François Boucher: Euterpe

Boucher

Benedikt Kaiser, Alain de Benoist & Diego Fusaro: Marx von rechts

Jungeuropa Verlag, 2018

Buchbeschreibung

KaiserKarl Marx ist zurück! Und er überrascht viele seiner heutigen Leser. Denn noch immer sind viele der von ihm aufgeworfenen Fragen aktuell, noch immer finden sich in seinen Schriften Problemstellungen, die im 21. Jahrhundert besonders relevant werden.

Obwohl anlässlich des 200. Geburtstag des Philosophen im Jahr 2018 kein Mangel an neuer Marx-Literatur herrscht, wird doch deutlich: Die Linke kommt ihrem Auftrag als Verwalter des großen Werkes nicht mehr nach. Sie verliert sich in Detailstudien und ideologischen Sackgassen.

Alain de Benoist, Benedikt Kaiser und Diego Fusaro machen sich deshalb auf, unkonventionelle Fragen zu stellen und nonkonforme Antworten zu geben: Marx von rechts – das heißt Abschied vom Marxismus, ohne dem Neoliberalismus auf den Leim zu gehen.

Der Marxismus ist tot, es lebe Marx?

Mit einem Vorwort von Philip Stein.

Über die Autoren

Benedikt Kaiser:

Benedikt Kaiser, Jahrgang 1987, studierte in Chemnitz Politikwissenschaft mit europaspezifischer Ausrichtung (M. A.). Er arbeitet als Lektor für den Verlag Antaios (Schnellroda), ist Teil der Redaktion der rechtsintellektuellen Zeitschrift Sezession und schreibt regelmäßig für weitere Periodika des In- und Auslands wie Tekos (Belgien) und Neue Ordnung (Österreich).

Kaisers Forschungsschwerpunkte gelten den Faschismus- und Totalitarismus-Studien; er ist deutschsprachiger Experte für Pierre Drieu la Rochelle und paneuropäische Konzepte. Kaiser widmet sich zudem seit einigen Jahren dem Themenkomplex der »sozialen Frage«. Auf diesem Feld sorgten seine Veröffentlichungen wiederholt für Aufsehen. Sie gelten Beobachtern als Auslöser eines sozialpolitischen Bewusstseinswandels innerhalb der deutschen Rechten.

Bereits in dritter Auflage liegt Kaisers Buch Querfront (Schnellroda 2017) vor. In diesem kontrovers diskutierten Band der reihe kaplaken fordert er eine Neujustierung politischer Theorie und Praxis im Sinne einer dialektischen Aufhebung von »rechts« und »links«. Nur so könne die »Neue Rechte« ideenpolitische Synthesen auf der Höhe der Zeit zustandebringen, die den politischen, wirtschaftlichen und gesellschaftlichen Herausforderungen des frühen 21. Jahrhunderts genügen.

Kaiser ist dem Jungeuropa Verlag verbunden und hat bereits an mehreren Veröffentlichungen mitgewirkt.

Alain de Benoist:

Alain de Benoist, geboren 1943 in Saint-Symphorien (heute zu Tours gehörend), studierte Verfassungsrecht, Religionswissenschaften und Philosophie. Als Kopf hinter der 1968 formierten Denkfabrik GRECE gilt er als Gründer der französischen Nouvelle Droite (Neue Rechte).

Benoist lebt als Publizist und Philosoph in Paris. Er ist Herausgeber der traditionsreichen Buchzeitschriften Nouvelle École und Krisis, außerdem ständiger Autor des Zweimonatsmagazins éléments. Seine über 90 Bücher wurden in zahlreiche Sprachen übersetzt; die wichtigsten Werke sind dabei das zweibändige Opus Aus rechter Sicht, das europäische Manifest Aufstand der Kulturen sowie die nun erstmals seit Jahrzehnten wieder vorliegende Kulturrevolution von rechts; eine Schrift, deren Ideen für eine fundamental erneuerte Neue Rechte des 21. Jahrhunderts unverzichtbar ist.

In diesem Sinne der metapolitischen Erneuerungsarbeit wirkt Benoist bis heute als Leitfigur einer gesamteuropäisch ausgerichteten Denkrichtung, die die klassischen Links-rechts-Gegensätze nicht verschleiert, aber in Richtung neuartiger Synthesen »aufhebt«. Das Ziel ist dabei so klar wie weitreichend: die Überwindung des neoliberalen Denkens mit all seinen politischen, ökonomischen und gesellschaftlichen Paradigmen.

Diego Fusaro:

Diego Fusaro, Jahrgang 1983, studierte Philosophie in seiner Geburtsstadt Turin und promovierte in Mailand. Er lehrt dort Geschichtsphilosophie am Istituto alti studi strategici e politici (IASSP, Institut für strategische und politische Studien).

Fusaro, der als Schüler des marxistischen Forschers Constanzo Preve (1943–2013) gilt, beschäftigt sich seit Jahren mit nonkonformen Ideen jenseits klassischer politischer Trennlinien; großes Interesse bringt er Hegel, Fichte, Marx, Gramsci und Gentile entgegen. Vor allem auf dem Gebiet der klassischen deutschen Philosophie und in Bezug auf Marx ist Fusaro ein anerkannter Experte, dessen Wirken zunehmend auch außerhalb Italiens Rezeption erfährt.

2016 hielt Fusaro ein Gramsci-Seminar an der Harvard University ab, 2018 erschien erstmal ein Werk aus seiner Feder in deutscher Sprache: Schon wieder Marx. Die Wiederkehr der Revolution wurde im Westend Verlag (Frankfurt am Main) verlegt. Fusaro ist überdies Gründer der in Italien wichtigen Netzseite filosofico.net und Verfasser diverser Bücher, zahlreicher Aufsätze in Tageszeitungen und Fachzeitschriften sowie gern gesehener Gast in italienischen TV-Sendungen und Talkrunden.

Carl Stöhr: Regina-Palast-Hotel, München

Stöhr

Stoppa sosseriet?

SD:s nya ungdomsförbund Ungsvenskarna drev under valrörelsen en kampanj på temat “Stoppa sosseriet”. Ungdomarna avbildades i stora grupper med tröjor med denna text i ljusblått mot mörkblå bakgrund. Kampanjen kändes märkligt påklistrad och oäkta. Den var, tror jag, ett symptom på en central problematik i partiet som har med dess grundläggande inriktning och kultur att göra.

Jargongen och attityden av generellt förakt för “sosseriet”, “sossarna”, hör historiskt hemma inom den verkliga unghögern, vad som idag heter Moderata Ungdomsförbundet. Det är en hållning som växte fram hos ungdomar med utpräglat och renodlad borgerlig bakgrund och identitet. Sedan 80-talet finner vi den inte minst bland vulgära libertarianer. Den framstår ofta som klassbetingat högdragen och arrogant. En anti-sosse är smart och stark, finare och bättre.

Men SD-ungsvenskarna har fortfarande utan tvekan till största delen en bakgrund i arbetarklassen, även om de nu identifierar sig som nationalister. Därför skorrar kampanjen falskt.

Förvisso finns mycket i “sosseriet”, såväl idag som i dess historia, som bör stoppas. Arbetare behöver definitivt inte vara vänster på det sätt marxismens enkla historiesyn föreskriver. Men den borgerliga kapitalismens höger är, från ett filosofiskt-normativt perspektiv, en lika abnorm förvrängning av det mänskliga samhället och kulturen. Till stora delar var socialismen, i olika former, en oundviklig och begriplig reaktion. Som folkrörelse uppnådde den också, och inte minst i Sverige, resultat av bestående värde, exempelvis på folkbildningens område, men också ifråga om vissa andra reformer.

För SD har det varit grundläggande att selektivt erkänna och bygga vidare på detta socialdemokratins arv, att skilja det som är av värde från den generella kulturradikalismens falskhet, den emancipatoriska progressivismens enfaldiga skenlösningar. När selektiviteten brustit har det kunnat leda till en problematisk folkhemsnostalgi med otillräcklig förståelse för socialdemokratins och hela modernitetens avgörande, mer djupliggande skikt av idéer och historiska krafter. Bilden har förmedlats att allt var bra på 50- och 60-talen. Men alternativet till sådan folkhemsnostalgi är inte billig nyliberal anpassning och missklädsam moderatkulturell imitation.

När Tobias Anderssons SD-ungdomar helt enkelt försöker framställa sig som ungmoderater känns det på intet sätt autentiskt. I viss mån kunde denna tendens iakttas också i Gustav Kasselstrands SDU där en distinkt Handels-profil började växa fram, samtidigt som man faktiskt förblev genuint kritisk till och med mot det övernationella banksystemet, även om denna kritik tyvärr inte tog sig uttryck i några programmatiska formuleringar. “Stoppa sosseriet”-kampanjens anda överensstämmer helt enkelt inte med den typ av socialkonservatism och nationalism som definierar SD som självständig politisk och ideologisk kraft i samtiden.

Kanske är den dissonanta kampanjen ett direkt påbud från partiledningen? Även Mattias Karlsson lät sig fotograferas i tröjan. Det nya ungdomsförbundet skapades ju av partiledningen efter att det gamla SDU avskilts från partiet. Trots SDU:s relativt sett mer borgerliga linje, var det endast de som fortsatte göra entydigt och kompromisslöst motstånd också mot sådana ofta grundläggande element i dagens förfallna, simplistisk-liberala svenska borgerlighet som amerikansk neokonservatism, försvar för interventionistiska krig i Mellanöstern, NATO-närmande och russofobi. Karlsson kritiserade felaktigt 2015 års styrelse för SD Stockholms stad för en avvikelse åt höger som han menade gick utöver partiprogrammet. Nu låter hans nya Ungsvenskar plötsligt minst lika ekonomiskt borgerliga som gamla SDU. Med stor sannolikhet är deras kampanj ett led i SD:s nya strategi att närma sig Moderaterna för att bli accepterade i en regeringskoalition redan nu. l TV i valrörelsen placerade Jimmie Åkesson på helt nytt sätt sitt partis symbol alldeles intill Moderaternas på en visuell politisk skala.

Jag tror inte på den strategin. SD måste fortsätta växa och bli så starka att det i stället blir M – och andra partier – som anpassar sig till dem. SD måste vidareutveckla och fördjupa sin distinkta socialkonservatism, oberoende av höger-vänsterskalan. Partiet måste odla sin socialt vittomspännande egenart, där inte minst arbetarmedlemmarna och -väljarna utgör en stor och viktig del. Man måste fortsätta med gemenskapsbyggande folkbildning utifrån ett vidareförande av ett klassöverskridande kulturarv. Med andra ord, allt det som Karlsson brukar försvara.

Men när Socialdemokraterna själva sedan länge svikit sina bästa traditioner och bland annat – men långtifrån enbart – genom accepterandet av diktaten om massinvandring och principiell multikulturalism underordnat sig den globalistiska kapitalism som de tidigare åtminstone delvis erbjöd ett alternativ till, är det naturligtvis svårt för SD-ungdomarna att kvarhålla eller ens urskilja de bästa inslagen i deras historia.

Det är svårt även för SD-ledningen. Och det gör att det i alltför stor utsträckning är en enkel liberal anpassning snarare än en genuin socialkonservatism som kommit att ersätta den gamla radikala nationalismen. “Stoppa sosseriet”-kampanjen förefaller mig avspegla en omognad och en felutveckling både i SD:s partikultur och i dess sakpolitik.

Ivan Aivazovsky: Dusk on the Golden Horn

Aivazovsky

Tage Lindbom: I Frithjof Schuons fotspår

Prisma, 2003

Baksida:

LindbomVilket budskap har världsreligionerna i dagens värld? Har de spelat ut sin roll eller kan de bidra med en andlig förnyelse? Har alla religiösa uppenbarelser en gemensam kärna eller avviker de rentav från varandra i sina grundantaganden?

Hur har sekulariseringen inverkat på vår förståelse av det heliga? Har metafysiken någon framtid och vilken roll fyller den i så fall i dagens filosofi?

Frågor av detta slag behandlas i föreliggande bok, vars syfte är att introducera och diskutera några huvudlinjer inom den religionsfilosofiska riktning som brukar gå under namnet philosophia perennis. Tage Lindbom ger här synpunkter på denna lärdomstradition och den visdom som utmärker en av dess nutida företrädare, den schweiziske metafysikern och mystikern Frithjof Schuon.

Inledningen har skrivits av Ashk Dahlén, f. 1972, som disputerade 2002 med en avhandling om den nutida diskussionen om muslimsk kunskapsteori i Iran. Han har även givit ut tolkningar av Jalal al-din Rumis dikter på svenska, Vassflöjtens sång.

Främre skyddsomslagsflik:

Frithjof Schuon (1907-1998), schweizisk religionsfilosof, sufier och författare till många internationellt uppmärksammade böcker om religiös mystik och filosofi, däribland De l’unité transcendante des religions, i vilken han utvecklar en lära om världsreligionernas gudomliga kärna. Schuon räknas till en av vår tids främsta språkrör för philosophia perennis och hans tänkande tillhör en samlad intellektuell tradition som går tillbaka till islams mystiker samt Platon, Shankara och Mäster Eckhart.

Bakre skyddsomslagsflik:

Tage Lindbom (1909-2001) var filosofie doktor och chef för Arbetarrörelsens arkiv. Han gav ut en rad böcker om religionsfilosofi, politisk filosofi och europeisk kulturhistoria, däribland Västerlandets framväxt och kris. Lindbom är mest omtalad för sin konservativa modernitetskritik och sin intellektuella uppgörelse med socialismen. Hans tänkande riktar sig mot det moderna sekulära kunskapsbegreppet från en religiöst präglad utgångspunkt och anvisar en väg ut ur vår tids andliga och intellektuella kris.

Lindbom har ägnat ett livsverk åt att introducera philosophia perennis i Sverige, där den förblivit en nästan okänd intellektuell tradition.

JOBs kommentar:

Denna bok utgavs posthumt av den föredömligt intellektuellt öppne och nyfikne Alf W. Johansson i hans serie på Prisma, i vilken också publicerades Carl Johan Ljungbergs översättning av några texter av Irving Babbitt och min inledning till och översättning av en av Eric Voegelins böcker.

Muhammad

Muhammad

Martin Lings: Muhammad

His Life Based on the Earliest Sources

The Islamic Texts Society, 2005 (Allen & Unwin, 1983); 2006 Inner Traditions edition on Amazon

From the Back Cover:

Lings“Before the appearance of this book, Western languages lacked  almost entirely a comprehensive and authentic account of the life of the Prophet Mohammad…Now, Lings…has produced a superb narrative that, in its sobriety and dignity of style and its scrupulous and exhaustive fidelity to authentic and reliable sources, constitutes a major addition to Islamic literature in English. While remaining close to the Arabic sources he cites, Lings shows himself able to render Arabic speech in comprehensible and idiomatic English that is neither markedly archaic nor jarringly contemporary, thus conveying what is, for Muslims, the essential timelessness of the events related. Highly recommended.”  Hamid Algar in Religious Studies Review

“Despite the vastness of the subject, this biography makes easy and absorbing reading for anyone interested in religion as such. For those interested in Islam in one way or another it is mesmerising.”  Seyyed Hossein Nasr in Parabola

“Muhammad is a true work of art, as enthralling and engrossing as the best of novels with the difference that this is no fiction but fact. With the magic of his pen, the author makes all the historical personalities of his book come alive…The skill of narration is enhanced throughout the book with the most regal and dignified English, inspiring the sense of majestic grandeur essential for any literary work dealing with Divine and Eternal Truths.”  The Islamic Quarterly

“This great book is a classic.”  Frithjof Schuon

“There is a freshness, clarity and gripping suspense throughout the book…As a text in the how and the why and the when of various revelations – both Koranic and Prophetic traditions – it is enlightening and authoritative…Our author’s familiarity with all the complicated inter-family links of tribal Arabia gives us the certainty that he knows his material thoroughly…This work should be translated into Arabic so that the whole Arab world may drink from it.”  Muslim World (Cape Town)

“A living and enthralling book. After reading it we put it down with the feeling that we have actually witnessed all the events.”  Hadi Sharifi in Nashr-i-Danesh

“I read it straight through, then re-read it, almost in its entirety, fascinated.”  Titus Burckhardt

About the Author:

Wikipedia

Martin Lings

Lings2

Photo: Pakboy26

Tage Lindbom: Västerlandets framväxt och kris

Norma, 1999

Baksida:

LindbomTage Lindbom har en unik position i svensk idéhistoria och idédebatt. Under många decennier har han uthålligt diskuterat konsekvenserna av värdenihilism och ohejdad materialism i både socialistisk och kapitalistisk skepnad.

I den föreliggande boken Västerlandets framväxt och kris går han till de filosofiska och teologiska rötterna för den västerländska kulturen. Han gör därefter en genomgång av den europeiska idéhistoriens mest djupliggande strömningar ända fram till Europas utveckling under det sena 1900-talet.

Det hela formar sig till en synnerligen kvalificerad och unik studie av grundvalarna för förståelsen av det västerländska självmedvetandet.

JOB:s kommentar:

Detta är den sista bok Lindbom utgav under sin livstid. Baksidestextens beskrivning av dess innehåll passar för de flesta av hans böcker från det tidiga 1970-talet och fram till denna. Flera innehåller en del upprepningar i “genomgångarna av den europeiska idéhistoriens mest djupgående strömningar”, även om alla också utgör variationer, har olika tonvikter, och tillför nya perspektiv. Denna vid nära nittio års ålder skrivna bok är emellertid anmärkningsvärd i det att den innehåller så ovanligt mycket nytt. Den är av detta skäl en av hans allra bästa. Ja, kanske skulle den helt enkelt vara den bästa – med undantag för Sancho Panzas väderkvarnar, som dock är svår att jämföra med eftersom den i mycket är en annan typ av bok, inte en systematisk historisk genomgång som denna och så många andra av hans senare – om det inte vore för det bristfälliga redaktionella handhavande av manuskriptet som, till skillnad från böckerna utgivna på Norstedts från början av sextiotalet till början av åttiotalet, präglar de flesta av de sena böckerna utgivna av Norma. Dessa är dock brister som lätt kommer kunna avhjälpas i en ny upplaga. Lindbom säger hursomhelst här plötsligt en mängd nya saker om exempelvis den grekiska filosofin, och framställningen av den tidiga kristendomen skiljer sig i vissa icke oväsentliga avseenden från hans tidigare analys. För första gången anas också, vill jag föreslå, i någon mån ett islamiskt perspektiv på den västerländska historien, som går utöver författarens vanliga sufistiska referenser i linje med den traditionalistiska skolans – ett perspektiv som han mycket länge måste ha omfattat, men av delvis oklara orsaker aldrig formulerade och tillämpade i sina tidigare böcker.

Leo von Klenze: Neue Eremitage, St Petersburg

Klenze

Ett begripligt valresultat

Det är svårt att förstå dem som menar sig med stor exakthet kunna förutsäga valresultat. Och inte bara individuella amatörer. Jag måste erkänna att jag inte förstår hur de förment professionella opinionsmätningsinstitutens metoder ens gör det teoretiskt möjligt. Det normala är ju att deras resultat visar sig i hög grad felaktiga, vilket inte skulle vara fallet om metoderna var tillförlitliga. De resultat de kan ge är inte meningsfulla. Jag tror att detta snarare än statistisk vetenskap är endast en tvivelaktig affärsverksamhet som möjliggörs av medias behov – likaledes till stor del ekonomiskt – av att dramatisera den parlamentariska demokratin, ja att i hög grad göra den till ren underhållning. Tidigare har SD underskattats, och ofta kraftigt. Den här gången överskattades de lika kraftigt – till den grad att många tror att omfattande valfusk förekommit.

Inför det här valet har många talat om en politisk jordbävning, att SD skulle nå omkring 25% eller rentav mer, att de skulle bli största parti. Många har också sagt att AfS med stor säkerhet skulle komma in i riksdagen. Så radikalt skulle opinionen ha svängt i dessa partiers frågor. För egen del tror jag att de samhällsförändringar vi ser på intet sätt gör en utveckling omöjlig eller ens osannolik, där partier som driver dessa frågor når sådana resultat. Såtillvida har de nämnda opinionsspekulatörerna även enligt mig redan nu delvis kunnat ha rätt, och deras resultat har givetvis utnyttjats maximalt av båda partierna i valrörelsen. Men hur läget faktiskt ser ut idag i detta avseende, och för just dessa partier, är i verkligheten osäkert. Nu har det också visat sig att de nämnda förutsägelserna varit felaktiga. Såväl SD:s som AfS’ resultat blev betydligt mer blygsamma.

Detta är fullt begripligt. Och huruvida det i verkligheten, bortom spekulationerna (vilket var vad det var), innebär misslyckanden är på intet sätt klart. Det förefaller mig i lika hög grad som valresultatet vara prognoserna som behöver diskuteras, problematiseras och förklaras. Även med den utveckling i linje med de för partierna optimistiska förutsägelserna som jag i sig och på sikt, och på gott och ont, ser som realistisk, är det naturligtvis omöjligt att SD:s hittillsvarande kurva med fördubblad andel av rösterna och riksdagsmandaten vid varje val kan fortsätta. Nu ökade man dock än en gång mest av alla partier; den kraftiga växten fortsatte. AfS’ exakta resultat känner vi ännu inte; vi vet bara att de ligger en bra bit under kategorin “övrigas” samlade resultat på cirka 1,5 procent, om inte de ännu oräknade utlands- och förtidsrösterna medför större förändringar av gårdagens siffror.

Detta resultat är än mindre förvånande än SD:s. AfS valde nämligen att helt avvisa det som varit huvudnyckeln till SD:s framgång, rörelsen bort från den radikala nationalism och allmänna politiska kultur, eller okultur, som vad jag kallat “sunkbunkern” stod för. Denna förändring är SD:s nuvarande partilednings stora förtjänst. Fjärmandet från detta “gamla första” medels bl.a. en ideologisk förskjutning från nationalism till socialkonservatism, och en kommunikationsplan med tydliga kriterier för acceptabelt och oacceptabelt beteende, har till stor del lyckats. Att det löpt parallellt med en problematisk liberal anpassning i flera frågor får inte överskugga detta avgörande framsteg. Det är fråga om två samtidiga men olika processer. Hos många partiföreträdare såväl som utomstående iakttagare har de dock kommit att framstå som en enda. Så tycks de också ha uppfattats av AfS’ ledning, som ju till största delen utgörs av det gamla SDU:s. Det är mycket beklagligt. Det innebär nämligen att de i förkastandet av den liberala anpassningen, det “gamla andra”, helt enkelt bara återvänt till det “gamla första”, nationalismen, sunkbunkern.

I det väsentliga har de valt att gå i den tidigare utbrytningen Nationaldemokraternas fotspår. Skillnader finns. Den ekonomiska politiken är långt mer höger. Man har ett märkligt samarbete med libertarianerna, som tydligen i stora skaror dragits till AfS, och där några numera tycks stå nära fascismen. Men framför allt är AfS till skillnad från ND ett ickeideologiskt, ja antiideologiskt parti, som i detta avseende mer liknar Ny Demokrati. Man bygger på “sunt förnuft”, konkreta sakfrågor, praktiska lösningar, häpp-häpp-spektakel. Det medför visserligen fördelen att man inte gett sig in på alla de problematiska teoretiska formuleringar rörande nationalismen som SD dragits med. Men det innebär också att ett fullständigt tomrum ifråga om teori och djupare analys och förståelse gapar i programmet. Och när det gäller retoriken, symbolspråket och den allmänna framtoningen, följer AfS helt och hållet ND:s gamla och gång på gång som otillräckligt och ohållbart bevisade koncept. Gustav Kasselstrands retorik är, trots att han har förutsättningar att variera den och i andra sammanhang, exempelvis i sin podd Den kokta grodan, visar helt andra sidor och förmågor, i sin grundläggande ödes- och alarmtonalitet svår att skilja från SD:s förste partiledare Anders Klarströms, som för övrigt just, med dålig timing, utgivit en apologetisk bok om sin tid som sådan.

AfS vill helt enkelt bara, i icke-ideologisk tappning, kvarhålla den radikalnationalism som SD med inte bara den liberala anpassningen utan också socialkonservatismen övergav. Den är AfS-ledningens hela politiska horisont. De är uppvuxna i och formade uteslutande av SD:s gamla mall. Deras sätt att tänka och fungera politiskt är genomgående bestämt av populistnationalismen i en tidigare upplaga än SD:s nuvarande. Deras vilja att ta till sig andra ideologiska och politisk-filosofiska perspektiv är inte större än SD:s. Och med den förnyade radikala populistnationalismen har på nästintill oundvikligt sätt följt också det gamla sunkeriet. De gamla SDU:arna som nu är AfS:arna har i en förblindad, historie- och kontextlös beundran av Donald Trump och hans framgångar tagit avstånd från avståndstagande, som jag uttryckt det, och inte bara indirekt utan ibland också direkt, i total urskillningslöshet, bejakat alla de kopplingar till radikalnationalister av olika slag som de tidigare förnekade och som var SD-ledningens skäl för att utesluta dem.

De har upptagit eller inlett samarbete inte bara med gamla ND:are, utan också med de tidigare företrädare för Svenskarnas Parti – en ombildning av Nationalsocialistisk Front – som nu är verksamma i Svegot, och med Christoffer Dulnys nya vulgärprovokativa memfabrik Nordisk Alternativhöger, som är mycket nära förbunden med nationalsocialistiska Nordiska Motståndsrörelsen. Därmed har de redan från början förkastat SD:s hela framgångsrecept. I stället för att fortsätta framåt på SD:s rätta väg med kommunikationsplan och ideologisk gränsdragning, under undvikande av de problematiska liberala kompromisserna, har man gått bakåt till det som SD på så imponerande sätt övervunnit.

I ljuset av detta måste AfS’ valresultat troligen ses som en framgång. De har alltså valt att på det hela taget bli samma typ av parti som ND och SvP. Ja, de har uppvisat en ännu grövre retorik, och styrelseledamoten och riksdagskandidaten Martin Hagwalls offentliga, demonstrativa klistrande av Nordisk Alternativhögers antisemitiska näsa på tunnelbanan i Stockholm, som partiledningen fortfarande håller tyst om, är ett agerande som jag tror skulle varit helt främmande och oacceptabelt för dessa andra partier, och kanske till och med för NSF och NMR – något de omedelbart skulle tagit avstånd från och vidtagit adekvata åtgärder mot.

I de sista valen ND och SvP ställde upp i innan de lades ned fick de bara några tusen röster. Det är dessa partier AfS ska jämföras med. Genom att välja att bli i stort samma typ av parti som dessa, ja, med frånvaron av ideologi, med häpp-häppismen och med samarbetet med Nordisk Alternativhöger till och med på avgörande områden ett sämre parti, omöjliggjorde de ett bättre resultat än det som kunde utläsas igår kväll. De har flyttat sig själva ned i en lägre division än SD. Allt detta var naturligtvis katastrofalt. Jag hade ju hoppats att de i stället skulle bli det “nya tredje” som jag i flera år försökt förespråka, det nya tredje som den svenska och europeiska politiken desperat behöver, och som jag, inte minst på basis av gamla SDU:arnas generella begåvnings- och utbildningsnivå och deras vilja att verka för det alternativa Europasamarbetet, trodde att de hade bättre förutsättningar än SD för. Ett parti som drev de oförändrade centrala sakfrågorna, men fritt från sunknationalism, i ett annat ideologiskt och politisk-kulturellt sammanhang. Allt det som gör att jag är medlem i AfS.

Men givet allt detta katastrofala är det faktiskt inte alls osannolikt att valresultatet objektivt sett är en framgång. De kan ha fått betydligt mer än bara några tusen röster. I så fall är de det första partiet av detta slag som lyckas med det på mycket lång tid. (SD vid mitten av 90-talet? Tidiga ND?) En större framgång än den som håller sig inom den nu redovisade “övriga”-kategorins resultat, för att inte tala om den framgång partiet hoppades på, hade varit oroväckande såtillvida som det skulle varit en framgång för den valda inriktningen och strategin, och med all säkerhet skulle ha tolkats av partiledningen som en bekräftelse av dess riktighet. Vi hade bara fått se ännu mer av det “gamla första”. Den stora frågan nu är hur de tolkar det givna resultatet. Utifrån de, som det visat sig, grundlösa förhoppningarna, är det givetvis en besvikelse. Samtidigt är resultatet kanske inte ett rent fiasko, inte så dåligt att de ger upp. Vad man i detta läge kan hoppas är att det s.a.s. är tillräckligt dåligt för att de nu slutligen ska ompröva den linje de tyvärr bestämde sig för.

Om Namah Shivaya

Krishna Das Live Kirtan 2013

Tage Lindbom: Konservatism i vår tid

Åtta idéhistoriska essäer

Norma, 1996

Baksida:

LindbomTage Lindbom har under efterkrigstiden varit den mest oförtröttlige och skarpsynte svenske kritikern av den moderna, sekulariserade och materialistiska kulturen.

För första gången utges här i bokform en serie essäer, ursprungligen publicerade i Coeckelberghs kulturtidskrift Jakobs stege.

I fem av dessa betraktelser över västerlandets historia sedan den franska revolutionen, porträtterar Lindbom några av denna utvecklings klarsynta – och av eftervärlden ofta försummade – iakttagare.

Boken innehåller också tre mer tematiskt orienterade essäer, i vilka författaren diskuterar fenomen som socialism, konformism och konservatism.

I vår förvirrade och vilsna tid, när så ånga av modernismens projekt havererat, torde Lindboms lärda och inträngande analyser vara mer angelägna än någonsin.

Boken har tillkommit med stöd av Konservativa Sällskapet och Arvid Lindmans 60-årsfond. Den är försedd med förord av Johan Andersson Sundeen och Jonas De Geer.

John Singer Sargent: The Boboli Gardens

Sargent

SD, AfS och EU

Björn Söder gör ett välkommet utspel om EU, som visserligen formellt är individuellt, i en radiointervju och, mer utförligt, på hans egen Facebook-sida, men som avspeglar ett mer generellt förändrat tänkande i SD i denna fråga. Det har uttryckts i flera uppmjukade formuleringar från Åkesson de senaste åren, och blev mycket tydligt i Peter Lundgrens tal på Europahuset i maj. Partiets ledande Europaparlamentariker tydligt hävdade att man måste vara med för att kunna påverka.

Söder förklarar att han helt enkelt ändrat sig: “Jag är stark motståndare till dagens EU”, heter det. “Det är ett överstatligt federalistiskt statsbygge som vi bör bekämpa. Därför har alltid min linje varit att lämna EU och återta självbestämmandet i Sverige. Det har aldrig funnits realistiska tendenser till att EU skulle kunna reformeras inifrån.” Men Söder fortsätter omedelbart i samma stycke: “För bara ett par år sedan var detta min fasta övertygelse”. Och nästa stycke inleds med “Men, något har hänt och händer i Europa”, och fortsätter förklara orsakerna till omsvängningen.

De första två meningarnas presensform signalerar kvarhållna ståndpunkter: Söder accepterar inte dagens EU, och motsätter sig fortfarande det federalistiska statsbygget. Men de två följande meningarnas perfektformer beskriver de nu under intryck av vad som händer i Europa omprövade. Söder menar inte längre att vi bör lämna EU, utan tror nu på möjligheten av reform inifrån. Målet förklaras förbli SD:s gamla: “att etablera ett väl fungerande europeiskt samarbete mellan suveräna stater där man respekterar varandras olikheter och olika vägval och beslut”. Men även just detta mål kan nu enligt Söder nås “utan att lämna EU”. Vad som hänt, eller händer, är att “det vänsterliberala etablissemanget, som varit förhärskande i EU, håller på att förlora och en ny politisk era är på väg. Vår era.”

Utspelet är anmärkningsvärt även såtillvida som det bygger på en förändrad inställning till de partier på kontinenten som åstadkommit denna förändring. Det ligger i linje med den problematiskt begränsade och liberalt anpassade hållning partiledningen intagit under senare år att Söder nämner “våra systerpartier i Danmark och Finland”. När Söder emelletid också nämner att han träffat regeringsföreträdare från andra länder “där våra systerpartier regerar”, avviker han i någon mån från partiets linje: “Det har varit bl.a. Polen, Ungern, Österrike och Italien”. Österrikes FPÖ och Italiens Lega är ju partier som tillsammans med franska RN ingår i ENF-gruppen i Europaparlamentet, som man ju hittills entydigt avvisat. Att Söder nu kallar dem “systerpartier” kan, hoppas man, ses som ett genombrott för det större alternativa Europasamarbetet, bortom den ohållbara nuvarande uppdelningen i tre grupper – utöver ENF även EFDD och ECR – i Europaparlamentet. Även det reservationslösa stödet för Polen och Ungerns regeringspartier är positivt och pekar i samma riktning.

Söder har upptäckt att alla systerpartierna, fastän de har samma mål som SD, till skillnad från dem har “en uttrycklig vilja att stanna kvar i EU”. Samtidigt som han erkänner dem som syterpartier, förespråkar han också direkt samarbete med dem. Och alltså att detta samarbete nu kan ske inom ramen för EU. SD:s utträdeskrav kan, förklarar han rentav, “utgöra ett hinder för vidare samarbete för att nå vårt mål och jag är numera övertygad om att vi skulle kunna påbörja reformeringen av EU inifrån inom bara några år. Vi kommer snart att utgöra den största kraften inom EU och arbetet kan börja för att nå det mål vi alla vill nå.”

Söders formulering om Europaparlamentsvalet nästa år kan låta pessimistisk för SD:s del: “Inför nästa års EU-val hade jag gärna sett att partiet valde denna linje under förutsättning att vi är mycket tydliga med vad vårt slutmål med det europeiska samarbetet är.” Men man ska inte låta sig vilseledas av pluskvamperfektformen här. Det tycks vara en skånsk språklig egenhet; jag minns den från många år i Lund. Om man exempelvis sa “Ska vi åka till Köpenhamn i morgon och besöka Hirschsprungska Samlingen?” och fick svaret “Det hade varit roligt”, betydde det “Det vore roligt, det skulle vara roligt”, inte, som normalt, “Det skulle ha varit roligt”, d.v.s. som om det handlade om något möjligt roligt i det förflutna som tyvärr inte blev av. Vad Söder säger är alltså att han gärna såge, gärna skulle se, att denna nya linje blir SD:s inför Europaparlamentsvalet 2019.

Allt detta är ypperligt och uppfyller alla de önskemål jag i många år försökt framföra. Det är den linje jag hoppades att SD skulle slå in på genom att gamla SDU gradvis fick större inflytande i partiet. Det var på grund av Kasselstrands samarbete med vad då endast han kallade “systerpartiernas” ungdomsförbund – ett samarbete som partiledningen gick så långt i motståndet mot dessa partier att man helt enkelt förbjöd Kasselstrand att fortsätta – som jag stödde SDU och till slut formellt engagerade mig i partiarbetet när Hahne ställde upp som ordförandekandidat i Stockholmsdistriktet. När det gäller samarbete med systerpartierna visar sig genom Söders utspel ännu en gång det löjligt grundlösa i splittringen mellan SD och SDU eller vad som nu är AfS.

Däremot tillkommer en ny skillnad mellan dem genom Söders och Lundgrens ställningstagande för reformerande samarbete inom ramen för EU. Vad jag kallat det alternativa Europasamarbetet har två moment, som uttrycks i själva detta begrepp: dels ett alternativ till det nuvarande EU, dels ett annat, positivt samarbete för Europa. Detta till skillnad mot de nationalister som menar att samarbetet i Europaparlamentet endast ska syfta till att avskaffa EU, varefter de bara ska dra sig tillbaka till sina respektive länder utan att bygga upp något annat gemensamt. Huruvida det alternativa Europasamarabetet sådant jag tänkt mig det kan ske inom EU eller ej har varit en öppen fråga, och är det i viss mån fortfarande. Det är möjligt att skapa något helt nytt, helt oberoende av EU. Det är vad som skulle bli nödvändigt om EU:s katastrofala och rent antieuropeiska utveckling fortsätter. Men det är också möjligt att bygga vidare på en del av de strukturer EU etablerat, under förutsättning att denna utveckling bryts och organisationen kan användas för andra syften än de som omfattas av vad Söder kallar det “vänsterliberala etablissemanget” och det “vänsterliberala projektet”.

Och det är alltså denna brytning, denna förändring inifrån EU, som Söder nu ser tecken på, ser som möjlig, ja som realistisk – till följd av insatserna från de “systerpartier” som tidigare endast SDU ville samarbeta med. AfS kvarhåller givetvis SDU:s gamla band till dessa partier. Men de har låst fast sig i den gamla positionen när det gäller EU, och driver en kompromisslös “Swexit”-linje. Det alternativa Europasamarbetet har också helt försvunnit i deras på “återvandring” och relaterade frågor ensidigt fokuserade valkampanj. Det är inte bra. I sak har de ju en entydig historia som ger en större trovärdighet och ett avsevärt försprång framför SD. Det borde de utnyttja. Problemet är att det skulle strida mot den populistnationalism som man uppenbart ser som nödvändig för valframgång att driva Söders och Lundgrens nya linje ifråga om EU. Ja, kanske ser man trots det gamla samarbetet med de kontinentala ungdomsförbunden hela frågan om ett alternativt Europasamarbete, även ett som helt förkastar EU, som otillräckligt publikfriande. Risken är att man hamnar i en problematisk populism som går längre än systerpartiernas, i en inskränkt och ohistorisk optik för vilken det är otänkbart att en folkmajoritet någonsin skulle kunna vara för ett enat Europa och en gemensam europeisk identitet.

Brexit är begripligt av specifika och mycket djupgående historiska skäl som inte gäller för övriga Europa; dess modell kan inte direkt överföras till andra europeiska länder. Men även trots dess begriplighet kan det framstå som beklagligt. Ovedersägligt är dock att det skickar en viktig signal till dagens EU om dess ohållbarhet och behovet av grundlig reform. Såtillvida kan det rentav vara nödvändigt även för EU:s framtid. Swexit-linjen däremot måste, som Söder nu inser, försvåra samarbetet – samarbetet med de systerpartier Kasselstrand tidigare ensam odlade kontakterna med. Om SD går på Söders och Lundgrens linje blir det en stor utmaning för AfS.

Lucia Popp: Una donna a quindici anni

1971

Tage Lindbom: Modernismen

Norma, 1995

Baksida:

LindbomI denna bok söker författaren ge en beskrivning av det vi kallar modernism. Han gör det genom att framställa modernismen som en kontrast, en polemisk negation av den kristna traditionalismen. Det är under medeltiden vi kan skönja de första konturerna av sekularisering, strävan till vidgad makt för det jordiskt mänskliga.

Tage Lindbom följer modernismen genom århundraden, ständigt erövrande mark på traditionalismens bekostnad, vetenskapligt, tekniskt, ekonomiskt, genom jaghävdelse och samhällelig makt med friheten och jämlikheten som främsta signatur. Därvid har ideologierna haft en genomgripande betydelse. Först möter vi liberalismen med dess individualism och dess samhälleliga atomisering, dess utopiska tro på att i all föränderlighet till slut ett jämviktsläge inställer sig. I socialismen utvecklas tron på att de kollektiva livsformerna skall, materiellt såväl som andligt, bringa högsta mått av rättfärdighet och lycka åt en jämställd mänsklighet. I puritanismen ingår kristen moral och privat egoism en märklig förening i självdisciplinens tecken.

Modernismen möter också reaktioner. I romantiken finns mycket av tvivel, men framförallt är det de fascistiska rörelserna som framkallat djup oro. Genom utgången av andra världskriget säkras emellertid modernismens slutliga seger över traditionalismen. Men vad gör nu den segrande modernismen med sin makt? Det är författarens slutliga fråga.

JOBs kommentar:

En av de bästa av Lindboms sena böcker. Den svaga punkten är det förenklade accepterandet, med Guénon och Schuon, av den kristna medeltiden som representerande en traditionell kultur, som modernismen avviker från. Detta förbiser vilka faktorer det i själva verket var som gjorde medeltiden traditionalistisk, och utelämnar den djupare analysen av kristendomen, och hela abrahamismen, i ljuset av traditionalismens generalla principer t.o.m. sådana de på ett tidigt stadium förklarades av Guénon själv. Förvisso har abrahamismen, i dess olika former, utvecklat högtstående former som förmedlat en med traditionalismen och philosophia perennis överensstämmande esoterik, och tillfört mycket till den europeiska kulturen och andligheten. De nämnda huvudföreträdarna för den traditionalistiska skolan, och Lindbom, menar emellertid – trots att de alla tillhörde islam – att även kristendomens exoterik, kristendomen som sådan, på ett definitivt sätt ska accepteras som Europas “religion”, ja, att denna är specifikt anpassad och lämpad för européerna. För mig är det tveksamt om den exoteriska abrahamismen kan förstås som traditionalistisk överhuvudtaget, och mycket tyder för mig på att även dess egen självförståelse var icke- och i viss mån antitraditionalistisk redan från början. Jag brukar säga att jag, åtminstone i vissa centrala avseenden, är alltför konservativ (eller traditionalistisk) för att kunna acceptera kristendomen på det sätt även dessa traditionalister gjorde. Kristendomen var på många sätt primärt revolutionär under antiken, och den är det i flera av sina huvudströmningar idag. Den berömmer sig av att vara det. I själva verket är den på flera sätt en pådrivande kraft i den allmänt definierade modernism Lindbom beskriver. Judendomen och islam har också ofta haft en liknande roll. Abrahamismen i dess helhet, eller åtminstone de i väst historiskt dominerande formerna, har alltid varit en del av västerlandets allmänna differentieringsprocess – och denna process är på flera sätt ett tvetydigt fenomen.

Alexander Wagner & Josef Bühlmann: Das alte Rom, Detail

Das alte Rom

AfS och det nya tredje

Det är sannolikt att jag kommer behöva försöka spela samma självständiga, kritiska roll i AfS som jag gjorde i SD. Nu när valrörelsen kommit igång finns flera saker som tyder på det.

Betydelsen av denna roll får på intet sätt överskattas. Den här anspråkslösa bloggen anses smal och svår, och har följaktligen få läsare. Av samma skäl har jag få följare i sociala media. Jag har vidare numera ingen som helst formell position i samhället som gör att vad jag säger uppmärksammas i större utsträckning. Vad jag säger är inte viktigt eller intressant p.g.a. någon min reguljära samhälleliga funktion. Fastän jag fortfarande deltar på akademiska konferenser där jag i någon mån är involverad i organisationen, där jag har ett bestående intresse för ämnet, eller där gamla kolleger och vänner helt enkelt vänligen önskar min närvaro, har jag inte längre någon formell koppling till den akademiska världen efter att Lund gjorde sig av med mig p.g.a. min “ideologi”, och jag har sedan dess inte heller publicerat någonting i akademiska sammanhang. Inte heller har jag ha någon position – eller kan jag ha någon position, antar jag – i den traditionella publicistiska världen. Slutligen är jag ju, som jag med viss utförlighet klargjorde på ett tidigt stadium av mitt försvar för SD, i själva verket överhuvudtaget inte någon intellektuell – och detta är sant i en betydligt djupare mening än jag tror de flesta av mina läsare förstår. Den påverkan jag kan utöva i denna bloggs blygsamma format är av alla dessa skäl högst begränsad.

Min perifera roll i SD var alltså till att börja med formellt lik den jag redan nu i viss mål spelar i AfS: fri och självständig, även om jag var partimedlem. D.v.s. jag kunde vara relativt fri och självständig eftersom jag, under större delen av den tid jag var medlem, inte hade några förtroendeuppdrag. Även innehållsligt fanns avgörande, gemensamma punkter med min nya roll – om den ens kan kallas en roll – i AfS. Jag ville att SD utan att på något sätt kompromissa i centrala sakfrågor skulle bli ett socialkonservativt idéparti, utveckla och fördjupa denna ideologi genom anknytning till de skolor och idétraditioner jag försökt försvara och som också åtminstone några andra partiet närstående tillhörde eller var påverkade av, göra det alternativa Europasamarbetet till en huvudfråga, inta långt tydligare och mer konsekventa ståndpunkter på utrikespolitikens område, höja sig ur populistnationalismen, fortsätta rörelsen bort från det “gamla första”, sunkbunkern, övervinna även den liberala anpassning som ersatt den, det “gamla andra”, och uppnå det “nya tredje” – något nytt i svensk och europeisk partipolitik.

Dessa grundläggande övertygelser är givetvis vad jag vill verka för även i AfS. Ja, det är ju de som gör att jag nu är med i AfS i stället för SD: de såg, liksom en gång i tiden SDU, ut att ligga mycket närmare dem. Och det finns punkter där de verkligen gör det. Det finns mycket som AfS gör rätt och bra. Ståndpunkterna och orienteringen i de med SD gemensamma, allmänna kärnfrågorna är tydligt formulerade, sakligt skärpta och innovativt utvecklade. De utrikespolitiska markeringarna är föredömligt klara. Gustav Kasselstrand och Mikael Jansson deltog i en stor internationell konferens i Moskva om parlamentarismens framtid, där de förutom ryska duma-ledamöter träffade företrädare för några av de stora, liknande, framgångsrika partierna i Europa, och de kommunicerade detta deltagande väl genom många bilder och kommentarer. Kampanjmaterialet är föredömligt snyggt och professionellt designat, bättre än SD:s. Kasselstrand är en bra partiledare, i alla sammanhang, och det finns många andra utmärkta personella resurser. Kasselstrands och Erik Berglunds podd Den kokta grodan, liksom deras videokommentarer omedelbart efter partiledartalen i Almedalen, har varit något helt unikt i den svenska partipolitiken, något inget riksdagsparti kunnat komma ens i närheten av, och som kunde fortsätta utvecklas hur långt som helst.

Trots allt detta har det visat sig att det inte är självklart att AfS ligger närmare den ovan beskrivna visionen, d.v.s. grundlinjerna i det jag trott på och försökt arbeta för sedan 80-talet, än SD (jag gör inte anspråk på att ha gjort särskilt mycket för detta, eller att ha gjort allt särskilt bra, men i viss mån har jag under denna ganska långa tid åtminstone försökt verka för det). Och det är alltså därför min (minimala) roll även i det nya partiet rimligen kommer behöva bli både formellt självständig och innehållsligt kritisk. AfS har hittills avvisat ambitionen att bli ett idéparti, ja ideologi överhuvudtaget, och gått till val på ett rent sakfrågeinriktat program präglat av “sunt förnuft”. Det alternativa Europasamarbetet, hela anledningen till att jag först började sympatisera med SDU:arna, nämns knappt i programmet, och såvitt jag kunnat se hittills heller inte i valrörelsen, i någon artikel eller intervju, i något tal, vid något torgmöte. Under den studentikosa ytan och ibland även genom den, framträder partiet i vissa avseenden som mer populistnationalistiskt än SD. Ja, i stället för att röra sig framåt mot det nya tredje (som kan betraktas som en sammanfattande beteckning av min vision), ser det ut att vara på väg att återvända till det gamla första.

Detta sistnämnda, sjunkandet tillbaka ned i sunkbunkern, gör att det också finns en skillnad i det innehållsligt kritiska, i jämförelse med den (likaledes minimala) roll jag spelade i SD. I AfS bortfaller helt uppgiften att ifrågasätta det gamla andra, den liberala anpassningen. I stället är det just det SD-ledningen, utifrån det gamla andras position, kritiserade hos det SDU som idag är kärnan i AfS, som det visat sig att även jag måste vända mig mot utifrån min. Jag har redan utförligt beskrivit och förklarat detta i inlägget Om ideologisk gränsdragning. Jag hade försökt anpassa mig så gott det gick till den valda strategin. Min avsikt var att vänta till efter valet med att på det offentliga sätt jag hela tiden, t.o.m. när jag innehade förtroendeuppdrag, gjort i SD – ett sätt som lät åtminstone några se att det fanns en vettig mångfald av olika röster inom partiet – framföra denna kritik. Men Martin Hagwalls och Nordisk Alternativhögers antisemitiska karikatyr blev droppen som fick bägaren av under våren och i synnerhet sommaren, med närstudiet under Almedalsveckan i Visby, gradvis ackumulerad kritik att rinna över.

Inlägget om ideologisk gränsdragning har fått flera instämmanden, men också en del kritik på nätet. Det tog upp åtskilliga saker; Hagwall var bara ett av flera exempel som illustrerade nödvändigheten av denna gränsdragning. Kritiken har dock huvudsakligen fokuserat på mitt argument att Hagwall bör uteslutas, och har egentligen bara en huvudpunkt, som jag i det föregående inlägget anteciperade. Den utgörs av ett insisterande på riktigheten av den valda strategi av, om jag får uttrycka det så, avståndstagande från avståndstagande, som var just det jag där tog avstånd från.

Min position är den jag försvarade i min diskussion om “avståndstagarlogiken” och mediedramaturgin med signaturen “tras” i inlägget Ezzelino, 2 från 2012, och i synnerhet i dess kommentarfält – det inlägg som Expo på så samvetslöst sätt “fulciterade” i sitt angrepp på mig 2015 att de framställde en entydig, ja övertydlig polemik mot antisemitism som ett uttryck för antisemitism. Kritikerna av mitt inlägg om den ideologiska gränsdragningen intar, liksom AfS, helt och hållet “tras'” position. Eftersom jag menar mig redan i denna gamla diskussion ha uppvisat denna positions ohållbarhet, är det i principfrågan tillräckligt att hänvisa till den. Men det specifika aktuella fallet kräver särskilda förtydligande kommentarer.

Kritiken menar att ett krav på uteslutning av Hagwall, ja redan på ett offentligt uttalande där partiledningen tar avstånd från Hagwalls agerande, skulle innebära en oacceptabel kapitulation inför media och etablissemanget. Man ska aldrig “pudla”, aldrig “backa”, eftersom det bara leder till att media kommer med fortsatta krav och att man då obönhörligen måste anträda “nolltoleransens” förödande väg av eftergifter, som påstås ha förstört SD. Donald Trump har, hävdar man, bevisat att strategin att ignorera medias krav på avståndstagande är den rätta, att den fungerar och varit framgångsrik.

Jag vill avfärda allt detta som, för det första, irrelevant, eftersom mitt krav på avståndstagande (med eller utan uteslutning) inte har något som helst att göra med media och deras krav. Vad det handlar om är vår åskådning, vad vi vill stå för, vad vi vill vara – och jag skriver “vi” och “vårt” här eftersom jag är medlem i AfS. En uteslutning eller ett avståndstagande är en tillämpning av partiets egna värderingar, inte medias. De riktar sig inte till media, är inte avsedda för dem. Vi skickar en signal till allmänheten, till väljarna, till de egna medlemmarna. Och det sker i partiets egna kanaler, inte i fientliga media.

Det är ohållbart att hävda att det skulle vara fel av partiet att utifrån sina egna värderingar ta avstånd från Hagwalls agerande eftersom medierna gör det utifrån sina. Vilken är principen bakom en sådan hållning? Hur kan den generaliseras? Finns det några gränser för dess tillämpning? Det kan knappast bli sunkigare än denna näsa, men det är lätt att tänka sig någon som går längre i explicit ideologisk bekännelse och i handling. Ska alla ideologiska avvikelser, eller beteenden som implicerar ideologiska avvikelser eller i sig är uppenbart moraliskt förkastliga, som media kräver avståndstagande från undgå offentligt deklarerat fördömande och rimliga åtgärder? Det måste, givet de grupper som nu attraheras till AfS av de skäl jag nämnde i det föregående inlägget, i detta partis fall oundvikligen leda till en mycket snabb reell identifikation av AfS med sunkbunkern.

Det blir här uppenbart att det inte handlar om medias krav och om eftergifter mot dem, utan om partiet självt, och oundvikligen så. Centralt för det nya tredje måste vara en avancerad förmåga till urskillning och uppställande av kvalificerade kriterier. Mitt föregående inlägg efterlyste ingen nolltoleransprincip av SD:s typ. Jag argumenterade för nödvändigheten av ideologisk gränsdragning, och exemplifierade med bl.a. Hagwalls aktuella fall. Men i den första delen upprepade jag min ståndpunkt att SD:s gränsdragning delvis är felaktig, Bara för att SD ofta har underkastat sig medias krav och många av deras uteslutningar varit oriktiga och inkonsekventa, kan man givetvis inte dra slutsatsen att detta gäller alla uteslutningar av ideologiska skäl. Det finns ju solklara fall. Utan detta nödvändiga redskap, som Mattias Karlsson kallar det, skulle ju ett parti och dess åskådning bli fullständigt formlösa. Nån jävla ordning får det ju vara, som C. H. Hermansson uttryckte det.

Alldeles oavsett hur viktigt det är att ett parti inte underkastar sig media och deras värdegrund, är det “trasska” och nu efter Trump förstärkta generella avståndstagandet från avståndstagande helt förkastligt. Om vi inte får ta avstånd från något som den nuvarande journalistkåren tar avstånd från, om det inte får finnas någon överlappning mellan deras och våra värderingar, leder det till en grotesk nihilism. Om media tar avstånd från Ezzelino – vilket de har kommit att göra, eftersom han uppmärksammades av dem några år efter att jag gjorde det genom hans polemik mot mig – får vi inte göra det!

Paula Bieler har korrekt framhållit att alla har rätt till sina åsikter och att fritt uttrycka dem, men inte inom ett och samma parti. Man kan ju tillägga att detta ligger i själva begreppet, ja själva ordet parti. Och ja, jag har då svarat att av detta följer att de i SD som förespråkar NATO-medlemskap eller eftergifter i invandringspolitiken eller homoadoptioner också borde uteslutas.

Man försöker bagatellisera näsan som “bara” ett klistermärke. Men klistermärken är en viktig och typisk del av politisk aktivism. Åtminstone var de det förr och inom vänstern, och de är det definitivt fortfarande för NMR och Nordisk Alternativhöger (som förutom klistermärkena med näsan också säljer sådana med idolbilder av NMR:s ledare). Det finns väl få saker som så klart och entydigt kan bevisa ideologisk avvikelse som ett klistermärke.

Om Hagwall sitter kvar och AfS inte offentligt tar avstånd från honom, kan man aldrig mer säga att partiets personella resurser är bättre än SD:s. Om detta är möjligt, anar förstås väljarna en avgrund av sunkeri och att Kasselstrand bara är en vilseledande yta. Och väljarna måste då oundvikligen undra om det i själva verket faktiskt var så också i SDU. Om inte det “gamla andras” företrädare i SD hade rätt, helt enkelt. Detta, hyllningarna av Nordisk Alternativhögers Christoffer Dulny, och samarbetet med Svegot, som jag nämnde i det föregående inlägget, är de första verkliga, bevisade kopplingarna av den typ SD-ledningen anklagade SDU för, som jag kunnat se.

AfS’ dominerande retorik är till stor del Nationaldemokraternas, Svenskarnas Partis, ja kanske Nationalsocialistisk Fronts såtillvida som NMR närmast är en del av det AfS på högst påtagligt sätt närstående Nordisk Alternativhöger. I senaste avsnittet av de senares podd Vita Pillret försökte sig Dulny liksom tidigare Radio Svegot på skitsnacket om Pinocchio – för att bokstavligen i nästa sekund uppmana lyssnarna att jämföra med Jerzy Sarneckis näsa, och bryta ut i en lång utläggning om judarna. Allt snack om att althögerns memer bara är skämt är löjeväckande. Det är bara ett sätt för dem att undvika den seriösa och balanserade diskussion om fascismen, judiskt inflytande o.s.v. som de borde men inte kan och inte vågar föra.

Om ND, SvP och NSF hade funnits kvar, skulle de blivit stora framgångar i årets val och stormat in i riksdagen? Varför förstod de i så fall inte det, utan lade ned sina partier? Nej, att bli enkla rabble-rousers som håller tyst om och beskyddar svinerier av Hagwalls och Nordisk Alternativhögers typ håller inte. Men även om det gjorde det, i termer av röstmaximering och valframgång, vore det förstås helt förkastligt. Detta är verkligen den lägre nationalismen och populismen.

Fallet Hagwall är, som framgick av mitt inlägg om ideologisk gränsdragning, mindre en enskild, isolerad incident än ett av flera exempel – om än det mest uppseendeväckande – på den nuvarande, obefintliga gränsdragningen. Men som jag antydde i det inlägget kan man också säga att just detta fall egentligen inte främst handlar om sådan gränsdragning, utan bara om en uppenbart okvalificerad individ. Nordisk Alternativhögers näsa är verklig antisemitism, antisemitism av Ezzelinos typ. Men Hagwall framstår mest som obegripligt omogen och okunnig, inte nödvändigtvis som ond. Det kan säkert bli något bra av honom i något annat sammanhang, om han själv under några år hanterar det inträffade på rätt sätt. Hans agerande i sig spred mest ett löjets skimmer över partiet.

Det avgörande är i stället hur (den övriga…) partiledningen och Kasselstrand förhåller sig till det. Inget parti, och i synnerhet inte ett parti av AfS’ typ idag, kan helt skydda sig från och förhindra sådana här olyckshändelser. Men en hel del kan de göra. Det har SD visat: det är deras rörelse bort från sunkbunkern som är den nuvarande partiledningens bestående, värdefulla insats, även om de, i egenskap av det “gamla andra”, gått för långt och i fel ny riktning. Det verkligt problematiska är att den subkultur Nordisk Alternativhöger representerar kunnat ta sig in i AfS’ högsta ledning. Och nu, att denna ledning hittills inte reagerat mot ett så flagrant uttryck för den som Hagwalls aktion.

Utan tvekan har Hagwall fått sitt klistermärke från Dulnys Nordisk Alternativhöger, som är de som tillverkar och säljer dem. Det är den erfarne f.d. SD-politikern Dulny som fått Hagwall att tro att det är OK att sätta upp sådana här klistermärken, och att posera så avsiktligt provokativt med det som han gjorde. I det senaste avsnittet av Den kokta grodan, efter denna näsaffär, anstränger sig Berglund, en långt mer känd partiföreträdare än Hagwall, att ytterligare cementera det nära förhållandet mellan AfS och Nordisk Alternativhöger och hamra hem det hos lyssnarna genom att ännu en gång, och ännu mer än förra gången, hylla Dulnys våldsamma framfart vid torgmötet på Stureplan. Dröjsmålet med adekvata åtgärder från partiledningen är allvarligt nog, men det fortsatta och förstärkta försvaret, i detta läge, av den ezzelinianske antisemiten Dulny i ett offentligt samtal med partiledaren, måste få åtminstone några att undra var partiledningen egentligen står. Samtidigt skruvas torgretoriken upp, och inifrån partiet hörs oavbrutet de idiottrumpistiska ropen om att man aldrig ska “backa” o.s.v. Backa! Man ser faktiskt näsan som ett utspel från partiet?!

Det är en förolämpning mot medlemmarna och mot den allmänhet vars förtroende man begär att hålla tyst om det inträffade och rentav, som vissa, kräva sluten, solidarisk sammanhållning kring det. Jag är fortfarande övertygad om att den utmärkte Kasselstrand kommer agera på rätt sätt, men varför dröjer det så länge? Vilka krafter är det som verkar i partiet här?

Det finns en risk att det redan är för sent, men åtminstone nu, efter denna händelse, är det – tvingas jag säga utifrån min position av minimalt inflytande i partiet – nödvändigt att stoppa och ändra den AfS’ strategi som tillåter sådana här saker. Man måste göra en kraftig insats under de veckor som återstår till valet för att förändra den bild av sig själva som nu framför allt de här nämnda företrädarnas omdömeslöshet förmedlat. Jag gör inte anspråk på stt kunna bedöma opinionsläget i dess helhet, och är som vanligt förbluffad av hur många som tvärsäkert uttalar sig om valresultat för enskilda partier och nu inte minst för AfS. Men hur mycket och hur snabbt åsiktsklimatet än förändras idag, och hur fullständigt otillräckliga de gamla riksdagspartierna än är, tycker jag mig i alla fall hittills av individuella reaktioner ha förstått att en bullrande trumpism som menar sig kunna överse med moralisk blindhet och smaklöshet på den nu uppvisade nivån bygger på en felbedömning av åtminstone en viktig del av väljarkåren. Fallet Hagwall kan förhoppningsvis bli en vändpunkt där partiet inser nödvändigheten av att, utöver ett avståndstagande i detta enskilda fall, även medels andra åtgärder tydligt kommunicera att man är något mer och annat än ännu ett vanligt, förutsägbart nationalpopulistiskt parti med häpp-häpp-spektakel och ideologiskt laddade sunkinslag av denna typ.

Det är nödvändigt att redan nu signalera att man har en långt större och högre vision som man avser att så snart som möjligt föra fram. Man måste helt enkelt omedelbart börja visa att man i verkligheten är det nya tredje. Det nya tredje, som inte raggar väljare i kloaken. Det nya tredje som står fast vid kritiken av de rådande missförhållandena och de annonserade drastiska åtgärderna för att avskaffa dem, men som just genom att vara det nya tredje och inte det gamla första har en verklig och stor möjlighet att genomdriva dem. Det nya tredje som presenterar ett alternativ för Sverige baserat på en utvecklad och fördjupad åskådning och helhetssyn. Det räcker inte med SD:s vaga återgång till Sverige som det var före massinvandringen, eller Sverige som Bullerbyn. Vad som krävs är det nya tredjes långsiktiga, kulturella, andliga och historiskt förankrade vision för Sverige i ett förnyat, enat Europa. AfS 2018!

Giorgione: Concerto campestre

Om ideologisk gränsdragning

“Jag har länge försökt förklara att de ideologiska skillnaderna mellan SD och den grupp av människor som grundade AfS”, skriver Mattias Karlsson på Facebook i måndags, “är mycket bredare och djupare än vad som framgår vid en ytlig jämförelse mellan programmen och den offentliga retoriken. Trots otaliga exempel på tydliga dragningar mot extrema, radikala, neofascistiska, rasistiska, antisemitiska och ickedemokratiska idéströmningar så var det ändå många, även inom etablissemanget, som ville reducera och bagatellisera konflikten 2015 till ett personligt bråk och en ‘maktkamp’. Så var det dock aldrig. Det har från första början handlat om en djup och allvarlig ideologisk konflikt.”

Eftersom jag under större delen av den tid under vilken konflikten existerat inte befunnit mig tillräckligt nära den och de involverade personerna, har jag aldrig gjort anspråk på att veta att konflikten bara handlat om ett personligt bråk och en maktkamp. Det är bara en slutsats som legat nära till hands, eftersom Karlsson, som jag vidhåller, inte lyckats förklara att, hur, och varför de ideologiska skillnaderna mellan SD och SDU/AfS är så stora och av den karaktär som han här åter påstår. Om de är det, borde det verkligen framgå av programmen och den offentliga retoriken.

Att det finns inte bara extrema, radikala, neofascistiska, rasistiska, antisemitiska och ickedemokratiska idéströmningar, utan också sådana politiska organisationer, och även i vårt land, råder det inget som helst tvivel om. Vad jag ifrågasatt är bara påståendet om de “otaliga exempel på tydliga dragningar” till dem hos just SDU:arna/AfS:arna som Karlsson nu ännu en gång upprepar. Det är dessa “dragningar” som jag inte sett några tillräckliga bevis för, bevis av det slag som kunde rättfärdiga SD-ledningens uteslutning av det gamla ungdomsförbundet.

Tilläggas bör förstås att de anklagelser den då nye partisekreteraren Richard Jomshof genom Expo riktade även mot mig inför årsmötet i SD:s Stockholmsdistrikt 2015, då SDU:s vice ordförande William Hahne ställde upp med ett eget styrelseförslag i vilket jag ingick, inte var ägnade att inge något förtroende hos mig för partiledningens förmåga att bedöma frågan om “dragningar” av detta slag.

Jag har följaktligen ifrågasatt hur primärt den informelle “chefsideologen” Karlsson (som jag dock flera gånger hört inte en mycket ödmjuk hållning inför denna beskrivning, ja helt enkelt förneka att han skulle vara en sådan, och i stället framlyfta den yngre förmågan Aron Emilsson som en viktigare person på detta område) men också hela partiledningen definierat gränsen gentemot ideologiska avvikelser, var de dragit vad Karlsson kallade den “djupa och knivskarpa rågången”. Det här är ett svårt men viktigt och centralt problemområde för alla politiska ideologer, och inte minst naturligtvis sådana som genom politiska partier utövar verklig makt i dagens parlamentariska system. Det förenklande och abstrakt verklighetsfrämmande i de moderna ideologiernas själva väsen riskerar här ofta att göra våld på en komplicerad verklighet, såväl politisk, social, historisk o.s.v. som intellektuell. SD:s gräns framstod som alltför rigid och delvis feldragen. Rågången var helt enkelt i vissa delar av sin sträckning alltför djup och knivskarp. Det exempel som stod i centrum för min diskussion med Karlsson och för mig illustrerade problematiken var den s.k. nya högern, som jag menade inte kunde en bloc avfärdas som neofascistisk på det sätt Karlsson gjorde.

Det är begripligt att den gamla SDU-ledning som nu är AfS-ledningen reagerade mot Karlssons rågångspolitik. Denna reaktion har emellertid nu tagit sig det uttrycket att man tycks avvisa all gränsdragning mot de idéströmningar Karlsson nämner, såväl som organisationer som representerar dem. Inte så att man själv omfattar dem: jag kan fortfarande inte se något som helst uttryck för någon “dragning” till dem i deras egna ideologiska formuleringar, och nu främst givetvis AfS’ partiprogram. Men så att man, såvitt jag kan se rent principiellt, vägrar “ta avstånd” från anhängares och medlemmars dragningar, ja från vad som i vissa fall är betydligt mer än bara dragningar.

Den här hållningen är riktig i de fall dragningarna inte är till idéströmningar som uppenbart strider mot partiets ideologi, utan till idéer vars förhållande till denna ideologi är oklart och oavgjort, idéer som åtminstone potentiellt och i viss utsträckning kan vara förenliga med den och relevanta och värdefulla för partiet. Det är viktigt att framhålla detta eftersom det såvitt jag kan se alltså finns idéer tillhörande denna kategori som felaktigt hamnat på andra sidan SD:s rågång. Det finns ett gränsland här, som inte låter sig beskrivas och avfärdas i Karlssons termer. AfS har gjort rätt i att i stället förhålla sig öppna gentemot där situerade idéer. Och detta blir i än högra grad den rätta hållningen eftersom AfS hittills i sina programformuleringar valt att överhuvudtaget inte närmare ingå på ideologi, utan hålla sig till vad man kallar “sunt förnuft”, konkreta sakfrågor, praktiska lösningar.

Men kvar står då förstås fortfarande sådana idéer, och organisationer, som uppenbart strider mot partiets ideologi, mot det lilla som dock redan nu går att urskilja av partiets implicita ideologi, eller åtminstone mot dess programformuleringar även såsom i sig icke specifikt ideologiska. Här kan den relativa frånvaron av explicit ideologi bli ett problem. Fall kan förekomma där det inte utifrån de hittillsvarande formuleringarna går att dra en entydig gräns. Och situationen blir långt värre genom den som reaktion mot SD:s version av rågångspolitik uppkomna hållningen att överhuvudtaget inte ta avstånd ens från ideologiska dragningar av den typ Karlsson uppräknar. Hur begriplig AfS:arnas reaktion mot Karlssons linje än är, blir det här uppenbart att den går för långt.

De praktiska följderna är redan så stora och påtagliga att de blivit ett akut, överhängande problem för partiet, som hotar dess trovärdighet. För just av det skälet att Karlsson alltid hävdat att de nuvarande AfS:arna hela tiden haft kopplingar till extrema, radikala, neofascistiska, rasistiska, antisemitiska och ickedemokratiska idéströmningar, kommer dessa strömningars företrädare nu springande till AfS i hopp om att Karlsson har rätt, i hopp om att vara välkomna. Nu när de gamla SDU:arna genom uteslutningen äntligen är fria från SD, är det, hoppas de, fritt fram för dem att associera sig med dem, och vice versa. Nu när de inte längre kan hindras av SD-ledningen.

Här möts således på ett högst problematiskt sätt AfS:arnas alltför långtgående reaktion i form av tolerans å ena sidan och de faktiskt entydigt avvikande strömningarnas och gruppernas förväntningar å den andra. Redan på det första torgmötet i Stockholm, på Stureplan i början av sommaren, visade sig med plågsam övertydlighet resultatet av detta möte. Inte minst utmärkte sig på spektakulärt sätt Nordisk Alternativhöger, vars ideologiska inriktning och egenart jag med viss utförlighet diskuterat i tidigare inlägg. Gustav Kasselstrand har varit glasklar med att AfS inte har och inte ska ha några som helst kopplingar till dem. Likafullt spelade Nordisk Alternativhögers ledare Christoffer Dulny en huvudroll vid mötet genom att, stor och stark, hoppa på en ensam, ung, kvinnlig motdemonstrant från “vänstern” och rycka ifrån henne och trampa sönder hennes plakat med dess av oklar relevans kännetecknade text “Karma is a bitch”. Om Dulny och andra anhängare i publiken på detta sätt gått till motattack mot våldsamma AFAiter hade man ju knappast kunnat invända. Eller om de diskret med milt våld fört flickan åt sidan. Men detta spektakulära, ostentativa ingripande, påhejat av övriga mötesdeltagare, såg inte bra ut.

AfS-ledningens linje ifråga om den högst framträdande närvaron av Nordisk Alternativhöger, Nordisk Alternativhöger som spelande en ledande, direktsänd roll på detta sätt vid deras evenemang, är nu alltså att inte ta avstånd, att inte anse sig behöva ta avstånd. Man påstår sig inte beröras av detta, eftersom det är en person i publiken, vars sammansättning man naturligtvis inte har någon kontroll över, som står för den. Men faktum är att Erik Berglund och i viss mån även Gustav Kasselstrand ratihaberade Dulnys agerande i ett några dagar senare sänt avsnitt av deras podd Den kokta grodan. Och det hela blev sedan ännu värre när Dulny i Nordisk Alternativhögers podd Vita pillret berättade om vilka grupper som varit närvarande vid mötet, och rimligen utgjort åtminstone en avsevärd del av åhörarna. Dulny nämnde särskilt hur de utmärkte sig genom sin respektive klädsel. Nordisk alternativhöger själv hör entydigt till de idéströmningar Karlsson räknar upp, men det är en ny grupp som inte tidigare ingått i hans klassifikationssystem, och som skapats under intryck av de Trumps framgångar som fått de tidigare nyhögerkretsarna i Sverige att i hög grad tappa koncepterna. Nordisk Ungdom har däremot alltid stått i centrum för Karlssons bevakning; de figurerade som den kanske viktigaste gruppen i anklagelserna mot SDU 2015, inte minst i SD:s medlemsutskotts ordförande Magnus Olssons bisarra påstående att “sextio, sjuttio” av deras medlemmar skulle varit närvarande på SD Stockholms stads årsmöte och understött Hahne och hans styrelsekandidater. De utmärkte sig enligt Dulny på Stureplan av sin huligan- eller gatukämparartade klädsel.

Genom den skilde de sig, förklarade Dulny, från Nordiska Motståndsrörelsens mer militäriskt disciplinerande stil. Det framgick således av denna rapport att även de var närvarande vid AfS’ möte. Men den som följt NMR:s egna aktioner hade redan kunnat konstatera det, eftersom Dulnys ingripande mot motdemonstranten ackompanjerades av en aggressiv talkör som skanderade “PK-pack” och “ut med packet”. Åtminstone den senare ramsan är nämligen något som utmärker just NMR och regelbundet förekommer vid deras egna demonstrationer och mig veterligen inga andras.

Jag tänker här inte ingå på någon diskussion om Nordisk Alternativhögers, Nordisk Ungdoms och Nordiska Motståndsrörelsens program och ideologiska ståndpunkter utöver vad jag redan sagt om deras position i Karlssons klassifikation. Jag begränsar mig till att fastslå att deras på det beskrivna sättet framträdande närvaro på AfS’ torgmöte, och AfS’ hållning av tyst tolerans inför den, är problematiska. Om man gör anspråk på att vara en seriös deltagare i den parlamentariska politiken kan man inte acceptera en publik som skriker “ut med packet” på ett möte med själva partiledningen. Även om man accepterar att det finns anhängare som anser att vissa kategorier av människor i Sverige är “pack” och ska “ut”, kan man inte tolerera att ens eget möte ges den prägel som blir följden av att en del av publiken skriker sådant. Man uttrycker sig inte på detta sätt.

Även vid ett av de två torgmöten med AfS under Almedalsveckan i Visby som jag deltog på, var NMR närvarande. Här kunde jag, till skillnad från Stureplan där jag inte själv var på plats, konstatera att de var kvantitativt dominerande. De kom vällande in på Donners plats från alla håll, i sina särskilda tröjor med partisymbol, och med kampanjmaterial som de delade ut. Denna gång var de helt tysta och höll en allmänt låg profil. I lördags, när AfS’ s.k. “återvandringsturné” inleddes på Sergels torg i Stockholm, hördes emellertid åter ropet “ut med packet” skalla, när polisen släpade en spenslig, sprattlande vänsterdemonstrant bort från talarnas omedelbara närhet. NMR-företrädare gick åter omkring bland den stora publiken och delade ut organisationens flygblad.

AfS kan förvisso inte kontrollera vilka som kommer till deras möten och hur de beter sig. Men bara de själva bestämmer hur de förhåller sig till det. Här rör vi oss entydigt i Karlssons kategori av idéströmningar som han menar att SDU:arna/AfS:arna har en oacceptabel dragning till. Det är givetvis inte hållbart att de å ena sidan förnekar att de har en sådan dragning, å andra sidan underlåter att ta avstånd när just dessa strömningars företrädare i sådan utsträckning sätter sin prägel på deras egna möten. Alla de nämnda organisationerna tillhör, och redan genom det exemplifierade språkbruket, vad jag kallar sunkbunkern, den typ av nationalism som utgör det “gamla första”, det som SD höjde sig upp ur och rörde sig bort från redan under Mikael Janssons partiledarskap och i än större utsträckning under den nuvarande ledningen. Det beskrivna inslaget på AfS’ möten är själva kvintessensen av sunkeriet.

En direkt association med detta läger från AfS-ledningens sida finner vi i dess alltför urskillningslösa bejakande av alternativmedia. I det innefattas nämligen uttryckligen tidningen Svegot, som drivs av personer som hade ledande positioner i just de gamla, mer radikala nationalistiska partier och grupper som man hoppades att AfS skulle utgöra ett slags motsats till, och vars nationalism noga taget även SD:s fortfarande i alltför hög grad liknar, nämligen Nationaldemokraterna och Svenskarnas parti. Det sistnämnda var en modifierad och avnazifierad version av Nationalsocialistisk front. Men även åtminstone en person med bakgrund som ledare i NMR, Magnus Söderman, är en huvudfigur i Svegot. Och AfS inte bara marknadsför Svegots logga; deras riksdagskandidat Andreas Feymark skriver själv för tidningen.

Återigen, detta är ju just det AfS, såsom jag tänkte mig dem, inte skulle vara. Detta är ju den inskränkta gamla unknationalism som gång på gång har misslyckats. Visst går det att putsa upp denna typ av nationalism, befria den från den sunkiga formen och ge den en ny, polerad och mer attraktiv framtoning. Jag säger inte att sunkbunkern alltid har fel. Jag säger inte att jag inte kan föra en dialog med den. Men jag säger att den i mycket har fel, och framför allt att den helt enkelt är just sunkig. Förutom att dess problematiska ideologiska innehåll fortfarande skulle kvarstå vid en yttre ansiktslyftning, ser vi nu att det inte heller entydigt är någon sådan som pågår. SDU:arna gjorde rätt i att bestrida SD:s anklagelser. Jag höll med SD-ledningen om att en “återradikalisering”, en återgång till det “gamla första”, till sunkbunkern, var helt fel väg för SD att gå. Jag insisterade på att SDU:arna tvärtom skulle komma att stå för vad de själva någon gång kallade det “nya tredje”. De hade rätt i att den liberala anpassningslinje som den nuvarande partilednignen kommit att välja, det “gamla andra”, inte heller var acceptabel. SDU:arna, och vår nya styrelse i Stockholm, skulle fortsätta partiets omvandling bort från det första gamla, men i en annan riktning än vad den nuvarande ledningen tänkte sig. Jag trodde det var självklart att alla inblandade förstod att om AfS ska lyckas, måste de vara något helt annat än ND och SvP.

Men nu står vi plötsligt inför en helt annan och ny situation där, som Karlsson naturligtvis omedelbart påtalar, AfS riskerar att i efterhand själva bekräfta riktigheten av hans gamla anklagelser och därmed också i SDU:s uteslutning. Svegot har även en radiokanal. Måndagens långa kvällssändning innehöll en hyllning av en viss Martin Hagwall. Det är Martin Hagwalls agerande i lördags som föranleder Karlssons nya inlägg, och som nu, som han riktigt konstaterar, drivit frågan om hållbarheten i AfS’ förnekande av den ideologiska gränsdragningens nödvändighet till sin spets.

Om de uppgifter Karlsson bygger på är riktiga, uppgifter som först framfördes av Nyheter Idag och sedan också av Dagens Nyheter, är det hela fullständigt groteskt. Martin Hagwall är inte bara riksdagskandidat – på plats tio – för utan också styrselseledamot i AfS. Han sägs nu på tunnelbanan i Stockholm ha sträckt sig över en medpassagerare och klistrat upp en antisemitiskt klistermärke med en bild, som säljs av Nordisk Alternativhöger och i deras annons kallas en “ljugnäsa” med “rejäl krok”. Näsan är en detalj från en antisemitisk “mem” kallad “Happy Merchant”, som kan ses i dess helhet på Nyheter Idag. Detta ska ha skett omedelbart innan ett samtal med en annan medpassagerare ägde rum, där Hagwall säger att näsan är “väldigt typisk för en viss typ av människor”, och att han vill att medpassageraren “ska fundera på” vilken typ.

En overklighetskänsla inställer sig. Kan detta verkligen vara den styrelseledamot i AfS som utpekas? Jag reservarar mig för att rapporteringen kan vara helt felaktig, att det i själva verket inte är Hagwall som figurerar, att han inte klistrat näsan, o.s.v. Varken DN eller ens Nyheter Idag saknar ju motiv för och en historia av falsk smutskastning. Men det ser så illa ut att jag, som själv medlem i AfS, måste skriva detta redan nu. Vi tycks stå inför raka motsatsen till AfS själva grundkoncept och väsen, sådana jag velat uppfatta dem. Det här skulle ju vara de välutbildade, socialt kompetenta och kulturellt erfarna och kvalificerade ungdomar som skulle tagit över SD och löst problemet med alla klantiga grovheter och vulgarismer som ständigt höll partilednigen sysselsatt med skandaler och personärenden. Nu kommer alltså i stället en styrelseledamot i deras nya parti AfS och gör något som är jämförbart bara med de allra värsta övertrampen från de mest primitiva av SD:s unksunkigaste företrädare?

Karlsson har självklart rätt: “AfS har nu två val. Antingen så undlåter [Karlsson menar “underlåter”] man att agera och erkänner därmed helt öppet att antisemitism är en idéströmning som är fullt acceptabel inom partiet…Eller så utesluter man sin partistyrelseledamot och riksdagskandidat och slår, i strid med sin hittillsvarande retorik, fast att det är nödvändigt för alla partier att ha en tydlig gräns för hur radikala ideologiska avvikelser man kan tolerera och att uteslutningar av ideologiskt avvikande personer är ett nödvändigt verktyg.”

Man frågar sig om vi ens har att göra med en företrädare för någon “idéströmning” här. Det intryck man får är snarare av en barnunge som snappat upp något karikatyriskt judefientligt ur snacket bland mobbarna på skolgården. Beteendet är så monumentalt enfaldigt att det nästan bara framstår som löjligt. Vad som är påkallat är snarare ett omedelbart avvisande av en uppenbart okvalificerad individ än någon ideologisk avgränsning. Men generellt sett sammanhänger onekligen även de mest vulgära, oreflekterade och okunniga uttrycken för antisemitism med idéströmningen, och framför allt i ett politiskt parti får de givetvis en ideologisk innebörd. Därför har Karlsson rätt även på denna punkt: den avgränsning som nu är nödvändig är inte bara individuell utan, åtminstone i viss mån, även allmänt ideologisk. Det är en person som kandiderar till Sveriges riksdag, som sitter i styrelsen för ett parti som gör anspråk på att vara ett seriöst riksdagsparti, som nu uppvisar denna nivå av omdömeslöslöshet och smaklöshet. Hur är det möjligt?

Om AfS-ledningen nu menar att den inte behöver reagera offentligt mot Hagwalls otroliga, idiotiska stillöshet har den fel. Risken är dock att den vulgärpopulistiska Trumpkult som redan dragit den svenska nyhögern ned i sunkbunkern har fått den att tro att det bara är att ignorera incidenter som denna och den kritik de orsakar, ja att man tvärtom kan svara med förolämpningar. Trump gör förvisso rätt i en del av sitt nya bemötande av media. Men att tro att man inte behöver ta avstånd från eget sunkeri, ja rentav, som inom den nya alternativhögern, att det nu är fritt fram att släppa fram det, att det är av godo, är givetvis katastrofalt.

Anders Feymark medverkar ibland också i Svegots radio, där man nu alltså hyllar Hagwall. Programledaren Magnus Söderman framstod som direkt oärlig när han låtsades primärt ha associerat till Pinocchios “ljugnäsa” när han läste om Hagwalls agerande. Söderman känner till den mem näsan är hämtad från, vet att detta också är en gammal antisemitisk karikatyr, och även mycket väl att Pinocchios näsa är alldeles rak och inte har den minsta krok. Nordisk Alternativhöger är mer hederliga i sin antisemitism när de till beteckningen “ljugnäsa” också lägger “rejäl krok”. Men även Söderman kom strax in på den judiska tematiken i detta radioinslag, och dolde inte sin uppskattning av att ljugnäsan också är judisk.

Man får självklart kritisera judar, liksom man får kritisera araber, européer, afrikaner, kineser och alla andra. Det var det faktum att jag själv gjorde det, att jag, med hänvisning till nyutkommen litteratur av judiska författare, framhöll att oproportionerligt många judiska vänstergrupper och -individer låg bakom den politiska korrektheten o.s.v., som gjorde att SD-ledningen och Expo (och alla SD:are jag träffat som uttalat sig om detta menar att Expos artikel, som följdes upp av en intervju med Jomshof, var ett beställningsjobb från SD-ledningen) anklagade mig för antisemitism. Generande nog “fulciterade” de – för att använda Marika Formgrens utmärkta formulering – också ett annat av mina inlägg, som var och en lätt kunde konstatera i själva verket var en polemik mot antisemitism. Det argument för avståndstagandets nödvändighet som var huvudinnehållet i det inlägget, och i synnerhet i mina bidrag till diskussionen i dess kommentarfält, är för övrigt just det som jag nu upprepar.

För det finns verklig antisemitism som, liksom annat rent rashat och andra grova etniska, kulturella och religiösa förolämpningar, man självklart måste ta avstånd från, och som är något helt annat än seriös, mogen, saklig och ansvarsfullt formulerad kritik. Jag är personligen kritisk till och med mot de så kallade Muhammedkarikatyrerna. Det är utopiskt att tro att världen kan bli fri från låga karikatyrer av det slag vi här talar om. Men ett seriöst politiskt parti kan inte ha ledande företrädare som ägnar sig åt att sprida sådana. Det som inte minst gjorde att jag aldrig kunde sätta tilltro till SD-ledningens påståenden om SDU:arna var att jag på nära håll själv hade sett Gustav Kasselstrands vaksamhet och säkra omdöme när det gällde “dragningar” mot bland annat antisemitism i hans egna led. Jag vägrar tro att Trumps och alternativhögerns framfart nu har korrumperat honom så att han inte agerar snabbt, entydigt och offentligt. Även om detta inte blir en större mediaskandal är det självklart nödvändigt.

Metro: Jade

From their album Metro (1977).

Tage Lindbom: Ett är nödvändigt

Norma, 1994

Baksida:

LindbomBibeln innesluter genom sitt Gamla Testamente även judendomens heligaste urkund, Tora. Dessa båda, den judiska bekännelsen med dess fem Moseböcker och det kristna evangeliet, Nya Testamentet, ger oss visserligen två bekännelser, den mosaiska och den kristna, men de är samtidigt förenade med den andliga traditionens band, som Jesus uttrycker i sitt ständiga hänvisande till lagen och profeterna.

En helig skrift är en vägledare i det andliga livet, den ger fasthet åt såväl kyrkornas som de enskilda människornas liv. Men en helig skrift har också en djupare innebörd, det som Jesus kallar Guds rikes hemligheter, detta som han delger sina lärjungar, de som skall bli apostlar och föra vidare det, som deras Mästare uppenbarat för dem. Bibeln har här stora rikedomar, och det är om dessa, som Tage Lindboms bok väsentligen handlar.

När apostlarna efter Jesu död och uppståndelse skall träda ut i världen med det kristna budskapet, kräver samtidigt mötet med denna värld en läromässig fasthet, en teologi. Det är Paulus, som lägger grunden, och innebörden i detta paulinska verk ägnar Tage Lindbom bokens avslutande kapitel.

JOBs kommentar:

Detta är Tage Lindboms mest bibliska bok. Det är märkligt att han så här sent, vid mitten av 90-talet, fortfarande inte publicerar mer om islam, som han formellt tillhört i flera årtionden. I alla andra böcker efter omprövningen på 50-talet och den nya, andligt förankrade positionens konsolidering, som var fullbordad vid 60-talets slut, har han dock haft en mycket vidare utblick tack vare sin traditionalistiska ståndpunkt i Guénons och Schuons mening. Inte bara sufistiska utan även vedantistiska perspektiv saknades aldrig. Denna bok framstår som ett märkligt begränsat undantag; kanske är den särskilt riktad till de kristna präster, som Christian Braw, som han hade ett gott och långvarigt förhållande till. Men förvisso uttolkar han även här, med det snävare fokus på den judisk-kristna traditionen, den “djupare innebörden”, vad som här uppfattas som “Guds rikes hemligheter”.

Zagreb

Zagreb


Categories

Archives

All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi