Banco del Mutuo Soccorso: Traccia II

From their album Io sono nato libero (1973).

Idéhistoria i sociala media

Under en längre tid och med förhoppningsvis tillräckliga mellanrum har jag nu delat de tjugonio första delarna av min serie om personbegreppet på Facebook och Twitter. Här i bloggen, där serien återfinns under Personalism, en underkategori till Philosophy (den återfinns också i min separata History of Ideas-blogg), är det bara de politiska inläggen som får besöksstatistikens staplar att skjuta i höjden, men man hoppas alltid att en eller annan läsare, när de kommer hit p.g.a. dem, också snappar upp åtminstone något litet av det jag skriver, eller postar, i de många, och för mig lika viktiga, andra ämneskategorierna. Detsamma gäller naturligtvis i sociala media: även där är det främst de politiska inläggen som uppmärksammas, gillas och kommenteras (och där delar jag ju förstås också mycket annat än det jag själv skriver här) – och där tillkommer naturligtvis problemet att allt riskerar att drunkna i de kaotiska och överfulla flödena. Men det är givetvis väl värt att försöka nå ut med detta innehåll även där.

När det gäller serien om personbegreppet är det viktigt att läsaren kommer ihåg att den bara består av högst preliminära, fragmentariska anteckningar, ursprungligen gjorda på 90-talet, om ett urval sekundärlitteratur av relevans för studiet av endast några aspekter av personbegreppets historia. Anteckningarna, av vilka en del diskuterades på högre seminariet i idé- och lärdomshistoria i Lund, har lätt bearbetats och utvecklats före publiceringen här, i det fortsatta arbetet med vad som var avsett att bli en i bokform publicerbar studie av personbegreppets historia, men de är i sig långtifrån någon sådan studie. Det är endast fråga om en sammanställning av vissa grundläggande historiska fakta och perspektiv, och en del allmänna, elementära reflektioner rörande dem. Såväl utförligare citat ur det historiska primärmaterialet som det genomgående, systematiska, fördjupade, självständigt analytiska och historisk-filosofiskt argumentatoriska greppet om ämnet saknas. Vad det handlar om är ett försök till ett experiment av det slag jag kort diskuterat i några texter om bloggens och internätets teknik och dess möjligheter: ett work-in-progress i dialog med läsare, kolleger, studenter.

Vällingby

vallingby

Så här såg Vällingby centrum ut sex år efter invigningen 1954. Även om nya mer renodlat modernistiska förorter av detta slag inte bör byggas, är denna s.k. “ABC”-stad eller “drabantstad” kulturhistoriskt intressant. Även den har nu drabbats av den förtätning som förstör just detta intresse.

En grotesk, större om- och utbyggnad genomfördes under 00-talet. I stället för pietetsfull restauration som i möjligaste mån bevarade det existerande centrum satsade man på en enorm expansion som det är svårt att se hur det skulle finnas tillräckligt underlag för befolkningsmässigt och ekonomiskt.

Mest katastrofal var en ny, aggressivt vulgär globalkapitalistisk “galleria”, eller vad det heter, “Kfem”, ritad av Gert Wingårdh. Förlagd utanför det på bilden synliga fronthuset över tunnelbanan till höger, som hade en stor “V”-skylt på taket, förstörde den Vällingby centrums ursprungliga arkitektoniska idé och något karaktäristiskt i den tidsanda i vilken det byggdes, sådan denna inkarnerades i den ursprungliga planen (även om redan den förstås också i flera avseenden kunde synas kommersiell o.s.v. nog). Dyra märkesbutiker flyttade in, men fick snabbt flytta därifrån igen p.g.a. otillräckligt kundunderlag.

Utanför detta röda avgrundsbygge tillkom ett ytterligare område med jättebutiker. Ett tungt, klumpigt, separat “tak” byggdes helt godtyckligt, högt över en av de delvis redan täckta, delvis öppna gågatorna, över en del av det stora torget, ja även över några av de gamla byggnaderna, som en sjuk installation, en samtidig protest mot alla skönhetsvärden och all funktionalitet. Ett tiotal nya höghus pressades in. Det fullt tillräckliga originalparkeringshuset revs och ersattes av ett stort fult nytt över den gamla tunnelbanehallen till höger utanför bilden. Centrum döptes om till “Vällingby City”.

Det Vällingby som av dessa skäl inte längre finns att beskåda i verkligheten var en på sin tid monumental, internationellt uppmärksammad produkt av folkhemmet och den “andra stormaktstiden”. Det finns mycket att säga om denna tid och dess ideologi, men det kan inte bestridas att dess autentiska skapelser av denna typ har en historisk betydelse. Strax ovanför bildens övre vänstra hörn ligger Vällingbyhöjden, det långsträckta radhusområde dit Olof Palme valde att flytta. Men Vällingby var inte bara ett socialdemokratiskt projekt. Gösta Bohman var under sin tid som vice VD för Stockholms handelskammare en av de främsta pådrivande för dess tillkomst.

I förgrunden ses lamellhus med sadeltak, hus av den mindre modernistiska typ som helt dominerar i det något tidigare Blackeberg över gränsen till Bromma, och i 30- och 40-talsområden i Bromma som Traneberg, Abrahamsberg, Åkeslund och Riksby. Exempel på annan och mer unik variation i bebyggelsen, även ifråga om punkthus, återfinns utanför bilden.

Den förstörande förtätningen av Vällingby centrum kunde ske trots att Riksantikvarieämbetet 1987 klassificerat det som kulturhistoriskt intressant i sådan grad att helhetsintrycket inte fick ändras! Och denna typ av förtätning, som först och främst förstör just helhetsintrycket, sker nu överallt utanför tullarna i Stockholm, där det bl.a. finns många andra 50-talsområden-med-centra som, om än mindre, även de förtjänar att bevaras. Några tycks svälla ut till oigenkännliga nya megacentra, alltmer oskiljbara från det horribla hangar-centrumet vid Bromma flygplats och liknande anläggningar vid allehanda motorvägsavfarter utanför stan, på bekostnad av de minsta som förfaller och dör.

De ursprungliga, intressanta årsringarna kring staden blir allt svårare att identifiera, upplöses och försvinner i trist och smaklös eklekticism. De av de spatiöst tänkande modernisterna ofta väl planerade och för de ursprungliga idéerna för respektive områden centrala gröna ytorna går förlorade. Hela nya läskiga radikalmodernistiska (post-postmodernistiska) områden, ritade av arkitektoniska analfabeter som omöjligen längre kan vara i god tro, och med töntiga gatunamn, kläms in. I Bromma lär en gigantisk nybebyggelse av åtminstone hela området söder om tunnelbanan vid Brommaplan vara på gång.

Det självklara alternativet till detta feltänkta byggande, som förstör just de värden som är dess missförstådda orsak och gör områdena ifråga historiskt och estetiskt ointressanta, är nybyggnad på helt ny mark utanför de modernistiska förorterna. Sådana nya årsringar kommer omedelbart bli intressanta och attraktiva genom att helt enkelt byggas i nyskapande historiska stilar – ny “stenstad” för äkta, klassiskt stadsliv.

Endast så växer på värdigt sätt en gammal kulturstad som är medveten om och förstår sin organiska historia, och som därmed förmår förvalta och förhöja sitt eget värde.

Yes: Endless Dream

From their album Talk (1994).

Le Pen, SD och Europa

DN frågar i en ny intervju Marine Le Pen om hennes förhållande till SD och om SD:s beslut 2014 att samarbeta med UKIP i vad som blev EFDD-gruppen i Europaparlamentet i stället för med vad som blev Front Nationals ENF-grupp. Man måste notera att Le Pen säger att hon ännu är upprörd, och att beslutet förändrade den tidigare goda relationen mellan partierna, manifesterad i samarbetet i partiet EAF (vars nationella medlemspartier, bl.a. Österrikiska Frihetspartiet och Geert Wilders’ parti i Nederländerna sedan blev de som ingick i ENF-gruppen). Men hon säger också att SD fortfarande “absolut är välkomna”, att hon är “beredd att sätta sig över besvikelsen och ta sig an framtiden”, och att hon inte givit upp hoppet om samarbete i “ett stort gemensamt projekt”.

Mattias Hans Karlsson svarar på fejan:

“SD har aldrig avbrutit något samarbete med Front National eller hoppat av några långt gångna planer på att bilda en gemensam grupp med dem i Europaparlamentet. Några sådana samarbeten och planer har inte funnits.

Vår ambition har länge varit att ha breda kontaktytor och förutsättningslösa samtal med många olika partier i Västvärlden, dels för att lära känna dem och dels för kunna dra lärdom av andras misstag och framgångar. Sådana samtal har förts även med Marine Le Pen.

När det gäller formaliserat samarbete och grupptillhörighet i Europaparlamentet, så har vi dock hela tiden varit tydliga (även gentemot Marine Le Pen) med att vår ledstjärna är en sammanhållen nordisk dimension och att göra gemensam sak med våra snarlika systerpartier i Danmark och Finland. I det fall detta inte skulle bli möjligt (vilket det tyvärr inte blev), så har vi varit tydliga med att vårt primära alternativ är att samarbeta med UKIP, som vi betraktar som den ledande euroskeptiska kraften i Europa.

Uppgiften i artikeln om att SD skulle ingått i en paneuropeisk partikonstellation tillsammans med Fronten är inte korrekt. SD som parti deltog aldrig i det samarbetet, det var endast Kent Ekeroth, som enskild parlamentariker. Vi valde aktivt att inte ansluta oss som parti.

Vårt samarbete med UKIP har vi aldrig behövt ångra. De har från första stund varit vänliga och respektfulla, de har givit oss ett enormt stöd i arbetet i Europaparlamentet, de har varit generösa med tilldelning av tjänster och talartid i kammaren, de har givit oss ett enormt breddat kontaktnät över hela Västvärlden och de gav oss en chans att skriva in oss i historien genom att ta in våra representanter som aktiva deltagare i 2000-talets viktigaste politiska händelse, Brexit-omröstningen. Att få en sådan påverkansmöjlighet på Europas framtid är något som de flesta mindre partier från mindre länder bara kan drömma om.

Jag har personligen träffat och samtalat med Marine Le Pen. Jag uppfattade henne som sympatisk, intelligent och stridbar. Under hennes ledning har partiet tagit enorma steg i rätt riktning och jag uppfattar henne som 100 % ärlig i sina ambitioner med att fortsätta att bredda och städa upp partiet. Det är dock fortfarande delvis oklart hur starkt det interna stödet egentligen är för hennes mer moderata linje och det är ett faktum att det fortfarande finns falanger och företrädare kvar inom Fronten som vi skulle ha svårt att samarbeta med. Detsamma gäller vissa andra partier som ingår i hennes grupp.

Jag önskar henne dock all lycka till med det fortsatta reformarbetet och ser ingen anledning till varför vi inte även i framtiden skulle kunna föra en konstruktiv dialog med såväl henne som andra tongivande europeiska ledare om Europas framtid och nationalstaternas bevarande.”

Det är ett bra och klargörande svar, även om jag inte förstår eller håller med om allt. Förespråkare för samarbete mellan SD och Front National tycktes missuppfatta nyheten som att den handlade om något nytt avståndstagande från Jimmie Åkessons sida, som Le Pen reagerade mot. Det hela blev därför en anledning till förnyat angrepp på Åkesson för anpassning till det hopplöst föråldrade och sammanbrytande svenska politiska och mediala etablissemanget. Men uttalandet från Le Pen, ett svar på en direkt fråga från DN, handlade om SD:s beslut efter EP-valet 2014.

Vad uttalandet visar är dock att Le Pen inte nåtts av några positiva signaler från SD:s sida om öppenhet för samarbete inför kommande mandatperioder. Faktum är att Åkesson visade sådan öppenhet i svenska media när han meddelade och förklarade beslutet att samarbeta med UKIP i EFDD i stället för med vad som skulle bli ENF – det var inte fråga om något definitivt avståndstagande. Det är beklagligt att detta tydligen inte tillräckligt kommunicerades också till Le Pen. Jag uttryckte ett önskemål om sådana signaler när jag, efter att i en rad inlägg i samband med förra EP-valet ha förespråkat samarbete med FN i vad som blev ENF (och att helst även UKIP skulle ingå där), konstaterade, och även hade viss förståelse för, att det ansågs omöjligt för SD i den dåvarande situationen.

Samarbetet i EFDD har utan tvekan varit en stor framgång för SD och har såvitt jag kunnat se skötts mycket bra av Peter Lundgren. Det har också varit en stor framgång för den gemensamma EU-kritiska saken. Men vad Karlssons svar inte tar i beaktande är den utsträckning i vilken situationen idag är en annan än vid EP-valet 2014, och framförallt hur annorlunda den kommer vara inför nästa val 2019. Karlsson nämner Le Pens reformering av partiet. Det är för mig oklart exakt vad han avser när han talar om falanger och företrädare som SD fortfarande skulle ha svårt att samarbeta med. Kan det verkligen fortfarande vara den genomsympatiske och -kultiverade tidigare vice ordföranden, advokaten och professorn i japanska språket och kulturen vid Université Lyon III, den från en familj, eller flera familjer, av framstående franska politiker, akademiker och näringslivsföreträdare stammande Bruno Gollnisch som avses?

I så fall kvarstår också risken att avståndstagandet snarare uppfattas som ett uttryck för ideologisk ytlighet och kulturell förflackning, ja, ännu en gång för det ensidiga och inskränkta fastklamrandet vid förståelsen av den svenska kulturella identiteten i specifikt nordiska termer, den ohistoriska distansen till det gemensamma europeiska arvet – det som gör att man överhuvudtaget tycks motvillig att samarbeta i EP, till och med för EU-motståndets syften, att man helst hade velat begränsa sig enbart till sina “snarlika systerpartier i Danmark och Finland” och undvara även UKIP och EFDD.

Det enda mer konkreta som detta vaga motstånd mot samarbete med FN – även från UKIP – tycktes handla om var ju det gamla, av media ständigt upprepade uttalandet av Jean-Marie Le Pen att “gaskamrarna är en detalj i andra världskriget”. Men efter att denne tydligen vägrat ta avstånd från uttalandet, och i stället klagat att “andra världskriget blivit en detalj i gaskamrarna”, har ju dottern nu gått till den spektakulära ytterligheten att utesluta sin egen far, partiets grundare och ledare under många årtionden, ur partiet!

En viktigare förändring än Marine Le Pens reform av sitt parti, som också ägt rum sedan 2014, är förstås att Brexit nu – delvis just tack vare det framgångsrika samarbetet i EFDD – är på gång. Dess genomförande kommer förvisso av flera skäl ta tid, men 2019 borde Storbritannien kanske kunna vara ute ur EU. Det innebär också att UKIP försvinner ur EP och EFDD. Den fråga man måste ställa sig är naturligtvis vad som då händer med EFDD. Det är i det perspektivet frågan om SD:s relation till FN nu måste ses. EFDD kan i och för sig, som Peter Lundgren nämner, räddas genom upptagande av nya medlemmar efter förlusten av sin största och helt dominerande. Men det är ju uppenbart för alla att Le Pen har rätt i att skillnaderna mellan EFDD och ENF är minimala. Hur kommer en fortsatt uppdelning i dessa två grupper kunna försvaras 2019? Det enda rimliga är att satsa på en förening av det återstående EFDD med ENF, så att den enade, kraftfulla storgrupp som var önskvärd men inte möjlig 2014 kan bildas.

Den tidigare oklara kommunikationen av SD:s hållning gentemot FN till trots finns ju alla möjligheter att nu börja visa öppenhet mot dem inför nästa mandatperiod. Le Pens uttalande borde föranleda ett nytt, konciliant och tillmötesgående uttalande från Åkesson om fördjupning av den “konstruktiva dialog” som Karlsson talar om, helst direkt till Le Pen själv. Det är något oklart vad den tidigare goda relation som Le Pen hänvisar till bestod i. Mikael Jansson och Björn Söder (?) hade såvitt jag minns kontakter med FN på ett tidigt stadium, men Karlsson förklarar att Kent Ekeroth endast som “enskild parlamentariker”, inte SD som sådant, var medlem av EAF. Innebörden av detta arrangemang är inte helt glasklar, men distinktionen är tydligen avgörande. Framhållas bör väl emellertid då att även UKIP tycks ha haft en “enskild parlamentariker” som var medlem i EAF och därmed samarbetade med FN.

Jag har mycket svårt att se vad som 2019 fortfarande skulle kunna motivera en fortsatt, från ENF skild grupp utan UKIP. I själva verket är skillnaderna mellan SD och FN på intet sätt större än dem mellan SD och UKIP. Alternative für Deutschland har – fullt avsiktligt, hoppas jag – visat vägen mot sammanslagningen genom att placera en EP-ledamot i vardera gruppen.

Karlsson säger att SD betraktat UKIP som “den ledande euroskeptiska kraften i Europa”. Men det kommer de alltså inte vara länge till. Det kommer i stället Marine Le Pen och hennes parti att vara. Redan i vår kan de ha blivit en “euroskeptisk” (jag föredrar givetvis formuleringen “EU-skeptisk”) kraft av långt större betydelse än Farage och UKIP varit. Att inför denna utsikt fortsätta markera mot Le Pens parti på det sätt Karlsson gör är tyvärr ett uttryck för en närsynt, föråldrad och irrelevant hållning som splittrar och försvagar det gemensamma europeiska EU-motståndet. Liksom SD hjälpte Nigel Farage till Brexit-segern, borde man nu på allt sätt stödja Le Pen inför det franska presidentvalet.

Grand Hôtel Europe, St Petersburg

grand-hotel-europe

Tillbaka till frågan om neofascismen

Behovet av den fördjupade analysen av den nya högern blir alltmer påträngande. En fråga som alltid kommer upp i detta sammanhang är den om den nya högerns relation till eller eventuella identitet med “neofascismen”. Själv har jag försökt hävda att den nya högern som sådan, eller sådan den utvecklats av Alain de Benoist och honom närstående tänkare, inte rimligen kan sägas vara neofascistisk.

Bland andra tänkare jag nämnt finns Alexander Dugin, som delvis anslutit sig till denna strömning, och vars “fjärde politiska teori” (The Fourth Political Theory är titeln på Dugins väl mest kända bok) genom själva sin benämning markerar ett avstånd till fascismen: liksom liberalismen och socialismen är den för honom en av de tidigare teorier som hans fjärde vill ersätta. Detsamma gäller den amerikanska nya högern hos Greg Johnson, vars mest lästa bok bär titeln New Right vs Old Right. Med “old right” avser han – terminologiskt egensinnigt och vilseledande – fascismen och nationalsocialismen, medan “new right” är det han själv, delvis i anslutning till den europeiska skolan, står för. Såväl de Benoist som Dugin och Johnson ger också utförliga förklaringar rörande de ideologiska skillnaderna här. Att beteckna en politisk-filosofisk riktning som så uttryckligt och emfatiskt laborerar med denna distinktion som neofascism ser jag som en politisk-polemiskt motiverad manöver av den typ som omöjliggör eller allvarligt försvårar en kvalificerad och nyanserad diskussion.

Samtidigt har jag hävdat att det utan tvekan finns personer med fascistiska sympatier inom den nya högern – och då inte bara “neofascistiska” utan även s.a.s. “paleofascistiska”. Detta skapar förvisso ett avsevärt mått av tvetydighet, och bidrar till att förklara varför kritiker som inte närmare studerat den nya högern associerar den med “neofascism”. Även med förståelsen att den nya högern inte är neofascism är det svårt att se att exempelvis Daniel Friberg har rätt när han säger att fascismen helt enkelt är död sedan 70 år. I den nya högerns sammanhang, vid dess evenemang, i dess publikationer, återfinns också anhängare av den “tredje” politiska teorin i Dugins mening eller den “gamla högern” i Johnsons. Stor förvirring har nu uppstått här, och det vore tacknämligt om den nya högerns representanter själva kunde uttrycka sig på mer rättvisande och precist sätt om detta ovedersägliga sakförhållande. Det går inte att föra en meningsfull diskussion om den nya högern och fascismen och deras förhållande till varandra om det helt enkelt ska förnekas att den senare längre existerar.

Det finns ibland en märklig dubbelhet här. Den märks även hos Motgift, där man å ena sidan kan ondgöra sig över vänsterns och liberalernas avfärdande av dem (och andra nationalister) som fascister och nazister, men å den andra explicit försvarar just dessa ideologier. Är det inte fullt begripligt att kritiker inför sådan samtidig negation och affirmation talar om en “neofascism” som söker smuggla in åtminstone avsevärda delar av det gamla fascistiska idéinnehållet under nya beteckningar? Jonas De Geer, som en gång i en TV-debatt med Carl Rudbeck entydigt förnekade att tidskriften Salt var fascistisk, försvarar sedan länge uttryckligen fascismen, även om hans helhetliga åskådning inte kan begränsas till eller identifieras med den. Magnus Söderman kommer från Nordiska Motståndsrörelsen, “vitskjortorna”, som nu i helgen genomförde en stor demonstration i Stockholm, och han har såvitt jag kunnat höra inte omprövat den nationalsocialism som de idag väl ensamma bland svenska organisationer insisterar på att företräda. Liksom båda dessa har Dan Eriksson ett förflutet i Svenskarnas Parti, f.d. Nationalsocialistisk Front, och även om han ibland snarast framstår som libertarian har även han har såvitt jag minns explicit försvarat och identifierat sig med fascismen och nationalsocialismen. Motgifts radiosändningar är ofta fulla av hyllningar av fascismens och nationalsocialismens ledare.

Här får man således inte intrycket att det är fråga om att föra fram en ny höger eller en fjärde politisk teori. Tvivel tycks bara ibland inställa sig såtillvida som man inte vill använda termerna fascism och nationalsocialism för den primära självbeteckningen och anser detta vore ofördelaktigt, men ingenting tyder på att någon saklig ideologisk omprövning ägt rum. Att så inte skett bekräftas av att man just nu förefaller ha det närmaste samarbete med NMR, vilket ju omedelbart upphäver effekten av terminologisk revision. Och det bekräftas väl även av att det partipolitiska engagemanget i SvP överförts till det europeiska partiet Alliance for Peace and Freedom, under ledning av Forza Nuovas Roberto Fiore. Det är begripligt att fascismen och nationalsocialismen idag, och inte bara terminologiskt, uppfattas som otillräckliga i dessa sammanhang, att man vill ta in andra och nya ideologiska komponenter, inte minst i ljuset av den förändrade historiska situationen och den stora mängd nya, för den historiska fascismen okända politiska sakfrågor som tillkommit och som man i stor utsträckning måste ägna sig åt. Men det kan inte sanningsenligt sägas att dessa äldre ideologier avfärdas som ohållbara och inaktuella. En intellektuellt vederhäftig diskussion av Motgift blir omöjlig om man inte kan analysera dem i termer av fascismen i vid mening, som åtminstone en viktig historisk beståndsdel av deras ideologi.

Men är den nya ideologiska formation det är fråga om en specifik “neofascism”? Här måste man till att börja med konstatera att både fascismen och nationalsocialismen snabbt genomgick en dramatisk ideologisk utveckling och förändring efter andra världskriget, ja redan mot slutet av detta krig. Såtillvida är en neofascism förhanden redan på 40- och 50-talet. Jag tror man kan gå så långt som att säga att man helt enkelt övergav nationalismen. Vad som sägs vara Roger Griffins essentiella definition av fascismen som en lära om “nationens pånyttfödelse” tycker jag framstår som irrelevant för dessa strömningar såtillvida som den gamla nationalstaten inte längre stod i centrum på det sätt den gjorde det för Mussolini och Hitler. När Patrik Ehn på Identitär Idé tidigare i höst gav en översikt av europeiska partier “höger om högern” (återigen ett missvisande uttryck) gjorde han också en tillbakablick på de tidigare fascistiska politikernas nysatsningar efter kriget, bl.a. Per Engdahls och Oswald Mosleys. Vad som bör tilläggas är att det nu var Europa som stod i centrum: Engdahls rörelse kunde omtalas som “Malmö-internationalen”, och Mosley försökte – begreppsligt problematiskt – tänka sig hela kontinenten som en nation. Ett mycket tydligt uttryck fick denna ideologiska förändring hos den amerikanske spenglerianen och Europaromantikern Francis Parker Yockey.

Även de mer distinkt nationalsocialistiska tänkarna efter kriget slog in på denna väg. Såtillvida som NMR bygger på denna vidareutveckling och transformation av nationalsocialismen under andra hälften av 1900-talet, hos företrädare – signifikativt nog ingen av dem tysk – som Savitri Devi, George Lincoln Rockwell (som kallade sin självbiografi This Time the World), Colin Jordan, William Pierce och Povl Riis-Knudsen, är inte heller denna organisation nationalistisk i den äldre meningen, utan endast i den helt annorlunda och mycket allmänna betydelsen av vad som i USA kallas “white nationalism”, ett försvar för de vita folken överhuvudtaget, för den vita rasen. Signifikativt är att man tar avstånd från användandet av den svenska flaggan och förespråkar en ny nordisk statsbildning; det nationsbegrepp som ingår i deras ideologiska självbeteckning är därmed, till skillnad från den ursprungliga tyska nationalsocialismens, i vissa avseenden ett annat än den historiska nationalismens. I vilken utsträckning NF/SvP också byggde på dessa förändringar kan jag inte helt bedöma, men mitt intryck är att de i högre grad återgick till den nationalstatsbaserade politiken, även om nu en Europaorientering etablerats genom APF.

Även andra ideologiska förändringar ägde rum, och i ljuset av allt detta kan det kanske, om samtidigt tillräcklig kontinuitet återfinns i andra avseenden, vara befogat att tala om en neofascism, och då alltså redan från 40- och 50-talet. Men man kan möjligen tycka att fascismkopplingen som sådan blir problematisk om det grundläggande och definierande ideologiska innehållet i fascismen ska vara den gamla nationalstatens pånyttfödelse, och väl också invända att åtminstone den historiska fascismens (till skillnad från den mer specifika och precist elaborerade nationalsocialismen) relativa ideologiska tunnhet och obestämdhet gör den otillräcklig som huvudbeteckning på dessa senare ideologiska och politiska formationer.

Detta är bakgrunden. Vad som med större rätt än den nya högern kan betecknas som neofascism genomgick grundläggande förändringar. Det gör det naturligtvis lättare att sammanföra den med den nya högern och har säkert bidragit till att så skett. Och varken i Europa, USA eller Sverige blir det lättare att se skillnaderna när den personella blandningen i alla fora blir ständigt alltmer omfattande. Inte minst i den amerikanska alt-right-rörelsen blir fascistiska referenser allt vanligare. “Fashy” är ett nytt och starkt positivt värdeladdat ord, och man driver hejdlöst med krigets liberala och kommunistiska segrares historieskrivning och tabun. Ur ett yttrandefrihetsperspektiv kan det förvisso ha en del poänger, givet det katastrofala, protototalitära läget i främst Europa i detta avseende, men det finns ofta något i tonen och jargongen som känns oroväckande omoget.

Richard Spencers bild av Donald Trump som “the Napoleon of the current year” börjar förlora den ironiska nyans som jag först uppfattade att den ägde, när andra nästan på fullaste allvar tycks hylla Trump som “God-Emperor” och bejaka en ny caesarism. Man kan förvisso hävda att den konstitutionella ordningen redan är upphävd eller förstörd av det korrupta systemet i USA som kommit att kontrolleras av krafter som konstitutionen aldrig tog eller kunde ta i beaktande och reglera. Man kan hävda att en auktoritär presidentmakt, som så länge arbetat i denna förstörelses tjänst, ja som är en produkt av upphävandet, möjliggjord av förstörelsen, i stället, med rätt president, kan vara ett nödvändigt medel att avskaffa detta system. Det gör t.o.m. libertarianska debattörer. Men detta kräver åtminstone en medvetenhet om de principiella frågeställningarna och problemen rörande caesarismen som sådan, och inte minst i vår tid. I frånvaro av diskussion av dem vältrar alltför lätt, och på historiskt välbekant sätt, den konservativa insikten om nödvändigheten av den starka staten och dess frihet från exempelvis globalkapitalet över i något annat. Bilden av Trump som en amerikansk Caesar är förstås överdriven (även när den uppmålas av hans motståndare), och det blir än mer verklighetsfrämmande när, som det verkar, vissa alt-rightare vill se honom som en ny Hitler.

I Sverige har även Motpol, som till skillnad från Motgift i hög grad specifikt bygger på den nya högerns tänkande, börjat påverkas av denna utveckling. Allt tycks blandas med allt, alla med alla, i det snabbt växande ideologiska fältet bortom SD. Vad som kunde synas vara elementära distinktioner försvinner eller blir betydelselösa i den enade front som på kort tid etablerats genom samarbete mellan inte bara Motgift och NMR, utan också mellan dessa och Motpol/Right On, och exempelvis Ingrid Carlqvist och “Conrad”. De tycks alla utan urskillning medverka i varandras mycket många nätradioprogram och vid varandras evenemang.

På senaste Identitär Idé talade förutom Friberg och Ehn även Carlqvist och Eriksson. Söderman var ävenledes närvarande, liksom SvP:s f.d. partiledare Stefan Jacobsson och Daniel Höglund. De gav inte något osympatiskt intryck, och de är ju s.k. historierevisionister som s.a.s. inte står bakom de brott nationalsocialismen anklagats för. Men frågorna om hur deras politiska åskådning är relaterad till den nya högern inställde sig givetvis oundvikligen. Organisationen Nordisk Ungdom, som hällt grisblod på Raoul Wallenberg-minnesmärket i Stockholm, var representerad. Dess företrädare gav också ett helt normalt intryck, men det förblir ett faktum att den helt sanslöst frånstötande grisblodsaktionen visar att deras värderingar är förkastliga och deras omdöme obefintligt. Det är svårt att förstå hur denna organisation fortfarande kan existera, att de inte inser att de aldrig kommer tas på allvar när de gjort något sådant, att det är bortkastat arbete att fortsätta, att det bara är att lägga ned och börja om med något annat. Hur är det möjligt att inte inse det?

Talade gjorde också skribenten på Motpols engelskspråkiga upplaga Right On, likaledes nye redaktören på Fribergs förlag Arktos, amerikansk-iraniern Jason Reza Jorjani från New Jersey Institute of Technology, som i ett märkligt föredrag, med frekventa hänvisningar till Himmlers Ahnenerbe, argumenterade för att den uppenbarligen även för politiska syften och krigföringssyften avgörande parapsykologiska forskningen kräver just fascismens organisk-hierarkisk-korporativistiska stat. Jorjani vill i övrigt ge ett distinkt persiskt perspektiv på världshändelserna, vilket är välkommet. Men detta perspektiv tycks förvrängas av en märklig tolkning av Zarathustra och hela den persiska traditionen i termer av Spenglers faustianism och Guillaume Fayes arkeofuturism.

För mig som i mycket ser fascismen från “andra hållet”, från ett historiskt perspektiv skilt från efterkrigstidens liberalisms och socialisms, är det naturligtvis välkommet att den rigida, historielösa låsningen vid fascismen, vad man kan kalla den “fascismbarriär” som länge hotat att avskilja oss från mänsklighetens hela tidigare historia och kultur, bryts ned. Det har länge varit nödvändigt att diskutera inte minst vad som ledde fram till fascismen och nationalsocialismen, alltifrån första världskriget och Versailles, med ny urskillning, och att därmed förstå att de “segrande” ideologierna och makterna inte utgör något hållbart alternativ. Denna diskussion har naturligtvis förts av konservativa historiker, men den har inte fått tillräcklig uppmärksamhet, i synnerhet inte i Sverige. Idag är samhällsutvecklingen sådan att den inte längre borde gå att undvika.

Men när man i nyhögersammanhang faktiskt står inför ett explicit försvar för fascismen som sådan, eller för vad som möjligen med rätta kan kallas en “neofascism”, oavsett vilken beteckning som valts, måste man åtminstone kunna konstatera att det är fråga om något annat. Vad jag efterlyser här är till att börja med endast terminologisk klarhet baserad på korrekta analyser och nödvändiga distinktioner.

Jag har alltså föreslagit att den nya högern inte är neofascistisk, och försökt argumentera för värdet av dess delsanningar och för en av kritisk urskillning präglad dialog med den. Man kan med fog säga att de Benoist, Dugin och Johnson har en jämförelsevis positiv uppfattning om fascismen. Det är inte tillräckligt för att göra dem till fascister. Deras av egen kritisk urskillning präglade diskussion av fascismen är inte oviktig: från mitt perspektiv måste givetvis fascismen – en stor, bred, typisk, tidsenlig och länge dominerande politisk strömning under 1900-talet – bl.a. kunna brytas upp i olika beståndsdelar som kan bedömas separat och i nytt historiskt ljus, i ett djupare och större perspektiv. Så som exempelvis Tage Lindbom gjorde vid några tillfällen, och var en av de få som kunde göra, som hade tillräcklig distans för att kunna göra. Det simplistiska utmålandet av fascismen en bloc som den Absoluta Ondskan tjänar som vi nu ser, och alltid lätt kunnat förutse, inte ens sitt eget syfte.

Men den pågående rapprochement vi nu tycks stå inför med inte bara vad som kanske är rimligt att kalla den egentliga neofascismen utan också “paleofascismen” och nationalsocialismen i åtminstone delar av den nya högern bekräftar givetvis nödvändigheten av den kritiska urskillningen i behandlingen även av denna senare. Under de omständigheter jag här beskrivit kommer det bli svårt att fortsätta förneka riktigheten av den neofascistiska beteckningen, och jag är inte säker på att de företrädare för den nya högern jag nämnt längre ser det som ett problem. Insikten om frånvaron av de djupare analyserna av den västerländska moderniteten inte bara hos liberalerna och socialisterna, utan även hos den nya högern, aktualiseras på nytt sätt.

Laduviken

laduviken

Karlsson och NATO

SD har nu alltså valt att förespråka en folkomröstning om NATO-medlemskap. Det synes därmed vara detta man åtminstone i första hand önskar och prioriterar i denna fråga. Man signalerar att man, om folkomröstningen kommer till stånd, ska kampanja för nej, och ställa partiets ekonomiska resurser till nej-sidans förfogande. Men också att vad man med största plötslighet och märklig emfas förklarar vara de “många” partiföreträdare och medlemmar som är för NATO-anslutning ska tillåtas avvika från denna linje och försvara sin motsatta ståndpunkt. Det återstår att se om partiet kommer göra något för NATO-motståndet som sådant efter detta nya förslag, innan frågan om folkomröstningen avgjorts. Och i så fall vad. Kommer Björn Söder, Mikael Jansson, Roger Richtoff och Jeff Ahl fortsätta publicera nya, lätt varierade versioner av sin gamla debattartikel?

Det återstår att se. Mattias Karlsson är i alla fall inte helt ovillig till diskussion. I en kommentar på Facebook till mitt där delade inlägg Åkesson och NATO ställer han (19/10) följande frågor. Jag har besvarat dem där, men upprepar och vidareutvecklar p.g.a. ämnets vikt svaren även här. Karlsson skriver:

“Är en fortsättning av hittillsvarande smyganslutning till Nato utan större genomgripande debatt alternativt ett enskilt riksdagsbeslut i endera riktningen bättre än att det svenska folket en gång för alla får avgöra frågan i en folkomröstning?

Om inte, vilka ytterligare alternativ finns det?

Till saken hör att SD:s parti- och principprogram ända sedan grundandet har stipulerat att vi skall verka för fler folkomröstningar i stora och viktiga frågor.

Är inte frågan om en eventuell Nato-anslutning en sådan fråga?

Flera mätningar, interna såväl som externa, har visat att en majoritet av SD:s väljare och medlemmar är för ett Nato-medlemskap. Om det mot förmodan skulle bli så att Nato-frågan inte avgörs genom ett enskilt beslut av en tillfällig riksdagsmajoritet, utan frågan istället överlämnas till det svenska folket genom en folkomröstning, borde SD då belägga en majoritet av sina medlemmar med munkavle alternativt stämpla en majoritet av sina medlemmar som avfällingar och utesluta dem?

Om inte, vilka andra alternativ finns det i ett sådant scenario?”

Man hoppas att den första frågan springer ur en bestående, uppriktig övertygelse om riktigheten av partiets gällande ståndpunkt rörande NATO, som med en välvillig tolkning kan antas ligga till grund för Åkessons utspel härom veckan. D.v.s. man är, med denna tolkning, säker på att folket en gång för alla skulle rösta mot ett medlemskap. Och därför menar man att det med en folkomröstning finns bättre utsikter för partiets linje än vad som skulle vara fallet med fortsatt arbete för en riksdagsmajoritet som sätter stopp för NATO-anslutningen.

Jag är inte säker på att en sådan säkerhet är berättigad. Den NATO-kritiska opinionen växer nu och visar i vilken utsträckning man ser igenom propagandan, men inför en folkomröstning skulle folket i stor utsträckning vara utlämnat åt det ofantliga “västliga” mediamaskineriets ytterligare intensifierade bearbetning. Det var inte länge sedan media och de gamla partier som på senare år låtit sig värvas av NATO-lobbyn kunde peka på att opinionen rörde sig i deras riktning. Riksdagsbeslut mot anslutning, uppnått efter fortsatt kontinuerlig opinionsbildning och påverkan på de vacklande partierna, är givetvis ur partilinjens perspektiv bättre än att en tillfällig folkmajoritet en gång för alla avgör frågan till förmån för anslutning. T.o.m. fortsatt smyganslutning är bättre än det senare. Härmed är även den andra frågan besvarad: något ytterligare alternativ behövs inte, SD bör enligt min mening arbeta för att riksdagen fortsatt motsätter sig anslutning. Det aktivt opinionsbildande ledarskap detta alternativ kräver måste kompromisslöst exponera och kritisera den pågående smyganslutningen, och större genomgripande debatt måste dras igång och kontinuerligt vidmakthållas.

Ja, partiets program har från början förespråkat fler folkomröstningar i stora och viktiga frågor. Men det innebär inte att logiken i den tredje frågan håller. Karlsson synes mena att innebörden är att om en fråga är stor och viktig ska partiet förespråka folkomröstning i den. Men det kan omöjligen vara innebörden. Anledningen till att Karlsson ser det som mindre önskvärt att en riksdagsmajoritet avgör frågan tycks vara att en sådan majoritet är tillfällig. Men vilken är här den generella skillnaden mot folkomröstningar? Där visar ju de få svenska exemplen på små majoriteter, som efter omröstningarna väl ganska snabbt försvunnit: en opinion som ändrat sig. Och framför allt gäller ju att ett parti överhuvudtaget inte kan låta sin politik i alla stora och viktiga frågor bestämmas av vad en majoritet av folket för tillfället tycker.

För ett år sedan gick partiet ut med ett upprop för folkomröstning om invandringen. I det fallet var det ju helt osannolikt att partiet skulle behöva lägga ned sitt motstånd mot den nuvarande invandringspolitiken p.g.a. en oönskad majoritet. Kravet uppfattdes därför som uppenbart, entydigt och uteslutande ett riskfritt sätt att vinna seger för den egna linjen.

Men innebörden av kravet på hänskjutande av en fråga till folkomröstningsinstitutet är väl rent principiellt budskapet att partiet, i det fall den tillfälliga majoriteten röstar mot partiets linje, åtminstone praktiskt-politiskt kommer acceptera detta och ändra sin linje i överensstämmelse med resultatet. I det nu aktuella fallet är utgången på helt annat sätt osäker. SD erbjuder sig därmed s.a.s. att överge sitt NATO-motstånd om en tillfällig majoritet önskar anslutning. Partiet skulle lämna ordet uteslutande till de “många” företrädare som nu alltså plötsligt sägs vara för anslutning och för vilka det i den eventuella folkomröstningskampanjen, enligt rubriken på Åkessons inlägg i SvD, kommer vara “fritt fram” att driva sin egen, mot partiets stridande linje.

Även Karlsson och Åkesson måste ju se att risken inte är lika obefintlig som i invandringsfrågan. Denna gång skulle det inte alls bara handla om att formellt och på beslutsmässigt avgörande sätt erhålla den självklara bekräftelsen på folkopinionens överensstämmelse med partilinjen. Därför sänder tvärtom det nya utspelet, även utan den oroväckande proklamationen av “samvetsfrihet” för avvikarna, den beklagliga signalen att partiet numera är öppet och oavgjort i frågan.

En viktig likhet finns dock mellan invandringsfrågan och NATO-frågan. Varje djupare och mer omfattande analys av den senare i relation till SD:s helhetliga politik och allmänna mål och vision visar att den lika litet som den förra är en sådan där partiet med bevarad grundläggande identitet och profil kan acceptera att utslag som går emot den etablerade linjen.

Att betrakta det förhållandet att en fråga är stor och viktig som i sig ett tillräckligt kriterium för att partiets hållning i den ska avgöras genom folkomröstning är absurt. Och NATO-frågan är alldeles för stor och viktig för att partiet i rådande opinionsläge ska kunna önska ett avgörande på detta sätt. Dessutom har frågan, eller borde den ha, en helt annan betydelse för SD och dess essentiella identitet än kärnkrafts-, EU- och EMU-frågorna hade för de andra partierna.

Karlssons frågor aktualiserar den större frågeställningen om det politiska ledarskapets roll i demokratin. Å ena sidan har vi det faktum att ett partis politik förvisso kan radikalt förändras genom att folk med andra åsikter blir medlemmar, får förtroendeuppdrag, och med tiden tar över partiet. Å andra sidan har vi det Paula Bieler brukar insistera på, nämligen att alla har rätt till andra åsikter, men att de inte har rätt att vara medlemmar i och i synnerhet inte företrädare för ett parti. När Karlsson använder uttryck som ”belägga med munkavle” och ”stämpla som avfällingar” får han det att låta som olidliga diktatoriska inskränkningar, svartmålningar, utrensningar. Finns det inte en risk att vissa här associerar till partiledningens tidigare åtgärder mot ett stort antal medlemmar, och vill hävda att det i dessa fall var fråga om mindre avvikelser än hos NATO-anhängarna? Ja, att uteslutningarna rentav kan tänkas ha påverkat det interna majoritetsförhållandet bl.a. i just NATO-frågan?

Men oavsett hur man bedömer dessa fall gäller givetvis på det principiella planet att partiledningen har rätt rörande nödvändigheten av åsiktsmässig gränsdragning och krav på uppslutning kring partilinjen. D.v.s. av den typ av åtgärder som Karlsson i detta fall, när han, med Åkesson, vill acceptera avvikelsen, plötsligt beskriver i starkt negativa termer. Ledarskap och styrning måste ju balansera de tillfälliga opinionerna, ett parti blir meningslöst om det bara är en tom form som fylls med vilka ståndpunkter som helst beroende på vad majoriteten av medlemmar, av partiets väljare som inte är medlemmar, eller av folket som helhet för tillfället tycker. Ett parti måste ju stå för något, ha en tydlig egen vilja, uppvisa en distinkt åskådningsmässig profil, ryggrad, kärna. Det måste själv driva frågor och aktivt bilda opinion.

Mitt svar på den fjärde frågan är att det för mig är självklart att partiledningen, inte bara inför en folkomröstning utan redan nu, bör vidta åtgärder av det slag vi här talar om mot partiföreträdare som inte följer partilinjen. D.v.s. att den bör utöva den typ av ledarskap som inte minst Karlsson själv i andra sammanhang brukar prestera. Och eftersom jag således, omformulerat i de positiva termer Karlsson själv använder i andra fall, svarar ja på den fjärde frågan, blir mitt svar på den femte att inget alternativ för mig är nödvändigt i ett folkomröstningsscenario.

Det är viktigt att notera att Karlsson inte själv tror på möjligheten av en folkomröstning om NATO: “Om det mot förmodan skulle bli så att Nato-frågan…överlämnas till det svenska folket genom en folkomröstning”, skriver han. Och på sin egen Facebook-tidslinje tillägger han samma dag i en uppdatering: “Tyvärr tror jag…inte att det kommer att bli någon folkomröstning då de etablerade partierna inte gillar direktdemokrati särskilt mycket.” (I denna uppdatering avslöjar han också att bara “en knapp handfull personer offentligt protesterat” mot utspelet, något som utan tvekan är signifikativt och högst anmärkningsvärt.) Detta tvivel är en av de saker som faktiskt kan föranleda en mindre välvillig tolkning av utspelets syfte. En än viktigare sådan sak är att Karlsson samtidigt visar att han ingalunda är så säker på att de etablerade partierna befinner sig i strid med folkviljan i den aktuella frågan som den välvilliga tolkningen av utspelet enligt ovan måste förutsätta att han är. De befinner sig enligt Karlsson endast “sannolikt” i strid mot den!

Av de här anförda skälen befarar jag att utspelets verkliga syfte kan vara att möjliggöra ett nedtonande av SD:s motstånd mot NATO-medlemskap, ett tillmötesgående av NATO-vänliga väljare, de nu plötsligt “många” NATO-vänliga företrädarna och den föregivet NATO-vänliga “majoriteten” av medlemmar, såväl som den framtida regeringssamarbetspartnern M och det atlantistiska mediamonstret.

Vill man inte helt enkelt “bli av med” en fråga som inte bara kommit att uppfattas som potentiellt partisplittrande utan också som opinionsmässigt känslig? Kommer partiet ens s.a.s. kampanja för folkomröstningen? Kommer det nu inte bara, när det pressas i frågan, hänvisa till att man vill ha folkomröstning och att man då, inför den, skulle kampanja för nej? Samtidigt som de “många” företrädarna och “majoriteten” av medlemmar kommer vara fria att inte delta i den nej-kampanjen eller rentav att motarbeta den och kampanja för ja? Riskerar vi inte att få folkomröstningsförespråkande i stället för NATO-motstånd – och inte ens det självklart i någon större utsträckning eller som någon särskilt högt prioriterad fråga?

Carol Vaness: Porgi amor

1985

Spengler, antiken och västerlandet

Att ange de problem jag identifierar i Oswald Spenglers tänkande är att ange orsakerna till att jag aldrig lyckats komma särskilt långt i studiet av honom. Varje gång jag försökt fördjupa mig i hans verk har jag fastnat på dessa saker. Hur många viktiga enskilda insikter, ja hur många större, allmänna åskådningsmässiga sanningar på kulturens och politikens område man än kan finna, har jag alltid hindrats från att komma vidare av de, som jag uppfattat det, grundläggande och allt överskuggande svagheterna.

Den största av dessa är – för att uttrycka det så kort och enkelt jag kan – Spenglers förståelse av mänsklighetens olika historiska civilisationer och deras förhållande till varandra, och i synnerhet vad som följer av denna förståelse för uppfattningen av Europa, eller av västerlandet, som han föredrar att tala om i titeln på sitt mest kända verk. Enligt Spengler kan ett antal civilisationer tydligt urskiljas, som trots sin avskildhet från varandra och sina distinkta egenarter genomlöper exakt samma förutbestämda stadier av organisk utveckling från födelse till död. För Spengler tycks civilisationerna rent bokstavligen vara organismer, organismer i rent naturalistisk mening – organismtanken är inte som hos tidigare romantiska, historicistiska och konservativa tänkare en metafor (för att komma bort från de naturalistiska konnotationerna fann sig Boström rentav föranledd att tala om samhället som en “andlig organism”). Den historiska bevisföringen rörande de identiska stadierna hos dessa samtidigt olika, unika, organiska civilisationer är ofta ytterst ansträngd, det hela blir en abstrakt, spekulativ konstruktion av samma slag som tidigare tyska spekulativa historiefilosofers när de varit som sämst.

Spengler anser vidare att västerlandets civilisation är en annan än och skild från antikens, från Greklands och Roms. En helt ny, “faustisk” civilisation föddes enligt honom under medeltiden efter att den klassiska genomlöpt sin organiska utvecklingskurva och dött. Redan de gotiska katedralernas himmelssträvan var av “faustisk” natur. Denna förståelse förbiser omfattningen av hela den “moderna” (i den oxonianska betydelsen, där “modern history” är all historia efter antiken) västerländska civilisationens självdefinition i termer av kontinuitet, nytillägnelse, återfödelse och fortlöpande tolkning av antiken. Denna står inte på något sätt i motsats till det förhållandet att det moderna västerlandet också bygger på distinkt nordliga, germanska traditioner, under många århundraden formades av kristendomen, o.s.v.

Det antika arvet är på flera sätt och flera områden grundläggande för samtliga västerlandets stora kulturepoker fram till radikalmodernismen, t.o.m. i vissa former för romantiken. Och inte ens radikalmodernismen kan någonsin, hur subjektivt historielös den än är, hur den än vill se sig själv, lyckas frigöra sig från den klassiska antikens arv, eftersom detta är en konstitutiv del av vårt språk, inte minst det lärda, såväl som vårt begreppsliga tänkande. Det moderna västerlandet har inte bara på område efter område vidarefört arvet från antiken utan ibland också vidareutvecklat det. De vackra vita templen och kolonnerna som präglar så mycket av den moderna västerländska estetiska sensibiliteten är, exempelvis, i själva verket ett framsteg utöver, ett överträffande av antikens egen kultur, i vilken de var målade i olika färger.

Spengler är en typisk modern romantiker, som utvecklar några av romantikens mest problematiska sidor, inte minst dess rent naturalistiska tendens, en tendens som givetvis förstärks av den för den problematiska dynamiken i det moderna västerlandet konstitutiva dialektiken mellan romantiken å ena sidan och rationalismen, empirismen och scientismen å den andra. Det finns på ett djupare plan ingen motsats mellan dessa, en karaktäristisk modern tänkare som Spengler drivs av denna samlade, ofta komplext interaktiva dynamik, rationalismen kunde ställas i tjänst hos romantiken och vice versa.

Men det är framför allt det romantiska momentet, vars naturalistiska tendens till skillnad från rationalismens återfinns på det känslomässiga och imaginativa planet, som är otillräckligt förstått och som behöver belysas och förklaras i dagens diskussion. Spenglers uppfattning om teknologins roll i den västerländska civilisationens nuvarande fas som “civilisation” i den mer inskränkta tyska meningen (d.v.s. som skild från “kultur”) är välkänd, men den romantiska åskådningsmässiga helhet inom vilken denna teknologistiska naturalism i verkligheten återfinns är märkligt fördold. Många västerlänningar berömmer sig fortfarande av sin rationalism, men förstår inte sin lika karaktäristiska romantik; i den mån de är medvetna om att vara icke-rationella förstår de sällan på adelvat sätt sin – och samtidskulturens – irrationalitet i termer av den historiska romantiken. Spengler själv är en av de många romantiker med vad som framstår som ofullständig självförståelse, som bidragit till denna ensidiga och förvrängda optik.

Identifikationen av västerlandet som en helt separat, från den klassiska skild civilisation innebär i verkligheten att det förstås per definition i romantiska termer. Fram till radikalmodernismen (och jag måste väl inskjuta att t.o.m. i den vissa väl gjorde anspråk på att föra ett klassiskt arv vidare, inte minst i förlängningen av den moderna rationalismens motsvarande och långt äldre, men givetvis från början problematiska anspråk, men också i en allmän, historiskt lika suspekt affirmation av en principiell neoterism såsom utmärkande för den klassiska andan) kunde den sig ständigt utbredande och överhandtagande romantiken utmanas och kritiseras från klassicistiska perspektiv i olika varianter och grader. Men om hela västerlandet inte är något annat än en ny och egenartad faustianism kan ju detta till synes helt avgörande och grundläggande drag i vår civilisation aldrig ha haft någon verklig betydelse, eller åtminstone inte den betydelse klassicisterna själva ansåg att det hade.

Det är svårt att tänka sig en mer långtgående romantisk förvrängning av historien. Romantiken projiceras alltså genom den generaliserade Faustmyten tillbaka hela vägen till medeltidens kristna, andliga kultur och förstås som konstitutiv även för denna. Alla senare epoker uppfattas, alldeles oaktat deras egen klassiska självidentifikation, som manifestationer av den hela västerlandet definierande faustiska andan. Denna är något mer än vad jag diskuterat i termer av den kulturella och filosofiska “differentieringsprocessen” under antiken, något mer än Odysseus förslagenhet och “ständiga seglande”, något mer än det kritiska filosofiska tänkandets utveckling, kunskapslängtan, den expansiva upptäcktslusten och den begynnande naturvetenskapen hos grekerna, något mer än de nya, mer frihetliga politiska och rättsliga formerna, något mer än romarnas teknologi. Allt detta är ju sådant som, om än uttryckande bara en av flera sidor av antiken (och andra sidor är lika viktiga eller viktigare i sammanhanget av den filosofiska och kulturella analysen av romantiken), entydigt visar sambandet och kontinuiteten mellan det moderna västerlandet och antiken. Därför visar det också tydligt varför Spenglers faustianism är något mer och annat, något distinkt romantiskt, även i och genom all dess ofta krasst naturalistiska modernitet.

Eftersom jag snabbt tyckt mig kunna urskilja dessa ståndpunkter hos Spengler har jag alltså aldrig varit motiverad att företa något närmare studium av hans verk. Spenglerkännare kan säkert förväntas vilja komma med invändningar. Jag är naturligtvis medveten om att jag inte gör rättvisa åt hans många värdefulla, ja säkert ofta briljanta iakttagelser och observationer på många områden, och jag ska försöka återkomma till vad jag tror kan sägas vara hans mer väsentliga, större kulturella och politisk-filosofiska insikter och positioner av förblivande giltighet. Mitt syfte här är bara att pedagogiskt lättillgängligt och på ett allmänt plan klarlägga och beskriva innebörden av de centrala problemen.

Även om också andra, främst tyska tänkare som representerar samma allmänna utveckling under 1800-talet väl har förmedlat ytterligare dimensioner av romantiken är det, tror jag, inte minst Spenglers här antydda djupgående romantik med dess uppenbara relativistiska och moraliskt ambivalenta implikationer som kommit att på grundläggande sätt forma hela den s.k. konservativa revolutionen såväl som dess efterföljare inom den nya högern i Europa under de senaste årtiondena. Och det är den som utgör dessa strömningars stora, ja principiella svaghet.

Joseph Joubert

joubert

Dylan och akademien

För att förstå varför, eller i vilken mening, Bob Dylans Nobelpris i litteratur är en del av vad Simon O. Pettersson i Samtiden kallar en kris för den litterära kulturen, måste man, menar jag, förstå bakgrunden i den större kulturella dynamik som präglat moderniteten i vid mening och som jag diskuterade, med många långa citat från relevant litteratur, i mitt inlägg ‘Pantheism, Postmodernism, Pop’.

Svenska Akademiens ständiga sekreterare Sara Danius’ hänvisning till Blake bekräftar helt riktigt att Dylan är en del av den större romantiska panteistiska revolutionen. Men hennes förståelse av denna revolution (ja av att den är en panteistisk revolution, eller åtminstone en revolution) såväl som hennes förståelse av Blake skiljer sig naturligtvis från den jag formulerar i ‘Pantheism, Postmodernism, Pop’. Danius menar inte allt det jag menar. Men åtminstone en del av det, inklusive en mycket allmän förståelse av romantiken, måste hon rimligen mena: aspekter av Blakes allmänna romantiska världsåskådning och sensibilitet, sådan den kommer till uttryck i exempelvis The Marriage of Heaven and Hell och Jerusalem. D.v.s., med analysen i ‘Pantheism, Postmodernism, Pop’, den världsåskådning och sensibilitet som all rockmusik delar, i en annan modalitet.

Anledningen till att Danius, och för den delen Horace Engdahl, i mycket har en annan förståelse och framför allt värdering av dem är att de själva fortfarande i så stor utsträckning är absorberade i dem, i deras hög- och postmoderna modalitet. Den poststrukturalistiska dekonstruktionen av den romantiska texten innebär, exempelvis, oundvikligen bara konstruktion av ny romantisk text. Men det står klart att den postmoderna modaliteten fått dem att helt – eller ännu mer, på nytt sätt – kapitulera inför den panteistisk-revolutionära kulturdynamiken, och utan tillräckliga kriterier och erforderlig urskillning hylla även dess mer utpräglat populärkulturella uttryck.

Engdahl har gått från marxism över en ansträngd skenelitistisk poststrukturalism och -modernism – som han såvitt jag minns själv bekräftat, skrev han avsiktligt på ett obegripligt sätt, saker som han inte själv förstod – till en väl på sitt sätt lika ansträngd dragspels-, schlager- och grispopulism. Och han har gjort det utan att förändra det märkliga, auktoritärt orakelmässiga tonfall och tilltal – exempelvis när han i kuriösa radioprogram svarar på lyssnarfrågor om allt mellan himmel och jord, eller som nu i egenskap av Dylan-kännare i pressen – som hans publik av oklara skäl tycks förvänta sig, ja önska, och som står i bjärt kontrast till alla teoretiska och icke-teoretiska positioner han intagit. Danius säger sig ha varit “David Bowie-fan” snarare än Dylan-fan, vilket känns litet oroväckande inför framtida Nobelbeslut, även om Bowie själv gick bort i år. Det är överhuvudtaget oroväckande att hon varit ett “fan”.

Dylans försvarare insisterar på det litterära värdet av hans “texter” i sig, d.v.s. hans sångtexter betraktade även utan sången, eller musiken. Det är svårt att förstå varför det är så viktigt för dem att göra det. De är sångtexter, rocksångtexter, och inget annat, inte avsedda att vara något annat. Som sådana behöver de inte vara dåliga i jämförelse med andra rockmusikers. Varför kan de inte få vara vad de är? Det är fullt tillräckligt. Dylan kan sägas vara en “rockpoet” en “poet of rock and roll”, som David Boucher kallar honom i titeln på sin bok om honom och Leonard Cohen. Han tillhör, som jag brukar säga, “the bards of democracy”. Med akademiens formulering är han en poet i “den amerikanska sångtraditionen”. Som sådan har han utan tvekan mycket stora förtjänster.

Att kritisera att Nobelpriset i litteratur tilldelas Dylan innebär för mig inte att man dömer ut hela denna populära och ofta i mycket kommersiella konstform. Tvärtom har jag själv många gånger insisterat på att den måste uppmärksammas och behandlas med kritisk urskillning, att kritiken – i det fallet inte bara litteraturkritiken – har en uppgift även på detta område, ja en uppgift av största betydelse som är katastrofalt försummad. Denna musik och dess “texter”, i synnerhet när den i elektrifierad form får sådant enormt genomslag och utövar sådant oerhört inflytande i vår kultur som vi idag ser, måste tas på allvar och bli föremål för en kvalificerad kritik. Det finns bättre och sämre, och kriterier för bättre och sämre, även där, och detta är av helt avgörande betydelse.

För att lätta upp och balansera de av vissa som alltför långa och svåra uppfattade texterna i denna blogg har jag postat (som det heter) en hel del musik som är betydligt lättviktigare än Dylans – annan pop och rock, disco, eurovisionsschlager – och även tagit den på allvar genom ibland ganska utförlig kritisk bedömning. Jag vill särskilt framhålla att jag anser att även åtskilligt i opera-kategorin här är lättviktigt i delvis samma mening, i synnerhet men inte alltid enbart ifråga om “texten”, och därmed fyller samma funktion. Operan var historiskt ofta en lättillgänglig, folklig, och med tiden väl ganska utpräglat kommersiell genre – sin tids “pop”.

Jag argumenterar kontinuerligt för att s.k. progressive rock när den är som bäst är på väg att höja sig över rockgenren överhuvudtaget i riktning mot en ny musikalisk genre. Jag har heller inte några problem att acceptera att Dylan kan vara bättre än mycket annat i sin egen vanliga rockgenre. Ja, även som “poet”, rockpoet, i denna vanliga rock-genre – trots att jag också har problem med en del av det han gjort, och generellt har problem med denna genre.

Men med akademiens beslut handlar det om helt andra anspråk för Dylans “texter” (han själv, som jag tror tagit sitt namn från Dylan Thomas, gör väl själv åtminstone i någon mån samma typ av anspråk). Svårigheten att förstå vikten av att insistera på deras litterära värde även utan musiken är givetvis delvis identisk med svårigheten att förstå varför Dylan ska belönas med Nobelpriset i litteratur. Ordet “sång” har ju ofta, i själva poesin, och som mer än en metafor, använts som en synonym till poesi, och Danius hänvisar utöver Blake också korrekt till lyrikens koppling till sången under antiken. Men detta är naturligtvis inte tillräckligt. Man skulle här förväntat sig långt utförligare formuleringar från akademiens sida om förhållandet mellan dikt och musik; själva sammanblandningen av genrer och konstformer är ett distinkt arv från romantiken (utvidgad av postmodernismen till uppgivandet av demarkationslinjen mellan litteraturen och kritiken); den originaltext Engdahl som redaktör för tidskriften Kris stolt mottog från Derrida handlade såvitt jag minns om detta. Det är orimligt att inte åtminstone några av de enligt uppgift eniga akademiledamöterna inser att Dylans texter inte är avsedda att bara läsas, och menar att Dylan förtjänar priset för sin sånglyrik just som sådan, sin som sång framförda lyrik, för enheten av “text” och musik, inte bara för den separerade texten. Men då inställer sig ju omedelbart helt nya frågor om akademiens kompetens, ja en rad principfrågor om akademiens uppgift som först borde utredas.

Sångtexten som en del av musiken eller som tillsammans med musiken en del av en större helhet måste förvisso ibland accepteras som poesi, som litteratur av ett visst slag. Men nu är det alltså fråga om Nobelpriset i litteratur. Vad man än kan berömma Dylan för så känns det långtifrån tillräckligt för detta. Det bästa resultat vi kan hoppas på av akademiens beslut är en ny, fördjupad debatt om den litterära kulturen.

Konstantin Somov: Elena Oliv

somov

Åkesson och NATO

När krisen i förhållandet mellan “väst” och Ryssland, med särskild tillspetsning i det pågående kriget i Syrien, blivit allvarligare än någonsin, med uppenbara risker för världsfreden, gör Jimmie Åkesson inte bara ett nytt utspel om att SD önskar en folkomröstning om svenskt NATO-medlemskap, utan också om att “många företrädare” för partiet är för ett sådant medlemskap och att dessa inför den önskade folkomröstningen ska beviljas “samvetsfrihet”, tillåtas följa sin egen övertygelse.

När Aftonbladet för många år sedan satte en tillspetsad rubrik på en artikel av Åkesson om islam, kände han sig under mycket lång tid tvungen att ta avstånd från den genom att påpeka att den var tidningens och inte hans egen. Åkesson torde därför vara särskilt känslig inför och uppmärksam på rubriksättning. Man undrar av denna anledning hur han förhåller sig till den rubrik under vilken det nya utspelet återfinns i SvD: ‘Åkesson: Fritt fram att gå emot partiets Natolinje’ (13/10). Hittills har jag inte hört någon protest från honom eller ens från någon annan i partiet. Det är inte otänkbart att den särskilda vaksamhet inför rubriksättning som man måste förvänta sig hos Åkesson gör det rimligt att anta att han själv godkänt rubriken.

Det ser inte bra ut. Åkesson förnekar i artikeln inte utan menar sig tvärtom även nu hävda att partilinjen är nej till NATO-medlemskap. Men det är givetvis inte detta välkända som är innehållet i utspelet. Det inramar bara, med märklig kontrasteffekt, inte bara det nya, ur den alltfort gällande partilinjens perspektiv redan problematiska kravet på folkomröstning, utan, som rubriksättaren lätt och snabbt uppfattat, budskapet om samvetsfrihet för förespråkarna av medlemskap.

Idén om folkomröstning är problematisk såtillvida som det kan se ut som om Åkesson vill retirera från motståndet, som om han, trots hans försäkran att SD skulle kampanja för nej till medlemskap, vill tona ned eller sudda ut partiets egen ståndpunkt i frågan, som om han vill vältra över ansvaret på folket. När detta för SD borde vara en fråga som överhuvudtaget inte är öppen för diskussion. Men deklarationen rörande NATO-förespråkarna i partiet är värre. Senast i våras, i samband med kritiken mot partiets agerande i samband med riksdagsbeslutet om det s.k. värdlandsavtalet, insisterade Kent Ekeroth på att “ingen” ville gå med i NATO – d.v.s. ingen i partiledningen. Mot påpekandet att man inte gjorde vad man kunde för att stoppa avtalet, d.v.s. stödja V:s minoritetsbordläggning, försvarade man sig genom att betona att man dock röstade nej till avtalet. Det gällde att visa att partilinjen låg fast.

Det var inte helt övertygande. En partistyrelseledamot, Sven-Olof Sällström, vederlade omedelbart på generande sätt Ekeroth genom att förklara sig vara för medlemskap. Men nu, bara några månader senare, är det alltså så oviktigt för Åkesson att upprätthålla skenet av enighet om partilinjen i denna fråga att han själv inte bara går ut med uppgiften att många företrädare vill att vi ska gå med i NATO, utan med att han själv ger dem tillåtelse att på detta sätt avvika från partilinjen. Trots tidigare tveksamma uttalanden och det svaga agerandet mot värdlandsavtalet visste jag inte, och trodde jag inte, att det fanns många företrädare som förespråkar medlemskap. Att Åkesson sanktionerar detta är givetvis det mest illavarslande, men redan informationen om deras existens är litet chockerande, särskilt när den framförs offentligt på detta programmatiska sätt där det är svårt att inte anta ett specifikt syfte.

Man blir inte helt lugnad av att Mattias Karlsson säger att det bara är SD:s fiender som påstår att partiet håller på att byta kurs. Björn Söder reagerade skarpt mot den snabba och radikala positionsförskjutningen, och tog avstånd från såväl folkomröstningskravet som godkännandet av avvikelsen från en partiståndpunkt som, som han påpekar, endast kan ändras genom beslut på landsdagarna. På det möte med riksdagsgruppen som föregick den av NATO-fanatikerna L begärda säkerhetspolitiska debatten i torsdags ska Söder också ha protesterat mot att Karlsson agerat för att förhindra honom att företräda partiet. Det blev i stället Åkesson som förde SD:s talan. Även i denna debatt framförde han den nya idén om folkomröstning.

I SvD går han alltså längre. Motståndet mot NATO-medlemskap har alltid definierat partiet, varit centralt för dess identitet, och inneburit en av de tydligaste och mest självklara uttrycken för dess ideologiska grundsyn såväl som dess historiska förståelse av Sverige. Men nu går partiledaren ut och förklarar att det, med SvD:s rubriks ord, är “fritt fram” för partiföreträdare att inta en ståndpunkt motsatt partilinjens. Det nya utspelet visar att det nu inte bara är oviktigt att, som i våras, upprätthålla skenet av enighet i motståndet, utan att det också är viktigt att lyfta fram och proklamera acceptans för den oenighet som inte heller då kunde helt döljas. Det är svårt att tolka detta på annat sätt än att Åkesson själv vill åtminstone förbereda och möjliggöra SD:s framtida omsvängning i frågan.

Den allmänna ytlighet och det relativa ointresse som, som jag diskuterat i mängder av inlägg, präglat det mesta av partiledningens utrikespolitiska perspektiv genom åren och redan tidigare resulterat i otillfredsställande uttalanden, har självfallet medfört en otillbörlig mottaglighet för den oavbrutna neokonservativa och liberalinterventionistiska globalistpropagandan från “väst”. Men att det av de starka organiserade västintressenas tryck åstadkomna, hos vissa utan tvekan högst reella tvivlet på partilinjen, det för allmänheten icke längre döljbara vacklandet, nu resulterar i ett så långtgående utspel som det Åkesson gör måste också tänkas ha en mer närliggande – men givetvis relaterad – förklaring: kalkylen att det för ett framtida regeringssamarbetes skull kan vara värt att följa borgerligheten i dess omprövning i NATO-frågan.

Det är en, milt uttryckt, bristfällig kalkyl. Vinsten skulle förstås vara att man genom regeringssamarbetet får möjlighet att genomdriva sin övriga politik, i vilken motståndet mot massinvandringen och mångkulturen står i centrum. Men detta är inte bara en enkel prioritering, det innebär en direkt motsägelse. Betalar man priset av ett uppgivande av motståndet mot det väldokumenterat ISIS- och massmigrationsbefrämjande NATO tar man i verkligheten ett steg mot att minimera denna möjlighet. Man ansluter sig till den politik och de krafter som varje djupare analys kan visa orsakat allt det SD säger sig vara emot. För att inte tala om att man dramatiskt ökar risken att dra in Sverige i ett nytt storkrig.

Här kan invändas att det finns östeuropeiska länder som är medlemmar i NATO men som samtidigt genomdrivit just SD:s politik, ja en betydligt mer långtgående politik i samma riktning. Men det senare står likafullt i ett motsatsförhållande till det förra: politiken har genomdrivits trots NATO. Att det varit möjligt är ett tänkvärt vittnesbörd om den olikartade historien och det annorlunda opinionsläget i “SD:s” frågor. Men allteftersom klarsynen ökar rörande den internationella politikens större sammanhang såväl som den katastrofala mångkulturella situationen i “väst”, växer motståndet mot NATO i dessa länder. Liksom i övriga Europa. Ja, även i USA.

Och förstås i Sverige. Om SD i detta läge håller fast vid den etablerade partilinjen kommer man, med stöd av denna opinion, med unik tyngd och trovärdighet kunna utöva det verkliga ledarskap som vårt land är i akut behov av på de här berörda områdena. Och med den av “väst” skapade och alltmer tillspetsade konflikten med Ryssland och dess allierade handlar det just nu om säkerhetspolitiskt potentiellt avgörande ställningstaganden. Får krigshetsarna sin vilja fram är NATO-medlemskap motsatsen till ett skydd. Det skulle innebära en omedelbar risk, ännu mer påträngande än den allmänna kontraproduktiva motsägelsefullheten i den förstärkta anslutningen till det tvivelaktiga liberalglobalistiska “väst”. Ett väst som redan, helt av sig självt, kan vara på väg mot en omprövning som snabbt skulle göra all NATO-orientering till en meningslös återvändsgränd, och med ännu större tydlighet få den att framstå som historiskt hopplöst överspelad.

Men efter att först ha upprepat argumentationen för partilinjen övergår Åkesson nu alltså i stället, i en och samma märkliga artikel, till att skicka signaler om dess möjliga förändring, till att acceptera en enorm avvikelse som han dessutom vill betona är starkt utbredd. Är det “fritt fram” för NATO-anhängare att ta över partiet?

Temple of Hadrian, Ephesus

Temple of Hadrian

Photo: Frank Kovalchek

Pantheism, Postmodernism, Pop, 5

Pantheism, Postmodernism, Pop, 1

Pantheism, Postmodernism, Pop, 2

Pantheism, Postmodernism, Pop, 3

Pantheism, Postmodernism, Pop, 4

All of the following Pattison theses about the nature of romantic pantheism and popular culture are convincing, in need of merely a few minor adjustments: “Ours is a more homogeneous culture than we generally allow, in which elite and popular cultures subscribe to a single set of ideas”; “Prominent among these ideas is Romantic pantheism”; “In its pure form, Romantic pantheism encourages vulgarity”; “American democracy provides an ideal setting for the growth of romantic pantheism” (this clearly depends on how American democracy is defined); “Poe’s Eureka and the Velvet Underground are products of a single cultural force”; “What separates elite from popular culture is its unwillingness to embrace the vulgarity inherent in its own premises”; “There is more ideological vigor and consistency in the music of the Talking Heads than in the paradoxes of the academy”; “Nineteenth-century Romanticism lives on in the mass culture of the twentieth century, and the Sex Pistols come to fulfill the prophecies of Shelley”; “Vulgarity is no better and no worse than the pantheism and the democracy out of which it grows” (the latter certainly imply the sanctioning of the former, but neither has to be accepted or sanctioned); “Believing in Whitman, the democrat should also glory in the Ramones” (the democrat does not have to believe in Whitman). [Op.cit. xi-xii.]

What is being described is increasingly the fate of the whole of radical modernist and postmodernist culture. Again, there is really no distinction between the new élites and the masses. Rock “recognizes no class boundaries. Rich and poor, well-bred and lumpenproletariat alike listen to rock, and in the age of vulgarity, Harvard Square shares its musical tastes with Peoria.” [Ibid. 9.] The institution of the romantic secular bard is sublated in the popular culture of romanticism. Judging from sales statistics, almost all citizens of the leading rocking country, the United States, from which the new cult has spread across the globe, must own copies of the records and CDs of at least some of the leading bards of democracy. Rock stars flock to the White House (and Downing Street), and presidents accede to the office cheered by 120-decibel court jesters.

Yet arguing that we should now accept the vulgarity that has already triumphed, it is in a new, desperate attempt at sophistication that Pattison, probably considering all of the previous ones of radical modernism and postmodernism to be by now hopelessly trite, takes his point of departure in classicist humanism’s definition of vulgarity, finds it still standing, and bluntly analyses his subject-matter in its terms:

“The romantic revolution has made vulgarity an ineluctable issue for this century as well as the last. In politics, the vulgar mob has wrested power from its genteel rulers. Youth, which is noisy and uncontemplative, has usurped the cultural privileges of maturity. The heroes of Romantic civilization are no longer the disciplined patriots of Horace’s odes but unrefined primitives who pledge allegiance to self or the universe. In the West, the masses now have the leisure to indulge their vulgarity, and they have done so.” [Ibid. 13-14.]

Pattison follows the same strategy in his book on Newman, The Great Dissent: John Henry Newman and the Liberal Heresy (1991). Having devoted the major part of it to demonstrating the possible validity of at least some aspects of Newman’s criticism of modernity, he simply asserts, without arguments, in one short sentence on one of the last pages that ”as [Newman] presents them, heresy is in every way superior to truth”. [Op.cit., 215.] One suspects that it is in fact not necessary to side with Newman in the more specific theological controversies and to accept his identification of truth with orthodox dogma  in order to feel that, together with the celebration of Newman in the previous chapters (on Pattison’s own showing, much more was involved than the content of the Athanasian trinitology), this studied, defiant gesture signals a more general attitude on the part of some contemporary radical liberals, namely that they are now prepared to face, and deeply understand, any argument, any analysis, and perhaps even to admit that it is true, but that still they are never ever going to change their minds. But if so, it is of course just another version of the nihilistic end of academic discourse, brought about by the pantheistic revolution.

The aspect of the challenge against a non-pantheistic understanding of the person, inspired by classicism and Christianity, that on a superficial view stands at the opposite end from romanticism is the direct philosophical criticism produced today by the scientistically motivated physicalist materialism within the philosophy of mind – represented by the Churchlands and similar thinkers – which denies either the reality or the distinct quality of intentional agency, purposiveness, and nonphysical states of consciousness. Positivism having long since collapsed as a philosophy, this form of scientistic materialism has not only proved impervious to postmodern criticism, but, as in the work of Richard Rorty, compatible with it. [See my article ‘Richard Rortys filosofihistoriska program: Fysikalism och romantik i den amerikanska postmodernismen’ (‘Richard Rorty’s Program for the History of Philosophy: Physicalism and Romanticism in American Postmodernism’), in Att skriva filosofihistoria [Writing the History of Philosophy], Ugglan. Lund Studies in the History of Science and Ideas, VIII, 1998.]

Babbitt shows that it is a mistake to consider romanticism and naturalism to be opposites; in reality, they are mutually dependent and reinforce and support each other in countless subtle ways. Romanticism provides emotional “elevation” (Babbitt analysed an earlier historical period, but even then the elevation was merely that of romantic dreaming) and release for the hard-nosed technologist, while at the same time the latter provides the technologies for the former’s enhanced expression. [The interdependence is clearly – if indirectly – brought out also, for instance, in some of Neil Postman’s books.]

These currents in turn display central ingredient parts both of the psychological makeup and the ideological expression of what Eric Voegelin terms “gnosticism”. But I would add that this whole complex also tends inexorably in the direction of impersonalism. Christopher Lash analysed central aspects of contemporary culture in terms of “narcissism”. Personality, in this culture, tends to be reduced to a powerless escapist diversion as vicariously experienced in the stars of popular culture and sport – democracy’s version of the morally ambiguous personalism of romantic hero-worship. Or perhaps, stardom is democratically disseminated, as predicted by Andy Warhol, to everyone for fifteen minutes each.

For the rest of their lives, people are, as Rorty prescribes, to be allowed to dream in totally unrestrained relativistic subjectivism, but only in the strictest privacy that does not interfere with the workings of the public technological machinery. Today’s uncompromising scientistic reductionism can be shown to have been reached by the same concerted influence of lower romanticism, rationalism, empiricism, and a psychological disposition favouring “gnosticism” – all of which are not only inimical to the classical and Christian traditions in the general aspects that are relevant here, but also to the qualified modern understanding of the person and personal consciousness which is in harmony with these traditions not least in its retention, at least to some extent and in some form, of a spiritual dimension.

It is a commonplace in contemporary intellectual history that the individualism proclaimed by romanticism and liberalism was accompanied by an ever increasing social conformity and rational regimentation of man. In the connection here discussed, the partial truths of this perspective, introduced in the works of Michel Foucault, Norbert Elias, and others, are certainly relevant as a part of the historical and cultural perspective I try to introduce. But in recent scholarship it has unduly overshadowed other perspectives that are equally necessary for a deeper understanding. The common explanation of romanticism as a mere escapist reaction, powerless in the long run against the new historical realities of industrialism, true as it certainly is in many cases, also disastrously ignores the factual readiness of romanticism to accept and join the modernist forces of rationalism and technology, and the extent to which the whole of modernity, and postmodernity, are quintessentially if sometimes obliquely romantic phenomena. The specific romantic combination of pantheism and narcissism in what Pattison calls a vulgarized form, with no qualms about embracing the ever new marvels of rational technology, and enthusiastically surrendered to by the rational technologists themselves in leisure hours, is what determines what has been analysed by several critics as the conformity of the globalized mass-culture of liberal capitalist democracy. The nature of globalization makes my references to American literature increasingly relevant in other parts of the world, and not least of course in Europe.

Romantic pantheism which issued, not only in unison with but as including the forces of a renewed rationalism, in radical modernism and postmodernism, is, I suggest, the central underlying dynamic factor in the decline of the traditional Western culture that was shaped by the general aspects of the traditions of Christian theism and classical idealism and humanism that I have indicated loosely yet with sufficient precision for the limited purposes of the present argument. This decline has today assumed crisis-like forms and symptoms more acute and decisive than anything previously seen in the drawn-out undermining process in some respects philosophically and imaginatively set in motion centuries ago. But it is this same process that is being brought to a culmination. In a “physicalist” postmodernist like Rorty, the Babbittian analysis of the confluence of Rousseauism and Baconianism is irrefutably confirmed on all levels.

Tamara Toumanova

Toumanova

Pantheism, Postmodernism, Pop, 4

Pantheism, Postmodernism, Pop, 1

Pantheism, Postmodernism, Pop, 2

Pantheism, Postmodernism, Pop, 3

As quintessentially expressed in the imaginative universe of rock music, the popular avant-garde, all the vague resentments towards organized religion, hierarchy, and privilege, all the secular cravings and dreams of earthly paradise that had been planted and fermented in the depth of Michelet’s People for centuries and perhaps millennia, are brought together.

The Beatles’ hippie anthem ‘All You Need Is Love’ may certainly have an undercurrent of cynicism, but no cynical rebounds of the often inevitable kind described in the romantic dialectic by Babbitt could stop the Rousseauan mission, and the basic message of the sixties’ neoromanticism was in a sense, in its own way, seriously meant. This is the kind of seriousness which rock shares with all romanticism. Few poems or other expressions of élite art or philosophy capture the whole credo of the empty, secular, immanentist, and utopian pantheism described by Pattison better than John Lennon’s ‘Imagine’ – and no forced ironic quirks following his own vague perception of simplistic naiveté prevented his dreaming in this song from being accompanied by the most palpable activism.

But we have also seen that Pattison shows how among the traditional cultural categories and distinctions that pantheism dissolves is that of tragedy, [This is of course implied also in Lasserre’s criticism.] and that Peckham argues that with Nietzsche, romantic modernism moves “beyond the tragic vision”. In this state, which was the postmodern one where all objective distinctions of reality were suspended or dissolved in the pantheistic process, the whole content and meaning of art, which previously depended on these distinctions, is ultimately reduced, if not to sheer nonsense, at the very least to triviality.

Pattison argues that the efforts of middle-brow modernist avant-garde critics to “ennoble rock by discovering in it the direct influence of art music” is sabotaged by the deliberate, provocatively vulgar stance of the rock musicians themselves. The romantic origins are the same; “In its love of technological noise as in everything else, rock follows the Romantic avant-garde, and it is no accident that the appearance of rock coincided with the great age of experimental music in America, the 1950s. The theories of the experimentalists are shot through with a love of the primitive, with oriental mysticism, with insistence on feeling, and with a desire to relocate performance in self – the hallmarks of rock mythology as well. The experimentalists are the linear descendents of European Romanticism, and not only do they share a 1950s art geist with rock, but a common ancestry in Romantic theory.” Yet rock is a mirror image of art music, “identical but transposed…identical in makeup but opposite in charge. What reverses the two is vulgarity.” [Op.cit. 130-1.]

Thus Frank Zappa, the pupil of Varèse, insists, to the horror of some critics, on undercutting “any refined suggestion in his work by a crudity as evident in the titles as in the substance of his music”. But even this situation soon probably belongs to history. The avant-garde is itself being submerged in the waves of the pantheism which it promotes, and significantly, in Ben Watson’s Frank Zappa: The Negative Dialectics of Poodle Play (1995), Adorno’s critical aesthetics is forced, with what is already perhaps only seemingly an ostentatious incongruity, into the service of the argument for the cultural relevance precisely of Zappa’s vulgarity.

Does it work? Is it not rather that today the remaining avant-garde, like romantic satanism, is reduced to mere entertainment? David Bowie says that “‘[p]eople like Lou Reed and I are probably predicting the end of an era…and I mean that catastrophically. Any society that allows people like Lou and I to become rampant is really pretty well lost.’” [Buckley, 214.] This may be true, but one has to ask what kind of revolution this is in reality. How serious is it? Does it really matter what Bowie says? Does anything matter in a thoroughly relativistic and nihilistic universe? Like Bowie, Mick Jagger and other surviving heroes of the sixties are shrewd businessmen. Rockers Mott the Hoople cite the romantic D. H. Lawrence: “If you make a revolution, make it for fun / Don’t make it in ghastly seriousness / Don’t do it in deadly earnest / Do it for fun.” [On the cover of the album Mott from 1973.]

Pantheism triumphs and takes Western culture beyond the tragic vision: “[R]ock chooses pantheism and says what Chuck Berry taught it to say: ‘Roll over, Beethoven…’”. Thus “the highest achievement of a rigorous pantheism like Whitman’s or rock’s is simply – ‘fun’”. Pattison shows how this difference between non-vulgar and vulgar romanticism is brought out in the – relatively complex – rock of Bob Dylan. “Fun” is

“the pleasure derived from a universe which is ourselves and which we cannot transcend because to know it is to be it…Chuck Berry’s is a universe that pivots on an untranscendent celebration of the energy I can extract from the present moment without recourse to anything but myself…The great rock song does not aim for permanence, insight, or rapture. Its virtues are transience, action, and feeling. Christopher Ricks cites Bob Dylan as evidence that ‘the best American poets convey the poignancy of there being nothing final’. He is right that Dylan’s rock stands in a vulgar American tradition of transience, but wrong that the effect of this tradition is poignancy, a word only a European would apply to American rock. Poignancy suggests a transcendent perch from which to mourn the impermanence of human existence. It is an emotion that high-toned poets deal in, not Bob Dylan, one of whose lyrical characters sings, ‘I might look like Robert Frost, but I feel just like Jesse James’. After the religious imagery of ‘I Dreamed I Saw St. Augustine’ and the mystic allegory of ‘All Along the Watchtower’, Dylan ended his John Wesley Harding album with the apparently incongruous country-rock ballad, ‘I’ll Be Your Baby Tonight’…The troubles of the world enumerated in the lyrics of John Wesley Harding vanish in the rocker’s final commitment to the sensible present of tonight, and what Dylan tells his lover is what rock has to say to transcendental observers everywhere:

Close your eyes, close the door,

You don’t have to worry any more,

I’ll be your baby tonight.” [Op.cit. 197-8.]

Chez Albert

chez-albert

Pantheism, Postmodernism, Pop, 3

Pantheism, Postmodernism, Pop, 1

Pantheism, Postmodernism, Pop, 2

Making a case for the vulgarity that has already triumphed (and possibly simply because it has already triumphed, considering it inevitable), Pattison endeavours to see its strenghts: “Vulgar pantheism is abysmally indiscriminate – or said another way, it is infinitely tolerant. The vulgar pantheist finds room in his universe for the atheist and the witchdoctor as well as the Pope and the rabbi. Professing no one religion, he accepts and rejects them all.” [The Triumph of Vulgarity, 27.]

This unqualified pluralism and tolerance is part of what Babbitt analysed as the “sham spirituality” of romanticism and modernity, and what orthodox Christians criticized as the sentimental watering down of the truths of their religion by liberal theology. [There is no implication here that I accept a literalist position of orthodox Christianity.] It is a phenomenon which through the subtle reinterpretations of countless leading thinkers, novelists and political ideologists gradually guided Western culture away from the objective dualisms of classicism and Christianity. It was supported by progressivist adaptations of ancient wisdom in the form of theosophy and of monistic vedanta in the streamlined form of the pop-gurus of the sixties, issuing today in the combined individualism and metaphysical impersonalism of  New Age spirituality, to which I will return shortly. It can hardly be doubted that its love and its oneness were often as vague and as thin as – empty space.

To use Lasserre’s words about pantheism, postmodernism displayed an “insouciance supérieure de s’accorder avec soi-même, de s’astreindre à la conséquence, incapacité d’opter entre deux contradictoires, bien plus, complaisance satisfaite à prêter également à l’un et à l’autre son sentiment et son jugement, délices de penser dans une région si indéterminée et si fluide qu’il ne s’y saurait, à vrai dire, rencontrer de contradictions.” There was in postmodernism no longer any cooperative quest for the infinite, yet once again, shelter from the destruction threatened by the self-aggrandizement of desire was sought in a regressive state of alternating narcissism and self-extinction. And the experience of the irreducible irrationality and difference, of the resistance of the opaque, intractable elements of reality, and the resulting acceptance of ultimate irrationality, now had as a consequence that philosophy itself was given up. Like romanticism, postmodernism was “le plus profond dissolvant intellectuel. [Il donnait] une mystérieuse valeur métaphysique à toutes les libertés, à tous les relâchements, au bout desquels la pensée trouve sa propre décomposition.” [See the note about Lasserre’s book and page numbers above.] Its subjectless subjectivity no longer aspired to or claimed to be objective. The common world dissolved, there were many conflicting realities with no shared, underlying deep structure. In this multiverse, all relations were reduced to power.

Postmodernism’s subjectivism without a subject emerged in the wake of avant-garde modernist literature and art, which, ever since Proust and Joyce, under the influence of changing perceptions of space and time, dissolved the “bourgeois” subject and its character development, but nonetheless  retained the subject in new distorted forms. In postmodernism, as for Heraclitus, men are really “flames” and things are really “processes”, there are “no transcendent values”, “all ideas are equally valid”; “the truth is infinite and comprehensive, not narrow and exclusive. The best religion is eclecticism taken to its limit.” Pattison’s description of pantheism holds in almost every detail for postmodernism. Postmodernism was indeed

“a garbage-pail philosophy, indiscriminately mixing scraps of everything. Fine distinctions between right and wrong, high and low, true and false, the worthy and unworthy, disappear in [postmodernism’s] tolerant and eclectic one that refuses to scorn any particular of the many. The [postmodernist] may be fascinated or bemused by the castes, religions, and ethics of a various world, but he denies to each in turn transcendent validity. There is no transcendent validity. There is only the swarming many…[Postmodernism] is necessarily vulgar because it rejects the transcendence from which refinement springs, because it delights in the noisy confusion of life, and because it sacrifices discrimination to eclecticism…it professes to include all philosophies, religions, and ideologies…[Postmodernism] naturally encompasses all the disparate energies loosed by the Romantic revolution. It embraces the mass…makes room for all paradoxical contraries, and reveres the energy of process.” [Op.cit., 23-5.]

Postmodernism, in short, was a further secularized pantheism which no longer endeavoured to elevate or refine itself to monism, and it was evidence of the extent of the failure of such attempts under the circumstances of the modern world.

That postmodernism has produced extreme subjectivism without a subject is only seemingly paradoxical. In the contemporary fragmented mass-culture, the avant-garde of modernist literature and art which systematically sought to dissolve everything “bourgeois” was gradually reduced to nonsense as postmodernism programmatically removed the final barrier against the trivial and the popular. Yet many intellectuals tried hard to find ways to defend it all as the adequate contemporary form of cultural criticism.

Many rock musicians have drawn inspiration directly from Blake, the romantic arch-equivocator, and some have made recordings of his poems. The British trajectory from the culture of classicism and Christianity in its nineteenth-century version to the anti-essentialist, romantic kitsch satanism of today, from, say, Matthew Arnold, who upheld some objective values of classicism and Christianity in a Victorianized form based on a general liberal understanding of religion, over his pupil Walter Pater and Pater’s pupil Oscar Wilde, to Wilde’s pupil David Bowie, is clear and unambiguous. David Buckley’s Strange Fascination. David Bowie: The Definitive Story (1999) was in many respects a representative, 600-page mise au point on the state Western culture as shaped by postmodernism and radical modernism. Pattison, and, for instance, the British philosopher Anthony O’Hear, express the increasingly common insight that popular culture is today the dominant culture – in America, it has even been considered the only culture. More interestingly, Pattison and O’Hear both claim that it is today also the most significant and original culture. [See O’Hear, After Progress: Finding the Old Way Forward (1999).] By the analysis of the pantheistic revolution, it is possible to see also much of the dominant rational bourgeois culture as not only dialectically related to the romantic counterculture, but as itself largely defined by romanticism, not least in the optimistic shallowness of the understanding of man and his motives that has shaped classical liberal economic theory from Adam Smith to this day.

Almost all leading intellectuals, novelists, and artists are now themselves shaped by what was once the isolated subculture, and share a single imaginative and emotional universe. The trend in the postmodern and post-postmodern academia of yesterday and today (which has reached its fullest development in the United States, although it has there also produced a sometimes rather consistent reaction) to extol what is held to be some original and primitive pantheism and compare it unfavourably to the dualistic, patriarcal, exploiting, hierarchical, white, repressive, unequal, logocentric worldview of the Greeks, the Bible, and modern rationalism, can be analysed as a typical product of that exclusively modern phenomenon that is romantic pantheism. Deconstruction  seems to have been at least partly driven by the yearning for the primitive sensual unity of romanticism, and this and other specifically philosophical formulations of poststructuralism and postmodernism in France, a mere continuation of the French romanticism as analysed by Lasserre, have been systematically and precisely traced to German sources by Luc Ferry and Alain Renaut, although they of course do not share Lasserre’s deeper analysis from a more strictly “classicist” perspective but are part of much of the underlying modern dynamic that he criticizes. [La pensée ’68. Essai sur l’anti-humanisme contemporain (1986).]

When seen as developed from its logical and historical roots in romantic pantheism, it is clear that all this is a worldview, precisely in its fragmented, kaleidoscopically changing, and inconsistent quality. For these characteristics are all ultimately “meaningful”, no matter how unconsciously they are  manifested, as the actualization of what from the positions of classical reason can be seen to be the timeless potentiality of dissolution in chaos and of sophistry’s termination of thought. This potentiality could only be actualized in a dominant movement under the unique conditions provided by modern romantic pantheism.

Even if we can seemingly change worldviews every day – as the Protean personalities of postmodern culture changes identities, clothes, sex, and lifestyles – this very state of affairs can be shown logically and historically to be an expression or a consequence of the worldview of romanticized pantheism taken to the extreme of sophistic self-dissolution. This is not only a worldview; as Pattison insists, it is increasingly the worldview of contemporary liberal democracy. This worldview stands opposed in principle not only to original classicism, Christianity, and, mutatis mutandis, the other major cultural traditions of humanity properly understood, but also to an alternative understanding of modernity itself that affirms the partial truths of rationalism and romanticism as congruent with a discerning, creative form of traditionalism.

Eustache Le Sueur: L’enlèvement de Ganymède

Le Sueur

Pantheism, Postmodernism, Pop, 2

Pantheism, Postmodernism, Pop, 1

A romantic counterculture has existed since the early nineteenth-century Parisian Bohemia. Its continued relation to the dominant bourgeois culture was analysed by Daniel Bell in The Cultural Contradictions of Capitalism (1976), and Gertrude Himmelfarb showed how its sensibilities have today largely conquered the establishment and what used to be polite society. Analysis in terms of the pantheistic revolution makes it easier to understand this dialectic between the counterculture and the establishment. Under the influence of a single blurred ideology of rights and enjoyment, and a uniform imaginative and emotional universe, not only what C.S. Lewis called the “large, well-meant statements” of popular pantheism, but an ever-intensifying, renewed romanticism of the outcast and a growing fascination for evil shapes graduate seminars, art galleries, and novels to the same extent that they control the world of pure entertainment.

In the secular revolution of immanent utopianism, guided by radical Enlightenment and radical Romanticism, the traditional differential structure of Western order, and especially the relation and balance between them, are finally abandoned altogether. The distinction between spiritual and secular power, as well as the distinction between the independent learned community of the university and the power of the state and the Church – and, we could add, the bourgeois world of commerce – are, for instance, replaced by the distinction between the evil, repressive forces of the past, deceiving the People, or rather, increasingly, the oppressed minorities by masking its selfish exercise of power behind false, hypocritical moralism and religiosity, on the one hand, and the radical, progressive intellectual on the other. But the role of the intellectual is really obsolete too. Today, the ranks of politicians, academics, artists, Churchmen and -women, business tycoons and popular entertainers become indistinguishable. In the terms of my analysis, it could be said that all people of all classes and walks of life are ever more closely joined in the ubiquitous pantheistic cult.

In the dominance of electronic media, computers, and technology in general, the interdependence of romanticism on the one hand and scientific rationalism and empiricism on the other reappears. The romantic, narcissistic ego, ever torn between self-assertion and self-annihilation, which, weakened by pseudo-idealism, was an easy prey of the brutal outer forces of the emerging new external world, which in the nihilism of its self-exaltation was only seemingly paradoxically never far from self-extinction in the bosom of nature or in the void, and which in its unavoidable bitter disillusion readily accepted cynical and extreme versions of the naturalistic worldview, today reasserts itself in the mode of a popular culture unquestioningly adopting all the new wonders of technology.

It is hard to see any decisive difference between the practices of Michel Foucault – at his death, according to James Miller, “perhaps the single most famous intellectual in the world” – and the messages conveyed by the grosser and more violent films and music of today’s popular culture, except that Foucault still took his practices far more seriously and invested them more portentously with philosophical, cultural, and political meaning. Foucault

“joined…in the orgies of torture, trembling with ‘the most exquisite agonies’, voluntarily effacing himself, exploding the limits of consciousness, letting real, corporeal pain insensibly melt into pleasure through the alchemy of eroticism…Through intoxication, reverie, the Dionysian abandon of the artist, the most punishing of ascetic practices, and an uninhibited exploration of sadomasochistic eroticism, it seemed possible to breach, however briefly, the boundaries separating the conscious and unconscious, reason and unreason, pleasure and pain – and, at the ultimate limit, life and death – thus starkly revealing how distinctions central to the play of true and false are pliable, uncertain, contingent.” [Cited in Roger Kimball, Experiments Against Reality (2000), 248.]

But the serious revolutionary satanism of the pantheistic revolution has long been transformed by the tendency of its expression in the remaining forms of the  avant-garde to be increasingly reduced to mere entertainment. Art and literature are merged with advertisement and fashion. Politics is reduced to a manipulation of images and phrases by the media. Historical revolts were earnest enough to the extent that they were the products of real material destitution which to some extent interacted with ideological convictions that were earnestly held. Not that this was the whole explanation of historical revolutions, but there often was at least one factor of this kind. In the postmodern age, a revolutionary ideology was, as it were, earnestly held only as far as earnestness is at all possible in a pantheistic universe. At our stage in the history of the romantic revolution, earnestness tends to dissolve in the inherent nonsensicality of its fully realized pantheism.

For pantheism itself necessarily disintegrates in its triumph. Traditionalists argue that however legitimate the revolts against the corruption of the government of favour and the religion of grace may have been, in the long run, turning against the order of reality itself, revolutions of empty space cannot succeed. The process of pantheism swallows up all critical vantage-points, including those of radical modernism. Were it not for the implicit tendency towards nonsensicality, some rock concerts today resemble the radical political mass meeting, which in turn can be seen as a further development of the ceremonies on the Champs de Mars and the hysteria of Jacobin decapitations. The rebellious punk movement was ever close to more or less anarchic political activism. Perhaps the new religion could be said to be the religion of what J. L. Talmon in the title of his best-known book called “totalitarian democracy”, the dictatorship based not only on ideology but on popular enthusiasm.

Of course, postmodern “fun” and entertainment could be sinister enough. If they couldn’t reach the suprapersonal ecstacy of joy, they could at least sink to the subpersonal ecstacy of the Dionysian orgy. In one aspect, the recent trends of our culture would seem to land us in endless triviality and banality, with, in Allan Bloom’s words, some “[a]nti-bourgeois ire” as “the opiate of the last man”. [The Closing of the American Mind (1987), 78.] In reality, it simply weakens the discernment of evil and the resistance against it.

As we have seen, in its seemingly disparate currents the pantheistic revolution is intelligible as a single movement of interrelated forces. In the postmodern carnival of micronarratives, objective theoretical and moral truth was replaced by consent alone, [Dennis McCallum, ed, The Death of Truth (1996); Robert H. Knight, The Age of Consent: The Rise of Relativism and the Corruption of Popular Culture (1998).] but the aim and direction of the whole movement was unambiguous, and its meaning, even as it rejects meaning as such, was clear. It is highly significant that so much in Lasserre’s formulations precisely describes postmodern criticism:

“C’est la destruction de la critique…un art équivoque de délayer tout dans tout, de parler de tout à faux, de faire dire aux philosophies, aux religions l’opposé de ce qu’elles disent, de ramener l’affirmation à une négation, et plus encore de hausser la négation à la dignité d’affirmation, d’apprécier les positions intellectuelles et morales le plus nettement prises par les hommes du passé, selon l’indécision d’une pensée qui se croit la plus grande, parce qu’elle ne s’arrête nulle part.” [See the note about Lasserre’s book and page numbers above.]

In postmodernism’s non-hierarchical, differential play, all forces and perspectives were relative to each other, but of course no longer parts of a whole in relation to which they had to be understood. Identities were fractured, ephemeral, contingent, ever-changing, insubstantial constructs and fictions. It was a carnival of fluctuating “appearences” alone, with nothing of which it was appearances. But this situation too was the ultimate consequence of pantheistic monism and of the nihilism that is never far from it, for an empty principle disappears easier than a principle full of spiritual content. Postmodernism was the ultimate blurring of distinctions: everything was indiscriminately included, everything of a lower character was legitimized – not any longer in the dialectical movement of the World-Spirit, but in the multivalent process of chaotic play.

As already in the early romantics, pantheistic “love” was all-inclusive, yet intrinsically linked to the hate of the rebel-heroes whose satanistic excess, notorious in entertainment in a spectacular form which, in accord with the evaporation of seriousness in postmodernism, ever verges on self-parody, was embraced as just and legitimate in the face of the oppression of the only enemy, non-pantheist differentiationalism. At least to some extent, the latter, however faded and diffuse it may have become, must somehow be mythically retained and its injustices ceremonially rehearsed for the indiscriminate cult of liberation, a central ingredient of the pantheistic revolution, to preserve credibility and motivation.

Pattison argues that democracy is pantheism’s political form. “The refined seek to rise above the ubiquitous democracy of the grass, but Whitman answers: ‘I exist as I am, that is enough’. Pantheistic democracy’s ‘common language’ is ‘sensation’, and ‘its boundaries are the universe’”: “There is no evil in the pantheist democracy because the transcendent vantage to distinguish good and evil has been gobbled up in the whole. Every act, no matter how loathsome by traditional standards, is valid, since the one knows itself by assuming the infinite forms of the many. To understand this process is ‘to live beyond the difference’ between good and evil, refinement and vulgarity.” [The Triumph of Vulgarity, 26-7.]

For this reason, even the enemy would, it seems, ultimately have to be included in the pantheistic universe. But that is impossible as long as the enemy preserves his own identity and refuses to accept his redefinition in pantheist terms.

Zagreb

zagreb

Pantheism, Postmodernism, Pop, 1

I republish this series as an indirect comment on Bob Dylan’s Nobel Prize. It was first published here in 2012 (this first part on 16th April), but written in 2001.

For many years, postmodernism, in the broad and loose American sense which includes also the main thinkers of poststructuralism, has come under attack in academia from various quarters, and some of its influence should be described in the past tense. But if it is receding, it has of course, like all the successive movements in the shifting pageant of modern intellectual and academic life, left a permanent legacy which is taken up in more or less recognizable forms in subsequent thought. Not only is it still a relevant analytical category in the effort to understand contemporary culture, but as a product of what I call the pantheistic revolution, it stands in an indissoluble relation to some of the movements which have recently supplanted it and which are also products of this same revolution.

This is one of the things which can best be seen by applying the analytical concept of a pantheistic revolution that comprises both modern romanticism and modern rationalism. Derridean deconstruction and similar strategies were Americanized postmodernism’s new attempt to break down what the prominent scholar of romanticism Morse Peckham described in terms of “orientation”, the fixed, dualistic, hierarchical and of course allegedly unreal constructs of order of Platonism and Christian theology as well as of Enlightenment rationalism. In a sense, postmodernism still constructed the world out of the self and the self out of the world, but there was no longer any explanation or deduction from an empty, unitary principle behind this process. All first principles, comprehensive systems, supreme propositions, and overarching theories were now rejected, and considered possible to reject. There could be no ontotheology, no centre, no master narrative. The hierarchical, vertical, “arborescent” structure of knowledge with clearly classifiable branches stemming from an original unitary principle was abandoned by Deleuze in favour of a horizontal or subterranean, “rhizomatic” knowledge. The use of a vague, poetical, allusive, metaphorical and analogical language in Ahrimanic opposition to the – always caricatured – limitations of the clear and distinct Ohrmazdic conceptuality of Descartes, the “idées claires”, “règles”, and “forme” defended by French classicist critics of romanticism like Pierre Lasserre, was taken to new extremes.

Modern rational exploitation, domination and control of nature, and traditional spiritual transcendence of it, became ever more indistinguishable. Postmodernism opposed mainly the rationalistic, epistemological subjectivity of modernity, but failing increasingly to perceive the difference between such subjectivity and the subjectivity of moral and religious consciousness in the Platonic and Christian traditions, it tended to reduce the latter to the former and to and reject all subjective identity based on the qualities of consciousness as an imperialistic metaphysics of presence and logocentrism.

This is one of the reasons why postmodernism must be seen as a chapter in the long story of modern romanticism, restating some of its oldest and most basic themes in terms the newness of which can delude us only if we do not grasp the depth and pervasiveness of the romantic movement as quintessentially defining Western culture at present no less than two hundred years ago. For the postmodernist, the rationalist, abstract straitjacket of the logocentric metaphysics of presence stifles the play of  dualities and binary opposites that the earlier romantics sought in various ways to reunite, but which were now even more fluid, unstable, and ambiguous, and the indeterminate play of which was now – also largely in line with Adorno’s negative dialectic – simply to be set free without even an ideal of synthesis.

In Lasserre’s words about romantic thought, “la Définition est la mort de la pensée”; we stand before a “laisser-aller infini”, and “le caractère indéterminé des représentations” is indeed, and again, “mêlé d’une sorte d’enthousiasme”. The effect of the new wave of release was of course, as ever, revolutionary, guided in the new, indirect fashion by “l’esprit de nivellement par en bas dans l’ordre de la culture”. [Le romantisme français (1907) – page number missing in my notes, but will be added when I next consult this book in the library.] But after Heidegger there were no longer any claims either to human divinity or to the spontaneous harmony consequent upon its liberation. With deconstruction, postmodern culture finally passed unambiguously beyond even the distorted remnants of what Peckham analysed in terms of the tragic vision that were still cultivated or manipulated by modernism. In this state, where all objective distinctions of reality were suspended or dissolved in the directionless process of what was originally pantheism, the whole content and meaning of art, which previously depended on these distinctions, were ultimately reduced, if not to sheer nonsense, at least to triviality.

For the distinction between romanticism before and after the complete loss of the tragic vision can be linked to a distinction Robert Pattison makes in The Triumph of Vulgarity: Rock Music in the Mirror of Romanticism (1987) between vulgar and non-vulgar romanticism. Even rapture, ecstasy and joy, which were still goals of romantic aesthetics, are “states impossible for the vulgar pantheist. To be rapt is to be snatched from the toil of common existence and lifted to a transcendent sphere from which to view perfection. To be ecstatic is literally to stand outside of one’s self, an incomprehensible position to the solipsist.” [Op.cit. 197.]

Already Coleridge realized that these states were incompatible with pantheism: “Pantheism, Coleridge says, is ‘the inevitable result of all consequent Reasoning in which the Intellect refuses to acknowledge a higher or deeper ground than it can itself supply’. And so pantheism is for Coleridge ‘practically atheistic’ – a belief that gives us a universe in which there is no joy because there is nowhere from which it flows or toward which we can move to find it.” It is clear to Coleridge that “we cannot have the joy of Beethoven’s Ninth and the vulgarities of pantheism together”. [Ibid.] But as pantheism triumphs and takes Western culture beyond the tragic vision, mere entertainment, “fun”, is all it can reach.

Although, as Pattison shows, the same case about the pantheistic revolution could as easily be made with reference to modernist and postmodernist art, literature, and non-popular music, it is popular music that reveals most clearly, through its “vulgar” directness and simplicity, the underlying moods, attitudes and motivations of the revolution of romantic pantheism, the momentum of the deeper cultural dynamic which encompasses also the intellectual élites or pseudo-élites of radical modernism and postmodernism.

The Triumph of Vulgarity is an analysis of rock music as a quintessential product of the pantheistic revolution, where pantheism comes completely into its own. Pattison shows how the “classical moorings” of vulgarity and refinement were dislodged by the industrial and democratic world revolutions, which were “only different names for a single upheaval” that “continues today with unabated vigor”, and which Pattison chooses “for the sake of convenience” to call “by the name of its literary incarnation, Romanticism”. [Ibid. 13.] The analysis is simplified of course, but serves, as such, to reveal some essential truths inevitably obscured by the very process that is laid bare. We recognize, as had Lasserre, the “empty principle” of one main current of romantic, radical idealism:

“Fifty years after the proclamation of the First Republic, the Romantic historian Jules Michelet still wrote of the French Revolution in the present tense, translating it from the deathbed of history to the vitality of myth. ‘The revolution is nothing but a tardy reaction of justice against the government of favor and the religion of grace.’ The Empire had memorialized itself in the friezes of the Arc de Triomphe, royalty in the palaces of the Louvre, religion in the masonry of Notre Dame. And the revolotion? ‘The revolution has for her monument – empty space.’ Michelet was thinking of the Champs de Mars, where the French nation celebrated the first Quatorze Juillet in 1790 and four years later gathered under the leadership of Robespierre to solemnize the Republic in rites now directed to a new deity, the Supreme Being, who had ousted the Christian divinity of the ancien régime. But Michelet’s ‘empty space’, where the people once assembled to celebrate the overthrow of favor and grace, is also a memorial to vulgarity and Romanticism. Refinement, the mode in which favor and grace have apprehended the world, has always made a point of filling the imagined vacuum of vulgarity with reasoned civilization. The Romantic revolution proclaims that the apparent emptiness is in fact infinite energy that needs no refined tinkering. Two hundred years after the Revolution, rock, celebrating this energy, is the liturgy of a new religion of vacant monuments, the fulfillment of a devotion begun on the Champs de Mars.” [Ibid.]

Postmodernism, like the pantheism analysed by Lasserre, “ne distingue pas entre une sensibilité cultivée et une sensibilité barbare”, it is “[le] règne de la facilité”. [See my note about Lasserre’s work and page numbers above.] Pattison shows that the sophistication of the avant-garde culture of aesthetic modernism that was considered the prime vehicle of imageless Messianic utopia under twentieth century conditions, was, despite being until recently contemptuous of the “vulgar” expression of romanticism, ultimately but a different mode of articulation of the same credo of romantic pantheism, narcissism, relativism, and democratism that defined popular culture. The bearers of the élite, avant-garde culture of aesthetic modernism looked with utter disdain on the expressions of popular culture, but the vehemence of the attack could, as Pattison almost implies, to some extent have been due to embarrasment at the vulgar versions of the romantic pantheism that was really also at the heart of their own convictions.

Today, the remaining distinctions between popular culture and the intellectual élites of radical modernism that shunned the vulgar expressions of their own positions have largely collapsed. Until recently, the postmodernist thinkers, effecting the transition to the new state of subjectless subjectivism, had in the eyes of the unparalleled quantity of students in what has been termed today’s mass university, ever more completely cut off from traditional classical and Christian culture, much of the kudos of the modernist avant-garde, and preserved through the cultivation of an esoteric, jargon-laden idiom their distance from popular culture. But the import of their theories consistently contributed to the breakdown of all such residually traditional distinctions, even as the jargon itself epitomized the distance from the foundational traditions of the West.

Thus the thinkers could be seen to become themselves mere stars in the entertainment culture, seemingly setting up increasingly spectacular and shocking intellectual or pseudointellectual shows in order to attract and retain attention. The phenomenon is both chronicled and exemplified in grotesque products of this state of affairs like James Miller’s The Passion of Michel Foucault from 1993. In the progressing pantheistic universe’s dissolution of distinctions, what popular culture staged as identity experiments and gender-bending to mass audiences, the remaining, self-dissolving avant-garde preached as deconstructionist anti-essentialism. But even the distinction in form between the two substantially identical strategies was increasingly blurred.


Categories

Jan Olof Bengtsson D.Phil. (Oxon.)

Teaching Spirituality

Restoring the Arts & Humanities

Saving Europe

Archives

For a Truly European Union

All original writing © Jan Olof Bengtsson

Other Jan Olof Bengtsson Websites

History of Ideas

Philosophy

12th International Conference on Persons

Carl Johan Ljungberg: Humanistisk förnyelse

"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi