Archive for the 'Politics' Category

Anton Stigermark om alternativhögern

20/2

Kulturirrelevans och troglodytnationalism

Nordisk Alternativhöger hjälper till genom att snyggt memifiera min kommentar om dem i inlägget Populism och ideologi:

Troglo2

Jag får väl tillstå att jag kanske uttryckte mig litet för hårt, såtillvida som den nordiska alternativhögern också presterar seriösa, utförliga analyser av saker och ting. Men det berodde i så fall på att jag just nu är särskilt upprörd över deras (åtminstone tidigare) hjälte Trump, vars stödtrupp, den amerikanska alternativhögern, de ju omöjligt kan förneka är deras förebild och från vilken de övertagit sin jargong.

Det blev hursomhelst en stor och till slut bra men från den nordiska alternativhögerns sida mestadels upprörd diskussion på Facebook, som upptog större delen av lördagskvällen. Kloakinslag à la Flashback saknades inte, och avslöjade även här, genom den karaktäristiska attityd jag vid det här laget känner ganska väl, hur avvisande några populister, nationalister och medlemmar av radikalhögern faktiskt är mot de ståndpunkter jag försöker försvara. Tyvärr förfaller de till kloakeri i stället för att engagera sig i seriös debatt. Några visade också att de inte förstått någonting av vad jag skrev. Allt detta var tråkigt att se. Men andra förstod, ja de flesta tror jag, åtminstone tillräckligt mycket och åtminstone allteftersom diskussionen fortskred.

Två termer i min kommentar behöver förtydligas.

“Kulturirrelevant”: Detta syftar på Christoffer Dulnys frekventa och programmatiska användning, alltifrån början, av termen “kulturrelevant” som beskrivning av den nordiska alternativhögern och det den gör. Han använder här ett vitt, sociologiskt-antropologiskt kulturbegrepp, och hävdar att han bara anpassar sig till den verklighet, den “kultur” i denna mening, som många unga människor som han vill nå lever i, att han därigenom blir relevant för dem. Därav det turboamerikaniserade pling-plongandet. Jag använder däremot “kultur” i en begränsad, normativ mening, för vilken denna anpassning är irrelevant. Som framgår inte minst av mitt inlägg Hem till Tyskland? är jag kritisk till amerikaniseringen som sådan, eller åtminstone det mesta av den sådan den sett ut under nittonhundratalet, och i flera aspekter. Och därmed förstås till anpassningen till den.

“Troglodytnationalism”: Detta ord, liksom “troglodythöger”, som jag använde i inlägget Nordisk Alternativhöger i Charlottesville, har jag använt i flera år, främst i konversationssammanhang, och ursprungligen med hänvisning till, och med anledning av, en bild som Marcus Follin, “The Golden One”, publicerade av sig själv som troglodyt, halvnaken med djurskinn och klubba. Detta var något som skaparen av ovanstående mem inte kände till. Follins bild var väl inte så farlig i sig, men hos honom blir den ju oundvikligen en del av hans helhetliga politiska kommunikation, och därmed mindre rolig.

Den nordiska alternativhögern tog inte avstånd från Follin, men argumenterade ändå att han inte var särskilt involverad i just deras grupp. Detta var jag delvis medveten om, och vad jag skrivit var bara att “det händer” att troglogytnationalismen “skymtar”. Den gör det främst när den nordiska alternativhögern, som jag skrev, “faller ned i den gamla sunkbunkern”. Där möts ju utan tvekan numera stundom, ja rentav ofta, alternativhögern, den äldre typen av nationalister (inklusive nysvenskar, fascister och nationalsocialister), identitärerna och nyhögern i den nya enhet som man försökt etablera även i Sverige, i enlighet med Charlottesvilles paroll “Unite the Right”. Och de möts inte bara nere i sunkbunkerns politiska, intellektuella och mediala sammanhang, utan också nere på gymmet.

Mer troglodytnationalism än Follins skymtar förstås i den nordiska alternativhögerns avsiktligt tvetydiga, provokativa fascistspex (jag ska återkomma till Anton Stigermarks förklaring av detta grepp, som är utförligare och precisare än de tidigare och otillräckliga jag hört). Som Åkesson konstaterade har ju Dulny plötsligt gått mycket långt från sin långvariga position som SD:are. Han har gått längre än SDU:arna och AfS. Allt under inflytande av Trumps bullrande framfart och den amerikanska alternativhögerns av den föranledda och möjliggjorda nya metoder. Det är litet svårt att förstå hur de kan bli så upprörda över och, som det synes, förvånade av min partiella kritik. De vill ju provocera med troglodytism, det är ju deras självvalda särmärke.

Men närvaron av troglos och andra brutalprimitivistiska inslag, såväl som gammalnationalismens ofta överspända bild- och symbolspråk, står i bjärt kontrast till åtminstone det mesta av den nya, mer i min mening kulturrelevanta estetik för nyhögeridéerna som Daniel Friberg försökt skapa. Det primärt nationalsocialistiska och fascistiska förlaget Logik som, kanske signifikativt, utgivit boken Att förstå alternativhögern, använder för omslaget en bild av en sunkis i jeans som baxar en överdimensionerad svensk flagga upp på ett Caspar-David-Friedrich-liknande klipputsprång. Det är obegripligt att denna bok inte utgavs på Arktos. Nordisk Alterntivhöger talar explicit och ofta om estetikens betydelse för politiken.

Och jag har redan flera gånger varit inne på de många uppenbara problemen med denna nya urskillningslöshet när det gäller det idémässiga och politiska innehållet. Den försvårar den av kritisk distans och selektivitet präglade dialog med den nya högern som jag försökt försvara och börja exemplifiera.

Den nya högern – behovet av fördjupad analys

Tillbaka till frågan om neofascismen

Alternativhöger och neofascism

Populism och ideologi

Många konservativa, främst i anglosfären, betraktar konservatismen som motsatsen till ideologi, som icke- eller antiideologi. Det är en begriplig hållning utifrån ett burkeanskt perspektiv. Revolutionärernas abstrakta, rationalistiska skrivbordskonstruktioner ställdes mot verkligheten, det historiskt framvuxna, traditionen, sedvanan, det hävdvunna, såväl som mot en djupare moralisk ordning ytterst förankrad i den religiöst förstådda transcendensen. I viss mån ställdes också revolutionärernas kompletterande, med rationalismen på olika mer eller mindre subtila sätt växelverkande sentimentalism, emotionalism, ja irrationalism mot en djupare, traditionsbunden visdom, formulerad i andra termer än rationalismens. I övriga Europa kunde konservatismen p.g.a. annorlunda inhemska traditioner eller nya utvecklingar – den franska rationalismen, den nya tyska idealismen – ibland formuleras mer rationalistiskt och därmed komma att ligga närmare ideologin sådan den uppfattades från ett burkeanskt perspektiv, men Burkes inflytande var stort även i den franska exiloppositionen och i Tyskland, och blev i mycket en del av den framväxande romantik som, som en märkligt övergripande ny sensibilitet, formade både revolutionen och reaktionen.

Den anglo-burkeanska terminologin har utan tvekan sina poänger, och jag själv brukar tala om både ideologi, politisk teori och politisk filosofi, ibland var och en för sig, ibland som kompletterande termer i ett gemensamt sammanhang. Men i verkligheten är distinktionen inte så skarp. Ideologin är också ett slags filosofi, eller vice versa (se exempelvis Michael Freedens Ideology and Political Theory: A Conceptual Approach från 1989 för viktiga perspektiv på denna fråga). Den verkliga skiljelinjen i konservatismens sammanhang går mellan sådan filosofi som de konservativa accepterade och sådan som de förkastade. Och eftersom ideologi kan användas i en vidare och mer allmän mening än de konservativa gör, brukar jag inte tveka att tala om ideologi i partipolitiska sammanhang.

Och jag brukar betona behovet av den. Jag ser ingen anledning att avfärda termen ideologi som olämplig för att beteckna det politiska tänkande som varje seriös organiserad politik behöver, det tänkande som ensamt kan tillhandahålla tillräckligt politiskt seende, ja tillräcklig allmän klarsyn.

När jag vid mitten av 00-talet, eller närmare bestämt i samband med valet 2006, samtidigt som jag gav upp hoppet om de politiska partier jag tidigare röstat på och periodvis varit medlem och i viss mån aktiv i, upptäckte Sverigedemokraterna och fann denna upptäckt relevant som erbjudande en utväg ur vad som såg ut som en oundviklig ny partilöshet för min del, berodde det främst på att de helt enkelt hade rätt i fler för mig centrala sakfrågor än de andra partierna. De kvarhöll centrala positioner som Moderaterna och Kristdemokraterna uppgivit.

Ideologiskt fanns däremot brister och otillräckligheter som förklarades av den definierande och helt dominerande nationalismen. Men nationalismen förlänade likväl partiprogrammet en distinkt ideologisk karaktär i allmän och neutral mening. Det då gällande programmet var omfattande och detaljerat, och man kunde se att det funnits intellektuella som under lång tid (SD var vid denna tid inte något “nytt” parti, även om det tidigare varit så litet att det för mig i stort sett varit okänt) knåpat med det i olika upplagor. Det fanns en grundläggande, sammanhållande, åskådningsmässig enhet och konsekvens som entydigt vittnade om närvaron av ett element av genuint politiskt tänkande. Nationalismen var tillräcklig för att, på detta sätt partiprogrammatiskt formulerad, konkretiseras och specificeras i de rätta positionerna i sakfrågorna, positioner som tidigare från andra ideologiska utgångspunkter intagits också av mina gamla partier, om än vid det här laget för relativt länge sedan. Inte minst när man just stod inför Moderaternas och Kristdemokraternas katastrofala, fortsatta politisk-korrekta nyorienteringstendenser under Reinfeldt och Hägglund, framstod SD:s program som ett imponerande dokument.

När jag efter att under några år ha studerat detta program, såväl som de nu allt tydligare framträdande jämförbara partierna i övriga Europa och överhuvudtaget nationalismens utveckling, även som ideologisk, intellektuell strömning i allmänhet, alltifrån efterkrigstiden, blev medlem i SD, försökte jag, naturligt nog, lämna ett bidrag i form av förslag till ideologisk utveckling och fördjupning i linje med de intellektuella traditioner jag ägnat mig åt både akademiskt och i min kontakt med mina tidigare partier. Innebörden av denna utveckling och fördjupning var främst en samtidig modifikation och komplettering av nationalismen, som utifrån dessa traditioner ju, oaktat dess viktiga delsanningar, framstod som både delvis ohållbar och otillräcklig som helhetlig och allenarådande ideologi.

Mattias Karlssons nya program från 2011 var kortare och mer strömlinjeformat, men det markerade, från perspektivet av min föreslagna modifikation och komplettering, ett stort framsteg genom att lyfta fram socialkonservatismen som huvudsaklig ideologisk självbeteckning framför nationalismen, även om den senare också nämndes i samma mening. Tyvärr tolkades detta av många medlemmar som en anpassning, ja kanske den allra mest karaktäristiska och signifikativa anpassningen, till det politiska etablissemangets åsiktskorridor och till den svenska välfärdsstaten i den utformning den för närvarande hade, och förstås också i linje med den sverigedemokratiska folkhemsromantiken: begreppet förstods helt enkelt i analogi med socialliberalismen och socialdemokratin, och därmed som ett uttryck för ett övergivande inte bara av nationalismen, utan även av den konservatism som “social” här bara användes som en bestämning till.

Denna tolkning var begriplig såtillvida som partiet under Åkessons ledning verkligen också på flera sätt uppvisade en ny politisk anpassning, och ingen fullständig klarhet råder om Karlssons intentioner med den terminologiska innovationen. Men i historiska termer var tolkningen problematisk. Det blev nödvändigt att försöka klargöra socialkonservatismens innebörd som legitim riktning inom eller variant av konservatismen som sådan, utan samband med de problematiska tendenser den partiinterna oppositionen pekade på. Inte minst ville jag peka på socialkonservatismens inte minst men ingalunda enbart tyska, akademiska och filosofiska bakgrund, där mycket stora resurser stod att finna för en solid underbyggnad och förstärkning av partiets ideologi sådan den nu formulerades. Socialkonservatismen kunde också lätt kopplas till mina specifika traditioner, såtillvida som idealismen, personalismen och historicismen samtliga varit avgörande för dess historiska utformning. Mina helhetliga förslag för ideologins modifikation och komplettering kunde således på vad som såg ut som ett fördelaktigt sätt finna en anknytning i den partiinterna revision som Karlsson företog genom hans användning och nya framlyftande av begreppet socialkonservatism, även om de också gick avsevärt utöver det.

Utöver inläggen i denna blogg höll jag en föreläsning i ämnet för partivännerna. Men några mer entydiga tecken på att jag lyckats med denna kommunikation har jag ännu inte sett. Många ser inte bara fortfarande den nya socialkonservatismen som ett svek mot nationalismen och konservatismen, utan är fullständigt oförstående inför begreppet, ja vissa tror att det är Mattias Karlssons egna påhitt! Och de fortsätter bekräftas i sin missuppfattning av partiets faktiska, sakpolitiska och attitydmässiga omorientering. Såtillvida som denna partiinterna opposition kvarstår, och för den delen också såtillvida som den rätt förstådda historiskt föreliggande socialkonservatismen inte har tillägnats och tillämpats för utformningen av partiets politik, har den potentiella styrka som framlyftandet av socialkonservatismen gav har helt enkelt inte fullt kunnat utnyttjas. Vad som har skett är i stället att den ideologiska stringens och kompass som tillhandahölls av nationalismen har börjat gå förlorad. Åtminstone i den meningen har kritikerna fått rätt.

Inte heller de övriga, mer allmänna konservativa inslag som Karlsson lyft in och som delvis ersätter de nationalistiska – och det handlar om genuina och värdefulla ideologiska eller filosofiska inslag, inspirerade bland annat av hans läsning av Roger Scruton, som innebär en tydlig och välkommen början till en modifikation och komplettering av partiets gamla traditioner – har kunnat förhindra denna utveckling. En långt kraftfullare och resursrikare ansats i samma riktning finner vi hos Samtidens kulturskribent, den i Uppsala aktive sverigedemokraten Simon O. Pettersson, som också, i egenskap av germanist med stort historiskt intresse för Preussen och det tyska kejsarriket, är eminent kvalificerad att föra vidare projektet att förklara socialkonservatismens historiska innebörd. Men det återstår att se vilket genomslag det får i partiet.

Vad vi tills vidare ser är alltså tyvärr en anpassning i tecknet av vad jag kallat liberalpopulism. Den gamla kärnan av ideologiskt medvetna och kunniga nationalister har ersatts av allmänt missnöjda massor av väljare och medlemmar, som ännu inte tillräckligt tillägnat sig en allmän- och socialkonservativ förståelse. Om en vag liberalism i olika schatteringar – mer eller mindre social, mer eller mindre marknadsfundamentalistisk, alltid diffust allmänkulturell, alltmer illiberal ifråga om åsiktstolerans och yttrandefrihet – utmärker det politiska mittfält som inom etablissemanget är ockuperat av arméerna av illa utbildade postmarxistiska tjänstemän på alla områden, och samtidigt utsatt för det allmänna “västliga”, delvis neokonservativa geopolitiska trycket, kvarstår i frånvaron av både nationalism och konservatism även för den sverigedemokratiska oppositionen endast liberalismen, en liberalism som primärt betecknar en förhandenvarande historisk-social realitet, liberalismen som system snarare än som ideologi, som det opinionsmässiga fält som ensamt är tillgängligt för motståndet mot etablissemanget. Man är hänvisad till detta fälts givna konfiguration för sina redskap, sina referenser, ja sina värderingar.

Och det är här vi tydligt urskiljer den kanske viktigaste, oundvikliga konsekvensen för partier av SD:s typ av försvagningen eller uppgivandet av ideologin. Rent generellt gäller att de innebär populismens överhandtagande. Populismen blir vad som återstår. Och med populism menar jag inte, såsom alltfler beklagligt nog gör, bara en politisk riktning som vänder sig mot det idag existerande etablissemanget, utan det mer allmänna fenomen jag diskuterat i tidigare inlägg och som bestämmer den etablerade definitionen bland forskare – ett fenomen som även kan identifieras hos etablissemanget självt. Men utan tvekan innebär den utlämnadhet åt populismen som ideologins tillbakaträdande medför en särskild nackdel för, en distinkt försvagning av oppositionen mot etablissemanget. Den förlorar helt enkelt klarsyn. Den förlorar djupare förankring. Den blir lättare att manipulera och kontrollera. Och det är vad vi ser. SD och jämförbara partier i Europa skördar på grund av etablissemangets fastlåsthet i sin såväl ideologiska som sakfrågemässiga absurditet självklara och stora framgångar medels populismen. Men på sikt måste även denna populism, och inte bara nationalismen, modifieras och kompletteras av andra ideologiska komponenter.

När jag valde att stödja SD var det redan föreliggande momentet av populism s.a.s. ett pris värt att betala. Det var möjligt att tolka i termer av den “högre” populism som även det ickepopulistiska element jag efterlyser alltid måste bejaka, erkänna, försvara. Men det finns gränser för en sådan apologis möjligheter i vår givna historiska situation.

Donald Trumps framfart, även i Europas dissidentopinion, borde göra oss akut medvetna om populismens vansklighet, ja ännu mer än om nationalismens. Hans valframgång var begriplig, i ljuset av de många rätta ståndpunkter han intog i motsats till det amerikanska etablissemanget och den s.k. djupa staten. Populismens allmänna definition tillåter självklart att en populistisk politiker kan ha rätt i sakfrågor. Men den visar också hur snabbt en sådan politiker kan svänga och varför han kan det. Och inte minst Trumps utrikespolitiska uttalanden om Syrien visar hur farligt det kan bli när han gör det. Men redan tidigare hade Trumps bullrande vulgarismer ett ogynnsamt inflytande på den etablissemangskritiska opinionen i hela västerlandet. Den s.k. alternativhögern (ja, en sådan fanns före Trump) förföll till en ny grovhet och råhet, kulminerande i demonstrationen i Charlottesville.

Alla av den nya högern tidigare influerade riktningar tycks ha övergått till en ny publicistisk och aktivistisk modalitet, och Alain de Benoist själv har tagit itu med fenomenet i en ny bok. Förlaget trumpetar: L’extraordinaire défiance de couches de population toujours plus larges envers les ‘partis de gouvernement’ et la classe politique en général, au profit de mouvements d’un type nouveau, qu’on appelle ‘populistes’, est sans nul doute le fait le plus marquant des transformations du paysage politique intervenues depuis au moins deux décennies. Le phénomène tend même à s’accélérer, comme l’a montré l’élection de Donald Trump, survenant quelques mois après le ‘Brexit’ britannique. Partout se confirme l’ampleur du fossé séparant le peuple de la Nouvelle Classe dominante. Partout émergent de nouveaux clivages qui rendent obsolète le vieux clivage droite-gauche.” Givetvis ställer de Benoist de större frågorna: “Mais que faut-il exactement entendre par ‘populisme’? S’agit-il d’un simple symptôme d’une crise générale de la représentation? D’une idéologie? D’un style? Ou bien le populisme traduit-il une demande fondamentalement démocratique face à des élites accusées de ne plus faire de politique et de vouloir gouverner sans le peuple?” Men oavsett hur han nu bedömer och själv ställer sig till populismen, är det svårt att värja sig mot intrycket att hans efterföljare, eller partiella efterföljare, inte minst i Sverige, blivit benägna att tona ned eller uppge den nya högerns karaktäristiska icke-populistiska element under intryck av Trumps framgångar.

“Nordisk Alternativhögers” poddar markerar väl ett nytt svenskt rekord i amerikanisering, en ny turboamerikanisering med poddar fulla av pling-plongande spex och popkultur och jargong, allt direktimporterat och ofta till och med i avsaknad av minsta språkliga modifikation: de kunde lika gärna tala subkulturjargongamerikanska hela tiden. Allt detta tenderar att göra den nordiska alternativhögern genuint kulturirrelevant. Men jag förnekar inte att flera i denna rörelse har ett allvarligt syfte i grunden, även om jag också har invändningar när det gäller den ideologi och den kulturella sensibilitet i vilken detta syfte någon gång glimtvis uttrycks – det händer att här skymtar en ren troglodytnationalism. Ibland lyckas de upprätthålla och vidareföra Daniel Fribergs projekt att skapa en ny estetik för nyhögeridéerna, men lika ofta faller de rakt ned i den gamla sunkbunkern.

Vore det inte för alla dessa svagheter skulle den nordiska alternativhögern, i linje med hur den såg ut att kunna gestalta sig i USA före Trump, i linje med det bästa i den europeiska nya högern, korrigerat och utvidgat med andra tanketraditioner, i förening med Motpol-kretsen såsom vidareutvecklad i den rätta riktning i vilken jag under flera år tyckte mig se den utvecklas, kunna bli en god ideologisk och metapolitisk stödtrupp för det nya partiet Alternativ för Sverige. För sakpolitiskt framstår detta parti i mycket som en ny och bättre upplaga än det SD jag gick med i för snart åtta år sedan, och inte minst i en helt ny, sunkfri förpackning. På några punkter går de också utöver SD även sådan det då såg ut. Om SD 2010 hade mer rätt i för mig avgörande sakfrågor än M och KD, har idag AfS mer rätt i dessa frågor än SD.

Skälen till att jag alltsedan jag upptäckte SDU:arnas projekt för det alternativa Europasamarbetet har jag stött dem. Det blev uppenbart att samtidigt som de ansågs, och i viss mening väl också var, mer nationalistiska än det s.k. moderpartiet SD, var de också mer Europaorienterade. Och i flera andra av de för mig viktiga frågorna (för att fokusera på detta inläggs huvudtemata går jag inte in på dessa frågor som sådana) stod de närmare i mig, och deras ståndpunkter föreföll ligga mer i linje med de kompletterande ideologiska dimensioner, och dimensioner av historisk förståelse, vilka jag ansåg borde tillföras SD. De var inte nyhöger, inte identitärer, inte alternativhöger, utan att förneka dessa riktningars viktiga delsanningar, och låg närmare vad jag ville försvara som en post-paleokonservativ åskådning av europeiskt snitt. Det var därför jag ställde upp den av SDU:arna utformade distriktsstyrelsen i Stockholm. När jag efter deras uteslutning föreslog att de skulle starta ett nytt parti var min förhoppning att det i den nya formen skulle förverkliga allt detta jag velat se eller läsa in hos dem, och därmed fylla ett stort parlamentariskt tomrum, ett tomrum som inte bara var det som lämnats genom SD:s utveckling, utan ett mycket större som var en följd även av M:s och KD:s förändring.

I linje med detta långvariga försvar har jag nu, efter att ha varit partilös i två år, sedan jag lämnade SD, besviken över situationen i Stockholmsledningen, dess oförståelse för mina perspektiv, och de misstag som stred mot vad jag hoppades var vår vision och som jag inte lyckades avstyra, blivit medlem i AfS. Mina förhoppningar är oförändrade och obrutna.

Men jag har också några frågetecken. Samtidigt som AfS alltså har mer rätt än SD i sakfrågorna, så mycket mer rätt att det i sak motiverar existensen av det nya partiet och anslutningen till det, är inte heller detta parti opåverkat av den förstärkta, Trump-inspirerade populistiska vågen. Återigen, även Trump hade rätt i avgörande sakfrågor, och det finns ingenting att invända mot framåtandan i hans rörelse eller bland hans anhängare, inklusive dess organiserade former, så länge han står kvar på dessa riktiga positioner. Så långt får den gärna påverka också Europa. Men vi vet inte om han kommer göra det, och han vacklar redan på ett ytterst betänkligt sätt, inte minst i en del fullständigt oacceptabelt och oanständigt twittrande. Och redan för ett år sedan förföll han, svek han, genom att bomba Syrien. Det borde blivit en större tankeställare än vad som är fallet, och det finns anledning att hysa samma tvivel på andra utrikespolitiska områden, ja även inrikespolitiska. I bakgrunden, och ibland i avsevärd närhet till AfS, hör vi althögerns och sunkbunkerns oreserverade allmänna beundran för starka ledare som sådana, utan civiliserade kriterier och utan politisk-filosofisk förståelse, vars psykologiska dynamik och ofta förödande konsekvenser vi känner väl alltifrån antiken.

Men även Trump förutan inställer sig frågan inte bara om graden och arten av AfS nationalism, utan även, och mer akut, frågan om graden och arten av dess populism. För det mest slående uttrycket för att de fångats av den förstärkta populistiska trenden är att de än så länge helt enkelt saknar explicit ideologi. Deras program har inget ideologiskt avsnitt, nej inga specifikt ideologiska formuleringar överhuvudtaget. Partiet saknar ideologisk självbeteckning.

I en intervju i samband med lanseringen av partiet förklarade Gustav Kasselstrand att partiet anser den politiska höger-vänster-skalan överspelad. “Partout émergent de nouveaux clivages qui rendent obsolète le vieux clivage droite-gauche.” Ja, undertiteln på de Benoists ovan nämnda bok om populismen är Droite-Gauche, c’est fini! Det är viktigt att förstå att detta låter sig sägas inte bara utifrån en allmän populism, utan även ligger i linje med den typiska nationalistiska politiska traditionen. Det är ingalunda en specifikt populistisk åsikt, den är ingalunda oförenlig med ideologi. Men när Kasselstrand också säger att partiet i stället förlitar sig på sunt förnuft, börjar detta kanske, åtminstone i beaktande av frånvaron av ideologiskt innehåll i partiprogrammet, framstå som avsett som en ersättning inte bara för höger-vänsterskalan, utan just för ideologin som sådan.

I programmet används ordet ideologi endast i den ensidiga, negativa meningen: “Bildandet och organiseringen av Sveriges medborgare i en ny rörelse som ser verkligheten för vad den är, utan ideologiska skygglappar, är en nödvändighet för att kunna omdana och förnya det politiska landskapet. Bara på så vis kan Sverige reformeras och hamna på rätt köl. Alternativ för Sverige tar avstamp i dagens Sverige och ser därför att den gamla partipolitiken spelat ut sin roll. Låtsaskonflikten mellan höger och vänster tjänar endast de gamla partierna som tror att partiintressen per automatik är allmänintressen.” Ideologi är verkligen inte allt. Den burkeanska motsatsställningen av ideologi och konservatism, filosofisk konservatism, har ett begränsad, giltig poäng. De extrema fallen av ideologi i burkeanernas mening är förvisso inte okända i vår tid, och i synnerhet inte heller deras simplistiska, slagordsmässiga formuleringar (“allas lika värde”), som i stället för att befrämja bara förhindrar, och är avsedda att förhindra, tanken. Ideologi kan förvisso bli skygglappar. Sunt förnuft, och personligt ledarskap, personlig karaktär, det unika situationella omdöme, det mått av ansvarig flexibilitet och pragmatism som aldrig kan ersättas ens av den mest nyanserade, fördjupade och allsidiga filosofis konceptuella och språkliga uttryck, förblir alltid oundgängliga, ja lika viktiga.

Men ideologin är också oundgänglig. Och här erbjuder sig åter alla de resurser som SD endast högst ofullständigt tillägnat sig och gjort bruk av. Åtskiljandet av ideologi och filosofi är inte generellt giltig. Ideologin kan inte strikt separeras från den politiska filosofin, från det politiska tänkandet, den politiska visdomen. Ideologin är den systematiska artikulationen av vår förståelse och av vad vi vill. Man måste helt enkelt skilja mellan bra och dålig ideologi. Förlitar vi oss enbart på de andra nödvändiga komponenterna i ett politiskt parti och dess ledning, så förlorar vi på sikt klarsynen, och mycket mer med den. Vi förlorar den långsiktiga orienteringen, våra måls tydlighet och precision, våra ställningstagandens konsekvens och sammanhang, vår motståndskraft mot fientlig yttre påverkan, vår stabilitet, vår styrka.

Men AfS är ju ett alldeles nygrundat parti. Jag vill därför inte fästa alltför stor vikt vid dessa frågetecken, utan i stället förlita mig på vad som genom de många riktiga ställningstagandena i sakfrågor kan utläsas om partiets implicita ideologi, som åtminstone potentiellt är mindre populistisk än både SD:s och, i en mening, etablissemangspartiernas. Det bör kunna bli en god utgångspunkt för dem som, förhoppningsvis, vill börja formulera partiets politik även i ideologiska termer.

Ett urval av relevanta äldre inlägg:

Till frågan om populismen

Sverigedemokraterna och populismen

Sverigedemokraterna och den lägre populismen

Det alternativa Europasamarbetet

Varför jag har försvarat SDU

Alternativhöger och post-paleokonservatism

Ett nytt parti?

Den populistiska nationalismens otillräcklighet

Andersen om AfS och populismen

Intervju med Gustav Kasselstrand

28/3

Stockholmsstyrelsens politik

Om vi, åtminstone för ett ögonblick, lämnar den hett debatterade frågan om Peter Wallmark är en skurk eller ej, kan vi på vad jag tror är ett välbehövligt sätt ta upp några andra aspekter av utvecklingen i SD Stockholms stads distriktsstyrelse. En för mig viktig och försummad sådan är frågan om styrelsens politiska och ideologiska inriktning under den tid som gått sedan jag lämnade den.

När det under hösten 2015 visade sig att “min” styrelse inte längre var bärkraftig efter partiledningens uteslutning av våra tre SDU:are (ordföranden William Hahne, sekreteraren Adam Berg och suppleanten Anton Stigermark), utan förföll till en rad allvarliga misstag, bidrog jag, i alla fall i någon mån, på det sätt jag beskrivit i tidigare inlägg till planeringen av det nya styrelseförslag som vann medlemmarnas förtroende på årsmötet våren 2016.

Utan all tvekan var det det bästa av de då föreliggande alternativen. Utöver det fanns ett som bestod av de medlemmar av min gamla styrelse som återstod efter att halva styrelsen avgått: vad jag kallar rumpstyrelsen – men kompletterad med några nya namn. Och ett som bestod av ordföranden Hesselbäck och en av rumpledamöterna, som båda brutit med den övriga rumpstyrelsen (eller tvärtom). Det var också en starkare styrelse än den redan decimerade jag satt i, även sådan den såg ut innan hälften av ledamöterna avgick. Den såg ut att kunna fylla sin situation i det besvärliga läget, och ta distriktet vidare i åtminstone tillräckligt rätt riktning. Såvitt jag kunde se fanns ingen större risk att denna styrelse på något område skulle representera eller stödja någon av partiets problematiska tendenser. Den framstod som det bästa distriktet vid denna tid kunde åstadkomma.

När jag efter en kort tid och endast några få möten lämnade planeringen för denna nya styrelse strax före jul 2015 och meddelade att jag inte var intresserad av att själv ingå i den, gjorde jag det därför med gott samvete. Jag tyckte att jag hade gjort vad jag kunnat för att hantera den uppkomna situationen och för att få fram en bra – om än vid denna tidpunkt ännu inte helt definitiv – sammansättning av personer redo att ta över vid det kommande årsmötet.

Det förslag vi kommit fram till var, tyckte jag, en utmärkt blandning av, för det första, folk från min gamla styrelse, nämligen vår kassör Monica Skogman, Per Ossmer och Per Sefastsson; för det andra gamla erfarna post-sunk-bunkerister som David Lång och Jakob Eriksson, tänkta som ordförande respektive vice ordförande, av vilka den förste nu hade nästan sex års erfarenhet från riksdagen och den senare, f.d. partisekreterare och med juridisk examen, hade ännu längre erfarenhet på såvitt jag förstod hög nivå i näringslivet, efter vilken han nu återkom till partiarbetet – båda dessa var representativa figurer, som också kunde förväntas ligga åtminstone tillräckligt i linje med min styrelses politiska och ideologiska inriktning, även om de inte var ombord på vad jag sammanfattade som SDU:s projekt “det nya tredje”; och slutligen en rad utmärkta nya namn som Madeleine Eriksson, Katja Nyberg, Jenny Ribsskog och Stephan Andrén.

Peter Wallmark var inte tilltänkt som medlem av denna styrelse så länge jag var involverad i planeringsarbetet. Han hade visserligen, liksom sin på annat håll i partiet aktiva och förtroendevalda fru, Christina, deltagit i detta arbete, ja påbörjat det långt innan jag kom in i det, men ingen av dem gjorde under min tid anspråk på egna styrelseplatser. Wallmark blev en del av vad som kom att kallas “Nystarts” förslag först efter att jag lämnat det, vid början av 2016.

På grund av min frånvaro från styrelsearbetet sedan denna tid kan jag inte på något tillfredsställande sätt bedöma hur det gick för denna styrelse. Men det borde ha kunnat gå mycket bra. Med, tror jag, endast någon mindre förändring omvaldes den i alla fall våren 2017.

De problem som sägs ha lett till en ny splittring av styrelsen i två lika stora delar tycks ha uppstått under det andra verksamhetsåret, 2017-18, och det är för dem Peter Wallmark verkar ges skulden. Nu är han nyvald ordförande för 2018-19, och såvitt jag förstår är det huvudsakligen han själv som ligger bakom att hans nya styrelse består av en lång rad helt nya och yngre namn. Det blir också stora förändringar på kommun- och landstingslistorna.

Vad vet vi om alla de nya? Var står de? Och var står Wallmark själv i ideologiskt avseende? Det är, eller borde vara, viktiga frågor för alla SD:are i Stockholm. Under den korta tid jag hade kontakt med Wallmark hann jag inte bilda mig någon uppfattning om detta, och det framstod heller inte som på något avgörande sätt betydelsefullt att göra det, såtillvida som han ju inte skulle ingå i det nya styrelseförslaget – lika litet som det, av samma skäl, fanns någon anledning att undersöka hans bakgrund och om där fanns något brottsligt av den typ Maggi Haglund och andra menar sig kunna peka på.

På mitt nuvarande avstånd från styrelsearbetet kan jag inte bedöma om han företräder någon av de problematiska ideologiska och politiska tendenserna. Det är fullt möjligt att han gör det, och många tycks mena att även hans styrelse av olika skäl kommer kollapsa och han själv tvingas träda tillbaka. Anklagelserna är synnerligen allvarliga. Men under de diskussioner jag förde med honom var han åtminstone positivt inställd till mig och mina idéer, och uttalade sig t.o.m. respektfullt om mina vänner i SDU-ledningen.

Vi får se hur det går. Jag känner fortfarande, även efter att ha lämnat inte bara styrelsen utan hela partiet, något slags ansvar för att försöka följa och kommentera utvecklingen.

Sanningen om Medborgerlig Samling?

Mons Krabbe, fjärdenamn på Medborgerlig Samlings riksdagslista, ger liksom flera av de andra namnen ett sympatiskt intryck. I diskussioner med mig på Facebook har han förnekat att MED är ett neokonservativt parti, och uppvisat en mer reserverad inställning i åtminstone NATO-frågan (möjligen också den därmed sammanhängande Rysslandsfrågan), som på fördelaktigt sätt avviker från partiprogrammets. Åtminstone ytterligare en person på listan hyser en liknande uppfattning, eller går längre och intar en ståndpunkt rakt motsatt programmets i dessa frågor.

Detta kunde synas ge visst hopp om en förändring av partiets förbluffande föråldrade och oriktiga hållning. Kanske finns en ganska stor opinion inom partiet som inte tror på de officiella formuleringarna? En växande opinion? Det vore rimligt, givet det politiska sakläget och debattens utveckling. Men som det nu är förstörs i stor  utsträckning allt annat partiet vill och står för, och som ofta är bra (ett exempel är det skolpolitiska programavsnittet), av vad som utan tvekan är de långtgående neokonservativa eller liberalinterventionistiska inslagen. Krabbe har m.a.o. fel. Det är verkligen beklagligt.

MED är neokonservativt också i det slappa, tanklösa anammandet av den vanliga strategin att, i syfte att bekämpa vänsterns användning av mångkulturen och dess många minoriteters aggressiva och destruktiva påtryckningar, förkasta “identitetspolitik” som sådan. Som om konservatismen inte självklart var en identitetspolitik. Följden blir förstås att det inte heller går att hävda vår svenska och europeiska identitet. Allt reduceras till den ensidiga, tomma, abstrakta frihets-, rättighets- och medborgarskapsideologin av radikalliberalt, jakobinskt snitt.

Men neokonservatismen blir särskilt problematisk, eller s.a.s. mer akut problematisk, på det utrikes- och säkerhetspolitiska området. Det är ohållbart att, som alltså några i MED gör, i så stor utsträckning anpassa sig till de gamla tröga momenten i den L-, M-, och KD-röstande borgerligheten för att få igenom andra programpunkter, exempelvis i invandrings- och mångkulturfrågorna. Och det är naturligtvis oförsvarligt att verkligen omfatta dess historiskt överspelade och av de mest dubiösa krafter drivna linje – krafter som, bortom retoriken om demokrati och mänskliga rättigheter, eller medels deras innehållsliga omtolkning, direkt motarbetar partiets goda programpunkter.

Signaturen Regulus skrev den 19:e denna månad ett intressant inlägg i tråden ‘Gamla SDU bildar nytt parti: Alternativ för Sverige’ på Flashback, där han förklarade vad han menade var bakgrunden till denna partiets beklagliga inriktning, en bakgrund jag inte kände till. Inlägget förtjänar att återges i dess helhet. Regulus svarar en skribent som talat om samgående mellan MED och AfS. Jag var själv inne på att SDU:arnas nya partibildning borde föregås av ingående diskussioner om möjligt samgående med inte bara MED utan även Kristna Värdepartiet och en lång rad av inflytelserika, missnöjda moderater och kristdemokrater. Men Regulus förklaring av MED:s neokonservatism och de programformuleringar han citerar visar, om den är riktig, varför det hade varit omöjligt i MED:s fall:

“Dina funderingar antyder att du inte riktigt förstått vad MED är, varför och hur de bildades, och varför en sammanslagning mellan MED och AfS är otänkbar.

För att förstå vad MED är måste man se på hur de bildades, alltså kuppen inom dåvarande Borgerlig Framtid där partigrundaren och hans anhängare slängdes ut och ersattes av Ilan Sadé och hans kumpaner.

Läser man vad MED själva skriver om detta blir man inte mycket klokare. Det talas lite vagt om ‘motsättningar’ utan att förklara vari dessa motsättningar bestod.

Men om man jämför Borgerlig Framtids och MED:s partiprogram faller genast en stråle av ljus genom mörkret. BF:s och MED:s partiprogram är nämligen i det stora hela identiska till inriktining och innehåll. Det är iofs inte så konstigt eftersom det trots allt handlar om samma parti, före och efter kuppen.

Programmen skiljer sig dock på en avgörande punkt, som uppebarligen var av största vikt för dem som genomförde kuppen, nämligen försvars- och utrikespolitiken:

BF var/är (en spillra av det gamla partiet finns fortfarande kvar) närmast vad man i USA kallar för ett paleokonservativt parti, som värnade om Sveriges nationella suveränitet och oberoende. Man motsatte sig av det skälet ett svenskt NATO-medlemskap, och ville istället bygga upp vår förmåga att försvara oss själva:

Vi bör därför, tills vidare, avvakta med att gå med i NATO. Istället är det av yttersta vikt att det svenska försvaret för all framtid är så starkt att det avskräcker andra länder eller organisationer från att anfalla oss. I ett läge där det ändå görs ska vi själva klara av att försvara oss.

http://www.borgerligframtid.se/forsvaret/

MED är tvärtom ett neokonservativt parti som ivrigt förespråkar ett svenskt NATO-medlemskap och hetsar mot Ryssland på ett sätt som vid en jämförelse till och med får DN:s rysshat att framstå som balanserat och måttfullt.

MED beklagar att det efterlängtade kriget mot Ryssland (“kraftfulla motåtgärder”) hittills uteblivit, och skyller detta på att de överstatliga institutionerna är för svaga, samt på de otäcka populistiska krafternas segertåg i Europa:

Det ryska agerandet bryter mot såväl andan som många gånger bokstaven i de grundläggande överenskommelserna för europeisk säkerhet, Helsingforsavtalet 1975 och Budapestdokumentet 1994. Detta har inte kunnat följas upp av några kraftfulla motåtgärder från det internationella samfundet beroende på de internationella institutionernas inbyggda svagheter och fortsatt a försvagning av populistiska politiska krafter.

https://www.medborgerligsamling.se/a…ig-samling.pdf

För att försvara EU mot ryssar och populister måste Sverige omedelbart gå med i NATO, menar MED:

Då de flesta EU-länderna är medlemmar i försvarsalliansen NATO, så ska Sverige bli medlem i NATO. Med detta får Sverige tillgång till den enda struktur som i dagsläget på ett fullgott sätt kan försvara Sverige och den Europeiska Unionens medlemsländer.

Därmed kan vi även i ökad utsträckning delta i NATO:s krig i andra länder, vilket är något som MED också hett eftersträvar:

Målet är självklart också att Sverige ska kunna ge ett trovärdigt stöd till NATO:s artikel 5 och andra EU-länder i enlighet med den svenska solidaritetsförklaringen.

Partiledaren Ilan Sadé har för övrigt nyligen krävt att de tidigare IS-kontrollerade områdena ska “återerövras”:

IS-territorierna bör återerövras i deras helhet

Men troligen skulle en fullständig återerövring av de förlorade områdena i Syrien och Irak vara en långsiktigt viktig vinst – framförallt för invånarna där, men också för Västvärlden.

https://detgodasamhallet.com/2017/06…-deras-helhet/

IS hade redan kastats ut ur Irak när Sadé skrev sin artikel men spillror av IS fanns kvar i östra Syrien, så det är väl i första hand i eller mot Syrien som han vill att det ska krigas. NATO-länderna USA och Turkiet håller i så fall på att göra honom bönhörd.

För den som likt AfS inte vill att Sverige ska gå med i NATO, kriga mot Ryssland eller kriga i Syrien borde alltså MED knappast framstå som en attraktiv samarbetspartner.

Detta sagt med reservation för att AfS förstås kan gå samma öde till mötes som Borgerlig Framtid och tas över av NATO-vurmare. Det finns mycket starka krafter som till varje pris vill förhindra att det bildas ett NATO-kritiskt borgerligt parti i Sverige, som ju blivit av stor strategisk betydelse för USA och NATO efter Baltikums anslutning till NATO (titta på en karta för att förstå varför).

Men jag misstänker att det blir svårare att kuppa AfS än Borgerlig Framtid.”

(Några rörliga emojis föll bort här.)

Om Regulus har rätt, är det svårt att hoppas på någon förändrad inriktning hos MED. Neokonservatismen, liberalinterventionismen, krigshetsen, hela det urmodiga tingsteniansk-ahlmarkska paradigmet, allt det som idag är rena illusioner, men farliga sådana, är då själva den grundläggande motivationen bakom MED, själva dess raison d’être. Det är verkligen allvarligt. Man kan förstås hoppas att Regulus har fel. Men jag befarar att han vet vad han talar om.

SD Stockholms stad igen

I morgon är det dags för ännu ett årsmöte i SD Stockholms stad. Problem tycks ha uppstått med den nya distriktsstyrelsen. Jag är besviken över detta, eftersom jag stödde denna nya styrelse som tillträdde vid årsmötet 2016 och till största delen omvaldes förra året. D.v.s. även den styrelse vars övertagande på årsmötet 2016 jag och halva den föregående styrelsen ansåg vara nödvändigt, tycks ha visat sig problematisk. När den andra hälften av 2015-16 års styrelse redan från början, med karaktäristisk och ständigt stegrad högljuddhet framförde kritik mot den nya styrelsen, var jag inte benägen att sätta tilltro till dess vittnesbörd. Jag förblev övertygad att nye ordföranden David Lång, vice ordföranden Jakob Eriksson m.fl. var de rätta att hantera den beklagliga situation om uppkommit vid slutet av 2015.

Sakpolitiskt – om än på ett plan bortom den stockholmska lokalpolitiken, men ett plan som förstås även distriktsstyrelser och hela partiet också måste engagera sig på – inställde sig dock vissa tvivel när Eriksson inte bara försvarade USA:s bombning av Syrien med anledning av den påstådda men osannolika användningen av giftgas från den syriska regeringens sida, utan även anklagade mig för intellektuell ohederlighet (!) när jag ifrågasatte detta försvar. Han kan inte ha läst någonting av allt det jag skrivit i detta ämne. Detta plötsliga obalanserade utfall – Eriksson hade såvitt jag minns liksom alla andra i den nya styrelsen varit positiva till min medverkan i den – avslöjade en förvånande och förskräckande svaghet i det nya presidiet. Eriksson tillhör emellertid inte dem som den nya styrelsens kritiker vänder sig mot. I stället tycks det vara ledamoten Peter Wallmark som, åtminstone med tiden, det mesta av kritiken kommit att fokuseras på.

Maggi Haglunds anklagelser i sociala media, exempelvis, är vildare än någonsin. Jag kan inte bedöma sanningshalten i dem, utan bara säga att i den visserligen begränsade men dock kontakt jag hade med Wallmark och hans likaledes i distriktet och på annat håll i partiet engagerade fru, hann jag inte uppfatta något som liknade eller antydde möjligheten av det de nu anklagas för. Men när även Madeleine Eriksson, en av ledamöterna av den av mig stödda nya styrelsen, som jag fått ett gott intryck av, för några månader sedan i protest meddelade att hon inte ställde upp för omval, när de som stod på min sida i den gamla styrelsen och valt att sitta kvar i den nya kom med motsvarande samstämmiga vittnesbörd, ja när även denna nya styrelse visade sig ha delats upp i två jämnstora, varandra bekämpande delar – då kan jag åtminstone förstå att det hela inte fungerade så som jag hoppats. Om det stämmer att Wallmark och andra gjort sig skyldiga till vad de nu anklagas för, vilket delvis tycks vara samma typ av saker som jag blev tvungen att försöka bekämpa i den styrelse jag satt i, tar jag givetvis av samma skäl avstånd från det. Men i så fall vill jag också säga att jag betraktar European Freedom Awards på Grand Hôtel 2016, som såvitt jag förstår den nya styrelsen var en drivande kraft bakom, som det bästa enskilda evenemang partiet någonsin genomfört.

Med anledning av allt detta, som medansvarig för den nuvarande styrelsens tillkomst, känner jag mig hursomhelst tvungen att än en gång återvända till frågan om Stockholmsdistriktet och dess ledning. Inte minst de stora förhoppningar som ställdes på vår styrelse gör detta viktigt. Det är sannolikt att många medlemmar, liksom många av de gamla SDU:arna, nu vordna AfS:are, som stödde oss, har en ofullständig och felaktig bild av vad som hände. Nya fakta har dessutom framkommit. Jag behöver m.a.o. ytterligare förklara min ståndpunkt att 1) 2015 års på William Hahnes och SDU-ledningens initiativ tillkomna styrelse hade en utmärkt möjlighet att leda distriktet i rätt riktning, och dessutom på sikt påverka hela partiet i denna riktning, men att den 2) tyvärr visade sig oförmögen att utnyttja denna möjlighet, och i stället slog in på en väg av misstag som oundvikligen ledde till nya och förvärrade problem, och som, om man tillåtits fortsätta på denna väg, också skulle medfört problem för partiet som helhet i vårt distrikt –  något som nödvändiggjorde en ny styrelse.

Vad som fick mig själv att meddela att jag inte ställde upp för omval 2016 var framför allt den rent interna behandlingen, från vad som inom kort – när jag och andra kritiker av den beklagliga utvecklingen avgick i protest – blev vad jag kallade “rumpstyrelsens” sida, av oss kritiker och vårt fullt normala ifrågasättande och röstande mot en rad förslag, och våra reservationer mot ett antal beslut. Denna behandlings disproportionerlighet framstod som obegriplig i ljuset av meningsskiljaktigheterna och de sakfrågor som låg till grund för dem, och inte minst mot bakgrund av den positiva inställning som inte minst tf ordföranden, Jimmy Hesselbäck, och tf vice ordföranden, Maggi Haglund, tidigare haft till mig och mitt bidrag till styrelsearbetet. Oavsett det som senare hände räknar jag Maggi Haglunds intresse, under större delen av den tid vi samarbetade, för mina förslag, idéer och analyser, som i det mesta ligger i linje med SDU:arnas men också i några avseenden går utöver och modifierar dessa, som en hennes bestående förtjänst.

På grund av dessa förhållanden under den nya styrelsens första tid hade jag uppfattat det som att vi var i det väsentliga eniga i en gemensam och ny vision för distriktet. Det här var, rent politiskt, avgörande för mitt engagemang, och i ljuset av det stora, vitala och högkvalificerade ungdomsförbundet, partiets framtid och stora hopp, som stod bakom oss, såg det ut att kunna bli av betydelse för hela SD:s inriktning i framtiden. Partiledningen var – fick jag höra direkt från en av dess medlemmar – livrädd att Gustav Kasselstrand och William Hahne skulle ta över hela partiet redan på landsdagarna samma år, med Kasselstrand som Åkessons ersättare. Det var naturligtvis en hysterisk överdrift. Men tiden var utan tvekan kommen att få in ungdomsförbundets ledande företrädare på andra viktiga positioner i “moderpartiet”, och med vår styrelse hade ett första steg i denna riktning tagits. Fastän SDU:arna bara erbjöd en bättre, skarpare, sunkfriare populistisk nationalism, men ville kvarstanna inom denna nationalisms allmänna ramar, fanns hos dem – inte minst deras önskan att få med mig i styrelsen visade det – öppningar i synnerhet i vad gällde det nödvändiga alternativa Europasamarbetet, men även, åtminstone såsom det kunde avläsas i ställningstaganden i några världspolitiskt avgörande sakfrågor, mot den historiskt och filosofiskt fördjupade och mer allsidiga politiska analysen och förståelsen. Detta tycktes s.a.s. vara så långt man för tillfället kunde komma i strävan att ta SD utöver det populistisk-nationalistiska konceptet i riktning mot den typ av åskådning jag försökt försvara.

En rad märkliga, konkreta skiljaktigheter skapade emellertid problem som inte gick att lösa genom styrelseintern diskussion. Förutom ett antal smärre frågor om medlemsmöten, ekonomin kring några andra aktiviteter, och föreningsformalia, handlade det i kronologiskt ordning om följande.

Maria Danielsson och våra motståndare

För det första gällde det den avgörande frågan om förhållningssättet till den stora, mot vår nya styrelse kritiska delen av distriktets medlemmar, inklusive den gamla tf ordföranden Maria (Mia) Danielsson, och sättet att hantera vad som visade sig vara den här kvarstående konflikten. Under en lång lunch hade jag och partisekreteraren Richard Jomshof diskuterat igenom situationen efter årsmötet och efter uteslutningen av vår ordförande, Hahne. Partiledningen övervägde att få bort vår nya styrelse genom att ogiltigförklara årsmötet. Men omedelbart efter den nämnda lunchen inbjöds hela styrelsen till ett möte på riksdagskansliet, vid vilket det klargjordes att vi fick sitta kvar och en överenskommelse ingicks om att konflikten med Danielsson skulle hanteras genom Jomshofs medling. Den huvudsakliga innebörden av detta var att vi nu, efter de s.a.s. personliga uteslutningarna, gavs en chans att ändå visa vad vi ville och kunde, och på så sätt vinna förtroende i distriktet. Vår ställning var förstås fortfarande på intet sätt stark, och allt hängde givetvis på hur vi skötte våra kort. Det var uppenbart att en krävande balansgång skulle bli nödvändig för att det hela skulle lyckas.

Men det var nu jag menade att det bristande politiska och taktiska omdömet hos vissa av mina styrelsekolleger först visade sig. Eftersom jag inte varit med under det föregående verksamhetsåret kunde jag inte alls bedöma större delen av den uppkomna konflikten med Danielsson. Jag var endast medveten om ett problematiskt inslag i Danielssons politiska agerande under det föregående verksamhetsåret (förslaget om bussning), och att hon i största allmänhet tog ställning för den mot SDU och vår styrelses inriktning kritiska partiledningen. Även jag hade förvisso en kritisk inställning till henne, som bidrog till att jag inte haft något problem att acceptera idén om ett alternativ till valberedningens styrelseförslag. Men jag visste ingenting om den konflikt rörande rent partiinterna, för politiken ovidkommande saker som tydligen uppstått under hennes ordförandeskap. Alldeles oavsett detta var det dock i den nya situationen på intet sätt tillrådligt att upprätthålla den hittillsvarande hårda linjen. Tyvärr var det emellertid just vad som skedde. Konflikten fortsattes från styrelsens sida på samma spektakulärt konfrontativa sätt som tidigare, med oförändrade, hårresande (och av mig obedömbara) anklagelser. Mina påminnelser om överenskommelsen och uppmaningar till hänvändelse till partisekreteraren avvisades. Kommunfullmäktigegruppen, som för mindre än ett år sedan enhälligt valt Danielsson till gruppledare, beslöt under sommaren att avsätta henne som sådan, ett beslut jag inte ens kunde reservera mig mot eftersom det inte kom på distriktsstyrelsens bord.

Danielsson hade också några uppenbara förtjänster, exempelvis att hon talade franska och spanska, vilket gjorde henne potentiellt användbar för partiets framtida Europasamarbete. Hon hade också gjort ett gott intryck på många i och utanför stadshuset. Och inte minst hade hon fortfarande många anhängare, av vilka flera för mig framstod som goda partiföreträdare. Fastän jag alltså inte kunde påverka något beslut rörande hennes ställning, försökte jag hålla ihop föreningen genom dialog med henne om bl.a. hennes framtid i partiet, såväl som med några av hennes anhängare. Danielsson var nu s.a.s. en död hund, men den nya kontroversiella styrelse jag satt i fortsatte att sparka på henne och även på henne närstående medlemmar, på vad jag menade var ett onödigt och för vår förening och i förlängningen för partiet destruktivt sätt. Att jag överhuvudtaget hade kontakt med vår förra tf ordförande och gruppledare i kommunfullmäktige ansågs nu illojalt. Jag sades, i upprört tonläge, böra lämna styrelsen. I stället blev det Danielsson som inom kort lämnade partiet, och vi förlorade därmed ännu ett (efter Hahne) av våra vid senaste valet vunna mandat i stadshuset.

Alldeles oavsett frågan om hennes brister i det förflutna var det uppenbart att denna hårdhet i behandlingen av Danielsson och vägran att inta någon som helst konciliant hållning mot hennes anhängare, och att därmed gjuta olja på vågorna, läka såren, och ena och hela föreningen/distriktet efter det uppslitande årsmötet, skulle garantera förnyat och förstärkt motstånd mot och därmed nederlag för vår styrelse och vår vision vid det nästföljande årsmötet. I verkligheten hängde naturligtvis allt på att vi i stället under verksamhetsåret skulle vinna förtroende även i det andra lägret. Vi var, försökte jag insistera, självklart en enhet av partikamrater, vars sammanhållning utåt måste överordnas interna motsättningar. Att tillse att så skedde var, betonade jag, inte minst vår nya styrelses ansvar. Detta var givetvis det nödvändiga första steget för oss att få med oss hela partiet i vår riktning.

Rickard Wall

För det andra handlade det om den formellt regelvidriga såväl som innehållsligt oacceptabla hanteringen av fallet med ledamoten av landstingsfullmäktige och ersättaren i kommunfullmäktige Rickard Wall. Denne var disputerad ekonom med såvitt jag förstår något slags trafikekonomisk inriktning, och sades äga avsevärda kunskaper på trafikpolitikens område. I sina spektakulärt excentriska och alltmer massivt mediauppmärksammade framträdanden i talarstolen i båda fullmäktigeförsamlingarna framförde han emellertid hela tiden aparta åsikter som var endast hans egna och på intet sätt distriktets och partiets. Därigenom riskerade han att snabbt förstöra den profil jag trodde styrelsen var överens om att vi skulle etablera i Stockholm. Vissa frågetecken fanns också när det gällde hans bakgrund. Huruvida han själv varit KGB-agent vet jag inte, men han hade publicerat en lång roman som tydligen uppvisade detaljerad kännedom om någon svensks erfarenhet som sådan på 1970-talet.

Hursomhelst var det för mig, hur olämpligt allt detta än kunde synas, inte fråga om att Wall skulle uteslutas ur partiet. Hans kunskaper borde tillvaratas. Däremot var det absolut nödvändigt att snabbt vidtaga något slags drastiska åtgärder mot hans kufiska och posörmässiga offentliga anföranden. Vi stod inför en akut kris. Styrelsen förelades medlemsutskottets personärende, som presidiet menade byggde på falska anklagelser från vissa ledamöter av fullmäktigeförsamlingarna rörande andra saker än de här nämnda. Jag uteslöt ingalunda att denna uppfattning var riktig, men detta var ovidkommande för det uppenbara huvudproblemet. I synnerhet Maggi Haglund vägrade dock se några svagheter hos Wall. Hon, Per Ossmer och Wall hade enligt uppgift under en mystisk ceremoni hemma hos Ossmer svurit varandra personlig och politisk trohet oavsett vad framtiden månde bringa (Ossmer bröt sig dock ur detta förbund och anslöt sig till oss opponenter), och än idag lär Haglund samarbeta med Wall i vad som kanske kan kallas stadshusets “vildmark”; de sägs exempelvis i höstas ha lagt fram en hel egen budget. Jag invände vidare mot att Wall själv genom tf ordförandens arrangemang var adjungerad, och inte bara adjungerad utan t.o.m. föredragande vid det extra styrelsemöte där vi skulle formulera ett yttrande i ärendet, och att på bordet vid varje ledamots plats låg en redan av Wall själv och tf ordföranden färdigskriven lång försvarsskrift, som vi bara förväntades signera över de utskrivna namnförtydligandena.

Jag vägrade göra detta och genomdrev i stället ett annat och kortare yttrande, men även det var otillfredsställande eftersom det ju p.g.a. föremålets närvaro omöjligen kunde bygga på någon som helst seriös behandling av ärendet. I telefonsamtal under de närmast följande dagarna fick jag ordföranden att lova att låta styrelsen skriva ett kompletterande brev till MU, men i stället gick han ut i media med sitt försvar för Wall. Mina invändningar mot hela detta förfarande ledde till nya anklagelser för illojalitet och uttryck för förhoppningar att jag skulle lämna styrelsen. Men fallet var solklart: styrelsens försvar för den snart rikskände skandalmakaren skulle även det ha hållits mot oss på det förestående årsmötet och därmed bidragit till att förstöra våra möjligheter att omväljas och förverkliga vår vision.

Arvodering

För det tredje rörde det frågan om arvodering av tf ordföranden och andra ledamöter. I strid med rådande praxis i partiet genomdrev ordföranden efter resultatet 5-5 i en omröstning bland de ordinarie ledamöterna med sin egen i detta läge givna extra utslagsröst ett av honom själv och en av hans anhängare bland ledamöterna framställt förslag om ett månatligt arvode på 35 000 till sig själv, som också skulle utbetalas retroaktivt. Inom kort krävde han en höjning av detta till 50 000. På samma sätt beviljades två andra ledamöter mindre arvoden. I anslutning till detta beslutades också att dessa ledamöter skulle erhålla lön för tjänster på kansliet, utan att detta föregåtts av någon som helst styrelsediskussion eller något styrelsebeslut om inrättande av sådana tjänster.

Detta var naturligtvis generande inte minst därför att Hahne och Gustav Kasselstrand under hela året framfört skarp kritik mot partiledningen för att vara “gödbukspolitiker” och liknande, men också därför att styrelsen ju redan från början var så kontroversiell och behövde agera med största försiktighet och måttfullhet för att kunna nå sina mål. Ännu mer än de föregående omdömeslösheterna skulle ju denna utnyttjas av våra motståndare, som med strängaste, oavbrutna falkblick övervakade allt vi gjorde. Den skulle bli en katastrof vid revisorernas rapport och verksamhetsberättelsens genomgång, och oundvikligen leda till förlorat förtroende. I mitt avslag på arvoderingförslagen och min reservation mot de följande besluten var halva styrelsen, inklusive vår kassör, överens med mig. Men med fanatisk beslutsamhet styrde presidiet och dess anhängare mot den bergvägg som skulle innebära slutet för vår styrelse och dess idéer.

Angrepp

Det stod nu klart att det inte skulle gå att rädda styrelsen genom intern kritik, men också att rumpstyrelsen för partiets skull måste bort, att det gällde att få fram ett nytt styrelseförslag. Till min häpnad upptäckte jag nu att tf ordföranden Hesselbäck redan länge varit involverad i förhandlingar med Maria Danielssons anhängare om just en ny styrelse, en styrelse utan hans anhängare i den sittande. De senare bröt begripligt nog med honom, och till slut blev det hela tre olika styrelseförslag på årsmötet 2016: det nya jag stödde som kallade sig “Nystart”, rumpisarnas minus Hesselbäck, och Hesselbäcks egna nya med honom själv som ordförande. Givetvis vann det första.

Innan detta avgjordes fortsatte angreppen. Det var livat värre på kansliet. En ledamot hävdade inför inte bara styrelsen utan också de intet ont anande Mattias Karlsson och Paula Bieler – som medlemmarna ju uppfattade det som att han var en kompromisslös motståndare till – att jag på “skamligt” sätt försökte “förstöra” styrelsen. Han sökte alltså stöd mot mig – den ende, vågar jag påstå, i Hahnes kvarvarande styrelse som systematiskt och offentligt under många år artikulerat andra linjer än partiledningens i en rad stora frågor – hos just den partiledning han gjorde anspråk på att, representerande interndemokratin, vara den hjältemodige motståndaren till. Och långt värre saker sades om vår kassör, som bl.a. förklarades vara “ondskan personifierad”. Det var nu jag förstod att jag hamnat på fel plats, och meddelade att jag inte ställde upp för omval.

Hade de som stod för de ovan beskrivna misstagen gjort som jag (och på den sista punkten, den om arvodering, halva styrelsen) föreslog, skulle de, vågar jag påstå, nu ha kunnat sitta kvar; de skulle kunnat ha relativt betydande politiska karriärer i SD, och göra mycket gott för partiet och Sverige. Vi skulle gradvis ha kunnat förankra och konsolidera vår position och vår vision, vad som beskrevs som vår “högersväng“, och, om vi fortsatt skött allt på rätt sätt, haft goda möjligheter att långsiktigt påverka partiet i rätt riktning. Kanske skulle också, på sikt, en kommande, ny partiledning ha kunnat ompröva beslutet rörande SDU:arna.

Hur ansvarslösa och politiskt oskickliga jag än ansåg att förslagen och besluten var på de uppräknade punkterna, var det alltså inte främst dessa i sig utan behandlingen av dem som i överensstämmelse med etablerad styrelsepraxis intog avvikande ståndpunkter, som mina markeringar gällde. Utöver det ovan beskrivna, och en hel del annat, påstods exempelvis att det var vi som inför årsmötet, skulle komma att lämna styrelsen i protest – hälften av de ordinarie ledamöterna och en av de två suppleanterna – som försökte ställa oss in hos partiledningen och befrämja våra egna karriärer i partiet på bekostnad av vår egen sittande styrelse.

Rumpstyrelsen i kloaken

Men det blev ännu värre. När delar av dessa angrepp dök upp offentligt på Flashback, på ett sätt som delvis ordagrant överensstämde med sådant som sagts och skrivits i styrelsens interna diskussioner och korrespondens, blev det tyvärr nödvändigt för mig att i någon mån gå in på dem i offentliga svar. Jag trodde att det var styrelsemedlemmar som talat med närstående partiaktivister som inte satt i styrelsen, och att det var de senare som i sin tur skrivit. Det var illa nog. Men den nytillträdda, av mig försvarade styrelsen med Lång och Eriksson, som också upptog de flesta som, efter att under vintern med mig ha avgått i protest, till skillnad från mig ställde upp för omval, sade sig ha funnit bevis för att det faktiskt var någon eller några i själva rumpstyrelsen som suttit på kansliet, registrerat nya konton, och anonymt skrivit inlägg i tråden.

Grovheten i påhoppen, attityderna, åsikterna och språket i vad som enligt den nya styrelsen var dessa personers skriverier, gick utöver det mesta av det jag tidigare hört. Här sattes min gamla och för mig centrala polemik mot kloakeriet och anonymitetskulturens missbruk i spel som sådan, men nu också som beklaglig del av partiangelägenheterna: det blev viktigare än någonsin att påtala och fördöma detta beteende. Vad som skrevs om just mig tog jag personligen inte särskilt hårt. Men det bekräftade det riktiga i mitt beslut att inte fortsätta med arbetet för partiet, och bidrar till detta nya inläggs nödvändighet.

Hur ska jag förhålla mig till det faktum att mina gamla styrelsekolleger skrev, exempelvis, att jag “är så mesig och dålig” att jag “står och darrar och skriver långa brev om hur PK [jag] egentligen är när Expo kommer gående”. När har jag någonsin gjort det? Vad åsyftas? Eller (i en osammanhängande mening – jag har gjort några rättelser men kan inte göra fler eftersom jag är osäker på betydelsen) att jag “försöker använda Karlsson-drängars förtalande av interna meningsmotståndare, vilket drabbat allihopa i styrelsen, som ett argument för att tysta legitim kritik mot honom från oss i gräsrötterna här på flashback”. Anklagelsen är helt obegriplig.

Eller att jag är “en sådan som tycker att det är viktigare att verka artig hela tiden och framförallt att vara rätt pompös snarare än att tala sanningen och att rädda svenskarna och Sverige. Varje gång [jag] ska skriva något ‘radikalt’ så kommer det en hel uppsats för att dränka allt i formuleringar och ingen vanlig människa orkar läsa. En riktig politiker-typ på det sättet och så går [jag] runt och ser ut som någonsorts mellanting mellan en ledsen hund och en vissen blomma i det verkliga livet. Ni kan ju jämföra [mitt] beteende med några riktiga svenska nationalister som rakryggade och stolta står för sin sak.” Det stämmer säkert att jag såg ut på det sätt de beskriver efter ett med tiden alltmer ansträngande år i deras styrelse. Jag är ju heller ingen “nationalist” i den vanliga meningen, och det finns överhuvudtaget inga försök till “radikalism” i det jag skriver, som jag “dränker i formuleringar”. Däremot har jag ju tagit upp flera svåra och kontroversiella frågor som jag aldrig sett rumpstyrelsen ens komma i närheten av. Vad är det de jämför mig med? Vilka icke-PK artiklar är det de till skillnad från mig skrivit, där de i motsats till mig “rakryggade och stolta står för sin sak”? Var skriver de överhuvudtaget? De här fegt och underjordiskt utsmusslade anklagelserna är politiskt viktiga.

Andra kloakangrepp i denna tråd har jag redan bemött i mina inlägg från 2016. Att jag nu återkommer till denna Flashbacktråd beror alltså på att vi nu med all säkerhet (jag har det största förtroende för den huvudsakligen uppgiftslämnaren i den nya styrelsen) vet att det är ledamöter i styrelsen för det kanske viktigaste distriktet i Sveriges kanske snart största parti som skrivit i den. Jag tycker detta är ytterst allvarligt, och det blir inte bättre av insikten att även andra partiföreträdare och partianställda med säkerhet hanterat andra interna motsättningar på samma offentliga sätt. Det finns olika bud om hur man bör förhålla sig till Flashback. De flesta skribenter med något slags offentlig plattform ignorerar det fortfarande helt. Min linje har ju däremot varit att man på två sätt bör ta det på allvar. Dels såtillvida att man uppmärksammar de många väsentliga och högkvalitativa inlägg som görs mitt ibland allt kloakinnehåll. Erik van der Heeg har nu också slagit in på den vägen, och programmatiskt börjat följa Flashback i en egen kolumn. Signifikativt nog börjar han med DogDylans tråd ‘Början på ett mediakrig om mångkulturen’, som även jag ofta fått anledning att återkomma till och framlyfta som viktigaste i den politiska avdelningen. Han accepterar nu liksom jag att det finns inlägg på Flashback som i vissa, ja i några fall alla avseenden är överlägsna vad man numera finner i övriga media (mainstreammedia, gammalmedia).

Men dels också såtillvida att man inte låter kloakangrepp kvarstå obesvarade, utan med så stor kraft som möjligt bemöter dem och slår tillbaka. Det här har visat sig vara den mer originella delen av mitt förhållningssätt. Här måste man naturligtvis dra en gräns, både ifråga om kvalitet och kvantitet, bortom vilken detta inte längre blir meningsfullt. Men min hållning har, som del av mitt allmänna förhållningssätt till anonymitetskulturen, varit att anonyma angripare i kloaken inte ska tillåtas komma undan hur som helst, att det generellt sett är meningsfullt att svara dem. Deras kloakord ska inte få bli de sista. Det är för närvarande svårt att se något annat sätt att framgångsrikt och inom frihetliga ramar bekämpa anonymitetskulturens missbruk. Och jag gör också anspråk på att detta hittills varje gång faktiskt varit framgångsrikt. Det mesta kloakisterna har kunnat komma med som svar på mina bemötanden är en nedvärdering av sina egna inlägg, i form av påståendet att det faktum att jag överhuvudtaget besvarar dem skulle vara ett uttryck för något slags överkänslighet hos mig, att det normala vore att bara ignorera dem. Förvisso får jag konstatera att mitt agerande hittills mig veterligen varit unikt, och självklart förtjänar angreppen innehållsligt egentligen bara att ignoreras. Men detta skulle alltså innebära ett accepterande av den anonymitetskultur som fått så stor makt genom internätet. Jag har därför velat etablera ett exempel genom att ta Flashback på allvar både i vad gäller dess värdefulla innehåll och dess kloakinnehåll.

Värre än det som handlade om mig var dock vad som skrevs om flera andra i och kring distriktsstyrelsen. Här ingick anklagelser rörande visst sexuellt beteende mot mycket unga kvinnor. Tråden vittnar om en tragiskt låg allmänmänsklig och kulturell nivå i partiet – ett av de huvudproblem som jag hade trott att just vår styrelse, just de personer som nu sägs ha skrivit i tråden, skulle bidra till att avhjälpa. I stället sjönk även denna styrelse ned i det värsta sunkeri. Den smutskastning av partivänner som vi finner i inläggen på Flashback var givetvis i sig själva en tillräcklig grund för uteslutning ur partiet. Men jag tycker mig inte i ljuset av den nya kännedomen om vilka författarna var behöva ändra något i de svar jag publicerade 2016. Och jag vill upprepa det undantag jag då gjorde för suppleanten Kristina Andersson, en lågmäld och sympatisk partivän som, trots att hon valde att sitta kvar i rumpstyrelsen, vid minst två tillfällen under det aktuella verksamhetsåret hade meddelat mig sitt ogillande av de av mig ifrågasatta ledamöternas agerande och instämt i min kritik. Jag har därför svårt att se att hon skulle ha varit involverad i smutskastningen i det illa sedda nätforumet. Även Peter Abelin hade legat jämförelsevis lågt och röstat rätt i några frågor, men han tog tyvärr till slut i sin anslutning till rumpstyrelsen fel ställning.

Min linje

Vad jag redan från början, ja redan på själva årsmötet 2015, i dialog med personerna i valberedningens förlorande styrelseförslag och den avsevärda del av partiledningen som infunnit sig för att backa upp dem, kallade min “enhetslinje“, misslyckades såtillvida som vår segrande utmanarstyrelse inte kunde räddas. Det var en besvikelse, inte minst i ljuset av det hopp många medlemmar och debattörer satt till oss som representerande partiets rätta framtid. Men faktum är att det, före det här beskrivna agerande som ledde till styrelsens kollaps, under ganska lång tid inte alls såg helt mörkt ut.

Till att börja med uppnåddes alltså, som jag beskrev ovan, att årsmötet överhuvudtaget godkändes och att vi kunde sitta kvar även efter uteslutningarna i april 2015. Vi gavs möjligheten att tillträda och påbörja vårt arbete med den vice ordföranden som tf ny ordförande och den tidigare andre vice ordföranden som ny tf vice. För egen del kände jag mig åtminstone vara s.a.s. on speaking terms med alla. Förhållandet till flera i styrelsen försämrades gradvis av ovan uppräknade skäl, men det blev inte någon brytning förrän mot slutet av verksamhetsåret. Jag försökte som sagt finna en lösning för vår förra ordförande och hennes framtid i partiet; jag hade kontakt också med några av de starkast engagerade medlemmarna som stått på hennes sida; Jomshof hade “till hälften” bett om ursäkt för sin intervju med Expo och personärendet mot mig (som dock senare avslutades på ett sådant groteskt sätt från MU:s sida att det var motiverat att ta upp det offentligt när dess ordförande valdes in i partistyrelsen); jag hade under en lunch lyssnat ut Paula Bieler och tagit hand om hennes fascism-oro; och så sent som i december 2015 hade jag vad som väl får betecknas som ett relativt bra och framåtpekande samtal med Karlsson, trots vad trovärdiga sagesmän hävdade var hans inblandning i Expos “avslöjanden” inför årsmötet samma år, och mina under våren nödvändiggjorda inlägg mot partiledningen inklusive honom. Det var inte fullt så lågt i tak i partiet som kritikerna påstod.

Och flera andra hade gjort utmärkta insatser i det reguljära partiarbetet, med kampanjer, medlemsmöten och mycket annat, insatser som inga invändningar kan resas mot. Det är högst beklagligt att de möjligheter som här faktiskt öppnade sig, och som motsvarade så mångas önskemål, ändå omintetgjordes av just den styrelse jag satt i, den styrelse som jag trodde hade för avsikt att förverkliga dem. Jag har ingen anledning att fortsätta kritisera de involverade personerna. De har väl också goda sidor och kan säkert på något sätt fortsätta göra något slags insats någonstans. Hesselbäck startade mot slutet vad jag tror var ett i grunden välment projekt för svenska hemlösa, även om det var något yvigt och det fanns flera frågetecken (däremot var han inte, som vissa påstår, initiativtagare till och utformare av den internationellt uppmärksammade kampanjen på Östermalmstorgs tunnelbanestation). Men det skulle strida mot den politiska vision jag försökt formulera, inklusive min kritik av kloakokulturen, att stödja dem. Kloakeriet är inte förenligt med civiliserad politik.

På grund av vad jag förstår är den nuvarande situationen i SD Stockholms stad vill jag att en klar och fullständig bild av dess bakgrund, av vad som hände med SDU:arnas sista stora offensiv i SD, ska finnas tillgänglig. Dess utsikter förstördes helt enkelt av halva styrelsens ansvarslösa, klumpiga, osmidiga, delvis rent knäppa agerande. Blotta användningen av ordet “enhetslinje” fick några ledamöter att se rött. Jag vågar påstå att om det inte varit för detta oväntade beteende, ett beteende som alltså följdes upp av moraliskt helt oförsvarlig smutskastning, det skulle varit fullt möjligt att på sikt, med små steg, och på ett moget, taktiskt och diplomatiskt välavvägt sätt, med framgång driva det “nya tredjes” linje som jag föreslagit att den bör förstås, bestämd av en fördjupad historisk och humanistisk-filosofisk åskådning – en linje som alltjämt framstår som i så hög grad önskvärd för SD. Jag vill gå så långt som att föreslå att en linje av detta slag är avgörande för SD:s framtid, ja för den långsiktiga framgången, i de väsentliga sakfrågorna, för alla jämförbara partier och opinionsströmningar i Europa.

Ska SD bli meningslöst genom fortsatt liberalpopulistisk, kulturradikal anpassning? Ska partiet fortsätta på den antiryska, antisyriska och antiiranska hetsens och NATO-närmandets väg? Ska politisk förändring i massinvandrings- och mångkulturfrågorna omöjliggöras genom att väljare fortsatt skräms bort av kvarstående sunkeri? Ska en inskränkt provinsialpopulism splittra och försvaga Europa när EU kollapsar?

I mars 2016 utträdde jag ur SD. Vilka nya försök som kan göras att ta partiet i den riktning jag ville tro att min kompletta styrelse från början representerade, och som SDU:arna verkligen i stor utsträckning representerade, kan jag inte riktigt bedöma. Kanske är AfS nu det enda hoppet. Inte heller kan jag uttala mig om hur de problem som av allt att döma uppstått även i den nuvarande Stockholmsstyrelsen bör hanteras. Men jag vidhåller att en ny styrelse var nödvändig 2016.

Andersen om AfS och populismen

Joakim Andersen kommer i sin artikel i Fria Tider om det nya partiet Alternativ för Sverige, med rubriken Många rätt i Alternativ för Sveriges program, som vanligt med bra poänger. Denna gång har jag dock en för mig viktig invändning mot Motpols erfarne och ju så ofta utmärkte nyhögerskribent.

Andersen hyllar AfS för att de enligt hans mening är mer populistiska än SD. Och han gör det främst därför att han identifierar SD:s icke-populistiska sida med deras liberalisering, deras anpassning till Moderaterna o.s.v. Han skriver:

“Sammantaget finner vi alltså att AfS har förutsättningar att göra skillnad i svensk politik. Konkurrensen från AfS, och MED, kan förhoppningsvis tvinga SD att skärpa sig, både vad gäller internkulturen och liberaliseringen. Man är inte längre ‘det enda hoppet’ som kan bete sig hur som helst, väljarna har nu andra alternativ. Detsamma gäller potentiella medlemmar.

Det pågår en konflikt mellan folk och etablissemang i många europeiska länder och USA, där Trump, Brexit, Alternativ för Tyskland och så vidare ingår. Man kan beskriva det som en populistisk rörelse i bred mening, där folket samlas kring populistiska, etablissemangskritiska partier. Sverige har här varit avvikande, SD både är och är inte ett populistiskt parti. Väljarna röstar på partiet av klassiskt populistiska skäl, man vänder sig mot etablissemanget och dess politik. Men SD har inte fullt ut velat vara ett populistiskt parti, istället har man förgäves uppvaktat Moderaterna, liberaliserat sin politik och laborerat med påfund som ‘antirasistisk mittenpolitik’ och ‘socialkonservatism’.

Här kan man sannolikt ana ett bristande självförtroende, begripligt mot bakgrund av den brutala demonisering som SD utsatts för men ändå olyckligt. Ett sådant självförtroende kan vi istället urskilja hos AfS, som också ligger bättre i linje med den populistiska våg vi ser i omvärlden. Mitt intryck av partiet är genomgående positivt, och det kommer bli spännande att följa det framöver.”

Andersen tillhör alltså de många som räknar även SD:s socialkonservatism till denna anpassning. Detta menar jag är felaktigt i historiska termer, och beror väl på att bestämningen “social” som sådan förhastat associeras med socialismen i vänsterns mening, med socialdemokratin, med socialliberalismen. Dock kommer denna kritik inte främst från den existerande svenska högern, utan från gamla nationalister, som ser den nya ideologiska självbeteckningen som ett svek mot nationalismen, omedelbart sammanhängande med, exempelvis, föreställningen om ett “antirasistiskt mittenparti”, och även det nya begreppet “öppen svenskhet”. Andersen ansluter sig här tyvärr till detta nationalistiska lägers missuppfattning.

Men vi kan bortse från detta och fokusera enbart på Andersens dikotomi mellan den av honom försvarade populismen å ena sidan och SD:s politisk-korrekta anpassning å den andra. Huvudproblemet i hans inlägg är definitionen, värderingen och användningen av populismbegreppet, och framför allt förståelsen av icke-populismen i detta sammanhang.

Populismens partiella giltighet måste visserligen accepteras, och jag gjorde på ett tidigt stadium av mitt försvar för SD en distinktion mellan “högre” och “lägre” populism. Samtidigt är det för mig uppenbart att även den giltiga, högre populismen är otillräckligOch ett icke-populistiskt element är som jag ser det nödvändigt för att förhindra just den typ av anpassning Andersen vänder sig mot och alltså ser som ett uttryck för ett sådant element.

Det är beklagligt att icke-populism på detta sätt har kommit att identifieras med de gamla “etablissemangspartierna” och med anpassning till dem. Och det är det även av det skälet att dessa partier idag i verkligheten i en mening är minst lika populistiska som de partier som idag ensamma betecknas som sådana, de populistiska nationalistpartierna.

Men det icke-populistiska element jag försvarar är för mig nödvändigt också för att det allena förmår modifiera och gå utöver den gamla nationalismen av SD:s typ. Det måste definiera det nya tredjes väg, framtidens väg bortom det gamla förstas nationalism och det gamla andras liberala kompromisser. 

Tvärtemot Andersen har min förhoppning således varit att AfS ska bli ett mindre populistiskt parti än SD. Ett parti som gör bruk av den typ av ideologiska och politisk-filosofiska resurser som SD hittills inte i tillräcklig utsträckning assimilerat, och som förmår lägga en stabil grund för ett seriöst, konsekvent och långsiktigt politiskt arbete.

Andersen kan förvisso ha rätt i att “ideologiska etiketter” kan vara problematiska och bli till hinder för politiska partier genom att på sakpolitiskt onödigt sätt skrämma bort vissa väljargrupper. Men det innebär inte att man kan klara sig utan verkligt politiskt tänkande och en sammanhängande åskådning. Populismen hos etablissemangspartierna visar sig inte minst just i uppgivandet av, och oförmågan, ja oviljan att i reell kontinuitet vidareutveckla deras historiskt definierande åskådningar, och deras trovärdighet har i hög grad skadats av detta, i viss mån till och med när förändringarna entydigt varit förbättringar och nödvändiggjorts av de historiska åskådningarnas verkliga ohållbarhet. De är idag föga mer än blott marginellt differentierade formella apparater för utövande av systembevarande makt, utan skrupler inför det nya mått av flexibilitet som idag är nödvändigt för detta syfte.

Andersen berömmer dock även AfS för att deras program är genomtänkt. Och det är väl inte orimligt att skilja mellan mer och mindre genomtänkta former av populism. Likafullt finns en principiell spänning och motsättning mellan populism och genomtänkthet. Populismen som sådan är helt enkelt inte innehållsbestämd på det sätt som Andersens ställningstagande förutsätter. Det är litet förvånande att Andersen försvarar den på det oreserverade sätt han nu gör, eftersom knappast någon i Sverige torde vara så förtrogen som han med den icke-populism som inte sällan är framträdande inom den nya högern och hos andra tänkare som Motpol så länge introducerat. Det är innehållsligt eller åskådningsmässigt i väsentliga avseenden en annan icke-populism än den jag är benägen att försvara, men i stort samma allmänna analys borde i det här aktuella fallet kunnat väntas även från det hållet.

Det är väl inte osannolikt att Andersen i själva verket håller med om det jag säger här, och bara tyckt sig ha haft anledning att tillfälligt utelämna dessa dimensioner. Vi kommer med säkerhet få höra mer från honom om AfS. Men just nu ser det ut som en villkorslös kapitulation för den okvalificerade populismen av den typ vi sett även i ny- och alternativhögerkretsar alltsedan Trumps valkampanj. I linje med vad jag skrivit genom åren om (de nu före detta) SDU:arna och vad jag velat hoppas på från dem, känner jag därför för min del att det finns anledning att göra dessa markeringar ifråga om populismen och AfS, när de nu redan från början sammanställs på det sätt vi finner i Andersens artikel.

Andersen uttalar sig, som många gånger tidigare, vänligt om mig (och jag hoppas att jag å min sida i motsvarande utsträckning gjort det om honom). Men denna gång har det smugit sig in en missuppfattning, som jag avslutningsvis också bör kommentera. Andersen säger att SD gjorde sig av med mig under förnedrande former. Det stämmer inte. Partiledningen och medlemsutskottet, såväl som delar av den tidigare styrelse för Stockholms stads partidistrikt som jag var ledamot av, agerade visserligen på ett problematiskt sätt, som jag blev tvungen att med viss utförlighet analysera här i bloggen. Men de gjorde sig inte av med mig.

Hem till Tyskland?

Att SDU-ledningen valt att kalla sitt nya parti Alternativ för Sverige kan synas märkligt om man inte förstår att de måste ha haft en djup avsikt med det. Skulle de annars inte själva ha tyckt att det bara varit osjälvständigt att överta denna namn-idé från Alternative für Deutschland? Skulle de inte varit bekymrade över att framför allt i andra länder alla som hör talas om deras nya parti bara kommer att tänka “svenskar – obetydliga epigoner”? Alternative für Deutschland är förvisso ett framgångsrikt parti, och det ligger på flera sätt nära SDU:arna: framför allt skiljer det sig från SD på ungefär det sätt de själva alltid skilt sig från sitt gamla s.k. “moderparti”. Självklart ligger det nära till hands för det nya svenska partiet att vilja kopplas till dem, tänkas på i samband med dem, få draghjälp av dem.

Men det räcker inte för att förklara att man går så långt som att helt enkelt överta deras namn. En så drastisk och demonstrativ anknytning måste rimligen betyda mer än så. Gustav Kasselstrand och hans medpoddare Erik Berglund har, tror jag, en stor kärlek till Tyskland och Österrike (även om de också, liksom William Hahne, läst franska). Den anmärkningsvärda svenska efterföljden måste vara en signal om att Alternativ för Sverige även i andra avseenden vill omorientera vårt land mot Tyskland. Att de är redo att svara dem som har invändningar mot det osjälvständiga namnet att javisst, vår avsikt är just att markera att vi följer i Alternative für Deutschlands spår – och att vi hämtar inspiration inte bara från detta parti, utan från Tyskland i allmänhet!

Det måste vara en markering mot Sveriges långvariga och på många sätt problematiska språkliga, allmänkulturella och politiska amerikanisering. Tyskland har visserligen också ett högst problematisk politiskt idéklimat, inklusive dess egen amerikanisering. Parlamentariskt ligger de efter t.o.m. oss i det att SD kom in i den svenska riksdagen långt innan Alternative für Deutschland kom in i den tyska. Ifråga om proto-totalitär lagstiftning mot obekväma åsiktsyttringar är Tyskland värre än Sverige. Tage Lindbom sammanfattade de kända orsakerna väl i sin bok Fallet Tyskland från 1988:

“I mer än ett och ett halvt århundrade har insiktsfulla män sett såsom i en mardröm de två supermakterna Ryssland och Amerikas förenta stater som ett hot mot Europas liv och självständighet. Den mardrömmen blir verklighet genom de allierades seger 1945. Europas gordiska knut löses med ett alexanderhugg. Den östra delen införlivas i det sovjetiska satellitsystemet och blir genom en så kallat dialektisk process förklarad vara det sanna folkliga Tyskland, den legitima arvtagaren av all äkta tysk tradition – allt givetvis tolkat i de marxistisk-leninistiska tankebanorna. Den västra halvan inplaceras i en atlantisk ordning, blir en “postnationell” demokrati, vars historiska utgångspunkt är ‘Stunde Null’, 1945.

I den ovillkorliga kapitulationen och därmed upphävandet av den statliga suveräniteten ligger principiellt hävdandet av en folklig kollektivskuld. Denna måste sonas på olika sätt. Den allierade segern 1945 är inledningen till ett globalt erkännande av den demokratiska livsformen. Människan är i denna livsform tillvarons härskare, ingenting finns över hennes huvud och över hennes uttalade vilja finns ingen appell. Hennes frihet består främst däri att hon är identisk endast och allenast med sig själv, och för att denna atomiserade mänsklighet skall kunna garanteras sin frihet måste jämlikheten bli en ovillkorlig, över allt härskande princip.

Det tyska folkets skuld för Tredje rikets gärningar skall avbetalas främst genom en omskolning. Tyskarna skall inordna sig i den västliga demokratiska livsformen, århundraden av tysk tradition skall ersättas med det frihets- och jämlikhetsbegrepp, som utformats främst i de anglosachsiska länderna. Det demokratiska kravet ställs med obönhörlighet, tyskarna skall inträda i den krävda ‘postnationella’ demokratin av årgång 1945. Folkets identitet är ytterst att söka i det individuella. Det är i detta individualmedvetande, som skulden skall begrundas och erkännas.”

Men trots allt detta är idag den mer eller mindre konservativa idédebatten mer utvecklad i Tyskland än i Sverige, och Tyskland uppvisar också, bortom de påbjudna åsikterna, en viss allmän kulturell konservatism i vad gäller livsmönster, språkbruk, form och etikett. Trots alla försök att med vad jag kallat “fascismbarriärens” och i Tyskland förstås mer specifikt “nazismbarriärens” hjälp alltsedan andra världskrigets slut utplåna eller – eftersom detta förstås var omöjligt – åtminstone långt utöver den kritiska urskillning som givetvis var nödvändig efter kriget, framförallt i perspektivet av Europas enhet, ideologiskt lägga till rätta Tysklands nationella historiemedvetande och identitet, finns också allt starkare krafter och strömningar som går emot den artificiella glömskan. Alternative für Deutschland, med den lärde juristen och historikern Alexander Gauland i spetsen, är bara det främsta politiska uttrycket för denna strävan att hävda en genuin, historiskt förankrad tysk identitet. Med Lindboms ord:

“Det fruktansvärda, som vilar över nationalsocialismens gärningar, är ett. Men att vända sig till ett helt folk och kräva en skuldbekännelse, som innebär att detta folk skall göras historielöst, är något helt annat. Miljoner tyskar, de så kallade medlöparna, grep i sin förvirring, i sin ångest, i sin andliga förtvivlan efter traditionsfästen, värdebegrepp, som skulle kunna ge deras tillvaro styrka och mening. Det de grep efter var månghundraåriga tyska traditionsvärden. Dessa människor bar fram det bästa, som det tyska folket genom århundraden längtat efter och velat levandegöra: trofasthet, tjänande, vördnad, kosmiskt gemenskapsmedvetande. Det som stämplats som deras brott var att de i Adolf Hitler såg den man, som skulle föra dem till förverkligandet av denna efterlängtade ordning. När de upptäckte sitt fruktansvärda misstag, var det för sent.

I den västerländska liberaliseringen, atomiseringen, relativiseringen framstod detta tyska traditionsbestånd – oavsett alla maktpolitiska aspekter – som ett alternativ, som ett omistligt inslag i europeiskt liv. Att krossa detta, att beröva ett folk de sista resterna av en identitet, att försätta detta folk i tillståndet som ‘Stunde Null’ – detta är också ett misstag, ett fruktansvärt misstag.”

När allt kommer omkring ligger Tyskland fortfarande där det ligger, mitt i Europa, inbäddat bland sina europeiska grannar, omöjligt att flytta på. Varken den nationella eller den gemensamma europeiska historien går att förtränga, att över en viss gräns omtolka, att få bort. De historiskt givna identiteterna fortsätter att göra sig gällande, om än i en ständigt pågående och i sig oundgänglig process av tolkning och ömsesidig anpassning – en process som tog viktiga steg framåt, bort från nationalismens härjningar, i den dialog mellan Adenauer och de Gaulle som ledde fram till det s.k. Élyséefördraget 1963, om än Adenauer inte i allo kunde sägas representera hela Tyskland, eller ens hela den dåvarande västtyska förbundsrepubliken, utan i hög grad var formad av en distinkt, Frankrike och väst kulturellt mer närstående kultur i Köln.

Fastän vi inte ockuperades av USA har vår amerikanisering visat sig mer långtgående än Tysklands. För att inte tala om Frankrikes. De Gaulle tog, bör vi komma ihåg, Frankrike ut ur NATO:s militära samarbete, och de amerikanska militärbaserna i Frankrike stängdes. Hans linje, tron på ett starkt och självständigt Frankrike, men också, och lika viktigt, Europa, var oss mer främmande än kanske något annat europeiskt land, med det ständiga undantaget Storbritannien. I högre grad än det övriga Västeuropa (efter murens fall också Östeuropa), tycks vi ha tagit till oss de mest problematiska aspekterna av USA, under förbiseende av de värdefulla, såsom den egentliga amerikanska konservatismen, som det fortfarande finns mycket att lära av. Det USA som under ett århundrade varit det huvudsakliga instrumentet för den radikala vänsterliberala globalismen har helt dominerat den svenska amerikaniseringen. Trots den ytliga, periodvisa och medialt dramatiserade antiamerikanismen inom vänstern, var det dessa aspekter som bestämde Sveriges dubiösa internationalistiska idealism under ledning av en Hammarskjöld och en Palme. En idealism som främst bidrog till att försvaga västerlandet genom att i avkoloniseringens och postkolonialismens namn understödja allehanda mer eller mindre kommunistiska diktatorer i tredje världen – diktatorer som samtidigt var hjälplöst belånade och därmed i verkligheten styrda av det globala kapitalet och dess nya institutioner. Samtidigt finansierades den högspänt moralistiska solidariteten i stor utsträckning genom urskillningslös vapenexport. Vi har aldrig varit någon “humanitär stormakt”. I själva verket har våra viktigaste, äldre traditioner svikits.

FN-systemet, inklusive dess ekonomiska och många andra komponenter, NATO inte som tillfällig motkraft mot Warszawapakten utan, som det allt tydligare visar sig idag, som världspolis med syfte att ingripa mot alla som motsätter sig den nya ordningen, Marshallplanen som fick européer att för amerikanska skattebetalares pengar köpa amerikanska produkter som annars inte gick att sälja – allt detta och mer liknande var bara en del av den ofantliga omställning som efterkrigstidens europeiska nyorientering mot Amerika innebar. Den kulturradikala och till helt övervägande del populärkulturella påverkan var minst lika betydelsefull. Den hade visserligen börjat redan före kriget, med Hollywood och jazzeran. Men det var under efterkrigstiden som det avgörande skiftet ägde rum. Som Paul Gottfried visat är det från USA snarare än från Europa som de huvudsakliga radikala ideologiska impulserna spridit sig, och inte bara som översatta och populariserade varianter av europeiska intellektuellas verk, utan i lika hög grad i form av inhemska, ursprungligen amerikanska idéer, exempelvis på demokratiteorins och pedagogikens områden.

Men signifikativt nog var det högern i lika hög grad som vänstern som drev på denna förändring. Hotet från kommunismen var förvisso en legitim orsak, men närmandet till USA gick långt utöver vad det motiverade, ofta drivet av ren naivitet och ytlighet, men i icke försumbar utsträckning också av fullt medveten komplicitet. Gunnar Unger, som under kriget försvarat den distinkta s.k. “svenska linjen”, ställde med obehaglig snabbhet om under efterkrigstiden, något som kan studeras med särskild tydlighet i hans bok Amerikanska ansikten från 1955. Drivkrafterna bakom denna plötsliga nya rörelse hos högern, i entydig riktning bort från konservatismen, visar sig tydligt i dess alltmer absurt ensidiga fortsättning än idag, tre decennier efter kommunismens fall. Högern fortsätter duperas av den enkla frihetsretoriken, och är oförmögen att förstå arten av de andra krafter och intressen som styr USA:s, och därmed “västs”, agerande. Med den oavbrutna aggressionen i Mellanöstern och den groteska antiryska hetsen har idag även “väst” i hög grad blivit ett hot mot freden. I vilken utsträckning Trump och de strömningar som mer eller mindre stöder honom kommer kunna ändra på detta återstår att se.

Från mitten av 60-talet kunde det se ut som om det enbart var högern som var proamerikansk. Inom vänstern tycktes protesterna mot Vietnamkriget och det allmänna motståndet mot den amerikanska “kulturimperialismen” ta över. Men detta var ett ytfenomen. Vänstern i allmänhet förstod aldrig, och förstår fortfarande inte, att Sovjetkommunismen alltifrån början skulle varit omöjlig utan stödet från mer eller mindre diskreta medlöpare och finansiärer i “väst” – krafter och mer eller mindre institutionaliserade idéströmningar som i själva verket dominerade “väst” under hela 1900-talet, i politiken såväl som i kulturlivet, i bank- och finansvärlden såväl som i media. FN var i mycket ett gemensamt kapitalistisk-kommunistiskt projekt (vi måste komma ihåg att Alger Hiss var den förste, om än tillfällige generalsekreteraren), som bortom dessa ideologiska skillnader eftersträvade global kontroll, till att börja med i form av en ekonomisk men med tiden också en politisk världsregering. Efter det långvariga och massiva amerikanska liberala stödet för Sovjetunionen i USA, släppte USA fram Stalin i Kina och Korea, och överlämnade sedan i princip Kina till Mao. Vietnamkriget, såväl som Koreakriget och Grisbukten, visade att det inte handlade om något seriöst motstånd mot kommunismen, utan att större, bakomliggande globalistisk-centralistiska motiv var avgörande. Att tro att USA “inte kunde vinna” i konflikterna i fjärran östern är självklart bisarrt. Och endast på ett ytligt plan gjorde alltså vänstern motstånd. I verkligheten tjänade de, om än ibland indirekt, samma intressen – något som idag inte bara fortsätter, utan blivit långt mer uppenbart.

I det att de genom sitt val av namn å det närmaste anknyter till det tyska parti som utifrån Tysklands givna historiska belägenhet söker sig fram mot en ny självständig och europeisk väg, kan man anta, eller åtminstone hoppas, att Alternativ för Sverige signalerar att man likaledes vill bryta med hela denna långa utveckling åt fel håll. För det nya svenska partiet vore det därmed Sverige i Europa som åter står i centrum, och mer allmänt den sanna, nationellt diversifierade Europatanken. Jag har ju genom åren hela tiden försökt ta fasta på SDU:arnas föredömliga arbete för ett alternativt Europasamarbete, främst med jämförbara ungdomsförbund på kontinenten. Har vi nu fått det svenska Europaparti jag efterlyst? Har man insett behovet av ett sådant? Har man förstått den populistiska nationalismens otillräcklighet? Vill man bli något mer och större än ett “radikaliserat” SD?

Det är hög tid för den stora omprövning jag ovan kort antytt. USA kan givetvis räddas, om vissa av de krafter som just nu märkbart stärkts kan fortsätta forma utvecklingen, och om vansinnigheterna i Mellanöstern och i relationen till Ryssland avvecklas. Men rollen som enda supermakt och världspolis, som huvudsaklig vehikel för globalismen, är rimligen överspelad. I stället kan USA, med en återgång till dess ursprungliga självförståelse, före det långa, av wilsonianismen präglade 1900-talet (och början av 2000-talet), i samspel med ett likaledes på nytt sätt klarseende Europa, bli en sund kraft för det verkliga västerlandet, för västerlandets egentliga intressen. Men vår uppgift är att ta oss an Sveriges och Europas överhängande, egna problem. Och det kräver den beskrivna, djupa nyorienteringen.

En ofta betydande engelsk påverkan på Sverige och svensk kultur fanns förstås långt före amerikaniseringen. Men även den har körts över av den senare. Till och med i Oxford har jag träffat svenska studenter för vilka tanken att tala brittisk engelska – vilket också innebure att lära sig denna engelska – var fullständigt främmande. Man talade, i vad som kanske kan beskrivas som förenad okunnighet, naivitet och oavsiktlig arrogans, enbart amerikanska, utan att ens vara fullt medvetna om det.

I än högre grad har förstås det gamla franska inflytandet, den gamla kulturella gemenskapen med Frankrike, dolts under de massiva nya lagren av americana. Men historiskt djupare än till och med detta inflytande har närheten till Tyskland, den tyska kulturen och det tyska språket varit för vårt land. Det beror inte bara på den starka tyskorienteringen som efter Napoleonkrigen, med kulturella impulser som nyhumanismen, romantiken, den idealistiska filosofin och historicismen, och med förankring främst i lärdomsstäderna, kom att ersätta den franskorienterade och stockholmsbaserade gustavianska 1700-talskulturen med dess karaktäristiska, kvarvarande klassicistiska inslag (det franska inflytandet var förstås starkt även i Tyskland under 1700-talet). Framför allt har det att göra med vår nära relation till tyskarna under medeltiden och under den tidigmoderna tiden, när en mycket stor del av Stockholms befolkning bestod av tyskar, när det svenska språket utvecklades, och när Sverige började ta form som nationalstat.

Bland 1950- och 60-talets förstörare av det svenska bildningsväsendet fanns inte bara de som, i förlängningen av och under förstärkande av tidigare liberalers kampanjer, ville avskaffa latinet och grekiskan på gymnasiet, utan till och med sådana – exempelvis den på flera sätt typiske, vänsterradikale skolideologen och läroboksförfattaren Åke Isling – som verkade för att tyska och franska skulle bort från skolan, att endast engelska skulle stå på språkschemat. Mot en amerikansk kulturimperialism som kunde få effekter som denna även inom vänstern, hade Sovjetunionen inte mycket att komma med, och det är inte minst sådant som förklarar dess nedgång och fall. Engelskans upphöjande till global lingua franca har, oaktat dess praktiska fördelar i vissa sammanhang, haft förödande effekter inte bara på andra språk – framför allt som moment i en allmän, indirekt, antieuropeisk politik – utan även på engelskan själv, som normaliseras i en mångfald utarmade, förgrovade och förvrängda former. Men i en värld där det amerikanska inflytandet med viss sannolikhet kommer minska, blir även denna ensidiga språkliga och även kulturella dominans överspelad.

Från 1800-talet och fram till efterkrigstiden tog det svenska skolväsendet mycket starka intryck av det tyska. En stor och grundläggande del av Sveriges återvändande till Europa måste förstås vara rekonstruktionen av ett sant europeiskt bildningsväsende. Detta handlar inte bara om att, förslagsvis, göra latin och grekiska till obligatoriska moment i en fullständig humanistisk gymnasieexamen – en reform som kanske mer än något annat skulle åter förankra oss i Europa, stärka den gemensamma europeiska kulturen, och, genomförd också i andra europeiska länder, binda ihop och hålla samman Europa. Tyskan och franskan måste också åter bli lika viktiga som engelskan. Att spanskan blivit ett stort språk på gymnasiet, och undanträngt den inte minst historiskt lika viktiga italienskan, misstänker jag beror nästan enbart på amerikaniseringen: dess utbredning är visserligen väldig, när vi räknar in Latinamerika, och Spanien är förvisso ett huvudsakligt svenskt semesterland. Men det är svårt att se att dessa faktorer är en tillräcklig förklaring. Snarare beror det på svenskars erfarenhet av spanskans alltmer framflyttade positioner i USA. Det är en problematisk motivation. Men studiet av spanska och ytterligare andra moderna europeiska språk i gymnasiet måste givetvis också uppmuntras, om än dock helst, som tidigare, i något slags prioritetsordning, bestämd av deras närhet till oss och deras betydelse för oss såväl i nuet som historiskt.

Det går inte att på allvar förstå vad Sverige är utan att förstå den tyska kulturen och det tyska språket. Tyskland är vårt största exportland, men den geografiska och historiska närheten till trots har vi på många sätt hamnat på ett märkligt och artificiellt mentalt avstånd till varandra. De amerikaniserade svenskar som ofta blivit nästan helt främmande för det kontinentala Europas språk, och i synnerhet tyskan, är i mycket alienerade även från sin egen svenskhet. De förstår inte stora delar av vilka de är, förstår inte vad det är för språk de talar. Det ensidiga amerikanska inflytandet döljer och undantränger, både på grund av dess disproportionerliga omfattning och dess problematiska innehållsliga karaktär, vårt grundläggande historiska, europeiska arv. Och endast mot dess bakgrund går det att fullt uppfatta Sveriges egenart.

I ljuset av allt detta, och även om det kommer bli ansträngande att alltid behöva förklara det, skulle det övertagna tyska partinamnet Alternativ för Sverige, som annars skulle te sig märkligt, kunna vara begripligt och meningsfullt. Den nyorientering jag skulle vilja se partiet som en första rörelse i riktning mot, går alltså djupt, måste handla om mycket mer än det tyska partiet och vad Tyskland är idag. Den måste betyda att vi nu får ett parti som förstår vikten av att ta Sverige tillbaka till Europa. Utan att på något sätt kapa banden med det som är av värde i USA – generellt sett borde sådana band alltså tvärtom förstärkas, ja ofta nog för första gången upprättas – skulle Alternativ för Sverige kunna ta oss bort från det problematiska USA, den globaliserade mång-, mass- och popkulturens USA, det USA som under 1900-talet kulturellt glidit allt längre bort från oss, eller från vad vi var, borde vara, egentligen är. Alternativ för Sverige kan, hoppas vi, bidra till att ta oss hem till Tyskland, hem till Europa.

Gauland om Élyséefördraget

22/1

Nordisk alternativhöger i Charlottesville

Det var såvitt jag förstår när Christoffer Dulny p.g.a. ett angrepp från Expressen avgick som ordförande för SD Stockholms stad omedelbart före valet 2014 som den utveckling inleddes som resulterade i den nya styrelse valdes året därpå, av vilken jag var ledamot. Dulny var av alla rapporter att döma en av partiets bättre företrädare, en person med juridisk examen som partiledningen i hög grad lyssnade på. Och detta var också mitt eget intryck. Men nu valde han att träda tillbaka och arbeta i det fördolda på riksdagskansliet. Problem och missnöje – av ett slag jag inte riktigt kan bedöma eftersom jag då ännu inte var formellt aktiv medlem – uppstod i Stockholmsdistriktet.

Så sent som för ett halvår sedan värjde sig Dulny mot mina förslag att han åter borde träda fram och spela en mer synlig roll. Men redan då måste han ha förberett det steg han nu tagit, ett steg som inte i allo var vad jag tänkte mig, men som utan tvekan är stort och innebär en i högsta grad offentlig ny roll: skapandet av vad som väl, i ljuset av vad jag i vintras rapporterade om ”the Alt Right corporation”, snarast måste kallas ett svenskt dotterbolag, Nordisk alternativhöger.

Att en alternativ höger behövs, ett alternativ till dagens höger, har länge varit uppenbart, och jag har själv i någon mån försökt definiera, artikulera och försvara en sådan, vad jag tentativt, och naturligtvis bara för rent teoretiska syften, kallat en ”europeisk post-paleokonservatism”. Fastän i sina egna utgångspunkter skild från ”identitarismen”, den ”nya högern” och den ”konservativa revolutionen”, d.v.s. alla de riktningar som brukar definieras som ”högerextremism”, ”radikalhöger” och liknande, och som är den nya alternativhögerns föregångare, har jag bejakat en av kritisk urskillning präglad dialog med dem. Under flera år uppfattade jag det som om dessa riktningar i Sverige, samlade hos Motpol som så småningom utvecklades till en ”tankesmedja” och startade det årliga evenemanget Identitär Idé, rörde sig i vad som från mitt perspektiv måste betraktas som rätt riktning, bort från den allmänna grovhuggenheten och den ideologiska och kulturella vildvuxenheten.

Som en kulmen i denna utveckling tycker jag man kan beteckna de ”politiska orienteringspunkter” som Daniel Friberg publicerade på Motpol och inom kort också i sin snabbt till flera europeiska språk översatta bok Högern kommer tillbaka: Handbok för den äkta oppositionen (2015). Det var ett befriande stramt, minimalistiskt men samtidigt tillräckligt substantiellt och precist manifest, fritt från alla märkliga och ohållbara utväxter, formulerat på ett sätt som gjorde att personer från ganska skilda ståndpunkter ifråga om bakomliggande filosofi och kultursyn rimligen med mycket få reservationer kunde ställa sig bakom dem. Man kan säga att det representerade en överlappningsyta där alla som kunde sägas tillhöra en i vid och allmän mening alternativ höger kunde samlas och förenas.

Men knappt hade detta manifest publicerats förrän den gynnsamma utvecklingen abrupt avbröts, ja omvändes. Trumps bullrande framgång tycktes få vad som nu under amerikansk inspiration tog form som alternativhögern att tappa koncepterna. Plötsligt lierade man sig återigen urskillningslöst och på det mest uppseendeväckande sätt med alla de mest problematiska äldre riktningarna. Inte minst lyftes plötsligt hela det gamla nationalistiska sunkbunkeriet ombord igen, något som direkt stred mot de just fastslagna politiska orienteringspunkternas välkomna, entydiga Europacentrering. Inslag av verklig antisemitism, antisemitism av Ezzelinos slag, skymtade. En ny brutalistisk ton skrämde bort flera av de främsta tidigare medarbetarna. Friberg tycktes vara tillbaka där han en gång började. Senast kunde Ben Teitelbaum i Wall Street Journal rapportera hur han, fastän fortfarande ”dapper in a smart suit”, i Charlottesville åter rörde sig bland huliganerna. Utifrån principerna för mitt eget förhållningssätt blev det förstås efter denna förändring, under det senaste året, nödvändigt att åter uttrycka kritik av den typ jag under den tid då jag bedömde det som att man rörde sig åt rätt håll kunde minimera.

Det är den här nya ideologiskt och moraliskt ambivalenta urskillningslösheten som präglar Alt Right-korporationen och nu även Dulnys svenska dotterbolag, som oavkortat övertagit det amerikanska konceptet. Mycket av den därmed anammade amerikanska memetikens fascistiska och nazistiska signalspråk är utan tvekan ironiska provokationer, ja ett oundvikligt lättande på det politisk-korrekta trycket, utan djupare intentioner. Men långtifrån allt, som jag utförligt visat i tidigare inlägg. Althögern har följt upp med seriös substans i en lång rad publikationer. Det handlar om ett medvetet och explicit vägval.

Fortfarande har en del bra producerats av de olika aktörer som samlats under alternativhögerns nya paraply, och det gäller även den nordiska. Liksom på Motpol kan plötsligt en ny briljant, fullfjädrad skribent dyka upp till synes från ingenstans, som bjärt kontrasterar mot den inte bara i alternativmedia alltmer påtagliga glada amatörismen och bristen på elementär medvetenhet om nödvändigheten av publicistisk professionalism, ja ibland kanske t.o.m. förståelse av vad sådan innebär. För dessa kvalitetsinslags skull har jag rentav försökt föreslå hur alternativhögern skulle kunna rädda sig undan sina egna misstag, ja vända dem till något positivt genom att initiera en ny, seriös historisk diskussion av hela fascismfenomenet i vid mening, med tydliga distinktioner och nyanseringar, och på så sätt bidra till att bryta ned vad jag kallat ”fascismbarriären” för potentiella anhängare. Tyvärr har responsen från vissa varit bryskt avvisande och sakligt obegriplig.

Man kan inte a priori säga att det är fel att förena sig med och inspireras av en vital, rebellisk amerikansk rörelse på nätet, som dessutom visat sig kunna utöva ett stort politiskt inflytande. Men det finns fler problematiska inslag i det valda konceptet än de ideologiska tvivelaktigheter jag redan antytt. De som är förtrogna med mina anspråkslösa filosofiska och historiska texter kan lätt se vilken kritik som utifrån de där försvarade positionerna blir nödvändig mot det bejakande av postmodernismen och den amerikanska popkulturen i dess idag dominerande former, som vi med särskild programmatisk tydlighet finner just hos alternativhögerns svenska dotterbolag.

Den nordiska alternativhögern insisterar framför allt på att endast den är kulturellt relevant. Med det menar man bl.a. att man avfärdar exempelvis SD:s försvar för det svenska kulturarvet, eftersom det innebär hyckleri: i själva verket, hävdar Dulny, är det ingen som intresserar sig för det längre. Den enda kultur folk tar till sig är den amerikanska masskulturen. Och de gör det i mediala former och medels kommunikativa teknologier, och med ett av dessa formaterat allmänt medvetande, en av dem betingad receptiv sensibilitet, som i sig själva definierar det i mycket vid mening postmoderna tillståndet.

Det är obestridligt att det postmoderna tänkandet beskrev viktiga kulturella och sociala tidsfenomen såväl som filosofiska tendenser på ett riktigt sätt, och flera av dess analyser är utan tvekan tillämpbara på alternativhögern. Förståelsen av dessa saker är ett arv av bestående giltighet från postmodernismen, och i sådana termer är det helt rimligt att alternativhögern hänvisar till den. Men samtidigt är det viktigt att komma ihåg att det var ganska länge sedan postmodernismen var ett centralt tema i filosofin, ja att den väl egentligen bara var det under 80-talet, åtminstone i den kontinentaleuropeiska diskussionen. Att dagens nya alternativhöger, och i synnerhet den nordiska, helt enkelt presenterar sig själv som postmodernistisk och gör detta till ett centralt moment i sin självdefinition, är av flera skäl problematiskt. Det känns inte bara något inaktuellt, utan begränsar också rent principiellt möjligheterna till ideologisk utveckling och fördjupning.

Förkastandet av SD:s fokus på det svenska kulturarvet är begripligt såtillvida som deras uppfattning av detta, som jag många gånger påpekat, är torftig, ensidig och inskränkt. Med rätta har Dulny exemplifierat med töntutspelet att folkdanslag borde skickas till Rinkeby för att befrämja integrationen. Men är detta ett skäl att, så som i stället sker, lika ensidigt bejaka, ja begränsa sig till den amerikanska popkulturen?

Den nordiska alternativhögern går mycket långt i identifikationen med denna. I ett avsnitt av sin podd Vita pillret talar de uteslutande svenska deltagarna amerikanska med varandra, och även när de talar svenska kallas Dulny nu “Chris” i stället för Christoffer. Den reservationslösa amerikaniseringen, av vilken noga taget även den postmoderna självbeteckningen är en del, är helt explicit och  programmatiskt tematiserad. Uttryckligen byggande på den redan sedan mycket länge ovanliga graden av amerikanisering i Sverige, hävdar man ominöst nog att amerikanisering är särskilt lämplig just här. Det går hittills inte att urskilja något specifikt ”nordiskt”; benämningen ”nordisk” tycks enbart vara en formell organisatorisk beteckning, en del av namnet på en lokal filial. Om SD:s populistiska nationalism med hänvisning till en förment politiskt-strategisk nödvändighet i praktiken bortdefinierat huvuddelen av det verkliga svenska kulturarvet, representerar den nordiska alternativhögern en turbopopulism som helt ignorerar detta arv och ersätter det med den masskultur man i stället bejakar som det enda folk numera kan ta till sig. Invändningar avfärdas som uttryck för en förkastlig högbrynthet eller snobbism.

Hela legitimeringsgrunden för denna halsbrytande strategi är att det, oaktat de postmoderna formella dimensionernas oskiljaktighet från eller åtminstone oundvikliga påverkan på innehållet, faktiskt ska finnas tillräckligt mycket av traditionella samhälleliga, kulturella, moraliska och andliga värden, insikter och budskap i popkulturen. Denna, och främst såvitt jag förstår vissa typer av film och spel, ska vara en huvudsaklig och nödvändig form för dessas uttryck, kommunikation och tillägnelse idag.

Är så fallet skulle det förvisso kunna vara ett legitimt komplement till försvaret för det verkliga och fulla svenska kulturarvet, det som inkluderar också, och främst, det gemensamma europeiska arvet. Det skulle kunna vara ett uttryck för en välkommen traditionalistisk nyskapelse. Givetvis är det inget fel med populärkultur i sig – även den kan vara av god kvalitet, och man måste förstås, som Eliot påpekade och som jag ofta upprepat, kunna röra sig obehindrat mellan alla de olika stil- och genrenivåerna.

Men det är mycket som återstår att bevisa här. Att avvisa det svenska kulturarvet som sådant – d.v.s. utöver SD:s inskränkt populistiska version hela den europeiska högkulturen i dess egna historiska former – som irrelevant, är helt enkelt att avvisa det mesta av den önskvärda och möjliga alternativhögerns raison d’être, det mesta av det som det i verkligheten måste handla om, av det som står på spel. Det är att redan från början, i förväg, ge upp det och försvara något annat, något som aldrig kan ersätta det. Med undantag för några utmärkta artiklar och videopresentationer tycks det som om risken är överhängande att vad som kommer stå i centrum blir något helt annat än den europeiska kulturmänniskan och den europeiska identiteten som baserad på den gemensamma högkulturen, det som den enda nödvändiga och legitima alternativhögern måste stå för och försvara. Dagens amerikanska popkultur med dess grova rekvisita förefaller såvitt man kan se förstärka och frambringa helt andra värden och egenskaper.

Antifa (och jihadisterna) är utan tvekan värre, och om den existerande ordningsmakten inte kan hantera dem är det tyvärr oundvikligt att de frambringar en våldsam reaktion. Men alldeles oavsett dem, och alldeles oavsett polisens skandalösa agerande, var vad vi såg i Charlottesville den ditreste Dulny i förening med vad som av allt att döma till stora delar var en gammal odisciplinerad, ineffektiv och på alla sätt kontraproduktiv troglodythöger. Charlottesville blev en spektakulär manifestation av den nya urskillningslösheten och ett fullständigt obegripligt återfall till sunkbunkern. Vad tror man sig vinna med denna framtoning? Richard Spencer själv blev tvungen att kraftfullt ta avstånd från evenemangets huvudarrangör när denne på grövsta sätt hånade den kvinna som dödades i gatustriderna, ja försvarade att hon dödades.

Det är inte sannolikt att Charlottesville, som många tror, kommer försvaga alternativhögern. Men det gör ju verkligen inte saken bättre, om de inte omprövar sitt märkliga vägval. Man får hoppas att det bara är en tillfällig avvikelse. Den rätta framtidsvägen leder ju sedan länge bort från sunkbunkern, och även förbi SD:s alltmer socialliberala nationalpopulism, i riktning mot det nya tredje.

Relaterade inlägg:

Alternativhöger och neofascism

Tillbaka till frågan om neofascismen

Alternativhöger och post-paleokonservatism

Det nya tredje

Red Ice TV: “Diversity” Is a Weapon Against White People

Red Ice TV: The War on Whites is Real

“If there was ever any doubt as to the true intentions of the endless waves of migration, let it be heard from the people who have been promoting it.”

En självständig europeisk linje

Vad som skulle behövas är en gentemot både USA och Ryssland självständig europeisk (inklusive nordisk) linje som kunde bryta eskaleringen av konflikten med Ryssland, eliminera krigsrisken, och börja ange konturerna av en framtida enhet för samtliga berörda, baserad på den i vidaste och allmännaste mening europeiska kulturen och identiteten. Att alla står inför gemensamma hot och utmaningar är uppenbart. De är av sådant slag att det borde vara lätt att se denna enhets nödvändighet. Tidigare kunde den framstå som alltför abstrakt, avlägsen och politiskt irrelevant. Så är knappast längre fallet.

Alice Teodorescu

Jag har aldrig riktigt förstått entusiasmen för Alice Teodorescu. Som de flesta borgerliga ledarskribenter och politiska kommentatorer idag säger hon bara, såvitt jag kan minnas, antingen trivialiteter eller nonsens. Eftersom inte ens triviala politiska sanningar av Teodorescus typ är eller åtminstone tills nyligen inte varit allmänt accepterade eller kända i Sverige, har det funnits ett stort opinionsmässigt fält här, där några av de borgerliga skribenterna gjort karriär genom att med tillräckligt god språkbehandling och stilistik uttrycka dem. Trots allt detta säger om debattnivån, och trots det bristande s.a.s. objektiva läsvärdet, är detta inte något det funnits anledning att onödigtvis beklaga sig över. Denna opinionsbildning har varit oundviklig, och har bidragit till att föra Sverige, eller åtminstone den svenska debatten, i rätt riktning.

Värre är det med allt nonsens. Teodorescu gjorde från första början med största entydighet och emfas klart att hon står för fri invandring och öppna gränser. Ändå sägs hon vara, ja anklagas hon för att vara, “SD-omhuldad”, och jag kan också själv se att hon verkligen är det. Detta är ännu ett vittnesbörd om debattens fantastiska torftighet: så stor är hungern efter sanning att även den trivialaste välkomnas med oreserverat omhuldande av dess förmedlare, även när den blandas med ståndpunkter som är raka motsatsen till de egna.

När jag har påpekat detta har SD:are t.o.m. engagerat sig till Teodorescus försvar och försökt hävda att hon ändrat sig ifråga om de öppna gränserna. Eftersom min entusiasm är begränsad, även om jag förstår att fenomenet Teodorescu är oundvikligt, läser jag långtifrån allt hon skriver, och jag kan därför inte med säkerhet säga om eller i vilken utsträckning hon ändrat sig på denna punkt. Men flera gånger har jag, strax efter att jag fått förklarat för mig att hon ändrat sig och jag därför tillfälligt blivit mer uppmärksam på hennes krönikor, kunnat konstatera att hon upprepat den oförändrade åsikten.

Hennes senaste inlägg i GP ligger ideologiskt helt i linje med den. SD:s Richard Jomshof måste, säger hon, be om ursäkt för att han på moderaten Kahin Ahmeds påstående – med anledning av något som kallas “politikerveckan i Järva” – att Jimmie Åkesson “inte är välkommen i förorterna”, svarade att Ahmed “inte är välkommen i Sverige”. Hon invänder också mot Jomshofs uttalande att det är “provocerande när någon som inte är svensk kommer till Sverige och försöker inskränka svensk yttrandefrihet”.

Ahmeds uttalande är visserligen också problematiskt enligt Teodorescu: det “säger mycket som inte är så smickrande om Ahmeds demokratiska insikter”. Men detta är “sekundärt i sammanhanget”; det är “Jomshofs syn på vem som är svensk och vem som inte är det” som för Teodorescu är det allvarliga.

“Man kan inte”, skriver hon, “aspirera på riksdagsmakten [jag tror Teodorescu menar “regeringsmakten”] och samtidigt dela upp människor utifrån etnicitet på det sätt som Jomshof gör.” Varför kan man inte det? Kan man dela upp människor utifrån etnicitet på något annat sätt än Jomshofs, eller kan man överhuvudtaget inte göra det? Oavsett svaret på den frågan tycker jag Teodorescus formulering säger en del som inte är så smickrande om hennes demokratiska insikter.

“Men inte bara Sverigedemokraterna dras med detta oacceptabla förhållningssätt”, fortsätter hon; “alla som använder identitetspolitiska förklaringsmodeller, oavsett bevekelsegrund, behöver sluta definiera människor som ‘invandrare’ och ‘svenskar’.” Det här är en helt fantastiskt långtgående utopistisk-ideologisk formulering, och som sådan karaktäristisk för dagens svenska borgerlighet. Definitionen av människor som invandrare och svenskar, Jomshofs uppdelning utifrån etnicitet, är ju en självklar del av identitetspolitiska förklaringsmodeller; om de som använder dessa förklaringsmodeller skulle sluta med denna definition eller uppdelning vore de naturligtvis inte längre identitetspolitiska. Om man på fullt allvar tror att etniska skillnader inte bidrar till identitetspolitiska modellers förklaringsvärde förstår man mycket litet av världen, historien, mänskligheten, samhället och kulturen.

Teodorescu kräver att Jomshof och SD “omgående” ska kunna svara på frågan om “vad som krävs för att bli svensk”, eftersom, som hon implicerar, alla som aspirerar på “riksdagsmakten” måste kunna det. En stark moralistisk ton anslås när detta simplistiska krav framförs. Teodorescu själv menar sig förstås själv omedelbart kunna svara på detta: “skiljelinjen mellan människor” bör helt enkelt “inte baseras på blodstillhörighet”, och med hänvisning till sig själv inskärper hon att “också den som är utrikesfödd kan vara svensk”. “Är inte”, frågar hon, “hela poängen med integration att man ska få bli betraktad som svensk oavsett varifrån man kom?” Men Teodorescu kan inte undvika frågans svårigheter. Inte heller hon godtar endast det formella medborgarskapet som definition, eftersom hon med “integration” menar något mer. Därmed uppkommer oundvikligen en fråga om något slags gränsdragning i kulturella termer. Teodorescu är missnöjd med Jomshofs svar till media att frågan om vad som krävs för att bli svensk skulle tas vid ett senare tillfälle, men just en sådan separat och utförligare behandling är vad även hennes egna formuleringar nödvändiggör.

Jag måste erkänna att det, utöver den oerhörda naiviteten ifråga om etnicitet, även finns annat som jag inte förstår i de här åsikterna om svenskhet och integration. Teodorescu tycks anta att de är gemensamma för henne och SD, eftersom hon anger problemet med Jomshofs uttalande om Ahmed för SD:s del som att det ogynnsamt “påverkar partiets trovärdighet i integrationsfrågor”.

Det finns trots allt en sak jag, för ett antal år sedan, fann intressant med Alice Teodorescu, och det var att hon kom från Rumänien, att hon var rumänska. Därför försökte jag en gång diskutera Bukarest med henne. Men utan framgång. Hon tycktes hela tiden vara restlöst absorberad i strävan att bli svensk. Mycket av det hon skrivit, och pratat om i radio, handlar om hennes eget svenskblivande, och hon använder alltid sig själv som ett exempel som ska illustrera riktigheten i hennes extrema invandringspolitiska position.

Men varför är det så viktigt att bli svensk, att “få” bli betraktad som svensk? Varför är det så farligt att inte betrakta Ahmed som svensk? Vill Teodorescu inte kännas vid sitt rumänska ursprung? Varför i så fall? Vad är det för fel på Rumänien? Har hon inga släktingar där som hon står i kontakt med? Att hon i vissa avseenden anpassar sig till den svenska kulturen är självklart för en utbildad europeisk kvinna. Men att hon aldrig på något sätt identifierar sig som rumänska framstår som fullständigt abnormt och onödigt. Det finns ingen anledning för en rumänska att ta i så till den milda grad för att framstå som svenska. Det går alldeles utmärkt att med bara några smärre anpassningar vara rumänska i Sverige. Teodorescus barn eller barnbarn kanske en gång inte alls kommer uppfattas som rumäner utan bara som svenskar. Men att hon själv, som invandrade tillsammans med sina föräldrar, insisterar på det sätt hon gör på att bara vara svensk är enbart krystat.

Skulle jag behöva anstränga mig på samma sätt att bli uteslutande rumän om jag utvandrade till Rumänien? Jag skulle inte vilja det. Skulle rumänerna kräva det? Jag tror inte det. Än mindre skulle jag vilja eller för den delen kunna helt förändras om jag utvandrade till Irak eller Nigeria.

Det vore naturligtvis en annan sak om hundratusentals okultiverade rumäner invandrade till Sverige och vägrade anpassa sig överhuvudtaget. Men det finns väl för närvarande ingen anledning att tro att vi kommer ställas inför det problemet. Ett kanske relativt stort men ändå begränsat antal utbildade invandrade från övriga Europa som anpassar sig i de få avseenden detta är nödvändigt, är något som Sverige lätt kan hantera.

En helt annan sak som vi däremot verkligen står inför är många hundratusentals invandrade från Afrika och Mellanöstern. Det bisarra i Teodorescus argumentation ligger inte minst i att hon använder sitt eget exempel som bevis för riktigheten av invandringspolitiska positioner som berör även alla dessa. Men det är ju endast en liten minoritet av dem som kommer hit för att bli svenskar och som vill “få” bli betraktade som sådana i någon som helst kulturell mening. Detta är ett helt annat och långt större problem än även hundratusentals okultiverade och oanpassade rumäner skulle vara.

Såvitt jag förstår antas Afrikas befolkning komma att öka med flera miljarder under detta århundrade, och enligt bl.a. tidigare finansministern Anders Borg är det en självklarhet att en mycket stor del av dessa kommer invandra till och omforma Europa. Även Mellanösterns befolkning ökar mycket kraftigt, och invandrar ju till Europa. Samtidigt kommer den europeiska befolkningen fortsätta minska. I ljuset av dessa enkla demografiska fakta framstår Teodorescus generaliserade tro på den integration hon själv menar sig framgångsrikt exemplifiera som grotesk. Med en sådan utveckling är det givetvis i stället Europa som kommer integreras – ja assimileras, uppgå, försvinna – i Afrika och Mellanöstern.

Sverige och Europa kan förstås absorbera också ett mått av anpassade människor från Afrika och Mellanöstern. Utan tvekan finns även bland dessa sådana som vill integreras, och många som gjort det. Men i jämförelse med andra européer blir det svårare med dem som inte anpassar sig eller som anpassar sig i otillräcklig utsträckning. Det är främst här Teodorescus och jämförbara opinionsbildares argumentation kollapsar. Teodorescu delar själv upp människor och räknar med skiljelinjer. Men för henne får detta bara gälla integration contra icke-integration. Det är uteslutande fråga om kulturella skillnader av ett slag som alltid med rätt vilja och ansträngning kan upphävas. Detta är en ytlig förståelse. Den generella integrationen är ett orealistiskt och ibland även ett icke önskvärt mål.

Nationella, etniska och kulturella identiteter är från det högsta andliga perspektivet givetvis alla ytliga och temporära. Men det förhastade steget från en sådan insikt till dess förmenta politiska tillämpning i en värld och bland människor som inte har tillgång till detta perspektiv blir alltid katastrofalt när det, som så ofta bland de få som omfattar detta perspektiv, tas via den abstrakta ideologiska individualismen. Den enhet som förenar oss som människor måste hävdas och de civilisatoriska normer som vi kan komma att gemensamt erkänna måste etableras, i den mån de kan etableras, på ett långt mer försiktigt och historiskt förankrat sätt.

Eftersom det är uppenbart omöjligt på längre sikt för de kvantiteter utomeuropeiska invandrare Europa nu tar emot att integreras på sådant sätt att de blir européer i någon rimlig mening, är denna invandring givetvis principiellt fel och måste stoppas. Trots alla de utmärkta invandrade som kunnat anpassa sig i tillräcklig utsträckning (utan att för den skull helt ge upp sina ursprungsidentiteter, vilket vore än mer artificiellt för dem och i de flesta fall omöjligt), gör själva omfattningen att den integritetspolitiska retoriken i detta fall blir rent illusionsmakeri.

Alice Teodorescus fall däremot är så annorlunda att den identitetsförändring hon eftersträvar för egen del är helt onödig och oönskad. Men det är litet provocerande att hon säger att Jomshof måste be om ursäkt. Trots de stora skillnaderna mellan henne och Ahmed har de det gemensamt att ingen av dem är svensk. Och det är helt OK.

Hegel och van der Heeg

Tidskriften Kris gav 1981 ut ett ambitiöst temanummer om Hegel, med bl.a. en första svensk översättning av inledningen till Andens fenomenologi och med bidrag av Charles Taylor och Jacques Derrida. Motivationen bakom detta initiativ var uppfattningen att Hegel behövde introduceras i Sverige eftersom det aldrig funnits någon hegelianism hos oss. Det var en utbredd uppfattning vid denna tid, även bland filosofi- och idéhistoriker. Och skulden för denna frånvaro – som innebar en entydig brist – lades ibland entydigt på Boström och den boströmska skolan.

Denna syn på den svenska filosofihistorien upprepas nu, i ordalag som är identiska med dem man minns från den tiden, av Erik van der Heeg i en recension på någonting som heter “Ledarsidorna” av Simon O. Petterssons nya bok Svenska konservativa profiler, som bygger på en serie artiklar publicerade i Samtiden. Heeg betonar att Pettersson använder beteckningen “profiler” i stället för filosofer eller tänkare, och menar att inte minst hegelianismens frånvaro förklarar den relativa bristen på konservativ teori i Sverige:

“Svårigheten i att sammanställa en liknande volym som skulle fokusera på svensk konservativ teoribildning blir indirekt uppenbar när man läser Petterssons presentation av…Piteås Platon: den svenske statsfilosofen Boström. Den akademiska filosofin i Sverige har framför allt handlat om att på ett mycket praktiskt och idéhistoriskt unikt sätt forma en ämbetsmannakår. I Europa i övrigt kom hegelianismen att dominera det intellektuella livet. Oavsett om man var konservativ, liberal eller socialist kom Hegels tänkande inom ontologi, estetik, politik, etc., att bli den spelplan på vilket teoretisk reflektion och politisk teori spelades ut, komplett med den filosofiska begreppsapparat som utformats inom den hegelska filosofin. I Sverige gick detta värdshus förbi.

Vi behöver bara titta på vår sedan 1809 losslitna östra rikshalva, Finland, för att skillnaden skall bli tydlig. Genom filosofer som Johan Vilhelm Snellman har vi där en filosofisk svenskspråkig miljö som står i direkt förbindelse med kontinenten. I Sverige kom tyvärr Fyrisån att ersätta alla världshav; och när boströmianismen väl förlorade sin roll som statsfilosofi vad gällde produktion av byråkrater och statstjänstemän, ersattes denna raskt av Axel Hägerströms positivism, som i sin tur ersattes av dagens konglomerat av identitetsfilosofi och genustänk. Filosofi i Sverige har historiskt handlat mycket lite om teoretisk reflektion, utan fastmer om utformandet av en homogen statsapparat.”

Om Heeg bara hävdat att hegelianismen varit otillräckligt representerad i Sverige hade jag inte kunnat hålla med honom mer. Det är också uppenbart att detta delvis har att göra med Boström, som utan tvekan under en period blev ensidigt dominerande. Det är beklagligt att den i sig viktiga frågan om panteismen kom att i så hög grad prägla den svenska Hegelreceptionen, såtillvida som det medförde att vissa andra aspekter av Hegels tänkande, som inte var direkt eller nödvändigt relaterade till den, blev inte bara bristfälligt uppmärksammade utan ibland även helt försummade. Här är boströmianismen verkligen inte utan skuld. Trots idealismens dominans i en annan form, innebar denna relativa ensidighet på sikt ett teoretiskt försvagande av den moderna idealismen i Sverige, som vi fortfarande erfar verkningarna av. Hegel är och förblir givetvis en oundviklig referens inte bara för den moderna idealismen, utan för den moderna filosofin i allmänhet, och under hela 1900-talet var han tvivelsutan beklagligt frånvarande i Sverige.

Ändå är Heegs formuleringar inte bara häpnadsväckande överdrivna utan direkt felaktiga – både ifråga om hegelianismens frånvaro och dennas orsaker. Jag träffade en Erik van der Heeg någon gång vid 80-talets mitt, en filosof, just då absorberad i Deleuzes och Guattaris Mille plateaux, som var något slags vapendragare åt Sven-Olov Wallenstein som blev en del av den betydande fenomenologiska gruppen av filosofer på Södertörn som även innefattar Hans Ruin och Marcia Sá Cavalcante Schuback, och som nu sedan länge utgjort den i särklass viktigaste och intressantaste riktningen i svensk filosofi (i ett senare skede av tidskriften Kris’ historia var det även medlemmar av denna krets som tog över redaktionen, efter Horace Engdahl och Anders Olsson). Denne Heeg skulle komma att ge ut flera filosofiska antologier, inledningar och översättningar tillsammans med Wallenstein. Om den nu aktuelle Heeg, som på senare tid framträtt som samhällsdebattör på internätet, är den tidigare filosofen – jag känner inte igen honom på bilden på Ledarsidorna, men lång tid har gått – är det desto viktigare att kommentera hans formuleringar.

Det förefaller högst märkligt att Heeg, om han är filosofen, helt skulle ha missat att bara några få år efter att vi träffades Svante Nordin på det mest utförliga och detaljerade sätt vederlade missuppfattningen om hegelianismens frånvaro i Sverige i Romantikens filosofi: Från Höijer till hegelianerna (1987). Här presenterades inte bara ledande hegelianska namn som Afzelius och Borelius, utan också en mycket lång rad mindre kända namn. (Carl-Göran Heidegren har senare ytterligare fördjupat vår förståelse av Borelius.) Vederbörligen framhölls också exempelvis att Höijer själv stod under starkt inflytande från Hegel under senare delen av sin karriär, och att t.o.m. Geijer under en period var starkt påverkad av hans stats- och rättslära. En av de mindre kända men betydande hegelianerna i Lund före Borelius var Paulus Genberg. “Att Genberg i Lund orienterade sig mot hegelianismen har ibland tillskrivits E. S. Brings [professor i teoretisk filosofi 1821-28] inverkan”, skriver Nordin. “Men hela det intellektuella klimatet vid akademin stod under denna tid under intryck av de Hegelska lärorna. [Hegelianen] Oscar Svahn, som hade förutsättningar att veta vad han talade om, har i sin minnesteckning över Genberg skrivit att det ‘bland den mera mogna och andligt vakna delen af den akademiska ungdomen vid det sydsvenska universitetet’ knappt fanns ‘en enda, som icke på ett eller annat sätt…kom under inflytande af den hegelska tankeströmningen’.”

Till och med i Uppsala, varifrån kritiken mot Hegel utgick, fanns hegelianismen representerad, som Nordin visar i en särskild del av sin bok med rubriken “Hegel vid Fyrisån”. Detta var ursprungligen rubriken på en artikel av Snellman, där denne angrep den uppsaliensiska antihegelianismen. Men hos Nordin kan den ses som avsiktligt polemisk mot dem som förnekar det hegelianska inflytande i Sverige, inklusive Uppsala, som Snellman själv, som ingalunda var verksam enbart i Finland, var ett av de främsta exemplen på. “Fyrisån” som symbol för den svenska provinsialism som den påstådda frånvaron av hegelianism skulle vara ett uttryck för återupptas nu flera årtionden efter Nordins bok av Heeg. Litet komiskt blir det när Heeg använder samma tvivelaktiga grepp mot Boström som Boström själv använde mot Borelius (Karl Pira försvarade dock Boström med hänvisning till arten av Borelius’ tidigare angrepp på denne) i titeln på sin berömda pamflett Den speculativa philosophen Johan Jacob Borelius i Calmar (Borelius hade vid denna tid ännu inte blivit professor i Lund): eftersom Boström kom från Piteå kan han enligt Heeg inte vara någon betydande filosof.

Även om det fanns filosofiska skiljelinjer som förblir viktiga, var detta också i mycket en beklaglig och onödigt tillspetsad strid i den svenska filosofin. Och inte minst vore det beklagligt om denna motsättning s.a.s. vidarefördes genom filosofihistoriska missuppfattningar. “I Sverige gick hela detta värdshus förbi”, skriver Heeg om hegelianismen, med en i alla avseenden högst märklig formulering. Detta stämmer inte, och i den mån delar av värdshuset gick förbi i Sverige är även orsakerna till det på vad jag menar vara problematiskt sätt otillräckligt och delvis felaktigt angivna av Heeg.

Den svenska filosofin har alltså enligt Heeg främst handlat om att forma en ämbetsmannakår och en homogen statsapparat, och som det främsta exemplet på detta framställs “statsfilosofen” Boström och hans akademiska regim. Det här är den gamla vanliga, alltför ensidiga uppfattningen. Den är ensidig i två avseenden. Dels ifråga om den negativa värdering som regelmässigt åtföljer det historiska omdömet. Denna ifrågasattes nyligen indirekt av Jacob Sidenvall, som framhöll att boströmianismens inflytande på den svenska ämbetsmannakårens formation varit gynnsamt och positivit såtillvida som det bidragit till dess ringa grad av korruption. Mer kunde sägas om detta, och inte minst om de vanliga missuppfattningarna av Boströms statslära.

Men uppfattningen är ensidig också i förringandet av boströmianismens teoretiska sida som helt underordnad den “praktiska” utbildningen av “byråkrater”. Som jag nyligen skrev har detta sätt att se på den boströmska skolan fått olyckliga konsekvenser för tillägnelsen av Geijers personalistiska ansatser: ett märkligt glapp har skapats i den svenska filosofihistorien, där Geijer förlagts på onödigt svåröverbryggbart avstånd från 1900-talets fenomenologiska personalism. Boströmianismen framställs som i sådan grad en praktisk ämbetsmannadisciplin att den helt och hållet faller utanför filosofin. Detta är missvisande. Det är inte bara så att boströmianismen på sitt eget sätt upptog de tidigare ansatserna från bl.a. Geijer, utan också så att, som Jan Bengtsson visat, flera av de sena, revisionistiska boströmianerna var högst aktiva i det samtida kontinentala filosofiska samtalet och bidrog till att introducera dess nya strömningar i Sverige. Det felaktiga avfärdandet av boströmianismen som en icke-filosofisk parentes leder till en oacceptabel utarmning och förvrängning av hela den svenska filosofihistorien.

Geijer, som också figurerar i Petterssons bok, beskrivs av Heeg som “författare”. Det är, milt uttryckt, otillräckligt, eftersom han både som professor i historia och som filosof var en av dem som verkligen lämnade just den typ av teoretiska bidrag till det konservativa tänkandet som Heeg saknar i Sverige. Före sitt “avfall” till liberalismen gjorde han det alltså delvis även just med hjälp av hegelianismen. Men ännu viktigare i samband med Heegs recension är att det vid sidan av Atterboms Studier till philosophiens historia och system var just Geijer som, efter avfallet, som liberal, stod för den överlägset viktigaste och mest inflytelserika kritiken av Hegel i Sverige. Hela den fortsatta utvecklingen av den s.k. svenska personlighetsfilosofin byggde till avgörande del på Geijers sena filosofiska föreläsningar om Menniskans historia, som utgavs av boströmianen Sigurd Ribbing efter dennes egna anteckningar.

Det var dessa “föregångare” till Boström, eller representanter för en alternativ form av personlighetsfilosofin, som stod för den grundläggande och avgörande Hegelkritiken i Sverige, inte Boström. Heeg ger närmast intrycket av en boströmiansk byråkratism från Piteå som stod mot hela “det intellektuella livet”, representerat av hegelianismen allena, på kontinenten och i Finland. “Fyrisån” kom inte bara i Uppsala utan i hela Sverige att “ersätta alla världshav”. Men det är inte bara så att hegelianismen var dominerande i Lund och även fanns representerad i Uppsala, eller att hegelianerna stod i nära kontakt med kontinenten och utvecklingen där. Det är också så, som redan Nordin framhöll, att den Hegelkritiska riktning som både den sene Geijer och Boström representerade hade sitt ursprung i Tyskland. Jag har på annat håll försökt uppvisa detta i större detalj och klarlägga hela den proto-personalistiska linjen från Jacobi, den sene Schelling och den s.k. spekulativa teismen som präglade vad som kommit att kallas “senidealismen” i Tyskland. Boström själv uppvisade avsevärd självständighet i sin filosofi och reste inte på kontinenten för att knyta kontakter och föra samtal med sin samtids tänkare. Men hans föregångare i Sverige gjorde det definitivt, även några av de Hegelkritiska. Bland de senare finns i olika länder en avsevärd tematisk enhetlighet även i deras positiva alternativ, och jag har också försökt visa hur just denna riktning i direkt kontinuitet levde vidare inte bara på kontinenten utan även i Storbritannien och USA ännu vid den tid då den boströmska skolan var på tillbakagång i Sverige. Noteras bör att motsatsställningen gentemot Hegelianismen ingalunda alltid var så skarp som den tyvärr periodvis blev i Sverige.

Även Heegs svepande karaktäristik av svensk filosofi i övrigt är märkligt orättvis, om det är fråga om den filosof jag träffade. Vad man än tycker om Hägerström – och i mitt fall tycker man inte om honom – så kan han inte rimligen avfärdas som bara en positivist som övertar samma roll av uppfostrare av ämbetsmän. Heeg tar sedan ett jättekliv förbi alla den analytiska filosofins årtionden såväl som dess trots allt inte helt få och negligerbara motståndare och utmanare av olika slag (inklusive, exempelvis, Claes Ryns lärare Folke Leander, som arbetade vidare bl.a. med Croces variant av hegelianismen), och påstår att Hägerströms positivism “i sin tur ersattes av dagens konglomerat av identitetsfilosofi och genustänk”, som likaledes har som huvuduppgift att forma en homogen statsapparat, inte att befrämja det intellektuella livet.

Denna beskrivning gör att man verkligen undrar om denne Heeg kan vara filosofen. Har han brutit med Wallenstein? Var står han nu själv? Såväl hans uppskattande recension av Petterssons bok som de nya debattinlägg jag hunnit se tyder på att han inte står alltför långt ifrån just Samtiden. Han förklarar att till det som fascinerar honom mest i Svenska konservativa profiler hör presentationerna av Hans Järta och 1809 års regeringsform – “den bästa grundlag något land har haft, enligt min mening” – och av “den flamboajante Curry Treffenberg och diskussionen kring ståndsriksdagen”. Efter avfärdandet av Boström ser detta kanske en aning märkligt ut. I flera avseenden var Boströms statslära en filosofisk tolkning och utläggning av just 1809 års regeringsform. Ämbetsmannen Treffenberg var lärjunge till Boström, vilket inte minst märktes i hans försvar för ståndsriksdagen. Såtillvida tycks Heegs politiska orientering innefatta en fascination för just den boströmianism som han kritiserar.

Om vi förutsätter att recensenten och filosofen är samma person, måste hans nya verksamhet som samhällsdebattör välkomnas, med den inriktning den redan tycks ha tagit. Men varför måste den gå ut över filosofin? Det vore synd om priset för den måste bli långt över gränsen till förvrängningar drivna förenklingar av det slag vi finner i denna recension. Tvärtom kunde man ju önska att han till samhälldebatten tog med sig något av de intellektuella resurser han tillägnade sig under tiden som filosof. Det finns ett stort behov av dem där.

Den populistiska nationalismens otillräcklighet

För nu över åtta år sedan startade jag en anspråkslös dissidentblogg med ett inlägg som, med de för mig nödvändiga reservationerna och undantagen, försvarade SD. Ett och ett halvt år senare blev jag medlem i partiet, och efter drygt fem ytterligare år av kontinuerligt selektivt försvar och försök att genom nya inlägg påverka partiet i den av mig, utifrån min politiska och åskådningsmässiga bakgrund, önskade riktningen, blev jag, genom SDU-ledningens initiativ, ledamot av distriktsstyrelsen i Stockholm. Denna långa tid och de erfarenheter jag gjort under den, gör det möjligt att nu se hela fenomenet SD och min egen bedömning att detta parti, efter att jag givit upp hoppet om M och KD, utgjorde det bästa partipolitiska alternativet i Sverige, på delvis nytt sätt.

Men de slutsatser som därmed kan dras är samtidigt i allt väsentligt sådana som egentligen alla hade kunnat nås redan då, 2009, när jag under några år, sedan jag vid valet 2006 upptäckt det, tämligen ingående studerat partiet. Som det uttrycktes redan i rubriken till den intervju med mig som publicerades i SD-Kuriren 2011, ett halvår efter mitt inträde i partiet, har SD förändrat hela det politiska debattklimatet. Detta är uppenbart och förblir självklart min åsikt. Ja, SD är på väg att kunna nå den verkliga politiska makten, många av dess önskade politiska förändringar börjar framstå som inom räckhåll. Och fenomenet återfinns över större delen av Europa, där liknande partier haft motsvarande framgångar. De gamla partierna kan följa efter genom att förändra sig själva, men de har, som tydligt kunde konstateras på 00-talet, visat sig oförmögna att leda utvecklingen i rätt riktning. I partipolitiska termer är det hittills bara den populistiska nationalismen som förmått samla, organisera och leda motståndet mot den massiva politiska korrekthetens ideologiska tryck och katastrofala realpolitiska konsekvenser.

Under de första åren var det oundvikligt för mig att ägna avsevärt utrymme åt just denna grundläggande populistiska nationalism som sådan, av det enkla och uppenbara skälet att jag ju, av flera skäl, inte kan se mig själv som vare sig populist eller nationalist. Det gällde för mig att definiera den populistiska nationalismen i termer av ett större ramverk av modifierande politisk-filosofiska positioner, på ett sätt som gjorde försvaret för partiet legitimt i termer av den allmänna politiska åskådning jag sedan länge försökt formulera. Det var ingalunda omöjligt. Populismen kunde bestämmas som en “högre” sådan, och nationalismen reduceras till försvar för värdefulla moment av nationell egenart såväl som av det önskvärda måttet av kvarhållen decentrerad makt och självständighet inom ramen för den för mig primära europeiska enheten. Självklart var det aldrig fråga om att förneka den historiskt alltid uppenbara politiska kraften och potentialen i populismen och nationalismen och inte minst i deras kombination. SD gjorde bruk av dem på ett otillräckligt selektivt och genomtänkt sätt, utan att relatera dem till de nödvändiga större, justerande historiska, ideologiska/filosofiska och internationellt-politiska perspektiven. Men det var på intet sätt uteslutet att de i princip kunde användas på ett intelligent, begränsat och ansvarsfullt sätt, att kraften kunde tas tillvara för nödvändiga och konstruktiva syften.

Att SD och jämförbara partier i Europa med de vanliga kvantitativa parlamentariska och opinionsmässiga kriterierna redan är anmärkningsvärda framgångar är alltså uppenbart, även om de i nästan alla fall fortfarande har en bit kvar till den reella makten. Det grundläggande och definierande konceptet har såtillvida fungerat, och kompromissen med denna populistiska nationalism, med vederbörliga och med tydliga markeringar försedda reservationer, har utan tvekan varit legitim, ja nödvändig, och den förblir så i flera avseenden.

I någon mån rörde sig också SD i den av mig önskade riktningen. Beslutet att börja använda socialkonservatism som huvudsaklig ideologisk självbeteckning i stället för nationalism var ett stort steg av detta slag. Så var också vidgningen av den ideologiska grundsynen genom den nya, kontinuerliga tillägnelsen av Roger Scrutons verk, kulminerande i dennes tal på ett större partimöte förra året, även om Scruton från mitt perspektiv också uppvisar en del karaktäristiska begränsningar. Och så var slutligen, och inte minst, öppningen mot den s.k. svenska personlighetsfilosofins tradition genom införlivandet, vid åtminstone något tillfälle, av Geijer i den korta lista av kanoniska historiska namn som brukar förekomma i samband med den egna ideologiska självdefinitionen. Genom förra årets nya initiativ, European Freedom Awards, och den nya europeiska samarbetsorganisation som formellt stod bakom det, framkom slutligen åtminstone ett litet rudiment till utveckling av det alternativa Europasamarbetet bortom den otillräckliga EFDD-gruppens insatser i Europaparlamentet.

Men det räcker inte. Vad som var möjligt att förutsäga redan från början av reformprocessens var att den populistiska nationalismen i sig, som kvarstående överordnad politisk åskådning, inte i sig skulle vara tillräcklig för de förändringar som är nödvändiga och för hanteringen av de större utmaningar Sverige, med alla europeiska länder, står inför. Dess obestridliga konkreta politiska potential skulle visa sig kunna befrämja den oundvikliga politiska vidareutvecklingen endast om den öppnade sig och gjorde sig mottaglig för den modifierande styrningen i ljuset av andra, större och djupare åskådningsmässiga perspektiv. Argumentationen för denna justerande komplettering var inte bara en självklar del av mitt engagemang för partiet. Möjligheten av dess genomförande var också en förutsättning för engagemanget, för dess legitimitet. Vad som redan från början var lätt att se var att i den mån detta genomförande uteblev eller fördröjdes, skulle SD visa sig otillräckligt. Den populistiska nationalismen är inte i sig en väg som är framkomlig ända till målet, eller till det mål som alltid varit mitt. Den är nödvändig, men inte tillräcklig.

Samtidigt som de nämnda stegen i rätt riktning tagits, har SD på andra punkter rört sig åt fel håll. Det gäller först och främst den för mig avgörande utrikespolitiken. Här visar sig den lägre populismens alla kännetecken med plågsam tydlighet: anpassningen till förment populära (ofta mediaskapade) opinioner, den otillbörliga förenklingen, döljandet av avgörande, större sammanhang när dessa involverar obekväma sanningar och nödvändiggör svåra, icke omedelbart parlamentariskt fördelaktiga ställningstaganden, ignorerandet av att väljarna har högre intelligens än den man behöver låtsas tro att de har. Alla som följt min blogg vet vad det är jag åsyftar här, och jag ska därför inte upprepa något av det.

En liberalpopulistisk tendens har gjort sig gällande parallellt med en fortsatt, envis beslutsamhet att kvarstanna vid och sluta sig inom den begränsande nationalpopulismen som övergripande synsätt, hållning, attityd. Av båda dessa skäl har man inte fortsatt den ideologiska utveckling som inleddes med övergången till tonvikten på socialkonservatismen, och som jag hoppades på.

Det finns en skenbar paradox här som kanske fortfarande kräver en särskild kommentar. Jag har konsekvent försvarat SDU, det härom året från partiet avskilda gamla ungdomsförbundet, som framför allt är känt för att vara mer nationalistiskt än det s.k. moderpartiet. Men som jag hela tiden försökt förklara beror mitt stöd främst på att de samtidigt varit mer Europaorienterade, långt mer engagerade i det alternativa Europasamarbetet. Fenomenet är inte unikt för Sverige. Därför har jag också pekat på och försvarat motsvarande fenomen på annat håll, och inte minst hos Front National i Frankrike. Man skulle kunna uttrycka det så att nationalismen i dessa fall rymmer moment som i viss mån uppväger och håller tillbaka populismen. Moment som större historisk förankring och kunskap, och därmed större insikt rörande den europeiska identitetens oskiljaktighet, åtminstone i stora stycken, från den nationella, och vice versa. Hos SDU har nationalismen tyckts förmå uppta mer av de egentliga konservativa traditionernas kulturella substans, på ett sätt som “moderpartiets” enklare och ytligare nationalism varit oförmögen till.

Av detta skäl har det varit möjligt att i viss mån sätta sitt hopp till dessa riktningar – förbund, falanger, partier – för den nödvändiga förändringen och kompletteringen av den populistiska nationalismen inte bara trots utan i viss mån på grund av den starkare betonade nationalismen. Men samtidigt har det självklart givits uppenbara gränser här. Det hopp jag talar om består i utsikten att Europaorienteringen, kanske genom ytterligare fördjupad förståelse av den verkliga nationella identiteten, skulle kunna förstärkas till den grad att nationalismen som sådan kunde börja nedtonas och avvecklas. Det som verkligen skulle kunna göra SDU till den kraft, det “nya tredje”, som skulle kunna ta SD utöver dess nuvarande begräsningar, det “gamla förstas” nationalism och det “halvgamla andras” i vissa avseenden liberalt anpassade populism, och åstadkomma partiets tillräckliga förvandling, vore en sådan utveckling: ett nytt slags försvar för den svenska egenarten och partiella självständigheten endast inom ramen för en större europeisk enhet. Med den rätta Europavisionen skulle det innebära den nödvändiga skärpningen och förstärkningen, inte någon som helst försvagning, i SD:s väsentligakärn- och profilfrågor.

Vilken var, och är, sannolikheten för en sådan utveckling? Den med SD gemensamma, allmänna och därmed tvetydiga populistiska ansatsen förblir för de flesta i SDU oförändrad; populismen som sådan har mig veterligen ännu åtminstone inte explicit tematiserats i de interna diskussionerna, och de nödvändiga distinktionerna därmed inte etablerats. Vissa i SDU-kretsen har kopplingar till äldre nationalistiska formationer som, även om också de haft ett mer utvecklat europeiskt samarbete, inte kan sägas uppvisa någon beredvillighet att ompröva nationalismen som sådan till förmån för ett nytt och principiellt överordnat Europaideologiskt tänkande. Även den nya “alternativhögern” tycks ha nära lierat sig med samma äldre formationer, trots att en av dess inspirationskällor, den nya högern, såvitt jag minns alltid konsekvent stått för det enade Europa. Nationalismen, att vara “nationell”, förblir därför den minsta gemensamma nämnaren för alla dessa strömningar, som man ständigt i tanketorftig inskränkthet faller tillbaka på för sin grundläggande självdefinition. Hur viktig den nationella mångfalden, egenarten och identiteten än är, och hur många viktiga sanningar man än i övrigt uttalar och analyser man presterar i motståndet mot den rådande ideologiska hegemonin, känns detta slappt, förenklat och föråldrat.

Det är klargörande att konstatera vilken hållning vad som kanske kan kallas de semifascistiska strömningarnas parlamentariska representation intar på denna punkt. Vid första påseende kan det förefalla som om deras senaste europeiska parti, Alliance for Peace and Freedom, entydigt prioriterade det alternativa Europasamarbetet framför det politiska arbetet inom de gamla nationalstaternas ramar. Det är nämligen så att de inte bara existerar enbart som ett europeiskt parti, utan också så att flera av deras ledande företrädare helt saknar egna nationella partier och överhuvudtaget inte representerar sådana inom APF. Detta är såvitt jag vet något nytt i dessa sammanhang. Men vid närmare påseende visar sig Europaprioriteringen illusorisk. Inte heller deras mål är att arbeta för vad jag kallar en sant europeisk union, en union som verkligen arbetar entydigt i Europas verkliga intressen. De har explicit förklarat att målet med deras samarbete, d.v.s. målet för det europeiska partiet som sådant, endast är upplösningen och avskaffandet av det nuvarande EU. Därefter ska de, enligt egen uppgift, helt enkelt bara dra sig tillbaka till sina respektive ursprungsländer igen.

Inte ens de allra mest lärda och kultiverade Europamedvetna företrädarna för dagens stora populistiska nationalistpartier på kontinenten har mig veterligen någonsin siktat utöver denna otillräckliga, ja hopplöst futtiga målsättning. Och det är den populistiska nationalismens välkända, konstitutiva begränsningar i sig själva som håller dem tillbaka. Det är här det karaktäristiska avståndet från en europeisk “konservativ” huvudlinje kanske blir som allra tydligast. Antingen vågar de inte släppa denna populism eftersom de tror att de då skulle förlora sitt mass-stöd, eller så är de helt enkelt oförbätterligt övertygade om dess intrinsikala sanning, hållbarhet och tillräcklighet. Men i båda fallen måste denna hållning avvisas som oförmögen att ta vår tids nödvändiga politiska förändring till den nivå som kommer krävas. Det är en nivå där vi måste tänka långt mer systematiskt och fokuserat i termer av enhet i mångfald på europeisk nivå. Det finns en gemensam, historiskt framvuxen europeisk själ, som är lika viktig för oss att vårda och värna som våra nationella och regionala själar, ja idag rentav ofta mer viktig.

Därför tar jag nu själv ett nytt steg, och hävdar att vad vi verkligen skulle behöva i partipolitiken helt enkelt är Svenska Europapartiet, ett parti som inte arbetar för att avskaffa EU utan enbart för att grundligt reformera det så att det blir den sant europeiska union som är vad vi behöver, och för vilken Bryssel gärna kan få förbli ett slags “huvudstad”. Det skulle visserligen bara kunna vara ett tillfälligt partinamn, ett namn på ett parti för vilket etableringen av den rätta europeiska enheten och Sveriges integration och representation i denna enhet är den främsta frågan. När detta har uppnåtts skulle det kunna driva sina andra frågor – förslagsvis likaledes utifrån de i min blogg angivna tankeriktningarna – under annat namn, som även fortsättningsvis ett svenskt parti eller som uppgånget i, och bidragande till att forma, ett europeiskt parti. Jag vågar påstå att även de krafter, intressen, opinioner och kanske inom kort väljarmajoriteter, som den populistiska nationalismen mobiliserat, i en framtid kommer börja förstå vad ett sådant verkligt Europasamarbete, och ett sådant verkligt Europasamarbete allena, kan åstadkomma för dem.

Under de åtta år min ingalunda uteslutande men till stor del politiska blogg funnits har SD vuxit i den utsträckning och börjat åstadkomma den förändring jag från början förutsåg. Men inte bara omfattningen utan också de principiella gränserna för dess potential i dess nuvarande form har samtidigt blivit tydligare. Vi kan se en del av de nya manövrer och mekanismer de gamla partierna och deras bakomliggande intressen kommer använda för att sätta stopp för fortsatta framgångar, och, tror jag, hur och varför de nuvarande utgångspunkterna och strategierna kommer visa sig otillräckliga för att hantera dem. Förr eller senare kommer de populistiska nationalistpartierna antagligen tvingas till omprövning och nytänkande, även i eget intresse. En möjlighet till förändring av partier av SD:s typ i den riktning jag försökt föreslå, förbi den populistiska nationalismens risker och begränsningar, och därför ett realistiskt och konsekvent arbete för denna förändring, är alltså för mig en förutsättning för tilltrons och engagemangets legitimitet. Men det är också så att en verklig förändring i denna riktning framstår som ett villkor för att de viktiga och acceptabla av den populistiska nationalismens redan uppnådda resultat ska kunna räddas och byggas vidare på.

Nationalism, globalism och det öppna samhället

Sverigedemokraterna, konservatismen, Europa

Sverigedemokraterna socialkonservativa

Sverigedemokraterna och populismen

Europa och nationalismen

Sverigedemokraterna och framtiden

Nationalismen och Europa

Sverigedemokratisk litteratur?

Sverigedemokraterna och den lägre populismen

Sverigedemokraterna – Europapartiet

Farage’s Mistake

En sverigedemokratisk politisk för Europa

Mitterrand: Le dernier discours au Parlement européen

Europapartiet – Sverigedemokraternas framtid

Sverigedemokraternas framtida Europapolitik

Sverigedemokraterna och Europavännerna

Det alternativa Europasamarbetet

Medelhavsinstituten och Sverigedemokraterna

Varför jag har försvarat SDU

Det nya tredje

Brexit och det alternativa Europasamarbetet

Boströmianismen mot korruptionen

Jacob Sidenvall skriver en ovanlig, insiktsfull ledare i Smålandsposten 2:a maj om korruptionen och boströmianismen. Den gamla okunniga och simplistiska liberalborgerliga bilden av boströmianismen och den boströmska statsläran som endast frihetsinskränkande, byråkratisk “statsidealism” är äntligen borta. Från ett konservativt perspektiv framhålls i stället åtminstone en av denna under så lång tid dominerande svenska filosofis förtjänster, en särskilt viktig del av dess historiska inflytande i Sverige.

En debatt om korruption i Sverige har inletts, framhåller Sidenvall med hänvisning både till några oroväckande, nyligen uppmärksammade lokalpolitiska exempel och till att tidskriften Respons publicerat ett temanummer om fenomenet. Det är främst vänskapskorruptionen, “där kontakter snarare än kontanter leder till orättvisa fördelar”, som av vissa anses öka. Jag kommer osökt att tänka på situationen ifråga om tjänstetillsättningar vid universiteten, som nyligen på avslöjande sätt belysts i detta avseende.

Inte mindre än “sjuttio procent av jordens befolkning”, skriver Sidenvall, “dras med en korrupt förvaltning”. Att situationen i de protestantiska länderna är fördelaktig i detta avseende i jämförelse med större delen av resten av världen har vi länge vetat. Men finns det någon rimlig förklaring av varför vårt land och endast “ytterligare ett par i det nordvästra hörnet av världen” tycks ha stuckit ut även i detta sammanhang?

Av Respons‘ temanummer framgår enligt Sidenvall att denna fråga “sällan får en djupare behandling”; “De flesta nöjer sig med att konstatera att svenskar har en hög tilltro till myndigheter och att tjänstemän och politiker i regel har god disciplin.” Men Sidenvall anför en annan och djupare verkande faktor, av en typ som varken den ekonomistisk-individualistiska borgerligheten eller den historiematerialistiska vänstern kunnat förstå.

“En person som varit avgörande för att forma den svenska förvaltningen är Christopher Jacob Boström”, framhåller Sidenvall. “Han var professor och filosof i mitten av artonhundratalet då den svenska rättstaten växte fram. Hans filosofiska tänkande ledde fram till en betoning på personligt ansvar och en idealism som drev svenska ämbetsmän till att främja idén om en rättsstat. Hans centrala position vid Uppsala universitet (alla studenter var på den tiden tvungna att läsa filosofi) gjorde att hans tänkande kom att prägla svenska ämbets- och tjänstemän ända in på nittonhundratalet.”

Sidenvall identifierar riktigt denna mäktiga och långvariga, rent idémässiga, kulturella och moraliska kraft, som trots att den på djupgående sätt formade det moderna Sverige för de flesta förblir osynlig och okänd. Boströms “dominans och betoning av personligt ansvar för handlingar är nog också”, antar Sidenvall, “en viktig förklaring till att det sena artonhundratalet blev så fredligt i vårt land jämfört med kontinenten där tolkningar av Hegels tankar fick ett större utrymme.”

“Den svenska förvaltningen”, fortsätter han, “är förstås beroende av vad som lärs ut vid högskolorna”, och så är givetvis fallet än idag. “Boströms filosofi är sedan länge bortglömd och andra förhållningssätt till vetenskap, förvaltning och sanning har tagit vid. I dag präglas inställningen till sanning av relativism och de egna upplevelserna, det lyser igenom i högskoleutbildningar som i sin tur formar våra tjänstemän.”

Konsekvensen av detta är att vi idag saknar idémässiga, moraliska och kulturella resurser för att motstå en hotande ökad korruption. Än är problemet inte stort i Sverige, tror Sidenvall och väl antagligen också Respons. Men “fenomenet har en tendens att utvecklas snabbt. När korruptionen växer så ökar kostnaderna för att vara ärlig och laglydig, då är det få som orkar hålla emot och en snöboll sätts i rullning. I det sammanhanget är det viktigt att se att en värdegrund inte är mer hållbar än dess fundament, och att dagens fundament i hög grad utgörs av gungfly.”

Också en vidare frågeställning skulle kunna öppna sig här, nämligen den om politiseringen av den offentliga förvaltningen. Boströmianismen har haft stor betydelse även för det historiskt viktiga idealet om ämbetsmannaoväld.

Om förintelseförnekelse

Det har nu alltså hävdats att jag inte “klarar av att upprätthålla gränsen” inte bara mot antisemitism utan också mot förintelseförnekelse. Det antisemitiska ska ha bestått i uppfattningen att det finns judar som agerar gemensamt. Jag tror mig aldrig ha sett en definition av antisemitism så ofattbart vid att den omfattar hävdandet av denna uppenbara sanning. Med denna definition följer förvisso att jag inte upprätthåller gränsen, eftersom jag hävdat bl.a. just detta. Det var det faktum att denna anklagelse – från annat håll – drabbat även mig, som föranledde mig att delvis bemöta Jan “Sjunne” Sjunnessons avståndstagande från Ingrid Carlqvist och i samband därmed ta upp hans tidigare avståndstagande från mig.

Förintelseförnekelse är ju dock också utan tvekan för Sjunne (och hans kollega på Avpixlat, John Gustavsson, som han hänvisar till) ett uttryck för antisemitism, men ett som enligt honom nu förtjänar att nämnas för sig. Men det är inte bara så, som jag förklarade, att jag överhuvudtaget inte nämnde förintelseförnekelse i mitt svar på Sjunnes angrepp på Carlqvist. Det är också så att anledningen till att jag inte gjorde det var att Sjunne själv inte nämnde det i detta angrepp: han angrep inte Carlqvist för förintelseförnekelse. Mitt inlägg handlade bara om detta angrepp, och det var således fel av honom att ta upp frågan om förintelseförnekelse i samband med mig.

Frågan om förintelseförnekelse tillkom senare, i den oerhört omfattande diskussion som utlöstes av Sjunnes inlägg, eller snarare av Carlqvists svar på Facebook, en diskussion som fortfarande efter en och en halv vecka pågår. Jag nämnde att jag bara följt en liten del av den, och detta är i ännu högre grad fallet idag, när den blivit ännu mycket mer omfattande. Men förvisso har Carlqvist i denna diskussion tagit upp frågan om förintelsen. Utan tvekan har hon uppmanat till en kritisk granskning av de anförda bevisen, och därmed velat öppna för en revision av den förhärskande uppfattningen.

Jag vill därför upprepa det lilla jag för många år sedan sagt i detta ämne, eller, mer exakt, i frågan om lagstiftning mot förintelseförnekelse, i en diskussion i kommentarfältet till mitt inlägg Jonas De Geer och Samtidsmagasinet Salt. Jag hade tagit upp att De Geer för Salt hade intervjuat David Irving, och nämnde att dennes process mot Deborah Lipstadt för mig framstod som märklig, att jag tyckte att Irving borde ha fokuserat på den principiella frågan om forskningens frihet och frågan om definitionen av förintelsen, i stället för att anklaga Lipstadt för förtal för hennes beteckning av honom som förintelseförnekare (“Holocaust denier” – både den svenska och den engelska termen är något märklig).

För att begreppet förintelseförnekare ska kunna ha rättslig betydelse krävs ju en skarp definition, och om denna definition är den vanliga uppfattningen om dödandet av sex miljoner judar, bör ju redan påståendet att exempelvis 5,9 miljoner judar dödades vara förintelseförnekelse, och Lipstadt därmed ha rätt – på ett sätt som Irving borde ha kunnat acceptera.

Visserligen har jag intrycket att själva termen förintelseförnekelse inte alltid förekommer i lagtexterna i de länder där lagstiftning av denna typ förekommer. Men den har i debatten kommit att bli den som vanligen används om de lagar som tillämpas på sådant sätt att historiografisk revision på detta område blir förbjuden. Jag tror heller inte att lagstiftningen laborerar med och tillämpar den nämnda rigorösa definitionen, inte minst av det skälet att det inte ens bland förment icke-revisionistiska historiker råder någon konsensus rörande siffran sex miljoner. Men inexakthet i definition och tillämpning är här verkligen ingen styrka, utan bara ett av flera bevis för problemen med lagstiftningen.

Jag är inte tillräckligt förtrogen med vare sig Irvings eller andra revisionisters analyser och argument för att på meningsfullt sätt kunna kommentera dem i sak. Men det är ovidkommande. Även om kvaliteten på exempelvis Irvings arbete vore undermålig, vore även det ovidkommande – liksom det faktum att revisionister kan ha politiska och andra vetenskapligt problematiska motiv. Sådant är ju på intet sätt specifikt för dem.

Jag är naturligtvis helt mot denna typ av lagstiftning, och finner det häpnadsväckande att även företrädare för historievetenskapen kan acceptera kriminalisering av framläggandet av nya forskningsresultat eller åsikter på detta område – lagstiftning av en typ som inte bara redan föreslagits för hela EU, utan också föreslagits kunna utvidgas till det armeniska folkmordet och till kommunismens liknande brott, det senare ett område där historikernas siffror varierar ofantligt.

Var slutar detta? Min invändning är givetvis rent principiell. Ingen historisk händelse eller del av historien får undandras kontinuerlig historievetenskaplig prövning. Om det accepteras att lagen används för ett rent historiografiskt ställningstagande, kommer en annan regering utan betänkligheter kunna använda den för ett helt annat. Om staten tillåts skriva historia på detta sätt kan inga värden säkerställas. Hur kommer ens de dödas minne, som väl är vad lagstiftningsivrarna säger sig vilja värna, någonsin kunna vara fredat? Det kommer utlämnas åt skiftande opinioners, regeringars och politiska systems godtycke. Vetenskapens röst, denna ömtåliga västerländska kulturprodukts, kommer inte längre kunna göra sig hörd.

Marine Le Pen et Nicolas Dupont-Aignan

29/4

Sjunne tar ett steg till

“Avståndet till högerradikalerna ökar”, skriver Jan “Sjunne” Sjunnesson i rubriken på ett nytt blogginlägg som han länkar till i en kort kommentar (“Tack och adjö Jan Olof”) till mitt bemötande av hans häpnadsväckande avståndstagande från mig i en krönika i Avpixlat förra året. Han tar nu ytterligare ett steg bort från mig genom att anklaga mig för antisemitism.

Sjunnes nya avståndstagande förra helgen, denna gång från Ingrid Carlqvist, som gav mig anledning att bemöta hans tidigare avståndstagande från mig, hade, konstaterar han, “föranlett kritik från högerled”. “Högerradikalen Jan Olof Bengtsson”, heter det, “är osaklig och lika surt lillgammal som identitären Daniel Friberg” (ett stycke från Friberg citeras). Friberg och jag har, är det meningen att vi ska förstå, till skillnad från danska Trykkefrihedsselskabet och norska Document.no inte “klara[t] av att upprätthålla gränsen mot antisemitism och Förintelseförnekelse”. “Tack för att ni steg in i debatten, Ingrid, Daniel, Jan Olof och alla andra. Nu vet vi var vi har er.”

“Högerradikalen”: Jag har år efter år avvisat denna och liknande beteckningar p.g.a. de enligt mig delvis problematiska intellektuella strömningar de vanligen används för.

“Osaklig”: Jag går igenom och bemöter en för snart ett år sedan publicerad krönika av Sjunne, där han plötsligt tog avstånd från mig på helt centrala och avgörande punkter, men också utan urskillning sammanförde mig med Motpol o.s.v. Och jag gör det med anledning av att han nu angripit Carlqvist för samma sak som Expos Jonathan Leman för drygt två år sedan angrep mig för, nämligen att hon “beskrev judar som om de agerade gemensamt, vilket är en konspiratorisk föreställning” och ett “antisemitisk[t] uttalande”. Jag upprepar varför denna anklagelse är ohållbar, med hänvisning till mitt tidigare svar till Expo. Hur något av detta kan beskrivas som osakligt är fullständigt obegripligt.

“Surt”: En helt missvisande beskrivning av det känsloläge i vilket jag skrev inlägget och som präglar det. Vad jag känner är förvåning, besvikelse och upprördhet inför denna antisemitismanklagelse, som Sjunne nu alltså riktar även mot mig.

“Lillgammal”: Detta är något man enbart kan säga om barn som uppvisar ett onaturligt vuxet beteende; att använda detta ord om mig och Daniel Friberg visar att man inte förstår vad det betyder.

“Upprätthålla gränsen mot antisemitism”: Mot min argumentation och utan att med ett ord beröra den upprepar och insisterar Sjunne alltså på att det är konspirationsteoretisk antisemitism att säga att det finns judar som agerar gemensamt. Det här är så oseriöst att jag frågar mig om Sjunne överhuvudtaget bryr sig om den här frågan, om det inte i själva verket är helt andra saker han är ute efter och tror sig kunna uppnå genom sina påhopp. Till skillnad från Sjunne har jag skrivit flera utförliga inlägg där jag verkligen försökt diskutera och på rimligt sätt fastställa just denna viktiga gräns.

“Förintelseförnekelse”: Detta är något vare sig jag eller Friberg (att döma av det stycke Sjunne citerar) överhuvudtaget nämnt.

“Nu vet vi var vi har er”: Vad vi vet är att Sjunne kommer med en sant osaklig anklagelse, utan någon som helst argumentation, och i ett obehagligt, hotfullt tonläge.

Sjunnesson, rågången och antisemitismen

Eftersom frågan om definitionen och användningen av begreppet “antisemitism” fått en ny, personlig betydelse för mig sedan jag härom året angreps av Expo, DN och några andra media och debattörer, vill jag kort kommentera f.d. redaktören för Samtiden Jan Sjunnessons plötsliga angrepp i fredags på f.d. Dispatch International-redaktören Ingrid Carlqvist, och den diskussion som följde i helgen, inte minst på Sjunnessons nya forum Avpixlat och på Facebook.

Angreppet skedde i ett blogginlägg med en språkligt egenartad rubrik av den typ man känner igen från Sjunnessons tidigare publikationer, ‘Avståndstagande från antisemitism i Avpixlat och av Ingrid Carlqvist’, ett inlägg som Sjunnesson enligt Carlqvist länkade till i ett email som han skickade samtidigt till henne, Expo, och Svenska kommittén mot antisemitism. I det anför han som skäl för att beteckna Carlqvist som “antisemit” bl.a. att hon, liksom den för mig okände Avpixlat-krönikören Rolf Malm, uttalat sig om att judiska debattörer och politiska aktörer på 1960-talet ägnade sig åt opinionsbildning och politiska påtryckningar till förmån för invandring och mångkultur. Sjunnesson säger bl.a. att det är “en konspiratorisk föreställning” att beskriva judar “som om de agerade gemensamt”.

Detta ligger mycket nära den anklagelse som, ursprungligen, Expo riktade mot mig, som sedan upptogs av DN och andra, och som inom kort ledde till att Lunds universitet beslutade och i DN utbasunerade att jag inte längre fick undervisa där. Jag vill därför fokusera på just detta, under bortseende från det övriga Sjunnesson anför mot Carlqvist, som handlar om vilka hon samarbetar med. Den diskussion som utlöstes av Sjunnessons inlägg, eller snarare av Carlqvists svar på Facebook, har varit oerhört omfattande och jag har bara kunnat följa en liten del av den. Jag bortser därför här även från vad Carlqvist själv sagt till sitt försvar; Sjunnesson själv har mig veterligen ännu inte återkommit med någon kommentar.

För snart ett år sedan kom Sjunnesson med ett märkligt avståndstagande från “högerextremism” och “högerradikalism” i en krönika i Avpixlat, dit han relegerats efter att ha avskedats från Samtiden. Temat var anklagelsen från vissa debattörer att han och “andra som skriver i och läser svenska alternativmedier” är “nyttiga idioter för ren ondska, Putin och högerextremister”. Krönikan var ett ovanligt förskruvat exempel på den typ av texter man ofta får läsa från den liberalpopulistiska delen av SD-lägret, och som lätt ger ett obehagligt falskt och förljuget intryck. Men till det märkliga bidrog för mig i synnerhet det plötsliga, oväntade personliga avståndstagandet från mig, efter flera år av gott förhållande och idéutbyte mellan oss, trots en hel del meningsskiljaktigheter.

Det på ett allmänt plan problematiska låg i Sjunnessons samtidiga hävdande av å ena sidan den egna identiteten som djärv och obekväm dissident som utmanar makten, som en som “skriver i och läser svenska alternativmedier”, och å den andra accepterandet av (väst)maktens bisarra uppfattning rörande “ren ondska, Putin och högerextremister”. Till den senare kategorin hör också, förklarades det senare, “rika högermän i USA” (utan tvekan, som Mattias Karlsson formulerade det förra året, “den paleokonservativa rörelsen i USA”, som enligt honom finansierade en “krets” i Sverige inkluderande Fria Tider – detta eftersom ju Sjunnesson själv hyllar de neokonservativa som också, om än felaktigt, uppfattas som “högermän”), “brunröda led”, “nynazister”, “Marine le Pen, Victor Orban, Donald Trump”, den franska nya högern, Julius Evola, och “Motpol, Motgift, Daniel Friberg, Erik Almqvist med flera”. Sjunnesson sade sig ha “ytterst begränsat intresse för Rhodes nätverk, Carroll Quigley, New World Order, chemtrails, vaccinationstvång, Bilderberggruppen, 11 september, om månlandningen 1969 var påhitt, judiska bankirer, Förintelseförnekare, Stephen Colbert, Glenn Beck, Alex Jones”. Mot allt detta markerades på detta ostentativa sätt entydigt avstånd.

Vad som här tillämpades var, antog man, Mattias Karlssons “djupa och knivskarpa rågång”. Sjunnesson tog i av alla krafter för att markera sin egen hemmahörighet på den goda och rätta sidan, som det var meningen efter detta vilt svepande avståndstagande fortfarande skulle framstå som fullt tillräckligt oppositionell och modig. “All s.k. populism är inte av ondo liksom all nationalism”, hette det med en karaktäristiskt slarvig men också lam formulering.

Sjunnesson var, betonade han för säkerhets skull, “lika kritisk till de ryska invasionerna av Afghanistan, Tjetjenien, Georgien, Krim och östra Ukraina som de flesta svenskar”, och han ansåg “liksom allt fler svenskar att Nato-anslutning kan behöva utredas för att kunna fatta ett klokare beslut än att vila på Östen Undéns gamla lagar från 1950-talet”. Hur tendentiösa och vinklade dessa formuleringar än var förmedlade de inte radikaliteten i Sjunnessons ståndpunkt. I själva verket hade han länge varit en entydig, explicit, offentlig förespråkare av svenskt NATO-medlemskap. Men till skillnad från personer på andra sidan rågången som han, med sina egna kritiker, menade var nyttiga idioter för Putin och med denne samverkande krafter, och sannolikt även mutade av dem, hävdade Sjunnesson med åtminstone skenbar naivitet att han “tjänar ingen herre” – samtidigt som han, utan att specificera för vem eller vad, påstod sig förvisso vara “nyttig”, utan att vara idiot.

Vad som får diskuteras på rätt sida rågången var enligt Sjunnesson “militärallianser, migration, jämställdhet, civilisation, religion, statsbygge, klimatet,  kulturkamp”. “Är det”, frågade han, “möjligt att diskutera dessa på allvar utan att bli anklagad för att gå proryska eller högerradikala eller konspiratoriska ärenden?” Här tillkom ytterligare en underavdelning i ondskans kategori – “konspiratoriska ärenden”. Det var oklart vad som menades. Men sannolikt var det bara ytterligare en slarvformulering: vad Sjunnesson menade var rimligen, i ljuset av den ovan citerade uppräkningen, konspirationsteoretiska ärenden.

Sjunnesson framförde goda argument rörande yttrande- och tryckfriheten, lagen om hets mot folkgrupp, åsiktskorridoren, och etablissemangsmedias svartmålning, falska epitet och misstänkliggöranden. På ett ställe signalerade han också att man trots allt får läsa författare på fel sida av rågången. För Sjunnesson var det “lagar som den om hets mot folkgrupp och de anklagelser om näthat man kan få utstå om man ger sig utanför åsiktskorridoren och kanske citerar alternativmedier, eller kanske läser om s.k. högerpopulism hos Michael O’Meara istället för Anna-Lena Lodenius…som hotar yttrandefriheten. Givetvis finns det gränser för rent brottsliga personpåhopp…men att diskutera och kritisera åsikter och dra fram fakta kan aldrig vara kriminellt.” Omnämnandet av O’Meara var visserligen kanske litet märkligt såtillvida som denne är en utpräglat icke-populistisk författare inom den nya högern, men det var dock ett undantag från krönikans i övrigt enkla och svepande rågångsdikotomism: den andra sidan är förkastlig men bör inte förbjudas.

Men detta överskuggades av det plötsligt tydligen som nödvändigt upplevda signalerandet av hur långt Sjunnesson stod även från mina ståndpunkter. Jag å min sida hade förvisso aldrig dolt att jag sett problem med hans otillräckliga tillägnelse av olika mer eller mindre konservativa tanketraditioner och historiska analyser, ett resultat av den begränsning som oundvikligen följde av hans långa bakgrund inom Vänsterpartiet, hans exempelvis i samtalsprogrammet Radio Birro tidigare förra året i ohöljt överflöd redovisade och aldrig brutna hemmahörighet i den allmänna svenska radikala kulturmiljön från 60-och 70-talet, och hans mindre långa men dock likaledes bakgrund i den vänsterpostmoderna filosofin i vid mening och i Timbro-liberalismen.

Jag hade också, samtidigt som jag försökt vara uppmuntrande, haft problem med de formella bristerna i hans skrivande, en punkt som varit omöjlig att förbigå när man haft att göra med en skribent som i sådan utsträckning som Sjunnesson ansträngde sig att synas och höras (även som folkbildare), och som även, tills samma problem upptäcktes av de ansvariga, givits en framträdande position som redaktör. Det var omöjligt att inte ta upp detta, exempelvis när jag inbjöds att komma med synpunkter på Samtiden före dess öppning för allmänheten. Även i den korta reklamtexten för hans roman, ja i själva titeln på en av hans andra egenproducerade böcker, hade språkliga fel förekommit.

Inget av detta hade emellertid föranlett mig att gå ut med någon offentlig kritik. Tvärtom hade jag försvarat Sjunnesson och, exempelvis under min tid i styrelsen för SD Stockholms stad, försökt hjälpa till att lyfta fram honom som föreläsare och kursledare, och pejla utsikterna till förtroendeuppdrag. Hans kritik mot den politisk-korrekta regimen hade, trots hans ytliga förståelse av den, enligt min mening varit av tillräckligt värde.

På motsvarande sätt hade Sjunnesson tidigare flera gånger uttryckt sig vänligt om mig. Inte minst bör nämnas hur han även under stormarna i samband med årsmötet i SD Stockholms stad 2015, om än ledsagat av en ful och helt omotiverad kritik av Gustav Kasselstrands, William Hahnes och Anton Stigermarks framtoning, försvarade mig i en krönika, även den på Avpixlat.

Men nu hade han alltså helt oförmedlat och obegripligt ändrat inställning. “Idag”, skrev han, “tror jag ingen skulle tas på allvar som i en teoretisk utläggning av, låt oss säga den ‘occidentofobiska’ dystopi som ligger till grund för romanen Underkastelse av fransmannen Michel Houellebecq, skulle referera till högermännen Alain de Benoist och Julius Evola, snarare än vänstermännen Gilles Deleuze eller Jean Baudrillard, trots att alla fyra beskriva ungefär samma västerländska civilisations kris i slutet av ett årtusende, dock utifrån skilda perspektiv?”

Denna mening var ett exempel på hur det tyvärr är oundvikligt att kommentera det rent språkligt-formella. Den gamla pluralformen “beskriva” är ju malplacerad här. “Ungefär samma västerländska civilisations kris”? Man kan hoppas att Sjunnesson här på något sätt menar att det finns delvis olika västerländska civilisationer, eller olika aspekter eller delar av den västerländska civilisationen, som kan befinna sig i kris. Men det blir litet långsökt. Man kan inte värja sig från misstanken att han bara är en av de otaliga icke-professionella skribenter som de senaste årtiondena börjat tillämpa s.k. särskrivning, och att vad han menar är “ungefär samma västerländska civilisationskris“. Men man tvingas sväva i ovisshet. Slutligen: varför avslutas meningen med ett frågetecken? Tre fel trängdes i denna enda mening.

Men detta var ändå en parentes. Det viktiga var vad Sjunnesson – även delvis ofrivilligt – avslöjade om den förenade liberalpopulism och vänsterpostmodernism som han, trots att han själv läst inte bara O’Meara utan även, på min rekommendation, exempelvis Claes Ryn och Tage Lindbom, på så beklagligt sätt valt att begränsa sig till. Från dess perspektiv fastslogs att “Den svenska kulturdebatten kommer heller inte kunna ta in folk som Jan Olof Bengtsson eller Joakim Andersen. Att jag ens nämner dem här är säkert inte korrekt ens inom alternativmedier. Själv har jag inget till övers för Motpol, Motgift, Daniel Friberg, Erik Almqvist med flera, men de existerar som i en parallell värld. Jag vet att dessa herrar inte har något till övers för mig, vilket gör mig kritiserad och kanske hatad av både vänstern och högern. Gott så och förvirrande för vänsterredaktören Håkan A. Bengtsson som vill få mig till högerradikal.”

Någon skulle kanske säga att “dessa herrar” syftar enbart på “Motpol, Motgift, Daniel Friberg, Erik Almqvist med flera”. Men omedelbart före uppräkningen av dem sammanställdes jag ju med Andersen, d.v.s. Motpol. Sjunnesson var orättvis mot den nya högern. Men ingenting sades heller om mitt förhållande till den, ingen distinktion gjordes, trots allt jag skrivit om detta genom åren.

Vad som nu enligt Sjunnesson plötsligt gällde var alltså att jag inte kommer kunna “tas in” av den svenska kulturdebatten, ja att det kanske inte är korrekt att nämna mig ens inom alternativmedier. Det framstod som om jag tillhör dem som ingen skulle ta på allvar om de hänvisade till de Benoist och Evola, dem som inte bara inte har något till övers för Sjunnesson utan kanske också hatar honom, och som han å sin sida inte heller har något till övers för. Och han fann att det var gott så.

Det var inte litet på en gång. Vad föranledde denna attitydförändring? Hade jag sagt eller skrivit något nytt den senaste tiden som nödvändiggjort en omprövning? Något så farligt att det förklarade denna drastiska distanseringmanöver?

Nej. De saker jag sagt som skiljer sig från de saker Sjunnesson säger är sådana som jag alltid sagt, och det visste han. I denna vetskap hade han alltså tidigare försvarat mig, även när bl.a. Expo och DN angripit mig. Det enda sammanhang i vilket Sjunnessons nya påståenden kunde förstås var de fortsatta skriverierna om mig exempelvis i DN av Björn af Kleen och Maja Hagerman och av Rasmus Fleischer i hans blogg Copyriot (jag fortsätter länka till mina bemötanden delvis av det skälet att jag inte vill att någon s.a.s. ska komma undan med kritiken). Och Lunds universitets uttalande i DN. Och framför allt den förändrade situation inom SD och debatten i SD-sfären som skapats genom fullföljandet av den feldefinierade rågången i form av uteslutningarna, och avskiljandet av hela ungdomsförbundet, under 2015. Sjunnesson ville signalera att han anpassat sig.

När han tdigare nämnt mig hade han brukat framhålla att jag anknyter till tänkare som Ryn och Lindbom. Viktigare och allvarligare än vad han i sin nya krönika skrev om just mig var det allmänna försvaret av den förfelade rågången. På fel sida tycktes nämligen, enligt både Sjunnessons och Karlssons beskrivningar, tillsammans med den nya högern även den traditionalistiska skolan (som inte bara Evola utan också Lindbom tillhör) och tänkare som Ryn (“högermän i USA” som bekämpar neokonservatismen) hamna. Genom att i den här angivna nya utsträckningen acceptera denna intellektuella landskapskonfiguration hjälpte Sjunnesson till att konsolidera den fullständigt otillräckliga liberalpopulismens i alltför hög grad av samma strategiska dynamik som den övriga politiska korrektheten styrda dominans i SD-sfären.

När jag nu tog del av Sjunnessons angrepp på Ingrid Carlqvist var jag i viss mån förberedd genom den förändrade inställning han visat i denna krönika redan för ett år sedan. Men även om det är fråga om en entydig kontinuitet och vad som kan förstås som ett beklagligt “naturligt” nästa steg i en redan urskiljbar felaktig riktning, är det ändå förbluffande.

Återigen finner vi en något slarvig formulering om en “konspiratorisk föreställning”, d.v.s. om en föreställning om en konspiration. Rent allmänt gäller givetvis, som jag tidigare påpekat, att den uppfattning om föreställningar om konspirationer som Sjunnesson här uttrycker, d.v.s. den uppfattning enligt vilken sådana föreställningar helt enkelt entydigt fördöms, är verklighetsfrämmande och naiv. Historien och den politiska verkligheten är förstås full av konspirationer av olika slag.

Om man med denna typ av formuleringar bara syftar på de sensationalistisk-dramatiska och populärkulturella berättelserna om en liten grupp illuminati, frimurare, Rothschilds, Sions åldermän, bilderbergare eller liknande som i slutna, hemliga rum drar i dolda trådar och i allt väsentligt kontrollerar folkens öde och världens gång, måste man uttryckligen förklara det. Annars blir avståndstagandet från föreställningar om konspirationer, från konspirationsteorier, enbart enfaldigt.

För Sjunnesson handlar det nu alltså om en sådan föreställning, som också läggs till grund för en kritik rörande antisemitism. Men hur kan den blotta “beskrivningen av judar som om de agerade gemensamt” rimligen vara någotdera av detta? Svaret måste givetvis vara att den inte kan det, av de skäl som jag anför i mitt första utförliga svar till Expo, DN m.fl., Antisemitismen och jag.

Carlqvist talar knappast om judar generellt, om alla judar. Att det finns judar som agerar gemensamt, och därmed legitimt kan beskrivas som sådana, är självklart och uppenbart. Carlqvist har helt enkelt, liksom jag gjorde i ett av de inlägg i den här bloggen som Expo vände sig mot, givit ett, enligt henne negativt, exempel på detta.

Om Sjunnesson bara hade invänt mot det faktum att Carlqvist framhöll detta exempel som ett negativt sådant på samma sätt som jag – i en mer allmän formulering – gjort, d.v.s. om han hade sagt att hon beskrivit judar som agerade gemensamt på ett sätt som var negativt, problematiskt, felaktigt, förtjänande kritik, hade kopplingen till antisemitism åtminstone varit en liten aning mer näraliggande. Men även detta vore absurt otillräckligt som definition av antisemitism och därmed som grund för anklagelsen.

Att judar agerar gemensamt framhålls ju ofta av judar själva. Ja, som jag påminde i mitt svar till Expo kritiseras inte sällan detta agerande som negativt även av tunga, centrala judiska debattörer. Men när icke-judar framför denna kritik, ja, när de, som jag, bara upprepar samma kritik, framställs den ofta plötsligt som antisemitisk, i den märkliga logik som präglar användningen av antisemitism som attackord.

Jag har här fokuserat endast på en av Sjunnessons anklagelsepunkter mot Carlqvist. Det finns mer att säga om den andra, som rör dem hon samarbetar med, och jag har själv under det senaste halvåret fått anledning att i flera inlägg delvis modifiera min uppfattning och fördjupa min analys av en del av det ideologiska landskapet på andra sidan Karlssons rågång. Det finns anledning att återkomma om detta. Men den första anklagelsepunkten, som överensstämmer med vad Expo anförde mot mig, räcker för att motivera detta inlägg.

När Jonathan Leman angrep mig tillhandahöll han bara ännu en övertydlig bekräftelse av riktigheten i det jag sagt om judisk radikalism i just de formuleringar han angrep mig för. Men nu har alltså Jan Sjunnesson, som inte är judisk och som trots sin långa bakgrund i vänstern i vid det här laget ganska många år försvarat socialkonservativa SD, med ivrig tjänstvillighet agerat gemensamt med Expo. Det är inte lika begripligt.

SD Stockholms stad och jag

Det har nyligen varit årsmötesperiod för SD:s distrikt och kommunföreningar igen. Några har under det gångna året undrat varför jag inte ställde upp för omval till styrelsen för SD Stockholms stad 2016. Den 2015 tillträdande styrelsen med William Hahne som ordförande, som jag var ledamot av, sågs nämligen av många medlemmar med rätta som en viktig öppning för att hålla distriktet, ja i viss mån hela partiet på rätt kurs i flera frågor.

Jag har inte velat skriva mer om det rent interna skeendet under min tid i distriktsstyrelsen (2015-16) än vad jag redan gjort i de inlägg här som tyvärr, p.g.a. den visserligen mestadels anonyma men dock offentliga och uppenbart från centralt håll kommande kritik som riktades mot mig, blev nödvändiga inför årsmötet 2016. Detta har emellertid, trots vad jag vågar påstå är dessa inläggs klarhet, visat sig kunna leda till missförstånd. Eftersom det förvisso finns en rad punkter där jag är oenig med partiledningen och under många år offentligt försökt föreslå alternativa politiska linjer, är det kanske ändå naturligt att vissa, som inte närmare följde eller kunde följa vad som hände, tror att mitt beslut att dra mig tillbaka hade att göra med dem.

Så var inte fallet. Jag vill markera att det uteslutande föranleddes av lokala händelser och förhållanden i distriktsstyrelsen: reaktionerna från några ledamöter på mina – och ibland några andras eller rentav halva styrelsens – argumentation mot och avslag på ett antal förslag, och reservationer mot beslut om dessa, helt i enlighet med vedertagen styrelsepraxis (reaktioner som inte i sig själva har något större eller principiellt politiskt eller ideologiskt intresse och som jag därför varit obenägen att skriva mer om), och inte minst bemötandet av mitt försök, under hela verksamhetsåret, att förespråka vad jag kallade en “enhetslinje” för vår förening och delvis partiet som helhet.

Jag tycker själv att det var tråkigt att inte vara med på årsmötet 2016, och hade verkligen sett fram mot att kunna redovisa för medlemmarna allt det jag trodde att vi skulle ha gjort under året (och det vi faktiskt också hade åstadkommit och initierat, som jag hela tiden menat var bra). När jag i samband med årets distriktsårsmöte kunnat konstatera att de beklagliga konflikterna fortsatt, har jag känt att jag trots allt – och i synnerhet när jag av i partiarbetet ännu aktiva personer som jag har förtroende för uppmuntrats till det – kanske borde komplettera vad jag tidigare sagt om min tid i styrelsen med några ytterligare klargöranden. På så sätt skulle jag möjligen kunna bidra till den nödvändiga rörelsen i rätt riktning för partiet i Stockholm, bort från de för mig delvis obegripliga motsättningarna som går långt utöver det politiskt väsentliga.

Tills vidare betonar jag dock bara att hälften av styrelsen tyvärr oväntat blev en besvikelse, och att det visade sig för mig och hela den andra hälften bli nödvändigt att göra de markeringar vi gjorde, kulminerande i att vi alla avgick ur styrelsen inför årsmötet 2016 (de flesta ställde dock till skillnad från mig upp för omval, och blev också omvalda till den nya styrelsen med David Lång som ordförande, som nu i stort oförändrad fått förnyat förtroende för ytterligare ett år). Vi gjorde givetvis detta endast i syfte att ta ansvar för styrelsearbetet och säkerställa – i den utsträckning det var möjligt – att de uppkomna problem vi pekade på skulle kunna avhjälpas. Jag är glad om våra markeringar bidrog till att det önskade resultatet uppnåddes.

Alternativhöger och neofascism

Redan i entrén märktes förbättringarna i jämförelse med förra gången: man fick ett tryckt program, och om inte en namnbricka så åtminstone en namnlapp att bära på kavajslaget. Visserligen blev man också från början överrumplad och besviken av ändringar av samma storleksordning och betydelse som i oktober, ja ännu större. Även denna gång hade nämligen båda huvudattraktionerna utan förvarning helt enkelt fallit bort. Dels, och ännu en gång, Greg Johnson. Dels Joakim “Oskorei” Andersen och presentationen av hans nya bok, en programpunkt som i annonseringen framställts som så central att hela evenemanget givits samma namn och tema som denna bok: “Ur ruinerna”, på engelska “Rising from the Ruins”. När dessutom en så viktig talare som Arktos’ förre redaktör John Morgan fallit bort var det uppenbart att en stor del av konferensens förväntade substans och intresse återigen var försvunnen.

Men eftersom allt ändå rent organisatoriskt och formellt rullade på i enlighet med det första goda intrycket i entrén, och alla de svagheter och missar i dessa avseenden som jag gnällde över förra gången var avhjälpta och väl inte minst därför stämningen hela tiden var god bland de omkring 300 deltagarna, var det faktiskt möjligt att överse med detta – det man egentligen hade kommit för att höra – och uppskatta evenemangets övriga moment. Förseningarna var i jämförelse minimala, en utmärkt, fullständig middag med olika rätter att välja mellan och alla normala alternativ ifråga om dryck, inklusive kaffe, serverades. (Eftersom den billigaste biljetten verkade vara den bästa förra gången hade jag köpt en sådan nu, och det var även denna gång högst oklart vad de dyrare VIP-biljetterna – denna gång fanns flera kategorier av sådana – gav utöver den, förutom den såvitt jag förstår fortfarande inte helt självklara fördelen att man blev serverad i en egen avdelning av lokalen.) Och nu var åtminstone en av de gamla Motpol-skribenterna, Jonas De Geer, som jag på 90-talet umgicks med i kretsen kring Tage Lindbom, på plats. Det var verkligen ett framsteg, även om jag inte riktigt lyckades få igång den diskussion om vad som egentligen hände när han avvek från denna krets som jag tycker skulle vara av ganska stor principiell betydelse.

Identitär Idé handlar det alltså om, det nionde, lördagen den 25:e februari i Stockholm. Det program som presenterats i reklamen gav vid handen att en ännu längre rad talare än förra gången skulle ges varsin 15-minuterssnutt till tal. Det såg inte alls bra ut. De längre och tyngre föredragen med efterföljande frågestund och diskussion skulle nu i ännu större utsträckning ersättas av förbiflimrande reklamartade, sammanfattande presentationer av respektive talares eget projekt. Men utöver bortfallen gjorde det faktum att huvudorganisatören, Daniel Friberg, tydligen kommit på andra tankar och insett svagheterna med det planerade  upplägget att detta delvis undveks: han hade själv reducerat talarna ytterligare och exempelvis strukit sig själv från listan. Nu översteg antalet inte förra gångens, och varje tal kunde bli åtminstone något längre än man befarat och därmed tyngre och meningsfullare. Men inte heller nu fanns tid för frågor efteråt. I jämförelse med hur det efter vad jag hört såg ut för ett antal år sedan, har det hela nu mer prägeln av antingen politiskt partimöte eller underhållning (i beaktande av närheten till baren och matserveringen denna gång närmast ett slags krogshow), och mindre av akademisk konferens.

Arktos’ nye redaktör Jason Reza Jorjani inledde med en som jag ser det problematisk redogörelse för hur de olika intellektuella riktningar som funnits representerade på Identitär Idé nu ska ha absorberats av och samlats under den gemensamma, från USA härstammande beteckningen “Alt Right”, och hur detta även rent organisatoriskt tagit form som en enhetlig institution. Ursprungligen härrör beteckningen “alternative right” från Paul Gottfried, och den är i sig bra som allmän och vag samlingsbeteckning såtillvida som det länge varit uppenbart att en alternativ höger är akut nödvändig. Men det framgick att man bestämt sig för detta namn inte minst av den ovärdiga anledningen att det nu råkat spridas och göras känt av Hillary Clinton i ett kritiskt angrepp i ett tal i valrörelsen. Jorjani förklarade också att man övergivit bindestrecket, som bl.a. jag använt när jag tidigare skrivit om alternativhögern.

Ett närmande av dessa europeiska, amerikanska och ryska strömningar till varandra är utan tvekan naturlig idag. Men det handlar också om en centralisering av ett slag som kanske inte känns helt självklart nödvändig eller lovande för den rent intellektuella utvecklingen. Man kallar det inte en think-tank. Vad som enligt Jorjani skapats är a centralized power-structure. Den nya högern, identitarismen, den fjärde politiska teorin och “arkeofuturismen” (titeln på en bok av Guillaume Faye men ett som separat tankeriktning för mig tidigare okänt fenomen) har nu genom en monumental merger inordnats i the Alt Right corporation. Allt kopplas också till president Trump och hans “rörelse”, som också är en huvudsaklig inspirationskälla. En avgörande händelse var Alt Rights hail-gate scandal i Washington efter valet i november, som fick Jorjani och Richard Spencer att förena sina krafter och flytta fram positionerna ytterligare. Daniel Friberg anslöt sig och uppmuntrade att det hela skulle ges a corporate board structure. Man skaffade tydligen ett centralt beläget kontor i Washington med utsikt över Capitol Hill. Därifrån marknadsförs Alt Right som en produkt, ett varumärke, med egen noggrant designad logga och webbsida. Jorjani själv, Spencer, Friberg och Henrik Palmgren presenteras som ledarna. Man undrar om inte cheferna vore en riktigare benämning. Eller är det ett nytt, interkontinentalt, direkt politiskt ledarskap de planerar att utgöra?

Det är litet oklart i hur hög grad en person som Alain de Benoist kommer känna sig hemma i detta sammanhang. Jorjani övergick emellertid snabbt till ett idémässigt högst substantiellt klargörande av hur den nya storheten, the Alt Right, hålls samman inte minst genom att dess olika komponentet gemensamt motsätter sig demokratin och liberalismen, och i synnerhet båda i förening, den liberala demokratin. (Att Jorjanis alternativ är den organisk-hierarkiska, korporativistiska staten vet vi från hans föredrag på förra Identitär Idé, och det finns ingen anledning att tro att finns någon större oenighet på denna punkt heller, bland de grupper som nu valt att inordna sig i Alt Right.) Vilka invändningar man än må ha mot de – i detta format kanske oundvikliga – förenklingarna och frånvaron av nyanser, var detta ändå med god marginal sådant som hör hemma på och borde kunna förväntas på ett evenemang med ett namn som detta, Identitär Idé. På detta sätt fick evenemanget denna gång en stark öppning. Även den följande talaren, Isac Boman, höll måttet i detta avseende, med ännu en presentation av några aspekter av tematiken i hans av allt att döma viktiga bok Penningmakten: Ett medel för frihet eller slaveri?

Men därefter blev det tyvärr snabbt sämre med idéinnehållet, idédiskussionen, vad Friberg och Motpol-kretsen tidigare insisterat på att prioritera som metapolitiken. Det område på vilket Johnson, Andersen och, tror jag, Morgan i eminent och välbehövlig utsträckning skulle ha kunnat bidraga, och som jag inbillat mig att Identitär Idé exklusivt var avsett för. Men redan förra gången, ja kanske ännu tidigare, hade det hela tenderat att vältra över mot en typ av politiskt aktivistmöte där de ideologiska och politisk-filosofiska dimensionerna fick stå tillbaka. Visst återklingar de ideologiska ställningstagandena, de historiska och kulturella analyserna o.s.v. hos de flesta talarna, men det är inte de som står i centrum på det sätt man kunde förvänta sig. I stället handlar det nu till stor del om rapporter från individuella nät- och poddaktivisters projekt, deras behandling i offentligheten, deras personliga öden.

Frågorna om dissidentens villkor är utan tvekan viktiga och angelägna, och de personliga berättelserna om uppvaknanden till insikter eller förmenta insikter (inom Alt Right kallat “rödpillring”) o.s.v. är ofta intressanta. Även jag har ju flera gånger tvingats skriva om, och bemöta, hur jag angripits i pressen, hur jag behandlats av universitetet o.s.v. Men även dessa saker, eller det sätt på vilket de behandlas, visar att vi här har att göra med mer och annat än ett idéevenemang, att det handlar om en konkret politisk rörelse som diskuterar sina egna direkta politiska strategier och medlemmarnas stundom rent privata mellanhavanden. Det är för sådant, inte för en idéströmning och tankeriktning, som en centralized power-structure behövs. I åtminstone ett av talen, av Fredrik Hagberg från grisblodshällarorganisationen Nordisk Ungdom, fanns inte minsta lilla tillstymmelse till idéinnehåll, det var uteslutande (Codreanu-inspirerad) praktisk agitation, motivation och uppbyggelse. Man måste få påpeka att för sådant blir Identitär Idé en direkt missvisande beteckning.

Jag kan sträcka mig till att tillstå att mina invändningar kan ha att göra med att jag, dels p.g.a. min egen tidigare verksamhet, dels utifrån min vision av vad som skulle behövas, från början missförstått evenemangets karaktär, och väntat mig något som kanske egentligen aldrig varit huvudsyftet. Men när det gäller detta huvudsyfte står det nu allt klarare att inte heller de idélösa talen kan sägas utgöra detta. Det är i stället den blotta sociala samvaron, minglet, möjligheten att träffas i största allmänhet, som det främst handlar om. Talen utgjorde denna gång bara ett valfritt moment av underhållning eller uppbyggelse som erbjöds då och då i ett hörn för dem som önskade. Långtifrån alla deltagare följde hela detta utbud, många var fullt upptagna med varandra i större eller mindre grupper i andra delar av lokalen. Eftersom långa pauser var inlagda mellan små grupper av talsnuttar blev minglet huvudpunkten även för dem som prioriterade talen.

Vilka var de då, alla dessa deltagare? Här kommer vi till den sakligt viktigaste och även märkligaste punkten från mitt perspektiv. När jag hävdar att de är neofascister har de hittills varit benägna att förneka det – samtidigt som de fortsätter ge tydliga uttryck för fascistiska och nationalsocialistiska sympatier. Jag förstår inte detta. Alla är förvisso inte neofascister, de flesta omfattar också andra åskådningsmässiga element, och begreppet neofascism är i sig vitt och något vagt. Men dess användning i detta sammanhang är, insisterar jag, med god marginal berättigad. Så var inte fallet när jag för ett antal år sedan diskuterade den nya högern. Denna riktning sådan den tidigare existerat kan enligt min mening inte betecknas som neofascistisk (och tänkare som Greg Johnson och Alexander Dugin fortsätter att göra en tydlig distinktion här). Så var heller inte fallet när svenska Motpol, efter mitt första möte med dem, då de delvis verkligen framstod om fascister, som jag uppfattade det just genom den nya satsningen Identitär Idé började röra sig mot en mer nyanserad ståndpunkt.

Men de senaste åren har personerna bakom Identitär Idé plötsligt gjort evenemanget till ett forum där inte bara neofascism utan väl ibland också vad som måste betecknas som paleofascism ges plats. Förändringen är entydig och det går att ge många exempel. Motgift, som denna gång hade inte mindre än fyra talare, om än bara i en gemensam session av underhållningskaraktär, kommer själva ur och definierar sig ständigt i termer av den historiska fascistiska traditionen i dess olika varianter. Huvudnyheten på deras eget bokbord var Magnus Södermans omfångsrika volym Hell seger!, i vilken han samlat sina artiklar skrivna under tio år i Nordiska Motståndsrörelsen. Red Ice, vars båda representanter Palmgren och Lana Lokteff höll varsitt tal, tycks inte minst alldeles före denna Identitär Idé ha ansträngt sig extra hårt för att lyfta fram explicita, programmatiska fascister och nationalsocialister som Seth Cooper, William Pierces lärjunge Kevin Alfred Strom, och ledare från Nordiska Motståndsrörelsen, vitskjortorna. Förra året medverkade även exempelvis Andrew Anglin. I deras uppmärksammade svar på Clintons Alt Right-tal efterlyste Palmgren större erkännande för “1488”-inslaget. Och så vidare. Med det yviga samarbetet under Alt Rights enhetsparaply har denna utveckling kulminerat. Den nya hållning som hela tiden från alla håll påbjuds och hamras in är att man inte får inbördes motarbeta varandra. Man bejakar olikheter, men det får inte finnas några motsättningar. Alla, inklusive fascister och nationalsocialister, är del av en och samma enade opposition och måste samarbeta.

Det finns mycket att säga om detta program, men en uppenbar och påfallande följd är att det inte alltid befrämjar vare sig teoretisk klarhet eller nyansering. När man dessutom inför konstateranden av närvaron av de dominerande neofascistiska inslagen av den typ jag gjort förnekar deras förefintlighet, kollapsar ju hela den ideologiska diskussionen och hotar urarta till rent nonsens. I stället för seriös historisk, kulturell och filosofisk analys får vi ibland brölande hyllningar av populistiska politiker, och de många problem som de olika slagen av vad som oftast kallas nationalism står inför blir osynliga i framgångsruset. Ändå är deltagarna på Identitär Idé på intet sätt några vanliga populister. De är välutbildade, intellektuella och ofta charmerande, och skulle i många fall mycket väl kunna föra en kvalificerad diskussion om fascismen och dess historiska såväl som samtida manifestationer. Att de inte gör det, och rentav hävdar att inga kopplingar finns, samtidigt som de helhjärtat ägnar sig åt just dessa kopplingar, är en strategisk krumbukt som jag inte kan se är hållbar i längden, även om man kanske inte kan förvänta sig en mer obruten kontinuitet av den typ som varit norm och praxis i fascismens hemland Italien och delvis också på annat håll i Europa. Men man kunde tänka sig att Per Engdahl och de rörelser och organisationer som på 50-talet allra mest egentligt kan betecknas som neofascistiska borde vara högsta mode. (Men han var förstås inte i allo representativ för dem. Och inför mycket i dagens nya fashosfär är det omöjligt att förstå hur han fortfarande kan vara så kontroversiell i den allmänna debatten: i jämförelse framstår han som ett under av historisk bildning, moraliskt omdöme, intellektuell urskillning, allmän kultur, måttfullhet och inte minst smak.) Konstateras bör i alla fall att Arktos åtminstone nu gjort reklam för en kommande utgivning av Kerry Boltons nya biografi över Francis Parker Yockey, med den korrekta titeln Yockey: A Fascist Odyssey.

Även om man inte kan säga att Alt Right helt enkelt arbetar för en reviderad rekonstruktion av fascismen i vid mening, utan föreställer sig något som i tillräcklig utsträckning verkligen kan sägas vara nytt och annorlunda (ny höger, identitarism, arkeofuturism, fjärde politisk teori), är det neofascistiska inslaget både uppenbart och centralt. För allt större grupper i yngre generationer tycks hela den liberaldemokratiska och socialistiska bilden av fascismen i vid mening vara överspelad och vederlagd. I ljuset av vad den liberala demokratin i verkligheten blivit, inför den nya globalistiska världsordningen även som blott till hälften förverkligad, framtonar fascismens ledande figurer som frihetshjältar, föregångare i kampen mot denna ordning med dess massmigration, multikulturalism, antivithet, dekadens, allmänna politiska korrekhet och åsiktsförtryck. Deras övergrepp förklaras i stor utsträckning vara andra världskrigets segrarmakters propaganda. Segrarmakters, vars egna övergrepp – inte bara Sovjetunionens utan även USA:s – lyfts fram som mycket större. Och fascismens ideologi, eller väl snarast den “generiska” fascismens, i Noltes mening, blir åter ett plausibelt, hållbart och attraktivt alternativ för den västerländska moderniteten. Även om en fascistisk rekonstruktion således inte direkt lyfts fram på dagordningen och man i stället gör anspråk på att presentera något nytt, finns denna historiska omvärdering hela tiden med som en mycket tydlig klangbotten till allt som sägs. Detta synes vara vad man nu har att förhålla sig till i den europeiska och amerikanska högerdebatten. Paul Gottfried har i sin nya bok om fascismen som jag ser det fel ifråga om dess ställning i nuet.

Varför tematiserar man då inte detta på Identitär Idé och i alternativhögerns publikationer? Jag har här i bloggen, i sociala media, och i privat konversation och korresponsens, och senast i samtal nu i lördags, försökt förespråka en sådan debatt. Konservatismen har misslyckats att hindra vänstern (i vid mening) från att upprätta vad jag kallar fascismbarriären, en mörk, ogenomtränglig gräns av absolut ondska som effektivt avskiljer det politiska tänkandet från all föregående historisk erfarenhet som politiskt tillämpbar på sådant sätt att den i något som helst avseende kan rubba 1945 års allmänna ordning av totalitär och dogmatisk “liberal” och socialistisk demokratism. En mur som avskiljer oss från mänsklighetens samlade visdom som på allvar relevant för samhällslivet, och stänger in oss i samtidens av globalkapitalet och dess organ – inklusive, i många fall, staten – påbjudna manipulativa diktat och allmänna spatiotemporala provinsialism.

Som jag har föreslagit bör man försöka se hela fascismfenomenet, och vad som blivit till barriären, “från andra hållet”. Det har alltid varit uppenbart att barriären måste brytas igenom och rivas ned för att vi åter ska få full tillgång till det arv av insikt, inklusive politisk sådan, som kan rädda oss från den okvalificerade liberaldemokratins alltifrån början definierande, verklighetsförnekande, förtryckande, och idag redan i hög grad förverkligade potential. Barriären döljer inte minst de många viktiga korrektiv som återfinns i det kvalificerade tänkandet om staten och samhället i den idealistiska statsläran under 1800- och det tidiga 1900-talet; men också naturligtvis, och ännu viktigare, alla de resurser alltifrån den klassiska antiken som på ett djupare plan kan uppväga hela den romantisk-rationalistiska dynamik som även fascismen är ett uttryck för. Är det inte i detta läge högst angeläget att få till stånd en kvalificerad, av vederbörlig urskillning präglad analytisk diskussion av fascismens komplexa fenomen? Är det inte endast en sådan som skulle kunna tränga igenom och montera ned den kompakta muren?

Detta borde, kunde man tycka, vara en huvuduppgift för en rimlig och legitim alternativhöger. När den “nya högern” var som bäst förekom ansatser till detta arbete. Det ena kunde skiljas från det andra, hållbara moment behållas och ohållbara förkastas, den historiska kontextualiseringen balanseras mot den filosofiska värderingen och av bedömningen i ljuset av nuets förändrade situation. Med den tillräckliga tillgång – som kanske nästan bara professionella akademiker och enstaka intellektuella ägde – till det politiskt relevanta (och förvisso i stor utsträckning även akademiskt tillrättalagda, avväpnade och oskadliggjorda) arv av tänkande som finns på andra sidan barriären, och som allena kan tillhandahålla den nödvändiga belysningen och möjliggöra den inte minst moraliska urskillning som krävs, kom man en bra bit på vägen, även om såväl utgångspunkterna som slutsatserna fortsatte uppvisa karaktäristiska svagheter av den typ jag ofta försökt peka på. Men med den utveckling som nu tycks äga rum i det nya stortältet Alt Right måste man fråga sig om man kommer kunna fortsätta på denna väg. Inför den påträngande, konkreta samhällskollapsen framstår allt detta som akademiska hårklyverier.

Risken förefaller överhängande att alternativhögern i stället i alltför stor utsträckning bara faller tillbaka på en bekväm återanvändning, om än i delvis anpassade former, av vad man finner i fascismens historiska ideologiska förråd. Jag säger inte att detta förråd ska underskattas. Det är ett av liberalsocialisternas många misstag. Bakom benämningen fascism dolde sig tänkande av ett slag som av betydande, dominerande grupper intellektuella – både till höger och vänster – under en stor del av det tidigare 1900-talet ensamt uppfattades som i fas med modernitetens utveckling och ensamt förmöget att på adekvat sätt hantera och styra den. För dem som inte förstår detta måste det förnyade intresset idag framstå som ett mysterium. Likafullt är ett enkelt återvändande och återaktualiserande givetvis otillräckligt och på flera sätt problematiskt. Det innebär att man i stället för att bryta ned fascismbarriären och på så sätt frigöra oundgängliga äldre resurser identifierar sig med den och därmed befäster den. Skillnaden mot den liberalsocialistiska vänstern blir bara att man framställer den som god och som i sig erbjudande de lösningar vår tids problem kräver.

Vänstern och postmodernismen

En kommentator tycks inte nöjd med mina invändningar, i inlägget Borgerligheten och postmodernismen, mot Stephen Hicks’ bok Explaining Postmodernism: Skepticism and Socialism from Rousseau to Foucault (2004). Hur menar jag, frågar han, “att Hicks’ tes är otillräcklig, för svepande?” Tesen, som kommentatorn återger den (möjligen är detta hämtat från förlagets presentation av den svenska översättningen från 2014), är “att vänstern vände sig till postmodernismen som en strategi för att i teori och praktik bemöta (den egna) krisen som socialismens misslyckande gav upphov till”. Och denna tes är, som framgår av titeln på hans bok, av Hicks avsedd som en förklaring av postmodernismen. Att vänstern “vände sig till” postmodernismen kan då inte rimligen betyda att den vände sig till något redan föreliggande, utan att den själv frambringade och omvandlade sig till postmodernismen.

I själva verket analyserar Hicks postmodernismen i perspektivet av dess djupare historiska förutsättningar i den västerländska moderniteten, och även denna analys rymmer en del av förklaringen. Utgångspunkten hos Rousseau gör att det ligger nära till hands att koppla Hicks analys till den jag försökt föreslå, exempelvis i den här i flera delar uppdelade texten ‘Pantheism, Postmodernism, Pop’, där romantiken står i centrum. Men det är sällan möjligt och meningsfullt att helt reducera filosofiskt tänkande till politik. Hicks behandlar en stor och bred strömning som inte rättvisande kan beskrivas som, helt enkelt, “vänstern”. Även för mig är postmodernismen en “radikal” strömning, men i samma mening som romantiken, från mina utgångspunkter, själv huvudsakligen är en sådan. Den är ännu ett uttryck för den “panteistiska revolution”, som är ett distinkt modernt fenomen, skilt från i Voegelins mening “kompakta”, fördifferentiella mänskliga kulturers världsåskådning som ibland också framställs som panteistisk.

Detta innebär att den är frambragt av en betydligt djupare kulturell dynamik än den politiska vänsterns behov av att “i teori och praktik bemöta (den egna) krisen som socialismens misslyckande gav upphov till”. Utöver den generella panteistisk-immanentistiska impulsen bestäms denna dynamik av den interna dialektiken mellan modernitetens romantiska och rationalistiska riktning. Detta är vad en mycket stor del av den moderna filosofin, under flera århundraden, handlat om. Det definierar moderniteten som sådan. Inom ramen för denna dialektik avslöjar romantiken rationalismens (gärna utvidgad till att omfatta även den klassiska rationalismen, i postmodernismen hela “metafysiken”, sådan den alltifrån grekerna förståtts utifrån rationalismen) gränser och illusioner, och rationalismen belyser romantikens excesser och motsägelser – samtidigt som de båda sidorna förblir låsta i ett ömsesidigt beroende vars verkliga natur sällan tillräckligt avslöjas, men som naturligtvis har att göra med att hela den gemensamma rörelseriktningen i princip förblir oförändrad, att den immanentistisk-panteistiska (och, på det sätt Voegelin visar bl.a. i Vetenskap, politik och gnosticism, s.a.s. post-panteistiska) åskådningen är gemensam.

Denna dynamik kan inte restlöst hänföras till den politiska vänstern. Det är inte bara så att även den politiska högern ibland har byggt på samma åskådningsmässiga grundvalar, samma moderna dialektik, och att såtillvida även den varit “radikal” i en liknande mening – vi ser det tydligt i den s.k. “konservativa revolutionen”, och redan det tidiga konservativa tänkandets försök, vid 1700-talets slut, att använda romantiken för sina egna syften bidrog ju starkt till att för alltid etablera den mångtydighet som ibland ansetts oskiljaktig från den historiska romantikens själva begrepp. Den moderna dynamik vi här talar om rymmer också centrala filosofiska frågor som hos de enskilda filosoferna går långt utöver dessa politiska aspekter, hur giltiga och nödvändiga för den fullständiga analysen de än må vara. Postmodernismen är belägen inom och relaterad till denna dynamik i dess helhet, och kan därmed inte reduceras till en strategi för vänsterns krishantering.


Categories

Jan Olof Bengtsson D.Phil. (Oxon.)

Spirituality

Musae

Arts & Humanities

Europe

Archives

All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi