Olle Bengtsson

I en av sina mer extrema artiklar tycks Catelina Johnstone, driven av motvilja mot atlantsionismens krigsterror och hela det därmed förbundna samhället av idag och dess kultur, hävda att hela den västerländska civilisationen nu måste fördömas:

“The only worthwhile ‘western culture’ in modern times is culture which rejects and opposes the dystopian nature of western civilization and the abuses of the western empire.

Western civilization is what’s bombing Iran. It’s what’s strangling Cuba. It’s what’s torching Lebanon. It’s what’s exterminating Palestine. It’s what stole Venezuela. It’s what’s plundering the labor and resources of the global south. It’s what’s keeping the systems in place which are killing our ecosystem and driving us closer to nuclear armageddon.

There is no sane and truthful position to have toward all this but vehement rejection.

Westerners  – particularly white westerners in nations with colonialist histories like the United States and Australia  – often struggle to find their cultural moorings. It can be difficult to find an authentic position from which to express art and take your stand as a personality when you feel culturally rootless and historically ungrounded. It causes a kind of dissonance with our lives that can haunt us until we die.

The best way to resolve this dissonance is to take your stand in opposition to the perverse society into which you were born. Express from the standpoint of resistance to this horrifying nightmare civilization that is fueled by human blood. 

We live in a sick and intensely mind-controlled dystopia where everything is fake and stupid. Mainstream culture is a nonstop celebration of the vapid and inane. The movies glorify cops and soldiers. The music exalts capitalism, consumerism, egotism and frivolity. The products are made by wage slaves and the fuel is obtained by war. The food is designed to reap profits rather than to nourish. The news media is designed to propagandize rather than to inform.

It’s a disgusting civilization, to be honest. The more you learn about it, the more repulsive it becomes.

How could anyone relate to the human experience from inside this hellscape in a truth-based way, except by opposition? The only way to participate in ‘western culture’ is to help create a new kind of culture which stands squarely in opposition to it.

As Terence McKenna once said, ‘We have to create culture. Don’t watch TV. Don’t read magazines. Don’t even listen to NPR. Create your own roadshow… Reclaim your mind and get it out of the hands of the cultural engineers who want to turn you into a half-baked moron consuming all this trash that’s being manufactured out of the bones of a dying world.’

The only way to create culture with sincerity in this dystopia is by forcefully rejecting its fraudulence and abusiveness, and embracing revolution and resistance. To do anything else is to give tacit approval to the horrific nature of this civilization, and it will always ring a bit hollow and dissonant, because it is ignoring the elephant in the room. The elephant in the room is the unacceptable depravity and deceit that’s going on all around us.

So if you want to make art, make revolutionary art. If you want to express yourself, express your defiance of the western empire. Oppose the wars. Oppose the militarism. Oppose the capitalism, the imperialism, the ecocide, the injustice, the tyranny.

That’s the only way to be authentic in an inauthentic society.”

Den rubrik Catelina satt på sin text kan dock faktiskt antyda en annan hållning: ‘The Only Worthwhile Western Culture is That which Opposes the Western Empire’. Åtminstone om hon med detta inte menar en helt annan, ny kultur, helt skild från den historiska och nuvarande, utan en som är igenkännbar som västerländsk genom under urskillning identifierade element av den historiskt framvuxna och givna.

Det senare är i alla fall vad jag tror på: att motståndet mot västimperiet i icke helt obetydlig utsträckning faktiskt kan inspireras och motiveras av en sådan selektivt affirmerad västerländsk kultur och identitet – närmare bestämt av sådana tankeriktningar och traditioner som jag har försökt lyfta fram särskilt under klassifikationen filosofi med dess tre underavdelningar. Att en sådan västerländsk kultur är worthwhile.

Genom den “traditionalistiska” inriktningen är vad jag i brist på bättre ord klassificerar som andligheten däremot principiellt mer universell och inte specifikt västerländsk. Men även den humanistiska filosofin – som är vad det främst är fråga om i mina inlägg, filosofi som rör sig på det blott eller åtminstone primärt humanistiska planet – äger större och mindre motsvarigheter i andra kulturer som är uppfattbara bl.a. i termer av den “common human ground” som kan upptäckas genom en den högre kosmopolitismens nyskapande kulturkonservativa hållning.

Försvaret av det mer specifikt västerländska ställer hursomhelst tveklöst allt högre krav under de tragiska förhållanden Catelina beskriver. Hennes position är en som i ljuset av atlantsionistimperiets senaste aggression varje seriös konservativ av meningsfullt slag nu till slut oundvikligen måste kunna hantera. Inom vänstern har den förstås hanterats på olika – bättre och sämre – sätt under mycket lång tid. Men nu kan högern rimligen inte längre komma undan. Nu handlar det inte ens enbart om risken för oss direkt drabbande ständig konflikt, ekonomisk depression och kärnvapenkrig, utan vi börjar kunna se hur det på sikt faktiskt handlar om hela västerlandets framtid och ställning, ja dess överlevnad som civilisation.

Ebba Buschs talskrivare och nu statssekreterare Simon Westberg är en av de ganska många som velat sammanföra kristdemokratin med konservatismen och högern (en annan är Jakob E:son Söderbaum). Titeln på hans nya bok Västerlandets motståndsrörelse: Konservatismen – från Edmund Burke till Roger Scruton (2025) syftar på konservatismen som representerande den västerländska civilisationens, definierad i termer av en strikt västspecifik förståelse av arvet från Athen, Rom och Jerusalem, motstånd mot de moderna ideologierna – som författaren alltså anser inte bara inte är konservativa, vilket är en begriplig konservativ position, utan inte hänförbara till det egentligt västerländska, vilket är mer anmärkningsvärt. Det är också uppfattningen att eftersom Tage Lindboms traditionalism går utöver dessa västdefinierande gränser inte heller hans “samlade världsbild” enligt Westberg kan “utan problem kallas konservativ”.

Boken aktualiserar liksom åtskilligt av det övriga under senare år publicerade om konservatismen från dagens svenska höger de flesta av de med försvaret av västerlandet idag sammanhörande problemen. Särskilt förstås som Busch hets-pådriver för regimförändring i tal till den iranska Pahlavi-diasporan och, strax efter bombningen av flickskolan med över 100 döda, förklarade sig ha “gråtit av glädje” när Ali Khamenei dödades.

Detta innebär ett stöd för ett västerlandets rena anfallskrig, ett stöd av en typ som flagrant strider mot en huvudriktning inom konservatismen som Westberg behandlar – om än ofullständigt och därmed något missvisande – i sin bok, och som svenska kristdemokrater ibland i åtminstone vissa avseenden kunnat visa intresse och sympati för. Man erinrar sig exempelvis en tid när ledande kristdemokratiske riksdagsledamoten Ingvar Svensson på Samhällsgemenskaps förlag (partiets dåvarande förlag som under Svenssons redaktörskap också gav ut tidningen med samma namn, Samhällsgemenskap, senare Kristdemokraten, i vilken jag några gånger medverkade) gav ut en skrift av Claes Ryn.

By Caitlin Johnstone

Two great ways to make me permanently lose interest in your political perspective: 

1. Say negative things about the Iranian government during an active war propaganda campaign by the US empire.

2. Babble about “antisemitism on the left” like it’s a real thing in the year 2026.

Texter av Catelina Johnstone

A Basic Introduction to the Center for Political Innovation

Independently published, 2025

Publisher’s Description:

In a world trapped between the failures of neoliberalism and the stagnation of outdated ideologies, innovationism emerges as a bold new path forward. This book presents a compelling case for a system that prioritizes human progress, technological advancement, and economic justice over the chaos of profit-driven markets and bureaucratic inefficiency.

Through the work of The Center for Political Innovation (CPI), this book lays out a strategy for building a future rooted in solidarity, scientific development, and the empowerment of working people. Whether you’re disillusioned with mainstream politics or seeking a radical alternative, this book challenges you to think beyond the status quo and embrace a movement built for the 21st century.

The revolution of tomorrow starts with the ideas of today. Are you ready to innovate?

About the Author:

Caleb Maupin is a widely acclaimed speaker, writer, journalist, and political analyst. He has traveled extensively in the Middle East and in Latin America. He was involved with the Occupy Wall Street movement from its early planning stages, and has been involved many struggles for social justice. He is an outspoken advocate of international friendship and cooperation, as well 21st Century Socialism. He is the founder and ideological leader of the Center for Political Innovation.

Klipp ur ett avsnitt av sympatiska, antisionistvordna (något annat måste ersätta Israel, kom hon fram till efter att Gazafolkmordet pågått en tid) Katie Halpers show med intervy med Ryn-befryndade Lawrence Wilkerson, Colin Powells stabschef som blivit en av de många tyngre, hela tiden och överallt – i alla de viktiga dissidentkanalerna – återkommande rättänkande politiska kommentatorerna i USA (hela avsnittet kan ses här):

“Retired Army colonel Lawrence Wilkerson lays out how Trump’s ‘disastrous war of choice’ could trigger a global depression and whether Israel can be ‘defanged’ before going nuclear.

00:00 Lawrence on Trump’s ‘disastrous war of choice’ 01:03 Iran’s strikes were brutally efficient 02:18 Second-tier strikes could trigger global depression 03:27 Trump should just declare victory and leave 03:52 Israel ‘might be toast’ 05:29 Russia rolling in dough while the world burns 06:39 Trump needs to break with Netanyahu 07:46 How to defang Israel

Lawrence Wilkerson is a retired US army colonel and former chief of staff to United States Secretary of State Colin Powell. He is an anti-war critic of U.S. foreign policy and a member of Veteran Intelligence Professionals for Sanity.”

Trevlig-viktige, svenskättade statsvetarprofessorn Lowell Gustafson vid Villanova University utanför Philadelphia (där även återfinns den “kompatibla vänsterns” centrale analytiker och historiker Gabriel Rockhill) kommenterar:

“What is coming, according to Wilkerson? Depression and Israel’s use of nuclear weapons.

What has to happen to prevent that? Complete arms embargo of Israel, tell them to ‘shut down’ the Iran war, Lebanon, Gaza, the West Bank. Form a single democratic state in Palestine. Drop the Marines in Dimona, not Iran, and take over Israel’s nuclear facility.

Five weeks ago, such talk would have been insane. This from Gen Colin Powell’s former aide.

Is there any chance any of the above will happen? Given Trump, Schumer, Jeffries, etc, I’m not betting the remainder of my retirement on it. The depression part seems the more likely outcome. Trump is happy to bankrupt the US and starve the global south before he allows others to say he’s a loser.”

Carlos Garrido (för nytillkomna läsare: en av den amerikanska tänktanken Midwestern Marx’ tre ledare och även American Conservative Partys utbildningsansvarige, nu – tror jag – med doktorsexamen i filosofi från Southern Illinois University Carbondale) illustrerar aspekter av den konservativa marxismen i ett karaktäristiskt bemötande av typiska woke-anklagelser om “reaktion” (“fascism” är förstås också vanligt).

Oavsett hur vi bedömer helheten av ACP:s och MWM:s politik är det, upprepar jag, viktigt att uppmärksamma och förstå just deras inriktning av socialismen som en framkomlig politisk väg. Vi äger ännu inte någon motsvarighet till den i Sverige, vilket den senaste tiden blivit tydligt inte minst genom inte bara Vänsterpartiets utan samtliga kommunistiska partiers tragiskt-katastrofala hållning gentemot Iran inför det nya atlantsionistiska imperieanfallskriget.

Vi har inte ens någon svensk motsvarighet till Sahra Wagenknechts betydligt mindre långtgående tyska parti, BSW. Det är beklagligt eftersom en sådan för inte länge sedan såg ut att vara fullt möjlig och på väg. En seriös vänsterversion av den populistnationalistiska rörelsen tycktes kunna utvecklas, varmed några av de nödvändiga ideologiska korrigeringarna och kompletteringarna rimligen skulle gjorts och nationalismen nedtonats. I stället sjönk initiativen av detta slag snabbt ned i den vanliga, som entydigt otillräcklig avslöjade populistnationalismen, ja t.o.m. radikalnationalismen, eller fortlevde som vad som mest ser ut som förvirrade och fragmentariska halvmesyrer som Örebropartiet och Malmölistan. Man kan hoppas att man är orättvis, ja man vill ha fel på denna sista punkt, men man har hittills inte sett några övertygande tecken på det.

Denna situation måste därför förändras. Endast ett tydligt profilerat och genomtänkt politiskt alternativ på samma linje som BSW kan indikera och representera åtminstone den enda allmänna riktning i vilken en meningsfull konservativ politik kan vinna framgång. Riktningen utöver hela det atlanticistiska ekonomisk-politiska system som är att förstå som imperialistiskt i såväl den babbittianska som leninistiska meningen. Riktningen mot ett förnyat, självständigt Europa i en framväxande multipolär och post-imperialistisk värld.

Vid behov, eller när behov, kan BSW:s rätta väg fortsättas genom den verkliga konservativa revolution i enlighet med vad jag isolerat från det myckna vildvuxet ohållbara som ett bestående giltigt minimum i Alexandr Dugins fjärde politiska teori.