Simon Vouet: Allégorie de la Charité

Vouet

Boströmianismen mot korruptionen

Jacob Sidenvall skriver en ovanlig, insiktsfull ledare i Smålandsposten 2:a maj om korruptionen och boströmianismen. Den gamla okunniga och simplistiska liberalborgerliga bilden av boströmianismen och den boströmska statsläran som endast frihetsinskränkande, byråkratisk “statsidealism” är äntligen borta. Från ett konservativt perspektiv framhålls i stället åtminstone en av denna under så lång tid dominerande svenska filosofis förtjänster, en särskilt viktig del av dess historiska inflytande i Sverige.

En debatt om korruption i Sverige har inletts, framhåller Sidenvall med hänvisning både till några oroväckande, nyligen uppmärksammade lokalpolitiska exempel och till att tidskriften Respons publicerat ett temanummer om fenomenet. Det är främst vänskapskorruptionen, “där kontakter snarare än kontanter leder till orättvisa fördelar”, som av vissa anses öka. Jag kommer osökt att tänka på situationen ifråga om tjänstetillsättningar vid universiteten, som nyligen på avslöjande sätt belysts i detta avseende.

Inte mindre än “sjuttio procent av jordens befolkning”, skriver Sidenvall, “dras med en korrupt förvaltning”. Att situationen i de protestantiska länderna är fördelaktig i detta avseende i jämförelse med större delen av resten av världen har vi länge vetat. Men finns det någon rimlig förklaring av varför vårt land och endast “ytterligare ett par i det nordvästra hörnet av världen” tycks ha stuckit ut även i detta sammanhang?

Av Respons‘ temanummer framgår enligt Sidenvall att denna fråga “sällan får en djupare behandling”; “De flesta nöjer sig med att konstatera att svenskar har en hög tilltro till myndigheter och att tjänstemän och politiker i regel har god disciplin.” Men Sidenvall anför en annan och djupare verkande faktor, av en typ som varken den ekonomistisk-individualistiska borgerligheten eller den historiematerialistiska vänstern kunnat förstå.

“En person som varit avgörande för att forma den svenska förvaltningen är Christopher Jacob Boström”, framhåller Sidenvall. “Han var professor och filosof i mitten av artonhundratalet då den svenska rättstaten växte fram. Hans filosofiska tänkande ledde fram till en betoning på personligt ansvar och en idealism som drev svenska ämbetsmän till att främja idén om en rättsstat. Hans centrala position vid Uppsala universitet (alla studenter var på den tiden tvungna att läsa filosofi) gjorde att hans tänkande kom att prägla svenska ämbets- och tjänstemän ända in på nittonhundratalet.”

Sidenvall identifierar riktigt denna mäktiga och långvariga, rent idémässiga, kulturella och moraliska kraft, som trots att den på djupgående sätt formade det moderna Sverige för de flesta förblir osynlig och okänd. Boströms “dominans och betoning av personligt ansvar för handlingar är nog också”, antar Sidenvall, “en viktig förklaring till att det sena artonhundratalet blev så fredligt i vårt land jämfört med kontinenten där tolkningar av Hegels tankar fick ett större utrymme.”

“Den svenska förvaltningen”, fortsätter han, “är förstås beroende av vad som lärs ut vid högskolorna”, och så är förstås fallet än idag. “Boströms filosofi är sedan länge bortglömd och andra förhållningssätt till vetenskap, förvaltning och sanning har tagit vid. I dag präglas inställningen till sanning av relativism och de egna upplevelserna, det lyser igenom i högskoleutbildningar som i sin tur formar våra tjänstemän.”

Konsekvensen av detta är att vi idag saknar idémässiga, moraliska och kulturella resurser för att motstå en hotande ökad korruption. Än är problemet inte stort i Sverige, tror Sidenvall och väl antagligen också Respons. Men “fenomenet har en tendens att utvecklas snabbt. När korruptionen växer så ökar kostnaderna för att vara ärlig och laglydig, då är det få som orkar hålla emot och en snöboll sätts i rullning. I det sammanhanget är det viktigt att se att en värdegrund inte är mer hållbar än dess fundament, och att dagens fundament i hög grad utgörs av gungfly.”

Också en vidare frågeställning skulle kunna öppna sig här, nämligen den om politiseringen av den offentliga förvaltningen. Boströmianismen har haft stor betydelse även för det historiskt viktiga idealet om ämbetsmannaoväld.

Dharma Pravartaka Acharya Interview

I have a few objections: 1) I am against the use of the early Church’s dismissive, derogatory term “pagan” (and the translation “heathen”) in any self-designatory, positive sense – partly for the same reasons as the later Evola, who changed his mind about this; 2) I can’t hear what Latin term Dharma Pravartaka finds to be an equivalent of dharma; and 3) I find some of his description and rejection of Abrahamism much too simple and sweeping, and hence unfair (I suggest Abrahamism be discussed rather, at least primarily, in the terms found elsewhere in my Spirituality category). But apart from this, a good interview with many important points.

Frank Morales (Dharma Pravartaka)

Dharma Pravartaka Acharya: The Dharma Manifesto

Rue Grand-Pont, Rouen

Rue Grand-Pont Rouen

Paul Brunton: The Spiritual Crisis of Man

Rider, 1970 (1952)

Back Cover:

BruntonDr Brunton, whose works are best-sellers in a dozen languages, was born in London in 1898.

During a successful career in journalism, he developed an interest in comparative religion, mysticism and philosophy. He has travelled extensively in the Orient, living among yogis, mystics and holy men. He is one of the few students of the East who have the ability to illuminate his understanding for the reader.

This book concentrates upon the plight of mankind today, and upon the possibilities of a solution to the problems that beset the world. Dr Brunton admits that the advances made in technology and science, the results of which now threaten our very existence, are inevitable and even necessary. But, as he explains, it is because these advances have been made regardless of the true needs of humanity that their goodness has turned to evil.

In his approach to these great issues Dr Brunton traces the concept of God from that of primitive superstition to the most elaborately philosophical, and then describes what his own mystical experience have taught him about the true nature of God and about man’s relationship to it. Now he believes it is a matter of the greatest urgency that we should transcend mere intellectualism by an awakening of our power of intuition, because this is the voice of the Soul or Overself, and the essential link between God and man. We must submit to this voice if we are to save ourselves from chaos and destruction.

Nouela: The Sound of Silence

2014

David Boucher & Andrew Vincent: British Idealism and Political Theory

Edinburgh University Press, 2000

Back Cover:

Boucher Vincent“An original project, both in its conception and execution. The authors have risen magnificently to the challenge…(they) write as acknowledged experts in the field; but while they draw on their own previous work, they extend and deepen it by asking many new questions.”  Peter Nicholson, University of York

“A first-rate contribution to contemporary scholarship on the British Idealists…What makes the book especially valuable is the attempt to relate the work of the British Idealists to concerns in contemporary political philosophy or to major figures in modern philosophy outside the Idealist movement.”  Professor William Sweet, St Francis Xavier University, Canada

British Idealism – influenced by the character of German Idealist thought at the end of the eighteenth century, developed by Kant, Fichte and Hegel – began to establish its roots during the middle of the nineteenth century and rapidly became the dominant British philosophy. It began to be challenged at the turn of the century by philosophers including Bertrand Russell and by the end of the First World War it was on the retreat, although its philosophical reverberations are still evident. Testimony to this fact is the considerable renaissance in all aspects of Idealist studies, and particularly in the works of its most recent twentieth-century exponents Michael Oakeshott and R.G. Collingwood.

This book offers an introduction to British Idealism through a study of each of the seven key thinkers – T. H. Green, Bernard Bosanquet, F. H. Bradley, Henry Jones, David Ritchie, R. G. Collingwood and Michael Oakeshott. It explores the background religious, political, moral, ideological and economic themes which underpin the work of the thinkers and shows the relevance of their philosophy – with the emphasis on social cohesiveness and the relationship between individual and collective responsibility – to current politics.

Written by two of the leading experts in the field, this is a valuable text that will introduce the theory of British Idealism to a broad range of readers.

Contents:

Introduction

1.  T. H. Green: Citizenship as Political and Metaphysical

2.  F. H. Bradley: Ethical Idealism and Hedonism

3.  Bernard Bosanquet: The Sociology of Philosophy and the Philosophy of Sociology

4.  David Ritchie: Evolution and the Limits of Rights

5.  Henry Jones: Beyond Socialism and Liberalism

6.  R. G. Collingwood: The Enemy Within and the Crisis of Civilization

7.  Michael Oakeshott: The Non-Economic Character of Civil Association

About the Authors:

David Boucher is Professor of Political Theory at Cardiff University. Andrew Vincent is Professor of Political Theory at the University of Sheffield.

Claudio Monteverdi

Bernardo Strozzi

Monteverdi

Geijer, Boström och den svenska personlighetsfilosofin

En hel del återstår, tror jag, att säga om förhållandet mellan den idealistiska personalismen, eller den i sak i mycket personalistiska strömning som genom hela 1800-talet utvecklas mer eller mindre inom, och oftast som en egen variant av, den idealistiska filosofin, å ena sidan, och 1900-talets fenomenologiska personalism å den andra. I själva verket har nästan ingenting sagts om det, utöver påvisandet av vissa tematiska likheter.

Jag har brukat uttrycka det så att hos en tidig fenomenolog som Scheler, framför allt i hans tidiga huvudverk Der Formalismus in der Ethik und die formale Wertethik, återfinns ett slags fenomenologisk transposition av flera av de karaktäristiska temata i 1800-talets proto-personalism, och ställt frågan i vilken utsträckning han kan tänkas ha upptagit dessa som sådana, som förhandenvarande i den äldre traditionen utan att där ha nåtts fram till genom den nya fenomenologins distinkta metod, genom direkt kontakt med den tyska senidealismens opposition mot Hegel, exempelvis genom sin lärare Eucken.

Ursprunget till denna tematik återfinns ju också hos betydligt mer kända tänkare som Schelling och Jacobi, även om, som jag uppfattat det, inte minst Schelers senare utveckling knappast uppvisar något som bekräftar ett djupare och mer bestående inflytande från dem i detta avseende. Det är signifikativt att en tänkare som Buber först sent i livet, när han redan självständigt utvecklat sin dialogiska personalism, upptäckte de personalistiska inslagen hos Jacobi. I sak hade det förstås legat närmare till hands om de tidiga fenomenologerna upptäckt den hundra år tidigare proto-personalismen hos de mer distinkt idealismkritiska tänkarna än hos deras partiella efterföljare bland senidealisterna.

Det föreligger således ett filosofihistoriskt glapp här, mellan proto-personalismen under 1800-talet, med dess hos de enskilda tänkarna varierande spänningsfält i förhållandet till idealismen, och den tidiga fenomenologin. Å ena sidan är likheterna, oaktat skillnaderna i filosofiska utgångspunkter, ofta mycket påfallande och väsentliga. Å den andra framstår den direkta påverkan hittills som närmast obefintlig. Det upplevda behovet av en ny början och frigörelsen inte bara från den då dominerande nykantianismen utan från hela den idealistiska traditionen var alltför starkt, åtminstone fram till den punkt när fenomenologin självständigt utvecklats i sådan utsträckning att Heidegger från dess färdigetablerade positioner kunde på nytt sätt tänka igenom vissa ansatser i den.

Denna diskontinuitet mellan proto-personalismen och den personalism som, i allt väsentligt byggande på fenomenologin, i Europa betecknas som sådan och som själv började använda termen som självbeteckning är dock något mindre i USA, eftersom den idealistiska 1800-talstraditionen av personalistisk idealism genom Borden Parker Bownes lärjungar levde vidare i högre grad än i Europa och därmed med tiden kunde möta och ingå synteser med den nya fenomenologin. (Detta hade naturligtvis varit teoretiskt möjligt även för de sena representanterna för den personalistiska idealismen i Europa, men så skedde tyvärr mig veterligen inte.) Till detta bidrog även det faktum att vad som måste betecknas som personalistiska ståndpunkter i så stor utsträckning återfanns hos andra ledande tänkare, och mer kända sådana än Bowne under den amerikanska filosofins “Golden Age”, tänkare som aldrig förlorat sin aktualitet som de typiska representanterna för den amerikanska filosofin, och hos vilka man ofta finner gradvisa och subtila övergångar inte minst mellan idealismen, pragmatismen, pluralismen och personalismen.

Ny forskning behövs för att belysa frågan om brott och kontinuitet i Europa. Inte minst i Sverige, där den s.k. personlighetsfilosofin ansågs som den helt dominerande svenska tankeströmningen under 1800-talet, framstår diskontinuiteten som anmärkningsvärt stor. Det beror förstås delvis på att det, liksom i andra länder, dröjde länge innan fenomenologin överhuvudtaget systematiskt introducerades. Under den första hälften av 1900-talet fanns visserligen en avsevärd mottaglighet. Om vi ser till de personalistiska exemplen på detta kunde John Cullberg producera ett s.a.s. tidsenligt arbete som byggde även på hans djupa förtrogenhet med den svenska tidiga 1800-talstraditionen, Das Du und die Wirklichkeit: Zum ontologischen Hintergrund der Gemeinschaftskategorie (1933). Även för John Landquist var Geijer central, och hans vidareförande av dennes personalism förenades och utbyggdes med samtida influenser. Men någon mer fullständigt genomförd integration med just fenomenologin i mer distinkt mening skedde inte under denna period – och ännu mindre under efterkrigstiden.

I samband med 150-årsminnet av Geijers död 1997 införde Ord & Bild en temasektion om denne med en lång rad kortare bidrag (nr 3-4, 1997). Cullbergs avsnitt om Geijer återges i svensk översättning. I övrigt representeras det filosofiska perspektivet av Jan Bengtsson, väl en av de första svenskar som fullt tillägnat sig fenomenologins huvudströmning, och som bl.a. s.a.s. skrivit den fenomenologiska rörelsens historia – och lika mycket icke-historia – i Sverige. “Vad är fortfarande levande av Geijers verk?” frågas det i ingressen till hans bidrag, ‘Ut ur solipsismens mörka hörn…: Geijers personlighetsfilosofi’. “Personlighetsfilosofin är…högst aktuell”, lyder svaret. “Moderna tänkare bearbetar idag teman som Geijer utforskat långt tidigare.”

Men efter att kort ha pekat på Buber, Heideggers tänkande kring “medvaron”, Lévinas’ båda huvudverk, K.E. Løgstrups begrepp “interdependens” i hans Den etiske fordring, Michael Theunissens Der Andere, sin egen lärare Bernhard Waldenfels’ Das Zwischenreich des Dialogs, och Mounier, tvingas Bengtsson signifikativt nog konstatera följande rörande vårt förhållande till Geijer: “För alla som finner stimulans i Buber, Levinas, Løgstrup eller någon av alla andra filosofer världen över som ägnat sig åt intersubjektivitetens grundläggande frågor – och svarens sprängkraft för andra filosofiska problem – kan Geijer säkert också berika. Det ligger nära till hands att tänka på det gamla ordspråket att man inte ska gå över ån efter vatten. Men egentligen förhåller det sig precis omvänt. Geijers personlighetsfilosofi har i stor utsträckning blivit främmande, för att inte säga obekant. Den rinner fram i ett annat rike. De internationella storheterna kan vi däremot utantill.”

Och sådan förblir situationen än idag, tjugo år senare. För att förstå varför det förhåller sig så räcker det inte att konstatera att vi ännu inte har någon kontinuerlig, avancerad filosofihistorisk forskning om våra egna filosofiska klassiker, på samma sätt som man självklart har i Tyskland – och stora delar av den övriga världen – om den tyska idealismen, eller ens en forskning av den omfattning som i den angloamerikanska världen vuxit fram om 1800-tals- och den tidiga 1900-talsidealismen i Storbritannien och USA. Av detta skäl förblir exempelvis, förskräckligt nog, ett enormt handskriftsmaterial av en på sin tid och för 1800-talets svenska eftervärld så betydelsefull tänkare som Nils Fredrik Biberg i Lunds universitetsbibliotek än idag helt outforskat, aldrig någonsin läst.

Men det finns en annan faktor som jag tror i lika hög grad förklarar Geijers bortglömdhet och det förhållandet att hans i verkligheten så aktuella personalistiska insikter inte hänvisas till och sammankopplas med vår tids filosofiskt helt centrala intersubjektivistiska fenomenologi. Bengtsson skriver om Geijers filosofiska utgångspunkter:

“Geijers filosofi rörde sig till en början inom ramarna för de idealistiska strömningar som var filosofiskt allmängods i hans samtid. Men med åren utvecklade han en ståndpunkt som både till innehåll och form var relativt självständig. Till sitt innehåll vände den sig mot idealismens utgångspunkt i det ensamma självmedvetandet. På svensk mark företräddes en sådan filosofi av Benjamin Höijer. Men den vände sig också mot idealismens intellektuella åskådning, bland annat så som den hade utvecklats av Nils Fredrik Biberg och Samuel Grubbe, och dess historielöshet. Till sin form var Geijers senare filosofi mer intresserad av den konkreta verkligheten än av logiska egenskaper hos ett tankesystem. Det senare synsättet var utmärkande för svensk idealism och rationalism.”

Detta är något förenklat och orättvist ifråga om Geijers föregångare, i synnerhet Biberg och Grubbe men även i viss mån Höijer, och de kvarstående momenten av idealism hos Geijer underskattas. Trots diskontinuiteter av den typ Svante Nordin, pekat på i Romantikens filosofi: Från Höijer till Hegelianerna (1987) finns också verkligen viktig kontinuitet i den tidiga utvecklingen av vad som kom att kallas den svenska personlighetsfilosofin. Det är signifikativt att Nyblaeus talar om “den svenska personlighetsidealismen” – “personlighetsfilosofin” blev, tror jag, den vanliga beteckningen först under 1900-talets första hälft, när idealismen befann sig på tillbakagång eller redan hade ersatts av andra skolor. Men det som är sant i Bengtssons beskrivning kan i viss icke betydelselös utsträckning, om än med viktiga modifikationer om vi går närmare in på och och utvecklar hans karaktäristik, sägas både om Geijer och om hans efterträdare. Och det är här vi finner vad som antagligen är den viktigaste förklaringen till det anmärkningsvärda avståndet mellan Geijer och vår tids mer eller mindre personalistiska fenomenologi.

Geijers efterföljare – och inte bara enligt Nyblaeus’ teleologiska framställning – är nämligen Boström och boströmianerna, som kom att dominera den svenska filosofin under resten av 1800-talet. Den boströmska skolan uppvisade förvisso en mer renodlad idealism, en högre grad av rationalism, och, i en mening eller på ett plan, ett mått av “historielöshet”, som väl delvis kan beskrivas som en återgång till motsvarande tendenser hos vissa av Geijers föregångare och samtida.

Men även Bengtsson beskriver faktiskt Boström som representerande en personalism, om än med en “metafysisk utformning” som gör att den skiljer sig från Geijers, liksom Renouviers personalism skiljer sig från hans genom sin “individualistiska” utformning. Det “metafysiska” framställs här som något som direkt, i sig, strider mot det personalistiska, även när även det senare erkänns som sådant. Det är denna bild av boströmianismen som en från Geijer radikalt skild metafysik, en extrem, ohistorisk idealism och rationalism, ja i sin förmenta tidsotypiskhet närmast en filosofisk fantasmagori och kuriositet, som skapat en unik svensk effekt av distansering och alienation i förhållande till hela det filosofiska 1800-talsarvet, inklusive det tidiga, ja t.o.m. inklusive boströmianernas motståndare hegelianerna, som först genom Nordins senare forskning återupptäcktes.

Den svenska personlighetsfilosofin förvaltades och förmedlades under andra hälften av 1800-talet och början av 1900-talet av den boströmska skolan, och kom därför trots sin personalistiska särart att bekämpas som blott idealism. Och i den begränsade svenska kulturradikala optiken alltifrån 1880-talet var idealismen uteslutande konservativ, föråldrad, en del av det förhatliga etablissemanget. Det är anmärkningsvärt hur annorlunda situationen i detta avseende var i Sverige i jämförelse med Frankrike, Storbritannien och USA, där idealismen just vid denna tid upplevde sina glansdagar och ingalunda alltid bedömdes i samma politiska termer. Utan tvekan är det Boströms speciella statslära som, trots lärjungarnas avsevärda revisioner, i hög grad förklarar den exceptionella utsträckning i vilken idealismen som sådan, även i dess erkänt personalistiska form, kom att tillbakavisas i Sverige. Boströmianismen har av positivister, marxister och andra kunnat avfärdas som blott en rationalisering av den svenska statsmakten i dess dåvarande konstitutionella form, en ämbetsmannafilosofi, ja blott ideologisk legitimering av den svenska statliga byråkratin, en “statsidealism”.

Som sådan har den ofta kommit att uppfattas som fallande utanför filosofin överhuvudtaget, som en märklig, långvarig parentes. Även det som föregick partentesen blev fördunklat av den, föll i glömska p.g.a. dess långvarighet och massiva dominans. Endast det nya som frigjorde sig från den kom att räknas som av betydelse för den svenska filosofin och dess historia.

Det är, menar jag, en mycket beklaglig situation, en situation som fortfarande råder, efter långt över hundra år. Nordins Den Boströmska skolan och den svenska idealismens fall (1981) gjorde tyvärr inte mycket för att förändra den dominerande analytisk-filosofiska och marxistiska bild som präglade denna förvrängda svenska filosofihistoriska självförståelse. Den historicistiska och hermeneutiska marxism Nordin vid denna tid omfattade var nyanserad och sofistikerad, men detta var inte tillräckligt för någon större inlevelse i och förståelse för idealismen i allmänhet. Bokens värde låg i att den slutligen tog sig an hela denna försummade period, Boströmianismen som helhetlig skolbilnding. Men dess regurgitation av de gamla, vid det här laget slitna kulturradikala klichéerna, de enkla, förutsägbara historiematerialistiskt-reduktiva förklaringarna, de trötta, råa sarkasmerna, hela den grova naturalistiska sensibilitet, jargong och attityd som kommit att bli obligatorisk inom vänstern, uppvisade ingenting nytt och originellt. Den mer strikt idealistiska varianten av den svenska personlighetsfilosofin avfärdades alltfort i dess helhet som en typisk och restlöst kontextspecifik produkt av ett av det skinande nya radikalmodernistiska Sverige ersatt och en gång för alla övervunnet samhälle.

Vad som hade behövts var en historisk fördjupning och nyansering som förmådde i större utsträckning skilja den politiska, sociala och kulturella radikalismens allmänna åskådning och strider från den filosofiska bedömningen och värderingen, och som åtminstone uppnådde den typ av partiellt erkännande även av boströmianismens förtjänster som vi återfinner hos liberala och i vid mening “80-” och “90-talistiska” filosofer under det tidiga 1900-talet som Hans Larsson och hans lärjunge Alf Ahlberg. Men bara några år senare visade sig Nordins genuina teoretiska insikter komma till sin rätt i hans nästa filosofihistoriska arbete. Faktum är att Från Hägerström till Hedenius (1984) uppvisar ett annat men ofta nästan lika stort sarkastiskt förringande av den svenska idealismens motståndare och efterträdare, Hägerström och Phalén och deras skola, såväl som, och framför allt, av den därpå följande analytiska filosofin. Här började nu, även om boken kritiseras av Bengtsson för att förbise fenomenologins inflytande, Nordins verkliga självständighet och betydelse som filosofihistoriker med stor tydlighet framträda – för att efter ytterligare några år rikligen bekräftas i Romantikens filosofi, där de förfelade analyserna, förklaringarna och värderingarna från Den Boströmska skolan redan i stort är försvunna.

Kvar står dock det olyckliga resultatet att just ifråga om den boströmska skolan det helt otillräckliga, genom hela 1900-talet vidareförda och vidareutvecklade s.a.s. “80-talistiska” perspektivet fortfarande är förhärskande. Det är, tror jag, framför allt detta som fortsätter göra det värdefulla svenska personlighetsfilosofiska arvet, i vilket Geijers bidrag är centralt, i praktiken oåtkomligt, generation efter generation.

Jag har länge hoppats att inte bara den ständigt pågående och aktuella tyska och internationella forskningen om den tyska idealismen, utan kanske i ännu hög grad de senaste årtiondenas nya, rika forskning om idealismen i Storbritannien, där man senare under 1900-talet p.g.a. den analytiska filosofins dominans kom att få en liknande negativ syn på idealism i allmänhet som i Sverige, skulle kunna bidra till att förändra den svenska förståelsen på detta område. Den moderna idealismen, och inte bara Hegel, är en integrerande del av den moderna filosofihistorien, och förtjänar studium, i många av dess varianter. På vägen mot en återupptäckt av Geijer och den svenska personlighetsfilosofin kunde dagens filosofistudenter passa på att ta del av den sedan mycket längre akut behövliga och idag möjliggjorda återupptäckten och återupprättelsen av idealismen som sådan.

Och det gäller även fenomenologerna, som ju ofta kvarhåller den tidiga ansatsen att, liksom analytikerna, “börja om” med en helt ny ansats för filosofin, med kritisk udd bland annat mot 1800-talsidealismen. Förvisso lyckades de med sin specifika nystart att rädda filosofin undan och utöver inte minst den tidiga, innehållsbestämda analytismens i verkligheten antifilosofiska och delvis ideologiska projekt, och på ett sätt som med tiden också skapade ett nytt, fruktbart förhållande till filosofihistorien – och inte bara filosofins första början hos grekerna. Dock kvarstår från den ursprungliga fenomenologins tidssituation och som nödvändig upplevda polemiska negation en disproportionerlig Verfremdung i förhållande till senare former av idealism och inte minst av personalistisk eller proto-personalistisk idealism. Och även när andra aspekter av den sene Schelling (alltsedan en relativt tidig Heidegger) och väl också Jacobi nu tillägnas förblir kanske just de för den senare idealistiska personalismen avgörande personalistiska dimensionerna av deras verk otillräckligt införlivade. Det är inte några enorma revisioner som skulle helt omkullstjälpa fenomenologins egna grundantaganden som jag här talar om, men vissa öppningar och nyläsningar framstår åtminstone från mitt perspektiv som önskvärda.

En annan sak som kunde bidra till ny insikt om att idealismens bestående relevans delvis gäller också den i flera avseenden faktiskt originella och unika boströmianismen är kanske läsning av en allmän introduktion skriven inifrån denna skola själv, av en boströmian – ett kort verk som Lawrence Heap Åbergs Den boströmska verldsåsigten från 1882. Åtminstone några av de grövsta och ytligaste karikatyrmässiga missuppfattningarna hos skolans många filosofiska och filosofihistoriska motståndare borde falla bort. Det borde bli synligt hur och i vilken usträckning även den boströmianska idealismen faktiskt tillhör filosofin och dess historia. Och på vilket sätt den faktiskt upptar och vidareför åtminstone åtskilligt även av de geijerska personlighetsfilosofiska insikterna på alla filosofins stora huvudområden sådana dessa definierades vid denna tid och ofta i mycket fortfarande definieras.

På så sätt kunde den boströmianska barriär som skiljer oss från Geijers personlighetsfilosofi brytas ned, genom ett nytt perspektiv på, en omtolkning av själva barriären: vi inte bara bryter ned den, utan vi förstår att den i själva verket kan vara något helt annat än en barriär, att även denna period i den svenska filosofihistorien faktiskt kan vara en framkomlig väg till personlighetsfilosofins väsentliga innehåll. På så sätt kunde, för att återknyta till Bengtsson, den egna åns vatten åter rinna fram i vårt eget rike, och blandas med det vatten vi hämtar från den internationella fenomenologiska debatt han refererar.

Maria Callas: D’amor sull’ali rosee

1956

Om förintelseförnekelse

Det har nu alltså hävdats att jag inte “klarar av att upprätthålla gränsen” inte bara mot antisemitism utan också mot förintelseförnekelse. Det antisemitiska ska ha bestått i uppfattningen att det finns judar som agerar gemensamt. Jag tror mig aldrig ha sett en definition av antisemitism så ofattbart vid att den omfattar hävdandet av denna uppenbara sanning. Med denna definition följer förvisso att jag inte upprätthåller gränsen, eftersom jag hävdat bl.a. just detta. Det var det faktum att denna anklagelse – från annat håll – drabbat även mig, som föranledde mig att delvis bemöta Jan “Sjunne” Sjunnessons avståndstagande från Ingrid Carlqvist och i samband därmed ta upp hans tidigare avståndstagande från mig.

Förintelseförnekelse är ju dock också utan tvekan för Sjunne (och hans kollega på Avpixlat, John Gustavsson, som han hänvisar till) ett uttryck för antisemitism, men ett som enligt honom nu förtjänar att nämnas för sig. Men det är inte bara så, som jag förklarade, att jag överhuvudtaget inte nämnde förintelseförnekelse i mitt svar på Sjunnes angrepp på Carlqvist. Det är också så att anledningen till att jag inte gjorde det var att Sjunne själv inte nämnde det i detta angrepp: han angrep inte Carlqvist för förintelseförnekelse. Mitt inlägg handlade bara om detta angrepp, och det var således fel av honom att ta upp frågan om förintelseförnekelse i samband med mig.

Frågan om förintelseförnekelse tillkom senare, i den oerhört omfattande diskussion som utlöstes av Sjunnes inlägg, eller snarare av Carlqvists svar på Facebook, en diskussion som fortfarande efter en och en halv vecka pågår. Jag nämnde att jag bara följt en liten del av den, och detta är i ännu högre grad fallet idag, när den blivit ännu mycket mer omfattande. Men förvisso har Carlqvist i denna diskussion tagit upp frågan om förintelsen. Utan tvekan har hon uppmanat till en kritisk granskning av de anförda bevisen, och därmed velat öppna för en revision av den förhärskande uppfattningen.

Jag vill därför upprepa det lilla jag för många år sedan sagt i detta ämne, eller, mer exakt, i frågan om lagstiftning mot förintelseförnekelse, i en diskussion i kommentarfältet till mitt inlägg Jonas De Geer och Samtidsmagasinet Salt. Jag hade tagit upp att De Geer för Salt hade intervjuat David Irving, och nämnde att dennes process mot Deborah Lipstadt för mig framstod som märklig, att jag tyckte att Irving borde ha fokuserat på den principiella frågan om forskningens frihet och frågan om definitionen av förintelsen, i stället för att anklaga Lipstadt för förtal för hennes beteckning av honom som förintelseförnekare (“Holocaust denier” – både den svenska och den engelska termen är något märklig).

För att begreppet förintelseförnekare ska kunna ha rättslig betydelse krävs ju en skarp definition, och om denna definition är den vanliga uppfattningen om dödandet av sex miljoner judar, bör ju redan påståendet att exempelvis 5,9 miljoner judar dödades vara förintelseförnekelse, och Lipstadt därmed ha rätt – på ett sätt som Irving borde ha kunnat acceptera.

Visserligen har jag intrycket att själva termen förintelseförnekelse inte alltid förekommer i lagtexterna i de länder där lagstiftning av denna typ förekommer. Men den har i debatten kommit att bli den som vanligen används om de lagar som tillämpas på sådant sätt att historiografisk revision på detta område blir förbjuden. Jag tror heller inte att lagstiftningen laborerar med och tillämpar den nämnda rigorösa definitionen, inte minst av det skälet att det inte ens bland förment icke-revisionistiska historiker råder någon konsensus rörande siffran sex miljoner. Men inexakthet i definition och tillämpning är här verkligen ingen styrka, utan bara ett av flera bevis för problemen med lagstiftningen.

Jag är inte tillräckligt förtrogen med vare sig Irvings eller andra revisionisters analyser och argument för att på meningsfullt sätt kunna kommentera dem i sak. Men det är ovidkommande. Även om kvaliteten på exempelvis Irvings arbete vore undermålig, vore även det ovidkommande – liksom det faktum att revisionister kan ha politiska och andra vetenskapligt problematiska motiv. Sådant är ju på intet sätt specifikt för dem.

Jag är naturligtvis helt mot denna typ av lagstiftning, och finner det häpnadsväckande att även företrädare för historievetenskapen kan acceptera kriminalisering av framläggandet av nya forskningsresultat eller åsikter på detta område – lagstiftning av en typ som inte bara redan föreslagits för hela EU, utan också föreslagits kunna utvidgas till det armeniska folkmordet och till kommunismens liknande brott, det senare ett område där historikernas siffror varierar ofantligt.

Var slutar detta? Min invändning är givetvis rent principiell. Ingen historisk händelse eller del av historien får undandras kontinuerlig historievetenskaplig prövning. Om det accepteras att lagen används för ett rent historiografiskt ställningstagande, kommer en annan regering utan betänkligheter kunna använda den för ett helt annat. Om staten tillåts skriva historia på detta sätt kan inga värden säkerställas. Hur kommer ens de dödas minne, som väl är vad lagstiftningsivrarna säger sig vilja värna, någonsin kunna vara fredat? Det kommer utlämnas åt skiftande opinioners, regeringars och politiska systems godtycke. Vetenskapens röst, denna ömtåliga västerländska kulturprodukts, kommer inte längre kunna göra sig hörd.

Marine Le Pen et Nicolas Dupont-Aignan

29/4

Sjunne tar ett steg till

“Avståndet till högerradikalerna ökar”, skriver Jan “Sjunne” Sjunnesson i rubriken på ett nytt blogginlägg som han länkar till i en kort kommentar (“Tack och adjö Jan Olof”) till mitt bemötande av hans häpnadsväckande avståndstagande från mig i en krönika i Avpixlat förra året. Han tar nu ytterligare ett steg bort från mig genom att anklaga mig för antisemitism.

Sjunnes nya avståndstagande förra helgen, denna gång från Ingrid Carlqvist, som gav mig anledning att bemöta hans tidigare avståndstagande från mig, hade, konstaterar han, “föranlett kritik från högerled”. “Högerradikalen Jan Olof Bengtsson”, heter det, “är osaklig och lika surt lillgammal som identitären Daniel Friberg” (ett stycke från Friberg citeras). Friberg och jag har, är det meningen att vi ska förstå, till skillnad från danska Trykkefrihedsselskabet och norska Document.no inte “klara[t] av att upprätthålla gränsen mot antisemitism och Förintelseförnekelse”. “Tack för att ni steg in i debatten, Ingrid, Daniel, Jan Olof och alla andra. Nu vet vi var vi har er.”

“Högerradikalen”: Jag har år efter år avvisat denna och liknande beteckningar p.g.a. de enligt mig delvis problematiska intellektuella strömningar de vanligen används för.

“Osaklig”: Jag går igenom och bemöter en för snart ett år sedan publicerad krönika av Sjunne, där han plötsligt tog avstånd från mig på helt centrala och avgörande punkter, men också utan urskillning sammanförde mig med Motpol o.s.v. Och jag gör det med anledning av att han nu angripit Carlqvist för samma sak som Expos Jonathan Leman för drygt två år sedan angrep mig för, nämligen att hon “beskrev judar som om de agerade gemensamt, vilket är en konspiratorisk föreställning” och ett “antisemitisk[t] uttalande”. Jag upprepar varför denna anklagelse är ohållbar, med hänvisning till mitt tidigare svar till Expo. Hur något av detta kan beskrivas som osakligt är fullständigt obegripligt.

“Surt”: En helt missvisande beskrivning av det känsloläge i vilket jag skrev inlägget och som präglar det. Vad jag känner är förvåning, besvikelse och upprördhet inför denna antisemitismanklagelse, som Sjunne nu alltså riktar även mot mig.

“Lillgammal”: Detta är något man enbart kan säga om barn som uppvisar ett onaturligt vuxet beteende; att använda detta ord om mig och Daniel Friberg visar att man inte förstår vad det betyder.

“Upprätthålla gränsen mot antisemitism”: Mot min argumentation och utan att med ett ord beröra den upprepar och insisterar Sjunne alltså på att det är konspirationsteoretisk antisemitism att säga att det finns judar som agerar gemensamt. Det här är så oseriöst att jag frågar mig om Sjunne överhuvudtaget bryr sig om den här frågan, om det inte i själva verket är helt andra saker han är ute efter och tror sig kunna uppnå genom sina påhopp. Till skillnad från Sjunne har jag skrivit flera utförliga inlägg där jag verkligen försökt diskutera och på rimligt sätt fastställa just denna viktiga gräns.

“Förintelseförnekelse”: Detta är något vare sig jag eller Friberg (att döma av det stycke Sjunne citerar) överhuvudtaget nämnt.

“Nu vet vi var vi har er”: Vad vi vet är att Sjunne kommer med en sant osaklig anklagelse, utan någon som helst argumentation, och i ett obehagligt, hotfullt tonläge.

Vercingetorix

Auguste Bartholdi

Vercingetorix

By Fabien1309

Own work, CC BY-SA 2.0 fr https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=2027022

Sjunnesson, rågången och antisemitismen

Eftersom frågan om definitionen och användningen av begreppet “antisemitism” fått en ny, personlig betydelse för mig sedan jag härom året angreps av Expo, DN och några andra media och debattörer, vill jag kort kommentera f.d. redaktören för Samtiden Jan Sjunnessons plötsliga angrepp i fredags på f.d. Dispatch International-redaktören Ingrid Carlqvist, och den diskussion som följde i helgen, inte minst på Sjunnessons nya forum Avpixlat och på Facebook.

Angreppet skedde i ett blogginlägg med en språkligt egenartad rubrik av den typ man känner igen från Sjunnessons tidigare publikationer, ‘Avståndstagande från antisemitism i Avpixlat och av Ingrid Carlqvist’, ett inlägg som Sjunnesson enligt Carlqvist länkade till i ett email som han skickade samtidigt till henne, Expo, och Svenska kommittén mot antisemitism. I det anför han som skäl för att beteckna Carlqvist som “antisemit” bl.a. att hon, liksom den för mig okände Avpixlat-krönikören Rolf Malm, uttalat sig om att judiska debattörer och politiska aktörer på 1960-talet ägnade sig åt opinionsbildning och politiska påtryckningar till förmån för invandring och mångkultur. Sjunnesson säger bl.a. att det är “en konspiratorisk föreställning” att beskriva judar “som om de agerade gemensamt”.

Detta ligger mycket nära den anklagelse som, ursprungligen, Expo riktade mot mig, som sedan upptogs av DN och andra, och som inom kort ledde till att Lunds universitet beslutade och i DN utbasunerade att jag inte längre fick undervisa där. Jag vill därför fokusera på just detta, under bortseende från det övriga Sjunnesson anför mot Carlqvist, som handlar om vilka hon samarbetar med. Den diskussion som utlöstes av Sjunnessons inlägg, eller snarare av Carlqvists svar på Facebook, har varit oerhört omfattande och jag har bara kunnat följa en liten del av den. Jag bortser därför här även från vad Carlqvist själv sagt till sitt försvar; Sjunnesson själv har mig veterligen ännu inte återkommit med någon kommentar.

För snart ett år sedan kom Sjunnesson med ett märkligt avståndstagande från “högerextremism” och “högerradikalism” i en krönika i Avpixlat, dit han relegerats efter att ha avskedats från Samtiden. Temat var anklagelsen från vissa debattörer att han och “andra som skriver i och läser svenska alternativmedier” är “nyttiga idioter för ren ondska, Putin och högerextremister”. Krönikan var ett ovanligt förskruvat exempel på den typ av texter man ofta får läsa från den liberalpopulistiska delen av SD-lägret, och som lätt ger ett obehagligt falskt och förljuget intryck. Men till det märkliga bidrog för mig i synnerhet det plötsliga, oväntade personliga avståndstagandet från mig, efter flera år av gott förhållande och idéutbyte mellan oss, trots en hel del meningsskiljaktigheter.

Det på ett allmänt plan problematiska låg i Sjunnessons samtidiga hävdande av å ena sidan den egna identiteten som djärv och obekväm dissident som utmanar makten, som en som “skriver i och läser svenska alternativmedier”, och å den andra accepterandet av (väst)maktens bisarra uppfattning rörande “ren ondska, Putin och högerextremister”. Till den senare kategorin hör också, förklarades det senare, “rika högermän i USA” (utan tvekan, som Mattias Karlsson formulerade det förra året, “den paleokonservativa rörelsen i USA”, som enligt honom finansierade en “krets” i Sverige inkluderande Fria Tider – detta eftersom ju Sjunnesson själv hyllar de neokonservativa som också, om än felaktigt, uppfattas som “högermän”), “brunröda led”, “nynazister”, “Marine le Pen, Victor Orban, Donald Trump”, den franska nya högern, Julius Evola, och “Motpol, Motgift, Daniel Friberg, Erik Almqvist med flera”. Sjunnesson sade sig ha “ytterst begränsat intresse för Rhodes nätverk, Carroll Quigley, New World Order, chemtrails, vaccinationstvång, Bilderberggruppen, 11 september, om månlandningen 1969 var påhitt, judiska bankirer, Förintelseförnekare, Stephen Colbert, Glenn Beck, Alex Jones”. Mot allt detta markerades på detta ostentativa sätt entydigt avstånd.

Vad som här tillämpades var, antog man, Mattias Karlssons “djupa och knivskarpa rågång”. Sjunnesson tog i av alla krafter för att markera sin egen hemmahörighet på den goda och rätta sidan, som det var meningen efter detta vilt svepande avståndstagande fortfarande skulle framstå som fullt tillräckligt oppositionell och modig. “All s.k. populism är inte av ondo liksom all nationalism”, hette det med en karaktäristiskt slarvig men också lam formulering.

Sjunnesson var, betonade han för säkerhets skull, “lika kritisk till de ryska invasionerna av Afghanistan, Tjetjenien, Georgien, Krim och östra Ukraina som de flesta svenskar”, och han ansåg “liksom allt fler svenskar att Nato-anslutning kan behöva utredas för att kunna fatta ett klokare beslut än att vila på Östen Undéns gamla lagar från 1950-talet”. Hur tendentiösa och vinklade dessa formuleringar än var förmedlade de inte radikaliteten i Sjunnessons ståndpunkt. I själva verket hade han länge varit en entydig, explicit, offentlig förespråkare av svenskt NATO-medlemskap. Men till skillnad från personer på andra sidan rågången som han, med sina egna kritiker, menade var nyttiga idioter för Putin och med denne samverkande krafter, och sannolikt även mutade av dem, hävdade Sjunnesson med åtminstone skenbar naivitet att han “tjänar ingen herre” – samtidigt som han, utan att specificera för vem eller vad, påstod sig förvisso vara “nyttig”, utan att vara idiot.

Vad som får diskuteras på rätt sida rågången var enligt Sjunnesson “militärallianser, migration, jämställdhet, civilisation, religion, statsbygge, klimatet,  kulturkamp”. “Är det”, frågade han, “möjligt att diskutera dessa på allvar utan att bli anklagad för att gå proryska eller högerradikala eller konspiratoriska ärenden?” Här tillkom ytterligare en underavdelning i ondskans kategori – “konspiratoriska ärenden”. Det var oklart vad som menades. Men sannolikt var det bara ytterligare en slarvformulering: vad Sjunnesson menade var rimligen, i ljuset av den ovan citerade uppräkningen, konspirationsteoretiska ärenden.

Sjunnesson framförde goda argument rörande yttrande- och tryckfriheten, lagen om hets mot folkgrupp, åsiktskorridoren, och etablissemangsmedias svartmålning, falska epitet och misstänkliggöranden. På ett ställe signalerade han också att man trots allt får läsa författare på fel sida av rågången. För Sjunnesson var det “lagar som den om hets mot folkgrupp och de anklagelser om näthat man kan få utstå om man ger sig utanför åsiktskorridoren och kanske citerar alternativmedier, eller kanske läser om s.k. högerpopulism hos Michael O’Meara istället för Anna-Lena Lodenius…som hotar yttrandefriheten. Givetvis finns det gränser för rent brottsliga personpåhopp…men att diskutera och kritisera åsikter och dra fram fakta kan aldrig vara kriminellt.” Omnämnandet av O’Meara var visserligen kanske litet märkligt såtillvida som denne är en utpräglat icke-populistisk författare inom den nya högern, men det var dock ett undantag från krönikans i övrigt enkla och svepande rågångsdikotomism: den andra sidan är förkastlig men bör inte förbjudas.

Men detta överskuggades av det plötsligt tydligen som nödvändigt upplevda signalerandet av hur långt Sjunnesson stod även från mina ståndpunkter. Jag å min sida hade förvisso aldrig dolt att jag sett problem med hans otillräckliga tillägnelse av olika mer eller mindre konservativa tanketraditioner och historiska analyser, ett resultat av den begränsning som oundvikligen följde av hans långa bakgrund inom Vänsterpartiet, hans exempelvis i samtalsprogrammet Radio Birro tidigare förra året i ohöljt överflöd redovisade och aldrig brutna hemmahörighet i den allmänna svenska radikala kulturmiljön från 60-och 70-talet, och hans mindre långa men dock likaledes bakgrund i den vänsterpostmoderna filosofin i vid mening och i Timbro-liberalismen.

Jag hade också, samtidigt som jag försökt vara uppmuntrande och – exempelvis när jag inbjöds att komma med synpunkter på Samtiden före dess öppning för allmänheten –  komma med råd, haft problem med de formella bristerna i hans skrivande, en punkt som varit omöjlig att förbigå när man haft att göra med en skribent som i sådan utsträckning som Sjunnesson ansträngde sig att synas och höras (även som folkbildare), och som även, tills samma problem upptäcktes av de ansvariga, givits en framträdande position som redaktör. Även i den korta reklamtexten för hans roman, ja i själva titeln på en av hans andra egenproducerade böcker, hade språkliga fel förekommit.

Inget av detta hade emellertid föranlett mig att gå ut med någon offentlig kritik. Tvärtom hade jag försvarat Sjunnesson och, exempelvis under min tid i styrelsen för SD Stockholms stad, försökt hjälpa till att lyfta fram honom som föreläsare och kursledare, och pejla utsikterna till förtroendeuppdrag. Hans kritik mot den politisk-korrekta regimen hade, trots hans ytliga förståelse av den, enligt min mening varit av tillräckligt värde.

På motsvarande sätt hade Sjunnesson tidigare flera gånger uttryckt sig vänligt om mig. Inte minst bör nämnas hur han även under stormarna i samband med årsmötet i SD Stockholms stad 2015, om än ledsagat av en ful och helt omotiverad kritik av Gustav Kasselstrands, William Hahnes och Anton Stigermarks framtoning, försvarade mig i en krönika, även den på Avpixlat.

Men nu hade han alltså helt oförmedlat och obegripligt ändrat inställning. “Idag”, skrev han, “tror jag ingen skulle tas på allvar som i en teoretisk utläggning av, låt oss säga den ‘occidentofobiska’ dystopi som ligger till grund för romanen Underkastelse av fransmannen Michel Houellebecq, skulle referera till högermännen Alain de Benoist och Julius Evola, snarare än vänstermännen Gilles Deleuze eller Jean Baudrillard, trots att alla fyra beskriva ungefär samma västerländska civilisations kris i slutet av ett årtusende, dock utifrån skilda perspektiv?”

Denna mening var ett exempel på hur det tyvärr är oundvikligt att kommentera det rent språkligt-formella. Den gamla pluralformen “beskriva” är ju malplacerad här. “Ungefär samma västerländska civilisations kris”? Man kan hoppas att Sjunnesson här på något sätt menar att det finns delvis olika västerländska civilisationer, eller olika aspekter eller delar av den västerländska civilisationen, som kan befinna sig i kris. Men det blir litet långsökt. Man kan inte värja sig från misstanken att han bara är en av de otaliga icke-professionella skribenter som de senaste årtiondena börjat tillämpa s.k. särskrivning, och att vad han menar är “ungefär samma västerländska civilisationskris“. Men man tvingas sväva i ovisshet. Slutligen: varför avslutas meningen med ett frågetecken? Tre fel trängdes i denna enda mening.

Men detta var ändå en parentes. Det viktiga var vad Sjunnesson – även delvis ofrivilligt – avslöjade om den förenade liberalpopulism och vänsterpostmodernism som han, trots att han själv läst inte bara O’Meara utan även, på min rekommendation, exempelvis Claes Ryn och Tage Lindbom, på så beklagligt sätt valt att begränsa sig till. Från dess perspektiv fastslogs att “Den svenska kulturdebatten kommer heller inte kunna ta in folk som Jan Olof Bengtsson eller Joakim Andersen. Att jag ens nämner dem här är säkert inte korrekt ens inom alternativmedier. Själv har jag inget till övers för Motpol, Motgift, Daniel Friberg, Erik Almqvist med flera, men de existerar som i en parallell värld. Jag vet att dessa herrar inte har något till övers för mig, vilket gör mig kritiserad och kanske hatad av både vänstern och högern. Gott så och förvirrande för vänsterredaktören Håkan A. Bengtsson som vill få mig till högerradikal.”

Någon skulle kanske säga att “dessa herrar” syftar enbart på “Motpol, Motgift, Daniel Friberg, Erik Almqvist med flera”. Men omedelbart före uppräkningen av dem sammanställdes jag ju med Andersen, d.v.s. Motpol. Sjunnesson var orättvis mot den nya högern. Men ingenting sades heller om mitt förhållande till den, ingen distinktion gjordes, trots allt jag skrivit om detta genom åren.

Vad som nu enligt Sjunnesson plötsligt gällde var alltså att jag inte kommer kunna “tas in” av den svenska kulturdebatten, ja att det kanske inte är korrekt att nämna mig ens inom alternativmedier. Det framstod som om jag tillhör dem som ingen skulle ta på allvar om de hänvisade till de Benoist och Evola, dem som inte bara inte har något till övers för Sjunnesson utan kanske också hatar honom, och som han å sin sida inte heller har något till övers för. Och han fann att det var gott så.

Det var inte litet på en gång. Vad föranledde denna attitydförändring? Hade jag sagt eller skrivit något nytt den senaste tiden som nödvändiggjort en omprövning? Något så farligt att det förklarade denna drastiska distanseringmanöver?

Nej. De saker jag sagt som skiljer sig från de saker Sjunnesson säger är sådana som jag alltid sagt, och det visste han. I denna vetskap hade han alltså tidigare försvarat mig, även när bl.a. Expo och DN angripit mig. Det enda sammanhang i vilket Sjunnessons nya påståenden kunde förstås var de fortsatta skriverierna om mig exempelvis i DN av Björn af Kleen och Maja Hagerman och av Rasmus Fleischer i hans blogg Copyriot (jag fortsätter länka till mina bemötanden delvis av det skälet att jag inte vill att någon s.a.s. ska komma undan med kritiken). Och Lunds universitets uttalande i DN. Och framför allt den förändrade situation inom SD och debatten i SD-sfären som skapats genom fullföljandet av den feldefinierade rågången i form av uteslutningarna, och avskiljandet av hela ungdomsförbundet, under 2015. Sjunnesson ville signalera att han anpassat sig.

När han tdigare nämnt mig hade han brukat framhålla att jag anknyter till tänkare som Ryn och Lindbom. Viktigare och allvarligare än vad han i sin nya krönika skrev om just mig var det allmänna försvaret av den förfelade rågången. På fel sida tycktes nämligen, enligt både Sjunnessons och Karlssons beskrivningar, tillsammans med den nya högern även den traditionalistiska skolan (som inte bara Evola utan också Lindbom tillhör) och tänkare som Ryn (“högermän i USA” som bekämpar neokonservatismen) hamna. Genom att i den här angivna nya utsträckningen acceptera denna intellektuella landskapskonfiguration hjälpte Sjunnesson till att konsolidera den fullständigt otillräckliga liberalpopulismens i alltför hög grad av samma strategiska dynamik som den övriga politiska korrektheten styrda dominans i SD-sfären.

När jag nu tog del av Sjunnessons angrepp på Ingrid Carlqvist var jag i viss mån förberedd genom den förändrade inställning han visat i denna krönika redan för ett år sedan. Men även om det är fråga om en entydig kontinuitet och vad som kan förstås som ett beklagligt “naturligt” nästa steg i en redan urskiljbar felaktig riktning, är det ändå förbluffande.

Återigen finner vi en något slarvig formulering om en “konspiratorisk föreställning”, d.v.s. om en föreställning om en konspiration. Rent allmänt gäller givetvis, som jag tidigare påpekat, att den uppfattning om föreställningar om konspirationer som Sjunnesson här uttrycker, d.v.s. den uppfattning enligt vilken sådana föreställningar helt enkelt entydigt fördöms, är verklighetsfrämmande och naiv. Historien och den politiska verkligheten är förstås full av konspirationer av olika slag.

Om man med denna typ av formuleringar bara syftar på de sensationalistisk-dramatiska och populärkulturella berättelserna om en liten grupp illuminati, frimurare, Rothschilds, Sions åldermän, bilderbergare eller liknande som i slutna, hemliga rum drar i dolda trådar och i allt väsentligt kontrollerar folkens öde och världens gång, måste man uttryckligen förklara det. Annars blir avståndstagandet från föreställningar om konspirationer, från konspirationsteorier, enbart enfaldigt.

För Sjunnesson handlar det nu alltså om en sådan föreställning, som också läggs till grund för en kritik rörande antisemitism. Men hur kan den blotta “beskrivningen av judar som om de agerade gemensamt” rimligen vara någotdera av detta? Svaret måste givetvis vara att den inte kan det, av de skäl som jag anför i mitt första utförliga svar till Expo, DN m.fl., Antisemitismen och jag.

Carlqvist talar knappast om judar generellt, om alla judar. Att det finns judar som agerar gemensamt, och därmed legitimt kan beskrivas som sådana, är självklart och uppenbart. Carlqvist har helt enkelt, liksom jag gjorde i ett av de inlägg i den här bloggen som Expo vände sig mot, givit ett, enligt henne negativt, exempel på detta.

Om Sjunnesson bara hade invänt mot det faktum att Carlqvist framhöll detta exempel som ett negativt sådant på samma sätt som jag – i en mer allmän formulering – gjort, d.v.s. om han hade sagt att hon beskrivit judar som agerade gemensamt på ett sätt som var negativt, problematiskt, felaktigt, förtjänande kritik, hade kopplingen till antisemitism åtminstone varit en liten aning mer näraliggande. Men även detta vore absurt otillräckligt som definition av antisemitism och därmed som grund för anklagelsen.

Att judar agerar gemensamt framhålls ju ofta av judar själva. Ja, som jag påminde i mitt svar till Expo kritiseras inte sällan detta agerande som negativt även av tunga, centrala judiska debattörer. Men när icke-judar framför denna kritik, ja, när de, som jag, bara upprepar samma kritik, framställs den ofta plötsligt som antisemitisk, i den märkliga logik som präglar användningen av antisemitism som attackord.

Jag har här fokuserat endast på en av Sjunnessons anklagelsepunkter mot Carlqvist. Det finns mer att säga om den andra, som rör dem hon samarbetar med, och jag har själv under det senaste halvåret fått anledning att i flera inlägg delvis modifiera min uppfattning och fördjupa min analys av en del av det ideologiska landskapet på andra sidan Karlssons rågång. Det finns anledning att återkomma om detta. Men den första anklagelsepunkten, som överensstämmer med vad Expo anförde mot mig, räcker för att motivera detta inlägg.

När Jonathan Leman angrep mig tillhandahöll han bara ännu en övertydlig bekräftelse av riktigheten i det jag sagt om judisk radikalism i just de formuleringar han angrep mig för. Men nu har alltså Jan Sjunnesson, som inte är judisk och som trots sin långa bakgrund i vänstern i vid det här laget ganska många år försvarat socialkonservativa SD, med ivrig tjänstvillighet agerat gemensamt med Expo. Det är inte lika begripligt.

Avenue des Champs-Élysées, Paris

Champs Elysées

SD Stockholms stad och jag

Det har nyligen varit årsmötesperiod för SD:s distrikt och kommunföreningar igen. Några har under det gångna året undrat varför jag inte ställde upp för omval till styrelsen för SD Stockholms stad 2016. Den 2015 tillträdande styrelsen med William Hahne som ordförande, som jag var ledamot av, sågs nämligen av många medlemmar med rätta som en viktig öppning för att hålla distriktet, ja i viss mån hela partiet på rätt kurs i flera frågor.

Jag har inte velat skriva mer om det rent interna skeendet under min tid i distriktsstyrelsen (2015-16) än vad jag redan gjort i de inlägg här som tyvärr, p.g.a. den visserligen mestadels anonyma men dock offentliga och uppenbart från centralt håll kommande kritik som riktades mot mig, blev nödvändiga inför årsmötet 2016. Detta har emellertid, trots vad jag vågar påstå är dessa inläggs klarhet, visat sig kunna leda till missförstånd. Eftersom det förvisso finns en rad punkter där jag är oenig med partiledningen och under många år offentligt försökt föreslå alternativa politiska linjer, är det kanske ändå naturligt att vissa, som inte närmare följde eller kunde följa vad som hände, tror att mitt beslut att dra mig tillbaka hade att göra med dem.

Så var inte fallet. Jag vill markera att det uteslutande föranleddes av lokala händelser och förhållanden i distriktsstyrelsen: reaktionerna från några ledamöter på mina – och ibland några andras eller rentav halva styrelsens – argumentation mot och avslag på ett antal förslag, och reservationer mot beslut om dessa, helt i enlighet med vedertagen styrelsepraxis (reaktioner som inte i sig själva har något större eller principiellt politiskt eller ideologiskt intresse och som jag därför varit obenägen att skriva mer om), och inte minst bemötandet av mitt försök, under hela verksamhetsåret, att förespråka vad jag kallade en “enhetslinje” för vår förening och delvis partiet som helhet.

Jag tycker själv att det var tråkigt att inte vara med på årsmötet 2016, och hade verkligen sett fram mot att kunna redovisa för medlemmarna allt det jag trodde att vi skulle ha gjort under året (och det vi faktiskt också hade åstadkommit och initierat, som jag hela tiden menat var bra). När jag i samband med årets distriktsårsmöte kunnat konstatera att de beklagliga konflikterna fortsatt, har jag känt att jag trots allt – och i synnerhet när jag av i partiarbetet ännu aktiva personer som jag har förtroende för uppmuntrats till det – kanske borde komplettera vad jag tidigare sagt om min tid i styrelsen med några ytterligare klargöranden. På så sätt skulle jag möjligen kunna bidra till den nödvändiga rörelsen i rätt riktning för partiet i Stockholm, bort från de för mig delvis obegripliga motsättningarna som går långt utöver det politiskt väsentliga.

Tills vidare betonar jag dock bara att hälften av styrelsen tyvärr oväntat blev en besvikelse, och att det visade sig för mig och hela den andra hälften bli nödvändigt att göra de markeringar vi gjorde, kulminerande i att vi alla avgick ur styrelsen inför årsmötet 2016 (de flesta ställde dock till skillnad från mig upp för omval, och blev också omvalda till den nya styrelsen med David Lång som ordförande, som nu i stort oförändrad fått förnyat förtroende för ytterligare ett år). Vi gjorde givetvis detta endast i syfte att ta ansvar för styrelsearbetet och säkerställa – i den utsträckning det var möjligt – att de uppkomna problem vi pekade på skulle kunna avhjälpas. Jag är glad om våra markeringar bidrog till att det önskade resultatet uppnåddes.

Brian Eno: Everything Merges with the Night

From his album Another Green World (1975).

Michael Lüders: Die den Sturm ernten

Wie der Westen Syrien ins Chaos stürzte

C. H. Beck, 2017

Kurzbeschreibung:

Wo liegen die Wurzeln der syrischen Katastrophe? Das gängige Bild sieht die Schuld einseitig bei Assad und seinen Verbündeten, insbesondere Russland. Dass auch der Westen einen erheblichen Anteil an Mitschuld trägt, ist kaum zu hören oder zu lesen. Michael Lüders erzählt den fehlenden Teil der Geschichte, der alles in einem anderen Licht erscheinen lässt.

Anhand von freigegebenen Geheimdienstdokumenten und geleakten Emails von Entscheidungsträgern zeigt er, wie und warum die USA und ihre Verbündeten seit Beginn der Revolte ausgerechnet Dschihadisten mit Waffen beliefern – in einem Umfang wie seit dem Ende des Vietnamkrieges nicht mehr. Dadurch haben sie die innersyrische Gewalt ebenso befeuert wie auch den Stellvertreterkrieg zwischen den USA und Russland. Eindringlich beschreibt Lüders, wie insbesondere Washington schon seit langem nur auf eine günstige Gelegenheit wartete, das Assad-Regime zu stürzen. Dabei behandelt er auch frühere amerikanische Putschversuche in Syrien in den 1940er und 1950er Jahren, die fehlschlugen und erklären, warum sich Damaskus der Sowjetunion zuwandte. Die Kehrseite dieser Politik des Regimewechsels erlebt gegenwärtig vor allem Europa: mit der Flüchtlingskrise und einer erhöhten Terrorgefahr durch radikale Islamisten.

Über den Autor:

Michael Lüders war lange Jahre Nahost-Korrespondent der Hamburger Wochenzeitung Die Zeit und kennt alle Länder der Region aus eigener Anschauung. Als Islamexperte ist er häufiger Gast in Hörfunk und Fernsehen.

Giardini pubblici, Cosenza

Giardini pubblici Cosenza

14th International Conference on Persons

This year the International Conference on Persons will take place in late May (24-29), instead of early August as has been the norm. The reason for this is that it will be held at the Università della Calabria, just outside Cosenza, and some of the non-Italian organizers thought southern Italy would be too hot in August.

The local organizer this year is Giusy Gallo, who first attended the ICP at the University of Nottingham in 2009 and also participated at Lund in 2013. She is a philosopher of language who came in contact with personalism through her work on the relation between linguistics and Michael Polanyi’s concept of tacit knowledge, and she is the editor of the Rivista Italiana di Filosofia del Linguaggio (rifl.unical.it).

The conference website is found at icp2017italy.it (there is something wrong with the links function here right now).

Charles-Amable Lenoir: La mandoline

lenoir

Alternativhöger och neofascism

Redan i entrén märktes förbättringarna i jämförelse med förra gången: man fick ett tryckt program, och om inte en namnbricka så åtminstone en namnlapp att bära på kavajslaget. Visserligen blev man också från början överrumplad och besviken av ändringar av samma storleksordning och betydelse som i oktober, ja ännu större. Även denna gång hade nämligen båda huvudattraktionerna utan förvarning helt enkelt fallit bort. Dels, och ännu en gång, Greg Johnson. Dels Joakim “Oskorei” Andersen och presentationen av hans nya bok, en programpunkt som i annonseringen framställts som så central att hela evenemanget givits samma namn och tema som denna bok: “Ur ruinerna”, på engelska “Rising from the Ruins”. När dessutom en så viktig talare som Arktos’ förre redaktör John Morgan fallit bort var det uppenbart att en stor del av konferensens förväntade substans och intresse återigen var försvunnen.

Men eftersom allt ändå rent organisatoriskt och formellt rullade på i enlighet med det första goda intrycket i entrén, och alla de svagheter och missar i dessa avseenden som jag gnällde över förra gången var avhjälpta och väl inte minst därför stämningen hela tiden var god bland de omkring 300 deltagarna, var det faktiskt möjligt att överse med detta – det man egentligen hade kommit för att höra – och uppskatta evenemangets övriga moment. Förseningarna var i jämförelse minimala, en utmärkt, fullständig middag med olika rätter att välja mellan och alla normala alternativ ifråga om dryck, inklusive kaffe, serverades. (Eftersom den billigaste biljetten verkade vara den bästa förra gången hade jag köpt en sådan nu, och det var även denna gång högst oklart vad de dyrare VIP-biljetterna – denna gång fanns flera kategorier av sådana – gav utöver den, förutom den såvitt jag förstår fortfarande inte helt självklara fördelen att man blev serverad i en egen avdelning av lokalen.) Och nu var åtminstone en av de gamla Motpol-skribenterna, Jonas De Geer, som jag på 90-talet umgicks med i kretsen kring Tage Lindbom, på plats. Det var verkligen ett framsteg, även om jag inte riktigt lyckades få igång den diskussion om vad som egentligen hände när han avvek från denna krets som jag tycker skulle vara av ganska stor principiell betydelse.

Identitär Idé handlar det alltså om, det nionde, lördagen den 25:e februari i Stockholm. Det program som presenterats i reklamen gav vid handen att en ännu längre rad talare än förra gången skulle ges varsin 15-minuterssnutt till tal. Det såg inte alls bra ut. De längre och tyngre föredragen med efterföljande frågestund och diskussion skulle nu i ännu större utsträckning ersättas av förbiflimrande reklamartade, sammanfattande presentationer av respektive talares eget projekt. Men utöver bortfallen gjorde det faktum att huvudorganisatören, Daniel Friberg, tydligen kommit på andra tankar och insett svagheterna med det planerade  upplägget att detta delvis undveks: han hade själv reducerat talarna ytterligare och exempelvis strukit sig själv från listan. Nu översteg antalet inte förra gångens, och varje tal kunde bli åtminstone något längre än man befarat och därmed tyngre och meningsfullare. Men inte heller nu fanns tid för frågor efteråt. I jämförelse med hur det efter vad jag hört såg ut för ett antal år sedan, har det hela nu mer prägeln av antingen politiskt partimöte eller underhållning (i beaktande av närheten till baren och matserveringen denna gång närmast ett slags krogshow), och mindre av akademisk konferens.

Arktos’ nye redaktör Jason Reza Jorjani inledde med en som jag ser det problematisk redogörelse för hur de olika intellektuella riktningar som funnits representerade på Identitär Idé nu ska ha absorberats av och samlats under den gemensamma, från USA härstammande beteckningen “Alt Right”, och hur detta även rent organisatoriskt tagit form som en enhetlig institution. Ursprungligen härrör beteckningen “alternative right” från Paul Gottfried, och den är i sig bra som allmän och vag samlingsbeteckning såtillvida som det länge varit uppenbart att en alternativ höger är akut nödvändig. Men det framgick att man bestämt sig för detta namn inte minst av den ovärdiga anledningen att det nu råkat spridas och göras känt av Hillary Clinton i ett kritiskt angrepp i ett tal i valrörelsen. Jorjani förklarade också att man övergivit bindestrecket, som bl.a. jag använt när jag tidigare skrivit om alternativhögern.

Ett närmande av dessa europeiska, amerikanska och ryska strömningar till varandra är utan tvekan naturlig idag. Men det handlar också om en centralisering av ett slag som kanske inte känns helt självklart nödvändig eller lovande för den rent intellektuella utvecklingen. Man kallar det inte en think-tank. Vad som enligt Jorjani skapats är a centralized power-structure. Den nya högern, identitarismen, den fjärde politiska teorin och “arkeofuturismen” (titeln på en bok av Guillaume Faye men ett som separat tankeriktning för mig tidigare okänt fenomen) har nu genom en monumental merger inordnats i the Alt Right corporation. Allt kopplas också till president Trump och hans “rörelse”, som också är en huvudsaklig inspirationskälla. En avgörande händelse var Alt Rights hail-gate scandal i Washington efter valet i november, som fick Jorjani och Richard Spencer att förena sina krafter och flytta fram positionerna ytterligare. Daniel Friberg anslöt sig och uppmuntrade att det hela skulle ges a corporate board structure. Man skaffade tydligen ett centralt beläget kontor i Washington med utsikt över Capitol Hill. Därifrån marknadsförs Alt Right som en produkt, ett varumärke, med egen noggrant designad logga och webbsida. Jorjani själv, Spencer, Friberg och Henrik Palmgren presenteras som ledarna. Man undrar om inte cheferna vore en riktigare benämning. Eller är det ett nytt, interkontinentalt, direkt politiskt ledarskap de planerar att utgöra?

Det är litet oklart i hur hög grad en person som Alain de Benoist kommer känna sig hemma i detta sammanhang. Jorjani övergick emellertid snabbt till ett idémässigt högst substantiellt klargörande av hur den nya storheten, the Alt Right, hålls samman inte minst genom att dess olika komponentet gemensamt motsätter sig demokratin och liberalismen, och i synnerhet båda i förening, den liberala demokratin. (Att Jorjanis alternativ är den organisk-hierarkiska, korporativistiska staten vet vi från hans föredrag på förra Identitär Idé, och det finns ingen anledning att tro att finns någon större oenighet på denna punkt heller, bland de grupper som nu valt att inordna sig i Alt Right.) Vilka invändningar man än må ha mot de – i detta format kanske oundvikliga – förenklingarna och frånvaron av nyanser, var detta ändå med god marginal sådant som hör hemma på och borde kunna förväntas på ett evenemang med ett namn som detta, Identitär Idé. På detta sätt fick evenemanget denna gång en stark öppning. Även den följande talaren, Isac Boman, höll måttet i detta avseende, med ännu en presentation av några aspekter av tematiken i hans av allt att döma viktiga bok Penningmakten: Ett medel för frihet eller slaveri?

Men därefter blev det tyvärr snabbt sämre med idéinnehållet, idédiskussionen, vad Friberg och Motpol-kretsen tidigare insisterat på att prioritera som metapolitiken. Det område på vilket Johnson, Andersen och, tror jag, Morgan i eminent och välbehövlig utsträckning skulle ha kunnat bidraga, och som jag inbillat mig att Identitär Idé exklusivt var avsett för. Men redan förra gången, ja kanske ännu tidigare, hade det hela tenderat att vältra över mot en typ av politiskt aktivistmöte där de ideologiska och politisk-filosofiska dimensionerna fick stå tillbaka. Visst återklingar de ideologiska ställningstagandena, de historiska och kulturella analyserna o.s.v. hos de flesta talarna, men det är inte de som står i centrum på det sätt man kunde förvänta sig. I stället handlar det nu till stor del om rapporter från individuella nät- och poddaktivisters projekt, deras behandling i offentligheten, deras personliga öden.

Frågorna om dissidentens villkor är utan tvekan viktiga och angelägna, och de personliga berättelserna om uppvaknanden till insikter eller förmenta insikter (inom Alt Right kallat “rödpillring”) o.s.v. är ofta intressanta. Även jag har ju flera gånger tvingats skriva om, och bemöta, hur jag angripits i pressen, hur jag behandlats av universitetet o.s.v. Men även dessa saker, eller det sätt på vilket de behandlas, visar att vi här har att göra med mer och annat än ett idéevenemang, att det handlar om en konkret politisk rörelse som diskuterar sina egna direkta politiska strategier och medlemmarnas stundom rent privata mellanhavanden. Det är för sådant, inte för en idéströmning och tankeriktning, som en centralized power-structure behövs. I åtminstone ett av talen, av Fredrik Hagberg från grisblodshällarorganisationen Nordisk Ungdom, fanns inte minsta lilla tillstymmelse till idéinnehåll, det var uteslutande (Codreanu-inspirerad) praktisk agitation, motivation och uppbyggelse. Man måste få påpeka att för sådant blir Identitär Idé en direkt missvisande beteckning.

Jag kan sträcka mig till att tillstå att mina invändningar kan ha att göra med att jag, dels p.g.a. min egen tidigare verksamhet, dels utifrån min vision av vad som skulle behövas, från början missförstått evenemangets karaktär, och väntat mig något som kanske egentligen aldrig varit huvudsyftet. Men när det gäller detta huvudsyfte står det nu allt klarare att inte heller de idélösa talen kan sägas utgöra detta. Det är i stället den blotta sociala samvaron, minglet, möjligheten att träffas i största allmänhet, som det främst handlar om. Talen utgjorde denna gång bara ett valfritt moment av underhållning eller uppbyggelse som erbjöds då och då i ett hörn för dem som önskade. Långtifrån alla deltagare följde hela detta utbud, många var fullt upptagna med varandra i större eller mindre grupper i andra delar av lokalen. Eftersom långa pauser var inlagda mellan små grupper av talsnuttar blev minglet huvudpunkten även för dem som prioriterade talen.

Vilka var de då, alla dessa deltagare? Här kommer vi till den sakligt viktigaste och även märkligaste punkten från mitt perspektiv. När jag hävdar att de är neofascister har de hittills varit benägna att förneka det – samtidigt som de fortsätter ge tydliga uttryck för fascistiska och nationalsocialistiska sympatier. Jag förstår inte detta. Alla är förvisso inte neofascister, de flesta omfattar också andra åskådningsmässiga element, och begreppet neofascism är i sig vitt och något vagt. Men dess användning i detta sammanhang är, insisterar jag, med god marginal berättigad. Så var inte fallet när jag för ett antal år sedan diskuterade den nya högern. Denna riktning sådan den tidigare existerat kan enligt min mening inte betecknas som neofascistisk (och tänkare som Greg Johnson och Alexander Dugin fortsätter att göra en tydlig distinktion här). Så var heller inte fallet när svenska Motpol, efter mitt första möte med dem, då de delvis verkligen framstod om fascister, som jag uppfattade det just genom den nya satsningen Identitär Idé började röra sig mot en mer nyanserad ståndpunkt.

Men de senaste åren har personerna bakom Identitär Idé plötsligt gjort evenemanget till ett forum där inte bara neofascism utan väl ibland också vad som måste betecknas som paleofascism ges plats. Förändringen är entydig och det går att ge många exempel. Motgift, som denna gång hade inte mindre än fyra talare, om än bara i en gemensam session av underhållningskaraktär, kommer själva ur och definierar sig ständigt i termer av den historiska fascistiska traditionen i dess olika varianter. Huvudnyheten på deras eget bokbord var Magnus Södermans omfångsrika volym Hell seger!, i vilken han samlat sina artiklar skrivna under tio år i Nordiska Motståndsrörelsen. Red Ice, vars båda representanter Palmgren och Lana Lokteff höll varsitt tal, tycks inte minst alldeles före denna Identitär Idé ha ansträngt sig extra hårt för att lyfta fram explicita, programmatiska fascister och nationalsocialister som Seth Cooper, William Pierces lärjunge Kevin Alfred Strom, och ledare från Nordiska Motståndsrörelsen, vitskjortorna. Förra året medverkade även exempelvis Andrew Anglin. I deras uppmärksammade svar på Clintons Alt Right-tal efterlyste Palmgren större erkännande för “1488”-inslaget. Och så vidare. Med det yviga samarbetet under Alt Rights enhetsparaply har denna utveckling kulminerat. Den nya hållning som hela tiden från alla håll påbjuds och hamras in är att man inte får inbördes motarbeta varandra. Man bejakar olikheter, men det får inte finnas några motsättningar. Alla, inklusive fascister och nationalsocialister, är del av en och samma enade opposition och måste samarbeta.

Det finns mycket att säga om detta program, men en uppenbar och påfallande följd är att det inte alltid befrämjar vare sig teoretisk klarhet eller nyansering. När man dessutom inför konstateranden av närvaron av de dominerande neofascistiska inslagen av den typ jag gjort förnekar deras förefintlighet, kollapsar ju hela den ideologiska diskussionen och hotar urarta till rent nonsens. I stället för seriös historisk, kulturell och filosofisk analys får vi ibland brölande hyllningar av populistiska politiker, och de många problem som de olika slagen av vad som oftast kallas nationalism står inför blir osynliga i framgångsruset. Ändå är deltagarna på Identitär Idé på intet sätt några vanliga populister. De är välutbildade, intellektuella och ofta charmerande, och skulle i många fall mycket väl kunna föra en kvalificerad diskussion om fascismen och dess historiska såväl som samtida manifestationer. Att de inte gör det, och rentav hävdar att inga kopplingar finns, samtidigt som de helhjärtat ägnar sig åt just dessa kopplingar, är en strategisk krumbukt som jag inte kan se är hållbar i längden, även om man kanske inte kan förvänta sig en mer obruten kontinuitet av den typ som varit norm och praxis i fascismens hemland Italien och delvis också på annat håll i Europa. Men man kunde tänka sig att Per Engdahl och de rörelser och organisationer som på 50-talet allra mest egentligt kan betecknas som neofascistiska borde vara högsta mode. (Men han var förstås inte i allo representativ för dem. Och inför mycket i dagens nya fashosfär är det omöjligt att förstå hur han fortfarande kan vara så kontroversiell i den allmänna debatten: i jämförelse framstår han som ett under av historisk bildning, moraliskt omdöme, intellektuell urskillning, allmän kultur, måttfullhet och inte minst smak.) Konstateras bör i alla fall att Arktos åtminstone nu gjort reklam för en kommande utgivning av Kerry Boltons nya biografi över Francis Parker Yockey, med den korrekta titeln Yockey: A Fascist Odyssey.

Även om man inte kan säga att Alt Right helt enkelt arbetar för en reviderad rekonstruktion av fascismen i vid mening, utan föreställer sig något som i tillräcklig utsträckning verkligen kan sägas vara nytt och annorlunda (ny höger, identitarism, arkeofuturism, fjärde politisk teori), är det neofascistiska inslaget både uppenbart och centralt. För allt större grupper i yngre generationer tycks hela den liberaldemokratiska och socialistiska bilden av fascismen i vid mening vara överspelad och vederlagd. I ljuset av vad den liberala demokratin i verkligheten blivit, inför den nya globalistiska världsordningen även som blott till hälften förverkligad, framtonar fascismens ledande figurer som frihetshjältar, föregångare i kampen mot denna ordning med dess massmigration, multikulturalism, antivithet, dekadens, allmänna politiska korrekhet och åsiktsförtryck. Deras övergrepp förklaras i stor utsträckning vara andra världskrigets segrarmakters propaganda. Segrarmakters, vars egna övergrepp – inte bara Sovjetunionens utan även USA:s – lyfts fram som mycket större. Och fascismens ideologi, eller väl snarast den “generiska” fascismens, i Noltes mening, blir åter ett plausibelt, hållbart och attraktivt alternativ för den västerländska moderniteten. Även om en fascistisk rekonstruktion således inte direkt lyfts fram på dagordningen och man i stället gör anspråk på att presentera något nytt, finns denna historiska omvärdering hela tiden med som en mycket tydlig klangbotten till allt som sägs. Detta synes vara vad man nu har att förhålla sig till i den europeiska och amerikanska högerdebatten. Paul Gottfried har i sin nya bok om fascismen som jag ser det fel ifråga om dess ställning i nuet.

Varför tematiserar man då inte detta på Identitär Idé och i alternativhögerns publikationer? Jag har här i bloggen, i sociala media, och i privat konversation och korresponsens, och senast i samtal nu i lördags, försökt förespråka en sådan debatt. Konservatismen har misslyckats att hindra vänstern (i vid mening) från att upprätta vad jag kallar fascismbarriären, en mörk, ogenomtränglig gräns av absolut ondska som effektivt avskiljer det politiska tänkandet från all föregående historisk erfarenhet som politiskt tillämpbar på sådant sätt att den i något som helst avseende kan rubba 1945 års allmänna ordning av totalitär och dogmatisk “liberal” och socialistisk demokratism. En mur som avskiljer oss från mänsklighetens samlade visdom som på allvar relevant för samhällslivet, och stänger in oss i samtidens av globalkapitalet och dess organ – inklusive, i många fall, staten – påbjudna manipulativa diktat och allmänna spatiotemporala provinsialism.

Som jag har föreslagit bör man försöka se hela fascismfenomenet, och vad som blivit till barriären, “från andra hållet”. Det har alltid varit uppenbart att barriären måste brytas igenom och rivas ned för att vi åter ska få full tillgång till det arv av insikt, inklusive politisk sådan, som kan rädda oss från den okvalificerade liberaldemokratins alltifrån början definierande, verklighetsförnekande, förtryckande, och idag redan i hög grad förverkligade potential. Barriären döljer inte minst de många viktiga korrektiv som återfinns i det kvalificerade tänkandet om staten och samhället i den idealistiska statsläran under 1800- och det tidiga 1900-talet; men också naturligtvis, och ännu viktigare, alla de resurser alltifrån den klassiska antiken som på ett djupare plan kan uppväga hela den romantisk-rationalistiska dynamik som även fascismen är ett uttryck för. Är det inte i detta läge högst angeläget att få till stånd en kvalificerad, av vederbörlig urskillning präglad analytisk diskussion av fascismens komplexa fenomen? Är det inte endast en sådan som skulle kunna tränga igenom och montera ned den kompakta muren?

Detta borde, kunde man tycka, vara en huvuduppgift för en rimlig och legitim alternativhöger. När den “nya högern” var som bäst förekom ansatser till detta arbete. Det ena kunde skiljas från det andra, hållbara moment behållas och ohållbara förkastas, den historiska kontextualiseringen balanseras mot den filosofiska värderingen och av bedömningen i ljuset av nuets förändrade situation. Med den tillräckliga tillgång – som kanske nästan bara professionella akademiker och enstaka intellektuella ägde – till det politiskt relevanta (och förvisso i stor utsträckning även akademiskt tillrättalagda, avväpnade och oskadliggjorda) arv av tänkande som finns på andra sidan barriären, och som allena kan tillhandahålla den nödvändiga belysningen och möjliggöra den inte minst moraliska urskillning som krävs, kom man en bra bit på vägen, även om såväl utgångspunkterna som slutsatserna fortsatte uppvisa karaktäristiska svagheter av den typ jag ofta försökt peka på. Men med den utveckling som nu tycks äga rum i det nya stortältet Alt Right måste man fråga sig om man kommer kunna fortsätta på denna väg. Inför den påträngande, konkreta samhällskollapsen framstår allt detta som akademiska hårklyverier.

Risken förefaller överhängande att alternativhögern i stället i alltför stor utsträckning bara faller tillbaka på en bekväm återanvändning, om än i delvis anpassade former, av vad man finner i fascismens historiska ideologiska förråd. Jag säger inte att detta förråd ska underskattas. Det är ett av liberalsocialisternas många misstag. Bakom benämningen fascism dolde sig tänkande av ett slag som av betydande, dominerande grupper intellektuella – både till höger och vänster – under en stor del av det tidigare 1900-talet ensamt uppfattades som i fas med modernitetens utveckling och ensamt förmöget att på adekvat sätt hantera och styra den. För dem som inte förstår detta måste det förnyade intresset idag framstå som ett mysterium. Likafullt är ett enkelt återvändande och återaktualiserande givetvis otillräckligt och på flera sätt problematiskt. Det innebär att man i stället för att bryta ned fascismbarriären och på så sätt frigöra oundgängliga äldre resurser identifierar sig med den och därmed befäster den. Skillnaden mot den liberalsocialistiska vänstern blir bara att man framställer den som god och som i sig erbjudande de lösningar vår tids problem kräver.

Wenceslas Square, Prague

vaclavak

Vänstern och postmodernismen

En kommentator tycks inte nöjd med mina invändningar, i inlägget Borgerligheten och postmodernismen, mot Stephen Hicks’ bok Explaining Postmodernism: Skepticism and Socialism from Rousseau to Foucault (2004). Hur menar jag, frågar han, “att Hicks’ tes är otillräcklig, för svepande?” Tesen, som kommentatorn återger den (möjligen är detta hämtat från förlagets presentation av den svenska översättningen från 2014), är “att vänstern vände sig till postmodernismen som en strategi för att i teori och praktik bemöta (den egna) krisen som socialismens misslyckande gav upphov till”. Och denna tes är, som framgår av titeln på hans bok, av Hicks avsedd som en förklaring av postmodernismen. Att vänstern “vände sig till” postmodernismen kan då inte rimligen betyda att den vände sig till något redan föreliggande, utan att den själv frambringade och omvandlade sig till postmodernismen.

I själva verket analyserar Hicks postmodernismen i perspektivet av dess djupare historiska förutsättningar i den västerländska moderniteten, och även denna analys rymmer en del av förklaringen. Utgångspunkten hos Rousseau gör att det ligger nära till hands att koppla Hicks analys till den jag försökt föreslå, exempelvis i den här i flera delar uppdelade texten ‘Pantheism, Postmodernism, Pop’, där romantiken står i centrum. Men det är sällan möjligt och meningsfullt att helt reducera filosofiskt tänkande till politik. Hicks behandlar en stor och bred strömning som inte rättvisande kan beskrivas som, helt enkelt, “vänstern”. Även för mig är postmodernismen en “radikal” strömning, men i samma mening som romantiken, från mina utgångspunkter, själv huvudsakligen är en sådan. Den är ännu ett uttryck för den “panteistiska revolution”, som är ett distinkt modernt fenomen, skilt från i Voegelins mening “kompakta”, fördifferentiella mänskliga kulturers världsåskådning som ibland också framställs som panteistisk.

Detta innebär att den är frambragt av en betydligt djupare kulturell dynamik än den politiska vänsterns behov av att “i teori och praktik bemöta (den egna) krisen som socialismens misslyckande gav upphov till”. Utöver den generella panteistisk-immanentistiska impulsen bestäms denna dynamik av den interna dialektiken mellan modernitetens romantiska och rationalistiska riktning. Detta är vad en mycket stor del av den moderna filosofin, under flera århundraden, handlat om. Det definierar moderniteten som sådan. Inom ramen för denna dialektik avslöjar romantiken rationalismens (gärna utvidgad till att omfatta även den klassiska rationalismen, i postmodernismen hela “metafysiken”, sådan den alltifrån grekerna förståtts utifrån rationalismen) gränser och illusioner, och rationalismen belyser romantikens excesser och motsägelser – samtidigt som de båda sidorna förblir låsta i ett ömsesidigt beroende vars verkliga natur sällan tillräckligt avslöjas, men som naturligtvis har att göra med att hela den gemensamma rörelseriktningen i princip förblir oförändrad, att den immanentistisk-panteistiska (och, på det sätt Voegelin visar bl.a. i Vetenskap, politik och gnosticism, s.a.s. post-panteistiska) åskådningen är gemensam.

Denna dynamik kan inte restlöst hänföras till den politiska vänstern. Det är inte bara så att även den politiska högern ibland har byggt på samma åskådningsmässiga grundvalar, samma moderna dialektik, och att såtillvida även den varit “radikal” i en liknande mening – vi ser det tydligt i den s.k. “konservativa revolutionen”, och redan det tidiga konservativa tänkandets försök, vid 1700-talets slut, att använda romantiken för sina egna syften bidrog ju starkt till att för alltid etablera den mångtydighet som ibland ansetts oskiljaktig från den historiska romantikens själva begrepp. Den moderna dynamik vi här talar om rymmer också centrala filosofiska frågor som hos de enskilda filosoferna går långt utöver dessa politiska aspekter, hur giltiga och nödvändiga för den fullständiga analysen de än må vara. Postmodernismen är belägen inom och relaterad till denna dynamik i dess helhet, och kan därmed inte reduceras till en strategi för vänsterns krishantering.


Categories

Jan Olof Bengtsson D.Phil. (Oxon.)

Spirituality

Arts & Humanities

Europe

Archives

For a Truly European Union

Carl Johan Ljungberg: Humanistisk förnyelse

All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi