Archive for the 'Politics' Category

Socialdemokratisk skamlöshet

Har de 233 S-debattörerna själva satt rubriken på debattartikeln i Aftonbladet den 4 juli? Rubriker är så viktiga för debattartiklar av detta slag att skribenterna i högre grad borde bestämma dem än när det är fråga om exempelvis rena nyhetsartiklar eller kulturartiklar. Men det gör inte saken mycket bättre att det, om det inte är författarna, är Aftonbladet som satt rubriken. Och det råder ingen som helst tvekan att rubriken uttrycker författarnas egen mening.

Sverige ska vara en humanitär stormakt.” Uttrycket “humanitär stormakt” kommer från Moderaterna. Fredrik Reinfeldt använde den i sitt “öppna era hjärtan”-tal, det bisarra och suicidala tal som så patetiskt markerade kollapsen för hans regering, hans politik, och honom själv omedelbart före valet 2014, och som hyllades måttlöst av Aftonbladets Lena Mellin. Men redan tidigare hade det använts av ingen mindre än Carl Bildt, den mest internationellt erfarne av våra borgerliga politiker.

Det är bottenlöst generande, ett slags social och kulturell analfabetism. Man vet inte vart man ska ta vägen. Vilken tröstlös torftighet i uppfattningen av Sverige och svenskheten avslöjar inte detta behov att skapa en ansträngd, uppblåst, kompensatorisk föreställning om “stormaktsmässig” moralisk status.

Sedan flera år tar även socialdemokraterna denna bild av Sverige som en humanitär stormakt på fullaste allvar, identifierar sig till hundra procent med den, använder den utan varje reservation och minsta ironisk distans. Den anses uttrycka vad Olof Palme skapade. Man kan förvisso försöka vara en humanitär stormakt, om man först har bemödat sig att förstå vad det skulle betyda i dagens värld. Men inte ens då säger man att man är det, skryter man med att vara det. Och hur mycket mindre borde man inte göra det när man i verkligheten är raka motsatsen.

Det ska sägas att de allra flesta av de utomordentligt många undertecknarna av den nya artikeln är fullständigt okända. Och till de få kända hör sådana vars karriärer redan varit sådana att man inte förväntar sig att de äger omdöme och urskillning nog för att undvika anspråk av denna tragikomiska typ. Men bland undertecknarna finner vi också Pierre Schori och Carl Tham. Det är politiker med stor erfarenhet, allmänkulturell orientering och internationell utblick, som gjort sig kända för åtminstone en del viktiga och intelligenta ställningstaganden genom åren, visat förmåga till självständigt tänkande. Hur kan de nedlåta sig till detta? Den enda ljuspunkten är s.a.s. en rent negativ: frånvaron av många tunga namn som skulle kunnat stå med. Undertecknarna representerar inte sitt parti i migrationskommittén.

Vad som är stötande är inte bara den pinsamma självgodheten i sig, delvis en motsvarighet till USA:s bombastiska “exceptionalism” (för vilken exempelvis Hillary Clintons uttalande “we are great because we are good” är typiskt; en djupgående analys av denna mentalitet återfinns i Claes Ryns bok America the Virtuous: The Crisis of Democracy and the Quest for Empire från 2003). Det är framför allt den cynism med vilken man med detta begrepp vill konsolidera en direkt antihumanitär politik. Det för de flesta fortfarande obegripligt dolda programmet är det Anders Borg med oöverträffat enfaldig öppenhet klargjorde i sitt tal för Rockefeller-anknutna tankesmedjan Peterson Institute i Washington 2013: “Ni för krigen och vi tar emot flyktingarna.” Arbetsfördelningen presenterades som ett win-win-arrangemang.

De 233 nämner hur den moraliska stormaktens insatser är avgörande för krigszoner. Tak eller volymmål för flyktingmottagandet är oacceptabla eftersom “hur många som kommer att behöva en fristad beror på vad som händer i omvärlden och kan därför inte bestämmas i förväg”. Problemet med detta är att det idag betyder: vi vet inte vilka nya krig USA och NATO kommer starta, och vi måste alltid ha en beredskap att rycka in och stödja dem.

Radikalnationalisternas åsikt att asylrätten bör avskaffas kan givetvis inte godtas. Med sina klassiska, humanitära motiv förblir denna rätt självklart viktig. Och asylinvandringen är bara en del av massinvandringen. Men socialdemokraternas användning av asylrätten för deras försvar av den svenska flyktingpolitik som idag i verkligheten är en integrerande del av “västs” globalkapitalistiska politiks destruktiva och antihumana maskineri, och som dessutom har förödande och lika antihumana resultat inom Sverige, är ett rent missbruk.

Var Branting en god människa? Ville han väl? Ville Per Albin Hansson göra något bra för Sverige? Hade han goda avsikter? Det de byggde upp ledde fram till detta. Till Peter Hultqvists NATO-politik. Det var så här det gick. Artikeln är en fullständigt tom, mekanisk upprepning av vad som i dessa sammanhang sedan länge bara är imperialistiska propagandafraser, förevändningar för liberalismens interventionistiska våld och färgrevolutioner: humanitet, mänskliga rättigheter, människors lika värde, internationella konventioner. Den slår nästan rekord i tanklös konformism. För de flesta undertecknarna är tvivelsutan naivt omedvetna om vilka krafter deras förmenta godhet tjänar.

Skamlösheten råkar denna gång vara socialdemokratins, men den har alltså i lika hög grad varit borgerlighetens. Artikeln föranleds emellertid av att M och KD nu börjat ändra sig, och därmed, som de socialdemokratiska debattörerna felaktigt ser det, avvika från migrationskommitténs direktiv. De har “i retorik och politik närmat sig Sverigedemokraterna”. Naturligtvis har SD rätt och självklart gör M och KD i sak rätt i att närma sig dem.

Men i det M och KD precis som S fortsätter stödja “västs” krig, som är orsaken till en så stor del av flykting- och asylinvandringen, saknar deras omsvängning den moraliska och humanitära grund som den självklart borde äga. De närmar sig SD av opportunistiska skäl, utan någon som helst trovärdighet och framför allt fortfarande utan en moraliskt försvarbar åskådning ifråga om det större internationella politiska sammanhanget. Det är beklagligt att SD försöker få igenom sin invandringspolitik med sådant stöd. Och det är tragiskt att de för den sakens skull börjat ge upp sitt eget NATO-motstånd och inlett samarbete med det atlanticistiska etablissemanget.

Vad Eriksson säger och vad han menar

Dan Eriksson svarar i fem tweets på mitt inlägg Dan Eriksson och vänsternationalismen. Jag delar här upp dem i mindre delar.

“Jan Olof har uppenbarligen inte förstått vad jag säger.”

Nej, detta kan Dan inte hävda. Vad han skulle kunna säga är att jag inte förstått vad han menar. Jag bemötte det han säger i sin YouTube-video. Om han lägger in andra betydelser i de ord han använde än de vanliga, eller underförstår saker som hans anhängare och regelbundna lyssnare och läsare är förtrogna med från andra sammanhang, gör jag inte anspråk på att ha tagit dem i beaktande. Är det så, är videon en dålig video för en politiskt intresserad allmänhet som inte äger denna förtrogenhet. En sådan allmänhet måste rimligen förstå den på det sätt jag gjorde.

“Det står också i texten under filmen att det handlar om strategi och inte om ideologi,”

Mitt svar handlade också om strategi, Erikssons strategi. Denna är dock givetvis inte skild från Erikssons ideologiska uppfattning, som är vad som motiverar den. Den måste självklart förstås i relation till dem. Det är också vad Eriksson själv gör i filmen. Vad som står i texten under den är följande: “Låt oss prata strategi istället för politik, eftersom det förra är något vi kan påverka idag och som lägger grunden för att ha möjlighet att påverka det senare i morgon. Vänsternationalister som arbetar för att ‘förbättra’ staten genom att ge den mer makt och genom att legitimera en utökad välfärdsstat har fel fokus – deras arbete blir kontraproduktivt för den som önskar en svensk framtid. Låt mig förklara varför och vad vi måste göra istället. Bli en del av vår stam; var med och skapa det nya folket.” Detta stycke innehåller ideologi och politik, och det gör alltså även filmen.

“om att ge staten så lite makt som möjligt (‘höger’) för att kunna verka så fritt som möjligt när vi bygger våra alternativ eftersom att mer makt åt staten minskar våra möjligheter att verka fritt.”

Ja, och detta är den vidare, ideologiska och politiska uppfattning som bestämmer Erikssons strategi.

“När jag talar om ‘Sverige AB’ gör jag det för att särskilja det från nationalstaten Sverige,”

Ja, det framgick med all tydlighet.

“som inte längre existerar.”

Det är en litet extrem uppfattning, en politisk och ideologisk uppfattning; men ja, det framgick tydligt att Eriksson menar också detta.

“Att dra några underliga slutsatser om att ‘vänstern gillar ju inte aktiebolag'”

Det gjorde jag inte. Vad jag hävdade var att en av märkligheterna i Erikssons argumentation var att han kallade den stat eller det Sverige (dessa likställdes genomgående och sammanställdes på slutet till “staten Sverige AB”), som vänsternationalisterna enligt hans felaktiga uppfattning vill vidmakthålla, ett aktiebolag. Det är självklart anmärkningsvärt. Det låter som något bara en radikal libertarian skulle kunna hitta på: staten som något marknadsmässigt, kontraktsbaserat, frivilligt.

“är i bästa fall resultatet av att inte känna till begreppet som jag sedan tidigare utvecklat ett flertal gånger, framför allt i poddar.”

Eriksson menar alltså att tittaren förväntas känna till det. Men frågan uppstår: vad är det jag har missat? Jag har alltså inte dragit några underliga slutsatser som resultat av att inte ha hört hans tidigare utveckling av begreppet.

“I värsta fall är det ett försök att göra sig lustig och blanda bort korten.”

Det kan inte förnekas att begreppets användning framstår som lustig. Några kort att blanda bort fanns knappt här. Eriksson menade att Sverige/staten inte är en nationalstat, utan ett aktiebolag, något helt annat, som kan liknas vid ett aktiebolag. Och han sa att vänsternationalisterna vill hålla liv i den, förbättra och reparera den. Jag svarade att det helt enkelt är fel, om vänsternationalisterna verkligen på allvar är vänster, d.v.s. är socialister i egentlig mening; att sådana givetvis är mot en borgerlig stat som är helt underordnad kapitalismen. (Detta gäller även den nuvarande välfärdsstaten, som befrämjar kapitalismens mer övergripande syften.)

“Jag har inte heller sagt att man inte ska arbeta politiskt.”

Jo, detta var ett mycket tydligt budskap i videon, och även i texten under den, för den som inte är förtrogen med Erikssons tidigare poddar (och jag har ändå hört en hel del av dem). “Vår roll idag är inte att förbättra den här staten, att förbättra Sverige AB.” Om vi ska arbeta politiskt för högerfrågor som lägre skatter och rätt att äga och bära vapen, kan det ju inte vara något annat än ett försök att förbättra den här staten, Sverige AB, eftersom någon annan stat inte längre existerar. Det är ett sätt att göra högerfolk “mer nöjda med staten”. “Vi har”, säger Eriksson, “en helt annan roll att fylla.” Trots problemen med mångkulturen “går majoriteten av svenskarna och röstar för fortsatt massinvandring”. Men hur ska vi förstå att Eriksson menar att majoriteten i stället ska gå och rösta mot massinvandring, när han omedelbart fortsätter: “Vi behöver förstå att vår roll idag som nationalistisk opposition och som nationell rörelse är en helt annan än den roll vi kunde haft för 40 eller 50 år sedan. Vad vi behöver göra är att samla dem som vill vara en del av en svensk, en vit, en europeisk framtid, vi måste samla dem, vi måste återuppväcka gamla traditioner” o.s.v. Vi ska m.a.o. inte arbeta politiskt, inte ens gå och rösta, utan dra oss tillbaka och bygga opolitiska stam- och kulturenklaver. Det är det som är den icke-ideologiska strategin, bortom hela politiken. “Att hålla på och diskutera ekonomiska, små ekonomiska förändringar, skattepolitik och så vidare, det är ett lajvande, vi har ingen sån maktposition. Den nationalistiska oppositionen har ingen politisk makt i Sverige AB. Och sanningen är den att vi kommer aldrig tillåtas ta politisk makt via demokratin.” D.v.s., det är inte bara fel utan omöjligt att arbeta politiskt i staten Sverige AB.

“Jag har sagt att man inte ska polera bajskorven (Sverige AB), och arbetar man politiskt ska man alltså se till att arbeta för att bajskorven är så lite i vägen för oss som möjligt.”

Ingenting sas om att arbeta politiskt på detta sätt. Tvärtom förnekades själva möjligheten till det.

“Det är det som är hela poängen – att se till att stödja förslag och arbeta för politiska förändringar som ger oss fler friheter,”

Hela poängen? Detta var inte ens den minsta lilla poäng i videon. Inget som helst sas om det, och möjligheten till det förnekades.

“eftersom staten är korrupt och inte går att ändra inifrån.”

Just det: detta var budskapet. Här förnekas möjligheten – att stödja förslag och arbeta för politiska förändringar – igen.

“Istället behöver vi bygga våra alternativ som successivt ersätter statens funktioner när den fortsätter falla samman.”

Ja, detta motsvarar min återgivning av Erikssons budskap: vi ska istället för att arbeta politiskt inom den nuvarande staten Sverige AB retirera till enklaver bortom den, utanför den.

Återigen, själva detta budskap är förstås ett politiskt och ideologiskt budskap, eller ett budskap om en strategi bestämd av en specifik och av Eriksson själv i videon explicit uttalad politisk och ideologisk förståelse och ståndpunkt – som är uppenbart påverkad av libertarianismen.

Eriksson menar tydligen inte det jag återgav av vad han sa, eller allt det jag återgav. Vad han menar är att vi, förutom den “helt andra roll” vi har att “fylla”, att bygga enklaver, också ska driva libertariansk högerpolitik i den nuvarande staten, i Sverige AB, “diskutera små ekonomiska förändringar”, “skattefrågor”. Och han menar att detta politiska arbete inte har något med ideologi att göra, utan bara är en strategi. Ja, han tycks till och med mena att denna strategi, detta politiska arbete, inte ens har med politik att göra.

Eriksson borde bli mer noggrann med det material han publicerar, med hur han kommunicerar. Det här är viktiga politiska frågor, som p.g.a. nationalismens allmänna betydelse idag även berör icke-nationalister. Både det Eriksson säger och det han menar är problematiskt. Jag återgav det Eriksson sa. Redan vad som lät som budskapet att den nationalistiska oppositionen idag inte kan påverka politiskt utan i stället ska bygga enklaver – det budskap som innebär en kritik även mot andra nationalister än vänsternationalister – var problematiskt, och byggde på en bristfällig politisk och ideologisk förståelse. Men hade Eriksson begränsat sig till detta, skulle jag inte ha kommit med något bemötande. Verkligt problematiskt blev det därför att huvudbudskapet var ett polemiskt angrepp på en viktig politisk riktning som skulle kunna korrigera hans uppfattning.

Jan Myrdal om Aurora och alliansfrihet

Maj

Dan Eriksson och vänsternationalismen

Dan Eriksson är ordförande för Det Fria Sverige, “en intresseförening för svenskarna, den svenska kulturen och den svenska särarten”, som “vilar på traditionell grund och är frihetligt nationell”. Han är också ordförande för Europa Terra Nostra, som beskriver sig som ett internationellt organisatoriskt nätverk för alla identitära nationalister av europeisk härkomst var de än lever, och som har kopplingar till det europeiska partiet Alliance for Peace and Freedom (dessa nationalister tar verkligen i för att visa sina goda avsikter; man får en känsla av att nästa satsning kommer heta Alliance for Love and Goodness). De ställer nationalism mot populism, men ser de populistnationalistiska partierna inte bara som ett hot utan också som en möjlighet, och arbetar därför för att sprida icke-populistisk nationalism till dem genom “ideologisk infiltration”. På detta sätt hoppas de kunna förvandla det populistiska upproret mot liberalismen till en politisk och kulturell nationalistisk revolution.

Eriksson var tidigare medlem i ND och SvP, och i valrörelsen 2018 tillsammans med många andra från hans riktning engagerad som aktivist för AfS. Han har också drivit mediaprojekt som Motgift och Svegot. Genom allt detta har han länge varit en ledande företrädare för vad jag brukar sammanfatta som radikalnationalismen, inte bara i Sverige utan även i övriga Europa.

Nu har han publicerat en kritisk analys av vänsternationalismen på YouTube. Det är oklart vilka vänsternationalister det är han talar om. Man antar att Eriksson har i åtanke Framåt Sverige, Örebropartiet och Malmölistan, som mig veterligen hittills är de enda som i organiserad form framträtt som representerande den nya vänsternationalismen i Sverige. Men han hänvisar bara till “strömningar inom den nationalistiska sfären som på allvar är att beteckna som vänster”, konstaterar att några kallar sig “nationalbolsjevister”, och säger att man “ofta ser…i offentliga diskussioner hur det börjar handla om arbetsrätt” och att man “pratar om antikapitalism”.

Kritiken är på flera sätt märklig. Erikssons fekaliemetaforik avspeglar nätkloaknationalismens karaktäristiska stilistiska sunkmodalitet, men eftersom ingenting annat här gör det tror jag vi kan bortse från den.

Vad som till att börja med gör argumentationen anmärkningsvärd är att Eriksson talar om staten som ett “AB” (aktiebolag), när vad han avser är det han säger att vänsternationalisterna felaktigt försvarar. Vänsternationalisterna vill enligt Eriksson bara förbättra och reparera staten, vad Eriksson också kallar “Sverige AB”, “staten Sverige AB”. Samtidigt är de alltså “på allvar vänster”. Varför skulle en allvarlig vänster vilja förbättra och reparera en stat och ett Sverige som är ett aktiebolag?

“På allvar vänster” tycks då inte betyda att de är socialister. Förvisso är huvuddelen av vänstern idag inte socialister, utan har gladeligen accepterat kapitalismen eftersom den driver deras andra radikala frågor. Men är det denna vänster, i någon nationalistisk tappning, Eriksson menar? Hur kan en nationalistisk tappning av denna vänster finnas? Nationalismen går ju helt emot dess icke-socialistiska (“kulturmarxistiska”) radikala agenda. Om det inte är denna vänster Eriksson menar, om han i stället menar verkliga socialister, har han fel: sådana motarbetar givetvis en borgerlig stat som är helt underordnad kapitalismen.

Talet om aktiebolaget är förvirrande också av det skälet att analysen är uppenbart libertarianskt påverkad. Men libertarianismen, rentav anarkolibertarianismen, ligger i att för Eriksson det aktiebolag som är staten är en ockupationsmakt som man inte på något sätt bör stödja. Mot denna makt, som han borde kallat något annat, står Eriksson och Det Fria Sverige som försvarare av det verkliga Sverige, svenskheten och vitheten. Vänsternationalisterna “har fel”. De har “fel fokus”. Och det gäller inte bara deras fokus på arbetsrätt och antikapitalism. Faktiskt är t.o.m. politiken i sig för Eriksson fel fokus. Ja, den har varit det i 40-50 år.

I flera inlägg har jag redan tagit upp detta nya, kuriösa libertarianska inslag i radikalnationalismen som Erikssons argumentation avspeglar. Jag har betonat vari libertarianismens historiska betydelse består, och att det finns libertarianer vars kritik mot neokonservatismen och den amerikanska krigsinterventionismen förblir av stort värde. Vad jag har ifrågasatt är dess ekonomiska och politiska giltighet, både i allmänhet och, framför allt, som förblivande, idag och i framtiden. Eriksson nämner visserligen kritiskt nyliberalismen, i kontinuitet med den äldre radikalnationalismen. Han säger också att arbetsrätten och antikapitalismen är “frågor” som “kan” vara viktiga “i rätt sammanhang”. Men just dessa formuleringar vittnar om bristande förståelse, avslöjar en ytlighet. 

Erikssons förlöjligande attityd mot vänsternationalisterna är den vanliga, vulgäraggressiva högerpopulismens mot den gamla vänstern, en attityd som tyvärr alltmer präglar också den nationalistiska populismen. Den nationalistiska populism som ju Europa Terra Nostra skulle modifiera med icke-populism, den nationalistiska populism som nu i allt högre grad imiterar den liberala högern (som dock naturligtvis i sig kan vara lika vulgäraggressiv) och vill bilda block med den – alltså med den kapitalism som driver hela den radikala agendan utom just socialismen.

Inte bara Det Fria Sverige utan även Nordisk Alternativhöger har åtminstone tills nyligen hört till denna nya kategori av libertarianskt präglad radikalnationalism eller fascism. Den amerikanska alternativhögern profilerade sig mycket tydligare än sin svenska efterföljare mot libertarianismen. Richard Spencer hävdade alltid att den var en tidigare fas som han på Ron Pauls och teapartyrörelsens tid gått igenom, och lämnat. AltRight kom s.a.s. att definieras av detta lämnande. En form av libertarianism hade ju också alltid varit en del av just den amerikanska rörelse- och etablissemangskonservatism som det gällde att skapa ett alternativ till.

Ett libertarianskt inslag har i Sverige också präglat alternativmedia som Nyheter Idag och även Fria Tider, och gjort att inte ens den senare kunnat betecknas som radikalnationalistisk i äldre mening. Även icke-radikalnationalistiska SD har ju dragits åtminstone mot nyliberalismen i och med näringslivets lobbyism, blockbildningssträvan och Mattias Karlssons nya fusionism, medan AfS tycks slitas mellan sådana som vill gå i libertariansk riktning och andra som drar åt motsatt håll – främst, hos Jeff Ahl, mot korporativismen. Nationalsocialistiska Nordiska Motståndsrörelsen är väl den enda av de nuvarande nationalistgrupperna som alltid varit konsekvent mot libertarianismen.

Detta libertarianska inslag är alltså nytt. Det saknades även i den i tiden relativt näraliggande äldre, partipolitiskt organiserade radikalnationalism som Eriksson själv verkat inom. Om vi nu tittar närmare på den framväxande vänsternationalism som Eriksson från de nya, starkt markerade “frihetliga” positionerna kritiserar, är det slående hur nära den ligger denna äldre radikalnationalism som han lämnat. Några inom den är säkert “på allvar vänster” i betydelsen marxistiska socialister. Flera kommer utan tvekan från vänstern, inte minst Kommunistiska partiet, gamla KPML(r). Men mitt intryck är att de flesta, oavsett var exakt de kommer från, tycks ha rört sig mot just den gamla radikalnationalismen, och i flera fall även den tidiga fascismen, alltså den fascism som, innan den kom till makten, använde en starkt socialistiskt betonad retorik.

Det var signifikativt att Framåt Sveriges första offentliga framträdande var en offentlig debatt mellan dess ledare Joe Nilsson och Jeff Ahl, och att det entydiga resultatet av den debatten var att de stod nära varandra. Naturligt nog har därför också många AfS:are och personer som fortfarande tillhör den äldre typen av radikalnationalism dragits till den nya vänsternationalismen. Huruvida några reguljära nationalbolsjeviker finns i Sverige idag är dock åtminstone för mig oklart.

Denna den nya nationella vänsterns tendens till sammanfallande, åtminstone i stor utsträckning, med den gamla radikalnationalismen, är naturligtvis problematisk från mitt perspektiv. Vad som är av vikt är emellertid själva vänsterorienteringen, i mer klassisk socialistisk mening, en vänsterorientering i ekonomisk-politiskt, inte kulturellt avseende. Just denna har alltså varit på stark tillbakagång i nästan alla nationalistiska sammanhang i Sverige, och lämnat plats åt en problematisk högeranpassning i samma avseende. Nu är det på väg att förändras, och det är i sig bra. Men rörelseriktningen borde vara en rörelse framåt mot en ny konservativ socialism, inte tillbaka till den gamla radikalnationalismen.

Märkligt med Erikssons kritik av den nya vänsternationalismen är slutligen också att han bara vänder sig mot den. För hans argument är i själva verket att eftersom “staten Sverige AB” är en ond ockupationsmakt som aldrig kommer tillåta någon nationalism, är det enda rätta fokus att skapa opolitiska stam- och kulturenklaver – på det sätt, ska vi förstå, som Det Fria Sverige själva gjort ute på landet. Erikssons kritik träffar därför inte bara vänsternationalisterna med deras fokus på arbetsrätt och antikapitalism, utan även de högernationalister som, trots Ahl, AfS väl fortfarande måste anses vara, och som SD mer och mer blir. Ja, den träffar Europa Terra Nostra och Alliance for Peace and Freedom.

Om vi bortser från Erikssons politiska mål som jag ju ingalunda i allo delar, måste man ändå undra över hans nya strategi. Man noterar att han, när han säger att det är kulturen snarare än politiken som är det viktiga idag, låter precis som Mattias Karlsson. Det är förstås helt riktigt att kulturen är avgörande. Och naturligtvis är det mer allmänt helt centralt att politisk förändring även sker indirekt, genom kulturella och opinionsmässiga förändringar i det så kallade civilsamhället. Men kulturen verkar också genom politiken och alla de opinionsmedel som är knutna till den. Karlsson bejakar det, medan Eriksson nu tycks ge upp det, åtminstone i alldeles för stor utsträckning.

Det är viktigt att skatterna är så låga som möjligt, och att staten inte tar rätten att äga och bära vapen från oss, säger han. Men inte heller för dessa och andra högerfrågor ska nationalister arbeta politiskt. Eftersom det är omöjligt. Eftersom även det i sig är att felaktigt ge staten makt, som den alltid genom vänsterpolitik kommer använda mot nationalismen. Denna den libertarianska radikalnationalismens förståelse är motsägelsefull. Och denna dess strategi är otillräcklig – för dess egna mål såväl som för andra. Det alternativ den kan bygga kommer i alltför hög grad förbli underordnat framför allt det ekonomiska system som den lämnar intakt.

Burkeanen Xi Jinping

“Vi kan inte bygga framtiden om vi glömmer vår historia, vi kan inte förnya om vi inte för vidare våra traditioner. Den traditionella kulturen är essentiell för kontinuiteten och för utvecklingen av ett land eller en nation, och utan den skärs deras vitala artär av. Vi måste organiskt förena och nära förbinda uppvärderingen av den traditionella kulturen med utvecklingen av den samtida kulturen, i syfte att utveckla vår kultur genom kontinuiteten och bevara våra traditioner tack vare utvecklingen.”

Confucius

Confucius sinarum philosophus

Ur anförande vid öppningen av det internationella kollokviet för högtidlighållandet av Konfucius 2565:e födelsedag och Internationella konfucianska federationens femte konferens 2014

Politiska huvudpunkter

Följande är en sammanfattning av de huvudpunkter jag, som fortsättning av vissa av mina tidigare publikationer, under de senaste tio åren försökt argumentera för i de politiska inläggen i denna blogg eller i sociala media och allehanda konversation, och av vilka de flesta handlar om SD. De täcker inte in inläggen i bloggens övriga kategorier (konst, historia, språk, filosofi, psykiatri, andlighet), men dessa hänvisas till i allmänna termer.

– – –

Mitt politiska engagemang handlar om försvaret av en högre humanistisk kultur i traditionell mening.

Det finns en viktig och värdefull högre populism; den populistiska nationalismen är en nödvändig, spontan politisk reaktion som måste bejakas, men också ledas i rätt riktning.

Populismen i den problematiska lägre meningen – som har flera viktiga aspekter som noga bör analyseras – måste däremot motarbetas.

Även nationalismen i lägre mening måste avvisas, och nationalismen i allmänhet nedtonas: vad som, i viss mån och rätt sammanhang, bör försvaras är nationalitet, ej nationalism.

I stället måste det primära fokus bli Europa: vi behöver ett svenskt Europaparti som verkar för det sanna Europas enande och självständighet, genom ett från det nuvarande EU:s inriktning skilt, alternativt Europasamarbete.

Försvaret för “överordnade värden” fångar, som en socialistisk idéhistoriker på utmärkt sätt argumenterade på 80-talet, mycket av det väsentliga och förblivande relevanta i konservatismen; men dessa värden måste ges en viss filosofisk definition.

M och KD står inte för en meningsfull konservativ politik; det som varit av värde i dessa partier kan idag bara räddas av SD.

Personer som argumenterar – mer eller mindre – för en meningsfull konservativ politik gör fel i att kvarstanna i dessa partier.

Motsvarande gäller om S: det som var av värde i arbetarrörelsen, folkhems- och välfärdsstatsprojekten, kooperationen, folkbildningssatsningarna, kan idag, efter S:s kapitulation för den förenade nyliberalismen och kulturella postmarxismen, politiskt bara räddas av SD.

SD är alltså idag det enda rätta partiet såväl för konservativa med bestående giltiga övertygelser som för socialdemokrater och vänsterväljare av äldre typ.

Den delvis icke-politiskt-korrekta borgerliga liberalkonservatism som representeras av vissa kultur- och ledarskribenter är också uppenbart otillräcklig.

Kritiken mot SD för dess ursprung och tidiga historia är överdriven, orättvis och missvisande, men det innebär inte att den dåvarande inriktningen och partikulturen var tillräcklig eller hållbar.

SD bör dock strikt kvarhålla sin ideologiska inriktning “bortom höger och vänster”, och vidareutveckla, fördjupa och renodla denna från övriga partier självständiga linje.

I denna allmänna linje finns, trots de tidiga bristerna, redan från början i partiet, i partiets själva populistnationalism, en tillräcklig ideologisk utgångspunkt för den nödvändiga vidareutvecklingen.

SD kan inte reduceras till och avfärdas som ett missnöjesparti eller ett enfrågeparti.

Ersättandet av nationalismen med socialkonservatismen som huvudsaklig ideologisk självbeteckning var ett stort och entydigt framsteg.

Men även socialkonservatismen måste ideologiskt vidareutvecklas och fördjupas.

Socialkonservatismen har ett akademiskt ursprung i viktiga filosofiska, statsvetenskapliga, sociologiska och nationalekonomiska riktningar under 1800-talet och det tidiga 1900-talet.

Idag fortlevande och dynamiska humanistisk-filosofiska riktningar som idealismen, personalismen och den värdecentrerade historicismen befinner sig i kontinuitet med dem och är oundgängliga resurser för socialkonservatismens ideologiska utveckling, och mer allmänt för förståelsen av överordnade värden.

Begrepp som nyskapande traditionalism, alternativ modernitet, högre kosmopolitism, mjuk traditionalism och kvalificerad pluralism kan, med hjälp av de precisa definitioner de erhåller genom de nämnda filosofiska riktningarna, ange vissa ramar för det fortsatta ideologiska arbetet.

Ideologin måste vara relaterad till en kultursyn, en moral och en filosofi, som kan artikuleras i dessa riktningars termer.

Den samhälleliga systemkritiken måste vidgas och fördjupas med hjälp av dessa resurser.

Socialkonservatismen måste vidareutvecklas till en socialistisk konservatism, en konservativ socialism.

Borgerligheten och högern under nyliberal dominans och överhuvudtaget som oupplösligt uppbundna i kapitalismen har de senaste årtiondena, såväl i Sverige som globalt, visat sig vara ett större hot mot och mer destruktiva för en de överordnade värdenas konservatism än socialismen.

Detta måste förstås i termer av en djupgående analys av den atlanticistiska finanskapitalismen och globaliseringen i deras nuvarande utvecklingsstadium och av deras såväl högern som vänstern sedan länge kontrollerande krafter och intressen.

Problemen med invandrings- och mångkulturpolitiken, såväl som andra extrema aspekter av den politiska korrekthet denna regim alstrat, måste belysas i detta perspektiv, och deras verkliga orsaker därmed identifieras och direkt angripas.

En avsevärd del av den energi som läggs på tillfälliga åtgärder inom ramen för det nuvarande, primärt ekonomiska systemet, måste i stället omdirigeras till den kritiska analysen av detta system och av stegen för den möjliga rörelsen utöver det, och till utvecklingen av den politiska kommunikationen av detta mål.

Nyliberalismens ekonomiska och politiska idéer, som står i centrum för mycket av den vanliga “högerpopulismen”, måste överges.

Libertarianismen är rent principiellt ohållbar, i alla varianter, men äger viss betydelse som ett historiskt idéarv.

I Sverige hyser dagens radikalnationalister och den nya alternativhögern kuriöst nog till stor del libertarianska åsikter, och det är inte minst detta som är deras svaghet.

Det är främst det direkta eller indirekta försvaret av kapitalismen, ofta i form av ett omedvetet förgivettagande som skapats under nyliberalismens årtionden, som nästan alla dagens nationalister i sak har gemensamt inte bara med den äldre borgerliga nationalismen utan också med den historiska fascismen i dess huvudströmning.

Marxismens och arbetarrörelsens främsta svaghet, som skadat dem oändligt, ja nödvändiggjort motståndet mot dem, har varit deras tidsbestämda, materialistiska filosofiska positioner rörande världen och människan.

De ledde till eller var själva en del av en långtgående, ensidig och destruktiv kulturradikalism.

Socialismen måste idag förstås som skild från dessa positioner och denna kulturradikalism; den måste, i enlighet med den här antydda specifika förståelsen, bejaka andligheten och religionen och vara kulturkonservativ, värdekonservativ.

Det innebär att den även måste förstås som skild från stora delar av västmarxismen, postmodernismen, CIA-vänstern, “kulturmarxismen”, den syntetiska vänstern – alla de former av vänstern som kapitalismen själv skapat för att avväpna socialismen, och som inte har något att göra med socialism.

Politisk korrekthet är, med rätt definition, ett giltigt och viktigt analytiskt begrepp.

Dagens politiska korrekthet är till sitt väsen en anti-vit raspolitik.

SD-ledningens, Expos, DN:s och många andras angrepp på, kritik av eller uttalanden om mig som tillhörande ett radikalnationalistiskt eller högerradikalt läger är lätt vederlagda.

Rågången mot radikalnationalismen och radikalhögern måste vara tydlig och effektiv.

Men SD kan inte för den sakens skull styras alltför auktoritärt av ett litet antal personer; det kan leda till att partiet blir alltmer företagsliknande, maximerande väljarframgång och prioriterande formell maktställning som egenvärden, utan klar politisk insikt och fast politisk kurs.

En sådan ledning avskiljer partiet från nödvändiga, utifrån kommande kompletterande och korrigerande perspektiv såväl som från tidens verkliga politiska behov, och riskerar att förstöra balansen mellan nödvändigt ledarskap och den högre populismens sunda och autentiska kraft.

SD måste utvecklas vidare bort från det “gamla första”, radikalnationalismen, men också det “halvgamla andra”, den liberala anpassningen, och till vad som kallats det “nya tredje”.

Det gamla SDU, som använde denna term, hade i vissa, främst utrikespolitiska frågor men även i övervakningsfrågorna en bättre politik än “moderpartiet”, och det ägde betydande unga personella resurser.

Försiktigt och gradvis, genom intern dialog och övertygande argumentation, genom en tydlig “enhetslinje” mot splittringsbeteende och överdrifter på båda sidorna i den beklagliga konflikten 2015, borde denna politik ha introducerats i moderpartiets program och dessa personer lotsats fram till lämpliga positioner i moderpartiet.

Att båda sidor med största kraft – och dårskap – avvisade denna enhetslinje innebar en stor politisk förlust för dem och för Sverige.

Efter denna katastrof, efter att SDU uteslutits, borde AfS ha blivit det “nya tredjes” parti, men de återföll i stället till radikalnationalismen genom en strategi av “avståndstagande från avståndstagande” och upptagande av radikalnationalistiska aktivister.

Min kritik av radikalnationalismen är den som följer ur den av de ovannämnda filosofiska riktningarna bestämda åskådningen, och gäller frånvaron av dess nödvändiga förståelse och perspektiv, och i viss mån frånvaron av ideologi överhuvudtaget – den illusoriska tillräckligheten i det populistiska förlitandet på “sunt förnuft”.

Kritiken gäller normalt inte hittillsvarande enskilda, praktiska politiska förslag för att komma till rätta med problemen skapade av invandrings- och mångkulturpolitiken och övrig politisk korrekthet.

AfS, som jag vidhåller har flera bra personer i ledningen, kunde fortfarande haft en meningsfull framtid om det efter valet 2018 reformerats och politiskt och ideologiskt slagit in på den i dessa punkter antydda vägen.

Det kunde profilerat sig mot SD genom att låta dem vara det stora breda populistpartiet och i stället bli ett litet och skarpt idéparti av den typ som, när de var som bäst, SKP/VPK/V var för vänstern och, under det senaste halvseklet, FP/L för den radikala småborgerligheten; det är en nisch som behöver fyllas.

Reaktionen från AfS på dessa förslag blev emellertid nästan uteslutande negativ, hos aktivisterna ibland extremt fientlig och antagande formen av obegripliga, grova personangrepp, även anonyma sådana av den typ som tidigare förekommit också inom SD; detta visade att inget stöd fanns för min linje.

Den utbredda anonymitetskulturen på internätet visar rent generellt problemen med radikalnationalismen, och de åsikter, den anda, de attityder och det beteende – det kloakeri – som i alltför stor utsträckning är förhärskande där är i sig, som avspeglande ett tillstånd hos folket, ett centralt politiskt och kulturellt problem.

Den visar vilka krafter radikalnationalisterna mobiliserar, och är ett tillräckligt skäl att ta avstånd från deras partier och grupper.

Alternativhögern och de riktningar som uppgått i den har verkliga fascistiska och nationalsocialistiska inslag.

Den borde presentera en omfattande och djupgående utredning och förklaring av sitt förhållande till den historiska fascismen och nationalsocialismen, vad det är den bejakar och vad den förkastar.

Det kunde ge allmänt värdefulla resultat i en tid när etablissemanget regelmässigt svartmålar den populistiska oppositionen som fascistisk, uppreser en “fascismbarriär” mot alla verkliga politiska alternativ.

Den verkliga antisemitismen måste förkastas.

Det är inte antisemitism att kritisera judiska organisationer och individer, av olika radikala schatteringar, som i hög grad ligger bakom den politiska korrektheten; de historiska orsakerna till att de gör det är välkända och måste adresseras.

Det av mig använda begreppet “europeisk post-paleokonservatism” signalerar en identifikation med ett värdefullt arv från konservatismen före neokonservatismen.

Det uttrycker att det finns mycket att lära även av de förvaltare och förnyare av den traditionella konservatismen i USA som först använde termen paleokonservatism (USA är mycket mer än atlanticism), och inte minst av deras kritik av neokonservatismen; och att detta är av betydelse även för Europa.

Det finns ett stort, tomt “fält” i den svenska politiska debatten och kulturdebatten mellan, säg, Axess och Motpol, ett fält vars motsvarighet i USA fylls av konservativa av denna typ.

Men begreppet anger också att detta idag måste föras vidare inom en ny och större ideologisk ram.

En av kritisk urskillning präglad dialog med den europeiska s.k. nya högern är önskvärd, ja nödvändig.

De värdefulla delar som kan identifieras i den bör bejakas och införlivas; de utgör en viktig del av en framtida, Europagemensam politik, som gradvis kan frikoppla Europa från den atlanticistiska globalismen.

Den nya högern är inte i sig fascistisk eller neofascistisk, men där finns saker som bör avvisas av andra skäl; åtskilligt är yvigt och vildvuxet (i den mening som utförligt och precist förklaras i mina inlägg i övriga ämneskategorier och i övriga publikationer).

Namnet “den nya högern” är missvisande, eftersom dess främsta styrka är det sätt på vilket den transcenderar höger-vänsterskalan.

På motsvarande sätt bör även det nära relaterade tänkandet kring den “fjärde politiska teorin” selektivt bejakas och inkorporeras, samtidigt som också det justeras, och även vidareutvecklas, i enlighet med de ovan nämnda, mer centrala tankeriktningarna.

Inte minst relevant i den fjärde politiska teorin är dess förståelse, ur ett delvis traditionalistiskt perspektiv, av den andra teorin, socialismen, i förhållande till den första, liberalismen.

Den antiryska politiken och retoriken måste överges.

Accepterandet av närmandet till och samarbetet med NATO måste stoppas.

Den gamla bernadotteska utrikes- och säkerhetspolitiska linjen, som under lång tid allvarligt försvagats genom atlanticistiska kompromisser, måste återupprättas, förnyas och fortsättas, men gradvis anknytas till det alternativa Europasamarbetet och bidra till en på delvis motsvarande sätt självständig linje för det framtida enade Europa.

Motståndet mot den “västliga” imperialistiska (i en klassiskt konservativ men delvis också leninistisk mening) och interventionistiska krigspolitiken måste upprätthållas och förstärkas.

Satsningen på blockbildning med M och KD och det motsvarande europeiska (ECR), transatlantiska (Republikanerna i USA) och vidare internationella (israeliska Likud) partisamarbetet med den existerande högern är feltänkt och äventyrar meningen med och värdet av SD.

En stor, förenad grupp av de flesta större europeiska populistnationalistiska partierna bör bildas i Europaparlamentet, och även ett motsvarande europeiskt parti.

De bör, utöver det gemensamma i de nationella partiernas gamla program, verka för den alternativa, verkliga Europaenheten genom radikal reform av EU eller, om sådan visar sig omöjlig, genom nya samarbetsorgan och institutioner.

Utöver det europeiska perspektivet behövs en global humanistisk vision baserad på en fördjupad, historisk förståelse av universalitetens och partikularitetens förening i en mångkulturell värld.

Socialism vs libertarianism

Marxisten Caleb Maupin mötte härom dagen Stefan Molyneux, en libertarian av den typ som alternativhögern och många radikalnationalister är så förtjusta i och som även är förtjust i dem, i en debatt på temat “Was the Fall of the Soviet Union a Good Thing”, som dock är en missvisande rubrik såtillvida som diskussionen rör sig långt utöver detta ämne:

Det är anmärkningsvärt med vilken lätthet Maupin vinner denna debatt utan att ens ifrågasätta Molyneuxs solzjenitsynianska siffror för antalet av politiska motiv dödade under kommunismen (inom forskningen råder på detta område naturligtvis i verkligheten fullständig frånvaro av någon som helst rimlig konsensus), eller den, med tiden, t.o.m. av Robert Conquest förnekade avsiktligheten, från Stalins sida, i den ukrainska svälten – saker som Molyneux med häpnadsväckande oskicklighet inleder med att ta upp omedelbart efter att Maupin föregripit dem och förutsagt att Molyneaux skulle göra just det, och sedan under resten av debatten kvarstannar vid som sitt helt dominerande huvudargument. Maupin bekräftar bara – och naturligtvis i sak helt riktigt, kanske även taktiskt klokt – att stora övergrepp skedde.

Inte heller nämner Maupin att i en folkomröstning i mars 1991, när medborgarna verkligen var fria att uttrycka sin mening och stora delar av ledningen önskade upplösa Sovjetunionen, 75,4% i Ryssland faktiskt röstade mot upplösning (Estland, Lettland, Litauen, Georgien och Moldavien deltog inte i omröstningen, men med de övriga sovjetrepublikerna tillagda blev siffran ännu högre, 77,8% mot upplösning). Eller att i en opinionsundersökning ett halvår tidigare en ännu mer överväldigande majoritet angav saker som “den kommersiella maffian”, “plansystemets sammanbrott”, “ledarskapets misslyckande”, “spridning av marknadsidéer”, “maffian och den organiserade brottsligheten” och “korruption” som orsaken till landets problem – inte frånvaron av marknadsreformer. (Allt enligt Anders Carlsson i hans bok Resa in i det okända: Oktorberrevolutionen och den sovjetiska erfarenheten.)

Ifråga om Kina anser sig Maupin kunna undvara sina vanliga argument att regeringen måste stoppa den av Saudiarabien och USA (som han menar är i Afghanistan för att därifrån kunna sprida kaos till Iran, Ryssland och Kina, och hindra den nya sidenvägens utbyggnad) understödda wahhabistiska radikaliseringen av uigurerna i destabiliserande syfte, och att den satsar på att befrämja andra former av islam genom moskébyggen och utbildning, på samma sätt som den bygger infrastruktur och turistnäring i Tibet (d.v.s. turism primärt attraherad av den buddhism vars ledare i exil CIA länge stött, men som Kina numera i sig inte har några problem att acceptera); och att Falun Gong är en bisarr, USA-stödd sekt med primärt politisk, regimfientlig agenda, i samma kategori som den CIA-stödda Moonrörelsen.

Men det ska också sägas att Molyneux framstår som en ovanligt svag representant för libertarianismens ideologi. Han anklagar Maupin för att vara just ideolog i negativ mening, samtidigt som han själv försvarar ett fullständigt abstrakt, utopiskt ideal om en kapitalism som han inte kan ge exempel på någonting i historia eller samtid som ens tillnärmelsevis liknar – eller för den delen i en överskådlig framtid skulle kunna likna. Ytligheten i den libertarianska förståelsen av “frivillighet” avslöjas – ofrivilligt – av Molyneux själv som mer monumental än någonsin. Frivillighet tycks för honom vara liktydigt med att inte hotas med pistol.

Molyneux gör det svårt att förstå hur någon överhuvudtaget kunnat tro på libertarianismen. Inte ens när han delvis har rätt i sak gör han i denna argumentation rättvisa åt dess i vissa avseenden viktiga frihetliga historiska arv. Det är beklagligt. Detta arv har, som del av den borgerliga epokens historiska erfarenhet, utan tvekan en roll att spela både i bedömningen av den historiska socialismen och i utformningen av den framtida. Det finns många stora svagheter i Maupins utgångspunkter och allmänna position, ja uppenbara falskheter och förvrängningar, som i någon mån även en libertarian skulle kunna bidra till att påvisa och klargöra.

Från mitt perspektiv blir det här tvärtom genom Molyneuxs förbluffande dåliga debattinsats bara ånyo klart hur det är libertarianismen själv, inte bara den liberala kapitalismen i allmänhet, som gör att, som Hayek hävdade, konservativa i slutändan ansluter sig till socialismen, att de gör det just därför att de är konservativa, ja att de kan göra det utan att därvid överge sin konservatism. Klart blir förstås också att det finns anledningar till detta som Hayek inte förstod.

Fel av ETC

ETC skriver under rubriken Namnen bakom Exakt24, som de i rubriken till en annan (låst) artikel kallar “radikalhögerns nya mediesatsning”, att jag “nu” är “aktiv i AfS”. Jag figurerar som ett “namn från sajten”, som “skriver för betaldelen”.

Jag var under 2018 medlem i AfS, men förnyade inte mitt medlemskap 2019. Efter att i flera artiklar tydligt ha klargjort vilken typ av parti jag hoppades att AfS skulle bli, hade jag nämligen redan i valrörelsen 2018 blivit tvungen att fullständigt förkasta deras strategi av vad jag kallade “avståndstagande från avståndstagande”, som redan fått fatala konsekvenser.

Reaktionen, såväl inifrån partiet som från dess anhängare på internätet, på min kritik och de förslag jag i en rad inlägg efter valet framförde om hur AfS måste i grunden reformeras för att det skulle vara meningsfullt att gå vidare, gjorde det omöjligt för mig att kvarstå som medlem. De åsikter och allmänna attityder som där kom till uttryck gick emot mycket av det centrala i den politiska linje och övriga åskådning jag försökt förespråka, ja de tillhörde det huvudsakliga i det jag vänt mig mot.

Det finns ingen aktivitet från min sida i AfS sedan hösten 2018, och om ETC bemödat sig att läsa mig hade de snabbt förstått varför. Och förutom mina artiklar bestod min “aktivitet” för två år sedan endast i närvaro vid partiets lansering (där min enda aktiva insats bestod i att beskriva min – och vad jag då hoppades var åtminstone ganska många andras – vision av vad partiet borde bli för de två DN-journalister som fanns på plats, av vilka en var Otto Mannheimers son Edgar) och på två torgmöten under Almedalsveckan i Visby och ett i Stockholm (där jag var helt passiv).

I den här enkla bloggen finns flera hundra artiklar från de senaste tio åren av vilka med största tydlighet framgår att och varför jag inte tillhör någon radikalhöger. Eller ens den icke-radikala högern, den vanliga, gamla höger som SD under de senaste åren på för mig problematiskt sätt eftersträvat blockbildning och fusion med.

Verkligheten bakom formuleringen att jag “skriver för” Exakt24 är att vissa av dessa artiklar återpublicerats där, på samma sätt som skett i andra publikationer. Jag har tillåtit detta eftersom jag, som också framgår av tidigare inlägg, i grunden har ett positivt intryck av redaktören Erik Almqvist, och även av Markus Jonsson, och tycker att framför allt projektets kulturprogram “Parnassen”, som Jonsson leder, är en utmärkt idé.

Såvitt jag hittills kunnat se pekar detta inslag, liksom en del andra, i rätt riktning, det vill säga den riktning jag från början hävdade att AfS borde ta, och som är klart skild från radikalhögerns och dess medias, och för den delen även från SD:s. ETC konstaterar korrekt att Jonsson sitter i AfS’ styrelse. Om fler i styrelsen följer efter honom, kanske partiet trots allt sent omsider kan ompröva sitt för mig förvånande dåliga vägval.

ETC:s slappa omnämnande av mig, ja hela den enkla åsiktspolisiära karaktären av denna artikel om Exakt24, är tyvärr inte på högre nivå än Expos, DN:s och andras i andra sammanhang publicerade, som jag tidigare bemött. Det är tydligt att de inte orkat läsa ens de av mina artiklar som Exakt24, ämnet för deras artikel, publicerat.

Dessa artiklar är samtliga, utom en som handlar om populismens allmänna natur, kritiska mot högern, såväl den radikala som den icke-radikala, och några handlar om och är positiva till delar och aspekter av vänstern. Även jag är kritisk mot redaktionens mer eller mindre radikalnationalistiska bakgrund, men åtminstone detta faktum om de artiklar Exakt24 själva valt att publicera motsäger ETC:s beskrivning av den nya mediesatsningen.

Tankesmedjan Oikos

Mattias Karlssons tankesmedja Oikos har nu producerat en artikel. Enskilda ledamöter av dess “förtroenderåd” har till presentationerna av sig själva i tidigare individuellt publicerade artiklar lagt att de nu är sådana. Men den nya artikeln står fyra ledamöter tillsammans för, vilket i högre grad gör den till ett resultat av tankesmedjans arbete som sådan.

Intresset för tankesmedjan har varit stort. För de många som med spänning sett fram mot vad det ska bli av detta projekt måste artikeln tyvärr framstå som en ridiculus mus. Den är bara en liten snutt, ja, en pluttenuttsnutt, och innehållet är ganska tunt, ja delvis svagt.

Men till Oikos’ försvar måste sägas att det verkligen inte funnits något mons parturiens. Inte ens en officiell lansering av tankesmedjan har såvitt jag sett ägt rum, det finns ingen hemsida, och all information kommer fortfarande från ett kort TV-reportage för länge sedan.

Detta gör det i själva verket ganska märkligt att åtminstone Karlsson själv, folklivsforskaren Dan Korn och debattören Malcom Kyeyune överhuvudtaget redan kunnat presenteras som företrädare för Oikos – en tankesmedja som inte på något minsta annat sätt är manifesterad i sinnevärlden. Så presenteras även författarna till den nu publicerade artikeln, utöver Karlsson och Korn även norske statsvetaren Asle Toje och före detta ordföranden för Heimdal Arvid Hallén.

Kanske har coronakrisen gjort att allt behövt skjutas upp. Men oavsett orsak blir intrycket en frånvaro av alla anspråk, en stor blygsamhet från Oikos’ egen sida, som förebygger och a priori avvärjer den kritik, i såväl kvantitativa som kvalitativa avseenden, som annars skulle kunna riktas mot denna deras, som jag förstår det, första gemensamma produkt.

Oikos ska företräda konservatismen, till skillnad från och gentemot väl i första hand liberala Timbro och socialdemokratiska Arena. Budskapet i artikeln, förmedlat redan i rubriken (som Oikos inte kan ha haft några invändningar mot), är att det behövs mer konservatism. Ja, så mycket förstod vi ju. Det vet vi att de tycker. Nu har, hävdar de, coronakrisen bekräftat det.

Den konservatism som mer behövs av förstås i SD:s specifika, nationalistiska termer. Utan tvekan har de rätt i att viruskrisen konkretiserat flera problem med globaliseringen, ifråga beredskapslagrens skrotande och tillgången till skyddsutrustning och mediciner. Och förvisso har “den progressiva ideologi som i Sverige blivit statens” vänt sig mot den konservativa försiktighetsprincipen såväl som “värnandet av de naturliga och organiskt framvuxna gemenskaperna i form av familjen, civilsamhället och nationen”, genom sitt prioriterande av “individuell autonomi, klasskamp och internationalism”.

Ändå blir huvudintrycket det för mig gamla vanliga: intrycket av nationalismens otillräcklighet. Med tryckande, kvävande tyngd vältrar det sig åter över mig i formuleringarna, delvis använda i ingressen, om hur krisen har “blixtbelyst hur den globalistiska, postnationella världsordningen är en koloss på lerfötter, eftersom den inte bygger på en äkta känd gemenskap och solidaritet. När saker verkligen ställs på sin spets så ser alla i första hand om dem man känner närhet till och samhörighet med. I ett samhälle där de kollektiva gemenskaperna helt monterats ned skulle många individer stått helt skyddslösa.”

Och om hur det inte är “hos transnationella megaorganisationer som EU och FN som medborgarna kunnat finna stöd, hjälp, stabilitet och trygghet den senaste tiden, utan inom sina respektive nationer, närsamhället och familjer. Att EU-flaggan plockats bort och att statsministern prytt sig med en svensk flagga under sina framträdanden nyligen visar detta tydligt”.

Det negativa intrycket beror inte på att detta är fel i sig. Tvärtom finns här viktiga delsanningar. Vad som gör att det framstår som en inskränkt inåtvändhet är i själva verket bara frånvaron av kompletterande, balanserande och modifierande formuleringar utifrån ett större perspektiv: visionen av en annan internationalism, en verklig, kvalificerad inter-nationalism, en alternativ globalism, en enhet-i-mångfald, en syntes av universalitet och partikularitet, som faktiskt gör det möjligt att även från ett konservativt perspektiv se oss som tillhörande mänskligheten, och att agera utifrån denna insikt.

Visar inte krisen att det i lika hög grad är en sådan internationalism som behövs – en ny internationalism? Är inte de exempel på internationell solidaritet, hjälpinsatser och samarbete från enskilda nationer som vi faktiskt sett de senaste månaderna ett stort hjärtvärmande ljus i pandemins mörker? Är de falska? Vilar de på lerfötter? Är det inte de som inger hopp? Är det inte detta vi måste bygga på i framtiden? Är det inte också erfarenheterna av dem som vi “bör bära med oss in i framtiden och som bör ligga till grund för vårt beslutsfattande och våra vägval”?

Det finns något tröstlöst primitivt i vad som lätt blir ett enkelt bejakande av en mänsklighet som i krissituationer som den rådande bara separativt sluter sig i små “äkta” kollektiva egoismer och slåss om de för alla nödvändiga, knappa resurserna. Vi vi vet hur sådana slagsmål idag kan utvecklas.

En sådan den unkna instängdhetens konservatism är en ensidighet, en ofullständig realism. Behovet av en dialektisk utveckling av SD:s hittillsvarande populistnationalistiska konservatism, som nu även personer som Korn, Toje och Hallén skriver under på, blir återigen påtagligt och påträngande.

Så skulle kritiken kunna se ut. Den avväpnas alltså av frånvaron av varje annan manifestation av tankesmedjan, varje annonsering, varje programförklaring – som nästan kan tolkas som att Oikos medvetet bemödat sig att inte väcka några som helst förväntningar. Ändå är det svårt att helt förtränga det torftiga i detta alster från konservatismens nya ideologiska högkvarter, när alla väntade sig en tillbörlig, stor officiell lansering, inklusive något slags kvalificerad ideologisk publikation som gick utöver vad vi redan länge sett från SD.

Men några få ord tillagda efter undertecknarna och deras presentation kan ses som en första, minimal programmatisk formulering: “Oikos är en nystartad, partipolitiskt obunden tankesmedja som syftar till att befrämja en konservativ samhällsutveckling, bidra till ökad kunskap om konservativ ideologi, verka för konservativ fusionism och stimulera till en mer livfull idédebatt.” (Det enda som sticker ut är ordet “fusionism”, som det finns anledning att återkomma till.)

Utöver antalet undertecknare gör detta att artikeln framstår som det första verkliga resultatet av tankesmedjans ansträngningar. Det är alltså inte mycket. Men Mattias Karlsson är en av de, såvitt jag vet, ytterst få i SD som bevisligen hyser genuina ideologiska intressen, och hans initiativ att starta Oikos – och man måste nu tro att så verkligen har skett – är enbart och entydigt lovvärt. Det vore helt fel att bli skeptisk mot projektet på grund av den tveksamma början som denna artikel utgör. Tvivelsutan kommer vi snart få se mer och bättre.

Västs problem med pandemin

Det är för tidigt att dra några definitiva slutsatser. Men hittills har jag inte fått någon anledning att ändra den uppfattning jag uttryckte i min artikel Staten, Gud och pandemin den 12:e mars.

Sveriges, och, som man lätt kunde förutse, hela västerlandets problem att hantera covid-krisen, i jämförelse med vissa framstående asiatiska länder, beror på det i grunden oorganiserade samhälle som den idag primitiva kapitalistliberalismen oundvikligen skapat.

Dess svaghet och otillräcklighet, dess fatala verklighetsfrånvändhet, har avslöjats, samtidigt som i Kina socialismens konservativa effektivitet har bevisats, och, i några andra länder med annat system, den starka organiserade statsmaktens.

Skillnaden är att dessa länder förmått vidta de radikala men därför kortvariga nedstängningar och andra åtgärder som både i möjligaste mån stoppat smittspridningen och orsakat minsta möjliga skada för ekonomin.

Vårt samhällssystem omöjliggör principiellt dessa optimala åtgärder. Och det är inte svårt att föreställa sig andra kriser som närmar sig, kriser skapade av själva detta system, som det inte heller kommer kunna hantera på det sätt det borde.

Introduction to Dugin

The interviewer calls this “Dugin for Dummies” because of the nature of his questions, but with the replies from Michael Millerman, Dugin’s English translator, this is a good, general philosophical introduction to Alexander Dugin and the “fourth political theory”.

Renaming the New Right?

The Fourth Political Theory and Structural Anthropology

Developing the Fourth Political Theory

Developing the Fourth Political Theory

To some extent, Alexander Dugin’s fourth political theory is the product of a collaboration with Alain de Benoist, the leading thinker of the French so-called “new right”. In some respects, “fourth political theory” can be regarded as a new name for this new right. It is clearly a better name, since the designation “new right” was introduced by the school’s opponents, is misleading, and has always been found unsatisfactory by de Benoist himself. On the othe hand, the fourth political theory, as presented by Dugin alone, goes beyond the new right in important respects.

Because of the depth and comprehensiveness of the interpretation of our current historical situation on which it is based, an interpretation which including not just its political and cultural but its spiritual dimensions, Dugin’s fourth political theory is, despite his many extreme and clearly unacceptable, more specific political pronouncements, one of the most important developments in political thought today.

Dugin presents the fourth political theory not as a finished system to be accepted or rejected, or even just selectively accepted or rejected, but by way of an invitation to a constructive dialogue, as some suggested points of departure, “a correctly posed question”. I welcome this manner of presentation and accept the invitation. In what follows, I will make some suggestions of how the fourth political theory can be further developed by way of a rapprochement to certain modern philosophical positions I have tried to point to as necessary to uphold and defend, and which can be broadly summarized as those of modern idealism, of personalism, and of so-called value-centered historicism. This will imply a certain revision of the theory as this far sketched by Dugin, modifications which would also entail a needed adaptation of his in some respects distinctly Russian version of the fourth political theory to the European and more general western mindset.

Despite the open invitation, I don’t think Dugin is very favourably disposed towards my particular kind of suggestions. His writings make quite clear and explicit the distance between his thinking and the indicated European and western currents of thought. But this does not prevent me from articulating them. For despite the fact that quite a few things are from my perspective obviously in need of being revised and modified, I am in agreement with the basic outline of the theory to such an extent that the formulation of the suggested changes seems definitely worthwhile. This is intended as constructive criticism, as a further positive development of the theory.

I will indicate the proposed development in general terms, through a discussion of the main points of conclusion of Dugin’s presentation, in the summary in the concise second part of the final chapter of his book The Fourth Political Theory, published in English translation in 2012. There is, needless to say, much more that for some purposes needs to be commented upon in this book and in Dugin’s many other books, articles, interviews etc. But this is the central text on the fourth political theory, and since it is really only the most general outline of the fourth political theory that I am interested in, it is sufficient for my purposes to focus only on these few formulations.

I will provide an overview of a general analysis of his theory from a perspective determined by the mentioned currents of modern philosophy as well as some related concepts I have used for the purposes of broader historical, cultural and political analysis, such as “soft” traditionalism, alternative modernity, and qualified pluralism. Further analysis, to the extent it is needed, can be added later: the present conspectus will indicate the main, decisive points on which I suggest the fourth political theory needs to be further developed through partial revision and modification of Dugin’s theory.

In the first chapter in the book, Dugin makes clear the fundamental difference between his positions with regard to the first political theory, liberalism, on the one hand, and to the second and third, socialism/communism and fascism, on the other. The first theory, as in a specific manner analysed and understood in the context of and as part of modernity and postmodernity, is the main enemy, “the foe”, der Feind in Carl Schmitt’s sense, having survived the second and third theories, and dominating and defining the unipolar western system of global capitalism.

Dugin significantly regards the second and third theories as having failed as “contenders for the expression of modernity’s spirit”, of “the soul of modernity”. Only liberalism, he suggests, “secured the right to the legacy behind the spirit of modernity and obtained the right to create the ‘end of history’ based on its own premisses”. The second and third theories’ “appeals to modernity and its assumptions” thereby lose their relevance, since they “lost the battle for modernity and the liberals triumphed”.

Indeed, for this reason the second and third theories can now even be seen to have been in reality rather an “eschatological version of traditionalism”, by which Dugin, more precisely, means a new version of the kind of eschatological traditionalism defended by V. S. Soloviev, and also inspired by Berdyaev and the whole, distinctly Russian kind of  messianism. Consciously or unconsciously, the representatives of the second and third theories “stood on the side of Tradition, although without drawing the necessary conclusions from this, or even not recognising it at all”.

These theories proving that “they did not belong to the spirit of modernity” led, in turn, to the “postliberal matrix”: “The kind of postmodernity which is currently being realised in practice, postliberal postmodernity, cancels out the strict logic of modernity itself – after the goal had been achieved, the steps taken to reach it lose their meaning.” Hence the retrospective assessment of the second and third theories must differ radically from that of liberalism.

They retain elements of relevance. And the most productive rethinking of them is through their “cross-reading”: “Marx through a positive view of the Right” or “Evola through a positive view of the Left”. This was the kind of thing the National Bolsheviks did. But it is not enough, for a “truly significant and decisive reading” of them “is only possible on the basis of an already established” fourth theory. Dugin thus here assumes that the fourth theory, as set forth by him in the book, is already at least sufficiently established for this purpose. This background is of course important when Dugin proceeds to some extent to undertake the rethinking, as well as for his summary conclusion in the final chapter.

The affirmation of the reality of postmodernity as seen in the cited formulations is closesly related to Dugin’s reliance on structural anthropology, to some extent a different expression of the same general philosophical position. This I identify as a central problem in Dugin’s work, because of its characteristic relativist implications. His various developments of it also reveals a dark romantic substratum in Dugin’s mental universe, which culminates in his morally ambiguous assimilation of parts of the esoteric tradition, and in the “metaphysics of chaos” that he sets forth in an appendix to The Fourth Political Theory. Over the years, it has been evidenced in his somewhat extreme and unacceptable political and other statements and interventions, which account for his marginalization in academia and have decisively limited his political influence. A similar romantic tendency, although not as extravagant, and more European than Russian, is recognizable in some of the works of the new right.

If a “higher” romanticism can be clearly identified from the perspective of modern idealism, personalism, and value-centered historicism, Dugin’s romanticism evinces many typical traits of the “lower” variety, directly connecting to the continuously evolved problematic forms of impersonalist pantheism of the nineteenth century. Dugin mobilizes this wild postmodern romanticism for the purpose of his rejection of the legacy of the Enlightenment, but it is simply not compatible with the traditionalism which is what he defends against the Enlightenment, and perhaps not even as reconceived in eschatological terms.

From my perspective, as briefly indicated above, postmodernity can only be accepted as unreality, as it were. It is not that it is unimportant as such, as illusion, only it cannot cancel the lasting primacy of the analysis of the reality of varieties of modernity in relation to tradition. Hence, although there may be partial truths in the view of some forms, aspects, or stages of the second and third theories as eschatological traditionalisms, it hardly represents the whole truth about them, for the simple reason that they did in fact in central respects belong to the spirit of modernity, and the logic of modernity has not been entirely cancelled.

This, I submit, becomes evident in light of the understanding of the specific version of an alternative modernity (there are other versions, in the fascist tradition) that I have tried to point to – a modernity that is reconcilable with a “soft” traditionalism, but not with the “hard” one which Dugin generally seems to represent, even as eschatological. But the illusion of postmodernity may certainly facilitate a “hard” traditionalist view of modernity, and, in combination with it, elicit partial insights into it. The fact that the full truth about the first three political theories cannot be reached in this way does not detract from those insights.

The chronology of literalist eschatology in general, and not just in the Russian orthodox tradition and in modern Russian thinkers variously interpreting it, is notoriously vague and differs considerably between the authorities. As such, the value or at least the precise meaning of its application in this kind of analysis appears somewhat doubtful. The same holds for Dugin’s eschatologism as related to the distinctly traditionalist – in René Guénon’s sense – sources of this thought: the traditionalist conceptions of cyclical ages of the world. This imprecision is evidenced when the motif returns in Dugin’s summary, where he uses it as a partial explanation of why “all the previous anti-liberal ideologies” failed in their attempt to “fight liberal capitalism”: “at the end of time, it is evil that prevails”.

For this reason, only the second partial explanation adduced can be backed up with the kind of more conventional empirical evidence that is required for Dugin’s general evaluation: that the failure of those ideologies is due to “their inner contradictions and limitations”. And that judgement is certainly true. The basic reasons for the need of a fourth political theory in the first place are well established. And that theory being also in fact established at least to a sufficient degree, Dugin proceeds to summarize the “truly significant and decisive reading” of them from its new vantage-point.

Socialism/communism and fascism have “positive sides”, which “should be accepted and integrated into a future ideology”, i.e., into the fourth political theory. (The question of the relation between ideology and political theory is, incidentally, an important one, and has been problematized in some respects by Michael Freeden in Ideologies and Political Theory: A Conceptual Approach.) It is important to note that Dugin does not pay much attention to the various forms of socialism, but concentrates on what he calls “the classical form of Communism”, by which he clearly means that of the Soviet Union in the Stalin era. It should also be observed that Dugin uses “Third Way” as an alternative appellation for generic fascism. The term is less felicitous, since it is more often used for a certain development of liberalism and social democracy in the 1990s. What Dugin means is, I think, normally called the “third position”, although, as I understand it, that is today a still broader and more inclusive category than generic fascism.

With sweeping generalizations, Dugin identifies the “positive sides” which should be retained: these ideologies, or earlier political theories, were all “anti-capitalist and anti-liberal, as well as anti-cosmopolitan and anti-individualist”. The generalizations do serve some clarifying or, perhaps, pedagogically simplifying purpose in Dugin’s argument, or at least his rhetoric. But for the purposes of the reception and acceptance of the fourth political theory in the west, some central distinctions and some nuance must be introduced.

First of all it must be pointed out that, while capitalism and liberalism are, in a sense, rightly rejected, they both define a whole historical epoch, which cannot in any sense that is meaningful for contemporary politics or political theory be rejected as such. A more historicist approach will seek to replace them because history has moved on, because they are obsolete and no longer valid and adequate under current circumstances. They cannot be rejected as abstract items in the isolated present, as dishes on a smörgåsbord with many more to choose from. Their historical results cannot be ignored, and must be properly understood and managed not just by current political practice but also by new political theory.

And this includes due discernment. Rejection of capitalism, for instance, and especially of monopolistic finance capitalism in its current development as a globalized imperial system, should clearly not imply rejection of a limited, subordinate, and properly controlled and regulated market sector, shaped by and embedded in a community with a sound moral and cultural ethos. That is something different, and something that not least the historical experience of communism teaches us should be accepted. Dugin may agree with this, but it nevertheless needs to be pointed out, since such understanding of the place of the market mechanism is also a part of the historical legacy of the liberalism – broadly conceived – which he seems to reject in its entirety.

Second, as Dugin is of course aware but elects to ignore, fascism can certainly not be said to be generally anti-capitalist. Both fascism and national socialism did have partly socialist versions and tendencies of their own kind, but in both cases they were strongly played down or relinquished once those movements gained political power. Of course, it could be said that fascism favoured only the national capitalists of the fascist countries, and hence their pre-globalist imperialism. But this is not an objection. Also in America, the biggest capitalists supported American fascism, for the purpose of using it against Roosevelt when he was seen to move towards socialism.

Third, socialism and communism are obviously not generally anti-cosmopolitan. This Dugin himself points out, contradicting his inclusion of them under this designation for all the anti-capitalist and anti-liberal ideologies. The resultant ambivalence in his understanding of them is perhaps due to his own National-Bolshevik backgrond and the fact that his principal reference in this field is the development of the Soviet Union under Stalin – “the classical form of Communism”. In terms of historical references, the criticism of cosmopolitanism would perhaps better be supported by what Dugin seems to regard as the main “positive side” of fascism, namely aspects of nationalism, the stress on national sovereignty, against globalism – while at the same time he rightly rejects the “narrow” aspects of its nationalism, along with its racism, xenophobia and chauvinism, as unacceptable to the fourth theory.

Here too, however, a central distintion needs to be made between different forms of cosmopolitanism, namely the distinction found in the work of Claes Ryn, and must fully developed in his book A Common Human Ground: Universality and Particularity in a Multicultural World. From the philosophical position of value-centered historicism, and its central analysis of the relation between universality and particularity, as partly based on the idealist notion of the concrete universal, a higher form of cosmopolitanism is clearly identified and affirmed by Ryn, as distinct from the lower one of abstract, liberal globalism. Such cosmopolitanism is an essential element of the right kind of alternative modernity.

Socialism/communism and fascism are also anti-individualist, Dugin rightly says. Yet even from a distinctly anti-capitalist and anti-liberal point of view, their opposite positions of collectivism can be equally problematic. And here again, and not only from a more western perspective, it is rather a rectification of individualism than its outright rejection that is required. The correct modification and transformation is achieved by another of the essential elements of the true alternative modernity, namely personalism, to which Russian thinkers too have historically contributed, and in which individuality is taken up and acquires genuine value as part of the larger conception of the person and of persons in relation.

To the “positive sides” of socialism and communism that should be preserved in the fourth political theory Dugin rightly counts their social solidarity, social justice, and “general holistic attitude to society”. These are for Dugin “good, in and of themselves”. Here it is not least important to stress that the holistic view of society is a legacy of idealism, of what I suggest is the increasingly relevant legacy, rediscovered and explored by scholars in recent decades, of modern, nineteenth century idealistic philosophy, both in general, and, in this connection, especially its political philosophy and theory of the state. Recourse to this rich tradition of thought, which also shaped much of Russian philosophy, could substantially deepen this particular legacy of socialism/communism, and also contribute greatly to the necessary revision and adjustment that is needed as it is admitted and affirmed by the fourth political theory. Finally, with regard to the these ideologies, it should be added that the fact that the needed critical corrective for the analysis of fascism is readily available in them must also be counted as a positive side.

It is when listing the negative sides of socialism and communism that Dugin says that they are cosmopolitan, along with “modern, atheist, materialist”. All of this, he says, should be “thrown out”. Surely no one will misunderstand what Dugin means; no objections can be made here even with regard to cosmopolitanism and modernity in general, if by them are meant the lower – abstractly universal etc. – cosmopolitanism and what could be called the mainstream of modernity, the one analysed by Dugin as having led to and culminated in global capitalist liberalism. And the atheism and materialism of these ideologies as they emerged, as distinctly context-specific, out of the intellectual configuration of the mid- to late nineteenth century, are certainly their central and fatal weakness, along with the general cultural radicalism that normally followed from a onesided interpretation of Marxist historical materialism. In Western Marxism, postmarxism, the CIA left, what the populist and “alternative” right call “cultural Marxism” and the American journalist and Marxist political commentator Caleb Maupin calls “the synthetic left”, this cultural radicalism is today often all that remains after the originally decisive analyses of the economic base were relinquished.

“If we free socialism from its materialist, atheistic and modernist features”, Dugin concludes his brief summary of the new reading of the second and third theories, “and if we reject the racist and narrow nationalist aspects of the Third Way doctrines, we arrive at a completely new kind of political ideology. We call it the Fourth Political Theory, or 4PT, the first being liberalism, which we essentially challenge; the second being the classical form of Communism; and the third being National Socialism and fascism.” But significantly, he notes that the proximate result of these theoretical steps is not 4PT itself. The latter’s “elaboration starts at the point of intersection” of the second and third theories, but after this start we first “arrive at National Bolshevism, which represents socialism without materialism, atheism, progressivism, and modernism, as well as the modified Third Way theories”. Indeed, Dugin still regards National Bolshevism, along with Eurasianism, as a valid “secondary variation” of the fourth theory.

Here again, some dichotomization is needed, since Dugin introduces progressivism as another element of socialism. Here too, the dichotomization, with regard to the definition of progress and the differentiation between various areas of progress, of possible progress, and of impossible progress, is already in general available within the parameters of modernity alternatively defined, in the philosophical current of idealism.

The fourth theory fully emerges only with the addition of its unique – in relation to the previous three – and most characteristic element, beyond the “first approximation and preliminary approach” that is the “mechanical addition of the deeply revised versions of the anti-liberal ideologies of the past”. This element is the “appeal to Tradition and to pre-modern sources of inspiration”. That is what represents the “very important development” beyond “the National Bolshevik synthesis”. “There we have”, Dugin specifies, “the Platonic ideal state, Medieval hierarchical society, and theological visions of the normative social and political system (Christian, Islamic, Buddhist, Jewish or Hindu).”

It is one of the most striking features of the idea of a fourth political theory that it does not reckon with conservatism as one of the earlier theories. Conservatives, or at least some traditional conservatives and so-called paleoconservatives, could, at least prima facie, plausibly object that there is no need for a fourth theory, since conservatism is already what that theory claims to be, fills all the needs it points to, has been there as a profound critical opponent from the beginning of the emergence of the first theory, liberalism, and can easily be updated in all required respects for today’s purposes.

Yet even if we accept conservatism as another earlier theory, so that the fourth theory becomes in fact the fifth, one of the things that still clearly sets the latter apart is its partial assimilation of the “positive sides” of the distinctly modern anti-liberal ideologies that we have discussed. Another such thing is perhaps the appeal specifically to the traditionalist conception, in the Guénonian sense, of the pre-modern sources. This is seen not least in the inclusiveness of the appeal. We should, Dugin insists, “strongly oppose any kind of confrontation between the various religious beliefs – Muslims against Christians, the Jews against Muslims, the Muslims against the Hindus and so on”. The dramatic and suggestive, yet not least in this pluralistic context somewhat impressionistic eschatology is again brought in: “The inter-confessional wars and tensions work for the cause of the kingdom of the Antichrist who tries to divide all the traditional religions in order to impose its own pseudo-religion, the eschatoogical parody.”

Given the scope of religious diversity, some critical standard of discernment – possibly also one that could be worked out from within traditionalism in the “soft” version, the version which can accommodate partial truths of modernity – seems to be required here, however. In terms of comparative theology and the theology of religions, I have suggested that a position beyond the existing ones of exclusivism, inclusivism and pluralism is needed, a position I have called qualified pluralism. The qualification is called for in this connection for the same reason that makes it necessary to reject Dugin’s general embracement of structural anthropology.

Yet these ingredients – the “positive sides” of the second and third theories, as carefully specified, and traditionalism – not only clearly separate the fourth theory from all forms of conservatism as they have historically existed in the west. They also represent an unambiguous intellectual advance in relation to them. Dugin can without any reservation be said to be right when he claims that, politically, “we have here an interesting basis for the conscious cooperation of the radical Left-wingers and the New Right, as well as with religious and other anti-modern movements, such as the ecologists and Green theorists, for example.” It is not least Dugin’s clear recognition, in contradistinction to all leading conservative thinkers today, of the fact that liberal capitalism has turned out to be a greater threat to still valid traditional ideas and principles than socialism, that accounts for the relevance of his fourth theory also in the west today.

In terms of traditionalism, Dugin’s analysis seems to presuppose a very different interpretation and evaluation of the historical class structure of the west and its successive transformations than the one found in the work of the non-eschatological “hard” traditionalist Julius Evola. But Evola did not live to see the further, globalized degeneration of the bourgeois (dis)order in the last four decades. The distinctiveness of Dugin’s position is clearly seen in his seemingly unambiguous support, as a consequence of the application of this insight, for revolution and socialist and communist political parties and regimes around the world. Conservatives might wonder how this is congruent with the traditionalist appeal. But for Dugin the answer is simple. If traditionalist values are to have any real place, a place that makes a difference in society and not just for a few, isolated individuals, capitalism must first be overcome, and at least this far no other major political force than socialism aims for that radical goal.

A “conservative revolution” in this sense is one of the counterparts in political praxis of the fourth political theory as a development of National Bolshevism; but significantly, it in no way precludes Dugin’s support also for the right-leaning populist nationalists in Europe. As we have seen, the traditionalist motivation does not mean that Dugin reduces socialism/communism to an instrument for its purpose, to be discarded as soon as the goal is reached. He explicitly affirms also some of socialism’s own essential positions. Elsewhere, however, he has clearly rejected other major apects of it. For this reason, the question of how and to what extent, after liberal capitalism, the reconstruction of traditionalism within the new socialism is to take place is left open and undecided. This too calls for further development of the fourth theory, as does of course also the question of the nature of the transition from the current state of political affairs in the west.

While clearly not making the fourth theory unnecessary, conservatism of the right kind can nonetheless contribute some much needed cautionary advice and exercise some restraining influence when it comes to the inclusion of the elements of socialism – or classical communism – and fascism in the fourth theory. “The only thing we insist on in creating such a pact of cooperation”, Dugin says with reference to his left-right alliance, “is to put aside anti-Communist, as well as anti-fascist prejudices. These prejudices are the instruments in the hands of liberals and globalists with which they keep their enemies divided. So we would strongly reject anti-Communism as well as anti-fascism. Both of them are counter-revolutionary tools in the hands of the global liberal elite.”

These are weak and problematic formulations, which impede the reception of the fourth political theory outside of rather small and extreme circles. Of course, both communism and fascism are complex wholes with different and distinguishable ideological components. But Dugin’s attitude to them as shown here alerts us to an urgent need for caution, discrimination and rigorous moral judgement if proper obstriction of elements from these ideologies in the new larger whole of the fourth theory is to be at all possible. Anti-communism and anti-fascism are not just prejudices, just like anti-capitalism and anti-liberalism are not. And again, Dugin’s position relies too heavily on the understanding of fascism as anti-capitalist.

The implicit discounting of conservatism as one of the political theories can here clearly be seen as a weakness. For of course communism and fascism are objected to not only by liberals and the global liberal elites, but also by conservatives, and their objections should be taken into account for the sake of badly needed modifications. This is so even as we grant that their inability to apprehend how their values are undermined by capitalism, and consequently to oppose the latter, is increasingly absurd, to a considerable extent still reveals the reducibly class-based nature of conservatism, and to that same extent its limited validity.

It is the fact that, with few exceptions, even the best of conservatives are, at the end of the day, so easily assimilable to the liberal-capitalist camp, that makes Dugin’s whole venture of presenting the fourth theory in terms of the assimilation of the positive sides communism and fascism possible today. And as he has rightly analysed the situation, it is more than possible; it is viable. For all over the world, Dugin has a very considerable following of former communists and socialists as well as former fascists and semi-fascists. The upside of this is that while, as we have seen, they must not, as regular followers, be anti-communist and anti-fascist, and must have set aside their prejudices of each other, they are all “former”: they have realized the limitations of the second and third theories, and the need to go beyond them, the need for a fourth. And to the extent that Dugin has converted conservatives or even liberals, it is not to communism and fascism that he has converted them, although they will somehow have had to give up their prejudices against them.

Some critics on the left will dispute this. They contend that the fourth theory serves primarily the far right, including the so-called alternative right, and indeed quite unreformed fascists; they see sinister networks of such people on all continents, controlled by Dugin. The fourth theory is for such critics just a version of the “third position”. But it is a fact that persons with seemingly impeccable leftist credentials, like the Brazilian journalist Pepe Escobar, work to some extent with Dugin even while still remaining leftists. And since the modifications I propose, based on my own criticism, are clearly such as would make this kind of interpretation and application of the fourth theory impossible, I feel discussion of this often somewhat sectarian criticism can legitimately be left out here. This holds, a fortiori, for the criticism from liberals.

Dugin also summarizes his argument for Dasein as the subject of the fourth theory. His use of Heidegger is a counterweight in his thought to the “hard” traditionalism, but the questions this gives rise to probably do not have to be dealt with for my general purposes here. Some of them are, inevitably, about the relationship between his reading of Heidegger and the romanticism discussed above.

Again, the fourth theory has been conceived by Dugin as an unfinished, ongoing, and collaborative project. But already as it has this far emerged, in his own work, as suggested points of departure, a correctly posed question, it captures, in broad outline, much of the essence of the human condition as it relates to world politics at our present point in time. And it indicates, equally broadly, the only possible way out of the predicament that this condition in reality is, the predicatment which the “first” political theory, liberalism, as inextricably bound to globalized, financial, monopoly capitalism in its present stage of development, has put us all in.

Dugin concludes that “we need to unite the Right, the Left and the world’s traditional religions in a common struggle against the common enemy. Social justice, national sovereignty and traditional values are the three main principles of the Fourth Political Theory. It is not easy to put together such a varied alliance. But we must try if we want to overcome the enemy.” This is the barest outline. At least some of what, more precisely, it means, and what it will mean as sufficiently revised and freed from sweeping exaggerations and simplifications, as well as from the ambivalent imaginative excesses of Dugin’s postmodern romanticism, will now, I hope, have been made clearer from my discussion.

The strength, and indeed the whole point of the fourth political theory, is that it is distinct from, different from, the three preceding theories, while at the same time it preserves their partial truths as transformed in a new whole. Had Dugin been more attuned to Hegel, he might have described the new status of those truths in the fourth theory as aufgehoben aber aufbewahrt. Or he might have seen the preceding theories in their respective entireties as subordinate dialectical moments in the emerging totality on a higher level.

But the main weaknesses that necessitate the kind of development that is also a revision should have become clear too. Liberalism and capitalism also contain partial historical truths, they too can be seen as dialectical moments. And above all, conservatism, which many important thinkers have rightly distinguished as a “theory” clearly set apart from the Dugin’s first, second and third ones, must be added to the latter as another force that is transcended yet whose lasting truths are in a certain way preserved. Much of the missing balance, proportion and moderation of which the fourth theory stands in need could be supplied by this particular influence. For many purposes, I find it sufficient to speak of a “socialist conservatism” or “conservative socialism” instead of a fourth (or fifth) political theory, although the latter is certainly what such a position amounts to.

With the suggested development, and if the specifics of the fourth theory are worked out in culturally somewhat more adjusted ways for the different sensibilities of the different parts of the world, the discovery of its deeper congeniality and universal importance will, I think, be greatly facilitated. My suggested development should make it dovetail somewhat better at least with the current European and American modalities of thought that come closest to it and tend on a general level to converge towards it.

Since Europeans are directly addressed by Dugin’s Eurasianism, it seems to me especially important that Americans are not left out. Dugin himself realizes that, and has addressed the American people separately. For America, or the United States, cannot of course be reduced to and identified only with what Dugin, too uncompromisingly not least in some historical respects, opposes as “the foe”: unipolar, global capitalist liberalism. If this principal and still dominant form of modernity is to be overcome, it must surely be through a process at work also within that country.

Socialism with Chinese Characteristics

Lecture by Wenhong You in New York, September 2019.

The term “socialism with Chinese characteristics” was prominently used by Deng Xiaoping, but Chinese characteristics were there from the beginning in the socialism of the People’s Republic. Even strong elements of a managed market economy of the kind Deng is known for having accepted were in fact there in the 1950s.

Socialismens konservativa effektivitet

Troligen en inte helt oriktig framställning:

Konservatismen 2020

Bra panelsamtal med P. J. Anders Linder, Mattias Karlsson och Susanna Popova på Timbro 3:e mars, på temat ‘Hur ser den politiska konservatismen ut 2020‘.

Timbro

Linder åberopar första ledet i Russell Kirks första “canon of conservative thought” från The Conservative Mind (1953): “Belief in a transcendent order…”. Nytt (eller: ett återupptagande av sådant som Carl Johan Ljungberg tilläts hålla på med på Timbro på 80-talet), och rätt. Flera bra poänger av Karlsson, även om jag ju måste tycka att han lägger sig – och SD, och nya tankesmedjan Oikos – alltför nära M och KD. Popova lyfter föredömligt fram personalismen.

Staten, Gud och pandemin

Coronaviruset uppkom, på okänt sätt, i Kina. Men enligt rapporter har Kina snabbt fått kontroll över pandemin i Wuhan och Hubei-provinsen. På några få dagar byggde man ett antal stora, tillfälliga sjukhus. Igår stängde de. De sista patienterna skrevs ut. Endast ett fåtal nya sjukdomsfall registrerades.

Det är svårt att veta hur säkra rapporterna är. Men klart står att Kina har ett system där staten kontrollerar samhället i en utsträckning som möjliggör ofantligt mycket mer långtgående och effektiva åtgärder än vad som är fallet i den liberalkapitalistiska demokratins västländer.

Vissa svenska media tog redan från början fasta på de extremaste värsta fall-scenarierna, och har försökt upprätthålla ett konstant psykologiskt tryck av skräckrapporter. Det beror delvis, i synnerhet i så kallade alternativmedia, på en av politiska skäl motiverad vilja att framställa regeringens och den nuvarande statliga administrationens brist på åtgärder i ett så negativt ljus som möjligt.

Men det beror också på rädsla. Denna rädsla märker man nu på många håll. Normalt dolda sidor av människor blir plötsligt synliga, och visar sig oerhört starka. Folk är helt enkelt rädda för att dö. Varför är, i största allmänhet, en människa rädd för att dö? Därför att hon är djupt nedsjunken i en egoistisk sinnlighet, har en ytlig och felaktig förståelse av verkligheten, och har levt på ett sätt som inte står i överensstämmelse med sund andlig, religiös och moralisk undervisning.

Allt det som vår radikalsekulära kultur begränsar oss till och håller oss kvar i, den existentiella omognaden, den andliga blindheten, de små drömmarna om livet, de futtiga världsliga planerna, de enfaldiga egoistiska strävandena och målen, hela den fundamentala missuppfattningen om livet och om vad det innebär att vara människa, gör att chocken inför verkligheten, när den tränger sig på så som nu sker, blir särskilt stor. Skräckscenarierna ställer många inför en ny gränssituation där ingenting av det de trott på hjälper.

Verkligheten är sådan att inte ens den starkaste, mest välorganiserade och vetenskapligt kvalificerade statsmakt någonsin kan vara tillräcklig för att hantera och avvärja alla faror som hotar samhället och medborgarna. Staten delar rent principiellt människans egna begränsningar. Även den måste därför relateras till och hänvisa till det större mysterium som också den är underordnad, till den helhetliga uppfattning av tillvaron som innefattar Gud eller den andliga och metafysiska dimensionen.

Men en stark, välorganiserad och moraliskt och vetenskapligt kvalificerad statsmakt kan göra ofantligt mycket mer än vad exempelvis den svenska och amerikanska gjort de senaste veckorna. Alternativmedia har förvisso rätt: handfallenheten, den förlamade dekadensen är plågsamt uppenbar. Redan meddelas att man i Sverige inte längre ens kan göra provtagningar. Det blir därmed omöjligt att veta hur många som drabbas. I flera veckor hörde vi från ansvariga myndigheter mest nervösa, defensiva undanflykter, ursäkter för att man inte gjorde något. Hela sättet att resonera, hela den grundläggande inställningen var fel.

Givetvis är det av vikt att förebygga panik. Men kontrasten mellan informationen om smittspridningen i Italien och Iran, om den oavbrutna, frekventa flygtrafiken därifrån, om obefintligheten av kontroller av inresande, å ena sidan, och myndigheternas påståenden om den låga risken och onödigheten av fler åtgärder, gav ändå ett helt groteskt intryck.

Hade agerandet berott på en avsiktligt försök att hindra panik bland befolkningen, var det misslyckat i sin naivitet och genomskinlighet. Var och en kunde nämligen omedelbart förstå att de hade fel. Vad vi hörde var i verkligheten dels på ett närmast kuriöst arrogant sätt ansvarslösa, dels rädda, svaga röster. I båda fallen påmindes vi om att de moraliska och karaktärsmässiga egenskaper, den förmåga till realistiskt ledarskap som kännetecknar en stark och kvalificerad statsmakts företrädare, saknas.

Personer i ansvarig ställning lever liv, typer av liv, den liberalkapitalistiska demokratins typer av liv, som gör att de lika lite kan klara av att vidta nödvändiga åtgärder vid en snabb smittspridning som de förmår komma till rätta med det barbariska våld som tar över samhället till följd av den massinvandring och mångkultur de själva genom samma fatala egenskaper tillåtit.

Vi må tycka vad vi vill om den kinesiska socialismen. Men de som inte tidigare förstått betydelsen av den starka staten för Kinas ekonomiska, vetenskapliga och teknologiska utveckling, innebörden av dess förmåga att styra och behärska marknaden, företagen, det influtna kapitalet, använda dem för sina egna syften, borde åtminstone kunna förstå dess betydelse för förmågan att vidta adekvata åtgärder i den nu uppkomna situationen.

Vi vet ännu inte hur omfattande pandemin kommer bli. Den kan bli begränsad, som de många andra som kommit och gått de senaste årtiondena. Men den kan också bli betydligt större, och ser såvitt jag förstår ut att bli det. Vi vet inte hur stor en pandemi av detta slag kan bli i vår tid. Klart är i alla fall att redan dess hittillsvarande utbredning gör vissa såväl politiska som andligt-kulturella reflektioner motiverade, ja påkallade. Redan nu bör den möjliggöra viktiga insikter.

Om dess utbredning fortsätter och blir mycket stor, beror det åtminstone i hög grad på det västerländska samhällssystemet, den liberalkapitalistiska demokratin. Därmed kan den också få en stor politisk betydelse. Den kan framtvinga en politisk omprövning. I så fall är den en tragedi som, trots allt, gör den framtida mänskligheten en tjänst. En riktig teologi eller metafysik skulle rentav kunna träda in och lära ut att även det onda på sitt sätt tjänar människans andliga utveckling.

Vi har inte Kinas förutsättningar att hantera situationen. Vi tror ju på öppenhet, gränslöshet, fri rörlighet. Myndigheter och experter har i dagarna själva förklarat det, talat i termer av vad “vår typ” av samhälle överhuvudtaget kan göra, till skillnad mot Kina. Men vad detta innebär är att vi har svikits av den liberalkapitalistiska demokratins intressenter, av dekadenskulturens profitörer.

Måste inte vänstern nu sätta åt sidan sitt oändliga, bortskämda politisk-korrekta trivialpyssel i kapitalets tjänst? Vad säger libertarianerna? Att de är utopister har förstås alltid varit uppenbart för de klarsynta. Men i vår omtöcknade tid har alla inte varit klarsynta. Hälsa och sjukvård är för libertarianerna enbart individens sak. Det får inte ens finnas en statsmakt av det slag som skulle kunna göra något. I USA har många inte råd med läkarbesök när de nu blir sjuka, och eftersom de inte får någon sjukersättning måste de gå till jobbet.

Libertarianismen är en utopi, men även utan beaktande av den påträngande verkligheten i form av en av naturen individöverskridande pandemi är det bättre att beskriva den som en dystopi: så framstår dess samhällsvision nämligen redan där den delvis förverkligats, såväl som i dess egna framställningar, exempelvis hos den gamle amerikanske centralbankschefen Alan Greenspans och talmannen i USA:s representanthus Paul Ryans helt avgörande läromästare, Ayn Rand – som även är en favorit i det svenska näringslivets tankesmedja. Det är lättare att se idag.

Det här är inte ett alarmistiskt debattinlägg. Sådana har vi sett för många av. Men det jag säger måste sägas. Vi har inte Kinas resurser att stoppa coronaviruset, och vi har inte heller den andliga, kulturella och psykologiska beredskapen inför dess härjningar.

Socialismen och konservatismen förenas i förståelsen av staten, av nödvändigheten av den stat som är tillräckligt stark för att kunna vidta adekvata åtgärder åtminstone långt utöver vad den liberalkapitalistiska demokratin förmår. Det är den stat som förmår tillhandahålla den intelligenta, medvetna allmänna styrning som är nödvändig för att överhuvudtaget kunna tjäna samhällets och mänsklighetens fortsatta utveckling och framsteg – i den mening i vilken sådana är möjliga – utöver den stagnation och det förfall som idag i alla avseenden, inklusive det andliga, präglar den västerländska civilisationen.

Två slags socialkonservatism

En distinktion som blir allt viktigare att lyfta fram och betona är den mellan de två olika betydelserna av termen socialkonservatism. Det blir viktigare framför allt därför att SD idag alltmer orienterar sig mot den amerikanska konservatismen. Där betyder social conservatism nämligen i stor utsträckning något annat än socialkonservatism i Sverige och Europa, något annat än vad SD menade när man 2011 lyfte fram begreppet som det som främst definierade partiets profil och den egna ideologin.

Jag skriver “i stor utsträckning”, för gränslinjen är inte alltid skarp, den ena typen uppvisar i vissa fall inslag från den andra. Men normalt och primärt definieras den angloamerikanska eller främst rent amerikanska socialkonservatismen i termer av kulturkriget mot vänsterns – i synnerhet den postmarxistiska vänsterns – och vad SD ofta föredrar att kalla socialliberalismens olika radikala positioner och politiska korrekthet. Det sociala hör här främst till det civila samhället, som är slagfältet för detta kulturkrig. Det är där de socialkonservativa i denna mening vill värna vad som förstås som traditionella västerländska kulturella och moraliska värden, på familjelivets och sexualitetens område, på utbildningens och kulturlivets. Även bevarandet av det civila samhällets etablerade lokala institutioner, företrädesvis vad sociologen Robert Nisbet kallade de mellanliggande grupperna (intermediary groups), små lokala gemenskaper, mellan staten och individen, som föreningar, kyrkor, idrottsföreningar, klubbar, skolor, är en central angelägenhet för detta slags socialkonservatism.

Men dess traditionalism, denna kultur- och moralkonservatism, förenas i den angloamerikanska socialkonservatismen generellt med ett stark tro på den så kallade fria marknaden, det vill säga med den klassiska liberala ideologin i såväl dess politiska som ekonomiska aspekt, och ett avvisande av den kontinentaleuropeiska och skandinaviska välfärdsstatens modell, av det sociala i de betydelser som riskerar att komma i närheten av vad som kan uppfattas som någon form av socialism. Inte sällan är positionen här rent libertariansk. Den anglosaxiska liberala, kapitalistiska och parlamentarisk-demokratiska förståelsen av friheten ska förenas med den civilsamhälleligt skapade eller tillhandahållna gemenskapens ordning och de värderingar den kräver.

Denna förståelse av socialkonservatismen skiljer sig från den svenska och i Europa dominerande. Denna senare står inte i motsats till det väsentliga i de kulturella och moraliska värden som den angloamerikanska socialkonservatismen försvarar: ofta för den samma kulturkrig mot samma motståndare. Inte heller behöver den på något sätt avvisa de civilsamhälleliga värden, de lokala gemenskaper, som denna typ av socialkonservatism vill värna. Men till skillnad från den amerikanska socialkonservatismen förstår den det sociala också i termer av den moderna välfärdsstaten och dess socialpolitik, i termer av socialstaten i ny och uppstramad form.

Den europeiska socialkonservatismens begrepp bygger på distinkta filosofiska, sociologiska och ekonomiska tankeriktningar alltifrån 1800-talet. De är inte minst tyska, men återfinns också i mer allmänna, karaktäristiskt europeiska former på annat håll, inte minst i Frankrike. Och att skiljelinjen inte alltid är entydig visas bland annat av det faktum att Storbritannien – som trots allt ligger på den europeiska sidan av Atlanten – också uppvisat vad som kan betecknas som en stark socialkonservativ strömning i europeisk mening alltifrån 1800-talet, där det dock i hög grad var den tyska idealistiska filosofin och statsläran som upptogs och modifierades i enlighet med de inhemska tanketraditionerna, och gav upphov till en konkret socialpolitik av den europeiska socialkonservatismens typ.

Men det är också missvisande att, såsom sker hos Republikanerna och dem närstående tankesmedjor, reducera USA:s hela politiska identitet och egenart till “liberalkonservatismen”, de olika mer eller mindre instabila och motsägelsefulla kombinationerna av klassisk-liberal ekonomi och politik å ena sidan och kultur- och moralkonservatism å den andra. Den amerikanska konservativa rörelsen som sedan mycket länge, och inte minst på grund av neokonservatismen, i hög grad är ett etablissemangsfenomen, har naturligtvis haft ett intresse av att sprida en sådan nationellt-ideologisk självförståelse och historiografi. Därmed har den också velat dölja de mer eller mindre “socialistiska” idéernas närvaro i USA, och deras stundom avsevärda politiska genomslag.

När SD nu inte bara i sina internationella politiska allianser orienterar sig mot USA och atlanticismens politisk-ekonomiska system, utan också eftersträvar ett “konservativt” parlamentariskt block med den svenska borgerligheten, skulle den definitionsmässiga oklarheten hos begreppet socialkonservatism kunna tänkas få en särskild betydelse. När partiet lyfte fram termen som sin huvudsakliga ideologiska självbeteckning var det alltså primärt den andra betydelsen man åsyftade. Men när det nya atlantiska samarbetet och det eftersträvade borgerliga blocket kräver en anpassning av den egna politiken, en nedtoning av dess distinkta socialpolitiska moment, av socialkonservatismen i europeisk mening, skulle den kvarstående terminologiska identitet som döljer olika begreppsliga innebörder kunna komma väl till pass. Utan att behöva sluta använda termen socialkonservatism, skulle man ju nämligen på bekvämast och diskretast tänkbara sätt kunna börja föra in ett nytt innehåll under den oförändrade beteckningen, byta definition. Man kunde helt enkelt övergå till att med socialkonservatism åsyfta det amerikanska och inte längre det europeiska slaget.

Ännu har jag inte sett att man gjort det. Då och då betonar man fortfarande det distinkt europeiskt socialkonservativa, och även på trovärdigt sätt. Men å andra sidan har man i allt högre grad övergått till att tala bara om konservatism, utan prefix. Även det underlättar naturligtvis den atlantiska anpassningen, ja i ännu högre grad såtillvida som den för många naturligen kvarstående tolkningen av termen socialkonservatism i partiets tidigare europeiska mening undviks.

Genom att säga sig stå endast för konservatismen rätt och slätt, inordnar sig SD än lättare som bara ännu ett vanligt borgerligt europeiskt parti bland andra i atlanticismens alltmer uppenbart ohållbara unipolära världsordning. Man vill uppnå och förmedla en bild av ett enhetligt, konservativt “väst”, som står samlat mot nattsvart onda socialistiska och andra diktaturer. Men vi vet vad detta handlar om. Vi vet vilket det sociala, eller asociala, resultatet blir. De moralistiska paroller och ideal i vars namn detta försvar av “väst” sker är i verkligheten inte ens konservativa. De är den förmenta socialliberala motståndarens. Och man rustar för nya anfallskrig. Om SD inte vänder om, riskerar de att bli en del av den destruktiva makt i världen som de en gång såg ut att erbjuda ett svenskt och europeiskt socialkonservativt alternativ till.

Men allt samarbete med amerikansk konservatism är inte fel. Bortom den katastrofala imperialismens ny- och pseudokonservatism med dess enkla propaganda finns de värdefulla dimensionerna av den äldre, mer genuina och filosofiska amerikanska konservatismen, den traditionella konservatism och så kallade paleokonservatism som definieras just av att den från sina egna utgångspunkter tar avstånd från denna imperialism, från just det som vänstern bekämpar från sina. Och återigen: viktiga element i den amerikanska socialkonservatismens försvar av traditionella värden är givetvis förenliga med och äger motsvarigheter i den europeiska socialkonservatismen.

Jean de Sismondi

Sismondi

Verklig och overklig fascism

Liberalerna och kapitalistvänstern, vilken senare omfattar S och V och nästan alla vänsterns ledande opinionsjournalister och forskare, har ju länge på uppenbart destruktivt, ohederligt eller okunnigt sätt använt termen fascism för att stämpla, svartmåla och marginalisera nationalister och konservativa som det är lätt att se inte har någonting med fascismen att göra.

Vad jag brukar kalla en “fascismbarriär” har upprättats alltsedan andra världskriget, som ofta nog effektivt stängt ute alla ideologier, partier och debattörer som inte överensstämmer med denna liberalism och vänster, placerat dem entydigt bortom gränsen för det politiskt anständiga, som tillhörande det en gång för alla historiskt övervunna, just därigenom att de på ett eller annat sätt beskrivs som sammanhängande med en definitivt komprometterad fascism.

Det är en oseriös och ofta infantil strategi, och inte bara för att den a priori avfärdar och vägrar ta till sig vad dessa i verkligheten icke-fascistiska avvikande riktningar faktiskt säger, utan också för att denna användning av fascismbegreppet förenklar och banaliserar förståelsen och analysen även av fascismen själv, på ett sätt som knappast befrämjar ens antifascismens syfte.

Detta innebär dock inte att det, som vissa hävdat, helt enkelt inte finns någon fascism i Sverige idag. Om vi använder den vanliga vidare definitionen är Nordiska Motståndsrörelsen, som representerar en modifierad och utvecklad version av den tyska nationalsocialismen, givetvis en fascistisk organisation. Men även de ytterligare modifierade radikalnationalistiska grupper som har sitt ursprung inom denna typ av nationalsocialism, som föreningen Det Fria Sverige med nättidskriften Svegot, och Nordisk Alternativhöger, har, som jag tidigare fått anledning att konstatera, explicita, tydliga, distinkt fascistiska inslag. Det gäller också den europeiska nya högern, som dock inte är nationalistisk.

Här är det lätt att identifiera element av verklig fascism, utifrån historiska och politisk-filosofiska kriterier – till skillnad från den overkliga fascism som liberalerna och kapitalistvänstern, till synes utan kunskap om några sådana kriterier, ofta tillskriver inte minst SD. Det innebär inte att dessa grupper inte kan ha rätt på flera punkter i sina artiklar och sina poddar med deras ständiga “nyhetssvep” och intervjuer och samtal med varandra. Det är bara så att de de facto har fascistiska inslag, och uppvisar en generell sympati för europeiska rörelser eller enskilda politiker som betecknar sig själva som fascistiska.

En sida av denna problematik har idag hamnat i bakgrunden. Fascism är inte bara sådant som hyllande av Führerprincipen, den programmatiska våldsanvändningen, eller den specifika fascistiska korporativismen. Den definieras också av sin objektiva historiska roll i förhållande till kapitalismen och socialismen och de rörelser och länder som förkroppsligar dem. Det var primärt socialismen, och hotet från Sovjetunionen, som den generiska fascismen – en term som Svegot-gruppen med gillande tycks ha övertagit från fascismforskaren Roger Griffin, men som väl begreppsligt egentligen härrör från den tyske historikern Ernst Nolte – bekämpade.

Tingsten hävdade på 30-talet att “[f]ascismen är borgerlig: den har överallt kommit till makten så gott som uteslutande med stöd av de borgerligt, antisocialt inriktade folkgrupperna, den har i sina grunddrag bevarat den borgerliga produktionsordningen, den privata äganderätten till produktionsmedlen, den i princip fria konkurrensen och den avvisar tanken på ekonomisk utjämning. Ett vagt antikapitalistiskt, ‘socialistiskt’ drag finns visserligen i nationalsocialismen och den italienska fascismens tidigare propaganda, men i rörelsens praktiska politik och ideologi har detta drag ringa betydelse.” (Nazismens och fascismens idéer, 1936)

Det är knappast något annat än det faktum att vänstern blivit en kapitalistvänster, en vänster som försvarar “västs” (Wall Streets och Londons) färgrevolutioner och dess imperialistiska krig i Mellanöstern som något slags progressiva insatser, som gör att denna sida av saken inte längre står i centrum. Huvudsaken för denna pseudovänster är i stället att försvara globalkapitalismens liberala demokrati mot kritikerna av denna ordnings invandrings- och mångkulturpolitik – ett försvar som ibland till och med omfattar företrädare för de extremreaktionära, fundamentalistiska former av islam som “väst” sedan länge tagit i sin tjänst. Därmed blir det vad som beskrivs som “rasism”, “främlingsfientlighet” och liknande som för den primärt kommer att definiera “fascismen”. Det är en overklig fascism. Ett generellt felaktigt fascismbegrepp definieras i allt högre grad i termer av dessa i sig felaktigt beskrivna fenomen (och naturligtvis “homofobi”, “islamofobi” och liknande).

Det finns högerdebattörer som idag beskriver denna vänster själv som fascistisk på grund av de våldsmetoder den ibland använder, de repressiva inskränkningar av yttrandefriheten den genomdriver, med mera. Det är psykologiskt begripligt, men i sak ytligt och felaktigt. Det är en annan overklig fascism. Den verkliga, historiska fascismen var förvisso inte identisk med högern, utan innehöll bland annat “ett vagt antikapitalistiskt, ‘socialistiskt’ drag”, som även kunde vara starkare än det Tingsten beskrev (Mussolini försökte exempelvis mot slutet åter ta fasta på det). Men primärt var det alltså den gamla vänsterns socialism den vände sig mot. Och såväl i sina historiska former som i de nyare vi idag ser har fascismen naturligtvis också varit främmande för och bekämpat de postmarxistiska ståndpunkter som den nya vänstern med sina “fascistiska” metoder försvarar och etablerar.

Att fascismdefinitionens tidigare dominerande politiska dimensioner, och framför allt den ekonomisk-politiska, döljs av kapitalistvänstern är alltså inget mysterium. Kapitalistvänstern är en postmarxistisk och postsocialistisk vänster som i mycket direkt skapats av kapitalismen som ett vapen mot socialismen. Är det någon punkt där utmålandet av kapitalistvänstern som fascistisk är giltig, är det just ifråga om denna dess funktion. Där finns en reell likhet med den verkliga fascismen.

I detta nödvändiga perspektiv blir det, föreslår jag, tydligt att de radikalnationalistiska gruppernas verkliga fascistiska innebörd främst synliggörs genom ett av de inslag som de själva gärna framhäver till sitt försvar när de, trots de andra, mer direkta och uppenbara fascistiska ståndpunkter de uttryckligen försvarar, anser sig behöva hävda att de inte är fascister. Det som visar att radikalnationalisterna är fascister är det som de själva menar visar att de inte är det. Jag tänker på den påverkan från libertarianismen som de alla, med undantag för Nordiska Motståndsrörelsen, mottagit. Den är mycket stark och påtaglig. Mottagandet tillgår också ofta på det signifikativa sättet att det är libertarianerna själva som närmar sig radikalnationalisterna. Det är detta möte, denna förening, som är det betydelsefulla här.

Alla libertarianer försvarar dock inte den kapitalism som är Wall Streets och Londons. Lars Bern, en framträdande och av alternativmedia omhuldad libertarian, har exempelvis publicerat utmärkta analyser av det atlanticistiska systemets kapitalism sådant det utvecklats och kommit att dominera världen, alltifrån början av 1900-talet. Men dessa analyser rör sig helt inom libertarianismens ramar. De vänder sig mot vad Bern kallar en “osund” kapitalism. Det enda Bern uppställer mot denna är en annan, förment sund kapitalism. Det är, trots det värdefulla i Berns kritiska analys, ett snävt perspektiv, som förbiser och utelämnar mycket stora och avgörande dimensioner. Den kapitalism som fascismen historiskt fick stöd av var inte heller de atlanticistiska storbankernas mot globalism tenderande finanskapitalism, utan de stora och små tyska fabrikörernas industrikapitalism.

Givetvis finns både en borgerlig, kapitalistisk och liberal nationalism som inte är fascistisk, och en socialistisk nationalism som inte heller är det. Men den borgerliga, kapitalistiska och liberala nationalismen fyller, i så att säga mjuk form, mycket av samma allmänna funktion som fascismen i förhållande till kapitalismen. Och utöver dessa i sig icke-fascistiska former av nationalism finns alltså också en fascistisk sådan, som är borgerlig och kapitalistisk i Tingstens mening, om än inte liberal. Den nationalism som närmar sig den borgerliga kapitalismen förvärvar åtminstone, och till att börja med, den likheten med fascismen att den enrolleras i kampen mot socialismen.

Den socialkonservatism SD tidigare försvarade innebar en självständig linje gentemot denna borgerliga kapitalism, den vanliga högern. Partiets nya atlanticistiska orientering, samarbetet i ECR, med de amerikanska republikanerna, med israeliska Likud, och med Thatchers och Reagans gamla tankesmedjor, innebär ett övergivande av denna linje och denna självständighet. Vi ser en allt grövre gammal kalla-krigs-retorik, direkt övertagen från den amerikanska etablissemangskonservativa rörelsen. Man fortsätter oförtrutet att måla in sig i Wall Street- och storoljekapitalismens hörn, och ännu mer i den lägre nivåns i den amerikanska kapitalismen, frackarnas och andras, som finansierar Trump och nya ideologiska propagandasatsningar som PragerU och Turning Point USA.

Förvisso har Trump och en del av hans finansiärer i någon mån en vilja att gå emot den gamla, långtgående interventionistiska utrikespolitik som förenar republikaner och demokrater, det vill säga det extremt kostsamma spridandet av den atlanticistiska ekonomiska hegemonin med våldsmetoder, under täckmanteln av demokrati och mänskliga rättigheter. Men Trump står verkligen inte för någon socialkonservatism. Han framstår som en primitiv och hämningslös kapitalist, som inte tvekat att för sina egna och den primitiva och hämningslösa kapitalismens syften appellera till alternativhögerns starkt fascistiskt orienterade radikalnationalism. På hemmaplan har hans administration enbart inneburit en fortsatt nyliberalism, en ytterligare förvärrad skuldekonomi. På andra sidan den plutokratförenande oceanen är det osäkert i vilken utsträckning Boris Johnson verkligen vill och kommer kunna socialpolitiskt gå sina nya före detta Labour-väljare till mötes.

Från SD har hittills inga invändningar hörts mot Trumps brist på socialkonservatism. I linje med den nya högeraffiliationen är det nu enbart Bernie Sanders som kritiseras. Hans utrikespolitik framstår som bättre än Trumps endast ifråga om Israel, Saudiarabien och Iran; i övrigt delar han tyvärr i alltför hög grad sitt partis, Wall Streets och den Stora Oljans monopolistiska fientlighet mot oberoende länder med andra ideologier och ekonomiska system, företrädesvis socialistiska. Men hans främsta fråga är införandet av ett europeiskt sjukvårdssystem, och det är inte minst detta som den amerikanska dumkonservatismen har i åtanke när den helt enkelt kallar honom kommunist. 

Denna appellation upprepas nu från SD-håll. Mattias Karlsson skriver efter Sanders’ primärvalsseger i Nevada: “Oddsen för att USA eventuellt kommer att få en kommunistisk president som ursäktat världshistoriens mest blodsbesudlade diktaturer ökar gradvis för varje vecka. Det är en skrämmande utveckling. Det är också en skrämmande tanke att Västvärldens främsta försvar mot kommunist-Kinas allt tydligare ambitioner om att överta världsherraväldet skall läggas i händerna på en man som i grunden sympatiserar med betydande delar av deras ideologi.”

Den gälla amerikanska simplism som Karlsson här upptagit – han kan egentligen bättre, vill jag tro – är ett tydligt uttryck för hur SD liksom den europeiska populistnationalismen i allmänhet är på väg att snärjas i det atlanticistiska systemets nät. Då hjälper tyvärr inte Dick Erixons tappra och sympatiska försök de senaste veckorna att upprätthålla mer av en i sak socialkonservativ linje (även han har, liksom Karlsson, slutat använda ordet socialkonservatism, och talar bara om konservatism i allmänhet, på det sätt som ska underlätta den svenska konservativa blockbildningen och det atlantiska samarbetet). Inte heller båtar Jimmie Åkessons och till och med Oscar Sjöstedts ansträngningar för kvarhållandet av åtminstone ett mått av samma ideologiska kontinuitet, i en debattartikel nyligen. Det nya blocket i den svenska riksdagen, i Europaparlamentet, och över Atlanten innebär ett övergivande inte bara av folkhemmet utan av huvuddragen i de senaste århundradenas idag alltmer aktuella och relevanta svenska utrikespolitik.

En atlantkapitalistisk europeisk populistnationlism innebär i verkligheten ett mobiliserande av hela den sunda folkliga reaktionen mot det förenat globalkapitalistiska och pseudovänsteristiska etablissemanget till indirekt försvar för just detta etablissemang. Och det betyder i sin tur, till skillnad från det liberalerna och kapitalistvänstern pekar på, ett situerande av denna populistnationalism i större närhet till den verkliga fascismens historiska roll. Ingen vet hur hårt eller mjukt den kommer spela den rollen, och det är inte bara den själv som kommer bestämma det.

Enligt det kontrakt SD nu erbjuder ska man stoppa invandrings- och mångkulturkaoset, mot att väljarna godtar atlantkapitalismen med dess imperialism och krigsmaskin. Men på det senare ledets villkor är det omöjligt att uppfylla det förras löfte. Inte bara för den gamla vänsterns socialister, utan även för dem som försvarar en meningsfull konservatism, en de överordnade värdenas konservatism, är den nya linjen djupt problematisk. Ty en sådan konservatism är helt enkelt inte förenlig med kapitalismen, med det framför allt utifrån traditionalistiska kriterier orättfärdiga och förhärjande system som i verkligheten passerats av så många konkreta aspekter av den historiska utvecklingen, och som endast hindrar en sund fortsättning av denna.

På 30-talet var det i det atlantiska lägret J. P. Morgan och andra storkapitalister som satsade på fascismen, när Roosevelt svängde åt vänster. Efter splittringen mellan SD och det gamla ungdomsförbundet, SDU, gick de generellt åt olika håll: SD fortsatte i den allmänna liberaliseringens riktning, medan SDU, i form av AfS, i valrörelsen 2018 återföll i den gamla radikalnationalismen. Men ekonomisk-politiskt gick båda långt i samma riktning: åt höger. Det är alltså där även andra dominerande grupperingar inom den svenska radikalnationalismen står idag. Och gränserna för dess radikalism är okända.

Nej till “konservativa” blocket

Det blev katastrof för Dansk Folkeparti i deras “konservativa block” förra året. Nu sägs Socialdemokratiet växa i Danmark med ny stram invandringspolitik, och ta väljare från DF. Tidigare blev det katastrof även för Sannfinländarna i deras konservativa block. Inte ens för liberalpopulistiska Fremskrittspartiet har det gått bra i det norska konservativa blocket – de har nu klokt nog lämnat regeringen. Skillnaderna mellan dessa partier, och mellan dem och SD, ifråga om förhållningssättet till högern, får inte dölja att det finns lärdomar från deras koalitioner som är av betydelse för det svenska partiet.

Den konservativa blockstrategin är fel väg för SD, en återvändsgränd. På något sätt måste vänstern vara med på omläggningen av den extrema invandrings- och mångkulturpolitiken med alla dess konsekvenser på olika områden. Att tro att högern ensam kan åstadkomma denna gigantiska omställning, genom att man helt enkelt medels anpassning ansluter sig till den och påverkar den i denna fråga, framstår som naivt.

Åkesson utlovar nu i Ekots lördagsintervju stöd till M utan att kräva några poster i en regering efter nästa val. SD ska vara ödmjuka inför dem. Naturligtvis önskar M i verkligheten ingenting högre än att få ett sådant stöd. Att det ska bli opinionsmässigt acceptabelt att motta det, att media ska tillåta det. Att SD ska avväpnas och hela deras enorma kraft ställas i den extremradikala, fortsatt nyliberala agendas tjänst.

Sveriges och Europas räddning är ett alldeles för stort projekt för att det ska kunna genomföras utan vänstern. Ingenting talar heller för att högern skulle vara mer lämpad än vänstern att genomföra det. Tvärtom är det mer rimligt att vänstern kan bringas att erkänna att den haft fel, att massinvandrings- och mångkulturextremismen var en del av det kapitalistiska systemskifte de tillfälligt lurades eller tvingades ombord på.

Det var främst högern som initierade och verkligen önskade detta skifte, även om det var först under Reinfeldt som det blev uppenbart för alla. På Bohmans och till och med Bildts tid fanns det fortfarande residuer av en äldre borgerlighet som tänkte på näringslivet i åtminstone delvis nationellt ansvarsfulla termer, och till och med hade kvar drag av genuin bildningsborgerlighet. Många kunde knappast förstå den fulla innebörden av den nyliberala revolution som dragits igång, perfiditeten hos den kåkstadsliberalism som var på väg att ta över i deras eget parti och deras egen press.

Delar av den radikalare svenska vänstern har redan omprövat ifråga om denna extremism, och även de danska socialdemokraterna har alltså gjort det. Det är svårt att se att de svenska inte helt enkelt måste följa efter inom kort. SD:s utmärkte tidigare chef för riksdagskansliet, Mikael Valtersson, som även är en god politisk analytiker, framhåller i en kommentar på Facebook att de skulle få ett bra alibi med en invandrare som ny partiledare. Han har rätt. Det kunde bli en succé. Och detsamma gäller för V.

Genom det konservativa blocket binder SD på hopplöst sätt in sin definierande profilfråga, den på vilken deras hela deras existens och hela deras framgång beror, i högerns helhetliga politiska paket. Även om de inte kompromissar i den, kommer de kräva att väljarna för att kunna stödja dem i den också stödjer deras blocks högerprogram.

Därmed skrämmer de omedelbart bort de många väljare som bara håller med partiet i denna fråga, och förhärdar vänsterpartiernas ledningar i försvaret för den ohållbara politiken. Det socialkonservativa “nya folkhemmet” och de flesta andra profilfrågor har redan börjat kompromissats bort för högernärmandets skull. Och med dem uppges också ambitionen att bli något annat än ett enfrågeparti, att bli ett allsidigt parti med en egen linje på alla områden, ett komplett, regeringsdugligt alternativ.

Av allt att döma, inklusive Åkessons senaste radiouttalanden, är det nu oproblematiskt att laborera helt fritt med de andra profilfrågorna, att plocka, ändra, byta, pussla och stryka med det enda syftet att befrämja det nya Blocket och den stora Enfrågan. Vi har sett denna tendens under flera år. För ett stort antal väljare som inte tror på högern innebär det att de kommer se sig tvungna att fortsätta rösta på vänstern. SD förlorar kraft även för genomförandet av sin huvudsakliga mission.

Vad SD nu tycks satsa på är att få igenom sina krav i den centrala, definierande frågan genom att, medels samarbetet med högern, permanent sänka vänstern i dess helhet. Det är inte bara feltänkt av det skäl jag redan nämnt: högern, med de kapitalistiska intressen som står bakom den, motsätter sig genom själva sitt väsen dessa krav. Det är också ett övermod. Den hittillsvarande och oavbrutna framgången är givetvis inte tillräcklig för en sådan totalt orealistisk uppgift. Men den har skapat denna grad av förblindelse.

Vidare är den konservativa blocksträvan feltänkt inte bara av strategiska utan också av sakliga skäl, givet högerns natur. Även om vi ponerar att strategin skulle lyckas, i meningen att SD får igenom sina krav i Enfrågan, skulle det bara kunna ske till ett mycket högt politiskt pris i de andra frågor partiet tills nyligen drev.

Men detta “framgångsscenario” är givetvis fullständigt osannolikt. Ingenting tyder på att den kortsynta strategin kommer fungera ens i närheten av den utsträckning som är nödvändig. Den enda vägen framåt för SD är att fortsätta växa på den stabila grunden av en egen, självständig, verkligt socialkonservativ ideologi i europeisk mening, som i lika hög grad kan vinna väljare från vänstern som från högern.

Och att tills vidare, tills det är högern eller vänstern eller båda som i tillräcklig utsträckning anpassar sig till SD och inte tvärtom, göra det utan blockbildning, utanför regeringssamarbete. Detta är inte detsamma som att sakna inflytande och inte kunna åstadkomma något. Det är att gradvis och på längre sikt vinna verklig makt.

En ny nationell vänster

Nu kommer den populistnationalistiska vänstern i Sverige. Det har blivit oundvikligt på grund av SD:s dramatiska högeranpassning, som ser ut att innebära ett ganska långtgående bortkompromissande av den socialkonservativa linjen och ett utrymmande av ett politiskt fält som denna linje borde ha kunnat fullständigt behärska. Men också på grund av vänsterns minst lika dramatiska förvandling i postmarxismens tecken, en förvandling som inte bara står i globalkapitalismens tjänst utan till stor del är direkt skapad av denna.

Kommunistiska partiet försökte möta nuets krav och anknyta till mer nationellt-populistiska perspektiv i den äldre vänstern under förre ledaren Robert Mathiasson, Proletärens redaktör Jenny Tedjeza och några till. Detta sägs ha mött motstånd, även om jag ännu inte kunnat se någon förändring i detta avseende. Med hänvisning till detta motstånd bröt sig hursomhelst en grupp under ledning av Nils Littorin ur partiet, och bildade det nya lokala Malmölistan, med typisk populistnationalistisk profil. Malcolm Kyeyune representerar den populistnationalistiska tendensen som debattör, anmärkningsvärt nog främst i rent borgerliga publikationer. Markus Allard, som driver en podd tillsammans med Kyeyune, har lämnat Vänsterpartiet i Örebro, startat Örebropartiet, gjort sig känd för distinkt populistnationalistisk retorik i videoklipp från kommunfullmäktige, och åtminstone för en mycket skarp debattartikel.

Många debattörer i SD-sfären har, litet förvånande, uttryckt oreserverad sympati för allt detta, medan partiledningen hittills varit tyst, på den inslagna vägen mot blockbildning med högern. Är det så att fler än vad man hittills kunnat se – och man har sannerligen inte kunnat se många – i verkligheten förstår problemen med SD:s omorientering och den ideologiska anpassning den föranlett? Eller hoppas de att det bara handlar om en vänster som rör sig åt höger och mot nationalismen i största allmänhet? Detta är något som förtjänar att uppmärksamt följas framöver.

Mest ambitiös av de nya organiserade populistnationalistiska satsningarna från vänstern – åtminstone såtillvida som den, även om den ännu inte har någon hemsida utan bara en Facebook-sida – ser ut att vara eller ha för avsikt att bli rikstäckande, är Framåt Sverige, ett “nätverk” under ledning av Joe Nilsson, såvitt jag förstår liksom Littorin tidigare en framträdande profil i Kommunisterna i Malmö, som lämnat partiet av samma skäl som denne. De presenterar följande nio programpunkter:

Stoppa invandringen och arbetskraftsimporten! Påbörja en kontrollerad återvandring! Förändra Sveriges flyktingpolitik! Nej till ett mångkulturellt Sverige! Inför en kravfylld integrationspolitik! Ja till Swexit! Stoppa roffarkapitalismen och de ökande klassklyftorna! Stoppa privatiseringarna! Höj pensionerna – inga fattigpensionärer!

Detta skriker givetvis efter nyansering och precisering, men sådant kan inte alltid finnas med i den politiska agitationen, och det är möjligt att det är ett slagkraftigt formulerat och riktigt urval av paroller i dagens situation. När den gamla högern och borgerligheten, genom sin konstitutiva oskiljaktighet från kapitalismen och sin kontinuerliga, motståndslösa degradering i takt med denna, under de senaste årtiondena visat sig mer destruktiva i kulturellt, moraliskt och värdemässigt avseende än de mer och mindre socialistiska samhällssystem de rullat tillbaka, är det från socialkonservativt perspektiv ett bättre program än SD:s, så långt det nu sträcker sig.

Dock är Framåt Sverige också det vänsterprojekt som går längst i nationalistisk riktning. Nyligen deltog de nämligen i en offentlig debatt med AfS’ Jeff Ahl, arrangerad av Ingrid Carlqvist, som sedan länge har samarbetat med de radikala nationalistgrupperna i Sverige. Det gör att jag från mitt perspektiv naturligtvis i deras fall i särskilt hög grad känner mig behöva upprepa samma reservationer och invändningar mot den nya populistnationalismen från vänster som jag alltid framfört mot SD:s, nämligen att populistnationalismen i sig är uppenbart otillräcklig. Det gäller inte bara om den, som i allt högre grad SD:s, är höger, utan lika mycket om den är vänster.

Ingendera varianten tycks inse detta, och därmed behovet av att gå utöver den, att modifiera och komplettera den genom vidareutvecklad och uppdaterad socialkonservativ ideologi. I båda fallen är populistnationalismen förvisso en oundviklig och legitim reaktion. Det populistiskt folkliga och antietablissemangspräglade är gemensamt för dem, liksom värnandet av den nationella kulturen. Men populismen måste förenas med verkligt, systematiskt politiskt tänkande, och det nationella kan bara bejakas och odlas på ett ansvarsfullt, civiliserat och attraktivt sätt inom ramen för en kvalificerad internationalism, en högre kosmopolitism.

Både till höger och vänster riskerar den oundvikliga och legitima reaktionen fastna i en tanklös populism och en unk-inskränkt nationalism. Spontan folklig reaktion, hur sympatisk och begriplig, ja hur nödvändig och värdefull den än är, hur viktigt dess förkastande av etablissemangets falska anspråk på att veta bättre än är, räcker inte. All historisk erfarenhet visar att den, och dess “sunda förnuft”, förblir alltför utsatt för mer eller mindre subtil och indirekt manipulativ kontroll, utnyttjande, avväpning. I den historiska processen förblir folkets och dess allmänna medvetandes utveckling givetvis den avgörande faktorn, men den spontana reaktionen måste åtföljas av den systematiskt reflekterande, synskarpa, på djupet förklarande och förstående, och långsiktigt framtidsorienterade ledning det självt utvecklar.

Tio års försök att få igång en debatt om dessa saker inom SD-sfären, och under halva den tiden inom själva partiet, om än merendels på avstånd från det formella engagemanget, har lärt mig att mottagligheten för detta varit högst begränsad. Ljuspunkter har inte saknats: ett viktigt framsteg för mig var den helt nya, positiva allmänna inställningen till Europa som man plötsligt uppvisade inför Europaparlamentsvalet förra året – ett av mina alla mest centrala desiderata genom åren. Och Mattias Karlsson har en ny tankesmedja på gång.

Men oförståelsen för denna problematik säger ändå något om populistnationalismens principiella begränsningar, som också bekräftas av att partiet generellt rört sig i riktning mot den höger jag ville lämna när jag anslöt mig, så som kan iakttas i det successiva och ibland gradvisa övergivandet av flera tidigare definierande profilfrågor. Strävan att utveckla populistnationalismen utöver sig själv, i den riktning jag antytt, måste fortsätta om den överhuvudtaget ska kunna erhålla en positiv historisk betydelse.

Är öppenheten för en ny, kvalificerad socialkonservatism, med alla de analyser och ståndpunkter på olika områden som den kontinuerligt och organiskt måste generera, större inom den nya populistnationalisiska vänstern, den vänsterfalang av populistnationalismen som nu tycks vara på väg att formeras? Det är inte helt omöjligt.

För det första har vänstern i större utsträckning än den i högerpopulism övervältrande populistnationalismen, och även än nationalismen och konservatismen generellt, en utvecklad intellektuell, teoretisk, ideologisk tradition, ett arv av politiskt tänkande på hög nivå. Detta gäller i viss mån så att säga även oavsett de karaktäristiska bristerna i detta tänkande. Relationen mellan det å ena sidan och arbetarklassens politiska praxis å den andra har skiftat genom tiderna, och även i sig – och inte minst just den – varit föremål för avancerad tankemässig bearbetning. Det är svårt att tänka sig att en tämligen radikal vänster, som är vad det är fråga om i de nya initiativen, hur mycket man nu än vill anpassa sig till den allmänpopulistiska vågen, plötsligt kan bli endast eller helt övervägande populistisk i den nya nationalismens och högerpopulismens mening, utan att ta med sig någonting av vänsterns omfattande teoretiska resurser – att den plötsligt bara skulle tappa bort dem och förlita sig uteslutande på “sunt förnuft”.

De nya satsningarna pekar förstås åt det hållet. Det nya anslaget ligger i tiden och behöver inte vara fel, så långt det nu går. Men hur stark populismen än för närvarande må vara, är den långtifrån allt som krävs för att åstadkomma det den just nu råkar vilja. Det vore en entydig förlust om de nya initiativen lämnade bakom sig hela det arv av solid teori som vänstern som sådan är nästan definitionsmässigt bestämd av, åtminstone i de former som på något sätt och mer eller mindre är relaterade till marxismen – och det är, genom deras politiska bakgrund, alla de ovan nämnda personerna.

Detta innebär givetvis inte att den nya populistnationalistiska vänstern okritiskt ska upprepa äldre positioner och tankemodeller. Även utöver den postmarxistiska deformationen finns naturligtvis mycket som måste omprövas, och som förstås redan har adekvat analyserats och kritiserats av verkliga, kvalificerade konservativa tänkare. Men processen av kritisk självprövning är i sig ett arv just från den teoretiska tradition som är vänsterns. Den skulle, även med bevarande av det nya tilltalet, med fördel kunna tas upp av denna vänsterns framväxande senaste upplaga, när den övriga vänstern i sådan förbluffande utsträckning själv uppgivit den teoretiska traditionen nästan i dess helhet, och koopterats och transformerats av sin gamla motståndare. Och den riktning den nya vänstern då av såväl inre som yttre nödvändighet skulle behöva röra sig i är den som motsvarar vad jag avser med socialkonservatism.

I detta sammanhang blir det förstås än mer lämpligt att använda de förstärkande termer jag för tydlighetens skull, och förhoppningsvis med tillräckliga preliminära definitionsmässiga avgränsningar av den typ som givetvis redan från början är absolut nödvändiga, använt även i mitt eget hittillsvarande, nämligen socialistisk konservatism och konservativ socialism. Termer som anger inte bara hur den idag meningsfulla konservatismen måste utvecklas, utan i lika hög grad den meningsfulla socialismen. Termer som ömsesidigt indikerar både svagheterna i bådas historia, och styrkan i deras övervinnande i en ny ideologisk formation. Termer som antyder hur en kapitalismkritisk höger måste förenas med en kulturkonservativ vänster, samtidigt som båda i och genom själva föreningen modifieras och gemensamt frambringar något nytt och självständigt.

Trots deras karaktäristiska fel och begränsningar rymmer vänsterns tanketraditioner alltså viktiga resurser, ja ett arv av avancerad tematisering inte minst av populismens problematik åtminstone i vid mening. Så är inte i lika hög grad fallet när det gäller nationalismens fenomen, men även det har åtminstone i viss utsträckning och i några avseenden behandlats på ett förblivande relevant sätt, och inte minst i den riktning från vilken Littorin och Nilsson kommer.

Dessutom är det så, dristar jag mig att föreslå, att just detta fenomens icke-behandling bär vittnesbörd om en av vänsterns viktigaste dimensioner av betydelse för den restriktion och underordning av nationalismen inom ett större åskådningsmässigt sammanhang som populistnationalismen generellt är i så stort behov av. Jag tänker helt enkelt på vänsterns centrala arv av internationalism i sig, som sådan. Detta är det andra och mer specifika skäl som gör att vänsterns populistnationalism kan tänkas vara mer mottaglig för en ny, reviderad socialkonservatism än den hittills dominerande populistnationalismen.

Det var först vänstern och arbetarrörelsen som överhuvudtaget förverkligade en substantiell och principiell internationalism inom ramen för moderniteten, och detta är ett verk som förblir aktuellt inte minst i ljuset av högerns och naturligtvis i än högre grad nationalismens, av den dominerande typen, oförmåga att formulera och ännu mer praktisk-politiskt och konkret förankra en sådan i något slags effektiv och organiserad politisk rörelse. Kapitalismen förblir högerns enda internationalism; den övriga globalistiska organiseringen är idag oskiljaktigt förbunden med den, och till största delen undandragen politisk artikulation, kontroll och genomskinlighet.

Den marxistiska vänsterns internationalism är förstås den proletära internationalismen, arbetarklassens solidaritet över nationsgränserna, hur de senare än betraktades. I dess historiskt föreliggande form är den otillräcklig; en lång historisk erfarenhet visar att den behöver modifieras och kompletteras på ett sätt som omvänt avspeglar det sätt på vilket nationalismen behöver det. Filosofiskt föreligger redan huvuddragen av den nödvändiga förbättringen i en utarbetad form som inte bara SD, om de ville, skulle kunna omedelbart ideologiskt integrera och implementera, utan även, och med samma lätthet, den nya populistnationalistiska vänstern.

Men redan den hittillsvarande internationalismens blotta existens och centralitet i den historiska arbetarrörelsen gör att det väl, trots den nya orienteringen, borde vara sannolikt att den inom denna nya vänster fortfarande åtminstone i någon mån kan tjäna som ett incitament för ett mått av ideologisk utveckling som kan begränsa och styra nationalismen och inordna den i det nödvändiga större globalt-politiska sammanhanget. Så länge SD inte fortsätter utveckla sin socialkonservatism i detta avseende, utan i stället rör sig mot vanlig högerpopulism, ja mot allians med den gamla högern, och dessutom under nytt problematiskt atlanticistiskt inflytande, har den nya vänsterpopulismen potentiellt redan från början ett försprång. Jag kan bara hoppas på samma socialkonservatism från vänstern som jag hittills hoppats på från det SD som idag alltmer ser ut som högern.

Systemkritisk konservatism

Socialkonservatism och blockbildning

SD och vänstern

Demokrati och populism

En ny internationalism

Socialkonservatism eller nyliberalism?

Reformisterna och vänsterpopulismen

Populism och ideologi

Den populistiska nationalismens otillräcklighet

Den märkliga uppdelningen i Europaparlamentet

Sedan Europaparlamentsvalet 2014 har jag argumenterat för att de europeiska populistnationalistiska partierna borde samlas i en enda stor och slagkraftig partigrupp. Visserligen finns olika inriktningar och tonvikter, som blir synliga framför allt i internationellt-politiska och ekonomisk-politiska frågor. Men den gemensamma populistnationalismen, motståndet mot massmigrationen och den radikala multikulturalismen såväl som mot EU, är såvitt jag kan se det för alla mest väsentliga och det som därmed förbinder dem till vad som borde vara ett gemensamt, starkt block.

Den onödiga splittringen har ibland i sina överdrifter av skiljaktigheterna överskridit gränsen till det rent löjliga. Det enda hållbara argumentet för att exempelvis inte svenska SD skulle ansluta sig till samma grupp som franska Rassemblement National har varit att SD, på grund av den yvige tidigare ledaren Jean-Marie Le Pens med viss regelbundenhet återkommande oförsiktiga uttalanden, skulle försvagas på hemmaplan eftersom den svenska opinionen inte är mogen för det.

Sedan det senaste EP-valet förra året har vad som tidigare kallades ENF-gruppen (Nationernas och Frihetens Europa), den huvudsakliga “radikalare” populistnationalistiska gruppen, ombildats till ID-gruppen (Identitet och Demokrati), med Rassemblement National, italienska Lega och tyska Alternative für Deutschland som viktigaste partier. SD:s, DK:s, Sannf:s och UKIP:s gamla grupp EFDD har upplösts på grund av Brexit, och dess medlemmar uppdelats på ECR- och nya ID-gruppen, på det märkliga sättet att DF, som tidigare kompromisslöst motsatte sig Le Pen-familjens franska parti och även försökte hindra SD från att ansluta sig till dess grupp, nu själva gjort det, tillsammans med Sannf, under det att SD satsat helhjärtat på en ny atlanticistisk orientering och gått med i ECR, brittiska Tories’ och polska Lag och Rättvisas grupp, som också har samarbete med Republikanerna i USA och Likud i Israel.

Det viktiga för SD har nu blivit att helt enkelt ansluta sig till nära till den amerikanska konservativa rörelsen i allmänhet, utan närmare definition, även om det ibland märks en förhoppning att den amerikanska konservatismen, liksom Tories’ brittiska konservatism under Boris Johnsons ledning, under Trump ska förändras i en riktning som mer liknar SD:s egen populistnationalism.

Resultatet av dessa förändringar är att uppdelningen i Europaparlamentet nu blivit ännu märkligare och mer omotiverad än tidigare. Redan det faktum att DF, som tidigare alltid befarade att SD var alltför radikala, är med i ID synes i sig självt vederlägga SD:s argument om ID-partiernas farliga radikalism. Även Alternative für Deutschlands medlemskap i ID visar hur betydelselös skillnaden är: detta parti stöddes tills nyligen tämligen helhjärtat av SD-ledningen.

Men det är ännu märkligare än så. I den förment moderata etablissemangsgruppen ECR  har upptagits inte bara det klart radikala spanska Vox, utan också Fratelli d’Italia, det radikalare italienska alternativet till ID:s Lega, som fick stora framgång i senaste EP-valet. Det anses ha rötter i gamla Movimento Sociale Italiano, som Mussolinis kvarvarande anhängare startade omedelbart efter kriget.

För den atlanticistiske SD-skribenten Ronie Berggren går dock fortfarande den djupaste och knivskarpaste tänkbara rågång mellan SD, och därmed numera ECR, å ena sidan, och vad han i ett nytt inlägg på Facebook kallar “alt-konservativa rörelser” på den europeiska kontinenten. Med detta uttryck menar han att ID-partierna är likvärdiga med “alt-right-rörelsen i USA”.

Steve Bannon, som okänsligt kommer klampande in i Europa och buntar ihop ECR:s och ID:s partier, avfärdas av detta skäl av Berggren. med anledning av ett reportage av Vice News’ Michael Moynihan, trots Bannons kopplingar till det republikanska etablissemang som man nu organiserat samarbetar med – “även om SD sannolikt stöder Trump”, som Berggren skriver. Här har han rätt, SD har inget samarbete med just Bannon. Men de har ett samarbete med Republikanerna eller åtminstone deras tankesmedjor, och just detta är föremålet för Berggrens hela politiska engagemang.

Viktigare för Berggren är därför att SD inte samarbetar med italienska Lega. Berggren betonar detta starkt på grund av Bannons bullrande hämningslöshet i detta avseende. SD har nu “utan tvekan gjort slut med de här andra alt-konservativa rörelserna i Europa (dem som AfS flörtar med)” och har nu äntligen i stället börjat “dejta” den amerikanska konservativa rörelsen – det vill säga den amerikanska etablissemangskonservatismen, vad som av kritiker kallas “Conservatism, Inc.”. Det handlar här enligt Berggren om “en oerhört viktig distinktion”; “SD kör idag det anglosaxiska spåret”.

Men hur är det då alltså med Fratelli d’Italia, som förutom sin fascistiska bakgrund ohämmat lagt sig till med vulgäratlantisk Trump- och Bannon-jargong? Det är inget problem för Berggren att SD samarbetar med dem i stället för det mindre radikala Lega, som DF och Sannf samarbetar med?

Motsägelsen är fullständigt grotesk. Fratelli d’Italia må, liksom svenska AfS, vara “alt-konservativt” i Berggrens mening. Men de tillhör alltså SD:s och Tories’ grupp. Den generella kopplingen av Lega och andra ID-partier till amerikanska alt-right framstår däremot som alltmer missvisande, även om i enskilda fall sådana förvisso förekommit, inte minst under den värsta Trump-yran för några år sedan.

Ett helt entydigt bevis för att någon viktig skiljelinje idag inte går mellan ECR och ID är att inte bara Bannon buntar ihop dem, utan även att Yoram Hazonys nya National Conservatism-konferens, som arrangerades för första gången i Washington förra året, nu annonserar att förutom Viktor Orbán – lika kontroversiell för SD som ID, trots att hans parti tillhör EPP – även Legas Matteo Salvini och Rassemblement Nationals Marion Maréchal ska tala på nästa möte i Rom i början av februari. I annonserna lyfts dessa fram med bild som konferensens huvudattraktioner. Men bland talarna annonseras också, utan bild, ECR:s ordförande Ryszard Legutko.

National Conservatism-konferensen startades av den nya Edmund Burke-stiftelsen, bakom vilken den israeliske författaren Hazony är en drivande kraft. Hazony är mest känd som författare till den uppmärksammade boken The Virtue of Nationalism, som Simon Petterson förra året skrev en positiv recension av i SD:s Samtiden. Temat i år är ‘God, Honor, Country: President Ronald Reagan, Pope John Paul II, and the Freedom of Nations’. Sponsorer är förutom Edmund Burke Foundation bland annat International Reagan Thatcher Society, gamla brittiska Bow Group, där Roger Scruton var verksam, nederländska Centre for European Renewal med kopplingar till svenska Konservativa Förbundet, en ideologisk förbindelselänk mellan M, KD och SD som förbereder det svenska “konservativa blocket”, och sionistiska israeliska Herzl Institute.

Övriga talare i år är Douglas Murray, Newt Gingrichs fru Callista, numera USA:s ambassadör i Vatikanen, Thatchers gamle rådgivare John O’Sullivan, känd inte minst för sin av Scruton hyllade bok om Reagan, Thatcher och Johannes Paulus II, och tidigare ordföranden för American Enterprise Institute, Christopher DeMuth, som också tillhör Burkestiftelsens ledning. Förra året, på den första konferensen, i Washington, talade Paulina Neuding, och till och med John Bolton. Den sistnämnde var verkligen en anledning till farhågor, ja farhågor som kvarstår. De amerikanska paleokonservativas – med Paul Gottfried i spetsen – respons på Hazonys initiativ var och förblir starkt kritiska. Men Boltons närvaro uppvägdes för min del av att även Tucker Carlson talade, och att den utmärkte Daniel McCarthy, Claes Ryns student som tidigare var redaktör för The American Conservative, tillhör Burkestiftelsens advisory board.

Kritiken är från mitt perspektiv givetvis fullt begriplig. Trots Bannons motstånd mot den globalistiska huvudlinjen från 90-talet uppviglar även hans falang ändå populistmassor till stöd för konfliktlinjen mot Kina och Iran. Dessa nya projekt kan delvis vara ett förfinat uttryck för samma bakomliggande avsikt, trots deras mycket klara antiimperialistiska principförklaringar. Ändå tyckte jag denna gång att den paleokonservativa kritiken gick litet för långt och var något för a priori-artad. Projekten borde åtminstone ges en chans. Det var uppenbart att Hazony gav utrymme för ett mycket brett spektrum av amerikanska konservativa, och det är detta spektrum som nu ytterligare vidgas i Rom om några veckor.

Förvisso ligger Hazonys projekt som synes på många sätt nära centrum av den amerikanska etablissemangskonservatismen. Ändå tvekar man inte att i Europa fullständigt kollapsa gränsen mellan ECR och ID, till den grad att man lyfter fram ID-politikerna framför ECR:s ledare. Ja, man bekräftar rentav Berggrens “alt”-kopplingar genom att till och med inkludera Fratelli d’Italias ledare Giorgia Meloni som huvudtalare, på bild bredvid de andra nämnda! Men hur var det nu…hon är ju alltså med i Legutkos och SD:s ECR…

Hazonys national conservatism-initiativ är det kanske främsta exemplet hittills på att den organiserade intellektuella delen av den konservativa rörelsen i USA tar ett steg i riktning mot SD:s typ av partier i Europa. “Today is our Independence Day!”, utropade han i sitt öppningsanförande i Washington förra året; “Today we declare independence from neoconservatism! From neoliberalism! From libertarianism! From what they call classical liberalism!”

Åtminstone sådan den formuleras så här långt, och givet de ramar vi här rör oss inom, är inriktningen på många sätt föredömlig. Är det någon amerikansk tankesmedja SD borde samarbeta med så är det denna. Det är ju bara dess typ av utveckling och samtidsanpassning av den amerikanska konservatismen som kan legitimera SD:s atlanticistiska orientering: möjligheten att vi med Trump ser en förändring av den amerikanska högern i populistnationalistisk riktning, ja, med Boris Johnson, av hela den atlantiska högern. Det är ju den förändring som, om den får svensk efterföljd hos M och KD, kan göra blockbildning utan ensidiga kompromisser från SD:s sida möjlig.

Burkestiftelsen och dess konferens saknar visserligen såvitt jag kan se hittills den socialpolitiska dimension som är avgörande för SD:s socialkonservatism. Men den tycks däremot Johnson och Tories nu börja ta upp genom sin nya allians med gamla Labourväljare för Brexits skull. Jag tror ännu inte att de menar allvar med denna viktiga del av den förändring som skulle kunna rättfärdiga SD:s nya atlanticism, men det återstår att se vilket inflytande den europeiska populistnationalismen själv kan utöva på USA och Storbritannien här, genom sådana evenemang som den nu aktuella konferensen.

Vissa kommer se årets talarlista som en bekräftelse på Hazonys avstånd från neocons, andra som ett bevis för att även ID atlantiseras. Salvinis stöd för Trumps senaste krigshandling i Irak bekräftar den senare tolkningen. Detta är en fråga som måste återkommas till. Men under alla omständigheter minskar skillnaden mellan ECR och ID ytterligare. Uppdelningen av populistnationalismen i Europaparlamentet är idag mer absurd än någonsin.

Det atlantiska samarbetet

Hopp för Europa?

Thierry Baudet, ECR och Ryssland

Salvini, SD och EU-reformismens politiska organisation

Bannon och Europa

SD, AfS och EU

SD:s vägval i Europaparlamentet

Le Pen, SD och Europa

Brexit och det alternativa Europasamarbetet

Europas framtid – och Sverigedemokraternas

Det alternativa Europasamarbetet

EAF – partiet och gruppen

Farsen i Europaparlamentet

Bräckligt Europasamarbete

Förhållandet till Front National

Våra franska vänner

Europasamarbete med förhinder

Front National i Europaparlamentsvalet

Sverigedemokraterna och Front National

Libertarianismens arv

I Thinkers of the New Left skriver Roger Scruton träffande om vänsterns attityd till marxismens kritiker. Vänstern gör anspråk på, ja, exproprierar “the entire store of human virtue”, vilket redan från början skapar en moralisk asymmetri i förhållandet mellan dem. Denna asymmetri åtföljs av en logisk, som består i att bevisbördan alltid antas åvila kritikerna. Och vad än värre är: det är omöljigt att fullgöra detta åläggande. Scruton fortsätter:

“Nor is it possible for this onus to be discharged. Consider the theories of Marx. From their first enunciation these have awakened the liveliest controversy, and it is unlikely that they should have remained undamaged. Indeed, it seems to me that all of Marx’s theories have been essentially refuted: the theory of history by Maitland, Weber, and Sombart; the theory of value by Böhm-Bawerk, Mises, Sraffa and many more; the theory of false consciousness, alienation and class struggle by a whole range of thinkers, from Mallock and Sombart to Popper, Hayek and Aron. Not all of those critics could be placed on the ‘right’ of the political spectrum, nor are they all hostile to the ideal of ‘social justice’. Yet none of them, so far as I know, has been answered by the New Left with anything more persuasive than a sneer. This is not because the New Left regards classical Marxism as defunct and the continued discussion of its tenets otiose. On the contrary, the central Marxist claims recur constantly in the works of the writers whom I consider. And as a rule they are neither refined nor qualified, but blankly assumed as the incontrovertible premises of social analysis.

The critic of left-wing doctrine is therefore compelled to reflect on his own position. If the writings of Weber, Sombart, Mallock, Hayek, Böhm-Bawerk, Mises and Popper have made no impact whatsoever on the fundamental items of left-wing belief, how can he hope to make an impact? And how is he to respond to the assumption that he bears the onus of proof, when thinkers of such power and seriousness have been unable either to discharge the onus, or even to attract the attention of those whom they have sought to persuade?

The least that can be said is that we are not dealing with a system of rationally held beliefs.”

Att alla Marx teser skulle vara vederlagda, eller vederlagda till alla delar, håller jag inte med om. Men när det gäller vänsterns och marxisternas allmänna förhållningssätt till sina kritiker tycker jag Scruton har rätt, eller åtminstone hade rätt när denna bok publicerades 1985. Det var så jag själv upplevde det vid denna tid, och tittar man idag tillbaka på 60- och 70-talsvänstern, både den nya och den nygamla (av vilka den senare, i den återupplivade marxist-leninismens form, under dessa årtionden i Sverige väl kom att bli lika inflytelserik som den förra), slås man verkligen av sanningen i Scrutons beskrivning.

Man får intrycket att denna allmänna hållning förklarar mycket av vänsterns politiska misslyckanden och problem sedan denna tid, åtminstone i sådana avseenden som inte direkt förklaras av den allmänna, ensidiga kulturradikalismen som en specifik, destruktiv tillämpning, eller feltillämpning, av historiematerialismen. Marx själv arbetade sig igenom det borgerliga tänkandet, sådant det utvecklats fram till hans tid; det var i mycket genom sin egen vidareutveckling och modifikation av detta som han uppställde sina teser. Men hans efterföljare tenderade att betrakta hans slutsatser om det som definitiva, och ansåg sig inte behöva följa upp hur det fortsatte utvecklas som svar på Marx. Från marxistisk perspektiv var det en gång för alla “historiskt övervunnet”. Detta var en förhastad slutsats, som redan i sig avslöjade svagheter inte minst i den marxistiska historiefilosofin.

Alla de nämnda tänkarna tillhörde, som Scruton framhöll, inte “högern”, eller åtminstone var alla inte distinkt konservativa. All marxismkritik behöver inte komma från höger, på samma sätt som all kapitalismkritik inte behöver komma från vänster. Men de flesta var liberaler av olika slag, och några vad som numera kallas libertarianer. Dessa hade stort inflytande i den nyliberala revolutionen, som när Scruton skrev detta var i full gång under Thatchers och Reagans politiska ledning; ja det var i hög grad från libertarianerna i Mont Pelerin Society som denna revolutions ideologiska inspiration utgick. Scruton själv var delvis påverkad av dem, moment av deras tänkande upptogs i hans form av konservatism, även om de där underordnades de från liberalismen skilda konservativa principerna.

Den av libertarianismen i hög grad inspirerade nyliberalismen höll inte vad den lovade, och i synnerhet inte vad den lovade de konservativa. Detta var möjligt att se på ett ganska tidigt stadium. Den radikala marknadsfrihetens propaganda var inte bara verklighetsfrämmande, utan också på andra sätt bedräglig. Men det innebär inte att libertarianismens kritik av marxismen var betydelselös. De främsta libertarianerna var inga obetydliga tänkare.

Jag skulle vilja föreslå att vi står inför en ny risk här. Även när, och där, den i viss reell mening producerar välstånd och tillväxt tycks den globala finanskapitalismen till sin struktur vara sådan att den faktiskt leder till en alltmer generaliserad ofrihet, inte bara för individer utan för de starkaste stater. Den situation som skapats av de tillämpade marknadsmodeller till vars utformning libertarianerna bidragit ställer oss inför de alltmer uppenbara effekterna av kapitalismens egen irrationalitet: inkomstklyftor av en storlek som vi kanske inte sett på flera århundraden och som även konservativa, om inte annat utifrån deras värdehierarkis kriterier, reagerar mot; en ny fattigdom och nöd för många även i västerlandet; en minimal finansoligarkis växande makt; skuldekonomins ofta allt lättare genomskådbara fasad av framgångar; militarismens fortsatta härjningar och hot; ett alltmer organiserat åsiktsförtryck; en kommersiell masskulturs obeskrivliga vulgarisering; en historiskt unik typ av massmigration som på nya konkret sätt iscensätter upplösningen av nationalstaterna och deras historiska kultur; och en tilltagande allmän samhällsupplösning med en statsmakt, helt i globalkapitalismens tjänst, som varken vill eller kan ta sig an ett sig ständigt alltmer utbredande våldskaos.

Inför allt detta kan många intellektuella komma att hals över huvud kasta sig inte bara i den populistiska nationalismens armar, utan också, med tiden, i den marxistiska socialismens igen, utan de perspektiv och den urskillning som idag är möjliga och nödvändiga. Det vore en motsatt ensidighet, en överdriven pendelsvängning som riskerar att upprepa gamla misstag och omöjliggöra nya problemlösningar och en verklig väg framåt. Den politik som kan övervinna dessa misstag, kan bara göra det genom att verkligen inifrån gå igenom, förstå och organiskt övervinna liberalkapitalismens tänkande, och därmed övervinna den på nya sätt i jämförelse med den historiskt existerande socialismen.

Därför är libertarianismens arv viktigt. Många libertarianer har länge själva presterat en åtminstone delvis giltig kritik även av delar av nyliberalismens och kapitalismens utveckling under inflytande av positioner och krafter utanför de klassisk-liberala ramarna sådan de uppfattar den. Icke att förglömma är också att många libertarianer, inte minst i USA, på föredömligt sätt, ett sätt som delvis är oberoende av deras ekonomisk-politiska positioner och huvudsakligen bygger enbart på deras moraliska, kritiserat neokonservatismens och i hög grad vänsterliberalismens interventionistisk-imperialistiska krigspolitik. Alldeles oavsett deras åsikter ifråga om ekonomin, ja stora delar av deras kritik av statsmakten, förtjänar libertarianer som Murray Rothbard, Ron Paul, Lew Rockwell, Justin Raimondo och Thomas E. Woods stort erkännande för sina insatser på just detta område; inte sällan har deras argumentation där varit den bästa som överhuvudtaget framförts, oaktat det helhetliga åskådningsmässiga sammanhang den hos dem är insatt i och beroende av. Här behövs de verkligen ännu, när till och med vänstern i sådan grotesk och avslöjande utsträckning blivit krigshetsare.

Johan Wennström påminner i sin understreckare om Scruton med anledning av dennes frånfälle att han var särskilt påverkad av Hayek. Utan tvekan är Hayeks The Constitution of Liberty från 1960 ett av de viktigaste verken i den liberala traditionen under 1900-talet. Och den politiska stridsskriften The Road to Serfdom från 1944 var, även om den på giltiga grunder avfärdades av den konservative idealistiske filosofen Michael Oakeshott som ett uttryck för en doktrinär rationalisms tyranni, ett åtminstone delvis begripligt sätt att tolka den dåtida situationen, med större tonvikt på centralplaneringens problem, både till följd av de västliga demokratiernas krigsekonomi och i de totalitära systemen, än på den fria marknadens alternativ som sådant.

Den logik som bestämmer Hayeks hela analys bygger emellertid på den alltid underliggande, postulerade modellen för marknaden. Denna möjliggör ett distinkt, enhetligt analytiskt perspektiv på de problem den antas lösa, och tillåter en, inom de uppställda ramarna, helhetlig förklaring. Det är den klassiska liberalismens och nationalekonomins modell som här, i mer renodlad och utvecklad form, ges en radikal ny tillämpning i en historisk situation som inte längre präglas av den revolutionära borgerlighetens kamp mot de kvarstående feodala hindren för dess nya ordning, utan av en icke längre revolutionär borgerlighets kamp mot den framväxande postrevolutionära statsmakt som gradvis omformats och utvidgats under inflytande av modernitetens fortsatta revolutionära process. Nya, ur dessa förändrade historiska betingelser uppkomna problem som länge vridits och vänts på av moderna ekonomer, förstås nu genom en ny mobilisering av den idealtypiskt rekonstruerade marknadsmodellen. Med en ny ensidighetens analytiska kompromisslöshet förklaras de som följder av intervention av denna nya statsmakt, på ett sätt som effektivt skapar ett intryck av ny klarhet, av en lösning inom räckhåll.

I begreppet nyliberalism ligger inte att det är en ny liberalism, utan att det, åtminstone i stor utsträckning, är den gamla, klassiska liberalismen som ånyo lanseras, i en ny historisk situation. Den riktar sig mot den under mellantiden utvecklade socialismen och socialliberalismen. Att den uppfattats som så radikal beror förstås på längden av denna tid under vilken såväl marxismen som välfärdsteorin faktiskt blev dominerande i stora delar av världen, och det sätt på vilket de – och särskilt marxismen med sina historieteoretiskt grundade anspråk – bröt kontinuiteten i den klassisk-liberala åskådningen. Debattskiftet och återvändandet till denna liberalism blev något abrupt, och vad som i själva verket har en djup historisk förankring och i verkligheten ingalunda var i dess helhet överspelat, framstod rentav som någonting nytt och främmande. Men givetvis är det också så att den klassiska liberalismen nu blev vidareutvecklad och erhöll nya tonvikter och tillämpningar på grund av de nya och annorlunda omständigheterna.

De samtida ekonomerna har helt enkelt, hävdar Hayek, aldrig tillräckligt förstått marknadsekonomin. Man har haft en otillräcklig och ibland rent felaktig uppfattning av dess funktionssätt, en uppfattning som givit upphov till den oriktiga förståelsen att statsmaktens uppgift är att genom intervention korrigera marknadens misslyckanden. Redan på 30-talet möjliggjorde denna förståelse för Hayek en tillfredsställande förklaring av hur den så kallade stagflationen kunde uppstå. Någon konsensus rörande den empiriska bekräftelsen av hans allmänna teori gick visserligen inte att uppnå. Hayek underlät att polemisera mot Keynes General Theory när denna utkom 1936, eftersom han helt enkelt tog för givet att Keynes skulle tvingas närma sig hans egen ståndpunkt. Så skedde emellertid inte; det blev i stället Keynes teori som för flera årtionden blev dominerande. Hayek kom att betrakta denna sin passivitet som sitt största misstag. Först mot slutet av sitt liv fick han se hur de svällande välfärdsstaternas problem och de nya ekonomiska kriserna ledde många ekonomer att närma sig hans ståndpunkt: att sådana missförhållanden var konsekvenser av interventionism och centralstyrning, och att det var fel att ge marknaden skulden för dem.

Intressant nog delades det ekonomiska Nobelpriset 1974 av Hayek och Gunnar Myrdal, med en oundvikligen något vag och svepande gemensam motivering: “for their pioneering work in the theory of money and economic fluctuations and for their penetrating analysis of the interdependence of economic, social and institutional phenomena”. Signifikativt nog, i ljuset av Scrutons beskrivning av vänsterns hållning, sägs Myrdal ha sett det som en förolämpning att behöva dela priset med Hayek. Men vid denna tid sattes det nyliberala skiftet på allvar igång, och Hayeks analys av välfärdsteorins brister och hans insisterande på att prioritera inflationsbekämpningen började få genomslag.

Emellertid måste ju marknadsmodellen i sin tur försvaras och legitimeras. Vad är det som gör den plausibel i den utomordentligt långtgående tillämpning som Hayek vill ge den? Med tiden blev den hos honom också alltmer renodlad; moment av statlig intervention som kvarhållits på 30- och 40-talen föll bort. Det är, tror jag, när vi tittar på den mer allmänna filosofiska motiveringen av marknadsmodellen som vi finner inte bara Hayeks utan även Mises’ och andra libertarianers specifika intellektuella bidrag och utveckling av den klassiska liberalismen.

Wennström framhåller att vad Scruton tog till sig från Hayek var dennes insikt “att informationen som krävs för rationell styrning av ett samhälle är spridd på många människor och institutioner och aldrig kan samlas i en hand, såsom man ansåg i planekonomierna”. Detta är Hayeks djupast liggande antagande, den verkliga premissen och utgångspunkten för hans analys, det som enligt honom nödvändiggör och rättfärdigar marknadsmodellen: hans förståelse av informationsproblemet.  

Anledningen till att marknadsekonomin är överlägsen planekonomin är för Hayek att den mer effektivt kan tillägna sig den utspridda informationen. Det kan genom prismekanismen ske utan den insamling och bearbetning av information som planekonomin kräver men samtidigt aldrig helt kan lyckas med. Prismekanismen, vinstmotivet och den privata äganderätten samordnar individernas handlande, fastän helheten alltid måste förbli oöverblickbar för var och en av dem. Detta är ett sätt att beskriva den “osynliga handens” reglering av homo oeconomicus. En av de fördelar marknaden på detta sätt äger är att även smal och kvantitativt mycket begränsad efterfrågan, som centralplaneringen inte ens skulle kunna upptäcka, kan tillfredsställas med ett motsvarande utbud.

Eftersom detta enligt Hayek är förhållandet mellan informationsproblemet och marknadsekonomin, erhåller den senare för honom en politisk betydelse som går utöver den som den ägt hos tidigare klassiska liberaler, eller åtminstone artikulerar han denna betydelse på mer fullständigt sätt. I den beskrivna analysen identifierar Hayek vad som också blir från marknadsmodellen än mer oskiljaktiga politiska principfrågor för det moderna samhället. Här måste man säga att han med beundransvärd konsekvens och väl även i viss mån moraliskt och humanistiskt engagemang leds från den som lösning av informationsproblemet omfattade klassiska ekonomiska modellen, med dess alltfort krassa och begränsade antropologi, till vad han menar vara diskussionen och försvaret av det fria samhället i vidare mening.

Slutsatsen blir förstås att den ekonomiska centralstyrningen, planekonomin, inte är förenlig med friheten. Det är i The Constitution of Liberty från 1960 som Hayeks tänkande anses vidgas till att utifrån de vunna insikterna ge än mer omfattande svar på de stora frågorna om vilka förutsättningar det fria samhället som helhet vilar på, och hur detta samhälle ska kunna upprätthållas. Eftersom en central myndighet omöjligen kan inhämta all information om individernas olika preferenser, viljor och värderingar, skulle det bli nödvändigt för en makthavande minoritet att påtvinga samhället sina beslut. I det kollektivistiska system som planekonomin utgör måste individerna underkasta sig centralplanerarnas vilja. Hela produktionsapparaten blir de senares redskap, inte längre “neutrala medel” som kan tjäna en mångfald olika, och oöverblickbara, syften. En centralplan är en enhetlig helhet som syftar till att uppnå i förväg fastställda mål. Dessa måste då ersätta eller överordnas den individuella friheten och rättssäkerheten som riktlinjer för samhället.

Detta är ju i högsta grad reella problem. De sammanhänger också delvis med den centrala frågeställningen rörande den konstitutionella demokratin. Det finns ytterligare dimensioner av dennas tematik, som saknas hos Hayek, och som måste vägas in för den fullständiga behandlingen av dessa problem. Men libertarianismens formuleringar av dem bör för den skull inte försummas.

Hayek intar den principiellt och definitionsmässigt riktiga ståndpunkten att demokrati och frihet inte är identiska. När demokratin otillbörligt utsträcks till att omfatta beslut bortom vad Hayek avgränsar som dess legitima, begränsade kollektiva sfär, och inkräktar på de privata sfärerna, blir demokratin “totalitär”. Demokrati som sådan är fullt förenlig med en tillfällig, eller för den delen icke-tillfällig, majoritets diktatur. I dess namn och utifrån dess okvalificerade princip kan politisk opposition undertryckas och förbjudas, liksom även oönskade åsikter i allmänhet, kulturella uttryck, religionsutövning. Vi känner här igen grundkonturerna av en mycket gammal diskurs, men Hayeks formulering av dessa oundvikliga frågor i ljuset av hans samtid bidrar, oavsett hur vi uppfattar hans analyser och slutsatser, åtminstone till deras nödvändiga fortsatta klargörande.

Mot dessa hot måste uppställas en ny analys av vilka institutionella former som bäst kan bevara och utveckla friheten. Men resultatet av denna analys blir hos Hayek egentligen endast den ytterligare radikaliserade versionen av den marknadsmodell som redan i den mer begränsat ekonomiska analysen visats vara det enda alternativet. Frihetens institutioner – frihetens grundvalar, som titeln på den svenska översättningen av Hayeks verk lyder – är helt enkelt just marknadsekonomin, den fria företagsamheten, den enskilda äganderätten, den (nu än mer) begränsade statsmakten, och lagstyret, de tydliga och konsekventa regler som måste gälla för både styrande och styrda. Vad Hayek på delvis nytt sätt vill visa är hur inte bara den ekonomiska friheten utan också den politiska friheten och åsikts- och yttrandefriheten är oskiljaktiga från marknadsekonomin. Vi serveras så att säga den borgerliga erans helhetliga samhälleliga paket, återlanserat i uppstramad form efter marxismens lika helhetliga utmaning.

Min poäng här är att det är viktigt att dessa frågor inte tappas bort, att de som sådana inte tappas bort. Så kan nämligen lätt ske, ja så kommer med vad jag tror är ganska stor säkerhet i större eller mindre utsträckning ske, när de verkliga förhållanden den nyliberala revolutionen mot de välfärdssystem och socialistiska system som omedelbart föregick dem i sin tur framföder en politiskt effektiv reaktion.

I den populistiska nationalismen ser vi en form av denna reaktion. Vissa av de former den redan antagit låter oss åtminstone ana de konturer denna nya utmaning kan erhålla. Än så länge är den populistiska nationalismen i likhet med den historiska fascismen i mycket teorilös, ideologilös, vilket ger dess hittills mer eller mindre latenta borttappande av de antydda frågorna en karaktär som, om detta förhållande inte förändras, endast kan beskrivas och förstås från en position utanför den själv, med ett analytiskt metaspråk som inte är dess eget. Men detta, denna beskrivning och förståelse i sig, kommer inte erbjuda några större svårigheter, eftersom borttappandet, om det inte kan förhindras, utan tvekan kommer åtminstone i det väsentliga följa välkända historiska mönster, för vilka en adekvat konceptuell apparat sedan länge föreligger.

Denna utveckling av den populistiska nationalismens reaktion är emellertid inte oundviklig. Den kan undvikas genom att den höjer sig till en ny form av socialkonservatism, som förmår såväl teoretiskt-ideologiskt formulera som praktiskt-politiskt implementera en systemkritisk reformism. Till skillnad från den blotta populistiska nationalismen bör en sådan socialkonservatism kunna genomföra detta utifrån ett grundligt genomarbetande av de frågor som libertarianismen och hela den klassiska liberalismen lämnat i arv åt oss, i stället för att i blindo falla i den långtgående plebiscitära demokratins, bonapartismens och fascismens välkända historiska fallgropar.

Den populistiska nationalismens opinionsmässiga framgångar är naturliga, givet den av nyliberalismen i förening med den postmarxistiska vänstern skapade situationen. Och det är inte så att den helt saknar ideologi. Den äger en fullt användbar och hållbar utgångspunkt för den vidareutveckling jag föreslagit. Men den är fortfarande oroväckande svag i förhållande till de utmaningar och uppgifter den står inför. Den förblir alltför hänvisad till ad hoc-artade, atomistiskt fragmenterade, sakfrågeorienterade “sunda förnuft”-appeller och specifika, situationsbetingade responser, på ett sätt som går utöver vad som tillräckligt kan motiveras som nödvändig pragmatism. Den instabilitet detta medför leder oundvikligen till problematiska politiska utslag i skilda frågor, och den relativa tomhet det är ett uttryck för utsätter den för kompenserande ideologisk och politisk påverkan utifrån, från krafter och intressen med andra politiska mål, krafter som den inte själv förstår.

Den inte minsta av dessa krafter är faktiskt just libertarianismen. Större delen av den riktning inom populistnationalismen som är mer radikal, utan att gå över gränsen till nationalsocialismen, är idag såvitt jag kan se åtminstone i Sverige starkt påverkad av libertarianismen, ja har till och med ett mer eller mindre reguljärt samarbete med libertarianer och erhåller stöd från sådana. Om detta skulle förstås kunna sägas att det synes garantera att denna kategori populistnationalistser inte tappar bort en Hayeks frågor och problemformuleringar. Det är delvis en rimlig tolkning.

Men samtidigt måste man notera att de libertarianer det här är fråga om är sådana som går utöver Hayek och är benägna att följa Hans-Hermann Hoppe i hans rent ickedemokratiska, monarkistiska frihetsförsvar, och att sympatisera med sådana auktoritära regimer som upprätthåller just denna version av liberalismen. Det libertarianska stödet för Pinochet är väl det bäst kända historiska exemplet på vad det handlar om här. Mises var också ekonomisk rådgivare åt Dollfuss. Men det visar sig att man här också snabbt förflyttas in i en ny gråzon, där föraktet för den icke-libertarianska liberalismen, vänsterliberalismen eller socialliberalismen, såväl som för socialismen, alstrar vad som framstår som motsägande sympatiyttringar för fascismen även från libertarianerna, som går utöver Mises’ initiala erkänsla gentemot Mussolini. Vad som blottläggs, trots en Hayeks till synes klara och definitiva principer, är den libertarianismens och den klassiska liberalismens egen svaghet och instabilitet, som följer ur vissa av dess distinkt moderna och delvis med dess ideologiska motståndare gemensamma filosofiska utgångspunkter och förutsättningar.

Men även om den populistiska nationalismens i dess hittillsvarande form oundvikliga inre löshet leder till en anpassning till eller ett sammansmältande med libertarianismen av sådant slag att Hayeks frågor inte tappas bort, innebär det att den förlorar sig själv och sin egen unika utvecklingspotential, och därmed blir oförmögen att fullgöra vad som måste identifieras som dess legitima historiska uppgift. Att förstå och på rätt sätt beakta Hayeks frågor betyder inte att man också måste acceptera hans svar.

Idag kan vi nämligen se att åtminstone vissa av dessa svar är huvudorsaker till de problem den populistiska nationalismen har uppstått för att hantera och lösa. Själv urskilde jag vid mitten av 80-talet några men långtifrån alla dessa svårigheter; plausibiliteten i det som gjorde Scruton till en anhängare av Hayek framstod då av flera avgörande historiska skäl som långt större. Till och med den framstående engelske marxisten David Harvey hävdar att nyliberalismen delvis var en begriplig reaktion och hade ett ganska stort folkligt stöd åtminstone under det tidiga 80-talet. Det var inte minst Hayeks kritik av centralplaneringens totalitära potential och verklighet som motiverade Scrutons modiga arbete bland de underjordiska dissidenterna i Östeuropa vid denna tid, ett arbete som han nu, alldeles före sin bortgång, vederbörligen hedrades för av de tjeckiska, polska och ungerska regeringarna. Vad det gäller är endast att kvarhålla och seriöst integrera Hayeks frågor i syfte att just medels själva deras nya genomarbetning stärka, förbättra och vidareutveckla de egna, nya svar som idag är nödvändiga.

Med inflytandet från libertarianismen sammanhänger delvis en annan följd av den populistiska nationalismens hittillsvarande ideologiska ofullständighet, nämligen den påverkan den alltför motståndslöst faller offer för när den, i det på intet sätt orealistiska syftet att nå den politiska makten, eftersträvar en allians med dagens etablerade höger. Denna höger är ingalunda renodlat libertariansk, men det är den som faktiskt genomdrivit den nyliberala revolutionen. För att lyckas med detta har den varit tvungen att blanda upp och späda ut libertarianismen med de modifierade och icke-klassiska formerna av liberalism. I detta har den också fått indirekt, mer eller mindre omedvetet och avsiktligt stöd från den postmarxistiska vänstern. Även här riskerar populistnationalismen att fastna i en politisk motståndares – eller vad som borde vara en sådan – svar, och därmed avväpnas som politiskt alternativ med förmåga att hantera de problem denna liberala höger skapat. Och även här är räddningen en ideologisk utveckling av socialkonservatismen.

Om populistnationalismen är en form av reaktionen mot nyliberalismen, är den andra, som jag tror kan komma, helt enkelt vad som på med den senare analogt sätt kan betecknas som nysocialismen. Nyliberalismen kan synas stark, dess skapelse, den utvecklade globala finanskapitalismen, kan tyckas väl konsoliderad som system och maktordning. I verkligheten är de försvagade, i någon mån av den populistiska nationalismen även i dennas hittillsvarande vacklande oavgjordhet och oegentliga självförståelse, men också av andra faktorer, av vilka kapitalismens egen konstitutiva irrationalitet och dysfunktionalitet, och därmed dess alltmer extrema och groteska konkreta resultat, är de mest framträdande – ja idag påträngande. Det tydligaste tecknet på deras nedgång är väl det pågående upphävandet av den geopolitiska unipolaritet som de i hög grad byggde på och förutsatte.

Socialdemokratin verkar för närvarande visserligen paralyserad och neutraliserad av sina under nyliberalismens årtionden enorma nya borgerliga anpassningar och kompromisser, samtidigt som den gått i spetsen för det förenade höger-vänster-etablissemangets uppbindning i den politiska korrektheten och postmarximen. I allt detta sitter den nu fast, i detta hörn har den målat in sig. Därmed har den gjort sig politiskt handlingsförlamad och irrelevant inför den ständigt alltmer påträngande och icke längre bortträngbara verklighetens krav, och de senaste åren har vi sett en förbluffande snabb nedgång i Europas viktigaste länder.

Men det innebär inte att det är omöjligt att den finner en väg upp ur sitt moras. Ledningen för den nysocialism det finns anledning att vänta sig kommer dock med större sannolikhet växa fram ur andra vänstergrupper, som i högre grad bygger vidare på marxismens ursprungliga ansatser. För att förstå nysocialismen är det viktigt att komma ihåg att nyliberalismen aldrig segrade globalt, något som också är en viktig bakgrund till dagens förändrade geopolitiska situation. Med alla dess kapitalistiska modifikationer har kommunistpartiet ett obrutet, fast grepp om världens andra supermakt. Det styr med framgångsrik, effektiv planenlighet ekonomin, och har en klar vision om vart det är på väg. En rad länder i den globala södern har fortfarande kommunistiska och socialistiska regimer, om än ofta mer nominellt än reellt.

Vidare kvarstår fortfarande på ett akut sätt, och oavsett nyliberalernas upprepade löften och prognoser, fattigdomen i världen. Liksom arbetarklassen, i oförändrad form, utanför västerlandet, och i mycket men ingalunda helt förändrad i västerlandet. Den försvinnande medelklassens icke-försvinnande människor utgör en enorm västerländsk väljargrupp som knappast i dess helhet kommer fångas upp av populistnationalismen. Nya generationer på större avstånd från 70- och 80-talens kritik av den realexisterande socialismen har vuxit upp. Allt fler marxistiska intellektuella genomskådar nu också postmarxismens mekanismer och avslöjar, tillsammans med de analytiskt mer klarseende bland populistnationalisterna och vissa mer genuina konservativa, dess länge dolda verkliga innebörd.

Men även här står vi inför risken att libertarianismens eller den klassiska liberalismens arv glöms bort, att dess klart formulerade, förblivande viktiga principiella frågeställningar än en gång viftas bort i en ren illusion av att de, som sådana, teoretiskt och historiskt har övervunnits. I synnerhet står vi inför denna risk eftersom den klassiska liberalismens kapitalism nu också, till skillnad mot vad som var fallet på Marx’ tid – för honom var den ju ett nödvändigt historiskt utvecklingsstadium som markerade ett entydigt framsteg – och i stor utsträckning ännu för de “nyvänsterns” efterföljare som Scruton kritiserade. av så många uppfattas som komprometterad av den delvis artificiella nyliberala återuppvärmningens faktiska resultat.

Det är här man trots denna nya historiska vederläggning måste insistera på att dessa frågeställningar fortfarande, i sig, tillhör de centrala, och klassövergripande, för den politiska moderniteten som sådan. Man måste påminna om att den realexisterande socialismens historia visar att den inte fullt förstod och med tillräcklig framgång förmådde besvara dem. Därmed innebär en nysocialism som endast representerar ett enkelt, ohistoriskt återvändande en stor risk för ett upprepande av tidigare mer eller mindre katastrofala misstag.

Fastän marxismen i dess fortsatta utveckling under 1900-talet i stor utsträckning kom att involvera ett grundlöst och teoretiskt illegitimt ignorerande av det borgerliga tänkandets parallella fortsatta utveckling, har den ändå generellt rätt i att libertarianismens egna svar är otillräckliga, ja ofta helt ohållbara. Språnget från informationsproblemets allmänna beskrivning hos Hayek till anammandet av just marknadsmodellen, med tillhörande antropologi och minimala politiska institutioner, och av den “spontana ordning” denna skapar, som tillräcklig lösning, framstod redan från början som problematiskt och bristfälligt grundat i Hayeks argumentation, inte minst i ljuset av modernitetens och kulturutvecklingens helhetliga historiska förlopp sådant det redan då klart kunde överblickas. Och sedan dess har modellens primitivitet i dess långtgående hayekska tillämpning alltså i än högre grad bekräftats.

Liksom den till kvalificerad socialkonservatism utvecklade populistiska nationalismen kan erbjuda nya svar på den klassiska liberalismens av libertarianerna vidareutvecklade frågeställningar, kan givetvis också en vidareutvecklad, modifierad och uppdaterad marxism, som nysocialismens ideologi, göra det. Förhoppningsvis kommer nysocialismen, om den kommer, att präglas av en sådan marxism, som kvarhåller och med nytt allvar och noggrannhet förstår och arbetar sig igenom allt detta.

Sedan kommer förstås kvarstå för den eventuella nysocialismen att göra upp med den oftast dominerande, ensidiga och generaliserade kulturradikalism som marxismen själv till stor del bar på från början, och som oundvikligen blev rent destruktiv även för socialismen som sådan. Den ledde till att den blev ett lätt byte för kapitalismens subtila exploatering, ett ofta omedvetet redskap för dess konsolidering, som alltmer antagit postmarxismens och postmodernismens nya former. Min gissning är att vänsterns mer eller mindre indirekta insyltadhet i dagens finanskapitalistiska globalism – ett slags nytt falskt medvetande – gör en nysocialismens uppgörelse med den generaliserade kulturradikalismen omöjlig utan det ideologiska och politiska trycket från en ny socialkonservatismen, och för den delen även från de mer autentiska uttrycken för den nationalistiska populismen som sådan. Nysocialismen torde ju dock personellt i ganska stor utsträckning fortfarande behöva bygga på långsamt uppvaknande representanter för dagens vänster.

Hursomhelst bör libertarianismens arv – som jag här med viss ensidighet, och på grund av den särskilt av Hayek inspirerade Scrutons bortgång, kort refererat med hänvisning endast till Hayek, under utelämnande av allt annat som finns att säga om libertarianismens olika ekonomiska, politiska och filosofiska ståndpunkter – och mer generellt den klassiska liberalismens arv beaktas av båda de sannolikt historiskt oundvikliga reaktioner mot nyliberalismen som jag angivit. Mitt syfte här har varit att fokusera på det värde detta arv äger genom sina i mycket riktiga eller förblivande giltiga frågeställningar, inte på den kritik som är nödvändig på grund av de svar som är uppenbart felaktiga när de förstås på liberalismens eget sätt, som abstrakta och tidlösa sanningar.

På lång sikt – vi kan tala om hundratals, tusentals, tiotusentals år, men det är inte helt uteslutet att det räcker med tiotals – kan det nuvarande globalkapitalistiska och liberaldemokratiska systemet inte bestå. Det kommer ersättas av ett eller flera andra. om mänskligheten kan räddas undan användningen av de massförstörelsevapen som blir en ständigt alltmer central del av detta systems användning av sina produktivkrafter.

Den avgörande frågan i detta större perspektiv är om detta eller dessa andra system kommer bevara och vidareföra den tillräckliga frihetens, den högre moralens, och den allmänna humanitetens drag och hittillsvarande landvinningar åt den framtida mänskligheten att bygga vidare på. Om de kommer möjliggöra de fortsatta framsteg – och de behöver inte bara definieras i moderna vetenskapliga termer, utan kan även förstås i vad jag kallar den “mjuka” traditionalismens andliga – som det nuvarande systemet, efter att ha lämnat sitt historiska bidrag, nu står i vägen för. Den klassiska liberalismens politisk-filosofiska brister till trots har både dess historiskt betingade, av modernitetens faktiska utveckling organiskt nödvändiggjorda frågeställningar och den historiska epok den i så stor utsträckning bidrog till att forma, i några avseenden inneburit ett allmänkulturellt framsteg på dessa områden. Frågan om dessa framstegs förvaltande implicerar en positiv uppgift för dagens systemkritiker.

Scrutons konservatism är högerns enda förtjänst

Scruton

Roger Scruton, 1944-2020

Roger Scruton har lämnat oss. Förlusten är enorm. Att en tänkare som han kunde framträda under det nyliberala systemskiftets tid är i sig en tillräcklig förklaring av hur så många så länge kunde förbise detta skiftes problematiska dimensioner. Hans kulturellt och filosofiskt utomordentligt rika konservatism gjorde att man på 80-talet var benägen att tolerera alltför mycket av de större politiska och ekonomiska sammanhang i vilka den hade sin nisch, att så att säga ge dem en chans. Men när man idag kan se att det till stor del var fel, gör hans livsverk att det är möjligt att ändå inta en försonlig hållning till dessa årtionden, att se ljust på dem. 2016 talade Scruton på en SD-konferens i Västerås. Att idag Sverigedemokratin mer än den gamla högern tagit till sig och byggt på hans verk är både signifikativt och glädjande. Utan tänkare som Scruton skulle högern ha saknat all tyngd och trovärdighet; Scrutons typ av konservatism är högerns enda förtjänst.

Carl Johan Ljungberg kan ha varit först, och i så fall sannolikt med en recension av The Meaning of Conservatism från 1980, Scrutons första större arbete om konservatismen, som väl också förblev hans huvudverk på detta område. Men annars tror jag att jag kan ha varit först med introduktionen – visserligen ytterst anspråkslös, ja inadekvat – av Scruton i Sverige med min korta recension av Thinkers of the New Left, en 1985 utgiven samling artiklar från Scrutons Salisbury Review.

Våren 2000 besökte jag honom i hans lägenhet i London. Diskussionen blev intressent inte minst därför att han hävdade att jag inte kunde vara konservativ (“You can’t be a conservative!”). Det fanns flera, ja många bottnar i detta uttalande, både för mig och för honom. Jag kan inte pejla dem här. Men jag har ofta under åren tänkt på detta och på det samtal som följde, och jag kan säga så mycket som att han i vissa avseenden – och med en viss förståelse av konservatismen – hade rätt, att han med förbluffande skarp intuition omedelbart såg åtminstone en viktig del av sanningen.

En sak som det definitivt inte innebar är att jag skulle ha stått så långt från honom att hans verk inte var en avgörande inspiration för mig i några avseenden. Jag delade visserligen inte i allo hans filosofiska utgångspunkter och av dem bestämda slutsatser. Hans grundläggande uppfattning av förhållandet mellan livsvärlden och den vetenskapliga världsbilden finner jag ohållbar och missvisande. Från mitt perspektiv var han ibland alltför mycket formad av sin “analytiska” bakgrund, det vill säga hans utbildning i den under hans studietid dominerande riktning inom inte minst engelsk filosofi som bär detta torftiga namn (som om inte all filosofi var mer eller mindre analytisk).

Men detta balanserades delvis av hans ovanliga förståelse av Hegel: en del hegelianska ståndpunkter kom att modifiera och ingå i hans egna positioner. Även hans förståelse av aspekter av den kontinentaleuropeiska fenomenologin var avsevärd. Under vårt samtal hävdade han, med anledning av mitt då pågående studium av personalismen, att hans bok Sexual Desire: A Philosophical Investigation innehöll en “komplett personalistisk filosofi”. Från hans perspektiv är det ett riktigt anspråk. Även utifrån vad jag ser som den felaktiga grundförståelsen gjorde han oerhört mycket av filosofiskt värde i sin strävan att “rädda livsvärlden”.

Med mina partiella filosofiska invändningar sammanhänger också det faktum att jag inte heller delade alla hans politiska ståndpunkter. Den burkeanska konservatismens historicistiska traditionalism, som han stod nära, kunde, under det inflytande från dels Tage Lindbom, dels den moderna idealistiska filosofin som jag stod, identifieras som otillräcklig. Även Claes Ryn hade påvisat dess behov av filosofisk uppstramning, och med sin värdecentrerade historicism tillhandahållit en sådan. Scrutons egen modifikation av denna tradition genom momenten av hegelianism, en modifikation som han delade med den tidige Oakeshott och apropå vilken jag i vårt samtal försökte få klarhet i hans förtrogenhet med och förhållande till den så kallade anglo-hegelianismen, en inte minst i Oxford viktig strömning under andra hälften av 1800-talet som jag själv berörde i min forskning, är dock en rörelse i samma rätta riktning som Ryn och dennes lärare Folke Leander, som medels Croce mobiliserade just Hegel i detta syfte.

Den tendens till vad som ibland kallas “liberalkonservatism” som är oskiljaktig från den burkeanska konservatismen tyckte jag ibland också hos Scruton manifesterades i form av en alltför okritisk inställning till “nyliberalismens” ekonomiska politik alltifrån Thatcher, som han gav starkt stöd. Alltså: det problematiska helhetliga högersammanhanget. Scruton hade dock inte någon personlig bakgrund i något av de övre skikten i den subtilt differentierade brittiska klasstruktur, som gynnades av denna politik. Av detta skäl lägger hans biografi en ytterligare dimension av intresse till hans verk.

Slutligen noterade jag ibland Scrutons förhållande till neokonservatismen, som han visserligen inte själv sammanföll med, men, som jag såg det, intog en ambivalent hållning gentemot. Även detta kom upp i vår diskussion. Han skrev förvisso en inledning till en av Russell Kirks böcker, och såg den amerikanska konservatismen som en stor mångfald av olika riktningar, men den klara urskillningen av neokonservatismens problematiska särdrag och ställningstaganden saknades, som jag uppfattade det. Men detta ska också ses i ljuset av att all neokonservatism, eller allt i neokonservatismen, inte kan eller bör förkastas. I sin konstnärliga och litterära spännvidd närmar sig den amerikanske kritikern Roger Kimball, som jag en gång skrev en huvudsakligen positiv artikel om, i någon mån Scruton. Kimball måste betecknas som neokonservativ.

I sorgen över Scrutons bortgång framstår mina invändningar nu som betydelselösa. På intet sätt kan de överskugga allt han betytt för mig, sedan mitten av 80-talet. Mitt omnämnande av dem här har snarast, och helt spontant, format sig till ett understrykande av hans förtjänster. Och hans verk rymmer så mycket mer. Jag behöver inte ge exempel på hans inte bara filosofiska utan allmänkulturella och historiska bredd och djup – de flesta av mina läsare är redan förtrogna med dem. På vad han exempelvis åstadkom inom estetiken, och där beträffande alla konsterna – en del av filosofin där hans insats var lika viktig som inom den politiska filosofin, som hans estetik också i mycket sammanhängde med. Det var framför allt i sina kulturella analyser som han visade vad som verkligen är fel med vänstern.

Denna bredd och detta djup gör att han är ojämförbar med de ytliga opinionsjournalister som utgör huvuddelen av neokonservatismen. Men de gör också att han överträffar de flesta andra verkliga konservativa tänkare i vår tid, ja de flesta filosofer överhuvudtaget. Jag räknar till fjorton böcker (han skrev säkert tre gånger så många) av Roger Scruton på min hylla, och en bok om honom. Han var ett kulturellt fenomen. Hans livsverk är ensamt tillräckligt för att garantera att det under överskådlig tid ska vara inte bara meningsfullt utan nödvändigt att fortsätta tala om konservatismen, tala i termer av konservatismen, även när vi avvisar mycket av det dagens politiska höger kommit att stå för.

Xi Jinping: 2020 New Year Speech


Categories

Archives

All original writing and photography © Jan Olof Bengtsson

"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi