Hjärnstorms temanummer om borgerlighet (nr 50-51, 1994) innehåller min längre artikel ‘Konservatism, borgerlighet och universalitet’, med originalillustrationer av Bo Pettersson.
Konservatism, borgerlighet och universalitet
Category: Politics
Politiska inlägg april-juni 2025
Varför kommunismen är konservatismen
Ordförande Haz förklarar, med pedagogisk lättillgänglighet, i tidigare MMA-utövaren Jake Shields intervju med honom på sin kanal Fight Back.
Att försvara Israel idag, 1
Är ett hållbart försvar för Israel möjligt i vad Pankaj Mishra kallar “världen efter Gaza”? Hur ser det i så fall ut? Finns det en svag punkt i den kritiska argumentationen eller de annorledes uttryckta starka reaktionerna mot Israels oavlåtliga och nu genocidala aggression mot omvärlden från såväl judiska som ickejudiska antisionister idag? Israel berör alla i väst såtillvida som hela vår kultur varit i så hög grad formad av de från denna del av världen härstammande religionern, och kräver därför alltid noggrann reflexion.
De viktigaste kritikerna är naturligt nog de antisionistiska judarna, av vilka de flesta tillhör vänstern och Alon Mizrahi går längst: han tror inte att judendomen överhuvudtaget kommer kunna överleva Israel. Där finns den långa raden av länge kända och nya mindre kända namn, akademiska såväl som journalistiska och aktivistiska. Även i den mer radikala icke-judiska vänstern tillhör många den växande kategori som helt enkelt förnekar den apartheidistiska statsbildningens rätt att existera – på det sätt som sionister regelmässigt finner antisemitiskt och nästan tycks identifiera med ett förnekande av judars rätt att existera.
Det finns ju också grupper, alls inte så små som de vanligen framställs, vare sig i Israel eller USA eller på annat håll, som anför religiösa skäl för sitt motstånd mot och sitt icke-accepterande av staten Israel. Att genom mänskligt bemödande skapa en judisk stat är enligt vissa ortodoxa och konservativa en entydig heterodoxi; något sådant, inklusive templets återuppbyggande, kan och får bara ske genom Messiae ankomst. För reformjudar strider den sionistiska etnonationalismen mot hela deras upplysningsmoderna, såväl politiskt som teologiskt liberala anda.
En annan huvudtyp av organiserat motstånd är det som representeras av judiska marxistiska socialister och det gamla Yidisher Arbeter-Bund, som idag återuppväckts p.g.a. dess uppenbara förnyade relevans. Molly Crabapples nya bok Here Where We Live is Our Country: The Story of the Jewish Bund blev omedelbart en bestseller. 2021 kom Frank Wolffs Yiddish Revolutionaries in Migration: The Transnational History of the Jewish Labour Bund, och även rörelsens svenska gren har uppmärksammats av Håkan Blomqvist i hans Socialism på jiddisch: Judiska Arbeter Bund i Sverige, från 2020. Bund-studiet förmedlar en rik historisk erfarenhet av konsekvent antisionism utifrån ett rent sekulärt perspektiv. Den judiska identiteten var för Bund en integrerad men icke-assimilerad historisk, kulturell och språklig särart, distanserad från de reaktionära och förtryckande rabbinernas gamla tungmörka religiösa arv. Bundisterna kunde bara acceptera sina respektive ursprungligen östeuropeiska länder som hemländer, och försvarade konsekvent mångetnisk samexistens och gemenskap inom dem, under samtidig hänvisning till universalhumanistiska normer och värden.
Emellertid har det alltid funnits vad som ser ut som en åtminstone s.a.s. formellt rimlig logik i tanken på en judisk stat. Om alla – eller, mer exakt, många – andra folk har egna nationalstater, och har ervärvat sådana under modernitetens lopp och i synnerhet från 1800-talet, och om nationalstaten verkligen är så viktig, varför skulle då inte också judarna kunna ha en egen stat? Varför ska de vara ett av de folk som är utspridda över världen, i andra länder?
Visserligen är det naturligt att ånyo eller fortsättningsvis avvisa nationalismen, när, som mycket av dagens erfarenhet av populistnationalismen visar, nationalstaten inte används för de legitimt etnisk-kulturella och antiglobalistisk-imperialistiska syften som – som åtminstone jag uppfattade det – tidigare framhölls, utan tvärtom på det sätt som motsvarar den vanliga högerns intressen, d.v.s. i hög grad just den kapitalistiska globalistimperialismens. De tidigare, gamla skälen för detta, alltmer uppenbart giltiga sedan nationalismens olika naturalistiska transformationer inleddes under 1800-talets senare del, har bara bekräftats. Man hoppas visserligen fortfrande att det högre, äkta och värdefulla i populistnationalismen kan räddas och tas tillvara. Men SD:s snabba och beslutsamma urspårning har i Sverige visat att den enda hållbara vägen för övervinnande av den trans- och supranationella kapitalmaktens antifrihetliga centralisering och dess samhälleliga och kulturella konsekvenser förblir den alternativa eller verkliga internationalism som socialismen representerar. Och inte bara har det internationella (inter-nationella) samarbetets nödvändighet i detta motstånd ytterligare accentuerats, utan det framstår som om uppmjukningen av nationella identiteter och nationsgränser har blivit ett problem endast på grund av den trans- och supranationella regimens härjningar, som är massmigrationens orsak; som att utan dem, och mot dem, den tvärtom kan bli en styrka.
Och visserligen var det ju långtifrån någon majoritet av världens judar som tillräckligt entusiasmerades av sion-nationalismen för att lämna de respektive länder i vilka de ofta länge bott och till avgörande del identifierade sig med, och flytta till Palestina. I själva verket hade sionisterna svårt att få dit tillräckligt många, och har det fortfarande. Detta trots att de i sin strävan att övertyga dem fick stöd av mer och mindre antisemitiska nationalister, som ville bli av med dem och åmodade dem att flytta. De tyska nazisterna samarbetade, som om inte Edwin Black så åtminstone trotskisten Lenni Brenner visat, med deras organisationer och bidrog med finansiering, i utbyte mot olika slags stöd – inklusive löften om militärt sådant mot britterna i Mellanöstern – under andra världskriget. En sionistisk riktning satte också stort hopp till Mussolini. Fastän det brittiska imperiet varit avgörande för förverkligandet av sionismens projekt överhuvudtaget, växte kritik mot det på grund av de begränsningar det insisterade på inom det lilla område som avgränsats som Palestina av Sykes-Picot. Bund bekämpade kompromisslöst det etnoreaktionära samarbetet mellan sionistiska och andra europeiska fascister.
Under 1800-talet hade liberala reformjudar talat sympatiskt om något slags kulturellt center i Palestina som kunde bli en förenande historisk gemenskapspunkt för alla judar varhelst de bodde. Men inte en självständig statsbildning. Sionisterna var ju i jämförelse med dem i mycket produkter av ett nytt samhällsklimat i Europa under senare delen av 1800-talet, när nationalismen ej längre var liberal utan blivit konservativ i en idémässigt till stora delar ny mening, och fortsatte utvecklas till det nya som vi benämner fascism.
Det var till stor del i överensstämmelse med detta hela klimat som sionisterna utvecklade sin version till den nya nationalismen, byggande på den egna gamla exoteriska nationalreligionen som självklar huvudsaklig identitetsdeterminant även när de, som Herzl oftast ännu moderna sekulära européer, inte bokstavligen trodde på den. En sionistisk ideolog som författaren Maurice Samuel hade med sina etniska stereotyper arbetat hårt på att framställa judar som så djupt olika gentilerna att de omöjligen kunde naturligt leva tillsammans med dem och integreras i deras samhällen, trots att detta på många håll sedan mycket länge var ett faktum och såväl bland judarna som de andra folken uppfattades som normalt.
Efter kriget och fascismens nederlag kom trots allt detta i stället den stat som var på väg att bildas, och den stat som strax faktiskt bildades, att framstå som snarast socialistisk. Andra ideologer hade lyfts fram, och resultatet tycktes ligga i linje med det nya politiska och allmänideologiska klimat som snabbt blev dominerande i väst åtminstone tills kalla kriget kom igång – något som knappt hade skett 1948. Trumandoktrinen proklamerades just detta år, och året därpå grundades formellt NATO, även om dess förberedelse gick tillbaka till krigets tidiga skede. De kommunistiska motståndsrörelserna i flera länder åtnjöt högt anseende och Sovjetunionen beundrades. Israels grundande stöddes även av Stalin, vars födelsedag därför under några år offentligt firades där.
Under 50-talet förändrades denna bild visserligen snabbt, och det blev i stället en Tingstens antikommunistiskt anpassade liberala Israel, det som Lars Gustafsson beskrev som “ett nytt Danmark”, som bland många blev den förhärskande uppfattningen av den nya statsbildningen. Ändå levde det socialistiska intrycket länge kvar. Den judiska religionen tycktes i många israelers ögon fortfarande bara eller åtminstone huvudsakligen ha varit det kulturarv, den historiskt identitetsskapande faktor som reformliberalernas gamla center skulle begränsa sig till att på visst sätt förvalta, utan att ta den på något primitivt bokstavligt allvar. I det allmänna kulturlivet kunde den nu, efter nazisterna, framställas som något slags källa till och garant för universell humanism.
Bundisternas fiende Ben-Gurion, som tillsammans med Weizmann och Jabotinsky stött östeuropeiska pogromisters hets för att få ut judar ur deras respektive länder, var nu verksam med sitt israeliska arbetarparti i den internationella socialdemokratiska rörelsen. Tillsammans utgjorde en rad författare, den allmänna samtida, huvudsakligen östeuropeiska kulturella dominans som pionjärernas bakgrund garanterade, och ett sådant uppmärksammat nytt särfenomen som kibbutzerna den reella grunden för uppfattningen av det moderna, avancerade och för många fortfarande socialistiska Israel. Det var en bild som inte saknade attraktion – inte heller för den allmänvästerländska nyvänster som så småningom arbetade sig fram och förbi den amerikanska och västeuropeiska antikommunismens högerfemtiotal och kom att ta över idéhegemonin på 60-talet.
Vad som nu sägs vara den verkliga expansionistiska och anti-arabsocialistiska innebörden av kortkrigen 1967 och 1973 var jag själv för liten för att då förstå. Men när Likud tog över makten 1977 gick det åtminstone att känna att något hade förändrats; det – sanningen motsvarande – intryck av gammal knarr-stel polsk fascist som Begin gav kunde inte förenas med något av det universalhumanistiskt progressiva man förknippade med Israel och de jämnåriga och nyvänsterister som åkte och plockade apelsiner. Varken det förhållandet att Carter lyckades atlanttvinga honom samman med Sadat eller Nobels redan alltmer bisarra fredspris räckte för att förändra det intrycket.
På nytt sätt började nu också det exoteriska abrahamo-ortodoxt nationalreligiösa tona fram som literalistiskt allvar. Man tänkte att gamla Ostjuden hela tiden kanske hade fylkats vid muren; många tycktes ha flyttats dit redan som förberedelse för det nya statsbygget. Eller man påmindes åtminstone om att delvis liknande tradjudar alltid i åtminstone någon liten mängd hade bott i Palestina. Och man upptäckte alltså även hur jabotinskianerna hade funnits kvar sedan nazisamarbetet och terrorhärjningarna på 30- och 40-talen. De israeliska s.k. nya historikerna hade dock ännu inte avslöjat arten och omfattningen av nakban. Man förstod ännu inte, som många nu gör, hur redan från början Israel var krigsaggressorn; hur de omgivande arabstaterna tycks ha intervenerat först efter att den etniska rensningen genomförts i en rad viktiga gamla städer som Akko, Tiberias och Safed.
Maupin och Parvini
Shakespeareforskaren och elitteoretikern Neema Parvini, som för några år sedan intervjuade PhilosophiCat om Evola och först uppmärksammades som företrädare för dissidenthögern, tillhör dem som klarsynt registrerat det i ljuset av den globala politiska utvecklingen uppenbart otillräckliga – om än i några fall och några avseenden fortfarande i mycket viktiga och värdefulla – i denna typ av dissidens, och därför i stället fått upp ögonen för dissidentvänstern.
Detta har med naturlig inre logisk nödvändighet bl.a. lett till att han på sin kanal Academic Agent börjat intervjua – eller samtalat med – Maupin. Liksom mycket annat på kanalen den senaste tiden är det givetvis av stort intresse för en i min mening konservativ socialism, även med den begränsning till anglosfärens förhållanden som präglar det mesta av diskussionerna. Eller ofta snarare just på grund av denna begränsning, givet den avgörande betydelsen även för oss, och överallt, av utvecklingen i denna sfär, av avvecklingen av atlantimperiet sådan den där fortgår.
Igår kom ett nytt avsnitt med Maupin, under rubriken ‘Can the Left and Right Ever Unite like Tucker Carlson and Ana Kasparian?’. De tidigare (jag kan ha missat något) är ‘Destiny and Hasan Piker Killed Real Socialism – Here’s How’ (11/12 2025) och ‘Antifa and BLM were Counter Gangs Backed by Power’ (2/10 2025).
Världsperspektiv för restaurationen
Återigen i mycket substantiellt och seriöst också från ungtrottarna i RKP, på deras senaste (tredje) kongress 10-12 april. Fritt från knäppt, irrelevant eller destruktivt politisk-korrekta/wokeistiska inslag, och även från marxismens svaga och felaktiga delar. Niklas Albin Svensson:
Det viktiga är att här finns de avgörande dimensioner som ingen av de i riksdagen representerade politiska trogloriktningarna och till dem knutna media har ens den första lilla antydan till en början av en skymt av en tillstymmelse till en aning om hur de måste analyseras, för att inte tala om en vilja, en strategi och en politik för att hantera dem. Eller V och några dem närstående publikationer kanske fortfarande ibland har ett svagt eko av det, som kan se ut som en antydan, en antydan till en början, eller möjligen, som mest, t.o.m. en antydan till en början av en skymt.
Att det finns mycket att tillägga behöver man inte tillägga.
Sovintern
Ordförande Haz talar kort i egenskap av ACP:s ordförande, efter likaledes hörvärde George Galloway som ju nu i bakgrunden av sin journalistiska verksamhet och mediala närvaro är ordförande för Worker’s Party of Britain, vid den formella lanseringen i Moskva igår av den nya politiska plattformen Sovintern:
Den ledande kraften bakom detta initiativ tycks vara vad jag uppfattar som det övervägande konservativ-socialistiska partiet Rättvisa Rysslands ledare Sergej Mironov. Sovintern förklarar sig vara ett internationellt nätverk för en “socialism 2.0”, som drar nytta av den historiskt existerande socialismens erfarenhet, och som säger sig ha samlat 100 partier av varierande socialistiska schatteringar från 70 länder över hela världen. “Sov” i organisationens namn syftar rimligen på sovjeterna eller Sovjetunionen, och “intern” måste användas på samma sätt som i Komintern. En internationell sovjetism.
Det går ännu inte, åtminstone inte för mig, att bedöma i vilken utsträckning detta verkligen är en ny konstruktiv öppning för konservatismen, hur nära organisationen står ryska regeringen, huruvida engagemanget är egentligt internationellt eller huvudsakligen ryskt, hur hållbar och sammanhängande den bredfrontiga visionen är, och hur seriösa och kvalificerade de deltagande partierna. Men det hela förtjänar utan tvekan redan att uppmärksammas.
Haz talar föredömligt om andlig och moralisk auktoritet, som han ställer i motsats till den västkapitalismens enbart materiella som nu dessutom är på väg att gå förlorad. När han nämner 1900-talets socialistiska erfarenhet (han talar här om det som precedens) som en avgörande fördel för dagens socialister i jämförelse med den ryska revolutionens, ett “otroligt arv”, är det värt att känna till att detta alltid också varit en av hans egna huvudpoänger.
Han menar i själva verket att socialismens partiella historiska uppbyggnads fakticitet innebär att kapitalismen egentligen redan s.a.s. är principiellt övervunnen, att trots Sovjetunionens fall någon hållbar återgång till och rekonstruktion av kapitalismen, något borttänkande av socialismens uppnådda resultat, inte är möjligt. Att den markerar en irreversibel utveckling.
Det är förvisso en beaktansvärd poäng för en historiefilosofisk och delvis historiematerialistiskt influerad modernitetsanalys, men den kräver att vad som måste vara dess verkliga, fulla innebörd tas på allvar. D.v.s. det förhållandet att erfarenheten inte bara är positiv utan även negativ och att inte minst det senare måste läras av.
Haz och andra liknande socialister är dock i detta avseende helt klart på rätt spår – vilket förstås är orsaken till att jag försökt lyfta fram dem. De i Sovintern samlade kan nu, vill Haz starkt betona, erbjuda inte bara en materiell utan en andlig, moralisk, kulturell och värdemässig väg för världen.
Caleb Maupin: Khruschevism
A Study in Psychological Warfare
Independently published, 2025
Publisher’s Description:
In Khrushchevism: A Study in Psychological Warfare, journalist and organizer Caleb T. Maupin exposes how Nikita Khrushchev’s infamous “Secret Speech” became more than just a turning point in Soviet history – it became a blueprint for ideological collapse.
With fearless clarity and emotional urgency, Maupin argues that Khrushchev’s attack on Stalin wasn’t just a political pivot – it was the beginning of a psychological war on belief itself. Maupin pushes back against historical assumptions about the Soviet Union, but also digs deeper in the nature of illiberal and anti-imperialist groups. He explores how a mindset following Khruschev’s template has overwhelmed leftist movements, cultural institutions, and even the minds of activists, creating a climate for organizational self-destruction and lassitude.
Inside this book, you’ll learn:
– How Khrushchev’s 1956 speech demoralized millions across the global communist movement and worked to obscure the great accomplishments of the Stalin era.
– The CIA’s weaponization of certain non-conformist mindsets and the cult panic to destroy revolutionary groups
– The hidden role of Trotskyist factions, NGOs, and liberal identity politics in fracturing working-class movement.
– How the global anti-imperialist movement has changed and what can be done to push back against the atomization created by the dying liberal order.
Part history, part ideological exorcism, Khrushchevism is written for those who are tired of the performative left, disillusioned by liberalism, and hungry to build something real. With personal reflections and spiritual clarity, Maupin offers a new framework to guide a new generation of organizers, thinkers, and builders.
This is not an academic book. It is a political weapon. If refused to accept what we’ve been told about the 20th century, and if you’re ready to win the psychological war – this is your field manual.
They Always Tell You Why the Empire Uses Violence, but Never Why its Enemies Do
One common feature of western empire propaganda is that we are always given reasons for the empire’s violence, while the violence of those who resist the empire tends to be framed as happening for no reason at all.
We’ve all been fed reasons for the US-Israeli war on Iran, and we all know what those reasons are. Even less-informed members of the western public will have heard something about the Iranians being a nuclear threat, having a tyrannical government, and maybe something about sponsoring terrorist groups.
But the so-called “peaceful protesters” who were killed in an uprising fomented and facilitated by the United States? They were killed for no reason, simply because the Iranian government is evil and hates dissent. All the Iranian police officers who died in the uprising perished for no reason, perhaps of natural causes. It is only by pure coincidence that this happened at the exact same time the US empire was making the decision to try to topple the Iranian government.
We’ve all been given the official reasons why Israel has spent years blanketing the Gaza Strip with military explosives: Israel was attacked by Hamas on October 7 2023, so it needs to get rid of Hamas for its own security.
But why did the Hamas attack happen? It happened for no reason. If you look to the propagandists in the western press for answers, October 7 happened solely because Hamas are evil and wanted to kill Jews for belonging to the wrong religion. Absolutely no mention of Israel’s savage treatment of Palestinians for generations, or the dreadful living conditions imposed upon the giant concentration camp that Gaza had become.
We’ve been told why the western empire is pouring weapons into Ukraine: Ukraine was invaded by Russia. The empire wants to protect the freedom and democracy of the Ukrainian people, and to deter future expansionism by Vladimir Putin.
Why did Russia invade Ukraine? No reason. Putin’s just evil and hates freedom, that’s all. Sure, countless western experts and analysts had been warning for years that NATO aggressions were going to lead to a war on Russia’s border, but they were just rambling lunatics whose forecasts of war were proven correct by pure coincidence.
Our entire understanding of history is framed in this way. Fidel Castro killed people in Cuba. Why did he kill them? No reason; he was just a mean jerk. All the violence of the socialist revolutionaries around the world overthrowing the abusive governments which preceded them is framed as causeless genocidal carnage inflicted by murderous tyrants who simply loved killing people. The desperation caused by the capitalist exploitation that had been imposed upon those populations is completely redacted from our history books.
A mature understanding of our world begins with a curiosity about why the violence is happening. Violence is not always justified, but there is always a reason why it happens. Western pundits, politicians and newscasters will very seldom tell you what those reasons are unless it advances the interests of the western empire.
So if you want to have a truth-based understanding of what’s really going on in our world, you need to actively seek out the answers for yourself.
Conservative Chinamaxxing
Carlos Martinez är en av redaktörerna för “plattformen” Friends of Socialist China, som i förra veckan arrangerade detta webinarium med deltagande av en lång rad personer av vilka flera – och några flera gånger – förekommit i mina inlägg, och med sig själv som ordförande:
Vad är det viktigaste med detta? Det är att det bidrar till att stoppa barbartrogloatlantardernas krigsförberedelser mot Kina (atomvärldskrig) – och därmed till bevarandet av västerlandet, och till dess inslående på en ny väg.
“This event will explore how these achievements are a product of China’s social, political and economic system: socialism. In spite of several years of intense propaganda and misinformation about China in the media, large numbers of young people in the West are going through ‘a very Chinese time in their lives’, not least because they are seeing China’s extraordinary achievements in poverty reduction, technological innovation, ecological protection, infrastructure development and more. This webinar, organised by Friends of Socialist China, will explore how these achievements are a product of China’s social, political and economic system: socialism. The speakers will argue that China’s progress would simply not have been possible within a framework of capitalist rule, and that the country’s experience provides a powerful example of the superiority of socialism in terms of delivering for the people and for the planet.
Confirmed speakers:
George Galloway (Former MP, leader of Workers Party of Britain / @GeorgeGallowayOfficial)
Li Jingjing (Journalist and political commentator, CGTN / @Jingjing_Li)
Chen Weihua (Former China Daily EU bureau chief)
Ben Norton (Editor, Geopolitical Economy Report / @GeopoliticalEconomyReport)
Danny Haiphong (Geopolitical analyst and journalist / @DannyHaiphongYT)
Tings Chak (Asia co-coordinator, Tricontinental Institute / @Tricontinental)
Keith Bennett (Co-editor, Friends of Socialist China)
Ileana Chan (Host of the Global Majority for Peace podcast / @EmpireWatch)
Qiao Collective (Diaspora Chinese media collective)
Chair: Carlos Martinez (Co-editor, Friends of Socialist China / @InventTheFuture)”
Olle Bengtsson 