Odenplan

Odenplan

Tradition och revolution

Den traditionalistiska skolan kan rekonstruera och konceptuellt renodla vad den identifierar som det traditionella samhället, dels utifrån historiskt studium, omfattande olika kulturer, dels genom vad som finns beskrivet i traditionens centrala texter. Det på karaktäristiskt sätt samtidigt mest koncisa, precisa och allmänna uttrycket är väl första hälften av Bhagavad-gita 4.13: “catur-varnyam maya srstam guna-karma-vibhagasah” (sanskritister får här ursäkta att jag utelämnar de vid transkription vedertagna diakritiska tecknen), ungefär: “i enlighet med de olika naturliga egenskaperna och det handlande som motsvarar dem skapades de fyra kasterna av Mig” – det vill säga av Bhagavad-gitas talare, Bhagavan, Krishna. Läran är oskiljaktig från den om dharma, de olika individernas och kasternas plikter, som i sin tur är förenad med läran om den kosmiska ordningen och dess lag, rita.

Tydligare än andra traditionalister utgår Julius Evola genomgående i sitt författarskap, alltifrån den även enligt honom själv problematiskt betitlade Imperialismo pagano från 1928, från denna ordning; en utförligare principiell och historisk genomgång återfinns i hans mest kända verk, Rivolta contro il mondo moderno. Om samhället ska ha en verklig andlig grund och som helhet befrämja egentlig andlig utveckling, om de ytterst sett immateriella värdena ska bestämma samverkan och inriktningen hos samhällets olika nivåer, funktioner och människotyper, måste det ha denna struktur. Läran gäller alla samhällets grundläggande verksamhetsområden, även de materiella, men endast som inordnade i den andligt styrda helheten. Varje kast måste äga sina rätta respektive kvalifikationer, tillhörighet strikt bestämmas av dessa, och så vidare.

Tillräckligt många residuer av ett sådant sakernas tillstånd har kunnat observeras historiskt för att traditionalismens anspråk ska vara trovärdiga. I det förmoderna västerlandet är partiella motsvarigheter till Bhagavad-gitas lära normen. Vi finner det förstås hos Platon, men även den romerska rättsprincipen om suum cuique kan förstås i dess termer, ja även som utvecklad till läran om distributiv rättvisa, bortom den blotta föreställningen om kvantitativt olika förtjänst. För de medeltida skolastikerna var indelningen av människotyper och arbetsuppgifter självklar och i enlighet med den klassiska naturrätten sådan de själva uttolkat den. Det är lätt att finna ett entydigt eko av läran om guna-karma, om de mänskliga egenskapernas grundläggande naturliga mångfald och det därur följande handlandets eller arbetets olikhet, fram genom hela den tidiga moderniteten och vad vi kallar konservatismens framväxt efter den franska revolutionen. Vi kan sedan följa den ofta i med senare samhällstänkande endast måttfullt uppblandad form hos de konservativa tänkarna under de senaste århundradena, i deras polemik mot de moderna ideologiernas onaturliga och i verkligheten ofta orättfärdiga egalitarism. Några har till och med tangerat den stränga och för de materialistiska radikalerna obegripliga principen i den andliga kultur som Bhagavad-gita är en del av, nämligen att de högsta kasternas ställning och auktoritet bland mycket annat bygger på att de inte är de materiellt rikaste.

“If justice means uniformity, then the higher life of the mind which is confined to a few has no right to survival”, skriver – för att ta bara ett av de otaliga exemplen – den amerikanske burkeanen Russell Kirk i A Program for Conservatives från 1954. “It is necessary to any high civilization”, förklarar han, “that there be a great variety of human types and a variety of classes and functions”; “man was created not for equality, but for the struggle upward from brute nature toward the world that is not terrestrial”; “There is no injustice in inequality, as such; the only unjust inequality is that in which a man is denied the things for which his nature is suited in favor of a man whose claims to these things is inferior”; “cooperation, not strife, will be the governing influence in the state; class will not turn against class, but all men will realize, instead, that a variety of occupations, duties, and rewards is necessary to civilization and the rule of law”; “The just man knows that men differ in strength, in intelligence, in energy, in beauty, in dexterity, in discipline, in inheritance, in particular talents…There could be no greater injustice to society than to give the good, the industrious, and the frugal the same rewards as the vicious, the indolent, and the spendthrift. Besides, different types of character deserve different types of reward. The best reward for the scholar is contemplative leisure; the best reward of the soldier is public honor…the best reward of the skilled craftsman is the opportunity to make fine things; the best reward of the farmer is a decent rural competence; the best reward of the industrialist is the sight of what his own industry has built”; “How was it that this traditional concept of social justice, which took into account the diversity of human needs and wishes, came to be supplanted…by the delusion that social justice consists in treating every man as if he were an identical cog in a social machine, with precisely the same qualities and hopes as his neighbors? One can trace the fallacy that justice is identical with equality of condition far back into antiquity, for human folly is as old as human wisdom. But the modern form of this notion arose late in the eighteenth century, and Burke and John Adams and other conservative thinkers foresaw that it was destined to do immense mischief in our world.” Här finner vi i själva verket den kanske mest centrala skiljelinjen mellan konservatismen och de radikala ideologierna.

Vildvuxna så kallade konservativa revolutionärer, radikalkonservativa, fascister, företrädare för den “nya högern” och så vidare har på grund av sin egen romantiska modernism emellertid regelmässigt problem med att acceptera den traditionalistiska samhällsordningen i dess helhet, inklusive den mer strikt andliga dimension som ytterst lägger grunden för hela den ordning en Kirk beskriver, ens som princip eller ideal. De erkänner helt enkelt inte – och detta är ofta detsamma som att de inte förstår – de traditionella andliga sanningarna, eller kan inte bejaka dem med den grad av allvar och konsekvens som gör det rimligt att också godta deras konsekvens i form av den traditionella samhällsordningens grundlinjer.

“Evola lever inte i den moderna världen”, utbrister exempelvis Jonathan Bowden. I sak är det inte något oproblematiskt påstående. Evola ägnade en avsevärd del av sitt författarskap just åt frågan om hur man skulle leva i den moderna världen, hela hans verk utgår från och föranleds av denna moderna världs tillstånd, av frågan hur den ska förstås och hur den ska kunna övervinnas, och en gren av den specifikt estetiska modernismen tycks ha underlättat hans kritiska uppgörelse. Även Evola är på sitt sätt en karaktäristisk produkt av moderniteten: en revolterande produkt, som inom dess ram rekonstruerar alternativet. Men vad påståendet uttrycker är i stället åtminstone i hög grad Bowdens egen vilja att leva i denna moderna värld, hans relativa främlingskap inför den traditionella, hans bejakande av moderniteten, hans önskan att kunna skjuta ifrån sig vissa av Evolas analyser och ståndpunkter – säg, den buddhistiska dottrina del risveglio – för att ostört kunna fortsätta hänge sig åt sina estetiskt dominerade fantasiexcesser. Det är den här svagheten som är grundläggande i alla de riktningar jag nämnde. Den alstrar ständigt på nytt och på vid det här laget lätt förutsägbart sätt intellektuella grumligheter som exempelvis omöjliggör för den nya högern i vid mening att prestera den typ av konsekvent och djupgående analys av fascismen och nationalsocialismen som vi finner hos Evola, även om denna analys också hos honom på vissa punkter är ofullständig och otillräcklig på grund av hans egna initiala förhoppningar beträffande dessa riktningar.

Problemet är inte Evolas traditionalism, utan hans delvis alltför onyanserade analys av och förhållningssätt gentemot moderniteten. Det är beklagligt om denna brist på nyansering från hans och även de andra “hårda” traditionalisternas sida bidrar till att befästa den mer eller mindre lägre-romantiska högern, i alla dess former och facetter, i dess avståndstagande från traditionalismen som sådan, till att förstärka dess oförståelse av den. Vad jag föreslagit kan kallas en “mjuk” traditionalism har här en viktig uppgift. Den kan, på annat sätt än Evola, visa hur man kan leva i moderniteten som traditionalist inte minst genom att urskilja och ta fasta på andra inslag i den än den radikala romantikens, och förstås även den från denna i själva verket sällan helt skilda radikala rationalismens. När allt kommer omkring är ju också moderniteten något som på ett plan så att säga omfattas av traditionalismen och förstås av traditionalismen allena, medan det omvända inte kan vara fallet. Här finns flera grundläggande missförstånd som måste utredas.

Även på det mest auktoritativa traditionalistiska håll råder delade meningar om huruvida det traditionella samhällets ordning som helhet överhuvudtaget är möjlig i vår tid. Såtillvida är strävan att helt enkelt återskapa ett traditionellt samhälle, oavsett de historiska omständigheterna, kontroversiell, och frågan om anpassningar och kompromisser uppkommer givetvis oundvikligen. Många mer eller mindre strikt traditionalistiska andliga lärare idag väljer helt enkelt att undervisa om andligheten utan att relatera den till samhällets organisation, att nå individer och grupper med ett budskap som, med rätt ledning och disciplin, även mitt i moderniteten faktiskt kan i avsevärd utsträckning levas och förverkligas.

Under vilka omständigheter en traditionalistisk ordning skulle kunna återupprättas är förstås en annan diskussion, som exempelvis den omstridde Alexander Dugin åtminstone tagit upp, även om hans egna svar kanske inte är ägnade att övertyga särskilt många i väst. Men det är rimligt att anta att man tills vidare åtminstone som pedagogisk illustration, om än inte självklart som helhetligt program för politiskt återupprättande, bör ta med även det traditionalistiska samhällsperspektivet i en mer helhetlig motbild, inte minst i ljuset av det faktum att andligheten under hela moderniteten, även långt före New Age-rörelsen, eller snarare som en New Age-rörelse avant la lettre, på problematiskt sätt tenderat att omformas i enlighet med modernitetens egna helhetliga, antitraditionalistiska dynamik, intellektuellt, moraliskt, kulturellt, imaginativt, känslomässigt.

Den “hårda” kritiken av moderniteten utifrån den traditionella samhällsordningens perspektiv, eller mer eller mindre av detta perspektiv, blir emellertid otillräcklig och ibland delvis missvisande i det att den förbiser även sådana modernitetens delsanningar som direkt har att göra med vad som av många företrädare för traditionen själva accepteras som det traditionella samhällets omöjlighet under nuvarande historiska omständigheter. De viktigaste av dessa är från mitt perspektiv att var och en av de successiva historiska revolutionerna i västerlandet, i vilka den närmast lägre “kasten” – den mycket ungefärliga västerländska motsvarigheten till varna – övertagit makten från den närmast högre, formulerar i viss mån giltig kritik av denna närmast högre “kasts” och dess systems korruption och förfall. Det är en kritik som “hårda” traditionalister såvitt jag kunnat se försummar och inte förmår göra rättvisa.

För traditionalismens motpol, den marxistiska historiematerialismen, och i synnerhet den “ortodoxa” form av den som utvecklades i den Andra Internationalen, blev de successiva historiska revolutionerna till en vetenskaplig sanning om en nödvändig, automatisk, av de materiella produktionsfaktorerna bestämd utveckling mot kommunismen. Vid detta mål av genom dialektiken uppnådd immanent motsägelsefrihet kunde inte längre några kaster eller klasser finnas, proletariatet skulle komma att representera den universella mänskligheten och därmed även upphöra att vara proletariat. Denna historiefilosofi blev naturligtvis möjlig endast genom den ensidiga analys av historien som utifrån modernitetens helhetliga intellektuella och allmänkulturella, förenat rationalistiska och romantiska dynamik – nu i ytterst tillspetsad form – och de därur följande moraliska och övriga värdemässiga föreställningarna, i huvudsak fokuserade på momentet av klassförtryck och klasskamp. Traditionalismens sanningar kunde nu inte bara teoretiskt på åskådningsmässiga grunder förkastas som en falsk ideologisk överbyggnad, utan också i helt ny utsträckning praktiskt-operativt avfärdas och negeras genom en organiserad massrörelse och politisk makt. Den tidigare upplysningens och liberalismens framstegstanke är delvis annorlunda grundad och föreställer sig riktningen och målet på annat sätt, men implicerar ju även den till stor del en historiefilosofi som principiellt motsätter sig den traditionalistiska ordningen och dess värden.

De “hårda” traditionalisterna tar på goda grunder, som även historiens icke av alla väntade förlopp idag i sig självt borde bekräfta, avstånd från dessa moderna ideologier som mer helhetliga åskådningar. Men vad de missar är alltså de successiva revolutionernas (i vid mening – vi behöver här inte uppehålla oss vid om dessa är plötsliga och våldsamma eller långsamma och kontinuerliga) partiellt giltiga kritik av den närmast föregående ordningen, och därmed de åtminstone så att säga negativt rätta momenten av de nya ordningar de etablerar. Kritiken, i den mån den är riktig, gör den nya ordningen delvis legitim även då den som helhet rör sig ännu ett steg bort från den traditionella normativiteten.

Västerlandet uppvisar ibland en oskarp bild av dessa aspekter av den traditionella ordningens successiva subversion. Inte minst har detta att göra med att kristendomen, liksom abrahamismen i dess helhet, inte entydigt eller i sin helhet är en traditionalistisk religion. För det första är den bara en religion, i René Guénons mening. För det andra är den en religion som uppvisar särdrag som utgör en central del av den för västerlandet definierande differentieringsprocessen. Såtillvida har kristendomen delvis själv befrämjat moderniteten, varit en del av dennas förutsättningar i västerlandets specifika förmodernitet, sådan denna kom att gestaltas genom dess spridning, i förening med den likaledes i mycket differentieringsspecifika filosofins ställning under antiken.

Det är en styrka hos Evola att han i större utsträckning kvarstannar vid denna problematik rörande västerlandets ursprungliga särutveckling. För Guénon och hans efterföljare, och inte minst Tage Lindbom, blir det väsentligare att betona den form traditionalismen kom att ta i just västerlandet, eller att framställa denna som generellt traditionalistisk trots att den av de nämnda skälen inte kan sägas fullständigt och konsekvent vara det. Utan tvekan är det dock legitimt att på det sätt de gör beskriva den medeltida ordningen som traditionalistisk. Den åskådning som kristendomen kom att nå gram till med hjälp framför allt av den nyplatonska traditionen, och som präglade den tidiga skolastiken såväl som mystiken, bildade förvisso, i förening med feodalismens utveckling och kyrkans samtidiga allmänna germanisering och organisatoriska förvaltande av arvet från Rom, i stora stycken en traditionalistisk ordning även i ganska strikt mening.

Ändå utgjorde prästerskapet och den kyrkliga hierarkin, delvis på grund av de åskådningsmässiga skillnader som den bibliska traditionen och teologin medförde, inte någon veklig motsvarighet till en brahminsk kast. Troligen är det delvis på grund av detta historiska särdrag, i ett större traditionalistiskt perspektiv av den typ som är gemensamt för alla i denna skola, som Evola i så stor utsträckning betonar vad som i Europa kom att ta form som den ghibellinska ideologin och, mer allmänt, chakravarti-idealet. Han vill tolka även den andliga auktoriteten som buren av vad han menar alltifrån kristendomen ensidigt förståtts som den blott världsliga. Det kristna prästerskapet var helt enkelt aldrig och etablerade sig aldrig i Europa entydigt som en exklusivt dominerande högsta kast och auktoritet (och inte heller under den förkristna antiken fanns någon sådan, principiellt erkänd på det sätt vi finner i vad vi kallar kastsystemet). Vad furstarna vid den nya tidens början på mer historiskt genomgripande sätt gjorde uppror mot var därför något annat, och det är bland annat detta som skapar viss oklarhet i den västerländska historiska bilden, i öst-väst-analogin, och även i den traditionalistiska historiska analysen. Att kastsystemet totalt förfallit och korrumperats i dagens Indien behöver knappast sägas.

Generellt gäller emellertid att de successiva historiska revolutionerna primärt innebär ersättandet av en mer eller mindre korrupt och degenererad föregående ordning med en ny. Det var ju aldrig fråga om en traditionalistisk restauration av den föregående ordningens normativa väsen och funktion, utan om dennas avskaffande både i dess förfallna och dess ursprungliga form. Med den förra formen föll även den senare. De kyrkliga missförhållandena var reella, och inte heller enbart kyrkliga såtillvida som de högre skikten av den andliga hierarkin i realiteten ofta helt enkelt också bestod av världsliga furstar. Därför sökte den nya tidens politiska tänkare, inom ramen för den framväxande territoriella och snart absoluta furstemakten och den av aristokratin dominerade ståndsordningen institutionellt etablera spärrar och garantier mot just dessa missförhållanden, spärrar och garantier som äger giltighet och legitimitet som sådana. Och kristendomen anpassade sig snabbt till denna nya ordning, inte bara i protestantismens form. Den borgerliga revolutionen och den socialistiska arbetarrevolutionen – båda i den allmänna, vaga mening det här måste vara fråga om – har, som skifte från en ordning till en annan, samma principiella innebörd, med avseende både på sin motivation och sina resultat.

Är det så att vår tids allmänna beskaffenhet, i vad gäller mänskliga egenskaper och föreställningar, allmän anda, materiell organisation, och kulturella och sociala mönster, är sådan att det rent principiellt är omöjligt att upprätthålla den ursprungliga traditionella normativiteten sådan traditionalisterna vill uppfatta den, är vi vare sig vi vill det eller ej i mycket hänvisade till just det kumulativt framvuxna systemet av spärrar och garantier mot de missförhållanden vars art och omfattning förklarar denna omöjlighet. Med andra ord, till någon form av konstitutionalism.

Den “mjuka” traditionalism jag skulle vilja försvara förkastar inte urskillningslöst dessa aspekter av det moderna samhället. Den införlivar i stället den ackumulerade kritiken i den mån den är giltig, och, under sin egen prövning, element av de nya ordningar som etablerats för att avhjälpa missförhållandena, utan att för den skull acceptera dessa ordningars nya helheter som sådana och uppge den traditionella förståelsen som i möjligaste mån alltfort vägledande norm och kriterium. På detta sätt arbetar den i större utsträckning utifrån den givna historiska situationens förutsättningar såväl ifråga om mänskliga kvalifikationer som modernitetens nya materiella faktorer.

Bengt Olof Bengtsson, 1931-2019

Bengt Olof Bengtsson

SvD 4:e mars:

Håkan Kronvall minnesruna SvD 4 mars

Tilläggas kan, för politiskt intresserade, att min far också var aktiv i Junilistan. Han återkom flera gånger i våra samtal till att han ångrade att han, när han efter den stora framgången i Europaparlamentsvalet 2004 satt med Nils Lundgren och någon till på ett café i EU-kvarteren i Bryssel och diskuterade om de också skulle ställa upp i det svenska riksdagsvalet 2006, inte tydligare insisterade på sitt motstånd mot denna idé.

Håkan Kronvall arbetade på Skolöverstyrelsen och var även verksam i SIEC.

Radiohead: Lucky

From their album OK Computer (1997).

In Defence of the Personal Idealist Conception of the Finite Self, 2

In Defence of the Personal Idealist Conception of the Finite Self, 1

The more basic and general difference between the personal and impersonal idealist conception of the finite self is the one regarding the interpretation of Kant’s transcendentalism.

While Pringle-Pattison accepts a minimalist version of Kant’s abstract analysis of empirical and transcendental apperception, he turns against the hypostasization of the abstract conditions of knowledge in general thus described – the categories and the unity of consciousness – into a self-existent reality, the “real Knower”, the “One Subject” in all finite minds, a hypostasization that “wipes out the selfhood and independence of the individual” and “deprive[s] both God and man of real existence”. [Notes to be added later.] Personal idealists often accept the transcendental apperception, but as in reality existing in the finite selves only, a logical presupposition, a postulated unity that is not a transpersonal self and not in itself self-conscious. As shaping the experiential awareness of the finite being and continuous with and fading off into empirical consciousness, it is not distinct from this being and does not imply the identity of one finite self with another. It can be all of these things without being in itself a self transcending finite selves; it can be understood independently of the person only as abstractly analysed. Transcendental apperception being at the most the common nature of the consciousness of unity, is not a self qua self in its self-conscious and content-accommodating core, and can therefore constitute neither an identical self of all finite beings nor an absolute self.

When Pringle-Pattison says the finite self is impervious to other selves, that in its character of self it refuses to admit another self within itself, he does not mean to say it is absolutely distinct. He is quite explicit about its sharing content with other selves and about how in this sense it transcends its own boundaries.

Given the impersonal absolutists’ conception of the finite self, what could they possibly mean if they deny that the finite self is impervious to other selves, and therefore that it is pervious? It is a little hard to see how they can claim that finite selves perviate each other. For such perviation implies agency of a kind that it is difficult to identifyi in the impersonalists’ account: there is neither anything that perviates nor even anything that can be perviated. Hence, on this account too, Pringle-Pattison’s statement must in fact be accepted as true. What they seem really to mean is simply that the hypostasization is present in all finite selves and that it is what constitutes them as in principle without boundaries.

While Pringle-Pattison accepts the finite self as the “apex of separation and differentiation”, he empathically denies any absoluteness about this. Apex means simply the highest point. He turns sharply against metaphysical pluralism. As a member of the whole, the finite self is related to and dependent on it in the way the adjectival position can indeed be interpreted as describing. But that selves belong to a common, unitary reality does not imply their merging, their reduction to identity, or the absence of their boundaries. By the finite self as “substantival”, Pringle-Pattison meant only its relative independence within this shared idealist framework.

He did not deny that the experience of one finite self may be continuous with that of another or with that of the infinite self, for selves are certainly not impervious to all the influences of experience, all the “contents of the universe”. We possess an experience more or less in common with others of what is beyond the boundaries of our own subjectivity as such. There is of course no contradiction in speaking of ourselves as impervious in our character of selves and at the same time making claims about what lies outside ourselves thus understood. The self qua self being aware of its boundaries must mean that it can go beyond them in a certain sense, since this is precisely what makes it aware of them. Such as they are, the boundaries are not abolished but confirmed. The distinctiveness is quite as real as the unifying commonality.

Pringle-Pattison accepted the absolute while rejecting the British Hegelians’ definition of it, and their distinctive way of reaching it. In accordance with his view of the finite self’s openness to what is beyond its unsuspendable limits, he conceived of the self’s continuity with God, the finite-infinite nature of man, in terms different from those of the impersonalist absolutists’ hypostasization. His position is closer to those that distinguished from the beginning what I call early personalism from the main current of German and British idealism: the special view of  higher reason in Jacobi’s sense, its idea of the absolute and so forth, understood in such a way as to reinforce the arguments against pantheistic monism’s failure to distinguish between selves – as well as many other things in need of distinguishing.

But inasmuch as Pringle-Pattison would accept that the absolute is a self for which we are at least not impervious in the same sense that we are so to each other, he would have accepted that a continuity does obtain which, although beyond the logical unity of reality as a whole, and, a fortiori, beyond this logical unity as a mere postulate, could still be seen in one aspect as close to the results of the idealist development of Kant, inasmuch as  the idealism of hypostasized apperception and that of reason in the early personalist sense converge with regard to continuity as such or in a general sense.

And impersonal hypostasization is not required in order to understand reality as having on all levels something of a logical structure in the dialectical and substantial sense, and to accept the process of true, systematic thought as one through which finite selves can to some extent lay it bare. Bosanquet’s account of the process of knowledge is correct in that any immediately given perceptual experience is partly abstract in the Hegelian sense. Yet Pringle-Pattison’s objection is legitimate inasmuch as even as for this reason in need of supplementation, it is and indeed must be relatively concrete. That it is not given independently of thought does not mean that it is given without any concreteness. If immediate perceptual content were not concrete at all, it would not be possible for experience to become more Concrete by its being brought by thought into relation with other such content.

Personal idealism’s “realist” or concrete element was originally provided by Jacobi, under Scottish influence, in connection with his analysis of abstraction in Spinoza. Pringle-Pattison’s interpretation of Hegel on this point is but a late restatement with renewed Scottish inspiration. In failing to understand the full Hegelian conception of concreteness, and in its onesided view of thought’s abstractive nature, it goes too far, yet Pringle-Pattison is right about the spurious excogitation in the absence of the Concrete datum, inasmuch as it loses the person as understood by the personal idealists and in this respect inadmissibly blurs the finite and the infinite. His analysis of perception and thought was part of this specific argument.

Clearly, as it progresses, the finite self’s growing experience, as grasped in its logical structure, as knowledge, ideally converges with and approximates the absolute, and the limitations and partiality of the self-enclosedness and perspectivity inseparable from its finitude is reduced. But if its perspectival experience is supported by an experience that is not that of the absolute of hypostasized apperception but of the absolute as defined by the personal idealists, the perspectival finitude itself cannot even in principle be cancelled in this process of larger experiences of the “contents of the universe”. Rather, it is precisely through the proper coordination with the whole that is the concrete universal in the widest sense that it is discovered in its determined uniqueness on this level, i.e. in its status as the apex of separation and differentiation, properly conceived. It thus finds itself as what the partly Crocean philosopher Claes Ryn describes as an intensification of unique individuality at the highest moral, aesthetic, and intellectual level.

The perspectival convergence thus also in itself implies the identification of the very boundaries. Retaining them in the manner of the alternative idealism that is personal idealism does not signify a relapse into scepticism, but is, among other things, a realistic safeguard against epistemic and indeed moral illusions. The personal idealists always insisted against Hegel the Gnostic, and more strongly and on a more consistent philosophical basis than the British impersonalists, that the constitutive differentiation within the very continuity ever precludes the finite self’s exhaustive appropriation of the absolute perspective, or, as some would perhaps prefer to see it, man’s becoming God. And this differentiation has according to them important moral, axiological and indeed existential significations that they perceive to be simply lost in the philosophy of impersonal idealism.

Vinnie Ream

Ream

Reformisterna och vänsterpopulismen

I sitt tal på den nya socialdemokratiska föreningen Reformisternas stora offentliga möte i Stockholm i helgen förklarade Göran Greider att han utelämnade en kritisk synpunkt, och hänvisade de intresserade till sin Facebook-sida, där denna synpunkt inom kort skulle kunna läsas. Man fick intrycket att han kanske fann synpunkten olämplig för mötet och där ville begränsa sig till det positiva. Men på Facebook framställs den nu som en del av talet som helhet, och det sägs ha varit tidens begränsning som nödvändiggjorde avkortningen.

Hursomhelst är denna på Facebook tillagda, avslutande del av talet innehållsligt det allra viktigaste. Det markerar vad som hittills ser ut att vara en avgörande skillnad mellan den nya föreningens linje och den försiktiga vänsterpopulistiska linje som Greider själv förra året tillsammans med Åsa Linderborg försiktigt började driva i boken Populistiska manifestet. Följande är vad mötesdeltagarna inte fick höra:

“Men: Ordet reformist förpliktigar i flera dimensioner. Reformismen så som vi känner den historiskt har ingen teori om sig själv. Men den hämtar styrka ur sin systemkritik, sin antikapitalism – men också ur sin pragmatism och sin folklighet. Reformismen vet att det inte går att blunda för svåra dilemman. När den reformistiska blicken därför ställs inför det fenomen som till stor del tyvärr definierar vår tid – högerpopulismen – så vet den att högerpopulismen måste utmanas på flera sätt samtidigt. Det viktigaste är och förblir att för alla människor som känner vanmakt klarlägga hur maktlandskapet ser ut och peka på de verkliga makthavarna: De som äger kapital och styr bolag och vill se otryggare löntagare. När socialdemokratin avideologiserats har många förbannade människor sökt sig till de ideologier som står till buds – och där har högernationalismen stått och tagit emot dem med öppna armar. Kamrater! Jag ska gå rakt på sak: Reformismen idag måste hitta flera sätt att hantera den nationalistiska utmaningen kring flyktingpolitik, migration och integration. Jag tror att många av oss tyst hoppas att migrationsfrågan helt enkelt bara ska tona bort av sig själv, alternativt kämpas bort med antirasistisk kamp. Kanske blir det så till slut, vem vet. Men jag tror inte det. De närmaste låt oss säga fem-tio åren kommer dessa frågor att avgöra mycket i politikens utfall.

Varför har Vänsterpartiet bara nio procent av LO-medlemmarnas röster och socialdemokratin bara 40 procent? Jag tror att ett avgörande skäl till det är att hundratusentals löntagare anser att dessa partiers syn på migration, flyktingpolitik inte håller.

I senaste mätningen är det över sjuttio procent av svenska folket som vill att Sverige tar emot färre flyktingar. Det är en dyster siffra. Men ett faktum. Utmaningen för reformismen är då följande: Hur ska vi inom ramen för en progressiv jämlikhetspolitik formulera en syn på migration och flyktingpolitik som är så generös som möjligt men som inte nonchalerar de opinioner som finns bland löntagarna? Jag vet inte. Men jag tror att två principiella hållningar är vettiga. För det första: Säg evigt nej till ideologisk nationalism – men erkänn nationalstatens fortsatta betydelse för välfärd och demokrati. Säg Nej till snacket om svenska värderingar men Ja till idén att universella värderingar ska vara starka i detta land, denna nationalstat Sverige! För det andra: Erkänn att all flyktingpolitik faktiskt också har fördelningspolitiska konsekvenser, både dåliga och bra, men erkänn detta faktum och lämna det tomma moraliserandets sfärer. Något måste göras, något måste tänkas – de här frågorna får inte lämnas över till stora intellektuella som Widar Andersson eller Stig-Björn Ljunggren.

Begreppet reformism förpliktigar – också till att hitta en balanserad syn på migrations- och flyktingpolitik. Sker inte det – ja, då fruktar jag att reformisterna aldrig får med sig just de breda löntagarskikt vi vill ha med oss.

Kamrater! Vänner! Reformister! Det där var inget överklagande. Det viktiga är att en s-förening har bildats. Den är liten ännu. Men den bär verkligen på embryot till den systemkritik, den pragmatism och den folklighet som kännetecknar reformismen när den är som bäst och viktigast.

Låt en rörelse födas!”

Greider och Linderborg vågar eller vill inte gå lika långt som Sahra Wagenknecht och hennes nya organisation inom Die Linke i Tyskland, Aufstehen. Men i linje med vänstern på flera håll i Europa börjar de i alla fall ta några små, små steg i riktning bort från vår tids etablissemangsvänsters fantasmagoriska och tragiska livslögn och, i vissa fall, säkert också bedrägeri. Det är en lögn och ett bedrägeri som är lika gamla som nyliberalismen, och som högerpopulismen naturligt nog inte gjort mycket – och idag tenderar att göra allt mindre – för att belysa. Nämligen lögnen och bedrägeriet att massmigrationen till Europa är ett fenomen skilt från den globala kapitalismens intressen, och som i stället stärker de progressiva vänsterkrafterna och på något sätt automatiskt leder enbart till en av dem präglad radikal mångkultur eller smältdegel.

Varken Greider eller ens Wagenknecht kan förstås, på sina nuvarande ståndpunkter, gå på djupet i de historiska frågorna om det verkliga förhållandet i allmänhet mellan olika grenar av vänstern och kapitalismen, eller med andra aspekter av detta förhållande i nuet, allt det som utförligt analyserats exempelvis av en filosof som Jean-Claude Michéa. Men Greider kan åtminstone se sambandets natur på denna punkt. Han vet förstås att det här handlar om mycket mer än verkliga flyktingar. Att det handlar om lönedumpning, om ett avsiktligt omöjliggörande av välfärdsstaten, om exempelvis Anders Borgs offentligt deklarerade tjänstvillighet när det gäller att ta hand om följderna av USA:s och NATO:s av honom uppmuntrade krig i Mellanöstern.

Det är svårt att se hur Reformisterna ska kunna få någon verklig betydelse om de inte följer Greider och Linderborg i deras begynnande brytning med den genomfalska socialistiska migrationismen, som så länge försvagat vänstern och, i förening med alla dess lika ohöljt av kapitalet understödda postmarxistiska, s.a.s. sekundär- och Ersatz-radikala kampanjer, fått den att ofta framstå som ett monstrum av falskhet, motsägelser och inte minst analytisk ytlighet.

Brittiska Labour ertappades för länge sedan med att i sitt interna strategiarbete explicit ha planerat för att öka massinvandringen i syfte att vinna fler väljare. Idag kan alla se hur den kontinuerligt försvagade socialdemokratin offentligt gör separata, språkligt och kulturellt anpassade satsningar på de nya segregerade invandrarområdena, och där naturligtvis också har sina största och mest entydiga framgångar. Men vad hjälper det vänstern, när socialdemokratin sedan årtionden i allt väsentligt underordnat sig nyliberalismens globala finanskapitalism och endast representerar ett harmlöst alternativ till borgerligheten i dess lokala administration? När den leds av Tony Blair och Göran Persson? Eller för den delen Stefan Löfven, om vilken vänliga ord sades på Reformisternas möte. Reformisternas själva primära syfte anges rentav helt allmänt, och platt, vara endast att “stärka socialdemokratin”.

I det nya förordet i Populistiska manifestets pocketupplaga som utkom i höstas skriver författarna:

“Populistiska manifestet utkom i april 2018. Den uppmärksammades i medierna, fick många läsare och åhörare när vi åkte runt och talade om den, men ledde inte till någon mer grundläggande debatt. Vi har sedan boken kom ut häpnat över att vänstern och arbetarrörelsen fortsatt har haft så svårt att gå till botten med de frågor som den populistiska vågen över världen ställer. Vänstern väjer ännu rätt fegt för de flesta dilemman och målkonflikter som rör synen på nationalstat och migration och reducerar ofta populismen till en fråga om rasism. Vi är i denna bok noga med att påpeka att rasismen visserligen är en helt egen kraft, som oupphörligt måste bekämpas. Men vi menar att det klassdrama som formar och förklarar mycket av dagens populism knappast har förståtts av en vänster som ofta mist kontakten med den breda arbetarklassen.

På en annan kant har de liberala kommentatorerna haft lika svårt att se den grogrund som den moderna populismen växer ur: galopperande inkomstklyftor, tillbakarullning av trygghetssystemen och en allt mindre ifrågasatt fri kapitalism. Där reduceras problemet snarast till psykologin hos ‘globaliseringens förlorare’.

Men debatten kan till slut inte vänta. Populismen definierar idag så oerhört mycket av vår tid och än så länge är det högerpopulismen som dominerar.”

Greider och Linderborg avslutar med att konstatera att “en populismforskare skriver denna senhöst: ‘De hoppfulla förväntningarna om en vänsterpopulism har kommit på skam’. Där står vi. Men vi borde kunna annat! Vi hoppas att våra teser i denna bok kan inspirera till både självrannsakan och optimism.”

Omedelbart därefter startades Reformisterna, synbarligen utan Greider som inspiration och drivande kraft (Linderborg är såvitt jag förstår inte längre socialdemokrat och kan därför inte bli medlem). De motsvarar ännu inte den rörelse Greider vill se födas. Kommer han kunna övertyga Daniel Suhonen, Markus Kallifatides, och Sara Karlsson som lämnade sitt riksdagsuppdrag i protest mot sitt partis skärpta invandringspolitik, att göra Reformisterna till vänsterpopulismens rörelse? Tyvärr finns ännu inga tecken på att den nya föreningens ledning har uppfattat innebörden av Greiders och Linderborgs partiella nyorientering, för att inte tala om Wagenknechts. Deras sätt att ignorera eller avfärda hela den problematik Greider och Linderborg nu slutligen förtjänstfullt beaktar påminner bara om deras partis cyniska maktkalkyl och marginellt alternativa förvaltning av kapitalismen. Är Suhonen överhuvudtaget i god tro här?

Från ett genuint socialkonservativt perspektiv, ett perspektiv av det slag vars djupare ideologiska och politisk-filosofiska grunder jag försökt antyda, blir det alltmer uppenbart att den programmatiska, kalkylerade massmigrationen och kulturradikalismens ständiga, banalt mekaniska frontframflyttningar, såväl som hela den ohistoriska, identitetslösa globalistiska finanskapitalism som de uteslutande tjänar, inte kommer kunna hanteras och övervinnas av vare sig någon enkel högerpopulism eller någon populistisk nationalism. I synnerhet inte om dessa alltmer närmar sig och anpassar sig till den vanliga, borgerligt-liberala högern, sådan den sedan länge existerar i väst och gjort sina partier meningslösa och för dem som vill försvara en de överordnade värdenas konservatism.

Den enkla högerpopulismen har förstås alltid stått närmare denna vanliga moderna höger. Men även den mer distinkta, nationalistiska populismen tenderar nu inte minst i Sverige att närma sig dess liberalism och ekonomism, och fjärmar sig därmed från sina egna ideologiska rötter. Buren av samma väljar- och medlemsunderlag av delvis timbroiserad arbetarklass i vid mening, låser den sig allt oftare i en urskillningslös, sakligt blind och stilmässigt grov överloppsantagonism gentemot vänstern, all vänster.

Inte heller en vänsterpopulism är tillräcklig. Men den politiska kraft som kommer kunna prestera den nödvändiga och politiskt effektiva systemkritiken måste uppta populismen i dess högre form som ett moment bland flera. Och i stor utsträckning både höger- eller nationalistpopulismen och vänsterpopulismen. Genom ömsesidiga modifikationer borde båda dessa kunna inordnas i ett större teoretiskt sammanhang, som mer systematiskt och precist överskrider den gamla höger-vänsterskalan. En rad betydande tänkare och debattörer i Europa arbetar sedan länge med dessa frågor, både sådana som kommer från vänster och sådana som kommer från den “nya högern”. I USA gav Ralph Nader exempelvis härom året ut boken Unstoppable: The Emerging Left-Right Alliance to Dismantle the Corporate State.

Otillräckligheten i Greiders vänsterpopulism är uppenbar även i den på mötet utelämnade passagen ur hans tal. Men den representerar ändå ett stort steg i rätt riktning för svensk socialdemokrati i jämförelse med Reformisterna. De senare fortsätter tyvärr att blunda för svåra dilemman. De förmår inte klarlägga hur det verkliga maktlandskapet ser ut. De döljer av dubiösa skäl de frågor som i mycket kommer avgöra politikens utfall. Det är i sanning häpnadsväckande hur även de har så svårt att gå till botten med de frågor som den populistiska vågen över världen ställer. De väjer fegt för de dilemman och målkonflikter som rör synen på nationalstat och migration. De förstår inte att hundratusentals löntagare med rätta anser att deras partis syn på migration och flyktingpolitik inte håller.

Reformisterna kan nog bara bli en verklig och relevant ny kraft inom socialdemokratin, en rörelse som får med sig åtminstone en meningsfull andel av dessa löntagare, om de anammar Greiders och Linderborgs vänsterpopulism. Och det torde kräva att Greider fortsättningsvis prioriterar just detta när han talar direkt till dem på deras möten. Debatten kan inte vänta.

Valhallavägen

Valhallavägen

SD och EU: Ett riktigt vägval

SD gör rätt i sitt beslut att inte driva något krav på utträde ur EU eller folkomröstning om detta inför årets val till Europaparlamentet, ett beslut helt i linje med Peter Lundgrens tal på Europahuset i Stockholm i våras och Björn Söders utspel i somras. Alla Åkessons argument i hans artikel i Aftonbladet och intervju i Studio Ett är från mitt perspektiv invändningsfria. Och på Facebook kompletterar Mattias Hans Karlsson med fördjupande formuleringar av större utförlighet och precision.

“Frågan om utträde ur EU”, förklarar han, “behandlas…inte av Europa-parlamentet utan av de nationella parlamenten. I Sveriges fall riksdagen. De flesta är nog överens om att ett sådant beslut skulle behöva föregås av en folkomröstning. I dagsläget uppger ca 20 % av svenskarna att de skulle rösta ja till ett utträde ur EU. Att forcera fram en folkomröstning om EU-utträde den närmaste mandatperioden är helt omöjligt givet det parlamentariska läget, men även om det inte hade varit det, så hade alltså resultatet av en sådan omröstning med all sannolikhet blivit ett förkrossande nej till utträde och frågan skulle sedan vara politiskt stendöd för flera decennier framöver.”

Tonvikten ligger här fortfarande på att hålla den framtida möjligheten till utträde öppen, vilket understryker kontinuiteten i partiets position. Den nya hållningen motiveras i själva verket primärt av just detta, då vidmakthållandet av de gamla kraven faktiskt vore kontraproduktivt för det ursprungliga syftet och målet. Av detta skäl blir formuleringarna om det alternativa Europasamarbetet inte så långtgående som man från mina utgångspunkter skulle önska. Men i jämförelse med SD:s tidigare ståndpunkt markerar de ett oerhört framsteg. Partiet öppnar nu för första gången för att det kan vara möjligt att i samarbete med närstående partier i övriga Europa tillräckligt reformera unionen, och räknar således inte längre med att ett utträde under alla omständigheter är en absolut nödvändighet.

Karlsson åberopar en klassisk konservativ hållning som grund för den nya linjen:

“En av de mest centrala utgångspunkterna i konservatismen är att genomföra stora samhällsförändringar i gradvisa, kontrollerade steg, så att man kan överblicka de fulla konsekvenserna av sitt agerande.

En central socialkonservativ princip har alltid varit idén om att ‘Förändra för att bevara’. I detta ingår att nyktert förhålla sig till verkligheten och att alltid välja resultatinriktad pragmatism, som på riktigt gör skillnad, framför radikal plakat-politik, som kanske känns bra och tillfredsställer det egna egot, men som inte leder till ökad måluppfyllelse.”

Och förhandlingarna och parlamentsstriderna om Brexit anförs som det viktigaste skeendet inför vilket denna försiktiga, avvaktande konservativa hållning är påkallad:

“Just nu befinner sig ett europeiskt land, Storbritannien, som första land någonsin, mitt i en utträdesprocess. En process som har sin grund i en beundransvärd strävan efter demokrati och självständighet, men som är mycket komplicerad och uppslitande för landet. Det kommer att finnas oerhört mycket lärdomar att dra ifrån denna process. Något komplett facit kring detta kommer dock inte finnas på flera år än.

Att förorda att vi inte bör avvakta, att vi inte skall dra lärdom av Storbritanniens historiska resa, utan istället blint försöka springa på och trycka på för att Sverige snarast möjligt skall försätta sig i samma kaotiska och osäkra läge som Storbritannien nu upplever, vore enligt min uppfattning i det närmaste tjänstefel av en ansvarstagande statsman och det skulle bli oerhört svårt att vinna ett brett folkligt stöd för en sådan linje i den kommande EU-valrörelsen.”

Helt centralt är givetvis det förhållandet att nästan alla de mer och mindre motsvarande partierna på kontinenten såväl som i Norden inte driver utträdeskravet:

“Så gott som samtliga konservativa och nationalistiska partier i Europa tycks ha dragit samma slutsats. Mig veterligen är det idag bara nederländska PVV som kampanjar för ett omedelbart utträde ur unionen, inte ens mer radikala och aktivistiska partier som franska Front National/Nationell samling och italienska Lega förespråkar i nuläget ett kortsiktigt utträde. Eller ens ett utträde överhuvudtaget. Det gör heller inte våra nordiska systerpartier Dansk Folkeparti och Sannfinländarna.”

Tilläggas kunde att själve Jean-Marie Le Pen efter det senaste franska presidentvalet hävdade att det var just insisterandet på ett Frexit som berövade hans dotter segern!

Ett kvarstående problem från perspektivet av den linje jag försökte förespråka inför såväl som efter förra EP-valet 2014 är att Åkesson fortsätter markerar distans till franska Rassemblement National (och, antar jag, jämförbara partier) när det gäller samarbete i Europaparlamentet. Han betonar att man kan samverka i enskilda frågor, men tycks kvarhålla motståndet mot samgående i en ny storgrupp i parlamentet. Detta utgör ett bestående frågetecken, eftersom den nya linjens legitimitet helt bygger på reformpotentialens verklighet och omfattning, och en fortsatt splittring mellan de reformsträvande grupperna näppeligen stärker den.

Förvisso är ett formellt samgående före valet orealistiskt. Men efter det bör situationen vara en annan. Efter förra valet misslyckades man helt på grund av en högst problematisk härva av anklagelser och misstänksamhet, en splittring som naturligtvis ledde till ett högst skadligt försvagande av reformsträvande under den innevarande mandatperioden. Det dröjde rentav länge innan den nuvarande ENF-gruppen överhuvudtaget kunde komma till stånd.

Det var inte så att Åkessons invändningar den gången helt saknade rimlighet. Och det finns fortfarande kvarstående problem med den populistiska nationalismen över hela Europa; på de flesta håll har den en ganska lång väg kvar till den nödvändiga komplettering och modifiering som möjliggör för den att höja sig över sig själv och uppnå den politiska och ideologiska fördjupning och stabilitet som kommer bli nödvändig för dess långsiktiga framgång. Den svenska opinionen var också, som jag tillstod, säkert inte heller mogen 2014 för ett samarbete mellan SD och dåvarande Front National.

Men även ENF-gruppens partier har fortsatt avveckla sina problematiska historiska inslag, och idag sitter både italienska Lega och österrikiska FPÖ i regeringsställning. I Östeuropa har reformlinjen, ja den skarpa EU-kritiken, fortsatt stärkas oerhört de senaste åren, och i det på många sätt avgörande EU-landet Tyskland har AfD uppstigit som en helt ny kraft av samma slag. Målsättningen att bilda en samlad storgrupp är tydlig, och de aktuella partierna har tagit flera initiativ i denna riktning. Även utifrån har, vad man än må tycka om det, så skett genom Steve Bannons initiativ.

“Det kommande valet till Europaparlamentet kommer att bli oerhört intressant”, konstaterar Karlsson. “Framförallt”, fortsätter han, “därför att det finns en reell chans att den politiska kartan i Europa i grunden ritas om. I land efter land har patriotiska och konservativa krafter flyttat fram sina positioner. Mycket talar därför för att styrkeförhållanden i Europa-parlamentet kommer att se helt annorlunda ut efter valet och att det kanske, för första gången någonsin, kommer att finnas förutsättningar för att börja reformera EU inifrån och att gradvis börja minska EU och flytta tillbaka beslutandemakt till Europas folk.”

Man kan bara uttrycka förhoppningen att SD och hela den ECR-grupp som vid ett brittiskt utträde kommer vara mycket starkt reducerad, av alla dessa skäl denna gång efter valet kommer ompröva sin inställning till det mer omfattande samarbete i Europaparlamentet som mer än något annat stärker plausibiliteten i den icke-utträdesargumentation som Karlsson nu framför.

I ett annat inlägg låter Karlsson oss ta del av formuleringar som han hoppas att partistyrelsen ska acceptera som del av det valmanifest som man kommer anta på onsdag. Här lägger han nu fram en vision av Sverige i Europa, Sverige som del av Europa, Sverige som Europa, som i allo motsvarar den som alltid legat till grund för min egen argumentation. Med andra ord finner vi här en mycket viktig förskjutning i hela det allmänna förhållningssättet till Europa, förhållningssättet i mer än politiskt och ekonomiskt avseende, förhållningssättet även ifråga om de djupa historiska och kulturella dimensionerna, som åtminstone i Karlssons framställning åtföljer eller är en del av den nya Europalinjen. De är värda att citera in extenso:

“Vid sidan av den nordiska gemenskapen ser vi oss också som en självklar och naturlig del av europeisk, västerländsk gemenskap och civilisation, byggd på det kulturella arvet från det historiska Athen och Rom, den kristna kulturen och upplysningen.

Vi drömmer om ett Europa där demokratin och medborgarinflytandet är starkt och där varje folk är herrar i sitt eget hus och där även de minsta folkens särart och unika kultur respekteras.

Vi drömmer om ett Europa som hålls samman genom vår gemensamma historia och vårt gemensamma västerländska kulturella arv. Ett Europa där fria, självständiga nationer vänskapligt, självständigt och respektfullt samarbetar med varandra för vårt gemensamma bästa.

Vi drömmer om ett Europa där vi gemensamt tar ett ansvar för att bevara vår miljö och för att skydda våra barn mot terrorism, våld och organiserad brottslighet.

Vi drömmer om ett Europa där vanliga hederliga människor slit och arbete respekteras. Ett Europa där varje skattekrona används på ett ansvarsfullt sätt och där korruption och slöseri motarbetas.

Vi drömmer om ett Europa där vi handlar fritt med varandra och utbyter idéer, ett Europa där medborgarnas fritt kan studera och arbeta i andra länder utan illojal konkurrens, där vi samverkar kring forskning och framtid samtidigt som varje land tar ansvar för sina egna sociala problem och sin egen utveckling. [I en annan formulering nämns också vikten av samarbete kring terrorbekämpning, illegal migration och miljöfrågor.]

Sverigedemokraterna drömmer om ett starkt Europa, sammanhållet av ett gemensamt historiskt arv, där kontinentens kulturella mångfald och rikedom bejakas och respekteras.

Tillsammans med våra konservativa vänner runt om i Europa så hoppas vi de närmaste åren, med ditt stöd, att kunna komma närmare denna vision.”

I tidigare diskussioner har Karlsson uttryckt skepsis inför möjligheten att, åtminstone inför svenska riksdagsval, “göra politik av” Europa och av Sverige som del av Europa. Men nu, åtminstone inför årets EP-val, känns det som om han glädjande nog faktiskt börjar försöka sig på just det. Dessa föredömliga formuleringar är hursomhelst av precis den typ jag alltid efterfrågat. De pekar framåt mot nya, konstruktiva svenska bidrag till det nödvändiga alternativa Europasamarbetet, som nu förhoppningsvis äntligen kan ställas i centrum även för SD:s politik. Partiet gör ett helt riktigt vägval. Till och med om de förenade reformsträvandena inom det nuvarande EU:s ram skulle misslyckas, kommer de att starkt ha bidragit till att lägga en grund för det oundgängliga, verkliga Europasamarbete som då måste fortsätta i nya institutionella former.

Tito Schipa: Cercherò lontana terra

1932

2018

En liten personlig nyårskrönika.

Akademiskt har detta år för min del varit ett mellanår. Mitt mer formella akademiska liv inskränks ju numera till deltagande på vissa filosofiska konferenser. Den större personalismkonferensen, The International Conference on Persons, som mycket finns att läsa om i Personalism-kategorin här, äger bara rum vartannat år och gjorde det inte detta; inte heller var det under året någon större idealismkonferens av den typ jag ibland är med på.

Däremot var jag under våren närvarande på ett seminarium om estetik vid Karlsuniversitetet i Prag. Och i somras vid öppningen av Centro Internazionale di Studi Umanistici “Umberto Eco” vid universitetet i Bologna, eller snarare ett evenemang i samband med att det äldre humanistiska centrum där Eco var verksam fick detta nya namn. Temat var Eco som filosof. En rad av hans lärjungar och närstående filosofer och semiotiker, och huvudtalaren Randall Auxier, en av utgivarna av volymen om Eco i Library of Living Philosophers (en volym som han dock är missnöjd med), diskuterade inför en stor publik i den vackra gamla Sala rossa. Efteråt blev det drink på Ecos anspråkslösa favoritbar i närheten och middag på Trattoria dal Biassanot med några av dessa, och även Ecos tyska fru Renate och deras son och dotter. Hur var detta relevant för mig? Vad som främst intresserade mig i detta sammanhang var att några i denna krets i den nya politiska situationen i Italien just funnit anledning att separat återutge Ecos gamla essä Il fascismo eterno. Här fanns naturligtvis mycket att ta upp och delvis problematisera för min del. En panpsykistisk filosof i München besöktes sedan på vägen till en större konferens i Berlin med temat evolution och transcendens, där jag dock främst hörde några gamla vänner och bekanta.

Bilder från allt detta – och från tidigare konferenser under de senaste åren – kan ses på Instagram. Eftersom jag slutade bidra med egna papers och överhuvudtaget publicera mig i akademiska sammanhang när jag förlorade min minimala men dock formella koppling till ett universitet, har jag i stället sedan dess, förutom att lyssna och i begränsad utsträckning diskutera, roat mig med den anspråkslösa sysselsättningen att ta en del bilder med mobilkameran.

Politiskt blev året däremot viktigt, ja potentiellt avgörande. På detta område dominerades det ju nämligen för min del av det faktum att SDU:arna, genom sitt nya parti AfS’ valkampanj, visade sig vara precis det SD:s partiledning anklagade dem för när de uteslöt dem 2015.

In i det sista hade jag offentligt försvarat dem mot dessa anklagelser. Så sent som i somras, flera år efter uteslutningarna, förespråkade jag, i modifierad form, vad jag kallade en “enhetslinje”. Men redan vid AfS’ lansering i början av mars började jag få kalla fötter, när större delen av vad jag kallat “rumpstyrelsen” i SD Stockholms stad, det vill säga de i William Hahnes styrelse från 2015 som satt kvar när hälften mot slutet av verksamhetsåret avgick i protest (termen anspelar på det s.k. rumpparlamentet i England på 1600-talet, inte på “rumpa”, “bakdel”), och som inte varit med på det nya partiets planeringsmöten, plötsligt dök upp. Av bland annat detta skäl tackade jag nej till en plats på riksdagslistan.

På grund av deras sant extrema offentliga angrepp har jag ju redan tvingats förklara varför jag fann deras linje och framför allt den parti(o)kultur de uppbar, deras sätt att agera och kommunicera, både internt och (huvudsakligen men inte enbart anonymt) externt, oacceptabla. Detta var anledningen till att jag lämnade inte bara Stockholmsstyrelsen utan hela SD. Vid det här laget har detta problemkomplex, denna typ av beteende som var och en lätt kan studera på nätet, och som jag inte alls räknade med när jag gick med i SD, vuxit till ett fenomen som jag nu inser överskuggar det goda partiet under åren uppnått i termer av förändring av den sakpolitiska debatten i Sverige. Den populistiska nationalismen har medfört en allmän politisk-kulturell nivåsänkning, som utgör ett nytt problem.

Vad som sedan hände med AfS har jag ju beskrivit i en rad inlägg. Redan strax före valet blev det nödvändigt att protestera. Man hade inte långt före partilanseringen försäkrat mig att man inte skulle ha något samarbete med den så kallade alternativhögern, som jag redan länge kritiserat för den alltmer urskillningslösa och delvis explicit fascistiska inriktning den fått sedan Trump-yran 2016, under den grumliga parollen om att “ena högern”. Nu medverkar AfS’ Adam Berg i alternativhögerpodden Vita Pillret, i ett avsnitt där vikten av att stödja inte bara hans parti utan även Nordiska Motståndsrörelsen betonas.

Som jag sagt tidigare, vad jag vänder mig mot med denna kritik är inte att dessa andra organisationer verkar för vad de tror på, vad som än är att säga om det. Mitt ärende gäller mitt eget nya parti. Jag hade ju tyckt mig ha anledning att tro att det skulle göra något annat och nytt.

I stället finner vi, utöver allt det jag redan blivit tvungen att ta upp, att under hösten den mest högljudda och synliga av “rumpisarna”, sedan partilanseringen alltid i främsta ledet vid AfS’ offentliga evenemang, inte bara fortsätter håna min enhetslinje som “befängd” och på Facebook lyfter fram det grövsta tänkbara kloakeri om mig från Flashback i hopp om att våra partivänner ska “njuta” av det, utan till och med kallar talet om det “nya tredje”, som SDU:arna själva initierade en gång i tiden, för “svammel”. Ett massivt motstånd av delvis liknande slag även från andra medlemmar har mött mina invändningar och förslag i partiets inofficiella debattgrupp på Facebook.

Efter lång tids total tystnad om allt det jag tog upp har Gustav Kasselstrand nu strax före jul slutligen skickat ut ett medlemsbrev, där han medger att de inte “gjorde precis allting perfekt”. “Det finns”, fortsätter han, “mycket jag har tänkt på sedan valet, och som jag diskuterat med mina partivänner. Självklart finns det alltid utrymme för förbättringar och vi jobbar med att dra lärdom av valrörelsen för att kunna göra en ännu bättre EU-valrörelse i vår.”

Det låter bra. Problemet är bara att det inte klargörs vad han anser inte var perfekt och behöver förbättras. Fortfarande görs ingen som helst markering mot något av det mina protester gällde. Medlemmarna får därför, och av många andra skäl, ursäktas om de tror att han menar att de inte klistrade tillräckligt många näsor.

Joseph Poelaert: Palais de Justice, Bruxelles

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Djuphöger

Förlaget Arktos har startat en väl designad engelskspråkig nättidskrift, Arktos Journal, som en underavdelning på sin hemsida. En av medarbetarna, John Bruce Leonard, ägnar en artikel åt ett begrepp som förekommit då och då inom traditionalismen och i nyhögerdebatten men aldrig fått den uppmärksamhet och användning det förtjänar: the deep right, djuphögern.

Även om i Leonards tolkning av det anas viss påverkan från de moderna romantiska inslag av problematisk natur som är så vanliga inom den nya högern och de tankeriktningar under 1900-talet som den närmast bygger på, är detta en mycket positiv utveckling. Den innebär nämligen en förstärkt anslutning till den traditionalistiska skolan, något som, även om det inte är Leonards huvudfokus, borde medföra en ny tonvikt på dess grundläggande andliga substans, philosophia perennis och la métaphysique pure i dess mening. Därmed förstärks med nödvändighet det perspektiv från vilket det problematiska i vissa av den nya högerns moderna inslag kan urskiljas, även om det inte i sig förstärker förmågan att, enligt den mjuka traditionalisms program som jag försökt förespråka, urskilja de modernitetens delsanningar som den nya högern tvärtom ofta förbiser och försummar. Tage Lindbom skulle tvivelsutan ha välkomnat termen.

Glädjande nog tycks man redaktionellt ha tagit fasta på begreppet, och syfta till att nu lyfta fram det som definierande för den egna inriktningen. Också Christoffer Dulnys Nordisk Alternativhöger uppmärksammar detta i ett avsnitt av podden Vita Pillret nyligen, där Arktos’ Daniel Friberg medverkade. Jag har ju fått riklig anledning att kritisera dem, alltifrån Charlottesville och den nya urskillningslösa “unite the right”-yran som uppstod under Trumps framgångsrika presidentvalskampanj. Den problematiska radikala jargongen och attityden kvarstår bitvis, men kan inte dölja att Piller-avsnittet om djuphögern innebär en ny öppning och möjlighet även för alternativhögern i Sverige. Detta skulle kunna bli ett stort, nytt steg i rätt riktning.

Om djuphögern blir ett definierande begrepp även för dem, måste det rimligen innebära att den turboamerikaniserade, pling-plongande, kulturirrelevanta troglodytnationalismen börjar avvecklas. Det är omöjligt att samtidigt driva näsbutiken och tas på allvar som företrädare för en djuphöger, även sådan den presenteras av Leonard. Det samtidigt beklämmande och löjliga tillstånd Nordisk Alternativhöger skapat, där Dulny-fans på nätet, kloakbrölande den amerikanska alt-right-subkulturens alla oöversatta jargonginvektiv, sätter sig till doms över andras bristande nationalism utan att visa minsta lilla spår av svensknationell kultur eller för den delen något svensknationellt överhuvudtaget – detta tillstånd måste då helt enkelt upphöra.

Dulny måste rimligen förstå det själv. Han var en i vida kretsar verkligt respekterad företrädare för SD, bland annat som ordförande för SD Stockholms stad, som under hans tid på grund av sin storlek ombildades från kommunförening till partidistrikt. Han hade juridisk utbildning och partiledningen ansågs lyssna på honom. Även efter Expressens angrepp strax före valet 2014 som tvingade honom att dra sig tillbaka till en undanskymd men icke oviktig tjänst på riksdagskansliet, förblev han respekterad, och man kunde höra ganska högt uppsatta partiföreträdare berätta om hur det var just han som värvat dem till partiet. Det är högst oklart hur en sådan person plötsligt kunde dras med i Trump-yran till den grad att han förföll till allt det som hittills varit hans Nordiska Alternativhöger.

Men en anslutning till alternativhögern som den såg ut i USA före haveriet 2016, en ytterligare variant eller formulering av den nya högerns internationella strömning i vid mening, representerad av den gamla nätpublikationen Alternative Right under dess första tid, när Paul Gottfried medverkade, hade på det hela taget inte varit orimlig, och borde kanske ha kunnat försvaras även inom SD:s ram, åtminstone efter de linjer jag har föreslagit. Behovet av en seriös alternativhöger var stort, och det förblir stort. Som ideologisk och metapolitisk stödtrupp till AfS hade dess relevans förstås varit än större.

Att Dulny nu i fortsatt samarbete med Friberg deltar i lanseringen av det verkligt viktiga begreppet djuphöger visar att han kanske inte är räddningslöst förlorad. Ljusglimtar har inte helt saknats i det fascistiska sunkbunkeriet och vulgära, rasistisk-naturalistiska memmörkret. Dulny har en icke-populistisk sida som i verkligheten går emot allt detta och ansluter väl till flera huvudtemata i nyhögerns främsta svenska organ, det likaledes av Friberg drivna Motpol, som Arktos Journal, och tidigare RightOn, helt enkelt är engelskspråkiga motsvarigheter till.

Exempelvis hade Dulny självständigheten att i våras kritisera det honom på alla sätt närstående AfS för att de enligt hans mening gick för långt i sina Ny Demokrati-liknande krav på “verklighetens folk” som politiker, med sänkta löner. I stället drog han helt riktigt en lans för professionella politiker i betydelsen personer särskilt kvalificerade som just politiker i en i sig kvalificerad mening. Detta är en stor och svår men central fråga med många viktiga aspekter, som jag skrivit om flera gånger och inte kan rekapitulera här. AfS krav är delvis riktiga, men måste absolut kompletteras och modifieras av det perspektiv Dulny kort bidrog med. Om Dulny fortsätter på den vägen, och välkomnar att en rätt förstådd djuphögers insikter och anda kommer till undsättning, kanske den svenska alternativhögern trots allt kan bli vad den borde varit från början.

Guillaume Seignac: Psyché

Flashback igen

Nu har jag bytt strategi. Hittills har jag ju vägrat att skriva på Flashback på grund av kloakeriet – med undantag för en kort period för fem år sedan i min inkarnation som “Kloakrensaren“, och då endast för ett begränsat syfte som inte var oförenligt med den principiella vägran, nämligen, naturligtvis, själva kloakrensningen. Men det har fungerat sämre i AfS- än i SD-sammanhang att kommunicera politiskt huvudsakligen medels inlägg av den typ jag skrivit här i bloggen. Ska man vara verksam i detta sammanhang måste man anpassa sig till hur det fungerar.

Hade det inte varit för den problematiska utveckling av AfS som jag blev tvungen att ta upp redan mot slutet av valrörelsen skulle jag nog ändå inte ha ändrat strategi, eftersom mina blogginlägg, även de som handlar enbart om SD eller AfS, inte bara är riktade till de sammanhangen utan också, och inte sällan primärt, till de andra sammanhang jag – i begränsad utsträckning – är eller varit verksam i och skrivit för, och helt enkelt till en läsande allmänhet.

Men nu känner jag att jag måste jag återvända till Flashback för att genom åtminstone litet mer av eget aktivt deltagande där ta reda på om det verkligen är så illa att AfS’ anhängare som debatterar i “samlingstråden” om partiet faktiskt står bakom den nuvarande inriktningen på samma sätt som de flesta i de andra partirelaterade fora där jag de senaste månaderna också framfört min kritik och fört diskussioner. Så allvarligt är läget.

För första gången använder jag nu det konto, med “JOBengtsson” som användarnamn, som jag registrerade redan strax efter att jag först upptäckte Flashback 2011, några månader före jag registrerade “Kloakrensaren”. Här följer i dess helhet mitt första inlägg i Flashbacks allmänna AfS-tråd, publicerat den 21/11:

Den här tråden, som alla trådar på Flashback en oavbruten berg- och dalbana med enorma höjdskillnader när det gäller både formens och innehållets kvalitet, och mer dalar än berg, avspeglar i sin helhet, även på topparna, den grundläggande felinriktning jag menar att AfS fick åtminstone under valrörelsen.

Jag instämmer i den viktiga kritik av denna inriktning som framförts av några skribenter. Jag är medlem i AfS enbart p.g.a. de för mig viktiga sakfrågor där partiet positionerat sig tydligare än SD, som det alternativa Europasamarbetet, NATO, neokonservatismen och krigsinterventionerna i Mellanöstern, förhållandet till Ryssland, kulturen, skolan, vården.

Jag trodde att partiet skulle bli det “nya tredje” som några i SDU brukade tala om och som jag ville tolka som en ny typ av parti som gick utöver både det “gamla första”, det radikalnationalistiska SD, och det “gamla andra”, det delvis liberalanpassat populistiska SD, genom att i kraft av en ideologisk utveckling och fördjupning övervinna de problematiska aspekterna av både nationalismen och populismen.

I stället har AfS sjunkit tillbaka till det “gamla första” genom att motståndslöst låta sig associeras med alla dem som fortsatt representera det “gamla första” i svensk politik och alternativmedia – NA, NU, Svegot, DFS, NMR, gamla ND:are, SvP:are.

Jag vänder mig här inte mot dem, mot att personer med sådana övertygelser verkar för dem i sina egna organisationer och media. Vad jag vill försöka bidra till att problematisera är att AfS gått i deras riktning genom sin policy av principiellt “avståndstagande från avståndstagande” och genom att inte tydligt signalera att man är en annan typ av parti än de tror och vill, utan tvärtom använda en liknande retorik.

Resultatet är att de, som vi kan se inte bara i den här tråden, helt dominerar åtminstone bilden av partiet.

Alexey Shchusev: Marx-Engels-Lenin Institute, Tbilisi

Shchusev

Traditionalism och dialektik

I den “mjuka” traditionalism jag försöker försvara – utan några som helst särskilda pretentioner – har jag ofta lagt tonvikten på vad jag brukar kalla “moderna delsanningar” eller “modernitetens delsanningar”, sanningar av en typ som “hårda” traditionalister inte alltid är benägna att erkänna på det sätt och i den utsträckning som det är motiverat att göra det. Deras grundhållning är visserligen inte orimlig. De uppenbara vetenskapliga och teknologiska framsteg, som de hårda traditionalisterna givetvis inte förnekar inom ramen för deras begränsade empiriska giltighetssfär, behöver förvisso inte utgöra några bevis för ett allmänt kulturellt, moraliskt eller andligt framsteg. Men delsanningarna är av många slag, och ibland blir den allmänna, hårda traditionalistiska historiesynen ändå ett hinder för den rätta uppfattningen av dem.

Ett exempel är den hegelska logiken, eller dialektiken, som inte sällan avfärdas som blott en spekulativ, sekulär, immanentistisk gnosticism, ja ett slags profanhumanistiskt fantasteri, som på karaktäristiskt modernt sätt upphöjer vardandet över det varande. Även om den klassiska filosofin och den aristoteliska logiken också uppfattas som begränsade, och som ensidigt rationalistiska, framstår deras fixa identiteter och bestämdheter ändå som i högre grad överensstämmande med traditionen än Hegels processtänkande.

Att den antika filosofin av många traditionalister framstår som generellt överlägsen den moderna beror emellertid knappast i verkligheten på den formella aristoteliska logiken. Det har i stället att göra med dialektiken i den mening i vilken den förekommer hos Platon, infogad i en annan metafysik, och framför allt på den direkta öppning mot den dimension som ligger bortom logiken även i Hegels mening, som vi på olika sätt finner ansatser till hos Sokrates och Platon, och mer fullständigt utvecklad hos Plotinos. Den antika filosofin framstår som överlägsen därför att vi i och genom den på några punkter rör oss utöver filosofin som sådan – mot det som mer egentligt kallas sapientia perennis än philosophia perennis.

När vi förstår det, blir det lättare att frigöra sig från den orättvist generaliserade högre värdering av den klassiska filosofin som tenderar att följa ur traditionalismens allmänna historiska analys. Hegels dialektik rör sig på samma ontologiska och rationella nivå som Aristoteles logik, eller om man så vill – och Hegel definitivt ville – på en högre rationell nivå, ett distinkt filosofiskt förnufts nivå, men dock fortfarande inom ramen för den formellt-begreppsliga rationaliteten. Men även utifrån det traditionalistiska perspektivet, och som olik den platonska dialektiken, kan den erkännas som ett nödvändigt modifierande komplement, som inordnar den klassiska logiken i tänkandets och verklighetens större sammanhang och, utan att förneka dess relativa, empiriska tillämpnings nödvändighet, och med undantag för vissa metafysiska tillämpningar, uppvisar dess relativitet och upphäver dess sunda-förnuftsmässiga slutgiltighet.

Detta är idag, när en lång rad filosofer efter Hegel på olika sätt vidareutvecklat logiken i denna rikting, okontroversiellt inom filosofin och innebär entydiga framsteg (även om det, tillsammans med helt andra utvecklingar inom logiken, också fått den beklagliga följden att den fulla tillägnelsen av den aristoteliska logiken numera försummas i filosofiundervisningen; denna logik ligger visserligen latent i det mänskliga förståndet som sådant och är alltid verksamt i det, men erfarenheten visar entydigt de logiska bristerna, även i denna relativt elementära mening, hos dem som saknar dess kompletta explikation och medvetandegörande). Men denna logikens utveckling framstår inte som fullt accepterad inom traditionalismen. Tage Lindbom är en av de få traditionalister som gjort den direkta kopplingen mellan Platons och Hegels dialektik och åtminstone pekat på att Hegel potentiellt representerade möjligheten till en ny andlig dialektik mitt i den modernitet vars rakt motsatta innebörd i övrigt han liksom alla andra i hans skola var sysselsatt med att avslöja.

Problemet är här givetvis den filosofiska helhet i vilken dialektiken hos Hegel är insatt, och som innefattar både ett begrepp om verklighetens helhet och om det absoluta, som från traditionalistiskt perspektiv givetvis är i behov av utveckling och fördjupning, även om dessa begrepp som sådana är nödvändiga, och en historiesyn som framstår som oskiljaktig från, ja delvis nödvändiggjord av dialektiken själv, och som är rakt motsatt traditionalismens.

Men redan under 1800-talet började vissa personalistiska idealister uppvisa möjligheten av den hegelska dialektikens lösgörande från hans filosofi i övrigt, och dess sammankopplande med en delvis annan metafysik som vi idag kan identifiera som liggande åtminstone närmare traditionalismen. I Tyskland undgick man här ibland på gynnsamt sätt den olyckliga opposition som, såvitt jag kan se delvis på grund av ömsesidiga, rena missförstånd rörande begreppsbildningens nivåer och referenter, kom att uppstå mellan hegelianerna och boströmianerna.

Även avskiljandet av dialektiken från historien, som kan men inte behöver vara förenat med denna alternativa metafysik, avskiljandet från världshistorien som sådan, och framför allt från världshistorien som Hegel tänkte sig den, som en nödvändig rationell utveckling – allt sådant som Lindbom givetvis vänder sig mot – och därmed dess begränsning till en möjlig men ingalunda rationellt förutbestämd mänsklig kunskapsprocess, skulle komma att företagas inom den fortsatta moderniteten på ett sätt som likaledes är förenligt med traditionalismen även utan vidare närmande till den platonska dialektiken sådan Lindbom beskriver den. I viss mån innebär detta att den modernitetens delsanning den representerar börjar frigöras från sin specifika modernitet.

I Claes Ryns värdecentrerade historicism finner vi dialektiken frigjord från Hegels dramatiskt utformade version av den historiska framstegstanken i långt högre grad än hos exempelvis Croce och även Ryns egen lärare Leander, även om den givetvis förblir en del av det historiska tänkandet sådant Ryn uppfattar det. Det är en giltig förståelse av den hegelska dialektiken, som korrekt begränsad till dess egen legitima tillämpningssfär. Hos Ryn tenderar emellertid detta historiska tänkande liksom hos Hegel själv att absolutifieras på ett sätt som utesluter den öppning den antika filosofin stundom erbjöd mot den metafysiska transcendens som står i centrum för och definierar den traditionalistiska skola som går utöver filosofin i den normala västerländska meningen, ja helt enkelt är vad denna skola menar med tradition. Men någon dikotomi mellan den filosofiska dialektiken och den traditionalistiska metafysiken och andligheten behöver inte finnas – det handlar bara om olika nivåer.

Joseph Rhodes: Leeds from the Meadows

LMG100055

My New Site

Since I wrote in January that WordPress Is Destroying This Blog, describing the problems that followed from the strange fact that WordPress suddenly no longer updated, supported or maintained my “theme”, K2-lite, and how this seems to me to be breach of contract, some functions that were then lost have somehow been restored, and also by measures of my own, such as removing images from the sidebar, i.e., by simply discontinuing my use of other functions that no longer worked as they should, it has been possible to continue to use the blog and not necessary to publish instead on the new Wix site I then created. I will keep the new site however, which, being more expensive, is far more technologically advanced, and continue to transfer posts to it, since recourse to it may still be necessary if K2-lite starts deteriorating further, but I have now removed the link to it in the sidebar.

10cc: Wall Street Shuffle

Live 1974. From their album Sheet Music (1974).

Förslag till AfS, 4: Partiprogram

Den kritik mot AfS som jag framfört har hittills gällt partiets strategi snarare än dess program: sättet på vilket man valde att lägga upp och genomföra valkampanjen, och överhuvudtaget kommunikationen av partiets budskap. Men denna strategi var sådan att den omedelbart antog en supplementär politiskt innehållslig betydelse. Den tillförde så att säga nya politiska programpunkter som inte fanns med i programmet. Budskapet blev: vi står för allt det här också. Och sådan strategin genomfördes i kampanjen, blev dessa tillagda programpunkter minst lika synliggjorda.

Den explicita principen att inte ta avstånd och dra ideologiska – och personella – gränser av SD:s och Mattias Karlssons typ i samband med torgmöten såväl som rekrytering av medlemmar och aktivister, den därav följande underlåtenheten att markera mot den på flera sätt dominerande närvaron av NMR, NU och andra liknande grupper på torgmötena, vad som genom det explicita stödet framstod som det direkta samarbetet med Nordisk Alternativhöger på dessa möten och i näsklistringsaktionen, samarbetet med Svegot – allt detta har givetvis en direkt och entydig politisk och ideologisk innebörd. Det innebär ett substantiellt programmatiskt ställningstagande från partiets sida, trots att inget av det har någon motsvarighet i det vid lanseringen presenterade partiprogrammet.

När det gäller dessa under kampanjen tillagda och från strategin oskiljaktiga programpunkter är mitt förslag givetvis att de bara måste bort, och att partiledningen nu medels tydliga markeringar måste förkasta dem. Men även ifråga om det ursprungliga programmet finns mycket att säga, som jag, när det först lades fram, valde att inte ta upp inför det förestående valet eftersom det även här är fråga om viss kritik. Det enda jag kort och så hovsamt som möjligt antydde i våras var den slående frånvaron av ideologi i största allmänhet. Detta är fortfarande den allra mest påtagliga svagheten i programmet, och ett typiskt uttryck för det otillräckliga i populismen. Utan ideologisk förståelse i den mening jag i tidigare – vid det här laget gamla – inlägg definierat den, är det helt enkelt omöjligt att bedriva seriös politik. “Sunt förnuft” är, hur nödvändigt det än är, en torftig ersättning, för att inte tala om häpphäpperi och demagogi.

Satsningen på detta senare, ja på den ensidiga populistnationalismen överhuvudtaget, framstår som helt oförsvarlig när man beaktar alla de ideologiska resurser som finns tillgängliga för den verkliga politiska oppositionen, för det verkliga politiska alternativet i Europa idag, men som förblir till största delen outnyttjade. Jag föreslår jag att man nu, i en revidering av programmet, till att börja med bygger vidare på den mogna formuleringen av nationalismens delsanningar sådan jag fann den i SD:s program när jag upptäckte detta parti under andra hälften av 00-talet. Man borde också följa SD i vidareutvecklingen och modifikationen av det tidigare programmet 2011 medels anknytningen såväl till socialkonservatismens tidiga traditioner i Tyskland och England, som till en ledande konservativ tänkare idag som Roger Scruton. Men man bör gå längre än SD i tillägnelsen av socialkonservatismen genom en högre grad av assimilation av de intellektuella resurser som dess akademiska ursprung tillhandahåller, inklusive dem som återfinns i den historiska skolan i nationalekonomin. Vidare tycker jag förstås att man i någon utsträckning borde börja intressera sig för de politisk-filosofiska aspekterna av idealismen, personalismen och den värdecentrerade historicismen, sådana jag försökt börja diskutera dem. Den s.k. traditionalistiska skolans insikter sådana dessa kan ges en “mjuk” tolkning som på visst sätt kan integrera modernitetens delsanningar är inte heller irrelevanta. Viktigt inte minst på grund av dess utbredning och vitalitet i hela Europa är tillägnelsen, under kritisk urskillning, av den så kallade nya högerns tänkande, som finns lätt tillgängligt även i flera populariserande framställningar.

Listan kunde göras längre. Men det jag här nämnt räcker långt. Det är i flera fall fråga om centrala och historiskt betydelsefulla intellektuella traditioner. Den ideologiska nyorientering de på naturligt sätt erbjuder vore tillräcklig för att lyfta SDU:arnas parti upp ur populistnationalismen och göra det till ett på helt nytt sätt intressant och relevant politiskt alternativ för Sverige och Europa, ett “nytt tredje” efter den hittillsvarande radikalnationalistiska och liberalt anpassade oppositionen. Ja, denna utveckling och fördjupning är faktiskt ganska akut nödvändig för alla Europas populistnationalistiska partier. Utsikten av ett maktövertagande från deras sida i de respektive länderna är nämligen ingalunda entydigt hoppingivande, sådana de idag ser ut. Populistisk nationalism kan naturligtvis inte i sig vara ett tillräckligt alternativ till den rådande liberala, socialistiska och lägre-globalistiska hegemonin. Men att dessa partier ännu saknar tillräcklig ideologisk och politisk mognad för att ersätta den blir för mig framför allt uppenbart när man beaktar frånvaron av en gemensamt utarbetad politik för det alternativa Europasamarbetet inom ramen för den Europeiska Unionen. Här behövs rent generellt långt mer av kvalificerad idédiskussion.

Den nya, nödvändiga ideologiska inspirationen kan lätt formuleras på för AfS’ partiprogram lämpligt anpassat sätt, och därmed låta de sakpolitiska ställningstagandena och avsiktsförklaringarna framstå i ett nytt och långt mer trovärdigt och övertygande ljus, insatta i ett större sammanhang. De skulle då ses som direkt springande ur en fördjupad och konsekvent historisk, kulturell, moralisk och andlig förståelse. Partiet skulle kunna förvandlas till det levande idéparti som är vad som idag behövs.

Men i detta ljus måste också, föreslår jag vidare, några av de sakpolitiska programpunkterna ändras. Utifrån den åskådningsmässiga helhet som redan en mycket begränsad tillägnelse av de nämnda tankeströmningarna låter växa fram, blir det nämligen tydligt att partiet uppvisar en brist även i förhållande till SD: en otillräcklig assimilation av socialkonservatismen. Det är inte så att det helt saknas inslag av den i det nuvarande korta programmet. De finns där exempelvis i skol- och vårdspolitiken. Men det som kanske främst av allt utmärker detta program är att det går mycket längre än SD i den liberala anpassningen på den ekonomiska politikens område. Detta kompromissande med liberalismen, eller, mer exakt, med vad som inte minst i Sverige kallas nyliberalismen, är, trots en oundviklig men sällan konsekvent och systematiskt artikulerad kritik av banksystemet och transnationella företag, ett mycket vanligt fenomen hos de populistnationalistiska partierna i Europa. Det är, hos SD, en del av vad jag kallar det “gamla andra”, som sakpolitiskt tar sig ett flertal uttryck.

Hos SD finner vi paradoxen att denna anpassning ägt rum samtidigt som de velat ideologiskt omdefiniera sig i termer av socialkonservatism. Jag kan inte bedöma om eller i vilken utsträckning den kritik stämmer som säger att man böjt sig för lobby-tryck från näringslivets organisationer. Men en förändring är skönjbar med Oscar Sjöstedts framlyftande som ekonomisk-politisk talesperson. Ändå kvarhåller partiet synbarligen mer av socialkonservatismen än AfS. Hos det nya partiet finner vi en långt mer extrem kontrast mellan å ena sidan stenhårda attacker mot globalismen, och å andra sidan en frånvaro av all djupare förståelse och kritik av det under de senaste årtiondena framvuxna finanskapitalistiska system som är vad som möjliggjort den och i materiellt avseende driver den. Gustav Kasselstrand arbetade såvitt jag förstår för Sjöstedt på SD:s riksdagskansli, och med samma ekonomiska utbildningsbakgrund tycks han åtminstone i mycket gå vidare i dennes fotspår. Enstaka ledande företrädare, som Erik Berglund, tycks ansluta sig till libertarianismen och den österrikiska skolan, om än i den riktning som nu, liksom AfS, och från sin sida även i gengäld stödjande AfS, närmar sig fascismen via Nordisk Alternativhöger.

Denna frånvaro av medvetenhet om den faktor som mer än någon annan orsakat de förhållanden partiet vänder sig mot är den populistiska nationalismens mest uppenbara ytlighet. Obefintligheten av beskrivning och analys av och adekvat politik rörande detta ekonomiska system som sådant är det som tydligast och mest konkret visar dess otillräcklighet, och det är just här en fördjupad tillägnelse av socialkonservatismen som intellektuell riktning är allra mest angelägen.

En annan för mig avgörande modifikation av programmet gäller förstås, i linje med vad jag skrev ovan i samband med ideologin och med vad jag tagit upp i många tidigare inlägg om både SD och SDU:arna och deras nya parti, Europapolitiken och Sveriges förhållande till EU. Det är knappast nödvändigt att jag upprepar något av det här. Jag går, som framgått tidigare i denna serie med förslag till AfS, så långt att jag menar att partiet bör byta namn för att signalera att man nu gör detta till sin viktigaste fråga. Det är vikten av den frågan, insikten att den är avgörande för Sverige såväl som för alla andra europeiska nationer, som gör att utöver populismen även nationalismen måste tonas ned. Populistnationalismen spelar förvisso en viktig roll i kritiken av det nuvarande EU. Men om detta EU faller och bara den populistnationalismen återstår, är risken stor att den blir ett allvarligt hot. Det är ansvarslöst att vara enbart populistnationalist. SD börjar nu äntligen gå i rätt riktning i denna fråga, och AfS måste gå längre. AfS kan rädda sin framtidsrelevans genom att bli ett svenskt Europaparti.

Och det är inte minst här som det sjätte ideologiska komplementet jag föreslog ovan är aktuellt: den selektiva tillägnelsen av den nya högern. Det har alltid funnits ett beklagligt glapp mellan dess tänkande om Europa å ena sidan och Europas populistnationalistiska partier å den andra. Och det är främst de senares fel. Detta glapp måste bort, den nya högerns Europavision måste bli en del av deras program. Och detta kan bara ske genom en nedtoning och i väsentliga avseenden en avveckling av den populistiska nationalismen som sådan (jag måste nog snart börja använda en förkortning för populistisk nationalism av den där typen som var vanlig i Sovjetunionen: “popnat”). Här skulle AfS kunna gå i spetsen – för både Sveriges och Europas skull.

Många relevanta texter på detta område finns av den nya högerns grundare och första stora namn, den alltjämt centrale och obrutet produktive Alain de Benoist, som under denna riktnings tidigaste fas var redaktör på Le Figaro. I dem analyseras de flesta aspekterna såväl av det nuvarande EU:s felaktiga uppbyggnad, ideologi och funktion, som av den rätta Europaenheten och dess nödvändighet. De modifikationer hans tänkande även på detta område behöver – i enlighet med den kritiska urskillning jag nämnde ovan och alltid betonar när jag talar om den nya högern – finns de erforderliga korrektiven lätt tillgängliga i de övriga ideologiskt komplementära riktningar jag räknade upp.

Det finns mer att ta upp i AfS program som behöver justeras i ljuset av det större ideologiska perspektivet. Men det är viktigt att betona även det som i samma ljus förblir bra och riktigt, och vad jag finner särskilt betydelsefullt av detta har ju framgått av många tidigare inlägg.

Är då de förslag jag framfört tillräckliga för att i framtiden – och redan i vårens Europaparlamentsval – ge SDU:arnas parti den framgång de inte nådde i årets svenska riksdagsval? Jag tror inte att omedelbar parlamentarisk framgång är viktig. Att sådan framgång överhuvudtaget är möjlig är självklart nödvändigt, och några av förslagen, de som gäller det utvidgade programinnehåll som den felaktiga valstrategin implicerade, blev, groteskt nog, nödvändiga för syftet att uppnå detta. Partiet valde helt fel väg när det gick tillbaka till det “gamla första” och satsade på ND:s och SvP:s minimala väljargrupp och de SD-väljare som egentligen tillhör den. Varför de gjorde det är fortfarande delvis höljt i dunkel; Trump-yrans påverkan känns inte helt tillräcklig som förklaring av omdömeskollapsen. Hursomhelst samlade man på detta sätt de promille den väljargruppen erbjöd. Men därmed är det stopp. Man har nått slutet av en återvändsgränd. Några nya väljare finns av all svensk politisk erfarenhet att döma överhuvudtaget inte att nå på denna väg, och ingen opinionsbildning har hittills lyckats skapa dem.

MED vände sig inte till dessa väljare och kunde därför inte få riktigt lika många promille som AfS. Men just därför att de inte vände sig till dem, med allt det innebar för AfS i termer av gamla hopplösa extremistparafernalier, har de åtminstone gjort parlamentarisk framgång principiellt möjlig i en framtid. Partiet är ett potentiellt framgångsprojekt helt enkelt eftersom det potentiellt har stora väljargrupper. Detta är den allmänna väg som även SDU:arna skulle ha valt.

Det innebär inte att de borde accepterat MED:s politik. Den är i centrala frågor sämre än deras. Det primära och helt avgörande är inte bara att ha en politik som har möjlighet att bli framgångsrik, utan också att denna politik är rätt politik, att man erbjuder den politik som är nödvändig. När så är fallet är det inte bara meningsfullt att tålmodigt och långsiktigt arbeta, och välja lämpliga strategier, för de önskade resultaten i parlamentariska termer, utan man kan då också åstadkomma mycket genom opinionsbildning redan innan de uppnåtts, på vägen dit. Det är till denna elementära punkt SDU:arna enligt min mening nu måste hitta tillbaka.

Royal Avenue, Belfast

Belfast

Förslag till AfS, 3: Partiledning

Efter dåliga valresultat är det ju normalt i partier att kräva en ny ledning eller åtminstone stora förändringar i ledningen. AfS’ resultat var visserligen, som jag framhållit, faktiskt inte dåligt i jämförelse med de partier som man trots icke obetydliga faktiska skillnader av olika slag valde att framställa sig som att man var av samma typ som, nämligen ND och SvP. Men det var uppenbart uselt i jämförelse med de egna förväntningarna och den explicita planen att följa Ny Demokratis och Junilistans strategiska exempel: efter en lansering bara några månader före valet skulle man få massor av medial uppmärksamhet, stiga som en raket, och omedelbart nå ända in i riksdagen. (I Junilistans fall gällde framgången Europaparlamentet.) Hela upplägget, ja kanske hela partiidén byggde på detta. Hur man tänkte sig att det skulle vara möjligt med den valkampanj man genomförde är svårt att förstå.

Den normala reaktionen att föreslå att ledningen byts ut är dock knappast realistisk i AfS’ fall. Partiet är för litet, det finns inte tillräckligt många andra kvalificerade företrädare som kan ersätta den. Dessutom är det oklart hur det skulle gå till: mig veterligen har ännu ingen partistämma annonserats, eller ens något medlemsmöte. Partiet lanserades mer som ett nytt företag än som ett parti. Något konstituerande möte, där styrelse valdes, hölls exempelvis inte. Troligen var detta helt avsiktligt: man tänker sig, i Ian Wachtmeisters efterföljd, partiet mer som just ett företag, eller en flexibel organisation av ny typ, som på nya, innovativa sätt kan ta sig an det svenska parlamentariska systemet, snarare än ett traditionellt framvuxet och uppbyggt parti.

Men det är tyvärr inte lätt att se hur den nuvarande ledningen ska kunna föra partiet till framgång efter den valkampanj jag befarar att de nu oundvikligen kommer förknippas med. Och inte heller hur de ska kunna bli det parti som behövs och som de skulle kunnat bli: inte bara en personell förändring krävs, de misstag som förklarar valresultatet rör en stor del av hela partiets inriktning. Det är orealistiskt, men samtidigt nödvändigt med en ny ledning, eller åtminstone tillräckligt ny.

Men till det som gör det orealistiskt, ja gör att det framstår som närmast omöjligt, hör också det förhållandet att ingenting tyder på att några andra i partiet, om ens någon enda, önskar det. Såvitt jag förstår har många från de grupper och organisationer som SD:s partiledning kritiserade SDU:arna för att samarbeta med, såväl som från ND, SvP och Nordisk Alternativhöger, inte bara, som NMR, satt sin prägel på torgmötena, utan också upptagits som medlemmar och engagerats i kampanjarbetet. Ingenting har hörts om att någon i partistyrelsen eller bland medlemmarna skulle haft några invändningar mot det. Den inriktning som gjort det dåliga valresultatet oundvikligt tycks, såvitt jag kan se, ha stöd av hela partiet.

Jag kan fortfarande inte bedöma det svenska opinionsläget i dess helhet, och ännu mindre hur det kommer utvecklas i framtiden. Men åtminstone att döma av den svenska politisk-historiska erfarenheten innebär denna nu valda inriktning och stödet för den bland medlemmarna att partiet inte har någon framtid. Och om den nuvarande politiska, ekonomiska och mediala vanstyre av landet skulle få till resultat att detta radikalt förändras, något som inte kan uteslutas, och att AfS därför trots, ja på grund av denna inriktning har en framtid, vore det av flera skäl inte mindre problematiskt.

Kasselstrand och de andra är verkligen inte enbart dåliga, det har de visat i flera intervjuer och ofta exempelvis i podden Den Kokta Grodan, såväl som i mitt tidigare samarbete med dem i SD. De har också gjort mycket bra med sitt AfS-initiativ, som jag förstås fortfarande stödjer. I ett enligt de här antydda riktlinjerna uppstyrt parti skulle de utan tvekan kunna ha fortsatt viktiga roller. Det är bara det att “återvandringsturnén”, som i verkligheten ofta kom att framstå som “ut med packet”-turnén, inte gjorde dem rättvisa. Den visade dem i stället från deras sämsta och ensidigaste sida, eller mer exakt, den avslöjade sidor av dem som åtminstone jag aldrig tidigare sett. Det är obegripligt att man kan framstå som så relativt nyanserad och balanserad som Kasselstrand fortfarande ofta gör i andra sammanhang, och samtidigt vara en drivande kraft bakom denna simplistiska och stundom brutaldemagogiska kampanj.

Som det nu är, som det nu plötsligt står klart att det är, måste ledningen åtminstone i möjligaste mån bytas ut och ersättas av personer av annat slag. Nya ansikten och nya hjärnor. (För undvikande av missförstånd: jag själv står inte till förfogande och gör inte anspråk på att vara den typ av person som behövs.) När jag föreslog att SDU:arna skulle starta ett nytt parti – även de själva var redan då fullt upptagna med planeringen av det – tänkte jag mig att de borde börja med ordentliga sonderingar inte bara med missnöjda SD-företrädare, utan även andra politiker både till höger och vänster. SD hade redan visat hur folk från båda dessa håll kunnat rekryteras, och den teoretiska möjligheten av och rimligheten i det kunde, i synnerhet i vår tids politiska läge, lätt förklaras utifrån den socialkonservativa ideologin. Nu fanns det bevisligen en rad kvalificerade personer som var potentiellt intresserade av att ansluta sig till ett parti som gick längre i SD:s egen riktning, som vidareutvecklade dess i en helt egen dimension belägna “mittenposition”, klart skild från den vanliga mitten.

I synnerhet var detta fallet på grund av de viktiga ställningstaganden och riktningsangivelser SDU redan kommunicerat ifråga om Europa, NATO, neokonservatismen och annat. Dessutom fanns nu de nya småpartierna MED och KVP (Kristna Värdepartiet), och kanske ytterligare något, med vilka man också borde kunnat försöka få till stånd diskussioner. Ingen enhet råder internt om MED:s allmänt neokonservativa linje, ja den förnekas rentav officiellt, och hela KVP skulle kanske ha kunnat slörpas upp med en hel del av dess familjepolitik, ett område som nu är helt frånvarande i AfS’ program. SDU:arna borde, tänkte jag, ta den erforderliga tiden för grundliga samtal med personer från alla dessa partier. Hade de tydligt markerat att de avsåg att bli det “nya tredje”, borde samgående inte varit omöjligt.

Nu, efter den samtidigt spektakelhäpphäppiga och alltför ofta kloakbrölande kampanjen, är det väl omöjligt. Men det är förstås just på grund av denna kampanj som det, i långt högre grad än vad jag tidigare trodde var fallet, nu skulle krävas att nya personer värvas till ledningen, som kan modifiera, komplettera och ersätta det begränsade och ohållbara populistnationalismen. Personer som kan bidra till att utvecklingen utöver SD, samtidigt som den definitionsmässigt äger rum i SD:s egen ideologiska dimension, också verkligen leder utöver SD, blir något nytt och bättre, till att partiet blir det “nya tredje”. För detta syfte finns ett behov även av personer som saknar bakgrund i SD och står fria från hela det populistnationalistiska stuket, om jag får uttrycka mig så. Det finns ingenting nödvändigt populistnationalistiskt, och i synnerhet inte i den lägre meningen, i den nya, avancerade socialkonservatism jag skulle vilja se och som Sverige och hela Europa behöver.

Vad AfS förtjänstfullt gjorde var att rekrytera folk – främst till riksdagslistan – som såvitt jag förstår för det mesta helt saknade tidigare koppling till politiken. En lång rad namn från kvalificerade yrkesområden ställde upp. Det var ett utmärkt grepp, även om det naturligtvis måste balanseras av den specifikt politiska sakkunskapen och erfarenheten. Men det var ett grepp som primärt motiverades av den populistiska kritiken mot “politikerna” i allmänhet, en punkt som det finns mycket att säga om (“Den svenska politiken har gått från att präglas av folkrörelsepartier till små bidragsförsörjda etablissemangspartier. I dag är det inte ovanligt att riksdagsledamöter och kommun- och landstingspolitiker aldrig haft ett jobb utanför politiken, och överhuvudtaget knappt ägnat sig åt något annat än politik. Detta har skapat en från övriga folket isolerad grupp yrkespolitiker – en politisk oligarki – som företräder sig själva och inte folket”). Det har hittills synbarligen inte resulterat i några tillskott ifråga om den typ av kunskap och intelligens som behövs just för den ideologiska och politiska fördjupningen och vidareutvecklingen. Alla rekryter som inte tillhörde det gamla SDU eller SD tycks bara ha enrollerats för och ställt upp på ledningens kortfattade “sunt förnuft”-program. Många av dem är säkert utmärkta, men det är svårt att se att förvärvet av det andra slags personer jag efterlyser, och för vilket förutsättningarna initialt verkade goda, ens har påbörjats.

Men en sådan rekrytering från utanför politiken framstår nu som lika omöjlig som rekryteringen från andra partier. Det tråkiga med bådaderas omöjlighet är att det finns ett uppenbart och ständigt alltmer påträngande behov av ett parti av “nya tredje”-typ, att det finns en helt central politisk uppgift, ja en uppgift av avgörande historisk betydelse, som måste fullgöras, och som man trodde att SDU:arnas parti skulle kunna åtminstone börja försöka ta sig an.

Anledningen till att det skulle vara problematiskt även om de nådde framgång med den profil och strategi de i stället satsade på, är att ett parti av den typ de därmed blev, ett parti av det “gamla förstas” slag, inte alls är vad som behövs, att det tvärtom är ett hinder för den oundgängliga politiska förändringen. I Sverige går det inte att se hur ett sådant parti överhuvudtaget skulle kunna nå politisk framgång, och endast en av det senaste valresultatet att döma oförändrat minimal nätopinion tror fortfarande på det. Men vad inte bara Sverige utan hela Europa behöver är i stället partier som, utan att förneka det giltiga i dess högre former, förmår börja höja sig över det visserligen beprövade och ofta avsevärt framgångsrika men likafullt i sig otillräckliga populistnationalistiska paradigmet. Här brister hittills även de partier som genom att röra sig bort från det “gamla första” i vid mening blivit stora och även i konkreta politiska makttermer framgångsrika.

Det är just där SDU:arna skulle ha kunnat komplettera SD och göra en pionjärinsats, och inte bara i Sverige. Med rätt personell besättning hade deras nya parti kunnat börja visa hur de obekväma antietablissemangsfrågorna kan och måste drivas inom ramen för en ny, utvecklad och fördjupad ideologisk, politisk och kulturell helhet – allt det jag trodde att SDU:arna i åtminstone någon utsträckning höll på att planera, eller i varje fall var beredda att beakta, när jag föreslog att de skulle bilda ett nytt parti.

Jag ska återkomma till detta. Poängen här är bara att denna förändring, ja redan den elementära ideologiska gränsdragning av SD:s typ – om än inte exakt samma – som är oundviklig om det överhuvudtaget ska vara meningsfullt att driva partiet vidare, kräver en tillräcklig förnyelse i partiets ledning. Jag kan aĺltså inte säga att denna förändring är möjlig. Bara att den är nödvändig. Jag har inte förtroende för Hagwall-styrelsen.

Audience: The House on the Hill

The title track of their 1971 album.

Förslag till AfS, 2: Partisymbol

Tyska AfD har som partisymbol en pil som pekar snett uppåt till höger. Ursprungligen var den en uppåtpekande linje i ett diagram, en framgångskurva. Men denna antog i slutet, på sin högsta punkt, formen av en pil, som indikerade fortsatt utveckling i samma positiva riktning. Nu har denna pilsymbol elegant stiliserats till en förenklad, kraftigare pil.

Det är en bra symbol. Om SDU:arnas nya svenska parti skulle övertagit något från det tyska partiet var det enligt min mening en symbol liknande denna, inte partinamnet. Eller snarare, bara den generella idén med en pil pekande i denna riktning. Den tyska kurvan var inte viktig, och har nu alltså övergivits av AfD. Pilidén har därigenom blivit ännu bättre, med bara pilen som sådan, förkortad, breddad och förtydligad som bara pil. Pilen är en ny och fräsch partisymbol som inte används, eller mig veterligen ens tidigare använts, av något svenskt parti. Det är som jag ser det avgörande att det nya partiet får en helt ny och annorlunda framtoning som svarar mot en ny och annorlunda politisk substans, det “nya tredjes” substans, och en pilsymbol av detta slag bidrar starkt till det.

Visserligen är det naturligtvis, i största allmänhet, svårt att tycka illa om den svenska flaggan i hjärtform. Intentionen är givetvis god. Vi älskar Sverige. Men jag tror inte, för detta viktiga syfte, på användningen av någonting från det gamla nationalistiska symbolspråket. Och inte bara för att det inte förmedlar något av den nya, centrala Europaorientering jag efterlyser. Det fungerar överhuvudtaget inte som partisymbol, i synnerhet inte i Sverige. Det slår an fel ton. SD gjorde rätt i att byta symbol från flagg-facklan till blåsippan. Som symbol för just detta nya parti som nu heter AfS förmedlar flagghjärtat tyvärr bara det begränsade gamla nationalistiska eller radikalnationalistiska budskapet, det “gamla förstas”. Detta beror förstås främst på vad som efter valrörelsen tyvärr framstår som partiets direkta föregångare i den partipolitiska divisionen, som frekvent använde flaggan, om än inte som just partisymbol. Hjärtflaggan får bara partiet att framstå som en förutsägbar och ointressant återlansering av ND eller SvP.

Men anmärkningsvärt nog lyckas den som partisymbol både, genom flaggan, ge de felaktiga associationerna till deras misslyckade exempel och problematiska politik, och, genom hjärtat, framstå som alltför “snäll”, ja som töntig till och med. Dess övertydlighet går över gränsen till det banala. Den ger ett kitschigt intryck, som en nyckelringsbricka i en billig souvenirbutik på Västerlånggatan.

Det förslag jag föreslog när detta diskuterades förra året var en blå kvadrat med en enda stor, kraftig gul pil som började i nedre vänstra hörnet och pekade snett upp mot höger, utan att nå ända fram till det övre högra hörnet. Alternativt, eller komplementärt (och särskilt lämpligt som nål), en blå cirkel med samma pil. Pilen hade bestämda matematiska proportioner som bland annat gjorde att det blev lika mycket blått som gult i kvadraten respektive cirkeln. Linjerna från pilens spets var parallella med två av kvadratens sidor, och underkanten av pilens huvud låg på kvadratens ena diagonal. Det var viktigt att färgerna blev de rätta, djupt klarblå respektive nästan orange – det vill säga andra färger än de som på senare tid standardiserats för flaggan. Detta har partiledningen redan förstått och tillämpat i den nuvarande symbolen, men man kan möjligen gå ännu längre i denna riktning, med ytterligare något mörkare och varmare färger.

Till höger om denna symbol kunde man, föreslog jag, i vissa sammanhang ha texten med partinamnet, men förstås, enligt mig, det nyaSvenska på en rad och Europapartiet på en annan under, i samma blå färg som i kvadraten/cirkeln (så blev det också med det nuvarande namnet Alternativ för Sverige till höger om flagghjärtat). Alternativt kunde texten förekomma under pilen. Även förkortningen SEP kunde användas i samma placeringar. (Jag upprepar att jag inte på allvar tror att partiet skulle överväga detta namn, men att jag ändå vill gå så långt som att föreslå det för att tydligt markera vikten av en ny Europaorientering.) Den blå kvadraten kunde möjligen också förlängas till höger eller nedåt till en rektangel, med plats för både pilen och texten i samma gula färg. Bokstäverna borde få en åtminstone något mer “kvadratisk” karaktär av ett enkelt och rent slag som mer motsvarade kvadraten och pilens former, men den närmare utformningen här kunde diskuteras.

Överhuvudtaget kan den närmare utformningen av pilsymbolen diskuteras. Mjukare och rundare former, som AfD:s nuvarande pils, är också möjliga, men jag tror att en mer så att säga beslutsam pil av det beskrivna slaget vore bäst. Det viktiga i detta förslag är hursomhelst att det var en enkel och tydlig pil, som pekade i den beskrivna riktningen, och att den var gul mot blå bakgrund. Denna symbol är ny, bestämd, offfensiv och entydig i svensk politik: framåt, uppåt och (i socialkonservativ mening) till höger.

Och framåt, uppåt och till höger för Sverige i Europa. De bibehållna blå och gula färgerna är fullt tillräckliga för de nationella syftena. Men samtidigt är ju blått och gult också den Europeiska Unionens färger. Pilen visar vägen även för Europa. Den är en symbol för det nya tredje. För den Europaorienterade ideologiska utveckling och fördjupning som alla de nuvarande populistnationalistiska partierna såvitt jag kan se behöver. Som kan ge dem den mognad och klarsyn som sätter dem i stånd att samarbeta, i och utanför Europaparlamentet. Och den tyngd och långsiktiga stabilitet som möjliggör för dem att med tiden överta en avgörande del av makten såväl i sina respektive nationer som i Unionen.

Allt detta kan det nya svenska partiet försöka bidra till. Pilen blir en symbol för det parti som förstått att nationalismen nu måste modifieras och kompletteras, ja i vissa former helt enkelt ersättas av det alternativa Europaengagemanget. För det parti som förstått att detta är så avgörande, även för Sverige och Sveriges framtid, att man gör det till den för hela partiet definierande huvudfråga som bestämmer även det nya partinamnet.

Denna kritik mot den nuvarande symbolen innebär inte att partiet aldrig överhuvudtaget kan använda den svenska flaggan. Men detta bör, menar jag, ske endast i smakfullt begränsad utsträckning, endast vid de allra viktigaste tillfällena, där den värdigt exponeras – som vid några av SD:s landsdagar jag minns (2011?). Endast då blir dess användning effektfull, icke-trivial, kraftfull – inte som del av en partisymbol som förekommer överallt.


Categories

Archives

All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi