Beierwaltes om Heidegger

Douglas Hedley, som doktorerade under Werner Beierwaltes i München på 90-talet och nu är professor i religionsfilosofi i Cambridge och director för The Cambridge Centre for the Study of Platonism, beskriver i sin artikel ‘Werner Beierwaltes and the Yearning for Transcendence’ från 2022 Beierwaltes’ förhållande till Heidegger på ett slående sätt motsvarar den mer intuitiva uppfattning jag själv alltid haft om den sistnämnde. Beierwaltes’ kritik gäller just det huvudsakliga som gjort det litet svårt för mig att se honom som en av de mest relevanta tänkarna, samtidigt som Hedley också betonar en viss affinitet med moment som utan tvekan är värdefulla.

“Heidegger’s densely poetic and obscure summoning of a return to Being rather than beings, and indeed, the endeavour to think ‘the difference between Being and beings’ was of particular significance for Beierwaltes as a crypto-Neoplatonic endeavour”, inleder han, omedelbart signalerande Beierwaltes’ distinkta och mindre vanliga ingång. Och han utvecklar detta: “Beierwaltes was acutely aware of the genius of Heidegger and there was an elective affinity. It was the opposite of the enthusiasm of the French poststructuralists for the end of metaphysics. It was in conscious opposition to the procrustean ‘End of Metaphysics’ narrative and in a sense because of the persistence of aspects of Eckhart or Schelling in Heidegger’s thought that Heidegger remained a presence for Beierwaltes. The Heideggerian critique of metaphysics served only to reinforce the need for metaphysics.”

Det var p.g.a. detta som det inte var den tidige Heidegger utan “the later critic of Plato that drew his fire: the philosopher who introduced the concept of the ‘onto-theological’ and held that metaphysics, on account of its onto-theological character, i.e., that it allegedly has always thought of being as ‘something’ and this ‘something’ as God, has never been able to think BEING. As a result, it succumbed to ‘forgetfulness of being’.”

Det här är väl det mest centrala, och vad som primärt slår platonskt orienterade läsare av Heidegger som problematiskt. “Beierwaltes subjects this thesis to withering and trenchant critique. As long as Heidegger himself, Beierwaltes notes, is unable to shed more light upon what BEING is, one must consider the possibility that Neoplatonism and thinkers in its wake, such as Meister Eckhart or Cusa, were able to free themselves from the ‘forgetfulness of being’ through their concept of the ‘beyond being’. Plotinus refers to the One explicitly as not ‘something’ in any categorical sense of a thing, just as BEING, as Heidegger insists, cannot be ‘something’. Or indeed are we supposed to consider the unum and the non aliud or idem, which, for Eckhart and Cusanus, is the designation of God, as ‘something’?”

Hedley fortsätter på ett sätt som börjar föra tankarna i riktning mot den “lägre romantiken” – det som är ett av mina generella problem med den s.k. “konservativa revolutionen” i Tyskland som Heidegger ibland räknas som en del av: “The critique of Heidegger in Beierwaltes is often a radical and remorseless onslaught upon Heidegger’s capacity to eclipse brilliant Attic light with Black Forest tenebrosity!” Man erinrar sig här Voegelins kritik (se förslagsvis min översättning av Vetenskap, politik och gnosticism, 92-4), och de moment som är kopplade till Heideggers politik.

Vidare: “Beierwaltes investigates Heidegger’s return to the pre-Socratics with a ruthless exposure of Heidegger’s philological limitations, often attributable to his use of Wilhelm Pape’s Griechisch-Deutsches Handwörterbuch; sometimes critiquing Heidegger’s quasi-Romantic fantasies about archaic Greek thought, or simply his procrustean tendency to project his own ideas and obsessions into his favoured texts.”

Men “[w]hile sensitive to the ethical ambivalence of Heidegger’s desire to overcome technical rationality” var Beierwaltes också “affected by the desire of the Schwarzwald sage to awaken the sense of wonder as the very engine of philosophy”, eftersom “the attunement to the logos, as the speech of Being, and the awareness of the ineffable source of meaning, was a deep aspect of the philosophical program of Beierwaltes”. Såtillvida delade Beierwaltes, “despite the profound misgivings and criticisms” en “kindred vision of philosophy to that of Heidegger, one opposed to the varieties of positivism, existentialism or sociological-marxisant [Hedley torde mena “marxisant sociology”] that were ubiquitous in German academia in the latter part of the last century.”

Artikeln innehåller också mycket annat av vikt rörande Beierwaltes, och Hedley är även i övrigt en viktig kännare av den platonska traditionen, naturligt nog med visst fokus på Cambridge-platonisterna som han ser som en länk mellan den florentinska renässansplatonismen och den platonska förnyelsen i romantiken och den tyska idealismen.

Swami Vivekananda’s Vedantic Socialism

Rabindra Kumar Das Gupta (1915-2009) doktorerade i Oxford under Helen Gardner vid Merton med en avhandling om Milton, och blev Tagore Professor of Bengali vid Delhi-universitetet, chef för Indiska Nationalbiblioteket i Kolkata, och Vivekananda Professor of Indology vid Ramakrishna Mission Institute of Culture i samma stad.

Denna 1995 av det sistnämnda institutet första gången utgivna bok, ett kraftfullt försvar – jag vill förstås gärna kalla det “mjuktraditionalistiskt” – för Vivekanandas “neovedantism” (som enligt författaren “can be the foundation of a universal religion for the New Humanity of the future”, s. 15) och för uppfattningen att socialismen måste vara vedantistisk i denna mening, innehåller följande urval av hans föreläsningar där mellan 1980 och 1993:

Swami Vivekananda’s Vedantic Socialism

Revolutionary Ideas of Swami Vivekananda

Swami Vivekananda and the Question of Indian Unity

Swami Vivekananda’s Concept of Morality

Swami Vivekananda’s Participation in the Parliament of Religions in Chicago in 1893

Vedantism in India and Abroad since Swami Vivekananda’s Presentation of it in the Parliament of Religions at Chicago in 1893

Swami Vivekananda on Shankaracharya

Swami Vivekananda on Ramanuja

–

Swami Vivekananda

Rekviem för “French Theory”

Rockhill lanserar tillsammans med sin långtida samarbetspartner Aymeric Monville den engelska översättningen av deras förra året på Monvilles förlag Éditions Delga utgivna bok Requiem pour la French Theory, med undertiteln Transatlantic Funeral Dirge in a Marxist Key och ny inledning av John Bellamy Foster, som också medverkar vid presentationen:

Om marknadsekonomin

Tidigare affärsjuristen i London och numera romanförfattaren och kulturskribenten Agri Ismaïl levererar ibland bra – om än givetvis redan p.g.a. formatet analytiskt ofullständiga – samhällskommenterande radiokrönikor. Senast om Elon Musks SpaceX och därmed aspekter av den inom liberalismens politiska ram högerförstådda och högerförsvarade “marknaden” och “marknadsekonomin”.

Alltså den fantastiska självreglerande mekanism som genom sin egen fördolda högre rationalitet anses spontant generera ordning och nedsipprande allmänt välstånd.

Och som av liberalkonservativa ännu långt över hundra år efter finans-, monopol- och imperiekapitalismens statssammansmultna etablering ofta mer eller mindre utmålas som det idylliska lilla torget i den pittoreska gamla staden, där allt är decentraliserat och i mänsklig skala och allas individuella frihet och äganderätt harmoniskt och fredligt blomstrar, inramat av en högstående etisk-humanistisk kultur av ansvarsfullhet och samhällsgemenskap.

Foto: Johan Jönsson (Julle)

Fenomenet Musk

Eliot and His Age

En av Kirks bättre böcker, även om han inte uppmärksammar det viktigaste med Eliot, nämligen hans läsning och uppskattning av Schuon och Coomaraswamy.

Men detta intresse, och denna typ av mer allmän intellektuell orientering, får ju också sägas ha betydelse för Eliots poesi och det Kirk beskriver och diskuterar i termer av vad Burke och Babbitt kallade “the moral imagination”.

Genom Kirk blev detta begrepp centralt i den “konservativa intellektuella rörelsen” i USA, liksom det redan var det i den värdecentrerade historicismen.

Eliot befrämjade entusiastiskt utgivningen av Kirks The Conservative Mind i Britannien genom sin position på Faber & Faber.

Högervästs sluthet

“Communism is the enemy of free people everywhere. It is the enemy of the Constitution. Above all, it is the enemy of July 4, 1776.”

Så Xar Vita huset nationaldagsigår, undertecknat President Donald J. Trump. I en oändlig X-ström av måttlöst, krampaktigt nationalskrävlande.

Och det fortsätter i följande, mer komprimerade Xning:

“You can be a communist or you can be a patriot. You cannot be both.”

Vad ska man säga? Första gången tragedi, andra fars.

Formuleringarna återfanns också, tillsammans med mycket annat ur X-strömmen, i Trumps förutsägbart vulgära och patetiska tal på National Mall.

Man frågar sig hur den verkliga, kvalificerade och nödvändiga kritiken av kommunismen sådan den historiskt existerat ska kunna räddas undan denna fars. I jämförelse med den höger som nu reduceras till den är kommunismen idag, inte minst i dess förnyade och förbättrade former i just USA, en kraft för den meningsfulla konservatismens räddning. Den sanna kommunitetens och kommunionens.

Det räcker att kasta en snabb blick på svaren till Vita huset för att förstå hur slut högerväst är.

Nyliberalismen i Sverige

Värdefull genomgång av vad vi kallar nyliberalismen, omfattande dess historiska ursprung och specifika introduktion och förverkligande i Sverige, och med kort blick på dess resultat, med professorn i idéhistoria i Uppsala Jenny Andersson. Daniel Suhonen intervjuar, eller samtalar, i ett samarbete mellan Katalys och Anderssons gamla forskningsprojekt Nyliberalism i Norden, och förklarar att detta ska bli en serie om nyliberalismen i Sverige, med även andra medverkande:

“Nyliberalismen i Sverige blev en stark och kraftfull ideologisk våg som fortfarande dominerar stora delar av samhället. Från ekonomi och forskning till en välfärdspolitik med unika inslag av privata vinstdrivande skattefinansierade aktiebolag i skola och vård. Men hur ser rötterna till nyliberalismen ut, var kom idéerna från och hur blev de så starka just i Sverige?”

Givetvis finns en del att tillägga rörande såväl enskilda punkter som de större linjer, mönster och sammanhang som Andersson och Suhonen får fram. En sak som från mitt perspektiv är slående är frånvaron av uppmärksammande av det – visserligen marginella men dock – utrymme för förnyad introduktion av och debatt om den mer politisk-filosofiska typ av konservatism som marginellt gavs inom ramen för den nyliberala ideologiska offensiven åtminstone några år in på 80-talet. Termen konservatism nämns inte ens, tror jag, endast, kort, nationalism och fascism.

Här borde tematiseras hur detta utrymme delvis medförde att en nygammal spänning inom högern teoretiskt växte utöver försöket att hålla den inom gränserna för en “liberalkonservatism”, och hur därför i den verkliga politiken den nyliberaliserade högern visade sig inte kunna tolerera någon mer distinkt och principfast konservatism av meningsfullt slag.

Det blir därmed bl.a. svårt att förstå SD:s framväxt och utveckling bort från sina tidiga inslag av radikalnationalism till vad de såg ut att kunna bli vid slutet av 00- och början av 10-talet. Även vänstern har ett problem, och en skuld, på detta område. Suhonen och Andersson vill fortfarande förstå SD som bara en fortsättning av den gamla och begränsade svenska nazismen.

I själva verket var de, när de var som bäst, i de avgörande avseendena en lovande ny reaktion på helt nya historiska omständigheter, på förhållanden skapade av just nyliberalismen. De var en reaktion med potentiellt rätta svar på de problem dessa innebar. Och det var en oundviklig reaktion, givet dels de åskådningsmässiga bristerna i den gamla socialdemokratiska modellen, dels, och i synnerhet, det faktum att socialdemokratin själv hade gjort sig till en del av det nyliberala systemskiftet. Beskrivningen och bekämpandet av SD som nazister är till stor del ett sätt för vänstern att dölja sitt eget ansvar för utvecklingen.