Stalinallee, Berlin

Stalinallee

The Stalinallee had several architects: Hermann Henselmann, Richard Paulick, Kurt W. Leucht, Hanns Hopp, Egon Hartmann, and Karl Souradny.

Demokrati och populism

Demokratin är i sig en populism, såtillvida som den, i dess moderna form, innebär nästan allas formella politiska makt, och de flesta av dessa inte äger några särskilda kvalifikationer för politisk maktutövning. Deras individuella maktutövning, som är högst begränsad, bestäms av till största delen av snäva subjektiva perspektiv och intressen.

Statsvetare, historiker, filosofer, sociologer, psykologer och företrädare för många andra vetenskapsgrenar kan ha relevanta kunskaper som de flesta av de nästan alla saknar. Deras insikter kan i bästa fall kombineras och ömsesidigt justeras på sådant sätt att en mer objektiv bild av det helhetliga skeendet och de relevanta fakta och förhållandena uppnås. Vissa personer kan också äga erfarenheter och moraliska och karaktärsmässiga egenskaper som gör dem mer lämpade än de allra flesta för politiska positioner.

Vi fjärmar oss från populismens demokrati i den mån personer i de senare kategorierna på olika sätt får större inflytande över politiken. Men även i deras fall stöter vi på de gränser för kunskapens och den politiska insiktens omfattning som är givna redan med den allmänna mänskliga ändligheten. Den fullständiga, objektiva uppfattningen, insikten, förståelsen, som skulle garantera ett politiskt agerande i enlighet med det helhetliga skeendet och alla relevanta fakta och förhållanden, kan principiellt inte uppnås vare sig av någon enskild eller någon grupp av mänskliga individer.

För att deras i sig ofullständiga perspektivs samordning överhuvudtaget ska vara möjlig och leda i riktning bort från relativiteten, krävs en särskild filosofisk förståelse av hur den absoluta sanningen, eller helt enkelt det absoluta (stora ord, hemmahörande i den idealistiska filsosofin, men adekvata här för tydliggörandets skull, såtillvida som någon vetenskaplig avgränsning av en blott samhällelig nivå skild från ens något annat verklighets- och vetenskapsområde, som ensam relevant för politiken, inte är möjlig, och de alla tillsammans representerar den helhet som samhället och politiken ingår i), åtminstone kan systematiskt approximeras. En filosofisk förståelse som inte delas av alla företrädarna för de olika vetenskaperna, eller om vars mer exakta natur ingen enighet råder.

Under en process av det antydda slaget krävs också tolkningar och värderingsgrundade bedömningar i enskildheter, och den framväxande helheten måste även som sådan bedömas utifrån filosofiska frågeställningar som inte kan tillräckligt avgöras genom någon enkel empirisk verifikation.

Och även om allt detta kunde uppnås skulle, slutligen, frågan om insiktens praktiska, samhälleliga tillämpning ofta kvarstå. Det politiska handlandet vore ännu inte någon självklar sak, så länge samma objektivitet och enighet inte kan uppnås också ifråga om värderingsmässiga och moraliska bedömningar av det, bedömningar som går utöver teoretiska etiska insikter och även innefattar maktutövarnas individuella moraliska karaktär. Inte bara demokratin utan politiken som sådan, det politiska, förutsätter i själva verket den mänskliga ändlighetens konstitutiva relativitet.

Detta kan också, med Althusser, uttryckas så att ideologin, i hans vida mening, aldrig helt kan övervinnas. Såtillvida som inte heller något annat, icke-demokratiskt statsskick skulle kunna uppnå och fungera i enlighet med en absolut vetenskaplighet, är det endast en gradskillnad även mellan det mest långtgående platonsk-filosofiska, teokratiska eller expertteknokratiska elitstyre och den populistiska demokratin.

Men ifråga om demokratin gäller ju att de med extraordinära kvalifikationer utrustade individernas maktutövning alltid principiellt är begränsad och inskränkt av maktutövningen från de som saknar dessa kvalifikationer. Skillnaden mellan mer och mindre populistisk demokrati är därför än mer blott en gradskillnad, det vill säga en mindre gradskillnad. All demokrati är principiellt populistisk i den angivna meningen.

Demokratins frihet leder inte automatiskt till mer sanning. Dess styrka ligger därför inte främst på kvalifikationernas, vetenskaplighetens och rationalitetens område, utan på vad som kan kallas den subjektivt upplevda legitimitetens. Även om deras individuella formella makt är minimal, har de nästan alla åtminstone något litet att säga till om, och de har dessutom rätt att organisera sig för politiska syften. Men detta är alltså hela tiden populism i den angivna meningen, och det är inte helt oproblematiskt. Gradskillnader är här inte oväsentliga.

Stephen Seymour Thomas: The Violin Student

Thomas

Konstverks namn på olika språk

Varför anger jag namn på konstverk, främst måleri, i rubrikerna till inläggen med bilder av sådana i konstkategorin i denna blogg på olika språk?

Den mest näraliggande förklaringen kan synas vara att jag använder det språk som konstnären själv talade, alltså det namn han eller hon själv gav sitt verk; jag använder den nations språk som konstnären tillhörde.

Detta är dock inte självklart logiskt. För det första har det ju naturligtvis alltid varit praxis att översätta namn på konstverk, i alla sammanhang. Att återge dem på konstnärens eget språk ser väl snarast märkligt och artificiellt ut.

För det andra är detta med namn på konstverk inte alls någon enkel sak: verken har helt enkelt ofta inget ursprungligt eller allmänt vedertaget namn. Många kända verk har givits olika namn av senare tider.

För det tredje är konstnärens nationalitet inte alltid, och i synnerhet inte i fråga om äldre verk, någon självklarthet; konstnären hade inte alltid hade någon entydig nationalitet, eller verkade huvudsakligen i ett annat land än i det där han eller hon var född, varvid verken benämndes på ett annat språk än hans eller hennes modersmål.

Samma problem finner vi också ofta ifråga om äldre musikaliska verk, medan det däremot kan anses betydligt mindre när det gäller arkitektur, eftersom det ofta är mer entydigt rimligt att återge namn på arkitektoniska verk på språket, eller det huvudsakliga språket, i den nation, eller nationalstat, där respektive verk återfinns, även om inte heller detta alltid är självklart, exempelvis när vi har att göra med verk från antiken och i viss mån medeltiden. Skulptur som på samma sätt är på exklusivt sätt lokalt bestämbar låter sig med samma grad av rimlighet benämnas på ett visst språk.

Men när det gäller måleri finns av de nämnda skälen ofta något godtyckligt över både mitt val av namn och det språk på vilket jag återger namnet.

Man kan också fråga sig vad som, alldeles oaktat graden av rimlighet i vad gäller språkval, överhuvudtaget är poängen med att använda olika språk för att återge namnen? Varför inte översätta alla till svenska (eller kanske engelska, eftersom jag, av det skäl jag nämner på About-sidan, använder det språket som ett slags “ram”-språk, även om jag inte använder det för särskilt många inlägg)?

Det kunde rentav uppfattas som en osympatisk snobbism eller vilja att visa hur många språk jag behärskar. Om så vore fallet, skulle det verkligen vara mycket missklädsamt, eftersom min behärskning av dem i själva verket är högst begränsad. Jag återger inte några namn på språk som jag inte ens börjat studera; i sådana fall använder jag engelska.

Men anledningen är i själva verket en annan. Den har att göra med bloggens europeiska temata, och är densamma som förklarar varför jag även i mina texter, ja i samtal, på ett sätt som säkert kan uppfattas som ovanligt, ibland använder ord, uttryck och namn på saker och ting på olika europeiska språk.

Anledningen är att jag vill försöka lämna något litet anspråkslöst bidrag till att föra européerna av olika nationer närmare varandra, och få dem att acceptera en gemensam europeisk identitet tillsammans med sina respektive nationella.

Det främsta hindret för ett sådant närmande och en sådan gemensam identitet, såsom praktiskt realiserad, både kulturellt och politiskt, upplevs oftast vara de många olika språken. Jag uppfattar det helt enkelt som önskvärt att de goda européerna i större utsträckning lär sig varandras språk och börjar tala varandras språk. Språkens mångfald ska inte behöva ses primärt som ett hinder. Den tillhör Europas rikedom.

Därför är det viktigt att européerna inte löser kommunikationsproblemet endast genom att de alla börjar tala engelska. Eftersom detta i alltför många sammanhang tenderar att bli den generella lösningen, vill jag också, med mitt sätt att återge konstverkens namn, påminna om önskvärdheten att rädda också de andra europeiska språken, uppmuntra till studium även av dem.

När allt kommer omkring är ju nästan alla historiska europeiska språk relativt nära besläktade.

Med rätt pedagogik och övriga reformer av bildningsväsendet – ja, den veritabla rekonstruktion av detta som är nödvändig, med inte minst ny tonvikt på de för hela Europa centrala klassiska språken – borde det inte vara omöjligt att skapa också en språklig grund för den europeiska gemenskapen, som inte är enbart engelskans.

Friedrich von Thiersch: Justizpalast, München

Thiersch

En ny internationalism

En andra upplaga av Claes G. Ryns A Common Human Ground: Universality and Particularity in a Multicultural World har nu utkommit, försedd med ett nyskrivet förord. Den första publicerades 2003, som ett i högsta grad angeläget debattinlägg i den nya situation världen stod inför efter 911 och vid början av det andra Irakkriget. Men boken har på intet sätt blivit mindre aktuell sedan dess. Tvärtom har den tilltagande nationalismen och de allmänna frågor en ny multipolaritet ställer världspolitiken inför gjort den än viktigare och mer relevant.

Ryn

Den gamla, främst men inte enbart i de anglo-amerikanska så kallade eliterna förankrade globalkapitalistiska ordningen, eller snarare oordningen, blir alltmer uppenbart ohållbar. Men den nya populistiska nationalismen erbjuder inte något tillräckligt alternativ. Vad vi behöver är en ny internationalism, som ligger bortom båda dessa. En internationalism i strikt mening, en ordning mellan nationer.

Kapitalismens internationalism blev historiskt en imperialism, och har idag för länge sedan principiellt frigjort sig från nationerna och blivit något annat, en postnationalism. Varken ideologiskt eller praktiskt förmådde den upprätthålla eller erbjuda några principer för en framkomlig internationalism. Arbetarrörelsen, om man här för enkelhetens skull får tala om den som en enhet, erbjöd en genomtänkt vision av internationell solidaritet på klassmässig grund, och innebar i många fall ett första genombrott för en sann internationalism på modernitetens egna villkor. Men den byggde i sin marxistiska form vidare på kapitalismens resultat, och försvagade sig själv genom den principiella och urskillningslösa kulturradikalism som följde mer eller mindre automatiskt ur den ensidiga historiematerialismens tillämpning. Den uppställde till skillnad från kapitalismen, som bara implicit befrämjade det, explicit ett avlägset mål av en postnationell mänsklig enhet, en alternativ globalism, som hela tiden undergrävde den egentliga internationalismen. Klassbegreppet erbjöd förvisso även som generellt och abstrakt en substantiell grund för en internationalism bortom kapitalismens intressemässigt långt mer begränsade, men det var oförmöget att hantera nationella, etniska, kulturella, civilisatoriska skillnader.

Med dessa svagheter har arbetarrörelsen hittills inte i global skala kunnat rubba kapitalismen. Denna har å sin sida, i sina nya, mer och mer renodlat finansbaserade former, fortsatt försöka genomdriva sin version av en global ordning, i förening med eller under täckmanteln av “liberal demokrati”, men utvecklingen under dess ledning har varit fortsatt katastrofal. Så snart någon del av världen fortsätter göra motstånd eller ånyo gör motstånd, återfaller kapitalismen, när öppenhetens och frihetens slagord och de välfinansierade kulturella subversionskampanjerna inte räcker, till brutala imperialistiska våldsmetoder för att hävda sin överhöghet och tillvarata sina intressen. Det spelar ingen roll om motståndet är inspirerat av fortsatt revolutionär socialistisk kamp, hotade traditionella värden, eller någon annan ideologi – det måste krossas.

Den utopi som föresvävar de ideologer som sätts att försvara det hela är den “liberala demokratin” som total kapitalistisk hegemoni. Fred ska, förespeglas det, uppnås när hela världen underordnat sig den. Eftersom nationerna överskridits och upplösts, ska inte den gamla imperialismens typ av konkurrens, den typ som ledde till första världskriget, längre uppstå. Det kommer bara finnas individuella mänskliga rättigheter, och, att döma av den faktiska utvecklingen, en överväldigande dominans av storföretag och storbanker, alltfort uppvisande de monopolistiska tendenser marxismen analyserade – allt med den “liberala demokratins” politiska former på något sätt vidhängande detta system.

Det är, milt uttryckt, en mycket långtgående utopi. och tills den förverkligats gäller alltså: krig och krigshot. Delvis men långtifrån enbart därför är, redan nu, ett av de mest alarmerande bevisen för detta systems dysfunktionalitet den fortsatta rustningsindustrin med dess ständigt krigsriskförhöjande automatik. Kalla krigets slut och den “liberala demokratins” segertåg betydde därvidlag inte det minsta. Den “fria marknaden” tillfredsställer inte främst den smala, kvalitativa efterfrågan som centralplanerare antas inte kunna identifiera. Den tillfredsställer i första hand, och generellt till priset av den kvalitativa efterfrågan och framför allt den hela samhället präglande kulturella standard som denna etablerar, den efterfrågan kapitalisterna kan tjäna pengar på, den efterfrågan som oundvikligen är en lågkvalitativ massefterfrågan.

Vapen är något som det alltid går att tjäna grova pengar på. Men det förutsätter att det kvarstår nationalstater, ledare och folk som vill värna sitt oberoende och sin prestige, vill kunna försvara sig och eventuellt anfalla andra. Därför utgör just denna bransch i viss utsträckning en fördröjande kraft i världskapitalismens generella nedbrytning av nationalstaterna och nationaliteterna. Det “militärindustriella komplexet”, i allmän mening, är ett rent nihilistiskt maskineri som statscheferna i de ledande industriländerna är helt beroende av både ekonomiskt och politiskt – inte minst skapar de ju “jobb”. Inga moraliska betänkligheter ifråga om köparna får därför stå i vägen för exporten.

Det är svårt att tänka sig att den spiral av ondska dessa ledare sitter fast i inte kommer leda till fortsatta katastrofer för mänskligheten om den inte stoppas. Och det är lätt att förstå hur intelligenta evolutionsteoretiker kan se dagens mänsklighet, inklusive dess ledare, som beklagligt outvecklade varelser, nästan apliknande i sina primitiva instinkter. Den klassiske humanisten beklagar förstås deras blindhet för de egna svagheterna och fåfängligheterna, banaliteten i de makt- och prestigebehov som den stora litteraturen under årtusenden så allsidigt genomlyst och exponerat för oss. Till och med när man som Aldous Huxley, en av de verkligt framstående tänkarna när det gäller fredens problematik, inser att man måste gå utöver inte bara ett naturalistiskt perspektiv utan även ett humanistiskt, och införliva moment av traditionalistisk andlighet, kvarstår ofta bilden av en mänsklighet utan tillräcklig intelligens för sin egen civiliserade överlevnad, eller överlevnad överhuvudtaget. Bilden av det mänskliga apberget. Möjligen biologiskt, i evolutionisternas framtidsperspektiv, men framför allt, genomsnittligt, andligt primitiva varelser, varelser av en existentiell omognad och enfald, som på groteskt sätt kunnat vinna kontroll över ofantliga ekonomiska och militära resurser.

De frigjorda arbetarna, i den mån arbetarrörelsen hann frigöra dem, för att inte tala om de frigjorda kvinnorna och de frigjorda “minoriteterna” av alla upptänkliga slag, tar med liv och lust del i samma enorma kollektiva destruktionsarbete. Att vara “jämlik” och erhålla sin “rättvisa” i detta materialistiska förintelsekaos är det enda som tycks gälla för de flesta av dem, att döma av vad många av deras ledande förespråkare idag är upptagna av.

Ryns vision av den gemensamma mänskliga grunden, av universalitet och partikularitet i en mångkulturell värld, erbjuder ett alternativ till alla dessa otillräckliga eller misslyckade internationalismer. Ett i mycket konservativt alternativ, som samtidigt är ö öppet för förnyelsens, nyskapelsens nödvändighet, även, vid behov, i radikal form. Det är en i bästa mening filosofiskt förankrad vision, och den filosofi det är fråga om är vad Ryn kallar den värdecentrerade historicismenDet är en filosofi som i sig upptar mycket av det väsentliga av modernitetens delsanningar, samtidigt som den inom deras ram kvarhåller och insisterar på väsentliga aspekter av arvet från Athen, Rom och Jerusalem. Ja, medels de nya intellektuella resurserna söker den fördjupa detta arvs essentiella insikter. Ryn förkastar både den abstrakta universaliteten med dess hot mot den historiskt framvuxna partikulariteten, och den partikularism, representerad av postmodernismen, som förnekar universaliteten överhuvud. Den värdecentrerade historicismen är i sig utförligare utvecklad i andra verk av Ryn, generellt i Will, Imagination and Reason och politisk-filosofiskt i Democracy and the Ethical Life, men här får den en tillämpning på dagens globala förhållanden som pedagogiskt klargör dess praktiska betydelse och relevans.

Centralt är, som vi förstår redan av bokens titel och undertitel, att den värdecentrerade historicismens närmande till den konkreta syntesen av universalitet och partikularitet inte kvarstannar inom en exklusiv västerländsk ram, inte begränsas till en euro- eller occidentocentrism, utan att Ryn visar hur detta tänkande förmår transcendera sådana gränser och, på den avancerade kulturens nivå, erbjuda möjligheten till genuint ömsesidigt utbyte och fredlig samexistens. “Demokrati”, “kapitalism”, ‘liberal tolerans’ uppvisas och avfärdas, som redan förlagets presentation av boken klargör, tillsammans med “vetenskapligt framsteg” och “allmän upplysning” som principiellt otillräckliga för fredens och konfliktlösningens syften. Otillräckliga universalismer.

Sedan den första upplagan utkom har alltså den internationella situationen och debatten i allt högre grad kommet att präglas av en lika otillräcklig partikularism, den populistiska nationalismen, som, även om den normalt inte utgår från postmodernismen, genom sin frånvaro av kvalificerad universalitetsförståelse och genomtänkt ideologi för utrikespolitik och internationella relationer, i lika hög grad som denna, om än på annat sätt, är ett potentiellt problem och hot. En aspekt av detta utgörs av delar av den allt starkare betonade identitetspolitik vi idag ser, även hos olika grupper inom nationalstaterna. På global nivå kan man också beskriva den nya situationen så att den multipolära värld som idag ersätter den amerikanska abstrakta universalismen har ett akut behov av en adekvat filosofisk och inte minst moralisk och värdemässig konceptualisering.

Det är således vad vi i hög grad finner hos Ryn: ett alternativ till de otillräckliga eller i sig ohållbara universalismerna och partikularismerna. En den “högre kosmopolitismens” filosofi, där universaliteten och partikulariteten visas behöva varandra, där vår gemensamma mänsklighet inte hotas utan tvärtom kan berikas och stärkas av det kvalificerade odlandet av individuell och nationell partikularitet. Som jag har föreslagit kan den värdecentrerade historicismen med fördel kompletteras och modifieras genom mobiliserandet av personalismens och, i vissa versioner, idealismens filosofiska resurser. Men redan i sig är den en övertygande åskådning. I A Common Human Ground finner vi en av de viktigaste och djupaste formuleringarna och argumentationerna i vår tid för de verkliga, kulturella och moraliska förutsättningarna för goda och fredliga förhållanden mellan individer såväl som mellan nationer och kulturer.

15th International Conference on Persons

ICP

On Instagram (janolofbengtsson) now: Photos from the 15th International Conference on Persons – with more in the next few weeks. For more on the ICP, scroll down to Personalism on the Contents page.

Marie Laforêt: Je voudrais tant que tu comprennes

1966

Björn Höcke

Utmärkt panelsamtal med Björn Höcke på bokmässan i Frankfurt förra året. Han visar sig bl.a. vara buberiansk personalist. Mot slutet markeras hans ideologiska inriktning tydligt: bortom höger-vänster och mot globalkapitalismen.

Sebastian Hennig: Nie zweimal in denselben Fluss

Björn Höcke im Gespräch mit Sebastian Hennig

Manuscriptum, 2018

Kurzbeschreibung:

HöckeDie Berichterstattung zu Björn Höcke besteht überwiegend aus Meinungen über ihn. Äußerungen von ihm sind den Medien eher selten zu entnehmen. Wenn es dann doch geschieht, werden seine Worte nur ausschnittsweise mit skandalisierender Absicht wiedergegeben. Derart wie ein bedrohliches Phänomen analysiert, kommt er als eigenständiger Autor seiner Äußerungen nicht in Betracht. Er dient nur als die harte Kante, an der die gegen ihn ausgesandten Signale zur Resonanz kommen. Keinesfalls soll er als Sender eines eigenen Programms wahrgenommen werden.

Vorliegendes Buch korrigiert das Missverhältnis, indem es Björn Höcke selbst ausführlich zu Wort kommen läßt. Seine Auffassung von den gegenwärtigen Verhältnissen ist dargelegt im Gedankenaustausch mit dem Künstler und Publizisten Sebastian Hennig. Beide Gesprächsteilnehmer gehören dem gleichen Jahrgang an, verlebten jedoch ihre Kindheit und Jugend in getrennten deutschen Teilstaaten. Die während eines Jahres geführten Gespräche spiegeln damit zugleich die Empfindungen einer Generation wider, die unmittelbar nach der deutschen Wiedervereinigung ihr Berufsleben angetreten hat.

Wir erfahren zugleich, welche politischen Ziele Björn Höcke verfolgt und welche Vorstellungen von der Welt er hegt. Darüber hinaus vermittelt das Gespräch einen Eindruck von der Person hinter dem diffamierten Politiker, zeigt auf welchen Erfahrungen und Erlebnissen seine Einsichten gegründet sind.

Über den Autor:

Sebastian Hennig: 1972 in Leipzig geboren, Studium der Malerei und Grafik in Dresden, 1998 Diplom, seit 2003 zudem als Kulturpublizist tätig, u. a. für Islamische ZeitungNeues DeutschlandJunge FreiheitDresdner Neueste NachrichtenDeutschlandradio KulturTumult und Cato, 2015 Buchveröffentlichung Pegida – Spaziergänge über den Horizont, letzte Publikationen: Unterwegs in Dunkeldeutschland (2017) und Kennst Du Theodor Fontane? (2018), lebt als freier Autor und bildender Künstler in Radebeul bei Dresden.

Roslagstull, Stockholm

Roslagstull

Joakim Andersen: Rising from the Ruins

The Right of the 21st Century

Arktos, 2018

Publisher’s Presentation:

AndersenThe liberal order that defined the latter half of the 20th century is collapsing under the growing weight of its conflicts and contradictions. It threatens to pull European civilization and the peoples who created it with it in its fall. This is no time for liberal reformism; the present moment is a Gordian knot of urgent crises. A significant part of our civilization lies already in ruins, if not always physically. Even so, there is reason for optimism: a number of challengers to the crumbling liberal order have appeared.

This book is both a depiction of the rubbled landscape surrounding us, and an overview of the challengers who are rising from the ruins. Touching on everything from the Italian CasaPound, Alexander Dugin and the Danish Tidehverv, to the New Right, the American Alt-Right and Donald Trump, this book analyzes the key success and risk factors of those men and movements that might lead our civilization and our peoples to create a new historical order.

About the Author:

Joakim Andersen is a Swedish writer and co-founder of the Scandinavian New Right think-tank Motpol. Together with his comrade-in-arms, Daniel Friberg, he is largely responsible for introducing the New Right and the concept of the metapolitical in Sweden. Joakim has been a regular writer at Motpol since 2006 and his articles have been published in a number of other Swedish publications.

Brian Eno: China My China

Promo video. From his album Taking Tiger Mountain (By Strategy) (1974).

About Me

The About page was becoming too long to usefully serve its purpose. I have now removed the summaries of my various positions regarding Spirituality, Arts & Humanities and Europe. The page now contains only the more basic and formal information about my work and publications.

Gamla Sture-Katten, Stockholm

Sturekatten

Det atlantiska samarbetet

Björn Söder och Roger Richthoff håller de klassiska SD-ställningarna i NATO-frågan i en debatt med Hans Wallmark och Beatrice Ask i SvD. Det är förstås inte läge att signalera något ytterligare närmande till NATO just nu, efter Turkiets angrepp i Syrien. Men att detta angrepp i stället föranleder en offensiv framstöt från SD mot försvararna av NATO-medlemskap visar att det finns hopp om att partiet inte ytterligare backar och anpassar sig i denna fråga.

Till skillnad från SD:s eftersträvade “konservativa” block med svenska M och KD, innebär partiets nya, redan inledda samarbete med de amerikanska republikanerna och dem närstående tankesmedjor faktiskt också, åtminstone just nu, en möjlighet till framsteg i denna och angränsande frågor.

Stora delar av detta amerikanska parti och dess närstående tankesmedjor har ju nämligen mer eller mindre frivilligt och i större eller mindre utsträckning anpassat sig till Trump och hans i stora stycken nya, självständiga och framgångsrika politiska linje. Utan tvekan står ju Trump åtminstone i sin retorik, i den mån den fortsätter anslaget från hans valrörelse, på några avgörande punkter för en brytning med det republikanska partiets tidigare politik – och för den delen även demokraternas: en brytning med väsentliga delar av den djupa statens politiska och ideologiska etablissemang, delvis till och med inklusive försvaret av NATO. Om en generell, urskillningslös allians med den anglo-amerikanska konservatismen, det vill säga republikanerna och Tories som sådana, riskerar att förstärka SD:s felutveckling, finns åtminstone för tillfället, på grund av den självständighet Trump äger gentemot dem genom sin anslutning till den internationella populistiska vågen, en chans att samarbetet åtminstone delvis får ett positivt resultat.

Det finns programpunkter där Trump, trots hans stötande vulgarismer och starka drag av lägre populism, och trots det enorma motstånd deras genomförande självklart möter, är långt bättre än inte bara sitt parti i allmänhet, och inte bara de svenska högerpartier som SD nu i självvald svaghet anpassar sig till, utan till och med långt bättre än SD. Vad SD, exempelvis, varit mot är svenskt medlemskap i NATO, inte NATO i sig. Trump däremot har i stunder av klarsyn uttalat att NATO som sådant är obsolet, och att han egentligen vill lägga ned det.

Och när det gäller Trump har ju Åkesson tidigare tydligt markerat ett avstånd, som liksom det tidigare avståndstagandet från de paleokonservativa kan förstås inte bara som ett begripligt tillbakaryggande inför Trumps personliga framtoning, utan också, i ljuset av några av hans viktigaste vallöften, som en konsekvens av anpassningen till den svenska bombborgerligheten – den som genom P. M. Nilsson länge arbetat för att vinna över SD till sitt läger. Ja, SD har ju de senaste åren tenderat att i viss mån motverka det bästa Trump nu vill stå för, ifråga om NATO, Ryssland och Mellanöstern.

Men eftersom det atlantiska samarbetet tills vidare äger rum just under Trumps predidentskap, verkar åtminstone Dick Erixon, “den siste neokonservative“, nu kunna tvingas till omprövning en bra bit utöver den han redan genomgått som redaktör för Samtiden. I förening med att Söder och Richthoff står fast vid NATO-motståndet pekar detta i rätt riktning för hela partiet.

Ett uttryck för Erixons fortsatta omprövning är hans artikel USA ut ur Mellanöstern! Trump gör det europeisk vänster alltid velat!Det sitter långt inne, och Erixon idisslar så långt han kan sina gamla ståndpunkter, försöker bringa dem i överensstämmelse med Trumps. Det går inte så bra. Han vill få det till att tillbakadragandet är Europas fel, att Europa svikit när USA “ställt upp” och försökt “skapa demokrati, frihet och utveckling i Irak, med syfte att det skulle sprida sig till övriga regionen”. Därför har USA inte längre några förpliktelser. Och det har ändå visat sig omöjligt för utomstående att “lösa den muslimska civilisationens inre motsättningar och blodtörst”.

Men Erixon kan inte undvika att också redovisa Trumps egna skäl: “Det är slut med galet ändlösa krigen för vår del”; “Strider mellan olika grupperingar har pågått hundratals år”; “USA borde aldrig varit i Mellanöstern”; “Kurderna strider för kontroll av landområden, och det är något annat [än att slå ut IS]”. Ja, Erixon nämner till och med att Trump “hänvisar till Dwight D Eisenhowers varning om det militärindustriella komplexet som vill ha krig igång för att tjäna pengar”.

Turkiet blir förstås ett obehagligt dilemma. Erixon kan inte helt ta avstånd, eftersom landet är med i NATO och “geopolitiskt…svårt att gå emot”: “Att få Turkiet som motståndare skulle innebära en tydlig försvagning av västvärlden”, och Erdogan hotar att släppa igenom ytterligare tre-fyra miljoner migranter.

Erixon har en lång väg kvar till slutsatsen att NATO helt enkelt borde upplösas. Men man får väl säga att det som Trump och SD:s nya kontakt med republikanerna till slut tvingar honom att komma fram till är gott nog tills vidare: “Vad kan vi göra? Först och främst lära av egna misstag.” “Vad vet vi om den muslimska civilisationen egentligen?” Trumps linje är nog “det mest logiska”. “Vårt egenintresse måste styra, inte idealistiska västerländska ideal. Det betyder att hålla fingrarna borta när olika muslimska aktörer slaktar varandra. Det är inte vår strid. Vi i väst kan inte agera domare eller poliser.”

Man kunde förstås invända att den generella avståndsmarkeringen gentemot den muslimska civilisationen, i förening inte bara med avfärdandet av relevansen av feltillämpade idealistiska västerländska ideal, utan också med frånvaron av hela frågeställningen om en kvalificerad universalitetsförståelse och dess betydelse för bedömningen av det som sker i Mellanöstern och de olika aktörerna där, gör att inte heller dessa formuleringar är helt optimala. Erixon tycks dessutom egentligen fortfarande vilja att vi agerade domare och poliser, men inse att väst nu bara inte längre är tillräckligt starkt. Den principiella förståelsen är med andra ord ännu svag. Men ett avsevärt framsteg är det ändå, som visar att SD:s nya internationella samarbete i alla fall just nu kanske kan sätta stopp för och rentav vända SD:s felutveckling i detta centrala avseende, bort från de ståndpunkter som Söder och Richthoff föredömligt står fast vid.

Samtidigt riskerar dock felutvecklingen tyvärr att förstärkas i andra avseenden. Anslutningen till republikanerna och Tories är fortfarande generellt sett en anslutning till den åtminstone mest akut problematiska makten på den globala scenen, även om man fortfarande motsätter sig det fulla medlemskapet i dess militära allians. Och därmed, bortom den av denna makts hetspropaganda uppkomna krigsriskens akuthet, indirekt även till de krafter som är den huvudsakliga om än för många fortfarande dolda orsaken till det mesta av det SD motsätter sig i en ofta alltför närsynt inrikespolitik.

Det är ju ett uttryck för populism i sämre mening att SD numera ofta närmast systematiskt döljer vad exempelvis invandringsfrågan egentligen handlar om. Här måste man höja sig till ett större ideologiskt och samtidshistoriskt perspektiv, som också leder till en utveckling av politiken ett avsevärt stycke utöver den nuvarande. Ska man seriöst motarbeta massinvandringen och multikulturalismen, om vi håller oss till detta exempel, den fråga som tidigare främst utmärkte SD och där de kommer förbli självklart ledande, måste man inrikta sig på att direkt bekämpa deras verkliga och djupast liggande orsaker.

Att det “västliga” etablissemangets systemupprätthållande globala agerande kunnat försvaras av SD i den utsträckning som redan skett, att det alltmer kommit att ses som förenligt med den generella konservatism som nu påbjuds av partiet, är förstås något som följer det mönster som högern uppvisat under loppet av hela sin historia. Den har i stort reducerats till okritiskt försvar för kapitalismen – under missvisande namn som “fri marknad” – i dess kontinuerligt föränderliga former, och därmed också normalt, åtminstone i Västeuropa och USA, av dennas vidhängande varianter av liberal demokrati. Konservatismens värden och rika insikter är så att säga ständigt inspärrade inom detta systems gränser. De måste oavbrutet omtolkas, anpassas, nedtonas eller helt enkelt glömmas, i syfte att ackommodera det ekonomiska systemtvångets realiteter, vars dynamik i verkligheten direkt motverkar dem.

Den socialkonservativa rörelsen måste börja visa en väg ut ur denna fälla. Men i stället ser vi hur självklart det otillräckliga systemkonservativa synsättet blivit även inom SD. Ja, man tycks anstränga sig att framstå som ett vanligt borgerligt parti. Det blir, för att ta ett trivialt exempel, tydligt när Erixon finner det motiverat att uppmärksamma att Michael Bloomberg överväger att ställa upp som demokratisk presidentkandidat. Utan honom, skriver Erixon, “återstår bara vänsterradikala kandidater som kommer att få det svårt att vinna mot president Trump”. Bloomberg! Bush-anhängaren och krigsinterventionismens förespråkare, som hävdade att “It’s as if we expect border control agents to do what a century of communism could not: defeat the natural market forces of supply and demand”. Hans eventuella kandidatur anses alltså vara av vikt för Samtidens läsare.

Den demokrat som verkligen äger förutsättningar att besegra Trump är Tulsi Gabbard. Och hon är det av det enda skälet att hon till skillnad från Bloomberg är överens om åtminstone mycket av det för etablissemanget förhatliga men för växande väljargrupper önskade, som Trump gick till val på – till den grad att hon hade överläggningar med honom inför regeringsbildningen. Gabbard är också den enda äkta populisten, och i bästa tänkbara mening. Men Erixon avfärdar henne alltså tillsammans med hennes ärkefiende Hillary Clinton som “vänsterradikal”. Vad Gabbard står för tycks ligga fullständigt bortom Erixons och SD:s nuvarande intellektuella synfält. Det visar att något har gått ordentligt snett. Ja, det visar faktiskt att ingen större förståelse tycks finnas ens för Trump.

Bakom och redan före Erixon har på lägre nivå i SD hela tiden funnits ett läger av neokonservativa, som dock ofta framstått som så bisarrt, såväl i dess sakliga argumentation som i dennas formella uttryck, att det varit enbart förvånande när ledningen setts ge dem stöd. Det har inte känts sannolikt att de verkligen tagits på allvar och kunnat ha något inflytande att tala om. Ändå är det är ett faktum att partiets utrikes- och säkerhetspolitiska omprövningar under senare år motsvarar deras önskemål och deras föråldrade omvärldsanalys.

Detta läger har nu fått en ny röst i Ronie Berggren, som länge drivit en podd med namnet “Amerikanska nyhetsanalyser”, och skrivit en bok om sin favorit George W. Bush. Berggren är sedan en tid medlem i SD, och skriver nu i Nyheter Idag, där han i mycket är involverad i samma projekt som Erixon i Samtiden, om än i en mindre välavvägd stilistisk modalitet: att identifiera den populistiska nationalismen med det gamla republikanska etablissemanget i USA.

Vare sig i podden, i Nyheter Idag eller på hans Facebooksida störs Berggrens budskap av några onödiga subtiliteter: “Jag är alldeles för mycket neokonservativ krigshök, med förkärlek till amerikansk militär världsdominans för att gilla henne”, hette det härom dagen om Gabbard; “Jag håller…inte alls med henne eftersom jag har en alldeles för hökaktig inställning mot USA:s fiender och rivaler – inklusive Putin. Jag är mer en McCain-typ.”

Hur är det här möjligt i ett nationellt orienterat europeiskt parti? Det kunde inte vara mer missklädsamt och vanprydande. Med “amerikanska nyhetsanalyser” tycks Berggren inte mena endast svenska analyser av amerikanska nyheter, utan även amerikanska analyser av svenska nyheter. För hans hela tiden klart uttalade mission är att amerikansk konservatism ska införas i Sverige. Och med amerikansk konservatism menar han alltså Bushs och McCains konservatism. Här finns ingenting av “den siste neokonservatives” förtjänstfulla omprövningar. Det visar sig tyvärr att Erixon inte var den siste.

Även bombhögerns P. M. Nilsson finns ju kvar. Han skriver angående SD:s av honom hyllade atlantiska allians att de brittiska och amerikanska konservativa partierna “kommer även i fortsättningen att ha regeringsmakt och inflytande långt bortom sina stränder och de kommer att skapa transatlantiska gemenskaper.” Som framgår i hans artikel menar han med detta inte dessa partier sådana de företräds av respektive Trump och Brexit-förespråkarna. Vad han vill är att SD och hela den europeiska populistiska nationalismen ska tämjas och omformas genom att i stället assimileras med vad som enligt honom är dessa gamla konservativa partiers tidlösa, nyliberala essens, personifierad av Reagan och Thatcher. Det vill säga att SD ska engageras i tjänst hos den globala kapitalismen och liberalismen, sådan de utvecklats alltsedan dessa ledares tid.

Det är en osäker kalkyl. Nilsson kan förstås inte se att, och hur, den till genuin socialkonservatism utvecklingsbara populistiska nationalismen idag erbjuder en helt ny politisk och ideologisk öppning, en ny horisont. Men dessvärre förefaller även SD nu vara på väg att missa det, när de entusiastiskt välkomnar Nilssons propåer.

Nilssons plan kan lätt omintetgöras redan genom att nya vänsterpolitiker som Tulsi Gabbard gör de andra stora partierna i USA och Storbritannien mer relevanta för väljarna. Om den populistiska nationalismens nya politiska opposition på båda sidorna av Atlanten dessutom samtidigt gör vad den ska, kommer de gamla högerpartierna med tiden falla, med de alltmer korrupta etablissemang som uppbär dem. Eller, vilket kanske är mer sannolikt och inte nödvändigtvis sämre, så kommer de i grunden förändras när de nya krafterna tar över dem. Men om personer som Berggren fortsätter få inflytande över denna opposition kommer den mycket snart upphöra att vara en sådan.

Genom sin tydliga, principiella hållning av avståndstagande från den lägre nationalismen och med den mer eller mindre förbundna uttryck för problematisk okultur inom partiet, har SD, även om det fortfarande återstår mycket att göra, bidragit till att visa att dagens populistiska nationalism kan uppvisa ett ljust och humant ansikte. Betoningen av socialkonservatismen framför nationalismen som huvudsaklig ideologisk självbeteckning var det positiva komplementet i denna process av mognad och utveckling. Båda dessa moment pekade framåt mot en öppen horisont av politiska framtidsmöjligheter.

Men just när detta uppnåtts, börjar partiets uppsyn åter mörkna. Den allians Nilsson och hans nya karikatyr i själva partiet, Berggren, vill förmedla är i alltför hög grad en allians med sedan mycket länge välkända och genomanalyserade intressen av det mest dubiösa slag, som vid behov – och behov uppstår hela tiden – sällan skyr några imperialistiska våldsmedel. SD kan börja visa oss ett annat inhumant ansikte. McCain och Bloomberg är vad som intresserar. Partiet riskerar att dras ned i det djupstatliga atlantiska etablissemangets träsk av allsidig korruption. Det kan börja lukta illa.

Genom Trumps föresats att dränera träsket, hur osäker och vacklande den än är, finns ändå åtminstone just nu möjligheten att SD:s atlantiska samarbete kan få ett annat utseende. Söder och Richthoff visar att det fortfarande finns åtminstone vissa spärrar kvar inom partiet mot anpassningarnas träskväg. Ett annat exempel som också förtjänar att nämnas är Markus Wiechels kritik i riksdagen av det av Carl Bildt initierade svenska biståndet till den syriska opposition som alla nu vet består av islamistiska terrorister. Men i övrigt uppvisar även dessa partiföreträdares allmänna förståelse när det gäller den internationella politiken i alltför hög grad partiets karaktäristiska allmänna brister. En yttre påverkan av den typ det nya atlantiska samarbetet just nu faktiskt erbjuder vore därför en välkommen förstärkning. Ingenting tyder på att resurser finns inom partiet självt som är tillräckliga för att göra spärrarna starka nog och definitiva.

Om genom Trumps bästa impulser den amerikanska konservatism som sida vid sida med Tulsi Gabbard och den typ av vänster hon representerar bekämpar det militärindustriella komplexet och övrig träskkorruption, på något sätt kan börja få åtminstone litet större inflytande inom det republikanska partiet och dess tankesmedjor, finns kanske chansen att det hittills till synes inte bara oemottagliga utan direkt avvisande svenska partiet äntligen tänker om och börjar intressera sig för den. När allt kommer omkring övergav en rad ledande neocons “Never Trump”-lägret och anslöt sig till honom. Allt på andra sidan Atlanten är verkligen inte dåligt. Om vi nödvändigtvis ska vara amerikaniserade, bör vår amerikanisering åtminstone bestå i att vi tar till oss endast det som är bra med USA.

Huguette Arthur Bertrand: Composition

Bertrand

Denna ingick i min farfars samling, troligen inköpt på 50-talet. Den övergick till mina föräldrar, och hängde periodvis på prominent plats i deras hem på 70-talet.

SD och högern

Det är logiskt att SD:s omprövning i utrikes- och säkerhetspolitiska frågor har åtföljts av en viss ekonomisk-politisk, såtillvida som den förra omprövningen primärt handlar om försvaret för ett ekonomiskt system eller en politisk liberalism huvudsakligen bestämd och nödvändiggjord av ett sådant. Och såtillvida är det i båda fallen fråga om högerliberala eller nyliberala anpassningar, i riktning bort från socialkonservatismen i den mening i vilken jag förstår denna term.

Utöver dessa finns omprövningar i moral-, familje- och sexualpolitiska (eller vad man ska kalla dem) frågor. De hör också till anpassningen till det helhetliga liberala systemet med dess sammanhängande ekonomiska och politiska former, sådant det sedan länge försvaras av de gamla, etablerade partierna i väst. De svarar också mot den kontinuerliga samhälleliga nedgången på samtliga dessa områden.

De flesta av dessa anpassningar är uttryck för SD:s strävan efter en allians med högerpartierna, mot ett “konservativt block”, en benämning som är märklig i ljuset av deras politiska substans. När P. M. Nilsson, känd för att ha uppmanat näringslivet att genom lobbyism få SD att uppge sina för det misshagliga ståndpunkter, kan skriva lyriskt i Dagens Industri om SD:s nya band till Reagans och Thatchers tankesmedjor, och om att SD entydigt anslutit sig till europeiska populistnationalister som lierar sig med USA och NATO i stället för sådana som fokuserar på Europa och dess självständighet, står vi inför en ganska betydande, åtminstone uppfattad förändring av partiet.

SD:s “internationella genombrott”, skriver Nilsson, “säger något viktigt om den politiska utvecklingen i Sverige. Man kan invända att amerikansk politik mest är Trump och att brittisk mest är brexit, men när dammet har lagt sig står de amerikanska och brittiska konservativa partierna kvar.” Och han fortsätter:

“Att det organiserade ideologiska arvet efter västerlandets ikoner, Reagan och Thatcher, numera odlar relationer med SD beror inte bara på opportunism inför ett snabbt växande parti. Amerikanska republikaner, brittiska konservativa och de högernationalistiska partierna i Europa har ett slags ödesgemenskap. De har ungefär samma världsbild och samma inhemska och utländska fiender och känner sig beroende av varandra. Något tillspetsat skulle man kunna säga att USA, återigen, försöker civilisera europeisk nationalism.”

Den svenska bombhögerns debattgeneral Nilsson ger intryck av att mentalt ha stått still i snart fyrtio år. För det är inte så att han nu på allvar närmar sig SD. Vad han gör är att han försöker införliva SD och andra högernationalistiska partier av samma typ med “det organiserade ideologiska arvet” från Reagan och Thatcher. Den bisarrt amerikaniserade Nilsson framställer detta oskadliggörande av SD och liknande europeiska partier som ett “civiliserande”.

På sjuttio- och åttiotalet hade Reagan och Thatcher och den västliga offensiv som kanske som helhet kan kallas liberalkonservativ en viss reell, historisk betydelse. Det var innan det stod klart att västvärlden skulle bli långt mer subversiv och destruktiv i kulturellt, moraliskt och etniskt avseende än någonsin Sovjetsystemet. I någon mån bereddes plats för en återupptäckt i västvärlden av dennas egna, mer egentliga konservativa traditioner, bortom det i övrigt helt dominerande, förnyade försvaret för kapitalismen och den borgerliga demokrati som nu regelmässigt började kallas i sig liberal, och i bestämd form singularis, Den Liberala Demokratin. Den demokrati som rentav kunde ses som historiens slut. Den konservativa öppningen bortom detta ingav hopp. Men för de flesta, sådana som Nilsson, var det bara den kapitalistiska demokratin man orkade intressera sig för. Det dröjde inte länge förrän konsekvenserna av detta blev uppenbara.

Att idag utan minsta kritisk självprövning och ideologisk modifikation upprepa samma paroller framstår alltmer groteskt, i ljuset av hur världen förändrats av just nyliberalismen, eller den typ av kapitalism som döljer sig bakom denna i sig missvisande, ja vilseledande term. Genom dess egna tvivelaktiga resultat och det motstånd den väckt, har historien i högsta grad gått vidare. Förbi Nilsson.

Ska SD, som befunnit sig ombord på och i takt med den fortsatta historien, nu hoppa av den och bli det Nilsson vill? Det vore en katastrofal regression. Redan på nittiotalet, när Blair och Clinton i likhet med hela den postmarxistiska vänstern anpassade sig till Thatchers och Reagans politik, blev det nyliberala och liberalkonservativa paradigmets otillräcklighet uppenbar även för många tidigare anhängare i det atlanticistiska lägret. Ett uttryck för detta var den allt klarare brytningen i USA mellan neokonservativa och vad som skämtsamt kallades paleokonservativa, de mer egentliga konservativa som också kommit fram ur den tidigare relativt marginella amerikanska intellektuella konservatismen. De senare pekade på den problematiska radikala liberalismens entydiga dominans bakom neokonservatismens terminologiska fasad. Behovet av ideologiskt nytänkande blev sedan än mer akut med de utvidgade och intensifierade “humanitära” och “demokratiska” krigen, såväl som med den accelererande allmänkulturella och moraliska nedgången i det förment humanitära och demokratiska väst.

Hittills har SD:s framgångar, i jämförelse med etablissemangshögern, berott på att man förstått vad som hänt i världen sedan Nilssons tid. Till skillnad från denna höger, och, med endast ytliga skillnader, även från etablissemangsvänstern sådan den sett ut under de senaste årtiondena, har man inte klamrat sig fast vid Nilssons enkla och för länge sedan överspelade vision. Men de nya samarbeten Nilsson nu tar fasta på gör att det idag för många ser ut som om SD faktiskt är involverade i en billig utförsäljning till det atlanticistiska bomblägret.

Europa har sedan nittiotalet sett en med obeveklig logik framväxande ny politisk rörelse i den populistiska nationalismens form. En rörelse som avskilt sig från det nyliberala paradigmet allteftersom den tydligt identifierat det, och dess alltmer genomskinliga symbios med vänstern i en ny trång åsiktskorridors märkliga politiska mitt, som den främsta orsaken till de påträngande problemen med massmigrationen och mångkulturen.

Liksom alla de politiska partier som organiserar denna rörelse ligger SD:s enda men sant enorma potential i fasthållandet och vidareutvecklingen av en självständig position, i förlängningen av den spontana populistisk-nationalistiska reaktionen från Europas folk. I en förnyad, genuin socialkonservatism, innefattande en de “överordnade värdenas” kulturella konservatism, bortom den gamla höger-vänsterskalan, men också bortom den radikala nationalism i vilken rörelsen som den hittills sett ut ständigt riskerat att fastna, med dess karaktäristiska idéarvs alla välkända faror och begränsningar. Det är denna unika inriktning som kan göra partiet till en ny historisk, politisk kraft jämförbar med vad de övriga stora partierna åtminstone en gång varit, det som en gång gjorde dem stora. Ja, egentligen endast jämförbar med vad socialdemokratin en gång var. Att bli endast ännu ett vanligt, borgerligt parti, som Nilsson vill, vid sidan av de andra, skulle göra SD och dess systerpartier sant meningslösa. Hela den populistnationalistiska vågen skulle ebba ut i brist på ideologisk klarsyn och ledning, som en historisk parentes.

SD:s uppgift, som jag velat se den, är att utifrån den socialkonservativa position som är den enda som ens tillnärmelsevis motsvarar den nya sociala och historiska verkligheten, nationellt såväl som globalt, gradvis bygga upp den egna styrkeposition, utifrån vilken både den etablerade högern och den etablerade vänstern kan i tillräcklig utsträckning rullas tillbaka, övervinnas, besegras. Tillväxtpotentialen på denna väg framstår som oerhörd, under förutsättning att det hela såväl praktisk-politiskt som ideologiskt sköts på rätt sätt. Som en ny, offensiv och kreativ kraft, i kontakt med samtidens verkliga och djupare skeenden, och som utifrån den egna unika positionen upptar och omformar såväl högerns som vänsterns sanningar, vore det möjligt att i ännu oanad utsträckning fortsätta vinna över både de sunda och genuina konservativa från högern och de seriösa socialisterna från vänstern, som ibland förenas av mer än vad som vanligen erkänns eller inses. Samtidigt som de diffusa liberalerna i den nya mitten, som täcks in av både högern och vänstern, inte minst av den alltmer påträngande verkligheten själv tvingas överge sina illusioner och även de ansluter sig.

Att ingå en ensidig allians med vare sig det gamla höger- eller vänsterlägret däremot, till priset av oundvikliga kompromisser som suddar ut den egna profilen, kommer omintetgöra denna potential. SD är förstås på sitt sätt i god tro när de nu söker en sådan allians med högern. Det finns en psykologisk och intellektuell ekvation som opererar här. Åkesson hävdar att SD i det nya blocket ska verka som en återhållande kraft i ekonomisk-politiskt avseende, ge blocket en socialpolitisk dimension. Men det är lätt att se framför sig vilka fortsatta eftergifter som kommer krävas för ett regeringssamarbete. Trovärdigheten i Åkessons i sig rätt tänkta tal om SD som – bland annat – “det nya arbetarpartiet” framstår inte som självklar.

Genom att eftersträva detta block och tydligt signalera sin kompromissberedskap har man hittills bara bidragit till att legitimera de gamla högerpartierna, förmedla intrycket att de i mycket har rätt, att de fortfarande har ett värde och en viktig roll – när den historiska uppgiften i stället skulle vara att i möjligaste mån slå ut dem och ersätta dem, uppvisa dem som hopplöst historiskt övervunna och irrelevanta. Endast med en mer kompromisslöst självständig linje är detta möjligt.

Saknar man tillräcklig tilltro till den större politiska tidsströmning som man tillhör? Tror man inte att den i sig är nog? Befarar man att man kommer förbli maktlösa och marginella? Tolkar man de exempellösa och oavbrutna framgångarna i val och opinionsmätningar endast som en följd av att man blivit mer som M och KD? Känner man sig snabbt behöva få reella maktpositioner för att befästa det man uppnått och inte riskera att föras åt sidan, bli irrelevanta, åter krympa och förlora terräng? Tror man sig behöva hjälp från andra? Är allt detta i så fall rimligt? Jag tror inte det.

Det nya blocket omfattar inte bara svenska M och KD, utan också, i ECR-gruppen i Europaparlamentet, hela det gamla brittiska Tory-etablissemanget, och i den nu etablerade konservativa alliansen ACRE, även det gamla amerikanska republikanska. I dessa senare delar är blocket redan ett faktum. Men vad man redan från början måste konstatera är att dessa etablissemang i stor utsträckning är just de som populistnationalisterna hittills velat utmana. Den nödvändiga urskillning i form av olika typer av konservatism, som kunde göra brittiskt och amerikanskt samarbete meningsfullt, saknas såvitt jag kan se hittills i SD.

Det finns anledning att vara särskilt vaksam på denna punkt på grund av det sätt på vilket man tidigare rentav tagit explicit avstånd från de ovan nämnda paleokonservativa, det läger inom den amerikanska konservatismen som vänder sig mot träskkonservatismens urspårning, och som borde stå partiet närmast; det genuint kultur- och värdekonservativa läger som idag främst representeras av den utmärkta tidskriften The American Conservative. Mattias Karlsson, som i egenskap av internationell sekreterare leder samarbetet, är som nästan ensam pådrivande kraft i partiets idéutveckling en oumbärlig tillgång, och man är idag hänvisad till att sätta sitt hopp till att just han, med den närmare förtrogenhet med de anglo-amerikanska förhållandena som han nu vinner, så snabbt som möjligt ska komma till insikt om nödvändigheten av vissa avgörande val.

Samtidens Dick Erixon framställer det som att Tories och republikanerna nu står för en ny populistisk konservatism som ligger nära SD:s, dock utan att tydliggöra hur den skiljer sig från den gamla neokonservatism som han själv tidigare var en typisk talesman för. Men Erixon, som annars ofta på utmärkt sätt tänkt om i och med sin övergång till SD och förtjänstfullt artikulerat sina nya insikter som redaktör för Samtiden, måste ju vid det här laget i åtminstone någon utsträckning förstå i hur hög grad just denna neokonservatism och det gamla politiska högeretablissemanget är orsaken till de förhållanden hans nya parti vänder sig mot. Det är därför som inte bara Donald Trump utan även Boris Johnson nu måste framställas som representanter för något nytt, något som liknar SD och jämförbara europeiska partier.

“Konservatismen har länge legat i malpåse, inte minst i Sverige, medan de borgerliga liberalerna dominerat som motståndare mot socialism och kommunism”, konstaterar Erixon riktigt. Men, fortsätter han,

“av två skäl förlorar dessa båda motpoler nu sin ställning i val:

1) Borgerliga liberaler i vid mening har blivit ett med makten och smittats av socialismens utopism. Från sitt elfenbenstorn anser de sig veta bäst och ser folket alltmer som sin fiende. Det fungerar dåligt i en demokrati.

2) Globaliseringen ställer nästan alla samhällsfrågor inför nya villkor, som kräver en tydlig moralsyn för att hanteras. Gränser måste dras. Vilka människor ska få passera gränsen och hur många? Hur balansera den nationella suveräniteten, ett absolut villkor för en levande demokrati, med medlemskap i internationella förbund som vill ta makten från medlemsstaterna? De borgerliga liberalerna saknar den moralisk-filosofiska grund som krävs för en stringent hållning, särskilt en som väljarkårerna kan respektera.”

Följaktligen, ska vi förstå, har Tories och republikanerna tvingats tänka om och bli konservativa på ett sätt som bringar dem i närhet till SD. “De gamla makthavarnas oförmåga att hantera tidens nya villkor är förklaringen till att olika etablissemang är i gungning – i Sverige särskilt S men också M”, fastslår Erixon korrekt. Men fortsättningen framstår i hög grad som önsketänkande: “Undantag är republikanska partiet i USA och Tory [sic] i Storbritannien som båda förstår vad som händer och skapar nätverk med den nya konservativa vågens partier som drar fram över världen, inte minst i Sverige.”

Vad Erixon faktiskt säger här är att vad som på grund av denna påstådda förståelse av vad som händer inte är i gungning i USA och Storbritannien är de gamla makthavarna och det etablissemang de utgör. Hela det anglo-amerikanska högeretablissemanget är ett undantag! Det har förstått och anslutit sig till populistnationalismen, som Erixon, för att underlätta den önskade enheten och harmoniseringen, beskriver som “den nya konservativa vågen”!

Det ska erkännas att det finns ett mått av plausibilitet i Erixons tolkning av skeendet, i synnerhet när det gäller Trump, som förvisso är ett uttryck för den nya populismen sådan den brutit fram även i USA. Såtillvida framstår det större internationella blocket som rimligare än det enbart svenska. Men Erixon läser även i Trumps fall in alltför mycket i denna utveckling, som alltså även helt explicit enligt honom själv äger rum inom ramen för det stora, gamla högerpartiet, inom etablissemanget. Ekvationen rymmer vanskliga moment av ren trosakt.

För vad som snarare riskerar att hända är det Nilsson önskar: SD inordnar sig i en “ödesgemenskap” med de amerikanska republikanerna och de brittiska konservativa som sådana, sådana de alltid varit, åtminstone under de senaste årtiondena; som bärande “det organiserade ideologiska arvet” efter Reagan och Thatcher. De har, som det hette, alla “ungefär samma världsbild och samma inhemska och utländska fiender”. Det är oroväckande att Erixon okritiskt citerar just dessa ord i sitt framlyftande av Nilssons artikel i DI. Här spökar fortfarande “den siste neokonservative“. Nilsson försöker visa hur nära SD ligger Tories och republikanerna, medan Erixon vill förklara hur nära Tories och republikanerna ligger SD. Resultatet blir detsamma.

Varken Trump eller Johnson har tidigare åtnjutit något anseende som socialkonservativa, och de är heller inte på något sätt genomtänkta och seriösa populistnationalister. På senare tid har de, relativt sett inom sina partier, haft viktiga enskilda poänger, men ingen av dem står för den verkliga politiska och ideologiska förnyelse som idag krävs. Trumps hela välkända bakgrund är tillräcklig för att alstra tvivel. Johnson var en gång förespråkare för Storbritanniens massmigrationspolitik och för amnesti för papperslösa, och än idag tycks han motsätta sig minskad invandring. Han var också positiv till EU, utifrån det snäva och krassa nyliberala marknadsperspektivet. Att denne man skulle förmå åstadkomma någon nämnvärd förändring som är relevant för vad de flesta fortfarande uppfattar att SD står för är högst osannolikt. Brexit, som han tycks ha omvänts till enbart genom Nigel Farages framgångar, kan förvisso fungera som en påtryckning för EU:s grundliga reform eller, om nödvändigt, kollaps. Men i övrigt torde det bara innebära att Storbritanniens band till Europa i stor utsträckning ersätts av en vidareutvecklad, alternativ anslutning till globalkapitalismen via ytterligare sammanväxt med det amerikanska etablissemanget och dess imperialism, i förening med en ansträngt anpassad och ohjälpligt missvisande självbild bestämd av det egna förlorade imperiet.

Erixon förtränger dessa sammanhang. Men det är uppenbart i vilken utsträckning även Johnson och Trump står i tjänst hos de gamla etablissemang som är långt mer än de för tillfället framträdande politiska ledarna. “När dammet har lagt sig står de amerikanska och brittiska konservativa partierna kvar”, som Nilsson skriver. Det är vad Nilsson hoppas: Trump och Brexit ska snart ha blåst bort. Reagan och Thatcher, eller åtminstone en Bush och en Cameron, ska snart vara tillbaka. Den stora frågan blir givetvis om den populistisk-nationalistiska vågen verkligen kan åstadkomma en reell, långsiktig omorientering, i stället för att koopteras och korrumperas.

Frågan är öppen. Och det beror inte bara på osäkerhetsmomenten i Trumps och Johnsons individuella fall. Det beror i minst lika hög grad på SD:s svagheter och vacklande hållning. De vill ju alltså ingå ett block även med svenska M och KD, där konservatismen i långt högre grad, som Erixon med rätta framhåller, legat i malpåse. I detta svenska etablissemang är det ju uteslutande “borgerliga liberaler i vid mening” som styr, borgerliga liberaler som “har blivit ett med makten och smittats av socialismens utopism”, som “från sitt elfenbenstorn anser…sig veta bäst och ser folket alltmer som sin fiende”, vilket “fungerar dåligt i en demokrati”. Borgerliga liberaler som “saknar den moralisk-filosofiska grund som krävs för en stringent hållning, särskilt en som väljarkårerna kan respektera”.

Generellt sett är det förstås inte fel att tänka i termer av möjliga regeringsallianser, och det helhetliga debatt- och åsiktsklimatets ostoppbara förändring i SD:s riktning stärker givetvis partiledningens tro att man på allvar ska kunna dra med sig de gamla svenska högerpartierna i rätt riktning. Det är i sig rätt tänkt. Men strategin för avsiktlig och långtgående anpassning för blockbildningens skull framstår ändå som en felbedömning byggd på kortsynthet. Och det handlar om mer än en balansgång ifråga om kompromisser. Det handlar såvitt jag kan se om ett principiellt felaktigt strategiskt vägval.

Genom att forcera blockbildningen i stället för att bygga vidare på den självständiga grunden och fortsätta vinna väljare från alla håll, för att senare kunna förhandla utifrån en på avgörande sätt starkare position, riskerar man att förlora hela sitt syfte, så att det strategiska målet, om det uppnås, inte kommer betyda mycket. Och att tro att Sverige och Europa idag kan räddas genom att man medels ett ensidigt ställningstagande åter gräver ned sig i de mest obsoleta polariteterna mellan höger och vänster, och därmed så att säga a priori alienerar avgörande väljargrupper i vänstern bortom de arbetare och fackanslutna som bara ser och framför allt själva drabbas av den postmarxistiska vänsterns uppenbara urartning, vittnar, tror jag, om en beklaglig oförståelse av den moderna historien. I synnerhet för ett parti som tidigare så tydligt och programmatiskt visat att man insett vilken verklighetsfrämmande och inte minst verklighetsdöljande politisk teater detta blivit, vore det närmast tragiskt.

Alltunder det Nilsson jublar över hur den urmodiga högerliberalismen kommer förstärkas i det framväxande blocket och hur SD ska tvingas släppa sin sociala dimension, nödgas SD gång på gång konstatera vilka hinder som i verkligheten står i vägen för blockbildningen. Som när M:s ungdomsförbund ånyo, för att omöjliggöra välfärdsstaten, men också i en libertariansk variant av postmarxistisk vänsterextrem destruktionsdrift under pseudomoralens täckmantel, kräver fri invandring. Och Fredrik Reinfeldt, i linje med detta utspel, fortfarande får stående ovationer på M-stämman.

Det finns förvisso hopp när SD-ledningen ändå instinktivt reagerar starkt åtminstone mot dessa de grövsta uttrycken för de tilltänkta blockvännernas sedan länge bevisade hopplöshet. Men mycket annat tyder alltså på att risken ändå är överhängande att man alltmer kommer svika det sunda, värdefulla och nödvändiga i vår tids populistisk-nationalistiska svallvåg, som till sitt essentiella väsen är en reaktion mot så mycket av det som i verkligheten främst etablissemangshögern bär ansvaret för. Mot allt det som tidigt visade den nyliberala offensivens otillräcklighet, ja, till stor del dess förfeladhet. I den gamla högerns sällskap kommer man knappast kunna fortsätta utveckla en seriös, fördjupad socialkonservatism som en självständig position, bortom och över de traditionella uppdelningarna i höger och vänster.

Eftersom den etablerade partipolitiska högern i västerlandet sedan länge reducerats till ofta cynisk intresseorganisation och propagandaapparat för den globala kapitalismen i alla dess dramatiska och alltmer monstruösa permutationer, och för den samhälleliga ordning, eller oordning, som dessa kräver, riskerar begreppet socialkonservatism på den högerväg SD nu tycks välja i stället att förlora det mesta av sin väsentliga mening. Det centrala begrepp som uttrycker så mycket av den populistnationalistiska vågens högre potential, och på vilket dess nödvändiga ideologiska vidareutveckling, ja dess anständiga politiska framtid hänger. KD och till och med M har stundom också kallat sig socialkonservativa, och det har inte betytt mycket. SD måste visa att man till skillnad från dem menar allvar. Och endast SD kan mena allvar, på grund av sina principiellt annorlunda ideologiska utgångspunkter.

Det enda man behöver göra är att konsekvent gå vidare på den egna, självständiga vägen, under utveckling av de kompletterande och modifierande idédimensioner som är nödvändiga för en avancerad, human socialkonservatism för vår tid och för framtiden. Det kräver inte minst, i linje med den socialkonservativa traditionens historiska ansatser, adekvata analysinstrument för och politiska strategier mot den nya, till total, global hegemoni syftande och av den västliga militäralliansen nihilistiskt understödda kapitalism och sjunkna liberalism, som är vad hela den gamla “sjuklövern”, från V till M, idag primärt värnar. De har ingenting att göra med vare sig konservatism, socialism, eller västerlandets högre frihetliga arv.

Förnedrande anpassning anstår inte SD. Låt de gamla partierna följa efter, tvingas följa efter, och inled samarbete endast i den mån de gör det! Den historiska situationen ger ett SD under rätt ledning den reella och unika möjligheten att gå den vägen i stället. Av djupt liggande och här kort men förhoppningsvis tillräckligt antydda skäl kan endast den leda till Sveriges och Europas räddning. Anpassningen leder ned i träsket.

Antonio López Aguado, Custodio Teodoro Moreno & Francisco Cabezuelo: Teatro Real, Madrid

López Aguado

Rosenberg och folket

Göran Rosenberg är tillbaka med ännu en radiokrönika om den populistisk-plebiscitära contra den konstitutionella demokratin. Nu är det hela mer tillspetsat än någonsin: titeln är denna gång “Med folket mot demokratin“. 

I grunden är jag sympatiskt inställd till hans analys. Även jag finner det angeläget att betona populismens och nationalismens problem och potentiella hot. Men som jag försökte framhålla i mitt tidigare inlägg Rosenberg, demokrain och minoriteterna förbiser han helt de problem som är orsaken till populismens tillväxt idag, och dessutom på ett sätt som får den konstitutionella demokratin att framstå som ett av dessa problem. Hans ensidiga tolkning av den konstitutionella demokratin erbjuder inget alternativ, ingen lösning.

En av hans mer provokativa formuleringar är att folket helt enkelt “inte finns”. Det är naturligtvis att gå alldeles för långt. Folket finns, även på ett sätt som är politiskt relevant. Att konstatera detta står inte i något motsatsförhållande till de viktiga insikterna om populismens risker och de konstitutionella spärrarnas nödvändighet. Men för att förstå vad Rosenberg säger och varför han säger det måste man gå djupare in på detta ämne.

I princip diskuterar Rosenberg en historiskt högst reell politisk problematik, den populistiska diktaturens, i sina grunddrag välkänd och genomanalyserad sedan antiken, men varierad och utvecklad genom modernitetens nya historiska omständigheter och ideologiska innovationer. Han pekar förtjänstfullt på de lätt igenkännbara tendenserna i denna riktning hos Trump. Redan de bonapartistiska memetiska utsvävningar som hans anhängare i alternativhögern stod för var omisskännliga, och de vidareutvecklades ju snabbt i fascistisk riktning.

Vad som föranledde mitt tidigare inlägg var det förhållandet att Rosenberg inte bara återger en liberal förståelse av denna diktatur, utan även i någon mån upptagit en specifikt konservativ: jag menade mig sedan länge ha kunnat känna igen Claes Ryns definitioner av och distinktioner mellan de centrala begreppen i analysen av demokratin, alltsedan Rosenbergs utmärkta TV-intervju med Ryn i Washington på 90-talet.

Svagheten hos Rosenberg ligger emellertid i hans av hans egen liberalism betingade, blott selektiva tillägnelse av denna analys, och hans abstrakt-schematiska tillämpning av det selektivt tillägnade på en ytterst ensidigt och ofullständigt beskriven samtid. Han utelämnar helt enkelt de centrala skeenden och förhållanden som förklarar framväxten av den populism han vänder sig mot. Av dessa skäl blir tyvärr även de delsanningar i analysen som kvarstår i hans framställning i hög grad irrelevanta, ja missvisande.

Rosenberg synes, i linje med den konservativa kritiken av den rousseauanskt inspirerade demokratiuppfattningen, helt enkelt ta avstånd från folksuveräniteten, föreställningen att “all offentlig makt utgår från folket”. Samtidigt som han, fortfarande delvis i linje med denna kritik, vänder sig mot nationen i strikt mening, nationaliteten, nationalstaten, som historiskt varit förutsättningen för demokratin. Det kan se ut som om vad Rosenberg åsyftar är folksuveränitetens. rousseauismens och romantikens allmänna demokratisk-teoretiska folkbegrepp. Häri skulle han då till och med ligga nära Tage Lindbom: folket är den “mytiska” grunden för den folksuveräna demokratin.

Ett problem med denna tolkning är emellertid att en sådan nivå i demokratianalysen inte motsvaras och underbyggs, eller kan motsvaras och underbyggas, av någonting i hans allmänna vänsterliberala övertygelser, utan tvärtom i mycket omöjliggörs av dem. Rosenberg kvarhåller till synes paradoxalt, i hela tonaliteten i sin framställning, tydlig inte minst i radiokrönikorna, demokratismens enorma moralistiska patos. Ja, detta är hela grunden för hans engagemang.

Det framstår därför som rimligare att vad han i verkligheten främst vänder sig mot bara är att ett enskilt folk kontrollerar en viss demokrati (judar Israel, kurderna ett Kurdistan, om det nu skulle kunna tänkas bli en demokrati, svenskar Sverige). Demokrati får för honom inte betyda något särskilt folks makt. Det får bara handla om olika grupper inom samma demokratiska systems ram, till den grad att själva demokratibegreppet måste ställas i absurd motsats till folkbegreppet. Det är demokratin som ska försvaras – mot folket.

Förnekandet av folket blir givetvis självmotsägande såtillvida som dessa grupper för Rosenberg är minoriteter (folket i klassmässig betydelse tyck också helt frånvarande hos honom), vilket innebär att han räknar med dessa som just folk. Det är ju deras nationella identiteter som definierar dem som minoriteter, och i andra delar av världen kan samma folk i egna länder vara majoriteter, även om det inte alltid är demokratier som de där kontrollerar och definierar. De specifika folken, nationaliteterna, måste förnekas endast när specifika demokratier definieras i deras termer. Mot sådan definition måste de däremot insisteras på i egenskap av minoriteter med lika rättigheter.

Men med förnekandet av de specifika folkens konstitutiva koppling till bestämda demokratier förnekas grunden för demokratiernas åtskillnad från varandra, för existensen av flera, politiskt-administrativt åtskilda demokratier, sådana de idag kvarstår som ett resultat av demokratins allmänna nationalstatliga historia. Det är uppenbart att hans ståndpunkt därför till skillnad från Paulina Neudings och Yoram Hazonys, som jag jämförde honom med i det tidigare inlägget, pekar mot en över- och postnationell demokrati, typ EU, och därmed ytterst globalisternas världsregering.

Det är en världsregering som Vänsterpartiets programförfattare, den av Dagens Nyheter och liknande globalkapitalistiska media ständigt anlitade professorn Torbjörn Tännsjö, en gång insisterade måste vara demokratisk, men numera hävdar bör vara en diktatur (såvitt jag vet förlitar han sig dock fortfarande på George Soros för dess förverkligande). Det är sannerligen inte bara populismen som hotar att utvecklas i riktning mot diktatur. Tvärtom är den sunda delen av dagens populism en helt nödvändig proteströrelse mot globalimens långt större antidemokratiska hot.

Även om han tills vidare godtar vad som måste kallas dagens faktiskt mångnationella nationalstat, vars främsta paradigm är USA, kan Rosenberg inte sträcka sig till att, med Neuding och Hazony, betona vikten för demokratin ens av denna, som en med kulturella kriterier avgränsad politisk enhet, som skapar en ny kulturell nation, ett nytt kulturdefinierat folk – smältdegeln eller åtminstone den långtgående integrationen contra mångkulturen.

För även ett sådant folk kan ju, som USA nu visar, falla för en motsvarande nationalisms och populisms locktoner. Det är inte bara en enda nation i strikt mening som röstar på Trump, och inte ens vita amerikaner utgör en enhetlig sådan. Därför får inte heller ett kulturspecifikt format folk av detta slag finnas. Det är det här som gör Rosenbergs tolkning och tillämpning av de centrala distinktionerna rörande demokratin så extrema och verklighetsfrämmande i dagens situation. Och det är beklagligt, eftersom han annars faktiskt har så mycket av vikt och värde att säga även i just dessa frågor.

Nikolay Kasatkin: Torfyanka

Kasatkin

Handke, Serbien och akademien

Nobelpriset till Peter Handke är överraskande. Det enda verk av honom som jag är förtrogen med, och bara delvis, är romanen Långsam hemkomst (Langsame Heimkehr), som jag åtminstone började läsa när den utkom i svensk översättning 1981. Men han har med all säkerhet gjort sig förtjänt av priset.

Vad som gör tilldelningen överraskande är att den sker trots Handkes kontroversiella försvar för Serbien under krigen i Jugoslavien på 90-talet, som ledde till en utdragen, skandalbetonad debatt.

Handke 2Och det faktum att Svenska Akademien, som man kunde tro nu mindre än någonsin ville framstå som politiskt inkorrekt, kunnat bortse från och inte låtit sig påverkas av detta, utan i stället vederbörligen sett till Handkes litterära meriter, gör överraskningen glädjande.

Tolkningen har till och med framförts att det skulle vara ett avsiktligt provokativt val från akademiens sida, ett svar på vad Katarina Frostenson menar vara DN:s försök att genom sina angrepp på ledamöter styra dess inriktning, ett demonstrativt uttryck för att akademien tänker fortsätta värna sin integritet.

Den ibland utmärkte tidigare ständige sekreteraren Horace Engdahl, som nästan ensam stod emot den politisk-opportunistiska mediahetsen och allra mest fick klä skott för allt akademien anklagades för, är dock NATO-vurmare, och skulle därmed kunna tänkas vara obenägen att sympatisera med Handke. Engdahl har gett intryck av att felaktigt uppfatta sitt ställningstagande för NATO som en del av den politiska obekvämhet som han började utveckla redan långt före Arnault-krisen.

Men det är svårt att se hur de andra ledamöterna, som alltså inte uppvisar Engdahls allmänna självständighet, skulle ha vågat fatta detta beslut om årets pris, ja mot hans vilja. Det mest sannolika är därför att Engdahl för Handkes litterära förtjänsters skull höjt sig över sitt märkliga och inkonsekventa NATO-försvar. Och kanske alltså rentav för att möjliggöra valet som en fullt medveten ripost till DN och andra media, där han visste att det skulle väcka skandal. Det är i så fall storartat och imponerande.

Handkes kraftfulla fördömande av den “västliga” bombpropagandan gör honom ovanligt intressant och viktig som europeisk intellektuell även bortom skönlitteraturen. Här är en artikel om honom i serbiska Telegraf. Simon O. Pettersson skriver om honom i Ny Tid, och på Twitter tipsar Urban Lindström om Kurt Gritschs bok Peter Handke und “Gerechtigkeit für Serbien”: Eine Rezeptionsgeschichte från 2009.

Diana Johnstone: Fools’ Crusade

Free Milosevic, says Pinter

Le Orme: Sguardo verso il cielo

From their album Collage (1971)

Utan like

Allt oftare hör man folk säga “utan dess like” i stället för “utan like”. Vad beror det på? “Dess” är ju ett fullständigt onödigt, klumpigt tillägg. Även i skrift har det blivit vanligt – se exempelvis här i SvD, här på SvT, här i GP.

Man talar om något, som inget annat är likt, eller som har en egenskap eller en kvalitet eller kvantitet av en egenskap som inget annat har. Tidigare brukade man då, såvitt jag minns, säga, för att ta ett exempel: “Valand på Surbrunnsgatan var ett 50-talskonditori utan like”.

Det fanns ingen som helst risk att detta kunde missförstås, så att någon kunde tro att konditoriet var utan något annats like. Det är rentav mycket svårt att förstå vad något sådant skulle betyda. “Valand på Surbrunnsgatan var ett 50-talskonditori utan Konditori Kungstornets like”? Det kan därför omöjligen vara anledningen till att “dess” nu läggs till.

Om någon obegripligen skulle inbilla sig att “Valand på Surbrunnsgatan var ett 50-talskonditori utan like” kunde missförstås, är det nu inskjutna possessiva pronomen, “dess”, ändå inte helt självklart förtydligande, eftersom även det, med den märkliga, ansträngda semantik vi här skulle kunna se ut att ha att göra med, formellt kunde syfta på något annat, exempelvis Konditori Kungstornet, som skulle ha en like som Valand är utan.

Det tillagda “dess” kan givetvis endast, i mitt exempel, syfta på Valand. På Surbrunnsgatan. Innebörden är därför bara en helt meningslös upprepning, med betydelsen “Valand på Surbrunnsgatan var ett 50-talskonditori utan Valand på Surbrunnsgatans like”.

Obegripligheten i detta som jag uppfattar det nya (jag kan ha fel, men det gör inte saken bättre) språkbruk minskas inte av att konstruktionen saknas åtminstone i de motsvarigheter i andra europeiska språk som jag kommer på: “ohnegleichen”, “sans pareil” eller “sans égal”, “without equal”. De motsvarar helt det tidigare svenska “utan like”.

Pietro Bellotti: Capriccio architettonico

Bellotti


Categories

Archives

Recent Comments

Jan Olof Bengtsson on Stalinallee, Berlin
axelwkarlsson on Stalinallee, Berlin
Jan Olof Bengtsson on En ny internationalism
Anon on En ny internationalism
BKC on The Wayne Dyer Phenomenon
Jan Olof Bengtsson on Friedrich von Thiersch: Justiz…
axelwkarlsson on Friedrich von Thiersch: Justiz…
Teadon Urajh on Scandza Forum
Jan Olof Bengtsson on Simon Kyaga och det galna…
Jan Olof Bengtsson on Förslag till AfS, 4: Part…
Jan Olof Bengtsson on Förslag till AfS, 3: Part…
Jan Olof Bengtsson on Förslag till AfS, 3: Part…
Jan Olof Bengtsson on Enhetslinjens förlust
Jan Olof Bengtsson on Nordisk alternativhöger i…
Rättshaverist on Stoppa sosseriet?
All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi