Bernardo Bellotto: Capriccio Architettonico

bellotto

Teratologen och kritiken

Deltagarna i sommarens av Expos påstående (17/6) att bakom Flashbacksignaturen “Ezzelino” döljer sig författaren Nikanor Teratologen (Niclas Lundkvist) föranledda kulturdebatt kan indelas i tre grupper. Den första består av litteraturkritiker som framhöll att de, eller andra medarbetare på deras egen tidning, redan från början varit kritiska mot Teratologen i de i sammanhanget av Expos avslöjande relevanta avseendena, och att avslöjandet, eller vad som accepterades som ett sådant, nu bekräftade det riktiga i detta. Till denna grupp vill jag också hänföra en debattör som samtidigt framförde kritik mot de kritiker som hyllat Teratologen och mot den svenska litteraturkritiken i allmänhet, som tillåtit sådant hyllande. I den andra gruppen finner vi kritiker som efter att tidigare ha prisat Teratologen nu, efter avslöjandet, omedelbart vände sig bort med avsmak och avsky. En tredje grupp utgörs av de som även efter avslöjandet försvarade Teratologen och vidhöll riktigheten av sina tidigare positiva omdömen.

Min sympati ligger uteslutande hos den första gruppen. Men eftersom de kritiska principer utifrån vilka denna grupp intog sin ståndpunkt från mitt perspektiv i teoretiskt-estetiskt avseende är otillräckliga, ja i något fall rent felaktiga, gäller emellertid sympatin endast ställningstagandet i allmänhet, just sådant jag sammanfattade det i föregående stycke, utan avseende på den specifika motivationen, utgångspunkten och argumentationen i respektive fall. De i debatten uttryckta och behandlade meningsskiljaktigheterna mellan de olika grupperna, och i synnerhet givetvis mellan den första och den tredje, inskränkte sig i hög grad till frågan om konstens frihet i förhållande till moralen och politiken. Men därmed förbisågs i samma grad det enligt mig helt avgörande förhållandet att frågan om bedömningen av Teratologen bör handhas uteslutande inom litteraturen och litteraturkritiken själva, inom deras eget område, alldeles oaktat moralen och politiken i den av debattörerna avsedda meningen. Den utvecklade, genomtänkta och högtstående kritiken har en etisk dimension relaterad till dess övriga värdedimensioner, men denna är kritikens egen dimension – den utgör ingen främmande, extern, icke-estetisk faktor av politisk censurkaraktär. Vad debatten – givetvis på intet sätt förvånande – illustrerar är för mig framför allt frånvaron av denna kritik. Frånvaron av den kritik som i ett fall som detta visar sig så akut nödvändig.

En sådan kritik hade från början riktat skarp kritik mot Teratologen, påtalat det motbjudande i hans verk. Och den hade gjort det utifrån sina egna kritiska utgångspunkter, sina egna helhetliga och konsekventa estetiska kriterier. Det är inte först med kopplingen av Teratologen till Ezzelino som den förstnämnde blir problematisk. Det är inte först med den som han bli problematisk som skönlitterär författare, som hans litterära verk blir problematiska. Att den andra gruppen av kritiker omprövar Teratologen endast i ljuset av den personliga författarkopplingen avslöjar den enorma bristen och svagheten i dess egen ursprungliga kritiska bedömning. Att den tredje gruppen i den med kopplingen uppkomna situationen insisterar på giltigheten av sina tidiga positiva omdömen och åsidosätter det rent kritiska uppdragets frågeställningar till förmån för den allmänna om litteraturens autonomi avslöjar väl snarare vidden och djupet av deras bundenhet till sin egen problematiska syn specifikt på litteraturen än någon större kvalitativ skillnad ifråga om denna syn i jämförelse med den andra gruppen.

I mina inlägg Ezzelino, Ezzelino, 2 och Ezzelino, 3 har jag med entydig precision förklarat vad det är jag tar avstånd från hos Flashbackskribenten, och varför. Utan att ta ställning till Expos påstående om Ezzelinos identitet måste man konstatera att det i stor utsträckning är fråga om samma slags motbjudande innehåll hos denne som hos Teratologen. (De uttryck med vilka åtminstone någon i den andra gruppen av kritiker nu uttrycker sin avsky rör sig kanske signifikativt – här är det ju fråga om en mycket plötslig omprövning – delvis i samma tematiska och stilistiska regioner som Teratologens.)

Expos huvudpoäng är givetvis att Ezzelino, och därmed enligt dem Teratologen, är antisemit (ett omdöme jag som framgår av mina tidgare inlägg instämmer i, om man godtar denna term för ett specifikt slags mycket utpräglat rashat) och något slags “nazist”. DN:s Aase Berg tillhör den tredje gruppen av kritiker och har därför på intet sätt rätt från mitt perspektiv i själva frågan om den litterära bedömningen. Men hennes inlägg den 20/7 är viktigt i ett annat avseende, nämligen dess påpekande, som led i insisterandet – även när författaren är identifierad med Ezzelino – på att hans verk inte är “nazistiska”, att de om de vore det skulle vara uppenbart kontraproduktiva.

“Nu ska den outade nazisten Nikanor Teratologen skambombas, och vi som under åren har älskat hans hysteriska, förlösande och högkvalitativa böcker förväntas ångra vår entusiasm och pudla”, inleder Berg. Hon vägrar; hon förkastar “känslomässig skuldekonomi” i offentligheten, värjer sig “mot de dunkelt manipulativa känslobegrepp som sätts i rullning så fort nazismen kommer på tal: avsky, fördömande, ondska. Och den underliggande självgodheten hos alla som uttalar dessa ord.” Vi ser här hur diskussionen omedelbart överförts till den icke-litterära moralens och politikens område (och jag måste här bortse från frågan om Bergs och de övriga debattörernas förståelse av fascismen och nazismen i sig). Det väsentliga här är att Berg återför diskussionen till litteraturens eget område: “Det bor fascister och psykopater och potentiella massmördare i många vanliga människor, även i dem som är nazismens måltavlor. I stället för att skämmas väljer jag att fråga – krasst, kallt: hur mår min egen inre fascist? Och hur kan jag desarmera den? Det som är monstret i andra är monstret också i mig. Och – även i dig.” På denna väg blir Teratologens verk inte bara relevant utan litterärt värdefullt, högkvalitativt: “Mitt uppdrag som litteraturkritiker är inte att såga alla böcker som är skrivna av fascistiska, nazistiska eller rasistiska upphovsmän. Tvärtom. Mitt jobb är att avläsa och avslöja undertext. Också hos de obehagliga gränsfallen.”

D.v.s.: “Jag tänker inte hindra skönlitteraturen från att gestalta fascism från fascistens håll.” Man kunde här tänka sig att Berg menar att verken s.a.s. är icke-fascistiska i det att fascism gestaltad från fascistens håll med nödvändighet måste bli icke- eller anti-fascistisk i sin effekt – måste bli kontraproduktiv, frånstötande, avskräckande. Men faktum är att hon går längre: fastän hon själv välkomnar även fascism från fascismens håll, vill hon trots Ezzelino inte acceptera att Teratologen är fascist, eller åtminstone inte nazist: “Om Äldreomsorgen i Övre Kågedalen hade varit en nazistisk bok, så hade den varit ett utmärkt hjälpmedel för insikt och motaktion. Nu är den inte det. Som propaganda betraktad är den direkt kontraproduktiv. Jag har aldrig kunnat läsa den som annat än en misantropiskt sorgsen drift med bland annat nazismen, en extrem parodi på det fascistoida, en förtvivlad ironi över alla totalitära ideologier (inklusive kapitalismen).”

Och utan tvekan finns det mycket som talar för att Berg har rätt här, och därmed mot identifikationen med Ezzelino (såvitt jag minns identifierar sig Ezzelino inte som nazist, och det jag tidigare diskuterat rör uteslutande hans antisemitism som sådan; men här är denna distinktion inte av betydelse; Ezzelino är vad Berg och de övriga debattörerna menar med en nazist o.s.v.). Hon fortsätter: “När Morfar, berättelsens huvudperson, beskrivs som en übermänniska vars politiska åskådning är ‘sadonazisatanistisk latrinvulgaritet’ – hur frestande är det då att bli högerextremist? Eller Teratologens groteska gestaltningar av norrländskt vardagsliv.” Ett ovedersägligt riktigt exempel ges på hur en “nationalsocialistisk propagandist” verkligen inte skulle beskriva “hembygdens ursvenska äkthet”: “Morfar spetsa en överkörd igelkotte på käppen å börja äta. Två bilar försökte köra ihjäl oss, dom tuta å gav oss fingret, å vi såg en älgtjur me basthuden i blodiga slamser å me ett förskolebarn mellan käftarna försvinna in bland dom vita ungbjörkarna, slanka å begärliga, bryskt smekta av en ostli vind.” Det är ett exempel på det meningslösa, programmatiskt motbjudande och enbart till destruktion och degradering syftande innehåll som Berg säger sig älska och finner förlösande och högkvalitativt. (För att inte riskera att missförstås tar Teratologen i ännu kraftigare redan i titeln på sin senaste roman: Att hata allt mänskligt liv.)

Att jag inte sympatiserar med Bergs tredje grupp av kritiker/debattörer beror på denna värdering av Teratologen och den lägre-romantiska (i ett långt framskridet stadium) litteratursyn och dess kriterier för bedömning som följer ur den. Berg instämmer med följande ord av en tidigare debattör: “Den här gud-vad-du-är-korkad-jag-visste-hela-tiden-att-Teratologen-var-dum-för-han-skrev-en-äcklig-bok-retoriken i snart sagt alla litterära samtal gör inte nån större nytta.” Vad man bl.a. kan urskilja i detta instämmande är s.a.s. frånvaron av det kritiska perspektiv som, utan varje irrelevant bedömningsgrund och allmän inskränkthet, rätt kan förstå och bedöma “äckliga” böcker av den typ som Berg här själv citerar ur.

Min brist på sympati beror alltså inte på Bergs vägran att “löpa med i den renhetsivrande flocken av friserade pudlar som struttar fram i formation och idkar slentrianmässigt polariserad godhet” – även om jag inte kan undgå att notera att också Berg faller tillbaka på ett moraliserande rättfärdigande av åtminstone inte, sådant hon här uttrycker det, självklart s.a.s. intrinsikalt-litterärt-kritiskt slag när hon antyder att  bejakandet av denna typ av litteratur, de “obehagliga gränsfallen”, tjänar syftet att “desarmera” den “inre fascisten”, “monstret i andra som är monstret även i mig”. Vad det här är fråga om är rent externa, ur politiska krav sprungna bedömningsgrunder.

Berg tror nu alltså hursomhelst fortfarande att Teratologens verk inte är “högerextremistiskt” o.s.v., eftersom det är direkt kontraproduktivt som propaganda. Det är det dels genom att vara en drift med, en parodi på och en ironi över nazismen, dels genom att vara direkt frånstötande och avskräckande. Därför kan Berg avslutningsvis fastslå att “alla kan vara trygga: Äldreomsorgen i Övre Kågedalen lär hamna först på bokbålet när nazisterna tar makten; de värnar om hel, ren och sund litteratur, precis som ni.”

Vad vi ser här är inte bara ännu ett av de oändliga, förutsägbara uttrycken för den lägre-romantiska svenska litteratursynen, där det hela, rena och sunda är misstänkt och oönskat i sig genom association med “nazismen” (inte heller variationen av benämningar på det Ezzelino står för har i detta sammanhang någon betydelse, debattörerna menar oavsett den ett och detsamma). Vi ser också vad som tycks vara en oförståelse för hur grundligt just denna hennes egen litteratursyn har genomträngt Sverige eller hela vår kultur och tid. Kanske är det bara en tillfällig bristande eftertänksamhet från Bergs sida, men en formulering som denna om “nazisternas” litteratursyn förbiser helt den utsträckning i vilken de i själva verket delar hennes egen. Även de ägnar sig åt att, utan Bergs residuala men av henne själv åtminstone omedvetet som nödvändig upplevda legitimerande moralism, utforska det inre monstret. Vi kan sannerligen inte vara trygga när nazisterna tar makten: att döma av en artikel på Nordiska Motståndsrörelsens sajt Nordfront kommer de göra motsatsen till att bränna Teratologens böcker på bål. De kommer med fullständig förbehållslöshet hylla honom precis som Berg själv gör.

Under rubriken ‘Expo hänger ut erkänt intellektuell författare som “antisemit”‘ skriver de (19/6) att “Det är den erkänt intelligenta, belästa och språkligt begåvade svenske författaren som skriver böcker och artiklar under pseudonymen Nikanor Teratologen som Expo nu vill skandalisera. Teratologen är bland annat känd för boken Äldreomsorgen i övre Kågedalen (1992) som blivit en kultbok som översatts till både norska och engelska samt framförts som radioteater och riktig teater på Turteatern i Kärrtorp. Men författaren har också skrivit ett flertal andra böcker och har skrivit kulturartiklar för ett flertal svenska kulturtidningar.” Ezzelino var förstås också “en av Flashbacks mest begåvade och uppskattade kritiker av judisk makt och andra samhällsproblem”.

Berg borde vetat bättre. Det är verkligen ingen nyhet att “gränsfallen” varit “obehagliga”, att fascismen skildrad från fascistens håll, fascisters eget utforskande av sin egen inre fascism, kunnat resultera i “äckliga” böcker, att denna litteratur även tidigare ofta varit allt annat än “hel, ren och sund”, att den programmatiskt delat vänstermodernismens “krassa”, “kalla”, brutalt frigörande sanningssägande och av revolutionens högre historiska moral legitimerade, nedbrytande provokativa hållning mot vad som uppfattas som borgerligheten. (Vilka kopplingarna till den historiskt existerande fascismen o.s.v. egentligen är när det gäller Teratologens typ av innehåll, huruvida något av det verkligen ska anses specifikt fascistiskt o.s.v., och om så är fallet varför det är det, är frågor jag inte kan diskutera här.) Berg vacklar ju också själv i detta korta inlägg: det är ju alltså enlight henne själv som den fascistiska litteraturen från fascistens eget håll är just sådan som Teratologens, motsatsen till “hel, ren och sund”. I vilken utsträckning nazisterna på Nordfront är medvetna om sammanhangen här är oklart. Den tolkning som ligger närmast till hands är väl att de, bara för att Teratologen sägs vara nazist och antisemit, reservationslöst hyllar hans verk utan att tänka efter, utan att beakta dess kontraproduktivitet (huruvida de tidigare också känt till och försvarat Ezzelino vet jag inte, men det skulle förstås göra saken ännu värre). Vad som åtminstone för mig är alldeles klart är att Berg har rätt i att det från nazistiskt perspektiv är kontraproduktivt. Alldeles oavsett Teratologens avsikter har Nordfront genom att försvara honom bidragit till att deras egen nationalsocialism framstår som motbjudande.

Man kan förstås hävda att samsynen här beror på en verklig kongenialitet som i sin tur kan förklaras av fascismens-nazismens-högerextremismens egna radikala, modernistiska drag. Men det räcker inte riktigt. Både Berg och Nordfront är ju medvetna om de lika stora, ideologiska skillnaderna mellan dem. Utan tvekan kan Berg när hon tänker till förklara varför hon försvarar samma litteratur som nazisterna. Men kan Nordfront förklara varför de hyllar samma äckellitteratur som Berg? Varför är Teratologen en “erkänt intellektuell författare” (jag bortser här från det märkliga, oreflekterade accepterandet av “intellektuell” som positiv värdeterm i detta sammanhang)? Varifrån har detta erkännande kommit? Vilka är det som gjort Äldreomsorgen till en kultbok, gjort att den översatts till norska och engelska, att den omarbetats till teater? En bok kan förvisso bli en kultbok utan hjälp av etablissemangskritiker. Men Teratologens berömmelse går, som sommarens debatt visar, långt utöver sådan underjordisk status. Mer har krävts. Och några kritiker med verkliga fascistiska böjelser har vi ju inte. Bakom Teratologens plats i den samtida svenska litteraturen står förstås uteslutande radikalmodernistiska vänsterkritiker, dekadenskulturens liebhabrar.

Hur blev Cioran en internationell celebritet? Knappast genom några fascistiska litterära kännare som attraherades av hans personliga rumänska historia. Han blev det genom en av den amerikanska extremvänsterns främsta litteraturkritiker, Susan Sontag. Det finns många exempel här, och stor variation, inklusive kvalitativ. Céline? Men vi behöver inte begränsa oss till “fascister”. Det är en hel estetisk och nihilistisk sensibilitet, en hel fantasi- och karaktärsorientering som Nordfront – eller åtminstone författaren av den av mig citerade artikeln – delar med den gamla men ständigt förnyade och varierade vänsterkulturradikalismen. Lars Norén? Listan är lång. Strindberg? Jag vill i all anspråkslöshet föreslå att litteraturkritiken sådan den ser ut idag saknar de resurser som är nödvändiga för att hantera ett fenomen som Teratologen. Det är en kritik som av modernitetens karaktäristiska dynamik drivits så långt från den europeiska högkulturens egentliga tradition att den inte längre kan utföra sin nödvändiga, ja i vissa avseenden avgörande uppgift.

Karlheinz Weißmann Interview

2014

Karlheinz Weißmann: Gegenaufklärung

Gedankensplitter – Notate – Sentenzen

Junge Freiheit, 2013

jf-buchdienst.de:

WeissmannVernunftbetont, ohne Vorurteile, liberal, weltoffen – wer will das nicht sein? Diese Attribute werden gemeinhin der großen geistigen Bewegung der Aufklärung zugeschrieben. Doch so einfach liegen die Dinge nicht. Die Aufklärung war auch die Geburtsstunde eines ganz unbegründeten Vertrauens in den Menschen und die Möglichkeiten seiner Welterkenntnis, einer unerfreulichen Vorstellung von sozialer Symmetrie, aller Konzepte utopischer Zwangsbeglückung und damit der Totalitarismen. Kritiker der Aufklärung – nicht aus Prinzip, sondern weil sie ihre Augen nicht vor der Wirklichkeit verschließen – teilen deswegen nicht das optimistische Menschenbild oder die Vorstellung von der Machbarkeit aller Verhältnisse. Und einige von ihnen werden zu Gegenaufklärern. So wie der Historiker Karlheinz Weißmann in diesem Buch, das 60 Kolumnen von ihm enthält, die seit 2010 in der Jungen Freiheit erschienen sind.

Karlheinz Weißmann ist zweifelsohne ein Gegen-Aufklärer: Er glaubt nicht an die Machbarkeit der Dinge, hält die Überschätzung des Menschen und seiner Vernunft für einen schweren Fehler und ist überhaupt der Auffassung, daß anthropologische Konstanten nicht ungestraft ignoriert werden können. Die Position des Gegen-Aufklärers formuliert Weißmann seit zwei Jahren als Kolumnist in der Junge Freiheit. Die ersten 60 Folgen sind im vorliegenden Band versammelt. Sie sind auch ein Tagebuch unserer Zeit.

Karlheinz Weißmann, Wikipedia

Henri Parent & Arthur Diet: Le musée, Amiens

parent-diet

Europeisk idealism

Det är viktigt att förstå att den “moderna” idealismen inte bara var ett tyskt fenomen, utan att den var utbredd och tidvis dominerande i hela Europa.

De olika franska idealistiska riktningarna, genom hela 1800-talet och in på 1900-talet, har länge varit förbisedda och väntar såvitt jag förstår på mer allmän filosofihistorisk återupptäckt och återupprättelse. I Italien är kontinuiteten bättre: där var intresset för de transalpinska idealistiska impulserna alltifrån början oerhört. Man utmärkte sig inte minst genom den rika sekundärlitteraturen, men ledande tänkare var också idealister, och de tre stora italienska 1900-talstänkarna, Croce, Gentile och Evola, var alla på avgörande sätt, om än i olika avseenden, formade av idealismen. Den svenska idealismen behöver jag inte nämna här, bara påminna om att idealismen också var rikt representerad i övriga Norden.

Det viktigaste och mest signifikativa som behöver framhållas och betonas är emellertid den mycket starka brittiska idealistiska strömningen, tidigare ofta ensidigt benämnd “Anglo-Hegelianismen”. Ansatser till den hade funnits alltsedan Coleridge och den tidiga introduktionen av Kant och Hegel, men den blev dominerande när den genom T. H. Green fick fäste i Oxford. Det kan ha haft viss betydelse att Oxford ligger på maximalt avstånd från alla kuster: de gamla, mer typiska brittisk-thalassiska tankeströmningarna kunde där under en längre tid ersättas av den i alla andra avseenden naturligt kontinentalanknytande idealismen.

Balliol College blev under andra hälften av 1800-talet ett centrum för idealismen, som genom de där utbildade imperieadministratörerna spred sig i alla kolonierna, där den i flera fall erhöll en självständig utgestaltning. Inte minst viktigt är att den ömsesidiga påverkan som ägde rum med den “vediska” traditionen i Indien och därigenom senare även i Storbritannien och inte minst Oxford, där resultaten av den i imperiets hägn räddade, återupprättade och utforskade traditionen från 1886 kom att samlas av Indian Institute och dess bibliotek: medvetenhet om detta finns också vid Oxford Centre for Hindu Studies, som tillkom under min tid vid universitetet; i dess hittills jämförelsevis blygsamma bibliotek finns redan verk av åtminstone en brittisk, i Indien verksam filosof om indiskt tänkande.

Den idealistiska traditionen i Oxford fortsattes av Edward Caird, Bernard Bosanquet och Francis Herbert Bradley. Den distinkt personalistiska varianten av idealismen kom i Storbritannien att representeras främst av Andrew Seth Pringle-Pattison. Många andra betydande namn i den brittiska idealismen kunde nämnas, och alla behandlas i William Manders utmärkta British Idealism: A History. Detta verk är ett av många resultat av den renässans för forskningen om den brittiska idealismen som ägt rum under de senaste årtiondena, och som utöver det rent filosofihistoriska intresset i allt större utsträckning också präglats av ett aktuellt filosofiskt intresse, d.v.s. av det korrekta urskiljandet av idealismens bestående relevans.

Inte minst är det den brittiska idealismens etik och sociala och politiska filosofi, motsvarigheten till den för dagens socialkonservatism relevanta tyska idealistiska och historicistiska socialfilosofiska och nationalekonomiska skolan, som stått i centrum för denna förnyade forskning. Alltifrån Green stod naturligt nog kritiken av den inhemska thalassiska dominansen i centrum, den klassiska liberalismen, utilitarismen o.s.v., men de logiska, epistemologiska, metafysiska och estetiska frågorna förbisågs för den skull ingalunda, och så sker inte heller hos dagens forskare.

Även den amerikanska idealismen uppmärksammas ofta av samma krets av forskare. Josiah Royce var väl den som kom närmast den europeiska idealismen, och Borden Parker Bowne fortsätter direkt den europeiska personalistisk-idealistiska riktningen. En tidig hegeliansk skola fanns i St Louis. Fastän filosoferna senare oftast förblir i Boston, eller vid Harvard, hotas den amerikanska idealismen nästan redan från början att flyta ut i den karaktäristiska pragmatismens utmarker, bort från det europeiska ursprunget och det europeiska centrum. Men det är signifikativt för förståelsen av vad Amerika djupast sett är att denna filosofi dock fått fotfäste även där, och att intresset för den är bestående; även den historiska forskningen om den europeiska idealismen, och inte bara den tyska utan även den brittiska, är ofta framstående.

Vad som är viktigt att förstå här är att vi har att göra med en i hög grad åskådningsmässigt sammanhängande, allsidig, filosofiskt väl elaborerad tankeströmning, en karaktäristisk, central produkt av den europeiska kulturen, med utbredning i hela den europeiska världen, som också representerar en oavslutad kulturell ansats och utveckling av avgörande betydelse för dagens såväl kulturella som politiska utmaningar. Den förnyade forskningens resultat måste därför i större utsträckning börja översättas till och operationaliseras i dagens debatt.

Av stor pedagogisk betydelse är därvid utan tvekan också de kopplingar, utöver den ursprungligen i stor utsträckning tyska idealismen, som kan och måste göras till de partiellt motsvarande och alltid relevanta, gemensamma, all-europeiska strömningarna av idealism alltifrån antiken. Deras mobilisering bidrar också till att möjliggöra den kritiska urskillning som de av modernitetens specifika rationalistiska och romantiska dynamik genererade problemen kräver, även och inte minst när det gäller den moderna idealismen. Såväl en “klassicistisk”, etisk uppstramning som en inordning och partiell omtolkning inom ramen för en större, andligt-traditionalistisk förståelse är, som jag ser det, oundgänglig för ett framgångsrikt vidareförande och fullbordande av den stora, kvintessentiellt europeiska ansats som den idealistiska filosofin representerar.

Jean-Baptiste Marie Pierre: L’enlèvement d’Europe

pierre

Ett nytt parti?

Idag inleds SDU:s förbundskongress i Ängelholm. Jessica Ohlson föreslås för omval som ordförande och Adam Berg, vår utmärkte gamle sekreterare i SD Stockholms stads distriktsstyrelse, som vice ordförande. I ett år har man varit ett helt fristående politiskt ungdomsförbund. Ett år har gått sedan SD:s för alla utomstående – och även för mig, som haft möjlighet att göra åtminstone en del mer interna efterforskningar – fortfarande obegripliga beslut att avskilja sina tusentals välartade, välutbildade, välanpassade och engagerade ungdomar, som utgjorde partiets självklara framtid och tillförde resurser bortom det s.k. “moderpartiets”.

Givetvis har frågan många gånger kommit upp under detta gångna år om de nu borde rekonstituera sig själva som ett nytt parti. Jag tillhör dem som svarat ja.

Det finns ett enormt tomrum i svensk politik bortom SD. I de flesta europeiska länder fylls detta tomrum antingen av de partier som står relativt nära SD eller rentav samarbetar med dem i EFDD-gruppen, eller av andra partier som, existerande tillsammans i respektive länder med de partier som står relativt nära SD, går längre i många viktiga frågor.

Att “gå längre” innebär inte självklart enbart att gå längre åt höger. De mer eller mindre nationalistiska partierna befinner sig väl nästan samtliga i stor utsträckning i en helt egen dimension, bortom den historiska höger-vänster-skalan. “Gå längre” betyder därför i stället endast längre i denna egna dimension. Denna skillnad beror emellertid inte enbart på det distinkt nationalistiska ideologiska inslaget. I mycket hög grad beror den också på att den historiska höger-vänster-skalan blivit förvrängd av högerns liberalisering, på dess övergivande av den genuina, principiella och fullständiga socialkonservatism som var en politisk verklighet under det tidiga 1900-talet. En bifurkation kom att äga rum, där enbart nationalismen förde vidare denna tradition, under det att högern förföll till enbart bolagshöger och helt enkelt reservationslöst underordnade sig och uteslutande tjänande den alltmer globala kapitalismen med vidhängande filosofiska, moraliska och kulturella antaganden.

Att principiellt ideologiskt längre åt höger på denna skala, alltså bortom enskilda även från ett socialkonservativt perspektiv motiverade reformer ifråga om skatter och annat, är därför knappast aktuellt för SDU och nationalistiska partier i Europa, även om det är ett faktum att det i Sverige finns ett exceptionellt tomrum även där. Det väsentliga tomrummet i Sverige i jämförelse med övriga Europa är tomrummet i den nationellt socialkonservativa riktningen.

SD fyllde delvis tomrummet, och det var ett historiskt avgörande steg för Sverige. Men nu växer tomrummet igen, och är redan, som jag skrev, enormt. Den första anledningen till detta är att SD:s positioner förskjutits från den ursprungliga, skarpare nationalistiska positionen, vad jag kallar “det gamla första”, till “det gamla andra”, en entydig anpassning till den dominerande s.k. “liberala”, från höger till vänster rådande hegemonin.

Chefsideologen Mattias Karlsson (han gör inte själv anspråk på denna titel, utan hänvisar anspråkslöst till den unga kraften Aron Emilsson som mer kvalificerad) har ett, eller åtminstone ett, charmerande drag, nämligen hans insisterande på att SD, med det huvudsakligen av honom själv skrivna partiprogrammet, representerar en genuin konservatism. I somras dundrade Dispatch International-redaktören Ingrid Carlqvist: “Jag hoppas ni läser detta mycket, mycket noggrant Mattias Hans Karlsson, Richard Jomshof och andra SD-are. Ni är just nu vårt enda hopp – ni får inte vrida åt vänster. Ni måste tagga upp retoriken, inte anpassa er.” Karlsson svarade: “Skulle vara intressant att någon gång få höra några verkliga, konkreta exempel på den ‘vänstervridning’ och ‘liberalisering’ som man ifrån vissa kretsar ständigt varnar för och påstår har ägt rum. Gällande invandringsfrågan kan jag konstatera att partiet inte haft en mer restriktiv politik än vad vi har just nu sedan 1999.”

Karlsson upprätthåller denna höga konservativa svansföring trots att han vet att många, inklusive mig, både kan ge och många gånger har gett sådana konkreta exempel. Men det finns faktiskt något sympatiskt i detta. Karlsson vill verkligen företräda en genuin konservatism, och i åtminstone avsevärd utsträckning gör han det också. Inbjudan av Roger Scruton till det stora mötet i Västerås i våras var bara ett exempel, en av många manifestationer av denna vilja.

Det vore inte heller självklart rättvist att säga att SD inställsamt kompromissar och anpassar sig till den liberala hegemonin för att möjliggöra ett regeringssamarbete med M. Så här lät det från Karlsson i somras: “Noterar att Moderaterna idag gick ut och välkomnade att Socialdemokraterna äntligen ‘vaknat upp’ angående behovet av att förbjuda tiggeriet. Den oinvigde skulle lätt kunna tro att förbud mot tiggeri har varit en ståndpunkt som Moderaterna förfäktat sedan partiets grundande…Det Moderata hyckleriet och bondfångeriet är så skamlöst, så hutlöst och så kallhamrat att inte ens en härdad och cynisk politisk veteran som jag kan undgå att bli äcklad.” Karlsson bifogade ett klipp med ett replikskifte i riksdagen mellan Fredrik Reinfeldt och Björn Söder om tiggeriet. Jimmie Åkessons ord om M i sitt sommartal i Sölvesborg var inte mindre hårda.

Men faktum kvarstår, vänstervridningen och liberaliseringen har ägt rum. Det nya förhållandet till USA, den globalistiska liberalismens huvudsakliga instrument, som Åkesson signalerade redan före riksdagsinträdet 2010 är det främsta exemplet jag givit, en förändring vars konkreta följder kunnat avläsas i ställningstagandena under Maidankrisen i Ukraina, i förhållande till Ryssland, och senast ifråga om NATO. Ett annat exempel som jag fått anledning att beröra är relationen till Expo. Ett tredje kunde vara ställningstagandena till Pridefestivalen. Det är inga småfrågor. Och det finns mer.

Men SD:s positionsförskjutningar är inte den enda anledningen till det åter växande och redan enorma tomrummet bortom SD. Den andra är det signifikativa faktum att de partier som faktiskt fyllt detta tomrum försvunnit. Redan för femton år sedan ansåg en utomordentligt stor del av SD, innefattande många mycket framstående aktivister, att partiet kompromissat för mycket med etablissemangsliberalismen. Man bröt sig ut och bildade Nationaldemokraterna, som stramade upp eller återställde den ursprungliga mer långtgående nationalismen, med starkare betoning på de sociala frågorna – en tydligare socialnationalism, s.a.s. När det nya partiet nästan omedelbart började sönderslitas av interna strider och personkonflikter, krympte snabbt, och slutligen efter ett tiotal år som minimalt och osynligt promilleparti lades ned, kan man inte förebrå SDU:arna om de bara kan tänka att vestigia terrent, hur uppenbara skillnaderna mot dem själva än må vara: som jag insisterat står SDU för “det nya tredje”, under det att ND av naturliga skäl redan från början uppvisade de drag av sunk-bunker som SD i rörelsen mot det “gamla andra” med varierande framgång försökte frigöra sig från.

Ett mycket viktigt resultat av ND-utbrytningen som inte ska förbises är emellertid tidningen Nya Tider, där det nedlagda partiets bästa krafter nu samlats. Ja, de interna konflikterna ledde rentav till att två tidningar överlevde partiet, som båda erhöll presstöd. Den andra, Nationell Idag, som kvarhöll det ursprungliga partiorganets namn, är nu nedlagd, men Nya Tider är även ensam en så viktig ny medieaktör att den i sig kan sägas i efterhand ha rättfärdigat hela ND-projektet, hur misslyckat det än var i den organisatoriska formen av ett parti. Och detta åtminstone hittills – och det är anmärkningsvärt länge givet det exceptionella svenska politiska klimatet – framgångsrika resultat är något SDU:arna bör ha i åtanke: det är ett spår som inte förskräcker, utan tvärtom antyder att det partipolitiska misslyckandet till stor del kan ha haft rent tillfälliga, personella orsaker. Här driver man frågor som inte bara från ett rent socialnationalistiskt utan även strikt konservativt eller socialkonservativt perspektiv SD felaktigt har släppt.

Ännu ett parti har kommit och gått i tomrummet, nämligen Svenskarnas Parti. De gick ännu mycket längre i socialnationalistisk riktning, och var i själva verket en ombildning av Nationalsocialistisk Front, som under en kort tid hade givits det av historiska skäl bisarra namnet Folkfronten. Det är oklart i vilken utsträckning ombildningen också innebar en ideologisk omprövning, en rörelse bort från nationalsocialismen, men i någon utsträckning var det utan tvekan fråga om detta; kanske kan man tala om en “neofascistisk” vidgning (för att använda en av Mattias Karlsson ofta använd term), ett omfattande även av andra ideologiska komponenter och inspirationskällor. Jag drar denna slutsats inte minst av den såvitt jag förstår till partiet ursprungligen åtminstone delvis knutna Motgift-radion, där Jonas De Geer medverkar.

Hursomhelst har alltså även SvP lagts ned. Här har vi naturligtvis rört oss mycket långt i den rent nationalistiska riktningen, och det är oklart hur relevanta observationer i denna ideologiska terräng är för SDU:arnas överväganden. Men det är inte orimligt att många tolkar SvP:s öde som att en mer långtgående och renodlad nationalism helt enkelt för närvarande inte är gångbar, ja rentav omöjlig i Sverige i partipolitiska termer.

Bilden av det eventuellt avskräckande tomrummet kompliceras emellertid av Borgerlig Framtid och Kristna Värdepartiet. Kan de inte i någon mån sägas fylla tomrummet bortom SD? Jag tror inte det. De bidrar utan tvekan till att fylla ett tomrum i svensk politik, och såtillvida som de stramar upp M respektive KD i vissa värdefrågor och när det gäller vissa historiskt konservativa perspektiv lägger de sig närmare SD i dess konservativa och ibland kanske också delvis dess socialkonservativa aspekt. Men eftersom de inte går utöver SD på dessa punkter kan de inte sägas ligga bortom dem, bara bortom M och KD. Och deras skärpta ståndpunkter i invandringsfrågan i jämförelse med den övriga borgerligheten är inte tillräckligt för att de ska kunna sägas gå bortom SD i SD:s specifika, egna dimension, nämligen den nationella.

Däremot är dessa partier på annat sätt i hög grad relevanta för frågan om SDU:s eventuella partibildning, nämligen ifråga om dessa partiers respektive grundläggande, bakomliggande idéer, den typ av partier de är. Dessa idéer är i BF:s fall såvitt jag förstår en allmän uppstramning av M:s politik, och i KV:s fall av KD:s. I båda fallen är det, tror jag, i hög grad en allmän uppstramning, en skärpning över hela linjen, rörande de flesta frågor. En skärpning som innebär en återgång till ståndpunkter som de gamla partierna släppt eller ett kvarhållande av ståndpunkter som de är på väg att släppa, i dessa partiers egna anpassningar och kompromisser, deras egen “vänstervridning” och “liberalisering”. Och de två nya partiidéerna består s.a.s. enbart i denna generella skärpning; deras program handlar, med, såvitt jag förstår, några undantag, enbart om att gå längre än de närmast liggande borgerliga partierna i alla eller de flesta frågor.

Det relevanta för SDU ligger här i den fråga som statsvetare i denna situation ställer sig: är detta tillräckligt som idé, som grund, som motiv för ett nytt parti? Nykomlingarna har på ett allmänt plan eller i stort samma ideologiska profil som M och KD, men går bara litet längre i den gemensamma dimensionen. Är det tillräckligt för att locka väljare från de gamla partierna? Förstår de skillnaden, när det bara är fråga om olika nyanser av samma färg? Om så, tycker de skillnaden är tillräckligt stor? Kommer de verkligen vara motiverade att byta parti?

Alla nya partier som tagit sig in i riksdagen under de senaste årtiondena hade, som Markus Uvell påpekat, en mycket stark, ny, och för dem själva specifik fråga eller ståndpunkt som tydligt definierade dem, fick dem att framstå med en profilskärpa som både väckte väljarnas uppmärksamhet och pedagogiskt klargjorde varför de skulle rösta på just dem. Eftersom BF inte har någon sådan är dess utsikter ifråga om parlamentarisk framgång enligt Uvell helt obefintliga (Uvell uttalade sig såvitt jag minns inte om KV, men jag antar att samma sak gäller om dem).

Detta är säkert i mycket riktigt. Men det säger mer om det svenska politiska klimatet än om dessa partier. Det finns ett tomrum bortom både SD och M/KD, men väljarna förstår inte att det på många sätt behöver fyllas. Om BF och KV inte har en chans, är det s.a.s. inte deras fel. De gör det rätta, de gör vad de kan.

Det som är relevant för SDU i deras exempel är att SDU befinner sig i samma förhållande till SD som det i vilket BF och KV befinner sig till M respektive KD. Under förra årets strider anförde SDU-ledningen med rätta att det inte var fråga om någon nämnvärd ideologisk skillnad gentemot “moderpartiet”, att det enbart handlade om personkonflikter, eller, mer exakt, att SD-ledningen i sina uteslutningar och i avskiljandet av ungdomsförbundet drevs uteslutande av egna personliga intressen och prestige. Det var ett mycket plausibelt argument. Ingenting SDU sagt eller skrivit föll utanför principprogrammets ramar. Man gick något längre i vissa frågor, men det handlade endast om tonvikter och nyanser. Skillnaderna var helt normala, och i synnerhet helt normala eftersom det var fråga om skillnader som ett ungdomsförbund stod för – normalt avviker sådana förbund i större utsträckning från sina “moderpartier” än vad SDU gjorde.

Men detta ställer givetvis SDU inför samma problematik som BF och KV när det är fråga om att starta ett nytt parti. Vad de, som de historiskt sett ut och som de ser ut idag, har att erbjuda är en mindre skärpning av SD:s politik över hela linjen, och i både i socialkonservativ och nationell riktning. Men inte någon stor, ny, uppseendeväckande och övertygande enskild fråga och position.

Det är begripligt att de tvekar. Men återigen, det är inte deras fel att det svenska partipolitiska landskapet ser ut på det här sättet. Det är inte deras fel att SD ser ut som det gör, och det är inte deras fel att opinionen ser ut som den gör. Det tomrum jag här diskuterat är och förblir abnormt. Därför menar jag att SDU för Sveriges skull bör ombilda sig till ett nytt parti. Vi talar om tusentals ungdomar med den typ av kvalifikationer jag inledningsvis nämnde, och icke få av dem är erfarna politiska djur vars hela liv (nästan) varit politiken, ofta sedan mitten av tonåren. Det finns förvisso andra sätt att vara politiskt aktiv än som partipolitiker och parlamentariker. Men det är just detta dessa ungdomar siktat på. Att börja om nu är förstås en stor uppgift. Men detta är som sagt ungdomar, och ungdomar som behöver en stor uppgift. Det finns ingen anledning att vara rädd för ett misslyckande. Skulle de misslyckas finns det ingenting vanhedrande i det. Det finns ingenting vanhedrande i att misslyckas när man försöker göra det rätta, när man gör allt man kan. Om så sker, har man bara fått nya värdefulla insikter på vägen, som blir grunden för de för den bestående Saken nödvändiga omprövningarna och omställningarna.

Det skulle väl dröja innan det nya partiet kom in i riksdagen. Men skillnaden mellan att gå längre i SD:s specifika riktning och att gå längre enbart i M:s eller KD:s är stor. Det är nämligen bara SD:s allmänna profil och ståndpunkter som har framtiden för sig. Samhällsförfallet går snabbt, och opinionen förändras i samma takt. Att rummet är tomt bortom SD är i högsta grad problematiskt redan idag, inte bara abnormt. Det behöver redan fyllas, av ett parti som går längre än SD över hela linjen, driver på SD, driver på debatten, driver på opinionen – och så småningom vinner över opinionen.

Det finns som sagt andra former att verka politiskt: som debattör, i nya mediasatsningar, i nya think-tanks, i nya föreningar, ny utbildningsverksamhet, kanske rentav i ett fortsatt fristående ungdomsförbund utan koppling till något parti. Men ett parti kan redan från början hjälpa till som en plattform för en framtidsdiger åsiktsriktning, kan tills vidare bli ett värdefullt fokus för dess opinionsbildning och debatt, även som litet och utanför riksdagen. Jag tror inte att BF och KV är meningslösa – det är bara det svenska politiska spelfältet som är märkligt. Allt som kan göras för att förändra den måste göras. Och mycket kan omedelbart åstadkommas. De bästa alternativmedia har redan visat vägen; trots det allmänna opinionsläget finns intellektuellt faktiskt i Sverige inte något tomrum; de resurser som i detta avseende behövs är tillgängliga.

Det är således, föreslår jag, möjligt att tillräckligt motivera och, på sikt, framgångsrikt driva ett parti vars idé är en allmän skärpning av SD:s politik, både därför att det är just SD:s politik och ingen annan som skärps, och därför att skärpningen, de åsiktsskillnader som redan finns och som nu kan betonas och förstärkas, är sådana som bara kommer bli mer angelägna, uppmärksammade och centrala med tiden. Skärpningen av just dessa ståndpunkter är, tror jag, tillräcklig – att det inte alltid räcker att ha en enda stor, ny och unik fråga visar Feministiskt Initiativ, Piratpartiet och Junilistant. I stället kan SD:s politik inte bara återställs och korrigeras på vissa punkter, utan förbättras, fördjupas och vidareutvecklas. Det finns tillräckligt många faktorer som gör att detta idag skulle bli något nytt och intressant. Avgörande är förstås också hur man gör allt detta, men jag har inga tvivel på att SDU:arna kan göra det bra. Ingen kan i dagens osäkra läge veta om, och i så fall efter hur lång tid, ett sådant pari kan nå riksdagen och makten.

Så skulle man kunna hoppas att även SDU:arna resonerar på årets kongress. Men gör de inte det har jag mer att säga.

Victoria

victoria

Boström’s Idealism

The first and most basic comment that needs to be made about Lawrence Heap Åberg’s Den Boströmska världsåskådningen (The Boströmian Worldview), or, through it, on Boström’s philosophy as such, concerns the nature of Boström’s idealism in general. In my first separate post with comments, Comments on Boström, I made very big, broad and sweeping claims for this idealism, suggesting, in fact, that it was superior, in general and with regard to its central positions, to all subsequent non-idealist currents of Western philosophy that have been dominant throughout the 20th century, and in some respects even to other versions of 19th-century idealism. This will certainly have seemed quite remarkable to most readers, and the first thing that has now to be added by way of further commentary is more support for those claims. But first of all, I want to say something more about my understanding of the role and meaning of idealism today.

The defence of idealism, including some of the forms of idealism that first developed in 19th-century Europe, has for me a broader significance than its metaphysical, ethical and other positions. It is part of a whole cultural dynamic, a natural development of the European spirit in the 19th century that, contrary to how it has been perceived by 20th-century historians of philosophy, in reality points ahead to the specific needs of the 20th century, including those of its cultural, social and political life. Broadly speaking, idealism represented a decisive advance in relation to the empiricist, lower rationalist, utilitarian and materialist legacy of the Enlightenment, which was also intrinsic to the liberal and capitalist social and political order (or disorder). Clearly distinct from the Marxist reaction to this order, as it remained tied to these obsolete philosophical currents even in its mobilization of its distorted reinterpretation of a selective Hegelianism, idealism in a broad sense was the 19th-century’s own important alternative contribution, answering the questions raised and the problems caused by both of these historical forces, carrying forward and bringing to fruition the inner impulses, needs and exigencies of the development not only of philosophy but of culture in general at this point in the history of Europe.

Thus idealists not only in Germany but also in other European countries also characteristically offered, in outline, a social and political philosophy of their own, which sought to synthesize a historical legacy of values and insights that was in many respects threatened by the forces of radical modernism, with its own ways of meeting the undeniable social requirements of the new historical circumstances produced by modernity’s vast transformations. Boström himself, admittedly, did not yet perceive fully the necessity of developing this side of idealist thought, but some of his disciples and later followers, belonging to generations of European thinkers where these new issues were central to the social thought of idealism, understood the need to revise and develop further their positions in this regard – and, significantly, they found it possible to do so while preserving some of the distinct principles of Boström’s theory of the state.

Idealism, in its full and comprehensive meaning, thus constitutes the central, decisive advancement of the 19th century in relation to the Enlightenment and its lingering, typical philosophies, at its must developed a comprehensive cultural paradigm not only answering the needs of its day but pointing ahead to the situation of world-historical challenges that Europe would have to face in the 20th century. And since, as can be understood, for instance, from the list of philosophical schools which I provided, suggesting they were all inferior to and represented distinct forms of retrogression in relation to idealism, Europe did not, to put it mildly, successfully meet the challenges in the 20th century, it still stands before these challenges, now vastly aggravated. And hence the general idealist paradigm is in fact more relevant than ever.

Already in the title of his introduction to Boström or Boströmianism, Heap Åberg correctly emphasizes that what we are dealing with is a worldview, and thus the importance of the kind of comprehensiveness and coherence that a worldview implies. On a general level, the principles and the general orientation to which also specifically 19th-century expressions of idealism contributed, and which, as I briefly indicated, comprise distinctive social and political dimensions, remain not just relevant but, in a sense, necessary for the spiritual, cultural, moral and political defence and renewal of Europe. At the same time, it offers a far superior point of departure for authentic, historically based intercultural exchange with the rest of the world of the kind that is of course inevitable. Both through its philosophical penetration and its practical applications, it facilitates the search for, brings us closer to, the “common human ground”, the unity of universality and particularity in a multicultural world, that Claes Ryn speaks of, while at the same time representing the distinctly European manifestation of this synthesis that is needed for Europe’s own present purposes. It was always obvious that there is a natural limit to and an inevitable reaction against romantic, liberal-democratic and postmodern fragmentation, relativization, dispersion.

Idealism in the broad sense here indicated, in a general sense alone adequate to the challenges of modernity and even, in my view, in a sense inevitable for a European future, can of course, as a more general movement of cultural, social and political renewal, be assimilated in different aspects and on many levels for the various needs in all the fields of theory and practice. But for the purpose of its deeper understanding, the more difficult and exclusively philosophical issues of metaphysics, epistemology etc. must also be revisited and taught at least to a sufficient extent. In his Introduction to The Boströmian Worldview, Heap Åberg discusses the reasons why it is so much more difficult to explain the idealist position to the general reader than the widespread philosophical positions based on “common sense”. And he immediately proceeds to use a formulation that can be said to exemplify not only the difficulties in this regard with 19th century idealism more generally, but the specific difficulties with Boströmianism, with that aspect of it, or one of the aspects of it, which sets it apart from or goes beyond the dominant, originally German current of modern idealism.

This concerns the most basic, general position of Boström, reminiscent of and indeed developed with reference to Berkeley, but also bringing Boström closer than other forms of contemporary idealism to one aspect of Neoplatonism and, in substance, to aspects of Vedanta and some Buddhist schools in a way that clearly goes beyond Berkeley and his specifically modern empiricist concerns: what we experience as the external, material, corporeal world is in reality “a whole”, a totality, “of our own perceptions” (“ett helt av våra förnimmelser”). Formulations like this immediately produce a number of familiar misconceptions whose familiarity has never made them any less difficult to clear up or even reduce. They are almost always taken to mean that the phenomenal world is less real according to this kind of idealism than according to the common-sense view or philosophical materialism or physicalism, that it is a subjective experience only, perhaps just an illusion.

In reality the meaning of the position thus expressed is precisely the opposite. Although it does of course emphasize that this totality of perceptions, being our perceptions as finite beings, is limited, imperfect, relative etc., it also strongly emphasizes, in contradistinction precisely to common-sense realism, materialism, and physicalism, that within such general limitation caused by our own finitude, the world is really as we perceive it. The qualities of things, of the whole space-time world, are really there, are real and objective, not just secondary qualities incomprehensibly produced by our own sensual apparatus out of the inexplicable stimuli of merely primary-quality “matter”, unknowable in itself and somehow floating about out there (and in the course of the 20th century increasingly reduced to mere mathematical models). In a different sense, this idealist position could be said to be “realist”, whereas materialism turns out to be a bizarre speculative concoction of never ascertainable postulates. There is no “nothing but” about the world as a whole of our perceptions.

Now, I will not further elaborate this argument here. I have prepared these comments by posting in the References category a number of books by Bernardo Kastrup, in which can be found the most extensive and complete non-technical formulation, explanation and defense of this idealist position that I have ever seen. For the full comprehension of the most central and essential and at the same time must difficult and controversial idealist position in Boström’s system I therefore simply refer to Kastrup, and especially his book Why Materialism Is Baloney from 2014, but see also his other books under Philosophy on the References page; I have also posted a video where he gives a brief account of some aspects of his argument in this blog’s Idealism category.

Kastrup’s “popular” yet sophisticated statement of the argument is not only extensive, careful, and detailed, but also highly creative, innovative, and original. There is no reason for my purposes to add to it or even further comment on it here. This is the basic idealist position that people find to be the hardest to understand, the one that has always been the greatest challenge in all Boströmian idealist pedagogy. Once it has been understood – and I hope Kastrup will strongly and, for many, even decisively contribute to this – the most important task, the explanation of this most difficult yet decisive tenet of this form of idealism, will have been accomplished.

Further comment is needed only with regard to the positions where, within the general idealist framework thus established, Boström differs from Kastrup, namely in the distinctly “personalist” aspects of the former’s philosophy – a differentiation within idealism to which counterparts can also, as I have often emphasized, be found in the broader and older traditions referred to above. It could be argued that Kastrup’s articulation of this general idealist position as such implies precisely the distinctively “impersonalist” version or interpretation that Kastrup espouses, and that it does so to the extent that the position as formulated by him is not in reality a common position, shared by Boströmianism.

There are deep issues involved here having to do with the nature of the finitude of our perception of the world, and, as related to this, the nature of our existence as finite beings. But the fact that, at the present stage of the development of his thought at least, Kastrup differs in his conclusions regarding these things does not, in my view, invalidate or in any significant way minimize the relevance of the general argument from the “personal idealist” standpoint. I.e., the argument and the general idealist position it establishes are indeed, at least to a sufficient extent, common ones, they do provide a shared idealist framework within which, at a later point of more specific analysis, the differentiation of positions with regard to “finite centres” etc. emerges and can be contained. In this respect, the situation is similar to the relation – as discussed by me in The Worldview of Personalism and elsewhere – between what can for some purposes be called idealism in general, as affirmed also by forms of 19th-century impersonal absolutism, on the one hand, and at least some central versions of personal idealism.

Kastrup’s analysis of the world as a whole of perceptions can thus be affirmed even as his specific position regarding the nature of such centres and their relation to the absolute is bracketed, as it were, and identified as susceptible to certain modifications not unknown in the history of idealism – although clearly, for the purpose of relating them to Kastrup’s specific renewal of the idealistic argument and explaining them in terms of a modification precisely of his articulation, they stand in need in some respects of a correspondingly innovative reformulation. Needless to say, the resulting analytical and argumentative presentation would then also have to be related to and coordinated with the partly – certainly not entirely – different terminology of the earlier idealists.

If this position and its various implications are understood and accepted, it makes about as dramatic a difference as philosophical argument and theoretical insight can ever make. Given human nature, even that difference is not always sufficient to effect concrete changes in life and action, or even permanent insight. In most cases, it must be consolidated and supplemented by several other factors, having to do not least with the moral life, character, and faith, as also quite extensively discussed by Heap Åberg in Boströmian terms. Yet it can be concluded that, to the extent that such a thing is at all possible, the problematic legacy of the radical Enlightenment in philosophy that the idealists confronted (primarily in its 19th-century manifestations), with all of its moral, social and cultural ramifications, has been refuted.

The real consequences, once fully discovered, and by whichever supplementary means the discovery comes about, are vast, and often beautifully explained and illustrated by Kastrup in his other books, as affecting our lives and the way we live them. The implied necessary preconditions of the reality of the world being as explained by this idealistic analysis and argument of course involve several further positions, not least with regard to consciousness and spirituality. And these, in turn, are such as to make it easier to understand what I meant by my sweeping claims about this form of idealism in relation to twentieth-century philosophy. One important part of the metaphysics of idealism has in this way been established, in the sense and to the extent that things can be established in the specific Western institution of philosophy. There is more to the metaphysics of idealism than this. But without the core of insights reached and established in this and other ways, the further developments and applications of the idealistic worldview in the various fields of theory and practice cannot be correctly made, and the historic role of this worldview in the life of Europe and of European culture cannot be properly fulfilled.

Charles Bulfinch: Massachusetts State House, Boston

bulfinch

George A. Panichas & Claes G. Ryn, eds: Irving Babbitt in Our Time

CUA Press, 1986

Front Flap:

panichas-rynWell before his death in 1933, Irving Babbitt had been internationally recognized as an American literary scholar and cultural thinker of unusual intellect, learning, and insight. Literature and life, he insisted, are indivisible. The study of literature must, in effect, become a discipline of ideas and imagination: a discipline that must distinguish between the significant and the insignificant, between literature with an ethical or moral center and literature subservient to the flux of relativism.

Babbitt’s admirers include Paul Elmer More, T. S. Eliot, Louis Mercier, Gordon Keith Chalmers, Walter Lippmann, and, in a later generation, Nathan Pusey, Walter Jackson Bate, and Peter Viereck. Among his critics are Edmund Wilson, Sinclair Lewis, H. L. Mencken, Ernest Hemingway, and Allen Tate. Although not always mentioned by name, Babbitt has remained a presence in American intellectual consciousness and literary criticism. Even his critics have been indelibly affected by his ideas.

Irving Babbitt in Our Time draws together the essays of ten recognized scholars for a reconsideration and critical reassessment of his work and to demonstrate Babbitt’s relevance to contemporary criticism.

Contents:

George A. Panichas & Claes G. Ryn: Introduction

Russell Kirk: The Enduring Influence of Irving Babbitt

George A. Panichas: Babbitt and Religion

Claes G. Ryn: Babbitt and the Problem of Reality

Folke Leander: Irving Babbitt and Benedetto Croce

Joseph Baldacchino: Babbitt and the Question of Ideology

Peter J. Stanlis: Babbitt, Burke and Rousseau: The Moral Nature of Man

T. John Jamieson: Babbitt and Maurras as Competing Influences on T. S. Eliot

Richard B. Hovey, Jr.: Babbitt and Contemporary Conservative Thought in America

Mary E. Slayton: Irving Babbitt: A Chronology of His Life and Major Works, 1865-1933

Phyllis Schlafly, 1924-2016

Talk in Cleveland, 1982:

At the Citadel, Charleston, SC, 2012:

On her book Who Killed the American Family? – Jesse Lee Peterson Interview, 2014:

Stefan Molyneux Interview, February 2016:

Alex Jones Interview, March 2016:

Endorsing Trump, March 2016:

Phyllis Schlafly, Ed Martin & Brett M. Decker: The Conservative Case for Trump

Regnery, 2016. Go buy on Amazon.

From the Inside Flap:

SchlaflyIf you can’t stand Hillary Clinton, but wonder if you could vote for Donald Trump, you need to buy this book.

In it, you’ll learn from conservative icon Phyllis Schlafly – lawyer, bestselling author, and “sweet- heart of the Silent Majority” – why Donald Trump is worthy of every conservative’s vote.

Joined by Ed Martin, the former head of the Missouri Republican Party, and Brett Decker, formerly an editorial writer with the Wall Street Journal and the Washington Times, Schlafly presents the real Trump, the Trump she and her colleagues have met with and interviewed, the Trump who promises to be the most conservative president America has had since Ronald Reagan.

Like Reagan, Trump, if elected, will inherit an America on the ropes, an America transformed into an unhappy, unprosperous, weakened, and divided nation. He will face in Hillary Clinton a far left ideologue who considers herself above the law.

Trump is the antidote to all that – a first-time politician who could actually live up to his campaign slogan to “Make America Great Again.”

In The Conservative Case for Trump, Schlafly reveals:

1. How Trump’s appointees to the Supreme Court (on which Schlafly advised him) could be the most consequential in a century
2. How, unlike any other Republican, Trump could actually fix the nation’s immigration mess
3. Why his economic platform could spark an economic revival on the scale of the Reagan boom of the 1980s (it is based on much the same plan)
4. How Trump will defend the First Amendment – guaranteeing freedom of speech and religion – against an ever more dictatorial Left
5. Why Trump’s fresh thinking on defense and foreign policy is long overdue – and could send terrorism into rapid retreat

Donald Trump is the most controversial Republican presidential candidate since Barry Goldwater, and could be the most conservative and successful since Ronald Reagan. Phyllis Schlafly makes an irrefutable case that needs to be shared with every wavering voter. Nothing less than the future of our country is at stake. If you buy only one political book this year, it has to be The Conservative Case for Trump.

Reviews:

“Phyllis Schlafly is an American treasure who has been fighting the good fight for American sovereignty and cultural renewal for five decades. Without Phyllis, there’d be no Donald Trump. This book by Phyllis Schlafly, Ed Martin, and Brett Decker shows why Republicans not supporting Trump are helping elect Hillary Clinton.”  Laura Ingraham, radio host and editor of LifeZette

“Donald Trump has dominated the election conversation in the 2016 cycle for a reason: he strikes a chord with voters who are sick of a political class that is running America into the ground. In The Conservative Case for Trump, Phyllis Schlafly, Ed Martin, and Brett M. Decker show how President Trump can get our country back on the right track, and why Republicans and independents need to unify behind his candidacy.”  Newt Gingrich, former Speaker of the House of Representatives

“Phyllis Schlafly has been a brave, badly needed voice of resistance to the takeover of the Republican Party by business interests and bloodless ideologues who’d love to flood America with cheap immigrant workers (to do the jobs they haven’t already outsourced to other nations). Early on, she recognized the potential for Donald Trump to rebuild her party along more patriotic, common sense – and, she would say, Reaganesque – lines. What comes through in these pages by Schlafly, Martin, and Decker is the calm reason of veteran Republicans and patriots who can’t be bought or intimidated. I think a lot of Democratic patriots will be persuaded too.”  Mickey Kaus, journalist and author

The Conservative Case for Trump is nothing less than the case for saving America from socialist tyranny cemented into place with the votes of millions of Third-World immigrants. It is the case for making a U-turn to expand economic opportunity, an America First foreign policy, preserving our constitutional rights – especially our First and Second Amendment rights – and ending the insanity of government-enforced political correctness. Every conservative needs to read this book and heed the wisdom of the heroic Phyllis Schlafly.”  Dr. Thomas DiLorenzo, professor of economics, Loyola University Maryland; senior faculty, Ludwig von Mises Institute; and author of The Problem with Socialism

About the Authors:

Phyllis Schlafly, the founder and CEO of Eagle Forum, has been a conservative icon since her bestselling book, A Choice Not an Echo, was published in 1964. A lawyer, activist, author, nationally syndicated columnist, and radio commentator, she lives in St. Louis, Missouri.

Ed Martin has been president of Eagle Forum since January 2015 and previously served as chairman of the Missouri Republican Party, a member of the Republican National Committee, and was chief of staff for Missouri governor Matt Blunt. He lives with his wife and four children in St. Louis.

Brett M. Decker has been an editor for the Wall Street Journal, editorial page editor for the Washington Times, and has written for publications ranging from the New York Times and USA Today to National Review and the American Spectator. He served in Republican leadership in Congress and was a senior appointee in the George W. Bush administration. Author of Bowing to Beijing and Global Filipino, he is from Detroit.

Trump’s Immigration Speech in Phoenix, Arizona

August 31

John Red Eagle & Vox Day: Cuckservative

How “Conservatives” Betrayed America

Castalia House, 2016. Go buy.

Day

Book Description:

Fifty years ago, America was lied to and betrayed by its leaders.

With virtually no debate, Congress passed the most radical change to immigration law in American history. Since 1965, America has endured the biggest mass migration of people in human history, twice the size of the great wave of immigration into the USA between 1870 and 1930. As a result, Americans are being displaced in their own land by an ongoing invasion that dwarfs Operation Barbarossa, is two orders of magnitude larger than the Mongol hordes, and is one thousand times larger than the First Crusade.

America’s so-called conservative leaders and the conservative media have joined forces with liberal internationalists in openly celebrating this massive invasion, relying on bad theology, outdated economics, and historical myths to falsely claim that immigration is a moral imperative, an economic necessity, and in the national interest. Cuckservative: How “Conservatives” Betrayed America is a powerful defense of America’s right to exist as a nation by two Native American authors, as well as a damning indictment of a conservatism that has failed to conserve America’s culture and traditions.

This powerful and remorseless book addresses the myth of the Melting Pot, proves that mass immigration is a net negative for the U.S. economy, and exposes the anti-Christian ideology behind the Christian establishment’s support for multiculturalism and open borders. It even shows how 50 years of immigration have lowered America’s average IQ. The authors pull no punches in conclusively demonstrating that it is not right, it is not moral, it is not economically beneficial, and it is not Constitutional to betray America’s posterity.

In Cuckservative, John Red Eagle and Vox Day warn Americans that if they do not defend their culture, their posterity, and their nation, they will eventually find themselves on their own Trail of Tears.

About the Author:

Vox Day graduated in 1990 from Bucknell University with degrees in Economics and Asian Studies. He is a member of the Science Fiction and Fantasy Writers Association, the International Game Developers Association, and Mensa, and helped found the techno band Psykosonik. In addition to his weekly columns, he transmits contagious and controversial memes daily from the Vox Popoli blog.

Riegerquai, Prag

Prag

Alternativhöger och post-paleokonservatism

Med Hillary Clintons uppmärksammade tal i veckan där Donald Trump associerades med “alt-right” har, som omedelbart konstaterades, denna rörelse blivit ett fenomen som alla kommentatorer nu känner till, sätter sig in i, och måste förhålla sig till: den har blivit en central faktor i amerikansk politik. Det finns därför anledning att försöka antyda något om just hur man bör förhålla sig. Kort kan sägas att det från mina utgångspunkter är uppenbart att man bör inta ungefärligen samma hållning som den jag försvarat gentemot den närliggande europeiska “nya högern” och dess avknoppningar eller varianter som “identitarismen” och den “fjärde politiska teorin”: en selektiv, av kritisk urskillning präglad dialog av den typ jag själv försökt exemplifiera i en rad inlägg genom åren.

Det hela berör mig även såtillvida som också den amerikanska rörelsen i någon mån kunnat studeras här i bloggen. Richard Spencers tal om Trump från förra året kunde exempelvis nyligen ses här, och Paul Gottfried, som kan sägas ha anslutit sig till rörelsen på ett tidigt stadium, har ofta figurerat, liksom även flera andra som åberopas av eller räknas som en del av alt-right. En av de saker Expo tog fasta på i sin kritik av mig förra året var att jag i min länksamling här i bloggen inkluderade – och därmed rekommenderade – den amerikanska sajten Alternative Right och flera andra som nu räknas till vad som kallas “alt-right”-rörelsen i USA. (Som ledamot av SD:s distriktsstyrelse i Stockholm blev jag tvungen att ta bort dem eftersom de låg på fel sida om partiledningens “djupa och knivskarpa rågång” mot vad den uppfattar som “neofascismen”, men jag tog samtidigt också bort många andra och mindre kontroversiella länkar: listan, där jag ständigt tillade nya länkar, började nämligen bli helt oöverskådlig; nu har jag åtminstone tillfälligt tagit bort hela länk-sidan, eftersom jag fann det mycket svårt att avgöra vilka som borde vara kvar och vilka som kunde tas bort när det blev nödvändigt att begränsa sig till en rimlig mängd.) Jag tyckte inte det fanns så mycket att säga om just detta, uppgiften stämde, och jag avstod därför från att bemöta det och fokuserade i stället i mina svar, Kort om Expo och Antisemitismen och jag, helt på påståendet om antisemitism i några av mina egna inlägg, som också följdes upp av DN och andra i en rad angrepp under förra året. (Jag noterar att Expo nu intressant nog tagit bort just denna artikel, ‘Kandidater till SD-styrelse sprider antisemitism och rasism’, bland alla artiklar de skrev i samband med SD Stockholms stads årsmöte 2015.) Omvänt var dessa länkar också bland det som redan 2011 entusiasmerade flera skribenter i tråden om mig på Flashback, och fick dem att börja hylla mig som “antisemit”.

Avsevärda skillnader finns givetvis mellan den amerikanska alt-right och den europeiska nyhögern, såtillvida som alt-right ju i första hand förhåller sig till en specifikt amerikansk politisk, social och kulturell verklighet. Men det finns också direkta och tydliga kopplingar till dess partiella europeiska motsvarighet. Förra året publicerade jag exempelvis Alain de Benoists tal på en konferens i Washington arrangerad av Richard Spencers National Policy Institute, och de intellektuella traditioner alt-right anknyter till är i mycket nyhögern och sådana som den senare i sin tur bygger på, som den tyska s.k. “konservativa revolutionen“.

Till att börja med måste själva termen alt-right välkomnas: en alternativ höger har mycket länge varit akut nödvändig. Och det är inte något problem att denna alternativhöger nu tycks få ett mått av genombrott i USA: inte minst för att bemöta anklagelser om något slags allmän antiamerikanism är det alltid lämpligt att hänvisa till att mycket av den bästa kritiken av det som är – och under hela 1900-talet varit – problematiskt med USA, och med USA i världspolitiken, också kommer från just USA, inifrån USA. Detta är också en av orsakerna till att jag själv upptagit Gottfrieds amerikanska termer “paleokonservatism”, eller mer specifikt “post-paleokonservatism”, och anpassat, modifierat och specificerat begreppet i sammanfattningen av min egen politiska ståndpunkt som en “europeisk post-paleokonservatism”. När jag startade den här bloggen beskrev jag på About-sidan med vad jag hoppas var tillräcklig utförlighet och tydlighet vad jag menade med detta uttryck.

När Gottfried mot slutet av 00-talet använde termen “post-paleokonservatism” trodde han felaktigt, under inflytande av teapartyrörelsen, att “post”-elementet skulle komma att bestå i ett förstärkt libertarianskt inslag. Men som jag såg det (och mer om detta finns alltså att läsa på About-sidan och i flera inlägg) behövde paleokonservatismen förstärkas, modifieras och vidareutvecklas just som en från libertarianismen distinkt ideologi – själva termen post-paleokonservatism kunde givetvis i lika hög grad signalera detta behov. Men när den gjorde det, behöll den dock också en från mitt perspektiv attraktiv, tentativ öppenhet, som möjliggjorde och befrämjade nytänkande och en kreativ, flexibel dialog med olika relevanta intellektuella riktningar.

Med alt-rights genombrott i USA har det blivit än mer plausibelt att “post”-momentet kan komma att tillhandahållas av just denna strömning, eller, i ett större perspektiv, av vad som kanske kan sammanfattas som en mer allmän nyhöger som i olika varianter finns representerad i såväl Europa (och även Ryssland) som Amerika. Även Paul Gottfried tycks ha insett detta, när han i stället hoppade i stället på alt-right tåget som en av redaktörerna för den ovannämnda sajten Alternative Right (som fortfarande finns kvar i en ny, anspråkslösare form, men som övergavs av Spencer när han i stället startade Radix). Ron och Rand Pauls kampanjer nådde inte långt, och t.o.m. i USA har i stället socialkonservatismen gått framåt.

De icke-libertarianska, med aspekter av alt-right förenliga sidorna av den “ursprungliga” amerikanska paleokonservatismen, exempelvis hos James Burnham-lärjungen Sam Francis, har med Trumps kampanj blivit mer aktuella än någonsin. Det gäller naturligtvis också Pat Buchanan, som i mycket stor utsträckning figurerat här i bloggen genom åren. Han har bara fortsatt driva samma paleokonservativa linje genom åren, har alltid haft rätt, och har nu till slut också fått rätt. Amerikanarna ville inte ha Buchanan ’92 o.s.v. Nu när allt gått så illa som han varnade att det skulle har de bara Trumps utan tvekan i många avseenden avsiktligt förenklade, vulgariserade variant av samma politik – med ett starkt nytt inslag av oförutsägbarhet – att välja på. Men oavsett vad man må tycka om hans framtoning är det rent sakpolitiskt ett långt bättre val än Clinton eller någon av de andra republikanska kandidaterna. Och genom den av hans kampanj, såsom tolkad av Clinton, framhjälpta alt-right och dess kopplingar till den nya högern o.s.v. har en post-paleokonservatism som bygger vidare på det väsentliga i Buchanans linje också närmat sig Europas mest vitala tankeriktning idag.

Allt detta är förstås från mitt perspektiv en positiv utveckling. Men samtidigt gör den behovet av den kritiska urskillningen än större. Alt-right, sådan den idag existerar, är inte tillräcklig för utvecklingen och definitionen av en hållbar post-paleokonservatism, och än mindre för en europeisk post-paleokonservatism. Inte ens de europeiska motsvarigheterna är tillräckliga för detta. I än högre grad än de europeiska riktningarna uppvisar alt-right problematiska utväxter och moment av vad Folke Leander kallade “lägre romantik”, ibland med vulgärt-primitivistiska populärkulturella uttryck. Denna vildvuxenhet ställer de ledande intellektuella och politikerna inom alt-right och dess europeiska motsvarigheter inför ett alltmer påträngande gränsdragningsproblem, som samtidigt involverar en pedagogisk utmaning. Vad det för oss i Europa primärt måste handla om är försvaret av Europa som högkultur, och ytterst är detta faktiskt vad det måste handla om också i USA.

Bortom den ofta kaotiska och icke i allo tilltalande ytan gäller dock att mycket stora ideologiska, filosofiska och idéhistoriska frågeställningar även när det gäller alt-rights och dess europeiska motsvarigheters seriösa och disciplinerade tänkare och skribenter oundvikligen står i centrum för den urskillning och selektion som måste prägla det rätta förhållningssättet till dem. Vi har att göra med linjer som går tillbaka inte bara till den konservativa revolutionen utan ofta ännu längre, hela vägen genom 1800-talet. En djupgående, helhetlig modernitetsanalys av den typ jag försökt diskutera måste vid en viss punkt, och på en viss förr eller senare nödvändig nivå av politisk-filosofisk analys, mobiliseras. Andra och större traditioner av europeiskt tänkande måste tillägnas och inordnas.

Jag avslutar här med länkar till några inlägg där jag kanske kan sägas direkt och indirekt ha försökt ange några allmänna riktlinjer för detta och även pekat på några mer specifika frågor (jag kommer in på dessa frågor även i några av mina övriga, tryckta publikationer), men mycket mer återstår givetvis att göra i analysen av de mer betydande enskilda tänkarna; utöver dessa inlägg hänvisar jag till de många andra – lätt tillgängliga genom innehållsförteckningssidan – där videoklipp med några av dessa kan ses:

Jonas De Geer och Samtidsmagasinet Salt

Den klassisk-kristna traditionen och dess gränser

Identitär Idé: Motpol i rätt riktning

Tankesmedjan Motpol: Ännu ett steg i rätt riktning

Radikalhögern och de intellektuella

Det nya tredje

Identitarismen och romantiken

Renaming the New Right?

Evola on the Adequacy of the Term “Right”

The Fourth Political Theory and Structural Anthropology

Rio di Santa Marina, Venezia

Canal di San Marina

Kontrapunkt, notation och begreppet “klassisk musik”

Den musiker jag nämnde i inlägget Begreppet “klassisk musik” ger sig nu också under signaturen “wilhelmstenhammarberger” in i diskussionen här i bloggen med en rad kommentarer. Jag bemöter här den första i vad jag kallar “forumformatet”, d.v.s. uppdelad i mindre delar.

“Det finns ingen ‘mening’ med en gemensam term för allt från gregorianik till serialism i egentlig mening. Hur termen har uppstått har säkert någon forskat på, men det finns så att säga inget att hitta här ur någon logisk synpunkt. Det är bara så att denna term ‘klassisk’ just nu fungerar som en samlingsbeteckning för musik som, i vid bemärkelse, tillhör den tradition som antyds med de valda tidsmässiga ytterpunkterna.”

Naturligtvis finns åtminstone något att “hitta ur logisk synpunkt”. Termen har just de konnotationer jag nämnde, och det finns uppenbara anledningar till det. Vilken term som helst skulle inte fungera som den samlingsbeteckning man anser sig ha behov av. Det är fråga om ett relativt bestämt begrepp. Problemet är att konnotationerna och definitionerna är otillräckliga ur den logiska synpunkten såväl som ur alla andra synpunkter. Det är svårt att se att musiken med “de valda tidsmässiga ytterpunkterna” utgör en gemensam “tradition”.

“Det är riktigt att det är svårt att se sammanhanget mellan all den musik som ryms inom begreppet ‘klassisk musik’, men frågan är varför det skulle vara ett problem?”

Därför att begreppet är missvisande, kitschigt och smålöjligt.

“Det finns heller inget förbluffande, ur en musikers synpunkt, att termen används som den görs. Termer inom musik, bortsett från väldigt konkreta sådana av typen ‘Tonen A’ eller ‘A-Dur’, är ofta påfallande vaga och återspeglar troligen det faktum att musiker och tonsättare inte söker någon precision i musikaliska termer, de söker precision i musikaliska uttryck: Kompositioner och tolkningar av dessa.”

Det var en märklig jämförelse. Och naturligtvis söker musiker, och i än högre grad musikhistoriker och musikkritiker, precision i sina termer.

“Det enda man egentligen själv kan göra, är att när man tycker det är påkallat, själv lägga in de förtydligande man tycker man behöver. Man kanske resonerar om musik av Mozart, och då kan man påpeka att den är klassicistisk om man behöver det för att kunna jämföra med exempelvis litteratur från samma epok i den mån termen klassicistisk då skulle vara självklar inom litteraturdiskussioner.”

Man kan också helt enkelt undvika att använda termen. Jag förstår helt enkelt inte varför samlingsbeteckningen överhuvudtaget behövs.

“Musikhistoria, konsthistoria och annan historia är helt enkelt inte synkroniserad rent terminologisk. Det kan man verkligen beklaga av många skäl, men någon synkronisering lär inte ske i första taget. Potentiellt kunde man propagera för något slags arbete för en synkronisering naturligtvis, varför inte?”

Jag förespråkar ingen sådan synkronisering, bl.a. av det uppenbara skälet att vi inte har någon klassisk musik i betydelsen musik från den klassiska antiken, jämförbar med den antika litteraturen och konsten/arkitekturen som varit normerande för flera senare epoker. Jag säger bara att begreppets märklighet framgår tydligt inte minst om man beaktar att man, trots att till skillnad från vad som är förhållandet när det gäller musiken en i den beskrivna meningen klassisk litteratur och konst/arkitektur är grundläggande för litteraturen och konsten/arkitekturen i västerlandet, man på dessa områden inte använder termerna “klassisk litteratur” och “klassisk konst/arkitektur” på motsvarande totalt urskillningslösa sätt som samlingsbeteckning även för allt annat än klassiska verk, i betydelsen “klassicistiska”.

“Till argumentet – jag är alltså den som nämns som ‘en av dem’ (musiker) som nyligen kommit med argument, att notation spelar en avgörande roll för definitionen av att en viss musik är (bör definieras som) hörande till gruppen ‘klassisk’ – vill jag tillägga följande: Det som kallas kontrapunkt, alltså stämflätning, är endast möjlig att genomföra i noterad musik. Just denna aspekt av klassisk musik skiljer den helt från alla andra kända former av musik i alla hörn av världen och alla epoker. I den mån populärmusik använder sig av kontrapunktik, är arbetssättet helt enkelt taget från den klassiska musiken.”

Kontrapunkt kräver alltid, undantagslöst, notation? Jag förstår inte detta. Men även om det skulle vara så kan jag inte se att det är tillräckligt som argument för begreppet “klassisk musik”, d.v.s. som förklarande nödvändigheten av ett specifikt, unikt fenomen, notationen, som gemensamt för hela den ofantliga mängd olika musikformer som innefattas i begreppet och som därför motiverar användningen av detta begrepp. Många av dessa former är ju inte kontrapunktiska och kräver inte principiellt notation, i enlighet med min argumentation i inlägget Om notation.

“Att klassisk musik kan innehålla improvisatoriska inslag förändrar inte det som sägs ovan om kontrapunktik.”

Nej, men det är heller inte relevant för och stärker inte argumentet för begreppet “klassisk musik”. Och uppdelningen mellan kontrapunktik och improvisation är inte uttömmande: mitt argument var att notation inte är ett tillräckligt gemensamt fenomen för att motivera begreppet, bl.a. därför att notation inte är principiellt nödvändig ens för den helt dominerande icke-improviserade musik som faller under det. Och jag är alltså inte ens övertygad om att detta gäller all kontrapunktik.

“Det är förstås riktigt att alla andra begrepp som används synonymt, konstmusik till exempel, också är missvisande. Men det kan vi inte göra mycket åt. Det är heller ingen mening med att föreslå att begreppet ‘klassisk musik’ överges. Eftersom det inte kan ersättas med något bättre kan det helt enkelt inte överges.”

Det här är själva den av mig oförstådda kärnan i denna argumentation. Varför skulle det förhållandet att man inte kan ersätta begreppet med något bättre göra att man inte kan överge det? Det går väl alldeles utmärkt? Det behövs ingen samlingsbeteckning.

“Däremot är det förstås bra varje gång någon preciserar sig kring klassisk musik genom att använda termen ‘klassisk’ eller ‘klassiker’ på vanligt sätt, som när man talar om en bok som är en ‘klassiker’. I dessa fall får man väl helt enkelt förklara för läsaren att det är just det man gör vi det tillfället.”

Jag vill förstås här gå längre, och säga att man absolut måste precisera att, när man menar detta, det är detta man menar. Vad jag hävdat är att man bara får mena två saker när man använder begreppet “klassisk musik”: att det är fråga om klassiker i den mening du här tar fasta på, eller “klassicistisk” musik av den typ vi avser när vi tallar om Wienklassicism.

För säkerhets skull upprepar jag ännu en gång att jag argumenterar mot begreppet “klassisk musik” enbart utifrån ett engagemang för den på detta sätt beskrivna musiken, av omsorg om den, som del av ett försvar för den och för allt det som kommit att höra till den, såsom notationen. Begreppet är kitschigt och gör inte musiken rättvisa. Det måste ha skapats av personer vars förtrogenhet med den var högst begränsad.

Bryan Ferry: I Thought

From his album Frantic (2002).

Ur Apastron

Ljusets bronserade strängar darrande sig in genom
Mont Saint Michels höga gotiska fönster, långsamt
trevande men strax fångade mellan
skuggornas pendlande
bläckfiskarmar
Så länge sedan, dag av Chablis
ostron, kärlek. Det gamla timglaset som gnistrade
till när det nåddes av en sista solreflex
just innan regnets tid
Vi väntade på att tidvattnet skulle vända igen
I mörkret som växte ur de tjocka väggarna
kunde jag kisande se hur sanden rann till glasets botten
Korn efter korn, gyllene, i mjuk ström
ljudlös, doftlös
Ett vackert glas med korslagda knotor
konstfullt smidda ur metallen
Min röst som dröjande gungade
ovan mig under valvens bågar
“Det som är har alltid varit”
Sic transit gloria mundi
Memento mori
finstilt, nästan oläsligt
och din röst, en uttunnad ringning
från en klocka av glas
spröda kristallvibrerande toner sjungande
sjunkande genom bränningarnas stegrande dån
Havet vände ut igen
Havet vände ut igen

Ur Mats Gellerfelts diktsamling Apastron från 1981. Gellerfelt har lämnat oss. Jag har skrivit kort om honom några gånger här i bloggen, och borde vidareutveckla det nu.

Utrecht

Utrecht

SvD önskar blodigt och grymt storkrig

Janerik Larsson har läst en “intressant artikel om krigens positiva effekter” i Washington Post. Studier från Sierra Leone, Uganda, Burundi, Georgien, Israel och Nepal ger vid handen att människor efter “blodiga och grymma krig” blir “mer tillitsfulla och samarbetsinriktade”.

Det får Larsson att i en analytiskt helt fantastiskt primitiv ledarsnutt i SvD (30/6) under rubriken ‘Dags för ett rejält storkrig?’ fråga sig om vi inte “ska se fram emot ett nytt storkrig som något positivt, som en möjlighet?” Larsson har redan “i ett flertal år av och till funderat på om världen inte närmar sig ett nytt storkrig”, och artikeln i Washington Post får honom att tänka att det “inte bara” är världens vapensindustrier som har anledning att önska ett sådant. Det enda som skiljer denna ledare från ett direkt förespråkande från SvD:s sida av ett blodigt och grymt storkrig är frågetecknen. Den skillnaden känns av flera skäl inte övertygande.

Att människosläktet “inte är fredligt”, att dess “blodiga, krigiska historia gör sannolikheten av ‘evig fred’ helt obefintlig”, att frågan “snarast är när och hur” – det är en sak. Och att krig har vissa positiva effekter på folk, även andra än de Washington Post nämner, är ju ett urgammalt argument. Men Larsson säger mer och annat.

“Minnet av andra världskrigets förstörelse har passerat in i historieböckerna och tankar som t ex att EU först och främst är ett fredsbevarande projekt möter idag främst höjda, förvånade ögonbryn från nya generationer”, skriver Larsson. Den neokonservativa krigspolitiken har länge – exempelvis hos Robert Kagan, Maidaninstigatrisen Victoria Nulands man och författare till böcker med talande titlar som Of Paradise and Power: America and Europe in the New World Order (2003) och The Return of History and the End of Dreams (2008) – försvarats utifrån en i sig i stor utsträckning riktig, “realistisk” allmän förståelse av mänskliga, historiska och geopolitiska maktrealiteter, i motsats till den moderna liberala och vänstersocialistiska utopismen. EU:s fredsdrömmeri förutsatte enligt Kagan att USA levde i verkligheten och i allas intresse med militära medel tog itu med det ena efter det andra hotet mot demokratin i världen.

Larsson delar utan tvekan denna analys. Skevheten i Kagans koppling av en allmän konservativ verklighets- och historieförståelse till krigspolitiken blev emellertid uppenbar både genom urskillningslösheten i identifikationen av hoten och genom arten av det samhällssystem och de värderingar som krigen syftade till att tjäna och sprida. Signifikativt nog vill Kagan inte kännas vid termen neokonservativ, utan kallar sig “liberal interventionist”. Därmed suddar han själv ut den skillnad gentemot wilsonianismen som annars hade kunnat vara väsentlig.

Fastän Kagans nya världsordning visserligen måste upprätthållas med våld på annat sätt än utopisterna, de liberala icke-interventionisterna, tänker sig, är det likafullt fråga om ett försvar för samma unipolärt-hegemoniska liberalism, för liberalismen i dagens vida, amorfa, med vänstersocialismen i flera avseenden sammansmältande, extremradikala, kultur-, nations- och identitetsförstörande mening. Det är detta som krigspolitiken handlar om. Här går den tydliga skiljelinjen mellan försvararna av den nödvändiga nya multipolära ordningen, skild från 1800-talets på de gamla europeiska nationalstaterna allena baserade maktbalansordning men naturligt framväxande ur detta århundrades framåtpekande tanketraditioner, å ena sidan, och de neokonservativa och de liberala interventionisterna å den andra.

Obehaglig krigspropaganda kan förvisso höras även från Ryssland. Men Putin, vad man än i övrigt må tycka om honom, har många gånger till skillnad från pseudo-väst åtminstone visat sig ha en genuin förståelse av den konservativa multipolära realismen, och har även försökt på konstruktivt sätt anpassa, vidareutveckla och tillämpa den i dagens globala situation. Det krig Putin försvarar är ett begränsat krig mot IS och andra krigförande och terroristiska islamsk-fundamentalistiska grupper – om än p.g.a. deras natur även detta krig oundvikligen på sitt sätt är icke-traditionellt, av historiskt ny typ.

Är detta storkriget som Larsson önskar? Knappast. I IS’ uppkomst och fortsatta härjningar är ju det av honom förenklat uppfattade “frihetliga” USA han hela livet tjänat djupt insyltat. Donald Trump, med vilken, vad man än i övrigt må tycka om honom, det finns åtminstone en möjlighet att USA på allvar förenar sig med Ryssland i det nödvändiga försvaret för det sanna väst, avfärdar Larsson i sin senaste ledare som “smittan från Cleveland”. Utan tvekan hoppas han nu på Hillary Clinton, med vilken vägen mot storkriget onekligen tycks ligga öppen – vägen mot det tredje världskriget.

De studier Washington Post skrev om rörde förvisso blodiga och grymma krig, men knappast några storkrig. Att i dagens historiska situation med dess specifika givna större konflikter och konflikthot, och inte minst dess av den vetenskapliga och teknologiska utvecklingen möjliggjorda förstörelsepotential, på det sätt SvD gör öppna för och hylla storkriget är ett bisarrt och skrämmande vittnesbörd om krigshetsarlobbyns moraliska och psykiska tillstånd.

Donald Trump 2016

Ivanka Trump’s introduction to Trump’s RNC speech:

Ron Paul 2012

Melania Trump Interview

“The Napoleon of the Current Year”


Categories

Jan Olof Bengtsson D.Phil. (Oxon.)

Teaching Spirituality

Restoring the Arts & Humanities

Saving Europe

Archives

For a Truly European Union

All original writing © Jan Olof Bengtsson

Other Jan Olof Bengtsson Websites

History of Ideas

Philosophy

12th International Conference on Persons

Carl Johan Ljungberg: Humanistisk förnyelse

"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi