Är ett hållbart försvar för Israel möjligt i vad Pankaj Mishra kallar “the world after Gaza”? Hur ser det i så fall ut? Finns det en svag punkt i den kritiska argumentationen eller de annorledes uttryckta starka reaktionerna mot Israels oavlåtliga och nu genocidala aggression mot omvärlden från såväl judiska som ickejudiska antisionister idag? Israel berör alla i väst såtillvida som hela vår kultur varit i så hög grad formad av de från denna del av världen härstammande religionern, och kräver därför alltid noggrann reflexion.
De viktigaste kritikerna är naturligt nog de antisionistiska judarna, av vilka de flesta tillhör vänstern och Alon Mizrahi går längst: han tror inte att judendomen överhuvudtaget kommer kunna överleva Israel. Där finns den långa raden av länge kända och nya mindre kända namn, akademiska såväl som journalistiska och aktivistiska. Även i den mer radikala icke-judiska vänstern tillhör många den växande kategori som helt enkelt förnekar den apartheidistiska statsbildningens rätt att existera – på det sätt som sionister regelmässigt finner antisemitiskt och nästan tycks identifiera med ett förnekande av judars rätt att existera.
Det finns ju också grupper, alls inte så små som de vanligen framställs, vare sig i Israel eller USA eller på annat håll, som anför religiösa skäl för sitt motstånd mot och sitt icke-accepterande av staten Israel. Att genom mänskligt bemödande skapa en judisk stat är enligt vissa ortodoxa och konservativa en entydig heterodoxi; något sådant, inklusive templets återuppbyggande, kan och får bara ske genom Messiae ankomst. För reformjudar strider den sionistiska etnonationalismen mot hela deras upplysningsmoderna, såväl politiskt som teologiskt liberala anda.
En annan huvudtyp av organiserat motstånd är det som representeras av judiska marxistiska socialister och det gamla Yidisher Arbeter-Bund, som idag återuppväckts p.g.a. dess uppenbara förnyade relevans. Molly Crabapples nya bok Here Where We Live is Our Country: The Story of the Jewish Bund blev omedelbart en bestseller. 2021 kom Frank Wolffs Yiddish Revolutionaries in Migration: The Transnational History of the Jewish Labour Bund, och även rörelsens svenska gren har uppmärksammats av Håkan Blomqvist i hans Socialism på jiddisch: Judiska Arbeter Bund i Sverige från 2020. Bund-studiet förmedlar en rik historisk erfarenhet av konsekvent antisionism utifrån ett rent sekulärt perspektiv. Den judiska identiteten var för Bund en integrerad men icke-assimilerad historisk, kulturell och språklig särart, distanserad från de reaktionära och förtryckande rabbinernas gamla tungmörka religiösa arv. Bundisterna kunde bara acceptera sina respektive ursprungligen östeuropeiska länder som hemländer, och försvarade konsekvent mångetnisk samexistens och gemenskap inom dem, under samtidig hänvisning till universalhumanistiska normer och värden.
Emellertid har det alltid funnits vad som ser ut som en åtminstone s.a.s. formellt rimlig logik i tanken på en judisk stat. Om alla – eller, mer exakt, många – andra folk har egna nationalstater, och har ervärvat sådana under modernitetens lopp och i synnerhet från 1800-talet, och om nationalstaten verkligen är så viktig, varför skulle då inte också judarna kunna ha en egen stat? Varför ska de vara ett av de folk som är utspridda över världen, i andra länder?
Visserligen är det naturligt att ånyo eller fortsättningsvis avvisa nationalismen, när, som mycket av dagens erfarenhet av populistnationalismen visar, nationalstaten inte används för de legitimt etnisk-kulturella och antiglobalistisk-imperialistiska syften som – som åtminstone jag uppfattade det – tidigare framhölls, utan tvärtom på det sätt som motsvarar den vanliga högerns intressen, d.v.s. i hög grad just den kapitalistiska globalistimperialismens. De tidigare, gamla skälen för detta, alltmer uppenbart giltiga sedan nationalismens olika naturalistiska transformationer inleddes under 1800-talets senare del, har bara bekräftats. Man hoppas visserligen fortfrande att det högre, äkta och värdefulla i populistnationalismen kan räddas och tas tillvara. Men SD:s snabba och beslutsamma urspårning har i Sverige visat att den enda hållbara vägen för övervinnande av den trans- och supranationella kapitalmaktens antifrihetliga centralisering och dess samhälleliga och kulturella konsekvenser förblir den alternativa eller verkliga internationalism som socialismen representerar. Och inte bara har det internationella (inter-nationella) samarbetets nödvändighet i detta motstånd ytterligare accentuerats, utan det framstår som om uppmjukningen av nationella identiteter och nationsgränser har blivit ett problem endast på grund av den trans- och supranationella regimens härjningar, som är massmigrationens orsak; som att utan dem, och mot dem, den tvärtom kan bli en styrka.
Och visserligen var det ju långtifrån någon majoritet av världens judar som tillräckligt entusiasmerades av sion-nationalismen för att lämna de respektive länder i vilka de ofta länge bott och till avgörande del identifierade sig med, och flytta till Palestina. I själva verket hade sionisterna svårt att få dit tillräckligt många, och har det fortfarande. Detta trots att de i sin strävan att övertyga dem fick stöd av mer och mindre antisemitiska nationalister, som ville bli av med dem och åmodade dem att flytta. De tyska nazisterna samarbetade, som om inte Edwin Black så åtminstone trotskisten Lenni Brenner visat, med deras organisationer och bidrog med finansiering, i utbyte mot olika slags stöd – inklusive löften om militärt sådant mot britterna i Mellanöstern – under andra världskriget. En sionistisk riktning satte också stort hopp till Mussolini. Fastän det brittiska imperiet varit avgörande för förverkligandet av sionismens projekt överhuvudtaget, växte kritik mot det på grund av de begränsningar det insisterade på inom det lilla område som avgränsats som Palestina av Sykes-Picot. Bund bekämpade kompromisslöst det etnoreaktionära samarbetet mellan sionistiska och andra europeiska fascister.
Under 1800-talet hade liberala reformjudar talat sympatiskt om något slags kulturellt center i Palestina som kunde bli en förenande historisk gemenskapspunkt för alla judar varhelst de bodde. Men inte en självständig statsbildning. Sionisterna var ju i jämförelse med dem i mycket produkter av ett nytt samhällsklimat i Europa under senare delen av 1800-talet, när nationalismen ej längre var liberal utan blivit konservativ i en idémässigt till stora delar ny mening, och fortsatte utvecklas till det nya som vi benämner fascism.
Det var till stor del i överensstämmelse med detta hela klimat som sionisterna utvecklade sin version till den nya nationalismen, byggande på den egna gamla exoteriska nationalreligionen som självklar huvudsaklig identitetsdeterminant även när de, som Herzl oftast ännu moderna sekulära européer, inte bokstavligen trodde på den. En sionistisk ideolog som författaren Maurice Samuel med sina etniska stereotyper hade arbetat hårt på att framställa judar som så djupt olika gentilerna att de omöjligen kunde naturligt leva tillsammans med dem och integreras i deras samhällen, trots att detta på många håll sedan mycket länge var ett faktum och såväl bland judarna som de andra folken uppfattades som normalt.
Efter kriget och fascismens nederlag kom trots allt detta i stället den stat som var på väg att bildas, och den stat som strax faktiskt bildades, att framstå som snarast socialistisk. Andra ideologer hade lyfts fram, och resultatet tycktes ligga i linje med det nya politiska och allmänideologiska klimat som snabbt blev dominerande i väst åtminstone tills kalla kriget kom igång – något som knappt hade skett 1948. Trumandoktrinen proklamerades just detta år, och året därpå grundades formellt NATO, även om dess förberedelse gick tillbaka till krigets tidiga skede. De kommunistiska motståndsrörelserna i flera länder åtnjöt högt anseende och Sovjetunionen beundrades. Israels grundande stöddes även av Stalin, vars födelsedag därför under några år offentligt firades där.
Under 50-talet förändrades denna bild visserligen snabbt, och det blev i stället en Tingstens antikommunistiskt anpassade liberala Israel, det som Lars Gustafsson beskrev som “ett nytt Danmark”, som bland många blev den förhärskande uppfattningen av den nya statsbildningen. Ändå levde det socialistiska intrycket länge kvar. Den judiska religionen tycktes i många israelers ögon fortfarande bara eller åtminstone huvudsakligen ha varit det kulturarv, den historiskt identitetsskapande faktor som reformliberalernas gamla center skulle begränsa sig till att på visst sätt förvalta, utan att ta den på något primitivt bokstavligt allvar. I det allmänna kulturlivet kunde den nu, efter nazisterna, framställas som något slags källa till och garant för universell humanism.
Bundisternas fiende Ben-Gurion, som tillsammans med Weizmann och Jabotinsky stött östeuropeiska pogromisters hets för att få ut judar ur deras respektive länder, var nu verksam med sitt israeliska arbetarparti i den internationella socialdemokratiska rörelsen. Tillsammans utgjorde en rad författare, den allmänna samtida, huvudsakligen östeuropeiska kulturella dominans som pionjärernas bakgrund garanterade, och ett sådant uppmärksammat nytt särfenomen som kibbutzerna den reella grunden för uppfattningen av det moderna, avancerade och för många fortfarande socialistiska Israel. Det var en bild som inte saknade attraktion – inte heller för den allmänvästerländska nyvänster som så småningom arbetade sig fram och förbi den amerikanska och västeuropeiska antikommunismens högerfemtiotal och kom att ta över idéhegemonin på 60-talet.
Vad som nu sägs vara den verkliga expansionistiska och anti-arabsocialistiska innebörden av kortkrigen 1967 och 1973 var jag själv för liten för att då förstå. Men när Likud tog över makten 1977 gick det åtminstone att känna att något hade förändrats; det – sanningen motsvarande – intryck av gammal knarr-stel polsk fascist som Begin gav kunde inte förenas med något av det universalhumanistiskt progressiva man förknippade med Israel och de jämnåriga och nyvänsterister som åkte och plockade apelsiner. Varken det förhållandet att Carter lyckades atlanttvinga honom samman med Sadat eller Nobels redan alltmer bisarra fredspris räckte för att förändra det intrycket.
På nytt sätt började nu också det exoteriska abrahamo-ortodoxt nationalreligiösa tona fram som literalistiskt allvar. Man tänkte att gamla Ostjuden hela tiden kanske hade fylkats vid muren; många tycktes ha flyttats dit redan som förberedelse för det nya statsbygget. Eller man påmindes åtminstone om att delvis liknande tradjudar alltid i åtminstone någon liten mängd hade bott i Palestina. Och man upptäckte alltså även hur jabotinskianerna hade funnits kvar sedan nazisamarbetet och terrorhärjningarna på 30- och 40-talen. De israeliska s.k. nya historikerna hade dock ännu inte avslöjat arten och omfattningen av nakban. Man förstod ännu inte, som många nu gör, hur redan från början Israel var krigsaggressorn; hur de omgivande arabstaterna tycks ha intervenerat först efter att den etniska rensningen genomförts i en rad viktiga gamla städer som Akko, Tiberias och Safed.
Olle Bengtsson 