Archive for the 'Politics' Category

Förslag till AfS, 4: Partiprogram

Den kritik mot AfS som jag framfört har hittills gällt partiets strategi snarare än dess program: sättet på vilket man valde att lägga upp och genomföra valkampanjen, och överhuvudtaget kommunikationen av partiets budskap. Men denna strategi var sådan att den omedelbart antog en supplementär politiskt innehållslig betydelse. De tillförde så att säga nya politiska programpunkter som inte fanns med i programmet. Budskapet blev: vi står för allt det här också. Och sådan strategin genomfördes i kampanjen, blev dessa tillagda programpunkter minst lika synliggjorda.

Den explicita principen att inte ta avstånd och dra ideologiska – och personella – gränser av SD:s och Mattias Karlssons typ i samband med torgmöten såväl som rekrytering av medlemmar och aktivister, den därav följande underlåtenheten att markera mot den på flera sätt dominerande närvaron av NMR, NU och andra liknande grupper på torgmötena, vad som genom det explicita stödet framstod som det direkta samarbetet med Nordisk Alternativhöger på dessa möten och i näsklistringsaktionen, samarbetet med Svegot – allt detta har givetvis en direkt och entydig politisk och ideologisk innebörd. Det innebär ett substantiellt programmatiskt ställningstagande från partiets sida, trots att inget av det har någon motsvarighet i det vid lanseringen presenterade partiprogrammet.

När det gäller dessa under kampanjen tillagda och från strategin oskiljaktiga programpunkter är mitt förslag givetvis att de bara måste bort, och att partiledningen nu medels tydliga markeringar måste förkasta dem. Men även ifråga om det ursprungliga programmet finns mycket att säga, som jag, när det först lades fram, valde att inte ta upp inför det förestående valet eftersom det även här är fråga om viss kritik. Det enda jag kort och så hovsamt som möjligt antydde i våras var den slående frånvaron av ideologi i största allmänhet. Detta är fortfarande den allra mest påtagliga svagheten i programmet, och ett typiskt uttryck för det otillräckliga i populismen. Utan ideologisk förståelse i den mening jag i tidigare – vid det här laget gamla – inlägg definierat den, är det helt enkelt omöjligt att bedriva seriös politik. “Sunt förnuft” är, hur nödvändigt det än är, en torftig ersättning, för att inte tala om häpphäpperi och demagogi.

Satsningen på detta senare, ja på den ensidiga populistnationalismen överhuvudtaget, framstår som helt oförsvarlig när man beaktar alla de ideologiska resurser som finns tillgängliga för den verkliga politiska oppositionen, för det verkliga politiska alternativet i Europa idag, men som förblir till största delen outnyttjade. Jag föreslår jag att man nu, i en revidering av programmet, till att börja med bygger vidare på den mogna formuleringen av nationalismens delsanningar sådan jag fann den i SD:s program när jag upptäckte detta parti under andra hälften av 00-talet. Man borde också följa SD i vidareutvecklingen och modifikationen av det tidigare programmet 2011 medels anknytningen såväl till socialkonservatismens tidiga traditioner i Tyskland och England, som till en ledande konservativ tänkare idag som Roger Scruton. Men man bör gå längre än SD i tillägnelsen av socialkonservatismen genom en högre grad av assimilation av de intellektuella resurser som dess akademiska ursprung tillhandahåller, inklusive dem som återfinns i den historiska skolan i nationalekonomin. Vidare tycker jag förstås att man i någon utsträckning borde börja intressera sig för de politisk-filosofiska aspekterna av idealismen, personalismen och den värdecentrerade historicismen, sådana jag försökt börja diskutera dem. Den s.k. traditionalistiska skolans insikter sådana dessa kan ges en “mjuk” tolkning som på visst sätt kan integrera modernitetens delsanningar är inte heller irrelevanta. Viktigt inte minst på grund av dess utbredning och vitalitet i hela Europa är tillägnelsen, under kritisk urskillning, av den så kallade nya högerns tänkande, som finns lätt tillgängligt även i flera populariserande framställningar.

Listan kunde göras längre. Men det jag här nämnt räcker långt. Det är i flera fall fråga om centrala och historiskt betydelsefulla intellektuella traditioner. Den ideologiska nyorientering de på naturligt sätt erbjuder vore tillräcklig för att lyfta SDU:arnas parti upp ur populistnationalismen och göra det till ett på helt nytt sätt intressant och relevant politiskt alternativ för Sverige och Europa, ett “nytt tredje” efter den hittillsvarande radikalnationalistiska och liberalt anpassade oppositionen. Ja, denna utveckling och fördjupning är faktiskt ganska akut nödvändig för alla Europas populistnationalistiska partier. Utsikten av ett maktövertagande från deras sida i de respektive länderna är nämligen ingalunda entydigt hoppingivande, sådana de idag ser ut. Populistisk nationalism kan naturligtvis inte i sig vara ett tillräckligt alternativ till den rådande liberala, socialistiska och lägre-globalistiska hegemonin. Men att dessa partier ännu saknar tillräcklig ideologisk och politisk mognad för att ersätta den blir för mig framför allt uppenbart när man beaktar frånvaron av en gemensamt utarbetad politik för det alternativa Europasamarbetet inom ramen för den Europeiska Unionen. Här behövs rent generellt långt mer av kvalificerad idédiskussion.

Den nya, nödvändiga ideologiska inspirationen kan lätt formuleras på för AfS’ partiprogram lämpligt anpassat sätt, och därmed låta de sakpolitiska ställningstagandena och avsiktsförklaringarna framstå i ett nytt och långt mer trovärdigt och övertygande ljus, insatta i ett större sammanhang. De skulle då ses som direkt springande ur en fördjupad och konsekvent historisk, kulturell, moralisk och andlig förståelse. Partiet skulle kunna förvandlas till det levande idéparti som är vad som idag behövs.

Men i detta ljus måste också, föreslår jag vidare, några av de sakpolitiska programpunkterna ändras. Utifrån den åskådningsmässiga helhet som redan en mycket begränsad tillägnelse av de nämnda tankeströmningarna låter växa fram, blir det nämligen tydligt att partiet uppvisar en brist även i förhållande till SD: en otillräcklig assimilation av socialkonservatismen. Det är inte så att det helt saknas inslag av den i det nuvarande korta programmet. De finns där exempelvis i skol- och vårdspolitiken. Men det som kanske främst av allt utmärker detta program är att det går mycket längre än SD i den liberala anpassningen på den ekonomiska politikens område. Detta kompromissande med liberalismen, eller, mer exakt, med vad som inte minst i Sverige kallas nyliberalismen, är, trots en oundviklig men sällan konsekvent och systematiskt artikulerad kritik av banksystemet och transnationella företag, ett mycket vanligt fenomen hos de populistnationalistiska partierna i Europa. Det är, hos SD, en del av vad jag kallar det “gamla andra”, som sakpolitiskt tar sig ett flertal uttryck.

Hos SD finner vi paradoxen att denna anpassning ägt rum samtidigt som de ideologiskt omdefinierat sig i termer av socialkonservatism. Jag kan inte bedöma om eller i vilken utsträckning den kritik stämmer som säger att man böjt sig för lobby-tryck från näringslivets organisationer. Men en förändring är skönjbar med Oscar Sjöstedts framlyftande som ekonomisk-politisk talesperson. Ändå kvarhåller partiet synbarligen mer av socialkonservatismen än AfS. Hos det nya partiet finner vi en långt mer extrem kontrast mellan å ena sidan stenhårda attacker mot globalismen, och å andra sidan en frånvaro av all djupare förståelse och kritik av det under de senaste årtiondena framvuxna finanskapitalistiska system som är vad som möjliggjort den och i materiellt avseende driver den. Gustav Kasselstrand arbetade såvitt jag förstår för Sjöstedt på SD:s riksdagskansli, och med samma ekonomiska utbildningsbakgrund tycks han åtminstone i mycket gå vidare i dennes fotspår. Enstaka ledande företrädare, som Erik Berglund, tycks ansluta sig till libertarianismen och den österrikiska skolan, om än – och detta gör inte det hela mindre bisarrt – i den riktning som nu, liksom AfS, och från sin sida även i gengäld stödjande AfS, närmar sig fascismen via Nordisk Alternativhöger.

Denna frånvaro av medvetenhet om den faktor som mer än någon annan orsakat de förhållanden partiet vänder sig mot är den populistiska nationalismens mest uppenbara ytlighet. Obefintligheten av beskrivning och analys av och adekvat politik rörande detta ekonomiska system som sådant är det som tydligast och mest konkret visar dess otillräcklighet, och det är just här en fördjupad tillägnelse av socialkonservatismen som intellektuell riktning är allra mest angelägen.

En annan för mig avgörande modifikation av programmet gäller förstås, i linje med vad jag skrev ovan i samband med ideologin och med vad jag tagit upp i många tidigare inlägg om både SD och SDU:arna och deras nya parti, Europapolitiken och Sveriges förhållande till EU. Det är knappast nödvändigt att jag upprepar något av det här. Jag går, som framgått tidigare i denna serie med förslag till AfS, så långt att jag menar att partiet bör byta namn för att signalera att man nu gör detta till sin viktigaste fråga. Det är vikten av den frågan, insikten att den är avgörande för Sverige såväl som för alla andra europeiska nationer, som gör att utöver populismen även nationalismen måste tonas ned. Populistnationalismen spelar förvisso en viktig roll i kritiken av det nuvarande EU. Men om detta EU faller och bara den populistnationalismen återstår, är risken stor att den blir ett allvarligt hot. Det är ansvarslöst att vara enbart populistnationalist. SD börjar nu äntligen gå i rätt riktning i denna fråga, och AfS måste gå längre. AfS kan rädda sin framtidsrelevans genom att bli Svenska Europapartiet.

Och det är inte minst här som det sjätte ideologiska komplementet jag föreslog ovan är aktuellt: den selektiva tillägnelsen av den nya högern. Det har alltid funnits ett beklagligt glapp mellan dess tänkande om Europa å ena sidan och Europas populistnationalistiska partier å den andra. Och det är främst de senares fel. Detta glapp måste bort, den nya högerns Europavision måste bli en del av deras program. Och detta kan bara ske genom en nedtoning och i väsentliga avseenden en avveckling av den populistiska nationalismen som sådan (jag måste nog snart börja använda en förkortning för populistisk nationalism av den där typen som var vanlig i Sovjetunionen: “popnat”). Här skulle AfS kunna gå i spetsen – för både Sveriges och Europas skull. Namnbytet till Svenska Europapartiet skulle tydligt signalera denna nya roll.

Många relevanta texter på detta område finns av den nya högerns grundare och första stora namn, den alltjämt centrale och obrutet produktive Alain de Benoist, som under denna riktnings tidigaste fas var redaktör på Le Figaro. I dem analyseras de flesta aspekterna såväl av det nuvarande EU:s felaktiga uppbyggnad, ideologi och funktion, som av den rätta Europaenheten och dess nödvändighet. De modifikationer hans tänkande även på detta område behöver – i enlighet med den kritiska urskillning jag nämnde ovan och alltid betonar när jag talar om den nya högern – finns de erforderliga korrektiven lätt tillgängliga i de övriga ideologiskt komplementära riktningar jag räknade upp.

Det finns mer att ta upp i AfS program som behöver justeras i ljuset av det större ideologiska perspektivet. Men det är viktigt att betona även det som i samma ljus förblir bra och riktigt, och vad jag finner särskilt betydelsefullt av detta har ju framgått av många tidigare inlägg.

Är då de förslag jag framfört tillräckliga för att i framtiden – och redan i vårens Europaparlamentsval – ge SDU:arnas parti den framgång de inte nådde i årets svenska riksdagsval? Jag tror inte att omedelbar parlamentarisk framgång är viktig. Att sådan framgång överhuvudtaget är möjlig är självklart nödvändigt, och några av förslagen, de som gäller det utvidgade programinnehåll som den felaktiga valstrategin implicerade, blev, groteskt nog, nödvändiga för syftet att uppnå detta. Partiet valde helt fel väg när det gick tillbaka till det “gamla första” och satsade på ND:s och SvP:s minimala väljargrupp och de SD-väljare som egentligen tillhör den. Varför de gjorde det är fortfarande delvis höljt i dunkel; Trump-yrans påverkan känns inte helt tillräcklig som förklaring av omdömeskollapsen. Hursomhelst samlade man på detta sätt de promille den väljargruppen erbjöd. Men därmed är det stopp. Man har nått slutet av en återvändsgränd. Några nya väljare finns av all svensk politisk erfarenhet att döma överhuvudtaget inte att nå på denna väg, och ingen opinionsbildning har hittills lyckats skapa dem.

MED vände sig inte till dessa väljare och kunde därför inte få riktigt lika många promille som AfS. Men just därför att de inte vände sig till dem, med allt det innebar för AfS i termer av gamla hopplösa extremistparafernalier, har de åtminstone gjort parlamentarisk framgång principiellt möjlig i en framtid. Partiet är ett potentiellt framgångsprojekt helt enkelt eftersom det potentiellt har stora väljargrupper. Detta är den allmänna väg som även SDU:arna skulle ha valt.

Det innebär inte att de borde accepterat MED:s politik. Den är i centrala frågor sämre än deras. Det primära och helt avgörande är inte bara att ha en politik som har möjlighet att bli framgångsrik, utan också att denna politik är rätt politik, att man erbjuder den politik som är nödvändig. När så är fallet är det inte bara meningsfullt att tålmodigt och långsiktigt arbeta, och välja lämpliga strategier, för de önskade resultaten i parlamentariska termer, utan man kan då också åstadkomma mycket genom opinionsbildning redan innan de uppnåtts, på vägen dit. Det är till denna elementära punkt SDU:arna enligt min mening nu måste hitta tillbaka.

Förslag till AfS, 3: Partiledning

Efter dåliga valresultat är det ju normalt i partier att kräva en ny ledning eller åtminstone stora förändringar i ledningen. AfS’ resultat var visserligen, som jag framhållit, faktiskt inte dåligt i jämförelse med de partier som man trots icke obetydliga faktiska skillnader av olika slag valde att framställa sig som att man var av samma typ som, nämligen ND och SvP. Men det var uppenbart uselt i jämförelse med de egna förväntningarna och den explicita planen att följa Ny Demokratis och Junilistans strategiska exempel: efter en lansering bara några månader före valet skulle man få massor av medial uppmärksamhet, stiga som en raket, och omedelbart nå ända in i riksdagen. (I Junilistans fall gällde framgången Europaparlamentet.) Hela upplägget, ja kanske hela partiidén byggde på detta. Hur man tänkte sig att det skulle vara möjligt med den valkampanj man genomförde är svårt att förstå.

Den normala reaktionen att föreslå att ledningen byts ut är dock knappast realistisk i AfS’ fall. Partiet är för litet, det finns inte tillräckligt många andra kvalificerade företrädare som kan ersätta den. Dessutom är det oklart hur det skulle gå till: mig veterligen har ännu ingen partistämma annonserats, eller ens något medlemsmöte. Partiet lanserades mer som ett nytt företag än som ett parti. Något konstituerande möte, där styrelse valdes, hölls exempelvis inte. Troligen var detta helt avsiktligt: man tänker sig, i Ian Wachtmeisters efterföljd, partiet mer som just ett företag, eller en flexibel organisation av ny typ, som på nya, innovativa sätt kan ta sig an det svenska parlamentariska systemet, snarare än ett traditionellt framvuxet och uppbyggt parti.

Men det är tyvärr inte lätt att se hur den nuvarande ledningen ska kunna föra partiet till framgång efter den valkampanj jag befarar att de nu oundvikligen kommer förknippas med. Och inte heller hur de ska kunna bli det parti som behövs och som de skulle kunnat bli: inte bara en personell förändring krävs, de misstag som förklarar valresultatet rör en stor del av hela partiets inriktning. Det är orealistiskt, men samtidigt nödvändigt med en ny ledning, eller åtminstone tillräckligt ny.

Men till det som gör det orealistiskt, ja gör att det framstår som närmast omöjligt, hör också det förhållandet att ingenting tyder på att några andra i partiet, om ens någon enda, önskar det. Såvitt jag förstår har många från de grupper och organisationer som SD:s partiledning kritiserade SDU:arna för att samarbeta med, såväl som från ND, SvP och Nordisk Alternativhöger, inte bara, som NMR, satt sin prägel på torgmötena, utan också upptagits som medlemmar och engagerats i kampanjarbetet. Ingenting har hörts om att någon i partistyrelsen eller bland medlemmarna skulle haft några invändningar mot det. Den inriktning som gjort det dåliga valresultatet oundvikligt tycks, såvitt jag kan se, ha stöd av hela partiet.

Jag kan fortfarande inte bedöma det svenska opinionsläget i dess helhet, och ännu mindre hur det kommer utvecklas i framtiden. Men åtminstone att döma av den svenska politisk-historiska erfarenheten innebär denna nu valda inriktning och stödet för den bland medlemmarna att partiet inte har någon framtid. Och om den nuvarande politiska, ekonomiska och mediala vanstyre av landet skulle få till resultat att detta radikalt förändras, något som inte kan uteslutas, och att AfS därför trots, ja på grund av denna inriktning har en framtid, vore det av flera skäl inte mindre problematiskt.

Kasselstrand och de andra är verkligen inte enbart dåliga, det har de visat i flera intervjuer och ofta exempelvis i podden Den Kokta Grodan, såväl som i mitt tidigare samarbete med dem i SD. De har också gjort mycket bra med sitt AfS-initiativ, som jag förstås fortfarande stödjer. I ett enligt de här antydda riktlinjerna uppstyrt parti skulle de utan tvekan kunna ha fortsatt viktiga roller. Det är bara det att “återvandringsturnén”, som i verkligheten ofta kom att framstå som “ut med packet”-turnén, inte gjorde dem rättvisa. Den visade dem i stället från deras sämsta och ensidigaste sida, eller mer exakt, den avslöjade sidor av dem som åtminstone jag aldrig tidigare sett. Det är obegripligt att man kan framstå som så relativt nyanserad och balanserad som Kasselstrand fortfarande ofta gör i andra sammanhang, och samtidigt vara en drivande kraft bakom denna simplistiska och stundom brutaldemagogiska kampanj.

Som det nu är, som det nu plötsligt står klart att det är, måste ledningen åtminstone i möjligaste mån bytas ut och ersättas av personer av annat slag. Nya ansikten och nya hjärnor. (För undvikande av missförstånd: jag själv står inte till förfogande och gör inte anspråk på att vara den typ av person som behövs.) När jag föreslog att SDU:arna skulle starta ett nytt parti – även de själva var redan då fullt upptagna med planeringen av det – tänkte jag mig att de borde börja med ordentliga sonderingar inte bara med missnöjda SD-företrädare, utan även andra politiker både till höger och vänster. SD hade redan visat hur folk från båda dessa håll kunnat rekryteras, och den teoretiska möjligheten av och rimligheten i det kunde, i synnerhet i vår tids politiska läge, lätt förklaras utifrån den socialkonservativa ideologin. Nu fanns det bevisligen en rad kvalificerade personer som var potentiellt intresserade av att ansluta sig till ett parti som gick längre i SD:s egen riktning, som vidareutvecklade dess i en helt egen dimension belägna “mittenposition”, klart skild från den vanliga mitten.

I synnerhet var detta fallet på grund av de viktiga ställningstaganden och riktningsangivelser SDU redan kommunicerat ifråga om Europa, NATO, neokonservatismen och annat. Dessutom fanns nu de nya småpartierna MED och KVP (Kristna Värdepartiet), och kanske ytterligare något, med vilka man också borde kunnat försöka få till stånd diskussioner. Ingen enhet råder internt om MED:s allmänt neokonservativa linje, ja den förnekas rentav officiellt, och hela KVP skulle kanske ha kunnat slörpas upp med en hel del av dess familjepolitik, ett område som nu är helt frånvarande i AfS’ program. SDU:arna borde, tänkte jag, ta den erforderliga tiden för grundliga samtal med personer från alla dessa partier. Hade de tydligt markerat att de avsåg att bli det “nya tredje”, borde samgående inte varit omöjligt.

Nu, efter den samtidigt spektakelhäpphäppiga och alltför ofta kloakbrölande kampanjen, är det väl omöjligt. Men det är förstås just på grund av denna kampanj som det, i långt högre grad än vad jag tidigare trodde var fallet, nu skulle krävas att nya personer värvas till ledningen, som kan modifiera, komplettera och ersätta det begränsade och ohållbara populistnationalismen. Personer som kan bidra till att utvecklingen utöver SD, samtidigt som den definitionsmässigt äger rum i SD:s egen ideologiska dimension, också verkligen leder utöver SD, blir något nytt och bättre, till att partiet blir det “nya tredje”. För detta syfte finns ett behov även av personer som saknar bakgrund i SD och står fria från hela det populistnationalistiska stuket, om jag får uttrycka mig så. Det finns ingenting nödvändigt populistnationalistiskt, och i synnerhet inte i den lägre meningen, i den nya, avancerade socialkonservatism jag skulle vilja se och som Sverige och hela Europa behöver.

Vad AfS förtjänstfullt gjorde var att rekrytera folk – främst till riksdagslistan – som såvitt jag förstår för det mesta helt saknade tidigare koppling till politiken. En lång rad namn från kvalificerade yrkesområden ställde upp. Det var ett utmärkt grepp, även om det naturligtvis måste balanseras av den specifikt politiska sakkunskapen och erfarenheten. Men det var ett grepp som primärt motiverades av den populistiska kritiken mot “politikerna” i allmänhet, en punkt som det finns mycket att säga om (“Den svenska politiken har gått från att präglas av folkrörelsepartier till små bidragsförsörjda etablissemangspartier. I dag är det inte ovanligt att riksdagsledamöter och kommun- och landstingspolitiker aldrig haft ett jobb utanför politiken, och överhuvudtaget knappt ägnat sig åt något annat än politik. Detta har skapat en från övriga folket isolerad grupp yrkespolitiker – en politisk oligarki – som företräder sig själva och inte folket”). Det har hittills synbarligen inte resulterat i några tillskott ifråga om den typ av kunskap och intelligens som behövs just för den ideologiska och politiska fördjupningen och vidareutvecklingen. Alla rekryter som inte tillhörde det gamla SDU eller SD tycks bara ha enrollerats för och ställt upp på ledningens kortfattade “sunt förnuft”-program. Många av dem är säkert utmärkta, men det är svårt att se att förvärvet av det andra slags personer jag efterlyser, och för vilket förutsättningarna initialt verkade goda, ens har påbörjats.

Men en sådan rekrytering från utanför politiken framstår nu som lika omöjlig som rekryteringen från andra partier. Det tråkiga med bådaderas omöjlighet är att det finns ett uppenbart och ständigt alltmer påträngande behov av ett parti av “nya tredje”-typ, att det finns en helt central politisk uppgift, ja en uppgift av avgörande historisk betydelse, som måste fullgöras, och som man trodde att SDU:arnas parti skulle kunna åtminstone börja försöka ta sig an.

Anledningen till att det skulle vara problematiskt även om de nådde framgång med den profil och strategi de i stället satsade på, är att ett parti av den typ de därmed blev, ett parti av det “gamla förstas” slag, inte alls är vad som behövs, att det tvärtom är ett hinder för den oundgängliga politiska förändringen. I Sverige går det inte att se hur ett sådant parti överhuvudtaget skulle kunna nå politisk framgång, och endast en av det senaste valresultatet att döma oförändrat minimal nätopinion tror fortfarande på det. Men vad inte bara Sverige utan hela Europa behöver är i stället partier som, utan att förneka det giltiga i dess högre former, förmår börja höja sig över det visserligen beprövade och ofta avsevärt framgångsrika men likafullt i sig otillräckliga populistnationalistiska paradigmet. Här brister hittills även de partier som genom att röra sig bort från det “gamla första” i vid mening blivit stora och även i konkreta politiska makttermer framgångsrika.

Det är just där SDU:arna skulle ha kunnat komplettera SD och göra en pionjärinsats, och inte bara i Sverige. Med rätt personell besättning hade deras nya parti kunnat börja visa hur de obekväma antietablissemangsfrågorna kan och måste drivas inom ramen för en ny, utvecklad och fördjupad ideologisk, politisk och kulturell helhet – allt det jag trodde att SDU:arna i åtminstone någon utsträckning höll på att planera, eller i varje fall var beredda att beakta, när jag föreslog att de skulle bilda ett nytt parti.

Jag ska återkomma till detta. Poängen här är bara att denna förändring, ja redan den elementära ideologiska gränsdragning av SD:s typ – om än inte exakt samma – som är oundviklig om det överhuvudtaget ska vara meningsfullt att driva partiet vidare, kräver en tillräcklig förnyelse i partiets ledning. Jag kan aĺltså inte säga att denna förändring är möjlig. Bara att den är nödvändig. Jag har inte förtroende för Hagwall-styrelsen.

Förslag till AfS, 2: Partisymbol

Tyska AfD har som partisymbol en pil som pekar snett uppåt till höger. Ursprungligen var den en uppåtpekande linje i ett diagram, en framgångskurva. Men denna antog i slutet, på sin högsta punkt, formen av en pil, som indikerade fortsatt utveckling i samma positiva riktning. Nu har denna pilsymbol elegant stiliserats till en förenklad, kraftigare pil.

Det är en bra symbol. Om SDU:arnas nya svenska parti skulle övertagit något från det tyska partiet var det enligt min mening en symbol liknande denna, inte partinamnet. Eller snarare, bara den generella idén med en pil pekande i denna riktning. Den tyska kurvan var inte viktig, och har nu alltså övergivits av AfD. Pilidén har därigenom blivit ännu bättre, med bara pilen som sådan, förkortad, breddad och förtydligad som bara pil. Pilen är en ny och fräsch partisymbol som inte används, eller mig veterligen ens tidigare använts, av något svenskt parti. Det är som jag ser det avgörande att det nya partiet får en helt ny och annorlunda framtoning som svarar mot en ny och annorlunda politisk substans, det “nya tredjes” substans, och en pilsymbol av detta slag bidrar starkt till det.

Visserligen är det naturligtvis, i största allmänhet, svårt att tycka illa om den svenska flaggan i hjärtform. Intentionen är givetvis god. Vi älskar Sverige. Men jag tror inte, för detta viktiga syfte, på användningen av någonting från det gamla nationalistiska symbolspråket. Och inte bara för att det inte förmedlar något av den nya, centrala Europaorientering jag efterlyser. Det fungerar överhuvudtaget inte som partisymbol, i synnerhet inte i Sverige. Det slår an fel ton. SD gjorde rätt i att byta symbol från flagg-facklan till blåsippan. Som symbol för just detta nya parti som nu heter AfS förmedlar flagghjärtat tyvärr bara det begränsade gamla nationalistiska eller radikalnationalistiska budskapet, det “gamla förstas”. Detta beror förstås främst på vad som efter valrörelsen tyvärr framstår som partiets direkta föregångare i den partipolitiska divisionen, som frekvent använde flaggan, om än inte som just partisymbol. Hjärtflaggan får bara partiet att framstå som en förutsägbar och ointressant återlansering av ND eller SvP.

Men anmärkningsvärt nog lyckas den som partisymbol både, genom flaggan, ge de felaktiga associationerna till deras misslyckade exempel och problematiska politik, och, genom hjärtat, i någon mån framstå som alltför “snäll”. Dess övertydlighet gränsar till det banala. Ja, det finns en risk att den ger ett lätt kitschigt intryck, som en nyckelringsbricka i en billig souvenirbutik på Västerlånggatan.

Det förslag jag föreslog när detta diskuterades förra året var en blå kvadrat med en enda stor, kraftig gul pil som började i nedre vänstra hörnet och pekade snett upp mot höger, utan att nå ända fram till det övre högra hörnet. Alternativt, eller komplementärt (och särskilt lämpligt som nål), en blå cirkel med samma pil. Pilen hade bestämda matematiska proportioner som bland annat gjorde att det blev lika mycket blått som gult i kvadraten respektive cirkeln. Linjerna från pilens spets var parallella med två av kvadratens sidor, och underkanten av pilens huvud låg på kvadratens ena diagonal. Det var viktigt att färgerna blev de rätta, djupt klarblå respektive nästan orange – det vill säga andra färger än de som på senare tid standardiserats för flaggan. Detta har partiledningen redan förstått och tillämpat i den nuvarande symbolen, men man kan möjligen gå ännu längre i denna riktning, med ytterligare något mörkare och varmare färger.

Till höger om denna symbol kunde man, föreslog jag, i vissa sammanhang ha texten med partinamnet, men förstås, enligt mig, det nyaSvenska på en rad och Europapartiet på en annan under, i samma blå färg som i kvadraten/cirkeln (så blev det också med det nuvarande namnet Alternativ för Sverige till höger om flagghjärtat). Alternativt kunde texten förekomma under pilen. Även förkortningen SEP kunde användas i samma placeringar. Den blå kvadraten kunde möjligen också förlängas till höger eller nedåt till en rektangel, med plats för både pilen och texten i samma gula färg. Bokstäverna borde få en åtminstone något mer “kvadratisk” karaktär av ett enkelt och rent slag som mer motsvarade kvadraten och pilens former, men den närmare utformningen här kunde diskuteras.

Överhuvudtaget kan den närmare utformningen av pilsymbolen diskuteras. Mjukare och rundare former, som AfD:s nuvarande pils, är också möjliga, men jag tror att en mer så att säga beslutsam pil av det beskrivna slaget vore bäst. Det viktiga i detta förslag är hursomhelst att det var en enkel och tydlig pil, som pekade i den beskrivna riktningen, och att den var gul mot blå bakgrund. Denna symbol är ny, bestämd, offfensiv och entydig i svensk politik: framåt, uppåt och (i socialkonservativ mening) till höger.

Och framåt, uppåt och till höger för Sverige i Europa. De bibehållna blå och gula färgerna är fullt tillräckliga för de nationella syftena. Men samtidigt är ju blått och gult också den Europeiska Unionens färger. Pilen visar vägen även för Europa. Den är en symbol för det nya tredje. För den Europaorienterade ideologiska utveckling och fördjupning som alla de nuvarande populistnationalistiska partierna såvitt jag kan se behöver. Som kan ge dem den mognad och klarsyn som sätter dem i stånd att samarbeta, i och utanför Europaparlamentet. Och den tyngd och långsiktiga stabilitet som möjliggör för dem att med tiden överta en avgörande del av makten såväl i sina respektive nationer som i Unionen.

Allt detta kan det nya svenska partiet försöka bidra till. Pilen blir en symbol för det parti som förstått att nationalismen nu måste modifieras och kompletteras, ja i vissa former helt enkelt ersättas av det alternativa Europaengagemanget. För det parti som förstått att detta är så avgörande, även för Sverige och Sveriges framtid, att man gör det till den för hela partiet definierande huvudfråga som bestämmer även det nya partinamnet.

Denna kritik mot den nuvarande symbolen innebär inte att partiet aldrig överhuvudtaget kan använda den svenska flaggan. Men detta bör, menar jag, ske endast i smakfullt begränsad utsträckning, endast vid de allra viktigaste tillfällena, där den värdigt exponeras – som vid några av SD:s landsdagar jag minns (2011?). Endast då blir dess användning effektfull, icke-trivial, kraftfull – inte som del av en partisymbol som förekommer överallt.

Kina och globalismen

En av följderna av “västs” problematiska agerande mot Ryssland alltsedan Sovjetsystemets fall, ofta drivet till ren antirysk hets, är ju att Ryssland närmat sig Kina i stället för Europa. Denna utveckling har nu gått mycket långt.

Men som jag också har framhållit i tidigare inlägg står vi även inför frågan om Kinas ställning och roll i sammanhanget av de mer renodlat globalistiska – i den “lägre” problematiska meningen – ekonomiska, politiska och ideologiska krafter som bestämt mycket av politiken gentemot Ryssland, och som gör att jag ofta fått anledning att sätta “väst” inom citationstecken.

Hittills har dessa krafter såvitt jag vet inte intagit något som kommer ens i närheten av samma kritiska inställning till Kina som till Ryssland. Tvärtom tycks Kina, alldeles oaktat det i centrala avseenden oförändrade kommunistiska systemet, ha tänkts tilldelas en särskild uppgift just för den globala ordning de länge planerat och eftersträvat.

SvT:s Dokument Utifrån sänder en viktig dokumentär som i original sägs heta “The World According to Xi Jinping“. Den visar mycket av Kinas strävanden – som specifikt kinesiska –  under Xis ledning, och kommer kort in även på förhållandet till Putin.

Men den större och yttersta frågan om Kina och globalismen berörs ej – frågan om förhållandet till den globalkapitalism som i verkligheten är mer än en kapitalism, som snarare är en specifik, ny radikalmodernistisk maktordning som historiskt, i processen av sin framväxt, ofta understött kommunismen, eller maktutövning i kommunismens namn, när det varit fördelaktigt. Och som siktat mot en ny ideologisk syntes.

Det är knappast bara så att Kina under de senaste årtiondena lyckats ensidigt utnyttja världskapitalismen för uppbyggandet av sin ekonomi och makt inom ramen för sin egen kommunism.

Ryssland och globalismen (2014)

Förslag till AfS, 1: Partinamn

Över ett år före lanseringen av partiet meddelade vad som redan då åtminstone informellt konstituerats som dess ledning under ett trevligt evenemang för en begränsad krets vad som skulle bli dess namn: Alternativ för Sverige. Den första av de radikala åtgärder jag nu – som helt perifer och i det formella partiarbetet icke-engagerad medlem – efter valet föreslår att man vidtar är att ändra detta namn.

Dess brister var, menar jag, från början uppenbara. Givetvis ville man ansluta sig till tyska AfD som förebild och inspiration. Men namnvalet gav huvudsakligen intryck av osjälvständig imitation. Inte minst om man i enlighet med min främsta förhoppning skulle ha det alternativa Europasamarbetet som huvudsaklig inriktning, framstod namnvalet som generande. Alla samarbetspartners på kontinenten måste ju enbart tänka “svenskar – osjälvständiga epigoner”. Besvärad av detta kände jag mig efter lanseringen i mars tvungen att skriva ett långt inlägg som, i den mån det var möjligt, rättfärdigade namnvalet: Hem till Tyskland? Jag angav där i allmänna drag mycket av det jag ville att partiet skulle bli, men det kunde inte hjälpas att tolkningen blev något ansträngd och konstlad – inte minst i beaktande av att partiets främsta inspiration i själva verket, och med alltmer påträngande övertydlighet, kom inte från det tyska partiet utan från Donald Trump och Ian Wachtmeister.

Skillnaderna mellan AfS och AfD är ganska djupgående. Inte minst har AfD jämförelsevis enorma kulturella och inte minst akademiska resurser – en anmärkningsvärt lång rad av disputerade företrädare har exempelvis satt sin prägel på politikens formulering och presentation. Detta är förvisso ett ideal för AfS – man betonar gärna sina företrädares akademiska meriter, och att man har fler med sådana än SD. Inte heller saknas, som jag tidigare framhållit, inslag av de nödvändiga utvidgade kulturella och historiska horisonterna i vissa intervjuer och ibland i Kasselstrands och Berglunds podd “Den kokta grodan”. Men sådant partiet framträdde i valrörelsen, blev skillnaderna ändå plågsamt tydliga.

AfD är liksom SD ett parti som självklart ägnar sig åt den nödvändiga ideologiska och övriga gränsdragningen, och vid behov utesluter medlemmar. Det har också en annorlunda, icke enbart nationalistisk bakgrund och historia som skiljer det även från SD, och genom vilken det är på god väg att kunna bli en tysk version av det “nya tredje” som jag argumenterat för att både SD och, efter den nu definitiva och ohjälpliga splittringen, även AfS borde bli i Sverige. Men vad AfS kom att likna var i stället det mycket gamla men ständigt hopplöst minimala, radikalnationalistiska NPD, Nationaldemokratische Partei Deutschlands. Avståndet till AfD visade sig i flera avseenden vara så stort att dessa väl rimligen närmast måste finna det svenska partiets namnval besvärande.

Namnet AfS är nu som jag ser det räddningslöst belastat av den för NPD – eller tidiga SD, ND och SvP, för att åter nämna de svenska motsvarigheterna – karaktäristiska typ av profil som man hittills uppvisat. Det kommer, är jag rädd, alltid förknippas med den primitiva, frånstötande och på högsta nivå näsklistringsuppbackade “ut med packet”-kampanjen och de stödtrupper man, på ett sätt som vore AfD helt främmande, under denna inte dragit sig för att engagera.

Slutligen skulle jag vilja påstå att “Alternativ”-namnet överhuvudtaget inte är optimalt, hur akut angeläget det än är att Tyskland, Sverige och hela Europa i sak väljer en alternativ politik. Det är möjligt att det med sin abstraktion och neutralitet fungerar bra i dagens Tyskland, och i synnerhet bättre än allt som innehåller “national”. Men generellt kan dessa egenskaper knappast sägas utgöra en styrka. Ett partinamn bör förmedla något av den positiva och specifika politiska visionen.

Den på grundlig omprövning byggande nystart som jag tror är nödvändig om Kasselstrand och de andra ska fortsätta i politiken måste alltså, enligt min anspråkslösa uppfattning, av alla dessa skäl börja med att man ger partiet ett nytt namn. Det är lätt att skapa nya och attraktiva partinamn – många andra bra mönster för detta finns i dagens Europa. Men mitt eget namnförslag, Svenska Europapartiet, SEP, följer inget sådant mönster, utan är något helt nytt. Därmed markerar det den nya profil och sakpolitik jag skulle vilja att partiet, i stället för att som nu vara närmast en karikatyr av den genomsnittliga populistnationalismen, även i ett europeiskt sammanhang stod för.

Jag har redan nämnt det som begrepp i inlägget Europapartiet – Sverigedemokraternas framtid, och som partinamn i Den populistiska nationalismens otillräcklighet. De sakpolitiska grunderna för detta förslag ska jag inte gå igenom här. Kort kan dock sägas att det ju knappast inom överskådlig tid är realistiskt att helt komma bort från AfS:arnas, d.v.s. till stor del de gamla SDU:arnas, nationalism, eller ens populistnationalism. Utöver vad givetvis även jag själv vill värna av svensk egenart o.s.v., ger därför första ledet, “Svenska”, utrymme för just den, i en högre form och såsom balanserad, modifierad och även i sig själv fördjupad av det andra ledets “Europa”. I enlighet med bland annat den Europagemensamma nya höger som jag partiellt vill försvara, som anpassad till de övriga, huvudsakliga traditioner jag försökt anknyta till, anger detta led vad som för framtiden måste bli den viktigaste större politiska och kulturella orienteringen.

Enhetslinjens slut

I mitt korta inlägg Varför jag har försvarat SDU, skrivet strax innan ungdomsförbundets ledning och därmed också vår ordförande i SD Stockholms stad uteslöts av SD våren 2015, nämnde jag ifråga om sakpolitiken bara Europa- och övervakningsfrågorna. “Jag har, som framgår av flera inlägg här i bloggen”, skrev jag, “tyckt att SDU har bättre allmänna programpunkter än moderpartiet om Europa och om den svenska kulturen och identiteten i förhållande till Europa. Även i övervakningsfrågorna har jag föredragit SDU:s position.”

Det var alltför litet, orättvist litet. Jag borde lagt till deras kritiska inställning till neokonservatismen och de interventionistiska krigen i Mellanöstern, NATO-motståndet, frånvaron av russofobi. Kanske läste jag in allt detta i vad jag ville urskilja som deras vision för det alternativa Europasamarbetet. Kanske tyckte jag att “moderpartiet” ännu inte hade börjat vackla så mycket på dessa punkter att de förtjänade nämnas som särskilt utmärkande för SDU. Att i verkligheten allt detta utgjorde skäl för mitt stöd för SDU har väl ändå framgått med stor tydlighet genom åren, men det nämnda inlägget är inte den rättvisande sammanfattning som dess rubrik kunde förleda läsaren att vänta sig. Dock fortsatte jag med några mer allmänna orsaker till mitt stöd:

“Dessutom har jag haft intrycket att de drar till sig ungdomar utan sunkig grobiannationalistisk eller annan problematisk bakgrund, som i stället har de sociala, kulturella och utbildningsmässiga kvalifikationer som krävs för att, med Jimmie Åkessons ord, ta SD till nästa nivå.

De har i mina ögon därför stått för mindre problematisk nationalism, mindre populism, mindre radikalism, mindre extremism än moderpartiet, och mer mottaglighet för den stora, klassiskt humanistiska europeiska kulturtraditionens essentiella insikter såväl som för större och bredare historiska och intellektuella inflytelser från den konservativa idéströmningen.

Det styrelseförslag för Stockholms stad som William Hahne presenterade blev för mig ännu ett bevis för detta, för vad jag uppfattat som innebörden av det ‘nya tredje’ som han och Gustav Kasselstrand talat om, skilt från såväl ‘bunkern’ som alltför långtgående liberal anpassning. Detta ‘nya tredje’ är den enda orsaken till att jag försvarat SDU:arna.”

På denna allmänna nivå sammanfattade inlägget på tillfredsställande sätt orsakerna till mitt försvar. Detta, i förening med de sakpolitiska ställningstagandena såsom ovan kompletterade, har alltid, ända fram till och med AfS’ bildande och valrörelse, varit hela anledningen till mitt ställningstagande. Den viktiga poängen var att det var hela anledningen. Jag avslutade därför inlägget med följande ord: “Om jag har fel, om det verkligen finns annat, reella och sakligt betydelsefulla grunder för den för mig obegripliga konflikten med moderpartiet, vill jag inte ha någonting med det att göra. Jag vill inte bli indragen i det.” Det vill säga, om partiledningens anklagelser om ideologiska avvikelser och kopplingar till “radikala” grupper av den typ även jag finner oacceptabla faktiskt skulle vara riktiga, trots att inga bevis för dem presenterats, så hörde dessa avvikelser och kopplingar inte till det jag stödde; jag tog i så fall avstånd från dem.

Mycket hade varit vunnet om den enhetslinje jag försökte förespråka varit framgångsrik, om uteslutningarna hade kunnat undvikas. Även om jag också kritiserade det uppskruvade offentliga tonläget från SDU:arnas sida, handlade det då, 2015, för mig nästan enbart om att de skulle ha kunnat hålla SD på rätt kurs i de konkreta sakfrågorna och tillföra partiet alla de nämnda allmänna resurserna inför ett kommande generationsskifte – inte omedelbart, men kanske inom några år, exempelvis vid 2019 års landsdagar – i ledningen. Så sent som i maj i år försvarade jag, i inlägget Enhetslinjen idag, en uppdaterad version av linjen i form av en vision av synergi mellan SD och AfS. Ja, fortfarande besluten att vänta med kritik tills efter valet, trots onda aningar väckta av vad jag vid det laget sett av torgmötena, vidhöll jag ännu i augusti i inläggen Om grunderna för optimism och Den obegripliga konflikten enhetslinjens giltighet i den nya versionen, och att ingen saklig grund fanns för splittringen.

Nu måste det tyvärr i stället handla om just sådana grunder. Av mina inlägg Om ideologisk gränsdragning och AfS och det nya tredje, som jag beklämmande nog ändå blev tvungen att skriva före valet, och Ett begripligt valresultat, min egen eftervalsanalys, framgår varför. Det står idag utom allt tvivel att de gamla SDU:arna ideologiskt avviker från SD på det sätt partiledningen hävdade 2015, och att de har just de problematiska kopplingar de anklagades för. Som för att bekräfta och illustrera allt det jag blev tvungen att konstatera i dessa inlägg lade samarbetspartnern Svegot, som partiledaren beviljade en intervju på valnatten, ut ett separat klipp på YouTube med vad de tydligen vill lyfta fram som ett särskilt värdefullt inslag från AfS’ kampanjfinal i Kungsträdgården:

“Episkt ärorikt”, skulle väl – att döma av Christoffer Dulnys av Erik Berglund i hans och Kasselstrands podd Den Kokta Grodan hyllade framfart mot en ensam tjej vid torgmötet på Stureplan i maj – Nordisk Alternativhögers järntempelgäng säga om denna behandling av några småtjejer med en prideflagga.

Den politiska omdömeslöshet och enkelspårighet som inom kort blev tydlig hos hälften av Hahnes styrelse för SD Stockholms stad, har genom AfS’ sant extrema strategi av principiellt “avståndstagande från avståndstagande” stegrats till rent politiskt vansinne. Det parti som jag i inlägg efter inlägg hoppats skulle stå för den diametrala motsatsen, en ideologiskt vidareutvecklad och europeiskt orienterad typ av socialkonservatism, byggd på en seriös, selektiv tillägnelse av det bästa i den europeiska nya högerns tänkande såväl som de filosofiska traditioner jag försökt försvara, blev i sin offentliga framtoning inte bara närmast en karikatyr av demagogisk populistnationalism, utan gjorde sig helt enkelt till kloakens parti. Det lierade sig med den gamla grobiannationalismen med alla dess tröttsamt välbekanta attribut. 

Hade jag därför fel om SDU:arna 2015? Kanske. SD:s partiledning förtjänar erkännande åtminstone såtillvida som en potential i den riktning som nu aktualiserats i AfS måste ha funnits hos dem redan då. Men jag har fortfarande inte sett några bevis för att den potentialen skulle ha varit förverkligad vid den tiden. Såvitt jag kan se är det den nya beundran för Donald Trumps bullrande framfart 2016 som fått SDU:arna att tappa koncepterna – en beundran som går långt utöver Trumps hoppingivande sakpolitiska löften under presidentvalskampanjen. Detsamma skedde med dem som med delar av nyhögerkretsarna i Sverige, som kunde ha blivit ett värdefullt ideologiskt stöd. Trump och hans altright-stödtrupp fick dem alla att avvika från den rätta väg jag tidigare tyckte att de befann sig på, släppa alla spärrar, tro att allt var tillåtet, blotta tidigare osynliga avgrunder. Förfallet är en följd av ännu en förfelad amerikanisering.

Vad jag därför nu tänker kunde ha vunnits med enhetslinjens framgång är lika mycket att “moderpartiet” skulle ha kunnat hålla SDU:arna på rätt kurs som tvärtom. SD har ju inte dragits med i den vulgärpopulistiska Trumpkulten. Med den bevarade enheten hade SDU:arna tvingats hålla sig inom de ramar partiet uppställt i andra avseenden än de enstaka sakfrågorna, och därmed hindra den banala regression vi nu sett. Detta skulle ha varit ett lika viktigt moment i den förening, den syntes jag tänkte mig av SD:s partilednings nödvändiga uppstädning och vad jag ville se som SDU:s mer hållbara politik.

Det är tråkigt att behöva skriva det här, och det finns också en personlig dimension. Jag gillade verkligen Kasselstrand, Hahne, Berglund och de andra jag lärde känna eller åtminstone träffade. De har aldrig någonsin, åtminstone mig veterligen och offentligt, ställt sig avvisande till mig eller mina idéer och analyser. De har enbart uttryckt positivt intresse och stor uppskattning. De har bjudit in mig till många av AfS’, och det blivande AfS’, möten och evenemang. De erbjöd mig vänligen en plats på riksdagslistan. Jag trodde på dem. De sakpolitiska positioner jag inledningsvis beskrev, såväl som de egenskaper jag läste in hos dem, förblir av helt central betydelse. Det finns inte heller något fel med exempelvis deras återvandringspolitik i sig. Det är enbart invandringen, med de lätt identifierbara krafter som orsakat den, som är extrem och orealistisk. Sverige har, liksom hela Europa, en moralisk skyldighet att genomföra en rimlig återvandringspolitik inte minst som åtgärd mot invandringens bakomliggande intressen.

Men med strategin av avståndstagande från avståndstagande, de allianser den tillät, och de följder detta givetvis omedelbart fick, svek de mångas förtroende. Och eftersom de tydligen inte har några rådgivare som förklarar dessa saker, måste jag åta mig det. Om man inte har något att säga om att torgmöte efter torgmöte domineras av troglodytnationalister som vrålar “ut med packet” och ger sig på enstaka protesterande småtjejer, om man nästan låter likadant själv i sina tal, om man klistrar antisemitiska näsmärken på tunnelbanan och låter sig filmas med kommentarer av det slag en styrelseledamot och riksdagskandidat gav, om man samarbetar med alternativmedia som hyllar en sådan aktion – då har man, liksom exempelvis organisationen Nordisk Ungdom som hällde grisblod på Raoul Wallenberg-monumentet i Stockholm, ställt sig utanför den civiliserade parlamentariska politiken och politiska debatten. Under de få månader som gått sedan partiet lanserdes har AfS lyckats skaffa sig just det jag trodde att de skulle ha fördelen att sakna: en belastande historia av det slag SD ägnat årtionden åt att befria sig från.

När AfS kör i avgrundsdiket på det här sättet förlorar vi en viktig kraft som skulle kunnat hålla SD på rätt kurs. Liksom 2015 års genom SDU tillkomna Stockholmsstyrelse i SD genom de egna felgrepp jag p.g.a. dess otroliga anonyma smutskastning blev tvungen att ta upp i tidigare inlägg omöjliggjorde den påverkan på partiet som jag och många andra hoppades den skulle kunna utöva, har AfS genom de här beskrivna och långt allvarligare misstagen förlorat motsvarande möjlighet. SD började visserligen anpassa sitt budskap under valrörelsen för att inte förlora väljare till AfS, vilket visar att de effekter som var den modifierade enhetslinjens mål är möjliga. Men samtidigt tog Mattias Karlsson naturligtvis fasta på den flagranta näsaffären, och såg sin gamla kritik i rikaste mått bekräftad. Sunknationalistiska partier är helt enkelt inte framgångsrika i Sverige. AfS’ valresultat gör att ingen fortsatt sakpolitisk efterföljd från SD:s sida är att vänta. Snarare torde de ha fått ytterligare ett incitament att fortsätta röra sig i fel riktning.

Vad krävs nu för att rädda AfS? Vad måste nu till för att de ska kunna bli det parti som faktiskt skulle behövas? Svaret är: så stora förändringar att det är nästan otänkbart att partiledningen kommer genomföra dem. Skulle det i förhållande till kampanjretorikens förväntningar mycket dåliga valresultatet kunna göra att de nu besinnar sig och självkritiskt omprövar? Att de läser, lyssnar på och tar intryck av sådana som delar de här framförda uppfattningarna?

När det visar sig att de under alla dessa år inte gjort det i större utsträckning än att det vi sett under valrörelsen blivit möjligt, är det inte sannolikt. Och hittills tyder heller ingenting på det. Tvärtom. Man anser sig ha gjort allt väsentligt rätt, och bara behöva på samma sätt fortsätta “framåt, framåt, framåt”, som det heter i titeln på första avsnittet av Kokta Grodan efter valet. Kasselstrand säger där att han är “otroligt stolt och nöjd med allt vi har gjort det här året”, och att han inte känner “att vi kunde gjort så mycket annorlunda”. Berglund påstår till och med att “ingen har pekat på något konkret fel eller misstag vi har gjort”!

Om detta är AfS’ eftervalsanalys har enhetslinjen nått sitt slut. Det går då inte längre att se hur den skulle kunna uppnå sitt mål, inte ens sådant jag tvingats omformulera det som en opinionsbildningsmässigt och parlamentariskt fördelaktig dynamik mellan SD och AfS. Men som del av en fortsatt och nu rent apologetisk förklaring av mitt hittillsvarande ställningstagande ska jag ändå försöka återkomma om åtminstone några saker som det nya partiet enligt min mening skulle behöva göra.

Stoppa sosseriet?

SD:s nya ungdomsförbund Ungsvenskarna drev under valrörelsen en kampanj på temat “Stoppa sosseriet”. Ungdomarna avbildades i stora grupper med tröjor med denna text i ljusblått mot mörkblå bakgrund. Kampanjen kändes märkligt påklistrad och oäkta. Den var, tror jag, ett symptom på en central problematik i partiet som har med dess grundläggande inriktning och kultur att göra.

Jargongen och attityden av generellt förakt för “sosseriet”, “sossarna”, hör historiskt hemma inom den verkliga unghögern, vad som idag heter Moderata Ungdomsförbundet. Det är en hållning som växte fram hos ungdomar med utpräglat och renodlad borgerlig bakgrund och identitet. Sedan 80-talet finner vi den inte minst bland vulgära libertarianer. Den framstår ofta som klassbetingat högdragen och arrogant. En anti-sosse är smart och stark, finare och bättre.

Men SD-ungsvenskarna har fortfarande utan tvekan till största delen en bakgrund i arbetarklassen i vid mening, även om de nu identifierar sig som nationalister. Därför skorrar kampanjen falskt.

Förvisso finns mycket i “sosseriet”, såväl idag som i dess historia, som bör stoppas. Arbetare behöver definitivt inte vara vänster på det sätt marxismens enkla historiesyn föreskriver. Men den borgerliga kapitalismens höger är, från ett filosofiskt-normativt perspektiv, en lika abnorm förvrängning av det mänskliga samhället och kulturen. Till stora delar var socialismen, i olika former, en oundviklig och begriplig reaktion. Som folkrörelse uppnådde den också, och inte minst i Sverige, resultat av bestående värde, exempelvis på folkbildningens område, men också ifråga om vissa andra reformer.

För SD har det varit grundläggande att selektivt erkänna och bygga vidare på detta socialdemokratins arv, att skilja det som är av värde från den generella kulturradikalismens falskhet, den emancipatoriska progressivismens enfaldiga skenlösningar. När selektiviteten brustit har det kunnat leda till en problematisk folkhemsnostalgi med otillräcklig förståelse för socialdemokratins och hela modernitetens avgörande, mer djupliggande skikt av idéer och historiska krafter. Bilden har förmedlats att allt var bra på 50- och 60-talen. Men alternativet till sådan folkhemsnostalgi är inte billig nyliberal anpassning och missklädsam moderatkulturell imitation.

När Tobias Anderssons SD-ungdomar helt enkelt försöker framställa sig som ungmoderater känns det på intet sätt autentiskt. I viss mån kunde denna tendens iakttas också i Gustav Kasselstrands SDU där en distinkt Handels-profil började växa fram, samtidigt som man faktiskt förblev genuint kritisk till och med mot det övernationella banksystemet, även om denna kritik tyvärr inte tog sig uttryck i några programmatiska formuleringar. “Stoppa sosseriet”-kampanjens anda överensstämmer helt enkelt inte med den typ av socialkonservatism och nationalism som definierar SD som självständig politisk och ideologisk kraft i samtiden.

Kanske är den dissonanta kampanjen ett direkt påbud från partiledningen? Även Mattias Karlsson lät sig fotograferas i tröjan. Det nya ungdomsförbundet skapades ju av partiledningen efter att det gamla SDU avskilts från partiet. Trots SDU:s relativt sett mer borgerliga linje, var det endast de som fortsatte göra entydigt och kompromisslöst motstånd också mot sådana ofta grundläggande element i dagens förfallna, simplistisk-liberala svenska borgerlighet som amerikansk neokonservatism, försvar för interventionistiska krig i Mellanöstern, NATO-närmande och russofobi. Karlsson kritiserade felaktigt 2015 års styrelse för SD Stockholms stad för en avvikelse åt höger som han menade gick utöver partiprogrammet. Nu låter hans nya Ungsvenskar plötsligt minst lika ekonomiskt borgerliga som gamla SDU. Med stor sannolikhet är deras kampanj ett led i SD:s nya strategi att närma sig Moderaterna för att bli accepterade i en regeringskoalition redan nu. l TV i valrörelsen placerade Jimmie Åkesson på helt nytt sätt sitt partis symbol alldeles intill Moderaternas på en visuell politisk skala.

Jag tror inte på den strategin. SD måste fortsätta växa och bli så starka att det i stället blir M – och andra partier – som anpassar sig till dem. SD måste vidareutveckla och fördjupa sin distinkta socialkonservatism, oberoende av höger-vänsterskalan. Partiet måste odla sin socialt vittomspännande egenart, där inte minst arbetarmedlemmarna och -väljarna utgör en stor och viktig del. Man måste fortsätta med gemenskapsbyggande folkbildning utifrån ett vidareförande av ett klassöverskridande kulturarv. Med andra ord, allt det som Karlsson brukar försvara.

Men när Socialdemokraterna själva sedan länge svikit sina bästa traditioner och bland annat – men långtifrån enbart – genom accepterandet av diktaten om massinvandring och principiell multikulturalism underordnat sig den globalistiska kapitalism som de tidigare åtminstone delvis erbjöd ett alternativ till, är det naturligtvis svårt för SD-ungdomarna att kvarhålla eller ens urskilja de bästa inslagen i deras historia.

Det är svårt även för SD-ledningen. Och det gör att det i alltför stor utsträckning är en enkel liberal anpassning snarare än en genuin socialkonservatism som kommit att ersätta den gamla radikala nationalismen. “Stoppa sosseriet”-kampanjen förefaller mig avspegla en omognad och en felutveckling både i SD:s partikultur och i dess sakpolitik.

Ett begripligt valresultat

Det är svårt att förstå dem som menar sig med stor exakthet kunna förutsäga valresultat. Och inte bara individuella amatörer. Jag måste erkänna att jag inte förstår hur de förment professionella opinionsmätningsinstitutens metoder ens gör det teoretiskt möjligt. Det normala är ju att deras resultat visar sig i hög grad felaktiga, vilket inte skulle vara fallet om metoderna var tillförlitliga. De resultat de kan ge är inte meningsfulla. Jag tror att detta snarare än statistisk vetenskap är endast en tvivelaktig affärsverksamhet som möjliggörs av medias behov – likaledes till stor del ekonomiskt – av att dramatisera den parlamentariska demokratin, ja att i hög grad göra den till ren underhållning. Tidigare har SD underskattats, och ofta kraftigt. Den här gången överskattades de lika kraftigt – till den grad att många tror att omfattande valfusk förekommit.

Inför det här valet har många talat om en politisk jordbävning, att SD skulle nå omkring 25% eller rentav mer, att de skulle bli största parti. Många har också sagt att AfS med stor säkerhet skulle komma in i riksdagen. Så radikalt skulle opinionen ha svängt i dessa partiers frågor. För egen del tror jag att de samhällsförändringar vi ser på intet sätt gör en utveckling omöjlig eller ens osannolik, där partier som driver dessa frågor når sådana resultat. Såtillvida har de nämnda opinionsspekulatörerna även enligt mig redan nu delvis kunnat ha rätt, och deras resultat har givetvis utnyttjats maximalt av båda partierna i valrörelsen. Men hur läget faktiskt ser ut idag i detta avseende, och för just dessa partier, är i verkligheten osäkert. Nu har det också visat sig att de nämnda förutsägelserna varit felaktiga. Såväl SD:s som AfS’ resultat blev betydligt mer blygsamma.

Detta är fullt begripligt. Och huruvida det i verkligheten, bortom spekulationerna (vilket var vad det var), innebär misslyckanden är på intet sätt klart. Det förefaller mig i lika hög grad som valresultatet vara prognoserna som behöver diskuteras, problematiseras och förklaras. Även med den utveckling i linje med de för partierna optimistiska förutsägelserna som jag i sig och på sikt, och på gott och ont, ser som realistisk, är det naturligtvis omöjligt att SD:s hittillsvarande kurva med fördubblad andel av rösterna och riksdagsmandaten vid varje val kan fortsätta. Nu ökade man dock än en gång mest av alla partier; den kraftiga växten fortsatte. AfS’ exakta resultat känner vi ännu inte; vi vet bara att de ligger en bra bit under kategorin “övrigas” samlade resultat på cirka 1,5 procent, om inte de ännu oräknade utlands- och förtidsrösterna medför större förändringar av gårdagens siffror.

Detta resultat är än mindre förvånande än SD:s. AfS valde nämligen att helt avvisa det som varit huvudnyckeln till SD:s framgång, rörelsen bort från den radikala nationalism och allmänna politiska kultur, eller okultur, som vad jag kallat “sunkbunkern” stod för. Denna förändring är SD:s nuvarande partilednings stora förtjänst. Fjärmandet från detta “gamla första” medels bl.a. en ideologisk förskjutning från nationalism till socialkonservatism, och en kommunikationsplan med tydliga kriterier för acceptabelt och oacceptabelt beteende, har till stor del lyckats. Att det löpt parallellt med en problematisk liberal anpassning i flera frågor får inte överskugga detta avgörande framsteg. Det är fråga om två samtidiga men olika processer. Hos många partiföreträdare såväl som utomstående iakttagare har de dock kommit att framstå som en enda. Så tycks de också ha uppfattats av AfS’ ledning, som ju till största delen utgörs av det gamla SDU:s. Det är mycket beklagligt. Det innebär nämligen att de i förkastandet av den liberala anpassningen, det “gamla andra”, helt enkelt bara återvänt till det “gamla första”, nationalismen, sunkbunkern.

I det väsentliga har de valt att gå i den tidigare utbrytningen Nationaldemokraternas fotspår. Skillnader finns. Den ekonomiska politiken är långt mer höger. Man har ett märkligt samarbete med libertarianerna, som tydligen i stora skaror dragits till AfS, och där några numera tycks stå nära fascismen. Men framför allt är AfS till skillnad från ND ett ickeideologiskt, ja antiideologiskt parti, som i detta avseende mer liknar Ny Demokrati. Man bygger på “sunt förnuft”, konkreta sakfrågor, praktiska lösningar, häpp-häpp-spektakel. Det medför visserligen fördelen att man inte gett sig in på alla de problematiska teoretiska formuleringar rörande nationalismen som SD dragits med. Men det innebär också att ett fullständigt tomrum ifråga om teori och djupare analys och förståelse gapar i programmet. Och när det gäller retoriken, symbolspråket och den allmänna framtoningen, följer AfS helt och hållet ND:s gamla och gång på gång som otillräckligt och ohållbart bevisade koncept. Gustav Kasselstrands retorik är, trots att han har förutsättningar att variera den och i andra sammanhang, exempelvis i sin podd Den kokta grodan, visar helt andra sidor och förmågor, i sin grundläggande ödes- och alarmtonalitet svår att skilja från SD:s förste partiledare Anders Klarströms, som för övrigt just, med dålig timing, utgivit en apologetisk bok om sin tid som sådan.

AfS vill helt enkelt bara, i icke-ideologisk tappning, kvarhålla den radikalnationalism som SD med inte bara den liberala anpassningen utan också socialkonservatismen övergav. Den är AfS-ledningens hela politiska horisont. De är uppvuxna i och formade uteslutande av SD:s gamla mall. Deras sätt att tänka och fungera politiskt är genomgående bestämt av populistnationalismen i en tidigare upplaga än SD:s nuvarande. Deras vilja att ta till sig andra ideologiska och politisk-filosofiska perspektiv är inte större än SD:s. Och med den förnyade radikala populistnationalismen har på nästintill oundvikligt sätt följt också det gamla sunkeriet. De gamla SDU:arna som nu är AfS:arna har i en förblindad, historie- och kontextlös beundran av Donald Trump och hans framgångar tagit avstånd från avståndstagande, som jag uttryckt det, och inte bara indirekt utan ibland också direkt, i total urskillningslöshet, bejakat alla de kopplingar till radikalnationalister av olika slag som de tidigare förnekade och som var SD-ledningens skäl för att utesluta dem.

De har upptagit eller inlett samarbete inte bara med gamla ND:are, utan också med de tidigare företrädare för Svenskarnas Parti – en ombildning av Nationalsocialistisk Front – som nu är verksamma i Svegot, och med Christoffer Dulnys nya vulgärprovokativa memfabrik Nordisk Alternativhöger, som är mycket nära förbunden med nationalsocialistiska Nordiska Motståndsrörelsen. Därmed har de redan från början förkastat SD:s hela framgångsrecept. I stället för att fortsätta framåt på SD:s rätta väg med kommunikationsplan och ideologisk gränsdragning, under undvikande av de problematiska liberala kompromisserna, har man gått bakåt till det som SD på så imponerande sätt övervunnit.

I ljuset av detta måste AfS’ valresultat troligen ses som en framgång. De har alltså valt att på det hela taget bli samma typ av parti som ND och SvP. Ja, de har uppvisat en ännu grövre retorik, och styrelseledamoten och riksdagskandidaten Martin Hagwalls offentliga, demonstrativa klistrande av Nordisk Alternativhögers antisemitiska näsa på tunnelbanan i Stockholm, som partiledningen fortfarande håller tyst om, är ett agerande som jag tror skulle varit helt främmande och oacceptabelt för dessa andra partier, och kanske till och med för NSF och NMR – något de omedelbart skulle tagit avstånd från och vidtagit adekvata åtgärder mot.

I de sista valen ND och SvP ställde upp i innan de lades ned fick de bara några tusen röster. Det är dessa partier AfS ska jämföras med. Genom att välja att bli i stort samma typ av parti som dessa, ja, med frånvaron av ideologi, med häpp-häppismen och med samarbetet med Nordisk Alternativhöger till och med på avgörande områden ett sämre parti, omöjliggjorde de ett bättre resultat än det som kunde utläsas igår kväll. De har flyttat sig själva ned i en lägre division än SD. Allt detta var naturligtvis katastrofalt. Jag hade ju hoppats att de i stället skulle bli det “nya tredje” som jag i flera år försökt förespråka, det nya tredje som den svenska och europeiska politiken desperat behöver, och som jag, inte minst på basis av gamla SDU:arnas generella begåvnings- och utbildningsnivå och deras vilja att verka för det alternativa Europasamarbetet, trodde att de hade bättre förutsättningar än SD för. Ett parti som drev de oförändrade centrala sakfrågorna, men fritt från sunknationalism, i ett annat ideologiskt och politisk-kulturellt sammanhang. Allt det som gör att jag är medlem i AfS.

Men givet allt detta katastrofala är det faktiskt inte alls osannolikt att valresultatet objektivt sett är en framgång. De kan ha fått betydligt mer än bara några tusen röster. I så fall är de det första partiet av detta slag som lyckas med det på mycket lång tid. (SD vid mitten av 90-talet? Tidiga ND?) En större framgång än den som håller sig inom den nu redovisade “övriga”-kategorins resultat, för att inte tala om den framgång partiet hoppades på, hade varit oroväckande såtillvida som det skulle varit en framgång för den valda inriktningen och strategin, och med all säkerhet skulle ha tolkats av partiledningen som en bekräftelse av dess riktighet. Vi hade bara fått se ännu mer av det “gamla första”. Den stora frågan nu är hur de tolkar det givna resultatet. Utifrån de, som det visat sig, grundlösa förhoppningarna, är det givetvis en besvikelse. Samtidigt är resultatet kanske inte ett rent fiasko, inte så dåligt att de ger upp. Vad man i detta läge kan hoppas är att det s.a.s. är tillräckligt dåligt för att de nu slutligen ska ompröva den linje de tyvärr bestämde sig för.

SD, AfS och EU

Björn Söder gör ett välkommet utspel om EU, som visserligen formellt är individuellt, i en radiointervju och, mer utförligt, på hans egen Facebook-sida, men som avspeglar ett mer generellt förändrat tänkande i SD i denna fråga. Det har uttryckts i flera uppmjukade formuleringar från Åkesson de senaste åren, och blev mycket tydligt i Peter Lundgrens tal på Europahuset i maj. Partiets ledande Europaparlamentariker tydligt hävdade att man måste vara med för att kunna påverka.

Söder förklarar att han helt enkelt ändrat sig: “Jag är stark motståndare till dagens EU”, heter det. “Det är ett överstatligt federalistiskt statsbygge som vi bör bekämpa. Därför har alltid min linje varit att lämna EU och återta självbestämmandet i Sverige. Det har aldrig funnits realistiska tendenser till att EU skulle kunna reformeras inifrån.” Men Söder fortsätter omedelbart i samma stycke: “För bara ett par år sedan var detta min fasta övertygelse”. Och nästa stycke inleds med “Men, något har hänt och händer i Europa”, och fortsätter förklara orsakerna till omsvängningen.

De första två meningarnas presensform signalerar kvarhållna ståndpunkter: Söder accepterar inte dagens EU, och motsätter sig fortfarande det federalistiska statsbygget. Men de två följande meningarnas perfektformer beskriver de nu under intryck av vad som händer i Europa omprövade. Söder menar inte längre att vi bör lämna EU, utan tror nu på möjligheten av reform inifrån. Målet förklaras förbli SD:s gamla: “att etablera ett väl fungerande europeiskt samarbete mellan suveräna stater där man respekterar varandras olikheter och olika vägval och beslut”. Men även just detta mål kan nu enligt Söder nås “utan att lämna EU”. Vad som hänt, eller händer, är att “det vänsterliberala etablissemanget, som varit förhärskande i EU, håller på att förlora och en ny politisk era är på väg. Vår era.”

Utspelet är anmärkningsvärt även såtillvida som det bygger på en förändrad inställning till de partier på kontinenten som åstadkommit denna förändring. Det ligger i linje med den problematiskt begränsade och liberalt anpassade hållning partiledningen intagit under senare år att Söder nämner “våra systerpartier i Danmark och Finland”. När Söder emelletid också nämner att han träffat regeringsföreträdare från andra länder “där våra systerpartier regerar”, avviker han i någon mån från partiets linje: “Det har varit bl.a. Polen, Ungern, Österrike och Italien”. Österrikes FPÖ och Italiens Lega är ju partier som tillsammans med franska RN ingår i ENF-gruppen i Europaparlamentet, som man ju hittills entydigt avvisat. Att Söder nu kallar dem “systerpartier” kan, hoppas man, ses som ett genombrott för det större alternativa Europasamarbetet, bortom den ohållbara nuvarande uppdelningen i tre grupper – utöver ENF även EFDD och ECR – i Europaparlamentet. Även det reservationslösa stödet för Polen och Ungerns regeringspartier är positivt och pekar i samma riktning.

Söder har upptäckt att alla systerpartierna, fastän de har samma mål som SD, till skillnad från dem har “en uttrycklig vilja att stanna kvar i EU”. Samtidigt som han erkänner dem som syterpartier, förespråkar han också direkt samarbete med dem. Och alltså att detta samarbete nu kan ske inom ramen för EU. SD:s utträdeskrav kan, förklarar han rentav, “utgöra ett hinder för vidare samarbete för att nå vårt mål och jag är numera övertygad om att vi skulle kunna påbörja reformeringen av EU inifrån inom bara några år. Vi kommer snart att utgöra den största kraften inom EU och arbetet kan börja för att nå det mål vi alla vill nå.”

Söders formulering om Europaparlamentsvalet nästa år kan låta pessimistisk för SD:s del: “Inför nästa års EU-val hade jag gärna sett att partiet valde denna linje under förutsättning att vi är mycket tydliga med vad vårt slutmål med det europeiska samarbetet är.” Men man ska inte låta sig vilseledas av pluskvamperfektformen här. Det tycks vara en skånsk språklig egenhet; jag minns den från många år i Lund. Om man exempelvis sa “Ska vi åka till Köpenhamn i morgon och besöka Hirschsprungska Samlingen?” och fick svaret “Det hade varit roligt”, betydde det “Det vore roligt, det skulle vara roligt”, inte, som normalt, “Det skulle ha varit roligt”, d.v.s. som om det handlade om något möjligt roligt i det förflutna som tyvärr inte blev av. Vad Söder säger är alltså att han gärna såge, gärna skulle se, att denna nya linje blir SD:s inför Europaparlamentsvalet 2019.

Allt detta är ypperligt och uppfyller alla de önskemål jag i många år försökt framföra. Det är den linje jag hoppades att SD skulle slå in på genom att gamla SDU gradvis fick större inflytande i partiet. Det var på grund av Kasselstrands samarbete med vad då endast han kallade “systerpartiernas” ungdomsförbund – ett samarbete som partiledningen gick så långt i motståndet mot dessa partier att man helt enkelt förbjöd Kasselstrand att fortsätta – som jag stödde SDU och till slut formellt engagerade mig i partiarbetet när Hahne ställde upp som ordförandekandidat i Stockholmsdistriktet. När det gäller samarbete med systerpartierna visar sig genom Söders utspel ännu en gång det löjligt grundlösa i splittringen mellan SD och SDU eller vad som nu är AfS.

Däremot tillkommer en ny skillnad mellan dem genom Söders och Lundgrens ställningstagande för reformerande samarbete inom ramen för EU. Vad jag kallat det alternativa Europasamarbetet har två moment, som uttrycks i själva detta begrepp: dels ett alternativ till det nuvarande EU, dels ett annat, positivt samarbete för Europa. Detta till skillnad mot de nationalister som menar att samarbetet i Europaparlamentet endast ska syfta till att avskaffa EU, varefter de bara ska dra sig tillbaka till sina respektive länder utan att bygga upp något annat gemensamt. Huruvida det alternativa Europasamarabetet sådant jag tänkt mig det kan ske inom EU eller ej har varit en öppen fråga, och är det i viss mån fortfarande. Det är möjligt att skapa något helt nytt, helt oberoende av EU. Det är vad som skulle bli nödvändigt om EU:s katastrofala och rent antieuropeiska utveckling fortsätter. Men det är också möjligt att bygga vidare på en del av de strukturer EU etablerat, under förutsättning att denna utveckling bryts och organisationen kan användas för andra syften än de som omfattas av vad Söder kallar det “vänsterliberala etablissemanget” och det “vänsterliberala projektet”.

Och det är alltså denna brytning, denna förändring inifrån EU, som Söder nu ser tecken på, ser som möjlig, ja som realistisk – till följd av insatserna från de “systerpartier” som tidigare endast SDU ville samarbeta med. AfS kvarhåller givetvis SDU:s gamla band till dessa partier. Men de har låst fast sig i den gamla positionen när det gäller EU, och driver en kompromisslös “Swexit”-linje. Det alternativa Europasamarbetet har också helt försvunnit i deras på “återvandring” och relaterade frågor ensidigt fokuserade valkampanj. Det är inte bra. I sak har de ju en entydig historia som ger en större trovärdighet och ett avsevärt försprång framför SD. Det borde de utnyttja. Problemet är att det skulle strida mot den populistnationalism som man uppenbart ser som nödvändig för valframgång att driva Söders och Lundgrens nya linje ifråga om EU. Ja, kanske ser man trots det gamla samarbetet med de kontinentala ungdomsförbunden hela frågan om ett alternativt Europasamarbete, även ett som helt förkastar EU, som otillräckligt publikfriande. Risken är att man hamnar i en problematisk populism som går längre än systerpartiernas, i en inskränkt och ohistorisk optik för vilken det är otänkbart att en folkmajoritet någonsin skulle kunna vara för ett enat Europa och en gemensam europeisk identitet.

Brexit är begripligt av specifika och mycket djupgående historiska skäl som inte gäller för övriga Europa; dess modell kan inte direkt överföras till andra europeiska länder. Men även trots dess begriplighet kan det framstå som beklagligt. Ovedersägligt är dock att det skickar en viktig signal till dagens EU om dess ohållbarhet och behovet av grundlig reform. Såtillvida kan det rentav vara nödvändigt även för EU:s framtid. Swexit-linjen däremot måste, som Söder nu inser, försvåra samarbetet – samarbetet med de systerpartier Kasselstrand tidigare ensam odlade kontakterna med. Om SD går på Söders och Lundgrens linje blir det en stor utmaning för AfS.

AfS och det nya tredje

Det är sannolikt att jag kommer behöva försöka spela samma självständiga, kritiska roll i AfS som jag gjorde i SD. Nu när valrörelsen kommit igång finns flera saker som tyder på det.

Betydelsen av denna roll får på intet sätt överskattas. Den här anspråkslösa bloggen anses smal och svår, och har följaktligen få läsare. Av samma skäl har jag få följare i sociala media. Jag har vidare numera ingen som helst formell position i samhället som gör att vad jag säger uppmärksammas i större utsträckning. Vad jag säger är inte viktigt eller intressant p.g.a. någon min reguljära samhälleliga funktion. Fastän jag fortfarande deltar på akademiska konferenser där jag i någon mån är involverad i organisationen, där jag har ett bestående intresse för ämnet, eller där gamla kolleger och vänner helt enkelt vänligen önskar min närvaro, har jag inte längre någon formell koppling till den akademiska världen efter att Lund gjorde sig av med mig p.g.a. min “ideologi”, och jag har sedan dess inte heller publicerat någonting i akademiska sammanhang. Inte heller har jag ha någon position – eller kan jag ha någon position, antar jag – i den traditionella publicistiska världen. Slutligen är jag ju, som jag med viss utförlighet klargjorde på ett tidigt stadium av mitt försvar för SD, i själva verket överhuvudtaget inte någon intellektuell – och detta är sant i en betydligt djupare mening än jag tror de flesta av mina läsare förstår. Den påverkan jag kan utöva i denna bloggs blygsamma format är av alla dessa skäl högst begränsad.

Min perifera roll i SD var alltså till att börja med formellt lik den jag redan nu i viss mål spelar i AfS: fri och självständig, även om jag var partimedlem. D.v.s. jag kunde vara relativt fri och självständig eftersom jag, under större delen av den tid jag var medlem, inte hade några förtroendeuppdrag. Även innehållsligt fanns avgörande, gemensamma punkter med min nya roll – om den ens kan kallas en roll – i AfS. Jag ville att SD utan att på något sätt kompromissa i centrala sakfrågor skulle bli ett socialkonservativt idéparti, utveckla och fördjupa denna ideologi genom anknytning till de skolor och idétraditioner jag försökt försvara och som också åtminstone några andra partiet närstående tillhörde eller var påverkade av, göra det alternativa Europasamarbetet till en huvudfråga, inta långt tydligare och mer konsekventa ståndpunkter på utrikespolitikens område, höja sig ur populistnationalismen, fortsätta rörelsen bort från det “gamla första”, sunkbunkern, övervinna även den liberala anpassning som ersatt den, det “gamla andra”, och uppnå det “nya tredje” – något nytt i svensk och europeisk partipolitik.

Dessa grundläggande övertygelser är givetvis vad jag vill verka för även i AfS. Ja, det är ju de som gör att jag nu är med i AfS i stället för SD: de såg, liksom en gång i tiden SDU, ut att ligga mycket närmare dem. Och det finns punkter där de verkligen gör det. Det finns mycket som AfS gör rätt och bra. Ståndpunkterna och orienteringen i de med SD gemensamma, allmänna kärnfrågorna är tydligt formulerade, sakligt skärpta och innovativt utvecklade. De utrikespolitiska markeringarna är föredömligt klara. Gustav Kasselstrand och Mikael Jansson deltog i en stor internationell konferens i Moskva om parlamentarismens framtid, där de förutom ryska duma-ledamöter träffade företrädare för några av de stora, liknande, framgångsrika partierna i Europa, och de kommunicerade detta deltagande väl genom många bilder och kommentarer. Kampanjmaterialet är föredömligt snyggt och professionellt designat, bättre än SD:s. Kasselstrand är en bra partiledare, i alla sammanhang, och det finns många andra utmärkta personella resurser. Kasselstrands och Erik Berglunds podd Den kokta grodan, liksom deras videokommentarer omedelbart efter partiledartalen i Almedalen, har varit något helt unikt i den svenska partipolitiken, något inget riksdagsparti kunnat komma ens i närheten av, och som kunde fortsätta utvecklas hur långt som helst.

Trots allt detta har det visat sig att det inte är självklart att AfS ligger närmare den ovan beskrivna visionen, d.v.s. grundlinjerna i det jag trott på och försökt arbeta för sedan 80-talet, än SD (jag gör inte anspråk på att ha gjort särskilt mycket för detta, eller att ha gjort allt särskilt bra, men i viss mån har jag under denna ganska långa tid åtminstone försökt verka för det). Och det är alltså därför min (minimala) roll även i det nya partiet rimligen kommer behöva bli både formellt självständig och innehållsligt kritisk. AfS har hittills avvisat ambitionen att bli ett idéparti, ja ideologi överhuvudtaget, och gått till val på ett rent sakfrågeinriktat program präglat av “sunt förnuft”. Det alternativa Europasamarbetet, hela anledningen till att jag först började sympatisera med SDU:arna, nämns knappt i programmet, och såvitt jag kunnat se hittills heller inte i valrörelsen, i någon artikel eller intervju, i något tal, vid något torgmöte. Under den studentikosa ytan och ibland även genom den, framträder partiet i vissa avseenden som mer populistnationalistiskt än SD. Ja, i stället för att röra sig framåt mot det nya tredje (som kan betraktas som en sammanfattande beteckning av min vision), ser det ut att vara på väg att återvända till det gamla första.

Detta sistnämnda, sjunkandet tillbaka ned i sunkbunkern, gör att det också finns en skillnad i det innehållsligt kritiska, i jämförelse med den (likaledes minimala) roll jag spelade i SD. I AfS bortfaller helt uppgiften att ifrågasätta det gamla andra, den liberala anpassningen. I stället är det just det SD-ledningen, utifrån det gamla andras position, kritiserade hos det SDU som idag är kärnan i AfS, som det visat sig att även jag måste vända mig mot utifrån min. Jag har redan utförligt beskrivit och förklarat detta i inlägget Om ideologisk gränsdragning. Jag hade försökt anpassa mig så gott det gick till den valda strategin. Min avsikt var att vänta till efter valet med att på det offentliga sätt jag hela tiden, t.o.m. när jag innehade förtroendeuppdrag, gjort i SD – ett sätt som lät åtminstone några se att det fanns en vettig mångfald av olika röster inom partiet – framföra denna kritik. Men Martin Hagwalls och Nordisk Alternativhögers antisemitiska karikatyr blev droppen som fick bägaren av under våren och i synnerhet sommaren, med närstudiet under Almedalsveckan i Visby, gradvis ackumulerad kritik att rinna över.

Inlägget om ideologisk gränsdragning har fått flera instämmanden, men också en del kritik på nätet. Det tog upp åtskilliga saker; Hagwall var bara ett av flera exempel som illustrerade nödvändigheten av denna gränsdragning. Kritiken har dock huvudsakligen fokuserat på mitt argument att Hagwall bör uteslutas, och har egentligen bara en huvudpunkt, som jag i det föregående inlägget anteciperade. Den utgörs av ett insisterande på riktigheten av den valda strategi av, om jag får uttrycka det så, avståndstagande från avståndstagande, som var just det jag där tog avstånd från.

Min position är den jag försvarade i min diskussion om “avståndstagarlogiken” och mediedramaturgin med signaturen “tras” i inlägget Ezzelino, 2 från 2012, och i synnerhet i dess kommentarfält – det inlägg som Expo på så samvetslöst sätt “fulciterade” i sitt angrepp på mig 2015 att de framställde en entydig, ja övertydlig polemik mot antisemitism som ett uttryck för antisemitism. Kritikerna av mitt inlägg om den ideologiska gränsdragningen intar, liksom AfS, helt och hållet “tras'” position. Eftersom jag menar mig redan i denna gamla diskussion ha uppvisat denna positions ohållbarhet, är det i principfrågan tillräckligt att hänvisa till den. Men det specifika aktuella fallet kräver särskilda förtydligande kommentarer.

Kritiken menar att ett krav på uteslutning av Hagwall, ja redan på ett offentligt uttalande där partiledningen tar avstånd från Hagwalls agerande, skulle innebära en oacceptabel kapitulation inför media och etablissemanget. Man ska aldrig “pudla”, aldrig “backa”, eftersom det bara leder till att media kommer med fortsatta krav och att man då obönhörligen måste anträda “nolltoleransens” förödande väg av eftergifter, som påstås ha förstört SD. Donald Trump har, hävdar man, bevisat att strategin att ignorera medias krav på avståndstagande är den rätta, att den fungerar och varit framgångsrik.

Jag vill avfärda allt detta som, för det första, irrelevant, eftersom mitt krav på avståndstagande (med eller utan uteslutning) inte har något som helst att göra med media och deras krav. Vad det handlar om är vår åskådning, vad vi vill stå för, vad vi vill vara – och jag skriver “vi” och “vårt” här eftersom jag är medlem i AfS. En uteslutning eller ett avståndstagande är en tillämpning av partiets egna värderingar, inte medias. De riktar sig inte till media, är inte avsedda för dem. Vi skickar en signal till allmänheten, till väljarna, till de egna medlemmarna. Och det sker i partiets egna kanaler, inte i fientliga media.

Det är ohållbart att hävda att det skulle vara fel av partiet att utifrån sina egna värderingar ta avstånd från Hagwalls agerande eftersom medierna gör det utifrån sina. Vilken är principen bakom en sådan hållning? Hur kan den generaliseras? Finns det några gränser för dess tillämpning? Det kan knappast bli sunkigare än denna näsa, men det är lätt att tänka sig någon som går längre i explicit ideologisk bekännelse och i handling. Ska alla ideologiska avvikelser, eller beteenden som implicerar ideologiska avvikelser eller i sig är uppenbart moraliskt förkastliga, som media kräver avståndstagande från undgå offentligt deklarerat fördömande och rimliga åtgärder? Det måste, givet de grupper som nu attraheras till AfS av de skäl jag nämnde i det föregående inlägget, i detta partis fall oundvikligen leda till en mycket snabb reell identifikation av AfS med sunkbunkern.

Det blir här uppenbart att det inte handlar om medias krav och om eftergifter mot dem, utan om partiet självt, och oundvikligen så. Centralt för det nya tredje måste vara en avancerad förmåga till urskillning och uppställande av kvalificerade kriterier. Mitt föregående inlägg efterlyste ingen nolltoleransprincip av SD:s typ. Jag argumenterade för nödvändigheten av ideologisk gränsdragning, och exemplifierade med bl.a. Hagwalls aktuella fall. Men i den första delen upprepade jag min ståndpunkt att SD:s gränsdragning delvis är felaktig, Bara för att SD ofta har underkastat sig medias krav och många av deras uteslutningar varit oriktiga och inkonsekventa, kan man givetvis inte dra slutsatsen att detta gäller alla uteslutningar av ideologiska skäl. Det finns ju solklara fall. Utan detta nödvändiga redskap, som Mattias Karlsson kallar det, skulle ju ett parti och dess åskådning bli fullständigt formlösa. Nån jävla ordning får det ju vara, som C. H. Hermansson uttryckte det.

Alldeles oavsett hur viktigt det är att ett parti inte underkastar sig media och deras värdegrund, är det “trasska” och nu efter Trump förstärkta generella avståndstagandet från avståndstagande helt förkastligt. Om vi inte får ta avstånd från något som den nuvarande journalistkåren tar avstånd från, om det inte får finnas någon överlappning mellan deras och våra värderingar, leder det till en grotesk nihilism. Om media tar avstånd från Ezzelino – vilket de har kommit att göra, eftersom han uppmärksammades av dem några år efter att jag gjorde det genom hans polemik mot mig – får vi inte göra det!

Paula Bieler har korrekt framhållit att alla har rätt till sina åsikter och att fritt uttrycka dem, men inte inom ett och samma parti. Man kan ju tillägga att detta ligger i själva begreppet, ja själva ordet parti. Och ja, jag har då svarat att av detta följer att de i SD som förespråkar NATO-medlemskap eller eftergifter i invandringspolitiken eller homoadoptioner också borde uteslutas.

Man försöker bagatellisera näsan som “bara” ett klistermärke. Men klistermärken är en viktig och typisk del av politisk aktivism. Åtminstone var de det förr och inom vänstern, och de är det definitivt fortfarande för NMR och Nordisk Alternativhöger (som förutom klistermärkena med näsan också säljer sådana med idolbilder av NMR:s ledare). Det finns väl få saker som så klart och entydigt kan bevisa ideologisk avvikelse som ett klistermärke.

Om Hagwall sitter kvar och AfS inte offentligt tar avstånd från honom, kan man aldrig mer säga att partiets personella resurser är bättre än SD:s. Om detta är möjligt, anar förstås väljarna en avgrund av sunkeri och att Kasselstrand bara är en vilseledande yta. Och väljarna måste då oundvikligen undra om det i själva verket faktiskt var så också i SDU. Om inte det “gamla andras” företrädare i SD hade rätt, helt enkelt. Detta, hyllningarna av Nordisk Alternativhögers Christoffer Dulny, och samarbetet med Svegot, som jag nämnde i det föregående inlägget, är de första verkliga, bevisade kopplingarna av den typ SD-ledningen anklagade SDU för, som jag kunnat se.

AfS’ dominerande retorik är till stor del Nationaldemokraternas, Svenskarnas Partis, ja kanske Nationalsocialistisk Fronts såtillvida som NMR närmast är en del av det AfS på högst påtagligt sätt närstående Nordisk Alternativhöger. I senaste avsnittet av de senares podd Vita Pillret försökte sig Dulny liksom tidigare Radio Svegot på skitsnacket om Pinocchio – för att bokstavligen i nästa sekund uppmana lyssnarna att jämföra med Jerzy Sarneckis näsa, och bryta ut i en lång utläggning om judarna. Allt snack om att althögerns memer bara är skämt är löjeväckande. Det är bara ett sätt för dem att undvika den seriösa och balanserade diskussion om fascismen, judiskt inflytande o.s.v. som de borde men inte kan och inte vågar föra.

Om ND, SvP och NSF hade funnits kvar, skulle de blivit stora framgångar i årets val och stormat in i riksdagen? Varför förstod de i så fall inte det, utan lade ned sina partier? Nej, att bli enkla rabble-rousers som håller tyst om och beskyddar svinerier av Hagwalls och Nordisk Alternativhögers typ håller inte. Men även om det gjorde det, i termer av röstmaximering och valframgång, vore det förstås helt förkastligt. Detta är verkligen den lägre nationalismen och populismen.

Fallet Hagwall är, som framgick av mitt inlägg om ideologisk gränsdragning, mindre en enskild, isolerad incident än ett av flera exempel – om än det mest uppseendeväckande – på den nuvarande, obefintliga gränsdragningen. Men som jag antydde i det inlägget kan man också säga att just detta fall egentligen inte främst handlar om sådan gränsdragning, utan bara om en uppenbart okvalificerad individ. Nordisk Alternativhögers näsa är verklig antisemitism, antisemitism av Ezzelinos typ. Men Hagwall framstår mest som obegripligt omogen och okunnig, inte nödvändigtvis som ond. Det kan säkert bli något bra av honom i något annat sammanhang, om han själv under några år hanterar det inträffade på rätt sätt. Hans agerande i sig spred mest ett löjets skimmer över partiet.

Det avgörande är i stället hur (den övriga…) partiledningen och Kasselstrand förhåller sig till det. Inget parti, och i synnerhet inte ett parti av AfS’ typ idag, kan helt skydda sig från och förhindra sådana här olyckshändelser. Men en hel del kan de göra. Det har SD visat: det är deras rörelse bort från sunkbunkern som är den nuvarande partiledningens bestående, värdefulla insats, även om de, i egenskap av det “gamla andra”, gått för långt och i fel ny riktning. Det verkligt problematiska är att den subkultur Nordisk Alternativhöger representerar kunnat ta sig in i AfS’ högsta ledning. Och nu, att denna ledning hittills inte reagerat mot ett så flagrant uttryck för den som Hagwalls aktion.

Utan tvekan har Hagwall fått sitt klistermärke från Dulnys Nordisk Alternativhöger, som är de som tillverkar och säljer dem. Det är den erfarne f.d. SD-politikern Dulny som fått Hagwall att tro att det är OK att sätta upp sådana här klistermärken, och att posera så avsiktligt provokativt med det som han gjorde. I det senaste avsnittet av Den kokta grodan, efter denna näsaffär, anstränger sig Berglund, en långt mer känd partiföreträdare än Hagwall, att ytterligare cementera det nära förhållandet mellan AfS och Nordisk Alternativhöger och hamra hem det hos lyssnarna genom att ännu en gång, och ännu mer än förra gången, hylla Dulnys våldsamma framfart vid torgmötet på Stureplan. Dröjsmålet med adekvata åtgärder från partiledningen är allvarligt nog, men det fortsatta och förstärkta försvaret, i detta läge, av den ezzelinianske antisemiten Dulny i ett offentligt samtal med partiledaren, måste få åtminstone några att undra var partiledningen egentligen står. Samtidigt skruvas torgretoriken upp, och inifrån partiet hörs oavbrutet de idiottrumpistiska ropen om att man aldrig ska “backa” o.s.v. Backa! Man ser faktiskt näsan som ett utspel från partiet?!

Det är en förolämpning mot medlemmarna och mot den allmänhet vars förtroende man begär att hålla tyst om det inträffade och rentav, som vissa, kräva sluten, solidarisk sammanhållning kring det. Jag är fortfarande övertygad om att den utmärkte Kasselstrand kommer agera på rätt sätt, men varför dröjer det så länge? Vilka krafter är det som verkar i partiet här?

Det finns en risk att det redan är för sent, men åtminstone nu, efter denna händelse, är det – tvingas jag säga utifrån min position av minimalt inflytande i partiet – nödvändigt att stoppa och ändra den AfS’ strategi som tillåter sådana här saker. Man måste göra en kraftig insats under de veckor som återstår till valet för att förändra den bild av sig själva som nu framför allt de här nämnda företrädarnas omdömeslöshet förmedlat. Jag gör inte anspråk på stt kunna bedöma opinionsläget i dess helhet, och är som vanligt förbluffad av hur många som tvärsäkert uttalar sig om valresultat för enskilda partier och nu inte minst för AfS. Men hur mycket och hur snabbt åsiktsklimatet än förändras idag, och hur fullständigt otillräckliga de gamla riksdagspartierna än är, tycker jag mig i alla fall hittills av individuella reaktioner ha förstått att en bullrande trumpism som menar sig kunna överse med moralisk blindhet och smaklöshet på den nu uppvisade nivån bygger på en felbedömning av åtminstone en viktig del av väljarkåren. Fallet Hagwall kan förhoppningsvis bli en vändpunkt där partiet inser nödvändigheten av att, utöver ett avståndstagande i detta enskilda fall, även medels andra åtgärder tydligt kommunicera att man är något mer och annat än ännu ett vanligt, förutsägbart nationalpopulistiskt parti med häpp-häpp-spektakel och ideologiskt laddade sunkinslag av denna typ.

Det är nödvändigt att redan nu signalera att man har en långt större och högre vision som man avser att så snart som möjligt föra fram. Man måste helt enkelt omedelbart börja visa att man i verkligheten är det nya tredje. Det nya tredje, som inte raggar väljare i kloaken. Det nya tredje som står fast vid kritiken av de rådande missförhållandena och de annonserade drastiska åtgärderna för att avskaffa dem, men som just genom att vara det nya tredje och inte det gamla första har en verklig och stor möjlighet att genomdriva dem. Det nya tredje som presenterar ett alternativ för Sverige baserat på en utvecklad och fördjupad åskådning och helhetssyn. Det räcker inte med SD:s vaga återgång till Sverige som det var före massinvandringen, eller Sverige som Bullerbyn. Vad som krävs är det nya tredjes långsiktiga, kulturella, andliga och historiskt förankrade vision för Sverige i ett förnyat, enat Europa. AfS 2018!

Om ideologisk gränsdragning

“Jag har länge försökt förklara att de ideologiska skillnaderna mellan SD och den grupp av människor som grundade AfS”, skriver Mattias Karlsson på Facebook i måndags, “är mycket bredare och djupare än vad som framgår vid en ytlig jämförelse mellan programmen och den offentliga retoriken. Trots otaliga exempel på tydliga dragningar mot extrema, radikala, neofascistiska, rasistiska, antisemitiska och ickedemokratiska idéströmningar så var det ändå många, även inom etablissemanget, som ville reducera och bagatellisera konflikten 2015 till ett personligt bråk och en ‘maktkamp’. Så var det dock aldrig. Det har från första början handlat om en djup och allvarlig ideologisk konflikt.”

Eftersom jag under större delen av den tid under vilken konflikten existerat inte befunnit mig tillräckligt nära den och de involverade personerna, har jag aldrig gjort anspråk på att veta att konflikten bara handlat om ett personligt bråk och en maktkamp. Det är bara en slutsats som legat nära till hands, eftersom Karlsson, som jag vidhåller, inte lyckats förklara att, hur, och varför de ideologiska skillnaderna mellan SD och SDU/AfS är så stora och av den karaktär som han här åter påstår. Om de är det, borde det verkligen framgå av programmen och den offentliga retoriken.

Att det finns inte bara extrema, radikala, neofascistiska, rasistiska, antisemitiska och ickedemokratiska idéströmningar, utan också sådana politiska organisationer, och även i vårt land, råder det inget som helst tvivel om. Vad jag ifrågasatt är bara påståendet om de “otaliga exempel på tydliga dragningar” till dem hos just SDU:arna/AfS:arna som Karlsson nu ännu en gång upprepar. Det är dessa “dragningar” som jag inte sett några tillräckliga bevis för, bevis av det slag som kunde rättfärdiga SD-ledningens uteslutning av det gamla ungdomsförbundet.

Tilläggas bör förstås att de anklagelser den då nye partisekreteraren Richard Jomshof genom Expo riktade även mot mig inför årsmötet i SD:s Stockholmsdistrikt 2015, då SDU:s vice ordförande William Hahne ställde upp med ett eget styrelseförslag i vilket jag ingick, inte var ägnade att inge något förtroende hos mig för partiledningens förmåga att bedöma frågan om “dragningar” av detta slag.

Jag har följaktligen ifrågasatt hur primärt den informelle “chefsideologen” Karlsson (som jag dock flera gånger hört inte en mycket ödmjuk hållning inför denna beskrivning, ja helt enkelt förneka att han skulle vara en sådan, och i stället framlyfta den yngre förmågan Aron Emilsson som en viktigare person på detta område) men också hela partiledningen definierat gränsen gentemot ideologiska avvikelser, var de dragit vad Karlsson kallade den “djupa och knivskarpa rågången”. Det här är ett svårt men viktigt och centralt problemområde för alla politiska ideologer, och inte minst naturligtvis sådana som genom politiska partier utövar verklig makt i dagens parlamentariska system. Det förenklande och abstrakt verklighetsfrämmande i de moderna ideologiernas själva väsen riskerar här ofta att göra våld på en komplicerad verklighet, såväl politisk, social, historisk o.s.v. som intellektuell. SD:s gräns framstod som alltför rigid och delvis feldragen. Rågången var helt enkelt i vissa delar av sin sträckning alltför djup och knivskarp. Det exempel som stod i centrum för min diskussion med Karlsson och för mig illustrerade problematiken var den s.k. nya högern, som jag menade inte kunde en bloc avfärdas som neofascistisk på det sätt Karlsson gjorde.

Det är begripligt att den gamla SDU-ledning som nu är AfS-ledningen reagerade mot Karlssons rågångspolitik. Denna reaktion har emellertid nu tagit sig det uttrycket att man tycks avvisa all gränsdragning mot de idéströmningar Karlsson nämner, såväl som organisationer som representerar dem. Inte så att man själv omfattar dem: jag kan fortfarande inte se något som helst uttryck för någon “dragning” till dem i deras egna ideologiska formuleringar, och nu främst givetvis AfS’ partiprogram. Men så att man, såvitt jag kan se rent principiellt, vägrar “ta avstånd” från anhängares och medlemmars dragningar, ja från vad som i vissa fall är betydligt mer än bara dragningar.

Den här hållningen är riktig i de fall dragningarna inte är till idéströmningar som uppenbart strider mot partiets ideologi, utan till idéer vars förhållande till denna ideologi är oklart och oavgjort, idéer som åtminstone potentiellt och i viss utsträckning kan vara förenliga med den och relevanta och värdefulla för partiet. Det är viktigt att framhålla detta eftersom det såvitt jag kan se alltså finns idéer tillhörande denna kategori som felaktigt hamnat på andra sidan SD:s rågång. Det finns ett gränsland här, som inte låter sig beskrivas och avfärdas i Karlssons termer. AfS har gjort rätt i att i stället förhålla sig öppna gentemot där situerade idéer. Och detta blir i än högra grad den rätta hållningen eftersom AfS hittills i sina programformuleringar valt att överhuvudtaget inte närmare ingå på ideologi, utan hålla sig till vad man kallar “sunt förnuft”, konkreta sakfrågor, praktiska lösningar.

Men kvar står då förstås fortfarande sådana idéer, och organisationer, som uppenbart strider mot partiets ideologi, mot det lilla som dock redan nu går att urskilja av partiets implicita ideologi, eller åtminstone mot dess programformuleringar även såsom i sig icke specifikt ideologiska. Här kan den relativa frånvaron av explicit ideologi bli ett problem. Fall kan förekomma där det inte utifrån de hittillsvarande formuleringarna går att dra en entydig gräns. Och situationen blir långt värre genom den som reaktion mot SD:s version av rågångspolitik uppkomna hållningen att överhuvudtaget inte ta avstånd ens från ideologiska dragningar av den typ Karlsson uppräknar. Hur begriplig AfS:arnas reaktion mot Karlssons linje än är, blir det här uppenbart att den går för långt.

De praktiska följderna är redan så stora och påtagliga att de blivit ett akut, överhängande problem för partiet, som hotar dess trovärdighet. För just av det skälet att Karlsson alltid hävdat att de nuvarande AfS:arna hela tiden haft kopplingar till extrema, radikala, neofascistiska, rasistiska, antisemitiska och ickedemokratiska idéströmningar, kommer dessa strömningars företrädare nu springande till AfS i hopp om att Karlsson har rätt, i hopp om att vara välkomna. Nu när de gamla SDU:arna genom uteslutningen äntligen är fria från SD, är det, hoppas de, fritt fram för dem att associera sig med dem, och vice versa. Nu när de inte längre kan hindras av SD-ledningen.

Här möts således på ett högst problematiskt sätt AfS:arnas alltför långtgående reaktion i form av tolerans å ena sidan och de faktiskt entydigt avvikande strömningarnas och gruppernas förväntningar å den andra. Redan på det första torgmötet i Stockholm, på Stureplan i början av sommaren, visade sig med plågsam övertydlighet resultatet av detta möte. Inte minst utmärkte sig på spektakulärt sätt Nordisk Alternativhöger, vars ideologiska inriktning och egenart jag med viss utförlighet diskuterat i tidigare inlägg. Gustav Kasselstrand har varit glasklar med att AfS inte har och inte ska ha några som helst kopplingar till dem. Likafullt spelade Nordisk Alternativhögers ledare Christoffer Dulny en huvudroll vid mötet genom att, stor och stark, hoppa på en ensam, ung, kvinnlig motdemonstrant från “vänstern” och rycka ifrån henne och trampa sönder hennes plakat med dess av oklar relevans kännetecknade text “Karma is a bitch”. Om Dulny och andra anhängare i publiken på detta sätt gått till motattack mot våldsamma AFAiter hade man ju knappast kunnat invända. Eller om de diskret med milt våld fört flickan åt sidan. Men detta spektakulära, ostentativa ingripande, påhejat av övriga mötesdeltagare, såg inte bra ut.

AfS-ledningens linje ifråga om den högst framträdande närvaron av Nordisk Alternativhöger, Nordisk Alternativhöger som spelande en ledande, direktsänd roll på detta sätt vid deras evenemang, är nu alltså att inte ta avstånd, att inte anse sig behöva ta avstånd. Man påstår sig inte beröras av detta, eftersom det är en person i publiken, vars sammansättning man naturligtvis inte har någon kontroll över, som står för den. Men faktum är att Erik Berglund och i viss mån även Gustav Kasselstrand ratihaberade Dulnys agerande i ett några dagar senare sänt avsnitt av deras podd Den kokta grodan. Och det hela blev sedan ännu värre när Dulny i Nordisk Alternativhögers podd Vita pillret berättade om vilka grupper som varit närvarande vid mötet, och rimligen utgjort åtminstone en avsevärd del av åhörarna. Dulny nämnde särskilt hur de utmärkte sig genom sin respektive klädsel. Nordisk alternativhöger själv hör entydigt till de idéströmningar Karlsson räknar upp, men det är en ny grupp som inte tidigare ingått i hans klassifikationssystem, och som skapats under intryck av de Trumps framgångar som fått de tidigare nyhögerkretsarna i Sverige att i hög grad tappa koncepterna. Nordisk Ungdom har däremot alltid stått i centrum för Karlssons bevakning; de figurerade som den kanske viktigaste gruppen i anklagelserna mot SDU 2015, inte minst i SD:s medlemsutskotts ordförande Magnus Olssons bisarra påstående att “sextio, sjuttio” av deras medlemmar skulle varit närvarande på SD Stockholms stads årsmöte och understött Hahne och hans styrelsekandidater. De utmärkte sig enligt Dulny på Stureplan av sin huligan- eller gatukämparartade klädsel.

Genom den skilde de sig, förklarade Dulny, från Nordiska Motståndsrörelsens mer militäriskt disciplinerande stil. Det framgick således av denna rapport att även de var närvarande vid AfS’ möte. Men den som följt NMR:s egna aktioner hade redan kunnat konstatera det, eftersom Dulnys ingripande mot motdemonstranten ackompanjerades av en aggressiv talkör som skanderade “PK-pack” och “ut med packet”. Åtminstone den senare ramsan är nämligen något som utmärker just NMR och regelbundet förekommer vid deras egna demonstrationer och mig veterligen inga andras.

Jag tänker här inte ingå på någon diskussion om Nordisk Alternativhögers, Nordisk Ungdoms och Nordiska Motståndsrörelsens program och ideologiska ståndpunkter utöver vad jag redan sagt om deras position i Karlssons klassifikation. Jag begränsar mig till att fastslå att deras på det beskrivna sättet framträdande närvaro på AfS’ torgmöte, och AfS’ hållning av tyst tolerans inför den, är problematiska. Om man gör anspråk på att vara en seriös deltagare i den parlamentariska politiken kan man inte acceptera en publik som skriker “ut med packet” på ett möte med själva partiledningen. Även om man accepterar att det finns anhängare som anser att vissa kategorier av människor i Sverige är “pack” och ska “ut”, kan man inte tolerera att ens eget möte ges den prägel som blir följden av att en del av publiken skriker sådant. Man uttrycker sig inte på detta sätt.

Även vid ett av de två torgmöten med AfS under Almedalsveckan i Visby som jag deltog på, var NMR närvarande. Här kunde jag, till skillnad från Stureplan där jag inte själv var på plats, konstatera att de var kvantitativt dominerande. De kom vällande in på Donners plats från alla håll, i sina särskilda tröjor med partisymbol, och med kampanjmaterial som de delade ut. Denna gång var de helt tysta och höll en allmänt låg profil. I lördags, när AfS’ s.k. “återvandringsturné” inleddes på Sergels torg i Stockholm, hördes emellertid åter ropet “ut med packet” skalla, när polisen släpade en spenslig, sprattlande vänsterdemonstrant bort från talarnas omedelbara närhet. NMR-företrädare gick åter omkring bland den stora publiken och delade ut organisationens flygblad.

AfS kan förvisso inte kontrollera vilka som kommer till deras möten och hur de beter sig. Men bara de själva bestämmer hur de förhåller sig till det. Här rör vi oss entydigt i Karlssons kategori av idéströmningar som han menar att SDU:arna/AfS:arna har en oacceptabel dragning till. Det är givetvis inte hållbart att de å ena sidan förnekar att de har en sådan dragning, å andra sidan underlåter att ta avstånd när just dessa strömningars företrädare i sådan utsträckning sätter sin prägel på deras egna möten. Alla de nämnda organisationerna tillhör, och redan genom det exemplifierade språkbruket, vad jag kallar sunkbunkern, den typ av nationalism som utgör det “gamla första”, det som SD höjde sig upp ur och rörde sig bort från redan under Mikael Janssons partiledarskap och i än större utsträckning under den nuvarande ledningen. Det beskrivna inslaget på AfS’ möten är själva kvintessensen av sunkeriet.

En direkt association med detta läger från AfS-ledningens sida finner vi i dess alltför urskillningslösa bejakande av alternativmedia. I det innefattas nämligen uttryckligen tidningen Svegot, som drivs av personer som hade ledande positioner i just de gamla, mer radikala nationalistiska partier och grupper som man hoppades att AfS skulle utgöra ett slags motsats till, och vars nationalism noga taget även SD:s fortfarande i alltför hög grad liknar, nämligen Nationaldemokraterna och Svenskarnas parti. Det sistnämnda var en modifierad och avnazifierad version av Nationalsocialistisk front. Men även åtminstone en person med bakgrund som ledare i NMR, Magnus Söderman, är en huvudfigur i Svegot. Och AfS inte bara marknadsför Svegots logga; deras riksdagskandidat Andreas Feymark skriver själv för tidningen.

Återigen, detta är ju just det AfS, såsom jag tänkte mig dem, inte skulle vara. Detta är ju den inskränkta gamla unknationalism som gång på gång har misslyckats. Visst går det att putsa upp denna typ av nationalism, befria den från den sunkiga formen och ge den en ny, polerad och mer attraktiv framtoning. Jag säger inte att sunkbunkern alltid har fel. Jag säger inte att jag inte kan föra en dialog med den. Men jag säger att den i mycket har fel, och framför allt att den helt enkelt är just sunkig. Förutom att dess problematiska ideologiska innehåll fortfarande skulle kvarstå vid en yttre ansiktslyftning, ser vi nu att det inte heller entydigt är någon sådan som pågår. SDU:arna gjorde rätt i att bestrida SD:s anklagelser. Jag höll med SD-ledningen om att en “återradikalisering”, en återgång till det “gamla första”, till sunkbunkern, var helt fel väg för SD att gå. Jag insisterade på att SDU:arna tvärtom skulle komma att stå för vad de själva någon gång kallade det “nya tredje”. De hade rätt i att den liberala anpassningslinje som den nuvarande partilednignen kommit att välja, det “gamla andra”, inte heller var acceptabel. SDU:arna, och vår nya styrelse i Stockholm, skulle fortsätta partiets omvandling bort från det första gamla, men i en annan riktning än vad den nuvarande ledningen tänkte sig. Jag trodde det var självklart att alla inblandade förstod att om AfS ska lyckas, måste de vara något helt annat än ND och SvP.

Men nu står vi plötsligt inför en helt annan och ny situation där, som Karlsson naturligtvis omedelbart påtalar, AfS riskerar att i efterhand själva bekräfta riktigheten av hans gamla anklagelser och därmed också i SDU:s uteslutning. Svegot har även en radiokanal. Måndagens långa kvällssändning innehöll en hyllning av en viss Martin Hagwall. Det är Martin Hagwalls agerande i lördags som föranleder Karlssons nya inlägg, och som nu, som han riktigt konstaterar, drivit frågan om hållbarheten i AfS’ förnekande av den ideologiska gränsdragningens nödvändighet till sin spets.

Om de uppgifter Karlsson bygger på är riktiga, uppgifter som först framfördes av Nyheter Idag och sedan också av Dagens Nyheter, är det hela fullständigt groteskt. Martin Hagwall är inte bara riksdagskandidat – på plats tio – för utan också styrselseledamot i AfS. Han sägs nu på tunnelbanan i Stockholm ha sträckt sig över en medpassagerare och klistrat upp en antisemitiskt klistermärke med en bild, som säljs av Nordisk Alternativhöger och i deras annons kallas en “ljugnäsa” med “rejäl krok”. Näsan är en detalj från en antisemitisk “mem” kallad “Happy Merchant”, som kan ses i dess helhet på Nyheter Idag. Detta ska ha skett omedelbart innan ett samtal med en annan medpassagerare ägde rum, där Hagwall säger att näsan är “väldigt typisk för en viss typ av människor”, och att han vill att medpassageraren “ska fundera på” vilken typ.

En overklighetskänsla inställer sig. Kan detta verkligen vara den styrelseledamot i AfS som utpekas? Jag reservarar mig för att rapporteringen kan vara helt felaktig, att det i själva verket inte är Hagwall som figurerar, att han inte klistrat näsan, o.s.v. Varken DN eller ens Nyheter Idag saknar ju motiv för och en historia av falsk smutskastning. Men det ser så illa ut att jag, som själv medlem i AfS, måste skriva detta redan nu. Vi tycks stå inför raka motsatsen till AfS själva grundkoncept och väsen, sådana jag velat uppfatta dem. Det här skulle ju vara de välutbildade, socialt kompetenta och kulturellt erfarna och kvalificerade ungdomar som skulle tagit över SD och löst problemet med alla klantiga grovheter och vulgarismer som ständigt höll partilednigen sysselsatt med skandaler och personärenden. Nu kommer alltså i stället en styrelseledamot i deras nya parti AfS och gör något som är jämförbart bara med de allra värsta övertrampen från de mest primitiva av SD:s unksunkigaste företrädare?

Karlsson har självklart rätt: “AfS har nu två val. Antingen så undlåter [Karlsson menar “underlåter”] man att agera och erkänner därmed helt öppet att antisemitism är en idéströmning som är fullt acceptabel inom partiet…Eller så utesluter man sin partistyrelseledamot och riksdagskandidat och slår, i strid med sin hittillsvarande retorik, fast att det är nödvändigt för alla partier att ha en tydlig gräns för hur radikala ideologiska avvikelser man kan tolerera och att uteslutningar av ideologiskt avvikande personer är ett nödvändigt verktyg.”

Man frågar sig om vi ens har att göra med en företrädare för någon “idéströmning” här. Det intryck man får är snarare av en barnunge som snappat upp något karikatyriskt judefientligt ur snacket bland mobbarna på skolgården. Beteendet är så monumentalt enfaldigt att det nästan bara framstår som löjligt. Vad som är påkallat är snarare ett omedelbart avvisande av en uppenbart okvalificerad individ än någon ideologisk avgränsning. Men generellt sett sammanhänger onekligen även de mest vulgära, oreflekterade och okunniga uttrycken för antisemitism med idéströmningen, och framför allt i ett politiskt parti får de givetvis en ideologisk innebörd. Därför har Karlsson rätt även på denna punkt: den avgränsning som nu är nödvändig är inte bara individuell utan, åtminstone i viss mån, även allmänt ideologisk. Det är en person som kandiderar till Sveriges riksdag, som sitter i styrelsen för ett parti som gör anspråk på att vara ett seriöst riksdagsparti, som nu uppvisar denna nivå av omdömeslöslöshet och smaklöshet. Hur är det möjligt?

Om AfS-ledningen nu menar att den inte behöver reagera offentligt mot Hagwalls otroliga, idiotiska stillöshet har den fel. Risken är dock att den vulgärpopulistiska Trumpkult som redan dragit den svenska nyhögern ned i sunkbunkern har fått den att tro att det bara är att ignorera incidenter som denna och den kritik de orsakar, ja att man tvärtom kan svara med förolämpningar. Trump gör förvisso rätt i en del av sitt nya bemötande av media. Men att tro att man inte behöver ta avstånd från eget sunkeri, ja rentav, som inom den nya alternativhögern, att det nu är fritt fram att släppa fram det, att det är av godo, är givetvis katastrofalt.

Anders Feymark medverkar ibland också i Svegots radio, där man nu alltså hyllar Hagwall. Programledaren Magnus Söderman framstod som direkt oärlig när han låtsades primärt ha associerat till Pinocchios “ljugnäsa” när han läste om Hagwalls agerande. Söderman känner till den mem näsan är hämtad från, vet att detta också är en gammal antisemitisk karikatyr, och även mycket väl att Pinocchios näsa är alldeles rak och inte har den minsta krok. Nordisk Alternativhöger är mer hederliga i sin antisemitism när de till beteckningen “ljugnäsa” också lägger “rejäl krok”. Men även Söderman kom strax in på den judiska tematiken i detta radioinslag, och dolde inte sin uppskattning av att ljugnäsan också är judisk.

Man får självklart kritisera judar, liksom man får kritisera araber, européer, afrikaner, kineser och alla andra. Det var det faktum att jag själv gjorde det, att jag, med hänvisning till nyutkommen litteratur av judiska författare, framhöll att oproportionerligt många judiska vänstergrupper och -individer låg bakom den politiska korrektheten o.s.v., som gjorde att SD-ledningen och Expo (och alla SD:are jag träffat som uttalat sig om detta menar att Expos artikel, som följdes upp av en intervju med Jomshof, var ett beställningsjobb från SD-ledningen) anklagade mig för antisemitism. Generande nog “fulciterade” de – för att använda Marika Formgrens utmärkta formulering – också ett annat av mina inlägg, som var och en lätt kunde konstatera i själva verket var en polemik mot antisemitism. Det argument för avståndstagandets nödvändighet som var huvudinnehållet i det inlägget, och i synnerhet i mina bidrag till diskussionen i dess kommentarfält, är för övrigt just det som jag nu upprepar.

För det finns verklig antisemitism som, liksom annat rent rashat och andra grova etniska, kulturella och religiösa förolämpningar, man självklart måste ta avstånd från, och som är något helt annat än seriös, mogen, saklig och ansvarsfullt formulerad kritik. Jag är personligen kritisk till och med mot de så kallade Muhammedkarikatyrerna. Det är utopiskt att tro att världen kan bli fri från låga karikatyrer av det slag vi här talar om. Men ett seriöst politiskt parti kan inte ha ledande företrädare som ägnar sig åt att sprida sådana. Det som inte minst gjorde att jag aldrig kunde sätta tilltro till SD-ledningens påståenden om SDU:arna var att jag på nära håll själv hade sett Gustav Kasselstrands vaksamhet och säkra omdöme när det gällde “dragningar” mot bland annat antisemitism i hans egna led. Jag vägrar tro att Trumps och alternativhögerns framfart nu har korrumperat honom så att han inte agerar snabbt, entydigt och offentligt. Även om detta inte blir en större mediaskandal är det självklart nödvändigt.

Den obegripliga konflikten

Nu har Åkesson framträtt i radio med vad han uppenbart ser som en enkel och entydig förklaring av hela konflikten mellan SD å ena sidan och gamla SDU och nuvarande AfS å den andra. Han menar sig, hör man, glasklart och övertygande formulera “det som den här debatten har handlat om”, “det som gjorde det nödvändigt att bryta med de här personerna”, “den viktigaste skillnaden”, “den stora skillnaden”, “den helt avgörande skillnaden”, det “som har varit själva konflikten och anledningen till att de här människorna inte längre är med i vårt parti”, det som “är skälet till att vi inte vill ha med dem”.

Vi står inför det “ideologiska skäl” av vilket SDU uteslöts. Avvikelsen är fortfarande så oerhörd att AfS för Åkesson är ett “extremistiskt” parti. De “har en annan typ av nationalism som vi inte står för och som inte fungerar att samordna med vår politik, och det är därför de har ett eget parti”.

Det handlar naturligtvis om själva “synen på svenskheten”, “synen på nationen”. SD försvarar en “öppen svenskhet”, vilket innebär att “man kan bli svensk om man är född i ett annat land”, att alla kan bli svenskar, eftersom svenskheten “sitter i hur man beter sig”, i “vilka värderingar man har”. AfS förnekar enligt Åkesson detta, och menar i stället att svenskheten “sitter…i det biologiska”. Deras politik “bygger på genetik och biologi”, vilket innebär att de “är ute i väldigt grumliga vatten”.

Det är allt. Detta är en mycket begränsad förklaring i jämförelse med de yviga anklagelser som riktades mot ungdomsförbundet 2015 när uteslutningen genomfördes i två etapper (först med SDU-ledningen i april, sedan avskiljandet av hela SDU i september). En lång, bisarr lista på SDU:arnas alla förmenta förbrytelser delades ut på presskonferensen. Men hela tiden hade det det primärt talats om det personliga och organisatoriska samröret med olika “radikala” grupper, organisationer och individer som ansågs vara “neofascistiska” – inte minst Nordisk Ungdom och kretsen kring Motpol.

Fastän Åkesson inte längre nämner någonting om dem, menar han utan tvekan att de omfattar den felaktiga syn på svenskheten eller nationen som han på ovanstående sätt kort beskriver. Men menar han också att det är just den som gör dem till neofascister, att det är detta som är definitionen av neofascism? Det är ju i sak oriktigt. Åkesson har i radiointervjun släppt en mycket stor del av de explicita anklagelser som för tre år sedan riktades mot SDU och anfördes som grunden för de drastiska åtgärderna. Konflikten tycktes m.a.o. då handla om betydligt mer än det han nu explicit anger. Men ändå förstår man att han implicit hävdar att den ståndpunkt han tillskriver AfS är “fascistisk”, i den dominerande, samtida politiska mediedebattens vaga mening. För uttrycket “grumliga vatten” är väl avsett att, på denna debatts karaktäristiska sätt, anspela just på “fascistiska” tendenser.

Det uttryckliga fokus på neofascismen, med allt det innebär, och med den begreppsliga nyanseringen i form av bestämningen “neo”, är borta (AfS vatten är inte neogrumliga). Men Åkesson får alltså ändå tolkas som att han menar att skillnaden är lika enorm som någonsin, att AfS är precis lika extremistiska och grummelvattniga som SDU. Men det framgår nu att vad han och väl därmed hela SD-ledningen hela tiden egentligen enbart menade bara var det han nu anger som skillnadens innebörd. “Neofascismen” är reducerad till definitionen av nationaliteten i termer av biologi och genetik och byggandet av politiken på dem, vilket primärt innebär ståndpunkten att man inte kan bli svensk om man är född i ett annat land. Såtillvida framstår konflikten nu, trots den fortsatta extremismanklagelsen, som betydligt mindre än vad SD-ledningen åtminstone tycktes påstå för tre år sedan.

Vad jag alltifrån början hävdade var att dess sakliga grund var fullständigt obetydlig. Inte minst hävdade jag, eftersom jag här själv var direkt involverad, att ingenting av det William Hahnes våren 2015 valda styrelse för SD Stockholms stad hade signalerat att den eftersträvade politiskt på något sätt rörde sig utanför partiets principprogram och övriga relevanta dokument, såsom de kommun- och landstingspolitiska inriktningsprogrammen och den s.k. kommunikationsplanen. Inte heller fanns, såvitt jag minns, någonting sådant i SDU:s program. Och det var väl just därför att det inte fanns tillnärmelsevis så mycket som krävdes för partiledningens planerade uteslutning i detta program och i Stockholmsstyrelsens försiktiga s.k. “högersväng”, som det blev så viktigt med de oklara anklagelserna om kopplingar till bestämda personer och grupper utanför partiet. Det var bara deras åsikter, inte SDU:s och Stockholmsstyrelsens, som kunde utgöra grund för uteslutning.

Nu vidhåller Åkesson alltså inte anklagelserna om de dubiösa kopplingarna, utan begränsar sig till den enda, ovan redovisade anklagelsepunkten om AfS’ definition av nationaliteten och byggande av politiken på den. Det är hela den grummelvattniga extremismen. När ingen hänvisning således längre görs till suspekta grupper utanför vad som nu är AfS, tillspetsar sig naturligtvis i högsta grad frågan om anklagelsens riktighet.

Det blir därför ännu mer slående idag än 2015 att ingenting, inte det minsta lilla, av det Åkesson talar om återfinns i AfS’ program. Det finns inte ett ord om biologi och genetik, inte ett ord om att man inte kan bli svensk om man är född i ett annat land. Om det nya partiets politik verkligen, som Åkesson säger, “bygger” på just detta, och om detta är hela anledningen till den långvariga och uppslitande konflikten, borde det väl finnas åtminstone någon liten formulering om det i programmet?

I stället finner vi att AfS’ program talar betydligt mindre om svenskheten överhuvudtaget än SD:s. Som jag tidigare har påpekat saknar AfS’ program från mitt perspektiv tillräckliga ideologiska formuleringar. Man har velat ta fram ett stramt kortfattat och slagkraftigt program, präglat av största möjliga sakfrågefokuserade koncentration och skärpa. Men detta har också, och med viss nödvändighet, medfört fördelen att nationalismen överhuvudtaget tonats ned, och i mycket stor utsträckning. Det viktigaste i sammanhanget av intervjun med Åkesson är emellertid att i den mån frågorna om svenskhetens och nationens definition överhuvudtaget berörs, vi finner precis samma exklusiva fokus på “hur man beter sig” och “vilka värderingar man har” som hos SD.

“Det svenska medborgarskapet”, heter det, “kan endast förtjänas personer som visar att de ingår i den svenska nationella gemenskapen. Därför ska medborgarskap endast delas ut till de som klarar ett omfattande medborgarskapstest där man kan uppvisa goda kunskaper i svenska, svensk historia, svensk kultur och svenskt samhällsliv. Den som vill bli medborgare ska självklart kunna uppvisa att han eller hon inte ägnat sig åt kriminalitet eller på andra sätt legat samhället till last. En utomnordisk medborgare ska ha levt i Sverige i minst 10 år för att kunna bli medborgare.”

Jag uppfattar det här som alltför snävt. Medborgarskap är ju en vidare kategori än den nationella gemenskapen, och de moderna europeiska nationalstaternas historia har inte präglats, och har inte kunnat präglas, av någon begränsning av medborgarskapet till nationaliteten i denna mening, d.v.s. folket, även om den dominerande andelen medborgare ofta har tillhört och – utifrån nationalstatens premisser givetvis med rätta – ansetts böra tillhöra den. Även medborgare tillhörande andra folk har alltid accepterats i viss utsträckning. Att de historiskt huvudsakligen tillhört den större europeiska kulturgemenskapen, och att en tillräcklig s.a.s. yttre anpassning därvid alltid varit nödvändig, behöver inte sägas.

Men det finns ingen skillnad mellan AfS och SD på denna punkt. Någon “annan typ av nationalism” går verkligen inte att urskilja. Åkessons påståenden är obegripliga. Det är precis den här begränsningen av medborgarskapet till den nationella gemenskapen som även Åkesson avser när han insisterar på att man kan “bli svensk”. AfS’ program hävdar liksom Åkesson att en person född i ett annat land – eller, mer exakt, en utomnordisk medborgare, med vilket väl dock måste förstås en person av annan nationalitet i betydelsen tillhörighet till ett annat folk – kan förvärva svenskt medborgarskap i den snäva mening som ska definieras av tillhörighet till den svenska nationella gemenskapen, d.v.s. det svenska folket. Denna är det enda som ska definiera och grundlägga medborgarskapet. Därför förutsätter medborgarskapet att man har de rätta värderingarna (vilket visas av resultatet av ett omfattande kunskapstest) och det rätta beteendet (vilket visas av att man inte ägnat sig åt kriminalitet eller legat samhället till last).

AfS definierar således liksom Åkesson nationaliteten, svenskheten, i kulturella termer, inte i termer av biologi och genetik. Ingenting sägs om att svenskheten sitter i det biologiska. I båda fallen blir definitionen därför vag, såtillvida som den utelämnar den etniska dimensionen. Nationalitet i strikt mening, den nationella gemenskap som är skild från medborgarskapet, är ju detsamma som folk i strikt mening, d.v.s. det definieras i etniska termer. Det innebär i sin tur att det definieras inte bara i kulturella utan också i genetiska termer. Ja, ett folk, en nation, definieras ju primärt i genetiska termer, genom födsel, som en stor familj. Detta ligger ju i själva ordets etymologi. Men denna genetiska nationalitet hänger givetvis i sin tur å det närmaste samman med den kulturella nationaliteten, även om de kulturella aspekterna kan avskiljas från de genetiska såtillvida som även människor med annat genetiskt ursprung kan tillägna sig dem och därmed bli en del av nationaliteten, folket, i kulturell mening.

Varken Åkesson eller AfS kan ju rimligen förneka definitionen av folk i den strikta och fulla etniska mening som innefattar både kultur och genetik. Vad de gör är bara att de inte bygger sin politik på den. Här inställer sig naturligtvis frågan vad som ligger i termen “bygga”. Givetvis måste varje nationalstats politik i viss mån bygga på, innefatta, beaktandet av nationen i betydelsen folket i den strikta meningen. Även för varje historiskt existerande imperium har självklart frågorna om folken i denna mening varit central. Men inte ens i nationalstaternas fall innebär det att all politik måste handla bara om eller vara en politik bara för deras respektive definierande etnicitet. Många moderna nationalstater, eller åtminstone moderna stater som har nationalstatens form, innefattar ju också i själva verket liksom imperierna flera olika konstituerande etniciteter, inte bara en definierande och andra mer undantagsmässigt upptagna.

Eftersom AfS’ program inte nämner det etniska momentet i definitionen av nationaliteten i den mening programmet avser (den begreppsliga distinktionen mellan medborgarskapet och den nationella gemenskapen är ju given i och med att man säger sig vilja inskränka det senare till det förra), blir denna definition liksom Åkessons otillräcklig och ensidig. Men min poäng här är att det inte finns någon skillnad mellan dem. Båda accepterar att personer födda i andra länder – med vilket får antas att Åkesson menar personer tillhörande andra endast kulturellt definierade nationer, eftersom det som gäller nationaliteten svenskhet väl också måste gälla andra nationaliteter – kan bli svenskar inte bara i meningen formella svenska medborgare utan också i meningen ingående i den svenska nationella gemenskapen eller folket såsom kulturellt definierade. Och båda hävdar att de som ska bli svenska medborgare också ska kunna visas ingå i dem genom deras beteende och värderingar.

Om grunderna för optimism

Den tidigare ledande SD-företrädaren Erik Almqvist har fått en ny plattform som kolumnist på den såvitt jag förstår av Kent Ekeroth delvis styrda Samhällsnytt, en förbättrad och ansiktslyft version av Avpixlat. Hans senaste krönika, med rubriken Vår tid börjar nu, är en extremt optimistisk beskrivning av läget inför och möjligheterna efter riksdagsvalet. Jag vill inte vara någon party pooper – jag brukar hålla med om det mesta Almqvist skriver, och även jag känner optimism inför det allmänna läge som är hans utgångspunkt. Men den här gången har jag flera stora frågetecken. De gäller främst de specifika grunder Almqvist anger för sin optimism.

Almqvist tror på en majoritetsregering med M och SD. Det kan, menar han, räcka med 46% av rösterna, 27% för SD och 19% för M. Det är SD som har möjliggjort detta regeringsalternativ genom att de i “fråga på fråga…tydligt kommunicerat att man vill kompromissa för att få till stånd ett samarbete”. “Man har gjort sig ‘lättköpta’ vilket gör att det blir svårt för M att förklara för sina väljare varför de hellre skulle bilda regering med liberala och socialistiska partier, behäftat med massor av kompromisser, än med SD som sannolikt kommer låta M få igenom 90% av sitt partiprogram så länge man stramar upp invandringen lite mer.”

Det känns litet ovant att se Almqvist förespråka en koalition på dessa premisser. Alla vet att Almqvist har en djupare politisk och samtidshistorisk förståelse än åtminstone den som personer i den nuvarande SD-ledningen offentligt uttrycker. Vad man känner igen är den Almqvist som även här säger att han under mandatperioden många gånger “stört sig” på SD:s kompromisser. “När man väl har anpassat och liberaliserat sig i en fråga”, förtydligar han sin egen välbekanta tidigare analys, “så är det svårt att backa senare – i synnerhet som de nya medlemmar som man attraherar, och som nu bokstavligen väller in, är allt mer liberala.”

Trots detta förklarar han nu: “Men den kritiken har jag faktiskt släppt helt och hålletJag köper nu SD:s strategi med regeringsinflytande som ett mål överställt allt annat. Även när det innebär att man förespråkar en ökad invandring av kvotasylanter eller när man kastar ut motståndet mot NATO, EU, homoadoptioner och ‘integrationspolitiken’ genom fönstret.” (Almqvists kursiv.)

Det är hårresande. Och det går långt utöver vad SD-ledningen själv säger. Även om också den förvisso själv går långt i vissa formuleringar av eftergifterna, skulle ingen i SD uttrycka sig på detta sätt, inte ens den mest liberale. När de är som bäst spelar SD åtminstone retoriskt fortfarande hårdboll med M.

Almqvist vet också att hans läsare inte är med på vad han säger här, och skyndar därför vidare till grunden för det nya ställningstagandet, som visar sig vara en särskild, och minst lika optimistisk, tolkning av innebörden av AfS’ framträdande. “Att jag har släppt kritiken betyder dock inte att jag har svängt alls. Anledningen till mitt nya tonläge stavas AfS.” (Almqvists kursiv.) AfS, “ett nationalkonservativt parti med principfasthet som affärsmodell”, gör att det “inte längre” är “nödvändigt att SD axlar allt ansvar att stå upp för konservativa och nationalistiska kärnvärden”. Ja, det är “kanske inte ens önskvärt“, eftersom vi “kämpar mot klockan”. (Min kursiv.) Det strategiskt rätta är att “SD gör vad man kan för att så snabbt som bara möjligt få till en gradvis politisk förändring som kan sakta ned den demografiska utförsresan. De mer tuffa, ideologiska och kostsamma striderna kan delegeras till AfS.”

Den enda invändning mot detta uppenbart vanskliga resonemang som Almqvist föregriper är den vanliga från SD-håll, nämligen att AfS tar röster från SD och därmed undergräver SD-M-majoriteten. Almqvist medger att detta är en risk, men ställer mot detta, inte helt logiskt, fördelen med ett AfS i riksdagen som kan fungera som vakthund mot just denna genom dem potentiellt äventyrade majoritetsregering. Den optimistiska visionen är otroligt långtgående. Almqvist tror uppenbarligen både på en SD-M-regering redan i höst, vilket i sig är optimistiskt nog, och inte bara ett riksdagsinträde för AfS, utan ett AfS som omedelbart kommer bli en tillräcklig maktfaktor i riksdagen för att upphäva följderna av SD:s kompromisser: “Personligen har jag inga som helst problem med om framtida regeringar grundade i kompromisser mellan liberalism och socialkonservatism, måste förhandla med ett nationalkonservativt parti i frågor som berör nationell suveränitet – såsom EU och NATO, eller migrationsrelaterade frågor om invandring, integration och återvandring.”

Almqvist ser det nuvarande läget “med en optimists ögon” (och mer nyktert konkret måste optimismen för honom alltså innefatta att AfS kommer in i riksdagen utan att äventyra SD:s och M:s regeringsunderlag). Det är verkligen det minsta man kan säga. Vi kommer få ett politiskt klimat som “går vår väg”: “Precis som vänstern i ett halvt sekel har haft S som statsbärande parti och V som en flankspelare som har tänjt gränser och pushat den politiska debatten vänsterut – på samma sätt kan vi nu gå in i (minst) ett halvt sekel med samma upplägg fast i motsatt riktning.”

Det här håller inte. Det är en optimism som förlorat kontakten med verkligheten, och som på högst riskabelt sätt döljer den. Jag befarar att Almqvist med sin förbluffande, nya dröm bara, och i högre grad än någon annan tidigare, legitimerar SD:s hela problematiska principlöshet och tilltagande oförmåga att stå upp för konservativa och nationalistiska kärnvärden. Regeringsmakten i sig, en regeringskoalition med M som M inte längre kan avvisa och som AfS inte kommer rycka undan grunden för, samt en liten uppstramning av invandringspolitiken, skall vara värt en total kapitulation inför SD:s av Almqvist själv tidigare alltid konsekvent kritiserade felutveckling. Men Almqvist har inte ändrat sig – eftersom AfS kan förväntas med tillräcklig snabbhet upphäva effekterna av allt detta. D.v.s. av att M tillåtits få igenom 90% av sitt program! Det hela är rent fantastiskt orealistiskt.

Och det är svårt att se att detta skulle vara ett uttryck för ett politiskt klimat som går vår väg. Givetvis kommer det ta tid att lägga om Sveriges invandringspolitik, självklart måste det ske gradvis. Men att vi inte bara ska acceptera utan t.o.m. välkomna att det nya största partiet, som arbetat hårt i trettio år för att nå denna position, ger upp så många centrala, definierande programpunkter, och att bara en gradvis politisk förändring som kan sakta ned den demografiska utförsresan ska kvarstå som politiskt krav och möjligt politiskt resultat? Att delegera alla de tuffa, ideologiska och kostsamma striderna till AfS, att förlita sig på att AfS ska kunna tvinga till förhandling om allt SD kastat ut genom fönstret, innebär ju bara en förskjutning, där AfS helt enkelt får ta över det som en gång var SD:s uppgifter – ett upskjutande av ställandet av de politiska krav vi väntade oss från SD. SD:s liberaler måste ju jubla när de ser hur AfS kan användas för att legitimera hela deras agenda och mer därtill, ja hur en av deras mest kända kritiker på detta sätt vill ge dem fria händer.

Låt oss vara noggranna och fullständigt tydliga här, även till priset av flera upprepningar. Ponera att vi accepterar att SD når regeringsmakten genom att släppa alla avgörande krav och bara insistera på en liten uppstramning av invandringen. Är detta sistnämnda krav verkligen en tillräcklig legitimitetsgrund för den enorma kapitulationen på alla andra områden, för detta sätt att använda hela det även i internationellt perspektiv historiskt unika framgångsfenomenet SD? Hur stor blir uppstramningen? Kommer väljarna bli nöjda med denna SD:s insats i regeringsställning? Kommer deras popularitet växa under mandatperioden? Kommer deras maktställning på sikt förstärkas, så att de kan flytta fram sina positioner?

Almqvist framhåller som vi sett att vi kämpar mot klockan. Och han menar givetvis inte att den lilla uppstramningen, den gradvisa politiska förändring som kan leda till ett nedsaktande, innebär att vi vinner denna kamp. Därför inställer sig obönhörligt frågan: hur sannolikt är det att ett nytt parti, som börjar om från den punkt där SD en gång stod, tillräckligt snabbt får den makt som krävs för att kunna sätta den press på SD som SD inte kunnat sätta på M? Även om vi bara talar om invandringsfrågan? AfS ska med tillräcklig snabbhet kunna tvinga de båda nya regeringspartierna till en större uppstramning och ett större nedsaktande? För att inte tala om ett stoppande? Återvandring? Och på alla andra bortkompromissade punkter, allt det vi har tillåtit SD att kasta ut genom fönstret, ska AfS med samma snabbhet kunna vända den enorma fortsatta rörelse åt fel håll som skulle bli resultatet av den accepterade regeringspolitiken från SD-M?

Den groteska uppmuntran till SD att fortsätta lägga ned motståndet mot NATO känns direkt farlig. Vi ska bara lita på att AfS kommer in i riksdagen och omedelbart kan stoppa SD-M:s NATO-anslutning? Återigen, om AfS kommer in, varför skulle de kunna tvinga SD till förhandling, om SD inte kan eller ens bör tvinga M? Som Almqvist alltså själv skriver, “när man väl har anpassat och liberaliserat sig i en fråga, så är det svårt att backa senare – i synnerhet som de nya medlemmar som man attraherar, och som nu bokstavligen väller in, är allt mer liberala.” Det följer m.a.o. av Almqvists egna explicita premisser att kompromissandet i “fråga på fråga”, inskränkandet av SD:s krav till det minimum han nu anger, med stor sannolikhet blir permanent bestämmande för SD:s roll i kommande regeringsbildningar.

Och om vi ska bejaka hela detta mönster för SD:s del, varför skulle vi inte i sinom tid anmodas att också göra det i AfS’ fall – och AfS således i sin tur behöva kompletteras av ännu ett nytt parti? Givetvis ska vi tro också på AfS’ bidrag och insats. Men att som Almqvist gör nästan enbart förlita sig på dem, när SD kan bli största parti och slutligen också en reell, avgörande maktbärare i svensk politik, framstår som ansvarslöst. En långt säkrare väg att nå Almqvists och mitt gemensamma mål – även om framgång verkligen inte är garanterad på den heller – är att göra allt för att hålla SD på rätt kurs.

Nu kan man invända att samma argument i princip tidigare skulle ha kunnat anföras mot SD som lösning på M:s och KD:s (och för den delen S:s, för dem som röstat på dem) problem, trots att ett helt nytt och stort problemkomplex i form av massinvandringen och multikulturalismen tillkommit och varit orsaken till SD:s bildande. Om M och KD inte kunde uppnå regeringsmakten utan att anpassas till oigenkännlighet i enlighet med vänsterns, medias och de övriga intressegruppernas direkta och indirekta, grova och subtila diktat, varför skulle SD kunna det? Varför skulle de kunna vända utvecklingen?

Jag lämnade för tolv år sedan M och KD för SD av, trots det allmänna sakpolitiska lägets förändring, i princip samma skäl som nu får många att överge SD för AfS. Det blev helt enkelt omöjligt att fortsätta rösta och arbeta för dem. Jag såg förvisso SD som en lösning. De var utan tvekan något nytt och positivt. Jag förklarade att jag betraktade SD som framtidens stora svenska parti. Men de var naturligtvis en lösning på lång sikt. Och att M och KD gått den väg de gått var ju verkligen ingenting positivt, ingen rörelse i rätt riktning. Hur glädjande SD:s framträdande i sig än var, var dess nödvändighet inte ett tecken på någon helhetlig nationell politisk kursändring. Det skulle dröja länge innan de kunde åstadkomma något konkret. Vad som uppnåddes var en förändring av debatten, såtillvida som den problematiska och i vissa avseenden katastrofala utvecklingen trots etablissemangets samlade motstånd kunde börja belysas och diskuteras.

Det skulle kunna anföras att vid läsningen av Almqvists krönika i åtminstone några avseenden en parallell ligger nära med en s.k. “gammalmoderat” som 2006 tänkte att han kunde fortsätta stödja Nya M trots alla Reinfeldts vänsterkompromisser, inte bara därför att den regeringsställning de genom dem kunde uppnå åtminstone skulle möjliggöra påbörjandet av någon liten gradvis förändring exempelvis på det ekonomiska området, utan också, och lika viktigt, eftersom han nu kunde förlita sig på att SD, som han nu med ständigt stigande hopp såg närma sig riksdagen, skulle ta hand om allt som M övergivit och svikit? Eller med en KD:are som inför Göran Hägglunds politisk-korrekta anpassningar intalade sig att de var tolerabla för att de kanske räddade någon liten gradvis weimersk restauration i familjepolitiken in i regeringen, samtidigt som även han i verkligheten förlitade sig på att SD skulle ställa allt annat tillrätta?

Det finns något illusoriskt över hela det parlamentarisk-demokratiska spelet. Alla som ger sig in i det drivs oemotståndligt att acceptera vissa sakpolitiska positioner, en viss rörelseriktning som bestäms av de krafter som i verkligheten i avgörande utsträckning styr det – främst och i ständigt stigande utsträckning naturligtvis media – och som inte är organiserade i form av synliga partier och explicita politiska program. Och ett av resultaten är att denna processens innebörd såväl som dess mekanismer osynliggörs.

Förr fanns såväl en konservativ politisk kritik som en statsvetenskaplig och sociologisk analys, som med skärpa belyste och förklarade sammanhang som dessa. De var välbekanta självklarheter. Men detta var sanningar som med tiden kom att döljas just genom effekterna av den parlamentariska demokratins fortsatta utformning i enlighet med dem, sanningar som faktiskt varit möjliga att dölja, med de enorma propagandaresurser som står till maktens förfogande. Själva demokratin omdefinieras kontinuerligt i innehållsliga termer. Det är inte bara så att de analytiska instrumenten för parlamentarismens förbättring därmed går förlorade. Modernitetens romantiska pseudomoral gör den parlamentariska demokratin sakrosankt, och när kritik av dess bristande, verkliga funktionssätt formellt eller informellt närmast kriminaliseras, blir den, givet denna karaktär den antagit av partiell illusion, totalitär på det nya “mjuka” sättet.

Medels en stor mångfald tekniker bringas väljarna att tro att inte bara några utan i stort sett alla förändringar de, vid deras alltmer sällsynta seriösa och fördjupade historiska överblickar, konstaterar, är oundvikliga, nödvändiga, tillhör sakernas natur, tingens ordning. Ja, modernitetens stora myter om den generella utvecklingen och framsteget spökar fortfarande i bakgrunden av deras psykologi, till och med i dagens läge när, som den kanadensiske sociologen Mathieu Bock-Coté nyligen uttryckte det i en intervju i Le Figaro, “le politiquement correct se radicalise au rythme où la société diversitaire se décompose”. Allt större doser av underhållning, fotboll, droger och sex är också oundgängliga instrument. För de få som undgår indoktrineringen eller bedövningen och äger klarsyn, gäller att deras karriärer, ja ofta nog deras vanliga elementära deltagande i samhällslivet, möjliggörs och befrämjas av att de låtsas tro eller intalar sig själva att de är inbegripna i och arbetar för en positiv utveckling. Det är svårt att veta om och hur det får ett slut, när det kan gå så långt som vissa inslag på dagens Pridefestivaler, med inte bara understöd utan deltagande av regeringen, polisen och militären.

Inget av detta innebär dock att vi i verkligheten står inför en orubblig determinism eller, som några tolkar det, apokalyptik. Inte heller betyder det – för att återvända till partipolitiken – att nya oppositionspartier inte kan bidra till en förändring i rätt riktning. Det finns också brister i analogin mellan övergången från M eller KD till SD och övergången från SD till AfS. Skillnaden mellan de förra var mycket större än skillnaden mellan de senare är. Ett helt nytt, gigantiskt frågekomplex hade tillkommit som M och KD (och S och alla andra gamla partier) var fullkomligt oförmögna att hantera och som hade skapats genom deras misstag. Deras felutveckling hade gått mycket längre än SD:s idag. SD:s tillkomst och övergången till SD var nödvändig, oundviklig.

SD har som sagt förändrat debatten. Det kommer utan tvekan även AfS göra. Almqvist har säkert rätt när han säger att de kommer bli en flankspelare som tänjer gränser och pushar den politiska debatten utöver vad SD numera gör, och för vilken det därför finns ett uppenbart behov. Men frågan är om det generellt bara är dynamiken av nya, förment mer “radikala” partiers kontinuerliga tillkomst som förmår åstadkomma den faktiska politiska förändring som kan åstadkommas. Jag gör inte anspråk på att helt kunna bedöma detta. De gamla partierna kan helt enkelt implodera tillsammans med andra institutioner och strukturer som bär upp den nuvarande ordningen, och nya kan ta över. Men för att detta ska garantera verklig förändring krävs ju i så fall att de nya partierna inte genomgår den Zweckwandlung som gör dem intill förväxling och förblandning lika de gamla.

Åtminstone en hel del talar också för att verklig förändring i de för SD och AfS centrala frågorna sker när, åtminstone samtidigt, uppmjukningar och krackelyrer framträder i etablissemanget och man över hela det politiska spektrum, delvis från olika egna specifika utgångspunkter och motiv, börjar i någon mån ändra sig i just dessa frågor. Dessutom behövs ett ordentligt tryck från i befolkningen djupt kulturellt förankrade åsikter och värderingar. Där har Västeuropa och i synnerhet Sverige ett dåligt utgångsläge eftersom folk här i långt större utsträckning än det kommunismdrabbade Östeuropa på allvar trott på vad som kanske kan sammanfattas som kulturradikalismen (även om kristendomen och i synnerhet den katolska kyrkan, trots dess nationella utgestaltning i vissa länder, alltid rent principiellt är en högst opålitlig grund för konservativt motstånd och europeiska traditionalistiska alternativ, som lätt kan konstateras när påven Frans systematiskt och med hjälp av hela sin ofantliga institution driver propaganda för massinvandringen, och en italiensk biskop säger att han vill göra alla kyrkor till moskéer om det kan hjälpa invandrarna). Likafullt gör det åskådningsexempel som det parlamentariska skeendet inte minst i Sverige utgör att det är fullt begripligt att vissa, och i synnerhet intellektuella, ger upp och hoppar av det partipolitiska arbetet, för att i stället satsa enbart på “metapolitisk” påverkan. På det området står de helt fria från det parlamentariska spelets ytterst svårövervinneliga och delvis dolda formatering, eller åtminstone mer eller mindre fria, beroende på i vilken utsträckning de väljer att skriva direkt om det.

Almqvists allmänna optimism ifråga om SD och AfS är naturligtvis inte ogrundad, grundlös. Vad jag vill påstå är bara att den är s.a.s. felgrundad. Även jag menar givetvis att det finns ett värde i att SD bildar regering med M, men bara under förutsättning att de inte kompromissar i de viktiga sakfrågorna i den absurda utsträckning Almqvist nu förespråkar. Värdet av ett den regeringsbildning Almqvist hoppas på är helt beroende av i vilken utsträckning partiet kan stoppa den liberala anpassning som i verkligheten ju tyvärr går mycket djupare än blott en tillfällig skenmanöver för att få M att acceptera dem, även om den ännu inte går så långt som Almqvist nu godtar att den kan göra. Att överhuvudtaget förespråka en regeringssamverkan med M framför ett fortsatt skarpt oppositionsarbete som tvingar etablissemangspartierna att göra bort sig under ytterligare en mandatperiod medan man själv fortsätter växer som överlägset största parti, kan bara rättfärdigas om man kvarhåller skärpan i sin egen, självständiga politik och i stället tvingar M till eftergifter.

Vidare vore ett SD i regeringsställning tillsammans med M symboliskt viktigt i det svenska opinions- och debattlandskapet. Det var aldrig så att SD:s ideologi inte behövde ytterligare utveckling och fördjupning. Den liberala kompromissvillighetens lättköpthet har nu också skadat partiets trovärdighet och tyngd, och introducerat vanprydande inkonsekvenser i dess budskap och program. Det är faktiskt möjligt att SD inte längre har bäst politik i någon enskild fråga. AfS överträffar dem i de flesta, MED är överlägsna både SD och AfS i sin utbildnings- och forskningspolitik, och KVP (Kristna Värdepartiet) har väl en bättre familjepolitik än alla dessa tre. Men i grunden kvarstår mycket av SD:s stabila och välavvägda helhetssyn, och som helhet, när vi ser till samtliga frågor, är de klart överlägsna MED och KVP, om än förstås inte AfS. Många väljare har också endast vaga uppfattningar om SD:s kompromisser, och den formella framgång Almqvist tror på skulle åtminstone för de flesta se ut som en framgång också för det politiska innehåll som de under alla år fortsatt associera med partiet (och förhoppningsvis inklusive mycket av den uppryckning ur sunkbunkern som Mikael Jansson såväl som den nuvarande partiledningen åstadkom). Detta vore i sig värdefullt och på intet sätt oviktigt. Det skulle ytterligare förskjuta åtminstone debatten i rätt riktning, även om sakpolitiken i verkligheten skulle fortsätta i fel.

Det är också både begripligt och försvarligt att AfS bildats. Men detta bildande var inte oundgängligt på det sätt SD:s var. SD:s förfall har på intet sätt gått lika långt som M:s och KD:s. AfS bildades därför att ungdomsförbundet, som var på väg att tillföra en hel ny generation av partiföreträdare med alla de kvalifikationer SD behövde och alltför ofta saknade, blev uteslutet ur partiet på felaktiga grunder, eller snarare utan några grunder alls. Jag vill inte välja mellan SD och AfS. Jag stöder AfS endast därför att jag numera måste välja mellan dem. Jag lämnade inte SD p.g.a. deras liberala anpassningar eller partiledningens övertramp. I själva verket motsätter jag mig fortfarande splittringen och förblir mycket besviken över den. Jag ser AfS som bara en del av SD, den bättre delen som samtidigt som den inte kompromissar i de många av Almqvist nämnda frågorna, inte heller – hoppas jag – representerar något kvardröjande i eller någon återgång till sunkbunkern, det “gamla första”, en “återradikalisering”, utan tvärtom ett åtminstone möjligt steg framåt, fortsättande SD:s överskridande av sunkbunkeriet men undvikande dess liberala anpassning, det “gamla andra” som Almqvist nu motståndslöst tycks acceptera, i riktning mot det “nya tredje”. Det som jag ville att de skulle göra hela SD till.

Eftersom jag långtifrån ser SD:s regeringsbildning med M som så brådskande som Almqvist, och under de nu givna förutsättningar han beskriver överhuvudtaget inte som önskvärd, betraktar jag inte AfS hot mot SD-M:s regeringsunderlag som ett problem. Hellre då alltså ett SD som fortsatt växer mot egen majoritet tillsammans med ett likaledes växande AfS (helst redan nu i riksdagen men annars utanför), sätter ytterligare tryck på sjuklövern, och fortsätter tvinga den till groteska samarbetskrumbukter och andra övertydligt avslöjande ohållbarheter, och därmed till dess slutliga, hjälplösa opinionsmässiga nedgång.

Men fastän jag alltså tvingas välja AfS, åtminstone vid valurnan, innebär mitt fortsatta försvar för “enhetslinjen” givetvis också ett fortsatt försvar för SD. Utöver det rent symboliska värdet i deras fortsatta framgång, tror jag ännu på deras återfinnande av den rätta, bortkompromissade vägen, återhämtandet av det som kastats ut genom fönstret – som del av att även de till slut blir det “nya tredje”. Jag tror m.a.o. fortfarande på den allmänna politiska linje William Hahnes styrelse i SD:s Stockholmsdistrikt och Gustav Kasselstrand och andra SDU-ledare på annat håll i partiet skulle börja försöka driva, att det fortfarande är möjligt att arbeta för den inom SD, och att den trots allt förr eller senare, under trycket av såväl de konkreta samhällsförändringarna som AfS, kommer att kunna väljas av hela partiet. Vi måste helt enkelt sätta press på SD så att de upphör med anpassningen och kompromisserna i “fråga på fråga”. AfS uppgift och funktion ska verkligen inte vara att ge SD fria tyglar att följa med M och resten av sjuklövern åt vänster. Poängen med AfS i riksdagen är ju, till att börja med, att de ska sätta press på SD från andra hållet, i motsatt riktning, så att de tvingas hålla sig på rätt kurs.

Det skulle verkligen visa på ett politiskt klimat som går “vår väg”, till skillnad från SD:s nya “lättköpthet”, deras fortsatta abdikation och villiga efterföljd av M åt fel håll, med “regeringsinflytande som ett mål överställt allt annat”. Det skulle driva inte bara debatten utan även sakpolitiken i motsatt riktning mot de senaste femtio åren. Inte bara SD måste föras tillbaka på rätt väg. Detta borde ske även med M. Det är det som är det meningsfulla med deras möjliga regeringssamverkan med SD. AfS måste dra SD åt rätt håll, och SD och AfS måste dra M, ja så många partier som möjligt, bort från åtminstone de fatala, gemensamma ideologiska tillbyggnader från senare årtionden, som möjliggjort det mest påtagliga förfall som både SD och AfS primärt vänder sig mot. Och det bör dessa partier kunna lyckas med, med hjälp av ett i dess helhet förändrat opinions- och debattklimat, skapat av ett fortsatt och förbättrat kulturellt och “metapolitiskt” arbete.

Det är den möjligheten, den helhetliga förändringspotentialen i politiken och debatten, den redan bevisade förmågan att sätta press på hela etablissemanget, som gör att det finns verklig grund för optimism. Om även AfS i en framtid blir så stora att de kan ingå i en regeringsbildning – vilket ju är fullt möjligt och rentav realistiskt givet sakernas tillstånd och opinionens motsvarande, oundvikliga förändring – är SD deras självklara koalitionspartner. Det är givetvis den samverkan, den riksdagsmajoriteten, den regeringen vi i ett längre perspektiv måste arbeta för (helst vill jag såklart också se en återförening). Men om SD då har blivit vad Almqvist nu synes bejaka att de blir i deras möjliga allians med M, skulle detta AfS-SD-samarbete riskera att bli nästan lika meningslöst som den. Rör vi oss däremot i den motsatta, rätta riktningen, blir redan SD:s koalition med M, om vi nu vågar hoppas på den, av största värde. I båda fallen hänger givetvis regeringsbildningens meningsfullhet på att de sämre partierna tvingas kompromissa med och anpassa sig till de bättre, inte bara tvärtom.

Intervju med Gustav Kasselstrand

20:e juli

Bannon och Europa

Det alternativa Europasamarbetet gör vissa framsteg. Den grupp i Europaparlamentet som framför allt franska Front National (nu Rassemblement National), inte minst genom Marine Le Pens appel aux peuples d’Europe, drev på för att skapa i samband med förra Europaparlamentsvalet 2014 kunde slutligen konstitueras 2015 som, med den engelska beteckningen, ENF, Europe of Nations and Freedom. Förra året arrangerade det snabbt uppstigande partiet Alternative für Deutschland en konferens med ledarna för de andra stora partierna i denna grupp, utöver FN/RN FPÖ, Lega, Wilders o.s.v. Och härom veckan gjorde den väl hittills, med sin nya regeringsställning, mest framgångsrike av dessa ledare, Matteo Salvini, ett nytt utspel om att ena Europas mer eller mindre nationalistiska och populistiska partier.

Nu kommer Donald Trumps före detta “chefsstrateg” och säkerhetsrådgivare Steve Bannon, som efter att ha tvingats lämna dessa positioner sedan en tid varit verksam i Europa och bl.a. framträtt som talare hos FN/RN och i Italien och Ungern, med ett eget initiativ i samma riktning. Han vill starta en “rörelse” som helt enkelt ska heta The Movement, och bygga upp en stiftelse eller fond för att motverka George Soros inflytande och i stället befrämja de EU-kritiska partierna. Utan tvekan vill Bannon påverka val i Europa, vilket ingalunda är någon främmande idé i USA. Men initiativet är individuellt, och det politiska innehållet nytt.

Det intressantaste är Bannons idé om en ny “supergrupp” i Europaparlamentet som han vill ska bildas efter nästa års val. Detta är också det för Sveriges del viktigaste, såtillvida som han tänker sig att även SD ska ingå i den. Initiativet innebär därigenom ett återvändande till 2014 års utgångspunkter, ett nytt försök att förverkliga den större enhet som ENF inte lyckades uppnå. Han vill även ha med Sannfinländarna.

Att skapa en ny grupp i stället för att försöka värva nya partier till ENF, partier från vad som kommer att återstå av EFDD- och ECR-grupperna när Storbritannien lämnar EU, är säkert den rätta strategin. Det blir då en nystart för partier från olika grupper, vilka senare då rimligen ersätts av den nya gruppen. I stället för att anpassa sig till den redan existerande och av franska RN dominerade ENF, kan alla dessa partier vara med och från början bygga upp en ny, självständig enhet. Bannon tycks också vilja få med ungerska Fidesz, vilket skulle innebära att ett stort parti också bryts loss ur EPP-gruppen.

Bannon föreställer sig att denna nya supergrupp skulle kunna samla så mycket som en tredjedel av Europaparlamentets ledamöter. Det här är utan tvekan, och har hela tiden varit, det rätta målet: att ena alla de nämnda EU-kritiska eller -skeptiska partierna (och andra, mindre sådana) i en stor och slagkraftig grupp, som på allvar kan vända Europasamarbetet till ett samarbete som verkligen är för Europa och inte för den destruktiva, lägre typen av globalism. Nu föreslås en ny väg att nå dit, som rimligen har bättre förutsättningar att lyckas än den hittillsvarande.

Många frågor återstår, inte minst om just nationalismen och populismen som sådana. Och mycket återstår att göra när det gäller ideologisk utveckling, fördjupning och förfining. Men man måste börja någonstans, och i dagens Europa var det mycket länge sedan det överhuvudtaget fanns någon möjlig annanstans att börja. Endast de mer eller mindre nationalistiska och populistiska partierna förvaltar idag åtminstone viktiga delar av de traditionalistiska och konservativa insikterna. Med sin i vid mening socialkonservativa åskådning gör dessa partier det oftast också på ett intelligent och kreativt sätt som verkligen svarar mot tidens krav och nya, påträngande frågor.

Att det blivit så här, att det är dessa partier som nu är på väg att bli politiskt dominerande och agendasättande i Europa, har varit en oundviklig utveckling inte bara i ljuset av den gamla högerns kontinuerliga och alltmer fullständiga kollaps under globalistsubversionens tryck och dess historiskt exempellösa följder i form av massinvandringen och den principiella mångkulturalismen. Det har också varit oundvikligt på grund av att det för första gången blivit uppenbart för stora väljargrupper hur, och i vilken utsträckning, vänstern bara är en del av och ett instrument för en med den idag existerande högern gemensamt upprätthållen världsordning, att vår tids etablissemangshöger och etablissemangsvänster tillhör samma revolutionärt modernistiska, liberalsocialistiska, inte minst av det supranationella finansiella systemet unipolärt kontrollerade ordning (eller icke-ordning). Och att det i verkligheten inte finns något konstigt eller motsägelsefullt i detta.

Hur kan då en amerikan bidra till att befrämja de mot denna verklighet oppositionella partiernas fortsatta framgångar i Europa? Här kommer Bannon förstås att stöta på en del hinder i form av delvis orättvist generaliserande antiamerikanism. Mycket hänger på i vilken utsträckning Trump kommer kunna förverkliga sina kampanjlöften, inte minst när det gäller att stoppa den interventionistiska utrikespolitiken, d.v.s. användningen av USA och NATO som huvudsakliga tvångs- och våldsinstrument för den beskrivna globala ordningens upprätthållande och spridning. Att Trump bombar Syrien så snart media börjar skrika om högst osannolika gasattacker har gjort att det sett mörkt ut på denna front, men den senaste tiden, och inte minst toppmötet med Putin i Helsingfors, kan ge anledning att åter hoppas på Trump. Därmed kan Bannon, som själv i icke ringa utsträckning var med om att utforma valkampanjens linje även om inte heller hans utrikespolitiska ståndpunkter alltid är invändningsfria, få en rejäl skjuts i den nya europeiska karriär han tydligen siktar på, buren av en åtminstone relativt välförtjänt popularitet.

Om Trump och hans rörelse för de europeiska partier Bannon vänder sig till kan komma att representera det andra USA, det USA som alltid funnits där som ett alternativ till såväl den gamla liberala wilsonianismen som dagens, eller gårdagens, neokonservatism, kunde européerna i större utsträckning börja upptäcka också dess intellektuella traditioner, den egentliga amerikanska konservatismen och traditionalismen såväl som det bästa i den specifikt amerikanska populismen. Därmed kunde inte bara den delvis högst befogade antiamerikanism som kunde bli ett hinder för Bannon övervinnas, utan somligt i den långtgående amerikaniseringen av Europa under hela 1900-talet kanske till och med i viss mån vändas till något positivt.

För många av kontinentaleuropéerna kommer ändå en del huvudsakligen rent kulturella problem kvarstå. Som kunde förväntas är reaktionerna också hittills blandade. AfD:s Alice Weidel, som träffat Bannon, låter exempelvis positiv, medan partikollegan Jörg Meuthen är skeptisk. Typiskt nog är dock situationen annorlunda i det i just kulturellt avseende mer amerikaniserade Sverige. Jag har tidigare behandlat den åtminstone tidigare oreserverade Trumpkulten inom exempelvis den s.k. alternativhögern i Sverige, som framstod som, ja ofta själv tycktes vilja vara endast en gren av den amerikanska. Alternativhögern är nu ett kapitel för sig. Men också i AfS och stora delar av SD finns en mycket stark mottaglighet inte minst för Trumps och Bannons strategier, metoder och attityder.

Hur de fungerar i Europa måste alltså bli beroende av hur Trumps sakpolitik utvecklas och vilket USA han verkligen kommer företräda. Men också naturligtvis av vilken förståelse av Europa som Bannon visar sig ha eller kommer tillägna sig. Det finns hursomhelst anledning att ställa sig försiktigt positiv. Kan Bannon på det här antydda rätta sättet tillföra “hög energi” till det alternativa Europasamarbetet så är det välkommet. Att sådan energi saknats, att detta samarbete har brister och är outvecklat i förhållande till de involverade partiernas nuvarande storlek i sina respektive länder, att de även som nationalister behöver ett sådant samarbete, tillhör de iakttagelser som motiverat Bannons initiativ.

Samhällsnytt rapporterar att Kent Ekeroth redan varit i kontakt med Bannon och tycks vara ombord på projektet. Att han inte representerar SD i den utsträckning Bannon kanske tror gör givetvis att man inte kan dra några slutsatser rörande SD:s förhållningssätt. Ekeroth var ju också en gång i tiden individuell medlem i det europeiska parti ur vilket ENF bildades – tills partiledningen satte stopp för det.

Men Bannon kan nu förhoppningsvis ge en stark impuls i riktning mot den enade grupp i Europaparlamentet som så länge behövts. Bara att det i vidare kretsar börjar tänkas mer i dessa banor är ett stort steg framåt. Om stöd kan vinnas i de stora och mest framgångsrika kontinentaleuropeiska partier som Bannon tänker sig som medlemmar i en sådan ny supergrupp, av vilka två redan sitter i regeringsställning, en grupp som inte bara är ett utvidgat ENF utan något nytt och självständigt – då måste väl SD:s reservationer falla? Det är ju också AfD och Lega, och inte FN/RN som den nuvarande SD-ledningen fortfarande ogillar, som stått för de senaste initiativen ifråga om den alternativeuropeiska enhetslinjen. Och trots att Bannon, som vi vill hoppas, står för ett annat och hos oss mindre känt USA, kan väl ändå amerikansk input som sådan bara få svenskar att känna sig mer hemma.

SD:s vägval i Europaparlamentet

SD byter partigrupp i Europaparlamentet från Europe of Freedom and Direct Democracy (EFDD) till European Conservatives and Reformists (ECR) – för att nu använda de vanliga engelska namnen, en praxis som dock ter sig mindre rimlig när Storbritannien lämnar EU och, om jag förstått saken rätt, engelska därmed inte längre kommer vara ett officiellt språk i unionen, eftersom man bestämt att varje medlemsland bara får ha ett eget språk och Irland valt gaeliska och Malta maltesiska.

Redan inför förra Europaparlamentsvalet ville SD gå med i ECR, men tilläts inte göra det eftersom de ansågs för “radikala”. Att de nu godtagits som medlemmar är fullt begripligt i ljuset av deras egen politiska utveckling sedan dess, men också naturligtvis av Brexit och de mer allmänna förändringarna i Europa i vilka ECR:s partier är involverade.

Åkessons svepande formulering om att bytet innebär att “vi breddar våra kontaktytor mot den konservativa sfären i USA som ECR sedan länge har ett nära samarbete med”, tyder tyvärr på att det är de av den för-trumpska neokonservatismen präglade grupperingarna han syftar på, eftersom det endast är dem som ECR och i synnerhet Tories “sedan länge” haft – kunnat ha – ett samarbete med.

Möjligen är det bara så att förtrogenheten med och urskillningen ifråga om konservatismens olika riktningar i USA är bristfälliga i SD-ledningen. Men som Åkesson nu uttrycker sig ser det mest ut som ännu ett steg i SD:s beklagligt förändrade inställning till NATO. Är dagens brittiska Toryparti under Theresa Mays ledning verkligen numera en förebild för SD? Det är i så fall högst uppseendeväckande, inte bara ur ett nationalistiskt utan även ett mer egentligt konservativt perspektiv.

Anslutningen till ECR behöver dock inte vara enbart negativ. Gruppen brukar betecknas som EU-kritisk, men inte i betydelsen att man vill avveckla EU, utan bara att man tämligen grundligt vill reformera unionen. Utan tvekan kan SD bidra till att förstärka dessa reformambitioner.

Inte ens en förändring av European People’s Party (EPP) i samma riktning är ju längre utsiktslös. Ungerska Fidesz, som i avgörande frågor ju i sak står närmast Europe of Nations and Freedom-gruppen (ENF), är visserligen fortfarande mest ett anmärkningsvärt undantag där, om än förvisso mycket gynnsamt för gruppen. Men Österreichische Volksparteis (ÖVP) nya regeringsbildning, det exempel Sebastian Kurz satt genom alliansen med Freiheitliche Partei Österreichs (FPÖ), har verkligen förändrat situationen. Detta är ett skifte av paradigmatisk betydelse för hela Västeuropa och ÖVP:s motsvarigheter där. The Spectator kallade nyligen Kurz Europas viktigaste politiker.

Men just därför måste man fråga sig om SD behövs för att förstärka ECR:s reformambitioner. Om de inte på annat håll kan göra mer för att uppnå den nödvändiga reformen av EU, och samtidigt befrämja sin politiska linjes framgång i hela Europa, som på alla möjliga sätt skulle gynna den även i Sverige.

I samband med förra Europaparlamentsvalet 2014 förespråkade jag att SD borde ansluta sig till bildandet av vad som kom att bli ENF, under förutsättning att denna nya grupp i sin tur ideologiskt utvecklades, tonade ner den otillräckliga populistnationalismen, och satsade på det alternativa Europasamarbetet och inte bara EU-motstånd. Det senare och för mig avgörande villkoret menade jag då i tillräcklig utsträckning uppfylldes av Marine Le Pens appel aux peuples d’Europe. Men härom dagen gjorde Matteo Salvini ett utspel om att ena Europas nationalistpartier som tycks gå utöver detta. Även på denna front fortsätter alltså ENF och dess partier röra sig i rätt riktning.

Det var, i ljuset av den beklagliga debatten om dessa Europaparlamentsgrupper och deras sammansättning 2014 som jag i viss detalj följde i mina inlägg, begripligt att SD då tvekade och valde EFDD. Vad jag hävdade var därför i stället att man på sikt borde orientera sig mot den nya grupp man då försökte bilda och som sommaren 2015 slutligen konstituerades som ENF. Man borde uppställa detta som det långsiktiga målet, målet inför nästa Europaparlamentsval 2019, åtminstone i den interna planeringen, och därför vidmakthålla goda relationer med dem.

Hade SD som helhet utvecklats på rätt sätt, skulle det idag varit fullt naturligt och opinionsmässigt möjligt att ta steget från EFDD till ENF i stället för till ECR. Både FPÖ och Lega har ju idag uppnått just det SD fortfarande strävar efter i Sverige, och sitter i regeringsställning med stort inflytande. De har därmed blivit förebilder för andra partier av SD:s typ, eller åtminstone den typ SD borde representera.

Allt vägt och mätt måste SD:s gruppbyte ses som ännu ett steg i fel riktning. Det innebär nämligen en fortsatt rörelse bort från de mest framgångsrika partierna av deras egen typ, ja väl i termer av växt och långsiktig tendens de mest framgångsrika i Europa överhuvudtaget: inte bara FPÖ och Lega utan även Rassemblement National (franska Front Nationals nya namn) och nu även det kanske mest signifikativa och viktiga av alla, Alternative für Deutschland. När Lega och gamla EFDD-vännerna, den italienska Femstjärnerörelsen (Movimento 5 Stelle) nu bildat regering till och med utan den gamla etablissemangshögern, borde man verkligen satsat på att förstärka ENF i stället. Därigenom skulle man, genom det alternativa Europasamarbetet, kunnat skapa förutsättningarna för samma maktskifte i andra europeiska länder, inklusive Sverige.

Man måste ju också notera att med Brexit, Tories, partiet som skapade ECR, och partiet med de stora amerikanska kontaktytorna, försvinner ur denna grupp. Förlorar den inte därmed lika mycket tyngd som EFDD när UK Independence Party är borta?

SDU såg den rätta framtidsvägen från början, och den är nu Alternativ för Sveriges linje. Kan detta parti på allvar bli det “nya tredje” bortom å ena sidan sunkbunkerns typ av nationalism och å andra sidan den liberala anpassningen i SD, borde här kunna utbreda sig en öppen aveny rakt in till centrum för Europas viktigaste politiska miljöer och avgöranden under överskådlig tid. Även om SD säkert, inte minst genom Peter Lundgren, kommer kunna fortsätta göra mycket bra i sin nya europeiska partigrupp, känns deras byte på det hela taget som en självmarginalisering och en återvändsgränd.

Trans Europ Express

Framtidens sanna EU bör, föreslår jag, skapa en ny, utvidgad höghastighetsversion av 50-talets fantastiska TEE, som bidrar till att ytterligare binda ihop medlemsländerna, till att förstärka deras gemensamma europeiska identitet, till att alla i högre grad identifierar sig med hela Europa.

Enhetslinjen idag

Den “enhetslinje” jag försökte förespråka 2015 som svar på den massivt mediauppmärksammade konflikten mellan SD:s partiledning och ledningen för ungdomsförbundet, som intensifierats genom årsmötets val av William Hahnes nya styrelse för Stockholmsdistriktet, är, tror jag, fortfarande i någon mån och på visst sätt giltig och relevant idag, d.v.s. även nu när de gamla SDU:arna bildat ett eget parti, Alternativ för Sverige.

Naturligtvis måste AfS driva på i en viss riktning på ett sätt som SD inte gör, och därmed också ibland, ja säkert ofta, kritisera SD. Men detta skiljer sig inte så oerhört mycket från vad SDU som normalt ungdomsförbund borde ha kunnat göra i förhållande till det s.k. “moderpartiet”, även om det förvisso skiljer sig något mer från vad Hahnes Stockholmsstyrelse kunde göra i förhållande till partiledningen och partiet som helhet inom ramen för det gemensamma principprogrammet. Att SDU inte tilläts göra det, visar att det definitivt fanns utrymme för det nya partiet.

Och sakpolitiska motsättningar är förstås vad politiken handlar om. Men bittra personkonflikter och hatiska angrepp av den typ som för mig var sakligt obegripliga 2015 känns fortfarande onödiga, kontraproduktiva och futtiga när jag ser dem idag. Ett parlamentariskt samarbete mellan ett fortfarande växande SD och ett tillräckligt stort och likaledes växande AfS vore för mig långt mer önskvärt än ett av fortsatta eftergifter från SD:s sida präglat samarbete mellan dem och M – även om ett samarbete mellan SD och M utan fortsatta eftergifter, och som i stället drar M i SD:s riktning, också är önskvärt.

Att Gustav Kasselstrand alltifrån AfS bildande tydligt och flera gånger förklarat att han inte hyser något agg mot SD är ett gott tecken, en mogen gest av just den typ som behövs. Det vore tacknämligt om någon liknande signal kom från SD-ledningen. Ett sådant normaliserat förhållande gick inte att uppnå 2015, inom SD:s ram. Man kanske, för Sveriges skull, kan hoppas att det är lättare nu, med två olika partier.

Alternativ för Sverige – Europapartiet

Gustav Kasselstrand och Marion Maréchal-Le Pen i Stockholm sommaren 2013.

Kasselstrand Le Pen

Sverigedemokraterna – Europapartiet  (januari 2014)

Kasselstrand om Europasamarbetet

Så här skriver Gustav Kasselstrand nu på Alternativ för Sveriges hemsida:

“För mig som nationalist och Europavän har det alltid varit självklart att svenskar, fransmän och andra europeiska folk kämpar inte bara för våra respektive nationer utan även för vårt gemensamma Europa. Samarbete gör oss starka.

Av den anledningen valde jag under min tid som SDU-ordförande att knyta kontakter med likasinnade rörelser över hela Europa. När Front Nationals ungdomsförbund deltog på vårt seminarium i Visby 2013 var det första gången någonsin som Front National besökte Sverige. Front Nationals medverkan resulterade i gemensamt avståndstagande från den samlade svenska journalistkåren som tuggade fradga av förskräckelse. ‘De går över gränsen’, löd rubriken i Aftonbladet. Medias och andra partiers reaktioner stärkte ytterligare min övertygelse att fortsätta på samma linje.

I juni 2014 tvingades jag av partiledningen i Sverigedemokraterna att avbryta samarbetet med Front National. Två veckor senare blev de Frankrikes största parti i Europaparlamentsvalet med 25% av rösterna.

Jag såg det som ett stort misstag att SD valde att ta avstånd från Front National och istället ingå i EFDD-gruppen. Nigel Farage och UKIP i all ära, men våra närmaste allierade fanns – och finns fortfarande – i ENF-gruppen, inte i det politiska sammelsurium som EFDD utgörs av.

När Alternativ för Sverige tar plats i Europaparlamentet i juni 2019 ser jag det som en självklarhet att verka för ett samarbete med Front National.

Sedan det fenomenala valresultatet 2014 har partiet fortsatt röna framgångar. I första rundan av presidentvalet 2017 fick Marine Le Pen 7,7 miljoner röster, motsvarande 21,3% av rösterna. I andra valomgången röstade ytterligare nästan 3 miljoner fransmän på henne. Trots att hon förlorade mot Emmanuel Macron var hennes och partiets resultat alltjämt en betydande framgång: inte sedan 2002 hade Front Nationals kandidat kommit till andra omgången av presidentvalet, och jämfört med den gången fördubblade man nästan sitt resultat (från 17,8% till 33,9% av rösterna).

Om fem år är det återigen presidentval, och ingen kan utesluta att Le Pen – om hon kandiderar – mycket väl skulle kunna segra. Att i ljuset av dessa framgångar inte vilja dra lärdom av Front Nationals och Le Pens erfarenhet vore ett oförlåtligt strategiskt misstag. Räkna med att jag och mina partivänner i Alternativ för Sverige kommer att befinna oss på de franska barrikaderna i nästa presidentval.”

Kulturirrelevans och troglodytnationalism

Nordisk Alternativhöger hjälper till genom att snyggt memifiera min kommentar om dem i inlägget Populism och ideologi:

Troglo2

Jag får väl tillstå att jag kanske uttryckte mig litet för hårt, såtillvida som den nordiska alternativhögern också presterar seriösa, utförliga analyser av saker och ting. Men det berodde i så fall på att jag just nu är särskilt upprörd över deras (åtminstone tidigare) hjälte Trump, vars stödtrupp, den amerikanska alternativhögern, de ju omöjligt kan förneka är deras förebild och från vilken de övertagit sin jargong.

Det blev hursomhelst en stor och till slut bra men från den nordiska alternativhögerns sida mestadels upprörd diskussion på Facebook, som upptog större delen av lördagskvällen. Kloakinslag à la Flashback saknades inte, och avslöjade även här, genom den karaktäristiska attityd jag vid det här laget känner ganska väl, hur avvisande några populister, nationalister och medlemmar av radikalhögern faktiskt är mot de ståndpunkter jag försöker försvara. Tyvärr förfaller de till kloakeri i stället för att engagera sig i seriös debatt. Några visade också att de inte förstått någonting av vad jag skrev. Men andra förstod, ja de flesta tror jag, åtminstone tillräckligt mycket och åtminstone allteftersom diskussionen fortskred.

Två termer i min kommentar behöver förtydligas.

“Kulturirrelevant”: Detta syftar på Christoffer Dulnys frekventa och programmatiska användning, alltifrån början, av termen “kulturrelevant” som beskrivning av den nordiska alternativhögern och det den gör. Han använder här ett vitt, sociologiskt-antropologiskt kulturbegrepp, och hävdar att han bara anpassar sig till den verklighet, den “kultur” i denna mening, som många unga människor som han vill nå lever i, att han därigenom blir relevant för dem. Därav det turboamerikaniserade pling-plongandet. Jag använder däremot “kultur” i en begränsad, normativ mening, för vilken denna anpassning är irrelevant. Som framgår inte minst av mitt inlägg Hem till Tyskland? är jag kritisk till amerikaniseringen som sådan, eller åtminstone det mesta av den sådan den sett ut under nittonhundratalet, och i flera aspekter. Och därmed förstås till anpassningen till den.

“Troglodytnationalism”: Detta ord, liksom “troglodythöger”, som jag använde i inlägget Nordisk Alternativhöger i Charlottesville, har jag använt i flera år, främst i konversationssammanhang, och ursprungligen med hänvisning till, och med anledning av, en bild med grälla färger som Marcus Follin, som kallar sig själv (!) “The Golden One” (kanske efter “Zlatan”, som betyder “gyllene”), publicerade av sig själv som troglodyt, halvnaken med djurskinn och klubba. Detta var något som skaparen av ovanstående mem inte kände till. Follins bild var väl inte så farlig i sig, men hos honom blir den ju oundvikligen en del av hans helhetliga politiska kommunikation, och därmed mindre rolig.

Den nordiska alternativhögern tog inte avstånd från Follin, men argumenterade ändå att han inte var särskilt involverad i just deras grupp. Detta var jag delvis medveten om, och vad jag skrivit var bara att “det händer” att troglogytnationalismen “skymtar”. Den gör det främst när den nordiska alternativhögern, som jag skrev, “faller ned i den gamla sunkbunkern”. Där möts ju utan tvekan numera stundom, ja rentav ofta, alternativhögern, den äldre typen av nationalister (inklusive nysvenskar, fascister och nationalsocialister), identitärerna och nyhögern i den nya enhet som man försökt etablera även i Sverige, i enlighet med Charlottesvilles paroll “Unite the Right”. Och de möts inte bara nere i sunkbunkerns politiska, intellektuella och mediala sammanhang, utan också nere på gymmet.

Mer troglodytnationalism än Follins skymtar förstås i den nordiska alternativhögerns avsiktligt tvetydiga, provokativa fascistspex. Som Åkesson konstaterade har ju Dulny plötsligt gått mycket långt från sin långvariga position som SD:are. Han har gått längre än SDU:arna och AfS. Allt under inflytande av Trumps bullrande framfart och den amerikanska alternativhögerns av den föranledda och möjliggjorda nya metoder. Det är litet svårt att förstå hur de kan bli så upprörda över och, som det synes, förvånade av min partiella kritik. De vill ju provocera med troglodytism, det är ju deras självvalda särmärke.

Men närvaron av troglos och andra brutalprimitivistiska inslag, såväl som gammalnationalismens ofta överspända bild- och symbolspråk, står i bjärt kontrast till åtminstone det mesta av den nya, mer i min mening kulturrelevanta estetik för nyhögeridéerna som Daniel Friberg försökt skapa. Det primärt nationalsocialistiska och fascistiska förlaget Logik som, kanske signifikativt, utgivit boken Att förstå alternativhögern, använder för omslaget en bild av en sunkis i jeans som baxar en överdimensionerad svensk flagga upp på ett Caspar-David-Friedrich-liknande klipputsprång. Det är obegripligt att denna bok inte utgavs på Arktos. Nordisk Alterntivhöger talar explicit och ofta om estetikens betydelse för politiken.

Och jag har redan flera gånger varit inne på de många uppenbara problemen med denna nya urskillningslöshet när det gäller det idémässiga och politiska innehållet. Den försvårar den av kritisk distans och selektivitet präglade dialog med den nya högern som jag försökt försvara och börja exemplifiera.

Den nya högern – behovet av fördjupad analys

Tillbaka till frågan om neofascismen

Alternativhöger och neofascism

Populism och ideologi

Många konservativa, främst i anglosfären, betraktar konservatismen som motsatsen till ideologi, som icke- eller antiideologi. Det är en begriplig hållning utifrån ett burkeanskt perspektiv. Revolutionärernas abstrakta, rationalistiska skrivbordskonstruktioner ställdes mot verkligheten, det historiskt framvuxna, traditionen, sedvanan, det hävdvunna, såväl som mot en djupare moralisk ordning ytterst förankrad i den religiöst förstådda transcendensen. I viss mån ställdes också revolutionärernas kompletterande, med rationalismen på olika mer eller mindre subtila sätt växelverkande sentimentalism, emotionalism, ja irrationalism mot en djupare, traditionsbunden visdom, formulerad i andra termer än rationalismens. I övriga Europa kunde konservatismen p.g.a. annorlunda inhemska traditioner eller nya utvecklingar – den franska rationalismen, den nya tyska idealismen – ibland formuleras mer rationalistiskt och därmed komma att ligga närmare ideologin sådan den uppfattades från ett burkeanskt perspektiv, men Burkes inflytande var stort även i den franska exiloppositionen och i Tyskland, och blev i mycket en del av den framväxande romantik som, som en märkligt övergripande ny sensibilitet, formade både revolutionen och reaktionen.

Den anglo-burkeanska terminologin har utan tvekan sina poänger, och jag själv brukar tala om både ideologi, politisk teori och politisk filosofi, ibland var och en för sig, ibland som kompletterande termer i ett gemensamt sammanhang. Men i verkligheten är distinktionen inte så skarp. Ideologin är också ett slags filosofi, eller vice versa (se exempelvis Michael Freedens Ideology and Political Theory: A Conceptual Approach från 1989 för viktiga perspektiv på denna fråga). Den verkliga skiljelinjen i konservatismens sammanhang går mellan sådan filosofi som de konservativa accepterade och sådan som de förkastade. Och eftersom ideologi kan användas i en vidare och mer allmän mening än de konservativa gör, brukar jag inte tveka att tala om ideologi i partipolitiska sammanhang.

Och jag brukar betona behovet av den. Jag ser ingen anledning att avfärda termen ideologi som olämplig för att beteckna det politiska tänkande som varje seriös organiserad politik behöver, det tänkande som ensamt kan tillhandahålla tillräckligt politiskt seende, ja tillräcklig allmän klarsyn.

När jag vid mitten av 00-talet, eller närmare bestämt i samband med valet 2006, samtidigt som jag gav upp hoppet om de politiska partier jag tidigare röstat på och periodvis varit medlem och i viss mån aktiv i, upptäckte Sverigedemokraterna och fann denna upptäckt relevant som erbjudande en utväg ur vad som såg ut som en oundviklig ny partilöshet för min del, berodde det främst på att de helt enkelt hade rätt i fler för mig centrala sakfrågor än de andra partierna. De kvarhöll centrala positioner som Moderaterna och Kristdemokraterna uppgivit.

Ideologiskt fanns däremot brister och otillräckligheter som förklarades av den definierande och helt dominerande nationalismen. Men nationalismen förlänade likväl partiprogrammet en distinkt ideologisk karaktär i allmän och neutral mening. Det då gällande programmet var omfattande och detaljerat, och man kunde se att det funnits intellektuella som under lång tid (SD var vid denna tid inte något “nytt” parti, även om det tidigare varit så litet att det för mig i stort sett varit okänt) knåpat med det i olika upplagor. Det fanns en grundläggande, sammanhållande, åskådningsmässig enhet och konsekvens som entydigt vittnade om närvaron av ett element av genuint politiskt tänkande. Nationalismen var tillräcklig för att, på detta sätt partiprogrammatiskt formulerad, konkretiseras och specificeras i de rätta positionerna i sakfrågorna, positioner som tidigare från andra ideologiska utgångspunkter intagits också av mina gamla partier, om än vid det här laget för relativt länge sedan. Inte minst när man just stod inför M:s och KD:s katastrofala, fortsatta politisk-korrekta nyorienteringstendenser under Reinfeldt och Hägglund, framstod SD:s program som ett imponerande dokument.

När jag efter att under några år ha studerat detta program, såväl som de nu allt tydligare framträdande jämförbara partierna i övriga Europa och överhuvudtaget nationalismens utveckling, även som ideologisk, intellektuell strömning i allmänhet, alltifrån efterkrigstiden, blev medlem i SD, försökte jag, naturligt nog, lämna ett bidrag i form av förslag till ideologisk utveckling och fördjupning i linje med de intellektuella traditioner jag ägnat mig åt både akademiskt och i min kontakt med mina tidigare partier. Innebörden av denna utveckling och fördjupning var främst en samtidig modifikation och komplettering av nationalismen, som utifrån dessa traditioner ju, oaktat dess viktiga delsanningar, framstod som både delvis ohållbar och otillräcklig som helhetlig och allenarådande ideologi.

Mattias Karlssons nya program från 2011 var kortare och mer strömlinjeformat, men det markerade, från perspektivet av min föreslagna modifikation och komplettering, ett stort framsteg genom att lyfta fram socialkonservatismen som huvudsaklig ideologisk självbeteckning framför nationalismen, även om den senare också nämndes i samma mening. Tyvärr tolkades detta av många medlemmar som en anpassning, ja kanske den allra mest karaktäristiska och signifikativa anpassningen, till det politiska etablissemangets åsiktskorridor och till den svenska välfärdsstaten i den utformning den för närvarande hade, och förstås också i linje med den sverigedemokratiska folkhemsromantiken: begreppet förstods helt enkelt i analogi med socialliberalismen och socialdemokratin, och därmed som ett uttryck för ett övergivande inte bara av nationalismen, utan även av den konservatism som “social” här bara användes som en bestämning till.

Denna tolkning var begriplig såtillvida som partiet under Åkessons ledning verkligen också på flera sätt uppvisade en ny politisk anpassning, och ingen fullständig klarhet råder om Karlssons intentioner med den terminologiska innovationen. Men i historiska termer var tolkningen problematisk. Det blev nödvändigt att försöka klargöra socialkonservatismens innebörd som legitim riktning inom eller variant av konservatismen som sådan, utan samband med de problematiska tendenser den partiinterna oppositionen pekade på. Inte minst ville jag peka på socialkonservatismens inte minst men ingalunda enbart tyska, akademiska och filosofiska bakgrund, där mycket stora resurser stod att finna för en solid underbyggnad och förstärkning av partiets ideologi sådan den nu formulerades. Socialkonservatismen kunde också lätt kopplas till mina specifika traditioner, såtillvida som idealismen, personalismen och historicismen samtliga varit avgörande för dess historiska utformning. Mina helhetliga förslag för ideologins modifikation och komplettering kunde således på vad som såg ut som ett fördelaktigt sätt finna en anknytning i den partiinterna revision som Karlsson företog genom hans användning och nya framlyftande av begreppet socialkonservatism, även om de också gick avsevärt utöver det.

Utöver inläggen i denna blogg höll jag en föreläsning i ämnet för partivännerna. Men några mer entydiga tecken på att jag lyckats med denna kommunikation har jag ännu inte sett. Många ser inte bara fortfarande den nya socialkonservatismen som ett svek mot nationalismen och konservatismen, utan är fullständigt oförstående inför begreppet, ja vissa tror att det är Mattias Karlssons egna påhitt! Och de fortsätter bekräftas i sin missuppfattning av partiets faktiska, sakpolitiska och attitydmässiga omorientering. Såtillvida som denna partiinterna opposition kvarstår, och för den delen också såtillvida som den rätt förstådda historiskt föreliggande socialkonservatismen inte har tillägnats och tillämpats för utformningen av partiets politik, har den potentiella styrka som framlyftandet av socialkonservatismen gav har helt enkelt inte fullt kunnat utnyttjas. Vad som har skett är i stället att den ideologiska stringens och kompass som tillhandahölls av nationalismen har börjat gå förlorad. Åtminstone i den meningen har kritikerna fått rätt.

Inte heller de övriga, mer allmänna konservativa inslag som Karlsson lyft in och som delvis ersätter de nationalistiska – och det handlar om genuina och värdefulla ideologiska eller filosofiska inslag, inspirerade bland annat av hans läsning av Roger Scruton, som innebär en tydlig och välkommen början till en modifikation och komplettering av partiets gamla traditioner – har kunnat förhindra denna utveckling. En långt kraftfullare och resursrikare ansats i samma riktning finner vi hos Samtidens kulturskribent, den i Uppsala aktive sverigedemokraten Simon O. Pettersson, som också, i egenskap av germanist med stort historiskt intresse för Preussen och det tyska kejsarriket, är eminent kvalificerad att föra vidare projektet att förklara socialkonservatismens historiska innebörd. Men det återstår att se vilket genomslag det får i partiet.

Vad vi tills vidare ser är alltså tyvärr en anpassning i tecknet av vad jag kallat liberalpopulism. Den gamla kärnan av ideologiskt medvetna och kunniga nationalister har ersatts av allmänt missnöjda massor av väljare och medlemmar, som ännu inte tillräckligt tillägnat sig en allmän- och socialkonservativ förståelse. Om en vag liberalism i olika schatteringar – mer eller mindre social, mer eller mindre marknadsfundamentalistisk, alltid diffust allmänkulturell, alltmer illiberal ifråga om åsiktstolerans och yttrandefrihet – utmärker det politiska mittfält som inom etablissemanget är ockuperat av arméerna av illa utbildade postmarxistiska tjänstemän på alla områden, och samtidigt utsatt för det allmänna “västliga”, delvis neokonservativa geopolitiska trycket, kvarstår i frånvaron av både nationalism och konservatism även för den sverigedemokratiska oppositionen endast liberalismen, en liberalism som primärt betecknar en förhandenvarande historisk-social realitet, liberalismen som system snarare än som ideologi, som det opinionsmässiga fält som ensamt är tillgängligt för motståndet mot etablissemanget. Man är hänvisad till detta fälts givna konfiguration för sina redskap, sina referenser, ja sina värderingar.

Och det är här vi tydligt urskiljer den kanske viktigaste, oundvikliga konsekvensen för partier av SD:s typ av försvagningen eller uppgivandet av ideologin. Rent generellt gäller att de innebär populismens överhandtagande. Populismen blir vad som återstår. Och med populism menar jag inte, såsom alltfler beklagligt nog gör, bara en politisk riktning som vänder sig mot det idag existerande etablissemanget, utan det mer allmänna fenomen jag diskuterat i tidigare inlägg och som bestämmer den etablerade definitionen bland forskare – ett fenomen som även kan identifieras hos etablissemanget självt. Men utan tvekan innebär den utlämnadhet åt populismen som ideologins tillbakaträdande medför en särskild nackdel för, en distinkt försvagning av oppositionen mot etablissemanget. Den förlorar helt enkelt klarsyn. Den förlorar djupare förankring. Den blir lättare att manipulera och kontrollera. Och det är vad vi ser. SD och jämförbara partier i Europa skördar på grund av etablissemangets fastlåsthet i sin såväl ideologiska som sakfrågemässiga absurditet självklara och stora framgångar medels populismen. Men på sikt måste även denna populism, och inte bara nationalismen, modifieras och kompletteras av andra ideologiska komponenter.

När jag valde att stödja SD var det redan föreliggande momentet av populism s.a.s. ett pris värt att betala. Det var möjligt att tolka i termer av den “högre” populism som även det ickepopulistiska element jag efterlyser alltid måste bejaka, erkänna, försvara. Men det finns gränser för en sådan apologis möjligheter i vår givna historiska situation.

Donald Trumps framfart, även i Europas dissidentopinion, borde göra oss akut medvetna om populismens vansklighet, ja ännu mer än om nationalismens. Hans valframgång var begriplig, i ljuset av de många rätta ståndpunkter han intog i motsats till det amerikanska etablissemanget och den s.k. djupa staten. Populismens allmänna definition tillåter självklart att en populistisk politiker kan ha rätt i sakfrågor. Men den visar också hur snabbt en sådan politiker kan svänga och varför han kan det. Och inte minst Trumps utrikespolitiska uttalanden om Syrien visar hur farligt det kan bli när han gör det. Men redan tidigare hade Trumps bullrande vulgarismer ett ogynnsamt inflytande på den etablissemangskritiska opinionen i hela västerlandet. Den s.k. alternativhögern (ja, en sådan fanns före Trump) förföll till en ny grovhet och råhet, kulminerande i demonstrationen i Charlottesville.

Alla av den nya högern tidigare influerade riktningar tycks ha övergått till en ny publicistisk och aktivistisk modalitet, och Alain de Benoist själv har tagit itu med fenomenet i en ny bok. Förlaget trumpetar: L’extraordinaire défiance de couches de population toujours plus larges envers les ‘partis de gouvernement’ et la classe politique en général, au profit de mouvements d’un type nouveau, qu’on appelle ‘populistes’, est sans nul doute le fait le plus marquant des transformations du paysage politique intervenues depuis au moins deux décennies. Le phénomène tend même à s’accélérer, comme l’a montré l’élection de Donald Trump, survenant quelques mois après le ‘Brexit’ britannique. Partout se confirme l’ampleur du fossé séparant le peuple de la Nouvelle Classe dominante. Partout émergent de nouveaux clivages qui rendent obsolète le vieux clivage droite-gauche.” Givetvis ställer de Benoist de större frågorna: “Mais que faut-il exactement entendre par ‘populisme’? S’agit-il d’un simple symptôme d’une crise générale de la représentation? D’une idéologie? D’un style? Ou bien le populisme traduit-il une demande fondamentalement démocratique face à des élites accusées de ne plus faire de politique et de vouloir gouverner sans le peuple?” Men oavsett hur han nu bedömer och själv ställer sig till populismen, är det svårt att värja sig mot intrycket att hans efterföljare, eller partiella efterföljare, inte minst i Sverige, blivit benägna att tona ned eller uppge den nya högerns karaktäristiska icke-populistiska element under intryck av inte minst Trumps framgångar.

“Nordisk Alternativhögers” poddar markerar väl ett nytt svenskt rekord i amerikanisering, en ny turboamerikanisering med poddar fulla av pling-plongande spex och popkultur och jargong, allt direktimporterat och ofta till och med i avsaknad av minsta språkliga modifikation: de kunde lika gärna tala subkulturjargongamerikanska hela tiden. Allt detta tenderar att göra den nordiska alternativhögern genuint kulturirrelevant. Men jag förnekar inte att flera i denna rörelse har ett allvarligt syfte i grunden, även om jag också har invändningar när det gäller den ideologi och den kulturella sensibilitet i vilken detta syfte någon gång glimtvis uttrycks – det händer att här skymtar en ren troglodytnationalism. Ibland lyckas de upprätthålla och vidareföra Daniel Fribergs projekt att skapa en ny estetik för nyhögeridéerna, men lika ofta faller de rakt ned i den gamla sunkbunkern.

Vore det inte för alla dessa svagheter skulle den nordiska alternativhögern, i linje med hur den såg ut att kunna gestalta sig i USA före Trump, i linje med det bästa i den europeiska nya högern, korrigerat och utvidgat med andra tanketraditioner, i förening med Motpol-kretsen såsom vidareutvecklad i den rätta riktning i vilken jag under flera år tyckte mig se den utvecklas, kunna bli en god ideologisk och metapolitisk stödtrupp för det nya partiet Alternativ för Sverige. För sakpolitiskt framstår detta parti i mycket som en ny och bättre upplaga av det SD jag gick med i för snart åtta år sedan, och inte minst i en helt ny, sunkfri förpackning. På några punkter går de också utöver SD även sådan det då såg ut. Om SD 2010 hade mer rätt i för mig avgörande sakfrågor än M och KD, har idag AfS mer rätt i dessa frågor än SD.

Skälen till att jag alltsedan jag upptäckte SDU:arnas projekt för det alternativa Europasamarbetet har jag stött dem. Det blev uppenbart att samtidigt som de ansågs, och i viss mening väl också var, mer nationalistiska än det s.k. moderpartiet SD, var de också mer Europaorienterade. Och i flera andra av de för mig viktiga frågorna (för att fokusera på detta inläggs huvudtemata går jag inte in på dessa frågor som sådana) stod de närmare i mig, och deras ståndpunkter föreföll ligga mer i linje med de kompletterande ideologiska dimensioner, och dimensioner av historisk förståelse, vilka jag ansåg borde tillföras SD. De var inte nyhöger, inte identitärer, inte alternativhöger, utan att förneka dessa riktningars viktiga delsanningar, och låg närmare vad jag ville försvara som en post-paleokonservativ åskådning av europeiskt snitt. Det var därför jag ställde upp den av SDU:arna utformade distriktsstyrelsen i Stockholm. När jag efter deras uteslutning föreslog att de skulle starta ett nytt parti var min förhoppning att det i den nya formen skulle förverkliga allt detta jag velat se eller läsa in hos dem, och därmed fylla ett stort parlamentariskt tomrum, ett tomrum som inte bara var det som lämnats genom SD:s utveckling, utan ett mycket större som var en följd även av M:s och KD:s förändring.

I linje med detta långvariga försvar har jag nu, efter att ha varit partilös i två år, sedan jag lämnade SD, besviken över situationen i Stockholmsledningen, dess oförståelse för mina perspektiv, och de misstag som stred mot vad jag hoppades var vår vision och som jag inte lyckades avstyra, blivit medlem i AfS. Mina förhoppningar är oförändrade och obrutna.

Men jag har också några frågetecken. Samtidigt som AfS alltså har mer rätt än SD i sakfrågorna, så mycket mer rätt att det i sak motiverar existensen av det nya partiet och anslutningen till det, är inte heller detta parti opåverkat av den förstärkta, Trump-inspirerade populistiska vågen. Återigen, även Trump hade rätt i avgörande sakfrågor, och det finns ingenting att invända mot framåtandan i hans rörelse eller bland hans anhängare, inklusive dess organiserade former, så länge han står kvar på dessa riktiga positioner. Så långt får den gärna påverka också Europa. Men vi vet inte om han kommer göra det, och han vacklar redan på ett ytterst betänkligt sätt, inte minst i en del fullständigt oacceptabelt och oanständigt twittrande. Och redan för ett år sedan förföll han, svek han, genom att bomba Syrien. Det borde blivit en större tankeställare än vad som är fallet, och det finns anledning att hysa samma tvivel på andra utrikespolitiska områden, ja även inrikespolitiska. I bakgrunden, och ibland i avsevärd närhet till AfS, hör vi althögerns och sunkbunkerns oreserverade allmänna beundran för starka ledare som sådana, utan civiliserade kriterier och utan politisk-filosofisk förståelse, vars psykologiska dynamik och ofta förödande konsekvenser vi känner väl alltifrån antiken.

Men även Trump förutan inställer sig frågan inte bara om graden och arten av AfS nationalism, utan även, och mer akut, frågan om graden och arten av dess populism. För det mest slående uttrycket för att de fångats av den förstärkta populistiska trenden är att de än så länge helt enkelt saknar explicit ideologi. Deras program har inget ideologiskt avsnitt, nej inga specifikt ideologiska formuleringar överhuvudtaget. Partiet saknar ideologisk självbeteckning.

I en intervju i samband med lanseringen av partiet förklarade Gustav Kasselstrand att partiet anser den politiska höger-vänster-skalan överspelad. “Partout émergent de nouveaux clivages qui rendent obsolète le vieux clivage droite-gauche.” Ja, undertiteln på de Benoists ovan nämnda bok om populismen är Droite-Gauche, c’est fini! Det är viktigt att förstå att detta låter sig sägas inte bara utifrån en allmän populism, utan även ligger i linje med den typiska nationalistiska politiska traditionen. Det är ingalunda en specifikt populistisk åsikt, den är ingalunda oförenlig med ideologi. Men när Kasselstrand också säger att partiet i stället förlitar sig på sunt förnuft, börjar detta kanske, åtminstone i beaktande av frånvaron av ideologiskt innehåll i partiprogrammet, framstå som avsett som en ersättning inte bara för höger-vänsterskalan, utan just för ideologin som sådan.

I programmet används ordet ideologi endast i den ensidiga, negativa meningen: “Bildandet och organiseringen av Sveriges medborgare i en ny rörelse som ser verkligheten för vad den är, utan ideologiska skygglappar, är en nödvändighet för att kunna omdana och förnya det politiska landskapet. Bara på så vis kan Sverige reformeras och hamna på rätt köl. Alternativ för Sverige tar avstamp i dagens Sverige och ser därför att den gamla partipolitiken spelat ut sin roll. Låtsaskonflikten mellan höger och vänster tjänar endast de gamla partierna som tror att partiintressen per automatik är allmänintressen.” Ideologi är verkligen inte allt. Den burkeanska motsatsställningen av ideologi och konservatism, filosofisk konservatism, har ett begränsad, giltig poäng. De extrema fallen av ideologi i burkeanernas mening är förvisso inte okända i vår tid, och i synnerhet inte heller deras simplistiska, slagordsmässiga formuleringar (“allas lika värde”), som i stället för att befrämja bara förhindrar, och är avsedda att förhindra, tanken. Ideologi kan förvisso bli skygglappar. Sunt förnuft, och personligt ledarskap, personlig karaktär, det unika situationella omdöme, det mått av ansvarig flexibilitet och pragmatism som aldrig kan ersättas ens av den mest nyanserade, fördjupade och allsidiga filosofis konceptuella och språkliga uttryck, förblir alltid oundgängliga, ja lika viktiga.

Men ideologin är också oundgänglig. Och här erbjuder sig åter alla de resurser som SD endast högst ofullständigt tillägnat sig och gjort bruk av. Åtskiljandet av ideologi och filosofi är inte generellt giltig. Ideologin kan inte strikt separeras från den politiska filosofin, från det politiska tänkandet, den politiska visdomen. Ideologin är den systematiska artikulationen av vår förståelse och av vad vi vill. Man måste helt enkelt skilja mellan bra och dålig ideologi. Förlitar vi oss enbart på de andra nödvändiga komponenterna i ett politiskt parti och dess ledning, så förlorar vi på sikt klarsynen, och mycket mer med den. Vi förlorar den långsiktiga orienteringen, våra måls tydlighet och precision, våra ställningstagandens konsekvens och sammanhang, vår motståndskraft mot fientlig yttre påverkan, vår stabilitet, vår styrka.

Men AfS är ju ett alldeles nygrundat parti. Jag vill därför inte fästa alltför stor vikt vid dessa frågetecken, utan i stället förlita mig på vad som genom de många riktiga ställningstagandena i sakfrågor kan utläsas om partiets implicita ideologi, som åtminstone potentiellt är mindre populistisk än både SD:s och, i en mening, etablissemangspartiernas. Det bör kunna bli en god utgångspunkt för dem som, förhoppningsvis, vill börja formulera partiets politik även i ideologiska termer.

Ett urval av relevanta äldre inlägg:

Till frågan om populismen

Sverigedemokraterna och populismen

Sverigedemokraterna och den lägre populismen

Det alternativa Europasamarbetet

Varför jag har försvarat SDU

Alternativhöger och post-paleokonservatism

Ett nytt parti?

Den populistiska nationalismens otillräcklighet

Andersen om AfS och populismen

Intervju med Gustav Kasselstrand

28/3

Stockholmsstyrelsens politik

Om vi, åtminstone för ett ögonblick, lämnar den hett debatterade frågan om Peter Wallmark är en skurk eller ej, kan vi på vad jag tror är ett välbehövligt sätt ta upp några andra aspekter av utvecklingen i SD Stockholms stads distriktsstyrelse. En för mig viktig och försummad sådan är frågan om styrelsens politiska och ideologiska inriktning under den tid som gått sedan jag lämnade den.

När det under hösten 2015 visade sig att “min” styrelse inte längre var bärkraftig efter partiledningens uteslutning av våra tre SDU:are, inklusive ordföranden William Hahne, utan förföll till en rad allvarliga misstag, bidrog jag, i alla fall i någon mån, på det sätt jag beskrivit i tidigare inlägg till planeringen av det nya styrelseförslag som vann medlemmarnas förtroende på årsmötet våren 2016.

Utan all tvekan var det det bästa av de då föreliggande alternativen. Utöver det fanns ett som bestod av de medlemmar av min gamla styrelse som återstod efter att halva styrelsen avgått: vad jag kallar rumpstyrelsen – men kompletterad med några nya namn. Och ett som bestod av ordföranden Hesselbäck och en av rumpledamöterna, som båda brutit med den övriga rumpstyrelsen (eller tvärtom). Det var också en starkare styrelse än den redan decimerade jag satt i, även sådan den såg ut innan hälften av ledamöterna avgick. Den såg ut att kunna fylla sin situation i det besvärliga läget, och ta distriktet vidare i åtminstone tillräckligt rätt riktning. Såvitt jag kunde se fanns ingen större risk att denna styrelse på något område skulle representera eller stödja någon av partiets problematiska tendenser. Den framstod som det bästa distriktet vid denna tid kunde åstadkomma.

När jag efter en kort tid och endast några få möten lämnade planeringen för denna nya styrelse strax före jul 2015 och meddelade att jag inte var intresserad av att själv ingå i den, gjorde jag det därför med gott samvete. Jag tyckte att jag hade gjort vad jag kunnat för att hantera den uppkomna situationen och för att få fram en bra – om än vid denna tidpunkt ännu inte helt definitiv – sammansättning av personer redo att ta över vid det kommande årsmötet.

Det förslag vi kommit fram till var, tyckte jag, en utmärkt blandning av, för det första, folk från min gamla styrelse, nämligen vår kassör Monica Skogman, Per Ossmer och Per Sefastsson; för det andra gamla erfarna post-sunk-bunkerister som David Lång och Jakob Eriksson, tänkta som ordförande respektive vice ordförande, av vilka den förste nu hade nästan sex års erfarenhet från riksdagen och den senare, f.d. partisekreterare och med juridisk examen, hade ännu längre erfarenhet på såvitt jag förstod hög nivå i näringslivet, efter vilken han nu återkom till partiarbetet – båda dessa var representativa figurer, som också kunde förväntas ligga åtminstone tillräckligt i linje med min styrelses politiska och ideologiska inriktning, även om de inte var ombord på vad jag sammanfattade som SDU:s projekt “det nya tredje”; och slutligen en rad utmärkta nya namn som Madeleine Eriksson, Katja Nyberg, Jenny Ribsskog och Stephan Andrén.

Peter Wallmark var inte tilltänkt som medlem av denna styrelse så länge jag var involverad i planeringsarbetet. Han hade visserligen, liksom sin på annat håll i partiet aktiva och förtroendevalda fru, Christina, deltagit i detta arbete, ja påbörjat det långt innan jag kom in i det, men ingen av dem gjorde under min tid anspråk på egna styrelseplatser. Wallmark blev en del av vad som kom att kallas “Nystarts” förslag först efter att jag lämnat det, vid början av 2016.

På grund av min frånvaro från styrelsearbetet sedan denna tid kan jag inte på något tillfredsställande sätt bedöma hur det gick för denna styrelse. Men det borde ha kunnat gå mycket bra. Med, tror jag, endast någon mindre förändring omvaldes den i alla fall våren 2017.

De problem som sägs ha lett till en ny splittring av styrelsen i två lika stora delar tycks ha uppstått under det andra verksamhetsåret, 2017-18, och det är för dem Peter Wallmark verkar ges skulden. Nu är han nyvald ordförande för 2018-19, och såvitt jag förstår är det huvudsakligen han själv som ligger bakom att hans nya styrelse består av en lång rad helt nya och yngre namn. Det blir också stora förändringar på kommun- och landstingslistorna.

Vad vet vi om alla de nya? Var står de? Och var står Wallmark själv i ideologiskt avseende? Det är, eller borde vara, viktiga frågor för alla SD:are i Stockholm. Under den korta tid jag hade kontakt med Wallmark hann jag inte bilda mig någon uppfattning om detta, och det framstod heller inte som på något avgörande sätt betydelsefullt att göra det, såtillvida som han ju inte skulle ingå i det nya styrelseförslaget – lika litet som det, av samma skäl, fanns någon anledning att undersöka hans bakgrund och om där fanns något brottsligt av den typ Maggi Haglund och andra menar sig kunna peka på.

På mitt nuvarande avstånd från styrelsearbetet kan jag inte bedöma om han företräder någon av de problematiska ideologiska och politiska tendenserna. Det är fullt möjligt att han gör det, och många tycks mena att även hans styrelse av olika skäl kommer kollapsa och han själv tvingas träda tillbaka. Anklagelserna är synnerligen allvarliga. Men under de diskussioner jag förde med honom var han åtminstone positivt inställd till mig och mina idéer, och uttalade sig t.o.m. respektfullt om mina vänner i SDU-ledningen.

Vi får se hur det går. Jag känner fortfarande, även efter att ha lämnat inte bara styrelsen utan hela partiet, något slags ansvar för att försöka följa och kommentera utvecklingen.

Sanningen om Medborgerlig Samling?

Mons Krabbe, fjärdenamn på Medborgerlig Samlings riksdagslista, ger liksom flera av de andra namnen ett sympatiskt intryck. I diskussioner med mig på Facebook har han förnekat att MED är ett neokonservativt parti, och uppvisat en mer reserverad inställning i åtminstone NATO-frågan (möjligen också den därmed sammanhängande Rysslandsfrågan), som på fördelaktigt sätt avviker från partiprogrammets. Åtminstone ytterligare en person på listan hyser en liknande uppfattning, eller går längre och intar en ståndpunkt rakt motsatt programmets i dessa frågor.

Detta kunde synas ge visst hopp om en förändring av partiets förbluffande föråldrade och oriktiga hållning. Kanske finns en ganska stor opinion inom partiet som inte tror på de officiella formuleringarna? En växande opinion? Det vore rimligt, givet det politiska sakläget och debattens utveckling. Men som det nu är förstörs i stor  utsträckning allt annat partiet vill och står för, och som ofta är bra (ett exempel är det skolpolitiska programavsnittet), av vad som utan tvekan är de långtgående neokonservativa eller liberalinterventionistiska inslagen. Krabbe har m.a.o. fel. Det är verkligen beklagligt.

MED är neokonservativt också i det slappa, tanklösa anammandet av den vanliga strategin att, i syfte att bekämpa vänsterns användning av mångkulturen och dess många minoriteters aggressiva och destruktiva påtryckningar, förkasta “identitetspolitik” som sådan. Som om konservatismen inte självklart var en identitetspolitik. Följden blir förstås att det inte heller går att hävda vår svenska och europeiska identitet. Allt reduceras till den ensidiga, tomma, abstrakta frihets-, rättighets- och medborgarskapsideologin av radikalliberalt, jakobinskt snitt.

Men neokonservatismen blir särskilt problematisk, eller s.a.s. mer akut problematisk, på det utrikes- och säkerhetspolitiska området. Det är ohållbart att, som alltså några i MED gör, i så stor utsträckning anpassa sig till de gamla tröga momenten i den L-, M-, och KD-röstande borgerligheten för att få igenom andra programpunkter, exempelvis i invandrings- och mångkulturfrågorna. Och det är naturligtvis oförsvarligt att verkligen omfatta dess historiskt överspelade och av de mest dubiösa krafter drivna linje – krafter som, bortom retoriken om demokrati och mänskliga rättigheter, eller medels deras innehållsliga omtolkning, direkt motarbetar partiets goda programpunkter.

Signaturen Regulus skrev den 19:e denna månad ett intressant inlägg i tråden ‘Gamla SDU bildar nytt parti: Alternativ för Sverige’ på Flashback, där han förklarade vad han menade var bakgrunden till denna partiets beklagliga inriktning, en bakgrund jag inte kände till. Inlägget förtjänar att återges i dess helhet. Regulus svarar en skribent som talat om samgående mellan MED och AfS. Jag var själv inne på att SDU:arnas nya partibildning borde föregås av ingående diskussioner om möjligt samgående med inte bara MED utan även Kristna Värdepartiet och en lång rad av inflytelserika, missnöjda moderater och kristdemokrater. Men Regulus förklaring av MED:s neokonservatism och de programformuleringar han citerar visar, om den är riktig, varför det hade varit omöjligt i MED:s fall:

“Dina funderingar antyder att du inte riktigt förstått vad MED är, varför och hur de bildades, och varför en sammanslagning mellan MED och AfS är otänkbar.

För att förstå vad MED är måste man se på hur de bildades, alltså kuppen inom dåvarande Borgerlig Framtid där partigrundaren och hans anhängare slängdes ut och ersattes av Ilan Sadé och hans kumpaner.

Läser man vad MED själva skriver om detta blir man inte mycket klokare. Det talas lite vagt om ‘motsättningar’ utan att förklara vari dessa motsättningar bestod.

Men om man jämför Borgerlig Framtids och MED:s partiprogram faller genast en stråle av ljus genom mörkret. BF:s och MED:s partiprogram är nämligen i det stora hela identiska till inriktining och innehåll. Det är iofs inte så konstigt eftersom det trots allt handlar om samma parti, före och efter kuppen.

Programmen skiljer sig dock på en avgörande punkt, som uppebarligen var av största vikt för dem som genomförde kuppen, nämligen försvars- och utrikespolitiken:

BF var/är (en spillra av det gamla partiet finns fortfarande kvar) närmast vad man i USA kallar för ett paleokonservativt parti, som värnade om Sveriges nationella suveränitet och oberoende. Man motsatte sig av det skälet ett svenskt NATO-medlemskap, och ville istället bygga upp vår förmåga att försvara oss själva:

Vi bör därför, tills vidare, avvakta med att gå med i NATO. Istället är det av yttersta vikt att det svenska försvaret för all framtid är så starkt att det avskräcker andra länder eller organisationer från att anfalla oss. I ett läge där det ändå görs ska vi själva klara av att försvara oss.

http://www.borgerligframtid.se/forsvaret/

MED är tvärtom ett neokonservativt parti som ivrigt förespråkar ett svenskt NATO-medlemskap och hetsar mot Ryssland på ett sätt som vid en jämförelse till och med får DN:s rysshat att framstå som balanserat och måttfullt.

MED beklagar att det efterlängtade kriget mot Ryssland (“kraftfulla motåtgärder”) hittills uteblivit, och skyller detta på att de överstatliga institutionerna är för svaga, samt på de otäcka populistiska krafternas segertåg i Europa:

Det ryska agerandet bryter mot såväl andan som många gånger bokstaven i de grundläggande överenskommelserna för europeisk säkerhet, Helsingforsavtalet 1975 och Budapestdokumentet 1994. Detta har inte kunnat följas upp av några kraftfulla motåtgärder från det internationella samfundet beroende på de internationella institutionernas inbyggda svagheter och fortsatt a försvagning av populistiska politiska krafter.

https://www.medborgerligsamling.se/a…ig-samling.pdf

För att försvara EU mot ryssar och populister måste Sverige omedelbart gå med i NATO, menar MED:

Då de flesta EU-länderna är medlemmar i försvarsalliansen NATO, så ska Sverige bli medlem i NATO. Med detta får Sverige tillgång till den enda struktur som i dagsläget på ett fullgott sätt kan försvara Sverige och den Europeiska Unionens medlemsländer.

Därmed kan vi även i ökad utsträckning delta i NATO:s krig i andra länder, vilket är något som MED också hett eftersträvar:

Målet är självklart också att Sverige ska kunna ge ett trovärdigt stöd till NATO:s artikel 5 och andra EU-länder i enlighet med den svenska solidaritetsförklaringen.

Partiledaren Ilan Sadé har för övrigt nyligen krävt att de tidigare IS-kontrollerade områdena ska “återerövras”:

IS-territorierna bör återerövras i deras helhet

Men troligen skulle en fullständig återerövring av de förlorade områdena i Syrien och Irak vara en långsiktigt viktig vinst – framförallt för invånarna där, men också för Västvärlden.

https://detgodasamhallet.com/2017/06…-deras-helhet/

IS hade redan kastats ut ur Irak när Sadé skrev sin artikel men spillror av IS fanns kvar i östra Syrien, så det är väl i första hand i eller mot Syrien som han vill att det ska krigas. NATO-länderna USA och Turkiet håller i så fall på att göra honom bönhörd.

För den som likt AfS inte vill att Sverige ska gå med i NATO, kriga mot Ryssland eller kriga i Syrien borde alltså MED knappast framstå som en attraktiv samarbetspartner.

Detta sagt med reservation för att AfS förstås kan gå samma öde till mötes som Borgerlig Framtid och tas över av NATO-vurmare. Det finns mycket starka krafter som till varje pris vill förhindra att det bildas ett NATO-kritiskt borgerligt parti i Sverige, som ju blivit av stor strategisk betydelse för USA och NATO efter Baltikums anslutning till NATO (titta på en karta för att förstå varför).

Men jag misstänker att det blir svårare att kuppa AfS än Borgerlig Framtid.”

(Några rörliga emojis föll bort här.)

Om Regulus har rätt, är det svårt att hoppas på någon förändrad inriktning hos MED. Neokonservatismen, liberalinterventionismen, krigshetsen, hela det urmodiga tingsteniansk-ahlmarkska paradigmet, allt det som idag är rena illusioner, men farliga sådana, är då själva den grundläggande motivationen bakom MED, själva dess raison d’être. Det är verkligen allvarligt. Man kan förstås hoppas att Regulus har fel. Men jag befarar att han vet vad han talar om.


Categories

Archives

All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi