Anna Johansson

Anna Johansson

Enhetslinjens förlust

Det fanns 2015 fortfarande anledning att hoppas att gamla SDU skulle kunna hålla SD på rätt kurs i de om inte alltid för partiet självt så dock i sig centrala, och för partiet ändå, åtminstone i några fall, karaktäristiska utrikes- och världspolitiska frågorna: kritiken mot den nya globalkapitalismen, motståndet mot svenskt NATO-medlemskap, avståndstagandet från interventionspolitiken i Mellanöstern som Sverige deltar i, ett förbättrat förhållande till vårt grannland Ryssland.

Dessutom trodde jag att de skulle kunna få partiet att utveckla en ny, distinkt, Europavänlig om än fortfarande EU-kritisk politik, och i samband med den på historiskt mer rättvisande sätt beskriva den svenska kulturen och identiteten, det som är hela partiets grund, i gemensam-europeiska termer. Slutligen hoppades jag också att de mer allmänt skulle kunna bidra till den ideologiska utvecklingen, utöver populistnationalismen men samtidigt bevarande dess giltiga, ja idag nödvändiga moment, i riktning mot en fördjupad, avancerad socialkonservatism, och med hjälp av nya intellektuella resurser av den typ jag försökt peka på.

Min sammanfattande beteckning för allt detta var “det nya tredje“: det som skulle ersätta både den gamla radikalnationalismen och den nya liberala anpassningen.

Därför stödde jag dem. Men samtidigt framstod det som viktigt att de bättre inordnade sig i SD:s helhet. Sakpolitiskt skulle SDU:arna behöva överge sitt motstånd mot att SD beslutat använda begreppet socialkonservatism i stället för nationalism som huvudsaklig ideologisk självbeteckning, något som också hade åtminstone potentiellt stor sakpolitisk betydelse.

Det var naturligt att de som ungdomsförbund var litet bråkiga och ibland tog ställning mot partiledningen. Men inom ramen för det stora partiet skulle den i deras fall klart överdrivna hätskheten i polemiken behöva tonas ned, inte bara för SDU:arnas egen framtids skull, utan också för att partiledningen skulle på allvar börja beakta och uppta de nämnda ståndpunkterna, som var uppenbart riktigare än de “moderpartiet” var på väg att glida över till. Partiet hade ju länge haft problem också med en “bråkighet” som var av entydigt problematiskt slag – ideologiskt, för den inre partikulturen, och inte minst för den allmänna bilden av partiet – men som man genom sin kommunikationsplan och andra åtgärder på god väg att övervinna. Denna strävan var det viktigt att SDU stödde. SD behövde SDU, men SDU behövde också SD.

Av dessa skäl förespråkade jag när jag för att stödja SDU:arna ställde upp som styrelseledamot i SD Stockholms stad vad jag kallade en “enhetslinje“, i syfte att överbrygga den problematiskt djupnande motsättningen. Det framstod inte som helt utsiktslöst. Åtminstone visst stöd och uppmuntran för denna linje fanns i båda lägren. Eller åtminstone för enhetslinjens sakpolitiska innehåll, det som skulle ligga till grund för enheten. Den rena personkonflikt som också var en del av konflikten, och som jag inte fullt kunde överblicka och förstå, visade sig dock vara starkare än jag trodde. Båda parter styrde obevekligen mot en brytning.

Det är för mig obegripligt hur vissa har kunnat förringa betydelsen, ja nödvändigheten av en sådan linje. Konsekvenserna av dess förlust är uppenbara. SD har bara gått vidare på den väg jag hoppades att SDU:arna skulle kunna stoppa. Vid brytningen kritiserade partiledningen SDU:arna inte minst för deras “högersväng”: “Hoppet om en bättre samhällsutveckling”, hette det då fortfarande, “ligger inte i att formulera en ny högerpolitik för att kontra vänstern, och inte i att formulera en ny vänsterpolitik för att kontra högern. Hoppet ligger i att stå fast vid en socialkonservativ mittenpolitik som går förbi, bortom och över de traditionella uppdelningarna i höger och vänster.” SD skall, förklarades det, “inte svänga åt vare sig höger eller vänster. Vi skall fortsätta framåt och uppåt.”

Det var förstås en position som helt överensstämde med partiets definierande, självständiga profil och program. Vad diskussionen då, åtminstone för min del, handlade om var bara om SDU:arna, eller snarare den styrelse för SD i Stockholms stad som de låg bakom, verkligen avsåg att överge denna linje. Jag insisterade förstås på att så inte var fallet.

Sedan dess har SD emellertid helt inriktat sig på att svänga åt höger, på ett “konservativt block” med M och KD, på samarbete med brittiska Tories i EU, och även, genom ECR-gruppens parti ACRE, på ett än vidare politiskt samarbete som innefattar bland annat de amerikanska Republikanerna och israeliska Likud. Kontakter odlas också med den amerikanska etablissemangskonservatismens stora, välfinansierade tankesmedjor, som på det hela taget är neokonservativa i den mening Trump ännu inte kunnat kontrollera.

Det är inte så att det inte finns mycket som är viktigt och värdefullt i den anglo-amerikanska konservativa traditionen. Jag har själv länge ägnat mig åt att försöka introducera det. Men under de senaste årtiondena har det blivit ständigt alltmer avgörande att skilja mellan detta och den neokonservativa omtolkning och förvrängning som kommit att alltmer dominera den amerikanska konservativa “rörelsen” och har mycket stort inflytande i Storbritannien och även i övriga Europa. I Sverige tycks M och KD ännu vara hopplöst omedvetna om denna distinktion.

När Jimmie Åkesson grafiskt skulle visa SD:s position i det politiska landskapet i en TV-intervju inför riksdagsvalet förra året, placerade han plötsligt, på helt nytt sätt, blåsippan alldeles invid M:s symbol. Hans parti hade därmed svängt längre till höger än vad jag uppfattade att SDU:arna velat. Därmed har också anpassningen i alla de här inledningsvis nämnda frågorna, och fler därtill, fortsatt. Risken är att SD alltmer börjar likna det jag ville komma bort från när jag i valet 2006 för första gången röstade på dem; när jag givit upp hoppet om att M och KD på allvar skulle kunna utveckla den typ av konservatism jag trott på.

Kan SD genom den nya alliansen, i det nya blocket, omforma högern i den riktningen? Det är en stor uppgift. Men det är inte en helt omöjlig och feltänkt ambition, om man verkligen har den. I synnerhet inte i ljuset av en fortsatt stark och växande populistnationalistisk våg i både Europa och USA. Men hittills ser SD tyvärr ut att i en omfattning som på intet sätt är realpolitiskt påkallad, och utan tillräckliga reservationer, liera sig med den av globalkapitalismen använda imperiemakt, varifrån nästan allt i den vänsterliberala politik man motsätter sig sprids över världen med mer eller mindre våldsamma metoder.

Bortom de oklara momenten av nominell konservatism handlar det om ett befrämjande av nyliberalismens ekonomisk-politiska extremism, samtidigt som i verkligheten den postmarxistiska vänsterns kriterielösa och destruktiva typ av kulturradikalism och politiska korrekthet får allt större plats, eftersom den visat sig både användbar och villig att låta sig användas i globalkapitalets tjänst.

SDU:arna å sin sida har i sitt nya parti AfS visat sig vara just det som SD-ledningen anklagade dem för. De har själva visat riktigheten i den kritik som jag i god tro försvarade dem mot. I stället för att bli det “nya tredje”, återföll de på spektakulärt sätt, genom sina torgmöten, de aktivister de engagerade, de mediala och andra samarbeten de inledde, och den såväl moraliskt som politiskt groteska strategin av “avståndstagande från avståndstagande”, till det “gamla första”, radikalnationalismen, i förnyat populistisk form.

De kvarhåller flera av de viktiga ståndpunkter som var anledningen till att jag ville stödja dem. Men genom att förbinda globalismkritiken, motståndet mot NATO, avståndstagandet från den neokonservativa krigsinterventionismen, och förespråkandet för ett bättre förhållande till Ryssland med denna typ av nationalism, i stället för med en verklig socialkonservatism byggd på en egentlig humanism, har de komprometterat och försvagat dessa viktiga positioner i den svenska debatten.

Förlusten av enhetslinjen har alltså inneburit att båda lägren gått vidare åt varsitt felaktiga håll. Denna dramatiska bifurkation är redan nu uppenbart försvagande för den populistisk-nationalistiska och socialkonservativa politiska oppositionen i Sverige. På sikt är den potentiellt förödande.

Genesis: Supper’s Ready

From their album Foxtrot (1972); Supper’s Ready.

This is considered by many of the best prog connoisseurs to be the greatest of all prog songs. The reason why I do not agree really has little to do with the qualities of the song itself, in its own category, and almost only with the very special factors that place Yes in a category of their own. That category is such that comparison with Genesis, beyond noting the general categorial differences, is seldom meaningful.

On my analysis, i.e., primarily in terms of the direction in which Yes were moving, nothing comes even close to what the philosopher and critic Bill Martin, the author of the best book on Yes, calls their “main sequence” of albums in the 1970s. Yes must simply be left out of most comparative discussions. But Genesis, in their corresponding main sequence, are very clearly the second greatest prog band. There is some considerable distance to the rest of the great prog bands, which, among themselves, are not quite as easily ranked. And it must be said that Supper’s Ready does have the structure of a major Yes song, in fact even the hymnic quality in the concluding section. If, despite what I just said, anything does come close to Yes, it is this.

Ranking of this kind does have a place in criticism, if done in a careful and serious way, but must never be exaggerated, never downplay uniqueness and a plurality that makes hierarchization irrelevant, and it must also avoid undue generalization of the kind that obscures the fact that individual songs of these last mentioned bands are sometimes on the same level as Genesis.

It seems to me we still await the further development of the genre of progressive rock, beyond what was achieved by these bands in the 70s – the further development, the further progression, which is what I am primarily interested in, because of the enormous artistic potential that has, in principle, already been revealed. Prog has of course developed, in a sense, but not, in my view, in the direction I always hoped for, i.e. further beyond rock, away from rock. Instead, there have in some cases been admixtures with the new problematic form of rock called “metal”. But I am not familiar with everything that has happened in prog in recent decades, and it is possible that I have missed things that match the criteria I have suggested.

Ture Ryberg: Södra Ängby skola, Stockholm

På bilden syns, tror jag, enbart originaldelar från 1946.

Ryberg

Alfred W. McCoy: In the Shadows of the American Century

The Rise and Decline of US Global Power
McCoyPublisher’s Presentation:
Explores the distinctive instruments of American ascent to global domination and hegemony – including covert intervention, client elites, psychological torture, and surveillance.
In a completely original analysis, prize-winning historian Alfred W. McCoy explores America’s rise as a world Power – from the 1890s through the Cold War – and its bid to extend its hegemony deep into the twenty-first century through a fusion of cyberwar, space warfare, trade pacts, and military alliances. McCoy then analyzes the marquee instruments of US hegemony – covert intervention, client elites, psychological torture, and worldwide surveillance.

Peeling back layers of secrecy, McCoy exposes a military and economic battle for global domination fought in the shadows, largely unknown to those outside the highest rungs of power. Can the United States extend the “American Century” or will China guide the globe for the next hundred years? McCoy devotes his final chapter to these questions, boldly laying out a series of scenarios that could lead to the end of Washington’s world domination by 2030.

Review Quotes:

In the Shadows of the American Century persuasively argues for the inevitable decline of the American empire and the rise of China. Whether or not one is a believer in American power, the case that Alfred McCoy makes – that much of America’s decline is due to its own contradictions and failures – is a sad one. He provides a glimmer of hope that America can ease into the role of a more generous, more collaborative, if less powerful, world player. Let’s hope that Americans will listen to his powerful arguments.”  Viet Thanh Nguyen, Pulitzer Prize-winning author of the Sympathizer 

“[A] brilliant and deeply informed must-read for anyone seriously interested in geopolitics, the history of Empire, and the shape of the future.”  New York Journal of Books

“‘What is the character of this American empire?’, Alfred McCoy asks at the outset of this provocative study. His answer not only limns the contours of the American imperium as it evolved during the twentieth century, but explains why its days are quite likely numbered. This is history with profound relevance to events that are unfolding before our eyes.”  Andrew J. Bacevich, author of America’s War for the Greater Middle East: A Military History

“Alfred McCoy offers a meticulous, eye-opening account of the rise, since 1945, and impending  premature demise of the American Century of world domination. As the empire’s political, economic, and military strategies unravel under cover of secrecy, America’s neglected citizens would do well to read this book.”  Ann Jones, author of They Were Soldiers

“Sobering reading for geopolitics mavens and Risk aficionados alike…”  Kirkus

“McCoy’s detailed, panoramic analysis of the past, present, and future of the American empire covers all spheres of activity including not just land, sea, air, space, and cyberspace, but also the netherworld of covert operations – and seasons all of this with some fascinating personal vignettes. His new book, The Shadows of the American Century, joins the essential short list of scrupulous historical and comparative studies of the United States as an awesome, conflicted, technologically innovative, routinely atrocious, and ultimately hubristic imperial power.”  John Dower, Pulitzer Prize-winning author of Embracing Defeat, War Without Mercy, and The Violent American Century

“One of our best and most underappreciated historians takes a hard look at the truth of our empire, both its covert activities and the reasons for its impending decline.”  Oliver Stone

“In the Shadows of the American Century is a valuable contribution to geopolitical discourse that draws important lessons from history.”  Foreword Reviews

“McCoy’s latest book, In the Shadow of the American Century: The Rise and Decline of U.S. Global Power, provides an autopsy on a dying empire, which has squandered its moral capital by promoting wide-scale torture and mass surveillance…The end of empire scenarios relayed by McCoy in dark terms could in turn provide positive opportunities for societal change as the necessity for constant war is removed.”  The Progressive

About the Author:

Alfred McCoy holds the Harrington Chair in History at the University of Wisconsin-Madison. His 2009 book Policing America’s Empire won the Kahin Prize from the Association for Asian Studies. In 2012, Yale University awarded him the Wilbur Cross Medal for work as “one of the world’s leading historians of Southeast Asia and an expert on…international political surveillance.”

Yuri Pimenov: New Moscow

Pimenov

Euro

Delvis var väl avsikten god: ett namn som skulle vara lika på alla språken och som sådant lätt upptas i dem. Men av andra skäl är det ändå ett anmärkningsvärt dåligt namn för den gemensamma europeiska valutan. Ett namn som bara bekräftar det mediokert och fantasilöst rationalistiska, det abstrakta, ohistoriska och artificiella inte bara i detta projekt i sig, utan i hög grad i hela EU.

Euro. Man tänker sig lätt hur globalkapitalet skulle kunna önska sig även en amero, en asio, en afro, och naturligtvis, så snart som möjligt: en globo. Dessutom drar det ned namnet på vår kontinent till ekonomins principiellt begränsade nivå, och mer specifikt dagens allt grövre och lägre version av denna nivå, givet arten av den ekonomiska ordning som euron och EU är avsedda att tjäna.

Europrojektet och eurozonen är alltså problematiska i sig själva, och problemen är av liknande slag som hela EU:s. Men om man nödvändigtvis skulle ha en gemensam europeisk valuta, borde den åtminstone ha givits ett traditionellt, historiskt namn för valutor, inte namnet på vår världsdel. För syftet att namnet skall vara för alla lika och lättintegrerat i respektive språk är euro i själva verket helt onödigt.

Ett utmärkt namn hade varit krona. Det förekommer mig veterligen i visserligen varierad men ändå ytterst likartad och mycket lätt igenkännlig form i samtliga europeiska språk, det har använts som namn på nationella valutor i flera europeiska länder, och det har en stark historisk förankring som just sådant namn. Ett annat som vore ganska bra och av liknande skäl är florin, som visserligen har ett tydligt lokalt ursprung men samtidigt är så gammalt att det snarare än detta hänför sig till en i mycket gemensam medeltid.

Hursomhelst är det litet ovärdigt Europa och Europas historia att ha en valuta som heter euro, i stället för något som har med just valuta att göra. Men än värre blir det när man i Sverige uttalar euro på engelska. Vad man kan göra med namnet euro är ju att åtminstone uttala det med de olika nationella språkens variation, hur liten den än oftast måste bli – på samma sätt som sedlarnas utseende kan varieras i de olika länderna. Diftongen “eu” i euro ska på svenska givetvis uttalas på samma sätt som i Europa. Men så sker inte alltid. Alltför ofta uttalas det i stället på ett sätt som ytterligare förstärker alla de trista konnotationer som redan namnet som sådant, som namn på en valuta, äger. Ja, det vanliga engelska uttalet lägger till en dimension av euron, eller snarare av EU, som det atlanticistiska projekt, i problematisk mening, som det faktiskt i mycket varit.

Orsaken är förstås just den ovanligt långtgående svenska allmänkulturella amerikaniseringen. I Frankrike och Tyskland uttalar man självklart euro enbart på franska respektive tyska.

Till det engelska uttalet kommer också den vanliga icke-svenska, om än inte exklusivt engelska utan även franska och spanska, pluralformen: euros. Denna form gör ordet direkt till ett lånord, på just det sätt som inte var meningen. Dessutom saknar den bestämd form på svenska, eftersom vi inte, som de andra språk som använder den, har bestämd artikel.

Den korrekta svenska pluralform man försökt etablera är dock samma som singularformen, d.v.s. vi anses inte skola ha någon särskild pluralform. Men trots att svenska språkanvändare är vana vid detta i fallen pund och dollar, verkar det inte kännas helt naturligt. Och den enda bestämda form som erbjuds blir då eurona, med en ändelse “-a” för bestämd form som fortfarande ofta inte låter så bra och tidigare ibland brukade undvikas i svenskan direkt efter en pluralform på n: ordet bon blev “boen” i stället för “bona”, bin blev “bien” i stället för “bina”, exempelvis i översättningen av Alexandra Kollontays bok Arbetsbiens kärlek. Men detta passar verkligen inte för euro (“euroen”), som ju enligt Språkrådet alltså inte ska sluta på n i plural, och man således skjuter in ett n enbart för den bestämda formen – det n som i denna form vanligen läggs till pluralformer som slutar på -er, -ar eller -or – för att för den kunna använda detta a, på liknande sätt som man skjuter in ett n i pluralformer som slutar på -are, där man dock samtidigt tar bort singularformens avslutande e (“lärarna”).

Åtminstone alla ord jag kommer på som slutar på o med en bestämd pluralform med -na har till skillnad från det föreslagna euro en obestämd pluralform som slutar på n. Språkrådet tänker givetvis på hur vi använder pund och dollar på svenska, och för den delen ord som kilo och hekto som liksom euro slutar på o och har -na i den bestämda pluralformen, och som vi använder för bestämda kvantiteter som helheter: “10 kilo” i stället för “10 kilon”. Men till skillnad från det föreslagna euro har kilo dock också, med något annorlunda betydelse, denna senare, alternativa obestämda pluralform slutande på n.

Tyvärr tycks emellertid inte heller den form jag brukar använda och föreslå, euroer, i bestämd form euroerna, med, förslagsvis men inte nödvändigtvis, betoningen på o:et uttalat som å, helt lätt att ta till sig, trots att den ligger nära kronor och kronorna och följer ett vanligt mönster, även om ord med pluralform på -er (och -ar och -or) efter singularformer som slutar på vokal till skillnad från euro även i dessa former brukar ha betoningen på denna sista stavelse (depåer, kaféer, frierier).

Att dessa former känns ovana bidrar säkert till att många i stället använder formen euros. Men det kan möjligen vara så att denna användning i sin tur bidrar till det engelska uttalet av hela ordet. Även därför borde man, samtidigt som man konsekvent använder ett logiskt svenskt uttal av såväl singular- som pluralformen, också insistera på en distinkt svensk pluralform, som överensstämmer med detta uttal. “Euron” – i analogi med “kilon” – och “euroer” är då de enda möjliga. Men den förra får det att låta just som en viktenhet och inte en valuta, och är dessutom på vilseledande sätt identisk med den bestämda singularformen. Den senare har också fördelen av en bestämd form som är betydligt bättre än den senares av de officiella språkrådgivarna för närvarande rekommenderade, av de skäl som gjorde att man förr som sagt stundom undvek denna senare. Danskan använder föredömligt nog de former jag föreslår, euroer och euroerne.

Även Italien har dock antagit den med singularformen identiska pluralformen, under det att tyskarna faktiskt använder både den och vad som även i tyskan uteslutande är lånordspluraländelsen på s – den förra när ordet används om bestämda kvantiteter som helheter (som “10 kilo” eller “10 pund”), det senare när man talar om flera enskilda enheter (mynt, kanske). “Euros” är dock en mer rimlig form i tyskan än i svenskan, eftersom tyskan i likhet med engelskan, franskan och spanskan kan skapa en bestämd form genom sin bestämda artikel – vi kan varken säga “eurosna” eller “eurosarna”. Denna artikel gör också att euro som pluralform får en bättre bestämd form i både tyskan och italienskan än i svenskan.

För egen del kommer jag nog fortsätta säga euroer och euroerna – tills, i en framtid, i samband med EU:s grundliga reformering, denna valuta avskaffas, eller åtminstone, förhoppningsvis som del av ett nytt ekonomiskt system, byter namn.

Calle de Alcalá, Madrid

Calle de Alcalá 2

Svexit

Alldeles oavsett vad vi i sak tycker i frågan om ett svenskt EU-utträde – borde ordet inte stavas så, med enkelt “v”, och inte med dubbel-v? Det finns knappast något självklart svar på den frågan. Å ena sidan används “exit” i de moderna språken såvitt jag vet endast – både som substantiv och verb – i engelskan (och i latin finns det bara som verbform, närmare bestämt tredje person singularis presens indikativ aktivum av “exire”; substantivet är “exitus”), varför alla sammanställningar med det kan räknas som anglicismer. Det är naturligt att man helt enkelt följer engelskan, engelskans “Brexit”, när man skriver “Swexit” med dubbel-v – att man då helt enkelt använder engelska även för det förled i sammanställningen som betecknar Sverige.

Håll i er nu, det här blir ett verkligt spetsfundigt språkinlägg. Den skillnad som ligger i att Sverige heter “Sweden” på engelska minskar av att bara de tre första bokstäverna används i denna kombination, och att likheten i dessa mellan det svenska och engelska namnet är så stor. Än mindre problematiska blir anglicismerna förstås i fallen “Frexit“, “Itexit” (även “Italexit“), “Portugexit“, “Maltexit“, “Nexit“, “Bexit“, “Romexit“, “Polexit” – även om alla inte låter lika bra – där ländernas namn på deras egna språk och engelska inte skiljer sig med avseende på de i de anglicistiska sammanställningarna ingående bokstäverna. “Slovexit” blir dock tvetydigt”. “Latvexit” och “E(e)stexit” har jag inte hittat, vilket väl torde vara signifikativt, men de skulle höra till denna grupp. I det sistnämnda fallet är skillnaden minimal gentemot början på det engelska namnet, liksom i fallen “Cyprexit” och “Bulgexit“. “Luxexit” tycks mycket ovanligt, vilket väl också är signifikativt, om än av andra skäl.

Mer problematiskt blir det väl däremot i länder vars namn på deras egna språk är så skilda från deras engelska namn att skillnaden mycket tydligt återfinns i de initiala bokstäverna. Där blir det inte lika naturligt med den helhetliga sammanställningen som anglicism eller helt enkelt som bara ett engelskt ord, där en del av det engelska namnet på landet i fråga används som sammanställningens första led. Eller snarare, det blir naturligt bara i även i övrigt engelskspråkiga sammanhang. I sådana har förvisso exempelvis “Grexit” och “Spexit” förekomit. De är rimliga anglicismer. Men är det naturligt för greker och spanjorer att själva använda dem när de talar och skriver sina egna språk – lika naturligt som för fransmän att använda “Frexit”, o.s.v. och även för svenskar att använda “Swexit”? Har “Hellexit” och “Espexit” förekommit? Jag hittar dem inte. “Finexit“/”Suomexit” och kanske ibland också “Irexit“/”Eirexit” är andra fall där denna fråga uppkommer. Ett annat exempel är “Czexit“, som, antar jag (men här går en gräns för min förmåga till språklig bedömning), kunde bli “Českexit”. Hit hör även ytterligare ett som det troligen är signifikativt att jag inte hittat, “Lithexit”/”Lietexit” (?), liksom “Croexit” (där jag inte ens vågar gissa vad det skulle heta med ett kroatiskt förled).

Huexit” låter verkligen inte bra, men det gör inte heller “Magyexit“. Något klumpig är också anglicismen “Gerexit“. Men tyskarna har faktiskt skapat det ord som motsvarar “Svexit” med enkelt “v” o.s.v., nämligen “Dexit“. Och så har även danskarna gjort: deras “Daxit” är också desto mer nödvändig eftersom “Dexit“, som i engelskspråkiga sammanhang också använts, ju är samma ord som det tyska. Ett stort behov av det ovanliga “Österexit” tycks mig finnas, eftersom det vanliga “Austrexit” skapar kaos som hashtag på Twitter genom att också syfta på Australiens utträde ur Samväldet.

I dessa fall förenar man alltså de initiala bokstäverna från landets namn på det egna språket med det engelska “exit”. Det kan, generellt sett, tyckas mindre konsekvent, och onödigt eftersom alla dessa ord ändå så uppenbart är bildade efter och följer “Brexits” exempel. Men man kan nog ändå argumentera för att de är åtminstone lika försvarbara som de “fullständiga” anglicismerna. “Svexit” med enkelt “v” är också, såvitt jag kan se, lika vanligt som “Swexit” med dubbel-v i svenskspråkiga sammanhang. Och om det senare används, borde väl dubbel-v:et kanske uttalas på engelska?

I synnerhet om man i sak inte tror på alla dessa utträden, utan på intern reform av EU, framstår denna språkfråga inte som särskilt viktig. Men i viss mån kvarstår den väl ändå, så länge debatten om dem förs – litet rolig att titta närmare på är den i alla fall. Och skulle reformarbetet visa sig omöjligt, blir den förstås plötsligt mycket mer angelägen.

Hopp för Europa?

Compact-Magazins Jürgen Elsässer och Martin Müller-Mertens diskuterar läget i Europa. För egen del är jag mest bekymrad och besviken över de viktiga och potentiellt utvecklingsbara populist-nationalistiska partiernas fortsatta samarbetssvårigheter i Europaparlamentet – som från mitt perspektiv hänger samman med långsamheten i utvecklingspotentialens förverkligande.

Jörg Meuthen

Nationalekonomen Jörg Meuthen är AfD:s förstanamn.

Salvini

Hela talet vid det stora mötet med Marine Le Pen, Jörg Meuthen, Geert Wilders m.fl. på Piazza Duomo i Milano igår:

Ledande fransk vänsterpopulist går över till Bardella

Jean-Luc Mélenchons nära medarbetare och hans partis framtidshopp, Andréa Kotarac, omprövar och uppmanar väljarna att rösta på Rassemblement Nationals lista till Europaparlamentet, med Jordan Bardella som förstanamn. En rad andra företrädare tycks också ha hoppat av. Endast Rassemblement National har, menar Kotarac nu, förmågan att stå emot Macron och allt han representerar.

Följande intervju med Kotarac säger oerhört mycket av vikt om vänstern idag och det politiska läget i Frankrike – av vilket det mesta är av största relevans också på många andra håll i Europa. Vänsterpopulismen håller inte måttet. Det började på spektakulärt sätt med Syriza i Grekland, och sägs nu, förutom med La France Insoumise, ha fortsatt också med Podemos i Spanien. Hur det går med tyska Aufstehen är oklart; Sahra Wagenknecht har dragit sig tillbaka från ledarskapet för organisationen. Vad säger Åsa Linderborg och Göran Greider, som med ännu större tamhet än i övriga Europa förespråkar vänsterpopulism i Sverige? Det ser ut som om vänsterpopulismen håller på att kollapsa.

Nya högerns tidning Eléments redaktör François Bousquet kommenterar. Många i Sverige okända namn nämns, men några huvudpunkter kan kanske uppfattas med vissa franskakunskaper; på slutet nämns den intressante filosofen och politikern François-Xavier Bellamy, som representerande en typ av konservativa som enligt Bousquet nu också måste ansluta sig till Bardellas typ av populism. (Mycket vore emellertid att tillägga om den karaktäristiska historiska nyhögerparallellen med boulangismen.)

Slutligen kommenterar Marine Le Pen i morse:

The Brexit Party

Lincoln 10/5; Nigel Farage från 33:50:

Baudet at the Oxford Union

November 2017

Intervju med Bardella

Mars

Thierry Baudet, ECR och Ryssland

Thierry Baudet nämnde i sitt segertal efter Forum voor Demokraties framgång i valet i Nederländerna den 20:e mars partiets motstånd mot EU:s samarbetsavtal med Ukraina och dess framgångsrika krav på folkomröstning om detta 2016. Denna fråga var central för FvD, som då var en tankesmedja, och även för dennas ombildning till politiskt parti samma år. FvD har nu slutligen, liksom SD, givit upp kravet på utträde ur EU, en Nexit. De önskar fortfarande en folkomröstning om medlemskapet, men satsar också på det EU-reformistiska samarbetet.

Värt att notera är att FvD enligt SD:s och ECR:s Peter Lundgren – senast i en radiointervju i veckan – är aktuella som medlemmar av ECR, ett av de nya partier som Lundgren menar ska göra att gruppen inte decimeras och försvagas när Tories försvinner. Det är anmärkningsvärt att Lundgren rentav skiljer sig i sitt välkomnande av FvD från andra ECR-företrädare, som är mer skeptiska p.g.a. deras ryskvänlighet. För Lundgren upprepade samtidigt SD:s märkligt kategoriska insisterande på en “röd linje” mot det likaledes relativt ryskvänliga franska Rassemblement National, och framhöll vikten av SD:s goda relation till Ukraina.

Förhoppningsvis innebär detta att SD, givetvis utan att uppge den nödvändiga kritiska urskillningen gentemot Ryssland, kan börja mjuka upp den samarbetsförsvårande röda linjen efter valet. Det är bra för ECR om FvD upptas, såtillvida som det väl innebär att gruppens neokonservativa, av Tories, polska PiS och även SD bestämda tendens i denna fråga måste något modifieras. Men samtidigt gör FvD:s ståndpunkt här att de redan ligger närmare den nya storgrupp som Lega, RN, FPÖ, AfD, Geert Wilders, de nordiska systerpartiernas DF och Sannf och andra väntas bilda efter valet.

FvD:s inställning till Ryssland och SD:s inställning till FvD tycks innebära att skillnaderna i själva verket inte är så stora. FvD:s önskan att ansluta sig till ECR är förvisso begriplig inte minst i ljuset av det avstånd Baudet markerat till de märkliga överdrifter – såsom krav på förbud mot Koranen – som Wilders politik präglats av. Å andra sidan måste man fråga sig om sådana överdrifter, som Wilders väl är ensam om, är större hinder för samarbete än de skiljaktigheter i synen på Ryssland som nu tycks kunna förenas inom ECR.

Åkesson: “Jag älskar Europa”

Europapartiets ordförande:

Jordan Bardella

Rassemblement Nationals nya, 23-åriga förstanamn till Europaparlamentet:

“Det är inte svårt att älska Europa”

Europapartiets kampanjfilm:

SD – Europapartiet

Åkessons vårtal på Långholmen i lördags tydliggjorde hur SD sedan det förra Europaparlamentsvalet tagit ett stort steg mot att bli det sanna svenska Europapartiet.

Det allmänna, inrikespolitiska innehållet i talet begränsades till ett angrepp på Socialdemokraterna och en komprimerad sammanfattning av den egna parlamentariska positionen idag: “en offensiv socialkonservativ opposition mot de vänsterliberala i majoritet”. Mer än så fick naturligt nog inte plats i ett tal som i år markerade inledningen till en ny Europavalrörelse.

Tonvikten låg i stället naturligtvis på en argumentation i linje med förra årets nya vägval ifråga om förhållandet till EU. “Det handlar inte om vi ska ha samarbete eller inte samarbete, det handlar inte om ja till Europa eller nej till Europa, utan det handlar om hur vi ska samarbeta och i vilket Europa vi ska samarbeta”, hette det. “Det får inte råda någon tvekan om att vi förstår vikten av samarbete, att vi förstår vikten av en ansvarsfull öppenhet mot omvärlden, att vi förstår hur vi, som ett litet exportberoende land, har nytta av goda handelsförbindelser med länder i vårt närområde, att vi uppskattar Europa och vill fortsatt vara en del av Europa.”

“Vi älskar vårt Europa”, och “vi har massor av gemensamma intressen och gemensamma värden och värderingar att försvara, vi ska fortsätta underlätta handel mellan våra länder, vi ska fortsätta arbeta tillsammans för att lösa gemensamma problem, allt det där är självklarheter som vi alla gynnas av att bejaka.” “För oss som är Europavänner så är det en självklarhet att vi måste arbeta tillsammans för att ta oss an gemensamma utmaningar. Det är en självklarhet att varje enskilt land inte på egen hand kan bekämpa internationell brottslighet. Det är en självklarhet att varje enskilt land inte på egen hand kan lösa globala miljöproblem. Det är en självklarhet att vi ska fortsätta underlätta för och utveckla handel mellan Europas länder. Det där är självklarheter som ett europeiskt samarbete ska ta sig an.” “Sveriges och Europas folk” ska “fortsätta lösa gemensamma problem tillsammans.” Upprepningarna är varmt välkomna!

Försvararna av det nuvarande EU är “Europafientliga krafter”, sådana som “avskyr det riktiga Europa, som avskyr Europas mångfald, som avskyr de olikheter som genom århundradena har byggt just det Europa som de flesta av oss uppskattar, som vi till och med älskar”. Åkesson kan “som Europavän” aldrig acceptera deras likriktande, centraliserande ordning. Publiken, partivännerna, tilltalades inte längre bara som “Sverigevänner”, utan också som “Europavänner”. Och “det är vi som är Europavänner”. Det gäller att “kämpa för att Europa förblir just Europa”, vilket är liktydigt med att försvara “de olikheter och den mångfald som utgör det verkliga Europa”, “det riktiga Europa som varje sann Europavän vill slå vakt om och bevara”. “Jag älskar Europa, vi älskar Europa.”

Det mesta av detta sades väl egentligen också inför det förra Europaparlamentsvalet för fem år sedan, om än mer kortfattat och mindre emfatiskt; grundinställningen är oförändrad.

Men förutom att allt accentuerades starkare denna gång, kopplades det alltså nu också till det nya ställningstagandet för samarbete inom ramen för EU i stället för krav på utträde ur och upplösning av unionen. Det “finns inget stöd för utträde”, konstaterade Åkesson riktigt, och det gäller därför att “välja den mest framkomliga vägen”: “Låt oss sluta oss samman med andra EU-kritiska krafter över hela Europa och ta chansen att långsiktigt bygga det europeiska samarbete vi vill ha i stället. För första gången ser vi denna möjlighet. För första gången ser vi en reell möjlighet att faktiskt inifrån själva hjärtat av monsterstaten förändra, förändra det europeiska samarbetet i grunden och på riktigt, bromsa de vänsterliberala federalisternas strävan efter en federal EU-stat.”

“Detta är vad valet den 26:e maj handlar om”; “vi har chansen att göra EU till något som man kan tycka lite, lite bättre om”, och “det är den bästa chans vi har, den enda chans vi har att förändra någonting i närtid eftersom något realistiskt alternativ finns inte”.

Nu är det ju visserligen så att “lite, lite bättre” inte på långa vägar räcker. För att EU ska kunna bli det Åkesson nu vill, för att det ska vara försvarbart att, som partiet nu önskar, bevara EU, krävs mycket stora och djupgående förändringar, även av de grundläggande fördrag som unionen bygger på. Det är inte säkert att det lyckas, inte säkert att det är möjligt. Den populistiska nationalismens våg i Europa växer, men för att den ska vinna framgång i sitt eget samarbete krävs långt mer ansträngning i organiserad form.

Jag har föreslagit att samarbetet i Europaparlamentet – och förhoppningsvis så snart som möjligt också i Europeiska rådet och Europeiska kommissionen – är önskvärt till och med om det misslyckas, såtillvida som det då ändå kommer att ha stärkt och lagt en grund för det alternativa samarbete utanför EU som då blir nödvändigt. De EU-skeptiska partierna har inte byggt upp några tillräckliga, andra samarbeten, och EU tillhandahåller en formell organisatorisk ram som kan befrämja även den rätta typen av enhetssträvan (den strävan i vilken jag menar att man bör gå mycket längre än den populistiska nationalismen idag vill). Det innebär inte att det är rimligt att enbart förlita sig på arbetet inom denna ram; det bästa vore om man samtidigt kunde bygga upp andra former och organisationer för det verkliga Europa. Men vanan av samarbete inom EU blir till nytta om i en framtid samarbete utanför blir den enda möjligheten. Även av detta skäl vore det idag fel att inte hoppas på och satsa på den verkliga reformismen, reformismen inifrån.

Som jag föreslagit kunde SD redan nu göra mer i vad Åkesson ser som “hjärtat av monsterstaten”, nämligen förena sig med den stora parlamentariska grupp som de flesta liknande, närstående partier inte bara på kontinenten utan även i Norden är på väg att bilda efter valet. Men ett stort steg har partiet alltså ändå tagit i riktning mot att bli det sanna Europaparti som Sverige behöver.

Salvini, SD och EU-reformismens politiska organisation

SD och EU: Ett riktigt vägval

SD, AfS och EU

Bannon och Europa

SD:s vägval i Europaparlamentet

Trans Europ Express

En självständig europeisk linje

Le Pen, SD och Europa

Brexit och det alternativa Europasamarbetet

Europas framtid och Sverigedemokraternas

Medelhavsinstituten och Sverigedemokraterna

Det alternativa Europasamarbetet

EAF – partiet och gruppen

Farsen i Europaparlamentet

Bräckligt Europasamarbete

Sverigedemokraterna och Europavännerna

Förhållandet till Front National

Europasamarbete med förhinder

Sverigedemokraternas framtida Europapolitik

Europapartiet – Sverigedemokraternas framtid

En sverigedemokratisk politisk för Europa

Sverigedemokraterna och Europaparlamentsvalet

Sverigedemokraterna – Europapartiet

Nationalismen och Europa

Europa och nationalismen

Sverigedemokraterna, konservatismen, Europa

Adolf von Hildebrand & Erwin Kurz: Wittelsbacher-Brunnen, München

Hildebrand

10 år

Idag är det 10 år sedan jag startade den här mycket enkla och anspråkslösa WordPress-bloggen.

Peter Phillips on Giants

2018

Giants: The Global Power Elite

Peter Phillips: Giants

The Global Power Elite

Seven Stories Press, 2018    Amazon.com

Publisher’s Description:

PPA look at the top 300 most powerful players in world capitalism, who are at the controls of our economic future.

Who holds the purse strings to the majority of the world’s wealth? There is a new global elite at the controls of our economic future, and here former Project Censored director and media monitoring sociologist Peter Phillips unveils for the general reader just who these players are. The book includes such power players as Mark Zuckerberg, Bill Gates, Jeff Bezos, Jamie Dimon, and Warren Buffett.

As the number of men with as much wealth as half the world fell from sixty-two to just eight between January 2016 and January 2017, according to Oxfam International, fewer than 200 super-connected asset managers at only 17 asset management firms – each with well over a trillion dollars in assets under management – now represent the financial core of the world’s transnational capitalist class. Members of the global power elite are the management – the facilitators of world capitalism, the firewall protecting the capital investment, growth, and debt collection that keeps the status quo from changing. Each chapter in Giants identifies by name the members of this international club of multi-millionaires, their 17 global financial companies – and including NGOs such as the Group of Thirty and the Trilateral Commission – and their transnational military protectors, so the reader, for the first time anywhere, can identify who constitutes this network of influence, where the wealth is concentrated, how it suppresses social movements, and how it can be redistributed for maximum systemic change.

Review Quotes:

“Adam Smith warned that the ‘masters of mankind’ will pursue their ‘vile maxim: All for ourselves, and nothing for other people.’ There could hardly be a more apt description of the recent era of savage capitalism, straining for new heights under cover of Trump’s antics. Who exactly are the masters? This remarkable inquiry lifts the veil, providing detailed and often shocking revelations about the astonishing concentration of private wealth and corporate power, its institutions and integrated structure – and not least, its threat to civilized and humane existence.”  Noam Chomsky

“Peter Phillips’s book is a timely reminder that as the transnational capitalist class/global power elite changes it is vital that critical researchers keep up with these changes. The reader will find impressive documentation of the institutions and personnel driving capitalist globalization in its destructive and relentless search for growth and profits.”  Leslie Sklair, Emeritus Professor of Sociology, London School of Economics and Political Science

“This innovative inventory of the globally networked power resources of mega-capitalists belongs on the book shelves and computer devices of every journalist and social activist. Thereby they can check global money laundering and business veiling strategies in terms of pervading power and exploitation.”  Peter Ludes, founder of the German Initiative News Enlightenment

“Meet the Giants who really run the world in this timely and important new book, a potent combination of scholarly research and citizen call to arms. Not since C. Wright Mills’s Power Elite has a single book had the potential to transform the way we think about globalization.”  Rob Williams, PhD, University of Vermont

“A tour de force of research and analysis on a frequently ignored but crucial topic affecting humanity’s future: the transnational capitalist class power elite. An extraordinary contribution.”  Dr. Laurence H. Shoup, author of Wall Street’s Think Tank

“The dire challenges facing people and planet are not accidents. They are products of a system in which a relatively small corporate elite use their domination of resources to increase their wealth, to control governments, and to marginalize or destroy those who might impair their power. Sociologist Peter Phillips goes beyond this generalization by identifying, in great detail, the actual people and corporations at the core. This book is a must read for those who believe that system change is necessary, who want to understand which players are most central to the system, and who are prepared to learn how the system can be transformed.”  Marc Pilisuk, PhD, Professor Emeritus, University of California, and faculty, Saybrook University

“Peter Phillips carefully uncovers the manipulative ways used by global class elites to keep the world safe for the Superrich – those who try to save capitalism from itself, a foul story we all need to hear and challenge. And Phillips does it splendidly.”  Michael Parenti, PhD, author of The Face of Imperialism

“In this important book, Peter Phillips has advanced progressive thinking about power in several ways. He has expanded sociologist C. Wright Mills’s model of social structure from the national power elite to the transnational capitalist class. He identifies key power-holders within that class, thus highlighting an ethic of individual as well as institutional accountability. And he does so within a consistent human rights framework that is much required in today’s political climate. Giants: The Global Power Elite is a crucial map for desperately needed social change.”  Prof. Robert Hackett, School of Communication, Simon Fraser University

“The unabated global concentration of capital and deepening inequality is putting humanity on the brink of extinction. The financial behemoths running this oppressive and violent economic order have largely operated in the shadows, but Peter Phillips names the names in his latest work.

Giants answers, in great detail, the commonly asked but rarely answered question: who really pulls the strings? This book outlines the handful of individuals who manage the most powerful think tanks, investment firms, and corporate boards, who make society’s decisions at the expense of the planet.

Giants is an essential tool to understand those at the reigns of empire and capitalist hegemony, so we can be empowered to fight for our survival.”  Abby Martin, host of the investigative news program The Empire Files

“Following decades of research on power elites, Peter Phillips’s book Giants exposes the power networks that link the world’s wealthiest individuals and organizations and the ideological justifications that sustain their power. Impeccable original research provides the foundation for an impassioned call to action that reflects Phillips’s abiding commitments to social justice and human rights. This book is essential reading for anyone who wants to understand socioeconomic inequality in the twenty-first century, and it is vital inspiration for those committed to creating a better world.”  Andy Lee Roth, associate director of Project Censored

“If the well-being and effective functioning of democracy is based on serving the peoples’ interests first, we must hold accountable parties who abuse public trust and resources under an impartial application of the rule of law.  Apart from the standard elected and government bureaucrats, Peter Phillips challenges us to re-evaluate the role of powerful financial interests in shaping American life. More than a discussion about an abstract elite, Giants enumerates key players by names, interests, and roles. Valuable material for people who like critical thinking.”  Loan K. Le, PhD, president and CEO of the Institute for Good Government and Inclusion (IGGI)

“If you want to know who is actually ruling the world – read this book.
“If you want to know the organizations they use and the networks that create them – read this book.
“If you want to know ‘what needs to be done’ to stop them from destroying the planet – read this book and then take action.”  David Cobb, 2004 Green Party presidential nominee, co-founder of Cooperation Humboldt

Giants: The Global Power Elite is an admirably accessible outing of the global oligarchy. The graphics work well and the writing is very clear and engaging. Peter Phillips has collected an awesome range of data and presents it really well. I salute his efforts here and hope the book finds many readers.”  William Carroll, professor of sociology, University of Victoria

“Dr. Phillips does an incredible job of detailing the seventeen global financial giants who carry most of the power and control in our world, those who contribute to many of the social problems we are struggling with worldwide, but who often remain hidden from accountability. As a radical sociologist whose work is reminiscent of the great C. Wright Mills, Dr. Phillips names these giants and gives the reader a useful primer for social activism. He details how these groups stay protected by private security firms and the ways in which media spin keeps them looking clean. Speaking truth to power, Dr. Phillips ends his work with an open letter to these global giants, which I proudly signed, inviting them to reimagine a more just society.”  Susan Rahman, PhD

Giants: The Global Power Elite is a must-read for anyone concerned with how the concentration of wealth in the hands of a small number of global political elites affects the well-being of humanity and the ultimate sustainability of life on earth. In the best tradition of political sociology with a strong, data-driven analysis, Peter Phillips demonstrates that a small global power elite has ‘rigged’ a global economy to serve its own interests at the expense of the well-being – even the longevity – of humankind.”  anthropologist Donna Brasset, PhD

“This book is a fearless expose of the ascendancy of a class of global elites and the power they wield around the world. Brilliantly argued and meticulously documented, the pages of this book lay bare the connections between power and wealth, and identify a system that allows a small minority of billionaires to control vast resources of the earth to devastating consequences. Phillips writes with compassion and humanity, and also tells us that unveiling mechanisms of power is a necessary first step in reshaping a global economic system to address the current crises of democracy, equality, and environmental destruction.”  Robin Andersen, professor of Communication and Media Studies, Fordham University

“The global elite, with their associated armies and police forces are, at an accelerating rate, destroying the planet based on their bottom line, which clearly appears to be corporate profit and power at all costs. Indeed, the planet, our children, and grandchildren are facing a very bleak future if these titans of global control continue to have their way. Their policies have already carried us to the brink, putting life as we know it in jeopardy. Giants: The Global Power Elite is a field guide to what these greedy destroyers are up to in the name of profit and global control of planetary resources. Read it and weep, and then act to resist it however you can. As Joe Hill said: Don’t mourn, organize.”  Dennis J. Bernstein, executive producer of the award-winning daily radio news magazine Flashpoints and author of Special Ed: Voices from a Hidden Classroom

“This book, a who’s-who of the global power elite, is a timely and important addition to the work on the Transnational Capitalist Class. Peter Phillips shows that a mere seventeen institutions of financial capital, and the individuals who run them, exert a stunning degree of control over the fate of humanity. Dominated by white males of European descent, this inter-connected global power elite ensures the continued growth of capitalism at the expense of the vast majority. It is a must-read for all scholars and activists committed to economic equality and social justice.”  Deepa Kumar, president of Rutgers AAUP-AFT faculty union, associate professor of media studies at Rutgers University

“We all know that ‘they’ run the world, or much of it; and we know that their only purpose is to make themselves still richer; and that this compulsive enterprise is killing all the rest of us, by spreading poverty, creating endless war, and terminally poisoning the earth.We know how powerful they are, and what it’s doing to us; yet we don’t know exactly who ‘they’ are – information that we very badly need, and that “our free press” has not provided us, nor is it regularly taught in any schools, because the press and schools are largely theirs. And so those of us who want to break their chokehold are indebted (in a liberating way) to Peter Phillips, thanks to whom we finally know the names and stories of those 199 lethal super-managers.

Picking up where C. Wright Mills left off with his invaluable dissection of the “power elite” that used to run America alone, Phillips thoroughly identifies the members of the “transnational capitalist class” that largely runs the world today, through the mammoth instruments of Western military force, an international “intelligence community,” and – not least – ‘our free press.’

It is a daunting explication of the fix we’re in today; and yet Phillips also gives us hope, by pointing up the possibilities for real resistance, and a path toward (real) democracy. For anyone who wants to know precisely where we are today, and why – and who knows that we can and must go somewhere else – Giants is a book to read, and recommend, right now.”  Mark Crispin Miller PhD, Professor Media Studies, New York University

About the Author:

Peter Phillips is a Professor of Political Sociology at Sonoma State University since 1994, former Director of Project Censored 1996 to 2010 and President of Media Freedom Foundation 2003 to 2017. He has been editor or co-editor of fourteen editions of Censored, co-editor with Dennis Loo of Impeach the President: The Case Against Bush and Cheney (2006), editor of two editions of Progressive Guide to Alternative Media and Activism (1999 & 2004). His most recent book is Giants: The Global Power Elite. He was a co-host of the weekly Project Censored show on Pacifica Radio with Mickey Huff from 2010 to 2017, originating from KPFA in Berkeley and airing on forty stations nationwide. He teaches courses in Political Sociology, Sociology of Power, Sociological of Media, Sociology of Conspiracies and Investigative Sociology. He was winner of the Firecracker Alternative Book Award in 1997 for Best Political Book, PEN Censorship Award 2008, Dallas Smythe Award from the Union for Democratic Communications 2009, and the Pillar Human Rights Award from the National Associations of Whistleblowers 2014. He lives in a redwood forest near Bodega, California with his wife Mary Lia.


Categories

Archives

Recent Comments

Sverige Först on Enhetslinjens förlust
Jan Olof Bengtsson on The Significance of Franklin…
AS on The Significance of Franklin…
Bas on The Significance of Franklin…
Bas on The Significance of Franklin…
Jan Olof Bengtsson on Salvini, SD och EU-reformismen…
Jan Olof Bengtsson on 10 år
RB on 10 år
Jan Olof Bengtsson on 10 år
axelwkarlsson on 10 år
Jan Olof Bengtsson on 10 år
sui generis on 10 år
Victor on 10 år
Jan Olof Bengtsson on Moderat omprövning
Irminsul on Salvini, SD och EU-reformismen…
All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi