Wilhelm Böckmann: Café Bauer, Berlin

All politik dagligen på Twitter

Nej till NATO-medlemskap. Återkalla ansökan. Upplös och lägg ned NATO. Stoppa vapenleveranserna och tredje världskriget, atomvärldskriget. Nej till atlanticistiska imperialismen och dess ekonomiska och politiska system. Europa självständig pol i multipolär men samarbetande värld. Utvecklade band till systemkritiska individer och organisationer i USA, både till vänster och höger, som representerar det amerikanska folket. Närmare relationer till Kina, Indien och globala södern. En ny socialkonservatism eller socialistisk konservatism. En ny internationalism, en högre kosmopolitism.

Detta och mer varje dag på Twitter.

Brian Becker och Ben Norton om Ukraina

The Socialist Program, 15/12: The Big Business of War & Ukraine’s Neocolonial Future. Den nödvändiga konservativa analysen.

Nytt kort inlägg från InfraHaz

Som jag tidigare varit tvungen att nämna är Haz på Infrared tyvärr normalt en dålig kommunikatör, med sina flera timmar långa improviserade strömmar på YouTube som rimligen bara mycket få har tid eller vilja att se/höra. De är nu visserligen kortare än tidigare: de kunde vara uppemot fem eller t.o.m. sex timmar långa. Men två eller tre timmar är illa nog. Budskapet måste tydligen framföras i denna otroligt tidskrävande form av underhållning för att motsvara hans nuvarande anhängares förväntningar. Men det kan omöjligen vara till hjälp för att nå alla andra som han skulle behöva nå.

Långa videopresentationer är förstås ibland motiverade om de är väl förberedda och strukturerade. Debatter med flera deltagare blir förstås helt naturligt långa. Men jag har svårt att se värdet av alla dessa extemporerade formlösheter. I sak skulle det nya och substantiella i varje ström kunna presenteras i disciplinerade texter som man kunde läsa på några minuter.

Endast undantagsvis gör Haz korta, fokuserade och effektiva videopresentationer av det slag han uteslutande eller åtminstone primärt borde fokusera på, presentationer där den grovspråkliga jargongen också minimeras eller helt undviks. Här är det senaste exemplet på hur han med framgång förklarar och förmedlar en konservativ socialism i det formatet:

Budskapet i evighetsströmmarna är definitivt lika viktigt och bitvis kanske t.o.m. lika välformulerat, så om någon till äventyrs vill ägna en större del av sitt liv åt dem hittar jag följande intressanta rubriker på nya strömmar från de senaste månaderna som jag själv inte, med undantag för delar av de äldsta, sett/hört. De nyaste först. Hör gärna av er om ni upptäcker något som ni tycker jag absolut måste höra, eller om han säger något helt oacceptabelt (vilket inte är osannolikt).

MASSIVE Defense Bill to Build WOKE Empire

Why the West is Falling

How to Build Eurasian America

American Communism is Coming

FASCIST Democrats CRUSH Workers with an IRON FIST

Why Communists MUST Support Russia

The Globalist PLOT to DESTROY China

Debating LGBT Activists on the World Cup

Why I’m Not Right-Wing

DEBATE: Putting HATERS on TRIAL

Why MAGA Needs MARXISM

The MAGA Communist Grand Strategy

Republican Civil War Imminent

The End of the Democratic Party

Democrats Are the Party of Privilege

We’re Taking Over the Communist Party

MAGA Communism is American Leninism

The Eurasian Revolution

The DeSantis Deception

DEBATE: American Schools Going Insane?

A Guide to Uniting Marxism with MAGA

A Guide to MAGA Communism

The DESTRUCTION of the West?

The Fascist Takeover Has Begun

Why Deng Xiaoping Was Right

Only Communism Can Save America

Why Marxism is Anti-Woke

The Myth of Marxist-Leninist ‘Authoritarianism’

Det finns många fler, men alla har inte intressanta rubriker eller rubriker som säger något om innehållet; många äldre (och ännu längre) finns också. Andra av hans kortare YouTube-inlägg har jag postat här tidigare.

Givetvis finns mycket att diskutera. Den helhetliga åskådningen är fortfarande oklar på många punkter, liksom de närmare relationerna mellan de socialistiska och konservativa momenten. Men Haz och andra representerar en ny tankeöppning i sin medvetna strävan att försvara en socialism i konservativa termer. Oavsett vad som mer exakt kan sägas om det hittillsvarande resultatet, är detta av största vikt idag, och inte minst därför att det sker i USA.

Joti Brar om NATO:s globala krigshot

Vice ordföranden för Communist Party of Great Britain (Marxist-Leninist) Joti Brar talar om NATO:s globala krigshot vid en presentation av nya initiativet World Anti-Imperialist Platform i slutet av november. I denna fråga är det, givet det radikaldestruktiva och nihilistiska sätt på vilket västvärldens samhällen och kultur kommit att utvecklas, socialisterna som tillhandahåller den från ett konservativt perspektiv riktiga allmänna analysen. Brar står nära Caleb Maupins konservativa och anti-wokistiska typ av socialism och har länge samarbetat med honom.

När det specifikt gäller den ryska invasionen av Ukraina är jag dock inte beredd att hålla med. Såvitt jag kunnat se fanns minst tre andra vägar som ryssarna först borde ha prövat.

I följande ordning: 1) Flera olika möjligheter återstod såvitt jag förstår att agera i FN för den rysktalande och ryskvänliga befolkningen i Donetsbäckenet och övriga Ukraina och för internationella insatser mot Kievregimens angrepp mot den. 2) Bojkott av och sanktioner mot länder som stöder Kievregimen. 3) Begränsade militära luftangrepp av israelisk typ mot Kievregimens trupper (inklusive Azovbataljonen) i Donetsbäckenet.

Först om alla dessa möjligheter var helt uttömda, om inget av detta hjälpte för att sätta stopp för den NATO-stödda aggression som egentligen riktade sig mot Ryssland i sig (och för NATO:s strategi att införliva Ukraina som medlem), vore det, tycks det mig, legitimt att överväga en “militär specialoperation”; först då kunde det bli fråga om ett rättfärdigt försvarskrig av den typ Brar beskriver det som.

Nu har invasionen genom det ofantligt utvidgade NATO-stödet till Kiev utvecklats till ett omfattande, fullskaligt krig, som riskerar att sprida sig i Europa och övergå i ett atomvärldskrig. Det är svårt att se att konflikten kan få en lösning om det större, globala och historiska perspektiv Brar på pedagogiskt föredömligt sätt klargör inte tas i beaktande och hennes allmänna anvisningar inte följs av antiimperialisterna och fredsvännerna.

Ingen annan politisk riktning som motsätter sig NATO och dess aggression – vissa libertarianer, populistnationalister, miljöister, paleokonservativa, althögerspillror – har någon heltäckande och djupgående förståelse av skeendet och dess orsaker, eller någon tillnärmelsevis adekvat politisk strategi för att stoppa krigsvansinnet. Vad gäller fascismen är den ju vad den imperialistiska kapitalismen nu åter behöver ta i sin tjänst, och därför relativiserande försöker vittvätta.

Såväl västs tillstånd som västs agerande är omöjligt att försvara från konservativa utgångspunkter. Det tvingar oss att här stödja Brar, alldeles oavsett vilka invändningar vi må ha mot hennes politik på andra, just nu mindre viktiga punkter, och vilka svagheterna i hennes allmänna marxistiska åskådning än tills vidare må vara. Det har verkligen inte alltid sett ut så, och inte heller varit så, men idag står det klart: konservatism kräver, i de här aktuella avseendena, socialism.

Socialism eller barbari.

Vivek Chibber om postkolonialismen

Midwestern Marx 18/11:

Första delen av denna intervju med sociologen Vivek Chibber vid New York University innehåller en sammanfattning av hans viktig kritik av postkolonialismen i boken Postcolonial Theory and the Specter of Capital från 2013, som ledde bl.a. till ett replikskifte med Gayatri Spivak. Här kallas hon nu “batshit crazy”. Följderna av hans kritik och läget för postkolonialismen idag kommenteras också. Det är lätt att bortse från att en del borde modifieras och tilläggas – från andra utgångspunkter än postkolonialismens – om upplysningsförnuftet och dess universalitet. (I andra delen av intervjun sägs en del av relevans för förståelsen av managerialismteoriernas otillräcklighet, som jag kort berörde här.)

Jacopo Amigoni: Venere e Adone con le Nereidi

Richard Wolffs missförstånd

Richard D. Wolff är en känd, emeriterad amerikansk ekonomiprofessor, idag huvudsakligen verksam som framgångsrik popularisator av marxismen på YouTube, om än inte en i allo för dess huvudströmningar representativ sådan.

En sak han gör är att svara på frågor från sina vyare. Senast fick han en fråga om MAGA-kommunismen. Inför detta fenomen lyckades han knulla upp det ordentligt i sitt svar, på ett sätt som motsvarar den vanliga, samtida vänstern (han missförstår också ordet nazism). Men han går längre i äkta missförstånd och illusion.

Wolff tycks nämligen tro att vad det handlar om är att det finns en stark, dominerande kommunistisk trend i USA idag, att kommunismen är så populär att fascister försöker utnyttja termen för sina egna, motsatta syften, försöker rida på vågen genom att själva kalla sig kommunister, liksom de tyska nationalsocialisterna använde termen socialism.

Förvisso finns det ett starkt växande intresse för socialismen i USA, men verkligen ännu inte så starkt att fascister skulle finna det lämpligt att anpassa sig till den; en sådan uppfattning är väl närmast komisk. Det är fortfarande främst i det s.k. globala syd som trenden är verkligt stark. Detta ideologiska skeende kommer med stor sannolikhet på avgörande sätt påverka väst, om inte annat av rent geopolitiska skäl, men det räcker att titta på det amerikaniserade Sverige för att förstå hur långt vi ännu är därifrån.

MAGA-rörelsen är inte heller som helhet fascistisk, även om den s.k. alternativhögern, som snabbt fick en tydlig fascistisk eller neofascistisk inriktning, innan den på ett något oklart sätt upplöstes eller började använda andra självbeteckningar, var en del av den. Den är för det mesta bara en amerikansk version av populistnationalismen, hittills i ständig, märklig samverkan med personen Trump, men som rimligen, och kanske snart, måste släppa kopplingen till just honom.

Inte heller MAGAiterna har något behov av att använda socialismen som beteckning. Det är svårt för dem som amerikaner att ens, som de europeiska populistnationalisterna, omfatta en europeisk typ av socialkonservatism, och i en tid när inte heller den dominerande typen av vänster i västerlandet förstår socialismen gör naturligtvis inte de heller det.

Sanningen är den motsatta. MAGA-kommunisterna är inte MAGAiter som vill utnyttja den framgångsrika termen kommunism för sina syften, utan kommunister som vill utnyttja den framgångsrika termen MAGA för sina.

Men det är inte heller så att de vill utnyttja den för egna motsatta syften, så som delvis var fallet med de historiska fascisterna och socialismen i marxistisk mening. Tvärtom omfattar de själva i det väsentliga MAGAismens populistiska nationalism och konservatism, och vill se den som helt förenlig med vad jag kallat paleosocialismen. De har förstått att de i avgörande stycken har rätt. De har sett hur vänstern utvecklats under nyliberalismen epok, och de gillar inte vad de ser.

Därför presenterar de nu helt enkelt socialismen och kommunismen som konservativ. Och de gör det i mycket, från nuets relativa perspektiv, med avsevärd rätt.

Caleb Maupin kallar sig inte MAGA-kommunist, men har varit en nätpionjär för en egentlig paleosocialism som avfärdar vänsterns wokeism och inte tvekat att ibland tala om en konservativ socialism. Därför har han stått nära Haz på Infrared, som lanserade termen MAGA-kommunism och sedan, för att bättre kommunicera och förklara innehållet, har laborerat med ett flertal andra, kompletterande ideologiska beteckningar.

Från mitt perspektiv finns här, som jag tidigare nämnt, en del problem. Nyligen diskuterade jag en möjlig begreppslig distinktion mellan konservativ socialism och socialistisk konservatism. Maupin och MAGA-kommunisterna är, med de begreppsbestämningar jag laborerade med, konservativa socialister, d.v.s. primärt socialister som, utan att uppge socialismen, anammat konservatismen.

Åtminstone gäller detta Maupin, som länge var verksam i existerande kommunistiska partier, tills han insåg deras hopplöshet, hur de helt enkelt hade fel i sin tilltagande dekadent-borgerliga politiska korrekthet och ideologiska förvirring. Såvitt jag uppfattat det gör Haz, som går betydligt längre i konservativ riktning än Maupin, i viss mån anspråk på att redan från början ha varit både konservativ och socialist/kommunist, men både arten av hans socialism och relationen mellan denna och hans konservatism är sådana att jag utan tvekan placerar honom i kategorin konservativ socialist. Både Maupin och Haz vänder sig till den icke-socialistiska eller, som de vill se det, ännu icke medvetet socialistiska MAGA-rörelsen för att det är där kraften till den nödvändiga samhällsförändringen idag finns.

Det är viktigt att förstå skillnaderna mellan denna ståndpunkt och den socialistiska konservatism jag föreslagit kan och bör försvaras. Jag är primärt en konservativ, av visst slag som, utan att uppge konservatismen, anammat socialismen – något som resulterat i vad jag brukar kalla en ny, utvecklad socialkonservatism, som jag önskat att den europeiska populistnationalismen skulle röra sig i riktning mot. Länge var jag medlem och i viss mån verksam i existerande konservativa partier, tills jag insåg deras hopplöshet, hur de helt enkelt hade fel i sin tilltagande dekadent-borgerliga politiska korrekthet och ideologiska förvirring.

I viss mån var jag visserligen redan från början också i någon mån ett slags socialist, såtillvida som jag delvis hade en socialistisk eller åtminstone socialdemokratisk bakgrund och ett socialdemokratiskt arv som alltid spelade en viss roll för mig även som ofullständigt tillägnat. (När jag ibland talar om mig själv på det här sättet är det inte för att min erfarenhet och biografi är viktiga eller intressanta för någon att ta del av, utan bara för att förklara de positioner jag argumenterar för: hur jag kommit att inta dem kan ibland utgöra en del av denna förklaring.) Men både arten av min konservatism och relationen mellan denna och min socialism är sådana att jag entydigt tillhör kategorin socialistisk konservatism. Socialismen är ett moment underordnat de överordnade värden som är vad jag försökt försvara genom att tala i termer av konservatism.

Den ytlige kritikern kan kanske tro att en sådan socialistisk konservatism utsätter sig för Wolffs kritik, att den endast, i likhet med vad fascisterna gjorde historiskt och Wolff tror att MAGA-kommunisterna gör idag, utnyttjar socialismen av opportunistiska skäl, medan dess verkliga syften är motsatta.

Förhållandet till fascismen är av flera skäl kanske den fråga som är allra mest angelägen för en socialistisk konservatism att klargöra. I centrala avseenden går den problematik vi här står inför tillbaka till den äldre europeiska typen av socialkonservatism på 1800-talet. Om vi talar om “sociala” inslag i stället för “socialism” i dessa sammanhang, kan de inte alla avfärdas som opportunism. Och i den mån mer seriösa inslag av denna typ finns idag kan de, tills vidare, ännu mindre avfärdas på detta sätt än på 1800-talet. De måste avfärdas på annat sätt.

Fascismen gör helt enkelt ibland i sak anspråk på att vara just en socialistisk konservatism. Det är bl.a. för att uppvisa det ohållbara i detta anspråk och förklara varför en socialistisk konservatism är, eller måste vara, något annat, som inte bara elementära historiska analyser och tillägnelse av marxismens delsanningar, utan framför allt de djupare filosofiska och åskådningsmässiga perspektiv som jag försökt försvara i termer av idealism, personalism och värdecentrerad historicism är nödvändiga. Både det socialistiska och det konservativa momentet måste förstås i deras termer.

Den vanliga vänstern bekämpar MAGA-kommunisterna av två sammanhängande skäl: den är numera helt för den amerikanska kapitalistiska imperialismen, och den tror framför allt annat, och med fanatisk, Ersatz-religiös dogmatism, på wokeismen. På den första punkten hör Wolff inte till denna vänster, utan är i verkligheten överens med MAGA-kommunisterna. Men på den andra punkten tycks hans insikt, och därmed förståelsen av centrala politiska och kulturella sammanhang i vår tid, tyvärr vara obefintlig.

Wolffs YouTube-presentationer är ofta bra och roliga, och hans ofattbart ytliga avfärdande av MAGA-kommunismen är därför beklagligt. Kanske kan han helt enkelt inte uthärda Haz’ knulljargong; här finns en generationsskillnad som medför mer än Wolffs oförståelse för den samtida vänsterns katastrofala svagheter. Men i så fall kan borde han i stället kunna lära sig det väsentligaste av vad MAGA-kommunisterna menar från den mer polerade Maupin.

Bryan Ferry: This Love

Craig Armstrong. From the album Slave to Love: The Best of the Ballads (2000).

Det amerikanska valresultatet och dess innebörd

Sohrab Ahmari skriver i NYT om det amerikanska valresultatet, under rubriken Why the Red Wave Didn’t Materialize – alltså varför de republikanska framgångarna blev mycket mindre än man väntat sig.

Resultatet, sådant det med all sannolikhet korrekt analyseras av Ahmari, är en bekräftelse av min fleråriga argumentation att atlanthögerns sociala populism i hög grad är en bluff, och att den egentliga populistnationalismens allians med den därmed är feltänkt och måste misslyckas. Åtminstone om denna populistnationalism vill vara något annat än ett neo-generisk-fascistiskt instrument för denna i verkligheten oförändrade höger – något som dock tyvärr alltmer kan betvivlas.

Även Boris Johnsons fall, och framför allt vad han faktiskt politiskt åstadkom med hjälp av nya f.d. Labourväljare i norr, visar arten av pseudopopulisthögern. Liksom förstås den patetiska neothatcheristiska Torykollapsen under Liz Truss gör det ännu mer. Ingen kan väl efter detta tro att en höger ledd av en Goldman Sachs-bankir och hedgefond-manager som Rishi Sunak skulle kunna erbjuda något av det populistnationalister hoppades på hos Johnson. Hela konceptet är vid det här laget löjeväckande.

Jag generaliserar rörande den västerländska högern, men mutatis mutandis gäller det sagda entydigt också Sverige och Tidöregeringen. Om SD ska ha en meningsfull framtid och bli det de såg ut att kunna bli när jag upptäckte dem på 00-talet, måste de kravla sig upp ur den NATO-högerns återvändsbrunn de lurats ned i. Ahmari skriver: “In 2022, ‘defending capitalism’ without reservation” – som flera av de republikanska kandidaterna faktiskt gjorde – “means upholding the very forces these populists claim to oppose: Big Tech and ‘woke’ capital and deindustrialization.” Ulf Kristersson och Elisabeth Svantesson är inte själva några Wall Street-moguler, men de reservationer de numera eventuellt säger sig ha är långtifrån tillräckliga.

Alternativet, när SD förhoppningsvis kommer upp i ljuset, är den nya, självständiga socialkonservatism jag försökt föreslå, och som Ahmari och hans tidskrift Compact nu i någon mån förespråkar i USA. En egentlig “post-paleokonservatism”, en vidareutvecklad och fördjupad socialkonservatism i både amerikansk och europeisk mening, en ny socialism baserad på en de överordnade värdenas konservatism.


Categories

Archives

Recent Comments

Viktor Johansson on All politik dagligen på T…
Jan Olof Bengtsson on All politik dagligen på T…
Viktor Johansson on All politik dagligen på T…
Viktor Johansson on Joti Brar om NATO:s globala…
Viktor Johansson on Joti Brar om NATO:s globala…
Torsten Lundberg on Sverige och Ukrainakriget
Jan Olof Bengtsson on Det amerikanska valresultatet…
Viktor Johansson on Det amerikanska valresultatet…
Jan Olof Bengtsson on Det amerikanska valresultatet…
Viktor Johansson on Det amerikanska valresultatet…
Jan Olof Bengtsson on Det amerikanska valresultatet…
Viktor Johansson on Det amerikanska valresultatet…
Viktor Johansson on Sverige och Ukrainakriget
Kristo Ivanov on Sverige och Ukrainakriget
Viktor Johansson on MAGA-kommunismen
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi