Olle Bengtsson

Första upplagan (1985) av den bok av Scruton som nu, i sin 30 år senare utgivna, starkt reviderade andra upplaga, är mer känd som Fools, Frauds and Firebrands, med den gamla huvudtiteln som undertitel:

Den andra upplagan innehåller tillagda kapitel om Hobsbawm, Lacan, Deleuze, Said, Badiou och Žižek, vilket väl gör gränserna än mer oklara för den nya vänster vars definition redan i den första var vag. Gramsci och Lukács kunde väl, exempelvis, bara förstås som tänkare som var “of the New Left” inte i den meningen att de själva tillhörde den, utan bara såtillvida som de, eller i Lukács fall mer exakt hans tidiga Historia och klassmedvetande, lästes av och var viktig för den. Inräknandet av Foucault blir litet märkligt i ljuset av hur hans tänkande såväl av honom själv som av andra, som kretsen av de “nya filosoferna”, kunde användas för liknande syften i kritiken av Sovjetunionens och Östeuropas system som Scrutons egna, och överlappade och lät sig förenas med neoliberalismens och neokonservatismens politik. J. K. Galbraith och Ronald Dworkin var väl vanliga vänsterliberaler, knappast några nyvänstertänkare. T.o.m. Althusser är ett tveksamt fall.

Detta var hursomhelst den första bok av Scruton jag läste när den dök upp i någon av de många stora boklådor som då fanns i Stockholm och där man, liksom i de ävenledes många antikvariaten, tillbringade lika mycket tid som på KB, diskuterande på de gamla konditorierna kring Odenplan och Stureplan, och t.o.m. hemma i fåtöljen med läsning. En del av materialet hade, framgick det, publicerats i hans tidskrift Salisbury Review. Tidigare hade han utgivit The Meaning of Conservatism (1980) och en rad verk om estetik, kulturpolitik och filosofihistoria. Man hade tidigare detta år, 1985, lärt känna Carl Johan Ljungberg och talat om Tage Lindbom på Timbros första, Ljungbergpräglade s.k. sommaruniversitet där även Lindbom själv medverkade, men också en rad av de tyngre ledarna för det nu allt snabbare genomförda nyliberala skifte i Sverige, som Lindbom kom att stå främmande inför.

Det innebar ett mått av ett slags befrielse att ta del av Scrutons filosofiskt fördjupade konservatism, bortom den vanliga högerns ofta begränsade och enkla argumentation för “marknadsekonomin” och de med denna nödvändigt förbundna rättsliga, politiska och moraliska positionerna – en argumentation som nyliberalerna sällan förbättrade, även om de mer fokuserade på äldre, klassikervordna verk. Med det distinkt filosofiskt konservativa gick Scruton bortom även en Hayek. Visserligen var det inte främst i denna bok som Scruton utvecklade denna distinkthet i sin åskådning, med alla de kulturella dimensioner som är hans egentliga område och där hans styrka och särprägel blir mer uppenbara. Mycket kretsar även här kring den vanliga borgerliga argumentation som även han i stora stycken på självklart sätt godtar, och den mer begränsat ekonomiska blir tyvärr även hos honom ibland ytterst förenklad. Delvis av detta skäl blir den starka antikommunismen ofta något felfokuserad.

Ändå fanns tillräckligt mycket av de andra dimensionerna med för att man redan här skulle uppleva helheten som avsevärd vidgning och fördjupning, givet arten av den givna vänsterdominans som Scruton i mycket korrekt beskrev. Hans analys gick emellertid i sin allmänhet i själva verket ofta långt utöver det som mer strikt brukar förstås som den nya vänstern. Många av de stora, traditionella marxistiska begreppen och ståndpunkterna, sådana de funnits med från början och kvarlever som en grund för den senare utvecklingen, tas ju också med nödvändighet upp. Den nya vänsterns idéer förstås i stor utsträckning som gamla. Det burkeanska perspektivet finns, med Scrutons modernare filosofiska tillägg, hela tiden mer eller mindre med i bakgrunden, även om han p.g.a. den utsträckning i vilken han är hemmahörig i den analytisk-filosofiska traditionen inte når de djupare åskådningsmässiga nivåer som präglar flera av hans brittiska konservativa föregångare i denna linje, eller de kristna litterära gestaltarnas, historikernas och kritikernas, som Chestertons, Lewis’ eller Dawsons.

Men han är alltså helt överens med tidigare kritiker av marxismen. Det föreföll honom, skrev han i det inledande kapitlet – vars titel, ‘What is Left?’, liksom det avslutande, ‘What is Right?’, hade en dubbel betydelse – som att

“all of Marx’s theories have been essentially refuted: the theory of history by Maitland, Weber, and Sombart; the theory of value by Böhm-Bawerk, Mises, Sraffa and many more; the theory of false consciousness, alienation and class struggle by a whole range thinkers, from Mallock and Sombart to Popper, Hayek and Aron. Not all of those critics could be placed on the ‘right’ of the political spectrum, nor are they all hostile to the ideal of ‘social justice’. Yet none of them, so far as I know, has been answered by the New Left with anything more persuasive than a sneer. This is not because the New Left regards classical Marxism as defunct and the continued discussion of its tenets otiose. On the contrary, the central Marxist claims recur constantly in the works of the writers whom I consider. And as a rule they are neither refined nor qualified, but blankly assumed as the incontrovertible premises of social analysis.”

Och han fortsatte:

“The critic of left-wing doctrine is therefore compelled to reflect on his own position. If the writings of Weber, Sombart, Mallock, Hayek, Böhm-Bawerk, Mises and Popper have made no impact whatsoever on the fundamental items of left-wing belief, how can he hope to make an impact? And how is he to respond to the assumption that he bears the onus of proof, when thinkers of such power and seriousness have been unable either to discharge the onus, or even to attract the attention of those whom they have sought to persuade?”

Scruton liknade de många försöken att vederlägga den ursprungliga marxistiska historiska och ekonomiska teorin undan verklighetens kontinuerliga vederläggning vid det allt vidlyftigare konstruerandet av “epicykler” för att rädda den ptolemeiska astronomin. Marxismen var helt enkelt inte ett system av på rationella grunder omfattande föreställningar.

Även detta, som inte rör Scrutons egna kulturfilosofiska huvudområden, var en viktig och angelägen kritik, en hälsosam uppgörelse med ett ovedersägligt grunddrag i den ännu i mycket rådande, av 60- och 70-talsvänstern formade ideologiska hegemonin. Det var trycket från alla dessa samlade, icke ifrågasatta grundantaganden, och, från mitt perpektiv, än mer från alla dem som rådde inom Scrutons huvudområden, som gjorde den filosofiskt fördjupade konservativa kritiken rentav kunde kännas befriande. Man hade från början av sin tid vid universitetet instinktivt reagerat mot det, och redan innan man förvärvat någon mer omfattande behärskning av hegemonins teoretiska komponenter spontant försökt punktera den för att kunna nå fram med sina egna perspektiv (som dock primärt varit andra än Scrutons – den platonska idealismen, de österländska traditionerna, de svenska personlighetsfilosoferna, den traditionalistiska skolan). Inte minst förslösade man mycket energi på intensiva diskussioner på seminarierna eller vad deras motsvarighet i form av den mycket betydande för diskussion avsatta tiden på de lägre nivåerna av de humanistiska kurserna nu kallades; särskilt med Trotte-Petter i Uppsala redan 1981 och med Göran Greider i Stockholm framemot mitten av 80-talet. Jag uppfattade dem som meningsfulla, och interlokutörerna som mycket kvalificerade och autentiska. Man har ofta kunnat sakna denna typ av diskussioner, när man noterat hur vänstern blivit så svag och eftergiven att den inte ens längre varit motiverad att överhuvudtaget föra dem. Men oförståelsen var stor: vad man sa uppfattades, rapporterades det, av många av kurskamraterna som ovant, främmande och kanske svårt; av vissa tycktes man rentav nästan kunna ses som litet farlig. Det var uppenbart att man inte lyckats kommunicera på ett tillfredsställande sätt.

Men det var alltså i detta läge som högervågens distinkt och fördjupat konservativa moment, utöver den redan under 70-talets senare och 80-talets tidigare del tillägnade åskådning som var grundorsaken till motsättningen till den som helhet väsensfrämmande rådande ideologin, blev en sådan viktig resurs, referens och stödpunkt. De moment som ingalunda alltid på något självklart sätt accepterades utan ofta bara knappt tolererades i borgerlighetens nya välfondade offensiver, vilket Ljungberg – som själv i mycket var hayekiansk liberalkonservativ, men alltid hade ett besvärande starkt intresse även för de mer renodlat konservativa och traditionalistiska tänkarna – hela tiden fick erfara, och inom kort över den gräns där det helt enkelt inte längre alls tolererades.

Scruton omfattade visserligen på intet sätt den i Sverige av Lindbom representerade traditionalistiska skolans än vidare och djupare perspektiv, som man hunnit i någon utsträckning tillägna sig under de närmast föregående åren. Såtillvida var hans tänkande mer jämförbart med den värdecentrerade historicismen, som man nu också börjat anamma: även Claes Ryn medverkade vid de av Ljungberg arrangerade evenemangen. Men detta var tillräckligt ifråga om mycket av den centrala, i den vanliga högern frånvarande djupanalysen av den västerländska modernitetens åskådningsmässiga och allmänkulturella dynamik. Det var vid denna tid man också genom Ljungberg, genom Ryns och Häggwaters Nykonservatismen i USA och genom Nashs The Conservative Intellectual Movement in America fann en rad andra konservativa tänkare i den nu upptäckta intressanta kategorin.

På karaktäristiskt sätt identifierade Scruton utifrån sin kulturkonservatism problem med kapitalismen och högerns marknadsfundamentalism, men inte tillnärmelsevis i tillräcklig utsträckning. Om marxisterna förvisso var irrationella, var nyliberalerna det givetvis ofantligt mycket mer. Idag förskräcks man av det lättsinne med vilket man, i glädjen över det intuitionsbekräftande intellektuella understödet från vad man nu förstod var konservatismens väsentliga innebörd av försvar av överordnade värden, översåg med alla de ytliga positionerna och argumentationerna i kapitalismens försvar. Av hur man därmed helt enkelt blundade för det nyliberala skiftets problematiska väsen och potential.

Men den nytillägnade samtida filosofiska konservatismen blev en bestående och central del av ens egen åskådning. Och vad var, noga taget, viktigast? Att integrera dess insikter och värden och dess utifrån dem företagna kritik av det rådande vänstertillståndet och dess uttryck och manifestationer på samhällslivets, kulturens, tänkandets och forskningens samtliga områden, eller att stoppa nyliberalismens ohållbara ekonomi och politik? Det förra var viktigast, och skulle varit det även om man fullt uppfattat det senare. Konservatismen i betydelsen bevarandet och vidareförandet, genom reellt andligt förverkligande, av den andliga traditionalismen i dess “mjuka” form och den djupa, kvalificerat humanistisk-kulturella tillägnelsen och personlighetsdaningen var och är viktigare än skillnaden mellan kapitalism och socialism, på samma sätt som den är viktigare än skillnaden mellan slavsamhälle och feodalism eller någonting annat i världens fenomenella utmarker. Utan det, och med förnekandet och bekämpandet av det, blir allt mörker.

Scruton och andra högerkonservativa erbjöd långtifrån detta fulla bevarande och vidareförande, men de tillhandahöll partiella öppningar i riktning mot det. Ifråga om marxismen fanns givetvis en avsevärd överensstämmelse mellan de samtida anglofilosofiska konservativa och den traditionalistiska skolan; Lindbom hade ju själv publicerat sin Myt i verkligheten: En studie i marxism (1977), som delvis kunde uppskattas av den vanliga högerborgerligheten även utan förståelse av hans övriga åskådning. Bristfälligheten i det för den marxistiska dialektiken centrala, närmast från Hegel men ursprungligen från Fichte övertagna triadiska schemat, tes-antites-syntes, i dess egenskap av övergripande mönster för historisk utveckling, föreställningen om en entydig, rationell, nödvändig och irreversibel världsandens rörelse framåt, hade länge, från helt olika perspektiv, stått klar både för dem som omfattade den av andra skäl felaktiga, konkurrerande “immanenta” uppfattningen, den positivistiska, och dem som kvarhöll någon icke-hegeliansk idealistisk eller en cyklisk historiesyn. Detta var sådant som Scruton fokuserade på och som även Lindbom var med på, samtidigt som han gick utöver det inte bara i omfattandet av den traditionalistiska åskådningen i sig utan även i den utifrån den företagna genomlysningen av modernitetens djupare kulturdynamik.

Scruton förblir i någon mån anglopraktiskt common-sense-orienterad trots sin betydeande, kompletterande, fenomenologiska och t.o.m. i vissa avseenden hegelianska orientering, och han tar gärna fasta på det verklighetsfrämmande absurda i vad han förstår som nyvänstern. Även när hans egen filosofiska bakgrund hindrar honom att se frågeställningarna i tillräckligt perspektiv är han en underhållande företrädare för sin egen brittiska tradition. Hans verklighetssinne, förankrat i det förhandenvarande engelska samhällets historiskt konkret framvuxna – det handlar hos honom ofta specifikt om England, på det sätt och av de anledningar som hans bok England: An Elegy senare förklarade – och i kombination med hans allmänna skärpa och polemiska precision får det utan tvekan ibland hans motståndare att framstå som de förvirrade excentriker den andra upplagans titel vill betona att de är, ja i något fall nästan som ett slags mörkmän av på nytt sätt förskruvat slag, även om han mer ser dem som bara “fools” och “frauds”. Och detta trots att verklighetssinnet är selektivt, liksom, och än mer, hela elegiebilden av det historiska England vars fortlevnad i nuet han ser hotad. Scruton kom från en Labourfamilj, och framstår som hela livet i grunden tjusfångad genom en trollbild av ett ursprungligen på avsevärt avstånd beläget högerborgerligt engelskt liv och dess värld; i hans rika och mångsidiga författarskap kan åtskilliga av det brittiska klassamhällets subtiliteter och komplexiteter avläsas, liksom de även kunde det i hans egen personliga framtoning och konversation.

Den mycket vitt definierade nya vänsterns såväl gamla som nya av Scruton behandlade begrepp, som totalitet, instrumentellt förnuft, blicken, epistem och mycket mer som han hänger upp sig på i den teoretiska utbyggnaden under 60- och 70-talen, kunde för utomstående ofta sammantagna framstå som en svårforcerad snårskog, ett slutet system av dunkla interna referenser, anspelningar, besvärjelser, myter, ritualer, loci communes, och som den själv i dess poststrukturalistiska och postmoderna fas sa, diskurser. Och det finns mycket mer av sådana begrepp i den nya vänstern än vad Scruton uppmärksammar. Ett stråk av populism finns i Scrutons attityd till allt detta, och även om man välkomnade kritiken i allmänhet blev man också snart medveten om att den inte alltid träffade helt rätt, eller missade det som utgjorde det verkligt problematiska; framför allt uppfattades aldrig de konstitutiva begränsningarna hos det helhetliga tankeplan där alla dessa teoretiska utvecklingar ägde rum. Invävda i den filosofiska behandlingen av begreppen fann man också bjärta personliga omdömen som att Lukács var ett monstrum ur den habsburgska bourgeoisin, Foucault en satanist och Galbraith en irriterande parasit, att Sartre försvurit sig åt destruktionen, och att Habermas var en tänkare med världsrykte som ännu ej tänkt en enda egen tanke. Vad man än tyckte om dessa påhopp i sig, som enskildheter, blev väl åtminstone själva den formella blandningen av denna typ av polemiska karaktäristiker och djupgående filosofisk kritik ganska väl avvägd.

Scruton visade hursomhelst i hög grad och på ett i jämförelse med de större och djupare riktningar man kanske kunde sägas redan i viss mån tillhöra mer till det omedelbara intellektuella häret och nuet anknutet sätt att det gick att bryta igenom dess kompakta motstånd. Att man kunde i sin samtid artikulera av den bortträngda väsentligheter om helt andra verklighetens områden. Och att man kunde göra det utan att därigenom hamna utanför hela samhället, eller åtminstone kulturlivet, akademin och den offentliga debatten.

Roger Scruton: Thinkers of the New Left

Mer från RKP:s tredje kongress – Fredrik Albin Svensson

Den svenska populistnationalismen skulle ha kunnat röra sig i riktning mot en egen partiell motsvarighet till denna konservativa analys och politik, fri från vänsterns allmänåskådnings- och värderingsmässiga brister. Den skulle ha kunnat bygga på sin egen variation av det nödvändiga sättet att hantera de här beskrivna problemen, den här analyserade situationen, utan de felaktigheter, svagheter och ytligheter på andra punkter som RKP med hela den svenska vänstern uppvisar – bl.a. redan i själva förståelsen av massmigrationsfrågan.

Det hade inte varit svårt, om den tagit den socialkonservatism SD nominellt bekänner sig till på allvar, vidareutvecklat, modifierat, fördjupat och kompletterat den, och på vissa punkter tonat ned nationalismen till förmån för den högre-kosmopolitiska inter-nationalism som idag är mer nödvändig än någonsin.

Ett SD på vad jag under min tid i partiet försökte beskriva som en ny, tredje nivå av dess utveckling skulle ha kunnat bli den självständiga, historiska kraft som nu blivit akut nödvändig för Sveriges räddning undan – bevarande från, konserverande från – den sjunkande Epsteinatlanticismens krigsimperialism som utan hinder kunnat ta över efter partiets atlantsvek.

Det trångskränkt unksunkiga hade då kunnat vädras ut, och den värdefullt autentiska populismens legitima “missnöje” kanaliseras och formas till en adekvat, egentlig och nyskapande konservativ revolution. Nu har de ingen egen grund att stå på. De tycks därför gå till historien som endast en sorglig, integritetslös marginalparentes i västs atlanthögerledda nedgång och den mörka period som dess tilltagande desperata och blint nihilistiska krig tycks leda mänskligheten in i.

Att försvara Israel idag, 1

Det parlamentariska maktskiftet i Israel var förstås ett uttryck för en större politisk och ideologisk förskjutning i hela världen. Under dess tryck hade den internationella nyvänstern nu börjat sjunka tillbaka och upplösas, och detta kom att gå snabbt. En tendens inom den hade kommit att bli en teoretisk transformation i riktning mot mer kapitalkompatibel, postmarxistisk Ersatz-radikalism av den typ som kommit att prägla hela den kvarvarande allmänna och vaga vänstern ända sedan dess, till den grad att den idag helt enkelt kallats la gauche du capital. Utöver de många konkreta sakfrågor som här erbjöd sig för fragmentariserat engagemang och harmlös individ- och jagcentrerad utlevelse, tog allmänteoretiskt så småningom postmodernismen i vid mening över, och väl i stor utsträckning på det sätt och med den finansiering och det institutionella understöd som idag särskilt Rockhill belyser.

Trotskisternas gamla antisovjetism hade sedan länge övergått till allmän antikommunism, och vidarevandlades nu till neokonservatism. I Sverige var René Coeckelberghs en av dem som publicistiskt gick i spetsen för detta dramatiska skeende, medan internationellt de till helt övervägande del judiska s.k. New York-intellektuella, som ursprungligen i sin kärna varit Trotskijs direkta lärjungar, var de ledande krafterna. De hade i Sovjetunionen och Polen identifierat förnyad antisemitism, och till detta hade lagts det kommunistiska stödet för Israelfientliga arabstater. Israelförsvaret blev därför inte minst genom dem på nytt sätt centralt och avgörande och alltmer okvalificerat inom hela atlanthögern.

De kvarstående paleokommunisterna förlorade, efter sitt tillfälliga uppsving som reaktion mot nyvänstern, alltmer stödet eller möjligheten att bygga på stödet från de realexisterande socialistländerna. Sovjetunionen hade under Chrusjtjovs och Bresjnevs tid tappat mycket av sin attraktionskraft, revisionismens satsning på imitation av västerländskt konsumentgodis som ersättning för förfallande politisk och kulturell bildning och seriöst participatoriskt styre kunde ge den ett kitschigt intryck, som ytterligare förvärrade den skada den allmänna antikommunismen och oavlåtliga trottbeskjutningen från väst redan åstadkommit. Detta trots den kraft som det socialistiska systemet i övrigt ännu forthöll, och det faktum att man vid slutet av 70-talet till skillnad från Kina fortsatt drev en åtminstone relativt konsekvent internationalistisk marxistisk-leninistisk linje. Kuba tycktes däremot ännu kunna inspirera ganska många inom vänstern, och Nicaragua tillkom under en period som det land man ännu ville och försökte flytta sina i övrigt svikna förhoppningar till eller projicera dem, på när det mesta tycktes vara över på annat håll; i någon mån väl även Zimbabwe. Men samtidigt hade realkommunismens problem kort efter och trots Vietnams seger över imperialismen – i verkligheten väl mer en nationalistisk sådan, i linje med Lenins gamla vision – blivit på nytt sätt uppenbara genom Kampucheas killing fields.

Kinas plötsliga ideologiska kaos blev avgörande. Den brytning med Sovjetunionen som börjat med motståndet mot Chrusjtjovs avspänningslinje gentemot Eisenhower vid slutet av 50-talet hade nu fördjupats, men groteskt nog med en ny motivation som var raka motsatsen till den ursprungliga. Kulturrevolutionen hade paradoxalt samexisterat med det av Kissinger och Nixon fullbragta närmandet till USA, och nu var det i stället Sovjetunionen som blivit huvudmotståndaren: Kina kom rentav att stödja sådana den amerikanska imperialismens redskap som Jonas Savimbi och UNITA i Angola, Pinochet i Chile, och Brzezinskis mujaheddin i Afghanistan. Tillsammans med USA, som givetvis alltfort försökte så gott det gick motverka Sovjetunionens inflytande i Indokina, stödde man de röda khmererna; under det Vietnam intervenerade mot Pol Pots härjningar, anföll Kina Vietnam. Hela detta agerande, innan situationen politiskt och ideologiskt stabiliserades genom Deng Xiaopings nya linje, måste, föreställer man sig, fortfarande utgöra en teoretisk utmaning för den marxistiska antiimperialismen. Kina började ta avstånd från de västerländska maoisterna, och dessa tycktes spridas för vinden i största förvirring. “Nya filosofer” med de på de avgörande politiska punkterna neokonservativt orienterade Bernard-Henri Lévy och André Glucksmann i spetsen tycktes under en tid ta över Paris’ mediala intellektualitet. Otto Mannheimers – extrotskist liksom Coeckelberghs – samling av intervjuer och reportage, Den förlorade vissheten: Samtal med europeiska intellektuella (1983), ger en ypperlig bild av detta tidsklimat i övergången från 70- till 80-tal.

Allt detta påverkade givetvis också klimatet i Israel, eller ömseverkade med det. På det mest påtagliga planet var det den gamla vanliga, atlantcentrerade kapitalhögerns mörker som i olika former sjönk över världen, i iscensättning av de tänktankar som dess intressenter nu uppfunnit och satsat på som en ny opinionsbildande maktfaktor med åtminstone skenbart större tyngd än media, en mellanform mellan dessa och den akademi från vilken man hämtade tillräckligt mycket av sin personella besättning eller sina inbjudna gäster och skribenter för att erhålla den nödvändiga auktoriteten.

Men att detta nyliberala skifte kunde förverkligas berodde givetvis i mycket stor utsträckning också på marxismens och den förverkligade socialismens reella och fatala, av djupa modernitetens kulturella dynamiker följande åskådningsmässiga brister och felaktigheter och därpå följande praktisk-politiska. Det handlade långtifrån enbart om den kapitalistiska och militära inringningen. Och det faktum att, på de punkter de distinkt egna svagheterna gällde, den mer egentliga och från liberal- och kapitalmoderniteten i högre grad distinkta typen av konservatisms (d.v.s. icke eller åtminstone sällan neokonservatismens) förnyade artikulation i väst också, som i mycket egentligen från den vanliga högern väsensskild, ägde och nyformulerade just sådana reella sanningar, insikter och värden som vänstern inte bara saknade utan programmatiskt motarbetade, blev också en åtminstone marginellt bidragande faktor. Det var främst den som gjorde att jag själv inom kort kunde finnas med ombord: det var nu man hade börjat tala om en “konservativ intellektuell rörelse” i USA, framvuxen redan i slutet av 40- och början av 50-talet, men nu med allt större ackumulerad verkanskraft och inte bara p.g.a. neocons. Dessa sanningars partiella tillhandahållande var en djupare och viktigare innebörd i samtidens politiska klimatskifte, ja den enda av bestående värde och betydelse i det som under 80-talet kunde avläsas.

Svante Nordin började inte bara se hur nyvänsterns yngre generation när den inte direkt motarbetade och upplöste det, inte orkat tillräckligt tillägna sig och bära med sig det samhällsgemensamma bildningsarvet in i sin socialistiska framtid. Och inte heller den förnyade borgerligheten, vars samhällsordning nu ensam stod kvar som “den enda vägens” och “historiens slut”, hade tillräckligt kunnat det. Den distinkta borgerliga kulturens höjdpunkter hade enligt Nordin överhuvudtaget aldrig tillräckligt konsoliderats innan socialismen började ta över, även om situationen givetvis skilde sig från den i Östeuropa där, som han skrev vid mitten av 90-talet, “borgerligheten segrat även i de länder där det sedan länge inte fanns någon borgerlighet”. Uppgiften alltifrån 80-talet blev för honom därför att pedagogiskt rekonstruera och förmedla det borgerliga bildningsarvet till nya generationer.

Detta var en riktig kulturkonservativ analys, och det allvarligaste var att den kvalificerade humanismens såväl nations- som klasstranscenderande historiska ljuslinje i västerlandet med dess universella och kosmopolitiska potential, och den därmed sammanhängande historiska kulturkritiken av västerlandets utveckling, riskerade att fördunklas av denna historiska okunnighet. Nordin kom att spela en central roll som en kulturborgerlighetens nykonstruktör i den nyliberala omställnings tid som han i övrigt kritiserade: nyliberalismen stod i motsats till bildningsborgerligheten; besläktad med anarkismen hade den som mål att “sätta en dynamitpatron under borgerlighetens hus och ersätta den med en utopi”.

Jag kan tyckas sväva ut, men det beror på att jag försöker anlägga ett stort, förenat politisk-historiskt och idéhistoriskt perspektiv på den aktuella frågeställningen rörande Israels försvar. Det är i ljuset av det beskrivna världsomfattande politiska och intellektuella skiftet såväl som vad som föregick och vad som följde efter det som också Israel måste förstås. Och så måste ske även i jämförelse med och i dess relationer till sina omgivande länder i Mellanöstern vid tiden för det nyliberala skiftet.

De panarabiska nationalismen hade haft sitt eget slags socialistiska inriktning. I vissa avseenden, som manifestation av den föregående tidsandan, var den i sig jämförbar med vad många tidigare trott kanske var Israels. Den var relativt oberoende av såväl USA som Sovjetunionen, men den senare hade generellt kommit att stödja den, inte minst genom vapenleveranser, och detta stöd var alltså en av de faktorer som bidrog till de f.d. New York-trottarnas fortsatta vandling till neocons. Dess nedgång under den aktuella perioden har förklarats av Ali Kadri i termer av de nationella bourgeoisiernas reduktion till atlantimperialistiskt absorberade och kontrollerade compradorklasser (The Unmaking of Arab Socialism, 2016). Men atlantimperiet hade också under årtionden använt Israel som ett vapen mot den, såväl som mot Sovjetunionens inflytande i regionen.

Iran hade emellertid aldrig kunnat producera någon politiskt effektiv motsvarighet till Egyptens, Syriens och Iraks typ av socialism p.g.a. oljeatlantkuppen mot Mosaddegh, och när revolutionen till slut ändå måste komma, kunde dess konsolidering inte längre självklart förlita sig på den vanliga, mer eller mindre marxistiskt inspirerade socialismen, vare sig ideologiskt eller i form av solidariskt stöd från ett enat socialistblock. Sovjetunionen kunde inte heller under den nya Kinasplittringen ensam erbjuda ett konsekvent stöd, trots dess allmänna omprövning av det alltmer högerpräglade, atlantsammanflutna, omgivningen angripande och expansionistiska Israel.

I stället förenades i Iran den vanliga, utanför västerlandet primärt antikolonialt-nationalistiska revolutionen med islam, och i annan form och utsträckning än i arabnationalismen, och även av annat slag än den allt starkare, reaktionära salafismen och wahhabismen. Saddam Husseins rädsla för att de irakiska shiiterna skulle ta tillfället i akt att störta Baathregeringen ledde till hans invasion av Iran, som inom kort kom att stödjas av det nu ävenledes fientligt inställda USA, trots dess och Israels motsättning till baathismen.

Det var knappast så som många i västvänstern vill tro, att i Iran en ursprungligen sekulärsocialistisk revolution kuppades och övertogs av mullor. Irans ledande radikale tänkare under shahens regim, Ali Shariati, hade redan under årtionden utarbetat en iransk version av den allmänna revolutionära syntesen av samtida socialistiskt tänkande och islam. Vid sidan av Seyyed Hossein Nasr var han också den som i Iran introducerade René Guénon, vars kritiska analys av det moderna västerlandet han högt uppskattade. I några avseenden kanske tämligen väl historiskt underbyggt kom den faktiska revolutionen efter 1979 att se islam i sig som ett tillräckligt socialt och politiskt alternativ, långtifrån bara en religion i kristendomens från samhällshelheten mer avskilda mening. Man kan här komma ihåg att Sovjetunionen under Lenins ledning hade stött antiimperialistisk, antikolonial revolution även när den bara var nationalistisk, borgerlig, monarkistisk och – som i fallet med emiren av Afghanistan Amanullah Khan – dominerad av religionen, och ännu inte ägde det inslag av modern socialism som dock alltså länge också varit förhanden bland iranska intellektuella och förvisso bidrog till 1979.

Stora delar av västvänstern säger vidare att den islamiska republiken helt enkelt är “borgerlig” och “kapitalistisk” och förtrycker arbetarna, varför de stödde de protester som skulle ge anledning till dagens amerikansk-israeliska anfallskrig och till stor del startades av deras imperieoperatörer. Detta måste ju vara ett tydligt exempel på hur vad Mao kallade den primära motsättningen (Iran mot imperialismen) sidoordnades med eller rentav underordnades den sekundära eller väl kanske rentav tertiära (mellan den islamiska statens system och arbetarna), och hur därigenom den rätta och framgångsrika lösningen av den förra katastrofalt försvårades och kriget befrämjades.

Det borde ju vara lätt att se i vilken utsträckning samma utveckling som i arabländerna fällde de socialistiska regeringarna till stor del ägt rum i Iran. I själva verket är det den motsvarande välbärgade iranska compradorklass som atlantimperiet i jämförelse med de arabnationalistiska staterna relativt nyligen satsade på att skapa i Iran (det Obama-pådrivna s.k. JCPOA fungerade bl.a. som ett led i detta) som utgör huvuddelen av oppositionen och givetvis den i särklass mest inflytelserika, den del som stöder Pahlavi, såväl i Iran som i diasporan. De lägre ekonomisk-sociala skikten tycks däremot, trots de givetvis allvarliga problemen med det exoterisk-ibrahimistiska styret, genom detta fått det betydligt bättre i olika avseenden sedan 1979, inte minst ifråga om utbildning, och det gäller såvitt jag förstår dessutom särskilt kvinnor.