Olle Bengtsson

Alla New York-trottarna, hela den sorgliga historien, från 30-talet till neokonservatismen.

Johanssons viktiga kommentar till mina korta ord om Örebropartiet förra året förtjänar att besvaras i ett separat inlägg. Jag gör det här i vad jag brukar kalla “forumformatet”:

“Jag lutade tidigare, innan den nya imperieaggressionen mot Iran, åt Örebropartiet i valet; och de har förvisso alltfort min sympati,”

Örebropartiet har en fördel i jämförelse med annan popnat: de sägs komma från den mer egentliga vänstern. Därmed borde de ha med sig åtminstone en del av de marxismens historiska, ekonomiska och politiska perspektiv som är avgörande för analysen och förståelsen av det förhandenvarande svenska atlantsystemet.

“men denna fråga – motståndet mot atlantsioimperiets förödelser – är så avgörande och så viktig, att Kasselstrands ställningstagande gör att jag kanske istället röster på AfS.”

Ja, Örebropartiet är här trots sin fördel en besvikelse. I likhet med inte bara hela den svenska högern och libvänstern (S och V) utan med alla svenska kommpartier kom Allard med ett grovt (och på vad jag uppfattar som för honom karaktäristiskt sätt särskilt grovt) utfall mot Iran under upptakten till det senaste atlantsionistiska anfallskriget. Och i övrigt framstår hans parti för mig bara som oklart eller helt frånvarande i de alltmer avgörande utrikes- eller internationellt-politiska frågorna.

Och ja, Kasselstrand är här tvärtom osvikligt föredömlig i sin klarsyn och politiska prioritering, på det sätt han varit ända sedan 2011 när SD började vackla betänkligt och jag därför inledde mitt stöd för det ungdomsförbund för vilket han samma år blev ordförande. Hans överlägsenhet i jämförelse med Åkesson stod inte minst genom hans utrikespolitiska ställningstaganden redan från början klar. Under de senaste månaderna har han också förstärkt och fördjupat sitt engagemang i den fråga du nämner och andra även för vårt land centrala världspolitiska sådana.

Tänk var Sverige idag kunde varit som nation och vilken roll vi kunnat spela – fortsätta spela och spela ännu bättre i en tid av ytterligare ökat behov av den – i Europa och världen om gamla SDU, till att börja med genom Stockholmsstyrelsen 2015, släppts fram i SD, avvecklat sina radnatinslag, accepterat sockonnen, flyttat in i partistyrelsen och åter stramat upp politiken med sin linje i de stora internationella frågorna (den linje som tills helt nyligen varit hela partiets), och Kasselstrand så småningom i harmonisk kontinuitet efterträtt Åkesson som partiledare! Sveriges framtid skulle varit ljus, och Åkesson själv skulle gått till historien som en av våra största politiska ledare i modern tid.

“Jag må sedan vara kritisk mot hans samarbete och samröre med DFS m. m.”

Ja, radnatten är den albatross som AfS obegripligen lät sig sänkas av nästan omedelbart efter lanseringen 2018. Men den alltmer akut påträngande relevansen – som vid det här laget, efter NATO, DCA, EU:s fatalt vidaredrivna atlantsubordination, och nu imperialistiskt likvärdiga atlantsubstitution, borde vara fullständigt omöjlig att förneka – av deras och det gamla SDU:s ställningstaganden i de nämnda frågorna gör det faktiskt meningsfullt att undra om de nu slutligen, efter åtta feltänkta år, kan kasta av sig den.

Efter uteslutningen ur SD hade Kasselstrand personligen och det nya parti han omedelbart började planera alla möjligheter att snabbt bli allt det nödvändiga i svensk politik som SD redan i Palestinadebatten 2011 och under Syrienkriget så tydligt börjat visa att de inte tänkte bli. Sympatin var avsevärd t.o.m. i mainstreammedia och andra delar av offentligheten. Vad som nu skulle behövas är en ideologisk omformulering och kommunikativ modalitetsförändring i vad som idag kanske kan benämnas wagenknechtiansk riktning, eller i linje med de förslag – motsvarande och upprepande min många gånger tidigare formulerade vision först för SD och sedan för AfS – för partiets räddning som jag försökte framföra efter valet 2018.

“Därjämte skulle jag säkert kunna skriva mer kritiskt om partiet utifrån mitt konservativ-socialistiska perspektiv, som förespråkar just en konservativ socialism underordnad en andlig – i mitt fall teistiskt färgad med rötter i en elementär platonisk idealism – värdeåskådning. Och däri ingår självfallet också en nationalism såsom underordnad.”

Den wagenknechtianska omorienteringen skulle innebära just det som jag finner nödvändigt: albatrossens avlyftande, ett principiellt uppgivande och avvisande av radnatten. Fortfarande använder otroligt nog AfS och Kasselstrand provokativt den paroll som var Nordiska Motståndsrörelsens bidrag till partiet: “Ut med packet!” NMR var med stor numerär närvarande och skanderade den på torgmötena 2018, och inom kort dök den upp på AfS’ miniaffischer (eller vad de ska kallas) i sociala media.

Vad är det för politisk ledare som i Sverige idag anväder en sådan paroll? Vilka väljare vänder han sig till? Vilket politiskt klimat vill han skapa? Det är givetvis omöjligt att få igenom något som kommer ens i närheten av vad AfS kräver i invandringspolitiken om man låter som den grövsta fashtroglo.

Eller ta organisationen Det Fria Sverige som du nämnde. Kasselstrand fann den förra året så viktig att han ägnade själva midsommarafton åt att än en gång tala hos dem i deras compound i Älgarås. De står mitt i den svenska radnattraditionen, inklusive den lilla egentligt fashiska och naziska, de har de gånger jag tagit del av deras kommunikation ständigt åberopat den, och de förklarar helt explicit och utan att det är möjligt att på något sätt missförstå att “vad det handlar om” (sic!) är att när borgerligheten är för svag hjälpa den att slå ned arbetarrörelsen. Även om mer kan tilläggas, kan den generiska, historiska fashens primära objektiva funktion knappast beskrivas tydligare än så. Man räddar kapitalismen genom att ersätta socen med radnat och rasnat och annat till dem relaterat för massorna.

Med mindre än en egentlig fashisk samhällsförändring, när systemkrisen blivit så allvarlig att kapitalet sett sig tvunget att direkt stödja DFS’ politik och metoder, krävs om man uppställer AfS’ mål för invandringspolitiken raka motsatsen till det hat och den rasism som den nämnda parollens grovhet även alldeles oavsett avsändarens intentioner signalerar. Bl.a. för de internationella, kapitalgenererade migrationsproblemens hantering måste också vänstern ovillkorligen vinnas över, men den kommer givetvis aldrig någonsin vinnas över till högerradnatten. Den enda teoretiska möjligheten till framgång på radnatvägen är fashen och de omständigheter som är dess förutsättning. Den blir därför det enda man objektivt kommer verka för.

Invandringsfrågan, migrationen, måste, insisterar jag, förstås och hanteras på det sätt jag utförligast beskrev i mitt inlägg i tre delar 2021, ‘Invandringspolitik och världspolitik’. Och inte bara i sak och ifråga om helhetlig politisk och ideologisk förståelse, utan även och inte minst i vad gäller den kommunikativa tonen. Tilläggas rörande denna fråga kan också att det i dagens akutallvarliga världsläge finns frågor i vilka även svenska nattar borde inse att det kan vara bättre också för svenska intressen (och inte bara hela mänsklighetens) att samarbeta här i Sverige med många av invandrarna än att återvandra dem.

Att påverka AfS att ta steg i rätt riktning är dock ingalunda meningslöst, för dem som efter de många bortkastade tennsoldatsåren fortfarande tror sig kunna det. Tvärtom gör det rådande opinionsläget (den nylibba erans generella retrogression, plus popreaktionen mot dess vänsters kulturhärjningar) att det i hela västvärlden under överskådlig tid är nödvändigt att fortsätta försöka leda popnattarna och i möjligaste mån även radnattarna in på den enda försvarbara och framkomliga vägen. Men så länge de senare inte visar något som helst litet tecken på att ens vilja börja försöka ta det viktigaste och mest avgörande av de nämnda stegen, leder det fel att direkt stödja och rösta på dem: det kräftar då bara det felaktiga i deras nuvarande inriktning.

Jag accepterar den teoretiska möjligheten att, i bästa fall, AfS trots allt skulle kunna utvecklas till det du förespråkar, ett konsocparti, där natten är underordnad, reducerad till det självklara och okontroversiella försvaret för de värden som nationaliteten och dess tradition äger och för den allmänna självständighet och det motstånd mot atlantimperiet, inklusive EU, som i vår historiska epok nationalstaten ännu möjliggör.

Men det finns fler dimensioner av frågorna om nationen, självbestämmandet, USA, atlanticismen, NATO och andra globala makter än dem som natten och i synnerhet radnatten beaktar, dimensioner som jag behandlat i många inlägg och i ljuset av vilka natten principiellt och undantagslöst visar sig otillräcklig. För att bli ett konsocparti av det nya internationella slag som idag behövs måste ovillkorligen dessa dimensioner fullt integreras. De är de för mig avgörande, och en av orsakerna till att jag i SD parallellt med min nödvändiga, partiella anpassning till deras nat redan från början, tillsammans med argumentationen i utrikes- och försvarsfrågorna, förespråkade en ny och utvecklad sockon och försvarade Mattias Karlssons val av denna term som huvudsaklig ideologisk självbeteckning i 2011 års nya principprogram.

Mitt fokus ligger liksom ditt på det helhetliga ekonomiska och politiska systemet som historisk formation. Det är primärt det som, förutom att orsaka massmigrationen, exempelvis gör dagens Europasamarbete problematiskt. Internationellt samarbete är nödvändigt för dess övervinnande, ja redan för dess reformering, och detta samarbete, och den alternativa ordning det syftar till, kräver, med Claes Ryns term, en “högre kosmopolitism” som grundåskådning.

“Till skillnad från Kasselstrand, har Allard emellertid visat en besvärande oförståelse inför denna (migrationsgenererande) fråga, en oförståelse som jag inte riktigt kan ha överseende med.”

Inget överseende bör has med den. Om det inte vore för radnatten skulle detta trots Allards socbakgrund entydigt avgöra saken till Kasselstrands fördel. Även när det gäller de systemanalytiska och geopolitiska perspektiven på migrationen och dess generation visar Kasselstrand sin överlägsenhet inte bara i förhållande till Åkesson, i vilken jämförelse den är självklar, utan också till Allard.

Kasselstrand sänder fortfarande vissa signaler till sin största väljargrupp att han till skillnad från M och Tidö representerar en “riktig höger” av Firma Friberg & Dulnys slag (en framträdande partiföreträdare skriver för Motpol). Men han har samtidigt ägt insikt, öppenhet och fördomsfrihet nog att i någon mån bryta sig loss från den svenska dumpopnattens enkelnaiva högeridentifikation, och, tror jag rentav, i viss utsträckning förstå riktigheten av några av intelligensvänsterns egenspecifika analyser.

Genom sitt avfärdande av den rigidkonventionella höger-vänsteruppdelningen, på ett sätt som är mottagligt för sanningar i vänstern, skiljer sig hans själva anda numera tydligt från högerfirmans brutaltroggleristiska fashattityd mot vänstern i dess helhet. I detta finner vi den ljusöppning genom vilken han och AfS teoretiskt skulle kunna tänkas till slut befrias från den tunga albatrossen och den gamla trångskränkta unksunkbunkern. Den ljusöppning genom vilken de skulle kunna nå fram till den nya typ av sockon som motsvarar dagens svenska såväl som internationella politiska verklighet och krav. Detta är en av de förändringar som är nödvändiga för att högerns och vänsterns verkliga dissidenter på det sätt som behövs ska kunna förenas på deras växande område av gemensam klarsyn och politik.

“Ett seriöst svenskt, sant oppositionellt parti, ej inordnat i den nuvarande maktkontrollerade diskursens mjuktotalitära tankelådor utan verkligt självständigt, som värnar om vårt land och vårt folk, måste ta tag i denna fråga. Något annat vore otänkbart.

Atlantsioimperiet och dess marionetter (såsom i riksdagen) förstör inte blott Iran och skapar kaos och otrygghet i Västasien, de förstör också Sverige och skapar kaos och otrygghet i Norden och i västerlandet. Atlantsioimperiet ser helt enkelt till att det går åt h-e för oss allihop, för hela världen och mänskligheten. Ett seriöst svenskt oppositionsparti måste gå emot det; och såvitt jag kan se är AfS, vid sidan av något mindre kommunistparti, det enda partiet som gör det.”

Ja, i det avseendet är AfS rentav det enda fullt seriösa oppositionspartiet. Jag vill hävda inte bara att Örebropartiet inte står vid sidan av dem här, utan att inte ens något av kommpartierna helt gör det, helt rör sig utanför tankelådorna. Det stod för mig klart i och med deras gemensamma hetsande mot Iran inför det senaste atlantsionistiska angreppskriget. Situationen vad svensk komm i allmänhet beträffar är dock bättre än inför Libyenkriget 2011, när Andreas Malm (förvisso inte representativ för alla partierna, men ändå) i media bombhetsade ikapp med P. M. Nilsson. Hur mycket de än indirekt bidrog till det nya militära övergreppet genom sitt blinda upprepande av den krigsförberedande propagandan mot den islamiska republiken, har samtliga kommar denna gång dock verbalt klart motsatt sig det, såväl som den främst israeliska inblandningen i protesterna i februari.

Kasselstrand och de andra i AfS-ledningen förtjänar i synnerhet av det skälet erkännande för det sätt på vilket de fortsätter driva de här aktuella frågorna att det opinions- och röstmässiga utfallet av ställningstagandena alltid har varit svagt och förblir så osäkert. De gör helt enkelt det politiskt och ideologiskt rätta och konsekventa, rakt emot den rådande, genommanipulerade svenska majoritetsopinionen, och lägger sig därmed förvisso nära just de radikalaste kommpartierna, som är ännu mindre än de själva.

Att döma av kommentarerna till Kasselstrands nu nästan dagliga filmer i sociala media leder den än starkare betoningen av den geopolitiskt multipolaristiska atlanticismkritiken hittills bara till att AfS å ena sidan förlorar gamla pophögerväljare med dragning till radnat som inte förstår dessa ämnen, samtidigt som de å den andra inte attraherar tillräckligt många nya från den lilla del av vänstern som gillar denna kritik, eftersom den ju oundvikligen också stöts bort av radnatten såväl som av det kvarhållna gamla kapitalhögeriet.

Slutsatsen är även av detta skäl given: albatrossen måste bort. Allt jag sa om detta 2018 gäller för min del fortfarande, och det finns inte mycket att tillägga utöver att vi sedan dess fått flera såväl europeiska som amerikanska exempel på det nödvändiga inslåendet på konsocens nya politiska väg. Ifråga om detta fenomen är debatten inte bara i Kina och hela den globala södern, där denna väg inte ens är ny utan länge varit den normala, utan alltså t.o.m. redan i någon mån i Europa och USA långt mer framskriden och avancerad än i Sverige, som därmed fortsätter reduceras till ett povinsialbortglömt bakvatten.

Det är oklart hur länge det kommer dröja innan pop- och nathögern i atlantimperiets amerikanska kärna börjar sjunka tillbaka, med Trump; den intellektuella otillräcklighet och stagnation som följer med högeridentifikationen är redan uppenbar. Althögern är ju sedan länge borta, och den mer avancerade paleokonnen vacklar liksom tradkonnen katastrofalt. Men mycket av den äkta och legitima popkraften finns kvar, och även där gäller av det skäl jag nämnde ovan att rörelsen ännu måste beaktas och att de för detta lämpade med alla rimliga medel måste försöka rädda den undan urspårning och leda den vidare i rätt riktning, d.v.s. bort från högern överhuvudtaget. De stora, av den influerade mediafigurer med republikansk profil som står i motsättning till enpartiets massiva etablissemang och helt enkelt har rätt i allt fler avgörande frågor, har uppenbarligen ett ofantligt inflytande. Popnattens verkliga styrka i hela västvärlden ligger ju i allt det i vilket den har så uppenbart rätt. Men det kan bara räddas genom att inordnas i en framtida konsoc.

Avslutningsvis vill jag återvända till Örebropartiet, som främst genom vad jag antar fortfarande är Kyeyunes närvaro i bakgrunden väl ännu inte kan avfärdas. Trots de uppenbara bristerna äger de, tillsammans med vad som kanske är tvillingprojektet Malmölistan, möjligen ännu ett legitimt intresse åtminstone som det mest substantiella och bestående resultatet av den ansats till en vänsterversion av popnatten som man en gång tänkte kanske kunde utvecklas till ett nytt alternativ, efter att å ena sidan SD inordnats i etablissemangsborgerligheten och å den andra AfS återfallit till eller visat sig alltid ha tillhört radnatten.

Till skillnad från Örebropartiet och Malmölistan, som bestått som partier, tycks en tredje manifestation av denna ansats, Framåt Sverige, efter mycket kort tid ha absorberats av AfS, och därmed blivit något annat. Denna svaga kollaps framstår för mig som i hög grad signifikativ och representativ för hela den minimala vänsterpopnatten: Örebropartiet och Malmölistan är så ideologiskt oskarpa i sin vänsterprofil att de såvitt jag kunnat se inte skiljer sig mycket från FS i detta avseende.

Från mitt perspektiv förefaller det bättre att i intelligenta former bara argumentera för den internationellt växande konsoc-riktningen, hur lång vägen än i Sverige är till ett parti eller ens en annan reguljär organisation, än att slappstanna i den radnat som riskerar att bli på fatalast tänkbara sätt kontraproduktiv så länge den betongmursvägrar ompröva sitt hopplöst fashsignalerande torftparadigm – hur bra den hittills än varit i de sakfrågor vi diskuterat. Redan deras första valrörelse 2018 visade med sina paroller, sina affilierade organisationer och sina näsor vad ett AfS’ Sverige kan bli. Eftersom de hittills inte kunnat reformeras inifrån måste man, till att börja med idémässigt, ideologiskt, uppställa ett positivt externt alternativ till dem, till vars högre och mer utvecklade position de sedan kanske lättare kan vinnas över. Endast inom ett sådant alternativs politiska ram kan vad som är av värde i litet nat beredas en försvarbar plats.

Men skulle till äventyrs AfS nu plötsligt genomföra de nödvändiga omprövningarna, får den belastande bakgrund de så länge, så hårt och så beslutsamt arbetat för att skaffa sig inte stå i vägen för det stöd de då förtjänar. Jag skulle själv återvända till dem.

How Capitalism Conquered the World

W. W. Norton & Company, 2026

Amazon.com

Publisher’s Description:

A concise, colorful, and convincing account of capitalism’s rise to global dominance

Today, a vast majority of us live under the economic system called capitalism – it touches almost every aspect of our lives, and most people alive have never known another. Yet, a cursory look at the world around us reveals that things can’t stay this way forever: an economy built on infinite amassing and consumption of resources is at odds with a finite planet. How did this happen? As the economic historian Trevor Jackson argues in this powerful book, it wasn’t always capitalism, it didn’t have to be capitalism, and capitalism didn’t have to be this way.

With a firm grasp on history and economics and a keen eye for the telling anecdote, Jackson explains where capitalism came from, how it spread across the globe, and how it came to be the dominant way of organizing life. He traces capitalism’s development from the accidental construction of an international monetary system to the creation of banking, the emergence of a new form of slavery in the eighteenth century, fossil-fuel industrialization, and finally the global capitalist system spread by imperialism in the nineteenth century. Along the way, readers learn about the surprising role of Chinese mulberry trees, Dutch cheese, whale blubber, imperial gin and tonics, Spanish conquistadors, Mexican mine workers, and English bankers in the history and development of capitalism.

Full of memorable characters and lively vignettes as well as sweeping quantitative analysis and historical synthesis, The Insatiable Machine makes clear that capitalism is neither a natural, permanent, nor inevitable feature of human life but rather an economic system that has a history. And just as it was made by people, it can also be unmade by them.

Reviews:

“[C]ompact and vivid…Jackson has written a smoothly readable account [of capitalism] while sacrificing none of its complexity.”

Jennifer Szalai, New York Times Book Review

“Jackson is a lucid and engaging writer, demonstrating a mastery of this fast-growing field…What truly sets The Insatiable Machine apart from a crowded field, however, is the incisiveness of [his] analysis. Wry, knowing, and with little patience for too-neat explanations or just-so bromides, Jackson darts nimbly from epoch to epoch, crisis to crisis, bringing sense and satisfaction to some five centuries of history.”

Scott W. Stern, New Republic

“Capitalism and mass consumption are not the only ways to live, and Jackson prompts readers to recognize that they have the power to bring about change. Readers who are curious about the history, economics, and the environmental impact of capitalism will find this book interesting.”

Jennifer Adams, Booklist

“A lucid history that invites readers to consider how human life might be organized otherwise – no easy task.”

Kirkus Reviews

“The Insatiable Machine provides a remarkably wide-ranging history of how capitalism came to be the global norm, through invention, violence, empire, and the unexpected consequences of myriad decisions. Now, Trevor Jackson argues, its environmental effects will destroy the world it created. His lucid, hugely knowledgeable tour through four centuries can help us think about what the future might be.”

Joshua B. Freeman, author of Behemoth

“Trevor Jackson is one of our most laser-eyed critics of the mystifications wrapped around today’s market society. Now he gives us a look back across the centuries with a vexed message – capitalism is insatiable, but it is not inevitable.”

Quinn Slobodian, author of Crack-Up Capitalism

“A monumental and passionate indictment of the economic system that has created incomparable wealth and innovation but has gutted the democratic systems and planet that sustained it. The Insatiable Machine is a dramatic, brilliant, and even tragically entertaining overview of capitalism’s epic rise and triumph.”

Jacob Soll, author of Free Market

“Nowhere else will you find a guide through the rise and rise of capitalism that is at once so rigorous in conceptualization yet breezy in style; comprehensive in breadth yet attentive to telling detail.”

Gabriel Winant, author of The Next Shift

About the Author:

Trevor Jackson is an economic historian at University of California, Berkeley, who also writes for The New York Review of Books, The Nation, Dissent, and The Baffler. He is the author of a monograph, Impunity and Capitalism. He lives in Berkeley, California.

Första upplagan (1985) av den bok av Scruton som nu, i sin 30 år senare utgivna, starkt reviderade andra upplaga, är mer känd som Fools, Frauds and Firebrands, med den gamla huvudtiteln som undertitel:

Den andra upplagan innehåller tillagda kapitel om Hobsbawm, Lacan, Deleuze, Said, Badiou och Žižek, vilket kanske gör gränserna än mer oklara för den nya vänster vars definition redan i den första var vag. Gramsci och Lukács kunde väl, exempelvis, bara förstås som tänkare som var “of the New Left” inte i den meningen att de själva tillhörde den, utan bara såtillvida som de, eller i Lukács fall mer exakt hans tidiga Historia och klassmedvetande, lästes av och var viktig för den. Inräknandet av Foucault blir litet märkligt i ljuset av hur hans tänkande såväl av honom själv som av andra, som kretsen av de “nya filosoferna”, kunde användas för liknande syften i kritiken av Sovjetunionens och Östeuropas system som Scrutons egna, och överlappade och lät sig förenas med neoliberalismens och neokonservatismens politik. J. K. Galbraith och Ronald Dworkin var väl vanliga vänsterliberaler, knappast några nyvänstertänkare. T.o.m. Althusser är ett tveksamt fall.

Detta var hursomhelst den första bok av Scruton jag läste när den dök upp i någon av de många stora boklådor som då fanns i Stockholm och där man, liksom i de ävenledes många antikvariaten, tillbringade lika mycket tid som på KB, diskuterande på de gamla konditorierna kring Odenplan och Stureplan, och t.o.m. hemma i fåtöljen med läsning. En del av materialet hade, framgick det, publicerats i hans tidskrift Salisbury Review. Tidigare hade han utgivit The Meaning of Conservatism (1980) och en rad verk om estetik, kulturpolitik och filosofihistoria. Man hade tidigare detta år, 1985, lärt känna Carl Johan Ljungberg och talat om Tage Lindbom på Timbros första, Ljungbergpräglade s.k. sommaruniversitet där även Lindbom själv medverkade, men också en rad av de tyngre ledarna för det nu allt snabbare genomförda nyliberala skifte i Sverige, som Lindbom kom att stå främmande inför.

Det innebar ett mått av ett slags befrielse att ta del av Scrutons filosofiskt fördjupade konservatism, bortom den vanliga högerns ofta begränsade och enkla argumentation för “marknadsekonomin” och de med denna nödvändigt förbundna rättsliga, politiska och moraliska positionerna – en argumentation som nyliberalerna sällan förbättrade, även om de mer fokuserade på äldre, klassikervordna verk. Med det distinkt filosofiskt konservativa gick Scruton bortom även en Hayek. Visserligen var det inte främst i denna bok som Scruton utvecklade denna distinkthet i sin åskådning, med alla de kulturella dimensioner som är hans egentliga område och där hans styrka och särprägel blir mer uppenbara. Mycket kretsar även här kring den vanliga borgerliga argumentation som även han i stora stycken på självklart sätt godtar, och den mer begränsat ekonomiska blir tyvärr även hos honom ibland ytterst förenklad. Delvis av detta skäl blir den starka antikommunismen ofta något felfokuserad.

Ändå fanns tillräckligt mycket av de andra dimensionerna med för att man redan här skulle uppleva helheten som avsevärd vidgning och fördjupning, givet arten av den givna vänsterdominans som Scruton i mycket korrekt beskrev. Hans analys gick emellertid i sin allmänhet i själva verket ofta långt utöver det som mer strikt brukar förstås som den nya vänstern. Många av de stora, traditionella marxistiska begreppen och ståndpunkterna, sådana de funnits med från början och kvarlever som en grund för den senare utvecklingen, tas ju också med nödvändighet upp. Den nya vänsterns idéer förstås i stor utsträckning som gamla. Det burkeanska perspektivet finns, med Scrutons modernare filosofiska tillägg, hela tiden mer eller mindre med i bakgrunden, även om han p.g.a. den utsträckning i vilken han är hemmahörig i den analytisk-filosofiska traditionen inte når de djupare åskådningsmässiga nivåer som präglar flera av hans brittiska konservativa föregångare i denna linje, eller de kristna litterära gestaltarnas, historikernas och kritikernas, som Chestertons, Lewis’ eller Dawsons.

Men han är alltså helt överens med tidigare kritiker av marxismen. Det föreföll honom, skrev han i det inledande kapitlet – vars titel, ‘What is Left?’, liksom det avslutande, ‘What is Right?’, hade en dubbel betydelse – som att

“all of Marx’s theories have been essentially refuted: the theory of history by Maitland, Weber, and Sombart; the theory of value by Böhm-Bawerk, Mises, Sraffa and many more; the theory of false consciousness, alienation and class struggle by a whole range thinkers, from Mallock and Sombart to Popper, Hayek and Aron. Not all of those critics could be placed on the ‘right’ of the political spectrum, nor are they all hostile to the ideal of ‘social justice’. Yet none of them, so far as I know, has been answered by the New Left with anything more persuasive than a sneer. This is not because the New Left regards classical Marxism as defunct and the continued discussion of its tenets otiose. On the contrary, the central Marxist claims recur constantly in the works of the writers whom I consider. And as a rule they are neither refined nor qualified, but blankly assumed as the incontrovertible premises of social analysis.”

Och han fortsatte:

“The critic of left-wing doctrine is therefore compelled to reflect on his own position. If the writings of Weber, Sombart, Mallock, Hayek, Böhm-Bawerk, Mises and Popper have made no impact whatsoever on the fundamental items of left-wing belief, how can he hope to make an impact? And how is he to respond to the assumption that he bears the onus of proof, when thinkers of such power and seriousness have been unable either to discharge the onus, or even to attract the attention of those whom they have sought to persuade?”

Scruton liknade de många försöken att vederlägga den ursprungliga marxistiska historiska och ekonomiska teorin undan verklighetens kontinuerliga vederläggning vid det allt vidlyftigare konstruerandet av “epicykler” för att rädda den ptolemeiska astronomin. Marxismen var helt enkelt inte ett system av på rationella grunder omfattande föreställningar.

Även detta, som inte rör Scrutons egna kulturfilosofiska huvudområden, var en viktig och angelägen kritik, en hälsosam uppgörelse med ett ovedersägligt grunddrag i den ännu i mycket rådande, av 60- och 70-talsvänstern formade ideologiska hegemonin. Det var trycket från alla dessa samlade, icke ifrågasatta grundantaganden, och, från mitt perpektiv, än mer från alla dem som rådde inom Scrutons huvudområden, som gjorde den filosofiskt fördjupade konservativa kritiken rentav kunde kännas befriande. Man hade från början av sin tid vid universitetet instinktivt reagerat mot det, och redan innan man förvärvat någon mer omfattande behärskning av hegemonins teoretiska komponenter spontant försökt punktera den för att kunna nå fram med sina egna perspektiv (som dock primärt varit andra än Scrutons – den platonska idealismen, de österländska traditionerna, de svenska personlighetsfilosoferna, den traditionalistiska skolan). Inte minst förslösade man mycket energi på intensiva diskussioner på seminarierna eller vad deras motsvarighet i form av den mycket betydande för diskussion avsatta tiden på de lägre nivåerna av de humanistiska kurserna nu kallades; särskilt med Trotte-Petter i Uppsala redan 1981 och med Göran Greider i Stockholm framemot mitten av 80-talet. Jag uppfattade dem som meningsfulla, och interlokutörerna som kvalificerade och autentiska, fastän de hade fel. Man har ofta kunnat sakna denna typ av diskussioner, när man noterat hur vänstern blivit så svag och eftergiven att den inte ens längre varit motiverad att överhuvudtaget föra dem. Men oförståelsen var stor: vad man sa uppfattades, rapporterades det, av många av kurskamraterna som ovant, främmande och kanske svårt; av vissa tycktes man rentav nästan kunna ses som litet farlig. Det var uppenbart att man inte lyckats kommunicera på ett tillfredsställande sätt.

Men det var alltså i detta läge som högervågens distinkt och fördjupat konservativa moment, utöver den redan under 70-talets senare och 80-talets tidigare del tillägnade åskådning som var grundorsaken till motsättningen till den som helhet väsensfrämmande rådande ideologin, blev en sådan viktig resurs, referens och stödpunkt. De moment som ingalunda alltid på något självklart sätt accepterades utan ofta bara knappt tolererades i borgerlighetens nya välfondade offensiver, vilket Ljungberg – som själv i mycket var hayekiansk liberalkonservativ, men alltid hade ett besvärande starkt intresse även för de mer renodlat konservativa och traditionalistiska tänkarna – hela tiden fick erfara, och inom kort över den gräns där det helt enkelt inte längre alls tolererades.

Scruton omfattade visserligen på intet sätt den i Sverige av Lindbom representerade traditionalistiska skolans än vidare och djupare perspektiv, som man hunnit i någon utsträckning tillägna sig under de närmast föregående åren. Såtillvida var hans tänkande mer jämförbart med den värdecentrerade historicismen, som man nu också börjat anamma: även Claes Ryn medverkade vid de av Ljungberg arrangerade evenemangen. Men detta var tillräckligt ifråga om mycket av den centrala, i den vanliga högern frånvarande djupanalysen av den västerländska modernitetens åskådningsmässiga och allmänkulturella dynamik. Det var vid denna tid man också genom Ljungberg, genom Ryns och Häggwaters Nykonservatismen i USA och genom Nashs The Conservative Intellectual Movement in America fann en rad andra konservativa tänkare i den nu upptäckta intressanta kategorin.

På karaktäristiskt sätt identifierade Scruton utifrån sin kulturkonservatism problem med kapitalismen och högerns marknadsfundamentalism, men inte tillnärmelsevis i tillräcklig utsträckning. Om marxisterna förvisso var irrationella, var nyliberalerna det givetvis ofantligt mycket mer. Idag förskräcks man av det lättsinne med vilket man, i glädjen över det intuitionsbekräftande intellektuella understödet från vad man nu förstod var konservatismens väsentliga innebörd av försvar av överordnade värden, översåg med alla de ytliga positionerna och argumentationerna i kapitalismens försvar. Av hur man därmed helt enkelt blundade för det nyliberala skiftets problematiska väsen och potential. Men den nytillägnade samtida filosofiska konservatismen blev en bestående och central del av ens egen åskådning.

För Scruton och andra högerkonservativa av liknande slag erbjöd nödvändiga partiella öppningar i riktning mot och övergångar till det som den traditionalistiska skolan representerade. Ifråga om marxismen fanns givetvis en avsevärd överensstämmelse mellan de samtida anglofilosofiska konservativa och traditionalisterna; Lindbom hade ju själv publicerat sin Myt i verkligheten: En studie i marxism (1977), som delvis kunde uppskattas av den vanliga högerborgerligheten även utan förståelse av hans övriga åskådning. Problemen med den hegelianska dialektiken förstådd som övergripande logik för historiens utveckling, föreställningen om en entydig, rationell, nödvändig och irreversibel världsandens rörelse framåt, hade länge, från helt olika perspektiv, stått klar både för dem som omfattade den av andra skäl felaktiga, konkurrerande “immanenta” uppfattningen, den positivistiska, och dem som kvarhöll någon icke-hegeliansk idealistisk eller en cyklisk historiesyn. Detta var sådant som Scruton fokuserade på och som även Lindbom var med på, samtidigt som han gick utöver det inte bara i omfattandet av den traditionalistiska åskådningen i sig utan även i den utifrån den företagna genomlysningen av modernitetens djupare kulturdynamik.

Scruton förblir i någon mån anglopraktiskt common-sense-orienterad trots sin betydeande, kompletterande, fenomenologiska och t.o.m. i vissa avseenden hegelianska orientering, och han tar gärna fasta på det verklighetsfrämmande absurda i vad han förstår som nyvänstern. Även när hans egen filosofiska bakgrund hindrar honom att se frågeställningarna i tillräckligt perspektiv är han en underhållande företrädare för sin egen brittiska tradition. Hans verklighetssinne, förankrat i det förhandenvarande engelska samhällets historiskt konkret framvuxna – det handlar hos honom ofta specifikt om England, på det sätt och av de anledningar som hans bok England: An Elegy senare förklarade – och i kombination med hans allmänna skärpa och polemiska precision får det utan tvekan ibland hans motståndare att framstå som de förvirrade excentriker den andra upplagans titel vill betona att de är, ja i något fall nästan som ett slags mörkmän av på nytt sätt förskruvat slag, även om han mer ser dem som bara “fools” och “frauds”. Och detta trots att verklighetssinnet är selektivt, liksom, och än mer, hela elegiebilden av det historiska England vars fortlevnad i nuet han ser hotad. Scruton kom från en Labourfamilj, och framstår som hela livet i grunden tjusfångad genom en trollbild av ett ursprungligen på avsevärt avstånd beläget högerborgerligt engelskt liv och dess värld; i hans rika och mångsidiga författarskap kan åtskilliga av det brittiska klassamhällets subtiliteter och komplexiteter avläsas, liksom de även kunde det i hans egen personliga framtoning och konversation.

Den mycket vitt definierade nya vänsterns såväl gamla som nya av Scruton behandlade begrepp, som totalitet, instrumentellt förnuft, blicken, epistem och mycket mer som han hänger upp sig på i den teoretiska utbyggnaden under 60- och 70-talen, kunde för utomstående ofta sammantagna framstå som en svårforcerad snårskog, ett slutet system av dunkla interna referenser, anspelningar, besvärjelser, myter, ritualer, loci communes, och som den själv i dess poststrukturalistiska och postmoderna fas sa, diskurser. Och det finns mycket mer av sådana begrepp i den nya vänstern än vad Scruton uppmärksammar. Ett stråk av populism finns i Scrutons attityd till allt detta, och även om man välkomnade kritiken i allmänhet blev man också snart medveten om att den inte alltid träffade helt rätt, eller missade det som utgjorde det verkligt problematiska; framför allt uppfattades aldrig de konstitutiva begränsningarna hos det helhetliga tankeplan där alla dessa teoretiska utvecklingar ägde rum. Mycket är rent satiriskt i tonen, och man finner bjärta personliga omdömen som att Lukács var ett monstrum ur den habsburgska bourgeoisin, Foucault en satanist och Galbraith en irriterande parasit, att Sartre försvurit sig åt destruktionen, och att Habermas var en tänkare med världsrykte som ännu ej tänkt en enda egen tanke. Vad man än tyckte om dessa påhopp i sig, som enskildheter, blev väl åtminstone själva den formella blandningen av denna typ av polemiska karaktäristiker och djupgående filosofisk kritik ganska väl avvägd.

Scruton visade hursomhelst i hög grad och på ett i jämförelse med de större och djupare riktningar man kanske kunde sägas redan i viss mån tillhöra mer till det omedelbara intellektuella häret och nuet anknutet sätt att det gick att bryta igenom dess kompakta motstånd. Att man kunde i sin samtid artikulera av den bortträngda väsentligheter om helt andra verklighetens områden. Och att man kunde göra det utan att därigenom hamna utanför hela samhället, eller åtminstone kulturlivet, akademin och den offentliga debatten.

Roger Scruton: Thinkers of the New Left

Mer från RKP:s tredje kongress – Fredrik Albin Svensson

Den svenska populistnationalismen skulle ha kunnat röra sig i riktning mot en egen partiell motsvarighet till denna konservativa analys och politik, fri från vänsterns allmänåskådnings- och värderingsmässiga brister. Den skulle ha kunnat bygga på sin egen variation av det nödvändiga sättet att hantera de här beskrivna problemen, den här analyserade situationen, utan de felaktigheter, svagheter och ytligheter på andra punkter som RKP med hela den svenska vänstern uppvisar – bl.a. redan i själva förståelsen av massmigrationsfrågan.

Det hade inte varit svårt, om den tagit den socialkonservatism SD nominellt bekänner sig till på allvar, vidareutvecklat, modifierat, fördjupat och kompletterat den, och på vissa punkter tonat ned nationalismen till förmån för den högre-kosmopolitiska inter-nationalism som idag är mer nödvändig än någonsin.

Ett SD på vad jag under min tid i partiet försökte beskriva som en ny, tredje nivå av dess utveckling skulle ha kunnat bli den självständiga, historiska kraft som nu blivit akut nödvändig för Sveriges räddning undan – bevarande från, konserverande från – den sjunkande Epsteinatlanticismens krigsimperialism som utan hinder kunnat ta över efter partiets atlantsvek.

Det trångskränkt unksunkiga hade då kunnat vädras ut, och den värdefullt autentiska populismens legitima “missnöje” kanaliseras och formas till en adekvat, egentlig och nyskapande konservativ revolution. Nu har de ingen egen grund att stå på. De tycks därför gå till historien som endast en sorglig, integritetslös marginalparentes i västs atlanthögerledda nedgång och den mörka period som dess tilltagande desperata och blint nihilistiska krig tycks leda mänskligheten in i.