Riktigheten av mina korta kommentarer om Orbán och Ungern för snart fem år sedan ser kanske nu ut att i mycket ha bekräftats, även om det verkar litet oklart exakt vilken väg den nya regeringen kommer slå in på.
I andra delen av min serie inlägg under rubriken Invandringspolitik och världspolitik skrev jag:
“När det gäller Europa är Ungern för många av de populistnationalistiska högerfrontsanhängarna den främsta förebilden. Liksom andra fall i Centraleuropa skiljer det sig från Västeuropa därigenom att en ledande politiker ur den “vanliga” högern, Orbán, själv tagit steget att anamma en invandringspolitik motsvarande de västeuropeiska populistnationalisternas. De historiska skillnaderna gör dock att detta fall långtifrån är helt jämförbart med det block som nu är på väg att formas i Sverige. Orbán har, så här långt, kunnat nå avsevärd framgång, och det återstår att se hur länge den kan fortsätta, hur långt han kan nå, hur beständiga resultaten blir. Men grunden även för hans politik framstår redan från början som otillräcklig och riskabel, såtillvida som den förutsätter en ganska stark fortsatt anslutning till NATO, Israel, och, noga taget, det vanliga övernationella atlantdominerade kapitalistiska systemet, oaktat hans goda relationer med Ryssland och de selektiva restriktioner han upprätthåller mot George Soros.
Givetvis kan Ungern justera kursen. Men hittills tycks regeringen exempelvis behöva stödja detta systems fortsatta politik i Mellanöstern, vars våldsamma uttryck ju orsakat en stor del av migrationen. EU:s utrikesministrar kunde inte enas om ett gemensamt uttalande om Gaza-Israel i maj, eftersom Ungern på grund av stödet för Israel inte ställde sig bakom kravet på eldupphör. Långsiktigt förefaller Ungerns paradigm ingalunda fullt tillfredsställande och inte heller generaliserbart. Det representerar inte i tillräcklig utsträckning den självständiga europeiska linje som är vad som verkligen behövs. Att populistnationalisterna i övriga Europa kan sätta sådan tro till Ungern beror på att de anser, eller väl snarare hoppas, att invandringsproblematiken kan lösas inom dess ram, att Soros är en abnormitet, ett undantag som går att komma till rätta med utan att överskrida det, och, djupast sett, att det ekonomiska system paradigmet är en del av verkligen är det riktiga och normala, som de inte har några problem med. De tror inte bara på de för den modifierade och utvecklade populistnationalismen väsentliga konservativa värdena, utan också på högern i allmänhet.”
Alla tre delarna av Invandringspolitik och världspolitik finns också samlade i ett inlägg, och ger tillsammans den nödvändiga bakgrunden till och sammanhanget för denna bedömning.
Mckay och Kit Klarenberg förklarar det hela närmare i senaste avsnittet av deras program Decline and Fall, och Mckay har följt upp med två avsnitt på sin egen kanal (1, 2) som går på djupet om de problem den nationalborgerliga kapitalismen oundvikligen ställs inför under de förhållanden dagens euroatlantiska generalimperialism eller globalism, vår tids utvecklingsstadium av kapitalismen, erbjuder. En tredje del utlovas, som jag också kommer posta här.
Problematiken uppkommer givetvis i vad Wallerstein i sin världssystemteori kallar de semiperifera länderna och genom deras av Samir Amin analyserade beroende, i övriga delar av världen. Men den föreligger även i det europeiska sammanhanget, och Mckay beskriver i detalj hur så sker i fallet Ungern. Vi har att göra med en problematik som också all populist- och radikalnationalistisk politik i Europa ställs inför, i synnerhet i de mindre länderna, och som de helt enkelt inte kan lösa inom sina nuvarande ideologiska ramar.
Jag kan inte se att något sådant parti har eller någonsin har haft en politik för den nödvändiga typen av hantering av västs megaföretag och finansiella institutioner, att dessa partier kan vinna en tillräcklig maktbas för att genomföra en sådan, eller att de ens har en tillnärmelsevis adekvat teoretisk förståelse av problematiken.
Så länge de inte starkt vidareutvecklar den socialkonservatism de i bästa fall åtminstone tenderar att omfatta, förblir det enda de åstadkommer en ineffektiv och ytterst helt harmlös, mer eller mindre vild gestik inom ett system som uppställer principiellt oöverstigliga gränser och hinder för dem. De blir meningslösa. De reduceras till medel för det oförstådda systemets avledning, oskadliggörande och absorption av den legitima popoppositionen. Ja, de kan i detta stadium av sin korruption eller inskränkthet låta sig användas för systemets än mer sinistra åtgärder mot denna.
Jag återkommer som sagt med del tre av Mckays analys av Orbán och Ungern.
Olle Bengtsson 