François Perrier: Acis et Galatée

Perrier

Audio: My View of the Hare Krishna Movement in the West

An audio recording was made of my presentation at the ISKCON Studies Conference at Villa Vrindavana outside Florence in the summer of 2010. Click on the third lecture on this list (on the title or the icon to the left to download, or on the icon to the right to listen in a player). The sound quality is poor, not least that of the short introduction by Rembert Lutjeharms (Gopinathacharya Dasa), but it becomes at least a little better when I begin to speak (in another microphone).

The title of the paper was ‘Conversion, Preaching, and Western Cultural Identity’. It remains my most important statement of my view of this branch of the “Vedic” tradition in the West, dealing as it does, at least to some extent, with what I think are the most important aspects of the vast topic, and being based on more than three decades of experience of and reflection on them.

The audio recording includes the discussion, after the conference presentation, with, among others, Kenneth Valpey (Krishna Kshetra Swami) and Shaunaka Rishi Das. The paper was subsequently published in slightly revised form in the ISKCON Studies Journal with the title ‘The Hare Krishna Movement and Western Cultural Identity: Education, Preaching, Conversion’.

Elisabeth Schwarzkopf: Zeffiretti lusinghieri

1952

Trans Europ Express

Framtidens sanna EU bör, föreslår jag, skapa en ny, utvidgad höghastighetsversion av 50-talets fantastiska TEE, som bidrar till att ytterligare binda ihop medlemsländerna, till att förstärka deras gemensamma europeiska identitet, till att alla i högre grad identifierar sig med hela Europa.

Den mjuka traditionalismens element

Distinktionen mellan den “hårda” och den “mjuka” traditionalismen tillhör, som jag tidigare framhållit, det värdefulla innehållet i Mark Sedgwicks i övrigt föga djuplodande och till stor del bara journalistiska bok Against the Modern World: Traditionalism and the Secret Intellectual History of the Twentieth Century (2004). Åtminstone rent terminologiskt. Hans definition av dessa olika traditionalismer, eller i alla fall av den mjuka, skiljer sig en del från den jag skulle vilja se – distinktionen och terminologin har en större potential än den Sedgwick utnyttjar, men naturligtvis har han heller för sina syften ingen anledning att utnyttja den i högre grad. Den mjuka traditionalism jag försökt försvara innefattar en distinkt, partiell modifikation av den s.k. traditionalistiska skolans (Guénon, Schuon, Evola, Lindbom m.fl. – det är svårt att alltid undvika den av Guénon på goda grunder i detta sammanhang ogillade beteckningen “skola”) tolkning av philosophia perennis-traditionen genom ett försvar för vissa delsanningar i moderniteten. Och de för mig väsentliga av dessa senare, och vad som därmed kan kallas den mjuka traditionalismens element, eller de specifikt mjuka elementen i den traditionalism jag funnit försvarbar, är aspekter av den moderna idealismen, av personalismen, och av den värdecentrerade historicismen.

Ingen av dessa tillhör emellertid modernitetens definierande huvudströmning, ingen av dem är uttryck för någon enkel, radikal eller entydig modernism. Såtillvida är de också i hög grad förenliga med traditionalistiska positioner. Den moderna idealismen tillför en del nya, egna epistemologiska och andra insikter, men kvarhåller eller nyformulerar ibland också positioner som på olika sätt går tillbaka till exempelvis nyplatonismen. Den värdecentrerade historicismen är såsom historicism givetvis en modern strömning i vid mening, men dess specifika version av historicismen, arten av dess värdecentrering, modifierar historicismens moderna innebörd genom sitt karaktäristiska anspråk att på sitt sätt identifiera och förmå uppta och bejaka traditionalistiska sanningar. Personalismen utformades under 1900-talet med hjälp av distinkt nya filosofiska resurser såsom fenomenologins, men kvarhöll också normalt en i vissa avseenden ursprunglig kristen tematik, och har som jag försökt visa en förhistoria alltifrån slutet av 1800-talet som utöver denna delvis bygger också på flera andra stora, förmoderna filosofiska riktningar och i sig upptar moment av idealismen. Men de innehåller alla element som likafullt blivit karaktäristiska också för åtminstone delar av moderniteten, och som skiljer sig från den “hårda” traditionalistiska skolans specifika förståelse av philosophia perennis. Om personalismen bör också sägas att i den mån den fanns närvarande även i äldre andliga traditioner den överhuvudtaget inte bör betecknas som en strömning tillhörande, och definierad av, den västerländska moderniteten. Men i detta fall har vi främst att göra antingen med en “andlig” personalism historiskt formulerad i andra termer än det västerländska personbegreppets, eller med allmänna aspekter av den abrahamitiska och i synnerhet bibliska världsåskådningens teism.

Traditionalismen i dess ursprungliga form är oförenlig med den abrahamitiska teismen som bokstavlig och absolut sanning, d.v.s. som mer än exoterisk eller underordnad sanning inom ramen för “religionen”. Här överensstämde de “hårda” traditionalisterna med det mjukaste av det mjuka som på 1960- och 70-talen erbjöds av ny andlighet, med de tolkningar och presentationer av de österländska traditionerna som tillhandahölls inte minst västerlandets hippies. Även dessa var i denna mening impersonalistiska. Likheten kan synas oväsentlig i ljuset av de stora åskådningsmässiga skillnaderna i övrigt: den nya andligheten var anpassad till moderniteten, utformad som ett stöd till den, romantiserad, ytligt framstegstroende. 60-talet förnyade och radikaliserade här bara en introduktion och en typ av brobyggande som pågått alltsedan det tidiga 1800-talet.

Ändå bör likheten inte förbises. Jag hade till en början, under de sista åren på 70-talet, tagit till mig de österländska traditionerna i de typiska västerländska 1900-talsintroduktörernas och de till västerlandet anpassade österländska representanternas form. Och det var uppenbart att den traditionalistiska skolan, som jag samtidigt upptäckte genom Kurt Almqvist och några år senare, när jag upptäckt Tage Lindbom, fördjupade förtrogenheten med, “bara” innebar en uppstramad, rigorösare, intellektuellt mer disciplinerad form av i grunden samma impersonalistiska riktningar. Alla mina 1900-talsintroduktörer och representanter var inte lika “flummiga” som 60-talets.

När jag kom i kontakt med bhaktiskolan genom Hare Krishna-rörelsen blev det emellertid uppenbart att denna strömning inte riktigt var vad vare sig de nyandliga eller de traditionalistiska impersonalisterna, eller för den delen också de flesta av de akademiska religionshistorikerna och komparativisterna, hävdat att den var. Den gjorde mängder av, med västerländska termer, filosofiska och teologiska utsagor av ett slag som direkt stred mot de vedertagna beskrivningarna. Inte minst var det uppenbart att dess andliga praktik var långt mer kraftfull än vad dessa beskrivningar kunnat ge vid handen och deras upphovsmän uppenbarligen förstått. Det var lätt att se vilka behov en sådan strömning i viss mån kunde fylla även i västerlandet, oaktat dess ännu kulturellt föga anpassade form.

Givetvis var det en form av den “vediska” (jag använder denna term i en allmän, icke-historisk mening i syfte att, av skäl jag tidigare berört, undvika “hinduisk”, men termen är, tror jag, fortfarande så kontroversiell i denna användning att den fortfarande alltid måste åtföljas av citationstecken) traditionen som var anpassad till en tid i vilken “religionen”, den på tro, nåd, känsla och en teistisk, personlig gudsuppfattning grundade andligheten, var den enda form av andlighet som kunde absorberas av stora delar av mänskligheten, och mottagandet i västerlandet underlättades givetvis av att detta redan under så lång tid redan präglats av en sådan religion, kristendomen. Den universella tidsenligheten hos denna form av andlighet visar sig ju inte minst i det faktum att till och med buddhismen i sina senare former i Kina och Japan kunnat omformas till läror eller “religioner” av denna typ. Samtidigt skilde sig den “vediska” teismen och personalismen från den kristna och överhuvudtaget abrahamitiska genom att dela den allmänna “vediska” traditionens (om en förenkling av detta slag kan tillåtas för mina begränsade syften här) åskådning i övrigt. Den kristna personalismen var begränsad till den exoteriska ortodoxins allmänna världsåskådning (skapelse, lineärt tidsförlopp med syndafall, frälsningshistoria, inkarnation i den specifika kristna betydelsen, uppståndelse, instaurativ eskatologi – allt med de oupplösliga svårigheter jag pekat på i andra inlägg), medan ISKCON:s, och de grenar av vedanta de läromässigt byggde på, var helt fria från det töcken av motsägelser som allt detta visar sig innebära även vid en tämligen ytlig närmare granskning. Därmed var den jämförelsevis ett under av intellektuell klarhet, motsägelsefrihet och konsekvens. Den karaktäristiska, rikhaltiga och för västerlänningar svårbegripliga användningen av det mytologiska stoffet överskuggade helt enkelt inte dessa åskådningsmässiga grundlinjer, något som för övrigt är typiskt för en stor del av den rikt förgrenade “vediska” traditionen. Mytologin fungerar s.a.s. på ett plan som inte påverkar den åskådningsmässiga helhetens klara sammanhang. På grund av det senares natur hade impersonalisterna av alla slag – New Agearna, traditionalisterna, forskarna – fel i den alltför nära associationen av bhaktitraditionen med kristendomen.

Att det fanns dimensioner här som impersonalisterna missat stod således klart, och detta bekräftades för mig av studiet av den samtida västerländska personalismens förhistoria i form av den idealistiska personalismen under 1800-talet, inklusive den som då dominerade den svenska akademiska filosofin. Inte heller dess kritik av impersonalismen och panteismen var bara den gamla vanliga kristna religiösa med dess enkla dualismer. Det var en filosofisk kritik utifrån en ny specifik idealistisk personalisms positioner. Med tiden kom jag att känna det nödvändigt med ett mer djupgående och fullständigt akademiskt klarläggande av hela detta filosofi- och teologihistoriska fenomen. Parallellt med detta fördjupade jag mig också mer allmänt i den moderna idealismen och den värdecentrerade historicismen, och slutresultatet av allt detta med avseende på min tillägnelse av och mitt försvar för traditionalismen blev alltså den mjuka variant jag kort antytt. Samtliga dessa strömningar och positioner, som redan tidigare på flera sätt grep i varandra, blev nära sammanhängande i min föreställning, ömsesidigt bekräftande såväl som korrigerande.

Filosofin sådan den redan från början definierats i västerlandet är i sin allmänna räckvidd principiellt begränsad, och till stor del bortom den återfinner vi de stora andliga traditionerna och visdomstraditionerna (av detta skäl är sapientia perennis en bättre benämning än philosophia perennis, en europeisk term som var naturlig eftersom traditionen här artikulerades med hjälp av den specifikt europeiska filosofin). Det vore förmätet att inför dem alla göra anspråk på att de ovannämnda positionerna på något sätt är slutgiltiga eller absoluta. Flera huvudströmningar inom den “vediska” traditionen, buddhismen, taoismen och zen är givetvis sådana som inte kan begränsas till ens den inomvedantistiska bhaktitraditionens eller vaishnavismens “personalism”. Ännu längre står de förstås från den historiskt betingade kunskapsteoretiska problematik, s.a.s. som just problematik betraktad, med dess specifika idéhistoriska förutsättningar, som i mycket bestämmer den moderna idealismen, och inte minst är de främmande för huvuddrag i den moderna historicismen. Det är viktigt att låta dessa traditioner ljuda, s.a.s., i egen rätt, utifrån sina egna förutsättningar, att låta deras insikter ta sig deras egna unika uttryck, sådana dessa delvis betingats av bestämda historiska, kulturella, etniska och andra faktorer, men samtidigt även i just dessa uttryck äger en uppenbart universell giltighet.

Om vi talar om en mjuk traditionalism är det alltid viktigt att komma ihåg att det, trots dess partiella revision, i många väsentliga avseenden förblir fråga om samma traditionalism som den “hårda”, att det finns gemensamma traditionalistiska positioner, positioner i utläggningen av philosophia perennis som delas av båda varianterna. Annars är risken stor att försvaret av modernitetens delsanningar vältrar över i en modernism som blir oförenlig med dessa positioner. Förvaret av personalismens idealistiska förhistoria kan exempelvis komma att användas som ett stöd av personalister av mer problematisk modern såväl som kristet-teologisk inriktning, ja i viss mån även av andra moderna filosofiska riktningar, såsom exempelvis pragmatismen och processfilosofin. Utan att själva vara personalistiska kan sådana riktningar exempelvis använda proto-personalismens kritik av de impersonalistisk-absolutistiska aspekterna av den moderna och huvudsakligen tyska idealismens huvudströmning för sina egna syften. Då är risken att vi snabbt hamnar i filosofiska utmarker som helt förlorar kontakten med den i egentlig mening metafysiska verklighetsdimension som definierar traditionalismen och philosophia perennis i allmänhet. Lika lätt kan det leda till en reduktion till en ny slutenhet kring den begränsade kristna tros-, nåd-, bön- och känsloläran, som bibehåller hela det allmänna abrahamitiska bagaget och avvisar andra traditioner som impersonalistiska t.o.m. när de rent begreppsligt tydligt uppvisar en egen motsvarighet till personalismen inom ett långt mer hållbart åskådningsmässigt ramverk.

Den moderna idealismen förlorar ofta sina kopplingar till den klassiska idealismen, och begränsar sig inte bara ensidigt till sina specifikt moderna kunskapsteoretiska och andra frågeställningar, utan blir, såsom sker idag främst bland vissa försvarare av den brittiska idealismen, i kontinuitet eller åtminstone förment kontinuitet med T. H. Greens socialetiska och socialpolitiska ansatser till ett ideologiskt stöd för distinkta, organiserade och stundom regeringsmakten kontrollerande radikala politiska och sociala intressen.

Den värdecentrerade historicismen undgår genom sin stundom explicita, partiella identitet som artikulation av en viss linje inom den intellektuella konservatismen, konservatismen förstådd i hög grad som filosofi, just denna typ av absorbtion i en denaturerande modernism. Men även dess bakgrund i en s.a.s. alltför omfattande hegeliansk historiesyn, hur mycket dennas problematiska rationalistisk-progressivistiska aspekter än modifierats och begränsats av Claes Ryn till förmån för dess från detta sammanhang extraherbara hållbara och värdefulla, liksom i än högre grad i dess mer allmänna starka betoning av historicismen, som stundom går så långt att denna, och historien som överordnad kategori, absolutifieras på ett sätt som, fastän den värdecentrerade historicismen själv gör anspråk på att representera en typ av traditionalism, är oförenlig med den här behandlade traditionalistiska skolans, och riskerar att på sitt sätt förlora sig i en specifik modernism.

Mitt försvar, bland annat på de här kort angivna grunderna, för den “personalistiska” vedantism som bhaktitraditionen i ISKCON:s vaishnavisms form representerar i väst, är alltså ett av elementen i den mjuka traditionalism jag tror på, och som sådant också en del av det allmänna personalistiska element som följaktligen inte uteslutande är identiskt med den europeiska filosofiska och teologiska gestaltningen som idealistisk personalism. Inte minst i ljuset av dess klara förankring i vedantas allmänna auktoritativa skriftmässiga grund (vissa av Upanishaderna, Bhagavad Gita, Vedanta Sutra), utöver dess mer specifika uttryck som Bhagavatam, är det helt enkelt inte, som de övriga mjuka elementen eller ens det personalistiska elementet i övrigt, en del av den allmänna mjukhetens definierande partiella försvar av delsanningar i moderniteten. Gående utöver dessa kanske det utgör den djupast liggande modifikationen av traditionalismen sådan jag kommit att försvara den. Men i likhet med dessa andra mjuka element för det, på sitt eget sätt, med sig en distinkt risk för en rörelse bort från det allmänna innehåll i traditionalismen som bör bejakas som gemensamt. Därför är det viktigt att även med hänvisning till detta element alltid betona att den mjuka traditionalismen förblir en traditionalism.

Att ensidigt överbetona den teistiska vedantatolkningen på grund av att den partiellt motsvarar personalismen, och det faktum att den, som sådan motsvarighet, äger dimensioner och styrkor som såväl dess andliga kritiker som, åtminstone tidigare, innan ISKCON:s representanter fick ett avgörande inflytande inom indologin och religionsforskningen (i linje med vad jag alltifrån 80-talet förespråkade på ett flertal konferenser och i andra sammanhang), dess akademiska utforskare förbisåg, kan också leda fel. Och detta fastän det förblir viktigt att tillvarata dess bevisade kraft att företräda en “vedisk” åskådning i väst, att praktiskt och konkret omorientera även moderna västerlänningars liv, och att bidra till det nödvändiga sammankopplandet av väst med den vidare indoeuropeiska traditionen. Inte minst just i väst kan den nämligen, p.g.a. den långa partiella förberedelse som kristendomen åstadkommit genom de partiella konvergenserna, trots sitt i så många avseenden radikalt annorlunda abrahamitiska ursprung och väsen, lätt överta även andra drag från denna under ett antal hundra år i väst dominerande religion. Liknande drag av exoterisk-organisatorisk såväl som därmed sammanhängande “dogmatisk” slutenhet och fanatism har kunnat skönjas.

Sådana tendenser stärks också av den fortfarande alltför stora frånvaron av kulturell anpassning, av kulturellt brobyggande, i synnerhet i beaktande av det, bortom den allmänna och helhetliga åskådningsmässiga konsekvensen, stora och ovana paket av mytologianvändning som ISKCON:s vaishnavism tar med sig till väst. Den ensidighet som den partiella likheten med kristendomen när det gäller den allmänna typen av “religion” exemplifierar, och som trots de stora skillnaderna i övrigt gjort denna tradition lättare att sprida i väst, förstärkt av ytterligare moment av lokal anpassning till den, har således kommit att samexistera med en märklig Verfremdungseffekt av vad som borde vara motsatt innebörd, i form av just detta obearbetade och i de här nödvändiga västerländska filosofiska och övriga analytiska termerna åtminstone tillräckligt förklarade mytologiska stoffet. Under 90-talet stod det klart för mig att flera ledare av denna mission (i den missionerande hållningen ligger ytterligare en likhet med kristendomen) i själva verket hade i hög grad vacklande tro på den lära de företrädde, och säkert av just dessa skäl. Det handlade även om ledare som tidigare uppvisat just de typiska dragen av exklusivistisk fanatism. De sökte sig till andra verksamhetsområden, om än inte helt skilda från deras tidigare andliga engagemang – ibland det nämnda akademiska.

Utan en rimlig integration av denna “vediska” riktning, som på detta sätt lätt kan komma att divergera från sin egen traditionalistiska natur, i en åtminstone tillräcklig traditionalistisk förståelse av Europa och västerlandet i allmänhet, förblev den länge i den ohållbara belägenheten av isolerad, avskild bubbla, oförmögen att på allvar slå rot och etablera sig på längre sikt som del av vad som ytterst sett i mycket faktiskt är en gemensam tradition. Men så snart någon tvingas lämna bubblan – och det tvingades givetvis alla för olika syften göra ganska ofta – stod man i alltför hög grad försvarslös inför den vanliga västerländska modernitetens djupt problematiska huvudströmning i alla dess former och uttryck. När insikten om nödvändigheten att bryta de tidiga, åtminstone av vissa som “sekteristiska” uppfattade tendenserna slutligen slog igenom på bred front, ledde det förändrade förhållandet till samhället i stället till en förvånande snabb och faktiskt för min del inte i allo förutsedd anpassning till det rådande intellektuella, kulturella och ofrånkomligen också politiska klimatet – till den grad att ISKCON idag ofta redan uppvisar gemensamma drag med de genomliberaliserade kristna kyrkor i väst.

Här finns därför lika stor anledning till vaksamhet, ja till uppstramning av detta mjuka element så att det bättre motsvarar den traditionalistiska helheten, på samma sätt som i fallet med de distinkta delsanningar i moderniteten som representeras av de av mig försvarade västerländska filosofiska skolorna. Här faller det sig naturligt att referera till de andra stora österländska traditionerna, som är de som primärt inkorporerades av den traditionalistiska skolan. Som vi sett i den västerländska receptionen under tvåhundra år och inte minst alltifrån 60-talet löper de ju visserligen också, på sitt eget sätt, risken att omtolkas, förvanskas och upplösas i västs modernistiska, rationalistisk-romantiska kultur. Detta är i stor utsträckning dynamiken inom New Age-tänkandet. Ja, omtolkade till överensstämmelse med vad jag kallar den “panteistiska revolutionen” har de i högre grad än de teistisk-personalistiska bhaktiriktningen förvandlats på detta sätt. Bhaktivedanta Swami Prabhupada var i de flesta avseenden långt mer konservativ än någon av de strömlinjeformade advaita-guruerna i väst under 1900-talet.

De senares riktningar, sådana de ursprungligen såg ut, erbjuder förstås i sig själva en avsevärd mångfald och tolkningslatitud, och bör fortsätta göra det även inom det traditionalistiska tänkandet. Men även som sådana, ja även när de rentav själva kan bidra till att göra traditionalismen nyskapande i den mening det är möjligt och önskvärt för denna, har traditionalismen, till skillnad från vad som är fallet med den alltifrån vad som i västerlandets historia betecknas som medeltiden starkt växande bhaktiströmningen, alltid lätt kunnat uppvisa deras traditionalistiska karaktär, som redan från Guénons första bok varit definierande för den traditionalistiska skolan som sådan. Jag har försökt visa hur och varför den teistiska vedanta kan fungera som en spärr mot advaitas och liknande riktningars genom omtolkning möjliggjorda sammanflytande med den specifikt västerländska och moderna panteistiska revolutionen, men ingen annan traditionalist, vare sig mjuk eller hård, har mig veterligen gjort något liknande. Karaktäristiskt nog tycks man heller inte ha uppfattat eller förstått den personalistiska idealismens kritik av den i hegelianismen kulminerande huvudströmningen av den tyska idealismen, som trots alla historiska och kulturella skillnader, delvis har en liknande innebörd. Men detta mitt övervägande rörande de olika vedantiska riktningarna är begränsat och betingat av just den panteistiska revolutionens situation och inre orsaker – i den utsträckning dessa är filosofiska – i väst, och rör inte på något entydigt sätt deras ställning inom traditionalismen i sig.

Även oavsett hur, exakt, detta särskilda och från de andra skilda mjuka element ska anses böra relateras till dessa andra, traditionalismen definierande (även dessa bejakar det givetvis, och till och med den “hårda” traditionalismen gör det därmed också, men bara genom den karaktäristiska subordination som följer av deras egna metafysiska positioner), gäller att dessa senare åtminstone såsom av traditionalismen uppvisade och förklarade som konstitutivt traditionalistiska här kan utgöra ett nödvändigt korrektiv. Man kan kanske säga att det såtillvida, när det gäller den “vediska” traditionen, och i synnerhet inom ramen för dess västliga tillägnelse, finns ett behov av att gå tillbaka till, att för detta syfte begränsa sig till de stora, för hela denna tradition och alla dess grenar och tolkningsriktningar såväl som för både den hårda och den mjuka traditionalismen gemensamma, stora skriftmässiga källorna.

“Hard” and “Soft” Traditionalism

Traditionalism and Academia

Spiritual Enlightenment in the West

The Abrahamitic Worldview

The Mythology Discussion

Ferdinando Sardella: Modern Hindu Personalism

The Hare Krishna Movement and Western Cultural Identity: Education, Preaching, Conversion

Philosophy and Vedanta

Om idealismen, personalismen och den värdecentrerade historicismen, se filosofikategorin med dessa tre underkategorier. Om den panteistiska revolutionen, se historiekategorin.

Roma

Rom

Enhetslinjen idag

Den “enhetslinje” jag försökte förespråka 2015 som svar på den massivt mediauppmärksammade konflikten mellan SD:s partiledning och ledningen för ungdomsförbundet, som intensifierats genom årsmötets val av William Hahnes nya styrelse för Stockholmsdistriktet, är, tror jag, fortfarande i någon mån och på visst sätt giltig och relevant idag, d.v.s. även nu när de gamla SDU:arna bildat ett eget parti, Alternativ för Sverige.

Naturligtvis måste AfS driva på i en viss riktning på ett sätt som SD inte gör, och därmed också ibland, ja säkert ofta, kritisera SD. Men detta skiljer sig inte så oerhört mycket från vad SDU som normalt ungdomsförbund borde ha kunnat göra i förhållande till det s.k. “moderpartiet”, även om det förvisso skiljer sig något mer från vad Hahnes Stockholmsstyrelse kunde göra i förhållande till partiledningen och partiet som helhet inom ramen för det gemensamma principprogrammet. Att SDU inte tilläts göra det, visar att det definitivt fanns utrymme för det nya partiet.

Och sakpolitiska motsättningar är förstås vad politiken handlar om. Men bittra personkonflikter och hatiska angrepp av den typ som för mig var sakligt obegripliga 2015 känns fortfarande onödiga, kontraproduktiva och futtiga när jag ser dem idag. Ett parlamentariskt samarbete mellan ett fortfarande växande SD och ett tillräckligt stort och likaledes växande AfS vore för mig långt mer önskvärt än ett av fortsatta eftergifter från SD:s sida präglat samarbete mellan dem och M – även om ett samarbete mellan SD och M utan fortsatta eftergifter, och som i stället drar M i SD:s riktning, också är önskvärt.

Att Gustav Kasselstrand alltifrån AfS bildande tydligt och flera gånger förklarat att han inte hyser något agg mot SD är ett gott tecken, en mogen gest av just den typ som behövs. Det vore tacknämligt om någon liknande signal kom från SD-ledningen. Ett sådant normaliserat förhållande gick inte att uppnå 2015, inom SD:s ram. Man kanske, för Sveriges skull, kan hoppas att det är lättare nu, med två olika partier.

Via Partenope, Napoli

Via Partenope

SvD och recensionen

Man kunde kanske tänka sig att SvD:s kultursidas läsare vet vad en recension är. Men det är onekligen stora förändringar i medialandskapet, teknologin gör mediakonsumtionen (i detta fall vad som tidigare snarare kallades tidningsläsandet) till något annat än vad den tidigare var, och många läsare av enskilda artiklar i tidningarnas nätupplagor, artiklar som delas i sociala media eller länkas till i andra på nätet lästa artiklar, är exempelvis inte medvetna om att det är just respektive tidnings kulturavdelning de befinner sig på – eller ens på respektive tidning. Och tidningarna vet mindre om vilka deras läsare är.

Måhända är det faktiskt också så att en stor del av läsarna inte längre kan anses veta vad en recension är. Att så är fallet tycks hursomhelst vara SvD:s övertygelse. Under en längre tid har jag konstaterat att man känt sig föranledd att lägga in en liten ruta i varje recension (som också uttryckligen rubriceras som sådan) med texten “En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk”.

Om det kanske är litet märkligt att en institution som SvD, som publicerat recensioner i snart 150 år, anser sig behöva förklara vad en recension är, blir det avgjort märkligt när definitionen är ofullständig till den grad att den helt enkelt blir felaktig. Under sin långa historia torde väl SvD har publicerat lika många recensioner av facklitteratur, d.v.s. verk som inte är konstnärliga.

Särskilt märkligt blir det när det lilla rutan med den felaktiga förklaringen undantagslöst dyker upp också i just recensioner av icke-konstnärliga verk. Till exempel finner vi den idag i recensionen av Lars Leijonborgs memoarer. Vi har knappast att göra med någon generaliserad förvirring orsakad av Warhol-inspirerade estetiska teoretiker bland kulturskribenterna som förklarat att någon författare gjort legitima anspråk på att vad som synes vara ett facklitterärt verk i själva verket är ett litterärt konstverk. Inte heller handlar det om någon sådan förvirring orsakad av blandgenrer i gränslandet mellan vetenskap och fiktion. Eller om en djup insikt i det estetiskt selektiva och gestaltande momentet i historieskrivningen och biografin. Nej, hur man än vrider och vänder på det kan Leijonborgs memoarer knappast accepteras som ett konstnärligt verk – inte ens om de faktiskt innehåller fiktion.

SvD måste ju ha fått många påpekanden från läsarna av detta fel. Varför rättar man det inte? Rutan har som sagts setts under en lång tid. Är det så att man inte förstår vad som är fel? Eller kan det verkligen vara så att ingen försökt påpeka det?

Det här säger något om den publicistiska kulturens nedgång. Vi har att göra med ett fel av en typ man tidigare bara fann i ännu ej särskilt utvecklade, mer eller mindre “alternativa”, rena amatörpublikationer. Men idag är de stora, gamla, etablerade medierna i allmänt formellt, språkligt och förstås även i s.a.s. begreppsligt avseende sedan länge på väg att sjunka ned till samma nivå som dessa.

Förklaringen är förstås en mer allmän kulturell nedgång. Utbildningsväsendet producerar inte längre tillräckligt många som förmår upprätthålla den tidigare nivån, och i synnerhet inte journalister. Och mediahusen väljer att inte längre prioritera upprätthållandet av denna nivå. Man föredrar att spara på detta område, i förlitande på att den allmänna nivåsänkningen gör att läsarna ändå inte märker något. Eller så är det redan så illa att redaktörerna och ägarna inte ens själva är medvetna om kvalitetsförsämringen.

Samtidigt har de största alternativmedia, ännu helt utan de gamla mediernas ekonomiska resurser, och utan vad man tidigare antog var deras åtminstone i någon mån fortlevande långa traditioner av redaktionellt hantverkskunnande, börjat höja sig till deras normalnivå av professionalism. Allt detta är sannerligen signifikativt.

Alternativ för Sverige – Europapartiet

Gustav Kasselstrand och Marion Maréchal-Le Pen i Stockholm sommaren 2013.

Kasselstrand Le Pen

Sverigedemokraterna – Europapartiet  (januari 2014)

Kasselstrand om Europasamarbetet

Så här skriver Gustav Kasselstrand nu på Alternativ för Sveriges hemsida:

“För mig som nationalist och Europavän har det alltid varit självklart att svenskar, fransmän och andra europeiska folk kämpar inte bara för våra respektive nationer utan även för vårt gemensamma Europa. Samarbete gör oss starka.

Av den anledningen valde jag under min tid som SDU-ordförande att knyta kontakter med likasinnade rörelser över hela Europa. När Front Nationals ungdomsförbund deltog på vårt seminarium i Visby 2013 var det första gången någonsin som Front National besökte Sverige. Front Nationals medverkan resulterade i gemensamt avståndstagande från den samlade svenska journalistkåren som tuggade fradga av förskräckelse. ‘De går över gränsen’, löd rubriken i Aftonbladet. Medias och andra partiers reaktioner stärkte ytterligare min övertygelse att fortsätta på samma linje.

I juni 2014 tvingades jag av partiledningen i Sverigedemokraterna att avbryta samarbetet med Front National. Två veckor senare blev de Frankrikes största parti i Europaparlamentsvalet med 25% av rösterna.

Jag såg det som ett stort misstag att SD valde att ta avstånd från Front National och istället ingå i EFDD-gruppen. Nigel Farage och UKIP i all ära, men våra närmaste allierade fanns – och finns fortfarande – i ENF-gruppen, inte i det politiska sammelsurium som EFDD utgörs av.

När Alternativ för Sverige tar plats i Europaparlamentet i juni 2019 ser jag det som en självklarhet att verka för ett samarbete med Front National.

Sedan det fenomenala valresultatet 2014 har partiet fortsatt röna framgångar. I första rundan av presidentvalet 2017 fick Marine Le Pen 7,7 miljoner röster, motsvarande 21,3% av rösterna. I andra valomgången röstade ytterligare nästan 3 miljoner fransmän på henne. Trots att hon förlorade mot Emmanuel Macron var hennes och partiets resultat alltjämt en betydande framgång: inte sedan 2002 hade Front Nationals kandidat kommit till andra omgången av presidentvalet, och jämfört med den gången fördubblade man nästan sitt resultat (från 17,8% till 33,9% av rösterna).

Om fem år är det återigen presidentval, och ingen kan utesluta att Le Pen – om hon kandiderar – mycket väl skulle kunna segra. Att i ljuset av dessa framgångar inte vilja dra lärdom av Front Nationals och Le Pens erfarenhet vore ett oförlåtligt strategiskt misstag. Räkna med att jag och mina partivänner i Alternativ för Sverige kommer att befinna oss på de franska barrikaderna i nästa presidentval.”

Anton Stigermark om alternativhögern

20/2

Kulturirrelevans och troglodytnationalism

Nordisk Alternativhöger hjälper till genom att snyggt memifiera min kommentar om dem i inlägget Populism och ideologi:

Troglo2

Jag får väl tillstå att jag kanske uttryckte mig litet för hårt, såtillvida som den nordiska alternativhögern också presterar seriösa, utförliga analyser av saker och ting. Men det berodde i så fall på att jag just nu är särskilt upprörd över deras (åtminstone tidigare) hjälte Trump, vars stödtrupp, den amerikanska alternativhögern, de ju omöjligt kan förneka är deras förebild och från vilken de övertagit sin jargong.

Det blev hursomhelst en stor och till slut bra men från den nordiska alternativhögerns sida mestadels upprörd diskussion på Facebook, som upptog större delen av lördagskvällen. Kloakinslag à la Flashback saknades inte, och avslöjade även här, genom den karaktäristiska attityd jag vid det här laget känner ganska väl, hur avvisande några populister, nationalister och medlemmar av radikalhögern faktiskt är mot de ståndpunkter jag försöker försvara. Tyvärr förfaller de till kloakeri i stället för att engagera sig i seriös debatt. Några visade också att de inte förstått någonting av vad jag skrev. Men andra förstod, ja de flesta tror jag, åtminstone tillräckligt mycket och åtminstone allteftersom diskussionen fortskred.

Två termer i min kommentar behöver förtydligas.

“Kulturirrelevant”: Detta syftar på Christoffer Dulnys frekventa och programmatiska användning, alltifrån början, av termen “kulturrelevant” som beskrivning av den nordiska alternativhögern och det den gör. Han använder här ett vitt, sociologiskt-antropologiskt kulturbegrepp, och hävdar att han bara anpassar sig till den verklighet, den “kultur” i denna mening, som många unga människor som han vill nå lever i, att han därigenom blir relevant för dem. Därav det turboamerikaniserade pling-plongandet. Jag använder däremot “kultur” i en begränsad, normativ mening, för vilken denna anpassning är irrelevant. Som framgår inte minst av mitt inlägg Hem till Tyskland? är jag kritisk till amerikaniseringen som sådan, eller åtminstone det mesta av den sådan den sett ut under nittonhundratalet, och i flera aspekter. Och därmed förstås till anpassningen till den.

“Troglodytnationalism”: Detta ord, liksom “troglodythöger”, som jag använde i inlägget Nordisk Alternativhöger i Charlottesville, har jag använt i flera år, främst i konversationssammanhang, och ursprungligen med hänvisning till, och med anledning av, en bild med grälla färger som Marcus Follin, som kallar sig själv (!) “The Golden One” (kanske efter “Zlatan”, som betyder “gyllene”), publicerade av sig själv som troglodyt, halvnaken med djurskinn och klubba. Detta var något som skaparen av ovanstående mem inte kände till. Follins bild var väl inte så farlig i sig, men hos honom blir den ju oundvikligen en del av hans helhetliga politiska kommunikation, och därmed mindre rolig.

Den nordiska alternativhögern tog inte avstånd från Follin, men argumenterade ändå att han inte var särskilt involverad i just deras grupp. Detta var jag delvis medveten om, och vad jag skrivit var bara att “det händer” att troglogytnationalismen “skymtar”. Den gör det främst när den nordiska alternativhögern, som jag skrev, “faller ned i den gamla sunkbunkern”. Där möts ju utan tvekan numera stundom, ja rentav ofta, alternativhögern, den äldre typen av nationalister (inklusive nysvenskar, fascister och nationalsocialister), identitärerna och nyhögern i den nya enhet som man försökt etablera även i Sverige, i enlighet med Charlottesvilles paroll “Unite the Right”. Och de möts inte bara nere i sunkbunkerns politiska, intellektuella och mediala sammanhang, utan också nere på gymmet.

Mer troglodytnationalism än Follins skymtar förstås i den nordiska alternativhögerns avsiktligt tvetydiga, provokativa fascistspex (jag ska återkomma till Anton Stigermarks förklaring av detta grepp, som är utförligare och precisare än de tidigare och otillräckliga jag hört). Som Åkesson konstaterade har ju Dulny plötsligt gått mycket långt från sin långvariga position som SD:are. Han har gått längre än SDU:arna och AfS. Allt under inflytande av Trumps bullrande framfart och den amerikanska alternativhögerns av den föranledda och möjliggjorda nya metoder. Det är litet svårt att förstå hur de kan bli så upprörda över och, som det synes, förvånade av min partiella kritik. De vill ju provocera med troglodytism, det är ju deras självvalda särmärke.

Men närvaron av troglos och andra brutalprimitivistiska inslag, såväl som gammalnationalismens ofta överspända bild- och symbolspråk, står i bjärt kontrast till åtminstone det mesta av den nya, mer i min mening kulturrelevanta estetik för nyhögeridéerna som Daniel Friberg försökt skapa. Det primärt nationalsocialistiska och fascistiska förlaget Logik som, kanske signifikativt, utgivit boken Att förstå alternativhögern, använder för omslaget en bild av en sunkis i jeans som baxar en överdimensionerad svensk flagga upp på ett Caspar-David-Friedrich-liknande klipputsprång. Det är obegripligt att denna bok inte utgavs på Arktos. Nordisk Alterntivhöger talar explicit och ofta om estetikens betydelse för politiken.

Och jag har redan flera gånger varit inne på de många uppenbara problemen med denna nya urskillningslöshet när det gäller det idémässiga och politiska innehållet. Den försvårar den av kritisk distans och selektivitet präglade dialog med den nya högern som jag försökt försvara och börja exemplifiera.

Den nya högern – behovet av fördjupad analys

Tillbaka till frågan om neofascismen

Alternativhöger och neofascism

Pallas-Athene-Brunnen, Wien

Pallas-Athene-Brunnen Wien

Photo: Manfred Werner – Tsui

Populism och ideologi

Många konservativa, främst i anglosfären, betraktar konservatismen som motsatsen till ideologi, som icke- eller antiideologi. Det är en begriplig hållning utifrån ett burkeanskt perspektiv. Revolutionärernas abstrakta, rationalistiska skrivbordskonstruktioner ställdes mot verkligheten, det historiskt framvuxna, traditionen, sedvanan, det hävdvunna, såväl som mot en djupare moralisk ordning ytterst förankrad i den religiöst förstådda transcendensen. I viss mån ställdes också revolutionärernas kompletterande, med rationalismen på olika mer eller mindre subtila sätt växelverkande sentimentalism, emotionalism, ja irrationalism mot en djupare, traditionsbunden visdom, formulerad i andra termer än rationalismens. I övriga Europa kunde konservatismen p.g.a. annorlunda inhemska traditioner eller nya utvecklingar – den franska rationalismen, den nya tyska idealismen – ibland formuleras mer rationalistiskt och därmed komma att ligga närmare ideologin sådan den uppfattades från ett burkeanskt perspektiv, men Burkes inflytande var stort även i den franska exiloppositionen och i Tyskland, och blev i mycket en del av den framväxande romantik som, som en märkligt övergripande ny sensibilitet, formade både revolutionen och reaktionen.

Den anglo-burkeanska terminologin har utan tvekan sina poänger, och jag själv brukar tala om både ideologi, politisk teori och politisk filosofi, ibland var och en för sig, ibland som kompletterande termer i ett gemensamt sammanhang. Men i verkligheten är distinktionen inte så skarp. Ideologin är också ett slags filosofi, eller vice versa (se exempelvis Michael Freedens Ideology and Political Theory: A Conceptual Approach från 1989 för viktiga perspektiv på denna fråga). Den verkliga skiljelinjen i konservatismens sammanhang går mellan sådan filosofi som de konservativa accepterade och sådan som de förkastade. Och eftersom ideologi kan användas i en vidare och mer allmän mening än de konservativa gör, brukar jag inte tveka att tala om ideologi i partipolitiska sammanhang.

Och jag brukar betona behovet av den. Jag ser ingen anledning att avfärda termen ideologi som olämplig för att beteckna det politiska tänkande som varje seriös organiserad politik behöver, det tänkande som ensamt kan tillhandahålla tillräckligt politiskt seende, ja tillräcklig allmän klarsyn.

När jag vid mitten av 00-talet, eller närmare bestämt i samband med valet 2006, samtidigt som jag gav upp hoppet om de politiska partier jag tidigare röstat på och periodvis varit medlem och i viss mån aktiv i, upptäckte Sverigedemokraterna och fann denna upptäckt relevant som erbjudande en utväg ur vad som såg ut som en oundviklig ny partilöshet för min del, berodde det främst på att de helt enkelt hade rätt i fler för mig centrala sakfrågor än de andra partierna. De kvarhöll centrala positioner som Moderaterna och Kristdemokraterna uppgivit.

Ideologiskt fanns däremot brister och otillräckligheter som förklarades av den definierande och helt dominerande nationalismen. Men nationalismen förlänade likväl partiprogrammet en distinkt ideologisk karaktär i allmän och neutral mening. Det då gällande programmet var omfattande och detaljerat, och man kunde se att det funnits intellektuella som under lång tid (SD var vid denna tid inte något “nytt” parti, även om det tidigare varit så litet att det för mig i stort sett varit okänt) knåpat med det i olika upplagor. Det fanns en grundläggande, sammanhållande, åskådningsmässig enhet och konsekvens som entydigt vittnade om närvaron av ett element av genuint politiskt tänkande. Nationalismen var tillräcklig för att, på detta sätt partiprogrammatiskt formulerad, konkretiseras och specificeras i de rätta positionerna i sakfrågorna, positioner som tidigare från andra ideologiska utgångspunkter intagits också av mina gamla partier, om än vid det här laget för relativt länge sedan. Inte minst när man just stod inför M:s och KD:s katastrofala, fortsatta politisk-korrekta nyorienteringstendenser under Reinfeldt och Hägglund, framstod SD:s program som ett imponerande dokument.

När jag efter att under några år ha studerat detta program, såväl som de nu allt tydligare framträdande jämförbara partierna i övriga Europa och överhuvudtaget nationalismens utveckling, även som ideologisk, intellektuell strömning i allmänhet, alltifrån efterkrigstiden, blev medlem i SD, försökte jag, naturligt nog, lämna ett bidrag i form av förslag till ideologisk utveckling och fördjupning i linje med de intellektuella traditioner jag ägnat mig åt både akademiskt och i min kontakt med mina tidigare partier. Innebörden av denna utveckling och fördjupning var främst en samtidig modifikation och komplettering av nationalismen, som utifrån dessa traditioner ju, oaktat dess viktiga delsanningar, framstod som både delvis ohållbar och otillräcklig som helhetlig och allenarådande ideologi.

Mattias Karlssons nya program från 2011 var kortare och mer strömlinjeformat, men det markerade, från perspektivet av min föreslagna modifikation och komplettering, ett stort framsteg genom att lyfta fram socialkonservatismen som huvudsaklig ideologisk självbeteckning framför nationalismen, även om den senare också nämndes i samma mening. Tyvärr tolkades detta av många medlemmar som en anpassning, ja kanske den allra mest karaktäristiska och signifikativa anpassningen, till det politiska etablissemangets åsiktskorridor och till den svenska välfärdsstaten i den utformning den för närvarande hade, och förstås också i linje med den sverigedemokratiska folkhemsromantiken: begreppet förstods helt enkelt i analogi med socialliberalismen och socialdemokratin, och därmed som ett uttryck för ett övergivande inte bara av nationalismen, utan även av den konservatism som “social” här bara användes som en bestämning till.

Denna tolkning var begriplig såtillvida som partiet under Åkessons ledning verkligen också på flera sätt uppvisade en ny politisk anpassning, och ingen fullständig klarhet råder om Karlssons intentioner med den terminologiska innovationen. Men i historiska termer var tolkningen problematisk. Det blev nödvändigt att försöka klargöra socialkonservatismens innebörd som legitim riktning inom eller variant av konservatismen som sådan, utan samband med de problematiska tendenser den partiinterna oppositionen pekade på. Inte minst ville jag peka på socialkonservatismens inte minst men ingalunda enbart tyska, akademiska och filosofiska bakgrund, där mycket stora resurser stod att finna för en solid underbyggnad och förstärkning av partiets ideologi sådan den nu formulerades. Socialkonservatismen kunde också lätt kopplas till mina specifika traditioner, såtillvida som idealismen, personalismen och historicismen samtliga varit avgörande för dess historiska utformning. Mina helhetliga förslag för ideologins modifikation och komplettering kunde således på vad som såg ut som ett fördelaktigt sätt finna en anknytning i den partiinterna revision som Karlsson företog genom hans användning och nya framlyftande av begreppet socialkonservatism, även om de också gick avsevärt utöver det.

Utöver inläggen i denna blogg höll jag en föreläsning i ämnet för partivännerna. Men några mer entydiga tecken på att jag lyckats med denna kommunikation har jag ännu inte sett. Många ser inte bara fortfarande den nya socialkonservatismen som ett svek mot nationalismen och konservatismen, utan är fullständigt oförstående inför begreppet, ja vissa tror att det är Mattias Karlssons egna påhitt! Och de fortsätter bekräftas i sin missuppfattning av partiets faktiska, sakpolitiska och attitydmässiga omorientering. Såtillvida som denna partiinterna opposition kvarstår, och för den delen också såtillvida som den rätt förstådda historiskt föreliggande socialkonservatismen inte har tillägnats och tillämpats för utformningen av partiets politik, har den potentiella styrka som framlyftandet av socialkonservatismen gav har helt enkelt inte fullt kunnat utnyttjas. Vad som har skett är i stället att den ideologiska stringens och kompass som tillhandahölls av nationalismen har börjat gå förlorad. Åtminstone i den meningen har kritikerna fått rätt.

Inte heller de övriga, mer allmänna konservativa inslag som Karlsson lyft in och som delvis ersätter de nationalistiska – och det handlar om genuina och värdefulla ideologiska eller filosofiska inslag, inspirerade bland annat av hans läsning av Roger Scruton, som innebär en tydlig och välkommen början till en modifikation och komplettering av partiets gamla traditioner – har kunnat förhindra denna utveckling. En långt kraftfullare och resursrikare ansats i samma riktning finner vi hos Samtidens kulturskribent, den i Uppsala aktive sverigedemokraten Simon O. Pettersson, som också, i egenskap av germanist med stort historiskt intresse för Preussen och det tyska kejsarriket, är eminent kvalificerad att föra vidare projektet att förklara socialkonservatismens historiska innebörd. Men det återstår att se vilket genomslag det får i partiet.

Vad vi tills vidare ser är alltså tyvärr en anpassning i tecknet av vad jag kallat liberalpopulism. Den gamla kärnan av ideologiskt medvetna och kunniga nationalister har ersatts av allmänt missnöjda massor av väljare och medlemmar, som ännu inte tillräckligt tillägnat sig en allmän- och socialkonservativ förståelse. Om en vag liberalism i olika schatteringar – mer eller mindre social, mer eller mindre marknadsfundamentalistisk, alltid diffust allmänkulturell, alltmer illiberal ifråga om åsiktstolerans och yttrandefrihet – utmärker det politiska mittfält som inom etablissemanget är ockuperat av arméerna av illa utbildade postmarxistiska tjänstemän på alla områden, och samtidigt utsatt för det allmänna “västliga”, delvis neokonservativa geopolitiska trycket, kvarstår i frånvaron av både nationalism och konservatism även för den sverigedemokratiska oppositionen endast liberalismen, en liberalism som primärt betecknar en förhandenvarande historisk-social realitet, liberalismen som system snarare än som ideologi, som det opinionsmässiga fält som ensamt är tillgängligt för motståndet mot etablissemanget. Man är hänvisad till detta fälts givna konfiguration för sina redskap, sina referenser, ja sina värderingar.

Och det är här vi tydligt urskiljer den kanske viktigaste, oundvikliga konsekvensen för partier av SD:s typ av försvagningen eller uppgivandet av ideologin. Rent generellt gäller att de innebär populismens överhandtagande. Populismen blir vad som återstår. Och med populism menar jag inte, såsom alltfler beklagligt nog gör, bara en politisk riktning som vänder sig mot det idag existerande etablissemanget, utan det mer allmänna fenomen jag diskuterat i tidigare inlägg och som bestämmer den etablerade definitionen bland forskare – ett fenomen som även kan identifieras hos etablissemanget självt. Men utan tvekan innebär den utlämnadhet åt populismen som ideologins tillbakaträdande medför en särskild nackdel för, en distinkt försvagning av oppositionen mot etablissemanget. Den förlorar helt enkelt klarsyn. Den förlorar djupare förankring. Den blir lättare att manipulera och kontrollera. Och det är vad vi ser. SD och jämförbara partier i Europa skördar på grund av etablissemangets fastlåsthet i sin såväl ideologiska som sakfrågemässiga absurditet självklara och stora framgångar medels populismen. Men på sikt måste även denna populism, och inte bara nationalismen, modifieras och kompletteras av andra ideologiska komponenter.

När jag valde att stödja SD var det redan föreliggande momentet av populism s.a.s. ett pris värt att betala. Det var möjligt att tolka i termer av den “högre” populism som även det ickepopulistiska element jag efterlyser alltid måste bejaka, erkänna, försvara. Men det finns gränser för en sådan apologis möjligheter i vår givna historiska situation.

Donald Trumps framfart, även i Europas dissidentopinion, borde göra oss akut medvetna om populismens vansklighet, ja ännu mer än om nationalismens. Hans valframgång var begriplig, i ljuset av de många rätta ståndpunkter han intog i motsats till det amerikanska etablissemanget och den s.k. djupa staten. Populismens allmänna definition tillåter självklart att en populistisk politiker kan ha rätt i sakfrågor. Men den visar också hur snabbt en sådan politiker kan svänga och varför han kan det. Och inte minst Trumps utrikespolitiska uttalanden om Syrien visar hur farligt det kan bli när han gör det. Men redan tidigare hade Trumps bullrande vulgarismer ett ogynnsamt inflytande på den etablissemangskritiska opinionen i hela västerlandet. Den s.k. alternativhögern (ja, en sådan fanns före Trump) förföll till en ny grovhet och råhet, kulminerande i demonstrationen i Charlottesville.

Alla av den nya högern tidigare influerade riktningar tycks ha övergått till en ny publicistisk och aktivistisk modalitet, och Alain de Benoist själv har tagit itu med fenomenet i en ny bok. Förlaget trumpetar: L’extraordinaire défiance de couches de population toujours plus larges envers les ‘partis de gouvernement’ et la classe politique en général, au profit de mouvements d’un type nouveau, qu’on appelle ‘populistes’, est sans nul doute le fait le plus marquant des transformations du paysage politique intervenues depuis au moins deux décennies. Le phénomène tend même à s’accélérer, comme l’a montré l’élection de Donald Trump, survenant quelques mois après le ‘Brexit’ britannique. Partout se confirme l’ampleur du fossé séparant le peuple de la Nouvelle Classe dominante. Partout émergent de nouveaux clivages qui rendent obsolète le vieux clivage droite-gauche.” Givetvis ställer de Benoist de större frågorna: “Mais que faut-il exactement entendre par ‘populisme’? S’agit-il d’un simple symptôme d’une crise générale de la représentation? D’une idéologie? D’un style? Ou bien le populisme traduit-il une demande fondamentalement démocratique face à des élites accusées de ne plus faire de politique et de vouloir gouverner sans le peuple?” Men oavsett hur han nu bedömer och själv ställer sig till populismen, är det svårt att värja sig mot intrycket att hans efterföljare, eller partiella efterföljare, inte minst i Sverige, blivit benägna att tona ned eller uppge den nya högerns karaktäristiska icke-populistiska element under intryck av inte minst Trumps framgångar.

“Nordisk Alternativhögers” poddar markerar väl ett nytt svenskt rekord i amerikanisering, en ny turboamerikanisering med poddar fulla av pling-plongande spex och popkultur och jargong, allt direktimporterat och ofta till och med i avsaknad av minsta språkliga modifikation: de kunde lika gärna tala subkulturjargongamerikanska hela tiden. Allt detta tenderar att göra den nordiska alternativhögern genuint kulturirrelevant. Men jag förnekar inte att flera i denna rörelse har ett allvarligt syfte i grunden, även om jag också har invändningar när det gäller den ideologi och den kulturella sensibilitet i vilken detta syfte någon gång glimtvis uttrycks – det händer att här skymtar en ren troglodytnationalism. Ibland lyckas de upprätthålla och vidareföra Daniel Fribergs projekt att skapa en ny estetik för nyhögeridéerna, men lika ofta faller de rakt ned i den gamla sunkbunkern.

Vore det inte för alla dessa svagheter skulle den nordiska alternativhögern, i linje med hur den såg ut att kunna gestalta sig i USA före Trump, i linje med det bästa i den europeiska nya högern, korrigerat och utvidgat med andra tanketraditioner, i förening med Motpol-kretsen såsom vidareutvecklad i den rätta riktning i vilken jag under flera år tyckte mig se den utvecklas, kunna bli en god ideologisk och metapolitisk stödtrupp för det nya partiet Alternativ för Sverige. För sakpolitiskt framstår detta parti i mycket som en ny och bättre upplaga av det SD jag gick med i för snart åtta år sedan, och inte minst i en helt ny, sunkfri förpackning. På några punkter går de också utöver SD även sådan det då såg ut. Om SD 2010 hade mer rätt i för mig avgörande sakfrågor än M och KD, har idag AfS mer rätt i dessa frågor än SD.

Skälen till att jag alltsedan jag upptäckte SDU:arnas projekt för det alternativa Europasamarbetet har jag stött dem. Det blev uppenbart att samtidigt som de ansågs, och i viss mening väl också var, mer nationalistiska än det s.k. moderpartiet SD, var de också mer Europaorienterade. Och i flera andra av de för mig viktiga frågorna (för att fokusera på detta inläggs huvudtemata går jag inte in på dessa frågor som sådana) stod de närmare i mig, och deras ståndpunkter föreföll ligga mer i linje med de kompletterande ideologiska dimensioner, och dimensioner av historisk förståelse, vilka jag ansåg borde tillföras SD. De var inte nyhöger, inte identitärer, inte alternativhöger, utan att förneka dessa riktningars viktiga delsanningar, och låg närmare vad jag ville försvara som en post-paleokonservativ åskådning av europeiskt snitt. Det var därför jag ställde upp den av SDU:arna utformade distriktsstyrelsen i Stockholm. När jag efter deras uteslutning föreslog att de skulle starta ett nytt parti var min förhoppning att det i den nya formen skulle förverkliga allt detta jag velat se eller läsa in hos dem, och därmed fylla ett stort parlamentariskt tomrum, ett tomrum som inte bara var det som lämnats genom SD:s utveckling, utan ett mycket större som var en följd även av M:s och KD:s förändring.

I linje med detta långvariga försvar har jag nu, efter att ha varit partilös i två år, sedan jag lämnade SD, besviken över situationen i Stockholmsledningen, dess oförståelse för mina perspektiv, och de misstag som stred mot vad jag hoppades var vår vision och som jag inte lyckades avstyra, blivit medlem i AfS. Mina förhoppningar är oförändrade och obrutna.

Men jag har också några frågetecken. Samtidigt som AfS alltså har mer rätt än SD i sakfrågorna, så mycket mer rätt att det i sak motiverar existensen av det nya partiet och anslutningen till det, är inte heller detta parti opåverkat av den förstärkta, Trump-inspirerade populistiska vågen. Återigen, även Trump hade rätt i avgörande sakfrågor, och det finns ingenting att invända mot framåtandan i hans rörelse eller bland hans anhängare, inklusive dess organiserade former, så länge han står kvar på dessa riktiga positioner. Så långt får den gärna påverka också Europa. Men vi vet inte om han kommer göra det, och han vacklar redan på ett ytterst betänkligt sätt, inte minst i en del fullständigt oacceptabelt och oanständigt twittrande. Och redan för ett år sedan förföll han, svek han, genom att bomba Syrien. Det borde blivit en större tankeställare än vad som är fallet, och det finns anledning att hysa samma tvivel på andra utrikespolitiska områden, ja även inrikespolitiska. I bakgrunden, och ibland i avsevärd närhet till AfS, hör vi althögerns och sunkbunkerns oreserverade allmänna beundran för starka ledare som sådana, utan civiliserade kriterier och utan politisk-filosofisk förståelse, vars psykologiska dynamik och ofta förödande konsekvenser vi känner väl alltifrån antiken.

Men även Trump förutan inställer sig frågan inte bara om graden och arten av AfS nationalism, utan även, och mer akut, frågan om graden och arten av dess populism. För det mest slående uttrycket för att de fångats av den förstärkta populistiska trenden är att de än så länge helt enkelt saknar explicit ideologi. Deras program har inget ideologiskt avsnitt, nej inga specifikt ideologiska formuleringar överhuvudtaget. Partiet saknar ideologisk självbeteckning.

I en intervju i samband med lanseringen av partiet förklarade Gustav Kasselstrand att partiet anser den politiska höger-vänster-skalan överspelad. “Partout émergent de nouveaux clivages qui rendent obsolète le vieux clivage droite-gauche.” Ja, undertiteln på de Benoists ovan nämnda bok om populismen är Droite-Gauche, c’est fini! Det är viktigt att förstå att detta låter sig sägas inte bara utifrån en allmän populism, utan även ligger i linje med den typiska nationalistiska politiska traditionen. Det är ingalunda en specifikt populistisk åsikt, den är ingalunda oförenlig med ideologi. Men när Kasselstrand också säger att partiet i stället förlitar sig på sunt förnuft, börjar detta kanske, åtminstone i beaktande av frånvaron av ideologiskt innehåll i partiprogrammet, framstå som avsett som en ersättning inte bara för höger-vänsterskalan, utan just för ideologin som sådan.

I programmet används ordet ideologi endast i den ensidiga, negativa meningen: “Bildandet och organiseringen av Sveriges medborgare i en ny rörelse som ser verkligheten för vad den är, utan ideologiska skygglappar, är en nödvändighet för att kunna omdana och förnya det politiska landskapet. Bara på så vis kan Sverige reformeras och hamna på rätt köl. Alternativ för Sverige tar avstamp i dagens Sverige och ser därför att den gamla partipolitiken spelat ut sin roll. Låtsaskonflikten mellan höger och vänster tjänar endast de gamla partierna som tror att partiintressen per automatik är allmänintressen.” Ideologi är verkligen inte allt. Den burkeanska motsatsställningen av ideologi och konservatism, filosofisk konservatism, har ett begränsad, giltig poäng. De extrema fallen av ideologi i burkeanernas mening är förvisso inte okända i vår tid, och i synnerhet inte heller deras simplistiska, slagordsmässiga formuleringar (“allas lika värde”), som i stället för att befrämja bara förhindrar, och är avsedda att förhindra, tanken. Ideologi kan förvisso bli skygglappar. Sunt förnuft, och personligt ledarskap, personlig karaktär, det unika situationella omdöme, det mått av ansvarig flexibilitet och pragmatism som aldrig kan ersättas ens av den mest nyanserade, fördjupade och allsidiga filosofis konceptuella och språkliga uttryck, förblir alltid oundgängliga, ja lika viktiga.

Men ideologin är också oundgänglig. Och här erbjuder sig åter alla de resurser som SD endast högst ofullständigt tillägnat sig och gjort bruk av. Åtskiljandet av ideologi och filosofi är inte generellt giltig. Ideologin kan inte strikt separeras från den politiska filosofin, från det politiska tänkandet, den politiska visdomen. Ideologin är den systematiska artikulationen av vår förståelse och av vad vi vill. Man måste helt enkelt skilja mellan bra och dålig ideologi. Förlitar vi oss enbart på de andra nödvändiga komponenterna i ett politiskt parti och dess ledning, så förlorar vi på sikt klarsynen, och mycket mer med den. Vi förlorar den långsiktiga orienteringen, våra måls tydlighet och precision, våra ställningstagandens konsekvens och sammanhang, vår motståndskraft mot fientlig yttre påverkan, vår stabilitet, vår styrka.

Men AfS är ju ett alldeles nygrundat parti. Jag vill därför inte fästa alltför stor vikt vid dessa frågetecken, utan i stället förlita mig på vad som genom de många riktiga ställningstagandena i sakfrågor kan utläsas om partiets implicita ideologi, som åtminstone potentiellt är mindre populistisk än både SD:s och, i en mening, etablissemangspartiernas. Det bör kunna bli en god utgångspunkt för dem som, förhoppningsvis, vill börja formulera partiets politik även i ideologiska termer.

Ett urval av relevanta äldre inlägg:

Till frågan om populismen

Sverigedemokraterna och populismen

Sverigedemokraterna och den lägre populismen

Det alternativa Europasamarbetet

Varför jag har försvarat SDU

Alternativhöger och post-paleokonservatism

Ett nytt parti?

Den populistiska nationalismens otillräcklighet

Andersen om AfS och populismen

Intervju med Gustav Kasselstrand

28/3

Stockholmsstyrelsens politik

Om vi, åtminstone för ett ögonblick, lämnar den hett debatterade frågan om Peter Wallmark är en skurk eller ej, kan vi på vad jag tror är ett välbehövligt sätt ta upp några andra aspekter av utvecklingen i SD Stockholms stads distriktsstyrelse. En för mig viktig och försummad sådan är frågan om styrelsens politiska och ideologiska inriktning under den tid som gått sedan jag lämnade den.

När det under hösten 2015 visade sig att “min” styrelse inte längre var bärkraftig efter partiledningens uteslutning av våra tre SDU:are (ordföranden William Hahne, sekreteraren Adam Berg och suppleanten Anton Stigermark), utan förföll till en rad allvarliga misstag, bidrog jag, i alla fall i någon mån, på det sätt jag beskrivit i tidigare inlägg till planeringen av det nya styrelseförslag som vann medlemmarnas förtroende på årsmötet våren 2016.

Utan all tvekan var det det bästa av de då föreliggande alternativen. Utöver det fanns ett som bestod av de medlemmar av min gamla styrelse som återstod efter att halva styrelsen avgått: vad jag kallar rumpstyrelsen – men kompletterad med några nya namn. Och ett som bestod av ordföranden Hesselbäck och en av rumpledamöterna, som båda brutit med den övriga rumpstyrelsen (eller tvärtom). Det var också en starkare styrelse än den redan decimerade jag satt i, även sådan den såg ut innan hälften av ledamöterna avgick. Den såg ut att kunna fylla sin situation i det besvärliga läget, och ta distriktet vidare i åtminstone tillräckligt rätt riktning. Såvitt jag kunde se fanns ingen större risk att denna styrelse på något område skulle representera eller stödja någon av partiets problematiska tendenser. Den framstod som det bästa distriktet vid denna tid kunde åstadkomma.

När jag efter en kort tid och endast några få möten lämnade planeringen för denna nya styrelse strax före jul 2015 och meddelade att jag inte var intresserad av att själv ingå i den, gjorde jag det därför med gott samvete. Jag tyckte att jag hade gjort vad jag kunnat för att hantera den uppkomna situationen och för att få fram en bra – om än vid denna tidpunkt ännu inte helt definitiv – sammansättning av personer redo att ta över vid det kommande årsmötet.

Det förslag vi kommit fram till var, tyckte jag, en utmärkt blandning av, för det första, folk från min gamla styrelse, nämligen vår kassör Monica Skogman, Per Ossmer och Per Sefastsson; för det andra gamla erfarna post-sunk-bunkerister som David Lång och Jakob Eriksson, tänkta som ordförande respektive vice ordförande, av vilka den förste nu hade nästan sex års erfarenhet från riksdagen och den senare, f.d. partisekreterare och med juridisk examen, hade ännu längre erfarenhet på såvitt jag förstod hög nivå i näringslivet, efter vilken han nu återkom till partiarbetet – båda dessa var representativa figurer, som också kunde förväntas ligga åtminstone tillräckligt i linje med min styrelses politiska och ideologiska inriktning, även om de inte var ombord på vad jag sammanfattade som SDU:s projekt “det nya tredje”; och slutligen en rad utmärkta nya namn som Madeleine Eriksson, Katja Nyberg, Jenny Ribsskog och Stephan Andrén.

Peter Wallmark var inte tilltänkt som medlem av denna styrelse så länge jag var involverad i planeringsarbetet. Han hade visserligen, liksom sin på annat håll i partiet aktiva och förtroendevalda fru, Christina, deltagit i detta arbete, ja påbörjat det långt innan jag kom in i det, men ingen av dem gjorde under min tid anspråk på egna styrelseplatser. Wallmark blev en del av vad som kom att kallas “Nystarts” förslag först efter att jag lämnat det, vid början av 2016.

På grund av min frånvaro från styrelsearbetet sedan denna tid kan jag inte på något tillfredsställande sätt bedöma hur det gick för denna styrelse. Men det borde ha kunnat gå mycket bra. Med, tror jag, endast någon mindre förändring omvaldes den i alla fall våren 2017.

De problem som sägs ha lett till en ny splittring av styrelsen i två lika stora delar tycks ha uppstått under det andra verksamhetsåret, 2017-18, och det är för dem Peter Wallmark verkar ges skulden. Nu är han nyvald ordförande för 2018-19, och såvitt jag förstår är det huvudsakligen han själv som ligger bakom att hans nya styrelse består av en lång rad helt nya och yngre namn. Det blir också stora förändringar på kommun- och landstingslistorna.

Vad vet vi om alla de nya? Var står de? Och var står Wallmark själv i ideologiskt avseende? Det är, eller borde vara, viktiga frågor för alla SD:are i Stockholm. Under den korta tid jag hade kontakt med Wallmark hann jag inte bilda mig någon uppfattning om detta, och det framstod heller inte som på något avgörande sätt betydelsefullt att göra det, såtillvida som han ju inte skulle ingå i det nya styrelseförslaget – lika litet som det, av samma skäl, fanns någon anledning att undersöka hans bakgrund och om där fanns något brottsligt av den typ Maggi Haglund och andra menar sig kunna peka på.

På mitt nuvarande avstånd från styrelsearbetet kan jag inte bedöma om han företräder någon av de problematiska ideologiska och politiska tendenserna. Det är fullt möjligt att han gör det, och många tycks mena att även hans styrelse av olika skäl kommer kollapsa och han själv tvingas träda tillbaka. Anklagelserna är synnerligen allvarliga. Men under de diskussioner jag förde med honom var han åtminstone positivt inställd till mig och mina idéer, och uttalade sig t.o.m. respektfullt om mina vänner i SDU-ledningen.

Vi får se hur det går. Jag känner fortfarande, även efter att ha lämnat inte bara styrelsen utan hela partiet, något slags ansvar för att försöka följa och kommentera utvecklingen.

Pietro Rotari: Ritratto di donna con ventaglio

Rotari

Sanningen om Medborgerlig Samling?

Mons Krabbe, fjärdenamn på Medborgerlig Samlings riksdagslista, ger liksom flera av de andra namnen ett sympatiskt intryck. I diskussioner med mig på Facebook har han förnekat att MED är ett neokonservativt parti, och uppvisat en mer reserverad inställning i åtminstone NATO-frågan (möjligen också den därmed sammanhängande Rysslandsfrågan), som på fördelaktigt sätt avviker från partiprogrammets. Åtminstone ytterligare en person på listan hyser en liknande uppfattning, eller går längre och intar en ståndpunkt rakt motsatt programmets i dessa frågor.

Detta kunde synas ge visst hopp om en förändring av partiets förbluffande föråldrade och oriktiga hållning. Kanske finns en ganska stor opinion inom partiet som inte tror på de officiella formuleringarna? En växande opinion? Det vore rimligt, givet det politiska sakläget och debattens utveckling. Men som det nu är förstörs i stor  utsträckning allt annat partiet vill och står för, och som ofta är bra (ett exempel är det skolpolitiska programavsnittet), av vad som utan tvekan är de långtgående neokonservativa eller liberalinterventionistiska inslagen. Krabbe har m.a.o. fel. Det är verkligen beklagligt.

MED är neokonservativt också i det slappa, tanklösa anammandet av den vanliga strategin att, i syfte att bekämpa vänsterns användning av mångkulturen och dess många minoriteters aggressiva och destruktiva påtryckningar, förkasta “identitetspolitik” som sådan. Som om konservatismen inte självklart var en identitetspolitik. Följden blir förstås att det inte heller går att hävda vår svenska och europeiska identitet. Allt reduceras till den ensidiga, tomma, abstrakta frihets-, rättighets- och medborgarskapsideologin av radikalliberalt, jakobinskt snitt.

Men neokonservatismen blir särskilt problematisk, eller s.a.s. mer akut problematisk, på det utrikes- och säkerhetspolitiska området. Det är ohållbart att, som alltså några i MED gör, i så stor utsträckning anpassa sig till de gamla tröga momenten i den L-, M-, och KD-röstande borgerligheten för att få igenom andra programpunkter, exempelvis i invandrings- och mångkulturfrågorna. Och det är naturligtvis oförsvarligt att verkligen omfatta dess historiskt överspelade och av de mest dubiösa krafter drivna linje – krafter som, bortom retoriken om demokrati och mänskliga rättigheter, eller medels deras innehållsliga omtolkning, direkt motarbetar partiets goda programpunkter.

Signaturen Regulus skrev den 19:e denna månad ett intressant inlägg i tråden ‘Gamla SDU bildar nytt parti: Alternativ för Sverige’ på Flashback, där han förklarade vad han menade var bakgrunden till denna partiets beklagliga inriktning, en bakgrund jag inte kände till. Inlägget förtjänar att återges i dess helhet. Regulus svarar en skribent som talat om samgående mellan MED och AfS. Jag var själv inne på att SDU:arnas nya partibildning borde föregås av ingående diskussioner om möjligt samgående med inte bara MED utan även Kristna Värdepartiet och en lång rad av inflytelserika, missnöjda moderater och kristdemokrater. Men Regulus förklaring av MED:s neokonservatism och de programformuleringar han citerar visar, om den är riktig, varför det hade varit omöjligt i MED:s fall:

“Dina funderingar antyder att du inte riktigt förstått vad MED är, varför och hur de bildades, och varför en sammanslagning mellan MED och AfS är otänkbar.

För att förstå vad MED är måste man se på hur de bildades, alltså kuppen inom dåvarande Borgerlig Framtid där partigrundaren och hans anhängare slängdes ut och ersattes av Ilan Sadé och hans kumpaner.

Läser man vad MED själva skriver om detta blir man inte mycket klokare. Det talas lite vagt om ‘motsättningar’ utan att förklara vari dessa motsättningar bestod.

Men om man jämför Borgerlig Framtids och MED:s partiprogram faller genast en stråle av ljus genom mörkret. BF:s och MED:s partiprogram är nämligen i det stora hela identiska till inriktining och innehåll. Det är iofs inte så konstigt eftersom det trots allt handlar om samma parti, före och efter kuppen.

Programmen skiljer sig dock på en avgörande punkt, som uppebarligen var av största vikt för dem som genomförde kuppen, nämligen försvars- och utrikespolitiken:

BF var/är (en spillra av det gamla partiet finns fortfarande kvar) närmast vad man i USA kallar för ett paleokonservativt parti, som värnade om Sveriges nationella suveränitet och oberoende. Man motsatte sig av det skälet ett svenskt NATO-medlemskap, och ville istället bygga upp vår förmåga att försvara oss själva:

Vi bör därför, tills vidare, avvakta med att gå med i NATO. Istället är det av yttersta vikt att det svenska försvaret för all framtid är så starkt att det avskräcker andra länder eller organisationer från att anfalla oss. I ett läge där det ändå görs ska vi själva klara av att försvara oss.

http://www.borgerligframtid.se/forsvaret/

MED är tvärtom ett neokonservativt parti som ivrigt förespråkar ett svenskt NATO-medlemskap och hetsar mot Ryssland på ett sätt som vid en jämförelse till och med får DN:s rysshat att framstå som balanserat och måttfullt.

MED beklagar att det efterlängtade kriget mot Ryssland (“kraftfulla motåtgärder”) hittills uteblivit, och skyller detta på att de överstatliga institutionerna är för svaga, samt på de otäcka populistiska krafternas segertåg i Europa:

Det ryska agerandet bryter mot såväl andan som många gånger bokstaven i de grundläggande överenskommelserna för europeisk säkerhet, Helsingforsavtalet 1975 och Budapestdokumentet 1994. Detta har inte kunnat följas upp av några kraftfulla motåtgärder från det internationella samfundet beroende på de internationella institutionernas inbyggda svagheter och fortsatt a försvagning av populistiska politiska krafter.

https://www.medborgerligsamling.se/a…ig-samling.pdf

För att försvara EU mot ryssar och populister måste Sverige omedelbart gå med i NATO, menar MED:

Då de flesta EU-länderna är medlemmar i försvarsalliansen NATO, så ska Sverige bli medlem i NATO. Med detta får Sverige tillgång till den enda struktur som i dagsläget på ett fullgott sätt kan försvara Sverige och den Europeiska Unionens medlemsländer.

Därmed kan vi även i ökad utsträckning delta i NATO:s krig i andra länder, vilket är något som MED också hett eftersträvar:

Målet är självklart också att Sverige ska kunna ge ett trovärdigt stöd till NATO:s artikel 5 och andra EU-länder i enlighet med den svenska solidaritetsförklaringen.

Partiledaren Ilan Sadé har för övrigt nyligen krävt att de tidigare IS-kontrollerade områdena ska “återerövras”:

IS-territorierna bör återerövras i deras helhet

Men troligen skulle en fullständig återerövring av de förlorade områdena i Syrien och Irak vara en långsiktigt viktig vinst – framförallt för invånarna där, men också för Västvärlden.

https://detgodasamhallet.com/2017/06…-deras-helhet/

IS hade redan kastats ut ur Irak när Sadé skrev sin artikel men spillror av IS fanns kvar i östra Syrien, så det är väl i första hand i eller mot Syrien som han vill att det ska krigas. NATO-länderna USA och Turkiet håller i så fall på att göra honom bönhörd.

För den som likt AfS inte vill att Sverige ska gå med i NATO, kriga mot Ryssland eller kriga i Syrien borde alltså MED knappast framstå som en attraktiv samarbetspartner.

Detta sagt med reservation för att AfS förstås kan gå samma öde till mötes som Borgerlig Framtid och tas över av NATO-vurmare. Det finns mycket starka krafter som till varje pris vill förhindra att det bildas ett NATO-kritiskt borgerligt parti i Sverige, som ju blivit av stor strategisk betydelse för USA och NATO efter Baltikums anslutning till NATO (titta på en karta för att förstå varför).

Men jag misstänker att det blir svårare att kuppa AfS än Borgerlig Framtid.”

(Några rörliga emojis föll bort här.)

Om Regulus har rätt, är det svårt att hoppas på någon förändrad inriktning hos MED. Neokonservatismen, liberalinterventionismen, krigshetsen, hela det urmodiga tingsteniansk-ahlmarkska paradigmet, allt det som idag är rena illusioner, men farliga sådana, är då själva den grundläggande motivationen bakom MED, själva dess raison d’être. Det är verkligen allvarligt. Man kan förstås hoppas att Regulus har fel. Men jag befarar att han vet vad han talar om.

Wilhelm Dilthey

Dilthey

SD Stockholms stad igen

I morgon är det dags för ännu ett årsmöte i SD Stockholms stad. Problem tycks ha uppstått med den nya distriktsstyrelsen. Jag är besviken över detta, eftersom jag stödde denna nya styrelse som tillträdde vid årsmötet 2016 och till största delen omvaldes förra året. D.v.s. även den styrelse vars övertagande på årsmötet 2016 jag och halva den föregående styrelsen ansåg vara nödvändigt, tycks ha visat sig problematisk. När den andra hälften av 2015-16 års styrelse redan från början, med karaktäristisk och ständigt stegrad högljuddhet framförde kritik mot den nya styrelsen, var jag inte benägen att sätta tilltro till dess vittnesbörd. Jag förblev övertygad att nye ordföranden David Lång, vice ordföranden Jakob Eriksson m.fl. var de rätta att hantera den beklagliga situation om uppkommit vid slutet av 2015.

Sakpolitiskt – om än på ett plan bortom den stockholmska lokalpolitiken, men ett plan som förstås även distriktsstyrelser och hela partiet också måste engagera sig på – inställde sig dock vissa tvivel när Eriksson inte bara försvarade USA:s bombning av Syrien med anledning av den påstådda men osannolika användningen av giftgas från den syriska regeringens sida, utan även anklagade mig för intellektuell ohederlighet (!) när jag ifrågasatte detta försvar. Han kan inte ha läst någonting av allt det jag skrivit i detta ämne. Detta plötsliga obalanserade utfall – Eriksson hade såvitt jag minns liksom alla andra i den nya styrelsen varit positiva till min medverkan i den – avslöjade en förvånande och förskräckande svaghet i det nya presidiet. Eriksson tillhör emellertid inte dem som den nya styrelsens kritiker vänder sig mot. I stället tycks det vara ledamoten Peter Wallmark som, åtminstone med tiden, det mesta av kritiken kommit att fokuseras på.

Maggi Haglunds anklagelser i sociala media, exempelvis, är vildare än någonsin. Jag kan inte bedöma sanningshalten i dem, utan bara säga att i den visserligen begränsade men dock kontakt jag hade med Wallmark och hans likaledes i distriktet och på annat håll i partiet engagerade fru, hann jag inte uppfatta något som liknade eller antydde möjligheten av det de nu anklagas för. Men när även Madeleine Eriksson, en av ledamöterna av den av mig stödda nya styrelsen, som jag fått ett gott intryck av, för några månader sedan i protest meddelade att hon inte ställde upp för omval, när de som stod på min sida i den gamla styrelsen och valt att sitta kvar i den nya kom med motsvarande samstämmiga vittnesbörd, ja när även denna nya styrelse visade sig ha delats upp i två jämnstora, varandra bekämpande delar – då kan jag åtminstone förstå att det hela inte fungerade så som jag hoppats. Om det stämmer att Wallmark och andra gjort sig skyldiga till vad de nu anklagas för, vilket delvis tycks vara samma typ av saker som jag blev tvungen att försöka bekämpa i den styrelse jag satt i, tar jag givetvis av samma skäl avstånd från det. Men i så fall vill jag också säga att jag betraktar European Freedom Awards på Grand Hôtel 2016, som såvitt jag förstår den nya styrelsen var en drivande kraft bakom, som det bästa enskilda evenemang partiet någonsin genomfört.

Med anledning av allt detta, som medansvarig för den nuvarande styrelsens tillkomst, känner jag mig hursomhelst tvungen att än en gång återvända till frågan om Stockholmsdistriktet och dess ledning. William Hahnes utmaning inför och på årsmötet 2015 med ett alternativt styrelseförslag, hur detta förslag vann medlemmarnas förtroende, och hela konflikten mellan partiledningen och ungdomsförbundets ledning som efter denna framgång ledde till att den senare uteslöts ur partiet, hör till de mest mediauppmärksammade inre skeendena i SD. Och mycket stora förhoppningar ställdes på vår styrelse. Det är sannolikt att många medlemmar, liksom många av de gamla SDU:arna, nu vordna AfS:are, som stödde oss, har en ofullständig och felaktig bild av vad som hände. Nya fakta har dessutom framkommit. Jag behöver m.a.o. ytterligare förklara min ståndpunkt att 1) 2015 års på William Hahnes och SDU-ledningens initiativ tillkomna styrelse hade en utmärkt möjlighet att leda distriktet i rätt riktning, och dessutom på sikt påverka hela partiet i denna riktning, men att den 2) tyvärr visade sig oförmögen att utnyttja denna möjlighet, och i stället slog in på en väg av misstag som oundvikligen ledde till nya och förvärrade problem, och som, om man tillåtits fortsätta på denna väg, också skulle medfört problem för partiet som helhet i vårt distrikt –  något som nödvändiggjorde en ny styrelse.

Vad som fick mig själv att meddela att jag inte ställde upp för omval 2016 var framför allt den rent interna behandlingen, från vad som inom kort – när jag och andra kritiker av den beklagliga utvecklingen avgick i protest – blev vad jag kallade “rumpstyrelsens” sida, av oss kritiker och vårt fullt normala ifrågasättande och röstande mot en rad förslag, och våra reservationer mot ett antal beslut. Denna behandlings disproportionerlighet framstod som obegriplig i ljuset av meningsskiljaktigheterna och de sakfrågor som låg till grund för dem, och inte minst mot bakgrund av den positiva inställning som inte minst tf ordföranden, Jimmy Hesselbäck, och tf vice ordföranden, Maggi Haglund, tidigare haft till mig och mitt bidrag till styrelsearbetet. Oavsett det som senare hände räknar jag Maggi Haglunds intresse, under större delen av den tid vi samarbetade, för mina förslag, idéer och analyser, som i det mesta ligger i linje med SDU:arnas men också i några avseenden går utöver och modifierar dessa, som en hennes bestående förtjänst.

På grund av dessa förhållanden under den nya styrelsens första tid hade jag uppfattat det som att vi var i det väsentliga eniga i en gemensam och ny vision för distriktet. Det här var, rent politiskt, avgörande för mitt engagemang, och i ljuset av det stora, vitala och högkvalificerade ungdomsförbundet, partiets framtid och stora hopp, som stod bakom oss, såg det ut att kunna bli av betydelse för hela SD:s inriktning i framtiden. Partiledningen var – fick jag höra direkt från en av dess medlemmar – livrädd att Gustav Kasselstrand och William Hahne skulle ta över hela partiet redan på landsdagarna samma år, med Kasselstrand som Åkessons ersättare. Det var naturligtvis en hysterisk överdrift. Men tiden var utan tvekan kommen att få in ungdomsförbundets ledande företrädare på andra viktiga positioner i “moderpartiet”, och med vår styrelse hade ett första steg i denna riktning tagits. Fastän SDU:arna bara erbjöd en bättre, skarpare, sunkfriare populistisk nationalism, men ville kvarstanna inom denna nationalisms allmänna ramar, fanns hos dem – inte minst deras önskan att få med mig i styrelsen visade det – öppningar i synnerhet i vad gällde det nödvändiga alternativa Europasamarbetet, men även, åtminstone såsom det kunde avläsas i ställningstaganden i några världspolitiskt avgörande sakfrågor, mot den historiskt och filosofiskt fördjupade och mer allsidiga politiska analysen och förståelsen. Detta tycktes s.a.s. vara så långt man för tillfället kunde komma i strävan att ta SD utöver det populistisk-nationalistiska konceptet i riktning mot den typ av åskådning jag försökt försvara.

En rad märkliga, konkreta skiljaktigheter skapade emellertid problem som inte gick att lösa genom styrelseintern diskussion. Förutom ett antal smärre frågor om medlemsmöten, ekonomin kring några andra aktiviteter, och föreningsformalia, handlade det i kronologiskt ordning om följande. Min genomgång av detta är en beskrivning, analys och bedömning av faktiskt agerande från respektive nämnda ledamöter, som de mig veterligen fortfarande, och helt öppet, försvarar.

Maria Danielsson och våra motståndare

För det första gällde det den avgörande frågan om förhållningssättet till den stora, mot vår nya styrelse kritiska delen av distriktets medlemmar, inklusive den gamla tf ordföranden Maria (Mia) Danielsson, och sättet att hantera vad som visade sig vara den här kvarstående konflikten. Under en lång lunch hade jag och partisekreteraren Richard Jomshof diskuterat igenom situationen efter årsmötet och efter uteslutningen av vår ordförande, Hahne. Partiledningen övervägde att få bort vår nya styrelse genom att ogiltigförklara årsmötet. Men omedelbart efter den nämnda lunchen inbjöds hela styrelsen till ett möte på riksdagskansliet, vid vilket det klargjordes att vi fick sitta kvar och en överenskommelse ingicks om att konflikten med Danielsson skulle hanteras genom Jomshofs medling. Sannolikt fanns andra faktorer som bidrog till detta beslut, eftersom det kanske inte är rimligt att en enda lunch var tillräcklig för att helt förändra Jomshofs inställning till mig, som nyligen, att gömma av intervjun i Expo i februari, snarast varit ännu mer kritisk än hans inställning till andra i den kvarstående styrelsen. Men vilka faktorer det i så fall var fråga om var och är jag omedveten om.

Den huvudsakliga innebörden av det nya beslutet var hursomhelst att vi nu, efter de s.a.s. personliga uteslutningarna, gavs en chans att ändå visa vad vi ville och kunde, och på så sätt vinna förtroende i distriktet. Vår ställning var förstås fortfarande på intet sätt stark, och allt hängde givetvis på hur vi skötte våra kort. Det var uppenbart att en krävande balansgång skulle bli nödvändig för att det hela skulle lyckas.

Men det var nu jag menade att det bristande politiska och taktiska omdömet hos vissa av mina styrelsekolleger först visade sig. Eftersom jag inte varit med under det föregående verksamhetsåret kunde jag inte alls bedöma större delen av den uppkomna konflikten med Danielsson. Jag var endast medveten om ett problematiskt inslag i Danielssons politiska agerande under det föregående verksamhetsåret (förslaget om bussning), och att hon i största allmänhet tog ställning för den mot SDU och vår styrelses inriktning kritiska partiledningen. Även jag hade förvisso en kritisk inställning till henne, som bidrog till att jag inte haft något problem att acceptera idén om ett alternativ till valberedningens styrelseförslag. Men jag visste ingenting om den konflikt rörande rent partiinterna, för politiken ovidkommande saker som tydligen uppstått under hennes ordförandeskap. Alldeles oavsett detta var det dock i den nya situationen på intet sätt tillrådligt att upprätthålla den hittillsvarande hårda linjen. Tyvärr var det emellertid just vad som skedde. Konflikten fortsattes från styrelsens sida på samma spektakulärt konfrontativa sätt som tidigare, med oförändrade, hårresande (och av mig obedömbara) anklagelser. Mina påminnelser om överenskommelsen och uppmaningar till hänvändelse till partisekreteraren avvisades. Kommunfullmäktigegruppen, som för mindre än ett år sedan enhälligt valt Danielsson till gruppledare, beslöt under sommaren att avsätta henne som sådan, ett beslut jag inte ens kunde reservera mig mot eftersom det inte kom på distriktsstyrelsens bord.

Danielsson hade också några uppenbara förtjänster, exempelvis att hon talade franska och spanska, vilket gjorde henne potentiellt användbar för partiets framtida Europasamarbete. Hon hade också gjort ett gott intryck på många i och utanför stadshuset. Och inte minst hade hon fortfarande många anhängare, av vilka flera för mig framstod som goda partiföreträdare. Fastän jag alltså inte kunde påverka något beslut rörande hennes ställning, försökte jag hålla ihop föreningen genom dialog med henne om bl.a. hennes framtid i partiet, såväl som med några av hennes anhängare. Danielsson var nu s.a.s. en död hund, men den nya kontroversiella styrelse jag satt i fortsatte att sparka på henne och även på henne närstående medlemmar, på vad jag menade var ett onödigt och för vår förening och i förlängningen för partiet destruktivt sätt. Att jag överhuvudtaget hade kontakt med vår förra tf ordförande och gruppledare i kommunfullmäktige ansågs nu illojalt. Jag sades, i upprört tonläge, böra lämna styrelsen. I stället blev det Danielsson som inom kort lämnade partiet, och vi förlorade därmed ännu ett (efter Hahne) av våra vid senaste valet vunna mandat i stadshuset.

Alldeles oavsett frågan om hennes brister i det förflutna var det uppenbart att denna ångvältsmässiga hårdhet i behandlingen av Danielsson och vägran att inta någon som helst konciliant hållning mot hennes anhängare, och att därmed gjuta olja på vågorna, läka såren, och ena och hela föreningen/distriktet efter det uppslitande årsmötet, skulle garantera förnyat och förstärkt motstånd mot och därmed nederlag för vår styrelse och vår vision vid det nästföljande årsmötet. I verkligheten hängde naturligtvis allt på att vi i stället under verksamhetsåret skulle vinna förtroende även i det andra lägret. Vi var, försökte jag insistera, självklart en enhet av partikamrater, vars sammanhållning utåt måste överordnas interna motsättningar. Att tillse att så skedde var, betonade jag, inte minst vår nya styrelses ansvar. Detta var givetvis det nödvändiga första steget för oss att få med oss hela partiet i vår riktning.

Rickard Wall

För det andra handlade det om den formellt regelvidriga såväl som innehållsligt oacceptabla hanteringen av fallet med ledamoten av landstingsfullmäktige och ersättaren i kommunfullmäktige Rickard Wall. Denne var disputerad ekonom med såvitt jag förstår något slags trafikekonomisk inriktning, och sades äga avsevärda kunskaper på trafikpolitikens område. I sina spektakulärt excentriska och alltmer massivt mediauppmärksammade framträdanden i talarstolen i båda fullmäktigeförsamlingarna framförde han emellertid hela tiden aparta åsikter som var endast hans egna och på intet sätt distriktets och partiets. Därigenom riskerade han att snabbt förstöra den profil jag trodde styrelsen var överens om att vi skulle etablera i Stockholm. Vissa frågetecken fanns också när det gällde hans bakgrund. Huruvida han själv varit KGB-agent vet jag inte, men han hade publicerat en lång roman som tydligen uppvisade detaljerad kännedom om någon svensks erfarenhet som sådan på 1970-talet.

Hursomhelst var det för mig, hur olämpligt allt detta än kunde synas, inte fråga om att Wall skulle uteslutas ur partiet. Hans kunskaper borde tillvaratas. Däremot var det absolut nödvändigt att snabbt vidtaga något slags drastiska åtgärder mot hans kufiska och posörmässiga offentliga anföranden. Vi stod inför en akut kris. Styrelsen förelades medlemsutskottets personärende, som presidiet menade byggde på falska anklagelser från vissa ledamöter av fullmäktigeförsamlingarna rörande andra saker än de här nämnda. Jag uteslöt ingalunda att denna uppfattning var riktig, men detta var ovidkommande för det uppenbara huvudproblemet. I synnerhet Maggi Haglund vägrade dock se några svagheter hos Wall. Hon, Per Ossmer och Wall hade enligt uppgift under en mystisk ceremoni hemma hos Ossmer svurit varandra personlig och politisk trohet oavsett vad framtiden månde bringa (Ossmer bröt sig dock ur detta förbund och anslöt sig till oss opponenter), och än idag lär Haglund samarbeta med Wall i vad som kanske kan kallas stadshusets “vildmark”; de sägs exempelvis i höstas ha lagt fram en hel egen budget. Jag invände vidare mot att Wall själv genom tf ordförandens arrangemang var adjungerad, och inte bara adjungerad utan t.o.m. föredragande vid det extra styrelsemöte där vi skulle formulera ett yttrande i ärendet, och att på bordet vid varje ledamots plats låg en redan av Wall själv och tf ordföranden färdigskriven lång försvarsskrift, som vi bara förväntades signera över de utskrivna namnförtydligandena.

Jag vägrade göra detta och genomdrev i stället ett annat och kortare yttrande, men även det var otillfredsställande eftersom det ju p.g.a. föremålets närvaro omöjligen kunde bygga på någon som helst seriös behandling av ärendet. I telefonsamtal under de närmast följande dagarna fick jag ordföranden att lova att låta styrelsen skriva ett kompletterande brev till MU, men i stället gick han ut i media med sitt försvar för Wall. Mina invändningar mot hela detta förfarande ledde till nya anklagelser för illojalitet och uttryck för förhoppningar att jag skulle lämna styrelsen. Men fallet var solklart: styrelsens försvar för den snart rikskände skandalmakaren skulle även det ha hållits mot oss på det förestående årsmötet och därmed bidragit till att förstöra våra möjligheter att omväljas och förverkliga vår vision.

Arvodering

För det tredje rörde det frågan om arvodering av tf ordföranden och andra ledamöter. I strid med rådande praxis i partiet genomdrev ordföranden efter resultatet 5-5 i en omröstning bland de ordinarie ledamöterna med sin egen i detta läge givna extra utslagsröst ett av honom själv och en av hans anhängare bland ledamöterna framställt förslag om ett månatligt arvode på 35 000 till sig själv, som också skulle utbetalas retroaktivt. Inom kort krävde han en höjning av detta till 50 000. På samma sätt beviljades två andra ledamöter mindre arvoden. I anslutning till detta beslutades också att dessa ledamöter skulle erhålla lön för tjänster på kansliet, utan att detta föregåtts av någon som helst styrelsediskussion eller något styrelsebeslut om inrättande av sådana tjänster.

Detta innebär inte att ordföranden och hans anhängare var skurkar eller ens nödvändigtvis moraliskt tvivelaktiga. Som jag utförligt förklarade våren 2016 kan arvoden förvisso vara motiverade i ett partidistrikt. Men som jag också klargjorde saknades i dessa fall fullständigt den nödvändiga adekvata beredningen av frågan. Vad det handlade om var en situationell omdömeslöshet. Men det kan vara allvarligt nog. Det snabba beslutet om det plötsliga, höga arvodet var generande inte minst därför att Hahne och Gustav Kasselstrand under hela året framfört skarp kritik mot partiledningen för att vara “gödbukspolitiker” och liknande, men också därför att styrelsen ju redan från början var så kontroversiell och behövde agera med största försiktighet och måttfullhet för att kunna nå sina mål. Ännu mer än de föregående omdömeslösheterna skulle ju denna utnyttjas av våra motståndare, som med strängaste, oavbrutna falkblick övervakade allt vi gjorde. Den skulle bli en katastrof vid revisorernas rapport och verksamhetsberättelsens genomgång, och oundvikligen leda till förlorat förtroende. I mitt avslag på arvoderingförslagen och min reservation mot de följande besluten var halva styrelsen, inklusive vår kassör, överens med mig. Men med fanatisk beslutsamhet styrde presidiet och dess anhängare mot den bergvägg som skulle innebära slutet för vår styrelse och dess idéer.

Angrepp

Det stod nu klart att det inte skulle gå att rädda styrelsen genom intern kritik, men också att rumpstyrelsen för partiets skull borde bytas ut, att det gällde att få fram ett nytt styrelseförslag. Till min häpnad upptäckte jag nu att tf ordföranden Hesselbäck redan länge varit involverad i förhandlingar med Maria Danielssons anhängare om just en ny styrelse, en styrelse utan hans anhängare i den sittande. Det spekulerades bland Danielssons anhängare om hans motiv, men vad jag mest undrade var varför de ville ha honom med. Hursomhelst blev det en brytning mellan honom och de övriga i rumpstyrelsen, och till slut blev det hela tre olika styrelseförslag på årsmötet 2016: det nya jag stödde som kallade sig “Nystart”, rumpisarnas minus Hesselbäck, och Hesselbäcks egna nya med honom själv som ordförande. Givetvis vann det första.

Innan detta avgjordes fortsatte emellertid angreppen. En ledamot hävdade en kväll på kansliet inför inte bara styrelsen utan också de intet ont anande Mattias Karlsson och Paula Bieler – som medlemmarna ju uppfattade det som att han var en kompromisslös motståndare till – att jag på “skamligt” sätt försökte “förstöra” styrelsen. Han sökte alltså stöd mot mig – den ende, vågar jag påstå, i Hahnes kvarvarande styrelse som systematiskt och offentligt under många år artikulerat andra linjer än partiledningens i en rad stora frågor – hos just den partiledning han gjorde anspråk på att, representerande interndemokratin, vara den hjältemodige motståndaren till. Och långt värre saker sades om vår kassör, som bl.a. förklarades vara “ondskan personifierad”. Det var nu jag förstod att jag hamnat på fel plats, och meddelade att jag inte ställde upp för omval.

Hade de som stod för de ovan beskrivna misstagen gjort som jag (och på den sista punkten, den om arvodering, halva styrelsen) föreslog, skulle de, vågar jag påstå, nu ha kunnat sitta kvar; de skulle kunnat ha relativt betydande politiska karriärer i SD, och göra mycket gott för partiet och Sverige. Vi skulle gradvis ha kunnat förankra och konsolidera vår position och vår vision, vad som beskrevs som vår “högersväng“, och, om vi fortsatt skött korten på rätt sätt, haft goda möjligheter att långsiktigt påverka partiet i rätt riktning. Kanske skulle också, på sikt, en kommande, ny partiledning ha kunnat ompröva beslutet rörande SDU:arna.

Hur ansvarslösa och politiskt oskickliga jag än ansåg att förslagen och besluten var på de uppräknade punkterna, var det alltså inte främst dessa i sig utan behandlingen av dem som i överensstämmelse med etablerad styrelsepraxis intog avvikande ståndpunkter, som mina markeringar gällde. Utöver det ovan beskrivna, och en hel del annat, påstods exempelvis att det var vi som inför årsmötet skulle komma att lämna styrelsen i protest – hälften av de ordinarie ledamöterna och en av de två suppleanterna – som försökte ställa oss in hos partiledningen och befrämja våra egna karriärer i partiet på bekostnad av vår egen sittande styrelse.

Rumpstyrelsen i kloaken

Men det blev ännu värre. När delar av dessa angrepp dök upp offentligt på Flashback, på ett sätt som delvis ordagrant och framför allt stilmässigt överensstämde med sådant som sagts och skrivits i styrelsens interna diskussioner och korrespondens, blev det tyvärr nödvändigt för mig att i någon mån gå in på dem i offentliga svar. Jag trodde att det var styrelsemedlemmar som talat med närstående partiaktivister som inte satt i styrelsen, och att det var de senare som i sin tur skrivit. Det var illa nog. Men den nytillträdda, av mig försvarade styrelsen med Lång och Eriksson, som också upptog de flesta som, efter att under vintern med mig ha avgått i protest, till skillnad från mig ställde upp för omval, sade sig ha funnit bevis för att det faktiskt var någon eller några i själva rumpstyrelsen som suttit på kansliet, registrerat nya konton, och anonymt skrivit inlägg i tråden.

Här var det verkligen fråga om smutskastning. Grovheten i påhoppen, attityderna, åsikterna och språket i vad som enligt den nya styrelsen var dessa personers skriverier, gick utöver det mesta av det jag tidigare hört. Här sattes min gamla och för mig centrala polemik mot kloakeriet och anonymitetskulturens missbruk i spel som sådan, men nu också som beklaglig del av partiangelägenheterna: det blev viktigare än någonsin att påtala och fördöma detta beteende. Vad som skrevs om just mig tog jag personligen inte särskilt hårt. Men det bekräftade det riktiga i mitt beslut att inte fortsätta med arbetet för partiet, och bidrar till detta nya inläggs nödvändighet.

Hur ska jag förhålla mig till det faktum att mina gamla styrelsekolleger skrev, exempelvis, att jag “är så mesig och dålig” att jag “står och darrar och skriver långa brev om hur PK [jag] egentligen är när Expo kommer gående”. När har jag någonsin gjort det? Vad åsyftas? Eller (i en osammanhängande mening – jag har gjort några rättelser men kan inte göra fler eftersom jag är osäker på betydelsen) att jag “försöker använda Karlsson-drängars förtalande av interna meningsmotståndare, vilket drabbat allihopa i styrelsen, som ett argument för att tysta legitim kritik mot honom från oss i gräsrötterna här på flashback”. Anklagelsen är helt obegriplig.

Eller att jag är “en sådan som tycker att det är viktigare att verka artig hela tiden och framförallt att vara rätt pompös snarare än att tala sanningen och att rädda svenskarna och Sverige. Varje gång [jag] ska skriva något ‘radikalt’ så kommer det en hel uppsats för att dränka allt i formuleringar och ingen vanlig människa orkar läsa. En riktig politiker-typ på det sättet och så går [jag] runt och ser ut som någonsorts mellanting mellan en ledsen hund och en vissen blomma i det verkliga livet. Ni kan ju jämföra [mitt] beteende med några riktiga svenska nationalister som rakryggade och stolta står för sin sak.” Det stämmer säkert att jag såg ut på det sätt de beskriver efter ett med tiden alltmer ansträngande år i deras styrelse. Jag är ju heller ingen “nationalist” i den vanliga meningen, och det finns överhuvudtaget inga försök till “radikalism” i det jag skriver, som jag “dränker i formuleringar”. Däremot har jag ju tagit upp flera svåra och kontroversiella frågor som jag aldrig sett rumpstyrelsen ens komma i närheten av. Vad är det de jämför mig med? Vilka icke-PK artiklar är det de till skillnad från mig skrivit, där de i motsats till mig “rakryggade och stolta står för sin sak”? Var skriver de överhuvudtaget? De här fegt och underjordiskt utsmusslade anklagelserna är politiskt viktiga.

Andra kloakangrepp i denna tråd har jag redan bemött i mina inlägg från 2016. Att jag återkommer till denna Flashbacktråd beror alltså på att vi nu med all säkerhet (jag har det största förtroende för den huvudsaklige uppgiftslämnaren i den nya styrelsen) vet att det är ledamöter i styrelsen för det kanske viktigaste distriktet i Sveriges kanske snart största parti som skrivit i den. Detta är ytterst allvarligt, och det blir inte bättre av insikten att även andra partiföreträdare och partianställda med säkerhet hanterat andra interna motsättningar på samma offentliga sätt.

Det finns olika bud om hur man bör förhålla sig till Flashback. De flesta skribenter med något slags offentlig plattform ignorerar det fortfarande helt. Min linje har ju däremot varit att man på två sätt bör ta det på allvar. Dels såtillvida att man uppmärksammar de många väsentliga och högkvalitativa inlägg som görs mitt ibland allt kloakinnehåll. Erik van der Heeg har nu också slagit in på den vägen, och programmatiskt börjat följa Flashback i en egen kolumn. Signifikativt nog börjar han med DogDylans tråd ‘Början på ett mediakrig om mångkulturen’, som även jag ofta fått anledning att återkomma till och framlyfta som viktigaste i den politiska avdelningen. Han accepterar nu liksom jag att det finns inlägg på Flashback som i vissa, ja i några fall alla avseenden är överlägsna vad man numera finner i övriga media (mainstreammedia, gammalmedia).

Men dels också såtillvida att man inte låter kloakangrepp kvarstå obesvarade, utan med så stor kraft som möjligt bemöter dem och slår tillbaka. Det här har visat sig vara den mer originella delen av mitt förhållningssätt. Här måste man naturligtvis dra en gräns, både ifråga om kvalitet och kvantitet, bortom vilken detta inte längre blir meningsfullt. Men min hållning har, som del av mitt allmänna förhållningssätt till anonymitetskulturen, varit att anonyma angripare i kloaken inte ska tillåtas komma undan hur som helst, att det generellt sett är meningsfullt att svara dem. Deras kloakord ska inte få bli de sista. Det är för närvarande svårt att se något annat sätt att framgångsrikt och inom frihetliga ramar bekämpa anonymitetskulturens missbruk. Och jag gör också anspråk på att detta hittills varje gång faktiskt varit framgångsrikt. Det mesta kloakisterna har kunnat komma med som svar på mina bemötanden är en nedvärdering av sina egna inlägg i form av påståendet att det faktum att jag överhuvudtaget besvarar dem skulle vara ett uttryck för något slags överkänslighet hos mig, att det normala vore att bara ignorera dem. Förvisso får jag konstatera att mitt agerande hittills mig veterligen varit unikt, och självklart förtjänar angreppen innehållsligt egentligen bara att ignoreras. Men detta skulle alltså innebära ett accepterande av den anonymitetskultur som fått så stor makt genom internätet. Jag har därför velat etablera ett exempel genom att ta Flashback på allvar både i vad gäller dess värdefulla innehåll och dess kloakinnehåll.

Värre än det som handlade om mig var dock vad som skrevs om flera andra i och kring distriktsstyrelsen. Här ingick anklagelser mot mycket unga kvinnor för visst sexuellt beteende. Tråden vittnar om en tragiskt låg allmänmänsklig och kulturell nivå i partiet – ett av de huvudproblem som jag hade trott att just vår styrelse, just de personer som nu sägs ha skrivit i tråden, skulle bidra till att avhjälpa. I stället sjönk även denna styrelse ned i det värsta sunkeri. De sanslösa, smutsiga förolämpningar av partivänner som vi finner i inläggen på Flashback var givetvis i sig själva en tillräcklig grund för uteslutning ur partiet. Men jag tycker mig inte i ljuset av den nya kännedomen om vilka författarna var behöva ändra något i de svar jag publicerade 2016. Och jag vill upprepa det undantag jag då gjorde för suppleanten Kristina Andersson, en lågmäld och sympatisk partivän som, trots att hon valde att sitta kvar i rumpstyrelsen, vid minst två tillfällen under det aktuella verksamhetsåret hade meddelat mig att hon instämde i min kritik. Jag har därför svårt att se att hon skulle ha varit involverad i smutskastningen i det illa sedda nätforumet. Även Peter Abelin hade legat jämförelsevis lågt och röstat rätt i några frågor, men tog tyvärr till slut i sin anslutning till rumpstyrelsen fel ställning.

Min linje

Vad jag redan från början, ja redan på själva årsmötet 2015, i dialog med personerna i valberedningens förlorande styrelseförslag och den avsevärda del av partiledningen som infunnit sig för att backa upp dem, kallade min “enhetslinje“, misslyckades såtillvida som vår segrande utmanarstyrelse inte kunde räddas. Det var en besvikelse, inte minst i ljuset av det hopp många medlemmar och debattörer satt till oss som representerande partiets rätta framtid. Men faktum är att det, före det här beskrivna agerande som ledde till styrelsens kollaps, under ganska lång tid inte alls såg helt mörkt ut.

Till att börja med uppnåddes alltså, som jag beskrev ovan, att årsmötet överhuvudtaget godkändes och att vi kunde sitta kvar även efter uteslutningarna i april 2015. Vi gavs möjligheten att tillträda och påbörja vårt arbete med den vice ordföranden som tf ny ordförande och den tidigare andre vice ordföranden som ny tf vice. För egen del kände jag mig åtminstone vara s.a.s. on speaking terms med alla. Förhållandet till flera i styrelsen försämrades gradvis av ovan uppräknade skäl, men det blev inte någon brytning förrän mot slutet av verksamhetsåret. Jag försökte som sagt finna en lösning för vår förra ordförande och hennes framtid i partiet; jag hade kontakt också med några av de starkast engagerade medlemmarna som stått på hennes sida; Jomshof hade “till hälften” bett om ursäkt för sin intervju med Expo och personärendet mot mig (som dock senare avslutades på ett sådant groteskt sätt från MU:s sida att det var motiverat att ta upp det offentligt när dess ordförande valdes in i partistyrelsen); jag hade under en lunch lyssnat ut Paula Bieler och tagit hand om hennes fascism-oro; och så sent som i december 2015 hade jag vad som väl får betecknas som ett relativt bra och framåtpekande samtal med Karlsson, trots vad trovärdiga sagesmän hävdade var hans inblandning i Expos “avslöjanden” inför årsmötet samma år, och mina under våren nödvändiggjorda inlägg mot partiledningen inklusive honom. Det var inte fullt så lågt i tak i partiet som kritikerna påstod.

Och flera andra hade gjort utmärkta insatser i det reguljära partiarbetet, med kampanjer, medlemsmöten och mycket annat, insatser som inga invändningar kan resas mot. Det är högst beklagligt att de möjligheter som här faktiskt öppnade sig, och som motsvarade så mångas önskemål, ändå omintetgjordes av just den styrelse jag satt i, den styrelse som jag trodde hade för avsikt att förverkliga dem. Jag har ingen anledning att fortsätta kritisera de involverade personerna. De har förstås också goda sidor och kan kanske fortsätta göra goda insatser någonstans. Hesselbäck startade mot slutet vad jag tror var ett i grunden välment projekt för svenska hemlösa, även om det var något yvigt och det fanns flera frågetecken (däremot var han inte, som vissa påstått, initiativtagare till och utformare av den internationellt uppmärksammade kampanjen på Östermalmstorgs tunnelbanestation). Men till skillnad från de andra misstagen, som bara var s.a.s. enskilda, sakrelaterade omdömeslösheter, är kloakförtalet, som senare avslöjades, något som tyvärr verkligen moraliskt komprometterar rumpisarna som politiker. Kloakeriet är helt enkelt inte förenligt med anständigt mänskligt beteende och civiliserad politik. Det vore fel att inte kraftfullt reagera och markera mot det.

På grund av vad jag förstår är den nuvarande situationen i SD Stockholms stad är det viktigt att en klar och fullständig bild av dess bakgrund, av vad som hände med SDU:arnas sista stora offensiv i SD, görs tillgänglig. Dess utsikter förstördes helt enkelt av vad jag menar var halva styrelsens ansvarslösa, klumpiga och osmidiga agerande. Blotta användningen av ordet “enhetslinje” fick några ledamöter att se rött. Jag vågar påstå att om det inte varit för detta oväntade beteende, som alltså följdes upp av moraliskt helt oförsvarlig smutskastning, det skulle varit fullt möjligt att på sikt, med små steg, och på ett moget, taktiskt och diplomatiskt välavvägt sätt, med framgång driva det “nya tredjes” linje som jag föreslagit att den bör förstås, bestämd av en fördjupad historisk och humanistisk-filosofisk åskådning – en linje som alltjämt framstår som i så hög grad önskvärd för SD. Jag vill gå så långt som att föreslå att en linje av detta slag är avgörande för SD:s framtid, ja för den långsiktiga framgången, i de väsentliga sakfrågorna, för alla jämförbara partier och opinionsströmningar i Europa. Den populistiska nationalismen är otillräcklig.

Ska SD bli meningslöst genom fortsatt liberalpopulistisk, kulturradikal anpassning? Ska partiet fortsätta på den antiryska, antisyriska och antiiranska hetsens och NATO-närmandets väg? Ska politisk förändring i massinvandrings- och mångkulturfrågorna omöjliggöras genom att väljare fortsatt skräms bort av kvarstående sunkeri? Ska en inskränkt provinsialpopulism splittra och försvaga Europa när EU kollapsar?

Vilka nya försök som kan göras att ta partiet i den riktning jag ville tro att min kompletta styrelse från början i åtminstone någon utsträckning representerade, kan jag inte riktigt bedöma. Kanske är AfS nu det enda hoppet. Inte heller kan jag uttala mig om hur de problem som av allt att döma uppstått även i den nuvarande Stockholmsstyrelsen bör hanteras. Men jag vidhåller att en ny styrelse var nödvändig 2016.

France Gall: Si, maman si

Live 1977

Andersen om AfS och populismen

Joakim Andersen kommer i sin artikel i Fria Tider om det nya partiet Alternativ för Sverige, med rubriken Många rätt i Alternativ för Sveriges program, som vanligt med bra poänger. Denna gång har jag dock en för mig viktig invändning mot Motpols erfarne och ju så ofta utmärkte nyhögerskribent.

Andersen hyllar AfS för att de enligt hans mening är mer populistiska än SD. Och han gör det främst därför att han identifierar SD:s icke-populistiska sida med deras liberalisering, deras anpassning till Moderaterna o.s.v. Han skriver:

“Sammantaget finner vi alltså att AfS har förutsättningar att göra skillnad i svensk politik. Konkurrensen från AfS, och MED, kan förhoppningsvis tvinga SD att skärpa sig, både vad gäller internkulturen och liberaliseringen. Man är inte längre ‘det enda hoppet’ som kan bete sig hur som helst, väljarna har nu andra alternativ. Detsamma gäller potentiella medlemmar.

Det pågår en konflikt mellan folk och etablissemang i många europeiska länder och USA, där Trump, Brexit, Alternativ för Tyskland och så vidare ingår. Man kan beskriva det som en populistisk rörelse i bred mening, där folket samlas kring populistiska, etablissemangskritiska partier. Sverige har här varit avvikande, SD både är och är inte ett populistiskt parti. Väljarna röstar på partiet av klassiskt populistiska skäl, man vänder sig mot etablissemanget och dess politik. Men SD har inte fullt ut velat vara ett populistiskt parti, istället har man förgäves uppvaktat Moderaterna, liberaliserat sin politik och laborerat med påfund som ‘antirasistisk mittenpolitik’ och ‘socialkonservatism’.

Här kan man sannolikt ana ett bristande självförtroende, begripligt mot bakgrund av den brutala demonisering som SD utsatts för men ändå olyckligt. Ett sådant självförtroende kan vi istället urskilja hos AfS, som också ligger bättre i linje med den populistiska våg vi ser i omvärlden. Mitt intryck av partiet är genomgående positivt, och det kommer bli spännande att följa det framöver.”

Andersen tillhör alltså de många som räknar även SD:s socialkonservatism till denna anpassning. Detta menar jag är felaktigt i historiska termer, och beror väl på att bestämningen “social” som sådan förhastat associeras med socialismen i vänsterns mening, med socialdemokratin, med socialliberalismen. Dock kommer denna kritik inte främst från den existerande svenska högern, utan från gamla nationalister, som ser den nya ideologiska självbeteckningen som ett svek mot nationalismen, omedelbart sammanhängande med, exempelvis, föreställningen om ett “antirasistiskt mittenparti”, och även det nya begreppet “öppen svenskhet”. Andersen ansluter sig här tyvärr till detta nationalistiska lägers missuppfattning.

Men vi kan bortse från detta och fokusera enbart på Andersens dikotomi mellan den av honom försvarade populismen å ena sidan och SD:s politisk-korrekta anpassning å den andra. Huvudproblemet i hans inlägg är definitionen, värderingen och användningen av populismbegreppet, och framför allt förståelsen av icke-populismen i detta sammanhang.

Populismens partiella giltighet måste visserligen accepteras, och jag gjorde på ett tidigt stadium av mitt försvar för SD en distinktion mellan “högre” och “lägre” populism. Samtidigt är det för mig uppenbart att även den giltiga, högre populismen är otillräckligOch ett icke-populistiskt element är som jag ser det nödvändigt för att förhindra just den typ av anpassning Andersen vänder sig mot och alltså ser som ett uttryck för ett sådant element.

Det är beklagligt att icke-populism på detta sätt har kommit att identifieras med de gamla “etablissemangspartierna” och med anpassning till dem. Och det är det även av det skälet att dessa partier idag i verkligheten i en mening är minst lika populistiska som de partier som idag ensamma betecknas som sådana, de populistiska nationalistpartierna.

Men det icke-populistiska element jag försvarar är för mig nödvändigt också för att det allena förmår modifiera och gå utöver den gamla nationalismen av SD:s typ. Det måste definiera det nya tredjes väg, framtidens väg bortom det gamla förstas nationalism och det gamla andras liberala kompromisser. 

Tvärtemot Andersen har min förhoppning således varit att AfS ska bli ett mindre populistiskt parti än SD. Ett parti som gör bruk av den typ av ideologiska och politisk-filosofiska resurser som SD hittills inte i tillräcklig utsträckning assimilerat, och som förmår lägga en stabil grund för ett seriöst, konsekvent och långsiktigt politiskt arbete.

Andersen kan förvisso ha rätt i att “ideologiska etiketter” kan vara problematiska och bli till hinder för politiska partier genom att på sakpolitiskt onödigt sätt skrämma bort vissa väljargrupper. Men det innebär inte att man kan klara sig utan verkligt politiskt tänkande och en sammanhängande åskådning. Populismen hos etablissemangspartierna visar sig inte minst just i uppgivandet av, och oförmågan, ja oviljan att i reell kontinuitet vidareutveckla deras historiskt definierande åskådningar, och deras trovärdighet har i hög grad skadats av detta, i viss mån till och med när förändringarna entydigt varit förbättringar och nödvändiggjorts av de historiska åskådningarnas verkliga ohållbarhet. De är idag föga mer än blott marginellt differentierade formella apparater för utövande av systembevarande makt, utan skrupler inför det nya mått av flexibilitet som idag är nödvändigt för detta syfte.

Andersen berömmer dock även AfS för att deras program är genomtänkt. Och det är väl inte orimligt att skilja mellan mer och mindre genomtänkta former av populism. Likafullt finns en principiell spänning och motsättning mellan populism och genomtänkthet. Populismen som sådan är helt enkelt inte innehållsbestämd på det sätt som Andersens ställningstagande förutsätter. Det är litet förvånande att Andersen försvarar den på det oreserverade sätt han nu gör, eftersom knappast någon i Sverige torde vara så förtrogen som han med den icke-populism som inte sällan är framträdande inom den nya högern och hos andra tänkare som Motpol så länge introducerat. Det är innehållsligt eller åskådningsmässigt i väsentliga avseenden en annan icke-populism än den jag är benägen att försvara, men i stort samma allmänna analys borde i det här aktuella fallet kunnat väntas även från det hållet.

Det är väl inte osannolikt att Andersen i själva verket håller med om det jag säger här, och bara tyckt sig ha haft anledning att tillfälligt utelämna dessa dimensioner. Vi kommer med säkerhet få höra mer från honom om AfS. Men just nu ser det ut som en villkorslös kapitulation för den okvalificerade populismen av den typ vi sett även i ny- och alternativhögerkretsar alltsedan Trumps valkampanj. I linje med vad jag skrivit genom åren om (de nu före detta) SDU:arna och vad jag velat hoppas på från dem, känner jag därför för min del att det finns anledning att göra dessa markeringar ifråga om populismen och AfS, när de nu redan från början sammanställs på det sätt vi finner i Andersens artikel.

Andersen uttalar sig, som många gånger tidigare, vänligt om mig (och jag hoppas att jag å min sida i motsvarande utsträckning gjort det om honom). Men denna gång har det smugit sig in en missuppfattning, som jag avslutningsvis också bör kommentera. Andersen säger att SD gjorde sig av med mig under förnedrande former. Det stämmer inte. Partiledningen och medlemsutskottet, såväl som delar av den tidigare styrelse för Stockholms stads partidistrikt som jag var ledamot av, agerade visserligen på ett problematiskt sätt, som jag blev tvungen att med viss utförlighet analysera här i bloggen. Men de gjorde sig inte av med mig.

Bonner Marktplatz

Bonner Marktplatz

Hem till Tyskland?

Att SDU-ledningen valt att kalla sitt nya parti Alternativ för Sverige kan synas märkligt om man inte förstår att de måste ha haft en djup avsikt med det. Skulle de annars inte själva ha tyckt att det bara varit osjälvständigt att överta denna namn-idé från Alternative für Deutschland? Skulle de inte varit bekymrade över att framför allt i andra länder alla som hör talas om deras nya parti bara kommer att tänka “svenskar – obetydliga epigoner”? Alternative für Deutschland är förvisso ett framgångsrikt parti, och det ligger på flera sätt nära SDU:arna: framför allt skiljer det sig från SD på ungefär det sätt de själva alltid skilt sig från sitt gamla s.k. “moderparti”. Självklart ligger det nära till hands för det nya svenska partiet att vilja kopplas till dem, tänkas på i samband med dem, få draghjälp av dem.

Men det räcker inte för att förklara att man går så långt som att helt enkelt överta deras namn. En så drastisk och demonstrativ anknytning måste rimligen betyda mer än så. Gustav Kasselstrand och hans medpoddare Erik Berglund har, tror jag, en stor kärlek till Tyskland och Österrike (även om de också, liksom William Hahne, läst franska). Den anmärkningsvärda svenska efterföljden måste vara en signal om att Alternativ för Sverige även i andra avseenden vill omorientera vårt land mot Tyskland. Att de är redo att svara dem som har invändningar mot det osjälvständiga namnet att javisst, vår avsikt är just att markera att vi följer i Alternative für Deutschlands spår – och att vi hämtar inspiration inte bara från detta parti, utan från Tyskland i allmänhet!

Det måste vara en markering mot Sveriges långvariga och på många sätt problematiska språkliga, allmänkulturella och politiska amerikanisering. Tyskland har visserligen också ett högst problematisk politiskt idéklimat, inklusive dess egen amerikanisering. Parlamentariskt ligger de efter t.o.m. oss i det att SD kom in i den svenska riksdagen långt innan Alternative für Deutschland kom in i den tyska. Ifråga om proto-totalitär lagstiftning mot obekväma åsiktsyttringar är Tyskland värre än Sverige. Tage Lindbom sammanfattade de kända orsakerna väl i sin bok Fallet Tyskland från 1988:

“I mer än ett och ett halvt århundrade har insiktsfulla män sett såsom i en mardröm de två supermakterna Ryssland och Amerikas förenta stater som ett hot mot Europas liv och självständighet. Den mardrömmen blir verklighet genom de allierades seger 1945. Europas gordiska knut löses med ett alexanderhugg. Den östra delen införlivas i det sovjetiska satellitsystemet och blir genom en så kallat dialektisk process förklarad vara det sanna folkliga Tyskland, den legitima arvtagaren av all äkta tysk tradition – allt givetvis tolkat i de marxistisk-leninistiska tankebanorna. Den västra halvan inplaceras i en atlantisk ordning, blir en “postnationell” demokrati, vars historiska utgångspunkt är ‘Stunde Null’, 1945.

I den ovillkorliga kapitulationen och därmed upphävandet av den statliga suveräniteten ligger principiellt hävdandet av en folklig kollektivskuld. Denna måste sonas på olika sätt. Den allierade segern 1945 är inledningen till ett globalt erkännande av den demokratiska livsformen. Människan är i denna livsform tillvarons härskare, ingenting finns över hennes huvud och över hennes uttalade vilja finns ingen appell. Hennes frihet består främst däri att hon är identisk endast och allenast med sig själv, och för att denna atomiserade mänsklighet skall kunna garanteras sin frihet måste jämlikheten bli en ovillkorlig, över allt härskande princip.

Det tyska folkets skuld för Tredje rikets gärningar skall avbetalas främst genom en omskolning. Tyskarna skall inordna sig i den västliga demokratiska livsformen, århundraden av tysk tradition skall ersättas med det frihets- och jämlikhetsbegrepp, som utformats främst i de anglosachsiska länderna. Det demokratiska kravet ställs med obönhörlighet, tyskarna skall inträda i den krävda ‘postnationella’ demokratin av årgång 1945. Folkets identitet är ytterst att söka i det individuella. Det är i detta individualmedvetande, som skulden skall begrundas och erkännas.”

Men trots allt detta är idag den mer eller mindre konservativa idédebatten mer utvecklad i Tyskland än i Sverige, och Tyskland uppvisar också, bortom de påbjudna åsikterna, en viss allmän kulturell konservatism i vad gäller livsmönster, språkbruk, form och etikett. Trots alla försök att med vad jag kallat “fascismbarriärens” och i Tyskland förstås mer specifikt “nazismbarriärens” hjälp alltsedan andra världskrigets slut utplåna eller – eftersom detta förstås var omöjligt – åtminstone långt utöver den kritiska urskillning som givetvis var nödvändig efter kriget, framförallt i perspektivet av Europas enhet, ideologiskt lägga till rätta Tysklands nationella historiemedvetande och identitet, finns också allt starkare krafter och strömningar som går emot den artificiella glömskan. Alternative für Deutschland, med den lärde juristen och historikern Alexander Gauland i spetsen, är bara det främsta politiska uttrycket för denna strävan att hävda en genuin, historiskt förankrad tysk identitet. Med Lindboms ord:

“Det fruktansvärda, som vilar över nationalsocialismens gärningar, är ett. Men att vända sig till ett helt folk och kräva en skuldbekännelse, som innebär att detta folk skall göras historielöst, är något helt annat. Miljoner tyskar, de så kallade medlöparna, grep i sin förvirring, i sin ångest, i sin andliga förtvivlan efter traditionsfästen, värdebegrepp, som skulle kunna ge deras tillvaro styrka och mening. Det de grep efter var månghundraåriga tyska traditionsvärden. Dessa människor bar fram det bästa, som det tyska folket genom århundraden längtat efter och velat levandegöra: trofasthet, tjänande, vördnad, kosmiskt gemenskapsmedvetande. Det som stämplats som deras brott var att de i Adolf Hitler såg den man, som skulle föra dem till förverkligandet av denna efterlängtade ordning. När de upptäckte sitt fruktansvärda misstag, var det för sent.

I den västerländska liberaliseringen, atomiseringen, relativiseringen framstod detta tyska traditionsbestånd – oavsett alla maktpolitiska aspekter – som ett alternativ, som ett omistligt inslag i europeiskt liv. Att krossa detta, att beröva ett folk de sista resterna av en identitet, att försätta detta folk i tillståndet som ‘Stunde Null’ – detta är också ett misstag, ett fruktansvärt misstag.”

När allt kommer omkring ligger Tyskland fortfarande där det ligger, mitt i Europa, inbäddat bland sina europeiska grannar, omöjligt att flytta på. Varken den nationella eller den gemensamma europeiska historien går att förtränga, att över en viss gräns omtolka, att få bort. De historiskt givna identiteterna fortsätter att göra sig gällande, om än i en ständigt pågående och i sig oundgänglig process av tolkning och ömsesidig anpassning – en process som tog viktiga steg framåt, bort från nationalismens härjningar, i den dialog mellan Adenauer och de Gaulle som ledde fram till det s.k. Élyséefördraget 1963, om än Adenauer inte i allo kunde sägas representera hela Tyskland, eller ens hela den dåvarande västtyska förbundsrepubliken, utan i hög grad var formad av en distinkt, Frankrike och väst kulturellt mer närstående kultur i Köln.

Fastän vi inte ockuperades av USA har vår amerikanisering visat sig mer långtgående än Tysklands. För att inte tala om Frankrikes. De Gaulle tog, bör vi komma ihåg, Frankrike ut ur NATO:s militära samarbete, och de amerikanska militärbaserna i Frankrike stängdes. Hans linje, tron på ett starkt och självständigt Frankrike, men också, och lika viktigt, Europa, var oss mer främmande än kanske något annat europeiskt land, med det ständiga undantaget Storbritannien. I högre grad än det övriga Västeuropa (efter murens fall också Östeuropa), tycks vi ha tagit till oss de mest problematiska aspekterna av USA, under förbiseende av de värdefulla, såsom den egentliga amerikanska konservatismen, som det fortfarande finns mycket att lära av. Det USA som under ett århundrade varit det huvudsakliga instrumentet för den radikala vänsterliberala globalismen har helt dominerat den svenska amerikaniseringen. Trots den ytliga, periodvisa och medialt dramatiserade antiamerikanismen inom vänstern, var det dessa aspekter som bestämde Sveriges dubiösa internationalistiska idealism under ledning av en Hammarskjöld och en Palme. En idealism som främst bidrog till att försvaga västerlandet genom att i avkoloniseringens och postkolonialismens namn understödja allehanda mer eller mindre kommunistiska diktatorer i tredje världen – diktatorer som samtidigt var hjälplöst belånade och därmed i verkligheten styrda av det globala kapitalet och dess nya institutioner. Samtidigt finansierades den högspänt moralistiska solidariteten i stor utsträckning genom urskillningslös vapenexport. Vi har aldrig varit någon “humanitär stormakt”. I själva verket har våra viktigaste, äldre traditioner svikits.

FN-systemet, inklusive dess ekonomiska och många andra komponenter, NATO inte som tillfällig motkraft mot Warszawapakten utan, som det allt tydligare visar sig idag, som världspolis med syfte att ingripa mot alla som motsätter sig den nya ordningen, Marshallplanen som fick européer att för amerikanska skattebetalares pengar köpa amerikanska produkter som annars inte gick att sälja – allt detta och mer liknande var bara en del av den ofantliga omställning som efterkrigstidens europeiska nyorientering mot Amerika innebar. Den kulturradikala och till helt övervägande del populärkulturella påverkan var minst lika betydelsefull. Den hade visserligen börjat redan före kriget, med Hollywood och jazzeran. Men det var under efterkrigstiden som det avgörande skiftet ägde rum. Som Paul Gottfried visat är det från USA snarare än från Europa som de huvudsakliga radikala ideologiska impulserna spridit sig, och inte bara som översatta och populariserade varianter av europeiska intellektuellas verk, utan i lika hög grad i form av inhemska, ursprungligen amerikanska idéer, exempelvis på demokratiteorins och pedagogikens områden.

Men signifikativt nog var det högern i lika hög grad som vänstern som drev på denna förändring. Hotet från kommunismen var förvisso en legitim orsak, men närmandet till USA gick långt utöver vad det motiverade, ofta drivet av ren naivitet och ytlighet, men i icke försumbar utsträckning också av fullt medveten komplicitet. Gunnar Unger, som under kriget försvarat den distinkta s.k. “svenska linjen”, ställde med obehaglig snabbhet om under efterkrigstiden, något som kan studeras med särskild tydlighet i hans bok Amerikanska ansikten från 1955. Drivkrafterna bakom denna plötsliga nya rörelse hos högern, i entydig riktning bort från konservatismen, visar sig tydligt i dess alltmer absurt ensidiga fortsättning än idag, tre decennier efter kommunismens fall. Högern fortsätter duperas av den enkla frihetsretoriken, och är oförmögen att förstå arten av de andra krafter och intressen som styr USA:s, och därmed “västs”, agerande. Med den oavbrutna aggressionen i Mellanöstern och den groteska antiryska hetsen har idag även “väst” i hög grad blivit ett hot mot freden. I vilken utsträckning Trump och de strömningar som mer eller mindre stöder honom kommer kunna ändra på detta återstår att se.

Från mitten av 60-talet kunde det se ut som om det enbart var högern som var proamerikansk. Inom vänstern tycktes protesterna mot Vietnamkriget och det allmänna motståndet mot den amerikanska “kulturimperialismen” ta över. Men detta var ett ytfenomen. Vänstern i allmänhet förstod aldrig, och förstår fortfarande inte, att Sovjetkommunismen alltifrån början skulle varit omöjlig utan stödet från mer eller mindre diskreta medlöpare och finansiärer i “väst” – krafter och mer eller mindre institutionaliserade idéströmningar som i själva verket dominerade “väst” under hela 1900-talet, i politiken såväl som i kulturlivet, i bank- och finansvärlden såväl som i media. FN var i mycket ett gemensamt kapitalistisk-kommunistiskt projekt (vi måste komma ihåg att Alger Hiss var den förste, om än tillfällige generalsekreteraren), som bortom dessa ideologiska skillnader eftersträvade global kontroll, till att börja med i form av en ekonomisk men med tiden också en politisk världsregering. Efter det långvariga och massiva amerikanska liberala stödet för Sovjetunionen i USA, släppte USA fram Stalin i Kina och Korea, och överlämnade sedan i princip Kina till Mao. Vietnamkriget, såväl som Koreakriget och Grisbukten, visade att det inte handlade om något seriöst motstånd mot kommunismen, utan att större, bakomliggande globalistisk-centralistiska motiv var avgörande. Att tro att USA “inte kunde vinna” i konflikterna i fjärran östern är självklart bisarrt. Och endast på ett ytligt plan gjorde alltså vänstern motstånd. I verkligheten tjänade de, om än ibland indirekt, samma intressen – något som idag inte bara fortsätter, utan blivit långt mer uppenbart.

I det att de genom sitt val av namn å det närmaste anknyter till det tyska parti som utifrån Tysklands givna historiska belägenhet söker sig fram mot en ny självständig och europeisk väg, kan man anta, eller åtminstone hoppas, att Alternativ för Sverige signalerar att man likaledes vill bryta med hela denna långa utveckling åt fel håll. För det nya svenska partiet vore det därmed Sverige i Europa som åter står i centrum, och mer allmänt den sanna, nationellt diversifierade Europatanken. Jag har ju genom åren hela tiden försökt ta fasta på SDU:arnas föredömliga arbete för ett alternativt Europasamarbete, främst med jämförbara ungdomsförbund på kontinenten. Har vi nu fått det svenska Europaparti jag efterlyst? Har man insett behovet av ett sådant? Har man förstått den populistiska nationalismens otillräcklighet? Vill man bli något mer och större än ett “radikaliserat” SD?

Det är hög tid för den stora omprövning jag ovan kort antytt. USA kan givetvis räddas, om vissa av de krafter som just nu märkbart stärkts kan fortsätta forma utvecklingen, och om vansinnigheterna i Mellanöstern och i relationen till Ryssland avvecklas. Men rollen som enda supermakt och världspolis, som huvudsaklig vehikel för globalismen, är rimligen överspelad. I stället kan USA, med en återgång till dess ursprungliga självförståelse, före det långa, av wilsonianismen präglade 1900-talet (och början av 2000-talet), i samspel med ett likaledes på nytt sätt klarseende Europa, bli en sund kraft för det verkliga västerlandet, för västerlandets egentliga intressen. Men vår uppgift är att ta oss an Sveriges och Europas överhängande, egna problem. Och det kräver den beskrivna, djupa nyorienteringen.

En ofta betydande engelsk påverkan på Sverige och svensk kultur fanns förstås långt före amerikaniseringen. Men även den har körts över av den senare. Till och med i Oxford har jag träffat svenska studenter för vilka tanken att tala brittisk engelska – vilket också innebure att lära sig denna engelska – var fullständigt främmande. Man talade, i vad som kanske kan beskrivas som förenad okunnighet, naivitet och oavsiktlig arrogans, enbart amerikanska, utan att ens vara fullt medvetna om det.

I än högre grad har förstås det gamla franska inflytandet, den gamla kulturella gemenskapen med Frankrike, dolts under de massiva nya lagren av americana. Men historiskt djupare än till och med detta inflytande har närheten till Tyskland, den tyska kulturen och det tyska språket varit för vårt land. Det beror inte bara på den starka tyskorienteringen som efter Napoleonkrigen, med kulturella impulser som nyhumanismen, romantiken, den idealistiska filosofin och historicismen, och med förankring främst i lärdomsstäderna, kom att ersätta den franskorienterade och stockholmsbaserade gustavianska 1700-talskulturen med dess karaktäristiska, kvarvarande klassicistiska inslag (det franska inflytandet var förstås starkt även i Tyskland under 1700-talet). Framför allt har det att göra med vår nära relation till tyskarna under medeltiden och under den tidigmoderna tiden, när en mycket stor del av Stockholms befolkning bestod av tyskar, när det svenska språket utvecklades, och när Sverige började ta form som nationalstat.

Bland 1950- och 60-talets förstörare av det svenska bildningsväsendet fanns inte bara de som, i förlängningen av och under förstärkande av tidigare liberalers kampanjer, ville avskaffa latinet och grekiskan på gymnasiet, utan till och med sådana – exempelvis den på flera sätt typiske, vänsterradikale skolideologen och läroboksförfattaren Åke Isling – som verkade för att tyska och franska skulle bort från skolan, att endast engelska skulle stå på språkschemat. Mot en amerikansk kulturimperialism som kunde få effekter som denna även inom vänstern, hade Sovjetunionen inte mycket att komma med, och det är inte minst sådant som förklarar dess nedgång och fall. Engelskans upphöjande till global lingua franca har, oaktat dess praktiska fördelar i vissa sammanhang, haft förödande effekter inte bara på andra språk – framför allt som moment i en allmän, indirekt, antieuropeisk politik – utan även på engelskan själv, som normaliseras i en mångfald utarmade, förgrovade och förvrängda former. Men i en värld där det amerikanska inflytandet med viss sannolikhet kommer minska, blir även denna ensidiga språkliga och även kulturella dominans överspelad.

Från 1800-talet och fram till efterkrigstiden tog det svenska skolväsendet mycket starka intryck av det tyska. En stor och grundläggande del av Sveriges återvändande till Europa måste förstås vara rekonstruktionen av ett sant europeiskt bildningsväsende. Detta handlar inte bara om att, förslagsvis, göra latin och grekiska till obligatoriska moment i en fullständig humanistisk gymnasieexamen – en reform som kanske mer än något annat skulle åter förankra oss i Europa, stärka den gemensamma europeiska kulturen, och, genomförd också i andra europeiska länder, binda ihop och hålla samman Europa. Tyskan och franskan måste också åter bli lika viktiga som engelskan. Att spanskan blivit ett stort språk på gymnasiet, och undanträngt den inte minst historiskt lika viktiga italienskan, misstänker jag beror nästan enbart på amerikaniseringen: dess utbredning är visserligen väldig, när vi räknar in Latinamerika, och Spanien är förvisso ett huvudsakligt svenskt semesterland. Men det är svårt att se att dessa faktorer är en tillräcklig förklaring. Snarare beror det på svenskars erfarenhet av spanskans alltmer framflyttade positioner i USA. Det är en problematisk motivation. Men studiet av spanska och ytterligare andra moderna europeiska språk i gymnasiet måste givetvis också uppmuntras, om än dock helst, som tidigare, i något slags prioritetsordning, bestämd av deras närhet till oss och deras betydelse för oss såväl i nuet som historiskt.

Det går inte att på allvar förstå vad Sverige är utan att förstå den tyska kulturen och det tyska språket. Tyskland är vårt största exportland, men den geografiska och historiska närheten till trots har vi på många sätt hamnat på ett märkligt och artificiellt mentalt avstånd till varandra. De amerikaniserade svenskar som ofta blivit nästan helt främmande för det kontinentala Europas språk, och i synnerhet tyskan, är i mycket alienerade även från sin egen svenskhet. De förstår inte stora delar av vilka de är, förstår inte vad det är för språk de talar. Det ensidiga amerikanska inflytandet döljer och undantränger, både på grund av dess disproportionerliga omfattning och dess problematiska innehållsliga karaktär, vårt grundläggande historiska, europeiska arv. Och endast mot dess bakgrund går det att fullt uppfatta Sveriges egenart.

I ljuset av allt detta, och även om det kommer bli ansträngande att alltid behöva förklara det, skulle det övertagna tyska partinamnet Alternativ för Sverige, som annars skulle te sig märkligt, kunna vara begripligt och meningsfullt. Den nyorientering jag skulle vilja se partiet som en första rörelse i riktning mot, går alltså djupt, måste handla om mycket mer än det tyska partiet och vad Tyskland är idag. Den måste betyda att vi nu får ett parti som förstår vikten av att ta Sverige tillbaka till Europa. Utan att på något sätt kapa banden med det som är av värde i USA – generellt sett borde sådana band alltså tvärtom förstärkas, ja ofta nog för första gången upprättas – skulle Alternativ för Sverige kunna ta oss bort från det problematiska USA, den globaliserade mång-, mass- och popkulturens USA, det USA som under 1900-talet kulturellt glidit allt längre bort från oss, eller från vad vi var, borde vara, egentligen är. Alternativ för Sverige kan, hoppas vi, bidra till att ta oss hem till Tyskland, hem till Europa.


Categories

Archives

All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi