Archive for the 'Politics' Category

Meloni, USA och fascismen

Efter att ha gått igenom Giorgia Melonis förtjänstfulla, populistnationalistiskt konservativa program, skjuter Chronicles’ Pedro Gonzalez in sig på hennes uppenbara och fatala motsägelse:

“But Meloni has a major weak spot, a festering contradiction yet to be resolved. As Christopher Caldwell noted in Compact, she is simultaneously one of the most anti-left European politicians and a supporter of American foreign policy. That’s a problem, Caldwell wrote, because ‘the United States is the woke left’. And he’s right. ‘The liberal ideas Meloni opposes – from gender theory to “rainbow families” – come out of American academic culture, are imposed by American civil-rights law, and are promoted abroad by American military and economic might’, Caldwell added.”

Compact är idag betydligt viktigare och mer relevant än Chronicles, eftersom den principiellt och på rätt sätt tagit steget utöver den senares paleokonservatism till den sedan länge nödvändiga post-paleokonservatism som kan förstås i termer av en socialistisk konservatism eller konservativ socialism. Historien har visat att konservatism kräver socialism, och vice versa. På i jämförelse med fascismen, eller vad fascismen gjorde anspråk på, nytt sätt har Compact anträtt en väg bortom högerns och vänsterns vilseledande politiska spektrum, även om det naturligtvis bakom detta allmänna redaktionella program inte finns någon mer fullständigt elaborerad ideologisk enhet hos skribenterna, utan dessa hämtas bland dissidenter både till höger och vänster.

Caldwells artikel i Compact heter lämpligt nog ‘The Contradictions of Giorgia Meloni‘. Den främsta manifestationen av Melonis motsägelse är kanske hennes upprepade s.k. cuckande på CPAC, av den typ som även Marion Maréchal och Viktor Orbán ägnat sig åt. Legitimitetsgrunden för dessa framträdanden är förstås trumpismen, och förstådd som någorlunda överensstämmande med hennes eget program. Men CPAC är inte som helhet bara ett trumpianskt forum, och trumpismen själv visade sig ju i flera centrala frågor vara något annat än vad det som blev MAGA-rörelsen från början hoppades. Och frågan är i vilken utsträckning de europeiska populistnationalisterna verkligen anser sig behöva denna legitimitetsgrund.

Gonzalez, som signifikativt nog numera också själv skriver i Compact, avslutar:

“[I]f Meloni is truly ready to lead Italy out from under the yoke of oppression and insanity, then she must learn to see the United States is at the heart of the ‘new internationalist regime’ that she has promised to fight. It is the enemy of everything she cherishes; it cares no more for the welfare of Italians than it does for Americans and is, in fact, hostile toward their flourishing. It would not be enough for Meloni to reject the consensus of Davos and Brussels if she did not reject Washington as well.”

Det är denna motsägelse som större delen av den europeiska populistnationalismen, och i synnerhet SD, inte – eller inte längre – förstår, och som har lett den fel.

Gonzalez säger att Meloni “has never been shy about her views. ‘Me, I believe Mussolini was a good politician’, Meloni said in an interview. ‘By which I mean that everything he did, he did for Italy’.” Fratelli d’Italia “can trace its origins back to the days of Il Duce, which Meloni is proud to tout”. Detta är troligen överdrivet. Gonzalez fäster ingen uppmärksamhet vid begreppet postfascism, som svenska journalister nu hela tiden imitativt-konformistiskt upprepar och missförstår som bevisande en koppling till fascismen i stället för en markering av ett nödvändigt mått av avstånd och diskontinuitet.

Men FdI har förvisso en historisk, ideologisk, politisk-organisatorisk koppling till fascismen genom Alleanza Nazionale och Movimento Sociale Italiano som man inte förnekar, och från vilken man kvarhåller ett politiskt symbolspråk. Däri skiljer man sig helt från vad som länge varit SD:s linje med rigorös rågång, kommunikationsplan och nolltolerans mot allt sådant. Men den postfascistiska processen har väl kanske inneburit att många av de specifikt och problematiskt fascistiska momenten övergivits till förmån för den typ av populistnationalism som också, som på andra håll i Europa, kan uppstå utan en sådan bakgrund, som allmän demokratisk spontanitet.

Dock finns en dimension av fascismfrågan som Gonzalez inte uppmärksammar, och som jag flera gånger fått anledning att beröra med anledning av SD:s dramatiska högersväng sedan valrörelsen 2018. Den handlar om att en latent fascistisk tendens ligger i själva anslutningen till atlanthögern.

I en intervju i Jacobin i somras med Gregorio Sorgonà, författare till boken La scoperta della destra: Il Movimento sociale italiano e gli Stati Uniti, skildras under rubriken ‘How Italy’s Far Right Fell in Love with the United States‘ hela den gamla och långa processen, alltifrån MSI, av fascismens atlantifiering.

Givetvis finns fascismen även i atlanticismens kärnländer. Senast kunde vi se hur den amerikanska s.k. alternativhögern som framträdde samtidigt som Trump snabbt visade sig representera föga mer än ett återfall i fascism. Men vilket var dess förhållande till den vanliga, borgerliga västliga höger, som är vad vi kallar atlanticismens primära bärare? Althögerns europeiska inspiration var ofta uppenbar. Men redan dess paroll “Unite the Right” var givetvis en illavarslande och direkt självmotsägande paroll för en alternativ höger. Om det var något som behövdes, och som man kunde förvänta sig av en sådan höger, var ju tvärtom att den skulle splittra högern. I stället kom den bara att banalt fylla fascismens vanliga funktion i förhållande till den vanliga högern. Richard Spencer hyllar numera NATO och atlanticismens kapitalistiska imperialism som den vita rasens, stöder Mitt Romney som president, och förespråkar kärnvapenkrig. Spencers althöger har blivit något mycket värre än Trump, som den en gång stödde. Och denna althöger finns i sak kvar även i Sverige, stärkt av Ukrainakriget.

Vad dessa exempel på anslutning till atlanticismen visar är ju alltså ingenting mer än fascismens grundläggande och definierande objektiva funktion som kapitalismens brutala vapen. Men att även den demokratiska, europeiska populistnationalismen idag så beredvilligt ställer sig i atlanticismens tjänst är illavarslande.

Gamla SDU stod för en “högersväng”, men eftersom den tydligt tycktes hålla sig inom SD:s program, såg jag såg inga problem med att stödja dem och den starkare, alternativa Europaorientering, det motstånd mot NATO och neocons, och den mer balanserade syn på Mellanöstern och Ryssland som de också stod för. På den tiden var just “högersvängen” SD-ledningens huvudargument för sin kamp mot och, inom kort, uteslutning av dem. Nu har samma SD-ledning svängt längre i riktning mot den vanliga högern än SDU då såg ut att göra. Och i bejakandet av Meloni, i samarbetet med henne i Europaparlamentet, i gratulationerna till hennes valseger, har man också entydigt överskridit den egna gamla rågång enligt vilken postfascism av hennes typ så länge var liktydig med neofascism.

SD, och i synnerhet Mattias Karlsson, Oikos’ grundare, har trott att anslutningen till den amerikanska konservatismen bl.a. var något som skulle legitimera SD som icke-fascistiskt. Förvisso finns viktiga och i vår tid omistliga ting av värde i den “konservativa intellektuella rörelsen” i USA alltsedan efterkrigstiden. Men som det visade sig i hans argumentation i samband med SDU-striden 2015 hamnade Karlsson genom brist på urskillning och ideologisk konsekvens redan från början fel i anslutningen till den. Här var det ju fråga om ett inte bara intellektuellt, politisk-filosofiskt och ideologiskt intresse, utan ett direkt, praktiskt partipolitiskt samarbete. SD blev i hög grad neocons, och Oikos’ syfte blev primärt – och övertydligt i årets valrörelse, där man gick långt utöver att vara en konservativ tankesmedja och reducerades tillbaka till sitt partipolitiska ursprung och den enklaste valpropaganda – att bereda väg för det svenska “konservativa blockets” seger och regering.

Emellertid är den av SD bejakade amerikanska konservatismen som översatt till reell politik av Republikanerna, liksom f.ö. också mycket av generell amerikansk politik och i synnerhet utrikespolitik, även, på ett djupare plan, något annat än vad de kan se ut att vara. Den “liberala demokratin”, som SD:s version av amerikansk konservatism står för även när den inte vill identifiera sig med liberalismen, är i mycket en fasad bakom vilken de reella, maktägande intressena döljer sig. I vår tid har denna fasad utbyggts med hela wokeismen, som hittar på fler och fler för kapitalet ofarliga anledningar för en vänster som inte är arbetarklass att känna sig förtryckt. Men redan på 50-talet började CIA satsa på att skapa en sådan harmlös kulturvänster.

Den liberala demokratin och wokeismen räcker dock inte för att värna de centrala kapitalintressena. Starka grupperingar även bland de brittiska och amerikanska kapitalisterna stödde på 30-talet fascismen och nazismen. När motståndet blir tillräckligt starkt, behöver kapitalismen fascismen i vid mening, den generiska fascismen.

Nazismens ohyggliga excesser, och särskilt judeförföljelserna, tvingade den “liberala demokratin” att förena sig med Sovjetunionen. Men det var högst tillfälligt. Under kalla kriget behövdes åter fascismen för det som varit huvudangelägenheten ända sedan 1917; Gabriel Rockhill sammanfattar i en artikel från 2020 vad som hände. På den tiden var ju motståndet huvudsakligen socialistiskt, men också mer renodlat populistnationalistiska rörelser i vad som idag kallas det globala syd utgjorde en betydande del av det. Idag gör ett i hög grad kapitalistiskt Ryssland våldsamt motstånd när ett kapitalistiskt väst flyttar fram sina positioner vid dess gränser, och vi vet vilka krafter detta väst stöder i Ukraina. Det räcker att motståndet är endast nationellt eller s.a.s. allmänt multipolärt. Men atlantkapitalismens huvudfiende idag är förstås Kina. De stora och under så lång tid företagna investeringarna och industriöverflyttningarna har nu upptäckts kunna hota hela det egna systemet.

Atlantkapitalismens strategier gör att det är mer än kapitalismen i sig som fascismen idag indirekt försvarar. Den liberala demokratin är inte bara en kuliss för att dölja den verkliga monopolistiska och finansiella makten. Den har också blivit en kultur skapad för att tjäna denna makts intressen, eller snarare en antikultur, en allt större samhällsupplösning och degenerering, en systematiskt passiviserande och fördummande preventiv avväpning av folket. Fascismen behövs idag för att försvara wokeismen.

Det är det faktum att Meloni och så många av de andra europeiska populistnationalisterna inte förstår dessa sammanhang som skapar den svaga punkt och motsägelse Caldwell och Gonzalez, trots att deras analys är ofullständig, lätt kan peka på. Det är knappast någon överdrift att säga att detta underminerar, ja omöjliggör deras egna, distinkta politiska agenda. De tenderar att bli meningslösa, ja ofta nog kontraproduktiva. De befrämjar i verkligheten vad de säger sig bekämpa. Detta är den negativa sidan av att de förblir populister och enbart populister.

MAGA-kommunismen

Nya Compact är dagens viktigaste amerikanska idépolitiska tidskrift i det att dess redaktionella program principiellt etablerat den bortom höger-vänsterskalan i en allmän orientering som generellt ligger i linje med min argumentation, sedan förra svenska valet, om konservativ socialism eller socialistisk konservatism i förlängningen av populistnationlismen, som en produkt av dennas ideologiska komplettering, modifiering, och vidareutveckling.

Nu publicerar de en utmärkt artikel av Thomas Fazi, som tidigare skrivit bl.a. om den europeiska socialismens sedan länge viktigaste politiker Sahra Wagenknecht, åt @InfraHaz’, Haz Al-Dins, nya begrepp och hashtag #MAGACommunism. Haz’ egen definierande artikel avslutas på följande sätt:

“A spectre is haunting American politics, and it is the specter of MAGA Communism. No matter how much we are slandered, attacked, deplatformed and censored, we aren’t going anywhere. MAGA Communism is rising. And soon enough, all other ‘communists’ and ‘socialists’ will even abandon these labels, and become outright Azovites. The meaning of Communism is going to, soon, be completely redefined in this country. And we have no problem at all leaving leftists behind.”

Artikeln innehåller alltför många formella errata och analysen framstår inte som i allo invändningsfri. Även i övrigt finns punkter där jag har invändningar mot och frågetecken inför Haz’ filosofiska tolkningar och positioner, exempelvis ifråga om Hegel, både i sig och i marxismen, och användningen av Heidegger. Men de stora linjerna i hans analys och argumentation är, liksom Compacts allmänna redaktionella program, av historisk betydelse.

Haz’ huvudsakliga medium har dock hittills varit hans långa liveströmmar och kortare presentationer och utdrag ur strömmarna på YouTube.

MAGA-kommunismen är varken den till MAGA tidigare kopplade med inom kort helt urspårade althögern – även om den övertagit en hel del av dess vokabulär, memetik, pling-plongande och allmänna stil – eftersom den inte är en höger, eller en altvänster, eftersom den, som citatet ovan visar, avfärdar även vänstern. Den är ett verkligt, nytt alt till både högern och vänstern, inklusive althögern och altvänstern – eller åtminstone ett sådant alt i vardande.

Centralt här är förstås att dess transcenderande av höger-vänster-polariteten och -spektrumet också är skilt från neofascismens gamla “tredje position”. Liksom i min argumentation de senaste åren ser detta ut att kunna bli möjligt även i MAGA-kommunismen genom att konservatism och socialism helt enkelt bevaras och förenas i de meningar som gör båda dessa tydligt skilda från fascismen.

Än så länge är, som framgår av Fazis artikel, Haz’ definition av MAGA-kommunismen mer öppen och inklusiv än den socialistiska konservatism jag försökt antyda. Vad man kan hoppas är att den senare ska kunna ses som det ideala resultatet av vad som till att börja med måste ske i den politiska smältdegel där Haz vill förena dissidenter som suttit fast i både den gamla högern och den gamla vänstern, såväl som väl åtminstone vissa av dem som anslöt sig till en althöger och en altvänster.

För historien har visat att konservatism kräver socialism, och vice versa. Och det är detta som också ligger i linje med Compacts orientering. Compacts redaktör Sohrab Ahmari kallade naturligt nog MAGA-kommunismen “an Internet story seemingly made for @compactmag”.

Oavsett vad vi tycker om USA måste vi acceptera att vad som sker där objektivt sett är det politiskt viktigaste i dagens värld såtillvida som endast en radikal förändring i USA ser ut att kunna stoppa den katastrofala NATO-imperialistiska eskaleringen i riktning mot ett atomvärldskrig, och möjliggöra ett mänsklighetens steg över till ett nytt tillstånd av multipolärt globalt samarbete.

Ett tillstånd där jag föreslår att såväl Compact-skribenternas som MAGA-kommunisternas tänkande med fördel kan fördjupas medels filosofiska resurser av den typ jag har försökt introducera och försvara, och som den nödvändiga nya internationalismen kommer kräva.

Haz på The Hub

Efter att ha stängts av från Twitter dök @InfraHaz härom veckan i stället upp, med vårdat språk, på CGTN:s talkshow The Hub:

Historiematerialism och överordnade värden

Historiematerialismens sanningar är endast delsanningar, som ryms inom en helhet som i sin reduktionism är entydigt falsk. Vi kan här bortse från frågan om hur Marx filosofiskt förstår begreppet materia, och från att marxismens dialektiska och allmänt utvecklade materialistiska analys är den mest avancerade form av materialism som tänkandets historia uppvisar. Den verklighetsuppfattning och historiesyn som, i den konsekvent tillämpade och s.a.s. totala, allomfattande historiematerialismens slutna immanentism, tillmäter de krafter, intressen, incitament och förhållanden som Marx betecknar som materiella det “i sista hand” bestämmande inflytandet över allt, är en entydigt illegitim reduktionism.

Den visserligen dialektiska och allmänt komplexa men dock ytterst sett enkelriktat kausala samvariationen (om detta motsägelsefulla uttryck tillåts – i just detta sammanhang kanske det kan göra det) mellan basen och överbyggnaden lämnade till proletariatet ett ensidigt, torftigt och osant kulturellt och allmänt åskådningsmässigt arv. Den universalitet man trodde sig uppnå när Människan slutligen framträdde bortom den sista antagonistiska samhällsformen, där Mänsklighetens verkliga historia började, blev påtagligt skev. Marxismen tillförde förvisso, närmast i jämförelse med den utopiska socialismen, stora, nya och egentligt wissenschaftliga insikter. Men den är inget plötsligt språng till en helhetlig, för första gången wissenschaftlig förståelse av samhället, människan och historien.

Marx själv, tidigt i mycket formad av den allmänna tyska bildnings- och humanitetskulturen, uppvisade genom hela livet en affinitet för äldre kulturella skapelser som delvis gick utöver det värde de ägde för hans egen nya historie- och samhällsförståelse, vad de kunde tillföra som illustration och exempel i hans analys när de nytolkats genom densamma. I den mest lästa av alla marxistiska texter, Kommunistiska manifestet, finns ju en till sympati gränsande förståelse för de värden som den frambrytande moderniteten och kapitalismen raserar. Bland Marx’ efterföljare finner man hos Lenin invändningar mot konsekvenserna av den långtgående reduktionistiska tillämpningen av historiematerialismen i hans uttalande om Proletkult. Hos Stalin växer snabbt förståelsen av ohållbarheten i den utrerade kulturradikalism som blivit följden, av omöjligheten att få med sig folket på en socialism och kommunism förstådda i dess termer. Och Mao inser periodvis klart vikten av att anknyta till den konfucianska traditionen.

Men många marxister insisterade på att alla äldre filosofiska, litterära och andra konstnärliga klassiker i själva verket betydde något annat än vad de historiskt, även trots de stora förändringarna i produktionsordning och klasstruktur, uppfattats som betydande, att endast detta andra var vad de verkligen betydde. Årtusendens mänskliga visdom – inte endast rent klasstranscenderande allmänmänsklig, utan även rörande aspekter av just den klassmässiga differentieringen – massakrerades i namn av den profanhumanistiska emancipationismen. Tydligast blir den absurda osanningen i den allomfattande, integrala historiematerialismen givetvis när det gäller religionen och andligheten. Det oförändrade upprepandet och efterföljandet, i stor samhällelig skala, av Kristi evangelium efter tvåtusen år vore väl enligt den konsekventa historiematerialismen överhuvud knappast möjligt. Men osanningen är uppenbar även när det gäller filosofin och mycket av kulturen i övrigt.

Den förverkligade socialismen överlevde inte denna svaghet, denna lögn. Det är en mycket mer allmän och central faktor i “kommunismens fall” än vad som vanligen inses. Detta fall var förutbestämt genom den inneboende falskheten. Det är detta som de mest framstående socialistiska tänkarna och politiska ledarna idag kanske för första gången fullt inser; det är denna fatala och såväl teoretiska som praktiska svaghet de nu försöker övervinna.

Det verkliga, partiella framsteg som det konservativa skiftet tillbaka till borgerlighetens värld i västerlandet under 1900-talets sista årtionden innebär återfinns på detta ofta faktiskt i sina principiella grunddrag märkligt försummade men helt centrala området. Det handlar om det jag kallar de “överordnade värdena”. Att man vände om, vände tillbaka, innebar att den ytligt förkastade bildningsborgerlighetens väsentliga värden åter i någon mån kom till sin rätt, återupptäcktes, återupprättades. Det är här den konservativa intellektuella renässansen i västerlandet, inklusive och inte minst i USA, är viktig. Det är här jag har förståelse för antikommunismen. Det är här även den traditionalistiska skolans uppfattning av de successiva historiska revolutionernas relativa “förluster” och inversioner är riktig, även om den benägenhet att generellt läsa in strikt traditionalistiska värden i den västerländska historiens successiva klassregimer, även under moderniteten, blir entydigt vilseledande i sin överdrivenhet, inte minst hos Evola.

Men man kunde önskat att återvändandet ägt rum i närmare samband med den kritiska prövningen av den historiska och dialektiska materialismen. Detta skulle möjliggjort en urskillning och därmed ett tillvaratagande och ett extraherande av de essentiella delsanningar som historiematerialismen också rymmer. Hur viktiga de nya konservativa tänkarna än var, ägde de tyvärr inga verkliga kvalifikationer för detta. Hade de gjort det, skulle det varit möjligt att fortsätta ett bredare, nyanserat, realistiskt och kvalificerat selektivt “återvändande” även till de förborgerliga historiska periodernas (och de perioders, då borgerligheten ännu var blott “uppåtstigande”) kulturella arv och därmed, i enlighet med den värdecentrerade historicismens insikter, närma sig den nödvändiga fördjupade, verkliga universaliteten. Utan historiematerialismens insikter blev det återvändande jag här talar om, i den mån det skedde, ofta föga mer än populärkulturell romantisk eskapism och ibland mer eller mindre kuriösa privata livsstilsval. Skulle man på allvar rulla tillbaka hela moderniteten, industrialismen, den tekniska utvecklingen? Var det fråga om att på riktigt återupprätta den absoluta furstemakten, feodalismen, slavsamhället sådana de existerat i västerlandet? Givetvis inte.

Det icke-marxistiska och inte minst konservativa tänkandet kring modernitetens förhållande till historiska och traditionella värden har förstås alltid varit intensivt. Den typ av alternativ modernitet som eftersträvades av den s.k. konservativa revolutionens och i vissa fall fascismen är ett centralt exempel. Men som en “reaktionär modernism” var den i alltför hög grad formad inte bara av bejakandet av modernitetens materiella utveckling utan också av dess distinkta kulturella dialektik mellan rationalismen och romantiken, och när det gäller romantiken inte minst dess karaktäristiska och sedan länge dominerande “lägre” uttryck.

Av detta har oundvikligen följt att urskillningen när det gäller historiska och traditionella värden blivit högst bristfällig, ensidig, ja ofta direkt felaktig. Den i grunden pubertala och dekadensborgerliga nietzscheanismen, understödd av Heidegger, tar över. Det är faktiskt inte bara det av den rationalistisk-romantiska dialektiken bestämda urvalet av historiska inspirationer, utan indirekt också i icke ringa utsträckning oförmågan att tillägna sig historiematerialismens delsanningar som förklarar dessa brister i uppfattningen av vilka värden som i verkligheten är överordnade.

Blankröst i protest

Dugin och fascismen

Efter terrordödandet av Alexander Dugins dotter Daria rycker grovmynte filosofen @InfraHaz nu knullsvärande (denna gång förmår han inte lika framgångsrikt som i de presentationer jag nämnde här lägga band på sig när det gäller språkbruket, utan återfaller delvis till den stil som präglar hans “strömmar”) ut med en litet längre YouTube-polemik mot dem som påstår att Dugin är fascist.

Man får åtminstone säga att polemiken är kraftfull och effektiv. Sakligt är den klar och pedagogisk. Från mitt perspektiv är det hela visserligen ensidigt såtillvida som han inte tar upp de problematiska sidor av Dugins tänkande som inte är orelaterade till det aktuella ämnet (och som jag pekat på i mina inlägg om honom; det senaste av dessa behandlades f.ö. i ett paperpersonalismkonferensen i Mexico City härom veckan, som i mycket delade min analys, men gick längre i kritik på några punkter och, naturligt nog i detta sammanhang, fokuserade mer på den specifikt personalistiska kritiken). Men hans syfte är här alltså begränsat till frågan om fascismen. I denna fråga tror jag den ganska djupgående och precisa framställning han ger av utvecklingen av Dugins tänkande, dess olika faser, dess politisk-historiska kontext, förhållandet till den tyska konservativa revolutionen och den traditionalistiska skolan o.s.v. är tillfredsställande, trots att han inte går in på den bakomliggande problematiken med den “lägre romantiken” som i mycket sträcker sig till och innefattar även den för Dugin och delvis också för @InfraHaz själv centrale Heidegger.

Uppdatering om konservativ socialism i USA

En begreppslig distinktion skulle kunna göras mellan socialistisk konservatism och konservativ socialism, även om jag inte brukar göra det utan använder båda utan åtskillnad. Man kan definiera socialistisk konservatism som primärt en konservatism, som rymmer en socialism som ett underordnat moment, och konservativ socialism som primärt en socialism, som rymmer en konservatism som ett underordnat moment. För vissa syften eller i vissa sammanhang kan detta vara befogat, även om jag är osäker om den begreppsliga distinktionen kan sägas indikeras redan av termernas språkliga konstruktion, av att socialistisk i ena fallet formellt är en bestämning till konservatism och i det andra konservativ formellt är en bestämning till socialism. Det kan mycket väl vara så att man även i första fallet talar om en konservatism som är ett moment i en socialism (det socialistiska) och i det andra om en socialism som är ett moment i en konservatism (det konservativa).

Om distinktionen görs, med de definitioner jag först angav, är hursomhelst vad jag försökt förespråka en socialistisk konservatism: konservatismen i min mening, en de “överordnade värdenas” konservatism, ytterst och primärt förankrad i den andliga traditionalismen, men också i vissa distinkta filosofiska riktningar, är för mig entydigt överordnad den typ av socialism jag är beredd att bejaka. Det är därför det också är lika naturligt för mig att tala om en ny och utvecklad socialkonservatism.

De socialister och kommunister som kommer från den marxistiska traditionen men som idag vänder sig mot postmarxismen och wokeismen, ja ibland avfärdar hela vänsterbegreppet, och bejakar mer eller mindre av traditionella värderingar och, konkret, visst samarbete med populistnationalister och populistkonservativa, kan däremot, och bör väl, om distinktionen görs, benämnas konservativa socialister, eftersom för dem det motsatta gäller. Mellan dessa positioner finns utan tvekan lika stora skillnader som likheter.

P.g.a. vad som kvarstår av USA:s unipolära hegemoni är vad som sker i USA ofta det viktigaste av vad som sker i dagens värld. Därför, och eftersom vi själva är så amerikaniserade, har jag diskuterat några amerikaner som kan inordnas i den ungefärliga och vida kategorin konservativa socialister. @InfraHaz är en av dem. Han gör normalt s.k. “streams” som är långa som knull, inte sällan över fyra och ibland fem timmar, ja någon gång sex, helt extemporerade. Och framför allt fulla av svordomen/könsordet “fuck” i alla dess former och användningar. Det är svårt att förstå att folk kan sitta och följa dessa, i synnerhet som han gör dem så ofta. Man frågar sig varför han inte gör fler kortare klipp med utdrag från dem, med de många delar av dem som kan fungera som självständiga, sammanhängande helheter. Rimligen missar han även genom den oformlighet som beror på att strömmarna är helt bestämda av andras respons på nätet möjligheten att verkligen nå ut till många, på det sätt innehållet ofta förtjänar.

För @InfraHaz har nu verkligen börjat utveckla och i olika avseenden precisera sin version av en konservativ socialism. Om Caleb Maupin är en slipad och polerad agitator med stora kunskaper om i synnerhet den amerikanska kommunismens historia, och även journalist hos RT, är @InfraHaz något så originellt som en grovmynt filosof. Han kommer ångvältsrullande med avsevärda kunskaper om 1900-talets och samtidens kontinentaleuropeiska filosofi, som han använder både för rekonstruktionen av paleokommunismen och för sin våldsamma knullspråkliga polemik mot vänstern. Med undantag för språket går @InfraHaz längre än Maupin i anammandet av traditionella värderingar och anknytning till populistnationalism, populistkonservatism och Dugin.

Maupin har nyligen angripits av tidigare anhängare som bl.a. hävdar att han haft ett löjligt sexliv med dem. Om man får tro dessa personer har den konservativa tendensen inte hjälpt mycket: missbruken och den allmänna osämjan tycks även i detta socialistiska sammanhang ha visat sig vara desamma som i hela den gamla sekteristiska bokstavsvänstern. Detta trots att Maupin med skarpaste sarkasm förkastat denna vänster som bestående av fullständigt betydelselösa småpartier centrerade kring och ledda av uppblåsta narcissistiska ledare – av detta skäl startade Maupin heller inte något parti utan en tänktank, Center for Political Innovation. Han har också hävdat att den gamla bolsjevikiska avantgarde-strategin med ett demokratisk-centralistiskt parti av ny typ är överspelad i dagens sociala mediesamhälle.

Kanske vittnar anklagelserna mot Maupin bara än en gång om det principiellt hopplösa i den marxistiska socialismens profanhumanism och materialism som samhällsgrundande etik och världs- och livsåskådning, eller i detta fall åtminstone otillräckligheten i omfattandet av endast en till överensstämmelse med marxismen modernistiskt radikalomtolkad kristendom. Om den utopistiska socialismen förstört sig själv genom sin långtgående rousseauansk-romantiska människosyn, har den marxistiska socialismen gjort det genom den åtminstone alltför långtgående och feltillämpade historiematerialismens reduktionistiska avfärdande av de kulturella, moraliska och andliga värden och sanningar som den ser som restlöst knutna till successivt övervunna, klassbestämda ideologiska överbyggnader. Men Maupin säger att hans svar är på väg; innan det kommit kan man inte med tillräcklig säkerhet bedöma hur välgrundade anklagelserna är (de två huvudsakliga är anonyma), eller om och i så fall i vilken utsträckning det handlar om ett etablissemangsinitererat förtalsangrepp av den typ Maupin länge ansett sig vara utsatt för och förutsett skulle starkt intensifieras.

Gabriel Rockhill är jämförbar med både @InfraHaz och Maupin i sin paleosocialism (att Maupin, med flera andra, talar om “twenty-first century socialism” står inte i motsättning till anknytningen till vad jag kallat paleosocialismen i de här aktuella avseendena, d.v.s. det konservativa momentet) och sitt fokus på den CIA-dirigerade antikommunistiska socialismen och idag den postmarxistiska och “postmoderna” vänstern. Med sin formellt-akademiska bakgrund inom vad som i USA nu reducerats till att kallas endast “fransk teori” är Rockhill oöverträffbart kvalificerad för denna analys. Dock saknas hos honom den konservativa och populistiska tendensen. Han ser något paradoxalt ut att delvis ansluta sig till kretsen kring det relativt nya Party for Socialism and Liberation (en avknoppning från Sam Marcys märkliga Workers World Party, som Maupin lämnade i protest), där Brian Becker är en ledande kraft.

Denna gruppering, som även tidigare Grayzone-medarbetaren Benjamin Norton står nära, kännetecknas av att den samtidigt som den bejakar paleosocialismens politik även kvarhåller stora sjok av den allmänna wokeismen, kritiserande endast dess imperialistiska användning men inte dess innehåll i sig. Tvivelsutan ser de wokeismen som endast en naturlig vidareutveckling av paleosocialismens ofta obestridligen starka element av kulturradikalism. Såtillvida tillhör de den den vanliga vänstern och är irrelevanta för en socialistisk konservatism. The Grayzones Max Blumenthal går däremot i viss mån på @InfraHaz’ och Maupins linje, bejakar till stora delar populismen, och samverkar med dem i olika protestevenemang och mediala sammanhang.

Men det är alltså beklagligt att @InfraHaz’ fördjupning av sin politiska åskådning äger rum i de fullständigt olyssningsbara, mångtimslånga knullströmmarna. Som det är, måste dessa, i stort, vara bortkastad tid och energi, annat än för vad som knappast kan vara mer än en mycket begränsad typ av intresserade. Då och då gör han korta klipp med utdrag, men alldeles för sällan. Hans artiklar, som länkas till på Infrareds nätplats, är hittills inte många, men lovande: denna, exempelvis, som signifikativt nog uppmärksammats av Duginkännaren Michael Millerman, är betydande.

Ibland tar han sig rentav ytterligare samman och gör korta, väl förberedda presentationer, senast i två uppdateringar med rubrikerna We Are Being Ruled by Criminals respektive This Is How We Beat Them. Givetvis finns även i dessa en hel del att diskutera, ifrågasätta, eller bara gå djupare in på. Såsom vilken grad av självständighet Ryssland och Kina uppnått i förhållande till den allmänna och i mycket från atlanticismen utgående globaliseringen, vem som dödade Daria Dugina, arten av den ukrainska regimen. Annat kunde ytterligare skärpas och förtydligas, som analysen av samexistensen av användningen av “fascism” som stämpel mot personer som den övernationella atlantkapitalistiska regimen vill tysta, och det alltmer fascismliknande i vissa av denna regims egna metoder, ja dess eget behov av hjälp från mer eller mindre verkliga fascister enligt välkänt historiskt mönster.

Givetvis återstår också, på ett mer allmänt plan, från mitt perspektiv mycket att göra när det gäller revideringen av det allmänna marxistiska idéarvet som sådant och därmed även paleosocialismen som sådan. Av de ovan nämnda är @InfraHaz här den som kommit längst, inte minst genom att inte tillbakaskräckas från den helhetliga modernitetsanalysen, och genom att han äger ett avsevärt mått av verklig förståelse även av det relevanta, verkliga konservativa tänkandet och t.o.m. den traditionalistiska skolan. Och i de nämnda presentationerna säger han knull endast en gång – man får intrycket att han försöker lägga band på sig, att han märker att han mot sin (tillfälliga) avsikt återföll till det vanliga strömknullandet den enda gången han råkar uttala ordet.

Om vi håller oss till de stora linjerna i hans argumentation (här och i de tidigare videos jag kommenterat) kan vi ändå, trots hans radikalism, identifiera en i det mesta korrekt allmän analys och åtminstone vissa viktiga bidrag till en sådan meningsfull socialkonservatism som jag försiktigtvis har försökt förespråka. En socialistisk konservatism, som till skillnad från den västerländska populistnationalismens, sådan den idag ser ut, den populistnationalism som gått förlorad i den vanliga högern, och till skillnad från fascismen i alla dess äldre och nyare former, förmår korrekt och i tillräcklig omfattning identifiera de verkliga orsakerna till de samhällsproblem som denna populistnationalism vänder sig mot, och därmed ensam har möjlighet att komma till rätta med dem.

Jag föreslår:

Knulla högern – för konservatismens skull.

Knulla vänstern – för socialismens skull.

Paleosocialismen
Konservatismen som kommunism
Öppna frågor om den konservativa socialismen

Abortfrågan

Den svenska abortdebatten handlar om många mer eller mindre (mest mindre) rimliga saker, men aldrig om det som primärt föranleder abort. Till skillnad från vad som är fallet i de flesta andra länder verkar alla i det extremsekulariserade och kulturradikala Sverige, eller, mer exakt, alla svenskar i Sverige, eniga om att abortfrågan sedan länge inte är och inte bör vara en sexualmoralisk fråga.

Abort föranleds primärt av att folk har könsumgänge utan avsikt att inom väl fungerande äktenskap alstra välkomna och älskade barn som får växa upp och erhålla en god uppfostran i ordnade hem med tillräcklig ekonomi.

Farfar talar i Köpenhamn

Högern, arbetarrörelsen och de överordnade värdena

Alternativhögern misslyckades för att den identifierade sig som höger, argumenterade jag förra året i vad som genom invändningarna från dess svenska företrädare blev till en märklig, kortare debatt. Det är inte minst populistnationalismens anpassning till just den vanliga höger som jag ville se den som ett alternativ till, som under de senaste åren gjort mig alltmer kritisk till politisk och begreppslig identifikation med högern. Möjligheten att inom ramen för en större, genetisk höger etablera något som helst alternativ till den vanliga etablissemangshögern, inklusive den de “överordnade värdenas” nya socialkonservatism som jag brukar försöka förespråka, framstår allt tydligare som obefintlig.

Även begreppet “djuphöger”, som jag i sammanhanget av den specifika althögern såg som positivt i det att det definierades i termer av en starkare anslutning till den andligt-traditionalistiska skolan, är jag numera skeptisk till. Genom denna definition hoppades jag att det skulle kunna modifiera de många problematiska moderna och övervägande lägre-romantiska inslag som i övrigt dominerade inom althögern, den urskillningslösa inklusionen av radikalnationalism av olika schatteringar under parollen “unite the right”, och anslutningen till trumpismen som redan snabbt avslöjat att althögerns alternativitet, om ordet tillåts, i det väsentliga var falsk och illusorisk.

Men idag, när althögern har retirerat och upplösts som distinkt riktning verkande under denna beteckning, när den slutligt har misslyckats som sådan och gjort det just genom högeridentifikationen, är läget ett annat. Det är historiskt och sakligt problematiskt att associera den andliga traditionalismens djup med den moderna, under franska revolutionen formerade och sedan dess visserligen i olika varianter men ändå med väsentliga gemensamma drag fortlevande högern. Traditionalismen i den här aktuella meningen går alltför långt utöver den, är i alltför hög grad något helt annat. Högerns krafter och högerns agenda är andra. Kopplingen blir godtycklig, reduktiv och vilseledande.

Som jag försökte framhålla i debatten om althögern är hänvisningarna till Julius Evola och Paul Gottfried inte tillräckliga för att visa att det finns en verkligt självständig höger, klart skild från etablissemangets vanliga, borgerliga och i väst sedan länge helt övervägande atlantkapitalistiska. Evola omprövade visserligen sin tidiga, från den traditionalistiska skolan avvikande tro på fascismen och presterade en kritisk analys av den från ett traditionalistiskt perspektiv. Men efter kriget förespråkade han Italiens anslutning till NATO. Det illustrerar det problematiska i hans sätt att läsa in residuer av traditionalistiska paradigm även i det moderna västerlandets samhällsstruktur.

Evola gick bort just när den nyliberala eran började, den era som tydligare än någon historisk divergens från traditionalismens mönster visat det orimliga i denna överdrivna transposition eller projektion, ja kanske för första gången fullt tydliggjort dess principiella svårigheter. Ju längre tiden går, desto orimligare blir den. Dagens atlantglobalistiska finansoligarker är verkligen inga vaishyas. De tidigare socialistiska samhällena var och de nuvarande är ofta långt mer traditionalistiska än dagens nyliberala. Denna sena historiska erfarenhet kräver nytänkande.

Att Evola i övrigt, trots de problematiska förskjutningarna i själva de traditionalistiska utgångspunkterna, uttrycker åtskilliga viktiga sanningar ska förvisso inte förnekas, och inte bara i kritiken av fascismen. Detsamma gäller givetvis den amerikanska paleokonservatism som Gottfried länge representerat. Hans kritiska analys av liberalismens utveckling under nittonhundratalet, av neokonservatismen, av den postmoderna och postmarxistiska vänstern, äger självklart bestående värde. Men hans normativa utgångspunkt förblir den äldre, kristna, konservativa borgerligheten i den postrevolutionära erans artonhundratals-Europa. Om än på annat sätt är även Gottfried bunden till samma historiska, västerländska sociala strukturer som Evola utifrån sin version av traditionalismen partiellt så att säga, om ordet kan ursäktas i detta sammanhang, “rationaliserar”. Hur långt denna utgångspunkt än ligger från dagens höger, är genom oavlåtlig ideologisering i termer av en ur de respektive historiska sammanhangen alltid i någon mån abstraherbara politiska och ekonomiska principer en identifikation och kontinuitet med den möjlig att upprätthålla.

Men det är inte bara i sig otillräckligt i ljuset av modernitetens helhetliga och fortsatta utveckling. Även när Gottfried tillfälligt använde termen post-paleokonservatism var den avsedd att beteckna en förnyelse av en i grunden gammalborgerlig, klassisk-liberal alternativ höger, som den så kallade teapartyrörelsen kunde synas peka mot. Denna rörelse avklingade emellertid med finanskrisen och libertarianismen marginaliserades, om än, som alltid i USA, endast relativt sett. Mycket snart efter att han lanserat termen post-paleokonservatism anslöt sig Gottfried i stället till Richard Spencers ursprungliga althögerprojekt, sådant det tycktes gestalta sig innan det förföll genom trumpismen och fascismen. Och det var ett projekt som byggde på insikten om inte bara den vanliga etablissemangshögerns och dess neokonservatisms otillräcklighet och ohållbarhet, utan även libertarianismens. Här såg det ut at kunna bli fråga om en verklig, ideologiskt ny post-paleokonservatism.

Vid althögerns snabba förfall drog sig emellertid Gottfried givetvis ur det hela, och han har därefter i stort fortsatt inom sina tidigare, allmänna paleokonservativa ramar. Men även i hans fall, även i paleokonservatismens fall, blir då det problem med konservatismens sociala bas eller förankring i vår tid, som han utförligt fokuserat på i sitt studium av den helhetliga amerikanska konservativa “rörelsen”, akut. Dagens finansoligarker och deras tjänande klasser är inte bara inte vaishyas; de har ständigt allt mindre att göra också med sina moderna kapitalistiska föregångare.

Efter att althögern alltså fatalt satsade på förening med en formlös fascism under den redan illavarslande parollen “unite the right”, har Spencer nu på ett sätt som är utomordentligt signifikativt gått vidare till att ytterligare vidga denna högerenhet genom att åter omfatta och försvara just den vanliga högern. Han stöder Mitt Romney som president. Med andra ord har han fullständigt givit upp idén om en alternativ höger. Trumpismen var illa nog, men nu är det bara NATO och – tämligen explicit – atomvärldskrig mot Ryssland och Kina som gäller för honom. Han försöker också drömma in sin gamla rasideologi i sin nya vision av den vanliga högern. Spencer, althögerns grundare, är en katastrofal och övertydlig illustration av hur althögern misslyckades just därför att den från början överhuvudtaget identifierade sig som en höger.

Men det är inte bara den formlöst eklektiska althögern som misslyckats på detta sätt. Även den populistnationalism som althögern ville radikalisera och assimilera och som nu, särskilt i Sverige, anslutit sig till och bildat ett formellt politiskt och ideologiskt block med den vanliga högern, har redan a priori misslyckats genom de kompromisser och anpassningar detta krävt. I och med dessa har den helt enkelt redan givit upp sina egna essentiella, definierande positioner, sin egen självständiga politik.

Man kan i själva verket gå ännu längre och säga att konservatismen som sådan misslyckas för att den är höger. Den är i verkligheten oförenlig med varje principiellt band till den atlantglobalistiska kapitalismen i dess nuvarande utvecklingsstadium, det vill säga det som den existerande högern i reella och materiella termer definitionsmässigt representerar.

Det är i detta direkta eller indirekta band vi finner orsaken till att det hittills varit omöjligt att på det sätt som alltid var uppenbart nödvändigt ideologiskt utveckla den tidigare potentiellt viktiga och värdefulla men lika potentiellt och i viss mån även aktuellt problematiska populistnationalismen i västerlandet. De intellektuella resurser som för detta syfte återfinns inom delar av konservatismen och även i någon utsträckning althögern, och som i sig, om än även de ofullständiga, förvisso är relevanta, har avväpnats och oskadliggjorts genom högerkooptionen. Den viktiga ansatsen att på ett nytt sätt, skilt från fascismens och den med denna befryndade eller direkt förbundna så kallade “tredje ståndpunkten” etablera en självständig position bortom höger och vänster, att utveckla populistnationalismen till en ny, avancerad socialkonservatism i europeisk mening, förankrad i överordnade värden, har effektivt blockerats.

Men den tankemässiga låsning som denna situation representerar inte bara för den populistnationalistiska rörelsen utan även för både de frisvävande konservativa tänkare som vägrar anpassa sig och för de socialistiska tänkare som genomskådar wokeimperialismen, CIA-vänstern och den postmoderna och postmarxistiska vänstern i allmänhet, framtvingar givetvis, inför trycket av de reella socioekonomiska förändringarna, ett intellektuellt överskridande, en ny öppning. Och den utväg som redan i många år varit den enda möjliga innebär i sak en ny, självständig och vidareutvecklad syntes av dessa konservativas och dessa socialisters tänkande.

Eftersom USA är den atlant- och globalkapitalistiska imperialismens maktcentrum är den opposition mot detta system som finns där på flera sätt den viktigaste. Inte sällan är den av samma skäl också den bästa. Och den är som vanligt särskilt lämplig att lyfta fram i Sverige på grund av den exceptionella svenska mottagligheten för allt amerikanskt, en mottaglighet som i övrigt oftast leder oss helt fel. Det mest lovande uttrycket för utvägens nödvändiga nytänkande i USA är idag kanske den nya tidskriften Compact, som startade i mars i år med Sohrab Ahmari, Edwin Aponte och Matthew Schmitz som grundare, redaktörer och drivande krafter, och en rad välmeriterade och delvis kända, självständiga skribenter som medredaktörer och medarbetare. Signifikativt nog är svenske Malcom Kyeyune en av dem, och att döma av vad han hittills publicerat här ser han ut att ha funnit ett forum där han fullt kan komma till sin rätt. Utan att helt motsvara den politiska linje jag har försökt förespråka, överensstämmer Compact på ett så att säga allmänt, västerländskt plan i ovanlig grad med den.

Några i redaktionen tror fortfarande att en ny, verkligt social, arbetarvänlig höger ska kunna utvecklas, alltså en höger som identifierar sig som höger. Jag kan bara konstatera att detta hittills har misslyckats, och det återstår därför att se vad dessa skribenter kommer presentera som stöd för sin tro. Men även de tacklar utan omsvep åtminstone centrala aspekter eller konsekvenser av det jag uppfattar som det centrala problemet med alla de ovannämnda riktningarna: problemet med själva högeridentifikationen som sådan, den identifikation som innebär en ensidig och ohållbar frontställning mot vänstern i allmänhet och därmed oundvikligen leder till misslyckande.

“Every new magazine should be an intimation of a possible future, a glimpse of how the world might be”, skriver redaktörerna i en programförklaring; “Our editorial choices are shaped by our desire for a strong social-democratic state that defends community – local and national, familial and religious – against a libertine left and a libertarian right.” Och “Our name evokes our aspiration, and defines its limits. A compact is a political union drawing together different people for a common end. It is neither a contract nor a covenant, neither a market relation nor a religious sodality. It depends not on shared blood, but on shared purpose. We are concerned with advancing this properly political form of solidarity.”

Denna förening handlar primärt, eller åtminstone mest väsentligt, om det nya mötet mellan ett visst slags konservativa och ett visst slags socialister. Negativt förenas de i en kritik av liberalismen sådan den idag ser ut: “We believe that the ideology of liberalism is at odds with the virtue of liberality”, heter det, kort och gott. Ett centralt stycke om den positiva politiska substansen följer: “Compact will challenge the overclass that controls government, culture, and capital. Whoever does this is bound to be called radical. We do not shy from the label, but we insist on its proper meaning. Rightly understood, to be radical does not mean going to extremes. It means getting to the root of things. That requires talking about class as well as culture, material realities as well as ideologies.”

Detta redaktionella program har nu under några månader redan med stor framgång börjat förverkligas. Jag ska här inte räkna upp de många viktiga artiklarna, utan begränsa mig till en av Sohrab Ahmaris senaste, som är ett gott exempel på tidskriftens relevans för just den tematik jag här uppehållit mig vid. Under rubriken ‘What the Right Doesn’t Get About the Labor Left‘ skjuter Ahmari, författare till den kritikerhyllade boken The Unbroken Thread: Discovering the Wisdom of Tradition in an Age of Chaos, direkt in sig på den centrala och fatala svagheten i de riktningar jag nämnt, sådan den manifesterar sig i dagens amerikanska samhälle. Det är en partiell uppgörelse av just den typ som behövs med den ofullständiga och i mycket missvisande analys och förståelse som vi länge funnit i den höger som gör anspråk på att vara ny och annorlunda, men som visat sig oförmögen att mer principiellt bryta med den gamla och vanliga, den nya höger som förblivit maktlös genom att helt enkelt själv fortfarande vara en del av en generisk höger. Kritiken drabbar de intellektuellt mer genomtänkta och välartikulerade uttrycken för althögern såväl som den högerorienterade populistnationalismen och, framför allt, den till populismen anpassade höger som vill framställa sig som arbetarvänlig och som förvisso, under Trump och Johnson, kunnat vinna över många väljare från vänstern i vid mening.

Den populismanpassade högern är givetvis bara en taktiskt anpassad variant av den vanliga högern, en variant som althögern kom att reduceras till att ideologiskt söka styra och konsolidera och som populistnationalismen på många håll strävat att förena sig med under den legitimerande förespeglingen att den verkligen motsvarar dess egna, hittillsvarande nationalistiska och ofullkomligt socialkonservativa positioner. Ahmari uppvisar det ohållbara i detta genom att påvisa bristerna i den för både althögern och paleokonservatismen centrala sociala analys som bygger på James Burnhams posttrotskistiska beskrivning av den manageriella klassen. Enligt Ahmari reducerar den genom ett ytligt och ensidigt kulturellt fokus arbetarklassen till “burly teamsters, carpenters, electricians, railroad hands, etc.”, men utesluter godtyckligt “many other wage-laborers simply because they hold lousy degrees and progressive opinions”: “At its worst, this tendency bizarrely classes adjunct professors and the like among the ruling class, while oligarchs like Elon Musk are made out to be working-class heroes, of a kind, simply because they defy some progressive orthodoxies.” Mer än vad Musk säger i politiskt inkorrekt väg behövs inte för att åtminstone stora delar av oligarkernas kapitalism ska okritiskt accepteras. Men i verkligheten gäller förstås generellt att “anyone who imagines the largest holders of capital to be ‘passive’ victims of their h.r. managers doesn’t know the first thing about, say, Jeff Bezos”.

I verkligheten är den manageriella klassen ingen “elit”. Ahmari framhåller att de största kapitalägarna utgör 0,1 % av den amerikanska befolkningen; att därefter följer en högsta nivå av Wall Street- och andra managers som utgör 1,1 %, i sin tur följda av 5-10 % av “professionals who service” dessa två gruppers tillgångar. Resten, 90 %, består av “blue-collar workers, nonmanagerial workers, non-college-educated workers, and downwardly mobile college-educated ones”. Den nya högerns kritik är alltför begränsad till de sistnämnda, som arbetar med media, information och utbildning och “often serve as the frontline enforcers of elite ideology”. I hög grad är det denna grupp, den som direkt sprider den excessiva politiska korrekthetens och wokeismens ideologi, som i den alternativa och nya högerns analys felaktigt framstår som “eliten”.

Men dess löner har i USA varit oförändrade i 30 år, vilket är “all the more painful for a generation brought up to believe that a college degree is the pathway to a stable life”. Ingen som tillhör de 90 procenten kan “[b]y any serious material measure…be counted a part of the ruling class”. Men “so much of what passes for ‘class analysis’ on the New Right is premised on the notion that the college-educated precariat is in the driver’s seat of the national economy, of politics and culture”.

Ahmari förnekar naturligtvis inte att det utbildade prekariatet har sina egna, från den gamla arbetarklassen skilda intressen, både kulturella och materiella. Här kvarstår förstås den egentliga konservativa kritiken. Men dess trovärdigaste framförande kommer idag signifikativt nog varken från etablissemangshögerns föregivet konservativa eller den alternativa högern, utan från en del av vänstern. Ahmari anknyter till Sahra Wagenknechts senaste bok, där hon helt enkelt, på tidsenligast tänkbara sätt, försvarar en “konservativ vänster”. Boken recenserades i Compact samtidigt som Ahmaris artikel publicerades.

Ahmaris korrektiv till de nya högeralternativens klassanalys syftar inte till att skönmåla “the corrosive effects of what Sahra Wagenknecht calls ‘lifestyle leftism’ on the labor movement: its obsession with boutique sexual causes; its corrupt bargain with the subsidy-hungry green wing of capital, to the detriment of workers in manufacturing and low-income consumers; its ever-more-inane language policing; its stances on questions like immigration and transnational governance that are often scarcely distinguishable from those of neoliberal elites”.

Allt detta står naturligtvis hindrande i vägen för den gamla eller mer egentliga arbetarklassens fortsatta anslutning till den så starkt förändrade vänstern. Ahmari illustrerar hur vägen dit är blockerad genom att beskriva en mem av den från Twitter kända Aimee Terese: på toppen av en höjd ligger en fästning som erbjuder “such blessings as a living wage, health and job security, retirement benefits, and so on – the best of the old left’s material aspirations”. Men nedanför den ligger “a gauntlet of other things, which must be passed through to reach the prize: ‘Drag Queen Story Hour’, ‘puberty blockers’, ‘insane censorship’, ‘BLM riots’, ‘crime surge’, ‘Covid psychosis’, and so on”.

Trots allt detta som spärrar vägen kan enligt Ahmari den alternativa högeranalysen inte tillräckligt övertyga en stor och växande del av den verkliga arbetarklassen. Han menar att “a solid share of the tangible working class recognizes enough of a material affinity between its interests and those of the labor left to stick around. If the recent strike wave sweeping the labor force is any guide, that share is growing, and growing more militant, even as the Democratic Party hemorrhages working-class voters.”

Här talar Ahmari faktiskt fortfarande om en arbetarrörelse som domineras av den nya, manageriella vänstern. Det måste därför tilläggas att denna senare, i egenskap av “frontline enforcers of elite ideology”, verkligen inte alltid ens erbjuder en väg till fästningens välsignelser, ens utlovar dem som mål. Men Ahmari konstaterar själv korrekt att den nya vänstern “inadvertently or not” (min kursiv.) hjälper den nyliberala mainstreamhögern “in keeping the fortress of material security inaccessible. Nothing is easier for the liberal right than to keep political contestation at the level of culture, to point to the left’s insanities and jeer, ‘Here, here’s your worker’s movement.'”

Men man kan också fråga sig om den del av arbetarrörelsen som leder strejkvågen inte i själva verket har långt starkare drag av den gamla, klassiska vänstern än av wokevänstern. Man tänker i dagarna på den brittiska järnvägsstrejkens facklige ledare Mick Lynch. Ingen järnvägs- eller annan arbetare torde uppfatta honom som en “enforcer of elite ideology”. Det är utan tvekan lätt att se att det är han som i alla avseenden står på arbetarnas sida, inte hans motståndare, populistnationalisternas och populisthögerns påstått konservative favorit Boris Johnson.

Hur vänstern nu än ser ut, inser enligt Ahmari en växande del av den gamla eller mer egentliga arbetarklassen att den inte har någon annanstans att gå, om den vill förverkliga det löfte Ahmari själv tror på, nämligen Roosevelts New Deals, som “is finally to empower workers in the face of powerful economic interests that otherwise hold every card”. Ahmari tillhör dock dem som inte helt vill släppa åtminstone den terminologiska högeridentifikationen. Han tror att om den nya högern bara ägnade “a modicum of earnest – as opposed to culture-war-geared – attention” åt den gamla vänsterns typiska materiella frågor om löner och pensioner såväl som nyare materiella hot som arbetslivets gigifiering, skulle det hjälpa arbetarna ett stycke uppför backen till de verkliga sociala välsignelserna. Och detta vore “an eminently just cause in itself and one that could weaken both the lifestyle left and the neoliberal right”.

Det är välkomna och sympatiska men försiktiga formuleringar, begripliga hos en skribent som väl hittills – inte minst med den oklanderligt traditionalistisk-konservativt betitlade bok jag nämnde – ansetts tillhöra den allmänna amerikanska konservativa “rörelsen” och medverkat på Yoram Hazonys National Conservatism-evenemang och även på Turning Point USA:s evenemang. Går man, som jag tror man måste, litet längre, kan man på goda grunder säga att det sociala momentet i alternativhögern, radikalnationalismen, neofascismen, populistnationalismen och populistkonservatismen i hög grad kommit att framstå som en bluff. Mönstret är inte nytt, historiska paralleller saknas inte. Den förment nya högern är, som Ahmari koncist sammanfattar det, “exercised by the cultural pretensions of woke capital, but not the material predations of capital as such”.

Det är det här det handlar om. Och “new right” är därför, liksom “new left” av andra skäl vore det, en missvisande beteckning för den politisk-filosofiska utväg och öppning Compact söker och i betydande utsträckning börjat finna. En sådan beteckning måste långt tydligare få med syntesens väsentliga komponenter. Wagenknechts “konservativ vänster” är härvidlag också otillräckligt, liksom, omvänt, “socialistisk höger” vore det. Jag har därför föreslagit “socialistisk konservatism”, och därmed avsett en ny och utvecklad socialkonservatism, inte bara en återupprepad marxism.

Det jag hittills läst av Ahmari utgör dock en otillräcklig grund för en bedömning av hans helhetliga förhållningssätt till den nya högern och uppfattning om dess alternativitet i jämförelse med den gamla vanliga, och därmed av hans föreställning om dess förmåga att komma tillrätta med “the material predations of capital as such”. Men oaktat dessa terminologiska frågor bekräftar hans artikel hur de alternativa formerna av högern misslyckas just därför att de förblir höger, förblir otillräckligt separerade från den nuvarande, med all meningsfull konservatism oförenliga högern.

Ahmari har med stor säkerhet rätt i att arbetarklassen trots dess brister åter vänder sig och alltmer kommer vända sig till den existerande arbetarrörelsen. De samhällsförändringar i väst som atlant- och globalkapitalismen oundvikligen leder till måste rimligen framtvinga en sådan politisk utveckling, under vilken arbetarrörelsen också måste förnyas. Även den av althögern förkättrade managerklassen är ju inte bara en del av de 90 procenten och därmed inte enligt något seriöst materiellt mått en del av den härskande klassen, utan också “downwardly mobile”, en del av prekariatet. Därmed kommer en tid då även den inser att det borgerligt-dekadenta trivialpyssel med könsidentiteter och språk som den tränats att ägna sig åt inte tjänar dess egna intressen.

Redan den teoretiska förståelsen av de sociala och ekonomiska förändringarna kräver ju på alltmer akut sätt tillgång till intellektuella resurser och perspektiv som går utöver de institutionaliserade och systemimmanenta, och som därmed oundvikligen väcker allt större intresse. Detta samtidigt som den övriga världens motstånd mot den imperialistiska unipolarismen – som alltmer åter rullar tillbaka globalkapitalismen till en atlantkapitalism – driver på utvecklingen i samma riktning. Endast en liten del av mänskligheten tror på det den västerländska politiska och ekonomiska högern tror på, och den delen minskar kontinuerligt. Denna höger är helt enkelt knappast framtiden.

Det främsta problemet även med de nya högerformerna är förstås deras generella frontställning mot vänstern och alla former av socialism, inklusive deras allmänna attityd mot allt vad vänster och socialism heter. Det är en attityd som inte sällan är hatisk och som betingas av det faktum att alla är formade av nyliberalismens långa årtionden, och, i de mer specifika politiska högerriktningar jag till skillnad från Ahmari diskuterat här, ofta även av en distinkt radikalnationalistisk och mer eller mindre fascistisk mentalitet. Det har helt enkelt att göra med de personlighetstyper vår tids samhälle skapat.

Från det humanistiska perspektivet i egentlig mening, sådant jag försökt försvara det, är dessa inskränktheter och trångsyntheter, och den förgrovning av debatten som de lett till, både ett kulturellt och ett centralt politiskt problem. Vi förstår vilket samhälle denna höger, som alltså inte ens tillhandahåller ett verkligt alternativ till kapitalets rovdrift utan tvärtom ofta blir det hotade kapitalets vapen, skulle skapa om den fick makten. Ahmari gör en ovärderlig insats när han för alla former av höger, för hela högern, för alla av nyliberalismen fördummade, förklarar att “[i]nsofar as the labor movement seeks to democratize our economy, and to enhance the power of workers subjected to pervasive coercion in the workplace and the marketplace, it remains a profoundly decent, humane force”. Det är idag framför allt insikter och värderingar av detta slag som behövs för att vi, i enlighet med vad som också, i dess politisk-filosofiska dimension, är den så kallade värdecentrerade historicismens position, på allvar ska kunna övervinna den obsoleta höger-vänsterdistinktionen, och därigenom också nå fram till en ny, självständig politik bortom den.

Vad handlar Ahmaris typ av kritik av klasstrukturen och de 0,1 och 1,1 procenten om? Ressentimentsfylld, plebejisk, nivellerande egalitarism? Profanhumanistisk, radikalmodernistisk, kommunistisk utopism? Naturligtvis inte – när det är en traditionalistisk katolik som just Ahmari som framför den. För mig måste denna typ av kritik åtminstone primärt handla om att strukturen inte avspeglar och de 0,1 och 1,1 procenten, som inte bara nästan helt kontrollerar ekonomin utan också politiken och, på många olika sätt, opinionsbildningen, inte representerar några som helst överordnade värden, utan tvärtom i stor utsträckning deras motsats. Som katolska kyrkan alltid – i många århundraden – vetat, är denna kritik giltig för kapitalismen som sådan. En konservatism vars innebörd är bevarandet och försvaret av överordnade värden måste ta avstånd från den höger som alltid i grunden vill bevara denna ordning, och som därvid vare sig nationellt eller globalt skyr några medel.


Categories

Archives

Recent Comments

Viktor Johansson on MAGA-kommunismen
Jan Olof Bengtsson on Historiematerialism och överor…
Viktor Johansson on MAGA-kommunismen
Viktor Johansson on Historiematerialism och överor…
Viktor Johansson on Dugin och fascismen
Jan Olof Bengtsson on Historiematerialism och överor…
Viktor Johansson on Historiematerialism och överor…
Jan Olof Bengtsson on Dugin och fascismen
Jan Olof Bengtsson on Historiematerialism och överor…
Viktor Johansson on Dugin och fascismen
Viktor Johansson on Dugin och fascismen
Jan Olof Bengtsson on Dugin och fascismen
Viktor Johansson on Historiematerialism och överor…
Jan Olof Bengtsson on Historiematerialism och överor…
Viktor Johansson on Historiematerialism och överor…
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi