men ställer mot detta, inte helt logiskt, fördelen med ett AfS i riksdagen som kan fungera som vakthund mot just denna genom dem potentiellt äventyrade majoritetsregering. Den optimistiska visionen är otroligt långtgående. Almqvist tror uppenbarligen både på en SD-M-regering redan i höst, vilket i sig är optimistiskt nog, och inte bara ett riksdagsinträde för AfS, utan ett AfS som omedelbart kommer bli en tillräcklig maktfaktor i riksdagen för att upphäva följderna av SD:s kompromisser: “Personligen har jag inga som helst problem med om framtida regeringar grundade i kompromisser mellan liberalism och socialkonservatism, måste förhandla med ett nationalkonservativt parti i frågor som berör nationell suveränitet – såsom EU och NATO, eller migrationsrelaterade frågor om invandring, integration och återvandring.”

Almqvist ser det nuvarande läget “med en optimists ögon” (och mer nyktert konkret måste optimismen för honom alltså innefatta att AfS kommer in i riksdagen utan att äventyra SD:s och M:s regeringsunderlag). Det är verkligen det minsta man kan säga. Vi kommer få ett politiskt klimat som “går vår väg”: “Precis som vänstern i ett halvt sekel har haft S som statsbärande parti och V som en flankspelare som har tänjt gränser och pushat den politiska debatten vänsterut – på samma sätt kan vi nu gå in i (minst) ett halvt sekel med samma upplägg fast i motsatt riktning.”

Det här håller inte. Det är en optimism som förlorat kontakten med verkligheten, och som på högst riskabelt sätt döljer den. Jag befarar att Almqvist med sin förbluffande, nya dröm bara, och i högre grad än någon annan tidigare, legitimerar SD:s hela problematiska principlöshet och tilltagande oförmåga att stå upp för konservativa och nationalistiska kärnvärden. Regeringsmakten i sig, en regeringskoalition med M som M inte längre kan avvisa och som AfS inte kommer rycka undan grunden för, samt en liten uppstramning av invandringspolitiken, skall vara värt en total kapitulation inför SD:s av Almqvist själv tidigare alltid konsekvent kritiserade felutveckling. Men Almqvist har inte ändrat sig – eftersom AfS kan förväntas med tillräcklig snabbhet upphäva effekterna av allt detta. D.v.s. av att M tillåtits få igenom 90% av sitt program! Det hela är rent fantastiskt orealistiskt.

Och det är svårt att se att detta skulle vara ett uttryck för ett politiskt klimat som går vår väg. Givetvis kommer det ta tid att lägga om Sveriges invandringspolitik, självklart måste det ske gradvis. Men att vi inte bara ska acceptera utan t.o.m. välkomna att det nya största partiet, som arbetat hårt i trettio år för att nå denna position, ger upp så många centrala, definierande programpunkter, och att bara en gradvis politisk förändring som kan sakta ned den demografiska utförsresan ska kvarstå som politiskt krav och möjligt politiskt resultat? Att delegera alla de tuffa, ideologiska och kostsamma striderna till AfS, att förlita sig på att AfS ska kunna tvinga till förhandling om allt SD kastat ut genom fönstret, innebär ju bara en förskjutning, där AfS helt enkelt får ta över det som en gång var SD:s uppgifter – ett upskjutande av ställandet av de politiska krav vi väntade oss från SD. SD:s liberaler måste ju jubla när de ser hur AfS kan användas för att legitimera hela deras agenda och mer därtill, ja hur en av deras mest kända kritiker på detta sätt vill ge dem fria händer.

Låt oss vara noggranna och fullständigt tydliga här, även till priset av flera upprepningar. Ponera att vi accepterar att SD når regeringsmakten genom att släppa alla avgörande krav och bara insistera på en liten uppstramning av invandringen. Är detta sistnämnda krav verkligen en tillräcklig legitimitetsgrund för den enorma kapitulationen på alla andra områden, för detta sätt att använda hela det även i internationellt perspektiv historiskt unika framgångsfenomenet SD? Hur stor blir uppstramningen? Kommer väljarna bli nöjda med denna SD:s insats i regeringsställning? Kommer deras popularitet växa under mandatperioden? Kommer deras maktställning på sikt förstärkas, så att de kan flytta fram sina positioner?

Almqvist framhåller som vi sett att vi kämpar mot klockan. Och han menar givetvis inte att den lilla uppstramningen, den gradvisa politiska förändring som kan leda till ett nedsaktande, innebär att vi vinner denna kamp. Därför inställer sig obönhörligt frågan: hur sannolikt är det att ett nytt parti, som börjar om från den punkt där SD en gång stod, tillräckligt snabbt får den makt som krävs för att kunna sätta den press på SD som SD inte kunnat sätta på M? Även om vi bara talar om invandringsfrågan? AfS ska med tillräcklig snabbhet kunna tvinga de båda nya regeringspartierna till en större uppstramning och ett större nedsaktande? För att inte tala om ett stoppande? Återvandring? Och på alla andra bortkompromissade punkter, allt det vi har tillåtit SD att kasta ut genom fönstret, ska AfS med samma snabbhet kunna vända den enorma fortsatta rörelse åt fel håll som skulle bli resultatet av den accepterade regeringspolitiken från SD-M?

Den groteska uppmuntran till SD att fortsätta lägga ned motståndet mot NATO känns direkt farlig. Vi ska bara lita på att AfS kommer in i riksdagen och omedelbart kan stoppa SD-M:s NATO-anslutning? Återigen, om AfS kommer in, varför skulle de kunna tvinga SD till förhandling, om SD inte kan eller ens bör tvinga M? Som Almqvist alltså själv skriver, “när man väl har anpassat och liberaliserat sig i en fråga, så är det svårt att backa senare – i synnerhet som de nya medlemmar som man attraherar, och som nu bokstavligen väller in, är allt mer liberala.” Det följer m.a.o. av Almqvists egna explicita premisser att kompromissandet i “fråga på fråga”, inskränkandet av SD:s krav till det minimum han nu anger, med stor sannolikhet blir permanent bestämmande för SD:s roll i kommande regeringsbildningar.

Och om vi ska bejaka hela detta mönster för SD:s del, varför skulle vi inte i sinom tid anmodas att också göra det i AfS’ fall – och AfS således i sin tur behöva kompletteras av ännu ett nytt parti? Givetvis ska vi tro också på AfS’ bidrag och insats. Men att som Almqvist gör nästan enbart förlita sig på dem, när SD kan bli största parti och slutligen också en reell, avgörande maktbärare i svensk politik, framstår som ansvarslöst. En långt säkrare väg att nå Almqvists och mitt gemensamma mål – även om framgång verkligen inte är garanterad på den heller – är att göra allt för att hålla SD på rätt kurs.

Nu kan man invända att samma argument i princip tidigare skulle ha kunnat anföras mot SD som lösning på M:s och KD:s (och för den delen S:s, för dem som röstat på dem) problem, trots att ett helt nytt och stort problemkomplex i form av massinvandringen och multikulturalismen tillkommit och varit orsaken till SD:s bildande. Om M och KD inte kunde uppnå regeringsmakten utan att anpassas till oigenkännlighet i enlighet med vänsterns, medias och de övriga intressegruppernas direkta och indirekta, grova och subtila diktat, varför skulle SD kunna det? Varför skulle de kunna vända utvecklingen?

Jag lämnade för tolv år sedan M och KD för SD av, trots det allmänna sakpolitiska lägets förändring, i princip samma skäl som nu får många att överge SD för AfS. Det blev helt enkelt omöjligt att fortsätta rösta och arbeta för dem. Jag såg förvisso SD som en lösning. De var utan tvekan något nytt och positivt. Jag förklarade att jag betraktade SD som framtidens stora svenska parti. Men de var naturligtvis en lösning på lång sikt. Och att M och KD gått den väg de gått var ju verkligen ingenting positivt, ingen rörelse i rätt riktning. Hur glädjande SD:s framträdande i sig än var, var dess nödvändighet inte ett tecken på någon helhetlig nationell politisk kursändring. Det skulle dröja länge innan de kunde åstadkomma något konkret. Vad som uppnåddes var en förändring av debatten, såtillvida som den problematiska och i vissa avseenden katastrofala utvecklingen trots etablissemangets samlade motstånd kunde börja belysas och diskuteras.

Det skulle kunna anföras att vid läsningen av Almqvists krönika i åtminstone några avseenden en parallell ligger nära med en s.k. “gammalmoderat” som 2006 tänkte att han kunde fortsätta stödja Nya M trots alla Reinfeldts vänsterkompromisser, inte bara därför att den regeringsställning de genom dem kunde uppnå åtminstone skulle möjliggöra påbörjandet av någon liten gradvis förändring exempelvis på det ekonomiska området, utan också, och lika viktigt, eftersom han nu kunde förlita sig på att SD, som han nu med ständigt stigande hopp såg närma sig riksdagen, skulle ta hand om allt som M övergivit och svikit? Eller med en KD:are som inför Göran Hägglunds politisk-korrekta anpassningar intalade sig att de var tolerabla för att de kanske räddade någon liten gradvis weimersk restauration i familjepolitiken in i regeringen, samtidigt som även han i verkligheten förlitade sig på att SD skulle ställa allt annat tillrätta?

Det finns något illusoriskt över hela det parlamentarisk-demokratiska spelet. Alla som ger sig in i det drivs oemotståndligt att acceptera vissa sakpolitiska positioner, en viss rörelseriktning som bestäms av de krafter som i verkligheten i avgörande utsträckning styr det – främst och i ständigt stigande utsträckning naturligtvis media – och som inte är organiserade i form av synliga partier och explicita politiska program. Och ett av resultaten är att denna processens innebörd såväl som dess mekanismer osynliggörs.

Förr fanns såväl en konservativ politisk kritik som en statsvetenskaplig och sociologisk analys, som med skärpa belyste och förklarade sammanhang som dessa. De var välbekanta självklarheter. Men detta var sanningar som med tiden kom att döljas just genom effekterna av den parlamentariska demokratins fortsatta utformning i enlighet med dem, sanningar som faktiskt varit möjliga att dölja, med de enorma propagandaresurser som står till maktens förfogande. Själva demokratin omdefinieras kontinuerligt i innehållsliga termer. Det är inte bara så att de analytiska instrumenten för parlamentarismens förbättring därmed går förlorade. Modernitetens romantiska pseudomoral gör den parlamentariska demokratin sakrosankt, och när kritik av dess bristande, verkliga funktionssätt formellt eller informellt närmast kriminaliseras, blir den, givet denna karaktär den antagit av partiell illusion, totalitär på det nya “mjuka” sättet.

Medels en stor mångfald tekniker bringas väljarna att tro att inte bara några utan i stort sett alla förändringar de, vid deras alltmer sällsynta seriösa och fördjupade historiska överblickar, konstaterar, är oundvikliga, nödvändiga, tillhör sakernas natur, tingens ordning. Ja, modernitetens stora myter om den generella utvecklingen och framsteget spökar fortfarande i bakgrunden av deras psykologi, till och med i dagens läge när, som den kanadensiske sociologen Mathieu Bock-Coté nyligen uttryckte det i en intervju i Le Figaro, “le politiquement correct se radicalise au rythme où la société diversitaire se décompose”. Allt större doser av underhållning, fotboll, droger och sex är också oundgängliga instrument. För de få som undgår indoktrineringen eller bedövningen och äger klarsyn, gäller att deras karriärer, ja ofta nog deras vanliga elementära deltagande i samhällslivet, möjliggörs och befrämjas av att de låtsas tro eller intalar sig själva att de är inbegripna i och arbetar för en positiv utveckling. Det är svårt att veta om och hur det får ett slut, när det kan gå så långt som vissa inslag på dagens Pridefestivaler, med inte bara understöd utan deltagande av regeringen, polisen och militären.

Inget av detta innebär dock att vi i verkligheten står inför en orubblig determinism eller, som några tolkar det, apokalyptik. Inte heller betyder det – för att återvända till partipolitiken – att nya oppositionspartier inte kan bidra till en förändring i rätt riktning. Det finns också brister i analogin mellan övergången från M eller KD till SD och övergången från SD till AfS. Skillnaden mellan de förra var mycket större än skillnaden mellan de senare är. Ett helt nytt, gigantiskt frågekomplex hade tillkommit som M och KD (och S och alla andra gamla partier) var fullkomligt oförmögna att hantera och som hade skapats genom deras misstag. Deras felutveckling hade gått mycket längre än SD:s idag. SD:s tillkomst och övergången till SD var nödvändig, oundviklig.

SD har som sagt förändrat debatten. Det kommer utan tvekan även AfS göra. Almqvist har säkert rätt när han säger att de kommer bli en flankspelare som tänjer gränser och pushar den politiska debatten utöver vad SD numera gör, och för vilken det därför finns ett uppenbart behov. Men frågan är om det generellt bara är dynamiken av nya, förment mer “radikala” partiers kontinuerliga tillkomst som förmår åstadkomma den faktiska politiska förändring som kan åstadkommas. Jag gör inte anspråk på att helt kunna bedöma detta. De gamla partierna kan helt enkelt implodera tillsammans med andra institutioner och strukturer som bär upp den nuvarande ordningen, och nya kan ta över. Men för att detta ska garantera verklig förändring krävs ju i så fall att de nya partierna inte genomgår den Zweckwandlung som gör dem intill förväxling och förblandning lika de gamla.

Åtminstone en hel del talar också för att verklig förändring i de för SD och AfS centrala frågorna sker när, åtminstone samtidigt, uppmjukningar och krackelyrer framträder i etablissemanget och man över hela det politiska spektrum, delvis från olika egna specifika utgångspunkter och motiv, börjar i någon mån ändra sig i just dessa frågor. Dessutom behövs ett ordentligt tryck från i befolkningen djupt kulturellt förankrade åsikter och värderingar. Där har Västeuropa och i synnerhet Sverige ett dåligt utgångsläge eftersom folk här i långt större utsträckning än det kommunismdrabbade Östeuropa på allvar trott på vad som kanske kan sammanfattas som kulturradikalismen (även om kristendomen och i synnerhet den katolska kyrkan, trots dess nationella utgestaltning i vissa länder, alltid rent principiellt är en högst opålitlig grund för konservativt motstånd och europeiska traditionalistiska alternativ, som lätt kan konstateras när påven Frans systematiskt och med hjälp av hela sin ofantliga institution driver propaganda för massinvandringen, och en italiensk biskop säger att han vill göra alla kyrkor till moskéer om det kan hjälpa invandrarna). Likafullt gör det åskådningsexempel som det parlamentariska skeendet inte minst i Sverige utgör att det är fullt begripligt att vissa, och i synnerhet intellektuella, ger upp och hoppar av det partipolitiska arbetet, för att i stället satsa enbart på “metapolitisk” påverkan. På det området står de helt fria från det parlamentariska spelets ytterst svårövervinneliga och delvis dolda formatering, eller åtminstone mer eller mindre fria, beroende på i vilken utsträckning de väljer att skriva direkt om det.

Almqvists allmänna optimism ifråga om SD och AfS är naturligtvis inte ogrundad, grundlös. Vad jag vill påstå är bara att den är s.a.s. felgrundad. Även jag menar givetvis att det finns ett värde i att SD bildar regering med M, men bara under förutsättning att de inte kompromissar i de viktiga sakfrågorna i den absurda utsträckning Almqvist nu förespråkar. Värdet av ett den regeringsbildning Almqvist hoppas på är helt beroende av i vilken utsträckning partiet kan stoppa den liberala anpassning som i verkligheten ju tyvärr går mycket djupare än blott en tillfällig skenmanöver för att få M att acceptera dem, även om den ännu inte går så långt som Almqvist nu godtar att den kan göra. Att överhuvudtaget förespråka en regeringssamverkan med M framför ett fortsatt skarpt oppositionsarbete som tvingar etablissemangspartierna att göra bort sig under ytterligare en mandatperiod medan man själv fortsätter växer som överlägset största parti, kan bara rättfärdigas om man kvarhåller skärpan i sin egen, självständiga politik och i stället tvingar M till eftergifter.

Vidare vore ett SD i regeringsställning tillsammans med M symboliskt viktigt i det svenska opinions- och debattlandskapet. Det var aldrig så att SD:s ideologi inte behövde ytterligare utveckling och fördjupning. Den liberala kompromissvillighetens lättköpthet har nu också skadat partiets trovärdighet och tyngd, och introducerat vanprydande inkonsekvenser i dess budskap och program. Det är faktiskt möjligt att SD inte längre har bäst politik i någon enskild fråga. AfS överträffar dem i de flesta, MED är överlägsna både SD och AfS i sin utbildnings- och forskningspolitik, och KVP (Kristna Värdepartiet) har väl en bättre familjepolitik än alla dessa tre. Men i grunden kvarstår mycket av SD:s stabila och välavvägda helhetssyn, och som helhet, när vi ser till samtliga frågor, är de klart överlägsna MED och KVP, om än förstås inte AfS. Många väljare har också endast vaga uppfattningar om SD:s kompromisser, och den formella framgång Almqvist tror på skulle åtminstone för de flesta se ut som en framgång också för det politiska innehåll som de under alla år fortsatt associera med partiet (och förhoppningsvis inklusive mycket av den uppryckning ur sunkbunkern som Mikael Jansson såväl som den nuvarande partiledningen åstadkom). Detta vore i sig värdefullt och på intet sätt oviktigt. Det skulle ytterligare förskjuta åtminstone debatten i rätt riktning, även om sakpolitiken i verkligheten skulle fortsätta i fel.

Det är också både begripligt och försvarligt att AfS bildats. Men detta bildande var inte oundgängligt på det sätt SD:s var. SD:s förfall har på intet sätt gått lika långt som M:s och KD:s. AfS bildades därför att ungdomsförbundet, som var på väg att tillföra en hel ny generation av partiföreträdare med alla de kvalifikationer SD behövde och alltför ofta saknade, blev uteslutet ur partiet på felaktiga grunder, eller snarare utan några grunder alls. Jag vill inte välja mellan SD och AfS. Jag stöder AfS endast därför att jag numera måste välja mellan dem. Jag lämnade inte SD p.g.a. deras liberala anpassningar eller partiledningens övertramp. I själva verket motsätter jag mig fortfarande splittringen och förblir mycket besviken över den. Jag ser AfS som bara en del av SD, den bättre delen som samtidigt som den inte kompromissar i de många av Almqvist nämnda frågorna, inte heller – hoppas jag – representerar något kvardröjande i eller någon återgång till sunkbunkern, det “gamla första”, en “återradikalisering”, utan tvärtom ett åtminstone möjligt steg framåt, fortsättande SD:s överskridande av sunkbunkeriet men undvikande dess liberala anpassning, det “gamla andra” som Almqvist nu motståndslöst tycks acceptera, i riktning mot det “nya tredje”. Det som jag ville att de skulle göra hela SD till.

Eftersom jag långtifrån ser SD:s regeringsbildning med M som så brådskande som Almqvist, och under de nu givna förutsättningar han beskriver överhuvudtaget inte som önskvärd, betraktar jag inte AfS hot mot SD-M:s regeringsunderlag som ett problem. Hellre då alltså ett SD som fortsatt växer mot egen majoritet tillsammans med ett likaledes växande AfS (helst redan nu i riksdagen men annars utanför), sätter ytterligare tryck på sjuklövern, och fortsätter tvinga den till groteska samarbetskrumbukter och andra övertydligt avslöjande ohållbarheter, och därmed till dess slutliga, hjälplösa opinionsmässiga nedgång.

Men fastän jag alltså tvingas välja AfS, åtminstone vid valurnan, innebär mitt fortsatta försvar för “enhetslinjen” givetvis också ett fortsatt försvar för SD. Utöver det rent symboliska värdet i deras fortsatta framgång, tror jag ännu på deras återfinnande av den rätta, bortkompromissade vägen, återhämtandet av det som kastats ut genom fönstret – som del av att även de till slut blir det “nya tredje”. Jag tror m.a.o. fortfarande på den allmänna politiska linje William Hahnes styrelse i SD:s Stockholmsdistrikt och Gustav Kasselstrand och andra SDU-ledare på annat håll i partiet skulle börja försöka driva, att det fortfarande är möjligt att arbeta för den inom SD, och att den trots allt förr eller senare, under trycket av såväl de konkreta samhällsförändringarna som AfS, kommer att kunna väljas av hela partiet. Vi måste helt enkelt sätta press på SD så att de upphör med anpassningen och kompromisserna i “fråga på fråga”. AfS uppgift och funktion ska verkligen inte vara att ge SD fria tyglar att följa med M och resten av sjuklövern åt vänster. Poängen med AfS i riksdagen är ju, till att börja med, att de ska sätta press på SD från andra hållet, i motsatt riktning, så att de tvingas hålla sig på rätt kurs.

Det skulle verkligen visa på ett politiskt klimat som går “vår väg”, till skillnad från SD:s nya “lättköpthet”, deras fortsatta abdikation och villiga efterföljd av M åt fel håll, med “regeringsinflytande som ett mål överställt allt annat”. Det skulle driva inte bara debatten utan även sakpolitiken i motsatt riktning mot de senaste femtio åren. Inte bara SD måste föras tillbaka på rätt väg. Detta borde ske även med M. Det är det som är det meningsfulla med deras möjliga regeringssamverkan med SD. AfS måste dra SD åt rätt håll, och SD och AfS måste dra M, ja så många partier som möjligt, bort från åtminstone de fatala, gemensamma ideologiska tillbyggnader från senare årtionden, som möjliggjort det mest påtagliga förfall som både SD och AfS primärt vänder sig mot. Och det bör dessa partier kunna lyckas med, med hjälp av ett i dess helhet förändrat opinions- och debattklimat, skapat av ett fortsatt och förbättrat kulturellt och “metapolitiskt” arbete.

Det är den möjligheten, den helhetliga förändringspotentialen i politiken och debatten, den redan bevisade förmågan att sätta press på hela etablissemanget, som gör att det finns verklig grund för optimism. Om även AfS i en framtid blir så stora att de kan ingå i en regeringsbildning – vilket ju är fullt möjligt och rentav realistiskt givet sakernas tillstånd och opinionens motsvarande, oundvikliga förändring – är SD deras självklara koalitionspartner. Det är givetvis den samverkan, den riksdagsmajoriteten, den regeringen vi i ett längre perspektiv måste arbeta för (helst vill jag såklart också se en återförening). Men om SD då har blivit vad Almqvist nu synes bejaka att de blir i deras möjliga allians med M, skulle detta AfS-SD-samarbete riskera att bli nästan lika meningslöst som den. Rör vi oss däremot i den motsatta, rätta riktningen, blir redan SD:s koalition med M, om vi nu vågar hoppas på den, av största värde. I båda fallen hänger givetvis regeringsbildningens meningsfullhet på att de sämre partierna tvingas kompromissa med och anpassa sig till de bättre, inte bara tvärtom.

Venezia

Venezia


Categories

Archives

All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi