Archive for the 'Politics' Category

Imperialism och globalism

Oikos publicerar på sin hemsida en artikel av John Fonte från Hudston Institute, känd för sin analys av vad han kallat “transnational progressivism”. Artikeln, som översatts av Arvid Hallén, bygger på Fontes föredrag vid årets National Conservatism-konferens i Rom i början av februari, som jag kort kommenterade här. Detta är intressanta evenemang, och initiativtagaren Yoram Hazonys argumentation för nationalkonservatismen rymmer utan tvekan för vår tid viktiga insikter, även om denna typ av konservatism från mitt perspektiv givetvis i sig förblir otillräcklig.

Tyvärr ser Oikos publicering amatörmässig ut, då ingen presentation av Fonte eller beskrivning av detta artikelns ursprung och sammanhang tillhandahålls. Men i artikeln får Fonte i alla fall fram en del av kontinuiteten och överlappningen mellan den amerikanska imperialismen och globalismen, även om den missar mycket av innebörden av båda. Vad den framför allt missar, eller döljer, är otillräckligheten, ytligheten och illusoriskheten i den nationalkonservativa reaktionen mot globalismen. Reaktionen innebar i USA:s fall under Trump – som är vad det huvudsakligen handlar om här – i verkligheten s.a.s. bara en partiell reträtt från globalismen till imperialismen.

Trump är förstås en del av den stora populistnationalistiska vågen i världen, en bred opinion som i många länder på fullt begripligt sätt reagerat mot globaliseringen och dess följder. Men hans politik hade inte kunnat drivas om den inte också haft stöd i en del av etablissemanget, som helt enkelt ansåg imperialismen fördelaktigare för sina intressen än globalismen. Att reträtten från globalismen var blott partiell berodde på de nödvändiga begränsningar som ligger i USA:s faktiska särställning i världen ifråga om denna. En reträtt från globalism till imperialism, för att inte tala om en blott partiell sådan, innebär ju på intet sätt en nationalkonservatism i någon allmän, även för andra länder giltig, normativ mening.

Ännu ett steg mot NATO

Strävan efter försvarsallians med Finland, som SD brukar nämna som sitt alternativ till NATO, blir nu en förevändning för partiet att ta ytterligare ett steg mot NATO.

SD säger att vi genom att “likt Finland” öppna dörren mot NATO “signalerar” vår “vilja att fördjupa samarbetet” med Finland och ger vår säkerhetspolitik en “tydlig inriktning” mot försvarsförbund med Finland i stället för anslutning till NATO.

Man kan lugnt säga att omvärlden inte kommer uppfatta någon sådan innebörd av signalen, någon sådan tydlighet. Det gör ju liksom inte ens medavsändaren M. Dörröppningen mot NATO “stärker” verkligen inte “säkerheten i vårt närområde”.

Mattias Karlsson säger att det inte finns något alternativ till det konservativa blocket. Det är givetvis fel. Men en sak är klar: SD är inte längre något alternativ till M och KD.

Nej till NATO. Nej till konservativa blocket. Nej till SD.

Om kärnkraft

Jag kan inte bedöma allt Peter Rudling säger här, men det motsvarar min allmänna förståelse av kärnkraften: 4G bör satsas på; Kina, Ryssland och Frankrike är ledande; Big Oil har försökt sätta stopp inte minst genom miljörörelsen.

Ett historiskt misstag

Man skulle kunna säga att det konservativa blockets strategi är ett historiskt misstag från SD:s sida.

Tänker man sig att det är möjligt att omvända tillräckligt många i den gamla borgerliga högern och – som detta idag kräver – bland högerpolitikens globalistiska intressenter till SD:s positioner i kärnfrågorna och till den utvecklade sociala konservatism som är nödvändig?

Detta verkar inte ens ingå i SD:s strategi. I stället föreställer man sig en fusion med den typ av liberalkonservatism som den gamla borgerliga högerns kapitalism – i USA snarare än i Sverige – kunnat sträcka sig till att acceptera.

Detta synsätt präglar idag hela populistnationalismen, hela alternativsfären, med undantag för den uttalade vänsterinriktning som vuxit fram den senaste tiden men som är liten och har sina egna ideologiska problem.

Allt har reducerats till den vanliga, enkla höger-vänsterpolariseringen, i vulgariserad form.

Oikos och McCain

“Jag är alldeles för mycket neokonservativ krigshök med förkärlek till amerikansk militär världsdominans för att gilla henne”, skrev, som jag nämnt, Ronie Berggren för något år sedan om Tulsi Gabbard. “Jag håller…inte med henne eftersom jag har en alldeles för hökaktig inställning mot USA:s fiender och rivaler”, fortsatte han. “Jag är mer en McCain-typ.”

Nu annonserar tankesmedjan Oikos att de är “stolta över att få presentera” honom som talare på något som kallas “Skoklosterakademin”, ett samarrangemang med Konservativa Förbundet. “Ronie är”, heter det, “en av Sveriges främsta USA-experter”.

Jag försöker vara positiv till Oikos, men det här ger inte ett seriöst intryck. Det plötsliga oreserverade välkomnandet och den stora exponeringen i konservativa block-, populistnationalist- och alternativsfären av denna lätt bisarra person med sina “amerikanska nyhetsanalyser” gör att fenomenet, som man tidigare trodde var negligerbart, nu är viktigt.

D.v.s., viktigt för vad det säger om denna sfär i Sverige idag.

SD och Likud

SD är som bekant numera, genom sitt medlemskap i ECR, lierade inte bara med amerikanska Republikanerna utan också med israeliska Likud.

Charlie Weimers inhämtar nu råd om terrorism från Likud, och är entusiastisk över SD:s och Likuds första gemensamma evenemang och det framtida nära samarbetet.

Weimers kan vara bra, och utan tvekan sägs en del som är av vikt för den kritiska europeiska situationen.

Men samtidigt döljs skillnaderna mellan denna situation och Israels och dess historiska erfarenhet. Weimers sätt att föra diskussionen förutsätter en förenklad förståelse av det komplexa fenomenet terrorism.

Förutsägbara absurditeter yttras, som att Iran är “the Shia version of ISIS with a state”.

Det framhålls att Israel varit tvunget att hantera terrorism ända sedan statens grundande 1948, ja ända sedan 20-talet.

Här passerar förenklingen något slags gräns.

Vad som inte nämns är exempelvis att Likud utvecklades ur det radikalnationalistiska partiet Herut, grundat av den gamle terroristen Begin, lärjunge till halvfascisten Jabotinsky.

Efter Begin följde som Likuds ledare Shamir, ännu en gammal terrorist och mer extrem än Begin, direkt involverad i mordet på Folke Bernadotte, och en av dem som på 30-talet attackerade engelsmännen i tron att det kunde vara lämpligt att ställa sig på de tyska nazisternas sida.

Sedan kom krigsherren Sharon, som bl.a. invaderade Libanon hela vägen upp till Beirut och var ansvarig för massakrerna i flyktinglägren Sabra och Shatila.

Och förstås Netanyahu, som är son till en nära medarbetare till Jabotinsky och nu förestår en historiskt oöverträffad konsolidering av resultaten av de samlade övergreppen mot palestinierna.

I sin fina bok om Israel, Det förlorade landet, citerar Göran Rosenberg den s.k. Betar-sången, en dikt av Jabotinsky som blev den sionistiska ungdomsrörelsen Betars sång, för att förmedla hans karaktäristiska anda:

“I blod och svett en ny ras stiger fram

stolt, givmild och grym…

Stig upp ur fredens gungfly,

offra blod och själ,

för ännu ej skådad storhet…

för att segra eller dö.”

Hur är det egentligen med SD:s “djupa och knivskarpa rågång“?

Chefsekonomer i politiska partier?

Vänsterpartiet meddelar att Sandro Scocco blir deras nya chefsekonom. Nyheten upprepas i alla media: Scocco blir Vänsterpartiets chefsekonom.

Ingen tycks reagera på användningen av denna term. Chefsekonom.

Har politiska partier verkligen chefsekonomer? Partikassörer förstås, och ekonomisk-politiska talespersoner. Men chefsekonomer?

Det är något jag associerar med stora banker och fackförbund.

Men en snabb googling visar att även andra partier numera har chefsekonomer. Detta är utan tvekan ett dystert tidens tecken, som säger mycket om vad politiken idag är.

Alternativa bokmässan

Den alternativa bok- och mediemässan i Stockholm i höstas var en massiv men något urskillningslös manifestation från den populistnationalistiska oppositionen.

Några gånger har invändningar framförts mot min frekventa användning av termen “populistnationalism”, och de gäller det första ledet, “populism”. Men det är uppenbart att vad som kommer till uttryck på den alternativa bokmässan är just populism och ingenting annat. Inte bara det sakliga greppet om temat, yttrandefriheten, utan hela andan är populistisk – huvudsakligen men inte uteslutande i positiv mening.

Behovet av att komplettera denna spontant symptomfokuserade populism, samtidigt som det värdefulla och autentiska i den bevaras, kvarstår. Lämnad till sig själv kommer den hamna fel, låta sig manipuleras, bli ett instrument för problematiska krafter. Det handlar inte bara om den vanliga oklara gränsdragningen mot olika former av radikalnationalism och fascism: Nordisk Alternativhögers memetik presenterades på mässan som om den enbart handlade om humor, och detta skedde utan tvekan i god tro. Ett annat exempel på den outvecklade populismens hjälplöshet är SD:s rörelse i riktning mot inte bara parlamentarisk blockbildning utan ideologisk fusion med den gamla vanliga högern – både svensk och amerikansk – och dess liberalkonservatism.

Några få av deltagarna gick dock på allvar, om än bara mycket kort, utöver den vanliga populistdiskursens ramar, till de bakomliggande, större och djupare sammanhang som i verkligheten är avgörande: Lars Bern, Mikael Willgert, Joe Nilsson.

SD och den liberalkonservativa opinionsjournalistiken

“Nytt terrordåd i Frankrike. Tre döda. Det nya normala är fan inte normalt.”

Så twittrade Ivar Arpi i slutet av oktober efter att tre personer dödats i en knivattack i en kyrka i Nice, knappt två veckor efter att en lärare i en förort till Paris halshuggits efter att, i sin undervisning om yttrandefrihet, som blott illustration ha visat en karikatyr av Muhammed.

Arpi hade rätt, givetvis. Men de allt viktigare svenska borgerliga opinionsjournalisterna av hans typ, vars åsikter idag i mycket konvergerar mot SD:s politik och ideologi, utgör, som jag tidigare många gånger konstaterat, knappast något intellektuellt avantgarde. Det behöver man förvisso inte utgöra som konservativ. Men inte bara i den europeiska populistnationalismen och den nya högern, utan även i den egentliga intellektuella konservatism som finns i USA vid sidan av neokonservatismen, har dessa åsikter i många årtionden varit vitt spridda självklarheter.

Andra svenska journalister avfärdar idag den mer egentliga amerikanska konservatismen genom att retrospektivt och ytligt reducera den till ett inaktuellt “kulturkrig” i början av 90-talet (när Pat Buchanan lanserade denna term), utan att någonsin ha trängt in i, eller tidigare ens ha upptäckt, den intellektuella konservatismens historia, omfattning och innebörd, vare sig i USA eller Europa.

Det allvarligaste är dock inte att Arpi och de andra borgerliga opinionsjournalisterna är senfärdiga ifråga om tillägnelsen av SD:s profilfrågor. Där har de, i sin senfärdighet, rätt, och där uttrycker de sig nu ofta väl. Det allvarligaste är att de fortfarande förstår dem utifrån en föråldrad och otillräcklig liberalkonservatism, som de påverkar SD att ta över. Denna liberalkonservatism, som omfattande borgerlighetens sedan länge definierande nyliberalism och allmänna amerikanism, är i själva verket i mycket orsaken till de problem de nu upptäckt.

De värdefulla analyser och den kritik de nu nått fram till måste extraheras från detta problematiska liberalborgerliga sammanhang. Bortom de frågor de nu – med rätta – specialiserar sig på, förfaller de partiellt politiskt inkorrekta liberalkonservativa ofta till, eller kvarstannar de i, schablonartade allmänborgerliga ohållbarheter och ytligheter. Därmed överlappar de fortfarande på fatalt sätt med alla journalistkollegor som saknar deras relativa självständighet.

Valfusk i USA?

Mattias Karlsson skrev efter det amerikanska valet att Trumps påståenden om valfusk innan saken utretts rättsligt var djupt oansvariga och inte anstod en ledare. Så är det.

Men Trump är Trump. Det verkligt anmärkningsvärda, allvarliga och signifikativa var att dessa påståenden överhuvudtaget var möjliga i den omfattning vi nu sett. Det visar att det mått av tilltro till och förtroende för det gemensamma formella systemet och dess procedurala funktion som är nödvändigt för demokratin saknas.

Detta förtroende är ett förtroende för ens politiska motståndare som medborgare. För att alla har ett både personligt och gemensamt intresse av att upprätthålla denna neutrala och opartiska funktion för demokratins skull. Det är en demokratins förutsättning i form av en viss demokratisk kultur. Den amerikanska politiken och debatten i synnerhet under den senaste mandatperioden visar att denna förutsättning numera saknas.

Demokraterna har under fyra år på det mest spektakulära sätt agerat utifrån en bisarr konspirationsteori om att Trump manipulerade det förra valet i samarbete med Ryssland. Dessa anklagelser har knappast gjorts i god tro. De har varit ett uttryck för en fantastisk omognad och ansvarslöshet, som undergrävt demokratin och kanske i sig är ett uttryck för den amerikanska demokratins definitiva förfall.

Demokraternas agerande under dessa fyra år visar att de själva, i samarbete med djupstatliga organ och media, denna gång faktiskt mycket väl skulle kunna ha manipulerat valprocessen.

Moderaternas idéprogram

Såvitt jag förstår är det ännu bara ett förslag till nytt idéprogram som M presenterat. Men några större ändringar blir det väl inte. Har inte hunnit läsa det än, men man hade kanske hoppats på åtminstone litet mer än vad Simon O. Pettersson finner: “Läser Moderaternas nya idéprogram. Tyvärr saknas i stort sett idéutveckling — gamla paroller som liberalkonservatism, det öppna samhället etc. präglar hela dokumentet. Den begränsande sakpolitiska omorientering som kan skönjas i vissa formuleringar går inte på djupet.” Jämför med detta omdöme mitt inlägg om M:s “Sverigemöte” i våras.

Jakob Söderbaum är däremot positiv. Grundorsaken till det är att för honom konservatism i Burkes anda är identisk med liberalkonservatism. Det går förvisso att argumentera för detta. Enligt Söderbaum har M:s idépolitiska arbetsgrupp förmått ge en “i allra högsta grad rättvisande bild av liberalkonservatismen – i Burkes, Smiths, Tocquevilles, Reagans och Thatchers anda – i uppdaterad form för 2020-talet”. Därmed har M, enligt Söderbaum, efter att “mycket länge ha varit ett liberalt parti, därefter under Reinfeldt ett pragmatiskt sosse-light-parti”, åter blivit “ett regelrätt liberalkonservativt parti”.

För min del har jag utförligt argumenterat för att dess historiska resultat visat att även denna “regelrätta” liberalkonservatism är otillräcklig och ohållbar idag. Det är signifikativt att programutkastet fortfarande tycks använda Poppers och Soros gamla, rent liberala begrepp “det öppna samhället”, som särskilt utsatts för konservativ filosofisk kritik. Här skulle åtminstone behövas en genomtänkt omdefinition.

Slutligen (jag får kanske anledning att återkomma när jag läst det definitiva programmet) har enligt Söderbaum intellektuella konservativa haft höga förväntningar p.g.a. att Alice Teodorescu skulle leda programarbetet. Men hon är ett typiskt exempel på de borgerliga opinionsjournalister vars omhuldadhet av SD tenderar att förhindra detta partis nödvändiga, självständiga ideologiska utveckling, och därmed visar problemen med det konservativa blocket.

Vid Din Sida

Det är höst och vi går mot vintern och kylan. En organisation som heter Vid Din Sida påminner mig med otrolig frekvens på Facebook om sin verksamhet för de hemlösa pensionärerna i Stockholm. Engagemanget, och såvitt jag förstår även resultaten, är imponerande. Bakom det hela står en av allt att döma mycket duktig kvinna som heter Jeanette Höglund. De beskriver sig som en opolitisk ideell förening.

Det behjärtansvärda projektet påminner mig också om ett annat initiativ för de hemlösa, som vår tillförordnade ordförande för SD Stockholms stad, Jimmy Hesselbäck, startade under vintern 2015-16. Denna kampanj var förstås inte opolitisk som Vid Din Sida. De konkreta hjälpinsatser som det faktiskt innefattade var naturligtvis främst ett sätt att väcka uppmärksamhet för den viktiga frågan och för SD Stockholms stads politiska linje i den. Men de var kontroversiella i partiet, såtillvida som det inte rådde någon enighet om huruvida ett parti överhuvudtaget borde ägna sig åt sådant, till skillnad från att bara arbeta med de konventionella politiska medlen, och han med otillräckligt stöd avsatte åtskilligt av distriktets ekonomiska medel för det hela. Men hur det än var med dessa saker var projektet, tror jag, ett uttryck för ett starkt engagemang för denna goda sak från Hesselbäcks sida.

Nu finns alltså Vid Din Sida, som enbart arbetar med den konkreta hjälpen, och alltså helt opolitiskt. Den korta beskrivningen på Facebooksidan lyder: “Vid din sida är ett initiativ av Jeanette Höglund som till vardags arbetar som ordningsvakt i tunnelbanan. Där möter hon många äldre hemlösa om natten som söker värme och mat. Denna erfarenhet motiverade henne att göra något åt saken. På så vis skapades Vid Din Sida för att samla in bidrag till inköp av kläder och mat som sedan delas ut till de som behöver det som mest.”

Såvitt jag förstår äger denna utdelning rum både utomhus, på gator och torg, och i en trevlig lokal föreningen skaffat, där de hemlösa ibland också kan få tak över huvudet och mer värme än den kläderna ger. Det hela förtjänar verkligen allt stöd. Massor av bilder från den omfattande aktiviteten kommer hela tiden på Facebooksidan, och utöver den finns även en hemsida med mer information.

Postmarxism och kapitalism

Evert Larsson, tidigare känd som företrädare för Sveriges Kommunistiska Parti, SKP – det maoistiska SKP, ett av de två partier som utvecklades ur KFML på 70-talet, inte det stora svenska kommunistpartiet som under C.-H. Hermansson bytte namn till VPK – i södra Sverige, skriver ett inlägg under rubriken ‘“Högerns” knäfall för Marx‘. Det är främst jag som är högern, och jag som knäfaller.

Man kan börja där, med rubriken. Jag är inte högern i den gamla vanliga meningen, och såvillvida är det verkligen rätt att Larsson sätter detta ord inom citationstecken. Liksom SD, eller åtminstone liksom SD tills nyligen sagt sig vara, är jag socialkonservativ. I många inlägg har jag hänvisat till socialkonservatismens tidiga historia i Europa och dess förbisedda akademiska ursprung. Marx problemställningar är ingalunda främmande för socialkonservatismen, även om den velat erbjuda ett alternativ till hans lösningar. Själv har jag flera gånger både före och efter att jag lämnade den gamla högern tagit upp Marx och marxismen. I synnerhet för mitt förslag att socialkonservatismen behöver ideologiskt vidareutvecklas för att den ska bli tillräcklig som ideologisk grund för den åtminstone tidigare av SD starkt betonade positionen “bortom vänster och höger” är marxismen för mig viktig. Det finns aspekter både av idealismen och den s.k. värdecentrerade historicismen, två av de filosofiska riktningar som för mig är centrala både i allmänhet och för denna ideologiska vidareutvecklings syften, som i sig har vissa inre samband med element i marxismen.

Vad jag var intresserad av inom högern när jag kunde sägas tillhöra den var de mer distinkta kultur-, värde- och moralkonservativa traditionerna. Men med denna inriktning var det redan då för mig obegripligt hur man kan förneka marxismens delsanningar: de var ju relevanta även för en sådan inriktning. När jag ändå klagade över det alltför stora eller helhetliga marxistiska inflytandet på universiteten och i kultur- och samhällsdebatten, uppmuntrade mig de bästa konservativa filosoferna i stället att använda det för att ta till mig marxismens delsanningar. Claes Ryn talade om dialektiken som en viktig sanning i marxismen. Efter murens fall började Tage Lindbom tala om Sovjetunionen i mer positiva ordalag som en ordning, till skillnad från det nyliberala västerlandet. När jag skriver om Marx och marxismens delsanningar är det varken något nytt eller något knäfall, även om jag nu gör det mer än tidigare p.g.a. den politiska utvecklingen, inte minst SD:s utveckling.

Larsson citerar mig, från Twitter: “Graden av politisk korrekthet, massinvandring, multikulturalism och våld är ett mått på hur höger, hur borgerligt, hur nyliberalt, hur kapitalistiskt ett land är. Den postmarxistiska kultur- och rasvänstern är en skapelse av kapitalet i syfte att stoppa socialismen. Att Östeuropa idag är mer konservativt än väst beror på att det skyddades av kommunismen.” Detta är tydligen för Larsson helt obegripligt. “Vem tror ni är kapabel att göra denna analys”, skriver han förbluffad, “och vem har intresse av den? Ta och fundera över det, medan texten här försöker förstå personen bakom kommentaren.” Larsson lyckas inte förstå mig, och de påståenden, eller, som jag menar, enkla konstateranden, som Larsson kallar min analys, motsägs inte av vad han menar sig anföra mot dem.

Den politiska korrektheten, massinvandringen och multikulturalismen, och det våld som följer med dem, är fenomen som hör till nyliberalismens epok, dominerad av högern, borgerligheten, kapitalismen. Hela denna ideologi är den s.k. fria världens, “västs”, kommer till helt avgörande del från USA, som tillhandahåller ett paradigm som man eftersträvat att implementera globalt i demokratins och de mänskliga rättigheternas namn, som legitimerar kapitalismens imperialism. Med början under kalla kriget satsade CIA i sina kampanjer riktade mot intellektuella och kulturpersonligheter även på att få fram en postmarxistisk vänster som kunde stoppa de verkliga socialisterna både i USA och Europa, ett alternativ som ändå tillfredsställde de radikala sensibiliteterna och framför allt utnyttjade dem för “väst”-systemets syften. Det handlar inte, som Larsson tror att jag menar, om att det är “CIA som är i farten, med syfte att ge vänstern ett dåligt rykte” när “upploppen sprider sig runt USA i spåren av BLM:s framfart”. Det generella och gamla syftet var att skapa en ny och för kapitalismen ofarlig vänster med gott rykte. Inte minst skedde det genom de f.d. trotskisterna i New York, ur vilkas krets med tiden även de neokonservativa framgick, och de till dem knutna tidskrifterna Partisan Review och, i Tyskland, Der Monat. Men också genom de distinkt “västliga” utvecklingarna av marxismen själv, framför allt Frankfurtskolan, som redan på egen hand rört sig ett gott stycke utöver marxismen. Det är det här som av många idag inexakt brukar kallas “kulturmarxismen”.

Kan någon tvekan råda om att BLM:s och de kritiska rasstudiernas USA är ett mindre konservativt samhälle än dagens socialistiska länder? Är det Kina, Vietnam, Nordkorea, Kuba, Nicaragua och Venezuela som är ledande på dessa områden? Larsson bestrider att BLM är en “del av kapitalism”. Men självklart är så fallet – de är rentav i mycket en del av Demokraternas presidentvalskampanj. Larsson nämner att de är sponsrade av “Soros och ett stort antal internationella storföretag”, men primärt och ursprungligen är det såvitt jag förstår Fordstiftelsen som står bakom dem. “Är det istället inte så att BLM och ‘postmarxistisk kultur och rasvänster’ samverkar i skydd av den ekonomiska globaliseringen för politisk globalisering?”, skriver Larsson här. Det håller jag förstås med om. Även annat som Larsson säger om BLM instämmer jag i. Jag har också utförligt uppehållit mig vid det faktum att finanskapitalister stött marxismen, och Larsson vet att jag håller med honom om att det beror på att Marx “förlägger det stora bedrägeriet – ‘utsugningen’ – till den kapitalistiska produktionen, vilket flyttar uppmärksamheten bort från finanskapitalet”.

För Larsson är mina formuleringar “en fingervisning om ett mullrande ursinne mot  ‘globalism’, ‘kapitalism’, ‘amerikansk kulturimperialism’ eller vad man väljer att kalla det”. “Mullrande ursinne” är inte någon träffande karaktäristik av vare sig den stilistiska modalitet i vilken jag uttrycker mig eller av det känslotillstånd som ligger bakom den. Vad det handlar om är några enkla analytiska konstateranden. Det är inte fråga om några märkligheter. Inte minst Rysslands i jämförelse med “väst” markanta och folkligt förankrade kulturkonservatism, de levande litterära traditionerna, det bevarade folkliga, historiska berättandet, ja i viss mån religionens bevarade ställning, beror på att de så länge kunde undanhållas kapitalismens och den amerikanska kulturimperialisms inflytande, som så hårt drabbade Västeuropa. Detta ska inte överdrivas, kulturimperialismen är stark i Ryssland också, men den skillnad som finns beror på den orsak jag angav. Sovjetunionen och de östeuropeiska folkdemokratierna uppvisade även distinkt konservativa inslag i sin egen kulturpolitik, liksom Kina gör det idag. De tvingades tidigt inse att folket inte önskar sig kulturradikal extremism av västmarxisternas och postmarxisternas slag.

Larsson anser att det inte längre existerar någon konflikt mellan kapitalism och socialism eftersom socialismen “kollapsat” och “gått under”. “Efter realsocialismens fall var striden mellan kapitalism och socialism avgjord.” Detta är en ytlig och provinsiell bild av dagens värld. Vad som är sant är att det länge inte existerat någon konflikt mellan kapitalism och postmarxism. Helt riktigt konstaterar Larsson däremot att “Konflikten går idag mellan de som ekonomiskt och politiskt står för globalisering och de som i växande utsträckning motsätter sig den”. Men bland de senare finns även mer autentiska marxistiska socialister, och den primära innebörden av deras ställningstagande är givetvis motståndet mot globaliseringen som kapitalistisk.

“Konflikten går”, säger Larsson vidare, “inte mellan stormakter utan klyver dem. Det viktigaste motståndet mot USA:s krig mot terrorism finns inom USA.” Men USA:s krig är inte i första hand några krig mot terrorism, utan de gamla vanliga imperialistiska krigen. Det var ju USA som självt, under det kalla krigets sista årtionden, byggde upp den islamistiska terrorismen för att använda den mot Sovjetunionen, och nu använder den mot Syrien, Iran och Kina. Detta var en central del i Brzezinskis stora strategi; jag hörde själv en CIA-tjänsteman explicit förklara islamismens betydelse i detta sammanhang i ett föredrag vid mitten av 80-talet.

“På vilket sätt var det kapitalismen som styrde ideologi och ‘kunskapsproduktion’ inom universitet och medieproduktion?”, frågar Larsson, märkligt nog efter att just ha citerat det stycke där jag nämner de CIA:s satsningar som är åtminstone en stor del av svaret. För Larsson är det helt enkelt “marxisterna” som ligger bakom de “ideologiska framstötarna” på de amerikanska universiteten. Jag förnekar inte att många av dessa ideologer anser sig vara marxister, och vi står här naturligtvis inför en ren definitionsfråga. Men det är lätt att identifiera det som skiljer de ideologiska framstötar Larsson avser från den klassiska marxismen, vad som gör att detta med långt större rätt benämns postmarxism. Och Larsson beskriver själv i sitt inlägg det centrala i detta. Prefixet “post” i ordet postmarxism betyder inte att denna inte har något överhuvudtaget med marxismen att göra, utan att den vuxit fram ur marxismen och ursprungligen till avgörande del skapats av personer som gått igenom marxismen och förvandlat den till något annat.

Enligt Larsson är det “the intellectual dark web” som idag står för den “klassiskt liberala” motreaktion som han, den gamle kommunisten, nu ställer sig bakom. Anmärkningsvärt nog lyfter han fram Jordan Peterson som en av dem i detta läger som “levererar det kraftfullaste motståndet” p.g.a. sina “kunskaper om marxism”. Här förvånar Larsson verkligen. Petersons prestation i debatten med Žižek i detta ämne förra året blev inte bara lätt avfärdad av en rad marxister, utan också närmast utskrattad t.o.m. av alternativhögerns Richard Spencer, vars analys i hög grad överensstämde med marxisternas. Denne gick så långt att han, nästan inte enbart på skämt, förklarade att Peterson genom att vara så dålig gjorde honom själv till marxist!

Vad jag säger i de citat Larsson anför bekräftas direkt av Larsson själv: “vänstern själv”, förklarar han, “orienterade sig bort från den klassiska marxismen, den om arbetarklass och socialism”. Enligt honom gjorde den det därför att det inte längre fanns någon “kapitalistklass som sammansvetsades i kampen mot en icke existerande socialism”. Socialism “i meningen ett ekonomiskt system” är, förklarar Larsson, “inte längre aktuellt” för den postmarxism han ändå envisas med att kalla marxism. Vad som återstår är “en kraftsamling på det ideologiska och politiska planet”. Men eftersom denna kraftsamling alltså inte längre handlar om socialismen som ekonomiskt system är den givetvis något helt annat än marxism. Perry Anderson beskrev transformationsprocessen, som i själva verket börjat långt tidigare, fastän det ännu fanns en socialism i andra delar i världen, redan i sin klassiska översikt Considerations on Western Marxism 1976, och följde sju år senare upp analysen i In the Tracks of Historical Materialism.

Den kraftsamling Larsson syftar på sökte emellertid, förklarar han, “en politisk kraft som ersättning för det förlorade basområdet i Sovjetstaterna”, och det man därvid fortfarande kunde bygga på var, konstaterar han riktigt, Lenins analys av imperialismen (Larsson sätter detta ord inom citationstecken!). Från den hade ju redan sedan länge en väg lett i riktning mot helt nya utvecklingar inom marxismen. “Folken i kapitalismens periferi drogs in i det globala maktspelet”, konstaterar Larsson. Det var ju ingenting nytt för tiden efter murens fall. Men ingenting kan invändas mot Larssons beskrivning av vad som då skedde: “Asylanten, migrationsströmmar  var den nya sociala kraften som skulle ersätta arbetarklassen. Finanskapitalet hade redan under en lång tid verkat för att riva alla hinder för rörelser av människor, varor, tjänster och kapital. I globala organisationer finns dessutom en elit av byråkrater, experter, forskare, som verkar för den politiska globaliseringen.” Sida vid sida, tillsammans hjälps de åt.

Larsson skjuter in en kommentar om Roger Scrutons tidiga arbete bland dissidenter bakom järnridån, och hur det förts fram som ideologiskt föredöme av konservativa. “Hur skall detta arbete mot kommunismen värderas, var inte även det, tillsammans med CIA och kapitalism riktat mot det ‘konservativa Östeuropa'”, frågar han mig. Nej, subjektivt var Scrutons arbete bland dissidenterna naturligtvis inte riktat mot det konservativa Östeuropa, på det sätt CIA:s och kapitalismens i allmänhet var det. Han stod givetvis främmande för de senares samtidiga mobilisering av fundamentalistisk-extremistisk islamism och amerikansk popkultur. Men, i alltför stor utsträckning stödjande Thatcher och den nyliberala revolutionen, förstod han inte denna revolutions verkliga natur, förstod han inte det samband mellan de faktiskt existerande socialistiska länderna och den kulturella konservatismen som jag nämnde. Det gjorde inte heller jag på den tiden.

Av min hemsida utläser Larsson att min “viktigaste politiska insats” är att “ha påverkat SD att knyta an till den konservativa traditionen, som ett komplement till deras nationalism”. Det är oklart i vilken utsträckning jag utövat någon sådan påverkan, även om det i viss mening är riktigt att jag försökt. Mattias Karlsson har däremot definitivt, genom sin upptäckt av Scruton, drivit partiet i just den riktningen. Vad jag mer exakt försökt göra är att förespråka populistnationalismens modifikation och komplettering genom en vidareutveckling av den mer distinkta socialkonservatism som Karlsson tidigare lyfte fram, och även med hjälp av vissa filosofiska skolbildningar, av vilka Larsson nämner en: personalismen. Larsson nämner inte idealismen och den värdecentrerade historicismen, och inte heller mitt försvar för en av kritisk urskillning präglad dialog med den nya högern. Även mitt försvar för marxismens delsanningar faller här bort. När det gäller dem vill ju Larsson alltså få det till ett nytt, skandalöst knäfall som strider mot min hittillsvarande insats i egenskap av en vanlig konservativ i den vanliga högern: “Det överraskande i citaten ovan är att de inte kommer från vänster, utan flödar ur en ‘borgerlig’ tradition.”

Att Larsson inte är särskilt initierad när det gäller mig visas inte minst av hans missuppfattning att jag “uteslöts ur SD i samband med att ungdomsförbundet och parti gick skilda vägar efter valet 2014”. Det stämmer inte; partiet gick aldrig så långt som att utesluta mig, även om ledningen givetvis ogillade att jag delvis försvarade ungdomsförbundet och, som Larsson nämner, ställde upp i den kontroversiella styrelsen för Stockholmsdistriktet 2015. Att jag inte uteslöts innebar s.a.s. inte att de ville ha mig kvar. Men jag var kritisk även mot en del av ungdomsförbundets agerande vid denna tid, utifrån den “enhetslinje” jag försökte försvara på grundval av de specifika ställningstaganden som motiverade mitt engagemang i partiet överhuvudtaget. Ungdomsförbundets senare agerande – som AfS – har också visat att partiledningen hade rätt i åtminstone mycket av sin kritik mot dem.

Larsson framför även kritik mot Mattias Karlssons nya tankesmedja Oikos för att Malcom Kyeyune tagit plats i den, och misstänker att detta beror på “en önskan om att accepteras av det politiskt korrekta kulturella etablissemanget”. Var och en bör lätt kunna se i vilken utsträckning Larsson är ute och cyklar här.

Trots allt detta avslutar dock Larsson intressant och förtjänstfullt nog på ett sätt som överensstämmer med min inriktning: “Det finns starka skäl till att bryta den politiska polariseringen i Sverige, gå ur de politiska skyttegravarna. De senaste årens utveckling inom vänstern har gjort detta möjligt. Alltfler med bakgrund i vänstern har förstått att de senaste årtiondenas massinvandring varit en katastrof för Sverige. Att försöka skapa en aktionsenhet i någon enstaka fråga för att nå en gemensam framgång skulle kunna ha stor betydelse för den politiska utvecklingen. Frågan skall väljas efter möjligheten att nå en politisk framgång.” Och Larsson föreslår en gemensam kampanj för Julian Assanges frigivning! Detta är förträffligt; jag ställer mig här helt bakom Larsson.

Larsson tillhör inte de alltid vanliga men svårbegripliga radikala omprövare av kommunismen som hamnat i ett fanatiskt försvar för den kapitalism de tidigare lika fanatiskt bekämpade. Hans tidigare partikamrat Kurt Wickman, exempelvis, en gång författare till Marxism eller trotskism?, ett militant uppkok på stalinisternas alla anklagelser mot Trotskij, som nu är libertarian och har publicerat antologier med texter av Mises och Eli Heckscher på Timbro. Men i båda dessa fall hänger omprövningen kanske samman med den allmänna, märkliga utveckling SKP genomgick. Med maoismen var partiet knutet till Kina. Efter Nixons av den andre store antikommunistiske strategen vid sidan av Brzezinski, Kissinger, noggrant uttänkta besök i Kina, som i förlängningen av den redan uppnådda brytningen mellan Kina och Sovjetunionen syftade till utvecklingen av ett direkt antisovjetiskt samarbete, förändrades Kinas politik under de fyras gängs tid och i början av Deng Xiaopings gradvis på ett sätt som skapade den största förvirring i SKP och andra västerländska maoistiska partier. Kina började helt enkelt stödja USA i den globala politiken, och icke få västmaoister följde efter. Från denna punkt var steget inte långt till att helt överge kommunismen, även om Kina under Deng inte gjorde det, utan nöjde sig med starka modifikationer i marknadens tecken. SKP däremot gick snabbt mot sin upplösning, medan det andra ur KFML utgångna partiet, KPML(r), retirerade från sin Kina-koppling och överlevde.

Generellt betecknar sig Larsson till skillnad från Wickman fortfarande som tillhörande vänstern, i icke-marxistisk mening. Men det är svårt att förstå hans överdrivna, urskillningslösa och ilskna avfärdande av marxismen. Vad jag uppfattar som den centrala punkten i hans ekonomisk-analytiska kritik av marxismen är förvisso viktig. Men historiematerialismen och dialektiken rymmer uppenbara och viktiga insikter. Vad jag säger är alltså bara att det finns sådana delsanningar, att den nyliberala kapitalismen i sina resultat är mindre konservativ – mer katastrofalt radikal och destruktiv – än den historiska socialismen, och att dessa resultat i hög grad har uppnåtts genom symbiosen med vad som måste förstås som en postmarxism.

Av de skäl jag här och i många andra texter redovisat anser jag att dessa konstateranden är ovedersägliga. Med min föreslagna utveckling och fördjupning av socialkonservatismen “bortom höger och vänster”, i anslutning till de tankeriktningar jag nämnt, är det möjligt att gå betydligt längre än aktionsenhet i “någon enstaka fråga”. Med sitt stöd för strävan att bryta den politiska polariseringen och lämna skyttegravarna, och sin insikt om hur de senaste årens utveckling inom vänstern gjort det möjligt, borde det inte vara svårt för Larsson att följa med mig längre på denna väg.

Om postkolonialism

Johan Lundbergs nya bok om postmodernismen diskuteras på bokmässan i Göteborg av Göran Greider, America Vera-Zavala, Marie Demker och Lundberg själv, under ledning av Katarina Barrling.

Greider instämmer med Lundberg i förkastandet av postmarxismens teori. Men han ger också ifrån sig instämmande ljud när Vera-Zavala i bl.a. Stefan Jonssons efterföljd förstår postkolonialismen i marxistiska termer. Vera-Zavala framställer invandrarna i förorterna som helt enkelt “arbetarklassen”. På så sätt kan den postmarxistiska teorin legitimeras inför Greider.

Postkolonialismen går ut på att vi ska lyssna till de “andra rösterna”, de tidigare koloniala folkens, den tredje världens. Deras akademiker, förklarar Vera-Zavala, kommer till västvärldens universitet och säger “vi har en annan syn på det här”.

Så långt är postkolonialismen som allmänt fenomen naturligtvis legitim. Inte minst från ett traditionalistiskt perspektiv.

Men dessa akademiker, delvis redan genom att vara just akademiker, är inte bara “andra röster”. Även de är i hög grad västvärldens röster, av visst slag. Nämligen marxismens, postmodernismens, den postkoloniala teorins. De är inte traditionalister.

Och implicit i postkolonialismen, sådan Vera-Zavala förstår den, ligger att det inte bara är den tredje världens akademiker som ska komma och tala på västvärldens universitet, utan att tredje världens folk också ska komma och bo i västvärldens förorter.

Mot detta har varken Greider, som accepterar att dessa folk i förorten nu är arbetarklassen, eller ens Lundberg, som kan antas stå fast vid sina gamla programmatiska formuleringar i Axess, några invändningar. Det tycks vara en för alla självklar, outtalad premiss.

Men vad handlar den om? Vera-Zavala vill alltså skilja postkolonialismen från postmodernismen, och i stället förbinda eller rentav identifiera den med marxismen. Fredric Jamesons kritik nämns.

Den centrala del av postkolonialismen som består i de tidigare koloniala folkens närvaro i västvärldens förorter är emellertid ett resultat av den nyliberala kapitalismen. Vera-Zavala skrev en gång en bok tillsammans med Johan Norberg, där de diskuterade sina ytliga skillnader.

Konservativ fusionism

När jag i våras skrev om en artikel som den, som jag uppfattade det, ännu inte formellt lanserade tankesmedjan Oikos producerat, lyfte jag fram den rudimentära ideologiska programförklaring som tillfogades efter undertecknarnas namn: “Oikos är en nystartad, partipolitiskt obunden tankesmedja som syftar till att befrämja en konservativ samhällsutveckling, bidra till ökad kunskap om konservativ ideologi, verka för konservativ fusionism och stimulera till en mer livfull idédebatt.” Jag noterade att det enda som i den stack ut var ordet “fusionism”, och att det fanns anledning att återkomma till det.

Ordet fusionism, i sammanställningen “konservativ fusionism”, stack ut av det skälet att Mattias Karlsson på senare tid starkt anknutit till den amerikanska konservatismen och etablerat kontakter och samarbete med den i samband med bildandet av den nya tankesmedjan, och att fusionism historiskt varit ett viktigt begrepp i just den amerikanska konservativa rörelse som växte fram på 50-talet. Tankarna gick oundvikligen till det specifika amerikanska ideologiska fenomenet. Senare har jag också sett Karlssons föredrag vid University of Colorado i februari förra året på temat ‘National Conservatives and Traditional Conservatives: A Call for Unity’, i vilket han också använde detta ord.

Huvudströmningen i den amerikanska konservativa rörelsen har i själva verket karaktäriserats av försök att förena konservatism och libertarianism. “Fusionism” var det namn en av medarbetarna i William F. Buckleys National Review, Frank S. Meyer (1909-1972), gav sitt försök under 50-talet att filosofiskt förena libertarianism och vad han kallade traditionalism (i den burkeanska meningen) på ett nära, inre, organiskt sätt, ett sätt som gick utöver det blotta så att säga externa sammanställandet. Det var för Meyer fråga om just en konservativ fusionism: sammansmältningen av libertarianism och traditionalism definierade enligt Meyer konservatismen. En god uppfattning av Meyers åskådning får man i In Defense of Freedom and Related Essays från 1996, en sammanställning av några av hans viktigaste uppsatser och artiklar. Buckley själv, som på flera sätt var central i den tidiga rörelsen, var starkt påverkad av detta projekt.

Med tanke på detta substantiella innehåll i Meyers politiska filosofi framstod det dock som mindre sannolikt att det verkligen var denna riktning som åsyftades av Oikos. Det är kanske inte fel att säga att Meyers fusionism betonade libertarianismen mer än traditionalismen. Han angrep i alla fall på signifikativt sätt de typer av konservatism i den amerikanska efterkrigsrörelsen som avvisade libertarianismen, såsom Russell Kirks och Peter Vierecks. Det rådde inte bara en spänning och ofta ett motsatsförhållande mellan konservatismen (eller vad som i USA på grund av denna bakgrund kommit att kallas den traditionalistiska konservatismen) och libertarianismen, utan också mellan konservatismen och detta försök till fusion av den, eller av traditionalismen, och libertarianismen. De ledande konservativa kunde helt enkelt inte godta Meyers fusion.

Innebörden av detta måste sägas vara att fusionismen misslyckades, åtminstone om dess anspråk inte bara var att utgöra ännu en individuell politisk-filosofisk position bland många andra, utan att på ett sätt som kunde accepteras av båda parter filosofiskt överbrygga motsättningen och få parterna att faktiskt mötas och enas i en gemensam åskådning. Detta hindrade emellertid alltså inte att den amerikanska konservativa rörelsen, som slutligen formellt erövrade makten med Reagan på 80-talet, hela tiden fortsatte att präglas av den instabila samexistensen av konservatism och libertarianism, på det sätt som först skildrades av George Nash i The Conservative Intellectual Movement in America since 1945. Den nyliberala revolutionen i USA hade åtminstone ideologiskt ett starkare konservativt inslag än i Sverige, men det hindrade inte att den i lika hög grad präglades av libertarianska idéer. De neokonservativa, som från 70-talet alltmer dominerade etablissemangskonservatismen, kan sägas ha gjort sitt eget försök att balansera och förena dessa olika komponenter.

Några av de andra i Oikos’ “förtroenderåd” kan förvisso antas stå betydligt närmare Meyers fusionism än Karlsson, framför allt Naweed Khan. Men Karlsson själv har ju tidigare definierat SD som ett socialkonservativt parti och kunde knappast misstänkas plötsligt ha lagt sig till med några libertarianska böjelser. Även det sammanhang i vilket Karlsson använde termen fusionism i sitt föredrag i USA talade entydigt mot att det handlade om en anslutning till Meyer och Buckley. Vad det där var fråga om var en fusion mellan den gamla, etablerade högerns konservatism och de framgångsrika nya partiernas av den typ han själv representerar, en konservatism han nu beskriver som patriotiskt eller nationellt konservativ i stället för socialkonservativ. Det handlade alltså om vad som också är SD:s nya linje sedan valrörelsen 2018: det “konservativa blocket”. Det stod klart att det primärt var detta som Oikos skapats för att befrämja.

Som jag försökt belysa i en rad artiklar finns det uppenbara problem med denna andra typ av fusion. Den är en fusion av populistnationalismen med dagens etablissemangshöger, både i Sverige och i USA, en höger som alltså, framför allt i USA, innehåller ett starkt libertarianskt moment, och i Sverige åtminstone ett lika starkt nyliberalt. Fastän det är en helt annan fusion än Meyers, som inte laborerade med någon populistnationalism (åtminstone inte av dagens typ), finner vi dock även här det stora anspråk som ligger i själva termen fusion. Etymologiskt betyder fusion smältning, vilket ger den exakta aktuella betydelsen: sammansmältning. Karlsson menar inte att, å ena sidan, Moderaternas och Kristdemokraternas typ av konservatism (om de nu verkligen ens i begränsad utsträckning gör anspråk på att omfatta en sådan) och de amerikanska Republikanernas konservatism bara ska externt sammanställas med hans egna åskådning å den andra, i en politisk allians, utan att de två faktiskt ska bli ett. Det är ett anmärkningsvärt projekt i ljuset av Karlssons egna tidigare ideologiska programformuleringar för SD.

Men det stannar inte här. Att döma av en ny intervju med Karlsson av Ronie Berggren kan min här redovisade hittillsvarande förståelse av Karlssons och Oikos’ användning av termen fusionism ha varit felaktig, eller åtminstone nu ha blivit det. Karlsson kopplar nämligen i denna intervju själv sin egen användning av termen konservativ fusionism till Buckley!

Man vill tro att Karlsson bara noterat förekomsten av termen fusionism i USA utan att närmare studera dess begreppsliga definition, och tyckt att den är bra och användbar för sitt eget syfte. Men det är inte lätt. Karlsson knyter explicit termen till Buckley, hos vilken den har en mycket distinkt betydelse, en betydelse helt skild från hans eget projekt sådant han själv beskrivit det. Kan han verkligen ha missat det?

Misstanken att det handlar om mer än en uppskattning av Buckley för att han använde ett bra ord som Karlsson kan använda på annat sätt förstärks av hela intervjun med Berggren. Denne har länge med tvärsäker, smalspårig, närmast maskinmässig enständighet ivrat för just den amerikanska konservatismen i Republikanernas form och dess efterbildning i Sverige. Han har skrivit en bok om sin idol George W. Bush, och uppmålat en republikansk kontinuitet mellan denne och Trump. I den nu aktuella intervjun framstår det som om Karlsson instämmer i allt Berggren säger i denna anda om den amerikanska konservatismen. Det låter märkligt för dem som fortfarande minns Karlssons socialkonservatism.

Karlsson gör helt klart att han med konservativ fusionism för svensk del menar det konservativa blocket. Högern måste i hela västerlandet enas under konservatismens paraply: framtiden är fortfarande att “de nya patriotiskt inriktade konservativa rörelserna” och “gamla institutionella partier som Tories” enas. I Sverige betyder det att det konservativa blocket, enheten av SD, M och KD, måste vinna nästa val. Detta block ska dock, i enlighet med Berggrens anvisningar, nära knytas till den amerikanska konservatismen sådan den representeras av Republikanerna. Berggren själv fyller i: vi bör, för det nya blockets syften, lära av amerikansk konservatism, hur den skapade ett brett tält.

Liksom Karlssons paraply, ja block, ligger uttrycket brett tält konceptuellt långt från fusion även i största allmänhet. De olika partierna ska, säger Karlsson, enas om kärnvärden och vinna i de till dem relaterade centrala frågorna, men kan agree to disagree om annat. Men vilka gemensamma kärnvärden finns när det gäller socialkonservatism contra nyliberalism? Måste man inte agree to disagree på hela detta område? Måste inte kärnvärdena definieras endast med avseende på frågor som på något sätt kan anses falla utanför det? Det är svårt att se hur detta skulle kunna innebära en fusion. I ljuset av allt vad Karlsson nu håller med Berggren om ser det åtminstone ut att betyda att Karlsson menar att det går att vinna i de för SD centrala frågorna även utan SD:s socialkonservatism. Att det inte är något problem för SD att acceptera M:s och KD:s nyliberalism i tältet. Att fusionen inte innefattar SD:s socialkonservatism, det som Karlsson själv 2011 framlyfte som det primära i sitt partis ideologiska självdefinition. Att den kan kompromissas bort.

Karlsson talar om “den fusionism som skedde” i USA: Buckley var enligt honom avgörande för att de konservativa har lyckats “hålla emot”; hade de inte haft den fusionistiska idén så hade det varit “svårare”. Det är “något liknande” han “skulle vilja se i Sverige och i hela västvärlden”. Kanske är det verkligen bara ett missförstånd av, en okunnighet om, innebörden av den amerikanska fusionismen. Men hur är det möjligt, när Karlssons referens blir så specifik att han nämner just Buckley, den man som förkroppsligar den amerikanska konservatismens grundläggande, karaktäristiska strävan att förena konservatism och libertarianism?

Den akuta nödvändigheten av blockbildning med den gamla borgerliga högern, faciliterad av en gemensam “konservativ” amerikanisering, kommer enligt Karlsson av hotet från den extrema identitetspolitiska vänstern (med en åtminstone i ljuset av det substantiella politiska innehållet litet märklig jämförelse säger Karlsson att denna vänster är “nästan maoistisk”). Karlsson verkar i princip likställa de amerikanska Demokraterna med denna vänster: Republikanerna och Demokraterna har “totalt olika ideal, ideologier och visioner”. I det senare uttalandet blir otillräckligheten i Karlssons i sig viktiga politiska fokus på kultur och identitet uppenbar (när han själv samtidigt talar om detta och om vänsterns identitetspolitik borde han tematisera det faktum att även han driver en sådan politik, och att det alltså finns olika slags identitetspolitik). Det saknas helt en övergripande politisk och ekonomisk systemanalys. Följden blir vad som ser ut som en naivitet inför den helhetliga såväl amerikanska som svenska samhälleliga verkligheten.

Berggren beskriver entusiastiskt hur SD har omorienterat sig i angloamerikansk riktning, och Karlsson bekräftar. Karlsson säger sig vara inspirerad av både Republikanernas och Demokraternas “professionella” organisatoriska kolosser. Republikanerna är smarta, spännande, sofistikerade och snygga, och svensk höger måste alltså följa Berggrens länge drivna linje att liera sig med dem. Berggren får också Karlsson att oreserverat instämma i sin hyllning av Margaret Thatcher. Det blir här högst oklart hur man egentligen ska förstå vad Karlsson säger om sin likgiltighet och pragmatism inför högerns vanliga, ekonomiska frågor. Klart är att de inte möjliggör någon djupare reell förståelse. En konservatism som är så här blind för den atlanticistiska kapitalismens verkliga natur och funktionssätt kommer inte kunna åstadkomma mycket, kommer långtifrån vara tillräcklig för att rädda västerlandet.

På en analysnivå är Karlssons beröm för Trump en del av denna ytlighet. Men på en annan, i ett mer begränsat perspektiv, har han rätt, även om det inte ens där går att begripliggöra ett uttalande som att Trump är en “med alla objektiva mått mätt…framgångsrik president”. I skarp kontrast till SD-ledningens tidigare kritik mot Trump tycker Karlsson nu att denne på positivt sätt skakat om Republikanernas apparat och skänkt den en ny dynamik; partiets gamla strukturer har förändrats mycket, till det bättre, och på kort tid, vilket öppnar för nya aktörer att komma in. Karlsson är klar över hur Trump haft en stor del av etablissemanget mot sig. Så långt låter det, på denna nivå, bra. SD ingår ju nu i ett internationellt nätverk av gamla konservativa partier, inklusive Republikanerna, och det enda sätt på vilket det kan legitimeras utifrån SD:s ännu gällande, av Karlsson skrivna principprogram är givetvis denna omprövning av Trump, ett starkt betonande av att denne förändrat Republikanerna och fört dem närmare SD:s populistnationalistiska form av konservatism, även om det inte går att påstå att Trump står för någon socialkonservatism. Samtidigt är det begripligt att Karlsson fortfarande vill distansera sig från åtskilligt i Trumps persona, hans ledarstil, hur han för sig.

Berggrens respons på det sistnämnda är emellertid att tolka det som att Karlsson egentligen inte är för just Trump, utan bara för Republikanerna. Även om han väl delvis kan hålla med Karlsson om Trumps positiva förändringar, vill Berggren här säkert få det till att Karlsson också är för hans egen omhuldade republikanska kontinuitet, att Karlsson ger sitt stöd även till det gamla partietablissemang som Trump besegrade för fyra år sedan när Bush III, Jeb, stod i spetsen för det. Berggren är sannerligen inte ensam i SD i sin beundran för detta etablissemang.

Karlsson bekräftar Berggrens tolkning: Republikanerna är nu helt enkelt som sådana bra. Inte heller i DN:s korta intervju med Karlsson den 16:e september betonar han med tillnärmelsevis tillräcklig styrka att hans stöd för Trump beror på det nya som just denne president står för, det som för honom i närhet till SD och den europeiska populistnationalismen. Dels betonar han inte bara detta, utan även annat, och mer problematiskt, i Republikanernas politik. Dels, och på ett sätt som hänger samman med detta, nämner han inte allt det nya Trump representerar.

Konkret: Karlsson framlyfter – i en förlängning av SD:s överdrivna antiryska hållning som jag länge ifrågasatt, även om Trump har en rimligare inställning till Ryssland – Trumps fientlighet mot Kina som en merit. Här vet vi att extrema och världskrigsriskerande hökar med det största inflytande hela tiden opererar i Trumps närhet och sätter tryck på honom. Och han underlåter att nämna Trumps partiella och ofullkomliga försök – mycket mer är det ännu inte, men här finns utan tvekan åtminstone en ny och god intention – att dra sig ur några av de katastrofala amerikanska krigsinterventionerna i Mellanöstern som är orsaken till så mycket av både vår invandringsproblematik och vår problematik med muslimsk extremism.

Här kommer vi in på den amerikanska konservatismens faktiska politik, sådan den trots Trump, trots Trumps förbättringar, kvarstår hos det gamla, “institutionella” högerpartiet, och till stor del understöds av den svenska högern trots dess av Berggren och Karlsson beklagade avstånd från amerikanerna. Det är även med detta konkret-politiska utfall av “konservatismen” som “fusionen” ska åstadkommas, det är detta paraply vi ska in under, detta tält vi ska in i. Också som jag från början tolkade det var Oikos’ begrepp konservativ fusionism problematiskt. Med Karlssons senaste intervjuuttalanden framstår det som än mer så.

Trots allt detta finns som vanligt också mycket gott att säga om Karlsson, även sådan han framstår i den nu aktuella intervjun. Det är svårt att tänka sig någon annan svensk politiker som skulle kunna tala om sin ideologi och utvecklingen av sin politiska förståelse på det även i kulturella och allmänintellektuella termer relativt djupgående sätt Karlsson ändå gör, och gör på ett sätt som samtidigt präglas av en påfallande ödmjukhet. Hans beskrivning av hur Roger Scruton fick honom att upptäcka det konservativa tänkandet och överskrida sin tidigare enkla och snäva nationalism är entydigt sympatisk och lovvärd. I allmänna termer motsvarar detta en väsentlig del av den inriktning för SD som jag själv önskat mig och försökt artikulera alltsedan jag upptäckte och började försvara partiet. Bara en sådan sak som att Scruton, som gick bort i februari, hade lovat ställa upp som medarbetare i Oikos visar att detta Karlssons projekt inte kan avfärdas. Scruton var utan all tvekan en av vår tids främsta filosofer.

Vidare är Karlssons berättelse om vad det är i konservatismen, ja i politiken i allmänhet, som han verkligen intresserar sig för likaledes attraktiv. Intressant nog säger han i förbigående att han kände ett relativt främlingskap inför 80-talets amerikanska konservatism, innan han blivit närmare förtrogen med den konservativa rörelsen. Men man frågar sig vilka amerikanska konservativa tänkare det nu är han lärt sig uppskatta: hittills har han mig veterligen inte hörts nämna något av de stora namnen: Kirk, Voegelin, Nisbet, Weaver, Burnham, Viereck, Strauss, Gottfried, nej inte heller vår svenske filosof Claes Ryn, som initierat en sedan länge inflytelserik egen riktning.

Alltnog, även Karlssons redogörelse för hur han upptäckte att Moderaterna inte stod för någon konservatism, och att SD måste fylla tomrummet, är, liksom hans markering mot Timbro, föredömlig. Men det är helt enkelt omöjligt att sammanjämka detta med den nya strävan efter blockbildning baserad på fusion. Samtidigt som konservatismen rymmer essentiella tanketraditioner av bestående, ja ständigt ökande värde och relevans i dagens värld, är det tyvärr lätt att hamna fel på grund av den lösliga användningen av den konservativa etiketten. Och än värre: den vanliga borgerliga konservatismen, som Karlsson, Oikos och SD nu binder upp sig till, har konstitutiva begränsningar som gör den rent principiellt otillräcklig för lösandet av vår tids problem.

Med SD:s högerblockstrategi och med den nya amerikansk-konservativa orientering som får ett mycket långtgående uttryck i Berggrens intervju, och nu senast med Oikos, vars verksamhet helt ska ligga i linje med och befrämja dessa, har det blivit viktigare än någonsin att insistera på nödvändigheten inte bara av kritisk urskillning i tillägnelsen av konservatismen, utan också av teoretisk vidareutveckling och fördjupning av den. Det enda i SD:s hittillsvarande ideologi som äger relevans för detta är Karlssons tidigare, i europeisk mening socialkonservativa ansats.

Lindbom, Braw och socialismen

Den utmärkte essäisten, romanförfattaren och teologen Christian Braw har av Per Dahl med rätta kallats “en av Svenska kyrkans få kulturpersonligheter”. Under 80-talet publicerade han sig under pseudonymen F. J. Nordstedt. Jag minns att jag recenserade hans essäsamling I Sverige, och att jag dessförinnan mycket uppskattat samlingarna I kampen och Kulturkampen. Särskilt viktiga blev de för mig eftersom det var genom dem som min uppmärksamhet första gången riktades mot Tage Lindbom och hans författarskap. Braw stod mycket nära Lindbom.

Nu skriver Braw i Dagen en krönika med rubriken ‘Det socialistiska kätteriet är en varningssignal’ (4/9) om Johan Sundeens förtjänstfulla bidrag till den nya, av P. J. Anders Linder och Kurt Almqvist redigerade antologin Vänsterns idéer, som han tidigare anmält i Svensk Tidskrift. Sundeens bidrag bygger på en analys delvis av Eric Voegelins slag, men också av den typ vi finner i exempelvis Thomas Molnars Utopia: The Perennial Heresy, och som inte heller ligger långt från Lindboms traditionalistiska kritik. Socialismen är ett “kristet kätteri”: “Ett kätteri”, skriver Braw, “består inte enbart av lögner. Kätteriets kärna är alltid en sanning.”

Kritiken är central och av bestående värde, ja bestående nödvändighet. Den berör inslag i det socialistiska tänkandets allmänna världsåskådning och människosyn, som ofta varit förödande, fört socialismen bort från verkligheten, använts för att legitimera oförsvarliga övergrepp. Delvis överlappar den också med den mer allmänna kritiska analysen av den sekulära humanismen, sådan den formulerats av exempelvis Henri de Lubac. Det finns så att säga också mer banala ateistiska inslag i socialismen som immanentistisk-utopistisk eskatologi.

Men i några formuleringar i den nu aktuella artikeln undrar jag om inte den gode Braw förenklar och överdriver något. Han var alltid starkt påverkad av Solzjenitsyn. Dennes erfarenhet och vittnesbörd är utan tvekan viktiga och gripande, och de hade ofta en avgörande betydelse i uppgörelserna med marxismen på 70-talet. De präglades också på karaktäristiskt sätt av hans ortodoxt-kristna andliga djup. Men vad som nästan alltid glöms är att Solzjenitsyn var romanförfattare. Som historiskt källmaterial har hans verk begränsat värde. Framför allt är hans ofta åberopade siffror för antalet “dödade av kommunismen” uppenbara fantasiskapelser.

“Har ni hört det här någon gång”, frågar Braw: “‘Socialismen är en bra idé, skada bara att den misslyckas?'” Återgivningen är litet märklig. Jag har inte hört just detta. Vad som däremot ofta sagts, alltifrån Trotskij under andra hälften av 20-talet, är att den så kallade realexisterande, historiska socialismen inte är en “riktig” socialism, att den är en förvrängning, en urspårad socialism. Men i det att man – Trotskij och väl alla dem som Braw syftar på – hävdat att socialismen fortfarande är en “bra idé”, har de knappast accepterat att den som sådan har misslyckats.

Braw upprepar här förstås en mycket vanlig liberalkonservativ talking point: “Men är det en bra idé, när den alltid misslyckas?” Socialismen har alltid misslyckats, var den än har prövats: detta är något man menar sig kunna kategoriskt konstatera. I det speciella argumentatoriska sammanhang vi här har att göra med kan man kanske tolka det som att det kristna kätteriet är en särskilt viktig orsak till detta misslyckande. Men kritiken blir ändå på karaktäristiskt sätt ohistorisk, och den närmast aprioriska visshet omdömet vittnar om – socialismen kommer också i framtiden alltid att misslyckas – tvingar oss, tror jag, att titta närmare på frågan om socialismens mer exakta definition. Måste den nödvändigtvis innefatta detta kätteri?

Redan på 20-talet började Stalin inse att bolsjevikernas ateism och allmänna, extrema kulturradikalism aldrig skulle gå hem hos folket. När han gradvis gjorde kompromisser och eftergifter när det gällde kyrkan, familjen, konsten, nationen och annat, skedde det alltså inte enbart för krigets syften. Idag har de flesta socialistiska regeringar i världen sedan länge omprövat socialismens äldre förhållningssätt till religionen. Inte minst i Central- och Latinamerika är de explicit kristna, kristendomen ingår som ett konstitutivt, definierande element i deras ideologi och deras paroller, och såvitt jag förstår inte enbart i radikalmodernistiskt omtolkade former; de är så att säga goda katoliker.

Dagens socialistiska länder är mer kultur-, moral- och värdekonservativa än USA. Även Kina, idag världens största och viktigaste socialistiska land, har omprövat sin hållning gentemot de åtskilliga religioner som utövas inom dess gränser, och infört en ny, långtgående tolerans, där gränsen går endast vid regimfientlig och terroristisk extremism. Det är såvitt jag förstår fullt möjligt att vara traditionell kristen, muslim och buddhist i Kina idag. Och när det gäller kristet kätteri är detta av uppenbara skäl knappast något självklart naturligt för Kina. Nationella, konfucianska särdrag i den kinesiska socialismen har nu starkt betonats av Xi Jinping.

Socialismen, fortsätter Braw, “har ju skapat de mest fasansfulla samhällen världshistorien har sett”. Han nämner Nordkorea som “bara ett av många exempel”. Med all respekt för Solzjenitsyns vittnesbörd, och med full medvetenhet om både socialismens problematiska historiska erfarenhet och dess i många avseenden lika problematiska historiska teori och pseudoreligiösa mentalitet, som förklarar denna erfarenhet, måste man fråga sig om detta verkligen är ett fullt rimligt påstående.

Går vi bakåt i historien är det inte svårt att finna exempel på samhällen som, allt vägt och mätt, måste ha varit betydligt mer fasansfulla. Jag undrar om Braws konservativa kristna kriterier är tillräckliga här. Riskerar man inte att helt enkelt förbise alltför mycket i det jämförande perspektivet av det moderna och det förmoderna? Och i vad socialismen faktiskt åstadkom ifråga om ekonomiska förhållanden, utbildning och sjukvård för den överväldigande majoriteten av de socialistiska ländernas befolkningar, i jämförelse med föregående, icke-socialistiska samhällen – slavsamhällen, feodala samhällen, halvfeodala, ja borgerliga? En rimlig balans och proportion måste finnas även i den antisocialistiska kritiken, om den ska vara trovärdig. Detta är viktigt, eftersom kritiken i så många avseenden förblir nödvändig. Ensidig kallakrigspropaganda har fortsatt prägla mycket av den västliga historieskrivningen.

Dessutom måste man fråga sig: om socialismen alltid misslyckas, vilka är då kriterierna för att lyckas? Vilka tidigare samhällen har lyckats? Vad innebär det för ett samhälle att lyckas? Och än viktigare, eller åtminstone mer påträngande idag: menar Braw att det samhälle – vad vi nu ska kalla det, liberalt, borgerligt, kapitalistiskt – som dominerat världen efter Sovjetunionens upplösning har lyckats? För mig blir frågan om kriterierna här akut nödvändig. Jag tror inte det är någon överdrift att säga att detta politiska och ekonomiska system på tre årtionden, på ett sätt som det inte är helt orimligt att anta är definitivt, helt enkelt har har förstört västerlandet. Inte minst Sverige är idag ett långt mer fasansfullt samhälle än på 70-talet. Det är för mig inte lättare än ifråga om socialismen att tänka att detta system ändå är en “bra idé”.

Braws största betydelse för mig låg alltså i att jag genom honom upptäckte Tage Lindbom. Denne var utan tvekan en mycket djupgående kritiker av socialismen. I synnerhet hans bok Är religionen en social utopi? från 1980 visar också i vilken utsträckning Braws och Sundeens analys även var hans. Men Lindboms kritik av liberalismen, borgerligheten och kapitalismen var inte mindre djup. Socialismen införde, enligt hans analys, en ny ordning, som reaktion mot liberalismens icke-ordning; i förhållande till Lindboms andliga traditionalism var denna ordning en “mot-ordning”, en inverterad ordning. I Lindboms historiska beskrivning framstod den endast som ett ytterligare steg, utöver den föregående liberalismen, i “människorikets” – Lindboms term för den sekulära humanismens värld – gudlöshet, materialism och så vidare, ett ytterligare stadium av vad René Guénon analyserade som västerlandets dégénérescence. I åtminstone vissa tidiga former av västerländsk liberalism fanns enligt Lindbom ett aristokratiskt drag i frihetsuppfattningen, som inom kort gick förlorat i de rationalismens och sentimentalismens flodvågor som moderniteten släppt fria.

Men Lindbom hade ju själv varit socialist; vid tiden för sin omprövning på 50-talet hade han en framgångsrik karriär som ledande intellektuell i den svenska arbetarrörelsen bakom sig, en karriär som också skänkt honom en avsevärd internationell utblick. Och efter omprövningen betonade han starkt att denna inte handlade om någon övergång från det socialistiska till det borgerliga lägret. Däri låg hela tiden en otvetydig och omisskännlig traditionalistisk “radikalitet” i viss mening, av samma slag som den vi finner hos de andra ledande företrädarna för den så kallade traditionalistiska skolan. Borgerligheten visade emellertid ofta stort intresse för honom. Han recenserades undantagslöst positivt i Svenska Dagbladet, Gösta Bohman nämnde honom, och han framträdde själv många gånger i borgerliga sammanhang.

Det var inte självklart naturligt. Jag minns när han vid ett offentligt evenemang talade om franska revolutionen och motsägelsen mellan friheten och jämlikheten. Diskussionen blev märkbart beskuren, så att säga. Hans helhetliga perspektiv, där även den liberala frihetsuppfattningen – som för honom givetvis långtifrån enbart var aristokratisk – problematiserades, kom inte fram. I verkligheten gick ju hans analys långt utöver denna klassiska borgerliga, eller konservativt borgerliga, tematik. Det var helt enkelt omöjligt att inordna honom i den nyliberala ideologiska offensiven, och det fanns tydliga gränser för hur långt han kunde gå borgerligheten till mötes.

I den krets kring Lindbom på 90-talet som samlades till regelbundna möten där han berättade om sitt liv – möten som föranleddes av den utbredda uppfattningen att hans memoarvolym Omprövning var alltför kort – talade han mest, förutom om barndomsminnen, om sin erfarenhet av arbetarrörelsen och socialismen. De individuella samtal jag hade med honom handlade visserligen huvudsakligen om rent andliga, teologiska, religionsfilosofiska frågor, såsom olika tolkningar av Vedanta, och den moderna idealismens förhållande till traditionalismens esoterik. Men även där uppehöll han sig också ofta vid socialismen.

Här finns, vågar jag föreslå, en okänd dimension av Lindboms tänkande. I likhet med Marx såg han alltså även efter sin omprövning den borgerliga liberalismen och den socialistiska arbetarrörelsen som på bestämt kausalt sätt förbundna, successiva historiska fenomen, om än från ett helt annorlunda perspektiv. Men när mot slutet av hans liv Sovjetunionen och dess världsomspännande allianser upplöstes, förändrades den historiska bilden radikalt, eller åtminstone gjorde den det ur västerländsk synvinkel. Den historiskt senaste samhällsformationen tycktes försvinna. Den föregående, den näst senaste, föreföll vara den enda som kvarstod.

Vad innebar det för Lindboms historiska analys? När det gäller den marxistiska analysen kunde det förstås som att den helt enkelt inte stämde. För liberalerna, för borgerligheten, för kapitalisterna var återgången givetvis ett entydigt framsteg. Kunde detsamma gälla för Lindbom? Minskade plötsligt vår tidsålders andliga mörker, bröt plötsligt ett nytt ljus in – med Reagan och Thatcher?

Svaret är nej. Det är inte svårt att förstå att en sådan uppfattning var omöjlig för honom. Det historiska skeende i vilket det borgerliga, liberala och kapitalistiska samhället övergick i det socialistiska var en sak. Detta samhälle så att säga efter socialismen var en annan. Att någon historisk vändpunkt, något som från hans egen traditionalistiska utgångspunkt kunde beskrivas som ett framsteg för honom inte ägt rum, blir uppenbart i hans sista böcker, dem han skrev under 90-talet.

Vad som inte är allmänt bekant är hur tydligt, direkt och explicit han uttryckte sig om just detta. Det hade inte blivit bättre. Lindbom gick så långt att han i privata samtal ibland, och i vissa avseenden, helt enkelt försvarade socialismen mot det nyliberala system som följt efter och ersatt den. I jämförelse var den att föredra. Det väsentliga i denna uppfattning var att “Sovjetunionen var i alla fall en ordning“. Det vill säga, även en mot-ordning var för honom bättre än en icke-ordning som förnyats i ett historiskt stadium av människorikets ytterligare konsolidering. En icke-ordning som därför nu hotade att bli eller redan blivit värre än dess för-socialistiska version.

De här omdömena och värderingarna rör sig förstås inom historiens principiella relativitet. Lindbom uppgav naturligtvis inte sin kritiska analys av socialismen, kommunismen och marxismen. Och självklart förblir denna kritik av avgörande betydelse. Dagens socialisters omprövning av förhållandet till religionen borde givetvis implicera, nödvändiggöra, omfattande teoretiska revideringar också på andra områden. Det borde handla om en socialismens omdefinition. Men hursomhelst stod Lindbom med kompromisslös konsekvens kvar på ståndpunkten att hans omprövning av socialismen inte innebar någon övergång till den borgerliga åskådningen. Denna representerade nu alltså rentav en fortsatt nedgång.

Lindboms positionering i förhållande till den nyliberala icke-ordningen ställer en fråga till hans mer eller mindre borgerliga, konservativa läsare idag. Och det är en fråga som de även borde påtvingas av de senaste årtiondenas politiska, sociala och kulturella utveckling. Vilken politisk väg är den bästa för dem som i dagens värld vill verka för de traditionella andliga insikterna, värdena och ordningsprinciperna? Är det verkligen den gamla vanliga borgerliga liberalkonservatismen, i den alltmer ensidigt amerikanska och krigshetsande form som är vad vi idag erbjuds? Eller måste kanske en annan och ny väg prövas?

Socialdemokratisk skamlöshet

Har de 233 S-debattörerna själva satt rubriken på debattartikeln i Aftonbladet den 4 juli? Rubriker är så viktiga för debattartiklar av detta slag att skribenterna i högre grad borde bestämma dem än när det är fråga om exempelvis rena nyhetsartiklar eller kulturartiklar. Men det gör inte saken mycket bättre att det, om det inte är författarna, är Aftonbladet som satt rubriken. Och det råder ingen som helst tvekan att rubriken uttrycker författarnas egen mening.

Sverige ska vara en humanitär stormakt.” Uttrycket “humanitär stormakt” kommer från Moderaterna. Fredrik Reinfeldt använde den i sitt “öppna era hjärtan”-tal, det bisarra och suicidala tal som så patetiskt markerade kollapsen för hans regering, hans politik, och honom själv omedelbart före valet 2014, och som hyllades måttlöst av Aftonbladets Lena Mellin. Men redan tidigare hade det använts av ingen mindre än Carl Bildt, den mest internationellt erfarne av våra borgerliga politiker.

Det är bottenlöst generande, ett slags social och kulturell analfabetism. Man vet inte vart man ska ta vägen. Vilken tröstlös torftighet i uppfattningen av Sverige och svenskheten avslöjar inte detta behov att skapa en ansträngd, uppblåst, kompensatorisk föreställning om “stormaktsmässig” moralisk status.

Sedan flera år tar även socialdemokraterna denna bild av Sverige som en humanitär stormakt på fullaste allvar, identifierar sig till hundra procent med den, använder den utan varje reservation och minsta ironisk distans. Den anses uttrycka vad Olof Palme skapade. Man kan förvisso försöka vara en humanitär stormakt, om man först har bemödat sig att förstå vad det skulle betyda i dagens värld. Men inte ens då säger man att man är det, skryter man med att vara det. Och hur mycket mindre borde man inte göra det när man i verkligheten är raka motsatsen.

Det ska sägas att de allra flesta av de utomordentligt många undertecknarna av den nya artikeln är fullständigt okända. Och till de få kända hör sådana vars karriärer redan varit sådana att man inte förväntar sig att de äger omdöme och urskillning nog för att undvika anspråk av denna tragikomiska typ. Men bland undertecknarna finner vi också Pierre Schori och Carl Tham. Det är politiker med stor erfarenhet, allmänkulturell orientering och internationell utblick, som gjort sig kända för åtminstone en del viktiga och intelligenta ställningstaganden genom åren, visat förmåga till självständigt tänkande. Hur kan de nedlåta sig till detta? Den enda ljuspunkten är s.a.s. en rent negativ: frånvaron av många tunga namn som skulle kunnat stå med. Undertecknarna representerar inte sitt parti i migrationskommittén.

Vad som är stötande är inte bara den pinsamma självgodheten i sig, delvis en motsvarighet till USA:s bombastiska “exceptionalism” (för vilken exempelvis Hillary Clintons uttalande “we are great because we are good” är typiskt; en djupgående analys av denna mentalitet återfinns i Claes Ryns bok America the Virtuous: The Crisis of Democracy and the Quest for Empire från 2003). Det är framför allt den cynism med vilken man med detta begrepp vill konsolidera en direkt antihumanitär politik. Det för de flesta fortfarande obegripligt dolda programmet är det Anders Borg med oöverträffat enfaldig öppenhet klargjorde i sitt tal för Rockefeller-anknutna tankesmedjan Peterson Institute i Washington 2013: “Ni för krigen och vi tar emot flyktingarna.” Arbetsfördelningen presenterades som ett win-win-arrangemang.

De 233 nämner hur den moraliska stormaktens insatser är avgörande för krigszoner. Tak eller volymmål för flyktingmottagandet är oacceptabla eftersom “hur många som kommer att behöva en fristad beror på vad som händer i omvärlden och kan därför inte bestämmas i förväg”. Problemet med detta är att det idag betyder: vi vet inte vilka nya krig USA och NATO kommer starta, och vi måste alltid ha en beredskap att rycka in och stödja dem.

Radikalnationalisternas åsikt att asylrätten bör avskaffas kan givetvis inte godtas. Med sina klassiska, humanitära motiv förblir denna rätt självklart viktig. Och asylinvandringen är bara en del av massinvandringen. Men socialdemokraternas användning av asylrätten för deras försvar av den svenska flyktingpolitik som idag i verkligheten är en integrerande del av “västs” globalkapitalistiska politiks destruktiva och antihumana maskineri, och som dessutom har förödande och lika antihumana resultat inom Sverige, är ett rent missbruk.

Var Branting en god människa? Ville han väl? Ville Per Albin Hansson göra något bra för Sverige? Hade han goda avsikter? Det de byggde upp ledde fram till detta. Till Peter Hultqvists NATO-politik. Det var så här det gick. Artikeln är en fullständigt tom, mekanisk upprepning av vad som i dessa sammanhang sedan länge bara är imperialistiska propagandafraser, förevändningar för liberalismens interventionistiska våld och färgrevolutioner: humanitet, mänskliga rättigheter, människors lika värde, internationella konventioner. Den slår nästan rekord i tanklös konformism. För de flesta undertecknarna är tvivelsutan naivt omedvetna om vilka krafter deras förmenta godhet tjänar.

Skamlösheten råkar denna gång vara socialdemokratins, men den har alltså i lika hög grad varit borgerlighetens. Artikeln föranleds emellertid av att M och KD nu börjat ändra sig, och därmed, som de socialdemokratiska debattörerna felaktigt ser det, avvika från migrationskommitténs direktiv. De har “i retorik och politik närmat sig Sverigedemokraterna”. Naturligtvis har SD rätt och självklart gör M och KD i sak rätt i att närma sig dem.

Men i det M och KD precis som S fortsätter stödja “västs” krig, som är orsaken till en så stor del av flykting- och asylinvandringen, saknar deras omsvängning den moraliska och humanitära grund som den självklart borde äga. De närmar sig SD av opportunistiska skäl, utan någon som helst trovärdighet och framför allt fortfarande utan en moraliskt försvarbar åskådning ifråga om det större internationella politiska sammanhanget. Det är beklagligt att SD försöker få igenom sin invandringspolitik med sådant stöd. Och det är tragiskt att de för den sakens skull börjat ge upp sitt eget NATO-motstånd och inlett samarbete med det atlanticistiska etablissemanget.

Vad Eriksson säger och vad han menar

Dan Eriksson svarar i fem tweets på mitt inlägg Dan Eriksson och vänsternationalismen. Jag delar här upp dem i mindre delar.

“Jan Olof har uppenbarligen inte förstått vad jag säger.”

Nej, detta kan Dan inte hävda. Vad han skulle kunna säga är att jag inte förstått vad han menar. Jag bemötte det han säger i sin YouTube-video. Om han lägger in andra betydelser i de ord han använde än de vanliga, eller underförstår saker som hans anhängare och regelbundna lyssnare och läsare är förtrogna med från andra sammanhang, gör jag inte anspråk på att ha tagit dem i beaktande. Är det så, är videon en dålig video för en politiskt intresserad allmänhet som inte äger denna förtrogenhet. En sådan allmänhet måste rimligen förstå den på det sätt jag gjorde.

“Det står också i texten under filmen att det handlar om strategi och inte om ideologi,”

Mitt svar handlade också om strategi, Erikssons strategi. Denna är dock givetvis inte skild från Erikssons ideologiska uppfattning, som är vad som motiverar den. Den måste självklart förstås i relation till dem. Det är också vad Eriksson själv gör i filmen. Vad som står i texten under den är följande: “Låt oss prata strategi istället för politik, eftersom det förra är något vi kan påverka idag och som lägger grunden för att ha möjlighet att påverka det senare i morgon. Vänsternationalister som arbetar för att ‘förbättra’ staten genom att ge den mer makt och genom att legitimera en utökad välfärdsstat har fel fokus – deras arbete blir kontraproduktivt för den som önskar en svensk framtid. Låt mig förklara varför och vad vi måste göra istället. Bli en del av vår stam; var med och skapa det nya folket.” Detta stycke innehåller ideologi och politik, och det gör alltså även filmen.

“om att ge staten så lite makt som möjligt (‘höger’) för att kunna verka så fritt som möjligt när vi bygger våra alternativ eftersom att mer makt åt staten minskar våra möjligheter att verka fritt.”

Ja, och detta är den vidare, ideologiska och politiska uppfattning som bestämmer Erikssons strategi.

“När jag talar om ‘Sverige AB’ gör jag det för att särskilja det från nationalstaten Sverige,”

Ja, det framgick med all tydlighet.

“som inte längre existerar.”

Det är en litet extrem uppfattning, en politisk och ideologisk uppfattning; men ja, det framgick tydligt att Eriksson menar också detta.

“Att dra några underliga slutsatser om att ‘vänstern gillar ju inte aktiebolag'”

Det gjorde jag inte. Vad jag hävdade var att en av märkligheterna i Erikssons argumentation var att han kallade den stat eller det Sverige (dessa likställdes genomgående och sammanställdes på slutet till “staten Sverige AB”), som vänsternationalisterna enligt hans felaktiga uppfattning vill vidmakthålla, ett aktiebolag. Det är självklart anmärkningsvärt. Det låter som något bara en radikal libertarian skulle kunna hitta på: staten som något marknadsmässigt, kontraktsbaserat, frivilligt.

“är i bästa fall resultatet av att inte känna till begreppet som jag sedan tidigare utvecklat ett flertal gånger, framför allt i poddar.”

Eriksson menar alltså att tittaren förväntas känna till det. Men frågan uppstår: vad är det jag har missat? Jag har alltså inte dragit några underliga slutsatser som resultat av att inte ha hört hans tidigare utveckling av begreppet.

“I värsta fall är det ett försök att göra sig lustig och blanda bort korten.”

Det kan inte förnekas att begreppets användning framstår som lustig. Några kort att blanda bort fanns knappt här. Eriksson menade att Sverige/staten inte är en nationalstat, utan ett aktiebolag, något helt annat, som kan liknas vid ett aktiebolag. Och han sa att vänsternationalisterna vill hålla liv i den, förbättra och reparera den. Jag svarade att det helt enkelt är fel, om vänsternationalisterna verkligen på allvar är vänster, d.v.s. är socialister i egentlig mening; att sådana givetvis är mot en borgerlig stat som är helt underordnad kapitalismen. (Detta gäller även den nuvarande välfärdsstaten, som befrämjar kapitalismens mer övergripande syften.)

“Jag har inte heller sagt att man inte ska arbeta politiskt.”

Jo, detta var ett mycket tydligt budskap i videon, och även i texten under den, för den som inte är förtrogen med Erikssons tidigare poddar (och jag har ändå hört en hel del av dem). “Vår roll idag är inte att förbättra den här staten, att förbättra Sverige AB.” Om vi ska arbeta politiskt för högerfrågor som lägre skatter och rätt att äga och bära vapen, kan det ju inte vara något annat än ett försök att förbättra den här staten, Sverige AB, eftersom någon annan stat inte längre existerar. Det är ett sätt att göra högerfolk “mer nöjda med staten”. “Vi har”, säger Eriksson, “en helt annan roll att fylla.” Trots problemen med mångkulturen “går majoriteten av svenskarna och röstar för fortsatt massinvandring”. Men hur ska vi förstå att Eriksson menar att majoriteten i stället ska gå och rösta mot massinvandring, när han omedelbart fortsätter: “Vi behöver förstå att vår roll idag som nationalistisk opposition och som nationell rörelse är en helt annan än den roll vi kunde haft för 40 eller 50 år sedan. Vad vi behöver göra är att samla dem som vill vara en del av en svensk, en vit, en europeisk framtid, vi måste samla dem, vi måste återuppväcka gamla traditioner” o.s.v. Vi ska m.a.o. inte arbeta politiskt, inte ens gå och rösta, utan dra oss tillbaka och bygga opolitiska stam- och kulturenklaver. Det är det som är den icke-ideologiska strategin, bortom hela politiken. “Att hålla på och diskutera ekonomiska, små ekonomiska förändringar, skattepolitik och så vidare, det är ett lajvande, vi har ingen sån maktposition. Den nationalistiska oppositionen har ingen politisk makt i Sverige AB. Och sanningen är den att vi kommer aldrig tillåtas ta politisk makt via demokratin.” D.v.s., det är inte bara fel utan omöjligt att arbeta politiskt i staten Sverige AB.

“Jag har sagt att man inte ska polera bajskorven (Sverige AB), och arbetar man politiskt ska man alltså se till att arbeta för att bajskorven är så lite i vägen för oss som möjligt.”

Ingenting sas om att arbeta politiskt på detta sätt. Tvärtom förnekades själva möjligheten till det.

“Det är det som är hela poängen – att se till att stödja förslag och arbeta för politiska förändringar som ger oss fler friheter,”

Hela poängen? Detta var inte ens den minsta lilla poäng i videon. Inget som helst sas om det, och möjligheten till det förnekades.

“eftersom staten är korrupt och inte går att ändra inifrån.”

Just det: detta var budskapet. Här förnekas möjligheten – att stödja förslag och arbeta för politiska förändringar – igen.

“Istället behöver vi bygga våra alternativ som successivt ersätter statens funktioner när den fortsätter falla samman.”

Ja, detta motsvarar min återgivning av Erikssons budskap: vi ska istället för att arbeta politiskt inom den nuvarande staten Sverige AB retirera till enklaver bortom den, utanför den.

Återigen, själva detta budskap är förstås ett politiskt och ideologiskt budskap, eller ett budskap om en strategi bestämd av en specifik och av Eriksson själv i videon explicit uttalad politisk och ideologisk förståelse och ståndpunkt – som är uppenbart påverkad av libertarianismen.

Eriksson menar tydligen inte det jag återgav av vad han sa, eller allt det jag återgav. Vad han menar är att vi, förutom den “helt andra roll” vi har att “fylla”, att bygga enklaver, också ska driva libertariansk högerpolitik i den nuvarande staten, i Sverige AB, “diskutera små ekonomiska förändringar”, “skattefrågor”. Och han menar att detta politiska arbete inte har något med ideologi att göra, utan bara är en strategi. Ja, han tycks till och med mena att denna strategi, detta politiska arbete, inte ens har med politik att göra.

Eriksson borde bli mer noggrann med det material han publicerar, med hur han kommunicerar. Det här är viktiga politiska frågor, som p.g.a. nationalismens allmänna betydelse idag även berör icke-nationalister. Både det Eriksson säger och det han menar är problematiskt. Jag återgav det Eriksson sa. Redan vad som lät som budskapet att den nationalistiska oppositionen idag inte kan påverka politiskt utan i stället ska bygga enklaver – det budskap som innebär en kritik även mot andra nationalister än vänsternationalister – var problematiskt, och byggde på en bristfällig politisk och ideologisk förståelse. Men hade Eriksson begränsat sig till detta, skulle jag inte ha kommit med något bemötande. Verkligt problematiskt blev det därför att huvudbudskapet var ett polemiskt angrepp på en viktig politisk riktning som skulle kunna korrigera hans uppfattning.

Jan Myrdal om Aurora och alliansfrihet

Maj

Dan Eriksson och vänsternationalismen

Dan Eriksson är ordförande för Det Fria Sverige, “en intresseförening för svenskarna, den svenska kulturen och den svenska särarten”, som “vilar på traditionell grund och är frihetligt nationell”. Han är också ordförande för Europa Terra Nostra, som beskriver sig som ett internationellt organisatoriskt nätverk för alla identitära nationalister av europeisk härkomst var de än lever, och som har kopplingar till det europeiska partiet Alliance for Peace and Freedom (dessa nationalister tar verkligen i för att visa sina goda avsikter; man får en känsla av att nästa satsning kommer heta Alliance for Love and Goodness). De ställer nationalism mot populism, men ser de populistnationalistiska partierna inte bara som ett hot utan också som en möjlighet, och arbetar därför för att sprida icke-populistisk nationalism till dem genom “ideologisk infiltration”. På detta sätt hoppas de kunna förvandla det populistiska upproret mot liberalismen till en politisk och kulturell nationalistisk revolution.

Eriksson var tidigare medlem i ND och SvP, och i valrörelsen 2018 tillsammans med många andra från hans riktning engagerad som aktivist för AfS. Han har också drivit mediaprojekt som Motgift och Svegot. Genom allt detta har han länge varit en ledande företrädare för vad jag brukar sammanfatta som radikalnationalismen, inte bara i Sverige utan även i övriga Europa.

Nu har han publicerat en kritisk analys av vänsternationalismen på YouTube. Det är oklart vilka vänsternationalister det är han talar om. Man antar att Eriksson har i åtanke Framåt Sverige, Örebropartiet och Malmölistan, som mig veterligen hittills är de enda som i organiserad form framträtt som representerande den nya vänsternationalismen i Sverige. Men han hänvisar bara till “strömningar inom den nationalistiska sfären som på allvar är att beteckna som vänster”, konstaterar att några kallar sig “nationalbolsjevister”, och säger att man “ofta ser…i offentliga diskussioner hur det börjar handla om arbetsrätt” och att man “pratar om antikapitalism”.

Kritiken är på flera sätt märklig. Erikssons fekaliemetaforik avspeglar nätkloaknationalismens karaktäristiska stilistiska sunkmodalitet, men eftersom ingenting annat här gör det tror jag vi kan bortse från den.

Vad som till att börja med gör argumentationen anmärkningsvärd är att Eriksson talar om staten som ett “AB” (aktiebolag), när vad han avser är det han säger att vänsternationalisterna felaktigt försvarar. Vänsternationalisterna vill enligt Eriksson bara förbättra och reparera staten, vad Eriksson också kallar “Sverige AB”, “staten Sverige AB”. Samtidigt är de alltså “på allvar vänster”. Varför skulle en allvarlig vänster vilja förbättra och reparera en stat och ett Sverige som är ett aktiebolag?

“På allvar vänster” tycks då inte betyda att de är socialister. Förvisso är huvuddelen av vänstern idag inte socialister, utan har gladeligen accepterat kapitalismen eftersom den driver deras andra radikala frågor. Men är det denna vänster, i någon nationalistisk tappning, Eriksson menar? Hur kan en nationalistisk tappning av denna vänster finnas? Nationalismen går ju helt emot dess icke-socialistiska (“kulturmarxistiska”) radikala agenda. Om det inte är denna vänster Eriksson menar, om han i stället menar verkliga socialister, har han fel: sådana motarbetar givetvis en borgerlig stat som är helt underordnad kapitalismen.

Talet om aktiebolaget är förvirrande också av det skälet att analysen är uppenbart libertarianskt påverkad. Men libertarianismen, rentav anarkolibertarianismen, ligger i att för Eriksson det aktiebolag som är staten är en ockupationsmakt som man inte på något sätt bör stödja. Mot denna makt, som han borde kallat något annat, står Eriksson och Det Fria Sverige som försvarare av det verkliga Sverige, svenskheten och vitheten. Vänsternationalisterna “har fel”. De har “fel fokus”. Och det gäller inte bara deras fokus på arbetsrätt och antikapitalism. Faktiskt är t.o.m. politiken i sig för Eriksson fel fokus. Ja, den har varit det i 40-50 år.

I flera inlägg har jag redan tagit upp detta nya, kuriösa libertarianska inslag i radikalnationalismen som Erikssons argumentation avspeglar. Jag har betonat vari libertarianismens historiska betydelse består, och att det finns libertarianer vars kritik mot neokonservatismen och den amerikanska krigsinterventionismen förblir av stort värde. Vad jag har ifrågasatt är dess ekonomiska och politiska giltighet, både i allmänhet och, framför allt, som förblivande, idag och i framtiden. Eriksson nämner visserligen kritiskt nyliberalismen, i kontinuitet med den äldre radikalnationalismen. Han säger också att arbetsrätten och antikapitalismen är “frågor” som “kan” vara viktiga “i rätt sammanhang”. Men just dessa formuleringar vittnar om bristande förståelse, avslöjar en ytlighet. 

Erikssons förlöjligande attityd mot vänsternationalisterna är den vanliga, vulgäraggressiva högerpopulismens mot den gamla vänstern, en attityd som tyvärr alltmer präglar också den nationalistiska populismen. Den nationalistiska populism som ju Europa Terra Nostra skulle modifiera med icke-populism, den nationalistiska populism som nu i allt högre grad imiterar den liberala högern (som dock naturligtvis i sig kan vara lika vulgäraggressiv) och vill bilda block med den – alltså med den kapitalism som driver hela den radikala agendan utom just socialismen.

Inte bara Det Fria Sverige utan även Nordisk Alternativhöger har åtminstone tills nyligen hört till denna nya kategori av libertarianskt präglad radikalnationalism eller fascism. Den amerikanska alternativhögern profilerade sig mycket tydligare än sin svenska efterföljare mot libertarianismen. Richard Spencer hävdade alltid att den var en tidigare fas som han på Ron Pauls och teapartyrörelsens tid gått igenom, och lämnat. AltRight kom s.a.s. att definieras av detta lämnande. En form av libertarianism hade ju också alltid varit en del av just den amerikanska rörelse- och etablissemangskonservatism som det gällde att skapa ett alternativ till.

Ett libertarianskt inslag har i Sverige också präglat alternativmedia som Nyheter Idag och även Fria Tider, och gjort att inte ens den senare kunnat betecknas som radikalnationalistisk i äldre mening. Även icke-radikalnationalistiska SD har ju dragits åtminstone mot nyliberalismen i och med näringslivets lobbyism, blockbildningssträvan och Mattias Karlssons nya fusionism, medan AfS tycks slitas mellan sådana som vill gå i libertariansk riktning och andra som drar åt motsatt håll – främst, hos Jeff Ahl, mot korporativismen. Nationalsocialistiska Nordiska Motståndsrörelsen är väl den enda av de nuvarande nationalistgrupperna som alltid varit konsekvent mot libertarianismen.

Detta libertarianska inslag är alltså nytt. Det saknades även i den i tiden relativt näraliggande äldre, partipolitiskt organiserade radikalnationalism som Eriksson själv verkat inom. Om vi nu tittar närmare på den framväxande vänsternationalism som Eriksson från de nya, starkt markerade “frihetliga” positionerna kritiserar, är det slående hur nära den ligger denna äldre radikalnationalism som han lämnat. Några inom den är säkert “på allvar vänster” i betydelsen marxistiska socialister. Flera kommer utan tvekan från vänstern, inte minst Kommunistiska partiet, gamla KPML(r). Men mitt intryck är att de flesta, oavsett var exakt de kommer från, tycks ha rört sig mot just den gamla radikalnationalismen, och i flera fall även den tidiga fascismen, alltså den fascism som, innan den kom till makten, använde en starkt socialistiskt betonad retorik.

Det var signifikativt att Framåt Sveriges första offentliga framträdande var en offentlig debatt mellan dess ledare Joe Nilsson och Jeff Ahl, och att det entydiga resultatet av den debatten var att de stod nära varandra. Naturligt nog har därför också många AfS:are och personer som fortfarande tillhör den äldre typen av radikalnationalism dragits till den nya vänsternationalismen. Huruvida några reguljära nationalbolsjeviker finns i Sverige idag är dock åtminstone för mig oklart.

Denna den nya nationella vänsterns tendens till sammanfallande, åtminstone i stor utsträckning, med den gamla radikalnationalismen, är naturligtvis problematisk från mitt perspektiv. Vad som är av vikt är emellertid själva vänsterorienteringen, i mer klassisk socialistisk mening, en vänsterorientering i ekonomisk-politiskt, inte kulturellt avseende. Just denna har alltså varit på stark tillbakagång i nästan alla nationalistiska sammanhang i Sverige, och lämnat plats åt en problematisk högeranpassning i samma avseende. Nu är det på väg att förändras, och det är i sig bra. Men rörelseriktningen borde vara en rörelse framåt mot en ny konservativ socialism, inte tillbaka till den gamla radikalnationalismen.

Märkligt med Erikssons kritik av den nya vänsternationalismen är slutligen också att han bara vänder sig mot den. För hans argument är i själva verket att eftersom “staten Sverige AB” är en ond ockupationsmakt som aldrig kommer tillåta någon nationalism, är det enda rätta fokus att skapa opolitiska stam- och kulturenklaver – på det sätt, ska vi förstå, som Det Fria Sverige själva gjort ute på landet. Erikssons kritik träffar därför inte bara vänsternationalisterna med deras fokus på arbetsrätt och antikapitalism, utan även de högernationalister som, trots Ahl, AfS väl fortfarande måste anses vara, och som SD mer och mer blir. Ja, den träffar Europa Terra Nostra och Alliance for Peace and Freedom.

Om vi bortser från Erikssons politiska mål som jag ju ingalunda i allo delar, måste man ändå undra över hans nya strategi. Man noterar att han, när han säger att det är kulturen snarare än politiken som är det viktiga idag, låter precis som Mattias Karlsson. Det är förstås helt riktigt att kulturen är avgörande. Och naturligtvis är det mer allmänt helt centralt att politisk förändring även sker indirekt, genom kulturella och opinionsmässiga förändringar i det så kallade civilsamhället. Men kulturen verkar också genom politiken och alla de opinionsmedel som är knutna till den. Karlsson bejakar det, medan Eriksson nu tycks ge upp det, åtminstone i alldeles för stor utsträckning.

Det är viktigt att skatterna är så låga som möjligt, och att staten inte tar rätten att äga och bära vapen från oss, säger han. Men inte heller för dessa och andra högerfrågor ska nationalister arbeta politiskt. Eftersom det är omöjligt. Eftersom även det i sig är att felaktigt ge staten makt, som den alltid genom vänsterpolitik kommer använda mot nationalismen. Denna den libertarianska radikalnationalismens förståelse är motsägelsefull. Och denna dess strategi är otillräcklig – för dess egna mål såväl som för andra. Det alternativ den kan bygga kommer i alltför hög grad förbli underordnat framför allt det ekonomiska system som den lämnar intakt.

Burkeanen Xi Jinping

“Vi kan inte bygga framtiden om vi glömmer vår historia, vi kan inte förnya om vi inte för vidare våra traditioner. Den traditionella kulturen är essentiell för kontinuiteten och för utvecklingen av ett land eller en nation, och utan den skärs deras vitala artär av. Vi måste organiskt förena och nära förbinda uppvärderingen av den traditionella kulturen med utvecklingen av den samtida kulturen, i syfte att utveckla vår kultur genom kontinuiteten och bevara våra traditioner tack vare utvecklingen.”

Confucius

Confucius sinarum philosophus

Ur anförande vid öppningen av det internationella kollokviet för högtidlighållandet av Konfucius 2565:e födelsedag och Internationella konfucianska federationens femte konferens 2014

Politiska huvudpunkter

Följande är en sammanfattning av de huvudpunkter jag, som fortsättning av vissa av mina tidigare publikationer, under de senaste tio åren försökt argumentera för i de politiska inläggen i denna blogg eller i sociala media och allehanda konversation, och av vilka de flesta handlar om SD. De täcker inte in inläggen i bloggens övriga kategorier (konst, historia, språk, filosofi, psykiatri, andlighet), men dessa hänvisas till i allmänna termer.

– – –

Mitt politiska engagemang handlar om försvaret av en högre humanistisk kultur i traditionell mening.

Det finns en viktig och värdefull högre populism; den populistiska nationalismen är en nödvändig, spontan politisk reaktion som måste bejakas, men också ledas i rätt riktning.

Populismen i den problematiska lägre meningen – som har flera viktiga aspekter som noga bör analyseras – måste däremot motarbetas.

Även nationalismen i lägre mening måste avvisas, och nationalismen i allmänhet nedtonas: vad som, i viss mån och rätt sammanhang, bör försvaras är nationalitet, ej nationalism.

I stället måste det primära fokus bli Europa: vi behöver ett svenskt Europaparti som verkar för det sanna Europas enande och självständighet, genom ett från det nuvarande EU:s inriktning skilt, alternativt Europasamarbete.

Försvaret för “överordnade värden” fångar, som en socialistisk idéhistoriker på utmärkt sätt argumenterade på 80-talet, mycket av det väsentliga och förblivande relevanta i konservatismen; men dessa värden måste ges en viss filosofisk definition.

M och KD står inte för en meningsfull konservativ politik; det som varit av värde i dessa partier kan idag bara räddas av SD.

Personer som argumenterar – mer eller mindre – för en meningsfull konservativ politik gör fel i att kvarstanna i dessa partier.

Motsvarande gäller om S: det som var av värde i arbetarrörelsen, folkhems- och välfärdsstatsprojekten, kooperationen, folkbildningssatsningarna, kan idag, efter S:s kapitulation för den förenade nyliberalismen och kulturella postmarxismen, politiskt bara räddas av SD.

SD är alltså idag det enda rätta partiet såväl för konservativa med bestående giltiga övertygelser som för socialdemokrater och vänsterväljare av äldre typ.

Den delvis icke-politiskt-korrekta borgerliga liberalkonservatism som representeras av vissa kultur- och ledarskribenter är också uppenbart otillräcklig.

Kritiken mot SD för dess ursprung och tidiga historia är överdriven, orättvis och missvisande, men det innebär inte att den dåvarande inriktningen och partikulturen var tillräcklig eller hållbar.

SD bör dock strikt kvarhålla sin ideologiska inriktning “bortom höger och vänster”, och vidareutveckla, fördjupa och renodla denna från övriga partier självständiga linje.

I denna allmänna linje finns, trots de tidiga bristerna, redan från början i partiet, i partiets själva populistnationalism, en tillräcklig ideologisk utgångspunkt för den nödvändiga vidareutvecklingen.

SD kan inte reduceras till och avfärdas som ett missnöjesparti eller ett enfrågeparti.

Ersättandet av nationalismen med socialkonservatismen som huvudsaklig ideologisk självbeteckning var ett stort och entydigt framsteg.

Men även socialkonservatismen måste ideologiskt vidareutvecklas och fördjupas.

Socialkonservatismen har ett akademiskt ursprung i viktiga filosofiska, statsvetenskapliga, sociologiska och nationalekonomiska riktningar under 1800-talet och det tidiga 1900-talet.

Idag fortlevande och dynamiska humanistisk-filosofiska riktningar som idealismen, personalismen och den värdecentrerade historicismen befinner sig i kontinuitet med dem och är oundgängliga resurser för socialkonservatismens ideologiska utveckling, och mer allmänt för förståelsen av överordnade värden.

Begrepp som nyskapande traditionalism, alternativ modernitet, högre kosmopolitism, mjuk traditionalism och kvalificerad pluralism kan, med hjälp av de precisa definitioner de erhåller genom de nämnda filosofiska riktningarna, ange vissa ramar för det fortsatta ideologiska arbetet.

Ideologin måste vara relaterad till en kultursyn, en moral och en filosofi, som kan artikuleras i dessa riktningars termer.

Den samhälleliga systemkritiken måste vidgas och fördjupas med hjälp av dessa resurser.

Socialkonservatismen måste vidareutvecklas till en socialistisk konservatism, en konservativ socialism.

Borgerligheten och högern under nyliberal dominans och överhuvudtaget som oupplösligt uppbundna i kapitalismen har de senaste årtiondena, såväl i Sverige som globalt, visat sig vara ett större hot mot och mer destruktiva för en de överordnade värdenas konservatism än socialismen.

Detta måste förstås i termer av en djupgående analys av den atlanticistiska finanskapitalismen och globaliseringen i deras nuvarande utvecklingsstadium och av deras såväl högern som vänstern sedan länge kontrollerande krafter och intressen.

Problemen med invandrings- och mångkulturpolitiken, såväl som andra extrema aspekter av den politiska korrekthet denna regim alstrat, måste belysas i detta perspektiv, och deras verkliga orsaker därmed identifieras och direkt angripas.

En avsevärd del av den energi som läggs på tillfälliga åtgärder inom ramen för det nuvarande, primärt ekonomiska systemet, måste i stället omdirigeras till den kritiska analysen av detta system och av stegen för den möjliga rörelsen utöver det, och till utvecklingen av den politiska kommunikationen av detta mål.

Nyliberalismens ekonomiska och politiska idéer, som står i centrum för mycket av den vanliga “högerpopulismen”, måste överges.

Libertarianismen är rent principiellt ohållbar, i alla varianter, men äger viss betydelse som ett historiskt idéarv.

I Sverige hyser dagens radikalnationalister och den nya alternativhögern kuriöst nog till stor del libertarianska åsikter, och det är inte minst detta som är deras svaghet.

Det är främst det direkta eller indirekta försvaret av kapitalismen, ofta i form av ett omedvetet förgivettagande som skapats under nyliberalismens årtionden, som nästan alla dagens nationalister i sak har gemensamt inte bara med den äldre borgerliga nationalismen utan också med den historiska fascismen i dess huvudströmning.

Marxismens och arbetarrörelsens främsta svaghet, som skadat dem oändligt, ja nödvändiggjort motståndet mot dem, har varit deras tidsbestämda, materialistiska filosofiska positioner rörande världen och människan.

De ledde till eller var själva en del av en långtgående, ensidig och destruktiv kulturradikalism.

Socialismen måste idag förstås som skild från dessa positioner och denna kulturradikalism; den måste, i enlighet med den här antydda specifika förståelsen, bejaka andligheten och religionen och vara kulturkonservativ, värdekonservativ.

Det innebär att den även måste förstås som skild från stora delar av västmarxismen, postmodernismen, CIA-vänstern, “kulturmarxismen”, den syntetiska vänstern – alla de former av vänstern som kapitalismen själv skapat för att avväpna socialismen, och som inte har något att göra med socialism.

Politisk korrekthet är, med rätt definition, ett giltigt och viktigt analytiskt begrepp.

Dagens politiska korrekthet är till sitt väsen en anti-vit raspolitik.

SD-ledningens, Expos, DN:s och många andras angrepp på, kritik av eller uttalanden om mig som tillhörande ett radikalnationalistiskt eller högerradikalt läger är lätt vederlagda.

Rågången mot radikalnationalismen och radikalhögern måste vara tydlig och effektiv.

Men SD kan inte för den sakens skull styras alltför auktoritärt av ett litet antal personer; det kan leda till att partiet blir alltmer företagsliknande, maximerande väljarframgång och prioriterande formell maktställning som egenvärden, utan klar politisk insikt och fast politisk kurs.

En sådan ledning avskiljer partiet från nödvändiga, utifrån kommande kompletterande och korrigerande perspektiv såväl som från tidens verkliga politiska behov, och riskerar att förstöra balansen mellan nödvändigt ledarskap och den högre populismens sunda och autentiska kraft.

SD måste utvecklas vidare bort från det “gamla första”, radikalnationalismen, men också det “halvgamla andra”, den liberala anpassningen, och till vad som kallats det “nya tredje”.

Det gamla SDU, som använde denna term, hade i vissa, främst utrikespolitiska frågor men även i övervakningsfrågorna en bättre politik än “moderpartiet”, och det ägde betydande unga personella resurser.

Försiktigt och gradvis, genom intern dialog och övertygande argumentation, genom en tydlig “enhetslinje” mot splittringsbeteende och överdrifter på båda sidorna i den beklagliga konflikten 2015, borde denna politik ha introducerats i moderpartiets program och dessa personer lotsats fram till lämpliga positioner i moderpartiet.

Att båda sidor med största kraft – och dårskap – avvisade denna enhetslinje innebar en stor politisk förlust för dem och för Sverige.

Efter denna katastrof, efter att SDU uteslutits, borde AfS ha blivit det “nya tredjes” parti, men de återföll i stället till radikalnationalismen genom en strategi av “avståndstagande från avståndstagande” och upptagande av radikalnationalistiska aktivister.

Min kritik av radikalnationalismen är den som följer ur den av de ovannämnda filosofiska riktningarna bestämda åskådningen, och gäller frånvaron av dess nödvändiga förståelse och perspektiv, och i viss mån frånvaron av ideologi överhuvudtaget – den illusoriska tillräckligheten i det populistiska förlitandet på “sunt förnuft”.

Kritiken gäller normalt inte hittillsvarande enskilda, praktiska politiska förslag för att komma till rätta med problemen skapade av invandrings- och mångkulturpolitiken och övrig politisk korrekthet.

AfS, som jag vidhåller har flera bra personer i ledningen, kunde fortfarande haft en meningsfull framtid om det efter valet 2018 reformerats och politiskt och ideologiskt slagit in på den i dessa punkter antydda vägen.

Det kunde profilerat sig mot SD genom att låta dem vara det stora breda populistpartiet och i stället bli ett litet och skarpt idéparti av den typ som, när de var som bäst, SKP/VPK/V var för vänstern och, under det senaste halvseklet, FP/L för den radikala småborgerligheten; det är en nisch som behöver fyllas.

Reaktionen från AfS på dessa förslag blev emellertid nästan uteslutande negativ, hos aktivisterna ibland extremt fientlig och antagande formen av obegripliga, grova personangrepp, även anonyma sådana av den typ som tidigare förekommit också inom SD; detta visade att inget stöd fanns för min linje.

Den utbredda anonymitetskulturen på internätet visar rent generellt problemen med radikalnationalismen, och de åsikter, den anda, de attityder och det beteende – det kloakeri – som i alltför stor utsträckning är förhärskande där är i sig, som avspeglande ett tillstånd hos folket, ett centralt politiskt och kulturellt problem.

Den visar vilka krafter radikalnationalisterna mobiliserar, och är ett tillräckligt skäl att ta avstånd från deras partier och grupper.

Alternativhögern och de riktningar som uppgått i den har verkliga fascistiska och nationalsocialistiska inslag.

Den borde presentera en omfattande och djupgående utredning och förklaring av sitt förhållande till den historiska fascismen och nationalsocialismen, vad det är den bejakar och vad den förkastar.

Det kunde ge allmänt värdefulla resultat i en tid när etablissemanget regelmässigt svartmålar den populistiska oppositionen som fascistisk, uppreser en “fascismbarriär” mot alla verkliga politiska alternativ.

Den verkliga antisemitismen måste förkastas.

Det är inte antisemitism att kritisera judiska organisationer och individer, av olika radikala schatteringar, som i hög grad ligger bakom den politiska korrektheten; de historiska orsakerna till att de gör det är välkända och måste adresseras.

Det av mig använda begreppet “europeisk post-paleokonservatism” signalerar en identifikation med ett värdefullt arv från konservatismen före neokonservatismen.

Det uttrycker att det finns mycket att lära även av de förvaltare och förnyare av den traditionella konservatismen i USA som först använde termen paleokonservatism (USA är mycket mer än atlanticism), och inte minst av deras kritik av neokonservatismen; och att detta är av betydelse även för Europa.

Det finns ett stort, tomt “fält” i den svenska politiska debatten och kulturdebatten mellan, säg, Axess och Motpol, ett fält vars motsvarighet i USA fylls av konservativa av denna typ.

Men begreppet anger också att detta idag måste föras vidare inom en ny och större ideologisk ram.

En av kritisk urskillning präglad dialog med den europeiska s.k. nya högern är önskvärd, ja nödvändig.

De värdefulla delar som kan identifieras i den bör bejakas och införlivas; de utgör en viktig del av en framtida, Europagemensam politik, som gradvis kan frikoppla Europa från den atlanticistiska globalismen.

Den nya högern är inte i sig fascistisk eller neofascistisk, men där finns saker som bör avvisas av andra skäl; åtskilligt är yvigt och vildvuxet (i den mening som utförligt och precist förklaras i mina inlägg i övriga ämneskategorier och i övriga publikationer).

Namnet “den nya högern” är missvisande, eftersom dess främsta styrka är det sätt på vilket den transcenderar höger-vänsterskalan.

På motsvarande sätt bör även det nära relaterade tänkandet kring den “fjärde politiska teorin” selektivt bejakas och inkorporeras, samtidigt som också det justeras, och även vidareutvecklas, i enlighet med de ovan nämnda, mer centrala tankeriktningarna.

Inte minst relevant i den fjärde politiska teorin är dess förståelse, ur ett delvis traditionalistiskt perspektiv, av den andra teorin, socialismen, i förhållande till den första, liberalismen.

Den antiryska politiken och retoriken måste överges.

Accepterandet av närmandet till och samarbetet med NATO måste stoppas.

Den gamla bernadotteska utrikes- och säkerhetspolitiska linjen, som under lång tid allvarligt försvagats genom atlanticistiska kompromisser, måste återupprättas, förnyas och fortsättas, men gradvis anknytas till det alternativa Europasamarbetet och bidra till en på delvis motsvarande sätt självständig linje för det framtida enade Europa.

Motståndet mot den “västliga” imperialistiska (i en klassiskt konservativ men delvis också leninistisk mening) och interventionistiska krigspolitiken måste upprätthållas och förstärkas.

Satsningen på blockbildning med M och KD och det motsvarande europeiska (ECR), transatlantiska (Republikanerna i USA) och vidare internationella (israeliska Likud) partisamarbetet med den existerande högern är feltänkt och äventyrar meningen med och värdet av SD.

En stor, förenad grupp av de flesta större europeiska populistnationalistiska partierna bör bildas i Europaparlamentet, och även ett motsvarande europeiskt parti.

De bör, utöver det gemensamma i de nationella partiernas gamla program, verka för den alternativa, verkliga Europaenheten genom radikal reform av EU eller, om sådan visar sig omöjlig, genom nya samarbetsorgan och institutioner.

Utöver det europeiska perspektivet behövs en global humanistisk vision baserad på en fördjupad, historisk förståelse av universalitetens och partikularitetens förening i en mångkulturell värld.

Socialism vs libertarianism

Marxisten Caleb Maupin mötte härom dagen Stefan Molyneux, en libertarian av den typ som alternativhögern och många radikalnationalister är så förtjusta i och som även är förtjust i dem, i en debatt på temat “Was the Fall of the Soviet Union a Good Thing”, som dock är en missvisande rubrik såtillvida som diskussionen rör sig långt utöver detta ämne:

Det är anmärkningsvärt med vilken lätthet Maupin vinner denna debatt utan att ens ifrågasätta Molyneuxs solzjenitsynianska siffror för antalet av politiska motiv dödade under kommunismen (inom forskningen råder på detta område naturligtvis i verkligheten fullständig frånvaro av någon som helst rimlig konsensus), eller den, med tiden, t.o.m. av Robert Conquest förnekade avsiktligheten, från Stalins sida, i den ukrainska svälten – saker som Molyneux med häpnadsväckande oskicklighet inleder med att ta upp omedelbart efter att Maupin föregripit dem och förutsagt att Molyneaux skulle göra just det, och sedan under resten av debatten kvarstannar vid som sitt helt dominerande huvudargument. Maupin bekräftar bara – och naturligtvis i sak helt riktigt, kanske även taktiskt klokt – att stora övergrepp skedde.

Inte heller nämner Maupin att i en folkomröstning i mars 1991, när medborgarna verkligen var fria att uttrycka sin mening och stora delar av ledningen önskade upplösa Sovjetunionen, 75,4% i Ryssland faktiskt röstade mot upplösning (Estland, Lettland, Litauen, Georgien och Moldavien deltog inte i omröstningen, men med de övriga sovjetrepublikerna tillagda blev siffran ännu högre, 77,8% mot upplösning). Eller att i en opinionsundersökning ett halvår tidigare en ännu mer överväldigande majoritet angav saker som “den kommersiella maffian”, “plansystemets sammanbrott”, “ledarskapets misslyckande”, “spridning av marknadsidéer”, “maffian och den organiserade brottsligheten” och “korruption” som orsaken till landets problem – inte frånvaron av marknadsreformer. (Allt enligt Anders Carlsson i hans bok Resa in i det okända: Oktorberrevolutionen och den sovjetiska erfarenheten.)

Ifråga om Kina anser sig Maupin kunna undvara sina vanliga argument att regeringen måste stoppa den av Saudiarabien och USA (som han menar är i Afghanistan för att därifrån kunna sprida kaos till Iran, Ryssland och Kina, och hindra den nya sidenvägens utbyggnad) understödda wahhabistiska radikaliseringen av uigurerna i destabiliserande syfte, och att den satsar på att befrämja andra former av islam genom moskébyggen och utbildning, på samma sätt som den bygger infrastruktur och turistnäring i Tibet (d.v.s. turism primärt attraherad av den buddhism vars ledare i exil CIA länge stött, men som Kina numera i sig inte har några problem att acceptera); och att Falun Gong är en bisarr, USA-stödd sekt med primärt politisk, regimfientlig agenda, i samma kategori som den CIA-stödda Moonrörelsen.

Men det ska också sägas att Molyneux framstår som en ovanligt svag representant för libertarianismens ideologi. Han anklagar Maupin för att vara just ideolog i negativ mening, samtidigt som han själv försvarar ett fullständigt abstrakt, utopiskt ideal om en kapitalism som han inte kan ge exempel på någonting i historia eller samtid som ens tillnärmelsevis liknar – eller för den delen i en överskådlig framtid skulle kunna likna. Ytligheten i den libertarianska förståelsen av “frivillighet” avslöjas – ofrivilligt – av Molyneux själv som mer monumental än någonsin. Frivillighet tycks för honom vara liktydigt med att inte hotas med pistol.

Molyneux gör det svårt att förstå hur någon överhuvudtaget kunnat tro på libertarianismen. Inte ens när han delvis har rätt i sak gör han i denna argumentation rättvisa åt dess i vissa avseenden viktiga frihetliga historiska arv. Det är beklagligt. Detta arv har, som del av den borgerliga epokens historiska erfarenhet, utan tvekan en roll att spela både i bedömningen av den historiska socialismen och i utformningen av den framtida. Det finns många stora svagheter i Maupins utgångspunkter och allmänna position, ja uppenbara falskheter och förvrängningar, som i någon mån även en libertarian skulle kunna bidra till att påvisa och klargöra.

Från mitt perspektiv blir det här tvärtom genom Molyneuxs förbluffande dåliga debattinsats bara ånyo klart hur det är libertarianismen själv, inte bara den liberala kapitalismen i allmänhet, som gör att, som Hayek hävdade, konservativa i slutändan ansluter sig till socialismen, att de gör det just därför att de är konservativa, ja att de kan göra det utan att därvid överge sin konservatism. Klart blir förstås också att det finns anledningar till detta som Hayek inte förstod.

Fel av ETC

ETC skriver under rubriken Namnen bakom Exakt24, som de i rubriken till en annan (låst) artikel kallar “radikalhögerns nya mediesatsning”, att jag “nu” är “aktiv i AfS”. Jag figurerar som ett “namn från sajten”, som “skriver för betaldelen”.

Jag var under 2018 medlem i AfS, men förnyade inte mitt medlemskap 2019. Efter att i flera artiklar tydligt ha klargjort vilken typ av parti jag hoppades att AfS skulle bli, hade jag nämligen redan i valrörelsen 2018 blivit tvungen att fullständigt förkasta deras strategi av vad jag kallade “avståndstagande från avståndstagande”, som redan fått fatala konsekvenser.

Reaktionen, såväl inifrån partiet som från dess anhängare på internätet, på min kritik och de förslag jag i en rad inlägg efter valet framförde om hur AfS måste i grunden reformeras för att det skulle vara meningsfullt att gå vidare, gjorde det omöjligt för mig att kvarstå som medlem. De åsikter och allmänna attityder som där kom till uttryck gick emot mycket av det centrala i den politiska linje och övriga åskådning jag försökt förespråka, ja de tillhörde det huvudsakliga i det jag vänt mig mot.

Det finns ingen aktivitet från min sida i AfS sedan hösten 2018, och om ETC bemödat sig att läsa mig hade de snabbt förstått varför. Och förutom mina artiklar bestod min “aktivitet” för två år sedan endast i närvaro vid partiets lansering (där min enda aktiva insats bestod i att beskriva min – och vad jag då hoppades var åtminstone ganska många andras – vision av vad partiet borde bli för de två DN-journalister som fanns på plats, av vilka en var Otto Mannheimers son Edgar) och på två torgmöten under Almedalsveckan i Visby och ett i Stockholm (där jag var helt passiv).

I den här enkla bloggen finns flera hundra artiklar från de senaste tio åren av vilka med största tydlighet framgår att och varför jag inte tillhör någon radikalhöger. Eller ens den icke-radikala högern, den vanliga, gamla höger som SD under de senaste åren på för mig problematiskt sätt eftersträvat blockbildning och fusion med.

Verkligheten bakom formuleringen att jag “skriver för” Exakt24 är att vissa av dessa artiklar återpublicerats där, på samma sätt som skett i andra publikationer. Jag har tillåtit detta eftersom jag, som också framgår av tidigare inlägg, i grunden har ett positivt intryck av redaktören Erik Almqvist, och även av Markus Jonsson, och tycker att framför allt projektets kulturprogram “Parnassen”, som Jonsson leder, är en utmärkt idé.

Såvitt jag hittills kunnat se pekar detta inslag, liksom en del andra, i rätt riktning, det vill säga den riktning jag från början hävdade att AfS borde ta, och som är klart skild från radikalhögerns och dess medias, och för den delen även från SD:s. ETC konstaterar korrekt att Jonsson sitter i AfS’ styrelse. Om fler i styrelsen följer efter honom, kanske partiet trots allt sent omsider kan ompröva sitt för mig förvånande dåliga vägval.

ETC:s slappa omnämnande av mig, ja hela den enkla åsiktspolisiära karaktären av denna artikel om Exakt24, är tyvärr inte på högre nivå än Expos, DN:s och andras i andra sammanhang publicerade, som jag tidigare bemött. Det är tydligt att de inte orkat läsa ens de av mina artiklar som Exakt24, ämnet för deras artikel, publicerat.

Dessa artiklar är samtliga, utom en som handlar om populismens allmänna natur, kritiska mot högern, såväl den radikala som den icke-radikala, och några handlar om och är positiva till delar och aspekter av vänstern. Även jag är kritisk mot redaktionens mer eller mindre radikalnationalistiska bakgrund, men åtminstone detta faktum om de artiklar Exakt24 själva valt att publicera motsäger ETC:s beskrivning av den nya mediesatsningen.

Tankesmedjan Oikos

Mattias Karlssons tankesmedja Oikos har nu producerat en artikel. Enskilda ledamöter av dess “förtroenderåd” har till presentationerna av sig själva i tidigare individuellt publicerade artiklar lagt att de nu är sådana. Men den nya artikeln står fyra ledamöter tillsammans för, vilket i högre grad gör den till ett resultat av tankesmedjans arbete som sådan.

Intresset för tankesmedjan har varit stort. För de många som med spänning sett fram mot vad det ska bli av detta projekt måste artikeln tyvärr framstå som en ridiculus mus. Den är bara en liten snutt, ja, en pluttenuttsnutt, och innehållet är ganska tunt, ja delvis svagt.

Men till Oikos’ försvar måste sägas att det verkligen inte funnits något mons parturiens. Inte ens en officiell lansering av tankesmedjan har såvitt jag sett ägt rum, det finns ingen hemsida, och all information kommer fortfarande från ett kort TV-reportage för länge sedan.

Detta gör det i själva verket ganska märkligt att åtminstone Karlsson själv, folklivsforskaren Dan Korn och debattören Malcom Kyeyune överhuvudtaget redan kunnat presenteras som företrädare för Oikos – en tankesmedja som inte på något minsta annat sätt är manifesterad i sinnevärlden. Så presenteras även författarna till den nu publicerade artikeln, utöver Karlsson och Korn även norske statsvetaren Asle Toje och före detta ordföranden för Heimdal Arvid Hallén.

Kanske har coronakrisen gjort att allt behövt skjutas upp. Men oavsett orsak blir intrycket en frånvaro av alla anspråk, en stor blygsamhet från Oikos’ egen sida, som förebygger och a priori avvärjer den kritik, i såväl kvantitativa som kvalitativa avseenden, som annars skulle kunna riktas mot denna deras, som jag förstår det, första gemensamma produkt.

Oikos ska företräda konservatismen, till skillnad från och gentemot väl i första hand liberala Timbro och socialdemokratiska Arena. Budskapet i artikeln, förmedlat redan i rubriken (som Oikos inte kan ha haft några invändningar mot), är att det behövs mer konservatism. Ja, så mycket förstod vi ju. Det vet vi att de tycker. Nu har, hävdar de, coronakrisen bekräftat det.

Den konservatism som mer behövs av förstås i SD:s specifika, nationalistiska termer. Utan tvekan har de rätt i att viruskrisen konkretiserat flera problem med globaliseringen, ifråga beredskapslagrens skrotande och tillgången till skyddsutrustning och mediciner. Och förvisso har “den progressiva ideologi som i Sverige blivit statens” vänt sig mot den konservativa försiktighetsprincipen såväl som “värnandet av de naturliga och organiskt framvuxna gemenskaperna i form av familjen, civilsamhället och nationen”, genom sitt prioriterande av “individuell autonomi, klasskamp och internationalism”.

Ändå blir huvudintrycket det för mig gamla vanliga: intrycket av nationalismens otillräcklighet. Med tryckande, kvävande tyngd vältrar det sig åter över mig i formuleringarna, delvis använda i ingressen, om hur krisen har “blixtbelyst hur den globalistiska, postnationella världsordningen är en koloss på lerfötter, eftersom den inte bygger på en äkta känd gemenskap och solidaritet. När saker verkligen ställs på sin spets så ser alla i första hand om dem man känner närhet till och samhörighet med. I ett samhälle där de kollektiva gemenskaperna helt monterats ned skulle många individer stått helt skyddslösa.”

Och om hur det inte är “hos transnationella megaorganisationer som EU och FN som medborgarna kunnat finna stöd, hjälp, stabilitet och trygghet den senaste tiden, utan inom sina respektive nationer, närsamhället och familjer. Att EU-flaggan plockats bort och att statsministern prytt sig med en svensk flagga under sina framträdanden nyligen visar detta tydligt”.

Det negativa intrycket beror inte på att detta är fel i sig. Tvärtom finns här viktiga delsanningar. Vad som gör att det framstår som en inskränkt inåtvändhet är i själva verket bara frånvaron av kompletterande, balanserande och modifierande formuleringar utifrån ett större perspektiv: visionen av en annan internationalism, en verklig, kvalificerad inter-nationalism, en alternativ globalism, en enhet-i-mångfald, en syntes av universalitet och partikularitet, som faktiskt gör det möjligt att även från ett konservativt perspektiv se oss som tillhörande mänskligheten, och att agera utifrån denna insikt.

Visar inte krisen att det i lika hög grad är en sådan internationalism som behövs – en ny internationalism? Är inte de exempel på internationell solidaritet, hjälpinsatser och samarbete från enskilda nationer som vi faktiskt sett de senaste månaderna ett stort hjärtvärmande ljus i pandemins mörker? Är de falska? Vilar de på lerfötter? Är det inte de som inger hopp? Är det inte detta vi måste bygga på i framtiden? Är det inte också erfarenheterna av dem som vi “bör bära med oss in i framtiden och som bör ligga till grund för vårt beslutsfattande och våra vägval”?

Det finns något tröstlöst primitivt i vad som lätt blir ett enkelt bejakande av en mänsklighet som i krissituationer som den rådande bara separativt sluter sig i små “äkta” kollektiva egoismer och slåss om de för alla nödvändiga, knappa resurserna. Vi vi vet hur sådana slagsmål idag kan utvecklas.

En sådan den unkna instängdhetens konservatism är en ensidighet, en ofullständig realism. Behovet av en dialektisk utveckling av SD:s hittillsvarande populistnationalistiska konservatism, som nu även personer som Korn, Toje och Hallén skriver under på, blir återigen påtagligt och påträngande.

Så skulle kritiken kunna se ut. Den avväpnas alltså av frånvaron av varje annan manifestation av tankesmedjan, varje annonsering, varje programförklaring – som nästan kan tolkas som att Oikos medvetet bemödat sig att inte väcka några som helst förväntningar. Ändå är det svårt att helt förtränga det torftiga i detta alster från konservatismens nya ideologiska högkvarter, när alla väntade sig en tillbörlig, stor officiell lansering, inklusive något slags kvalificerad ideologisk publikation som gick utöver vad vi redan länge sett från SD.

Men några få ord tillagda efter undertecknarna och deras presentation kan ses som en första, minimal programmatisk formulering: “Oikos är en nystartad, partipolitiskt obunden tankesmedja som syftar till att befrämja en konservativ samhällsutveckling, bidra till ökad kunskap om konservativ ideologi, verka för konservativ fusionism och stimulera till en mer livfull idédebatt.” (Det enda som sticker ut är ordet “fusionism”, som det finns anledning att återkomma till.)

Utöver antalet undertecknare gör detta att artikeln framstår som det första verkliga resultatet av tankesmedjans ansträngningar. Det är alltså inte mycket. Men Mattias Karlsson är en av de, såvitt jag vet, ytterst få i SD som bevisligen hyser genuina ideologiska intressen, och hans initiativ att starta Oikos – och man måste nu tro att så verkligen har skett – är enbart och entydigt lovvärt. Det vore helt fel att bli skeptisk mot projektet på grund av den tveksamma början som denna artikel utgör. Tvivelsutan kommer vi snart få se mer och bättre.


Categories

Archives

Recent Comments

Jan Olof Bengtsson on Alternativa bokmässan
Anonym on Oikos och McCain
Viktor Johansson on Alternativa bokmässan
Jan Olof Bengtsson on Valfusk i USA?
Anonym on Valfusk i USA?
BPB on Twitter on Bowne’s Idealistic Perso…
Anna Lindén on Matter
Jan Olof Bengtsson on What Is Humanism?
Per Johansson on Utan like
Jan Olof Bengtsson on Immanens och transcendens
Jan Olof Bengtsson on Idealism and the Renewal of Hu…
axelwkarlsson on Teori i svensk idé- och l…
Jan Olof Bengtsson on Jacopo Amigoni: Ercole e …
axelwkarlsson on Jacopo Amigoni: Ercole e …
Jan Olof Bengtsson on Biografins teori

All original writing and photography © Jan Olof Bengtsson

"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi