Jane

Karin Enoksons recension i Ny Musik av Janes första album och deras konsert, tillsammans med Novalis, i Stockholm 1973 bidrog kanske starkt till att denna tyska proggrupp förblev så okänd här. Tyvärr kunde hon inte alls höra deras verkliga progpotential. Så här inleds debutalbumet Together:

Det är fortfarande alldeles för mycket vanlig, grov, elgitarrdominerad rock, och texten utforskar förstås bara den lägre romantiken – något som dock är nästan oundvikligt i detta sammanhang, och inte alltid i sig, för den konstnärliga bedömningen, behöver vara en svaghet. Men melodiskt, i viss mån strukturellt, och framför allt genom Werner Nadolnys elektriska klaviaturer, åtminstone pekar detta mot den progression utöver den typen av rock, i riktning mot ett rent genremässigt överskridande, som är vad vi (eller i alla fall jag) menar med prog.

Redan vid 0.40 kommer en tung och rå elgitarr igång, på det sätt som rockentusiaster gillar. Men den ingår här i den kompositoriska helheten, och upphör vid 1.08, för att återkomma i bättre form, och fortfarande kompositionellt integrerat, vid 1.18, och framför allt vid 1.29.

Proggens användning av elgitarren var förstås historiskt oundviklig. Men man kan säga att dess legitima användning av den hängde på förmågan att s.a.s. tämja den, inordna den i och underordna den en i högre grad av andra instrument dominerad ljudbilds helhet. I den bästa proggen tvingar man den – utöver denna in- och underordning som fullbordad och undantagslös – också till ett helt annat ljud än det normala; man får den att låta som något annat än en elgitarr.

Jane är här ännu långt från detta. Men vid 1.50 drar sig gitarren i alla fall föredömligt tillbaka till förmån för sången och hörs bara mycket diskret i bakgrunden, under det att Nadolnys klaviatur på rätt sätt kvarstår i förgrunden. Vid 3.05 börjar den dock tränga sig på igen, och inom kort tar den över helt och bryter ut i ett långt gitarrsolo av den hemska typ som är central i den vanliga rocken: det faller utanför den kompositionella helheten och förstör denna med sitt kalla, metalliska ylande. Först vid 5.42 lugnar den äntligen ned sig igen, inordnar sig kort i helheten, för att sedan åter tystna till förmån för sången och Nadolny. 7.17 återkommer den i samma tung-råa – men integrerade – modalitet som den inledde med. Dock är det ingen upprepning, och den dominerar inte avslutningen utan tenderar att upplösas i helheten, vilket är rätt.

Sångaren Bernd Pulst ansågs kraftfull, och det är han utan tvekan. Men bara kraft är givetvis inte tillräckligt för att utveckla den sång som prog kräver. Rösten har också ett drag av grovhet, och Pulsts allmänna stil förstärker de reminiscenser av blues som bekräftar den otillräckliga frigörelsen från denna tids vanliga, tunga rock. Det finns därför en spänning mellan sången och prog-ansatserna. Det skulle ha varit intressant om han sjungit på tyska. Det gjorde aldrig Jane. Novalis däremot, som de alltså framträdde tillsammans med i Stockholm, började senare göra det.

Janes engelska texter uppvisar ganska ofta en tydlig språklig svajighet. Men engelska sågs fortfarande i Tyskland som ett från genren oskiljaktigt språk. I Italien däremot sjöng de grupper som redan var verkliga proggrupper, och lika mycket engelskinspirerade, på italienska.

Även Janes andra album hade släppts vid tiden för konserten (på Folkets Hus, arrangerad av föreningen Progressive Music Promotion), dock ännu inte i Sverige. Låtar från det måste ha spelats. Här är en sekvens av tre korta, Dandelion, Moving och Waterfall. En utveckling i rätt riktning har ägt rum. Pulst gick plötsligt bort efter den första skivans utgivning, och Peter Panka har – enligt uppgifterna på omslaget – tagit över sången.

Ibland är jag osäker på om det verkligen bara är Panka (i övrigt trummor) som sjunger, och inte även gitarristen Klaus Hess, som senare övertog det mesta av sången. Hursomhelst, moderniteten kan delvis tolkas i termer av en panteistisk revolution. Ur dess romantiska sidas djup, i dess hippiebetonade 70-talsvariation, fortsätter här långsamt stiga ett slags semiprog, med tydlig potential till utveckling utöver sina ännu givna gränser. Den är fortfarande alltför elgitarrdominerad, men gitarrerna är nu åtminstone i större utsträckning underordnade den kompositionella helheten; de svävar aldrig helt ut i några egentliga, separata, formlösa solon. Höjdpunkten, det maximala avståndet från rocken, nås här med Miriam Kalenbergs, Ariane Gottbergs, Brigitte Bluncks och Angelika Winklers flickkörsgästspel i Waterfall.

Janes “mest kända” sång (man måste sätta detta inom citationstecken eftersom de numera är så okända i nästan hela världen utanför Tyskland) är en strukturell absurditet, men de första tre minuterna är fulländade.

De är ett av de exempel som, föreslår jag, visar varför denna okända tyska grupp faktiskt måste räknas till 70-talets främsta, trots att de också – som jag snart ska återkomma till – gjorde mycket dåligt. Men vid 3.17 kommer den elektriska maskinen igång. Man väntar sig ett vanligt gitarrsolo. Det hela är acceptabelt såtillvida som det håller sig inom den kompositionella ramen. Men vid 4.08, eller senast 4.39, skulle det ju ha tagit slut. Vers och sång skulle ha återkommit. Så sker inte. Maskinen fortsätter yla. Redan genom detta disproportionerliga fortsättande blir solot till den illegitima elgitarrdominans som förstör nästan all vanlig rock. Men dessutom börjar maskinen nu på det vanliga sättet sväva utöver kompositionsramarna. Vers och sång återkommer överhuvudtaget inte. Det sublima musikaliska temat utvecklas därför inte tillnärmelsevis med den nödvändiga fullheten; sången blir en ofullgången halvhet, prisgiven maskinens förstörelse.

Här brister den musikaliska intelligensen. Det är som om de inte riktigt förstår vad det är de håller på med. En medvetenhet om den möjlighet till en ny och högre musikalisk utveckling som de i verkligheten redan börjat förverkliga måste ha varit på väg att bryta fram. Men den hindrades av det slummiga rockträsk i vilket de fortfarande alltför mycket satt fast. Det mest slumträskiga rockband kan ju dock även i sina primitivaste låtar åstadkomma den vanliga sångstrukturen. Man frågar sig därför om frånvaron av denna här på något sätt har att göra med progansatserna, att de vill undvika rockkonventionerna. Att inte heller första hälften, före gitarrsolot, äger den vanliga strukturens begynnelse kunde tyda på det.

En normal vers inleder visserligen. Men när den avslutas med “Do you go out the street in the rain?”, bryter sig denna rad delvis ut från versen, och genom de i titeln förekommande orden har den drag av “kör” eller refräng. Men det utvecklas inte till något mer än bara just den raden. I stället följer en ny vers (“There will wait for you another world” o.s.v.), även musikaliskt skild från den första – med undantag för sista raden, som är samma som i första. Om denna andra vers varit kortare och enklare kunde den fungerat som “kör”. Men då borde den inte avslutats med samma rad som versen. Och även eftersom den inte återkommer, och inte heller någon ny vers följer, kan den ju inte betraktas som “kör”.

Det här är okonventionellt. Och om de två helt olika verserna med den identiska, korta, “kör”-liknande avslutningen hade återkommit med lyrisk variation efter ett kortare gitarrsolo, skulle det fungerat. Men så sker inte. Även om detta beror på en i sig, för proggens syften, värdefull strävan att bryta mot rockkonventionerna, blir resultatet här tyvärr misslyckat: bara en uppenbar ofullgångenhet, dessutom oproportionerligt präglad av just den rockiga maskingitarren.

Trots detta betyder den musikaliska kvaliteten, i förening med de tre korta sångerna ovan, avslutade med Waterfall med flickkören, och mot bakgrund av den första skivans ansats (Daytime, ovan), att man här urskiljer en progpotential på Pink Floyds nivå.

Mer kunde sägas om Karin Enoksons korta recensioner av den första skivan och konserten i Stockholm, men det är ointressant eftersom de bara, och i ganska extrem utsträckning, bygger på missuppfattning och oförmåga att höra vad det handlar om. Det är oklart vad denna dövhet beror på. Det är inte så att hon överhuvudtaget inte förstod prog. I den samtidiga recensionen av Novalis klagar hon bara på bristande originalitet i förhållande till Pink Floyd – något hon hade kunnat göra i recensionen av Jane också.

Hon säger att hon haft svårt att uppfatta texterna (vilket utan tvekan är ett problem), men också att, när hon lyckats med det, de är “väl banala”. Det visar att titellåten på den andra skivan, Here We Are, spelades på konserten, innan denna skiva utkommit i Sverige, och det visar också att detta är den enda text hon lyckats höra. Hon gör en slarvig generalisering om texterna. Denna låt är enkel banalrock, som, när den förekommer hos Jane, bara understryker deras s.a.s. falska medvetande om vilka de är och vad de i verkligheten gör. De missförstår innebörden av den musik de är på väg att skapa.

Detta störande inslag finner vi hos de flesta proggrupper. De avslöjar ibland att de fortfarande faktiskt tror att de bara rätt och slätt är rockmusiker med allt vad därtill hör, och här och där finns, som här hos Jane, inslag av vanlig rock på deras skivor. I Here We Are är den förvisso banala texten anpassad till den banala musiken, men i övrigt tror jag man måste säga att de två första skivorna har texter som är ganska väl avpassade till den – med de ovan nämnda stora begränsningarna – icke-banala musiken.

Betydligt viktigare är vad Karin Enokson säger om själva musiken. Hon säger inte att den är banal på ett sätt som motsvarar texterna. Men hon säger att den “inte är svår”. Detta tyder återigen på att hon jämför med den mer utvecklade proggen.

Detta kräver en kortare utredning. Det finns legitima betydelser av termen “svår musik”: att viss musik tekniskt är svår att spela, och att viss musik kräver tid och upprepad lyssning för att rätt uppfattas. Men åtminstone det senare behöver kanske inte nödvändigtvis innebära att den i sig är svår. “Svår” framstår för mig ofta som en mindre lyckad term för detta. “Komplex” musik känns mer rimligt. När det “svåra” övervunnits, kvarstår det komplexa.

I det här aktuella sammanhanget tänker man alltså gärna på den mer utvecklade proggen, och kontrasterar den mot vad man tänker på som icke-svår, enkel pop. Men vad vi i första hand menar med det senare är väl bara att den är lättillgänglig, inte kräver upprepad, noggrann, inträngande lyssning. I andra hand menar vi väl gärna banal, lättviktig, ytlig. Fastän termen prog också implicerar modernistiska, experimentella strävanden, som uppfattas som svåra, och fastän den fullt utvecklade proggen förvisso anses “svår”, och även är det i båda de ovan angivna meningarna, skulle jag vilja föreslå att denna svårhet inte definierar den. Proggen bör inte betraktas som konstitutivt “svår” i betydelsen svårtillgänglig, eller ens komplex. Den kan ibland faktiskt vara i hög grad “enkel” – utan att vara banal, lättviktig, ytlig.

En del prog är svår i den meningen att den upptagit mer eller mindre av den allmänna modernismens och exempelvis vissa av spretjazzens grepp, överförda till rockens elektroniska, eller mer utvecklade elektroniska, instrumentuppsättning. Men när den helt domineras av detta, eller när det är ett huvudsakligt inslag, är det enligt min uppfattning inte fråga om de främsta eller högsta formerna av prog. Det mest grundläggande, nödvändiga kännetecknet på proggen är i stället bara helt enkelt det som på det mest allmänna planet ligger i själva ordet prog: att den – i varierande stadier – i största allmänhet är på väg att progrediera utöver den vanliga rocken.

“Svårhet” är förstås ett relativt begrepp. Jane är åtminstone inte svåra i samma mening som den mer utvecklade proggen är eller anses vara det för nya lyssnare. Såtillvida har Enokson rätt. Men de är, delvis, begynnande prog, och de skulle ha kunnat vara det även om de var ännu enklare, ja mycket enklare än de är. Det hänger inte på svårheten, utan på att de går utöver den vanliga rocken (som förvisso är enkel) och den ofta banala, lättviktiga och ytliga popen.

Att Jane inte förstod vad de gjorde och vilka de var bekräftades när de, otroligt nog, gick vidare med två negligerbara album, Jane III och Lady, nästan helt präglade av vanlig, grumlig, medioker rock, med nya, tillfälliga sångare, och utan Nadolny. Men progansatsen på de två första skivorna var så stark och tydlig att den inte kunde vara någon tillfällighet. Nadolny återvände 1976 och fick större utrymme än tidigare, och Hess övertog sången. Jane producerade nu sitt progmästerverk Fire, Water, Earth & Air.

Det är ett kort album, men det innehåller endast en enda sång. Långa sånger var normen inom prog, men så långa att de, på vinyltiden, måste uppdelas på de två sidorna var ovanligt även där. Här finner vi en ganska fullt utvecklad, melodisk prog, och framför allt en full utveckling av den Janes egenart inom proggen, som kunde anas på de första skivorna. Jag anar att Fire, Water, Earth & Air måste räknas till de 20 främsta progskivorna, och Jane därmed, eller främst därmed, till de tio, ja kanske t.o.m. de fem främsta proggrupperna (till de 20 skivorna hör ju Yes’, Genesis’ och Pink Floyds hela respektive “main sequences”).

Dess främsta svaghet är en av dem vi också fann i Out in the Rain: den melodiska och allmänna kompositionella nivån är så hög i flera av sångens sex delar att de borde ha utvecklats långt mer fullständigt; sången skulle ha varit 40 minuter lång i stället för 33. Den andra svaghet som måste nämnas är att, trots att Hess’ elgitarr här närmar sig den kompromisslösa disciplin i inordningen i den kompositoriska helheten som vi finner hos de tre främsta proggrupperna, det förstås fortfarande är alldeles för mycket av den.

Att säga att Jane kanske måste räknas till de fem främsta proggrupperna är naturligtvis chockerande för progkännare, ja helt skandalöst. Men mina kriterier, min hela kritiska bedömning och analys av proggen, är, har jag förstått genom åren, i mycket annorlunda. Omdömet är möjligt p.g.a. att jag inte delar den vanliga, höga uppskattningen av King Crimson och Emerson, Lake & Palmer, och att det i Jethro Tulls verk som kan räknas som prog är kvantitativt lika begränsat som i Janes. Men det måste sägas att några av de andra stora tyska proggrupperna från 70-talet, och även de italienska, ibland kanske kommer ganska nära Jane.

Hursomhelst, med Fire, Water, Earth & Air, mästerverket av “enkel” krautprog, hade Jane nu nått höjdpunkten av sin karriär. Den markerades av en stor konsert i Niedersachsenhalle i deras hemstad Hannover 1976 och det hyllade dubbel-live-albumet därifrån, Live at Home. Men konserten och albumet var båda mycket märkliga. Mer än hälften av materialet är helt nytt, och återfinns inte heller på någon av de senare skivorna. Live at Home är m.a.o. ett live-album med huvudsakligen originalmaterial som inte finns inspelat i någon studioversion.

Bland detta återfinns ett 20 minuter långt prog-sjok, Windows. Tyvärr är det inte alls på Fire, Water, Earth & Airs nivå, utan tenderar att sjunka ned till den grumligt malande rock-monotonin från Jane III och Lady (det förklaras också bygga på en gammal idé som först nu fullbordats). Det uppvisar också en motsatt svaghet i jämförelse med Out in the Rain och Fire, Water, Earth & Air: ett minimum av relativt svaga musikaliska idéer tänjs ut till omotiverad längd. Även det mesta av det övriga nya materialet tenderar mot den tidigare dunkelt malande tungrocken.

Men konserten/albumet öppnas i alla fall med 15 sekunders grandios, sublim proggenialitet, och en 11 sekunders variation från Out in the Rain, som inledning till en bearbetad version, med varierad text, av Air-Superman-sektionen från Fire, Water, Earth & Air. Det är alltså bara några få sekunder, och antagligen Wieczorkes improvisation. Även den inledande delen av Fire, Water, Earth & Air finns med, liksom Daytime och hela Out in the Rain. Och bland det nya finns i alla fall en låt som definitivt tillhör deras allra bästa: Expectation.

Tyvärr uppvisar den precis samma svaghet som Out in the Rain, som den även i övrigt liknar. En lysande komposition utvecklas bara helt ofullständigt, för att avbrytas av elgitarr. Visserligen blandas gitarren med klaviatur, men den dominerar fatalt. Och i stället för ett kort solo fortsätter den mala på under två tredjedelar (!) av låtens längd, utan att versen/sången återkommer.

I en unik video från denna tid (det finns inga fler på YouTube) ser vi dem framföra Expectation på en annan konsert än den i Niedersachsenhalle. Basisten Martin Hesse hoppar omkring som en löjlig rockstjärna, men Klaus Hess utstrålar progtyngd. Man förnimmer hur han – alldeles oavsett texten – i linje med den tyska romantiken ur inre djup framhämtar och avhöljer oerhörda, dolda verklighetsdimensioner.

Men vid 3.37 skulle ju, efter en ny övergång, versen/sången återkommit, följd av en värdig klaviatur- och gitarravslutning (som kunde vara samma som sista delen av den existerande). Det hade räckt med att upprepa dem en gång, med varierad text, för att göra Expectation fulländad. Hade de gjort det, och även utvecklat Out in the Rain så som jag beskrev ovan, skulle de ha kunnat bli en världsberömd grupp, och världsberömmelsen kunde ha blivit bestående; med tiden kunde de ha erkänts som stående i jämnhöjd med Pink Floyd. Klaviaturisten som syns här är inte Werner Nadolny, som, unbegreiflicherweise, lämnade Jane igen efter Fire, Water, Earth & Air, utan Manfred Wieczorke, som gick över till Jane från en av de andra tyska proggrupperna, Eloy.

Kort tid – enligt deras eget medgivande alltför kort – efter Fire, Water, Earth & Air och Live at Home gav de ut nästa studioalbum, Between Heaven and Hell. Det är inte lika genomarbetat och enhetligt som Fire, Water, Earth & Air, men progambitionen på första sidan är obestridlig.

På andra sidan visar sig dock återigen deras märkliga, fortsatta ofullgångenhet. De förstår fortfarande inte vilka de är, vad de redan åstadkommit och uppnått. Twilight är elgitarrdominerad tungrock som väl skulle kunnat komma från vilket av 70-talets engelska hårdrockband som helst. Den saknar nästan helt progintelligens, med undantag för den utmärkta, avslutande delen – men man får genomlida nästan sex plågsamma minuter i väntan på den. Den avslutande låten sjunker ned ytterligare, till ren banalrock. Det är obegripligt, på detta stadium av deras utveckling. Mellan den och Twilight ligger dock Voice in the Wind, som håller måttet.

Nu närmade sig 80-talet snabbt, och därmed slutet på den första, ursprungliga prog-eran. Det märktes tydligt på Age of Madness från 1978, som innehöll inte mindre än fyra helt likgiltiga och mediokra sånger. Den börjar dock starkt med titellåten, Memory Symphony och Auroville, och avslutas lika starkt med Meadow och en kort andra del av Age of Madness.

Därmed var det slut. På Sign No. 9 (1979) har Nadolnys ersättare Wieczorke hoppat av utan att ersättas, vilket gör att musiken blir fullständigt elgitarrdominerad, och även i övriga avseenden är progambitionerna nu försvunna. Det är knappt mer än en vanlig musikalisk talang för utvecklad rock som hörs i Moonstone, det enda passabla på denna skiva, som jag minns det. 80-talets och musikindustrins mörker sänker sig över Jane och över hela den progressiva rocken – förstör, tills vidare, denna nya genre. Liksom alla andra fortsatte de dock under dessa tragiska omständigheter att ge ut många skivor – och därmed förstöra sitt anseende – under det nya, alltmer nyliberala årtiondet. Splittringar och konflikter ägde rum på det vanliga sättet, liksom de oundvikliga, ofullständiga återföreningarna i olika konstellationer och med många bortfall av gamla och tillskott av nya medlemmar. Om någon av dessa konstellationer kanske än idag lever vidare, beror det givetvis uteslutande på det klassiska material från 70-talet som de spelar på konserterna.

Varför heter de Jane? Jag har aldrig förstått det. Och otroligt nog har jag aldrig sett någon förklaring till eller ens diskussion om det. Det är som om det uppfattades som den naturligaste sak i världen att en tysk rockgrupp heter Jane. Det är det givetvis inte. Det är i själva verket högst anmärkningsvärt, något som på det mest påträngande sätt kräver en förklaring. Men ingen tycks ställa frågan. Jag har tänkt att de kanske ville hylla Jane Fonda, eftersom hon vid slutet av 60- och början av 70-talet blivit en känd internationell fredsaktivist. Möjligen är förklaringen till frånvaron av förklaring att alla tyska progintresserade alltid känt till svaret: kanske behandlades frågan utförligt exempelvis i den tyska musiktidskriften Sounds, som fokuserade på prog från slutet av 60-talet.

Slutligen frågar sig kanske någon vem Karin Enokson är – kritikern vars recensioner jag tog som utgångspunkt för denna artikel. Det vet man inte. Hon var en av skribenterna i den kortlivade tidningen Ny Musik (1973-74), men mig veterligen har hon inte fortsatt som musikkritiker eller för den delen som något annat i offentligheten. Men Ny Musik var en ganska viktig publikation, tunnare och mindre ambitiös men av samma typ och utseende som New Musical Express och den progressiva rockens huvudsakliga främjare, Melody Maker. Den hade minst en känd medarbetare, Kjell Alinge, och en rad andra skrev betydligt bättre om prog än Enokson. Men att överhuvudtaget ha skrivit om Jane i Sverige, även om bara kort och dåligt, ja på ett sätt som hindrade att de uppmärksammades efter förtjänst, är viktigt nog.

Laurynas Gucevičius: Vilnius Cathedral

Några teser om idealismen, filosofin och den andliga traditionen

Jag var tidigare, åtminstone under några år, primärt filosofihistoriker. Den filosofi jag i denna egenskap ägnade mig åt var av det slaget som delvis rör sig inom ett område som filosofin har gemensamt med teologin.

Filosofin och filosofihistorien kan inte skiljas från varandra. Inte bara av det triviala skälet att den senare handlar om den förra. Utan också av det mindre triviala skälet att den förra handlar om den senare.

Det filosofihistoriska studiet har lett mig till vissa filosofiska positioner. Men vissa filosofiska positioner ledde mig till det filosofihistoriska studiet. Att jag primärt var filosofihistoriker, innebar inte att jag inte ville försvara vissa filosofiska positioner.

Jag har vad jag menar vara allvarliga invändningar mot båda de dominerande strömningarna i 1900-talets filosofi, den företrädesvis anglo-amerikanska s.k. analytiska filosofin och den kontinentaleuropeiska med utgångspunkt i fenomenologin och representerad främst av Heidegger.

Jag tror att det finns anledning att försvara aspekter av den i allmän mening idealistiska filosofin i västerlandet, både den klassiska och den moderna, och främst i de personalistiska former jag ägnade mig åt i mina huvudsakliga akademiska publikationer.

Men i den mån jag själv har försökt göra det, har jag också föreslagit att de kan och bör fördjupas, kompletteras, förstärkas och modifieras genom att förbindas med främst Vedanta.

Det var aldrig nödvändigt att radikalt bryta med den huvudsakliga idealistiska skolbildningen i den svenska filosofin under 1800- och det tidiga 1900-talet. Filosofin skulle vinna på att fortsätta verka inom eller utifrån den.

Delsanningar och perifera sanningar finns givetvis utspridda i de flesta filosofiska riktningar, tidigare och senare. De är inte oviktiga. Tänkandet är en dialektisk helhet som hänger samman, över alla gränser mellan skolor.

Men i det de förblir spridda i relativitetens utmarker, kopplade till begränsade och felaktiga helhetliga åskådningar, är dessa sanningar bara förbiflimrande fragment som alltid tenderar att gå förlorade.

Inte bara personalismen utan i viss mån även idealismen är en levande riktning i dagens filosofi. I själva verket fortlevde idealismen i olika former genom hela 1900-talet hos många framstående men av de dominerande riktningarna marginaliserade tänkare.

Den personalistiska idealismen är ett resultat av en koherent, kumulativ utveckling i den västerländska filosofin alltsedan antiken.

Det går, föreslår jag, att argumentera för att man inom den västerländska filosofin hittills inte kommit längre, ifråga om systematiskt elaborerad, helhetlig världs- och livsåskådning, än i den personalistiska idealismen.

På flera sätt kan den, i helhetligt åskådningsmässiga termer, ses som en essens och kulmination av det europeiska och västerländska tänkandet.

Delsanningarna i andra riktningar måste, föreslår jag, relateras till, förstås utifrån, och modifieras i enlighet med den.

Till skillnad från andra och senare filosofiska riktningar öppnar sig idealismen i viss mån mot Vedanta (och även den personalistiska idealismen har där partiella anknytningspunkter) och vad som blev det “esoteriska” tänkandet i de abrahamitiska andliga traditionerna.

Samtidigt finns det en hel del i exempelvis de senaste årtiondenas medvetandefilosofi som bekräftar den personalistiska och övriga idealismen och som kan bidra till att vidareutveckla den.

Vissa former av den moderna idealismen utgör den västerländska modernitetens enda verkliga filosofi.

Med detta menar jag inte att det inte förekommit mycket verkligt tänkande. I det har förvisso också funnits mycket fili för tankens olika områden. Vad som saknats är sofin, sådan jag förstår den.

Mycket i detta tänkande som inte är verklig filosofi äger också betydande värde. Inte minst när det relateras till den verkliga filosofin och därmed ses i rätt perspektiv – vilket naturligtvis bara kan göras av den verkliga filosofin.

Dock är det givetvis omöjligt att vinna generell, eller ens högst begränsad, acceptans för denna förståelse av den verkliga filosofin, och den uppfattning av sofin som den bygger på, bland dagens filosofer.

Även utifrån förståelsen av den antika filosofin är det nödvändigt att åtminstone bejaka att det finns andra definitioner av sofin, för vilka fili hyses. Att filosofin därför kan handla om just denna definition. Eller om fili för en sofi som vi ännu inte kan definiera.

De flesta moderna filosofer omfattar ju dock inget sofibegrepp överhuvudtaget. Såtillvida är termen filosofi betydelselös även för dem själva. Den är bara en inadekvat, hävdvunnen beteckning för deras sedan länge på annat sätt definierade akademiska disciplin.

För mig är sofin identisk med den “stora andliga traditionen”, sådan denna definieras – åtminstone i stora drag – av vissa bestämda tänkare och skolor.

Därför ser jag Platon som den paradigmatiske klassiske filosofen i vad gäller själva förståelsen av filosofin.

För honom är filosofin, i Sokrates efterföljd, en strävan efter ett slags rekonstruktiv, rationell nykonceptualisering av denna tradition (eller vad man fragmentariskt uppfattade av den), efter naturspekulationens och “sofisternas” icke-traditionella begynnelse.

Fastän det är ett förhållningssätt till en existerande tradition är det ett nytt förhållningssätt, och därmed tillräckligt för att konsolidera filosofin som skild från denna tradition som sådan, från sofin, som en självständig intellektuell disciplin av fili i väst.

Detta var ett nytt fenomen, en produkt av den västerländska differentieringsprocessen i vid mening (d.v.s. vidare, eller allmännare, än Voegelins). Därför finns, i strikt mening, ingen icke-västerländsk filosofi.

De icke- eller antitraditionella formerna av den antika filosofin, med deras annorlunda sofiförståelse och därmed annorlunda uppgifter för den frigjorda rationaliteten, är förstås än mer specifikt västerländska.

Deras betydelse ska dock inte överdrivas. Den var större för den västerländska moderniteten än under antiken. Pierre Hadot balanserar bilden av den tidiga filosofin på ett sätt som bringar den närmare traditionella kulturers andliga övningar.

Omvänt har icke- eller antitraditionella tankeriktningar förvisso funnits i andra kulturer. Men de har inte principiellt organiserats i en som enhetlig föreställd “öppen” institutionell disciplin på det sätt som den antika filosofin åtminstone gav viktiga impulser till i väst.

Vedanta är inte filosofi, i den här angivna, precisa historiska meningen, och inte heller teologi, som är den redan partiellt differentierade, “uppenbarade” abrahamitiska sofin såsom rationellt bearbetad av den grekiska filosofin. Vedanta är ett inomtraditionellt läromässigt uttryck för sofin, och en disciplin av tolkning av detta givna uttryck.

Men eftersom Vedanta är ett uttryck för och en disciplin för tolkningen av just sofin, äger den, oaktat dennas traditionella givenhet, en intellektuell karaktär som för den i närheten av vissa av filosofins filiskt spekulativa lärouttryck.

Att säga att filosofins lärouttryck är filiskt spekulativa är endast att ange deras grundläggande karaktär som resultat av differentieringsprocessen. Det innebär givetvis inget förnekande av att också den filiska spekulationen kan uppfatta och uttrycka sofin.

Så sker alltså redan i viss mån hos Platon. Men vi ser det i än högre grad hos Plotinos, vars tänkande är mindre präglat av differentieringen och därför står närmare den fragmentariskt uppfattade traditionen.

Platonism är mer än bara Platon och filosofi som specifikt anknyter endast till honom. Det är hela den stora filosofiska riktning, hela den typ av filosofi, som har sin utgångspunkt hos Platon.

Under antiken omfattar den även, och inte minst, Plotinos. Denne är i själva verket mer typisk för platonismen, eller för vad som allmänt menas med platonism, än Platon själv.

Jag har använt två olika traditionsbegrepp här. Den “stora andliga traditionen” är inte begränsad till det “traditionella samhället” i betydelsen det fördifferentiella samhället eller det delvis differentierade, delvis traditionellt rekonstruerade medeltida europeiska.

Det förra begreppet kan inte alltid förstås i termer av en kontinuitet skapad av direkt historisk förmedling, faktisk historisk påverkan.

Den traditionalistiska skolans speciella, från den etymologiska betydelsen avvikande traditionsbegrepp medger i sig att det förhåller sig så. Men det är starkt knutet till det traditionella samhällets begrepp i den angivna meningen.

Åtminstone någon historisk, kulturell transmission äger förstås alltid rum, och normalt är den stark och specifik. Såtillvida behöver den etymologiska betydelsen inte överges.

Men den kan också vara mycket svag och allmän. I princip gäller att individer i olika kulturer och olika tider, även postdifferentiella, enbart p.g.a. verklighetens natur når mer eller mindre liknande och identiska insikter.

Dessa kan sammanställas som inte bara teoretisk (i betydelsen åskådningsmässig) philosophia perennis, utan även som en hel kultur av andlig praktik.

Det är dessa konvergerande historiska uttryck i deras överblickbarhet och sammanställbarhet som kan kallas en tradition i en “mjuk” mening.

Idealism är inte det bästa tänkbara namnet för uttryck för och riktningar inom filosofin (som specifikt differentiell, västlig disciplin) som ibland mer eller mindre kan sägas tillhöra denna tradition. Men det är p.g.a. platonismen ett vedertaget sådant.

Det finns också andra viktiga betydelser av idealism på en lägre eller ytligare nivå, utvecklade i den moderna filosofin. Men det är primärt i den angivna, högsta eller djupaste meningen jag har velat försvara den idealistiska filosofin, den “klassiska” idealismen.

Irving Ramsey Wiles: The Sonata

Eklund om Liedman och marxismen

Lars F. Eklund skjuter på utmärkt sätt in sig på de centrala svagheterna i marxismen som historieteori och historiografisk metodologi i en recension i Samtiden av senaste upplagan av Liedmans översiktsverk om de politiska idéernas historia, Från Platon till demokratins kris, såväl som på specifika svagheter och felaktigheter hos just Liedman.

Vissa svepande generaliseringar och missvisande förenklingar rörande marxismen saknas inte, och i någon mån ger han en orättvis bild av Liedmans förståelse. Men sådant kan vara svårt att undvika i en vanlig recension i vilken kritiken är ett legitimt huvudsyfte. Litet märkligt är också att Eklund inte tar upp det nya i denna upplaga av en bok som som, som Eklund själv inledningsvis uppehåller sig vid, fått nya titlar och förord för varje ny upplaga i enlighet med det för var gång tillkomna nya materialet: “…till Lenin” blev “till Mao Zedong”, som blev “till Reagan”, som blev “till Gorbatjov”, som blev “till kommunismens fall”, som blev “till kriget mot terrorismen”, som nu blivit “till demokratins kris”. I synnerhet som Eklund skriver för Samtiden, och Liedman med stor sannolikhet med demokratins kris menar den populistnationalistiska vågen, hade man väntat sig en diskussion av detta. Eklund säger, slutligen, att det länge inte fanns “så mycket annat att välja på, om man ville ha en bok på svenska i ämnet”, vilket bidragit till det förhållandet att “generationer av svenska studenter fått sin huvudsakliga bild av den politiska idéhistorien från denna bok”. Här kunde väl dock nämnts att denna situation ändrades redan 1999 när Svante Nordin utgav Det politiska tänkandets historia.

Men man överser gärna med dessa brister p.g.a. den viktiga och för en vanlig recension ovanligt utförliga och grundliga analys av Liedmans marxism som Eklund väljer att i stället ge oss.

Boulevard Barbès, Paris

Morgan Johansson och förintelseförnekelsen

Justitieminister Morgan Johansson har meddelat att regeringen vill göra det straffbart att “förneka förintelsen”, och att den skall tillsätta en parlamentarisk kommitté för att se över denna fråga. De skäl han anger är att högerextremism utgör ett allt större hot, att sociala medier gör det lättare att sprida felaktig propaganda, och att det snart inte finns några ögonvittnen kvar i livet. “Förintelsen är världshistoriens största brott mot mänskligheten, och det får inte glömmas. De som försöker få världen att glömma och blanda bort korten måste stå till svars.”

Johansson beaktar inga av de starka och nyanserade argument som framförts mot lagstiftning av denna typ av en lång rad prominenta historiker, filosofer och andra – Dr Wiki nämner såvitt jag kan se korrekt Raul Hilberg, Richard Evans, Pierre Vidal-Naquet, Timothy Garton Ash, Christopher Hitchens, Peter Singer, Noam Chomsky och Deborah Lipstadt.

Det centrala i min egen argumentation rörande detta är dels det uppenbara problemet med den definition av begreppet “förnekelse” i detta sammanhang som en juridisk användning av det skulle kräva, dels, och framför allt – även såtillvida som det gör definitionsargumentet överflödigt – de allmänna problemen med att staten och politikerna och inte den så långt möjligt fria vetenskapen skriver historia.

Johansson beaktar inga av argumenten, utan accentuerar i stället det ohållbara genom att introducera den nya vaga formuleringen att de som “driver propaganda i den riktningen“, alltså bara i riktning mot förnekelse, ska kunna åtalas för hets mot folkgrupp. De EU-länder som redan kriminaliserat förnekelse (eller väl, tror jag, i något eller några fall – förskjutande definitionsproblematiken till ett annat men lika vagt område – allmänt trivialiserande uttalanden om förintelsen), såväl som EU-kommissionen och World Jewish Congress som stöder Johanssons förslag, har fel.

Inte ens Margit Silberstein ställde sig entydigt bakom Johanssons utspel i sin krönika i SR:s Godmorgon Världen i söndags. Ingen normal och frisk människa kan annat än dela hennes “rysningar” inför det – nästan otroliga – “ultimata antisemitiska uttalande” hon inleder med att citera: “Jag tror inte att Förintelsen har ägt rum, men jag önskar att det varit så.” Jag har själv hört detta yttras av två amerikanska antisemiter, varav en var en extrem företrädare för Alt Right-rörelsen.

Det är verkligen inte lätt att veta hur man ska förhålla sig till sådana personer. “Vad får man säga? Hur mycket antisemitism och rasism tål yttrandefriheten?”, frågar Silberstein, som fullt begripligt är angelägen att föra vidare denna “ständigt pågående diskussion”. I flera avseenden är den utan tvekan alltid principiellt viktig.

Men hon ger Deborah Lipstadt sista ordet. “Det förbjudna kan vara lockande säger hon. Och hon befarar att förnekarna skulle kasta tillbaka att vi andra är fega och inte har på fötter att bemöta dem.” Det är ett av argumenten. Men det viktigaste är alltså det jag försökt framhålla. Antisemitiska “ulvar i fårakläder” som bara “framtonar som anständiga forskare och historiker i den akademiska världen” är en sak. Men Margit Silberstein kan ju inte rimligen mena att alla forskare och historiker i den akademiska världen som kommer fram till resultat rörande förintelsen som strider mot en definition av den typ som Johansson i åtminstone i tillräcklig utsträckning måste fastslå, är sådana. I verkligheten har inom det etablerade forskningen alltid funnits olika uppfattningar både om hur många som förintades och om vilka metoder som användes för det ohyggliga syftet.

Intervju med Claes Ryn

SwebbTV:s Mikael Wilgert har glädjande nog gjort flera längre intervjuer med Claes Ryn i år. Denna senaste är den hittills bästa:

The Greatest Album Ever Made

What is not least remarkable about Yes’s Tales album is that it is the greatest album ever made despite some obvious and serious flaws.

First of all, the name of the album, Tales from Topographic Oceans, is formally erroneous. Oceans cannot be “topographic”. Tales of Oceanic Topography would have been correct, but of course useless for this purpose. (By the “oceans” is meant human minds, or parts of the one greater mind.) This error, however, has an interesting meaning, even a kind of value, in the context of the general understanding, in historical, cultural and sociological terms, of what progressive rock is.

Second, the title of the first song, or side, is, as Anderson later admitted, a mistake. The title should have been (and was, as I understand it, originally intended to be) simply The Revealing, corresponding to the title of the second side/song, The Remembering (note my comments on this song, on the album, and on Yes and progressive rock in general). This is not to say that the song is not about the “science” of God. In the conceptual structure of the album as explained by Anderson on the cover, where the four sides/songs seek to express the meaning of different categories of shastra, this one represents shruti.

The album is basically a hymnic expression of Vedic and universal spirituality.

Third, much legitimate criticism has been made of the first two thirds of the third song/side, The Ancient, and it should be added that there is what could be called a similar section in the fourth. They contrast sharply with the third third, which has, understandably, been performed separately, and then been given its own title, Leaves of Green, as was the final part of The Gates of Delirium, on Relayer, called Soon. Leaves of Green saves side three, which represents the puranas, and apart from the mentioned section, Ritual, representing the tantras, is a worthy conclusion of the unsurpassed masterpiece.

But the unsurpassedness rests primarily on side one, The Revealing, representing shruti, and side two, The Remembering, representing smriti. They are what makes this album the greatest of all time.

“Poesins egentliga namn är sång”

Ett utmärkt föredrag av Horace Engdahl igår i serien “Akademierna och musiken”:

Stora delar av talet skulle kunna ses som ett bra svar på mitt inlägg Dylan och akademien.

Inte så att de vederlägger mina poänger och gör dem ogiltiga, utan så att han här programmatiskt avvisar tendensen att se Dylans sångtexter som lyrik skild från hans musik. Det räckte inte, tyckte jag, att bara, som i motiveringen för Nobelpriset, nämna den “stora amerikanska sångtraditionen”, utan att i den vidare diskussionen också behandla Dylans musik som sådan i samband med sångtexterna.

Jag har inga som helst problem med hans beskrivning här av Bellman som “singer-songwriter”, som för honom – i förening med relevanta anmärkningar om romantiken och “popmusiken” – möjliggör ett nytt försvar, och det enda rätta, för Dylans Nobelpris.

Även om han inte heller här diskuterar Dylans musik, skulle han vidare kunna sägas bemöta mitt argument om de principfrågor om akademiens kompetens och uppgift som dock skulle följa av det bejakande av lyrikens och musikens enhet jag framhöll och Engdahl här på historiskt mycket välgrundat sätt godtar, genom att demonstrera avsevärda kvalifikationer som även, helt enkelt, musikkännare – kvalifikationer som man dock kanske inte kan förmoda att särskilt många andra av dagens akademiledamöter äger.

Slutligen kan talet delvis också ses som ett bidrag till den nya, fördjupade, allmänna debatt om den litterära kulturen som jag hoppades att detta Nobelpris skulle leda till.

Populistnationalismen och självständigheten

Det är viktigt att förstå det nya i de senaste årtiondenas populistnationalism. Visserligen fanns enstaka personella kopplingar till de minimala radikalnationalistiska, fascistiska och nazistiska grupperna. Men detta var marginellt. Vad som både objektivt och enligt dess egen självuppfattning och egna program definierade den nya populistnationalismen, vad som gav den dess enorma kraft, dess genomslag och förankring i en bred opinion, var helt nya historiska förhållanden.

De senaste årtiondenas populistnationalism var något nytt, en självständig politisk kraft, framvuxen som en spontan reaktion mot följderna – massinvandring, mångkultur, politisk korrekthet – av den globaliserande kapitalism som både högern och vänstern tjänade. Även om den i sig var otillräcklig och i mycket felaktig i den mån den artikulerades som ideologi, möjliggjorde den en riktig kurs mot frihet från de allra mest destruktiva krafterna som kommit att dominera politiken från höger till vänster.

Populistnationalismen, och nationalismen överhuvudtaget som helhetlig politisk ideologi, är förvisso en politisk och kulturell regression. Men den är också en oundviklig reaktion mot den regression som är nyliberalismen och dess konsekvenser, och en nödvändig sådan eftersom det inte längre finns någon annan. Motståndet mot den ansvarslösa invandringspolitiken och dess följder, den mot den egna kulturen urskillningslöst riktade multikulturalismen, och vår tids nya och förfelade politiska korrekthet, vad som idag, i den oavbrutet intensifierade amerikaniseringen, blivit “wokeismen”, var det legitima och viktiga i populistnationalismens program.

Några nationalister i SD hade ett jämförelsevis vitt perspektiv och förstod betydelsen av en sammanhängande politisk och ideologisk åskådning. Man kände, när man läste det på 00-talet gällande programmet, att det, trots vissa oformligheter, var en produkt av en grupp seriösa och mer eller mindre intellektuella personer som suttit och knåpat med det under många år. Även deras vision var otillräcklig, men den var jämförelsevis genomtänkt och konsekvent, och kunde lätt ha justerats och byggts vidare på. Den förtjänade det.

Populistnationalismen byggde i denna form på många sunda värderingar och prioriteringar. Det var en god utgångspunkt. Genom att modifieras, kompletteras och utvecklas till en ny typ av socialkonservatism med hjälp av vissa bestämda filosofiska traditioner, kunde det viktiga och legitima i den populistnationalistiska impulsen ha anknutits till och upptagits i en europeisk intellektuell kultur.

På Reinfeldts tid var det lätt att få intrycket att det var en fullt realistisk möjlighet att SD skulle kunna utveckla en sådan ny och självständig typ av socialkonservatism, och därmed inte eftersträva en allians med den gamla högern. Genom en sådan ideologisk förstärkning skulle den ha alla förutsättningar att konsolideras och vidareutvecklas som en självständig politisk kraft. Fortfarande betonar partiet ibland hur det skiljer sig från borgerligheten genom sin socialkonservatism. Det visar att det fortfarande fanns en medvetenhet om en egenart och om behovet av självständighet. Problemet är emellertid att partiet som helhet saknat verklig förståelse och verkligt engagemang för det som ligger utanför en enkel, symptomreaktiv agenda.

För länge sedan gjorde Åkesson det uppmärksammade uttalandet att det egentligen skulle vara tillräckligt för honom om de andra partierna åstadkom det som var hans enda mål: att minska invandringen. Man måste förstå den fulla innebörden av detta uttalande. Det är i hög grad dess snäva fokus som förklarar partiets nuvarande vägval. Åkessons enda mål har varit det enda som partiets verkliga engagemang gällt. Och det har varit otillräckligt för att bygga upp ett så att säga klassiskt politiskt parti med distinkt, helhetlig politisk förståelse och ideologi, ja ett parti som är en del av en självständig politisk folkrörelse, och som motsvarar nya politiska nödvändigheter och intressen av historisk betydelse. Tio år efter att jag först bemötte kritiken mot “enfråge-” och “missnöjespartiet” utifrån förståelsen av den potential för politisk och ideologisk utveckling jag identifierade, måste det konstateras att dennas förverkligande lämnar mycket övrigt att önska.

Populistnationalismens egna, ursprungliga, med varandra nära förbundna och från varandra oskiljaktiga politiska frågor förblir givetvis centrala. Men inte heller de kan tillräckligt förstås och hanteras inom populistnationalismens egen begränsade åskådningsmässiga ram. Perspektivet måste vidgas på ett sätt som också vidgar den centrala politiska agendan. Men en vidare politisk agenda är nödvändig också av andra skäl än att populistnationalismens ursprungliga programpunkter i verkligheten kräver den.

Centralt i den här problematiken är, som jag förstår det, att de flesta SD:are inte uppfattar den utsträckning i vilken populistnationalismen är en legitim reaktion mot nyliberalismens följder. Det vill säga, att de inte tillräckligt förstår de verkliga orsakerna till de missförhållanden de vänder sig mot. Att socialdemokraterna exempelvis befrämjat massinvandringen eftersom den gett dem ökat väljarstöd motsäger – givet socialdemokratins eget väsen – inte det faktum att den, bland mycket annat, är en motsvarighet till kapitalisternas import av strejkbrytare i början av 1900-talet.

Det är de ursprungliga och konstitutiva bristerna ifråga om denna förståelse som gjort att partiet i så stor utsträckning, trots Åkessons verbala protester, kunnat anpassa sig till den borgerliga högern, kunnat inordna sig i det förenklade och föråldrade parlamentariska höger-vänster-spelet, och därmed uppge sin nya, självständiga och autentiska karaktär. I stället för en seriös, ny socialkonservatism med kritisk front mot såväl den gamla högern som den nya postmoderna, postmarxistiska vänstern, en dubbel front som det för tio år sedan verkligen såg ut som om man kunde hoppas på, ersätter man nu den tidiga formen av tvetydig populistnationalism med inordning i just den gamla vanliga högern.

Inte bara i Sverige utan i hela Europa har de populistnationalistiska partierna varit ovilliga och oförmögna att utveckla sin politik och ideologi med tillräcklig självständighet, och allra minst en vision just för ett på världsscenen självständigt och enat Europa. De har exempelvis vägrat förenas i en stark, gemensam grupp i Europaparlamentet, och därmed så effektivt som möjligt arbeta för grundlig reform av det atlanticistiska EU eller, om nödvändigt, ett nytt, alternativt Europasamarbete utanför EU. I stället börjar de flesta enas just i anslutningen till den gamla vanliga atlanthögern, och därmed ge upp sin potentiellt lovande identitet som en självständig opposition. Det är inte bara SD som, i stället för att fullfölja denna viktiga historiska roll, har börjat kompromettera sig genom vad Mattias Karlsson uttryckligen kallar en fusion med etablissemangshögern. Den långtgående trumpismen var ett viktigt steg i denna riktning.

Genom att bilda block med högern uppger SD populistnationalismens karaktär av legitim reaktion mot nyliberalismens följder. Man anpassar sig till och kompromissar med just de mest destruktiva krafter som den egna ursprungliga impulsen så starkt uppreste sig mot. Med stort om än fortfarande ibland dolt stöd från etablissemangshögern i vid mening reduceras man till en populistisk version av denna, med en ytlig och simplistisk frontställning mot en alltför generaliserad “vänster” som ges skulden för allt.

Det är utan tvekan begripligt och i högsta grad siginifikativt att arbetarväljare idag på grund av arten av den samtida vänstern går över inte bara till populistnationalismen utan till högern. Och att högern i sin tur anpassar sig till dem. SD gör rätt i att ta fasta på detta. Men det går inte att förlita sig på detta som en bestående utveckling på lång sikt. Man måste gå djupare i analysen av dess orsaker. Och den nödvändiga internationella och framför allt den interkontinentala utblicken visar den utsträckning i vilken man här riskerar att fastna i en provinsialism.

Arbetarväljarnas högersväng beror på en vänster som blivit alltmer främmande i termer av såväl dess politiska innehåll som dess klassmässiga sammansättning. En kapitalets vänster som bara fullföljer en annan, indirekt strategi från samma krafter som högern trots sina tillmötesgåenden i verkligheten givetvis aldrig kan överge. Tvärtom går den mer än gärna arbetarväljarna till mötes: inte minst genom den parlamentariskt organiserade populistnationalismen erbjuds man ju nu möjligheten att, med endast små eftergifter, direkt vinna över dem till och mobilisera dem för stor-, monopol- och finanskapitalets oförändrade sak.

Med högerfusionen går det löftesrika i populistnationalismens spontana begynnelse förlorat. SD har redan blivit självmotsägande: den nya delen av politiken omöjliggör i avsevärd utsträckning det som var viktigt i den gamla. Och särskilt om väljarna får bevittna ett förhastat, faktiskt regeringssamarbetes ytterligare kompromisser, ja nederlag, torde den hittillsvarande oemotståndliga växten som en ny, självständig kraft som vinner lika många väljare från vänster som höger avstanna.

För blockbildningens syfte och med Karlssons satsning på tankesmedjan Oikos har man nu valt att tala endast om konservatismen i allmänhet, och inte bara en socialkonservatism. Det möjliggör alliansen med de liberalkonservativa. Men förutsättningen för att kunna verka för någon meningsfull konservatism överhuvudtaget idag, en de överordnade värdenas konservatism, är att man gör mycket skarpare distinktioner gentemot den vanliga högern ifråga om begreppets definition. Karlssons tillägnelse av delar av Roger Scrutons konservatism har i sig ett betydande värde som en del av SD:s nödvändiga ideologiska fördjupning. Men den har även bidragit till den felaktiga slutsatsen att också en politisk allians med den gamla vanliga högern är rätt väg. När man studerar de stora konservativa tänkarna finner man en rikedom av visdom av den typ vänstern saknar. Men när man kallar sig konservativ i den politiska debatten hamnar man i ett högersammanhang där otrolig dårskap råder. Konservatismen måste frigöras från den gamla högern, på samma sätt som socialismen måste frigöras från den nya vänstern.

Det är framför allt när det gäller förståelsen av den internationella politikens avgörande frågor som det visar sig att den konservativa ideologiska utvecklingen inte inneburit någon minskning av den fatala inskränktheten. En del av den populistnationalistiska alternativsfären sveper nu helt enkelt in sig i sin populistnationalism för att slippa förstå dem: “Det är så långt bort”, “det berör inte oss”, “vi har inga intressen där”, “folk har så olika åsikter om det så det skulle bara bli problem”. Förvisso har nationalkonservatismen viktiga poänger i kritiken av den abstrakt-rationalistiska och pseudomoralistiska universalismens globala engagemang. Men det går inte att bedriva seriös politik genom att avskärma sig från världen. Det är populism och nationalism i sämsta mening att undanhålla väljarna världspolitikens innebörd för oss i syfte att vinna fler av dem.

Och i själva verket är situationen än värre. Vad SD gör är rentav att de överger det giltiga i nationalkonservatismens skepsis på detta område för att i stället ta felaktig, ensidig ställning i de här frågorna. Akut problematisk är här SD:s allt närmare försvars- och säkerhetspolitiska anslutning till högerns NATO-linje, som går direkt emot särskilt just Sveriges verkliga intressen, och inte bara på lång sikt. Givetvis sker det som en oundviklig del av anpassningen i högerblocket. Inte minst kopplingen genom Oikos till vissa amerikanska konservativa tankesmedjor pekar här i fel riktning. Tvärtemot den alltmer dominerande, tröttsamt förutsägbara konventionellt-borgerliga propagandan borde SD orka våga börja på nytt sätt problematisera de ensidiga banden till den imperialistisk-globalistiska atlanticismen och i stället verka för uppbyggnaden av ett självständigt europeiskt samarbete.

Den nya, kortsynta och, som många torde misstänka, av lättsinnigt maktintresse betingade högeranpassningen riskerar att reducera populistnationalismen till meningslöshet. Att tro att det går att uppnå de legitima ursprungliga politiska målen, att det överhuvudtaget finns en lösning, en framtid, inom ramen för en fortsatt global konsolidering av den imperialistiska atlanticismens system, är en illusion, en blindhet. Genom den nya osjälvständigheten riskerar det som är av värde i populistnationalismen att gå förlorat i en historisk återvändsgränd.

Fuente de Neptuno, Madrid

“Interjuv”

“Interjuv” eller “interju” har nu blivit det normala uttalet i svenska media. Det beror delvis på att “vju” inte är någon bra försvenskning.

Både tyskan och franskan använder “interview” utan anpassning (även om franskan också har “entrevue” i den allmänna betydelsen av möte, liksom det engelska ordet, som kommer från detta franska, också kan ha en liknande betydelse), så även danskan.

Men det är inte heller bra. Italienskan och spanskan använder egna former. Kunde vi också göra det? “Intervy”?

Claude-Marie Dubufe: Apollon et Cyparisse

Högern och konservatismen

Allt det som nu skrivs om konservatismen, och av vilket mycket utan tvekan i andra avseenden äger stort värde, förefaller mig missa, för att inte säga dölja, det som Sven-Eric Liedman en gång korrekt identifierade som konservatismens essens: avvisandet av jämlikheten.

Konservatismen är antingen ett försvar för ett rådande eller tidigare rådande klassamhälle, eller en som vägledande norm uppställd, historiskt inspirerad idealbild av ett sådant. Försvaret för objektiva kulturella, moraliska och andliga värden är i konservatismen oundvikligen ett försvar för en värdenas hierarki, som är oupplösligt förbunden med en social hierarki. Det är primärt detta som är det specifika och definierande i konservatismen. Oavsett hur vi uppfattar de faktiska klassformationerna i västerlandets historia, utgör själva denna princip också mycket av det viktiga och intressanta i den. Alla må ha erkänts som lika inför Gud, men denna världens ordning var en av Gud etablerad rangordning, som avspeglade grader av värden. De högre klasserna (tidigare ständerna) var numerärt mindre och representerade högre värden.

En stor spänning finns givetvis mellan de historiska klassamhällenas verklighet och de idealiserade bilderna. Det blir som mest tydligt i vissa av den så kallade traditionalistiska skolans representanters affirmation av de förra som i hög grad, som hos Evola, motsvarande varna-systemet som ur-norm. Särskilt av det skälet att de avvisar historiematerialismens sanningar leder det till absurda slutsatser inte minst ifråga om modernitetens klasstruktur.

Även de burkeanskt traditionalistiska, borgerliga versionerna av den konservativa modellen av till social hierarki kopplad värdehierarki, vilkas inspiration begränsar sig till den europeiska historien, blir ofta missvisande helt enkelt på grund av den historiska verkligheten. Dessutom saknar grunden för de nödvändiga ideella justeringarna ofta filosofisk klarhet, ja den judisk-kristna traditionen, med dess speciella eskatologiska perspektiv, skänker den även en teologisk oklarhet. Ett avsevärt mått av suggestiv impressionism, och ett avgörande mått av selektiv konstruktion ur en komplex och motsägelsefull historisk mångfald, blir följden.

Men det väsentliga är att konservatismen alltså hävdar att ojämlikheten är något mer än ett resultat av olika tillstånd i produktionsförhållandenas utveckling. Och trots det ofta tvivelaktiga i dess historiska inspiration och det oklara i dess ideella filosofiska och teologiska motivering kan, om vi överhuvudtaget erkänner verkliga, historiskt givna värden, en någorlunda konsekvent konstruerad modell ändå ha en betydelsefull roll, inte minst som kritiskt perspektiv. För hur vi än ställer oss till frågan om den reella relationen mellan de på ett eller annat sätt historiskt inspirerade objektiva värdena och samhällsstrukturens faktiska historiska mönster, kan genom denna modell från konservativt perspektiv problemen inte bara med dagens vänster utan i lika hög grad med dagens höger belysas.

Om vi kan identifiera en sann värdehierarki på det sätt konservatismen försöker, kan vi också legitimt hävda nödvändigheten eller önskvärdheten av dess bestämmande samhälleliga inflytande, även under modernitetens villkor. Men denna samhälleliga tillämpning visar då att konservatismen, tvärtemot dess vanliga beskrivning som en den härskande klassens ideologi, i marxistisk mening, är oförenlig med dagens höger. Det blir uppenbart i vilken utsträckning det kapitalistiska systemet, såsom idag vidmakthållet, och den klass och den personlighetstyp som uppbär det, motsäger värdehierarkin, utgör en revolutionär inversion, ursprungligen i mycket möjliggjord av jämlikhetsideologin. Detta är verkligen inte den första historiskt givna “avvikelsen”, men det är den som präglar vår tid.

Vad det sedan mycket länge alltid primärt handlar om hos högern, oavsett vad den i övrigt ibland säger sig tro på, är kapitalismens försvar, och en förhärskande kapitalism strider principiellt mot den postulerade värdehierarkin. Det är uteslutande inom ramen för ett försvar för kapitalismen som högern ibland i någon mån kan tillåta och stödja en konservatism som talar om annat, om kultur, etik, tradition, historia, religion – om vad vi här kallar värdehierarkin. Om de som idag representerar den konservatism som talar om annat drog slutsatsen om dess oförenlighet med kapitalismen, skulle de flesta av deras finansieringskällor sina.

Men den konservatism som konceptualiserar denna höger, en konservatism i den enklaste betydelsen av försvaret av de förhandenvarande förhållandena, saknar intresse till följd av den uppenbara motsättningen till de dimensioner av värdehierarkin som den utelämnar. Det väsentliga i konservatismen finner vi därför i dess tidigare former, där den försvarar aspekter av dessa nu utelämnade dimensioner, vars samhälleliga manifestationer ännu ej helt förflyktigats och profanerats, så att säga, där de “brokiga feodalband” ännu inte helt slitits sönder, som “band samman människorna med deras naturliga ledare”, där andra band än “det nakna intresset, det känslolösa ‘kontant betalning’” kvarstod, där “det fromma svärmeriets heliga rysning, den ridderliga hänförelsen och det spetsborgerliga vemodet” ännu inte helt dränkts i “den egoistiska beräkningens iskalla vatten”, och där “de talrika lagstadgade och välförtjänta friheterna” ännu inte helt ersatts av “den samvetslösa handelsfriheten”. 

Man kan alltså, föreslår jag, hämta från konservatismen delar av den allmänna uppfattningen om den i verkligheten – inklusive en högre verklighet – förankrade värdehierarkin, och, när det är nödvändigt, frigöra den från begränsningarna i dess skiftande reella manifestationer i västerlandets historia. Vad man då, och med hjälp av de filosofiska riktningar jag försökt ansluta mig till, i förening med vad som kallats den “stora andliga traditionen”, når fram till är vad som kan kallas en de “överordnade värdenas” konservatism.

Den ur historiematerialismen springande kulturradikalismens blindhet ligger ju i oförmågan att åtminstone tillräckligt urskilja något “tidlöst” giltigt i kulturtraditionen, en rikedom av mänsklig insikt och värden som transcenderar de klassbundna historiska omständigheterna. Det är ett sådant arv som utgör grunden för det legitima i konservatismens nu bortglömda hierarkiska tänkande. Denna grund förblir, rätt förstådd med hjälp av de perspektiv jag antytt, hållbar även i beaktande av de reella historiska klasstrukturernas icke-normativa verklighet. De överordnade värdenas konservatism förmår rädda och bevara detta. Men den förmår det utan att behöva ignorera historiematerialismens delsanningar, och står även av detta skäl i motsats till dagens ohistoriska höger, nyliberalismens höger.

Den gamla liberala borgerlighetens typ av höger var en så att säga naturlig historisk produkt, en oundviklig historisk följd av, ett nödvändigt stadium i den historiska utvecklingen. Så är inte på samma sätt fallet med den “postsocialistiska” kapitalismens höger. Den framstår inte bara som en regression ur det perspektiv, och med de kriterier, som bestämmer modernitetens framstegsuppfattning, utan också som en fortsatt inversion av en värdebaserad normativ hierarki av den typ som den mer egentliga konservatismen en gång försvarade.

Denna uppfattning kunde tidigare bestridas på den grunden att kapitalismen inte var det senaste sociala och politiska systemet, utan att den börjat efterträdas av socialismen. När den senare sågs som ytterligare ett steg bort från den hierarkiska normativiteten, ett ytterligare stadium i dennas inversion, kunde det legitimt hävdas att högern även i försvaret för kapitalismen i högre grad försvarade denna normativitet.

Traditionalister hävdar fortfarande detta. Men om borgerliga konservativa gör det, måste de bli långt striktare traditionalister, och därmed plötsligt släppa de vanliga borgerliga kriterierna. Detta kan inte ske på trovärdigt sätt, eftersom de, som borgerliga, en gång var revolutionärer och nu söker frysa sin postrevolutionära ordning som tidlös norm och historiens slut. De förbiser, ja de förnekar givetvis, att socialismen också var en naturlig historisk utveckling inom ramen för modernitetens verklighet, en nödvändig historisk följd av samma allmänna faktorer som gav upphov till kapitalismen. I detta har de förstås fel i samma mening som en försvarare av den feodala ordningen under modernitetens epok “har fel” i avståndstagandet från den borgerliga revolutionen. Detta är ett faktum man måste förhålla sig till även om man, utifrån en “mjuk” traditionalism, endast bejakar en alternativ modernitet.

“Hårda” traditionalister avvisar förstås hela den moderna vetenskap och utvecklingslära som historiematerialismen bygger på, och hävdar att vad som i västerländska termer snarast liknar den feodala ordningen existerat under ofantliga tidsrymder, att historien i själva verket är ett gradvis förfall under en följd av yugas, tills, genom vad som beskrivs som ett “cykliskt återvändande”, den första tidsålderns tillstånd, där de ursprungliga värdehierarkin i sin helhet är förhärskande, inträder igen.

Denna syn skiljer sig från den typ av konservativ reflektion som ägnats betingelserna för en värdehierarkins och en denna motsvarande social ordnings återetablering, ytterst i grunden en andlig kulturs återetablering, inom ramen för moderniteten, även genom ett gradvis “återvändande”. Delar av detta har varit ett tema också hos konservativt-revolutionära och fascistiska tänkare, vars affirmation av modernitetens materiella (främst teknologiska) sida varit mer fullständig.

Men det finns ingen väg till en i social stratifiering manifesterad eller återspeglad värdehierarki som leder “tillbaka”, via en fullt återupprättad borgerlig-kapitalistisk kultur. En sådan väg inte bara strider mot arten av modernitetens nuvarande betingelser och fortsatta materiella utveckling, utan omöjliggörs också av den faktiska, icke-normativa historiska verkligheten. Det blir en väg till fortsatt inversion av värdehierarkin.

Borgerliga konservativa kan inte öppet försvara den kapitalistiska restaurationen i hierarkiska termer. Den stiliserade historiska idealbildens sociala differentiering måste omformuleras som horisontal sidoordning, som hos Hans Zetterberg. Modernitetens affirmation, även i mer måttfull form, är oförenlig med en återvändandets väg, ja noga taget även med den borgerligt-kapitalistiska hegemonins bevarande i dagens form.

En annan väg än det omöjliga, ohistoriska återvändandet är nödvändig för det förnyade erkännandet av värdehierarkin: en nyskapande traditionalism inom ramen för en postkapitalistisk modernitet. Det är ett långsiktigt projekt, men det äger den realistiska egenskapen att det kan acceptera modernitetens bejakande i de avseenden som i sig själva åvägabringar den kapitalistiska hegemonins överskridande, det vill säga för värdehierarkins egna syften. Först i en sådan ordning, där den politiska makten åter överordnas den ekonomiska, kan “marknaden”, en begränsad marknadssfär, erhålla ett värde som kan accepteras som en – underordnad, icke-jämlik – del av värdehierarkin.

Den så kallade realexisterande socialismen må ha varit historiskt prematur och på flera sätt problematisk, men den postsocialistiska kapitalismen är alltså till största delen en artificiell och tvångsmässig regression. Och efter flera årtionden av nyliberalism är det idag uppenbart att kapitalismen, med dess vidhängande “liberala demokrati”, är mer destruktiv för vad som kan accepteras som en konservatismens värdehierarki än den historiska socialismen var. De supranationella företagens, bankernas och fondernas ekonomi har vid det här laget också definitivt vederlagt de nygamla argument för kapitalismen som sådan, som kunde framstå som plausibla ännu på 80-talet.

De som idag kallar sig konservativa och försvarar den nyliberala kapitalismen, som skapat oerhörd ojämlikhet, kvarhåller alltså inte, eller förbigår åtminstone i sin argumentation, konservatismens avvisande av jämlikheten. Men det finns givetvis ingen motsägelse i detta. Den nyliberala kapitalismen har ingenting att göra med konservatismens ideella värdehierarki. Dess ojämlikhet är tvärtom en följd av dennas förnekande, dennas inversion.

Trots de starka romantiska och utopistiska inslagen kunde den tidiga arbetarrörelsen naturligtvis övertygande beskriva socialismen som ett högre samhällssystem än den låga, krassa, kring penningen, vinstintresset och ägandet centrerade kapitalismen. Ja, trots marxismens teoretiska materialism kunde även marxister trovärdigt beskriva socialismen och kommunismen som mindre materialistiska i praktisk mening. Folkbildningen och de allmänna framsteg som även skulle vara humanistiskt-kulturella gjorde dem överlägsna i idealitet. Det var detta som gjorde en Tage Lindbom till socialist.

Med de västerländska regeringarna som mer än någonsin reducerade till den globaliserade monopol- och finanskapitalismens instrument, har denna, parallellt med den fortsatta imperialistiska aggressionen, nu börjat förvandla västvärldens länder till låglöne- och polisstater. För att vara meningsfull måste konservatismen frigöras från den höger vars väsen är det fortsatta upprätthållandet av detta system. En konsekvent konservatism är oförenlig med högern.

Grand Hotel Traian, Iași

Lundberg och postmodernismen

Johan Lundberg förtjänar erkännande för att han fortsatt göra bra saker efter Axess-debaclet. Med “fortsatt” menar jag att Lundberg gjorde bra saker före Axess-debaclet, och att han nu gör det igen, efter det. Debaclet i sig var givetvis inte bra.

Till det bra hör hans förra året utgivna bok När postmodernismen kom till Sverige. Det är dock från mitt perspektiv också så att det bra, det förtjänstfulla, rör sig inom de gränser som sätts av det jag två år efter debaclet tog upp som allmänna invändningar rörande borgerligheten och postmodernismen.

Inte minst det jag där säger om den otillräckliga uppfattningen av förhållandet mellan romantiken och upplysningsrationalismen aktualiseras i Lundbergs bok, eftersom dess huvudperson, Horace Engdahl, särskilt intresserat sig för romantiken. Ja, ett större och fördjupat grepp om romantiken och upplysningsrationalismen som sådana, om hela modernitetens centrala kulturella dynamik, är, föreslår jag, vad som krävs för att verkligen förstå vad Lundberg något förenklat uppfattar som Engdahls postmodernism – och även den typ av kritik som Lundberg själv representerar. Hans diskussion av den egentliga poststrukturalistiska filosofin och litteratur- och språkteorin, som han utgår från såsom tillämpad av Engdahl, och från vilken han sedan med hjälp av begreppet postmodernism tar ett språng till politiken, är mycket kortfattad och därmed oundvikligen ensidig och förenklad. Lundberg tycks inte ha hörsammat Anders Olssons till litteraturforskare och kritiker riktade, uppfordrande konstaterande vid början av 80-talet, att man måste ha gått igenom strukturalismen. Det viktigaste i Lundbergs definition av postmodernismen, som också tycks vara vad hans huvudsakliga kritik gäller, är att den förnekar att det finns ett “rent seende”. Men han ser inget behov av att förklara vad ett rent seende är och hur det är möjligt. Därmed blir kritiken ytlig.

Eftersom Lundberg har det gemensamt med Engdahl att han skriver helt inifrån den nämnda dynamiken, från en relativ pol i modernitetens konstitutiva dialektik mellan rationalism och romantik, är det tyvärr mycket han inte uppfattar. Horisonten borde vidgas utöver dessa gränser. Men inom dessa gränser gör Lundberg nu alltså en viktig insats. Jag följde skeendet vid början av 80-talet på ganska nära håll, och bokens beskrivning och analys stämmer i stora drag; de påminner mig om och bekräftar den bild av Engdahl jag då fick. Själv har jag bara vid några få tillfällen kommenterat Engdahl. ‘Borgerligheten och postmodernismen’ är ett sådant; inlägget Dylan och akademien ett annat.

Lundberg är medveten om att Engdahl förefaller i viss mån ha ändrat sig på senare år (vid det här laget sedan ganska många). Och ändringen har även tagit sig andra och bättre uttryck än dem jag tog upp i inlägget om Dylans Nobelpris. Jag anade ett sådant i Nobelpriset till Handke, och skrev kort även om det. Även hans försvar för en kulturkonservatism, hans lysande artikel om sin gamle handledare Tigerstedt i Axess 2011 (strax före Lundbergs debacle), och så vidare, hör naturligtvis till dessa bättre uttryck.

Boken är, liksom de flesta av Lundbergs tidigare, utgiven på Timbro. Det är en svaghet. Visserligen har Timbro gjort en hel del bra. Och personligen hade jag bara goda erfarenheter av dem som arbetade där, på den tiden då jag hade relativt mycket kontakt med dem. De var alla påfallande trevliga. Men Timbro är “näringslivets” propagandacentral. Ax-stiftelsen har, till skillnad från Timbro, lindat in sin politiska opinionsbildning i mycket som liknar vanligt mecenatskap, ofta på hög kulturell nivå. Timbro är, jämförelsevis, mer den så att säga direkta, enkla, råa propagandan.

Det är förstås helt naturligt att, utöver de egna anställda, opinionsjournalister med nyliberal inriktning publicerar sig där, och väl inte heller alltid någon självklar nackdel för nationalekonomer, statsvetare och vissa andra akademiker, om det sker i begränsad utsträckning. Men när det gäller kulturen och den litterära världen är det litet annorlunda. Lars Anders Johansson var anställd av Timbro, de böcker han gav ut där var Timbroprojekt. Men när andra i kulturlivet och vid humanistiska universitetsinstitutioner huvudsakligen publicerar sig där, börjar det se litet märkligt ut. Skillnaden mellan en tankesmedja och ett så att säga “riktigt förlag” är där viktigare, medvetenheten om den, om dess innebörd, större. En central uppgörelse med en dominerande riktning och ledande personer inom svensk litteratur och litteraturkritik under flera årtionden förlorar tyngd genom att publiceras av en snävt politisk-propagandistisk tankesmedja i stället för ett riktigt förlag. Det kan därför endast försvaras av att Lundbergs bok inte går särskilt djupt filosofiskt, även om den förvisso mobiliserar relevanta kulturhistoriska perspektiv. Också den har i mycket den allmänna karaktären av ett politiskt inlägg, och inte bara i dess senare del, som ägnas postmodernismens direkta politiska inflytande, bortom 80- och 90-talens litterära strider och kultur..

DN och AB publicerade förbluffande svaga sågningar. Med ovanstående reservationer, inom de ovan angivna gränserna, har Lundberg på det hela taget rätt, är hans analys och kritik i det väsentliga riktig. Trots otillräckligheten i den upplysningsrationalistiska ståndpunkt han försvarar, och i förståelsen av dess djupare förhållande till romantiken, träffar Lundberg rätt i analysen av Engdahls uppfattning av romantiken, ja i analysen av hela postmodernismen i termer av romantiken.

Göran Greider säger att han “redan från början” identifierade Engdahl som “en mycket konservativ man som i det postmoderna tänkandet såg ett sätt att rädda en traditionell och elitistisk kulturkonservatism”. Denna tolkning kunde avlägsna den motsägelse som tycks uppkomma genom Engdahls tydliga uttryck för kulturkonservatism under senare tid, behovet att förklara dessa med att han ändrat sig. Vad som kunde tala för den är hans och Kris-kretsens djupgående studium av Gadamer, som resulterade i den ambitiösa, av Engdahl redigerade antologin Hermeneutik (1977). Men det finns några problem med den.

För det första naturligtvis postmodernismens natur i sig, inte bara i dess bortom poststrukturalismen vidareutsvävande manifestationer, utan även i den kontinuitet med poststrukturalismen som det här allena kan vara fråga om, och sådan Lundberg i stora drag, med förenklingar som man kanske kan säga är delvis ursäktliga i beaktande av hans specifika syfte, korrekt beskriver den. Greider kopplar den, i mycket helt riktigt, och i strid mot Lundbergs förståelse, till nyliberalismen. Lundberg kopplar den till den vänster han tror att Timbro bekämpar, men den är i lika hög grad historiskt förbunden med nyliberalismens offensiv mot marxismen. Men i själva verket motsäger Greiders koppling också dennes egen tolkning. Greider nämner särskilt 90-talet, när han och Engdahl båda var knutna till men också motståndare i litterära frågor på DN:s kulturredaktion. På 90-talet hade emellertid motsättningen mellan nyliberalism och kulturkonservatism blivit uppenbar.

För det andra förbises i tolkningen av Engdahl som “redan från början” och i största allmänhet “mycket konservativ” att denne började som marxist. 1978 utgav Engdahl på Röda Bokförlaget en utmärkt översättning, med sin egen utförliga och initierade inledning, av den tjeckiske marxisten Karel Kosíks Det konkretas dialektik. För bara några år sedan förklarade han att han under Kris-tiden liksom de andra i redaktionen var marxist, och, märkligt nog, att han då inte såg någon motsägelse mellan detta och den poststrukturalism som tidskriften introducerade. Andra mer eller mindre marxistiska tänkare uppmärksammades som jag minns det av Kris. I själva verket byggde Kris-kretsen bara vidare på den breda introduktion av i Sverige mestadels försummad kontinentaleuropeisk litteraturteori som Kurt Aspelin redan, på hög nivå, stått för under första hälften av 70-talet. Lundberg är över tio år yngre än medlemmarna i Kris-gruppen. Många av hans jämnåriga valde genom Kris’ inflytande att föra detta arbete vidare. Lundberg tycks däremot ha brutit med det mesta av det. Och han förbiser liksom Greider Engdahls marxism.

I en debatt på Bokmässan instämde Greider med Lundberg i förkastandet av postmarxismens teori. Men han gav också ifrån sig instämmande ljud när America Vera-Zavala i Stefan Jonssons efterföljd tolkade postkolonialismen i marxistiska termer. Det vill säga, Vera-Zavala framställer invandrarna i förorterna som helt enkelt “arbetarklassen”. På så sätt kunde den postmarxistiska teorin legitimeras inför Greider. Postkolonialismen går ut på att vi ska lyssna till de “andra rösterna”, de tidigare koloniala folkens, den tredje världens. Deras akademiker kommer till västvärldens universitet och säger “vi har en annan syn på det här”.

Så långt är postkolonialismen som allmänt fenomen naturligtvis legitim. Inte minst från ett traditionalistiskt perspektiv. Men dessa akademiker, delvis redan genom att vara just akademiker, är inte bara “andra röster”. Även de är i hög grad västvärldens röster, av visst slag. Nämligen just den postkoloniala teorins, och ofta postmodernismens, ibland förvisso marxismens. De är inte traditionalister. Och implicit i postkolonialismen, sådan Vera-Zavala förstår den, är att det inte bara är den tredje världens akademiker som ska komma och tala på västvärldens universitet, utan att tredje världens folk också ska komma och bo i västvärldens förorter.

Mot detta har varken Greider, som accepterar att dessa folk i förorten nu är arbetarklassen, eller ens Lundberg, som kan antas stå fast vid Axess-debaclets gamla programmatiska formuleringar, några invändningar. Det tycks vara en för alla självklar, outtalad premiss. Men vad handlar den om?

Vera-Zavala vill alltså, i sig korrekt, skilja postkolonialismen från postmodernismen, och i stället förbinda eller rentav identifiera den med marxismen. Jamesons kritik nämns. Men den centrala del av postkolonialismen som består i de tidigare koloniala folkens närvaro i västvärldens förorter är ett resultat av den nyliberala kapitalismen. Vera-Zavala skrev en gång en bok tillsammans med Johan Norberg, där de diskuterade sina ytliga skillnader.

I ett samtal med Lundberg tog Ivar Arpi upp frågan om den tidiga postmodernismen inte också kunde uppfattas som en del av eller som bidragande till frigörelsen från marxismens dominans. Så var det naturligtvis. Redan strukturalismen hade – i flera årtionden – förskjutit tänkandet i Frankrike bort från marxismen, även om distinkt marxistiska strukturalister som Althusser bevarade kontinuiteten, och inte ens Lévi-Strauss menade sig stå i motsats till den. Derrida och Foucault tog nya steg bort från den i och med att de överskred också strukturalismen. Den vanliga benämningen på dem vid början av 80-talet i Sverige var inte, som hos Lundberg, postmodernister, utan poststrukturalister. Det tog litet tid innan termen postmodernism – genom inflytandet från Lyotards bok om det postmoderna “tillståndet”, men väl framför allt genom den amerikanska tillägnelsen av dessa riktningar – fick den vida tillämpning Lundberg accepterar. Lyotards bok utkom först 1979; Derridas och Foucaults avgörande verk kom på 60-talet. Den terminologiska förändringen döljer skillnaden mellan det smalare filosofiska och teoretiska fenomenet poststrukturalism och det vida, allmänkulturella fenomenet postmodernism, och möjliggör Lundbergs nära koppling av den senares politiska konsekvenser till det förras tänkande.

Åtminstone Foucault och hans maktanalys hade förvisso omedelbart stor betydelse för de olika uppgörelserna med marxismen i Paris på 70-talet, vilket tidigt indikerade åtminstone en med nyliberalismen gemensam punkt. En sak som Lundberg inte tar upp är Foucaults inflytande på de så kallade “nya filosoferna” – med Lévy och Glucksmann i spetsen – från mitten av detta årtionde. De, och i samband med dem väl för första gången Foucault (som dock introducerats tidigare och till och med varit verksam i Sverige), fick avsevärt inflytande även i Sverige, genom översättningarna av Lévys Barabari med mänskligt ansikte och Glucksmanns Kokerskan och kannibalen, och genom bland annat Madeleine Gustafssons Utopien och dess skugga och artiklar av Otto Mannheimer.

Detta alltså vid slutet av 70- och början av 80-talet, innan termen postmodernism börjat användas i dagens mening. Engdahl har dock alltså sagt sig ha förblivit marxist en bra bit in på 80-talet, alltså under hela den tid då han, tillsammans med de övriga i Kris, introducerade vad som nu kallas postmodernismen. Men det framgår av inledningen till Kosík-översättningen att hans marxism var öppen för den kritiska omprövning som ägde rum även hos marxisterna själva, inom marxismen. Såtillvida var han knappast avvisande gentemot Foucaults stora inflytande på uppgörelsen med marxismen och kritiken av kommunismen under denna tid, innan poststrukturalismen uppfattades som synonym med postmodernism och innan den senare fick den radikala politiska innebörd Lundberg ensidigt fokuserar på med bortseende från dess nyliberala sammanhang, som även Lundberg själv är en del av.

Lundberg framhåller också att Engdahl i recensionen av antologin Självdeklaration 1982 vände sig mot den plakatpolitiska socialrealism som ansågs ha dominerat den svenska litteraturen, främst romanen, under 70-talet. Denna Engdahls kritik av den samtida svenska litteraturen följde i Mats Gellerfelts fotspår – även han tidigare en marxist, närmare bestämt maoist, som varit närvarande, som tonåring, vid den så kallade kårhusockupationen 1968. Lundberg behandlar – mig veterligen som den förste – i kritiska termer Engdahls “detronisering” av Gellerfelt.

Det gör han utan tvekan rätt i. Engdahls av Nils Petter Sundgren som “satanisk” uppfattade recension av Gellerfelts roman I höstens sköra ljus (1983) var uppenbart förfelad. Engdahls låtsade tankeexperiment att romanen skulle vara en parodi på den socialrealism Gellerfelt gjort sig känd som hänsynslös kritiker av var inte tillräckligt träffande. Till och med Engdahls egen beskrivning av romanen motsade i hög grad detta grepp. Det finns förvisso en hel del som kan kritiseras i romanen, men det är förbluffande att denna recension kunde åstadkomma en allmän detronisering av författaren, även som kritiker. Tyvärr går Lundberg inte in på detta recensionens specifika innehåll.

Kanske bidrog Engdahls postmodernism till att Gellerfelt började röra sig bort från den teoribildning även han var starkt influerad av. Gellerfelt var framför allt en försvarare av 1900-talets litterära högmodernism. I hans tidiga kritik är det uppenbart att han tror att den teori som inom kort kom att kallas postmodernistisk var nära relaterad till högmodernismen, att den befrämjade en fortsatt utveckling av den. Han hade såtillvida rätt som poststrukturalismen noga taget inte kan identifieras med postmodernismen, trots det filosofiska samband som Lundberg tar fasta på. Han måste på 80-talet ha blivit besviken i detta avseende, när postmodernismen helt enkelt tog över. Det blev Rambo i stället för Rimbaud, en kollaps för de kriterier Gellerfelt hyllade.

Gellerfelt blev alltmer kulturkonservativ. Men det blev alltså även Engdahl. Och det är vad Lundberg hela tiden varit. Men hos ingen av dem finner vi den allmänna åskådningsmässiga och filosofiska utveckling som skulle kunna ge kulturkonservatismen den konsekvens och det djup den kräver – både inom litteraturkritiken och politiken. Gellerfelt och Engdahl försökte båda balansera sin tidigare, upplevda elitism med inslag av populism, medan Lundberg, med huvuddelen av den svenska borgerliga offentligheten, fortfarande i grunden sitter fast i en ganska enkel rationalistisk och empiristisk liberalism.

Det räcker inte. Lundbergs allmänna slutsatser om postmodernismen är riktiga och viktiga, men den centrala teoretiska analysen saknar den utförlighet och precision som hade behövts för att bilden inte skulle bli alltför onyanserad. Lundberg skyndar alltför snabbt vidare till det publicistisk-mediala spelet kring Engdahl och hans krets, och till de politiska följderna eller tillämpningarna.

Kineser

Före pandemin översvämmades väst av miljontals trevliga, skötsamma, intelligenta och ur fattigdom befriade kinesiska turister med det största intresse för västs historia och kultur.

Givetvis finns problem i Kina. Men om kommunistpartiets förtryck är sådant som västs media och politiker säger, varför hoppade de inte av och sökte asyl? Tänker de inte alla som Gui Minhai?

Västs media och politiker får det att låta som om kommunistpartiet är en liten maktgalen junta i Peking, helt skild från det kinesiska folket. Men det har över 90 miljoner medlemmar och uppenbart stöd från många fler.

Yes: Awaken

Live 1991. From their album Going for the One (1977).

The Question of Yes’s “Main Sequence”

The philosopher Bill Martin, in his book Music of Yes: Structure and Vision in Progressive Rock (1996), speaks of what he calls Yes’s “main sequence” of albums in the 70s. This is a necessary concept for a proper understanding of Yes. All of their best work is contained in this sequence. The Tales album is its artistic culmination, inasmuch as it represents the most complete development of their music, including a deepening of the worldview expressed in both the music and the lyrics.

Still, I am disinclined to say that the best songs on the other albums in the sequence do not reach the same high level. They are, I submit, Starship Trooper and Perpetual Change from The Yes Album, Heart of the Sunrise from Fragile, Close to the Edge from Close to the Edge, and, after Tales, the final part of The Gates of Delirium (Soon), from Relayer, and Awaken from Going for the One. These songs too are unsurpassed, after almost a half-century.

There is, however, one minor problem with the idea of a main sequence of Yes albums. One of the things that set Yes clearly apart from the second greatest band in prog, Genesis, is that, after the 80s (neoliberalism) destroyed everything of value in 70s prog, they almost attained again, on a few occasions in the 90s and early 00s, the level of the main sequence. This is so remarkable that it must be mentioned as a qualification in the discussion of the main sequence. Martin couldn’t do it in his book, since it happened after it was published.

The first instance of this is the studio material included on Keys to Ascension 1 & 2 – the main parts of which are live performances – and later compiled on Keystudio (2001), which, as Wakeman and Howe rightly insist, should be regarded as an album in its own right. It is not quite on the main sequence level. But this is only because Anderson’s lyrics have declined. By this time, they no longer consistently took the distinct and proper form of artistic expression, but were often reduced to a kind of preaching. The lyrical vision is thus too simplified, and increasingly involves, too explicitly, some typical, current moral and social concerns. But nothing else really separates Keystudio from the main sequence in qualitative terms. This is truly remarkable.

I would go so far as to suggest that in terms of the music, Keystudio is, as a whole, a better album than both Relayer and Going for the One, although there is nothing comparable to the mentioned masterpieces on those albums. In fact, both Relayer and Going for the One display distinct weaknesses (although very different ones) in comparison with the earlier albums in the main sequence. Even the beginning of the lyrical decline is discernible in a few places on the latter.

The second instance of Yes coming close to the main sequence – I mention the instances in order or importance – in this late period is the album Magnification, released the same year as Keystudio. This was the last real Yes album, since it was the last with Anderson. For those who have patience with the lyrics, it too must be said to be on the general level of Relayer and Going for the One, again with the exception of the latter’s Soon and Awaken respectively. On Give Love Each Day and We Agree, it is possible at least to understand that this is the band that once made the greatest album of all time; they are almost perfectly crafted yet not too complex songs, displaying Yes’s distinct melodic and structural-compositional elevation.

The third instance is the album The Ladder from 1999, a lighter, simplified, more easily accessible version of Yes for the pop ear, and with the same weak lyrics, but far superior to the abysmal, corporate, Trevor Rabin version of the 80s, and still very recognizably Yes.

These achievements, at this late stage, recovering from the calamity that was the 80s, are not paralleled by any of the other great prog bands from the 70s. The concept of the main sequence must be supplemented by their special mention.

Hermann Henselmann

Imperialism och globalism

Oikos publicerar på sin hemsida en artikel av John Fonte från Hudston Institute, känd för sin analys av vad han kallat “transnational progressivism”. Artikeln, som översatts av Arvid Hallén, bygger på Fontes föredrag vid årets National Conservatism-konferens i Rom i början av februari, som jag kort kommenterade här. Detta är intressanta evenemang, och initiativtagaren Yoram Hazonys argumentation för nationalkonservatismen rymmer utan tvekan för vår tid viktiga insikter, även om denna typ av konservatism från mitt perspektiv givetvis i sig förblir otillräcklig.

Tyvärr ser Oikos publicering amatörmässig ut, då ingen presentation av Fonte eller beskrivning av detta artikelns ursprung och sammanhang tillhandahålls. Men i artikeln får Fonte i alla fall fram en del av kontinuiteten och överlappningen mellan den amerikanska imperialismen och globalismen, även om den missar mycket av innebörden av båda. Vad den framför allt missar, eller döljer, är otillräckligheten, ytligheten och illusoriskheten i den nationalkonservativa reaktionen mot globalismen. Reaktionen innebar i USA:s fall under Trump – som är vad det huvudsakligen handlar om här – i verkligheten s.a.s. bara en partiell reträtt från globalismen till imperialismen.

Trump är förstås en del av den stora populistnationalistiska vågen i världen, en bred opinion som i många länder på fullt begripligt sätt reagerat mot globaliseringen och dess följder. Men hans politik hade inte kunnat drivas om den inte också haft stöd i en del av etablissemanget, som helt enkelt ansåg imperialismen fördelaktigare för sina intressen än globalismen. Att reträtten från globalismen var blott partiell berodde på de nödvändiga begränsningar som ligger i USA:s faktiska särställning i världen ifråga om denna. En reträtt från globalism till imperialism, för att inte tala om en blott partiell sådan, innebär ju på intet sätt en nationalkonservatism i någon allmän, även för andra länder giltig, normativ mening.

Abraham Bloemaert: Adoration of the Magi

Ännu ett steg mot NATO

Strävan efter försvarsallians med Finland, som SD brukar nämna som sitt alternativ till NATO, blir nu en förevändning för partiet att ta ytterligare ett steg mot NATO.

SD säger att vi genom att “likt Finland” öppna dörren mot NATO “signalerar” vår “vilja att fördjupa samarbetet” med Finland och ger vår säkerhetspolitik en “tydlig inriktning” mot försvarsförbund med Finland i stället för anslutning till NATO.

Man kan lugnt säga att omvärlden inte kommer uppfatta någon sådan innebörd av signalen, någon sådan tydlighet. Det gör ju liksom inte ens medavsändaren M. Dörröppningen mot NATO “stärker” verkligen inte “säkerheten i vårt närområde”.

Mattias Karlsson säger att det inte finns något alternativ till det konservativa blocket. Det är givetvis fel. Men en sak är klar: SD är inte längre något alternativ till M och KD.

Nej till NATO. Nej till konservativa blocket. Nej till SD.

Om kärnkraft

Jag kan inte bedöma allt Peter Rudling säger i denna intervju med SwebbTV, men det motsvarar min allmänna förståelse av kärnkraften: 4G bör satsas på; Kina, Ryssland och Frankrike är ledande; Big Oil har försökt sätta stopp inte minst genom miljörörelsen.


Categories

Archives

All original writing and photography © Jan Olof Bengtsson

"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi