Jacopo Amigoni: Venere e Adone con le Nereidi

Richard Wolffs missförstånd

Richard D. Wolff är en känd, emeriterad amerikansk ekonomiprofessor, idag huvudsakligen verksam som framgångsrik popularisator av marxismen på YouTube, om än inte en i allo för dess huvudströmningar representativ sådan.

En sak han gör är att svara på frågor från sina vyare. Senast fick han en fråga om MAGA-kommunismen. Inför detta fenomen lyckades han knulla upp det ordentligt i sitt svar, på ett sätt som motsvarar den vanliga, samtida vänstern (han missförstår också ordet nazism). Men han går längre i äkta missförstånd och illusion.

Wolff tycks nämligen tro att vad det handlar om är att det finns en stark, dominerande kommunistisk trend i USA idag, att kommunismen är så populär att fascister försöker utnyttja termen för sina egna, motsatta syften, försöker rida på vågen genom att själva kalla sig kommunister, liksom de tyska nationalsocialisterna använde termen socialism.

Förvisso finns det ett starkt växande intresse för socialismen i USA, men verkligen ännu inte så starkt att fascister skulle finna det lämpligt att anpassa sig till den; en sådan uppfattning är väl närmast komisk. Det är fortfarande främst i det s.k. globala syd som trenden är verkligt stark. Detta ideologiska skeende kommer med stor sannolikhet på avgörande sätt påverka väst, om inte annat av rent geopolitiska skäl, men det räcker att titta på det amerikaniserade Sverige för att förstå hur långt vi ännu är därifrån.

MAGA-rörelsen är inte heller som helhet fascistisk, även om den s.k. alternativhögern, som snabbt fick en tydlig fascistisk eller neofascistisk inriktning, innan den på ett något oklart sätt upplöstes eller började använda andra självbeteckningar, var en del av den. Den är för det mesta bara en amerikansk version av populistnationalismen, hittills i ständig, märklig samverkan med personen Trump, men som rimligen, och kanske snart, måste släppa kopplingen till just honom.

Inte heller MAGAiterna har något behov av att använda socialismen som beteckning. Det är svårt för dem som amerikaner att ens, som de europeiska populistnationalisterna, omfatta en europeisk typ av socialkonservatism, och i en tid när inte heller den dominerande typen av vänster i västerlandet förstår socialismen gör naturligtvis inte de heller det.

Sanningen är den motsatta. MAGA-kommunisterna är inte MAGAiter som vill utnyttja den framgångsrika termen kommunism för sina syften, utan kommunister som vill utnyttja den framgångsrika termen MAGA för sina.

Men det är inte heller så att de vill utnyttja den för egna motsatta syften, så som delvis var fallet med de historiska fascisterna och socialismen i marxistisk mening. Tvärtom omfattar de själva i det väsentliga MAGAismens populistiska nationalism och konservatism, och vill se den som helt förenlig med vad jag kallat paleosocialismen. De har förstått att de i avgörande stycken har rätt. De har sett hur vänstern utvecklats under nyliberalismen epok, och de gillar inte vad de ser.

Därför presenterar de nu helt enkelt socialismen och kommunismen som konservativ. Och de gör det i mycket, från nuets relativa perspektiv, med avsevärd rätt.

Caleb Maupin kallar sig inte MAGA-kommunist, men har varit en nätpionjär för en egentlig paleosocialism som avfärdar vänsterns wokeism och inte tvekat att ibland tala om en konservativ socialism. Därför har han stått nära Haz på Infrared, som lanserade termen MAGA-kommunism och sedan, för att bättre kommunicera och förklara innehållet, har laborerat med ett flertal andra, kompletterande ideologiska beteckningar.

Från mitt perspektiv finns här, som jag tidigare nämnt, en del problem. Nyligen diskuterade jag en möjlig begreppslig distinktion mellan konservativ socialism och socialistisk konservatism. Maupin och MAGA-kommunisterna är, med de begreppsbestämningar jag laborerade med, konservativa socialister, d.v.s. primärt socialister som, utan att uppge socialismen, anammat konservatismen.

Åtminstone gäller detta Maupin, som länge var verksam i existerande kommunistiska partier, tills han insåg deras hopplöshet, hur de helt enkelt hade fel i sin tilltagande dekadent-borgerliga politiska korrekthet och ideologiska förvirring. Såvitt jag uppfattat det gör Haz, som går betydligt längre i konservativ riktning än Maupin, i viss mån anspråk på att redan från början ha varit både konservativ och socialist/kommunist, men både arten av hans socialism och relationen mellan denna och hans konservatism är sådana att jag utan tvekan placerar honom i kategorin konservativ socialist. Både Maupin och Haz vänder sig till den icke-socialistiska eller, som de vill se det, ännu icke medvetet socialistiska MAGA-rörelsen för att det är där kraften till den nödvändiga samhällsförändringen idag finns.

Det är viktigt att förstå skillnaderna mellan denna ståndpunkt och den socialistiska konservatism jag föreslagit kan och bör försvaras. Jag är primärt en konservativ, av visst slag som, utan att uppge konservatismen, anammat socialismen – något som resulterat i vad jag brukar kalla en ny, utvecklad socialkonservatism, som jag önskat att den europeiska populistnationalismen skulle röra sig i riktning mot. Länge var jag medlem och i viss mån verksam i existerande konservativa partier, tills jag insåg deras hopplöshet, hur de helt enkelt hade fel i sin tilltagande dekadent-borgerliga politiska korrekthet och ideologiska förvirring.

I viss mån var jag visserligen redan från början också i någon mån ett slags socialist, såtillvida som jag delvis hade en socialistisk eller åtminstone socialdemokratisk bakgrund och ett socialdemokratiskt arv som alltid spelade en viss roll för mig även som ofullständigt tillägnat. (När jag ibland talar om mig själv på det här sättet är det inte för att min erfarenhet och biografi är viktiga eller intressanta för någon att ta del av, utan bara för att förklara de positioner jag argumenterar för: hur jag kommit att inta dem kan ibland utgöra en del av denna förklaring.) Men både arten av min konservatism och relationen mellan denna och min socialism är sådana att jag entydigt tillhör kategorin socialistisk konservatism. Socialismen är ett moment underordnat de överordnade värden som är vad jag försökt försvara genom att tala i termer av konservatism.

Den ytlige kritikern kan kanske tro att en sådan socialistisk konservatism utsätter sig för Wolffs kritik, att den endast, i likhet med vad fascisterna gjorde historiskt och Wolff tror att MAGA-kommunisterna gör idag, utnyttjar socialismen av opportunistiska skäl, medan dess verkliga syften är motsatta.

Förhållandet till fascismen är av flera skäl kanske den fråga som är allra mest angelägen för en socialistisk konservatism att klargöra. I centrala avseenden går den problematik vi här står inför tillbaka till den äldre europeiska typen av socialkonservatism på 1800-talet. Om vi talar om “sociala” inslag i stället för “socialism” i dessa sammanhang, kan de inte alla avfärdas som opportunism. Och i den mån mer seriösa inslag av denna typ finns idag kan de, tills vidare, ännu mindre avfärdas på detta sätt än på 1800-talet. De måste avfärdas på annat sätt.

Fascismen gör helt enkelt ibland i sak anspråk på att vara just en socialistisk konservatism. Det är bl.a. för att uppvisa det ohållbara i detta anspråk och förklara varför en socialistisk konservatism är, eller måste vara, något annat, som inte bara elementära historiska analyser och tillägnelse av marxismens delsanningar, utan framför allt de djupare filosofiska och åskådningsmässiga perspektiv som jag försökt försvara i termer av idealism, personalism och värdecentrerad historicism är nödvändiga. Både det socialistiska och det konservativa momentet måste förstås i deras termer.

Den vanliga vänstern bekämpar MAGA-kommunisterna av två sammanhängande skäl: den är numera helt för den amerikanska kapitalistiska imperialismen, och den tror framför allt annat, och med fanatisk, Ersatz-religiös dogmatism, på wokeismen. På den första punkten hör Wolff inte till denna vänster, utan är i verkligheten överens med MAGA-kommunisterna. Men på den andra punkten tycks hans insikt, och därmed förståelsen av centrala politiska och kulturella sammanhang i vår tid, tyvärr vara obefintlig.

Wolffs YouTube-presentationer är ofta bra och roliga, och hans ofattbart ytliga avfärdande av MAGA-kommunismen är därför beklagligt. Kanske kan han helt enkelt inte uthärda Haz’ knulljargong; här finns en generationsskillnad som medför mer än Wolffs oförståelse för den samtida vänsterns katastrofala svagheter. Men i så fall kan borde han i stället kunna lära sig det väsentligaste av vad MAGA-kommunisterna menar från den mer polerade Maupin.

Bryan Ferry: This Love

Craig Armstrong. From the album Slave to Love: The Best of the Ballads (2000).

Det amerikanska valresultatet och dess innebörd

Sohrab Ahmari skriver i NYT om det amerikanska valresultatet, under rubriken Why the Red Wave Didn’t Materialize – alltså varför de republikanska framgångarna blev mycket mindre än man väntat sig.

Resultatet, sådant det med all sannolikhet korrekt analyseras av Ahmari, är en bekräftelse av min fleråriga argumentation att atlanthögerns sociala populism i hög grad är en bluff, och att den egentliga populistnationalismens allians med den därmed är feltänkt och måste misslyckas. Åtminstone om denna populistnationalism vill vara något annat än ett neo-generisk-fascistiskt instrument för denna i verkligheten oförändrade höger – något som dock tyvärr alltmer kan betvivlas.

Även Boris Johnsons fall, och framför allt vad han faktiskt politiskt åstadkom med hjälp av nya f.d. Labourväljare i norr, visar arten av pseudopopulisthögern. Liksom förstås den patetiska neothatcheristiska Torykollapsen under Liz Truss gör det ännu mer. Ingen kan väl efter detta tro att en höger ledd av en Goldman Sachs-bankir och hedgefond-manager som Rishi Sunak skulle kunna erbjuda något av det populistnationalister hoppades på hos Johnson. Hela konceptet är vid det här laget löjeväckande.

Jag generaliserar rörande den västerländska högern, men mutatis mutandis gäller det sagda entydigt också Sverige och Tidöregeringen. Om SD ska ha en meningsfull framtid och bli det de såg ut att kunna bli när jag upptäckte dem på 00-talet, måste de kravla sig upp ur den NATO-högerns återvändsbrunn de lurats ned i. Ahmari skriver: “In 2022, ‘defending capitalism’ without reservation” – som flera av de republikanska kandidaterna faktiskt gjorde – “means upholding the very forces these populists claim to oppose: Big Tech and ‘woke’ capital and deindustrialization.” Ulf Kristersson och Elisabeth Svantesson är inte själva några Wall Street-moguler, men de reservationer de numera eventuellt säger sig ha är långtifrån tillräckliga.

Alternativet, när SD förhoppningsvis kommer upp i ljuset, är den nya, självständiga socialkonservatism jag försökt föreslå, och som Ahmari och hans tidskrift Compact nu i någon mån förespråkar i USA. En egentlig “post-paleokonservatism”, en vidareutvecklad och fördjupad socialkonservatism i både amerikansk och europeisk mening, en ny socialism baserad på en de överordnade värdenas konservatism.

Sven Wallander: Birger Jarlsgatan 104

Sverige och Ukrainakriget

De svenska regeringarna, riksdagspolitikerna, akademiska och militära experterna och stats- och oligarkmedia propagerar inte bara samtliga den nästan ofattbart omogna åsikten att Ukraina helt enkelt måste “vinna kriget” och att det enda vi bör göra är att leverera mer vapen.

Det är också helt normalt för dem att hoppas inte bara att Putin avsätts, utan att Ryska federationen bryts upp, att Ryssland sönderfaller, att Ryssland upphör som stat. Det börjar t.o.m. bli vanligt att de accepterar ett kärnvapenkrig för dessa syften.

Och väst anses fullständigt utan skuld. Detta är nästan hela den svenska offentlighetens intellektuella, moraliska och allmänkulturella nivå. Vad är orsaken till att det kunnat bli så? Den generella historiska regression som kallas nyliberalismen.

Hasselbergsvägen

Huset i nybyggda Södra Ängby där farfars hörna återfanns vid mitten av 30-talet.

Kritisk teori, vetenskap och filosofi

I en utmärkt artikel i Compact beskriver Jacob Shell, professor i geografi vid Temple University, i samband med Bruno Latours bortgång den dramatiska förändring som vad han på det karaktäristiskt amerikanska, litet svepande sättet kallar den “kritiska teorins” uppfattning om vetenskapen genomgått under de senaste årtiondena.

Den typ av analys av vetenskapens objektivitetsanspråk och produktionen av dess fakta som Latour ägnade sig åt på 80- och 90-talet var en del av en stor rörelse som utvecklades ur den “vanliga” vetenskapsteorin, den analytiska filosofins inre upplösningsprocess, vetenskapssociologin, strukturalismen, poststrukturalismen, den “nya vänsterns” modifierade marxism, Foucault, vad som kom att kallas postmodernismen, Frankfurtskolans kritiska teori i inskränkt mening, och en rad individuella tänkare som inte så lätt kan hänföras till en enda större riktning. Att sammanfatta allt detta – och alla underavdelningar till varje riktning – som bara “kritisk teori” blir väl lätt lite för inexakt, och inte minst när Shell också uppfattar hela denna “kritiska teoris” företrädare som härstammande från 60-talets “motkultur”.

Men i mycket av denna teoretiska miljö (“many post-1960s intellectuals”) fanns förvisso “a lingering aversion…to various institutional and technological projects associated with Cold War-era ‘Big Science’”, som “had been linked with the military-industrial complex and the West’s pursuit of geopolitical dominance”. De var formade av motståndet mot “Fordist mass production, technocratic administration, the development of nuclear weaponry, and the figure of the ‘obedient engineer’”. Mot, kan man också säga, hela den borgerliga liberalismens dominerande, ideologiska rationalism och positivism. Detta präglade förvisso också den egentligt politiskt medvetna motkulturen.

Men låt oss här ändå, för diskussionen av just hans artikel, acceptera Shells benämning av det samlade inflytandet från alla de nämnda riktningarna som kritisk teori.

Även om Latours aktör-nätverk-analys och alla andra kritiska analyser av de institutionella och sociala sammanhangen bakom vetenskapens fakta var i striktare mening filosofiskt ytliga och problematiska när det gällde de djupare dimensionerna av de allmänna frågorna om vetenskap, fakta och sanning som sådana, ägde de andra delsanningar, och en hel del viktiga bakomliggande incitament, i motståndet mot en viss typ av vetenskap vid en viss tid och i ett visst sammanhang.

På 80- och 90-talen hade, förklarar Shell, den kritiska teorin “obvious appeal to critical theorists in the social sciences and humanities, who also needed to persuade institutions and funding bodies of the value of their work”. Men på kort tid har denna vetenskapskritik förfallit, ja med ett viktigt undantag, könsskillnadernas biologi, övergått i sin motsats, ett okritiskt accepterande av den samtida vetenskapen. Latour själv ändrade sig, när han upptäckte att klimatfrågan krävde den vetenskapliga objektivitet han ifrågasatt och att forskningen om den inte var en del av kalla krigets “Big Science” och det övriga negativa som vetenskapen associerats med. Tvärtom: klimatforskarna “aligned themselves with activist causes that originated in the counterculture, and saw themselves as fighting on behalf of humanity as a whole and against the fossil fuel industry and other industrial juggernauts. Hence, to join with the forces critiquing climate science would be a tactical error that mistook the struggles of the early 21st century for those of the previous century.”

Latour förfärades av hur klimatskeptiker och konspirationsteoretiker kunde använda argument liknande hans egna. Nu gällde det i stället att “lita på vetenskapen”: “In recent years”, noterar Shell, “the need to ‘trust the science’ has nearly become an article of faith among college-educated elites, regardless of how much critical theory they studied in college.”

Liksom vetenskapen och dess utövare utsätter sig för kritisk-teoretisk analys, gör även den kritiska teorin och dess utövare själva det. Även de har sitt institutionella, sociala, politiska sammanhang. Shell fäster uppmärksamheten vid hur den nya okritiska hållningen har lett till en mindre fördelaktig position för de kritiska teoretikerna själva: “One objective of late 20th century critical theory had been to maintain the intellectual sovereignty of the social theorist and of the institutional and livelihood trappings around this figure. A theorist who doesn’t merely ‘trust the science’ has his or her own type of work to do, and thus has solid ground on which to assert intellectual autonomy.” Men vilka uppgifter återstår för de kritiska teoretiker som givit upp denna hållning gentemot vetenskapen? “After all, this attitude places such a figure well downstream from the social arena Latour spent the prime of his career critiquing: that of science and its social, technological, and monetary support systems.” En sådan kritisk teoretiker väntar då bara passivt på att motta “truths worked out in advance somewhere upstream”. Som bäst lägger denne kritiske teoretiker bara till “some intellectual polish – or develops a hermeneutic to stigmatize skeptics.”

Latour insåg dock att den kritiska teorin för att bevara sin autonomi måste äga “some kind of value system more fundamental than science”, och sökte finna en utväg hos Heidegger, vars distinktion mellan autentisk och alienerande erfarenhet “Latour hoped to repurpose as a mechanism to help a new generation of critical theorists distinguish ‘good’ from ‘bad’ science.”

Detta, framhåller Shell, har inte fungerat. Vad han kallar en “coalitional logic” – ett viktigt begrepp som även i denna artikel skulle behövt utredas åtminstone litet närmare – har i stället lett till att inte bara vetenskapen själv, och inte heller bara de stiftelser som fondar de kritiska teoretikernas arbete, utan också politiska partier och aktivister avgör vilken vetenskap som ska accepteras som god respektive dålig. De kritiska teoretikerna väntar alltså bara, som “coalitionally subordinate”, efter att ha förlorat sin autonomi och prestige, på deras instruktioner. Därmed har de “largely settled into the role of rubber-stamping the latest ideological fads of cultural liberalism. Critical theorists’ relinquishment of their critical stance has kept them comfortably ensconced in academia at the expense of the intellectual autonomy they once enjoyed.”

Vid det här laget, på 2020-talet, har situationen ytterligare förvärrats i och med att de f.d. kritiska teoretikerna också gett sig in i kampen mot “misinformation” (Shell menar väl även “disinformation”): “This alignment amounts to being even more credulous about claims of stable, non-political distinctions between truth and falsehood, since such distinctions are necessary to determine what counts as ‘misinformation’.” Ja, liksom de nyligen fördömde Agambens kritik av Covid-forskningen, skulle de, tror Shell på goda grunder, sannolikt reagera mot Latours användning av Heidegger “with instant suspicion about its reactionary connotations”.

Latour sträckte sig alltså mot filosofin för att hantera den nya situationen. Filosofiska inslag fanns givetvis i hela den gamla vetenskapskritiken, om än mer i vissa riktningar än andra. Men de var otillräckliga. Och p.g.a. denna brist riskerade de giltiga delsanningarna hela tiden att gå förlorade genom en implicit relativism som i de mer långtgående, postmoderna formerna på nytt sätt bejakades som central och definierande. Bortom delsanningarna kvarstod de viktigaste frågorna om vetenskap, fakta och sanning som orörda av de sociala och institutionella ramarna, aktör-nätverksrelationerna, intressenas spel.

De kritiska teoretikerna behövde förvisso “some kind of value system more fundamental than science”. De ägde långtifrån ett fullt hållbart sådant. Det mått av filosofi som ingick i den kritiska teorin kunde inte tillhandahålla det. Och det gör inte heller Heidegger. Från mitt perspektiv beror alla här uppkomna problemen på den utsträckning i vilken man helt enkelt glömt bort de egentligt filosofiska insikter som var centrala för idealismen – omedelbart den moderna, under 1800-talet utvecklade, men i vidare mening eller på ett djupare plan också idealismen i allmänhet – i dess främsta former. Fenomenologin har, föreslår jag, med tiden visat sig alltmer uppenbart otillräcklig.

Idealismens analyser av den erfarenhetsmässiga helheten, av olika typer och nivåer av erfarenhetens modaliteter såväl som av rationalitet, begreppsbildning, dialektik och pragmatism är alltfort relevanta, ja de relevanta, de som fortfarande behövs, de som man måste arbeta vidare utifrån. Och de behövs både för att rädda den kritiska teorins delsanningar på den sociologiska nivån undan deras bristande teoretiska underlag, och för att rädda en riktig allmän förståelse av vetenskapen i sig och i relation till de av den kritiska teorin belysta sociologiska sammanhangen. Och det handlar om mer än mer fundamentala värdesystem. Det finns ingen egentligt teoretisk vetenskap utan filosofi. All vetenskap är en kontinuerligt självkorrigerande process av objektivitets-, totalitets- och absoluthetsapproximation, förutan vilken man alltid måste befinna sig lika mycket i relativitetens utmarker som man gjorde från början.

Farfars hörna

Partiell rekonstruktion av farfars hörna från 30-talet, sådan jag minns den från när jag var liten. Samtliga möbler från Stockholmsutställningen 1930. Bordet och fåtöljen av Carl Hörvik. De främsta skillnaderna är att fåtöljen klätts om (den hade från början mörkblå klädsel med diskret, småskaligt, gråvitt rutmönster), att mattan inte är den ursprungliga, och att ett lågt, runt, modernistiskt askfat av mörkgrå-vit marmor från samma tid, använt för cigarrerna som låg i lådan på bordet, och som jag starkt förknippar med hörnan, saknas. Tavlorna byttes ofta genom åren. Jag glömde lägga några konstböcker i stort format på “undervåningen” på bordet. Farfar samlade modernistisk konst och arrangerade utställningar bl.a. på entréplanet i HSB-huset på Fleminggatan, inte minst med samtida av konst.

Begreppet folkutbyte

Debatten om “folkutbytet” blir ständigt alltmer närvarande. Och delvis tröttsam, eftersom den synes mig ofta bygga på ett missförstånd.

Renaud Camus, som lanserade begreppet (“le grand remplacement”) vid början av 10-talet, menar att utbytet är avsiktligt genomfört av en global elit. Redan därför anses det förstås handla om en konspirationsteori. Men uppfattningen att det är fråga om en sådan förstärktes oerhört när alternativhögern vid demonstrationen i Charlottesville skanderade “You will not replace us”, och möjligen rentav “Jews will not replace us” (jag minns inte om de verkligen ropade det senare eller om det förra bara felhördes som det senare, men behöver inte sätta mig in i det nu). Det är säkert i hög grad detta faktum som gör begreppet så kontroversiellt.

Men menar verkligen alla som använder det samma sak som Camus? De flesta har ju inte läst honom. För initierade kritiker av användningen är det utan tvekan just Camus specifika mening som åsyftas, och som, inte minst i ljuset av Charlottesville, anses så upprörande och förkastlig. Men kan inte många andra bara mena att antalet svenskar eller européer i en entydig trend minskar och antalet personer tillhörande andra folk med samma entydighet ökar, med uppenbart slutresultat om trenden fortsätter? Måste de mena att denna process i dess helhet är avsiktligt styrd och kontrollerad, att det är fråga om en konspiration? Måste detta s.a.s. ligga i själva ordet “utbyte”?

Hur är det i så fall, frågar man sig, med ett annat ord som också kunde användas för skeendet: “ersättning”, “folkersättning”? Det motsvarar mer exakt “remplacement”. Även detta ord kan givetvis användas utan betydelsen av intentionell agens; vore så inte fallet skulle det vara svårt att naturligt beskriva många opersonliga skeenden. Och vid sidan av Camus’ finns också en till synes etablerad, annan teori om s.k. “replacement migration”, som inte alls äger samma grad av kontroversialitet.

Såsom debatten förs åtminstone i Sverige kan man också lätt få intrycket att många kritiker, när de säger att folkutbytet är en myt eller en konspirationsteori, menar mer än Camus. Att de menar att den beskrivna processen i sig, som jag uppfattar som det enda som många som använder ordet avser, överhuvud inte pågår, att den är overklig, en ren illusion. Att detta förekommer visas av att många åtminstone tidigare helt enkelt förnekat att det förekommer en massinvandring, insisterat att detta är ett missvisande ord.

Och inte minst i beaktande av invandringsdebatten i övrigt ligger det då också nära till hands att se förklaringen till en sådan kritik som inte bara gäller betydelsen av medveten, planerad agens, utan en ordets opersonliga, agensfria mening, i att den i själva verket inte gäller ordet utbyte, utan ordet folk. Den måste handla om att det är fel att överhuvudtaget skilja mellan svenskar och européer, å ena sidan, och andra folk å den andra.

De andra folk som kommer hit måste anses därmed omedelbart bli svenskar och européer, eller kanske aldrig ha varit något annat, eller svenskar och européer måste anses aldrig ha varit svenskar och européer utan samma folk som de andra folken, eftersom det bara finns en enda mänsklighet, utan olika folk.

Utan att förneka eller undervärdera den viktiga mänskliga universaliteten är det lätt att konstatera att ett sådant förnekande och en sådan undervärdering av den mänskliga partikulariteten är groteskt orealistiska och att de därför, i praktisk tillämpning, oundvikligen måste skapa ofantliga problem av den typ de som klagar över folkutbytet avser.

Detta är alltså inte Camus’ mening, och initierade kritiker känner som sagt till detta. Men borde de inte också förstå att många språkanvändare inte avser detsamma som Camus, att de utelämnar agensbetydelsen (konspiratorisk eller ej), att de bara syftar på och är mot processen som sådan, och sådan de direkt upplever den i sin vardag, oavsett dess orsak? Ofta tycks mig debatten från båda sidor föras utan referens till, närvaro av, och ens medvetenhet om Camus’ definition.

Rationaliteten i kritiken av Camus’ begrepp, av den konspiratoriska agensbetydelsen i “utbytes”-ledet, är fullt begriplig: denna fråga kan på meningsfullt sätt undersökas, prövas, avgöras. Men ibland tycks kritiken i stället ofta handla om de andra möjliga innebörderna av kritiken, att det inte förekommer någon process av svenskars och européers minskande antal och andra, från svenskarna och européerna skilda och olika folks ökande, eller att det överhuvudtaget inte finns några ökande och minskande folkandelar eftersom det bara finns ett folk. Och dessa innebörder är båda absurda: de är inte ens frågor.

Jag kan ha fel, såtillvida som det är möjligt att varje användare av termen folkutbyte och varje kritiker av dess användning är fullt medveten om Camus’ definition. Det står klart att oerhört många idag blivit konspirationsteoretiker av det problematiska slag som, delvis på missvisande sätt, uteslutande avses med denna benämning, och många som inte är det är på annat sätt medvetna om globaliseringens agenter. Men jag har i alla fall ett starkt intryck av att åtminstone de kritiserade användarna ofta bara använder termen som en av många i deras motstånd mot massinvandringen som sådan.

Och fler frågor inställer sig givetvis. Måste de många motståndare mot massinvandringen som förvisso använder ordet i Camus’ fulla mening och inkluderar en s.k. global elit som orsaksförklaring nödvändigtvis vara konspirationsteoretiker? Måste de, även om de inte behöver anses vara konspirationsteoretiker, ha fel? Måste detta vara en myt och en illusion?

Utan tvekan förekommer alltså många problematiska konspirationsteorier rörande den “globala eliten”, som bara stör och förvrider den seriösa behandlingen av dessa frågor. Men vad man med säkerhet kan säga, och jag sagt många gånger sedan början av 10-talet när Camus lanserade sitt begrepp, är att massmigrationens process under flera årtionden varit en följd av nyliberalismen och globaliseringen, och att den, som sådan, rymmer både personlig agens från ett flertal grupper och många individer utöver migranterna själva, och mer opersonliga faktorer som orsak. Och att dessa olika orsaker dialektiskt samverkar.

En sådan analys är givetvis fullt normal och realistisk, och behöver inte involvera något som helst problematiskt konspirativt moment. Alla nödvändiga fakta är inte bara lätt tillgängliga utan välkända. Tvärtom är en kvalificerad, fördjupad analys av detta slag det enda sättet att nå fram till en riktig förståelse av folkutbytets eller folkersättningens orsaker. Och en sådan förståelse är i sin tur förutsättningen för en adekvat politisk hantering av folkutbytet och dess problem.

Den politiska hantering av dem som idag helt dominerar är tyvärr alltför präglad av populistnationalismens lägre sida, den sida som undviker den riktiga analysen och den därav följande verkliga förståelsen eftersom båda är föga politiskt gångbara. En förändring är här nödvändig, hur svår den än är.


Categories

Archives

Recent Comments

Jan Olof Bengtsson on Det amerikanska valresultatet…
Viktor Johansson on Det amerikanska valresultatet…
Jan Olof Bengtsson on Det amerikanska valresultatet…
Viktor Johansson on Det amerikanska valresultatet…
Jan Olof Bengtsson on Det amerikanska valresultatet…
Viktor Johansson on Det amerikanska valresultatet…
Viktor Johansson on Sverige och Ukrainakriget
Kristo Ivanov on Sverige och Ukrainakriget
Viktor Johansson on MAGA-kommunismen
Jan Olof Bengtsson on MAGA-kommunismen
Jan Olof Bengtsson on Den svenska genusindelningen o…
Viktor Johansson on MAGA-kommunismen
Jan Olof Bengtsson on Historiematerialism och överor…
Viktor Johansson on MAGA-kommunismen
Viktor Johansson on Historiematerialism och överor…
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi