Kärntnerring, Wien
Marjorie N. Feld: The Threshold of Dissent
A History of American Jewish Critics of Zionism
New York University Press, 2024
Amazon.com
Publisher’s Description:
Explores the long history of anti-Zionist and non-Zionist American Jews
Throughout the twentieth century, American Jewish communal leaders projected a unified position of unconditional support for Israel, cementing it as a cornerstone of American Jewish identity. This unwavering position served to marginalize and label dissenters as antisemitic, systematically limiting the threshold of acceptable criticism. In pursuit of this forced consensus, these leaders entered Cold War alliances, distanced themselves from progressive civil rights and anti-colonial movements, and turned a blind eye to human rights abuses in Israel. In The Threshold of Dissent, Marjorie N. Feld instead shows that today’s vociferous arguments among American Jews over Israel and Zionism are but the newest chapter in a fraught history that stretches from the nineteenth century.
Drawing on rich archival research and examining wide-ranging intellectual currents – from the Reform movement and the Yiddish left to anti-colonialism and Jewish feminism – Feld explores American Jewish critics of Zionism and Israel from the 1880s to the 1980s. The book argues that the tireless policing of contrary perspectives led each generation of dissenters to believe that it was the first to question unqualified support for Israel. The Threshold of Dissent positions contemporary critics within a century-long debate about the priorities of the American Jewish community, one which holds profound implications for inclusion in American Jewish communal life and for American Jews’ participation in coalitions working for justice.
At a time when American Jewish support for Israel has been diminishing, The Threshold of Dissent uncovers a deeper – and deeply contested – history of intracommunal debate over Zionism among American Jews.
Reviews:
“Excellent, well-researched, well-written, and much needed. The story of American Zionism is a story that has been told many times, and yet it is a story that has yet to be told in its fullness. The Threshold of Dissent offers a historically based, well-argued and deeply important counter-narrative to the Zionist Consensus history, and evokes a serious conversation in re-thinking the history and trajectory of American Zionism.”
Shaul Magid, Dartmouth College
“Surveying the history of such dissent dating back to the 1880s and continuing through the wake of the October 7 Hamas attack, Feld persuasively shows that the post-WWII pro-Zionist consensus among American Jews was a facade projected by Zionist Jewish American leaders, who, after the Holocaust, believed that the state of Israel was ‘essential for Jewish survival.’ This meticulous study is a valuable contribution to ongoing debates over America’s relationship with Israel.”
Publishers Weekly
“In clear, careful language, the author illustrates some of the major moments over the past century that have shaped Jewish beliefs about Zionism, anti-Zionism and non-Zionism. It’s a history told with both rigor and compassion – two qualities that seem especially essential when embarking in conversation on such a fraught and contentious subject.”
Leah Donnella – NPR
“Written with dramatic verve and backed up with a plethora of evidence…[Feld is] a scholar who writes with historical acuity and human sensitivity.”
Alan Wald – Against the Current
“The Threshold of Dissent is a welcome addition to the literature on the politics of American Jews…Feld succeeds in her evident goal of providing contemporary Jewish activists with a usable past, one that, until recently, the annals of American Jewish history had not readily offered up.”
Matt Berkman – H-Diplo
“It is a theoretical and historical error to conceive of Zionism as a necessary response to the horrors of antisemitism and the Judeocide of Europe, as prevailing Zionist narratives like to insist. The work of…Feld expands our understanding of just how forcefully this consensus had to be manufactured in mainstream Jewish organizations.”
Boston Review
“Feld evaluates the complex relationship between the US and Israel by examining criticism of American Zionism and Israel by a group of self-identified American Jews…[she] makes these points with verve, and her deep scholarship is abundantly on display.”
CHOICE
“Employs a wide lens and nourishes a strong political perspective, arguing that a progressively lowered ‘threshold of dissent’ in American Jewish life ultimately gave rise to a ‘forced Zionist consensus’ that shifted communal politics to the right.”
American Religion
About the Author:
Marjorie N. Feld is Professor of History in the History and Society Division at Babson College. She is the author of Lillian Wald: A Biography and Nations Divided: American Jews and the Struggle Over Apartheid.
Sverige – perspektiv för revolutionen
Mer från RKP:s tredje kongress – Fredrik Albin Svensson
Den svenska populistnationalismen skulle ha kunnat röra sig i riktning mot en egen partiell motsvarighet till denna konservativa analys och politik, fri från vänsterns allmänåskådnings- och värderingsmässiga brister. Den skulle ha kunnat bygga på sin egen variation av det nödvändiga sättet att hantera de här beskrivna problemen, den här analyserade situationen, utan de svagheter och ytligheter redan i själva förståelsen av massmigrationsfrågan som RKP, med hela den svenska vänstern, uppvisar.
Det hade inte varit svårt, om den tagit den socialkonservatism SD nominellt bekänner sig till på allvar, vidareutvecklat, modifierat, fördjupat och kompletterat den, och på vissa punkter tonat ned nationalismen till förmån för den högre-kosmopolitiska inter-nationalism som idag är mer nödvändig än någonsin.
Ett SD på vad jag under min tid i partiet försökte beskriva som en ny, tredje nivå av dess utveckling skulle ha kunnat bli den självständiga, historiska kraft som nu blivit akut nödvändig för Sveriges räddning undan – bevarande från, konserverande från – den sjunkande Epsteinatlanticismens krigsimperialism som utan hinder kunnat ta över efter partiets atlantsvek.
Det trångskränkt unksunkiga hade då kunnat vädras ut, och den värdefullt autentiska populismens legitima “missnöje” kanaliseras och formas till en adekvat, egentlig och nyskapande konservativ revolution. Nu har de ingen egen grund att stå på. De tycks därför gå till historien som endast en sorglig, integritetslös marginalparentes i västs atlanthögerledda nedgång och den mörka period som dess tilltagande desperata och blint nihilistiska krig lett mänskligheten in i.
Babbo på Skolöverstyrelsen
Slutet av 60-talet
Adi Da Samraj: The Ancient Reality-Teachings
The Single Transcendental Truth Taught by the Great Sages of Buddhism and Advaitism – As Revealed by The Avataric Great Sage, Adi Da Samraj
Dawn Horse Press, 2006
Below the subtitle on the Title Page:
The Quintessential Wisdom of Gotama Sakyamuni, Nagarjuna, Shankara, and the Sages of the Devikalottara and the Ribhu Gita
From the Back Cover:
The writings of Adi Da Samraj is the most doctrinally thorough, the most philosophically sophisticated, the most culturally challenging, and the most creatively original literature on radical nonduality currently available in the English language.
Jeffrey J. Kripal, J. Newton Rayzor Professor of Religious Studies, Rice University, Author, Kali’s Child: The Mystical and the Erotic in the Life and Teachings of Ramakrishna
The traditional texts presented by Me in this Book are only a few in number, but they are outstanding among the most important texts ever written. They are so much to the point that they are profoundly Illuminating – not sufficient for the Awakening of Transcendental Realization Itself, but potentially sufficient to bring anyone to practice at the feet of a true Master.
The Avataric Great Sage, Adi Da Samraj
To understand the great religions in a new light, one has only to read Adi Da Samraj. Anyone who has an open mind cannot help feeling that His description of the Supreme Yoga of the seventh stage of life is true. Intuitively you will be convinced that Adi Da Samraj knows what He is talking about because of His unique Realization.
Roger Savoie, PhD, Philosopher, writer and translator, Author, La Vipère et le Lion: La Voie radicale de la Spiritualité
JOB:s Comment:
Jones
Golanhöjderna
Israelisk stridsvagn kvarlämnad efter Yom Kippurkriget 1973 på plats för avgörande slag på Golanhöjderna; i bakgrunden Syrien.
Att försvara Israel idag, 2
Att försvara Israel idag, 1
Det parlamentariska maktskiftet i Israel var förstås ett uttryck för en större politisk och ideologisk förskjutning i hela världen. Under dess tryck hade den internationella nyvänstern nu börjat sjunka tillbaka och upplösas, och detta kom att gå snabbt. En tendens inom den hade kommit att bli en teoretisk transformation i riktning mot mer kapitalkompatibel, postmarxistisk Ersatz-radikalism av den typ som kommit att prägla hela den kvarvarande allmänna och vaga vänstern ända sedan dess, till den grad att den idag helt enkelt kallats la gauche du capital. Utöver de många konkreta sakfrågor som här erbjöd sig för fragmentariserat engagemang och harmlös individ- och jagcentrerad utlevelse, tog allmänteoretiskt så småningom postmodernismen i vid mening över, och väl i stor utsträckning på det sätt och med den finansiering och det institutionella understöd som idag särskilt Rockhill belyser.
Trotskisternas gamla antisovjetism hade sedan länge övergått till allmän antikommunism, och vidarevandlades nu till neokonservatism. I Sverige var René Coeckelberghs en av dem som publicistiskt gick i spetsen för detta dramatiska skeende, medan internationellt de till helt övervägande del judiska s.k. New York-intellektuella, som ursprungligen i sin kärna varit Trotskijs direkta lärjungar, var de ledande krafterna. De hade i Sovjetunionen och Polen identifierat förnyad antisemitism, och till detta hade lagts det kommunistiska stödet för Israelfientliga arabstater. Israelförsvaret blev därför inte minst genom dem på nytt sätt centralt och avgörande och alltmer okvalificerat inom hela atlanthögern.
De kvarstående paleokommunisterna förlorade, efter sitt tillfälliga uppsving som reaktion mot nyvänstern, alltmer stödet eller möjligheten att bygga på stödet från de realexisterande socialistländerna. Sovjetunionen hade under Chrusjtjovs och Bresjnevs tid tappat mycket av sin attraktionskraft, revisionismens satsning på imitation av västerländskt konsumentgodis som ersättning för förfallande politisk och kulturell bildning och seriöst participatoriskt styre kunde ge den ett kitschigt intryck, som ytterligare förvärrade den skada den allmänna antikommunismen och oavlåtliga trottbeskjutningen från väst redan åstadkommit. Detta trots den kraft som det socialistiska systemet i övrigt ännu forthöll, och det faktum att man vid slutet av 70-talet till skillnad från Kina fortsatt drev en åtminstone relativt konsekvent internationalistisk marxistisk-leninistisk linje. Kuba tycktes däremot ännu kunna inspirera ganska många inom vänstern, och Nicaragua tillkom under en period som det land man ännu ville och försökte flytta sina i övrigt svikna förhoppningar till eller projicera dem, på när det mesta tycktes vara över på annat håll; i någon mån väl även Zimbabwe. Men samtidigt hade realkommunismens problem kort efter och trots Vietnams seger över imperialismen – i verkligheten väl mer en nationalistisk sådan, i linje med Lenins gamla vision – blivit på nytt sätt uppenbara genom Kampucheas killing fields.
Kinas plötsliga ideologiska kaos blev avgörande. Den brytning med Sovjetunionen som börjat med motståndet mot Chrusjtjovs avspänningslinje gentemot Eisenhower vid slutet av 50-talet hade nu fördjupats, men groteskt nog med en ny motivation som var raka motsatsen till den ursprungliga. Kulturrevolutionen hade paradoxalt samexisterat med det av Kissinger och Nixon fullbragta närmandet till USA, och nu var det i stället Sovjetunionen som blivit huvudmotståndaren: Kina kom rentav att stödja sådana den amerikanska imperialismens redskap som Jonas Savimbi och UNITA i Angola, Pinochet i Chile, och Brzezinskis mujaheddin i Afghanistan. Tillsammans med USA, som givetvis alltfort försökte så gott det gick motverka Sovjetunionens inflytande i Indokina, stödde man de röda khmererna; under det Vietnam intervenerade mot Pol Pots härjningar, anföll Kina Vietnam. Hela detta agerande, innan situationen politiskt och ideologiskt stabiliserades genom Deng Xiaopings nya linje, måste, föreställer man sig, fortfarande utgöra en teoretisk utmaning för den marxistiska antiimperialismen. Kina började ta avstånd från de västerländska maoisterna, och dessa tycktes spridas för vinden i största förvirring. “Nya filosofer” med de på de avgörande politiska punkterna neokonservativt orienterade Bernard-Henri Lévy och André Glucksmann i spetsen tycktes under en tid ta över Paris’ mediala intellektualitet. Otto Mannheimers – extrotskist liksom Coeckelberghs – samling av intervjuer och reportage, Den förlorade vissheten: Samtal med europeiska intellektuella (1983), ger en ypperlig bild av detta tidsklimat i övergången från 70- till 80-tal.
Allt detta påverkade givetvis också klimatet i Israel, eller ömseverkade med det. På det mest påtagliga planet var det den gamla vanliga, atlantcentrerade kapitalhögerns mörker som i olika former sjönk över världen, i iscensättning av de tänktankar som dess intressenter nu uppfunnit och satsat på som en ny opinionsbildande maktfaktor med åtminstone skenbart större tyngd än media, en mellanform mellan dessa och den akademi från vilken man hämtade tillräckligt mycket av sin personella besättning eller sina inbjudna gäster och skribenter för att erhålla den nödvändiga auktoriteten.
Men att detta nyliberala skifte kunde förverkligas berodde givetvis i mycket stor utsträckning också på marxismens och den förverkligade socialismens reella och fatala, av djupa modernitetens kulturella dynamiker följande åskådningsmässiga brister och felaktigheter och därpå följande praktisk-politiska. Det handlade långtifrån enbart om den kapitalistiska och militära inringningen. Och det faktum att, på de punkter de distinkt egna svagheterna gällde, den mer egentliga och från liberal- och kapitalmoderniteten i högre grad distinkta typen av konservatisms (d.v.s. icke eller åtminstone sällan neokonservatismens) förnyade artikulation i väst också, som i mycket egentligen från den vanliga högern väsensskild, ägde och nyformulerade just sådana reella sanningar, insikter och värden som vänstern inte bara saknade utan programmatiskt motarbetade, blev också en åtminstone marginellt bidragande faktor. Det var främst den som gjorde att jag själv inom kort kunde finnas med ombord: det var nu man hade börjat tala om en “konservativ intellektuell rörelse” i USA, framvuxen redan i slutet av 40- och början av 50-talet, men nu med allt större ackumulerad verkanskraft och inte bara p.g.a. neocons. Dessa sanningars partiella tillhandahållande var en djupare och viktigare innebörd i samtidens politiska klimatskifte, ja den enda av bestående värde och betydelse i det som under 80-talet kunde avläsas.
Svante Nordin började inte bara se hur nyvänsterns yngre generation när den inte direkt motarbetade och upplöste det, inte orkat tillräckligt tillägna sig och bära med sig det samhällsgemensamma bildningsarvet in i sin socialistiska framtid. Och inte heller den förnyade borgerligheten, vars samhällsordning nu ensam stod kvar som “den enda vägens” och “historiens slut”, hade tillräckligt kunnat det. Den distinkta borgerliga kulturens höjdpunkter hade enligt Nordin överhuvudtaget aldrig tillräckligt konsoliderats innan socialismen började ta över, även om situationen givetvis skilde sig från den i Östeuropa där, som han skrev vid mitten av 90-talet, “borgerligheten segrat även i de länder där det sedan länge inte fanns någon borgerlighet”. Uppgiften alltifrån 80-talet blev för honom därför att pedagogiskt rekonstruera och förmedla det borgerliga bildningsarvet till nya generationer.
Detta var en riktig kulturkonservativ analys, och det allvarligaste var att den kvalificerade humanismens såväl nations- som klasstranscenderande historiska ljuslinje i västerlandet med dess universella och kosmopolitiska potential, och den därmed sammanhängande historiska kulturkritiken av västerlandets utveckling, riskerade att fördunklas av denna historiska okunnighet. Nordin kom att spela en central roll som en kulturborgerlighetens nykonstruktör i den nyliberala omställnings tid som han i övrigt kritiserade: nyliberalismen stod i motsats till bildningsborgerligheten; besläktad med anarkismen hade den som mål att “sätta en dynamitpatron under borgerlighetens hus och ersätta den med en utopi”.
Jag kan tyckas sväva ut, men det beror på att jag försöker anlägga ett stort, förenat politisk-historiskt och idéhistoriskt perspektiv på den aktuella frågeställningen rörande Israels försvar. Det är i ljuset av det beskrivna världsomfattande politiska och intellektuella skiftet såväl som vad som föregick och vad som följde efter det som också Israel måste förstås. Och så måste ske även i jämförelse med och i dess relationer till sina omgivande länder i Mellanöstern vid tiden för det nyliberala skiftet.
De panarabiska nationalismen hade haft sitt eget slags socialistiska inriktning. I vissa avseenden, som manifestation av den föregående tidsandan, var den i sig jämförbar med vad många tidigare trott kanske var Israels. Den var relativt oberoende av såväl USA som Sovjetunionen, men den senare hade generellt kommit att stödja den, inte minst genom vapenleveranser, och detta stöd var alltså en av de faktorer som bidrog till de f.d. New York-trottarnas fortsatta vandling till neocons. Dess nedgång under den aktuella perioden har förklarats av Ali Kadri i termer av de nationella bourgeoisiernas reduktion till atlantimperialistiskt absorberade och kontrollerade compradorklasser (The Unmaking of Arab Socialism, 2016). Men atlantimperiet hade också under årtionden använt Israel som ett vapen mot den, såväl som mot Sovjetunionens inflytande i regionen.
Iran hade emellertid aldrig kunnat producera någon politiskt effektiv motsvarighet till Egyptens, Syriens och Iraks typ av socialism p.g.a. oljeatlantkuppen mot Mosaddegh, och när revolutionen till slut ändå måste komma, kunde dess konsolidering inte längre självklart förlita sig på den vanliga, mer eller mindre marxistiskt inspirerade socialismen, vare sig ideologiskt eller i form av solidariskt stöd från ett enat socialistblock. Sovjetunionen kunde inte heller under den nya Kinasplittringen ensam erbjuda ett konsekvent stöd, trots dess allmänna omprövning av det alltmer högerpräglade, atlantsammanflutna, omgivningen angripande och expansionistiska Israel.
I stället förenades i Iran den vanliga, utanför västerlandet primärt antikolonialt-nationalistiska revolutionen med islam, och i annan form och utsträckning än i arabnationalismen, och även av annat slag än den allt starkare, reaktionära salafismen och wahhabismen. Saddam Husseins rädsla för att de irakiska shiiterna skulle ta tillfället i akt att störta Baathregeringen ledde till hans invasion av Iran, som inom kort kom att stödjas av det nu ävenledes fientligt inställda USA, trots dess och Israels motsättning till baathismen.
Det var knappast så som många i västvänstern vill tro, att i Iran en ursprungligen sekulärsocialistisk revolution kuppades och övertogs av mullor. Irans ledande radikale tänkare under shahens regim, Ali Shariati, hade redan under årtionden utarbetat en iransk version av den allmänna revolutionära syntesen av samtida socialistiskt tänkande och islam. Vid sidan av Seyyed Hossein Nasr var han också den som i Iran introducerade René Guénon, vars kritiska analys av det moderna västerlandet han högt uppskattade. I några avseenden kanske tämligen väl historiskt underbyggt kom den faktiska revolutionen efter 1979 att se islam i sig som ett tillräckligt socialt och politiskt alternativ, långtifrån bara en religion i kristendomens från samhällshelheten mer avskilda mening. Man kan här komma ihåg att Sovjetunionen under Lenins ledning hade stött antiimperialistisk, antikolonial revolution även när den bara var nationalistisk, borgerlig, monarkistisk och – som i fallet med emiren av Afghanistan Amanullah Khan – dominerad av religionen, och ännu inte ägde det inslag av modern socialism som dock alltså länge också varit förhanden bland iranska intellektuella och förvisso bidrog till 1979.
Stora delar av västvänstern säger vidare att den islamiska republiken helt enkelt är “borgerlig” och “kapitalistisk” och förtrycker arbetarna, varför de stödde de protester som skulle ge anledning till dagens amerikansk-israeliska anfallskrig och till stor del startades av deras imperieoperatörer. Detta måste ju vara ett tydligt exempel på hur vad Mao kallade den primära motsättningen (Iran mot imperialismen) sidoordnades med eller rentav underordnades den sekundära eller väl kanske rentav tertiära (mellan den islamiska statens system och arbetarna), och hur därigenom den rätta och framgångsrika lösningen av den förra katastrofalt försvårades och kriget befrämjades.
Det borde ju vara lätt att se i vilken utsträckning samma utveckling som i arabländerna fällde de socialistiska regeringarna till stor del ägt rum i Iran. I själva verket är det den motsvarande välbärgade iranska compradorklass som atlantimperiet i jämförelse med de arabnationalistiska staterna relativt nyligen satsade på att skapa i Iran (det Obama-pådrivna s.k. JCPOA fungerade bl.a. som ett led i detta) som utgör huvuddelen av oppositionen och givetvis den i särklass mest inflytelserika, den del som stöder Pahlavi, såväl i Iran som i diasporan. De lägre ekonomisk-sociala skikten tycks däremot, trots de givetvis allvarliga problemen med det exoterisk-ibrahimistiska styret, genom detta fått det betydligt bättre i olika avseenden sedan 1979, inte minst ifråga om utbildning, och det gäller såvitt jag förstår dessutom särskilt kvinnor.
Håkan Blomqvist: Socialism på jiddisch
Judiska Arbeter Bund i Sverige
Carlssons, 2020
Baksida:
Opposition var den judiska arbetarrörelsen Bunds existensvillkor, men inte för oppositionens egen skull. Bund grundades i övertygelsen om att den judiska frågan endast kunde lösas genom den internationella arbetarklassens frigörelse från allt förtryck på väg mot en värld utan gränser av jämlikhet, välfärd och demokrati – en socialistisk samhällsordning. Där skulle befolkningarnas breda lager styra, inte rabbinernas religiösa läror, kapitalistiska eliter eller kommunistiska partidespoter.
Men Bund tillhörde historiens förlorare. Den djupt och brett förankrade rörelsen krossades under terror och folkmord, skingrades i exil, drevs in i sitt skal av övermäktiga politiska krafter och undergrävdes genom assimilering när tiden gick och världen förändrades. Följande historia handlar om den processen på en plats i världens utkant.
I denna unika framställning återger Håkan Blomqvist ett i huvudsak okänt kapitel i både historieskrivningen om svensk arbetarrörelse och i svensk-judisk historia – om det ickesionistiska judiska arbetarpartiet Bund bland flyktingar i Sverige under och efter andra världskriget.
–
Håkan Blomqvist är docent i historia vid Södertörns högskola och författare till ett flertal uppmärksammade böcker om arbetarrörelse, nationalism och antisemitism.
Konservatism, borgerlighet och universalitet
Hjärnstorms temanummer om borgerlighet (nr 50-51, 1994) innehåller min längre artikel ‘Konservatism, borgerlighet och universalitet’, med originalillustrationer av Bo Pettersson.
Olle Bengtsson 