Hermann von der Hude & Julius Hennicke: Central-Hôtel, Berlin

Kristdemokrati och konservatism

Lars Adaktussons inlägg i SvD nyligen mot SD och det konservativa blocket uppfattas såvitt jag tycker mig se inom KD som en avvikelse. Utifrån den linje partiet nu valt är det fullt begripligt. Jakob E:son Söderbaum hävdade i sin replik, på grundval av sin utförliga kategorisering och allmänna framställning i sin nya, ambitiösa bok Modern konservatism – Filosofi, bärande idéer och inriktningar i Burkes efterföljd, att KD var ett socialkonservativt parti. Alla de tre blockpartierna – M, KD och SD – var enligt honom ideologiskt förenliga genom att de alla omfattde konservatismen i olika varianter. Om de, som han rekommenderade, fördjupade sina egna respektive varianter skulle en konvergens och harmoni framträda.

Söderbaums företräder med detta resonemang en kristdemokratisk vision av den ideologiska fusion SD:s Mattias Karlsson sagt sig eftersträva, och som han verkar för genom sin konservativa tankesmedja Oikos. Men i åtminstone några avseenden måste, tror jag, Adaktussons position betecknas som signifikativ för vad kristdemokratin verkligen är. En åtminstone tidigare spänning inom den svenska kristdemokratin, eller, kan man kanske säga, mellan Kristen Demokratisk Samling, som partiet hette tidigare, och dagens Kristdemokrater, är att de förra främst, eller kanske nästan enbart, växte fram ur den svenska frikyrkligheten, medan de senare under lång tid tillägnat och anslutit sig till den kontinentaleuropeiska kristdemokrati som ideologiskt i hög grad bygger på naturrättstänkande och personalistisk filosofi och etik, och som är stark inte minst i Tyskland och Italien.

Adaktusson har visserligen pingstbakgrund, men hans mot partiledningens blocklinje stridande utspel kan inte ses som springande specifikt ur Jönköpingstraditionen. Redan när han första gången blev kandidat i Europaparlamentet hade han i stor utsträckning tillägnat sig och harmonierat den med den kontinentaleuropeiska. Det resulterade i den här typen av formuleringar, i en intervju i Aftonbladet: “Det är K:et i KD som är det viktiga för mig. Jag hörde Angela Merkel beskriva att de kristna rötterna utmärker den tyska kristdemokratin, och det gäller för oss också. Det gäller människosyn, solidaritet med svaga grupper, de som har det sämre än vi, i kombination med personlig frihet och personligt ansvar. Och naturligtvis betoningen på familjens betydelse. Det finns ingen religion eller ideologi som betytt mer för utvecklingen i västvärlden än just kristendomen, eller för utvecklingen av det europeiska samarbetet. Men det har inget med det konfessionella att göra. Många i partiet är inte med i någon kyrka, utan delar grundvärderingarna.”

Redan under 80-talet, när jag var medlem i KD, diskuterades anslutning till den kontinentaleuropeiska kristdemokratin. Jag försökte – om än endast i mycket blygsam utsträckning – driva på i den riktningen, och anknyta det hela till den svenska traditionen av kristen humanism och personlighetsfilosofi. Inom kort dök Lars F. Eklund och andra upp, som sedan dess kompromisslöst har identifierat den svenska kristdemokratin som tillhörande den kontinentala riktningen och oavbrutet beskrivit och försvarat den i termer av naturrätt och personalism.

Är den kontinentaleuropeiska, i hög grad av katolska tanketraditioner inspirerade kristdemokratin mer konservativ än den svenska frikyrkliga, ja, är den rentav en variant av konservatismen? Tendensen har länge varit stark att se det så inom högern, och Söderbaum accepterar helt denna klassifikation. Särskilt brukar framhållas att tyska CSU i högre grad än CDU visar att kristdemokratin är en konservatism.

Jag har försökt invända att det finns åtminstone vissa tydligt identifierbara problem med detta, en del icke helt oviktiga nyansskillnader. Den kontinentaleuropeiska kristdemokratin ligger mer i linje med den sene Maritains mänskliga-rättighetstänkande än med åtminstone den historicistiskt orienterade konservatismen, inklusive socialkonservatismen sådan den historiskt sett ut.

Skillnaden har att göra med just det oformliga begreppet naturrätt. Det framstår inte, eller åtminstone inte utan närmare bestämningar, som självklart att koppla det till konservatismen, se det som något som specifikt definierar denna i motsats till andra ideologier, på det sätt som länge varit vanligt även i USA. När kristdemokrater som identifierar sig som konservativa vill göra det förbiser de, tycker jag, hur denna komplexa tradition från antiken genom större delen av västerlandets historia varit lika viktig för vänstern och äldre radikala strömningar. Inom vad som kan betecknas som konservatismen (i synnerhet i sådana här sammanhang, där jag inte har ett konstruktivt-systematiskt syfte av den typ som präglar Söderbaums bok, är jag litet obekväm med den bestämda formen av detta ord, på grund av de stora skillnaderna mellan de riktningar som det används om) har ju naturrätten i hög grad givit upphov till tolkningstvister och även avvisats när den uppfattats som stående i strid med historicismen.

Viktigt i sammanhanget är att det knappast är någon tillfällighet att kristdemokratin blev så stor i just Tyskland och Italien. Inte bara den nationalistiska utan även den historicistiska konservatismen var mindre gångbar där på grund av nazismen och fascismen. En diskursiv “fascismbarriär” var på väg att upprättas av den segrande liberala demokratin och vänstern, som effektivt hindrade historicismens sätt att vidareföra äldre traditioner överhuvudtaget. En förnyat radikal och modernitetsutopisk vänster såg det mesta av världshistorien som förebådande fascismen/nazismen och därför som nödvändig att på nya och mer långtgående sätt göra upp med. I detta läge var det svårt för högern att bejaka historicismen. Den kunde ju svårligen så att säga hoppa över och utesluta just nazismen och fascismen, entydigt ta avstånd från dem på det sätt som nu krävdes.

Högern behövde därför, och alltså i synnerhet i dessa länder, en ideologi som lättare än den historicistiska konservatismen kunde inpassas i den liberala demokratin som överideologi. Kristdemokratin med den moraliska objektivism som naturrättstänkandet uppfattades ge den blev en trovärdig och av den efterkrigstida opinionen accepterad lösning. Personalismens starka tonvikt på personens värde och värdighet, som starkt knutits till naturrättstänkandet, tillförde ytterligare resurser för fyllandet av det nya ideologiska behovet. Men den kristdemokratiska ideologin var inte en produkt av högern, de tänkare den byggde på tillhörde inte högern. Det var naturligt att den också kunde passa och attrahera stora delar av den liberala borgerliga vänstern.

Utan tvekan var intentionerna goda och den ideologiska förskjutningen inom den kontinentaleuropeiska högern i högsta grad begripliga, om än inte, i ett större filosofiskt perspektiv, helt nödvändiga i sak. Historicismens avvisande innebar också i väsentliga avseenden en förlust. Som Claes G. Ryn visat, kan historicism på en högre nivå förenas med en djupare värdeobjektivism. Och naturrättstänkandet måste, som jag föreslagit, preciseras och fördjupas, ja revideras och kompletteras. Det har visat sig otillräckligt att klamra sig fast vid och insistera på den moderniserade thomismen i ett ideologiskt klimat där många århundraden av nya tolkningar, som i sak ofta också har kopplingar till naturrättens redan tvetydiga antika rötter, ändå oundvikligen formar förståelsen. Steget till neokonservatismens jakobinism har ofta varit förbluffande kort.

Det faktiska politiska och partipolitiska resultatet av den ideologiska förskjutningen är på flera sätt uppenbart problematiskt. Den europeiska kristdemokratin blev snabbt en huvudsaklig bas för det atlanticistiska inflytandet och det framväxande EU:s politiska amerikanisering, och den italienska kristdemokratin med dess långa maktinnehav är väl idag framför allt känd för sin ofantliga korruption.

När högern säger att CSU visar att kristdemokratin är konservativ får man ofta intrycket att de inte menar mycket mer än att Franz Josef Strauss – den i jämförelse långt mjukare Markus Söders idol – var en hårdare antikommunist och NATO-hök än CDU-ledarna. De goda intentionerna bakom tillägnelsen av naturrättstänkandet, och det mer entydigt riktiga upptagandet av personalismen – som dock även den, under inflytande inte minst av just naturrättstänkandets karaktäristiska vagheter och problematiska tolkningar, kunnat anta mindre tillfredsställande former – har varit otillräckliga för utformningen av en hållbar politisk ideologi.

Utan tvekan innebar anslutningen till den kontinentaleuropeiska kristdemokratin en viktig, nödvändig och värdefull utveckling för dåvarande Kristen Demokratisk Samling i Sverige, i ljuset av den relativa filosofiska resursrikedomen. Men ser vi till kristdemokratin i dess helhet i Europa, såväl före som efter dess utvidgning till Sverige, är det inte bara den praktiska politiken som lämnat mycket övrigt att önska. Ideologin i sig, sådan den har kommit att formuleras, uppfattas och tillämpas, uppvisar en omisskännlig ytlighet.

Problemet ligger inte i den sociala orienteringen i sig, den som CSU framhäver redan i sitt namn, försöken att göra marknadsekonomin social, och så vidare – vad Adaktusson beskriver som “solidaritet med svaga grupper”, dem som har det sämre än “vi” (han ansåg tydligen inte att dessa grupper själva hörde till dem han talade till genom Aftonbladets intervju), och som Söderbaum naturligtvis inte i alla avseenden helt implausibelt kallar socialkonservatism. Problemet är att det ändå inte riktigt är socialkonservatism ens i den ofullkomliga historiska meningen. Med det historiskt betingade avvisandet av historicismen tenderade värden förankrade i det tidlösa att reduceras, förtunnas och förflackas till abstrakta principer. I sin icke-dialektiska ideologiska rigiditet framstår kristdemokratin i verkligheten som befryndad med liberalismen.

St Mary’s Church & St Mary’s Street, Gdańsk

Kyrkframgång för Alternativ för Sverige

Alla riksdagspartierna gick tillbaka i söndagens kyrkoval, och bland annat nomineringsgruppen Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan gick framåt. Det skulle kunna ses som ett allmänt framsteg i den märkliga kyrkopolitiken. Jonas Eek förstår det exempelvis i Kyrkans Tidning som en signal från kyrkans medlemmar: kyrkan är “trött på att vara en arena för allmänpolitik” och “längtar efter något annat”. Alltfler inser, konstaterar Frida Park i en ledare i Dagen, “att det är orimligt att sekulära partiers styrelser ska bestämma över ett kristet samfund”. Detta ligger också i linje med ärkebiskop Jackeléns uppfattning om den kyrkliga partipolitikens otidsenlighet.

Även de borgerliga så kallade hybridnomineringsgrupperna, som sägs vara fristående gentemot partierna – Borgerligt alternativ, Kristdemokrater i Svenska kyrkan och Fria liberaler i Svenska kyrkan – gick alla starkt tillbaka. Den stora vinnaren bland dessa grupper var Vänstern i Svenska kyrkan, och även Miljöpartister i Svenska kyrkan vann nya mandat i Kyrkomötet.

Om riksdagspartierna gick tillbaka blev valet i stället en framgång för AfS med prästen Axel W. Karlsson i spetsen, som fick tre mandat, och även en plats i stiftsfullmäktige i Göteborg. Sammantaget blev dock resultatet en tillbakagång för populistnationalismen, såtillvida som SD förlorade mer än AfS vann, fem mandat. Och även i en annan mening. Båda partiernas helt dominerande tema i valkampanjen var motståndet mot vad idéhistorikern Johan Sundéen i titeln på sin mycket uppmärksammade bok från 2017 kallar 68-kyrkan. Men förutom svängen bort från det partipolitiska innebar valresultatet alltså en avsevärd framgång för vänstern, och därmed i stora stycken för just denna 68-kyrka.

Signifikativt nog kampanjade emellertid även Borgerligt alternativ, den obundet moderata gruppen, exempelvis för “vigselplikt” och mot så kallad “väjningsrätt” för nya präster, det vill säga för att prästerna inte längre ska kunna vägra viga homosexuella. Mot denna förändring har dock ärkebiskopen markerat en gräns för de förtroendevaldas uppdrag. Jag gör inte anspråk på att förstå på vilka grunder sådana gränser kan dras i olika frågor, men en gräns för 68-kyrkan är det utan tvekan i detta fall.

Detta innebär dock inte att det finns ett starkt teologiskt, läromässigt motstånd inifrån kyrkan mot politisering, mot sekulära partiers inflytande, mot kyrkan som “arena för allmänpolitik”, ett motstånd som tillbakagången för partigrupperna nu skulle stärka. Svängen bort från det partipolitiska innebär i sig ingen tillbakagång för vänstern. Som Simon O. Pettersson konstaterar på Insikt24 kan “prästerskapet ibland…vara mer politiskt än kyrkopolitikerna”. Detta ligger förstås i linje med Sundéens analys. “Politiseringen”, fortsätter Pettersson, “är inte, i alla fall inte enbart, ett resultat av politikers inflytande. En frikyrka som Equmeniakyrkan brottas med motsvarande problem, utan politiker, utan kyrkoval och utan en historia som statskyrka.”

Pettersson betonar i vilken ringa utsträckning det överhuvudtaget är möjligt för kyrkan att undandra sig tidens allmänna sekulära och politiska inflytande. Det gör att det blir en ren illusion att tro att gruppen Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan och de andra “så kallat” opolitiska grupperna är något alternativ till politiseringen. “POSK, ÖKA [Öppen kyrka] och Frimodig kyrka är alla i varierande grad påverkade av vår tids politiska uppfattningar. POSK och ÖKA på ett mycket uppenbart sätt, men också det mera konservativa Frimodig kyrka saknar inte sådana drag – de är på ett tydligt sätt påverkade av multikulturalismen.”

Kritiken mot partigrupperna för att bedriva allmänpolitik i kyrkan drabbar naturligtvis även SD och AfS, och blir i deras fall ännu starkare på grund av kritikernas ogillande av just deras allmänpolitik. De vill, heter det i allmänhet, göra kyrkan till ett instrument för nationell fostran, och åtminstone i AfS’ fall utestänga HBTQ-personer. Såvitt jag kan se är denna kritik till stor del orättvis. Att betona kyrkan som en kulturhistoriskt viktig del av den svenska identiteten är ju ingalunda främmande för kyrkan, eller har åtminstone inte varit det före 68-kyrkan, och såtillvida finns ingen motsägelse mellan deras allmänna partiprogram och deras specifika kyrkopolitiska. I viss mån har jag ett intryck av att de också tagit upp problemen med politiseringen i allmänhet, och betonat den specifikt kristna, inomkyrkliga verksamheten och tron. “På ett paradoxalt sätt”, påpekar Pettersson riktigt, “kan politiska partier med konservativ eller nationalistisk prägel i vissa fall på ett bättre sätt genomskåda den politiskt korrekta ideologin och därmed agera mera konfessionellt än icke-politiska nomineringsgrupper.” 

Men det kan inte förnekas att detta genomskådande, detta motstånd mot vänsterpolitiseringen, formulerats i starkt politiska termer, som en avsikt att driva ut just den politiska vänstern – och inte minst den i allmänhet, trots gränsen mot vigseltvånget, starkt inomkyrkligt politiskt-korrekta Jackelén – ur kyrkan. Och när resultatet stod klart var det också den allmänpolitiska innebörden för partiet självt som lyftes fram av AfS – den allmänpolitiska innebörden även bortom kyrkan. Framgången var, fastslog Gustav Kasselstrand, ett “nationellt genombrott”. Det stämmer förstås, såtillvida som de nu är invalda i en rikstäckande parlamentarisk församling. Eftersom kyrkomötet formellt är en parlamentarisk församling i största allmänhet äger resultatet en allmän parlamentarisk-politisk betydelse.

Vilket oundvikligen leder oss över till frågorna om populistnationalismen i den allmänna parlamentariska politiken, och närmast förhållandet mellan SD och AfS. Om valresultatet utan tvekan är en allmän framgång för AfS, gör SD:s förbluffande dåliga resultat – detta är det första valet överhuvudtaget i vilket de går tillbaka – alltså att det inte är en framgång för populistnationalismen som helhet. En huvudlinje i den i “alternativmedia” vanliga mellanposition som stödjer både SD och AfS, tydligt artikulerad av Erik Almqvist i valrörelsen 2018 och därefter programmatiskt fasthållen av flera populistnationalistiska opinionsbildare, är att det är rätt av SD att anpassa sig till högern inom ramen för det konservativa blocket och på den vägen vinna avgörande inflytande och slutligen ingå i en regeringsbildning – eftersom det som därmed uppges kommer ersättas i riksdagen av det icke-kompromissande AfS. I stor utsträckning delas denna synergistrategi av AfS själva: samtidigt som SD fortsätter att totalt avvisa dem som extremister, har AfS, trots sin likaledes skarpa men annorlunda kritik av SD, i samband med kyrkovalet – liksom även tidigare – sänt signaler av stöd till dem, uppmanat väljarna att stödja dem där de inte själva kunnat ställa upp. AfS motsätter sig inte generellt SD:s högerblockstrategi – även deras retorik handlar i stor utsträckning om ett nationellt enande i konservatismens tecken mot vänstern och “sosseriet”.

Jag ifrågasatte med viss utförlighet den av Almqvist formulerade linjen, alldeles innan AfS radikalnationalistiska vägval blev uppenbart genom vad jag kallade det “avståndstagande från avståndstagande” från partiledningens sida inför den antisemitiska incident och omfattande radikalnationalistiska aktivistanslutning som kom att dominera valrörelsens slut. Jag var ännu medlem i partiet och hoppades fortfarande att det skulle bli det “nya tredje”.

Den stora och svagt grundade optimismen 2018 vändes i besvikelse när båda partierna gjorde långt sämre val än förväntat. AfS visade sig då, och även i Europaparlamentsvalet året därpå, vara rent marginella, ett promilleparti, vilket ingalunda var förvånande i ljuset av deras i valrörelsen ådagalagda orientering. Mina protestinlägg – Om ideologisk gränsdragning och AfS och det nya tredje – alldeles i slutet av valrörelsen kunde inte göra något för att ändra det intryck av partiet som väljarna hunnit få, visa att det fanns andra krafter i partiet. SD gick visserligen framåt, men många procentenheter mindre än i tidigare val och vad man även denna gång hoppats på. Valresultatet talade inte för att synergikalkylen stämde.

AfS kvarhåller i stort de ståndpunkter som gjorde att jag stödde det gamla SDU och följde dem även till AfS (trots att jag lämnade SD på grund av avvisandet, från några av SDU:arnas kvarvarande anhängare i Stockholmsstyrelsen, av den enhetslinje jag även efter SDU:s uteslutning försökte driva, och inte minst, i samband med detta, den oacceptabla partikultur som då avslöjades – inte som protest mot uteslutningen): främst det alternativa Europasamarbetet, kritiken av neokonservatismen och den allmänna amerikansk-imperialistiska krigsinterventionismen, den mer balanserade hållningen gentemot Ryssland. Dock tycks de, att döma av några diskussioner jag haft med dem, tyvärr ha backat när det gäller den motsvarande balanserade hållningen i Israel-Palestina-konflikten. De har oförändrat bra ståndpunkter även i några andra frågor, som skol- och vårdpolitiken, och även förstås när det gäller det centrala, de nationella och kulturkonservativa värdena.

Men allt detta ramponeras av att de har förblivit ett radikalnationalistiskt parti, det radikalnationalistiska parti de till min förvåning visade sig vara 2018, när det mesta av det SD-ledningen sagt om dem plötsligt bekräftades av dem själva. Med fast beslutsamhet har de fortsatt på den 2018 inslagna vägen, och utvecklat och fördjupat samarbetet med de mer extrema radikalnationalistiska grupperna. De har även vunnit avsevärt stöd från den nya vänsternationalismen, som i och med detta närmande i sig visat sig ha en ganska stark radikalnationalistisk orientering. De inlägg jag skrev även efter förra riksdagsvalet, Ett begripligt valresultat, Enhetslinjens slut och Förslag till AfS, har lika litet som de jag skrev före valdagen kunnat ändra någonting. Nu har AfS, i “kyrkopolitiken”, vuxit på SD:s bekostnad. Inte heller detta nya valresultat tyder på att den synergiska kalkylen stämmer, att den synergiska strategin fungerar.

Jag har förespråkat en alternativ synergi. Om den har jag ingenting nytt att säga. Den var vad som definierade redan den enhetslinje jag före uteslutningen av SDU 2015 försökte driva i SD Stockholms stad och i många inlägg inte bara från den tiden, utan ännu, i reviderad form, våren 2018, efter AfS bildande, och i valrörelsen samma år. Idag skulle den kräva att AfS uppger radikalnationalismen och att SD uppger högerfusionen.

Jeanna Bauck: Den danska konstnärinnan Bertha Wegmann målande ett porträtt

Radikalnationalistisk mångkulturkritik

Jonas Nilssons nya dokumentär med Karl-Olov Arnstberg, Jan Tullberg och Ingrid Carlqvist om hur Sverige blev en mångkultur är, med undantag för några detaljer, en professionell produkt, och den innehåller mycket kritik som utan tvekan är sakligt viktig. Det gäller även dess kontroversiella fokus på judiska individer och organisationer som verkat för den radikala mångkulturen, ett ämne som också jag själv tagit upp.

Samtidigt visar den tydligt vad som är felet med denna radikalnationalistiska kritik. För det första är den ensidig, i det att nästan hela tonvikten läggs på den judiska aktivismen och denna inte belyses i ett tillräckligt historiskt och idéhistoriskt perspektiv. För det andra saknar den de begreppsliga instrument som i mycket följer av ett större perspektiv även i allmänhet, och som tillåter en mer omfattande och djupgående analys. För det tredje medför denna brist en fullständig frånvaro av realistiska utblickar mot en möjlig lösning av problemen. Nilssons film gör visserligen inte anspråk på att svara på mer än vad dess titel utsäger, ‘Varför är Sverige en mångkultur?’. Men förutom att svaret är ofullständigt blir i just detta polemiskt radikalnationalistiska sammanhang denna anspråkslöshet problematisk.

Invändningarna kan förstås sammanfattas som att felet med den radikalnationalistiska kritiken helt enkelt är att den är just radikalnationalistisk. Radikalnationalismen i sig närmast definieras så att säga av ensidighet, otillräckliga perspektiv och analytiska redskap, och frånvaro av tillfredsställande lösningsförslag. Endast om kritiken, eller valda delar av den, frigjordes från detta sammanhang och inordnades i ett nytt politiskt och ideologiskt sådant skulle den kunna få verklig betydelse.

Ett enormt engagemang, stor sakkunskap, hårt arbete och väl numera också avsevärda ekonomiska resurser investeras av radikalnationalisterna i studiet av mångkulturen och massinvandringen, formuleringen av kritiken av dem, och framför allt den mediala kommunikationen av denna kritik. Men det finns en disproportion mellan allt detta och den primitiva, torft-nationalistiska politiken och ideologin. Det sakligt viktiga går hela tiden i opinionsbildningsmässigt avseende förlorat just av det skälet att det blir en del av radikalnationalismen med dess av de flesta lätt uppfattade fel och begränsningar. Det sjunker ned och försvinner i det radikalnationalistiska moraset. Det hjälper inte att sunkbunkern putsas upp.

Nilssons Palaestra Media säger sig dock (med en språkligt märklig formulering av den typ som den nya besökaren kanske inte väntar sig som det första hon ser på nätsidan i en kort presentationstext på 18 ord – eller är detta sådant som ingen längre bryr sig om och få ens noterar?) vara “en Sverigevänlig kanal som betecknas frihetligt höger”. Det visar både det karaktäristiska libertarianska inflytandet, i vars termer friheten numera förstås inom den svenska radikalnationalismen, och det sätt på vilket denna radikalnationalism vill presentera sig som en respektabel del av den gamla vanliga högern – en borgerlig strategi som, vill jag minnas, också användes av den nu upplösta organisationen Nordisk Ungdom. Även radikalnationalisterna vill, för vissa syften, acceptansens syften, framstå som en del av det “konservativa blocket”, och välkomnar detta block som ett steg i rätt riktning.

Två saker är att säga om detta. Dels att det är en svaghet och ett fel i sig att ansluta sig till denna höger, dels att självbeteckningen inte fungerar eftersom det är uppenbart för alla att man i verkligheten ändå bara är radikalnationalister och ingenting annat. Om man verkligen ville bli en del av den vanliga högern skulle man ju inte som i Nilssons film samarbeta med Det Fria Sverige, som inte tvekar att beteckna sig som fascister. Man skulle inte oavbrutet vara en central del av den formlösa radikalnationalistiska scenen med dess många överlappande och samarbetande grupper, en del av den miljö som bland annat alstrar populistnationalismens hatsvans och avslöjande anonymitetskultur på nätet. Ja, man skulle så att säga vinnlägga sig om att inte vara Jonas Nilsson, sedan länge en av de mest kända och på några punkter mer extrema företrädarna för radikalnationalismen i Sverige och för den fascistisk-libertarianska syntesen.

Men om Nilsson verkligen på allvar anslöt sig till den frihetliga högern sådan denna normalt förstås, den gamla vanliga högern som under nyliberalismens epok alltid haft ett libertarianskt inslag, om Nilsson tydligt markerade detta genom att ta avstånd från sitt fascistiska och nationalsocialistiska förflutna, eller till och med bara började på rätt sätt och i tillräcklig utsträckning problematisera det med kritisk urskillning, skulle det vara fel att peka på något trovärdighetsproblem. Det är givetvis fullt legitimt att ändra sig, och det är också ursäktligt att ha haft fel. Man skulle bara behöva insistera på att inte heller denna höger äger någon förståelse eller tillhandahåller någon lösning av de problem Nilsson dokumenterar, utan tvärtom i stor utsträckning är deras orsak. Ibland ser radikalnationalisterna denna orsak tydligare än den icke-radikala populistnationalismen, men de drar aldrig några adekvata slutsatser av det. I den nya filmen finner vi ingetdera.

Det största problemet med den radikalnationalistiska kritiken är kanske bristen på lösningsperspektiv. Indirekt kan man visserligen av vad som sägs i Nilssons film sluta sig till något litet som äger relevans på detta område. Ingrid Carlqvist utbrister mot slutet plötsligt rakt upp och ned att en och en halv miljon invandrare helt enkelt måste återvandras. Men även om återvandring förvisso inte är omöjlig, snarare stärker än motverkar detta ofullständiga och icke närmare utvecklade förslag, framfört på detta sätt, intrycket av brist på lösning.

I synnerhet när kritiken i sådan utsträckning fokuserar på just det judiska inflytandet leder denna brist dessvärre till att många sluter sig till sådant som inte äger relevans. Detta är, återigen, något som följer enbart av det faktum att det är radikalnationalister, tidigare och nuvarande fascister och nazister och personer som ansluter sig till dem i projekt som dessa, som står för kritiken. Det är därför bristen i lösningsfrågan, tystnaden i lösningsfrågan, blir så allvarlig. Det blir så att säga fritt fram att dra slutsatsen att en allmän nazistisk politik är vad som behövs, och att åtminstone en avsevärd del av nazismens typ av åtgärder mot judarna är den icke uttalade men avsiktligt implicerade lösningen, slutlösningen.

Radikalnationalismen håller inte. Men det gör för den delen inte den icke-radikala populistnationalismen heller, eller nationalismen, nationalkonservatismen, konservatismen överhuvudtaget sådana de idag ser ut. Förvisso finns för radikalnationalismens del dess alldeles egna faktorer som gör att den inte håller. Men oaktat skillnaderna har alla dessa idag genom kopplingen till den existerande högern, och därmed åtminstone passivt och indirekt till den transnationella intressekonstellation som den är en del av, också gemensamma sådana. De är alla bundna av en hopplös primitivism på vissa centrala politisk-teoretiska områden.

Det blir på särskilt sätt uppenbart i radikalnationalismen, och en av de olyckliga konsekvenserna är att många stöts bort och därför kvarstannar i eller till och med för första gången ansluter sig till en likaledes ohållbar vänster. En de överordnade värdenas konservatism är mer oundgänglig än någonsin. Men kanske är det signifikativt att det var en socialist med genuin arbetarbakgrund, idéhistorikern Ronny “Mitt förnamn är Ronny” Ambjörnsson, som en gång lanserade denna term. Såväl vänsterns sedan länge dominerande postmarxistiska och postmoderna transmutationer som de radikalmodernistiska felen och blindheterna i socialismens äldre, i övrigt rikt utvecklade och vittförgrenade teoretiska tradition alltifrån 1800-talet, gör det nödvändigt att dröja vid alla dessa riktningar som nu sitter fast i högern. Deras sanningar måste bevaras, frigöras, nyformuleras och förflyttas till ett nytt och större sammanhang bortom såväl den höger som den vänster vi idag erbjuds.

Det gäller alltså även de sanningar och den kritik som uttrycks av dem för vilka det nu tyvärr är naturligt – eller till och med framstår som den enda möjligheten – att sugas ned i radikalnationalismen. Endast i ett sådant större sammanhang kan de perspektiv och analytiska resurser tillhandahållas som måste inte bara komplettera och modifiera denna, utan helt enkelt ersätta den på det sätt som är nödvändigt även för att rädda nationens och nationalitetens värden.

Roslagstull, Stockholm

Alternativhögerns öde

Den tidiga alternativhögern i USA såg ut att kunna bli något intressant: en åtminstone partiell amerikansk motsvarighet till den europeiska “nya högern”, som samtidigt anknöt till den spontana och autentiska populistnationalismen. Den definierades på lovande sätt av insikten om nödvändigheten av övergivandet av teaparty-libertarianismen och den av de neokonservativa dominerade etablissemangskonservatismen, “Conservatism Inc.”. Paul Gottfried ställde upp i redaktionen för Richard Spencers nätpublikation AlternativeRight.com. Det hela pekade mot en reviderad och intellektuellt vidareutvecklad paleokonservatism: en post-paleokonservatism.

Tyvärr gick det inte så. Denna post-paleokonservatism för vilken potential såg ut att finnas, gick under Trump-yran förlorad i total urskillningslöshet, fascistiskt symbolspråk, smaklös memetik. På samma sätt gick det med den svenska alternativhöger som lanserades först i och med trumpismen. Men den amerikanska alternativhögern hade alltså åtminstone en intressant begynnelse. En viktig fråga kvarstår därför: förstod den svenska alternativhögern någonsin denna begynnelse? Inte minst viktigt: förstod den innebörden av det definierande övergivandet av libertarianismen?

Jag tror inte det. Förutom att den gamla radikalnationalismen medsläpades fanns här också ett mycket starkt libertarianskt inflytande fortfarande kvar. Några ville tona ned det, men många gamla rena libertarianer var såvitt jag kunde se också med. Det var därför svårt för den svenska (eller “nordiska”) alternativhögern att bli mycket mer än gammal vanlig individualistfrihetlig höger plus lika gammal och vanlig radikalnationalism, om än med ny, fascistisk memetik som vid behov kunde förklaras vara endast humoristisk. Och förstås Trump, Trump, Trump.

Under Trumps tid som president tycks det dock, liksom inom den amerikanska alternativhögern, ha varit flera inom den svenska som fick anledning att ompröva sitt entusiastiska stöd 2016. Men inför valet 2020 verkade de flesta inom den radikalare del av populistnationalismen i Sverige till vilken den nordiska alternativhögern hör vilja glömma skälen till besvikelse. Man försökte, litet ansträngt, blåsa liv i kulten igen. Det hängde förstås samman inte bara med den bristande tillägnelsen av alternativhögerns ursprungliga ideologiska ansats, utan också med den allmänna, ofta extrema amerikanismen.

Podden Vita Pillret hade visserligen inte glömt de tvivel på Trump som uppstått under de föregående fyra åren. Men dessa tvivel berodde enbart på den gamla vanliga radikalnationalismen. Christoffer Dulny har rentav sagt sig inte längre vara alternativhöger. Vita Pillret innehåller mycket som belyser varför alternativhögern utvecklades som den gjorde, både i USA och Sverige. Men de långa avsnitten gör detta material svårtillgängligt, och podden är alltså inte heller längre representativ för alternativhögern. Det var väl också länge sedan någon text publicerades på Nordisk Alternativhögers hemsida, som åtminstone just nu överhuvudtaget inte är tillgänglig och kanske inte ens finns kvar.

Det är beklagligt att alternativhögerns ansats att utvecklas till en post-paleokonservatism gick förlorad i radikalnationalismens och libertarianismens numera allt närmare förenade återvändsgränder. När populistnationalismens huvudströmning själv, som en gång i sig såg ut att kunna utvecklas till en ny socialkonservatism bortom höger och vänster, är på väg att gå förlorad i högerblockets fusion, behövs verkligen ett alternativ. Vid sidan av SD finns idag bara ett marginellt moras av mer eller mindre nära samverkande “radikala” grupper, som inte minst men alls inte enbart genom sin formlöshet numera nog på goda grunder kan som helhet betecknas som fascistiskt, och där fascism inte sällan även används som självbeteckning.

Det grundläggande problemet, som framträder allt tydligare, orsaken till alternativhögerns misslyckande, är att den överhuvudtaget identifierade sig som en höger. Eftersom den fortfarande var höger kunde den helt enkelt inte bli ett tillräckligt alternativ. Trumpkulten gjorde detta nästan löjligt uppenbart. Alain de Benoists “nya höger” är också ett otillräckligt och delvis problematiskt alternativ, men han gjorde rätt i att redan från början invända mot just denna av media tillhandahållna beteckning, “den nya högern”. Det blir alltmer uppenbart att den meningsfulla konservatismen, de överordnade värdenas konservatism, idag endast kan räddas och förnyas genom att frigöras från högern. Det är inte en alternativ höger som behövs, utan ett alternativ till högern.

Alternativhöger och post-paleokonservatism

Identitär Idé

Tillbaka till frågan om neofascismen

Alternativhöger och neofascism

Nordisk alternativhöger i Charlottesville

Kulturirrelevans och troglodytnationalism

Scandza Forum

ABBA: Don’t Shut Me Down

From their forthcoming album Voyage.

The Worsening Problem of Formal Errata

They’re inevitable, I was told long ago by an experienced professor towards the end of his career, with an enormous record of published works. No matter how diligent you are, no matter how meticulously you go through the proofs, there are going to be formal errata or corrigenda in the published text. He wasn’t talking about short articles, of course. In their cases, they’re avoidable. But in longer essays and in books, there simply will be errata, he said.

This corresponds to my own experience. It’s strange. Sometimes simply inexplicable. There are minor misprints or typos, and two or three misspelt words and names in some of my early, longer published texts (I haven’t published many, so I’m not boasting of how few errors I make) which I cannot account for, whose presence I find to be a mystery. Words which elsewhere I have always spelt correctly, before and after the respective errata appeared. These are cases where I have no original manuscript, no copy of what I submitted to the publisher, so that I can’t see if it really was my fault, if it really was I who had been so negligent and inattentive as to make the errors myself. There are, for example, at two such cases in the introduction to my Swedish translation of Eric Voegelin’s Wissenschaft, Politik und Gnosis (and one strangely rendered English word in the translation).

But in other cases, I know I’m not to blame. That doesn’t make things very much better. The most extreme case was one involving a respected American philosophical journal, published by a big, established university press. It was worse than other, similar experiences with publishers of this kind, and what it revealed about the qualifications of the staff today available in the world of academic, traditional print publishing made me think deeply about the state of the humanities. It seems to me the frequency of incidents of this kind, even less serious ones, warrants commenting on it.

The editor was himself very upset. To some extent, it could perhaps be argued that it was my own fault. Instead of writing per definition, I had unnecessarily added the Latin accusative ending to definition, so that, in my manuscript, it read per definitionem – in two different places. It’s incomprehensible why I used the original Latin form of this expression; there was no stylistic need whatsoever in this particular article of mine not to use by definition, or per definition, which also seems acceptable in English, as in Swedish (in German, however, per Definition is considered incorrect, and per definitionem is insisted on. Had I suddenly forgotten those forms, which I must have used very many times in both languages? I haven’t the faintest idea why in this case I didn’t keep to one of them.

Since I happened to use the Latin form, however, that Latin form of course had to be correct. The editors had approved my manuscript. Everything was going well. and after having made some improvements in the first proofs, I received what I was told were the final proofs. The final proofs. I.e., the version of a text that is sent to the author before printing, and which, if he or she has nothing more to add or change, is the one that is printed, in precisely that form. I had nothing more to add or change. I approved those final proofs. In them, per definitionem correctly appeared in the two different places.

A couple of weeks later, the new issue of the journal appeared and was sent to me across the Atlantic. Everything looked good, identical to what I had approved – except this particular phrase. It didn’t say per definitionem. Unbelievably, the editor’s assistant had, on her own initative, made a change, or two changes, after the final proofs had been approved by me.

That simply shouldn’t happen. Why did she do it? It turned out she didn’t have basic knowledge of Latin. She must simply have thought per definitionem was wrong, and decided to correct it. Or thought it looked strange, and felt a need to do something about it. Now, since per definitionem is indeed unusual in English texts, it would have been understandable if she had changed it to per definition, not least if – as wouldn’t have been unreasonable – there had been an editorial policy according to which unnessecary Latin should be avoided. But if so, she should have pointed this out to me, or I should have seen the change when she sent the first proofs. I would of course have had no problem with that change.

That is not what she did. What she did was something that made this case particularly ridiculous. Without letting me know, despite obviously having no knowledge whatsoever of Latin, and without consulting anyone else, she thought there was something wrong with per definitionem – as Latin. She didn’t want to change it into English, but preferred to keep the Latin – but a Latin more to her untutored liking. So she boldly went for – “per definitione”. 

The latter form, definitione, is ablative, and cannot follow per which always takes the accusative. And it exists only as ablative singular in Latin – she cannot have been thinking of the expression in some modern language other than English which, perchance, she spoke.

It was bizarre. An editorial assistant at a first-class scholarly journal, an assistant whose job is to go through manuscripts and correct not the substantial content, but precisely formal and linguistic errors only, errors of spelling, grammar, usage, simply does not do such a thing. It’s not just that such assistants absolutely do not make changes in the final proofs. Those proofs are final indeed, the author must have seen and approved precisely what is going to be printed. There must be absolutely no changes whatsoever in that final version after the author has approved it. But this time it was even worse. The assistant added errors of her own.

This was more than obvious evidence of incompetence. It was incompetence of a particularly silly kind. It was the kind of thing a child without any knowledge, experience or judgement does. It made it wholly incomprehensible how she could have been hired in the first place. But it was a fact. This kind of people is now in charge of editing at publications of this kind.

It was not the editor’s fault. It seems he hadn’t noticed any of the assistant’s lack of professional qualifications. According to him, she had until then done a good job. Perhaps there wasn’t much Latin in the manuscripts she was given. But shouldn’t an editorial assistant at a humanities journal on this level know at least a little Latin? How was this possible? How could a person with such a job decide to make changes in forms of words in a language of which she obviously had no knowledge at all? Shouldn’t it be absolutely self-evident that, if in doubt about anything whatsoever in the use of a language she knows nothing about in a manuscript she has been given the responsibility to review, she must consult a specialist in that particular language?

There had, as I said, been other cases where I know I was not responsible for the respective errata. And also cases where editors had insisted on changes that I found problematic, formulations that I found less felicitous than my original ones. Again, some errata are mysteries, and I’m of course not saying that some may not be my own. Nor am I saying that good editors can never improve my own manuscripts. And I am certainly not saying my mastery of Latin is perfect. But in the case describben here, I still do have the final proofs that I approved, and I know I’m not to blame.

The incident really brought home to me the nature and the extent of the crisis of the humanities. As we know, the humanities are increasingly challenged by the requirements of capital and technology, and, in close relation to this, ravaged by much of the post-Marxist theory. The knowledge acquired is increasingly vague and without structure, order, and depth. It often seems to me the humanities can best be saved and their substance as real education restored by again basing them solidly on the study of the classical languages.

There hardly is any real and serious access to the world of western humanism without them. Couldn’t at least basic Latin and Greek in secondary education be made a requirement for those who seek admission to humanities courses at the university level? If one doesn’t care about those great languages which have meant so much for humanistic culture in the West, and from which almost all of the central terms of philosophy are derived, what is the point of the humanities and philosophy in the academy?

The current state of affairs, as evidenced by this grotesque American journal incident, even made me doubt the meaningfulness of humanistic academic publication – as I had also doubted other publication, in newspapers and magazines which were undergoing a precipitous formal decline. I no longer have much trust in such other publications either; several times, my articles (and again, they’re not many) have appeared with strange distortions of my formulations and new formal errors. Social media have revealed how poor and careless, in formal respects, is often the writing even of top journalists and political commentators when wholly unmediated by any editing. And the editing staff of newspapers seems to be constantly reduced. The situation is so bad that flagrant errors are not even corrected in online editions. There can be only three reason for this: the editors don’t care when readers – including people employed by the respective publications – report them, no readers care to report them, or readers don’t even read the articles.

Despite the fact that I have also worked with the very best of academic publishers and editors, this was one of the experiences that made me think that a modest website of my own, where I did everything myself, might be a better form of publication than any kind of traditional print publication. Why should I have a text appear in a suboptimal form, different from my own, if I didn’t have to? I’m well aware this is an unrealistic stance, which cannot be maintained in the long run. But since then, I have published only in that modest format, which no one else can tamper with. If someone wishes to republish what I write here, I make it a strict condition that nothing be changed without my approval. Since what happened in the American journal is today possible, that is not a guarantee, I guess. But it seems it’s all that can be done. It may be true that there must always be errata, that the inexplicable mystery of how some of them arise must remain. But surely it’s possible to fight those causes that are clearly identifiable.


Categories

Archives

"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi