Archive for the 'History' Category

Boströmianismen mot korruptionen

Jacob Sidenvall skriver en ovanlig, insiktsfull ledare i Smålandsposten 2:a maj om korruptionen och boströmianismen. Den gamla okunniga och simplistiska liberalborgerliga bilden av boströmianismen och den boströmska statsläran som endast frihetsinskränkande, byråkratisk “statsidealism” är äntligen borta. Från ett konservativt perspektiv framhålls i stället åtminstone en av denna under så lång tid dominerande svenska filosofis förtjänster, en särskilt viktig del av dess historiska inflytande i Sverige.

En debatt om korruption i Sverige har inletts, framhåller Sidenvall med hänvisning både till några oroväckande, nyligen uppmärksammade lokalpolitiska exempel och till att tidskriften Respons publicerat ett temanummer om fenomenet. Det är främst vänskapskorruptionen, “där kontakter snarare än kontanter leder till orättvisa fördelar”, som av vissa anses öka. Jag kommer osökt att tänka på situationen ifråga om tjänstetillsättningar vid universiteten, som nyligen på avslöjande sätt belysts i detta avseende.

Inte mindre än “sjuttio procent av jordens befolkning”, skriver Sidenvall, “dras med en korrupt förvaltning”. Att situationen i de protestantiska länderna är fördelaktig i detta avseende i jämförelse med större delen av resten av världen har vi länge vetat. Men finns det någon rimlig förklaring av varför vårt land och endast “ytterligare ett par i det nordvästra hörnet av världen” tycks ha stuckit ut även i detta sammanhang?

Av Respons‘ temanummer framgår enligt Sidenvall att denna fråga “sällan får en djupare behandling”; “De flesta nöjer sig med att konstatera att svenskar har en hög tilltro till myndigheter och att tjänstemän och politiker i regel har god disciplin.” Men Sidenvall anför en annan och djupare verkande faktor, av en typ som varken den ekonomistisk-individualistiska borgerligheten eller den historiematerialistiska vänstern kunnat förstå.

“En person som varit avgörande för att forma den svenska förvaltningen är Christopher Jacob Boström”, framhåller Sidenvall. “Han var professor och filosof i mitten av artonhundratalet då den svenska rättstaten växte fram. Hans filosofiska tänkande ledde fram till en betoning på personligt ansvar och en idealism som drev svenska ämbetsmän till att främja idén om en rättsstat. Hans centrala position vid Uppsala universitet (alla studenter var på den tiden tvungna att läsa filosofi) gjorde att hans tänkande kom att prägla svenska ämbets- och tjänstemän ända in på nittonhundratalet.”

Sidenvall identifierar riktigt denna mäktiga och långvariga, rent idémässiga, kulturella och moraliska kraft, som trots att den på djupgående sätt formade det moderna Sverige för de flesta förblir osynlig och okänd. Boströms “dominans och betoning av personligt ansvar för handlingar är nog också”, antar Sidenvall, “en viktig förklaring till att det sena artonhundratalet blev så fredligt i vårt land jämfört med kontinenten där tolkningar av Hegels tankar fick ett större utrymme.”

“Den svenska förvaltningen”, fortsätter han, “är förstås beroende av vad som lärs ut vid högskolorna”, och så är förstås fallet än idag. “Boströms filosofi är sedan länge bortglömd och andra förhållningssätt till vetenskap, förvaltning och sanning har tagit vid. I dag präglas inställningen till sanning av relativism och de egna upplevelserna, det lyser igenom i högskoleutbildningar som i sin tur formar våra tjänstemän.”

Konsekvensen av detta är att vi idag saknar idémässiga, moraliska och kulturella resurser för att motstå en hotande ökad korruption. Än är problemet inte stort i Sverige, tror Sidenvall och väl antagligen också Respons. Men “fenomenet har en tendens att utvecklas snabbt. När korruptionen växer så ökar kostnaderna för att vara ärlig och laglydig, då är det få som orkar hålla emot och en snöboll sätts i rullning. I det sammanhanget är det viktigt att se att en värdegrund inte är mer hållbar än dess fundament, och att dagens fundament i hög grad utgörs av gungfly.”

Också en vidare frågeställning skulle kunna öppna sig här, nämligen den om politiseringen av den offentliga förvaltningen. Boströmianismen har haft stor betydelse även för det historiskt viktiga idealet om ämbetsmannaoväld.

Om förintelseförnekelse

Det har nu alltså hävdats att jag inte “klarar av att upprätthålla gränsen” inte bara mot antisemitism utan också mot förintelseförnekelse. Det antisemitiska ska ha bestått i uppfattningen att det finns judar som agerar gemensamt. Jag tror mig aldrig ha sett en definition av antisemitism så ofattbart vid att den omfattar hävdandet av denna uppenbara sanning. Med denna definition följer förvisso att jag inte upprätthåller gränsen, eftersom jag hävdat bl.a. just detta. Det var det faktum att denna anklagelse – från annat håll – drabbat även mig, som föranledde mig att delvis bemöta Jan “Sjunne” Sjunnessons avståndstagande från Ingrid Carlqvist och i samband därmed ta upp hans tidigare avståndstagande från mig.

Förintelseförnekelse är ju dock också utan tvekan för Sjunne (och hans kollega på Avpixlat, John Gustavsson, som han hänvisar till) ett uttryck för antisemitism, men ett som enligt honom nu förtjänar att nämnas för sig. Men det är inte bara så, som jag förklarade, att jag överhuvudtaget inte nämnde förintelseförnekelse i mitt svar på Sjunnes angrepp på Carlqvist. Det är också så att anledningen till att jag inte gjorde det var att Sjunne själv inte nämnde det i detta angrepp: han angrep inte Carlqvist för förintelseförnekelse. Mitt inlägg handlade bara om detta angrepp, och det var således fel av honom att ta upp frågan om förintelseförnekelse i samband med mig.

Frågan om förintelseförnekelse tillkom senare, i den oerhört omfattande diskussion som utlöstes av Sjunnes inlägg, eller snarare av Carlqvists svar på Facebook, en diskussion som fortfarande efter en och en halv vecka pågår. Jag nämnde att jag bara följt en liten del av den, och detta är i ännu högre grad fallet idag, när den blivit ännu mycket mer omfattande. Men förvisso har Carlqvist i denna diskussion tagit upp frågan om förintelsen. Utan tvekan har hon uppmanat till en kritisk granskning av de anförda bevisen, och därmed velat öppna för en revision av den förhärskande uppfattningen.

Jag vill därför upprepa det lilla jag för många år sedan sagt i detta ämne, eller, mer exakt, i frågan om lagstiftning mot förintelseförnekelse, i en diskussion i kommentarfältet till mitt inlägg Jonas De Geer och Samtidsmagasinet Salt. Jag hade tagit upp att De Geer för Salt hade intervjuat David Irving, och nämnde att dennes process mot Deborah Lipstadt för mig framstod som märklig, att jag tyckte att Irving borde ha fokuserat på den principiella frågan om forskningens frihet och frågan om definitionen av förintelsen, i stället för att anklaga Lipstadt för förtal för hennes beteckning av honom som förintelseförnekare (“Holocaust denier” – både den svenska och den engelska termen är något märklig).

För att begreppet förintelseförnekare ska kunna ha rättslig betydelse krävs ju en skarp definition, och om denna definition är den vanliga uppfattningen om dödandet av sex miljoner judar, bör ju redan påståendet att exempelvis 5,9 miljoner judar dödades vara förintelseförnekelse, och Lipstadt därmed ha rätt – på ett sätt som Irving borde ha kunnat acceptera.

Visserligen har jag intrycket att själva termen förintelseförnekelse inte alltid förekommer i lagtexterna i de länder där lagstiftning av denna typ förekommer. Men den har i debatten kommit att bli den som vanligen används om de lagar som tillämpas på sådant sätt att historiografisk revision på detta område blir förbjuden. Jag tror heller inte att lagstiftningen laborerar med och tillämpar den nämnda rigorösa definitionen, inte minst av det skälet att det inte ens bland förment icke-revisionistiska historiker råder någon konsensus rörande siffran sex miljoner. Men inexakthet i definition och tillämpning är här verkligen ingen styrka, utan bara ett av flera bevis för problemen med lagstiftningen.

Jag är inte tillräckligt förtrogen med vare sig Irvings eller andra revisionisters analyser och argument för att på meningsfullt sätt kunna kommentera dem i sak. Men det är ovidkommande. Även om kvaliteten på exempelvis Irvings arbete vore undermålig, vore även det ovidkommande – liksom det faktum att revisionister kan ha politiska och andra vetenskapligt problematiska motiv. Sådant är ju på intet sätt specifikt för dem.

Jag är naturligtvis helt mot denna typ av lagstiftning, och finner det häpnadsväckande att även företrädare för historievetenskapen kan acceptera kriminalisering av framläggandet av nya forskningsresultat eller åsikter på detta område – lagstiftning av en typ som inte bara redan föreslagits för hela EU, utan också föreslagits kunna utvidgas till det armeniska folkmordet och till kommunismens liknande brott, det senare ett område där historikernas siffror varierar ofantligt.

Var slutar detta? Min invändning är givetvis rent principiell. Ingen historisk händelse eller del av historien får undandras kontinuerlig historievetenskaplig prövning. Om det accepteras att lagen används för ett rent historiografiskt ställningstagande, kommer en annan regering utan betänkligheter kunna använda den för ett helt annat. Om staten tillåts skriva historia på detta sätt kan inga värden säkerställas. Hur kommer ens de dödas minne, som väl är vad lagstiftningsivrarna säger sig vilja värna, någonsin kunna vara fredat? Det kommer utlämnas åt skiftande opinioners, regeringars och politiska systems godtycke. Vetenskapens röst, denna ömtåliga västerländska kulturprodukts, kommer inte längre kunna göra sig hörd.

Vercingetorix

Auguste Bartholdi

Vercingetorix

By Fabien1309

Own work, CC BY-SA 2.0 fr https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=2027022

Paul Gottfried on Fascism

The Mencken Club, 2012

Spengler, antiken och västerlandet

Att ange de problem jag identifierar i Oswald Spenglers tänkande är att ange orsakerna till att jag aldrig lyckats komma särskilt långt i studiet av honom. Varje gång jag försökt fördjupa mig i hans verk har jag fastnat på dessa saker. Hur många viktiga enskilda insikter, ja hur många större, allmänna åskådningsmässiga sanningar på kulturens och politikens område man än kan finna, har jag alltid hindrats från att komma vidare av de, som jag uppfattat det, grundläggande och allt överskuggande svagheterna.

Den största av dessa är – för att uttrycka det så kort och enkelt jag kan – Spenglers förståelse av mänsklighetens olika historiska civilisationer och deras förhållande till varandra, och i synnerhet vad som följer av denna förståelse för uppfattningen av Europa, eller av västerlandet, som han föredrar att tala om i titeln på sitt mest kända verk. Enligt Spengler kan ett antal civilisationer tydligt urskiljas, som trots sin avskildhet från varandra och sina distinkta egenarter genomlöper exakt samma förutbestämda stadier av organisk utveckling från födelse till död. För Spengler tycks civilisationerna rent bokstavligen vara organismer, organismer i rent naturalistisk mening – organismtanken är inte som hos tidigare romantiska, historicistiska och konservativa tänkare en metafor (för att komma bort från de naturalistiska konnotationerna fann sig Boström rentav föranledd att tala om samhället som en “andlig organism”). Den historiska bevisföringen rörande de identiska stadierna hos dessa samtidigt olika, unika, organiska civilisationer är ofta ytterst ansträngd, det hela blir en abstrakt, spekulativ konstruktion av samma slag som tidigare tyska spekulativa historiefilosofers när de varit som sämst.

Spengler anser vidare att västerlandets civilisation är en annan än och skild från antikens, från Greklands och Roms. En helt ny, “faustisk” civilisation föddes enligt honom under medeltiden efter att den klassiska genomlöpt sin organiska utvecklingskurva och dött. Redan de gotiska katedralernas himmelssträvan var av “faustisk” natur. Denna förståelse förbiser omfattningen av hela den “moderna” (i den oxonianska betydelsen, där “modern history” är all historia efter antiken) västerländska civilisationens självdefinition i termer av kontinuitet, nytillägnelse, återfödelse och fortlöpande tolkning av antiken. Denna står inte på något sätt i motsats till det förhållandet att det moderna västerlandet också bygger på distinkt nordliga, germanska traditioner, under många århundraden formades av kristendomen, o.s.v.

Det antika arvet är på flera sätt och flera områden grundläggande för samtliga västerlandets stora kulturepoker fram till radikalmodernismen, t.o.m. i vissa former för romantiken. Och inte ens radikalmodernismen kan någonsin, hur subjektivt historielös den än är, hur den än vill se sig själv, lyckas frigöra sig från den klassiska antikens arv, eftersom detta är en konstitutiv del av vårt språk, inte minst det lärda, såväl som vårt begreppsliga tänkande. Det moderna västerlandet har inte bara på område efter område vidarefört arvet från antiken utan ibland också vidareutvecklat det. De vackra vita templen och kolonnerna som präglar så mycket av den moderna västerländska estetiska sensibiliteten är, exempelvis, i själva verket ett framsteg utöver, ett överträffande av antikens egen kultur, i vilken de var målade i olika färger.

Spengler är en typisk modern romantiker, som utvecklar några av romantikens mest problematiska sidor, inte minst dess rent naturalistiska tendens, en tendens som givetvis förstärks av den för den problematiska dynamiken i det moderna västerlandet konstitutiva dialektiken mellan romantiken å ena sidan och rationalismen, empirismen och scientismen å den andra. Det finns på ett djupare plan ingen motsats mellan dessa, en karaktäristisk modern tänkare som Spengler drivs av denna samlade, ofta komplext interaktiva dynamik, rationalismen kunde ställas i tjänst hos romantiken och vice versa.

Men det är framför allt det romantiska momentet, vars naturalistiska tendens till skillnad från rationalismens återfinns på det känslomässiga och imaginativa planet, som är otillräckligt förstått och som behöver belysas och förklaras i dagens diskussion. Spenglers uppfattning om teknologins roll i den västerländska civilisationens nuvarande fas som “civilisation” i den mer inskränkta tyska meningen (d.v.s. som skild från “kultur”) är välkänd, men den romantiska åskådningsmässiga helhet inom vilken denna teknologistiska naturalism i verkligheten återfinns är märkligt fördold. Många västerlänningar berömmer sig fortfarande av sin rationalism, men förstår inte sin lika karaktäristiska romantik; i den mån de är medvetna om att vara icke-rationella förstår de sällan på adelvat sätt sin – och samtidskulturens – irrationalitet i termer av den historiska romantiken. Spengler själv är en av de många romantiker med vad som framstår som ofullständig självförståelse, som bidragit till denna ensidiga och förvrängda optik.

Identifikationen av västerlandet som en helt separat, från den klassiska skild civilisation innebär i verkligheten att det förstås per definition i romantiska termer. Fram till radikalmodernismen (och jag måste väl inskjuta att t.o.m. i den vissa väl gjorde anspråk på att föra ett klassiskt arv vidare, inte minst i förlängningen av den moderna rationalismens motsvarande och långt äldre, men givetvis från början problematiska anspråk, men också i en allmän, historiskt lika suspekt affirmation av en principiell neoterism såsom utmärkande för den klassiska andan) kunde den sig ständigt utbredande och överhandtagande romantiken utmanas och kritiseras från klassicistiska perspektiv i olika varianter och grader. Men om hela västerlandet inte är något annat än en ny och egenartad faustianism kan ju detta till synes helt avgörande och grundläggande drag i vår civilisation aldrig ha haft någon verklig betydelse, eller åtminstone inte den betydelse klassicisterna själva ansåg att det hade.

Det är svårt att tänka sig en mer långtgående romantisk förvrängning av historien. Romantiken projiceras alltså genom den generaliserade Faustmyten tillbaka hela vägen till medeltidens kristna, andliga kultur och förstås som konstitutiv även för denna. Alla senare epoker uppfattas, alldeles oaktat deras egen klassiska självidentifikation, som manifestationer av den hela västerlandet definierande faustiska andan. Denna är något mer än vad jag diskuterat i termer av den kulturella och filosofiska “differentieringsprocessen” under antiken, något mer än Odysseus förslagenhet och “ständiga seglande”, något mer än det kritiska filosofiska tänkandets utveckling, kunskapslängtan, den expansiva upptäcktslusten och den begynnande naturvetenskapen hos grekerna, något mer än de nya, mer frihetliga politiska och rättsliga formerna, något mer än romarnas teknologi. Allt detta är ju sådant som, om än uttryckande bara en av flera sidor av antiken (och andra sidor är lika viktiga eller viktigare i sammanhanget av den filosofiska och kulturella analysen av romantiken), entydigt visar sambandet och kontinuiteten mellan det moderna västerlandet och antiken. Därför visar det också tydligt varför Spenglers faustianism är något mer och annat, något distinkt romantiskt, även i och genom all dess ofta krasst naturalistiska modernitet.

Eftersom jag snabbt tyckt mig kunna urskilja dessa ståndpunkter hos Spengler har jag alltså aldrig varit motiverad att företa något närmare studium av hans verk. Spenglerkännare kan säkert förväntas vilja komma med invändningar. Jag är naturligtvis medveten om att jag inte gör rättvisa åt hans många värdefulla, ja säkert ofta briljanta iakttagelser och observationer på många områden, och jag ska försöka återkomma till vad jag tror kan sägas vara hans mer väsentliga, större kulturella och politisk-filosofiska insikter och positioner av förblivande giltighet. Mitt syfte här är bara att pedagogiskt lättillgängligt och på ett allmänt plan klarlägga och beskriva innebörden av de centrala problemen.

Även om också andra, främst tyska tänkare som representerar samma allmänna utveckling under 1800-talet väl har förmedlat ytterligare dimensioner av romantiken är det, tror jag, inte minst Spenglers här antydda djupgående romantik med dess uppenbara relativistiska och moraliskt ambivalenta implikationer som kommit att på grundläggande sätt forma hela den s.k. konservativa revolutionen såväl som dess efterföljare inom den nya högern i Europa under de senaste årtiondena. Och det är den som utgör dessa strömningars stora, ja principiella svaghet.

Victoria

victoria

Olof Heilo och Europa

Olof Heilo vid Centrum för Mellanösternstudier i Lund, som 2010 framlade en engelskspråkig doktorsavhandling i bysantinsk historia vid Wiens universitet, ‘Seeing Eye to Eye: Islamic Universalism in the Roman and Byzantine Worlds, 7th to 10th Centuries’, utgav förra året på Routledge en märklig, kort bok, Eastern Rome and the Rise of ­Islam: History and Prophecy, såvitt jag förstår med ungefär samma tema som avhandlingen. Det ringer varningsklockor av några olika slag när jag ser förlagets presentation och läser enstaka passager ur den och även ur avhandlingen, men jag ska inte säga för mycket innan jag tittat närmare på dem.

Istället ska jag här bemöta Heilos understreckare i SvD med rubriken ’Identitetskrisen är Europas arvedel’ (9/5). (Länkfunktionen har tyvärr havererat, men jag ska lägga in länk här så snart det åtgärdats; under tiden går artikeln lätt att hitta i avdelningen Under strecket i tidningens nätupplaga.) Dess budskap och poäng är att ifrågasätta föreställningen om en enhetlig europeisk identitet. Det låter sig förvisso göras, på rent empirisk-historiska grunder. Men det sätt på vilket Heilo gör det, endast blandande å ena sidan självklarheter och å den andra grumligheter, gör att läsaren oundvikligen reflekterar över hans djupare avsikt, hans bakomliggande motiv. De framstår därvid som dels oklara och dels, i den mån de kan sägas inte vara oklara, problematiskta.

Heilo börjar med att fastslå att ”Idén om Europa med gemensam och enhetlig historia, identitet och geografi…började uppstå först för ett par hundra år sedan”, och att ”De lösa konturerna gör att dagens Europa framstår ömsom som en fästning, ömsom som ett sandslott”. ”Bilden” av Europa som ”historisk och geografisk enhet” har det senaste året utmanats av ”flyktingkatastroferna i Medelhavet, den så kallade Islamiska statens frammarsch och Rysslands roll i Östeuropa”. Det är svårt att se hur just dessa händelser utmanat en enhetsbild. De två första har väl, om något, genom den påtvingade kontrastupplevelsen stärkt dragen av enhetlighet, och den tredje har endast förnyat den mycket gamla diskussionen om på vilket sätt och kanske i vilken utsträckning Ryssland är en del av Europa.

Vad Heilo inbillar sig är denna ”utmaning” är enligt honom ”inte särskilt förvånande”, eftersom Europa ”aldrig varit vidare lätt att definiera”. Heilo finner det snarare ”förvånande att se med vilken självklarhet vi vant oss vid att betrakta den i grunden mycket fragila och delvis godtyckliga definition som Europa utgör”. Vilka är det Heilo talar om här? Vilka är ”vi”? Europa utgör enligt Heilo en ”definition”, som ”vi” betraktar med ”självklarhet”, trots att den (d.v.s. Europa) är fragil och delvis godtycklig. För att den typ av ifrågasättande eller kritik av ”definitionen” Europa (som framgått talar han även av ”idén”, ”bilden” av Europa, men identifikationen av Europa med en definition är också signifikativ: i hög grad handlar det ju här även om frågan om själva definitionen, idén, bilden som sådan, inte enbart om frågan om dess eventuella korrespondens med en bortom idén liggande historisk verklighet) som är Heilos syfte ska vara meningsfull borde man kunna kräva att den påvisar existensen av den påstådda föreställningen och vilka det är som omfattar den. Såvitt jag kan se är antagandet av en ”självklar” idé, bild eller definition av ett Europa med enhetlig historia, identitet, geografi grundlöst. Var finns denna bild som Helo förvånas av?

Alla som med någon grad av seriositet diskuterat dessa frågor har såvitt jag vet framför allt framlyft deras komplexitet. Som Heilo alltså själv säger har Europa aldrig varit lätt att definiera – och det är detta som mig veterligen alltid också präglat bilden av Europa. Heilo talar tvärsäkert om ”’Europa’ i vår mening”. Den enkla bilden är alltså hans egen? Vad som verkligen är förvånande är den självklarhet med vilken Heilo betraktar förefintligheten av denna enhetliga Europabild.

“1914, 1939 och 1989 års händelser” har, skriver Heilo, ”föranlett en gemensam levande minneskultur”. Det är oklart om han menar att detta är bra eller dåligt. Men det som intresserar honom är hursomhelst deras ”betydelse för formandet av ett enhetligt Europabegrepp”. Det är i alla fall vad han fokuserar på när han framhåller att 200-årsminnet av Napoleonkrigen och Wienkongressen inte uppmärksammats i Sverige i samma utsträckning som i den tyskspråkiga världen. Där har också, framhåller han, betonats hur en definition av ”Europa” – med citationstecken – i ”vår” mening ”tog form först kring sekelskiftet 1800”. Om det inte vore för det enkla hjärnspöke som hela tiden dyker upp, den rena illusion som polemiseras mot, skulle behandlingen av detta ämne, den historiska identitetskonstruktionen och dess kronologi, självklart vara både väsentlig och värdefull. Att olika föreställningar om Europa förekommit före sekelskiftet 1800 förnekas naturligtvis inte av Heilo. Men menar han verkligen att den som då tog form var en enkel föreställning om Europa med ”gemensam och enhetlig historia, identitet och geografi”?

Heilo övergår till reflektioner över såväl termens som idéns antika ursprung. Men hjärnspöket kommer omedelbart tillbaka. Det ”möjliga” grekiska ursprunget till namnet Europa lyfts enligt Heilo ibland fram ”för att etablera känslan av en trygg och kompromisslös kontinuitet från antiken”. Vem gör det? När, var, hur? Framlyftandet erbjuder, påstår Heilo, en ”illusorisk säkerhet”. I själva verket, menar han, argumenterande medels vad han tycks uppfatta som nytt, djärvt, avslöjande sanningssägande, bör det faktum att ”den mytiska drottning [?] Europa” mycket väl kan ”ha burit på reminiscencer av främreorientalisk mytbildning”, och att namnet kanske ”i detta sammanhang inget annat är än en grecisering av samma semitiska rot som än idag användes i arabiskan för att beteckna de nordafrikanska länderna väster om Levanten”, skapa osäkerhet, otrygghet rörande den europeiska identiteten. Så kan sannerligen endast ske hos Heilos hjärnspöke.

Nu är ju emellertid själva termens etymologi oklar, så Heilo vill inte förlita sig alltför mycket på en av flera möjliga tolkningar av den som huvudargument mot spöket. ”I alla händelser”, fortsätter han därför på säkrare mark, kvarstannande i antiken, ”är det viktigt att minnas det relativa perspektiv från vilket antikens greker betraktade Europa, Asien och Afrika”: ”Den Herodotos som skildrade kriget mot perserna härstammade från Mindre Asien, och den hellenistiska kultur som etab­lerade grekiskans ställning som kulturspråk från Medelhavet till Iran var först och främst levantinsk. Den tidiga kristendomen fattade fäste i samma urbana centrum där den helleniserade judendomen redan florerade: städer som Kartago (i dagens Tunisien), Alexandria (i dagens Egypten) och Antiokia (i dagens Turkiet).”

Heilo låter som om detta vore kontroversiellt, som funnes någon som förnekar och bestrider det. Det enda man vill sätta frågetecken inför är formuleringen om den ”levantinska” hellenistiska kulturen. Vad menar Heilo med det? Hellenistisk kultur fanns förvisso i Levanten, ja den fanns hela vägen till Indien, efter att Alexander medfört den hellenska, d.v.s. helt enkelt grekiska, kultur som i och med denna och annan spridning och den oundvikliga blandningen blev till vad vi benämner med det ord Heilo uteslutande använder: hellenism och hellenistisk.

Hjärnspöket får åter komma till tals: ”När vi idag tenderar att betrakta hellenismen och kristendomen som konstituerande element i Europas identitet, och Medelhavet som något slags kulturgräns mot Asien och Afrika, förtränger vi alltså att Europa ur ett såväl hellenistiskt som kristet perspektiv faktiskt är att betrakta som en periferi till det förenande Medelhavet och inte tvärtom.” Vid det här laget börjar det bli mycket tydligt att det bara är sig själv, en del av sig själv, Heilo talar om och till. Givetvis gäller det sagda om hellenismen och kristendomen. Att vi ”tenderar” (!) att betrakta dessa som konstituerande element i Europas identitet – de är ju centrala i den europeiska högkulturen, idé- och lärdomshistorien, konsten och arkitekturen, de stora europeiska språken – är förvisso riktigt, i två betydelser: det stämmer att vi gör det, och vi gör det med rätta. I detta ligger verkligen ingen otillbörlig förenkling.

Betraktar Heilo inte dessa som konstituerande element? Motsätter han sig ”tendensen”? På vilket sätt står detta i motsättning till den historiska insikten om det ur hellenskt och kristet perspektiv förenande Medelhavet? Ingen ”förtränger” den senare. Menar Heilo, när han påstår att ”vi” gör det, att om vi inte gjorde det, skulle vi inte ”tendera” att betrakta hellenismen och kristendomen som konstituerande element i Europas identitet? Det är absurt. Tilläggas ska här att det ju inte bara är hellenismen utan i lika hög grad den tidigare hellenska kulturen som utgör ett sådant element. Även den återfanns ju på Mindre Asiens kust – men före Alexander knappast, trots de ständiga kontakterna och förvecklingarna med perserna, i någon större utsträckning och i dess specifika egenart längre österut.

”Tendensen” att betrakta Medelhavet som en kulturgräns mot Asien och Afrika är däremot förvisso problematisk ur det historiska perspektiv Heilo diskuterar. Men återigen: är det någon som verkligen gör det? Om vissa idag p.g.a. flyktingkatastroferna i Medelhavet och Islamiska statens frammarsch tycker sig se en kulturgräns i nuet, är det ju knappast särskilt konstigt. Menar Heilo att majoriteten av flyktingar ”i Medelhavet” och Islamiska staten är bärare av senantikens hellenistiska och/eller kristna kultur? Det har s.a.s. ägt rum en del kulturella förändringar genom århundradena i vad Heilo här menar med Asien och Afrika.

Heilo fortsätter: ”Det kan förefalla lättare att förstå varför just ­islam kommit att framstå som ett väsensfrämmande eller rentav antitetiskt element till Europa”. D.v.s., detta är lättare att förstå än varför ”vi”, enligt hjärnspöket, ”förtränger” att Europa, definierat på det sätt Heilo i samma mening förkastar och bejakar, ur den senantika hellenismens och kristendomens perspektiv är att betrakta som en periferi till det förenande Medelhavet och inte tvärtom. Onekligen är det svårt att förstå att någon skulle förtränga det. Ännu under förra århundradet var inte minst stora delar av Nordafrika länge i hög grad europeiska. Men det är lika svårt att se hur Heilo kan betrakta dagens åtminstone delvis fortfarande av den hellenska och hellenistiska kulturen såväl som kristendomen präglade, av Medelhavet avgränsade Europa som en periferi ur just dessa kulturers och denna religions perspektiv, i förhållande till Asien och Afrika i hans mening. Heilo synes förneka att det bland flyktingarna och hos Islamiska staten finns element som är väsensfrämmande eller rentav antitetiska till detta Europa.

Men ja, som Heilo korrekt noterar var det ”ju de arabiska erövringarna på 600-talet som först avskilde Europa från den hellenistiska och kristna kulturen söder och öster om Medelhavet, för att följas av de Osmanska erövringarna på 1400-talet”. Just det. Här tillkom ett nytt element i Asien och Afrika, Medelhavet blev inte längre på samma sätt förenande, och idag, med den för den hellenistiska och kristna kulturen väsensfrämmande wahhabismens och annan fundamentalisms dominans, har situationen utan all tvekan ofta blivit antitetisk, eller långt mer antitetisk än den under åtminstone vissa historiska perioder och på vissa ställen varit. Men mot sitt envisa hjärnspöke vill Heilo hävda att vi genom att ”förtränga” vad han med åtminstone avsevärd rätt kallar den ”centrala utgångspunkten i östra Medelhavet” vidmakthåller ”illusionen om två perifera krafter – en europeisk och en islamisk – som aldrig möts”.

Till att börja med: två perifera krafter? Hjärnspökets enhetliga Europabild är alltså bilden av en periferi? Och dess bild av islam är bilden av en annan periferi? Kring vad? Vilket är hjärnspökets centrum? Här kanske Heilo bara tänker eller skriver slarvigt; att döma av artikeln i övrigt är det så. Det är i och för sig illa nog, men det är inte tillräckligt för att här dröja vid. Verkligt allvarligt är däremot det sätt på vilket Heilo, i sitt bekymmer över de egna hallucinationerna, sjunker ned till en ganska trivial historiepedagogik, som är förvånande både för forskaren och skribenten på kultursidan. Och det hela blir groteskt när denna pedagogik relateras till dagens flyktingkatasatrofer och ISIS: ”I islams långa historia har profetens städer Mekka och Medina spelat en rätt marginell roll: kalifatets första egentliga huvudstad var ­Damaskus, där den stora Umayyadmoskén ännu vittnar om hur snabbt erövrarna lade sig till med ett senantikt romerskt och kristet formspråk, och ­under senare århundraden skulle den sunnitiska världens kulturella centrum oscillera mellan Bagdad, Kairo och – efter den osmanska erövringen av Mellanöstern på 1500-talet – Konstantinopel, städer där det antika och kristna arvet var levande långt in i modern tid.”

Så är det förvisso. Vad är Heilo ute efter här? Kan det vara så banalt att han bara, som så många andra, vill mot en problematiserad, förenklad karikatyr av den europeiska identiteten i nuet ställa en historisk idealbild av islam? I detta fall med särskilt stark tonvikt på de gemensamma, senantika komponenterna, så att islam s.a.s. framstår som mer europeiskt eller mer sant europeiskt än Europa? Jag ser dessvärre ingenting som talar mot denna tolkning.

”Dikotomin mellan orient och occident – där även den postkoloniala debatten alltsomoftast tenderar att köra fast – är med andra ord självuppfyllande”, fortsätter han. Om man bortser från den klumpiga formuleringen, är jag den förste att instämma i detta, ifråga om det för nuet förvisso inte helt oväsentliga historiska perspektivet såväl som analysen av samtliga här relevanta större, andliga såväl som materiella sammanhang. Men nu kastar sig Heilo tillbaka till det moderna Europas identitetskonstruktion, och hänvisar till Jürgen Osterhammels Die Entzauberung Asiens från 1998. I denna ”nytolkning av 1700-talets europeiska upptäcktsresor i Asien” tonades ”det ensidiga fokus på kolonialpolitik och imperialism” ned, och den ”vetgiriga öppenhet som inte enbart präglade den europeiska utblickan på världen under upplysningstiden utan även synen på Europa som sådant” lyfts i stället fram. Detta är utan tvekan viktigt. Men denna vetgiriga öppenhet har också mycket länge påpekats som konstitutiv för den europeiska identiteten av många försvarare av den senare gentemot den karikatyrmässiga radikala kulturkritiken. Och inte bara som präglande 1700-talets uppräcktsresor och upplysningen, utan som lika konstitutiv såväl före som efter dem. Den fanns redan hos de förhellenistiska grekerna (Herodotos nämndes av Heilo själv), Alexander medförde Aristoteles’ lärjungar ända till Indien, och ett stort mått av ”öppen” kulturblandning kom senare att prägla det romerska kejsardömet till dess slut; den fanns vidare under renässansen, och den fanns inte minst under 18- och 1900-talen, då med det nya historietänkandet de reguljära historievetenskapliga discipliner som utforskade andra kulturer utvecklades.

Detta tycks Heilo emellertid inte hålla med om. Hans fokus på frågan om definitionen av Europa resulterar här i ett uppenbart bristfälligt historiskt grepp. ”I takt med att Asien genomrestes av den tidigmoderna erans kartografer” blev det ”alltmer uppenbart att Europa inte kunde avgränsas österut på några egentliga geografiska grunder”. (Att Jerusalem var världens mittpunkt på ”senare kristna kartor där Europa framställdes som en ö skild från Asien” är ju knappast ägnat att förvåna.) Man ”vidhöll namnet av konvention, men frågan var det började och slutade lämnades öppen och emotsågs heller inte med någon större ängslighet”. Man vidhöll namnet av konvention? Svarade namnet således redan här, ja sedan den långa tid som krävs för att en konvention ska kunna etableras, mot ett begrepp definierat genom avgränsning österut på geografiska grunder, som angav var Europa började och slutade? Hur går det i så fall ihop med påståendet att ett sådant enhetligt begrepp, en sådan definition, en sådan bild och idé, ”började uppstå först för ett par hundra år sedan”? Den skulle ju, beklagligtvis, ha uppstått först efter det öppna och vetgiriga 1700-talet? Här framställer Heilo det i stället som om det är 1700-talet som bryter med en sådan föreställning.

Men bara för att omedelbart, i nästa mening, återgå till den tidigare, oförenliga beskrivningen: ”Hur började Europa framstå som en sluten fästning i denna förvirrande globala mångfald?” Är det någonting som är förvirrat här så är det Heilos resonemang. Denna förvirrande globala mångfald?! 1700-talets upptäcktsresande hade alltså upptäckt att Europa ”inte kunde avgränsas österut på några egentliga geografiska grunder”. Genom hela artikeln har Heilo etablerat och insisterat på att den hellenistiska och kristna kulturen var gemensam för det förenande Medelhavet och hade sitt centrum i Levanten, ja, att Islam blev en del av samma kultur. Det var detta som – och historiskt helt riktigt – gjorde spökbilden av det från Medelhavet och Levanten avskilda, enhetliga Europa illusorisk. D.v.s. gränsdragningen var oklar just därför att det inte var fråga om någon större mångfald, och än mindre någon förvirrande sådan, utan om en avsevärd grad av enhet, på sitt sätt lika stor som Heilos hjärnspökes: Heilo själv framställer det som en hellenistisk-kristen enhetskultur.

Vidare: varför smyger Heilo här in det, trots denna enhetskulturs obestridligen stora utbredning (ännu under seleukiderna sträckande sig ända till Indien och med åtminstone viss fortverkan än längre österut), överdrivna, irrelevanta och missvisande ordet ”global”? Kanske bara naivt, eftersom det sedan länge blivit ett vanligt ord som alltför ofta används på ogenomtänkt sätt. Men kanske också därför att han omfattar eller vill signalera anslutning till dagens distinkta, globalistiska multikulturalistiska ideologi: genom hela artikeln (som illustreras av “en sliten EU-flagga” som “vajar på den grekiska kusten”) kopplar författaren sitt forskningsområde till aktuella politiska frågor och frågor med politiska konsekvenser, och även ordet “mångfald” har ju alltför ofta blivit en billig politisk propagandakliché. Men inte heller detta går ju då ihop med den frammanade historiska bilden av enhetskulturen. Budskapet i denna uppenbart som för nuet relevant framställda historiska tillbakablick är endast att hjärnspökets aktuella Europaidé är felaktig eftersom det inte finns något – eller tillräckligt mycket – specifikt europeiskt som kan avgränsas från Asien och Afrika, och att detta i sin tur beror på att dessa senare ägt (och man får nästan intrycket att Heilo menar att flyktingarna i allmänhet och ISIS fortfarande äger) samma hellenistisk-kristna kultur.

Heilo återger Osterhammels uppfattning att en ”avgörande omsvängning” äger rum kring sekelskiftet 1800, då ”fokus bland franska revolutionens samtida tycks skifta från att öppet och nyfiket kartlägga världen till att spåra slutna linjära mönster i tiden”. Som exempel på detta nämns Hegel, med hänvisning till Albrecht Koschorkes Hegel und wir (2015). Linjära mönster i tiden känns kanske inte som den allra mest idealiska beskrivningen av vad Hegel spårar, men det är begripligt vad som avses. Heilo fäller det måttlösa omdömet att Koschorkes sätt att ta sig an Hegels historiefilosofi och dess kontext är ”uttömmande på ett såväl historiskt som filosofiskt plan”. Ett sådant omdöme kan endast avges av en forskare som inte själv primärt ägnar sig åt denna epok och dess tänkare.

Men låt gå för beskrivningen att hos Hegel ”framstår det starka behovet att spåra en linjär utveckling från antikens greker till den preussiska byråkratstaten som ett försök att – i den märkliga blandning av revolution och reaktion som är så egen för Hegel och hans oroliga tid – ge den moderna människan en egen skapelseberättelse och eskatologi. Från Hegels preussiska horisont blir de förvirrande gränsområdena i söder och öster till ett slags exotiska inslag i ett ’Europa’ som i inre mening verkar inskränka sig till det protestantiska Nordeuropa (och företrädesvis dess filosofer).” Så tedde det sig onekligen i hög grad för Hegel. Men det fanns åtminstone en del goda historiska skäl för det. Saker och ting hade, som jag redan nämnt, förändrats under århundradena. Kulturens tyngdpunkt och centrum hade förskjutits. Denna kontext tycks Heilo helt ha missat, eller, bättre, och för att använda hans eget ord: förträngt.

Men framför allt blir det problematiskt att i detta sammanhang fokusera enbart på Hegel. Det ger ju helt enkelt inte en rättvisande bild av Hegels tid. Hegels var endast en variant av det nya historicistiska tänkandet. Lika kännetecknande var en växande ny förmåga att förstå just andra historiska epoker och mer eller mindre andra kulturer, ja att uppfatta bl.a. just den typ av relativitet i historiska perspektiv som Heilo inskärper vikten av. Nya intellektuella resurser ställdes helt enkelt i den gamla europeiska öppna, vetgiriga utblickens tjänst. Men att Heilo ser hela denna nya, till att börja med primärt tyska historiska kultur som ett entydigt steg tillbaka bekräftas av hans av Eberhard Straubs Der Wiener Kongress. Das große Fest und die Neuordnung Europas (2014) förmedlade förståelse att ”De statsmän som möttes i Wien 1814–15 för att diskutera en nyordning efter franska revolutionen och Napoleonkrigen”, trots att deras förtjänster i jämförelse med segrarna i Versailles 1919 erkänns, i ”den ängslighet, med vilken de försökte bemöta den nya tidens liberala strömningar” visade ”på en allt snävare förståelse av de globala sammanhang som hade fört detta Europa till den punkt där det befann sig”.

Återigen är det, alltför svepande, fråga om ”globala” sammanhang. Förvirringen vidareutvecklas också till att omfatta det distinkt politiska perspektivet. Heilo fortsätter: ”När det grekiska frihetskriget mot osmanerna bröt ut år 1821 saknade man riktlinjer för att förhålla sig till en konflikt som på en gång tycktes beröra det nya Europas historiska identitet och samtidigt låg bortom de geografiska råmärken som man hade utstakat.” Vilka geografiska råmärken? De av tiden efter franska revolutionen och av Hegel utstakade, som bröt med 1700-talets utblick som utan ängslan lämnade frågan om var Europa började och slutade öppen, och i stället började framställa Europa som en sluten fästning, genom en dikotomi mellan occident och orient?

Var det inte i verkligheten ”den nya tidens liberala strömningar”, de liberaler som var Metternichs motståndare, som alltifrån denna tid var mest angelägna att definitionsmässigt avgränsa Europa från orienten och lyfta fram den grekiska kulturen som Europas ursprung, och framför allt ursprunget till dess politiska, filosofiska, vetenskapliga och allmänkulturella frihet och framsteg? (Det senare gjorde att det var den förhellenistiska grekiska kulturen som betonades, de frihetliga statsstaternas, inte den alexandrinska, med ofria persiska element uppblandade imperialistiska; den franska revolutionen byggde ju också specifikt på den romerska republiken, i motsats till kejsardömet.) Detta var ju ett genomgående drag i 1800-talets liberalism, och även under en stor del av 1900-talet. Ofta var det en förenklad uppfattning, om än knappast så förenklad som Heilos banala hjärnspökes. Att analysen av västerlandets ”differentieringsprocess” måste invänta nödvändig justering, fördjupning och precisering hos en tänkare som Eric Voegelin (mycket återstår ännu, även hans analys har brister som delvis vederbörligen påtalats), innebar inte att 1800-talsliberalernas bild inte innehöll vissa väsentliga sanningar.

Vidare: hur skulle det grekiska frihetskriget ligga bortom de omtalade geografiska råmärkena? Det var ju tvärtom centralt, ja just det avgörande för de liberala romantikerna att Grekland låg inom råmärkena och osmanerna bortom dem. Det förhöll sig väl enbart så att detta krig för dem berörde ”det nya Europas historiska identitet”. Det var väl just detta som förklarade och motiverade engagemanget? ”Grekland kom att förkroppsliga drömmen om en ny guldålder för de liberala krafterna”, skriver Heilo riktigt. Men därmed var det just dessa krafter som etablerade den nya, skarpare öst-väst dikotomin, avskiljandet gentemot och avståndstagandet från orienten och dess hopplösa ofrihet, dess despoti, dess statiska tröghet, dess oförbätterliga religion o.s.v. Under Sovjetsystemets tid på 1900-talet kunde bilden av denna förtryckande orient projiceras på Stalins variant av kommunismen – trots att för kommunisterna i allmänhet, alltsedan Marx, den “kompomisslösa” kontinuiteten med samma Hellas var lika stark som för liberalerna.

Emellertid spelade frihetskriget, fortsätter Heilo, ”i praktiken det auktoritära Ryssland i händerna, något som England inte stillatigande kunde acceptera. Krimkriget 1853–56 och Balkankrisen 1875–78 förebådade redan den dominoartade serie av händelser som mellan åren 1908 och 1913 skulle bereda väg för den kommande katastrofen.” Formuleringen om händelserna från Krimkriget fram till den ”kommande katastrofen” är för kort för att inte bli oklar (i katastrofen var ju Ryssland och England allierade), men kopplingen av frihetskriget till Ryssland är väsentlig, och det är rätt av Heilo att ta upp frågan om Ryssland i en diskussion av det aktuella ämnet. Tyvärr är dock hans förståelse även här förvirrad. Vi kommer nu, menar han, till ”den tredje och kanske ömmaste punkten i hela Europabegreppet”. Den tredje? Vilka var de två första? Hellenismen och kristendomen? Av de skäl jag kort berört finns inte det minsta som är ”ömt” i dessa punkter. Till dem ska nu alltså läggas – Ryssland, och därmed oundgängligen något specifikt ryskt som gör det befogat att tala om en separat, tredje punkt? Det förvisso riktigt att Ryssland bl.a. är en del av Europa. Men som ”tredje punkt” i Heilos Europabegrepp blir det märkligt.

”När den pågående krisen bröt ut i Ukraina 2014”, heter det, ”var det många som påpekade att detta var landet i Europas geografiska mitt. Vad de glömde var att hela definitionen av ett Europa som sträcker sig till Uralbergen faller tillbaka på Peter den stores geograf Vasilij Tatisjtjev, som med denna tolkning säkrade Rysslands position som en i ordets geografiska mening europeisk stormakt.” Jag är medveten om att många insisterade på att Ukraina tillhörde Europa, men om det verkligen också fanns sådana som hävdade att det var landet i Europas mitt, berodde det med all sannolikhet inte på att de glömt Vasilij Tatisjtjev. D.v.s. de hade säkert glömt Tatisjtjev, om de överhuvudtaget känt till honom, men det kan omöjligen vara det som gjorde att de såg Ukraina som Europas mitt. Jag håller med Heilo att ekvationen inte går ihop, såtillvida som dessa personer väl var antiryska eller anti-Putin och ville inlemma Ukraina i EU som skydd mot Ryssland. Men givetvis kan ingen säga att Ukraina är Europas mitt utan att räkna Ryssland till Europa.

Det intressanta, och antagligen signifikativa, i ljuset av hela artikeln och hela dess starkt framhävda huvudargument, är att Heilo själv tycks känna tvekan inför att räkna Ryssland till Europa, att godta Tatisjtjevs tolkning. Men om den inte redan gjort det sjunker artikeln vid denna punkt slutligen ned i hopplös grötighet och ogenomträngligt dunkel. ”Under det sekel som följde – och långt innan England och Frankrike började etablera kolonier på Osmanska rikets territorium – skulle”, heter det, ”den ryska expansionen kring Svarta havet och mot östra Medelhavet, men även kring Kaspiska havet och mot Centralasien, komma att uttryckas i termer av ett slags europeisk reconquista gentemot Asiens turkfolk och muslimer.” Detta är för Heilo problematiskt inte minst därför att det, förutom att vara ”en tanke som föreföll ämnad att appellera till Östeuropas historiska erfarenheter från krigen mot Osmanska riket”, också ”skulle etablera en djupgående rädsla för hur långt Ryssland självt var redo att sträcka sin skyddsmakt över områdets ortodoxa kristna och slaver.” Heilos ämne är viktigt och intressant, och det är även hela hans forskningsinriktning. Därför skulle det kanske vara värt att försöka reda ut eller genomföra en välgrundad tolkning av vad han menar här. Men en trötthet inställer sig också. Man vill hoppas att Heilo återkommer om detta på en nivå av elementär klarhet, och även större utförlighet.

Exakt vilken är innebörden av det Heilo säger om Ryssland och dess historiska agerande efter det grekiska frihetskriget för frågan om Europas identitet? Det kan väl inte vara så att Ryssland fortfarandes står för en orientalisk despoti, som hotar såväl Östeuropa som Asiens “turkfolk och muslimer”? En sådan syn på orienten strider väl mot Heilos hela historiska förståelse? Ingenting sägs i alla fall om något sådant när det gäller turkfolken och muslimerna. Att Ryssland, och i än högre grad naturligtvis det gamla ryska imperiet, innefattar icke-europeiska komponentet även bortom sådana som islam tillförde vad Heilo menar var den den levantinska hellenistisk-kristna enhetskulturen (judarna omnämns bara i föregående av Heilo), är uppenbart. Men Ryssland övertar ju samma hellenistisk-kristna civilisation som en gång osmanerna och tidigare även andra muslimer, och betonar starkare än någon annat land sitt bysantinska arv. Med Heilos förståelse, enligt vilken islam ”långt in i modern tid” generellt är bärare av samma hellenistisk-kristna enhetskultur som övertogs under senantiken, krigade ju ryssarna och osmanerna endast inom ramen för denna enhet. Ofta, om än av uppenbara skäl inte alltid, har ju Ryssland också präglats av just den icke-ängsliga oavgjordhet inför gränsdragningsfrågorna som Heilo är så angelägen att försvara.

”Liksom antikens människor definierade Europa utifrån det Medelhav som Churchill senare skulle beteckna som dess sårbara punkt”, skriver Heilo, ”har alltså även Europas moderna gräns mot Asien kommit att definieras utifrån en position som utgör ett smärtsamt ärr i dess nyare historia.” Det går inte att reda ut det här. Europas moderna gräns mot Asien? Mot Ryssland? Mot Turkiet? Även denna gräns har definierats utifrån en position som utgör ett smärtsamt ärr i Europas nyare historia, liksom antikens människor definierade Europa utifrån Medelhavet? Hellenismens enhetskulturella uppfattning av världen var ju för Heilo oproblematisk och korrekt, i motsats till det på nytt sätt självdefinierande moderna Europas identitet, som, byggande på felaktiga historiska linjer och “trygg” och ”kompromisslös” kontinuitet, i verkligheten snarast innebär ett brott, och, som ömsom fästning, ömsom sandslott, är fragil, godtycklig, illusorisk, öm.

Heilos dramatiska slutsats saknar varje begriplig relation till någonting som sagts – eller åtminstone varje relation till någonting begripligt i det som sagts – i artikeln: ”Vill man vidmakthålla bilden av Europa som en kontinent i något slags andlig – om än inte geografisk eller geologisk – mening skulle man kanske kunna säga att även en abstrakt definition kommer att präglas av tektoniska spänningar som förr eller senare, i takt med att de förskjuts från sitt centrum, måste förorsaka en jordbävning.” Inget som helst av det Heilo tar upp visar på någon “identitetskris” som skulle vara “Europas arvedel”. Hur viktigt och intressant Heilos ämne än är – och jag vill givetvis betona att det är av central betydelse – bidrar hans slappa, i vissa stycken triviala, i andra stycken problematiskt selektiva och inte minst osjälvständigt tendentiösa diskussion tyvärr inte till att på meningsfullt sätt belysa det.

Alexander and Porus

Charles-André van Loo

Alexandre et Pûru

“The consciousness of what is Greek and what is alien, the interpretation of ‘philosophy’ and ‘wisdom’ and the attitude toward the Orient change fundamentally during the final part of classical antiquity. Another kind of receptivity takes the place of the curiosity and openness of the ἰστορειν. The external, but by no means merely accidental, event which opens up much vaster dimensions for the Western view of the Orient, and totally new possibilities for the relationship of East and West, is the appearance of the ‘world conqueror’ Alexander. This event overcomes more than external barriers, and represents more than merely a military conquest. The idea of a genuine cultural encounter between East and West, a synthesis as it were, a marriage of Orient and Occident, has been associated with Alexander’s conquests from the beginning, and we may assume that this was also a part of his own world-view.”  Wilhelm Halbfass, India and Europe: An Essay in Understanding (1988), p. 7.

Julius Caesar

Caesar

The Funeral Procession of Alexander the Great

Based on the description of Diodorus

Funeral Procession of Alexander

Henry Thomas Colebrooke

Colebrooke

“Henry Thomas Colebrooke (June 15, 1765 – March 10, 1837) was an English orientalist.”  Read more: Wikipedia

Ljungberg i Urbino

Carl Johan Ljungberg rapporterar i sitt senaste blogginlägg från Urbino, “staden där renässansen började”:

“Att närma sig staden Urbino känns som att resa in i 1300-talet. Vägen slingrar sig oförutsägbart uppåt i det kuperade landskapet. I ena ögonblicket skänker en den ljusa staden på sin kulle glimtar på avstånd, i nästa ögonblick skyms Urbino åter av kullar och stigningar. Liksom konstälskaren eller pilgrimen på väg mot sin vallfartsort lönas ändå den resande med några timmars lycka och befrielse, då Urbino till slut öppnar sin praktfulla anblick med torn och befästningsmurar och tar emot honom.

Den misstar sig däremot som innanför stadsporten hoppas finna en jämn och lättbeträdd väg, kanske väntar sig att kunna beträda något av renässansens eleganta torg med dess stenmosaik. Entrégatans raka stigning vittnar i sin djärvhet snarare om det som gett Urbino dess rykte: här ville man på allvar påbörja något nytt. Det estetiskt storslagna, det stort anlagda och konsekventa var det nya, och det tog sig projektiva, geometriska uttryck. För en nutida person kan de ljusa, räta gatorna i Urbino leda tanken till ett fenomen som de Chiricos konst med dess dess snörräta pellarrader, dess overkliga lyskraft och frånvaro av människor, en dåtida utopi i sten byggd utifrån en bestämd centralpunkt.”    Läs mer

Carl Axel Löwenhielm

Löwenhielm

Ugglan

Riksdagens högtidliga öppnande 1974

Riksdagens öppnande 1898

Geijer

Carl Wilhelm Nordgren

Geijer

Erik Gustaf Geijer

Förstakammarsalen i gamla riksdagshuset

Första kammaren

Gustav III

Lorens Pasch d.y.

Gustav III

Richard Gamble on the Social Gospel Clergy and WWI

The Tom Woods Show, 29 July

Richard Gamble on Wilson

Gamble, Richard M.  The War for Righteousness: Progressive Christianity, the Great War, and the Rise of the Messianic Nation

Gamble, Richard M.  In Search of the City on a Hill: The Making and Unmaking of an American Myth

28th July 1914

Franz Joseph I

The prominent British conservative, Gregory Lauder-Frost, posted this image of Kaiser Franz Joseph on Facebook today. On the 28th of July 1914, Austria-Hungary declared war on Serbia, after Serbia’s rejection of the ultimatum following what Mr Lauder-Frost rightly calls the “organised murder in cold blood” of the Archduke Franz Ferdinand, the heir to the throne, and Countess Sophie. Mr Lauder-Frost adds: “What should have been a localised conflict became a World War. We should all bear this in mind with the present situation in the Ukraine.”

The image actually appeared on a later occasion, attached to the Kaiser’s note “An meine Völker!”, issued after Italy’s declaration of war against Austria on 23 May 1915 (the so-called “intervento”). According to the only site on which I have been able to find it on the internet, it is a “Graphikpostkarte”. The message reads: “Der König von Italien hat Mir den Krieg erklärt. Ein Treubruch, dessengleichen die Geschichte nicht kennt, ist von dem Königreiche Italien an seinen beiden Verbündeten begangen worden. Nach einem Bündnis von mehr als dreißigjähriger Dauer, währenddessen es seinen Territorialbesitz mehren und sich zu ungeahnter Blüte entfalten konnte, hat uns Italien in der Stunde der Gefahr verlassen und ist mit fliegenden Fahnen in das Lager unserer Feinde übergegangen.”

But it is easy to imagine that the Kaiser could have looked like this on the 28th of July 1914 too. At least it is clear, from our perspective, that he should have looked like this. Certainly not in every way, but all in all, or at the very least in central and decisive respects, a hundred years of European decline followed. Ours are the lessons to learn.

Tear Down This Wall

Ronald Reagan’s Speech at the Brandenburg Gate, 12 June 1987

“Twenty four years ago, President John F. Kennedy visited Berlin, speaking to the people of this city and the world at the city hall. Well, since then two other presidents have come, each in his turn, to Berlin. And today I, myself, make my second visit to your city.

We come to Berlin, we American Presidents, because it’s our duty to speak, in this place, of freedom. But I must confess, we’re drawn here by other things as well: by the feeling of history in this city, more than 500 years older than our own nation; by the beauty of the Grunewald and the Tiergarten; most of all, by your courage and determination. Perhaps the composer, Paul Lincke, understood something about American Presidents. You see, like so many Presidents before me, I come here today because wherever I go, whatever I do: ‘Ich hab noch einen koffer in Berlin.’

Our gathering today is being broadcast throughout Western Europe and North America. I understand that it is being seen and heard as well in the East. To those listening throughout Eastern Europe, I extend my warmest greetings and the good will of the American people. To those listening in East Berlin, a special word: Although I cannot be with you, I address my remarks to you just as surely as to those standing here before me. For I join you, as I join your fellow countrymen in the West, in this firm, this unalterable belief: Es gibt nur ein Berlin.

Behind me stands a wall that encircles the free sectors of this city, part of a vast system of barriers that divides the entire continent of Europe. From the Baltic, south, those barriers cut across Germany in a gash of barbed wire, concrete, dog runs, and guardtowers. Farther south, there may be no visible, no obvious wall. But there remain armed guards and checkpoints all the same – still a restriction on the right to travel, still an instrument to impose upon ordinary men and women the will of a totalitarian state. Yet it is here in Berlin where the wall emerges most clearly; here, cutting across your city, where the news photo and the television screen have imprinted this brutal division of a continent upon the mind of the world. Standing before the Brandenburg Gate, every man is a German, separated from his fellow men. Every man is a Berliner, forced to look upon a scar.

President von Weizsacker has said: ‘The German question is open as long as the Brandenburg Gate is closed.’ Today I say: As long as this gate is closed, as long as this scar of a wall is permitted to stand, it is not the German question alone that remains open, but the question of freedom for all mankind. Yet I do not come here to lament. For I find in Berlin a message of hope, even in the shadow of this wall, a message of triumph. […]

And now the Soviets themselves may, in a limited way, be coming to understand the importance of freedom. We hear much from Moscow about a new policy of reform and openness. Some political prisoners have been released. Certain foreign news broadcasts are no longer being jammed. Some economic enterprises have been permitted to operate with greater freedom from state control. Are these the beginnings of profound changes in the Soviet state? Or are they token gestures, intended to raise false hopes in the West, or to strengthen the Soviet system without changing it? We welcome change and openness; for we believe that freedom and security go together, that the advance of human liberty can only strengthen the cause of world peace.

There is one sign the Soviets can make that would be unmistakable, that would advance dramatically the cause of freedom and peace. General Secretary Gorbachev, if you seek peace, if you seek prosperity for the Soviet Union and Eastern Europe, if you seek liberalization: Come here to this gate! Mr. Gorbachev, open this gate! Mr. Gorbachev, tear down this wall!

Reagan

I understand the fear of war and the pain of division that afflict this continent – and I pledge to you my country’s efforts to help overcome these burdens. To be sure, we in the West must resist Soviet expansion. So we must maintain defenses of unassailable strength. Yet we seek peace; so we must strive to reduce arms on both sides. Beginning 10 years ago, the Soviets challenged the Western alliance with a grave new threat, hundreds of new and more deadly SS-20 nuclear missiles, capable of striking every capital in Europe. The Western alliance responded by committing itself to a counterdeployment unless the Soviets agreed to negotiate a better solution; namely, the elimination of such weapons on both sides. For many months, the Soviets refused to bargain in earnestness. As the alliance, in turn, prepared to go forward with its counterdeployment, there were difficult days – days of protests like those during my 1982 visit to this city – and the Soviets later walked away from the table.

But through it all, the alliance held firm. And I invite those who protested then – I invite those who protest today – to mark this fact: Because we remained strong, the Soviets came back to the table. And because we remained strong, today we have within reach the possibility, not merely of limiting the growth of arms, but of eliminating, for the first time, an entire class of nuclear weapons from the face of the Earth. As I speak, NATO ministers are meeting in Iceland to review the progress of our proposals for eliminating these weapons. At the talks in Geneva, we have also proposed deep cuts in strategic offensive weapons. And the Western allies have likewise made far-reaching proposals to reduce the danger of conventional war and to place a total ban on chemical weapons.

While we pursue these arms reductions, I pledge to you that we will maintain the capacity to deter Soviet aggression at any level at which it might occur. […] But we must remember a crucial fact: East and West do not mistrust each other because we are armed; we are armed because we mistrust each other. And our differences are not about weapons but about liberty. […] We in the West stand ready to cooperate with the East to promote true openness, to break down barriers that separate people, to create a safer, freer world.

And surely there is no better place than Berlin, the meeting place of East and West, to make a start. […] Let us use this occasion, the 750th anniversary of this city, to usher in a new era, to seek a still fuller, richer life for the Berlin of the future. Together, let us maintain and develop the ties between the Federal Republic and the Western sectors of Berlin, which is permitted by the 1971 agreement.

And I invite Mr. Gorbachev: Let us work to bring the Eastern and Western parts of the city closer together, so that all the inhabitants of all Berlin can enjoy the benefits that come with life in one of the great cities of the world. To open Berlin still further to all Europe, East and West, let us expand the vital air access to this city, finding ways of making commercial air service to Berlin more convenient, more comfortable, and more economical. We look to the day when West Berlin can become one of the chief aviation hubs in all central Europe.

With our French and British partners, the United States is prepared to help bring international meetings to Berlin. It would be only fitting for Berlin to serve as the site of United Nations meetings, or world conferences on human rights and arms control or other issues that call for international cooperation. There is no better way to establish hope for the future than to enlighten young minds, and we would be honored to sponsor summer youth exchanges, cultural events, and other programs for young Berliners from the East. Our French and British friends, I’m certain, will do the same. And it’s my hope that an authority can be found in East Berlin to sponsor visits from young people of the Western sectors.

Reagan 2

One final proposal, one close to my heart: Sport represents a source of enjoyment and ennoblement, and you many have noted that the Republic of Korea – South Korea – has offered to permit certain events of the 1988 Olympics to take place in the North. International sports competitions of all kinds could take place in both parts of this city. And what better way to demonstrate to the world the openness of this city than to offer in some future year to hold the Olympic games here in Berlin, East and West? […]

Today the city thrives in spite of the challenges implicit in the very presence of this wall. What keeps you here? Certainly there’s a great deal to be said for your fortitude, for your defiant courage. But I believe there’s something deeper, something that involves Berlin’s whole look and feel and way of life – not mere sentiment. No one could live long in Berlin without being completely disabused of illusions. Something instead, that has seen the difficulties of life in Berlin but chose to accept them, that continues to build this good and proud city in contrast to a surrounding totalitarian presence that refuses to release human energies or aspirations. Something that speaks with a powerful voice of affirmation, that says yes to this city, yes to the future, yes to freedom. In a word, I would submit that what keeps you in Berlin is love – love both profound and abiding.

Perhaps this gets to the root of the matter, to the most fundamental distinction of all between East and West. The totalitarian world produces backwardness because it does such violence to the spirit, thwarting the human impulse to create, to enjoy, to worship. The totalitarian world finds even symbols of love and of worship an affront. Years ago, before the East Germans began rebuilding their churches, they erected a secular structure: the television tower at Alexander Platz. Virtually ever since, the authorities have been working to correct what they view as the tower’s one major flaw, treating the glass sphere at the top with paints and chemicals of every kind. Yet even today when the Sun strikes that sphere – that sphere that towers over all Berlin – the light makes the sign of the cross. There in Berlin, like the city itself, symbols of love, symbols of worship, cannot be suppressed.

As I looked out a moment ago from the Reichstag, that embodiment of German unity, I noticed words crudely spray-painted upon the wall, perhaps by a young Berliner, “This wall will fall. Beliefs become reality.” Yes, across Europe, this wall will fall. For it cannot withstand faith; it cannot withstand truth. The wall cannot withstand freedom.

And I would like, before I close, to say one word. I have read, and I have been questioned since I’ve been here about certain demonstrations against my coming. And I would like to say just one thing, and to those who demonstrate so. I wonder if they have ever asked themselves that if they should have the kind of government they apparently seek, no one would ever be able to do what they’re doing again.

Thank you and God bless you all.”

‘Remarks on East-West Relations at the Brandenburg Gate in West Berlin June 12, 1987’

The Public Papers of President Ronald W. Reagan, Ronald Reagan Presidential Library, Archives

Wikipedia

Peter Robinson on Reagan’s Berlin Wall Speech

Reagan’s 100th Anniversary, 2011

“Immediately upon graduation, Robinson applied for a position at the White House. In an event he describes as a ‘fluke’, he was given a job as the chief speechwriter for Vice President Bush. In what he calls a ‘second fluke’, he was then transferred to President Reagan’s staff as a special assistant and speechwriter, where he wrote the famed 1987 Tear down this wall address. Referencing Soviet General Secretary Mikhail Gorbachev’s refusal to remove the Berlin Wall, the speech, delivered by Reagan at the Brandenburg Gate in West Berlin on 12 June 1987, contained the sentence: ‘Mr. Gorbachev, tear down this wall!’

On arrival in the city before Writing the speech, Robinson was warned by US diplomats to avoid Cold War rhetoric and that Berliners had adjusted to the presence of the Berlin Wall. However, after consultation with local Berliners, he found them deeply wounded and concerned about the wall; in many instances it had separated families and represented an intrusion of a police state into daily life. Returning to Washington D.C., Robinson’s phrase became controversial with the State Department and other staff members, including Chief of Staff Howard Baker and National Security Advisor Colin Powell. Repeated attempts were made to remove it from the speech, but Reagan overruled them, wishing to communicate not only with West Berliners but with East Germans on the other side of the wall. […]

In 2003, [Robinson] published his third book, How Ronald Reagan Changed My Life. He has stated that it is ‘nothing less than a love story – an account of the profound respect and affection that one young man came to feel for the President who changed his life forever.’ The book received a favorable review from Margaret Thatcher, and she has remarked that it features a ‘wealth of insights’.”

Read more (Wikipedia)

Riksdagens öppnande 1898

Riksdagens öppnande 1898

Click to enlarge

Andrakammarsalen i nya riksdagshuset

Andrakammarsalen

Foto: Prolineserver

Hans Järta

Järta

Ljungberg om Järta i Tradition & Fason

Ljungberg i Bad Gastein

“Österrikes försommar är bedövande vacker. På Bad Gasteins ljusgröna bergssluttningar betar i varma junidagar kor och lamm, medan de välfyllda bäckarna för ned vinterns sista smältvatten från alptopparna. Landskapet andas idyll. De första vandringstusisterna samlas och tar sig med starka kängor och vandringsstavar uppför branten till dagens strapatser.

Idyllen verkar på en besökare tidlös. Men har den alltid rått? Här bland bergen stred man en gång häftigt om rätten att ha egna åsikter och egen religion. Det är en för många glömd historia som ändå förskräcker när den återberättas.

I vår tid godtar såväl den katolska som den evangelisk-lutherska kyrkan trots teologiska meningsskiljaktigheter rätten att fritt välja sitt religiösa hemvist. I Europa betraktas denna frihet som ett självklart arv.”

Läs mer


Categories

Jan Olof Bengtsson D.Phil. (Oxon.)

Spirituality

Arts & Humanities

Europe

Archives

For a Truly European Union

Carl Johan Ljungberg: Humanistisk förnyelse

All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi