Jan Olof Bengtsson

I lördags såg demonstrationerna åtminstone i Frankrike mycket bättre ut än förra helgen. Hundratusentals marscherade i ordnade former.

När inslagen av upplopp med våldsverkare, plundrare och vandaler från banlieuerna och racaillo-gauchismen i allmänhet såväl som av den vanliga desorienterade wokevänstern kan hållas tillbaka och avskiljas, återstår det väsentliga, det som verkligen betyder något.

Först då blir det meningsfullt att ifråga om de nu aktuella händelserna tillämpa de nödvändiga analyserna rörande vägen från legitima protester till seriös och konstruktiv revolution. Det är förstås vad marxister av olika slag nu gör.

Från perspektivet av en konservativ revolution, i betydelsen en revolution principiellt utifrån och för de “överordnade värdena” och därmed ideologiskt och i vidare mening åskådningsmässigt skild från marxismen, en revolution som varken kan stanna vid eller i dess helhet godta denna, som bygger på insikten att ett sådant stannande och godtagande omöjligen, och alldeles oavsett det materiella skeendets nödvändigheter, i sig kan leda till fullt acceptabla och tillräckliga resultat – från ett sådant perspektiv måste givetvis dessa analyser se ut på ett annat sätt.

Mckay satte dock i förra veckan utifrån vad som förblir marxismens viktiga delsanningar in de aktuella händelserna i det nödvändiga större ekonomiska, politiska och historiska sammanhanget. Det sammanhang som nationalisterna, i Frankrike som på andra håll i Europa nu de främsta motståndarna till demonstranterna (eller de främsta synliga redskapen för motståndarna), hur rätt de än må ha på kulturella punkter, genom att vägra eller inte kunna förstå fortsätter göra sin opposition till helt övervägande delen irrelevant och meningslös. Inte minst gör det den lätt oskadliggjord och instrumentaliserad av högern, i den lilla mån de inte redan från början såväl objektivt som subjektivt bara varit en del av denna.

Kanske kan populistnationalisterna av de senaste årtiondenas nya slag fortfarande lämna ett bidrag till det konservativa momentet i den uppdaterade politik och ideologi som 1900-talets och början av 2000-talet så tydligt ställer oss inför nödvändigheten av. Men det kräver i så fall att de slutligen helt förmår frigöra sig från sina alltmer absurda och verklighetsfrämmande inskränktheter. Det kräver att de förmår ideologiskt integrera det av Mckay beskrivna större sammanhanget i en ny konservativ socialism.

Den franska nationalismens otillräckliga svar

Utdrag från Contents-sidan:

Gabriel Rockhill och CIA-vänstern

Nordfront och althögern

AfS och jag

Folkhemskonservatism

Nooshis nya kurs?

Nooshi Dadgostars “oortodoxa” chans

Andersson och socialdemokratins historiska uppgift

Fel av Dagens Arena

Socialdemokrati och sverigedemokrati

Althögern, Motpol och jag

Joakim Andersen och högern

Den spartanska högern

Borgerlig idéutveckling?

Eric Zemmour, Nikki Haley och SD

Höger, alternativhöger, fascism

Invandringspolitik och världspolitik

Kristdemokrati och konservatism

Kyrkframgång för Alternativ för Sverige

Radikalnationalistisk mångkulturkritik

Alternativhögerns öde

Även de bästa marxistiska analytikerna tycks förstå att det inte finns någon vänster i Frankrike som kan hantera den nuvarande situationen, med dess inte minst på det ekonomiska området stora missförhållanden, sådan den senast manifesterat sig i nya kravallprotester. De sämre analytikernas uppfattning att förra helgens våldsupplopp ska kunna befrämja den önskade revolutionen är hopplöst orealistisk och feltänkt. Mélenchons LFI står förstås bara i vägen för de nödvändiga förändringarna.

På hela den nutida västvänsterns vanliga sätt är den franska ju framför allt fullständigt oförmögen att adekvat förstå och bemästra den nya etnisk-kulturella problematik som uppkommit genom den nyliberala erans massmigration. I stället befrämjar och utnyttjar den bara denna för sina egna nihilistiska maktsyften eller bara förvirrade och kanske omedvetet destruktiva strävanden, bortom varje seriös och mogen humanistisk-socialistisk, internationell och global vision.

Joakim Andersen anför på X förtjänstfullt Engels’ ord för över ett och ett halvt århundrade sedan:

“The lumpenproletariat, this scum of the decaying elements of all classes, which establishes headquarters in all the big cities, is the worst of all possible allies. It is an absolutely venal, an absolutely brazen crew… Every leader of the workers who utilises these gutter-proletarians as guards or supports, proves himself by this action alone a traitor to the movement.”

Sannolikheten är stor att det i stället för vänstern blir nationalisterna som tar över ledningen efter nästa års presidentval; de erbjuder utan tvekan de nödvändiga konservativa svaren på några punkter, åtgärder av den typ som vänstern är konstitutivt och tragiskt oförmögen att förstå. Men genom sin allmänt ofullständiga ideologi och sin otillräckliga självständighet gentemot den vanliga högern och systemetablissemanget i allmänhet tyvärr långtifrån på alla. Liksom på andra håll i Europa kompletteras Le Pen och RN i detta läger endast av en mer radikal version, hos Éric Zemmour och hans parti Reconquête och hos Marion Maréchal som nu startat ett eget parti, Identité-Libertés; i linje med Engels talar hon om en “insurrection racaillo-gauchiste”.

Mer än någonsin kommer vi troligen få anledning att beklaga att den europeiska populistnationalismen inte kunnat förändras och utvecklas på det sätt som skulle varit nödvändigt och som verkligen kunnat styra upp förhållandena. Det sätt som skulle gjort den till det alternativ som på självklart sätt kunnat förstås och accepteras som den nu enda vägen framåt, även av den begränsade intelligensvänster som finns även om den för det mesta saknar inflytande. Det framtidsalternativ som tyska BSW är det parti som, om än blott ofullkomligt och i allmänna termer, tydligast pekar mot.

Givet graden av allvar i det ekonomiska systemets kris i Frankrike är den länge lätt förutsägbara risken stor att populistnationalismens historiska roll vid makten endast blir att verkställa en allmänrepressiv kapitalpolitik av fascistisk typ.

Man har under åren ofta fått anledning att tänka på de korta, väl valda programmatiska orden på baksidan av denna bok från 1971 med utvidgade och omarbetade artiklar från en serie i Svenska Dagbladet, ‘Är konservatism möjlig?’, och några ytterligare tillagda:

“De medverkande författarna … belyser från sina skilda utgångspunkter konservatismens uppgifter i dagens samhälle och tar med yttersta skärpa avstånd från föreställningen om konservatismen som en åskådning vars uppgift är att bevara status quo. Tvärtom vill de påvisa nödvändigheten av att reformera vad som måste reformeras för att konservera vad som måste konserveras: ett ovärderligt natur- och kulturarv.”

I redaktörens förord varieras de på följande sätt:

“Bokens syfte är att visa att konservatismen i dagens samhälle inte bara är möjlig utan önskvärd och inte bara önskvärd utan nödvändig för att genom framsynt reformpolitik skapa förutsättningar för bevarandet av ett ovärderligt natur- och kulturarv.”

Det finns självklart hur mycket som helst att precisera, tillägga, utveckla och fördjupa i förhållande till dessa formuleringar, och detta är helt nödvändigt. De medverkande författarnas uppfattningar om vad som mer specifikt måste reformeras respektive konserveras behöver också givetvis ofta mer eller mindre problematiseras. Såväl de nödvändiga reformerna som det ovärderliga arvet kan förstås på andra sätt.

Ändå är det slående hur det är till just detta hurmycketsomhelsta preciserande, tilläggande, utvecklande och fördjupande som man hela tiden har försökt föreslå sådant som skulle kunna bli vissa bidrag. D.v.s. att det är just den burkeanskt inspirerade grundhållning som de citerade orden sammanfattar som man bekänner sig till, att det är just den som både genom sin vaghet kräver och med sin likafullt uppenbara allmänna sanning förtjänar en närmare utläggning och förklaring.

Gunnar Unger (red.): Kämpande konservatism