Giorgione: Concerto campestre

Om ideologisk gränsdragning

“Jag har länge försökt förklara att de ideologiska skillnaderna mellan SD och den grupp av människor som grundade AfS”, skriver Mattias Karlsson på Facebook i måndags, “är mycket bredare och djupare än vad som framgår vid en ytlig jämförelse mellan programmen och den offentliga retoriken. Trots otaliga exempel på tydliga dragningar mot extrema, radikala, neofascistiska, rasistiska, antisemitiska och ickedemokratiska idéströmningar så var det ändå många, även inom etablissemanget, som ville reducera och bagatellisera konflikten 2015 till ett personligt bråk och en ‘maktkamp’. Så var det dock aldrig. Det har från första början handlat om en djup och allvarlig ideologisk konflikt.”

Eftersom jag under större delen av den tid under vilken konflikten existerat inte befunnit mig tillräckligt nära den och de involverade personerna, har jag aldrig gjort anspråk på att veta att konflikten bara handlat om ett personligt bråk och en maktkamp. Det är bara en slutsats som legat nära till hands, eftersom Karlsson, som jag vidhåller, inte lyckats förklara att, hur, och varför de ideologiska skillnaderna mellan SD och SDU/AfS är så stora och av den karaktär som han här åter påstår. Om de är det, borde det verkligen framgå av programmen och den offentliga retoriken.

Att det finns inte bara extrema, radikala, neofascistiska, rasistiska, antisemitiska och ickedemokratiska idéströmningar, utan också sådana politiska organisationer, och även i vårt land, råder det inget som helst tvivel om. Vad jag ifrågasatt är bara påståendet om de “otaliga exempel på tydliga dragningar” till dem hos just SDU:arna/AfS:arna som Karlsson nu ännu en gång upprepar. Det är dessa “dragningar” som jag inte sett några tillräckliga bevis för, bevis av det slag som kunde rättfärdiga SD-ledningens uteslutning av det gamla ungdomsförbundet.

Tilläggas bör förstås att de anklagelser den då nye partisekreteraren Richard Jomshof genom Expo riktade även mot mig inför årsmötet i SD:s Stockholmsdistrikt 2015, då SDU:s vice ordförande William Hahne ställde upp med ett eget styrelseförslag i vilket jag ingick, inte var ägnade att inge något förtroende hos mig för partiledningens förmåga att bedöma frågan om “dragningar” av detta slag.

Jag har följaktligen ifrågasatt hur primärt den informelle “chefsideologen” Karlsson (som jag dock flera gånger hört inte en mycket ödmjuk hållning inför denna beskrivning, ja helt enkelt förneka att han skulle vara en sådan, och i stället framlyfta den yngre förmågan Aron Emilsson som en viktigare person på detta område) men också hela partiledningen definierat gränsen gentemot ideologiska avvikelser, var de dragit vad Karlsson kallade den “djupa och knivskarpa rågången”. Det här är ett svårt men viktigt och centralt problemområde för alla politiska ideologer, och inte minst naturligtvis sådana som genom politiska partier utövar verklig makt i dagens parlamentariska system. Det förenklande och abstrakt verklighetsfrämmande i de moderna ideologiernas själva väsen riskerar här ofta att göra våld på en komplicerad verklighet, såväl politisk, social, historisk o.s.v. som intellektuell. SD:s gräns framstod som alltför rigid och delvis feldragen. Rågången var helt enkelt i vissa delar av sin sträckning alltför djup och knivskarp. Det exempel som stod i centrum för min diskussion med Karlsson och för mig illustrerade problematiken var den s.k. nya högern, som jag menade inte kunde en bloc avfärdas som neofascistisk på det sätt Karlsson gjorde.

Det är begripligt att den gamla SDU-ledning som nu är AfS-ledningen reagerade mot Karlssons rågångspolitik. Denna reaktion har emellertid nu tagit sig det uttrycket att man tycks avvisa all gränsdragning mot de idéströmningar Karlsson nämner, såväl som organisationer som representerar dem. Inte så att man själv omfattar dem: jag kan fortfarande inte se något som helst uttryck för någon “dragning” till dem i deras egna ideologiska formuleringar, och nu främst givetvis AfS’ partiprogram. Men så att man, såvitt jag kan se rent principiellt, vägrar “ta avstånd” från anhängares och medlemmars “dragningar”, ja från vad som i vissa fall är betydligt mer än bara “dragningar”.

Den här hållningen är riktig i de fall “dragningarna” inte är till idéströmningar som uppenbart strider mot partiets ideologi, utan till idéer vars förhållande till denna ideologi är oklart och oavgjort, idéer som åtminstone potentiellt och i viss utsträckning kan vara förenliga med den och relevanta och värdefulla för partiet. Det är viktigt att framhålla detta här eftersom det såvitt jag kan se alltså finns idéer tillhörande denna kategori som felaktigt hamnat på andra sidan SD:s rågång. Det finns ett gränsland här, som inte låter sig beskrivas och avfärdas med Karlssons termer. AfS har gjort rätt i att i stället förhålla sig öppna gentemot där situerade idéer. Och detta blir i än högra grad den rätta hållningen eftersom AfS hittills i sina programformuleringar valt att överhuvudtaget inte närmare ingå på ideologi, utan hålla sig till vad man kallar “sunt förnuft”, konkreta sakfrågor, och praktiska lösningar.

Men kvar står då förstås fortfarande sådana idéer, och organisationer, som uppenbart strider mot partiets ideologi, mot det lilla som dock redan nu går att urskilja av partiets ideologi, eller åtminstone mot dess programformuleringar även såsom i sig icke specifikt ideologiska. Här kan den relativa frånvaron av explicit ideologi bli ett problem här. Fall kan förekomma när det inte utifrån de hittillsvarande formuleringarna går att dra en entydig gräns. Och situationen blir långt värre genom den som reaktion mot SD:s version av rågångspolitik uppkomna hållningen att överhuvudtaget inte ta avstånd ens från ideologiska “dragningar” av den typ Karlsson uppräknar. Hur begriplig AfS:arnas reaktion mot Karlssons linje än är, blir det här uppenbart att den går för långt.

De praktiska följderna är redan så stora och påtagliga att de blivit ett akut, överhängande problem för partiet som hotar dess trovärdighet. För just av det skälet att Karlsson alltid hävdat att de nuvarande AfS:arna hela tiden haft kopplingar till extrema, radikala, neofascistiska, rasistiska, antisemitiska och ickedemokratiska idéströmningar, kommer dessa strömningars företrädare nu s.a.s. springande till AfS i hopp om att Karlsson har rätt, i hopp om att vara välkomna. Nu när de gamla SDU:arna genom uteslutningen äntligen är fria från SD, är det, hoppas de, fritt fram för dem att associera sig med dem, och vice versa. Nu när de inte längre kan hindras av SD-ledningen.

Här möts således på ett högst problematiskt sätt AfS:arnas alltför långtgående reaktion i form av tolerans å ena sidan och de faktiskt entydigt avvikande strömningarnas och gruppernas förväntningar å den andra. Redan på det första torgmötet i Stockholm, på Stureplan i början av sommaren, visade sig med plågsam övertydlighet resultatet av detta möte. Inte minst utmärkte sig på spektakulärt sätt Nordisk Alternativhöger, vars ideologiska inriktning och egenart jag med viss utförlighet diskuterat i tidigare inlägg. Gustav Kasselstrand har varit glasklar med att AfS inte har och inte ska ha några som helst kopplingar till dem. Likafullt spelade Nordisk Alternativhögers ledare Christoffer Dulny en huvudroll vid mötet genom att, stor och stark, hoppa på en ensam, ung, kvinnlig motdemonstrant från “vänstern” och rycka ifrån henne och trampa sönder hennes plakat med dess av oklar relevans kännetecknade text “Karma is a bitch”. Om Dulny och andra anhängare i publiken på detta sätt gått till motattack mot våldsamma AFAiter hade man ju knappast kunnat invända. Eller om de diskret med milt våld fört flickan åt sidan. Men detta spektakulära, ostentativa ingripande, påhejat av övriga mötesdeltagare, såg inte bra ut.

AfS-ledningens linje ifråga om den högst framträdande närvaron av Nordisk Alternativhöger, av Nordisk Alternativhöger som spelande en framträdande, direktsänd roll på detta sätt vid deras evenemang, är nu alltså att inte ta avstånd, att inte anse sig behöva ta avstånd. Man anser sig inte beröras av detta, eftersom det är en person i publiken, vars sammansättning man naturligtvis inte har någon kontroll över, som står för den. Men faktum är att Erik Berglund och i viss mån även Gustav Kasselstrand ratihaberade Dulnys agerande i ett några dagar senare sänt avsnitt av deras podd Den kokta grodan. Och det hela blev sedan ännu värre när Dulny i Nordisk Alternativhögers podd, Vita pillret berättade om vilka grupper som varit närvarande vid mötet, och rimligen utgjort åtminstone en avsevärd del av åhörarna. Dulny nämnde särskilt hur de utmärkte sig genom sin respektive klädsel. Nordisk alternativhöger själv hör entydigt till de idéströmningar Karlsson räknar upp, men det är en ny grupp som inte tidigare ingått i hans klassifikationssystem, och som skapats under intryck av de Trumps framgångar som fått de tidigare nyhögerkretsarna i Sverige att i hög grad tappa koncepterna. Nordisk Ungdom har däremot alltid stått i centrum för Karlssons bevakning; de figurerade som den kanske viktigaste gruppen i anklagelserna mot SDU 2015, inte minst i SD:s medlemsutskotts ordförande Magnus Olssons bisarra påstående att “sextio, sjuttio” av deras medlemmar skulle varit närvarande på SD Stockholms stads årsmöte och understött Hahne och hans styrelsekandidater. De utmärkte sig enligt Dulny av sin huligan- eller gatukämparartade klädsel.

Genom den skilde de sig enligt Dulny från Nordiska Motståndsrörelsens mer militäriskt disciplinerande stil. Det framgick således av denna rapport att även de var närvarande vid AfS’ möte. Men den som följt NMR:s egna aktioner hade redan kunnat konstatera det, eftersom Dulnys ingripande mot motdemonstranten ackompanjerades av en aggressiv talkör som skanderade “ut med packet”. Denna ramsa är nämligen något som utmärker just NMR och regelbundet förekommer vid deras egna demonstrationer och mig veterligen inga andras.

Jag tänker här inte ingå på någon diskussion om Nordisk Alternativhögers, Nordisk Ungdoms och Nordiska Motståndsrörelsens ideologiska ståndpunkter utöver vad jag redan sagt om deras position i Karlssons klassifikation. Jag begränsar mig till att fastslå att deras på det beskrivna sättet framträdande närvaro på AfS’ torgmöte, och AfS’ hållning av tyst tolerans inför den, är problematiska. Om man gör anspråk på att vara en seriös deltagare i den parlamentariska politiken kan man inte acceptera en publik som skriker “ut med packet” på ett möte med själva partiledningen. Även om man accepterar att det finns anhängare som anser att vissa kategorier av människor i Sverige är “pack” och ska “ut”, kan man inte tolerera att ens eget möte ges den prägel som blir följden av att en del av publiken skriker sådant. Man uttrycker sig inte på detta sätt.

Även vid ett av de två torgmöten med AfS under Almedalsveckan i Visby som jag deltog på, var NMR närvarande. Här kunde jag, till skillnad från Stureplan där jag inte själv var på plats, konstatera att de var kvantitativt dominerande. De kom vällande in på Donners plats från alla håll, i sina särskilda tröjor med partisymbol, och med kampanjmaterial som de delade ut. Denna gång var de helt tysta och höll en allmänt låg profil. I lördags, när AfS s.k. “återvandringsturné” inleddes på Sergels torg i Stockholm, hördes emellertid åter ropet “ut med packet” skalla, när polisen släpade en spenslig, sprattlande vänsterdemonstrant bort från talarnas omedelbara närhet. NMR-företrädare gick omkring bland den stora publiken och delade ut organisationens flygblad.

AfS kan inte kontrollera vilka som kommer till deras möten och hur de beter sig. Men bara de själva bestämmer hur de förhåller sig till det. Här rör vi oss självklart entydigt i Karlssons kategori av idéströmningar som han menar att SDU:arna/AfS:arna har en oacceptabel dragning till. Det är givetvis inte hållbart att de å ena sidan förnekar att de har en sådan dragning, å andra sidan underlåter att ta avstånd när just dessa strömningars företrädare i sådan utsträckning sätter sin prägel på deras egna möten. Alla de nämnda organisationerna tillhör, och bara genom det exemplifierade språkbruket, vad jag kallar sunkbunkern, den typ av nationalism som utgör det “gamla första”, det som SD höjde sig upp ur och rörde sig bort från redan under Mikael Janssons partiledarskap och i än större utsträckning under den nuvarande ledningen. Det beskrivna inslaget på AfS’ möten är själva kvintessensen av sunkeriet.

En direkt association med detta läger från AfS-ledningens sida finner vi i dess alltför urskillningslösa bejakande av alternativmedia. I det innefattas nämligen uttryckligen tidningen Svegot, som drivs av personer som hade ledande positioner i just de gamla, mer radikala nationalistiska partier och grupper som man hoppades att AfS skulle utgöra ett slags motsats till, och vars nationalism noga taget även SD fortfarande i alltför hög grad liknar, nämligen Nationaldemokraterna och Svenskarnas parti. Det sistnämnda var en modifierad och avnazifierad version av Nationalsocialistisk front. Men även åtminstone en person med bakgrund i NMR, Magnus Söderman, är en huvudfigur i Svegot. Och AfS inte bara marknadsför Svegots logga; deras riksdagskandidat Andreas Feymark skriver själv för tidningen.

Återigen, detta är ju just det AfS, såsom jag tänkte mig dem, inte skulle vara. Detta är ju den inskränkta gamla unknationalism som gång på gång har misslyckats. Visst går det att putsa upp denna gamla typ av nationalism, att befria den från den sunkiga formen och ge den en ny, polerad och mer attraktiv framtoning. Jag säger inte att sunkbunkern alltid har fel. Jag säger inte att jag inte kan föra en dialog med den. Men jag säger att den i mycket har fel, och framför allt att den helt enkelt är just sunkig. Förutom att dess problematiska ideologiska innehåll fortfarande skulle kvarstå vid en yttre ansiktslyftning, ser vi nu att det inte heller entydigt är någon sådan som pågår. SDU:arna gjorde rätt i att bestrida SD:s anklagelser. Jag höll med SD-ledningen om att en “återradikalisering”, en återgång till det “gamla första”, till sunkbunkern, var helt fel väg för SD att gå. Jag insisterade på att SDU skulle komma att stå för vad de själva någon gång kallade det “nya tredje”. För vad de däremot hade rätt i var att den liberala anpassningslinje som den nuvarande partilednignen kommit att välja, det “gamla andra”, inte heller var acceptabel. SDU:arna, och vår nya styrelse i Stockholm, skulle fortsätta partiets omvandling bort från det första gamla, men i en annan riktning än vad den nuvarande ledningen tänkte sig. Jag trodde det var självklart att alla inblandade förstod att om AfS ska lyckas, måste de vara något helt annat än ND o.s.v.

Men nu står vi plötsligt inför en helt annan och ny situation där, som Karlsson naturligtvis omedelbart ser och påtalar, AfS riskerar att i efterhand själva bekräfta riktigheten av hans gamla anklagelser och därmed också i SDU:s uteslutning. Svegot har även en radiokanal. Måndagens långa kvällssändning innehöll en hyllning av en viss Martin Hagwall. Det är Martin Hagwalls agerande i lördags som föranleder Karlssons nya inlägg, och som nu, som han riktigt konstaterar, drivit frågan om hållbarheten i AfS’ förnekande av den ideologiska gränsdragningens nödvändighet till sin spets.

Om de uppgifter Karlsson bygger på är riktiga, uppgifter som först framfördes av Nyheter Idag och sedan också av Dagens Nyheter, är det hela fullständigt groteskt. Martin Hagwall är inte bara riksdagskandidat – på plats tio – för utan också styrselseledamot i AfS. Han sägs nu på tunnelbanan i Stockholm ha sträckt sig över en medpassagerare och klistrat upp en antisemitiskt klistermärke med en bild, som säljs av Nordisk Alternativhöger och i deras annons kallas en “ljugnäsa” med “rejäl krok”. Näsan är en detalj från en antisemitisk “mem” kallad “Happy Merchant”, som kan ses i dess helhet på Nyheter Idag. Detta ska ha skett omedelbart innan ett samtal med en annan medpassagerare ägde rum, där Hagwall säger att näsan är “väldigt typisk för en viss typ av människor”, och att han vill att medpassageraren “ska fundera på” vilken typ.

En overklighetskänsla inställer sig. Kan detta verkligen vara den styrelseledamot i AfS som utpekas? Jag reservarar mig för att rapporteringen kan vara helt felaktig, att det i själva verket inte är Hagwall som figurerar, att han inte klistrat näsan, o.s.v. Varken DN eller ens Nyheter Idag saknar ju motiv för och en historia av falsk smutskastning. Men det ser så illa ut att jag, som själv medlem i AfS, måste skriva detta redan nu. Vi tycks stå inför raka motsatsen till AfS själva grundkoncept och väsen, sådana jag velat uppfatta dem. Det här skulle ju vara de välutbildade, socialt kompetenta och kulturellt erfarna och kvalificerade ungdomar som skulle tagit över SD och löst problemet med alla klantiga grovheter och vulgarismer som ständigt höll partilednigen sysselsatt med skandaler och personärenden. Nu kommer alltså i stället en styrelseledamot i deras nya parti AfS och gör något som är jämförbart bara med de allra värsta övertrampen från de mest primitiva av SD:s unksunkigaste företrädare?

Karlsson har självklart rätt: “AfS har nu två val. Antingen så undlåter [Karlsson menar “underlåter”] man att agera och erkänner därmed helt öppet att antisemitism är en idéströmning som är fullt acceptabel inom partiet…Eller så utesluter man sin partistyrelseledamot och riksdagskandidat och slår, i strid med sin hittillsvarande retorik, fast att det är nödvändigt för alla partier att ha en tydlig gräns för hur radikala ideologiska avvikelser man kan tolerera och att uteslutningar av ideologiskt avvikande personer är ett nödvändigt verktyg.”

Man frågar sig om vi ens har att göra med en företrädare för någon “idéströmning” här. Det intryck man får är snarare av en barnunge som snappat upp något karikatyriskt judefientligt ur snacket bland mobbarna på skolgården. Beteendet är så monumentalt enfaldigt att det nästan bara framstår som löjligt. Vad som är påkallat är snarare ett omedelbart avvisande av en uppenbart okvalificerad individ än någon ideologisk avgränsning. Men generellt sett sammanhänger onekligen även de mest vulgära, oreflekterade och okunniga uttrycken för antisemitism med idéströmningen, och framför allt i ett politiskt parti får de givetvis en ideologisk innebörd. Därför har Karlsson rätt även på denna punkt: den avgränsning som nu är nödvändig är inte bara individuell utan, åtminstone i viss mån, även allmänt ideologisk. Det är en person som kandiderar till Sveriges riksdag, som sitter i styrelsen för ett parti som gör anspråk på att vara ett seriöst riksdagsparti, som nu uppvisar denna nivå av omdömeslöslöshet och smaklöshet. Hur är det möjligt?

Om AfS-ledningen nu menar att den inte behöver reagera offentligt mot Hagwalls otroliga, idiotiska stillöshet har den fel. Risken är dock att den vulgärpopulistiska Trumpkult som redan dragit den svenska nyhögern ned i sunkbunkern har fått den att tro att det bara är att ignorera incidenter som denna och den kritik de orsakar, ja att man tvärtom kan svara med förolämpningar. Trump gör förvisso rätt i en del av sitt nya bemötande av media. Men att tro att man inte behöver ta avstånd från eget sunkeri, ja rentav, som inom den nya alternativhögern, att det nu är fritt fram att släppa fram det, att det är av godo, är givetvis katastrofalt.

Anders Feymark medverkar ibland också i Svegots radio, där man nu alltså hyllar Hagwall. Programledaren Magnus Söderman framstod som direkt oärlig när han låtsades primärt ha associerat till Pinocchios “ljugnäsa” när han läste om Hagwalls agerande. Söderman känner till den mem näsan är hämtad från, vet att detta också är en gammal antisemitisk karikatyr, och vet även mycket väl att Pinocchios näsa är alldeles rak och inte har den minsta krok. Nordisk Alternativhöger är mer hederliga i sin antisemitism när de till beteckningen “ljugnäsa” också lägger “rejäl krok”. Men även Söderman kom strax in på den judiska tematiken i detta radioinslag, och dolde inte sin uppskattning av att ljugnäsan också är judisk.

Man får självklart kritisera judar, liksom man får kritisera araber, européer, afrikaner, kineser och alla andra. Det var det faktum att jag själv gjorde det, att jag, med hänvisning till nyutkommen litteratur av judiska författare, framhöll att oproportionerligt många judiska vänstergrupper och -individer låg bakom den politiska korrektheten o.s.v., som gjorde att SD-ledningen och Expo (och alla SD:are jag träffat som uttalat sig om detta menar att Expos artikel, som följdes upp av en intervju med Jomshof, var ett beställningsjobb från SD-ledningen) anklagade mig för “antisemitism”. Generande nog “fulciterade” de – för att använda Marika Formgrens utmärkta formulering – också ett annat av mina inlägg, som var och en lätt kunde konstatera i själva verket var en polemik mot antisemitism. Det argument för avståndstagandets nödvändighet som var huvudinnehållet i det inlägget, och i synnerhet i mina bidrag till diskussionen i dess kommentarfält, är för övrigt just det som jag nu upprepar.

För det finns verklig antisemitism som, liksom annat rent rashat och andra grova etniska, kulturella och religiösa förolämpningar, man självklart måste ta avstånd från, och som är något helt annat än seriös, mogen, saklig och ansvarsfullt formulerad kritik. Jag är personligen kritisk till och med mot de så kallade Muhammedkarikatyrerna. Det är utopiskt att tro att världen kan bli fri från grova, låga karikatyrer av det slag vi här talar om. Men ett seriöst politiskt parti kan inte ha ledande företrädare som ägnar sig åt att sprida sådana. Det som inte minst gjorde att jag aldrig kunde sätta tilltro till SD-ledningens påståenden om SDU:arna var att jag på nära håll själv hade sett Gustav Kasselstrands vaksamhet och säkra omdöme när det gällde “dragningar” mot bland annat antisemitism i hans egna led. Jag vägrar tro att Trumps och alternativhögerns framfart nu har korrumperat honom så att han inte agerar snabbt, entydigt och offentligt. Även om detta inte blir en större mediaskandal är det självklart nödvändigt.

Metro: Jade

From their album Metro (1977).

Tage Lindbom: Ett är nödvändigt

Norma, 1994

Baksida:

LindbomBibeln innesluter genom sitt Gamla Testamente även judendomens heligaste urkund, Tora. Dessa båda, den judiska bekännelsen med dess fem Moseböcker och det kristna evangeliet, Nya Testamentet, ger oss visserligen två bekännelser, den mosaiska och den kristna, men de är samtidigt förenade med den andliga traditionens band, som Jesus uttrycker i sitt ständiga hänvisande till lagen och profeterna.

En helig skrift är en vägledare i det andliga livet, den ger fasthet åt såväl kyrkornas som de enskilda människornas liv. Men en helig skrift har också en djupare innebörd, det som Jesus kallar Guds rikes hemligheter, detta som han delger sina lärjungar, de som skall bli apostlar och föra vidare det, som deras Mästare uppenbarat för dem. Bibeln har här stora rikedomar, och det är om dessa, som Tage Lindboms bok väsentligen handlar.

När apostlarna efter Jesu död och uppståndelse skall träda ut i världen med det kristna budskapet, kräver samtidigt mötet med denna värld en läromässig fasthet, en teologi. Det är Paulus, som lägger grunden, och innebörden i detta paulinska verk ägnar Tage Lindbom bokens avslutande kapitel.

JOBs kommentar:

Detta är Tage Lindboms mest bibliska bok. Det är märkligt att han så här sent, vid mitten av 90-talet, fortfarande inte publicerar mer om islam, som han formellt tillhört i flera årtionden. I alla andra böcker efter omprövningen på 50-talet och den nya, andligt förankrade positionens konsolidering, som var fullbordad vid 60-talets slut, har han dock haft en mycket vidare utblick tack vare sin traditionalistiska ståndpunkt i Guénons och Schuons mening. Inte bara sufistiska utan även vedantistiska perspektiv saknades aldrig. Denna bok framstår som ett märkligt begränsat undantag; kanske är den särskilt riktad till de kristna präster, som Christian Braw, som han hade ett gott och långvarigt förhållande till. Men förvisso uttolkar han även här, med det snävare fokus på den judisk-kristna traditionen, den “djupare innebörden”, vad som här uppfattas som “Guds rikes hemligheter”.

Zagreb

Zagreb

Den obegripliga konflikten

Nu har Åkesson framträtt i radio med vad han uppenbart ser som en enkel och entydig förklaring av hela konflikten mellan SD å ena sidan och gamla SDU och nuvarande AfS å den andra. Han menar sig, hör man, glasklart och övertygande formulera “det som den här debatten har handlat om”, “det som gjorde det nödvändigt att bryta med de här personerna”, “den viktigaste skillnaden”, “den stora skillnaden”, “den helt avgörande skillnaden”, det “som har varit själva konflikten och anledningen till att de här människorna inte längre är med i vårt parti”, det som “är skälet till att vi inte vill ha med dem”.

Vi står inför det “ideologiska skäl” av vilket SDU uteslöts. Avvikelsen är fortfarande så oerhörd att AfS för Åkesson är ett “extremistiskt” parti. De “har en annan typ av nationalism som vi inte står för och som inte fungerar att samordna med vår politik, och det är därför de har ett eget parti”.

Det handlar naturligtvis om själva “synen på svenskheten”, “synen på nationen”. SD försvarar en “öppen svenskhet”, vilket innebär att “man kan bli svensk om man är född i ett annat land”, att alla kan bli svenskar, eftersom svenskheten “sitter i hur man beter sig”, i “vilka värderingar man har”. AfS förnekar enligt Åkesson detta, och menar i stället att svenskheten “sitter…i det biologiska”. Deras politik “bygger på genetik och biologi”, vilket innebär att de “är ute i väldigt grumliga vatten”.

Det är allt. Detta är en mycket begränsad förklaring i jämförelse med de yviga anklagelser som riktades mot ungdomsförbundet 2015 när uteslutningen genomfördes i två etapper (först med SDU-ledningen i april, sedan avskiljandet av hela SDU i september). En lång, bisarr lista på SDU:arnas alla förmenta förbrytelser delades ut på presskonferensen. Men hela tiden hade det det primärt talats om det personliga och organisatoriska samröret med olika “radikala” grupper, organisationer och individer som ansågs vara “neofascistiska” – inte minst Nordisk Ungdom och kretsen kring Motpol.

Fastän Åkesson inte längre nämner någonting om dem, menar han utan tvekan att de omfattar den felaktiga syn på svenskheten eller nationen som han på ovanstående sätt kort beskriver. Men menar han också att det är just den som gör dem till neofascister, att det är detta som är definitionen av neofascism? Det är ju i sak oriktigt. Åkesson har i radiointervjun släppt en mycket stor del av de explicita anklagelser som för tre år sedan riktades mot SDU och anfördes som grunden för de drastiska åtgärderna. Konflikten tycktes m.a.o. då handla om betydligt mer än det han nu explicit anger. Men ändå förstår man att han implicit hävdar att den ståndpunkt han tillskriver AfS är “fascistisk”, i den dominerande, samtida politiska mediedebattens vaga mening. För uttrycket “grumliga vatten” är väl avsett att, på denna debatts karaktäristiska sätt, anspela just på “fascistiska” tendenser.

Det uttryckliga fokus på neofascismen, med allt det innebär, och med den begreppsliga nyanseringen i form av bestämningen “neo”, är borta (AfS vatten är inte neogrumliga). Men Åkesson får alltså ändå tolkas som att han menar att skillnaden är lika enorm som någonsin, att AfS är precis lika extremistiska och grummelvattniga som SDU. Men det framgår nu att vad han och väl därmed hela SD-ledningen hela tiden egentligen enbart menade bara var det han nu anger som skillnadens innebörd. “Neofascismen” är reducerad till definitionen av nationaliteten i termer av biologi och genetik och byggandet av politiken på dem, vilket primärt innebär ståndpunkten att man inte kan bli svensk om man är född i ett annat land. Såtillvida framstår konflikten nu, trots den fortsatta extremismanklagelsen, som betydligt mindre än vad SD-ledningen åtminstone tycktes påstå för tre år sedan.

Vad jag alltifrån början hävdade var att dess sakliga grund var fullständigt obetydlig. Inte minst hävdade jag, eftersom jag här själv var direkt involverad, att ingenting av det William Hahnes våren 2015 valda styrelse för SD Stockholms stad hade signalerat att den eftersträvade politiskt på något sätt rörde sig utanför partiets principprogram och övriga relevanta dokument, såsom de kommun- och landstingspolitiska inriktningsprogrammen och den s.k. kommunikationsplanen. Inte heller fanns, såvitt jag minns, någonting sådant i SDU:s program. Och det var väl just därför att det inte fanns tillnärmelsevis så mycket som krävdes för partiledningens planerade uteslutning i detta program och i Stockholmsstyrelsens försiktiga s.k. “högersväng”, som det blev så viktigt med de oklara anklagelserna om kopplingar till bestämda personer och grupper utanför partiet. Det var bara deras åsikter, inte SDU:s och Stockholmsstyrelsens, som kunde utgöra grund för uteslutning.

Nu vidhåller Åkesson alltså inte anklagelserna om de dubiösa kopplingarna, utan begränsar sig till den enda, ovan redovisade anklagelsepunkten om AfS’ definition av nationaliteten och byggande av politiken på den. Det är hela den grummelvattniga extremismen. När ingen hänvisning således längre görs till suspekta grupper utanför vad som nu är AfS, tillspetsar sig naturligtvis i högsta grad frågan om anklagelsens riktighet.

Det blir därför ännu mer slående idag än 2015 att ingenting, inte det minsta lilla, av det Åkesson talar om återfinns i AfS’ program. Det finns inte ett ord om biologi och genetik, inte ett ord om att man inte kan bli svensk om man är född i ett annat land. Om det nya partiets politik verkligen, som Åkesson säger, “bygger” på just detta, och om detta är hela anledningen till den långvariga och uppslitande konflikten, borde det väl finnas åtminstone någon liten formulering om det i programmet?

I stället finner vi att AfS’ program talar betydligt mindre om svenskheten överhuvudtaget än SD:s. Som jag tidigare har påpekat saknar AfS’ program från mitt perspektiv tillräckliga ideologiska formuleringar. Man har velat ta fram ett stramt kortfattat och slagkraftigt program, präglat av största möjliga sakfrågefokuserade koncentration och skärpa. Men detta har också, och med viss nödvändighet, medfört fördelen att nationalismen överhuvudtaget tonats ned, och i mycket stor utsträckning. Det viktigaste i sammanhanget av intervjun med Åkesson är emellertid att i den mån frågorna om svenskhetens och nationens definition överhuvudtaget berörs, vi finner precis samma exklusiva fokus på “hur man beter sig” och “vilka värderingar man har” som hos SD.

“Det svenska medborgarskapet”, heter det, “kan endast förtjänas personer som visar att de ingår i den svenska nationella gemenskapen. Därför ska medborgarskap endast delas ut till de som klarar ett omfattande medborgarskapstest där man kan uppvisa goda kunskaper i svenska, svensk historia, svensk kultur och svenskt samhällsliv. Den som vill bli medborgare ska självklart kunna uppvisa att han eller hon inte ägnat sig åt kriminalitet eller på andra sätt legat samhället till last. En utomnordisk medborgare ska ha levt i Sverige i minst 10 år för att kunna bli medborgare.”

Jag uppfattar det här som alltför snävt. Medborgarskap är ju en vidare kategori än den nationella gemenskapen, och de moderna europeiska nationalstaternas historia har inte präglats, och har inte kunnat präglas, av någon begränsning av medborgarskapet till nationaliteten i denna mening, d.v.s. folket, även om den dominerande andelen medborgare ofta har tillhört och – utifrån nationalstatens premisser givetvis med rätta – ansetts böra tillhöra den. Även medborgare tillhörande andra folk har alltid accepterats i viss utsträckning. Att de historiskt huvudsakligen tillhört den större europeiska kulturgemenskapen, och att en tillräcklig s.a.s. yttre anpassning därvid alltid varit nödvändig, behöver inte sägas.

Men det finns ingen skillnad mellan AfS och SD på denna punkt. Någon “annan typ av nationalism” går verkligen inte att urskilja. Åkessons påståenden är obegripliga. Det är precis den här begränsningen av medborgarskapet till den nationella gemenskapen som även Åkesson avser när han insisterar på att man kan “bli svensk”. AfS’ program hävdar liksom Åkesson att en person född i ett annat land – eller, mer exakt, en utomnordisk medborgare, med vilket väl dock måste förstås en person av annan nationalitet i betydelsen tillhörighet till ett annat folk – kan förvärva svenskt medborgarskap i den snäva mening som ska definieras av tillhörighet till den svenska nationella gemenskapen, d.v.s. det svenska folket. Denna är det enda som ska definiera och grundlägga medborgarskapet. Därför förutsätter medborgarskapet att man har de rätta värderingarna (vilket visas av resultatet av ett omfattande kunskapstest) och det rätta beteendet (vilket visas av att man inte ägnat sig åt kriminalitet eller legat samhället till last).

AfS definierar således liksom Åkesson nationaliteten, svenskheten, i kulturella termer, inte i termer av biologi och genetik. Ingenting sägs om att svenskheten sitter i det biologiska. I båda fallen blir definitionen därför vag, såtillvida som den utelämnar den etniska dimensionen. Nationalitet i strikt mening, den nationella gemenskap som är skild från medborgarskapet, är ju detsamma som folk i strikt mening, d.v.s. det definieras i etniska termer. Det innebär i sin tur att det definieras inte bara i kulturella utan också i genetiska termer. Ja, ett folk, en nation, definieras ju primärt i genetiska termer, genom födsel, som en stor familj. Detta ligger ju i själva ordets etymologi. Men denna genetiska nationalitet hänger givetvis i sin tur å det närmaste samman med den kulturella nationaliteten, även om de kulturella aspekterna kan avskiljas från de genetiska såtillvida som även människor med annat genetiskt ursprung kan tillägna sig dem och därmed bli en del av nationaliteten, folket, i kulturell mening.

Varken Åkesson eller AfS kan ju rimligen förneka definitionen av folk i den strikta och fulla etniska mening som innefattar både kultur och genetik. Vad de gör är bara att de inte bygger sin politik på den. Här inställer sig naturligtvis frågan vad som ligger i termen “bygga”. Givetvis måste varje nationalstats politik i viss mån bygga på, innefatta, beaktandet av nationen i betydelsen folket i den strikta meningen. Även för varje historiskt existerande imperium har självklart frågorna om folken i denna mening varit central. Men inte ens i nationalstaternas fall innebär det att all politik måste handla bara om eller vara en politik bara för deras respektive definierande etnicitet. Många moderna nationalstater, eller åtminstone moderna stater som har nationalstatens form, innefattar ju också i själva verket liksom imperierna flera olika konstituerande etniciteter, inte bara en definierande och andra mer undantagsmässigt upptagna.

Eftersom AfS’ program inte nämner det etniska momentet i definitionen av nationaliteten i den mening programmet avser (den begreppsliga distinktionen mellan medborgarskapet och den nationella gemenskapen är ju given i och med att man säger sig vilja inskränka det senare till det förra), blir denna definition liksom Åkessons otillräcklig och ensidig. Men min poäng här är att det inte finns någon skillnad mellan dem. Båda accepterar att personer födda i andra länder – med vilket får antas att Åkesson menar personer tillhörande andra endast kulturellt definierade nationer, eftersom det som gäller nationaliteten svenskhet väl också måste gälla andra nationaliteter – kan bli svenskar inte bara i meningen formella svenska medborgare utan också i meningen ingående i den svenska nationella gemenskapen eller folket såsom kulturellt definierade. Och båda hävdar att de som ska bli svenska medborgare också ska kunna visas ingå i dem genom deras beteende och värderingar.

Reza Shah-Kazemi: Traditional Action in the Contemporary World

2006

Om grunderna för optimism

Den tidigare ledande SD-företrädaren Erik Almqvist har fått en ny plattform som kolumnist på den såvitt jag förstår av Kent Ekeroth delvis styrda Samhällsnytt, en förbättrad och ansiktslyft version av Avpixlat. Hans senaste krönika, med rubriken Vår tid börjar nu, är en extremt optimistisk beskrivning av läget inför och möjligheterna efter riksdagsvalet. Jag vill inte vara någon party pooper – jag brukar hålla med om det mesta Almqvist skriver, och även jag känner optimism inför det allmänna läge som är hans utgångspunkt. Men den här gången har jag flera stora frågetecken. De gäller främst de specifika grunder Almqvist anger för sin optimism.

Almqvist tror på en majoritetsregering med M och SD. Det kan, menar han, räcka med 46% av rösterna, 27% för SD och 19% för M. Det är SD som har möjliggjort detta regeringsalternativ genom att de i “fråga på fråga…tydligt kommunicerat att man vill kompromissa för att få till stånd ett samarbete”. “Man har gjort sig ‘lättköpta’ vilket gör att det blir svårt för M att förklara för sina väljare varför de hellre skulle bilda regering med liberala och socialistiska partier, behäftat med massor av kompromisser, än med SD som sannolikt kommer låta M få igenom 90% av sitt partiprogram så länge man stramar upp invandringen lite mer.”

Det känns litet ovant att se Almqvist förespråka en koalition på dessa premisser. Alla vet att Almqvist har en djupare politisk och samtidshistorisk förståelse än åtminstone den som personer i den nuvarande SD-ledningen offentligt uttrycker. Vad man känner igen är den Almqvist som även här säger att han under mandatperioden många gånger “stört sig” på SD:s kompromisser. “När man väl har anpassat och liberaliserat sig i en fråga”, förtydligar han sin egen välbekanta tidigare analys, “så är det svårt att backa senare – i synnerhet som de nya medlemmar som man attraherar, och som nu bokstavligen väller in, är allt mer liberala.”

Trots detta förklarar han nu: “Men den kritiken har jag faktiskt släppt helt och hålletJag köper nu SD:s strategi med regeringsinflytande som ett mål överställt allt annat. Även när det innebär att man förespråkar en ökad invandring av kvotasylanter eller när man kastar ut motståndet mot NATO, EU, homoadoptioner och ‘integrationspolitiken’ genom fönstret.” (Almqvists kursiv.)

Det är hårresande. Och det går långt utöver vad SD-ledningen själv säger. Även om också den förvisso själv går långt i vissa formuleringar av eftergifterna, skulle ingen i SD uttrycka sig på detta sätt, inte ens den mest liberale. När de är som bäst spelar SD åtminstone retoriskt fortfarande hårdboll med M.

Almqvist vet också att hans läsare inte är med på vad han säger här, och skyndar därför vidare till grunden för det nya ställningstagandet, som visar sig vara en särskild, och minst lika optimistisk, tolkning av innebörden av AfS’ framträdande. “Att jag har släppt kritiken betyder dock inte att jag har svängt alls. Anledningen till mitt nya tonläge stavas AfS.” (Almqvists kursiv.) AfS, “ett nationalkonservativt parti med principfasthet som affärsmodell”, gör att det “inte längre” är “nödvändigt att SD axlar allt ansvar att stå upp för konservativa och nationalistiska kärnvärden”. Ja, det är “kanske inte ens önskvärt“, eftersom vi “kämpar mot klockan”. (Min kursiv.) Det strategiskt rätta är att “SD gör vad man kan för att så snabbt som bara möjligt få till en gradvis politisk förändring som kan sakta ned den demografiska utförsresan. De mer tuffa, ideologiska och kostsamma striderna kan delegeras till AfS.”

Den enda invändning mot detta uppenbart vanskliga resonemang som Almqvist föregriper är den vanliga från SD-håll, nämligen att AfS tar röster från SD och därmed undergräver SD-M-majoriteten. Almqvist medger att detta är en risk, men ställer mot detta, inte helt logiskt, fördelen med ett AfS i riksdagen som kan fungera som vakthund mot just denna genom dem potentiellt äventyrade majoritetsregering. Den optimistiska visionen är otroligt långtgående. Almqvist tror uppenbarligen både på en SD-M-regering redan i höst, vilket i sig är optimistiskt nog, och inte bara ett riksdagsinträde för AfS, utan ett AfS som omedelbart kommer bli en tillräcklig maktfaktor i riksdagen för att upphäva följderna av SD:s kompromisser: “Personligen har jag inga som helst problem med om framtida regeringar grundade i kompromisser mellan liberalism och socialkonservatism, måste förhandla med ett nationalkonservativt parti i frågor som berör nationell suveränitet – såsom EU och NATO, eller migrationsrelaterade frågor om invandring, integration och återvandring.”

Almqvist ser det nuvarande läget “med en optimists ögon” (och mer nyktert konkret måste optimismen för honom alltså innefatta att AfS kommer in i riksdagen utan att äventyra SD:s och M:s regeringsunderlag). Det är verkligen det minsta man kan säga. Vi kommer få ett politiskt klimat som “går vår väg”: “Precis som vänstern i ett halvt sekel har haft S som statsbärande parti och V som en flankspelare som har tänjt gränser och pushat den politiska debatten vänsterut – på samma sätt kan vi nu gå in i (minst) ett halvt sekel med samma upplägg fast i motsatt riktning.”

Det här håller inte. Det är en optimism som förlorat kontakten med verkligheten, och som på högst riskabelt sätt döljer den. Jag befarar att Almqvist med sin förbluffande, nya dröm bara, och i högre grad än någon annan tidigare, legitimerar SD:s hela problematiska principlöshet och tilltagande oförmåga att stå upp för konservativa och nationalistiska kärnvärden. Regeringsmakten i sig, en regeringskoalition med M som M inte längre kan avvisa och som AfS inte kommer rycka undan grunden för, samt en liten uppstramning av invandringspolitiken, skall vara värt en total kapitulation inför SD:s av Almqvist själv tidigare alltid konsekvent kritiserade felutveckling. Men Almqvist har inte ändrat sig – eftersom AfS kan förväntas med tillräcklig snabbhet upphäva effekterna av allt detta. D.v.s. av att M tillåtits få igenom 90% av sitt program! Det hela är rent fantastiskt orealistiskt.

Och det är svårt att se att detta skulle vara ett uttryck för ett politiskt klimat som går vår väg. Givetvis kommer det ta tid att lägga om Sveriges invandringspolitik, självklart måste det ske gradvis. Men att vi inte bara ska acceptera utan t.o.m. välkomna att det nya största partiet, som arbetat hårt i trettio år för att nå denna position, ger upp så många centrala, definierande programpunkter, och att bara en gradvis politisk förändring som kan sakta ned den demografiska utförsresan ska kvarstå som politiskt krav och möjligt politiskt resultat? Att delegera alla de tuffa, ideologiska och kostsamma striderna till AfS, att förlita sig på att AfS ska kunna tvinga till förhandling om allt SD kastat ut genom fönstret, innebär ju bara en förskjutning, där AfS helt enkelt får ta över det som en gång var SD:s uppgifter – ett upskjutande av ställandet av de politiska krav vi väntade oss från SD. SD:s liberaler måste ju jubla när de ser hur AfS kan användas för att legitimera hela deras agenda och mer därtill, ja hur en av deras mest kända kritiker på detta sätt vill ge dem fria händer.

Låt oss vara noggranna och fullständigt tydliga här, även till priset av flera upprepningar. Ponera att vi accepterar att SD når regeringsmakten genom att släppa alla avgörande krav och bara insistera på en liten uppstramning av invandringen. Är detta sistnämnda krav verkligen en tillräcklig legitimitetsgrund för den enorma kapitulationen på alla andra områden, för detta sätt att använda hela det även i internationellt perspektiv historiskt unika framgångsfenomenet SD? Hur stor blir uppstramningen? Kommer väljarna bli nöjda med denna SD:s insats i regeringsställning? Kommer deras popularitet växa under mandatperioden? Kommer deras maktställning på sikt förstärkas, så att de kan flytta fram sina positioner?

Almqvist framhåller som vi sett att vi kämpar mot klockan. Och han menar givetvis inte att den lilla uppstramningen, den gradvisa politiska förändring som kan leda till ett nedsaktande, innebär att vi vinner denna kamp. Därför inställer sig obönhörligt frågan: hur sannolikt är det att ett nytt parti, som börjar om från den punkt där SD en gång stod, tillräckligt snabbt får den makt som krävs för att kunna sätta den press på SD som SD inte kunnat sätta på M? Även om vi bara talar om invandringsfrågan? AfS ska med tillräcklig snabbhet kunna tvinga de båda nya regeringspartierna till en större uppstramning och ett större nedsaktande? För att inte tala om ett stoppande? Återvandring? Och på alla andra bortkompromissade punkter, allt det vi har tillåtit SD att kasta ut genom fönstret, ska AfS med samma snabbhet kunna vända den enorma fortsatta rörelse åt fel håll som skulle bli resultatet av den accepterade regeringspolitiken från SD-M?

Den groteska uppmuntran till SD att fortsätta lägga ned motståndet mot NATO känns direkt farlig. Vi ska bara lita på att AfS kommer in i riksdagen och omedelbart kan stoppa SD-M:s NATO-anslutning? Återigen, om AfS kommer in, varför skulle de kunna tvinga SD till förhandling, om SD inte kan eller ens bör tvinga M? Som Almqvist alltså själv skriver, “när man väl har anpassat och liberaliserat sig i en fråga, så är det svårt att backa senare – i synnerhet som de nya medlemmar som man attraherar, och som nu bokstavligen väller in, är allt mer liberala.” Det följer m.a.o. av Almqvists egna explicita premisser att kompromissandet i “fråga på fråga”, inskränkandet av SD:s krav till det minimum han nu anger, med stor sannolikhet blir permanent bestämmande för SD:s roll i kommande regeringsbildningar.

Och om vi ska bejaka hela detta mönster för SD:s del, varför skulle vi inte i sinom tid anmodas att också göra det i AfS’ fall – och AfS således i sin tur behöva kompletteras av ännu ett nytt parti? Givetvis ska vi tro också på AfS’ bidrag och insats. Men att som Almqvist gör nästan enbart förlita sig på dem, när SD kan bli största parti och slutligen också en reell, avgörande maktbärare i svensk politik, framstår som ansvarslöst. En långt säkrare väg att nå Almqvists och mitt gemensamma mål – även om framgång verkligen inte är garanterad på den heller – är att göra allt för att hålla SD på rätt kurs.

Nu kan man invända att samma argument i princip tidigare skulle ha kunnat anföras mot SD som lösning på M:s och KD:s (och för den delen S:s, för dem som röstat på dem) problem, trots att ett helt nytt och stort problemkomplex i form av massinvandringen och multikulturalismen tillkommit och varit orsaken till SD:s bildande. Om M och KD inte kunde uppnå regeringsmakten utan att anpassas till oigenkännlighet i enlighet med vänsterns, medias och de övriga intressegruppernas direkta och indirekta, grova och subtila diktat, varför skulle SD kunna det? Varför skulle de kunna vända utvecklingen?

Jag lämnade för tolv år sedan M och KD för SD av, trots det allmänna sakpolitiska lägets förändring, i princip samma skäl som nu får många att överge SD för AfS. Det blev helt enkelt omöjligt att fortsätta rösta och arbeta för dem. Jag såg förvisso SD som en lösning. De var utan tvekan något nytt och positivt. Jag förklarade att jag betraktade SD som framtidens stora svenska parti. Men de var naturligtvis en lösning på lång sikt. Och att M och KD gått den väg de gått var ju verkligen ingenting positivt, ingen rörelse i rätt riktning. Hur glädjande SD:s framträdande i sig än var, var dess nödvändighet inte ett tecken på någon helhetlig nationell politisk kursändring. Det skulle dröja länge innan de kunde åstadkomma något konkret. Vad som uppnåddes var en förändring av debatten, såtillvida som den problematiska och i vissa avseenden katastrofala utvecklingen trots etablissemangets samlade motstånd kunde börja belysas och diskuteras.

Det skulle kunna anföras att vid läsningen av Almqvists krönika i åtminstone några avseenden en parallell ligger nära med en s.k. “gammalmoderat” som 2006 tänkte att han kunde fortsätta stödja Nya M trots alla Reinfeldts vänsterkompromisser, inte bara därför att den regeringsställning de genom dem kunde uppnå åtminstone skulle möjliggöra påbörjandet av någon liten gradvis förändring exempelvis på det ekonomiska området, utan också, och lika viktigt, eftersom han nu kunde förlita sig på att SD, som han nu med ständigt stigande hopp såg närma sig riksdagen, skulle ta hand om allt som M övergivit och svikit? Eller med en KD:are som inför Göran Hägglunds politisk-korrekta anpassningar intalade sig att de var tolerabla för att de kanske räddade någon liten gradvis weimersk restauration i familjepolitiken in i regeringen, samtidigt som även han i verkligheten förlitade sig på att SD skulle ställa allt annat tillrätta?

Det finns något illusoriskt över hela det parlamentarisk-demokratiska spelet. Alla som ger sig in i det drivs oemotståndligt att acceptera vissa sakpolitiska positioner, en viss rörelseriktning som bestäms av de krafter som i verkligheten i avgörande utsträckning styr det – främst och i ständigt stigande utsträckning naturligtvis media – och som inte är organiserade i form av synliga partier och explicita politiska program. Och ett av resultaten är att denna processens innebörd såväl som dess mekanismer osynliggörs.

Förr fanns såväl en konservativ politisk kritik som en statsvetenskaplig och sociologisk analys, som med skärpa belyste och förklarade sammanhang som dessa. De var välbekanta självklarheter. Men detta var sanningar som med tiden kom att döljas just genom effekterna av den parlamentariska demokratins fortsatta utformning i enlighet med dem, sanningar som faktiskt varit möjliga att dölja, med de enorma propagandaresurser som står till maktens förfogande. Själva demokratin omdefinieras kontinuerligt i innehållsliga termer. Det är inte bara så att de analytiska instrumenten för parlamentarismens förbättring därmed går förlorade. Modernitetens romantiska pseudomoral gör den parlamentariska demokratin sakrosankt, och när kritik av dess bristande, verkliga funktionssätt formellt eller informellt närmast kriminaliseras, blir den, givet denna karaktär den antagit av partiell illusion, totalitär på det nya “mjuka” sättet.

Medels en stor mångfald tekniker bringas väljarna att tro att inte bara några utan i stort sett alla förändringar de, vid deras alltmer sällsynta seriösa och fördjupade historiska överblickar, konstaterar, är oundvikliga, nödvändiga, tillhör sakernas natur, tingens ordning. Ja, modernitetens stora myter om den generella utvecklingen och framsteget spökar fortfarande i bakgrunden av deras psykologi, till och med i dagens läge när, som den kanadensiske sociologen Mathieu Bock-Coté nyligen uttryckte det i en intervju i Le Figaro, “le politiquement correct se radicalise au rythme où la société diversitaire se décompose”. Allt större doser av underhållning, fotboll, droger och sex är också oundgängliga instrument. För de få som undgår indoktrineringen eller bedövningen och äger klarsyn, gäller att deras karriärer, ja ofta nog deras vanliga elementära deltagande i samhällslivet, möjliggörs och befrämjas av att de låtsas tro eller intalar sig själva att de är inbegripna i och arbetar för en positiv utveckling. Det är svårt att veta om och hur det får ett slut, när det kan gå så långt som vissa inslag på dagens Pridefestivaler, med inte bara understöd utan deltagande av regeringen, polisen och militären.

Inget av detta innebär dock att vi i verkligheten står inför en orubblig determinism eller, som några tolkar det, apokalyptik. Inte heller betyder det – för att återvända till partipolitiken – att nya oppositionspartier inte kan bidra till en förändring i rätt riktning. Det finns också brister i analogin mellan övergången från M eller KD till SD och övergången från SD till AfS. Skillnaden mellan de förra var mycket större än skillnaden mellan de senare är. Ett helt nytt, gigantiskt frågekomplex hade tillkommit som M och KD (och S och alla andra gamla partier) var fullkomligt oförmögna att hantera och som hade skapats genom deras misstag. Deras felutveckling hade gått mycket längre än SD:s idag. SD:s tillkomst och övergången till SD var nödvändig, oundviklig.

SD har som sagt förändrat debatten. Det kommer utan tvekan även AfS göra. Almqvist har säkert rätt när han säger att de kommer bli en flankspelare som tänjer gränser och pushar den politiska debatten utöver vad SD numera gör, och för vilken det därför finns ett uppenbart behov. Men frågan är om det generellt bara är dynamiken av nya, förment mer “radikala” partiers kontinuerliga tillkomst som förmår åstadkomma den faktiska politiska förändring som kan åstadkommas. Jag gör inte anspråk på att helt kunna bedöma detta. De gamla partierna kan helt enkelt implodera tillsammans med andra institutioner och strukturer som bär upp den nuvarande ordningen, och nya kan ta över. Men för att detta ska garantera verklig förändring krävs ju i så fall att de nya partierna inte genomgår den Zweckwandlung som gör dem intill förväxling och förblandning lika de gamla.

Åtminstone en hel del talar också för att verklig förändring i de för SD och AfS centrala frågorna sker när, åtminstone samtidigt, uppmjukningar och krackelyrer framträder i etablissemanget och man över hela det politiska spektrum, delvis från olika egna specifika utgångspunkter och motiv, börjar i någon mån ändra sig i just dessa frågor. Dessutom behövs ett ordentligt tryck från i befolkningen djupt kulturellt förankrade åsikter och värderingar. Där har Västeuropa och i synnerhet Sverige ett dåligt utgångsläge eftersom folk här i långt större utsträckning än det kommunismdrabbade Östeuropa på allvar trott på vad som kanske kan sammanfattas som kulturradikalismen (även om kristendomen och i synnerhet den katolska kyrkan, trots dess nationella utgestaltning i vissa länder, alltid rent principiellt är en högst opålitlig grund för konservativt motstånd och europeiska traditionalistiska alternativ, som lätt kan konstateras när påven Frans systematiskt och med hjälp av hela sin ofantliga institution driver propaganda för massinvandringen, och en italiensk biskop säger att han vill göra alla kyrkor till moskéer om det kan hjälpa invandrarna). Likafullt gör det åskådningsexempel som det parlamentariska skeendet inte minst i Sverige utgör att det är fullt begripligt att vissa, och i synnerhet intellektuella, ger upp och hoppar av det partipolitiska arbetet, för att i stället satsa enbart på “metapolitisk” påverkan. På det området står de helt fria från det parlamentariska spelets ytterst svårövervinneliga och delvis dolda formatering, eller åtminstone mer eller mindre fria, beroende på i vilken utsträckning de väljer att skriva direkt om det.

Almqvists allmänna optimism ifråga om SD och AfS är naturligtvis inte ogrundad, grundlös. Vad jag vill påstå är bara att den är s.a.s. felgrundad. Även jag menar givetvis att det finns ett värde i att SD bildar regering med M, men bara under förutsättning att de inte kompromissar i de viktiga sakfrågorna i den absurda utsträckning Almqvist nu förespråkar. Värdet av ett den regeringsbildning Almqvist hoppas på är helt beroende av i vilken utsträckning partiet kan stoppa den liberala anpassning som i verkligheten ju tyvärr går mycket djupare än blott en tillfällig skenmanöver för att få M att acceptera dem, även om den ännu inte går så långt som Almqvist nu godtar att den kan göra. Att överhuvudtaget förespråka en regeringssamverkan med M framför ett fortsatt skarpt oppositionsarbete som tvingar etablissemangspartierna att göra bort sig under ytterligare en mandatperiod medan man själv fortsätter växer som överlägset största parti, kan bara rättfärdigas om man kvarhåller skärpan i sin egen, självständiga politik och i stället tvingar M till eftergifter.

Vidare vore ett SD i regeringsställning tillsammans med M symboliskt viktigt i det svenska opinions- och debattlandskapet. Det var aldrig så att SD:s ideologi inte behövde ytterligare utveckling och fördjupning. Den liberala kompromissvillighetens lättköpthet har nu också skadat partiets trovärdighet och tyngd, och introducerat vanprydande inkonsekvenser i dess budskap och program. Det är faktiskt möjligt att SD inte längre har bäst politik i någon enskild fråga. AfS överträffar dem i de flesta, MED är överlägsna både SD och AfS i sin utbildnings- och forskningspolitik, och KVP (Kristna Värdepartiet) har väl en bättre familjepolitik än alla dessa tre. Men i grunden kvarstår mycket av SD:s stabila och välavvägda helhetssyn, och som helhet, när vi ser till samtliga frågor, är de klart överlägsna MED och KVP, om än förstås inte AfS. Många väljare har också endast vaga uppfattningar om SD:s kompromisser, och den formella framgång Almqvist tror på skulle åtminstone för de flesta se ut som en framgång också för det politiska innehåll som de under alla år fortsatt associera med partiet (och förhoppningsvis inklusive mycket av den uppryckning ur sunkbunkern som Mikael Jansson såväl som den nuvarande partiledningen åstadkom). Detta vore i sig värdefullt och på intet sätt oviktigt. Det skulle ytterligare förskjuta åtminstone debatten i rätt riktning, även om sakpolitiken i verkligheten skulle fortsätta i fel.

Det är också både begripligt och försvarligt att AfS bildats. Men detta bildande var inte oundgängligt på det sätt SD:s var. SD:s förfall har på intet sätt gått lika långt som M:s och KD:s. AfS bildades därför att ungdomsförbundet, som var på väg att tillföra en hel ny generation av partiföreträdare med alla de kvalifikationer SD behövde och alltför ofta saknade, blev uteslutet ur partiet på felaktiga grunder, eller snarare utan några grunder alls. Jag vill inte välja mellan SD och AfS. Jag stöder AfS endast därför att jag numera måste välja mellan dem. Jag lämnade inte SD p.g.a. deras liberala anpassningar eller partiledningens övertramp. I själva verket motsätter jag mig fortfarande splittringen och förblir mycket besviken över den. Jag ser AfS som bara en del av SD, den bättre delen som samtidigt som den inte kompromissar i de många av Almqvist nämnda frågorna, inte heller – hoppas jag – representerar något kvardröjande i eller någon återgång till sunkbunkern, det “gamla första”, en “återradikalisering”, utan tvärtom ett åtminstone möjligt steg framåt, fortsättande SD:s överskridande av sunkbunkeriet men undvikande dess liberala anpassning, det “gamla andra” som Almqvist nu motståndslöst tycks acceptera, i riktning mot det “nya tredje”. Det som jag ville att de skulle göra hela SD till.

Eftersom jag långtifrån ser SD:s regeringsbildning med M som så brådskande som Almqvist, och under de nu givna förutsättningar han beskriver överhuvudtaget inte som önskvärd, betraktar jag inte AfS hot mot SD-M:s regeringsunderlag som ett problem. Hellre då alltså ett SD som fortsatt växer mot egen majoritet tillsammans med ett likaledes växande AfS (helst redan nu i riksdagen men annars utanför), sätter ytterligare tryck på sjuklövern, och fortsätter tvinga den till groteska samarbetskrumbukter och andra övertydligt avslöjande ohållbarheter, och därmed till dess slutliga, hjälplösa opinionsmässiga nedgång.

Men fastän jag alltså tvingas välja AfS, åtminstone vid valurnan, innebär mitt fortsatta försvar för “enhetslinjen” givetvis också ett fortsatt försvar för SD. Utöver det rent symboliska värdet i deras fortsatta framgång, tror jag ännu på deras återfinnande av den rätta, bortkompromissade vägen, återhämtandet av det som kastats ut genom fönstret – som del av att även de till slut blir det “nya tredje”. Jag tror m.a.o. fortfarande på den allmänna politiska linje William Hahnes styrelse i SD:s Stockholmsdistrikt och Gustav Kasselstrand och andra SDU-ledare på annat håll i partiet skulle börja försöka driva, att det fortfarande är möjligt att arbeta för den inom SD, och att den trots allt förr eller senare, under trycket av såväl de konkreta samhällsförändringarna som AfS, kommer att kunna väljas av hela partiet. Vi måste helt enkelt sätta press på SD så att de upphör med anpassningen och kompromisserna i “fråga på fråga”. AfS uppgift och funktion ska verkligen inte vara att ge SD fria tyglar att följa med M och resten av sjuklövern åt vänster. Poängen med AfS i riksdagen är ju, till att börja med, att de ska sätta press på SD från andra hållet, i motsatt riktning, så att de tvingas hålla sig på rätt kurs.

Det skulle verkligen visa på ett politiskt klimat som går “vår väg”, till skillnad från SD:s nya “lättköpthet”, deras fortsatta abdikation och villiga efterföljd av M åt fel håll, med “regeringsinflytande som ett mål överställt allt annat”. Det skulle driva inte bara debatten utan även sakpolitiken i motsatt riktning mot de senaste femtio åren. Inte bara SD måste föras tillbaka på rätt väg. Detta borde ske även med M. Det är det som är det meningsfulla med deras möjliga regeringssamverkan med SD. AfS måste dra SD åt rätt håll, och SD och AfS måste dra M, ja så många partier som möjligt, bort från åtminstone de fatala, gemensamma ideologiska tillbyggnader från senare årtionden, som möjliggjort det mest påtagliga förfall som både SD och AfS primärt vänder sig mot. Och det bör dessa partier kunna lyckas med, med hjälp av ett i dess helhet förändrat opinions- och debattklimat, skapat av ett fortsatt och förbättrat kulturellt och “metapolitiskt” arbete.

Det är den möjligheten, den helhetliga förändringspotentialen i politiken och debatten, den redan bevisade förmågan att sätta press på hela etablissemanget, som gör att det finns verklig grund för optimism. Om även AfS i en framtid blir så stora att de kan ingå i en regeringsbildning – vilket ju är fullt möjligt och rentav realistiskt givet sakernas tillstånd och opinionens motsvarande, oundvikliga förändring – är SD deras självklara koalitionspartner. Det är givetvis den samverkan, den riksdagsmajoriteten, den regeringen vi i ett längre perspektiv måste arbeta för (helst vill jag såklart också se en återförening). Men om SD då har blivit vad Almqvist nu synes bejaka att de blir i deras möjliga allians med M, skulle detta AfS-SD-samarbete riskera att bli nästan lika meningslöst som den. Rör vi oss däremot i den motsatta, rätta riktningen, blir redan SD:s koalition med M, om vi nu vågar hoppas på den, av största värde. I båda fallen hänger givetvis regeringsbildningens meningsfullhet på att de sämre partierna tvingas kompromissa med och anpassa sig till de bättre, inte bara tvärtom.

Venezia

Venezia

Eklund, Filmer och Boström

Lars F. Eklund är en tidigare kristdemokratisk akademiker som under lång tid gjorde stora ansträngningar att föra in den kontinentaleuropeiska kristdemokratins intellektuella traditioner, i synnerhet den huvudsakligen nythomistiska personalismen och naturrätten, i det svenska frikyrkopartiet, men som nu tycks orientera sig mot SD:s socialkonservatism, besviken över att KD snarare än att på allvar ta till sig hans idéer valt att följa med i den allmänborgerliga liberala och politisk-korrekta anpassningsströmmen.

Åtminstone skriver han, glädjande nog, numera för den SD-anknutna tidskriften Samtiden. Senast läser vi en utmärkt artikel om den “glömde” politiske tänkaren Robert Filmer (1588-1653), där han föredömligt går på djupet historiskt rörande kritiken av den moderna liberalismen, och i frågan om vad som utgör den “högsta auktoriteten i samhället”. Filmer presterade nämligen under inbördeskrigets engelska 1600-tal en alltfort relevant och aktuell kritik av det framväxande tänkandet kring samhällskontraktet, och den därmed sammanhängande föreställningen om naturrätten. Han maler, skriver Eklund om hans efter den monarkiska restaurationen så sent som 1680 posthumt utgivna verk Patriarcha, “med brio…ned resonemangen hos de liberaler och republikaner som tänker sig att samhället uppstått genom att individer i ett fritt naturtillstånd bestämmer sig för att genom ett kontrakt skapa sig ett samhälle på sina egna villkor”.

Detta var och förblir en helt central kritik av en tankeströmning som inte bara från Hobbes, som Eklund nämner, utan redan från Hugo Grotius kom att dominera modernitetens tänkande rörande auktoritetens och, mer specifikt, statens natur. Ett helt komplex av ohållbara spekulativa föreställningar, inte bara om naturtillståndet och dess rätt, och om det förmenta historiska kontraktet, utan också, och i lika hög grad, om människans natur och grundläggande drivkrafter och om statsmaktens – samhällskontraktets resultat – ändamål. Många variationer i den närmare uppfattningen på alla dessa punkter framträdde inom kort, av vilka de mest kända väl är Lockes och Rousseaus, men även Spinozas och Wolffs var historiskt betydelsefulla, och ännu Kant sitter fast i kontraktstänkandet.

Hela den under de kommande århundradena framväxande liberalismen bygger på dessa grundföreställningar vars ohållbarhet lätt borde kunna urskiljas idag, även utan hjälp av Filmer. Men i den anglosaxiska världen är denna tradition så stark att även konservativa försvarare av en stark, ja auktoritär statsmakt rent filosofiskt ofta har svårt att röra sig utöver dess bisarra grundantaganden, och nöjer sig med att försvara Hobbes’ variant, med dess, utifrån dessa grundantaganden, rent kontingent auktoritära resultat av kontraktsslutandet i form av Leviathan, och ta avstånd från Lockes.

“Att”, skriver Eklund, “det stora samhällskontraktet skulle ingåtts frivilligt mellan alla fria, obundna, jämlika individer är, som Sir Robert visar, en ren myt.” Vi blir i stället till “i en redan existerande gemenskap, där normer i former av skyldigheter och rättigheter i grunden inte konstrueras socialt utan redan existerar mellan make och maka, föräldrar och barn, familjer och grannskap i ett samhälle med både ömsesidiga beroenden och ömsesidiga förpliktelser, liksom relationer av över– och underordning”. Filmer “har också blick för det gigantiska hyckleri som talar så varmt om allas jämlikhet, när det vid granskning alltid visar sig handla om att vissa är mer jämlika än andra, på folkflertalets bekostnad”.

Tyvärr tar Eklund inte explicit upp frågan om förhållandet mellan den naturrätt han själv försvarat och den som utgör ett moment av det av Filmer problematiserade kontraktstänkandet. Det här har naturligtvis att göra med frågan om förhållandet mellan den “klassiska” och den “moderna” naturrätten, som under 1900-talet stått i centrum för en viktig vetenskaplig diskussion inte minst utifrån verk som Leo Strauss’ Natural Law and History från 1953, som delvis vidareutvecklade en tematik som redan tidigare blivit aktuell i Europa och framställts redan före kriget av Heinrich Rommen i Die ewige Wiederkehr des Naturrechts från 1936.

Det var en diskussion av central betydelse inte minst för det konservativa politiska tänkandet under 1900-talet, men någon fullständig idéhistorisk entydighet uppnåddes knappast, och man måste säga att många frågor kvarstår när det gäller förhållandet mellan dessa typer av naturrätt, inte minst p.g.a. oavgjordheter, och för den delen vissa filosofiska svårigheter, när det gäller den “klassiska” naturrättens mer exakt förstådda väsen.

Eklunds ställningstagande här är dock välkänt för dem som följt hans tidigare arbete, och även i den nya artikeln framträder det tydligt, om än indirekt, genom hans framlyftande av den thomistiska traditionen som mer hållbar ifråga om uppfattningen av den “högsta auktoriteten” än Filmer. Denne bygger helt enkelt sin argumentation för en stark men begränsad kungamakt (av Guds nåde) på biblisk auktoritet, han “anlägger ett historiskt perspektiv och försöker spåra kungamakten och dess prerogativ ända tillbaka till Adam via Gamla Testamentets kungar och patriarker”, i polemik mot thomismens filosofiska uppfattning. Eklund pekar med rätta på svagheten i detta, “i så måtto att alla ståndpunkters styrka blir beroende av historieskrivningens riktighet. Att skriva vederhäftig historia enbart på basis av Gamla Testamentet har förvisso sina utmaningar, men även bortsett från det så är hans försök att binda ihop den äldre historien med den ärvda kungamakten i hans egen tid utan vidare verkets svagaste punkt.”

Till skillnad från Filmer utgick thomismen (Eklund nämner förutom Thomas själv Suarez och Bellarmino) “från ett filosofiskt perspektiv som inte band giltigheten i deras resonemang till att specifika historiska händelseförlopp tolkats korrekt, något som starkt bidragit till att deras arbeten behållit sin relevans i större utsträckning ända in i vår egen tid”.

Filmer kompletterar emellertid denna argumentation med ett principiellt försvar för kunga- och statsmaktens auktoritet som grundad i fadersmakten som sådan. Även dess brister i jämförelse med thomismens position framhålls emellertid av Eklund: “den politiska auktoriteten, som utövas över vuxna människor med fri vilja”, är “till sin natur…något annat än den mer kompensatoriska auktoritet fäder/föräldrar utövar visavi sina barn just på grund av att de ännu är barn. Filmer tenderar att blanda ihop dessa saker. Det är svårt att beskriva kungen som fader, utan att folket ges rollen av barn…”.

Hela detta thomistiska alternativ som Eklund, efter att ha godtagit och instämt i Filmers negativa kritik av kontraktstänkandet, finner måste ersätta det positiva alternativ till detta tänkande som Filmer själv presenterade, bygger på vad som av Strauss och andra identifierat som den specifikt “klassiska” naturrätten. Detta alternativs hållbarhet blir således beroende av sanningen hos denna uppfattning om naturrätten, en uppfattning som enligt dess försvarare endast omfattar en i naturen föreliggande objektiv moralisk ordning, av den kristna skolastikerna i sin tur i bibliska teologiska termer underbyggd genom förståelsen att den följer ur Guds transcendenta natur eller är nedlagd i skapelsen genom Guds vilja, men saknar de specifikt moderna föreställningarna om ett naturtillstånd och därmed om människans ursprungliga natur.

Som jag nämnt finns flera såväl historiska som filosofiska frågetecken även när det gäller denna naturrättsuppfattning och uppfattning om den moraliska ordningen. Många oklarheter finns fortfarande ifråga om dess verkliga historiska ursprung under antiken, och dess produkter inom den skolastiska traditionen i form av en ofta rigid kasuistik, vars innehållsliga föreskrifters tidlösa giltighet utan svårigheter kunnat ifrågasättas i ljuset av jämförande transkulturella och historiska utblickar. Den moderna rättspositivismen har inte tyckt sig ha nämnvärt större svårigheter att vederlägga den klassiska naturrätten än den moderna.

Filmer framförde sin kritik vid den liberalindividualistiska kontraktsteorins historiska begynnelse, när den ännu förelåg i endast få former, om än redan färdig i sina allmänna grundkomponenter. En långt mer fullständig överblick av hela denna tankeströmnings samtidigt vittförgrenade och enhetliga utveckling hade den svenska idealismens ledande tänkare Christopher Jacob Boström, när han vid 1800-talets mitt kunde framlägga den statslära som i uppfattningen av den högsta auktoriteten, av statsmaktens grund och väsende, slutligen höjde sig över den i dess helhet, över vad som betecknades som den lägre empirismen på detta område.

I form av de åtminstone i sina principiella grundantaganden liberala kontraktsteorierna hade denna empirism kommit att dominera vad vi idag ser som modernitetens hela dittillsvarande tänkande om staten, och i några avseenden kvarstod den oövervunnen till och med i den postkantianska tyska idealismen. De alternativ som givits uppvisade den karaktäristiska typ av brister Eklund pekar på hos Filmer.

Många har idag givetvis svårt att förstå Boströms typ av tänkande om staten. Men om man får klart för sig vilka moderna ståndpunkter på detta område som han vände sig mot, om man, med eller utan hjälp av kritik av Filmers tidiga typ eller boströmianernas sena, tydligt ser deras brister, deras ohållbarhet, ja ofta nog deras rena absurditet, blir det åtminstone lättare. Boströmianismens klara blick över den moderna politiska filosofins historia gör att det alternativ dess statslära i dess allmänna konturer erbjuder avgränsar sig från detta tidigare moderna tänkande med den största skärpa. Mycket allmänna likheter finns förvisso med den thomistiska traditionen, såsom tilltron till det mer strikta filosofiska förnuftet. Denna tradition var visserligen inte välkänd och vital vid denna tid, nythomismen hade ännu inte framträtt. Men det är viktigt att förstå de principiella skillnaderna mellan dess typ av realism och objektivism å ena sidan och Boströms idealism å den andra, och naturligtvis inte bara på statslärans område. De historiska förutsättningarna och sammanhangen är högst olika.

Boström avvisar inte bara kontraktslärorna, utan hela naturrättstraditionen, utan att göra någon konsekvent distinktion av Strauss’ typ (om man nu verkligen kan kalla hans distinktion konsekvent) mellan klassisk och modern naturrätt. Genom transcendentalfilosofin och den postkantianska idealismen har tänkandet om rätten och även moralen förflyttats till en ny förnuftsnivå. Boström är därmed fri inte från den förment specifika, moderna naturrättens uppenbara fiktiva absurditeter, utan även från vad som även i dagens idé- och filosofihistoriska forskning framstår som den påstått lika distinkta klassiska naturrättens oklarheter.

Viktigare än jämförelsen med Eklunds thomism är boströmianismens självklara anknytning, i vissa avseenden, till Platon. Men boströmianerna har tillgång till en djupare historisk förståelse. De äger ett facit inte bara över de historiska resultat som följde för statsläran av antagandet av den lägre empirismens principer, de spekulativa teserna om människans natur och drivkrafter, och vad de antogs ha nödvändiggjort ifråga om samhällsbildningen. Utan också över de mer eller mindre konservativa alternativens öde under samma långa historiska period. De kunde se de teoretiska svagheterna på båda sidor.

Ingen annan “modern” idealistisk tänkare uppställde såvitt jag vet en så konsekvent absolut idealistisk statslära som Boström. Vi finner här en kompromisslöst konsekvent uppfattning av staten som andligt-organisk, och av statsmaktens grund, och därmed den högsta auktoritetens grund, som en högre idé given genom vår förnuftiga kunskapsförmåga och vårt inre självmedvetandes egen bestämdhet.

Det skulle föra för långt att här närmare utlägga vad detta innebär, att utförligare förklara den boströmska statsläran, även begränsad till de allmänna grunddrag som är vad som förblir giltigt i den; introduktioner finns tillgängliga. Mitt syfte här är bara att, i sammanhanget av Eklunds diskussion av Filmer, framlyfta den statslära som i över ett halvsekel i grunden formade Sverige, och som, samtidigt som den är kongruent med både Filmers kritik av kontraktsliberalerna och den eklundska thomismens invändningar mot Filmer, går utöver samtliga dessa tre historiskt typiska ståndpunkter och intar en mycket distinkt, självständig position.

Jag tror att det är viktigt att framlyfta detta i vår tid alltför okända alternativ inte minst av det skälet att jag menar att det i själva verket finns ett samband mellan orsaken till Eklunds missnöje med kristdemokratin, kristdemokratins problematiska utveckling, och dess kontinentala thomistiska, eller nythomistiska filosofiska grunder, som Eklund fortfarande försvarar. De senare står idag i verkligheten inte alls i motsatsställning till den politisk-korrekta anpassningsström som kristdemokratin även på kontinenten låter sig föras bort av.

Kristdemokratin framstår visserligen märkligt nog för många fortfarande som en konservativ ideologi. När det på goda grunder ifrågasätts om tyska CDU är konservativt, brukar man peka på CSU och hävda att åtminstone de är konservativa. Förvisso har kristdemokratin tidigare ofta intagit positioner i enskilda frågor som kan betecknas som överensstämmande med en konservativ åskådning. Kristen Demokratisk Samling kunde på 70-talet upplevas som företrädande många uppfriskande, från den svenska modernistiska ortodoxin avvikande och traditionella åsikter. Men vad är de idag? Alf Svensson, som Mats Gellerfelt en gång skrev en uppskattande bok om, framstår som en tröttsamt förutsägbar allmänliberal konformist, närmast motsatsen till vad han ibland åtminstone såg ut att vara på 70-talet. Hur är det möjligt? Vad förklarar den enorma liberala och politisk-korrekta anpasslighet som vi ser inte bara i det svenska partiet med dess bristande tillägnelse av de i Sverige för många av historiska, kulturella och religiösa skäl svårhanterliga kontinentala traditionerna, utan även hos en Merkel? Och hur ser kristdemokratins historia egentligen vid närmare påseende ut? I Italien är kristdemokraterna väl mest kända för en hopplös, outrotlig korruption under alla årtionden, alltifrån efterkrigstiden.

Kristdemokratin sådan vi känner den idag framträdde såvitt jag kan se som en del av de i vid mening liberala krafter som med nya maktpolitiska resurser släpptes lösa i Europa efter det första världskriget, och som fick ett genombrott efter det andra världskriget, när riktigheten i dess ståndpunkter kunde framställas som bekräftad. Vanligen hänvisas i teckningen av kristdemokratins historia till den katolska sociallärans och den evangeliska socialetikens utveckling under 1800-talet, den nya kristna betydelse som tillmättes arbetet o.s.v., och därmed sammanhängande intellektuella strömningar som sökte få fram en modernitetskompatibel kyrka och kristendom. Utan tvekan byggde kristdemokratin på och inspirerades av allt detta. Men jag har inte kunnat se att det fanns någon enhetlig och mer betydelsefull politisk organisering under detta namn så tidigt. Efter första världskriget polemiserar emellertid konservativa och nationalister mot den under detta namn och som den politiska rörelse den idag är.

Dess filosofiska inspiration skiljer sig från den liberalismens huvudströmning som vi här beskrivit. Men dess nythomistiska naturrättslära och typ av personalism har ingalunda erbjudit, eller tillhandahållit grunden för, ett verkligt konservativt alternativ. Och just häri visar sig konkret ett symptom på naturrättstraditionens helhetliga, vanskliga tvetydighet och vaghet. I praktiken landar kristdemokratin genom just den nythomisms inflytande, som teoretiskt ser så annorlunda ut än kontraktsliberalismen, i ett med dennas närmast identiskt, simplistiskt-abstrakt försvar för mänskliga rättigheter, demokratism, jämlikhet o.s.v. – av just det slag som ligger till grund för kristdemokratins felutveckling. Genom en tänkare som Maritain blev nythomismen i sig en huvudsaklig teoretisk underbyggnad för allt detta, och utan problem förenlig med politisk liberalism och socialism och större delen av den allmänna modernismen.

Vart allt detta lett oss kan allt fler idag se med smärtsam tydlighet. Det är uppenbart att Eklund fördömer det tillstånd vi letts till. Han går förvånande långt – och inte bara för en före detta svensk kristdemokrat – i sin anslutning till Filmers kritik. Sir Robert blir, skriver han, “mycket träffsäker…när han, främst med exempel ur antik grekisk och romersk historia, visar att politiska regimer utan stark kungamakt snabbt kommit att präglas av korruption, konflikt, revolter och inbördeskrig. Med sin typiska formuleringskonst konstaterar han att de inte varit lyckliga i något annat avseende än att de inte blev så långlivade.” Detta är relevant än idag, även om det nu enligt Eklund “mer handlar om lågintensivt ‘politiskt käbbel’ och onödigt konfliktskapande partivälde snarare än verklig söndring”. Eklund instämmer rentav i Sir Roberts kritik av de maktdelningslärorna, ett annat område där kontraktsteoretikerna uppvisade många varianter: “I vår tid är sådan maktdelning så omhuldad, särskilt på den borgerliga kanten, att vi blivit lite blinda för dess nackdelar.” Visserligen har Sir Robert “naturligtvis inget emot parlament och ett domstolsväsende med integritet. Hans poäng är, att utan en sammanhållande kungamakt i toppen på pyramiden så infinner sig städse frågan: Vem är egentligen sista, högsta instans?” Att det hos oss idag formellt är riksdagen saknar meningsfull innebörd, eftersom “så fort det finns en majoritetsregering eller till och med en stark minoritetsregering så kör regeringen riksdagen lika behändigt som Svensson kör sin gräsklippare.”

All denna sympati för Filmer pekar mycket långt utöver den svenska kristdemokrati Eklund valt att lämna. Men det är oklart om Eklund också ser, eller är beredd att acceptera, att det även delvis är den thomistiska naturrättsläran, och, mer eller mindre, den syn på den högsta auktoriteten, statsmakten, samhället, moralen och människan som bygger på den, som åtminstone i dominerande samtida uttolkningar lett oss till den situation där en person som han själv finner anledning att börja skriva för Samtiden.

Utan att förneka delsanningarna i den historiska thomismen, gäller det att söka övervinna dess instabila och ambivalenta naturrättslära och även i vissa avseenden dess med den förbundna typ av personalism, och finna djupare och filosofiskt mer hållbara och konsekventa alternativ. I vissa former, som är resistenta mot motsvarande typ av förvrängning eller uttolkning som thomismen, d.v.s. en förvrängning eller uttolkning som leder till samma resultat, samma förutsägbara konvergens med de allt uppslukande liberala värderingarna, erbjuder här, vill jag i all anspråkslöshet föreslå, den idealistiska personalismen den filosofiska utvägen. På ett plan utgör i vår tid även den s.k. värdecentrerade historicismen, sådan den formulerats av Claes G. Ryn, ett centralt, tillräckligt, fungerande korrektiv till thomismen i de här aktuella avseendena; Ryn har, från dess perspektiv, tydligt identifierat thomismens här antydda problem. Den uppvisar också en kongenialitet och förenlighet med den idealistiska personalismen på detta plan.

Men när det gäller inte minst frågan om, med Eklunds ord, “var den högsta auktoriteten egentligen står att finna”, och den därifrån oskiljaktiga frågan om statsmaktens grund och väsen, måste vi följa den personalistiska idealismen till ett annat plan. Den värdecentrerade historicismen behöver där kompletteras av en statslära av den typ som, i de essentiella huvuddragen, Boström försvarade.

Gaetano Donizetti

Donizetti

Elin Erssons språkslarv

Det enda som, såvitt jag kan se, återstår att säga om Elin Ersson – allt annat har sagts av Julia Caesar på hennes blogg (Samhällssabotage som ideologi), av Kent Ekeroth på Samhällsnytt (Elin Ersson försökte stoppa utvisning – av en 52-årig afghan dömd för misshandel), och av Ross Clark på The Spectator (How a Swedish student’s protest against forced deportation could backfire) – är att hon förberett sitt långa egenfilmade framträdande förbluffande illa.

Själva nyckelordet i hennes engelska plaidoyer för afghanen och för sig själv, ett ord som hon upprepar otaliga gånger, ger hon en felaktig grammatisk form. Det heter “deported”, inte “deportated”. En större språklig variation, en omväxling med, förslagsvis, “expelled”, skulle förstås också haft den goda effekten att minska felets frekvens och därmed högst påträngande karaktär.

Det här avslöjar väl, till skillnad från hennes aktions sakliga budskap, inte någon moraliskt problematisk omdömeslöshet hos Elin Ersson. Men det är ett kulturellt problem.

Elin Ersson lider troligen av den generande vanliga svenska åkomman att felaktigt tro sig tala fullgod engelska. Sverige är USA. Det är bara att pladdra på, i alla sammanhang. Ingen har varnat henne. Inte bara hennes kurskamrater utan även hennes lärare på socionomutbildningen tycker att hon talar utmärkt engelska.

I de flesta vardagliga situationer skapar det väl inga större problem. Men ska man genomföra spektakulära manifestationer av det slag Elin Ersson gav sig på, med den mediala spridning hon sökte och fick, borde det väl rimligen kräva bättre förberedelse, och väl helst också med åtminstone något litet mått av ödmjukhet och självkritik när det gäller den egna förmågan.

Det behövs folk som börjar säga ifrån, även på detta underordnade område.

Intervju med Gustav Kasselstrand

20:e juli

Wayne W. Dyer: Your Sacred Self

Making the Decision to Be Free

Harper Collins, 1995   Amazon

Front and Back Flaps:

DyerOne of the foremost inspirational leaders of our time and the author of the bestselling Real Magic and the classic Your Erroneous Zones encourages readers to look inside themselves for sustenance and to move to a new level of self-awareness where they are free to experience the joys of spiritual living.

In Your Sacred Self, Dr. Wayne W. Dyer, whose previous books have touched the lives of millions, teaches readers how to tap into the power of their higher selves and live each of their days, regardless of what they are doing, with a greater sense of peace and fulfillment.

Developing the sacred self, Dr. Dyer explains, brings an understanding of our place in the world and a sense of satisfaction in ourselves and others. In Your Sacred Self, Dr. Dyer offers a three-step program that helps readers establish a spiritually oriented, rather than an ego-oriented, approach to life. Step by step Dr. Dyer shows us how to progress from emotional awareness to psychological insight to spiritual alternatives in order to change one’s experience of life from the need to acquire to a sense of abundance, from a sense of oneself as sinful and inferior to a sense of oneself as divine, from a need to achieve and acquire to an awareness that detachment and letting go bring freedom.

Your Sacred Self is an inspiring, hopeful, illuminating guide that can help everyone live a happier, richer, more meaningful life.

Back Cover:

“Wayne Dyer is one of America’s foremost teachers of transformational wisdom. In Your Sacred Self, he continues to guide us toward spiritual liberation.”  Marianne Williamson

“Wayne Dyer takes us on a sacred journey where the spirit triumphs over the ego. This book will serve as an extremely valuable guide to all those who seek the exultation of the spiritual experience and who value total freedom as the ultimate goal of life.”  Deepak Chopra

“I was mesmerized by the beauty and wisdom in Your Sacred Self. Wayne Dyer has written a book that is as meaningful, spiritually on-target, and engrossing as any I’ve ever read in my life. This is sure to go on that very small shelf reserved for classic works.”  Louise L. Hay

“In Wayne Dyer’s newest book he has given us the final ‘to do’, and that is to get outside of ourselves and stop selfishness by getting into other people and making them worthwhile. The sacred quest to that final freedom is the most important thing we’ll ever do in our lives.”  Pat Riley

“Wayne Dyer’s inspiring new book is a treasure of love and spiritual wisdom.”  Barbara De Angelis

About the Author:

Wikipedia

JOB’s Comment:

The Wayne Dyer Phenomenon

The Wayne Dyer Phenomenon

Wayne W. Dyer (1940-2015) was one of the best-known of those popularizers of Maslowian humanistic psychology who partly went beyond it by adding spirituality of the “New Age” kind. Their academic counterpart is, or at least used to be, the American Association of Transpersonal Psychology, a branch of the American Psychological Association. It is important to understand this kind of psycho-spirituality, and the extent to which it has shaped contemporary America and to some extent also Europe and the rest of the world.

With the end of the Clinton era and the gradual disappearance of the boomer and hippie generations, fortunes have been changing somewhat for Dyer’s variety of pop psychology and spirituality. Today, a Jordan Peterson is placing new goods on the same market. Yet at the same time, the mere passage of time seems to have made Dyer respected in wider circles than before. And he and the many others like him are part of a deep current of modernity that will not end soon or suddenly. His is the kind of language in which most people today still begin to think and speak about the meaning of life in the west, to the extent that they do so at all. And people’s level of understanding, which follows from the orientation of their interests in our kind of civilization, is such that it still seems almost impossible to reach them with spiritual truths, unless these are alluringly mixed at least to some extent with pop-psych self-help, positive thinking, self-reliance, motivation and success counselling of an often distinctly American stamp, on the basis of Pollyanna pantheism.

Dyer could never see beyond his modern, romantic, progressivist, and not least American assumptions, values and attitudes. Almost always they twisted his spiritual teachings in a predictable, sometimes irritating and on occasion slightly repulsive, vulgar manner. There are cases when most readers surely cannot but suspect an element of personal dishonesty, or at the very least a very strange kind of self-deception, in his stories of experienced wonders and “real magic”. Dyer insisted, for instance, that one of his children was conceived on a particular night in a hotel room in which only he and his wife were present, but without intercourse between them, through some higher spiritual force only. Charlatanry is not uncommon in his business. He did recommend a “fake it till you make it” method for acquiring desired qualities and abilities. Fragments of his own all-American success story were always repeated, how by willing and choosing away all erroneous zones and seeing the sky as the limit, he rose from his poor, foster-home childhood to a college education, then on to a doctorate in counselling psychology from Wayne State University in Detroit and a teaching position at St John’s University in New York, and finally to his career and world fame as a popular writer and lecturer. One of his books is tellingly titled Manifest Your Destiny. His assertions about the nature of the true self and divinity, and the way to reach them, are often facile and can give an impression of cheapness.

Nevertheless, in writing about contemporary spiritual teachers, for instance Eckhart Tolle, I have suggested that it is a mistake to simply reject them because of their seemingly ineradicable and to a considerable extent unconscious modernist prejudices. For what is then missed is that some of them also did acquire real spiritual insights and realizations primarily with the help of the eastern traditions, and managed to articulate them in western terms for a western audience. The fact that these realizations were for the most part almost inseparable from romantic – in a broad sense – illusions, both metaphysical and moral, is not a sufficient reason to dismiss them. By 1995, when he published Your Sacred Self: Making the Decision to Be Free, Dyer at least seemed to have relinquished enough of his pop-psychology to be able to express genuine spiritual truths, albeit still intertwined with other modern assumptions. At least he seemed to do it on a new level of humility and authenticity. Subsequently he often relapsed into more obviously pop-psych applications of spirituality, so that there is to the end a certain continuity with his earliest writing. At first, he simply taught his readers how to get what they wanted, including how become what they wanted to be, in terms of ordinary, material wishes and desires. And this, apparently, was the simplest thing: You’ll See It When You Believe It. Later, in a book with the still absurdly unscrupulous-looking title How to Get What Your Really Really Really Really Want, co-written with Deepak Chopra, this turns out to refer to the spiritual life. Even as conceived by these authors, that is clearly something quite different.

Still, a certain ambiguity remained in the use of such titles. The premature and exaggerated formulations about the nature of spiritual reality and our relation to it never wholly disappeared. It seems to me Dyer’s career did not end on the best note. In one of his last books, Wishes Fulfilled: Mastering the Art of Manifesting, he finally insists simply that his quite ordinary readers should think they are God, accept their true selves as God without any reservations, qualifications, or restrictions whatsoever, God in the fullest possible sense of the word. There is clearly a kind of madness about this, not least in the context of Dyer’s cardinal theme of “manifesting” (i.e., getting what you want, whatever it is, by producing it through psycho-spiritual techniques, “real magic”). Yet quite as often, despite such blindness, the lack of interest in historical contexts and the particular characteristics of the respective traditions he drew on, and the inability or unwillingness to pursue any proper, and unsellable, philosophical or linguistic studies of them, of the very terms and concepts that were central to his own thinking and writing – despite all such obvious and highly disturbing weaknesses, it is also often possible to recognize a writer who does seem to be growing into a kind of genuine seeker and to have grasped at least some general, deeper truths. It always remains easy, according to Dyer, to get what you want, on all levels. But now only through spirituality: There’s a Spiritual Solution to Every Problem. Dyer’s ever lingering pop-psych tendencies and sensibilities make such a title look cheap: in one of his last books, Excuses Begone: How to Change Lifelong, Self-Defeating Thinking Habits, he is suddenly right back where he started in the 1970s, with Your Erroneous Zones. Yet in fact, on the real, highest level, there is indeed always such a spiritual solution.

After all, what people like Dyer are doing has by now been going on for more than two hundred years in the west. Liberal and speculative reinterpretation of spirituality, of mysticism and esotericism, even without new eastern or pseudo-eastern impulses, has a long history. Their kind of understanding of spirituality has become dominant in the west. It is what is now given in terms of spiritual understanding, and it is therefore what we have to take into account and work with. It is significant that towards the end of Dyer’s life, he seemed to be welcomed back into the academic community he once left, to give presentations of his pop teachings at major universities. Indeed, his contemporary American folkishness and pop-culture jargon were never far removed from those of today’s educated American elites themselves.

It is perhaps not obvious that “New Age” is still an adequate descriptive term. It was long a standard one in academic scholarship – for instance in the work of Wouter Hanegraaff, who sudied Dyer in his New Age Religion and Western Culture: Esotericism in the Mirror of Secular Thought from 1996 – but few of the writers it was applied to actually seemed to use the term, in the sense of the word. Conceptually, the unmistakably modern view of history that the term primarily expresses was always a central part of their message. But the term is less felicitous in as much as this is not the whole of the message. In some respects, so-called New Age spirituality also represents a step beyond the limitations of exoteric and dogmatic Abrahamism, a step in the direction of the tradition of sanatana dharma and spiritual enlightenment as conceived in the main eastern traditions. Orthodox Christians, Jews and Muslims, as well as modern fundamentalist ones, of course still exist, and resist the liberal reinterpretations that have a long history in their religions, seeking to restore instead old positions or set forth new but purportedly original ones. Yet on the whole, few members of at least the western churches seem to believe any longer in dogmatic, literalistic, exoteric Christianity.

In addition to the direct imports of eastern teachings, more or less adequately comprehended, New Age spirituality typically works through the psychologized esoteric reinterpretation of Abrahamism. Of course, its strongest and most vocal critics are therefore the remaining orthodox representatives of such Abrahamism, like Richard Abanes, who, in his book A New Earth, an Old Deception: Awakening to the Dangers of Eckhart Tolle’s #1 Bestseller (2008), sought to refute Tolle simply through scriptural references and contextualization. Not surprisingly, he was right on most or perhaps all points regarding the meaning of Biblical quotes used by Tolle, as well as, needless to say, on Christian dogma in general as something quite different from Tolle’s teaching. But this only moves the discussion to another level. The contemporary reader inevitably asks simply: which is the true worldview – Abanes’s or Tolle’s? Abanes’s Christian orthodoxy, or Tolle’s eclectic spirituality, including interpretations of the Bible which, while historically and dogmatically untrue, adequately express the truths of Tolle’s own position that builds primarily on other sources and traditions? In fact, on this new level, Abanes’s argument is strikingly and indeed sometimes absurdly unconvincing; it seems only fundamentalist Evangelicals and some Catholic and Eastern Orthodox traditionalists could entirely side with him.

It is precisely the softness of what I have called my “soft” traditionalist position that makes me take this attitude towards contemporary spiritual teachers of Dyer’s and Tolle’s kind. Obvious as it is from that perspective, let alone from the “hard” traditionalist one, that the title of Dyer’s book Wisdom of the Ages: A Modern Master Brings Eternal Truths into Everyday Life makes dubious claims, and that the book’s eclecticism is a far cry from the stricter and more discerning conception of philosophia perennis and l’unité transcendante des religions, the nominal ambition at least is the right one. This is not René Guénon or Frithjof Schuon, nor Huston Smith, nor Aldous Huxley. But it is hardly by simply rejecting authors like Dyer and their vast audiences that the people of the west – and indeed also of the westernized east and the rest of the world – can best be reached with true spiritual teachings today. Rather, they must be met and addressed where they happen to be, where they have been helplessly brought by the obscure but powerful forces of modernity. Accepting what is true and valid within their current horizon, not dismissing them because of the ever-present modern dynamic that more or less, yet without exception, shapes and derails their individualistic neo-spiritualism, is surely the best way to move beyond the latter.

La Coruña

La Coruña

Bannon och Europa

Det alternativa Europasamarbetet gör vissa framsteg. Den grupp i Europaparlamentet som framför allt franska Front National (nu Rassemblement National), inte minst genom Marine Le Pens appel aux peuples d’Europe, drev på för att skapa i samband med förra Europaparlamentsvalet 2014 kunde slutligen konstitueras 2015 som, med den engelska beteckningen, ENF, Europe of Nations and Freedom. Förra året arrangerade det snabbt uppstigande partiet Alternative für Deutschland en konferens med ledarna för de andra stora partierna i denna grupp, utöver FN/RN FPÖ, Lega, Wilders o.s.v. Och härom veckan gjorde den väl hittills, med sin nya regeringsställning, mest framgångsrike av dessa ledare, Matteo Salvini, ett nytt utspel om att ena Europas mer eller mindre nationalistiska och populistiska partier.

Nu kommer Donald Trumps före detta “chefsstrateg” och säkerhetsrådgivare Steve Bannon, som efter att ha tvingats lämna dessa positioner sedan en tid varit verksam i Europa och bl.a. framträtt som talare hos FN/RN och i Italien och Ungern, med ett eget initiativ i samma riktning. Han vill starta en “rörelse” som helt enkelt ska heta The Movement, och bygga upp en stiftelse eller fond för att motverka George Soros inflytande och i stället befrämja de EU-kritiska partierna. Utan tvekan vill Bannon påverka val i Europa, vilket ingalunda är någon främmande idé i USA. Men initiativet är individuellt, och det politiska innehållet nytt.

Det intressantaste är Bannons idé om en ny “supergrupp” i Europaparlamentet som han vill ska bildas efter nästa års val. Detta är också det för Sveriges del viktigaste, såtillvida som han tänker sig att även SD ska ingå i den. Initiativet innebär därigenom ett återvändande till 2014 års utgångspunkter, ett nytt försök att förverkliga den större enhet som ENF inte lyckades uppnå. Han vill även ha med Sannfinländarna.

Att skapa en ny grupp i stället för att försöka värva nya partier till ENF, partier från vad som kommer att återstå av EFDD- och ECR-grupperna när Storbritannien lämnar EU, är säkert den rätta strategin. Det blir då en nystart för partier från olika grupper, vilka senare då rimligen ersätts av den nya gruppen. I stället för att anpassa sig till den redan existerande och av franska RN dominerade ENF, kan alla dessa partier vara med och från början bygga upp en ny, självständig enhet. Bannon tycks också vilja få med ungerska Fidesz, vilket skulle innebära att ett stort parti också bryts loss ur EPP-gruppen.

Bannon föreställer sig att denna nya supergrupp skulle kunna samla så mycket som en tredjedel av Europaparlamentets ledamöter. Det här är utan tvekan, och har hela tiden varit, det rätta målet: att ena alla de nämnda EU-kritiska eller -skeptiska partierna (och andra, mindre sådana) i en stor och slagkraftig grupp, som på allvar kan vända Europasamarbetet till ett samarbete som verkligen är för Europa och inte för den destruktiva, lägre typen av globalism. Nu föreslås en ny väg att nå dit, som rimligen har bättre förutsättningar att lyckas än den hittillsvarande.

Många frågor återstår, inte minst om just nationalismen och populismen som sådana. Och mycket återstår att göra när det gäller ideologisk utveckling, fördjupning och förfining. Men man måste börja någonstans, och i dagens Europa var det mycket länge sedan det överhuvudtaget fanns någon möjlig annanstans att börja. Endast de mer eller mindre nationalistiska och populistiska partierna förvaltar idag åtminstone viktiga delar av de traditionalistiska och konservativa insikterna. Med sin i vid mening socialkonservativa åskådning gör dessa partier det oftast också på ett intelligent och kreativt sätt som verkligen svarar mot tidens krav och nya, påträngande frågor.

Att det blivit så här, att det är dessa partier som nu är på väg att bli politiskt dominerande och agendasättande i Europa, har varit en oundviklig utveckling inte bara i ljuset av den gamla högerns kontinuerliga och alltmer fullständiga kollaps under globalistsubversionens tryck och dess historiskt exempellösa följder i form av massinvandringen och den principiella mångkulturalismen. Det har också varit oundvikligt på grund av att det för första gången blivit uppenbart för stora väljargrupper hur, och i vilken utsträckning, vänstern bara är en del av och ett instrument för en med den idag existerande högern gemensamt upprätthållen världsordning, att vår tids etablissemangshöger och etablissemangsvänster tillhör samma revolutionärt modernistiska, liberalsocialistiska, inte minst av det supranationella finansiella systemet unipolärt kontrollerade ordning (eller icke-ordning). Och att det i verkligheten inte finns något konstigt eller motsägelsefullt i detta.

Hur kan då en amerikan bidra till att befrämja de mot denna verklighet oppositionella partiernas fortsatta framgångar i Europa? Här kommer Bannon förstås att stöta på en del hinder i form av delvis orättvist generaliserande antiamerikanism. Mycket hänger på i vilken utsträckning Trump kommer kunna förverkliga sina kampanjlöften, inte minst när det gäller att stoppa den interventionistiska utrikespolitiken, d.v.s. användningen av USA och NATO som huvudsakliga tvångs- och våldsinstrument för den beskrivna globala ordningens upprätthållande och spridning. Att Trump bombar Syrien så snart media börjar skrika om högst osannolika gasattacker har gjort att det sett mörkt ut på denna front, men den senaste tiden, och inte minst toppmötet med Putin i Helsingfors, kan ge anledning att åter hoppas på Trump. Därmed kan Bannon, som själv i icke ringa utsträckning var med om att utforma valkampanjens linje även om inte heller hans utrikespolitiska ståndpunkter alltid är invändningsfria, få en rejäl skjuts i den nya europeiska karriär han tydligen siktar på, buren av en åtminstone relativt välförtjänt popularitet.

Om Trump och hans rörelse för de europeiska partier Bannon vänder sig till kan komma att representera det andra USA, det USA som alltid funnits där som ett alternativ till såväl den gamla liberala wilsonianismen som dagens, eller gårdagens, neokonservatism, kunde européerna i större utsträckning börja upptäcka också dess intellektuella traditioner, den egentliga amerikanska konservatismen och traditionalismen såväl som det bästa i den specifikt amerikanska populismen. Därmed kunde inte bara den delvis högst befogade antiamerikanism som kunde bli ett hinder för Bannon övervinnas, utan somligt i den långtgående amerikaniseringen av Europa under hela 1900-talet kanske till och med i viss mån vändas till något positivt.

För många av kontinentaleuropéerna kommer ändå en del huvudsakligen rent kulturella problem kvarstå. Som kunde förväntas är reaktionerna också hittills blandade. AfD:s Alice Weidel, som träffat Bannon, låter exempelvis positiv, medan partikollegan Jörg Meuthen är skeptisk. Typiskt nog är dock situationen annorlunda i det i just kulturellt avseende mer amerikaniserade Sverige. Jag har tidigare behandlat den åtminstone tidigare oreserverade Trumpkulten inom exempelvis den s.k. alternativhögern i Sverige, som framstod som, ja ofta själv tycktes vilja vara endast en gren av den amerikanska. Alternativhögern är nu ett kapitel för sig. Men också i AfS och stora delar av SD finns en mycket stark mottaglighet inte minst för Trumps och Bannons strategier, metoder och attityder.

Hur de fungerar i Europa måste alltså bli beroende av hur Trumps sakpolitik utvecklas och vilket USA han verkligen kommer företräda. Men också naturligtvis av vilken förståelse av Europa som Bannon visar sig ha eller kommer tillägna sig. Det finns hursomhelst anledning att ställa sig försiktigt positiv. Kan Bannon på det här antydda rätta sättet tillföra “hög energi” till det alternativa Europasamarbetet så är det välkommet. Att sådan energi saknats, att detta samarbete har brister och är outvecklat i förhållande till de involverade partiernas nuvarande storlek i sina respektive länder, att de även som nationalister behöver ett sådant samarbete, tillhör de iakttagelser som motiverat Bannons initiativ.

Samhällsnytt rapporterar att Kent Ekeroth redan varit i kontakt med Bannon och tycks vara ombord på projektet. Att han inte representerar SD i den utsträckning Bannon kanske tror gör givetvis att man inte kan dra några slutsatser rörande SD:s förhållningssätt. Ekeroth var ju också en gång i tiden individuell medlem i det europeiska parti ur vilket ENF bildades – tills partiledningen satte stopp för det.

Men Bannon kan nu förhoppningsvis ge en stark impuls i riktning mot den enade grupp i Europaparlamentet som så länge behövts. Bara att det i vidare kretsar börjar tänkas mer i dessa banor är ett stort steg framåt. Om stöd kan vinnas i de stora och mest framgångsrika kontinentaleuropeiska partier som Bannon tänker sig som medlemmar i en sådan ny supergrupp, av vilka två redan sitter i regeringsställning, en grupp som inte bara är ett utvidgat ENF utan något nytt och självständigt – då måste väl SD:s reservationer falla? Det är ju också AfD och Lega, och inte FN/RN som den nuvarande SD-ledningen fortfarande ogillar, som stått för de senaste initiativen ifråga om den alternativeuropeiska enhetslinjen. Och trots att Bannon, som vi vill hoppas, står för ett annat och hos oss mindre känt USA, kan väl ändå amerikansk input som sådan bara få svenskar att känna sig mer hemma.

Roxy Music: A Song for Europe

Live in London, 2001. From the album Stranded (1973).

SD:s vägval i Europaparlamentet

SD byter partigrupp i Europaparlamentet från Europe of Freedom and Direct Democracy (EFDD) till European Conservatives and Reformists (ECR) – för att nu använda de vanliga engelska namnen, en praxis som dock ter sig mindre rimlig när Storbritannien lämnar EU och, om jag förstått saken rätt, engelska därmed inte längre kommer vara ett officiellt språk i unionen, eftersom man bestämt att varje medlemsland bara får ha ett eget språk och Irland valt gaeliska och Malta maltesiska.

Redan inför förra Europaparlamentsvalet ville SD gå med i ECR, men tilläts inte göra det eftersom de ansågs för “radikala”. Att de nu godtagits som medlemmar är fullt begripligt i ljuset av deras egen politiska utveckling sedan dess, men också naturligtvis av Brexit och de mer allmänna förändringarna i Europa i vilka ECR:s partier är involverade.

Åkessons svepande formulering om att bytet innebär att “vi breddar våra kontaktytor mot den konservativa sfären i USA som ECR sedan länge har ett nära samarbete med”, tyder tyvärr på att det är de av den för-trumpska neokonservatismen präglade grupperingarna han syftar på, eftersom det endast är dem som ECR och i synnerhet Tories “sedan länge” haft – kunnat ha – ett samarbete med.

Möjligen är det bara så att förtrogenheten med och urskillningen ifråga om konservatismens olika riktningar i USA är bristfälliga i SD-ledningen. Men som Åkesson nu uttrycker sig ser det mest ut som ännu ett steg i SD:s beklagligt förändrade inställning till NATO. Är dagens brittiska Toryparti under Theresa Mays ledning verkligen numera en förebild för SD? Det är i så fall högst uppseendeväckande, inte bara ur ett nationalistiskt utan även ett mer egentligt konservativt perspektiv.

Anslutningen till ECR behöver dock inte vara enbart negativ. Gruppen brukar betecknas som EU-kritisk, men inte i betydelsen att man vill avveckla EU, utan bara att man tämligen grundligt vill reformera unionen. Utan tvekan kan SD bidra till att förstärka dessa reformambitioner.

Inte ens en förändring av European People’s Party (EPP) i samma riktning är ju längre utsiktslös. Ungerska Fidesz, som i avgörande frågor ju i sak står närmast Europe of Nations and Freedom-gruppen (ENF), är visserligen fortfarande mest ett anmärkningsvärt undantag där, om än förvisso mycket gynnsamt för gruppen. Men Österreichische Volksparteis (ÖVP) nya regeringsbildning, det exempel Sebastian Kurz satt genom alliansen med Freiheitliche Partei Österreichs (FPÖ), har verkligen förändrat situationen. Detta är ett skifte av paradigmatisk betydelse för hela Västeuropa och ÖVP:s motsvarigheter där. The Spectator kallade nyligen Kurz Europas viktigaste politiker.

Men just därför måste man fråga sig om SD behövs för att förstärka ECR:s reformambitioner. Om de inte på annat håll kan göra mer för att uppnå den nödvändiga reformen av EU, och samtidigt befrämja sin politiska linjes framgång i hela Europa, som på alla möjliga sätt skulle gynna den även i Sverige.

I samband med förra Europaparlamentsvalet 2014 förespråkade jag att SD borde ansluta sig till bildandet av vad som kom att bli ENF, under förutsättning att denna nya grupp i sin tur ideologiskt utvecklades, tonade ner den otillräckliga populistnationalismen, och satsade på det alternativa Europasamarbetet och inte bara EU-motstånd. Det senare och för mig avgörande villkoret menade jag då i tillräcklig utsträckning uppfylldes av Marine Le Pens appel aux peuples d’Europe. Men härom dagen gjorde Matteo Salvini ett utspel om att ena Europas nationalistpartier som tycks gå utöver detta. Även på denna front fortsätter alltså ENF och dess partier röra sig i rätt riktning.

Det var, i ljuset av den beklagliga debatten om dessa Europaparlamentsgrupper och deras sammansättning 2014 som jag i viss detalj följde i mina inlägg, begripligt att SD då tvekade och valde EFDD. Vad jag hävdade var därför i stället att man på sikt borde orientera sig mot den nya grupp man då försökte bilda och som sommaren 2015 slutligen konstituerades som ENF. Man borde uppställa detta som det långsiktiga målet, målet inför nästa Europaparlamentsval 2019, åtminstone i den interna planeringen, och därför vidmakthålla goda relationer med dem.

Hade SD som helhet utvecklats på rätt sätt, skulle det idag varit fullt naturligt och opinionsmässigt möjligt att ta steget från EFDD till ENF i stället för till ECR. Både FPÖ och Lega har ju idag uppnått just det SD fortfarande strävar efter i Sverige, och sitter i regeringsställning med stort inflytande. De har därmed blivit förebilder för andra partier av SD:s typ, eller åtminstone den typ SD borde representera.

Allt vägt och mätt måste SD:s gruppbyte ses som ännu ett steg i fel riktning. Det innebär nämligen en fortsatt rörelse bort från de mest framgångsrika partierna av deras egen typ, ja väl i termer av växt och långsiktig tendens de mest framgångsrika i Europa överhuvudtaget: inte bara FPÖ och Lega utan även Rassemblement National (franska Front Nationals nya namn) och nu även det kanske mest signifikativa och viktiga av alla, Alternative für Deutschland. När Lega och gamla EFDD-vännerna, den italienska Femstjärnerörelsen (Movimento 5 Stelle) nu bildat regering till och med utan den gamla etablissemangshögern, borde man verkligen satsat på att förstärka ENF i stället. Därigenom skulle man, genom det alternativa Europasamarbetet, kunnat skapa förutsättningarna för samma maktskifte i andra europeiska länder, inklusive Sverige.

Man måste ju också notera att med Brexit, Tories, partiet som skapade ECR, och partiet med de stora amerikanska kontaktytorna, försvinner ur denna grupp. Förlorar den inte därmed lika mycket tyngd som EFDD när UK Independence Party är borta?

SDU såg den rätta framtidsvägen från början, och den är nu Alternativ för Sveriges linje. Kan detta parti på allvar bli det “nya tredje” bortom å ena sidan sunkbunkerns typ av nationalism och å andra sidan den liberala anpassningen i SD, borde här kunna utbreda sig en öppen aveny rakt in till centrum för Europas viktigaste politiska miljöer och avgöranden under överskådlig tid. Även om SD säkert, inte minst genom Peter Lundgren, kommer kunna fortsätta göra mycket bra i sin nya europeiska partigrupp, känns deras byte på det hela taget som en självmarginalisering och en återvändsgränd.

François Perrier: Acis et Galatée

Perrier

Audio: My View of the Hare Krishna Movement in the West

An audio recording was made of my presentation at the ISKCON Studies Conference at Villa Vrindavana outside Florence in the summer of 2010. Click on the third lecture on this list (on the title or the icon to the left to download, or on the icon to the right to listen in a player). The sound quality is poor, not least that of the short introduction by Rembert Lutjeharms (Gopinathacharya Dasa), but it becomes at least a little better when I begin to speak (in another microphone).

The title of the paper was ‘Conversion, Preaching, and Western Cultural Identity’. It remains my most important statement of my view of this branch of the “Vedic” tradition in the West, dealing as it does, at least to some extent, with what I think are the most important aspects of the vast topic, and being based on more than three decades of experience of and reflection on them.

The audio recording includes the discussion, after the conference presentation, with, among others, Kenneth Valpey (Krishna Kshetra Swami) and Shaunaka Rishi Das. The paper was subsequently published in slightly revised form in the ISKCON Studies Journal with the title ‘The Hare Krishna Movement and Western Cultural Identity: Education, Preaching, Conversion’.

Elisabeth Schwarzkopf: Zeffiretti lusinghieri

1952

Trans Europ Express

Framtidens sanna EU bör, föreslår jag, skapa en ny, utvidgad höghastighetsversion av 50-talets fantastiska TEE, som bidrar till att ytterligare binda ihop medlemsländerna, till att förstärka deras gemensamma europeiska identitet, till att alla i högre grad identifierar sig med hela Europa.

Den mjuka traditionalismens element

Distinktionen mellan den “hårda” och den “mjuka” traditionalismen tillhör, som jag tidigare framhållit, det värdefulla innehållet i Mark Sedgwicks i övrigt föga djuplodande och till stor del bara journalistiska bok Against the Modern World: Traditionalism and the Secret Intellectual History of the Twentieth Century (2004). Åtminstone rent terminologiskt. Hans definition av dessa olika traditionalismer, eller i alla fall av den mjuka, skiljer sig en del från den jag skulle vilja se – distinktionen och terminologin har en större potential än den Sedgwick utnyttjar, men naturligtvis har han heller för sina syften ingen anledning att utnyttja den i högre grad. Den mjuka traditionalism jag försökt försvara innefattar en distinkt, partiell modifikation av den s.k. traditionalistiska skolans (Guénon, Schuon, Evola, Lindbom m.fl. – det är svårt att alltid undvika den av Guénon på goda grunder i detta sammanhang ogillade beteckningen “skola”) tolkning av philosophia perennis-traditionen genom ett försvar för vissa delsanningar i moderniteten. Och de för mig väsentliga av dessa senare, och vad som därmed kan kallas den mjuka traditionalismens element, eller de specifikt mjuka elementen i den traditionalism jag funnit försvarbar, är aspekter av den moderna idealismen, av personalismen, och av den värdecentrerade historicismen.

Ingen av dessa tillhör emellertid modernitetens definierande huvudströmning, ingen av dem är uttryck för någon enkel, radikal eller entydig modernism. Såtillvida är de också i hög grad förenliga med traditionalistiska positioner. Den moderna idealismen tillför en del nya, egna epistemologiska och andra insikter, men kvarhåller eller nyformulerar ibland också positioner som på olika sätt går tillbaka till exempelvis nyplatonismen. Den värdecentrerade historicismen är såsom historicism givetvis en modern strömning i vid mening, men dess specifika version av historicismen, arten av dess värdecentrering, modifierar historicismens moderna innebörd genom sitt karaktäristiska anspråk att på sitt sätt identifiera och förmå uppta och bejaka traditionalistiska sanningar. Personalismen utformades under 1900-talet med hjälp av distinkt nya filosofiska resurser såsom fenomenologins, men kvarhöll också normalt en i vissa avseenden ursprunglig kristen tematik, och har som jag försökt visa en förhistoria alltifrån slutet av 1800-talet som utöver denna delvis bygger också på flera andra stora, förmoderna filosofiska riktningar och i sig upptar moment av idealismen. Men de innehåller alla element som likafullt blivit karaktäristiska också för åtminstone delar av moderniteten, och som skiljer sig från den “hårda” traditionalistiska skolans specifika förståelse av philosophia perennis. Om personalismen bör också sägas att i den mån den fanns närvarande även i äldre andliga traditioner den överhuvudtaget inte bör betecknas som en strömning tillhörande, och definierad av, den västerländska moderniteten. Men i detta fall har vi främst att göra antingen med en “andlig” personalism historiskt formulerad i andra termer än det västerländska personbegreppets, eller med allmänna aspekter av den abrahamitiska och i synnerhet bibliska världsåskådningens teism.

Traditionalismen i dess ursprungliga form är oförenlig med den abrahamitiska teismen som bokstavlig och absolut sanning, d.v.s. som mer än exoterisk eller underordnad sanning inom ramen för “religionen”. Här överensstämde de “hårda” traditionalisterna med det mjukaste av det mjuka som på 1960- och 70-talen erbjöds av ny andlighet, med de tolkningar och presentationer av de österländska traditionerna som tillhandahölls inte minst västerlandets hippies. Även dessa var i denna mening impersonalistiska. Likheten kan synas oväsentlig i ljuset av de stora åskådningsmässiga skillnaderna i övrigt: den nya andligheten var anpassad till moderniteten, utformad som ett stöd till den, romantiserad, ytligt framstegstroende. 60-talet förnyade och radikaliserade här bara en introduktion och en typ av brobyggande som pågått alltsedan det tidiga 1800-talet.

Ändå bör likheten inte förbises. Jag hade till en början, under de sista åren på 70-talet, tagit till mig de österländska traditionerna i de typiska västerländska 1900-talsintroduktörernas och de till västerlandet anpassade österländska representanternas form. Och det var uppenbart att den traditionalistiska skolan, som jag samtidigt upptäckte genom Kurt Almqvist och några år senare, när jag upptäckt Tage Lindbom, fördjupade förtrogenheten med, “bara” innebar en uppstramad, rigorösare, intellektuellt mer disciplinerad form av i grunden samma impersonalistiska riktningar. Alla mina 1900-talsintroduktörer och representanter var inte lika “flummiga” som 60-talets.

När jag kom i kontakt med bhaktiskolan genom Hare Krishna-rörelsen blev det emellertid uppenbart att denna strömning inte riktigt var vad vare sig de nyandliga eller de traditionalistiska impersonalisterna, eller för den delen också de flesta av de akademiska religionshistorikerna och komparativisterna, hävdat att den var. Den gjorde mängder av, med västerländska termer, filosofiska och teologiska utsagor av ett slag som direkt stred mot de vedertagna beskrivningarna. Inte minst var det uppenbart att dess andliga praktik var långt mer kraftfull än vad dessa beskrivningar kunnat ge vid handen och deras upphovsmän uppenbarligen förstått. Det var lätt att se vilka behov en sådan strömning i viss mån kunde fylla även i västerlandet, oaktat dess ännu kulturellt föga anpassade form.

Givetvis var det en form av den “vediska” (jag använder denna term i en allmän, icke-historisk mening i syfte att, av skäl jag tidigare berört, undvika “hinduisk”, men termen är, tror jag, fortfarande så kontroversiell i denna användning att den fortfarande alltid måste åtföljas av citationstecken) traditionen som var anpassad till en tid i vilken “religionen”, den på tro, nåd, känsla och en teistisk, personlig gudsuppfattning grundade andligheten, var den enda form av andlighet som kunde absorberas av stora delar av mänskligheten, och mottagandet i västerlandet underlättades givetvis av att detta redan under så lång tid redan präglats av en sådan religion, kristendomen. Den universella tidsenligheten hos denna form av andlighet visar sig ju inte minst i det faktum att till och med buddhismen i sina senare former i Kina och Japan kunnat omformas till läror eller “religioner” av denna typ. Samtidigt skilde sig den “vediska” teismen och personalismen från den kristna och överhuvudtaget abrahamitiska genom att dela den allmänna “vediska” traditionens (om en förenkling av detta slag kan tillåtas för mina begränsade syften här) åskådning i övrigt. Den kristna personalismen var begränsad till den exoteriska ortodoxins allmänna världsåskådning (skapelse, lineärt tidsförlopp med syndafall, frälsningshistoria, inkarnation i den specifika kristna betydelsen, uppståndelse, instaurativ eskatologi – allt med de oupplösliga svårigheter jag pekat på i andra inlägg), medan ISKCON:s, och de grenar av vedanta de läromässigt byggde på, var helt fria från det töcken av motsägelser som allt detta visar sig innebära även vid en tämligen ytlig närmare granskning. Därmed var den jämförelsevis ett under av intellektuell klarhet, motsägelsefrihet och konsekvens. Den karaktäristiska, rikhaltiga och för västerlänningar svårbegripliga användningen av det mytologiska stoffet överskuggade helt enkelt inte dessa åskådningsmässiga grundlinjer, något som för övrigt är typiskt för en stor del av den rikt förgrenade “vediska” traditionen. Mytologin fungerar s.a.s. på ett plan som inte påverkar den åskådningsmässiga helhetens klara sammanhang. På grund av det senares natur hade impersonalisterna av alla slag – New Agearna, traditionalisterna, forskarna – fel i den alltför nära associationen av bhaktitraditionen med kristendomen.

Att det fanns dimensioner här som impersonalisterna missat stod således klart, och detta bekräftades för mig av studiet av den samtida västerländska personalismens förhistoria i form av den idealistiska personalismen under 1800-talet, inklusive den som då dominerade den svenska akademiska filosofin. Inte heller dess kritik av impersonalismen och panteismen var bara den gamla vanliga kristna religiösa med dess enkla dualismer. Det var en filosofisk kritik utifrån en ny specifik idealistisk personalisms positioner. Med tiden kom jag att känna det nödvändigt med ett mer djupgående och fullständigt akademiskt klarläggande av hela detta filosofi- och teologihistoriska fenomen. Parallellt med detta fördjupade jag mig också mer allmänt i den moderna idealismen och den värdecentrerade historicismen, och slutresultatet av allt detta med avseende på min tillägnelse av och mitt försvar för traditionalismen blev alltså den mjuka variant jag kort antytt. Samtliga dessa strömningar och positioner, som redan tidigare på flera sätt grep i varandra, blev nära sammanhängande i min föreställning, ömsesidigt bekräftande såväl som korrigerande.

Filosofin sådan den redan från början definierats i västerlandet är i sin allmänna räckvidd principiellt begränsad, och till stor del bortom den återfinner vi de stora andliga traditionerna och visdomstraditionerna (av detta skäl är sapientia perennis en bättre benämning än philosophia perennis, en europeisk term som var naturlig eftersom traditionen här artikulerades med hjälp av den specifikt europeiska filosofin). Det vore förmätet att inför dem alla göra anspråk på att de ovannämnda positionerna på något sätt är slutgiltiga eller absoluta. Flera huvudströmningar inom den “vediska” traditionen, buddhismen, taoismen och zen är givetvis sådana som inte kan begränsas till ens den inomvedantistiska bhaktitraditionens eller vaishnavismens “personalism”. Ännu längre står de förstås från den historiskt betingade kunskapsteoretiska problematik, s.a.s. som just problematik betraktad, med dess specifika idéhistoriska förutsättningar, som i mycket bestämmer den moderna idealismen, och inte minst är de främmande för huvuddrag i den moderna historicismen. Det är viktigt att låta dessa traditioner ljuda, s.a.s., i egen rätt, utifrån sina egna förutsättningar, att låta deras insikter ta sig deras egna unika uttryck, sådana dessa delvis betingats av bestämda historiska, kulturella, etniska och andra faktorer, men samtidigt även i just dessa uttryck äger en uppenbart universell giltighet.

Om vi talar om en mjuk traditionalism är det alltid viktigt att komma ihåg att det, trots dess partiella revision, i många väsentliga avseenden förblir fråga om samma traditionalism som den “hårda”, att det finns gemensamma traditionalistiska positioner, positioner i utläggningen av philosophia perennis som delas av båda varianterna. Annars är risken stor att försvaret av modernitetens delsanningar vältrar över i en modernism som blir oförenlig med dessa positioner. Förvaret av personalismens idealistiska förhistoria kan exempelvis komma att användas som ett stöd av personalister av mer problematisk modern såväl som kristet-teologisk inriktning, ja i viss mån även av andra moderna filosofiska riktningar, såsom exempelvis pragmatismen och processfilosofin. Utan att själva vara personalistiska kan sådana riktningar exempelvis använda proto-personalismens kritik av de impersonalistisk-absolutistiska aspekterna av den moderna och huvudsakligen tyska idealismens huvudströmning för sina egna syften. Då är risken att vi snabbt hamnar i filosofiska utmarker som helt förlorar kontakten med den i egentlig mening metafysiska verklighetsdimension som definierar traditionalismen och philosophia perennis i allmänhet. Lika lätt kan det leda till en reduktion till en ny slutenhet kring den begränsade kristna tros-, nåd-, bön- och känsloläran, som bibehåller hela det allmänna abrahamitiska bagaget och avvisar andra traditioner som impersonalistiska t.o.m. när de rent begreppsligt tydligt uppvisar en egen motsvarighet till personalismen inom ett långt mer hållbart åskådningsmässigt ramverk.

Den moderna idealismen förlorar ofta sina kopplingar till den klassiska idealismen, och begränsar sig inte bara ensidigt till sina specifikt moderna kunskapsteoretiska och andra frågeställningar, utan blir, såsom sker idag främst bland vissa försvarare av den brittiska idealismen, i kontinuitet eller åtminstone förment kontinuitet med T. H. Greens socialetiska och socialpolitiska ansatser till ett ideologiskt stöd för distinkta, organiserade och stundom regeringsmakten kontrollerande radikala politiska och sociala intressen.

Den värdecentrerade historicismen undgår genom sin stundom explicita, partiella identitet som artikulation av en viss linje inom den intellektuella konservatismen, konservatismen förstådd i hög grad som filosofi, just denna typ av absorbtion i en denaturerande modernism. Men även dess bakgrund i en s.a.s. alltför omfattande hegeliansk historiesyn, hur mycket dennas problematiska rationalistisk-progressivistiska aspekter än modifierats och begränsats av Claes Ryn till förmån för dess från detta sammanhang extraherbara hållbara och värdefulla, liksom i än högre grad i dess mer allmänna starka betoning av historicismen, som stundom går så långt att denna, och historien som överordnad kategori, absolutifieras på ett sätt som, fastän den värdecentrerade historicismen själv gör anspråk på att representera en typ av traditionalism, är oförenlig med den här behandlade traditionalistiska skolans, och riskerar att på sitt sätt förlora sig i en specifik modernism.

Mitt försvar, bland annat på de här kort angivna grunderna, för den “personalistiska” vedantism som bhaktitraditionen i ISKCON:s vaishnavisms form representerar i väst, är alltså ett av elementen i den mjuka traditionalism jag tror på, och som sådant också en del av det allmänna personalistiska element som följaktligen inte uteslutande är identiskt med den europeiska filosofiska och teologiska gestaltningen som idealistisk personalism. Inte minst i ljuset av dess klara förankring i vedantas allmänna auktoritativa skriftmässiga grund (vissa av Upanishaderna, Bhagavad Gita, Vedanta Sutra), utöver dess mer specifika uttryck som Bhagavatam, är det helt enkelt inte, som de övriga mjuka elementen eller ens det personalistiska elementet i övrigt, en del av den allmänna mjukhetens definierande partiella försvar av delsanningar i moderniteten. Gående utöver dessa kanske det utgör den djupast liggande modifikationen av traditionalismen sådan jag kommit att försvara den. Men i likhet med dessa andra mjuka element för det, på sitt eget sätt, med sig en distinkt risk för en rörelse bort från det allmänna innehåll i traditionalismen som bör bejakas som gemensamt. Därför är det viktigt att även med hänvisning till detta element alltid betona att den mjuka traditionalismen förblir en traditionalism.

Att ensidigt överbetona den teistiska vedantatolkningen på grund av att den partiellt motsvarar personalismen, och det faktum att den, som sådan motsvarighet, äger dimensioner och styrkor som såväl dess andliga kritiker som, åtminstone tidigare, innan ISKCON:s representanter fick ett avgörande inflytande inom indologin och religionsforskningen (i linje med vad jag alltifrån 80-talet förespråkade på ett flertal konferenser och i andra sammanhang), dess akademiska utforskare förbisåg, kan också leda fel. Och detta fastän det förblir viktigt att tillvarata dess bevisade kraft att företräda en “vedisk” åskådning i väst, att praktiskt och konkret omorientera även moderna västerlänningars liv, och att bidra till det nödvändiga sammankopplandet av väst med den vidare indoeuropeiska traditionen. Inte minst just i väst kan den nämligen, p.g.a. den långa partiella förberedelse som kristendomen åstadkommit genom de partiella konvergenserna, trots sitt i så många avseenden radikalt annorlunda abrahamitiska ursprung och väsen, lätt överta även andra drag från denna under ett antal hundra år i väst dominerande religion. Liknande drag av exoterisk-organisatorisk såväl som därmed sammanhängande “dogmatisk” slutenhet och fanatism har kunnat skönjas.

Sådana tendenser stärks också av den fortfarande alltför stora frånvaron av kulturell anpassning, av kulturellt brobyggande, i synnerhet i beaktande av det, bortom den allmänna och helhetliga åskådningsmässiga konsekvensen, stora och ovana paket av mytologianvändning som ISKCON:s vaishnavism tar med sig till väst. Den ensidighet som den partiella likheten med kristendomen när det gäller den allmänna typen av “religion” exemplifierar, och som trots de stora skillnaderna i övrigt gjort denna tradition lättare att sprida i väst, förstärkt av ytterligare moment av lokal anpassning till den, har således kommit att samexistera med en märklig Verfremdungseffekt av vad som borde vara motsatt innebörd, i form av just detta obearbetade och i de här nödvändiga västerländska filosofiska och övriga analytiska termerna åtminstone tillräckligt förklarade mytologiska stoffet. Under 90-talet stod det klart för mig att flera ledare av denna mission (i den missionerande hållningen ligger ytterligare en likhet med kristendomen) i själva verket hade i hög grad vacklande tro på den lära de företrädde, och säkert av just dessa skäl. Det handlade även om ledare som tidigare uppvisat just de typiska dragen av exklusivistisk fanatism. De sökte sig till andra verksamhetsområden, om än inte helt skilda från deras tidigare andliga engagemang – ibland det nämnda akademiska.

Utan en rimlig integration av denna “vediska” riktning, som på detta sätt lätt kan komma att divergera från sin egen traditionalistiska natur, i en åtminstone tillräcklig traditionalistisk förståelse av Europa och västerlandet i allmänhet, förblev den länge i den ohållbara belägenheten av isolerad, avskild bubbla, oförmögen att på allvar slå rot och etablera sig på längre sikt som del av vad som ytterst sett i mycket faktiskt är en gemensam tradition. Men så snart någon tvingas lämna bubblan – och det tvingades givetvis alla för olika syften göra ganska ofta – stod man i alltför hög grad försvarslös inför den vanliga västerländska modernitetens djupt problematiska huvudströmning i alla dess former och uttryck. När insikten om nödvändigheten att bryta de tidiga, åtminstone av vissa som “sekteristiska” uppfattade tendenserna slutligen slog igenom på bred front, ledde det förändrade förhållandet till samhället i stället till en förvånande snabb och faktiskt för min del inte i allo förutsedd anpassning till det rådande intellektuella, kulturella och ofrånkomligen också politiska klimatet – till den grad att ISKCON idag ofta redan uppvisar gemensamma drag med de genomliberaliserade kristna kyrkor i väst.

Här finns därför lika stor anledning till vaksamhet, ja till uppstramning av detta mjuka element så att det bättre motsvarar den traditionalistiska helheten, på samma sätt som i fallet med de distinkta delsanningar i moderniteten som representeras av de av mig försvarade västerländska filosofiska skolorna. Här faller det sig naturligt att referera till de andra stora österländska traditionerna, som är de som primärt inkorporerades av den traditionalistiska skolan. Som vi sett i den västerländska receptionen under tvåhundra år och inte minst alltifrån 60-talet löper de ju visserligen också, på sitt eget sätt, risken att omtolkas, förvanskas och upplösas i västs modernistiska, rationalistisk-romantiska kultur. Detta är i stor utsträckning dynamiken inom New Age-tänkandet. Ja, omtolkade till överensstämmelse med vad jag kallar den “panteistiska revolutionen” har de i högre grad än de teistisk-personalistiska bhaktiriktningen förvandlats på detta sätt. Bhaktivedanta Swami Prabhupada var i de flesta avseenden långt mer konservativ än någon av de strömlinjeformade advaita-guruerna i väst under 1900-talet.

De senares riktningar, sådana de ursprungligen såg ut, erbjuder förstås i sig själva en avsevärd mångfald och tolkningslatitud, och bör fortsätta göra det även inom det traditionalistiska tänkandet. Men även som sådana, ja även när de rentav själva kan bidra till att göra traditionalismen nyskapande i den mening det är möjligt och önskvärt för denna, har traditionalismen, till skillnad från vad som är fallet med den alltifrån vad som i västerlandets historia betecknas som medeltiden starkt växande bhaktiströmningen, alltid lätt kunnat uppvisa deras traditionalistiska karaktär, som redan från Guénons första bok varit definierande för den traditionalistiska skolan som sådan. Jag har försökt visa hur och varför den teistiska vedanta kan fungera som en spärr mot advaitas och liknande riktningars genom omtolkning möjliggjorda sammanflytande med den specifikt västerländska och moderna panteistiska revolutionen, men ingen annan traditionalist, vare sig mjuk eller hård, har mig veterligen gjort något liknande. Karaktäristiskt nog tycks man heller inte ha uppfattat eller förstått den personalistiska idealismens kritik av den i hegelianismen kulminerande huvudströmningen av den tyska idealismen, som trots alla historiska och kulturella skillnader, delvis har en liknande innebörd. Men detta mitt övervägande rörande de olika vedantiska riktningarna är begränsat och betingat av just den panteistiska revolutionens situation och inre orsaker – i den utsträckning dessa är filosofiska – i väst, och rör inte på något entydigt sätt deras ställning inom traditionalismen i sig.

Även oavsett hur, exakt, detta särskilda och från de andra skilda mjuka element ska anses böra relateras till dessa andra, traditionalismen definierande (även dessa bejakar det givetvis, och till och med den “hårda” traditionalismen gör det därmed också, men bara genom den karaktäristiska subordination som följer av deras egna metafysiska positioner), gäller att dessa senare åtminstone såsom av traditionalismen uppvisade och förklarade som konstitutivt traditionalistiska här kan utgöra ett nödvändigt korrektiv. Man kan kanske säga att det såtillvida, när det gäller den “vediska” traditionen, och i synnerhet inom ramen för dess västliga tillägnelse, finns ett behov av att gå tillbaka till, att för detta syfte begränsa sig till de stora, för hela denna tradition och alla dess grenar och tolkningsriktningar såväl som för både den hårda och den mjuka traditionalismen gemensamma, stora skriftmässiga källorna.

“Hard” and “Soft” Traditionalism

Traditionalism and Academia

Spiritual Enlightenment in the West

The Abrahamitic Worldview

The Mythology Discussion

Ferdinando Sardella: Modern Hindu Personalism

The Hare Krishna Movement and Western Cultural Identity: Education, Preaching, Conversion

Philosophy and Vedanta

Om idealismen, personalismen och den värdecentrerade historicismen, se filosofikategorin med dessa tre underkategorier. Om den panteistiska revolutionen, se historiekategorin.

Roma

Rom


Categories

Archives

All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi