Archive for the 'Politics' Category

Hopp för Europa?

Compact-Magazins Jürgen Elsässer och Martin Müller-Mertens diskuterar läget i Europa. För egen del är jag mest bekymrad och besviken över de viktiga och potentiellt utvecklingsbara populist-nationalistiska partiernas fortsatta samarbetssvårigheter i Europaparlamentet – som från mitt perspektiv hänger samman med långsamheten i utvecklingspotentialens förverkligande.

Jörg Meuthen

Nationalekonomen Jörg Meuthen är AfD:s förstanamn.

Salvini

Hela talet vid det stora mötet med Marine Le Pen, Jörg Meuthen, Geert Wilders m.fl. på Piazza Duomo i Milano igår:

Ledande fransk vänsterpopulist går över till Bardella

Jean-Luc Mélenchons nära medarbetare och hans partis framtidshopp, Andréa Kotarac, omprövar och uppmanar väljarna att rösta på Rassemblement Nationals lista till Europaparlamentet, med Jordan Bardella som förstanamn. En rad andra företrädare tycks också ha hoppat av. Endast Rassemblement National har, menar Kotarac nu, förmågan att stå emot Macron och allt han representerar.

Följande intervju med Kotarac säger oerhört mycket av vikt om vänstern idag och det politiska läget i Frankrike – av vilket det mesta är av största relevans också på många andra håll i Europa. Vänsterpopulismen håller inte måttet. Det började på spektakulärt sätt med Syriza i Grekland, och sägs nu, förutom med La France Insoumise, ha fortsatt också med Podemos i Spanien. Hur det går med tyska Aufstehen är oklart; Sahra Wagenknecht har dragit sig tillbaka från ledarskapet för organisationen. Vad säger Åsa Linderborg och Göran Greider, som med ännu större tamhet än i övriga Europa förespråkar vänsterpopulism i Sverige? Det ser ut som om vänsterpopulismen håller på att kollapsa.

Nya högerns tidning Eléments redaktör François Bousquet kommenterar. Många i Sverige okända namn nämns, men några huvudpunkter kan kanske uppfattas med vissa franskakunskaper; på slutet nämns den intressante filosofen och politikern François-Xavier Bellamy, som representerande en typ av konservativa som enligt Bousquet nu också måste ansluta sig till Bardellas typ av populism. (Mycket vore emellertid att tillägga om den karaktäristiska historiska nyhögerparallellen med boulangismen.)

Slutligen kommenterar Marine Le Pen i morse:

The Brexit Party

Lincoln 10/5; Nigel Farage från 33:50:

Baudet at the Oxford Union

November 2017

Intervju med Bardella

Mars

Thierry Baudet, ECR och Ryssland

Thierry Baudet nämnde i sitt segertal efter Forum voor Demokraties framgång i valet i Nederländerna den 20:e mars partiets motstånd mot EU:s samarbetsavtal med Ukraina och dess framgångsrika krav på folkomröstning om detta 2016. Denna fråga var central för FvD, som då var en tankesmedja, och även för dennas ombildning till politiskt parti samma år. FvD har nu slutligen, liksom SD, givit upp kravet på utträde ur EU, en Nexit. De önskar fortfarande en folkomröstning om medlemskapet, men satsar också på det EU-reformistiska samarbetet.

Värt att notera är att FvD enligt SD:s och ECR:s Peter Lundgren – senast i en radiointervju i veckan – är aktuella som medlemmar av ECR, ett av de nya partier som Lundgren menar ska göra att gruppen inte decimeras och försvagas när Tories försvinner. Det är anmärkningsvärt att Lundgren rentav skiljer sig i sitt välkomnande av FvD från andra ECR-företrädare, som är mer skeptiska p.g.a. deras ryskvänlighet. För Lundgren upprepade samtidigt SD:s märkligt kategoriska insisterande på en “röd linje” mot det likaledes relativt ryskvänliga franska Rassemblement National, och framhöll vikten av SD:s goda relation till Ukraina.

Förhoppningsvis innebär detta att SD, givetvis utan att uppge den nödvändiga kritiska urskillningen gentemot Ryssland, kan börja mjuka upp den samarbetsförsvårande röda linjen efter valet. Det är bra för ECR om FvD upptas, såtillvida som det väl innebär att gruppens neokonservativa, av Tories, polska PiS och även SD bestämda tendens i denna fråga måste något modifieras. Men samtidigt gör FvD:s ståndpunkt här att de redan ligger närmare den nya storgrupp som Lega, RN, FPÖ, AfD, Geert Wilders, de nordiska systerpartiernas DF och Sannf och andra väntas bilda efter valet.

FvD:s inställning till Ryssland och SD:s inställning till FvD tycks innebära att skillnaderna i själva verket inte är så stora. FvD:s önskan att ansluta sig till ECR är förvisso begriplig inte minst i ljuset av det avstånd Baudet markerat till de märkliga överdrifter – såsom krav på förbud mot Koranen – som Wilders politik präglats av. Å andra sidan måste man fråga sig om sådana överdrifter, som Wilders väl är ensam om, är större hinder för samarbete än de skiljaktigheter i synen på Ryssland som nu tycks kunna förenas inom ECR.

Åkesson: “Jag älskar Europa”

Europapartiets ordförande:

Jordan Bardella

Rassemblement Nationals nya, 23-åriga förstanamn till Europaparlamentet:

“Det är inte svårt att älska Europa”

Europapartiets kampanjfilm:

SD – Europapartiet

Åkessons vårtal på Långholmen i lördags tydliggjorde hur SD sedan det förra Europaparlamentsvalet tagit ett stort steg mot att bli det sanna svenska Europapartiet.

Det allmänna, inrikespolitiska innehållet i talet begränsades till ett angrepp på Socialdemokraterna och en komprimerad sammanfattning av den egna parlamentariska positionen idag: “en offensiv socialkonservativ opposition mot de vänsterliberala i majoritet”. Mer än så fick naturligt nog inte plats i ett tal som i år markerade inledningen till en ny Europavalrörelse.

Tonvikten låg i stället naturligtvis på en argumentation i linje med förra årets nya vägval ifråga om förhållandet till EU. “Det handlar inte om vi ska ha samarbete eller inte samarbete, det handlar inte om ja till Europa eller nej till Europa, utan det handlar om hur vi ska samarbeta och i vilket Europa vi ska samarbeta”, hette det. “Det får inte råda någon tvekan om att vi förstår vikten av samarbete, att vi förstår vikten av en ansvarsfull öppenhet mot omvärlden, att vi förstår hur vi, som ett litet exportberoende land, har nytta av goda handelsförbindelser med länder i vårt närområde, att vi uppskattar Europa och vill fortsatt vara en del av Europa.”

“Vi älskar vårt Europa”, och “vi har massor av gemensamma intressen och gemensamma värden och värderingar att försvara, vi ska fortsätta underlätta handel mellan våra länder, vi ska fortsätta arbeta tillsammans för att lösa gemensamma problem, allt det där är självklarheter som vi alla gynnas av att bejaka.” “För oss som är Europavänner så är det en självklarhet att vi måste arbeta tillsammans för att ta oss an gemensamma utmaningar. Det är en självklarhet att varje enskilt land inte på egen hand kan bekämpa internationell brottslighet. Det är en självklarhet att varje enskilt land inte på egen hand kan lösa globala miljöproblem. Det är en självklarhet att vi ska fortsätta underlätta för och utveckla handel mellan Europas länder. Det där är självklarheter som ett europeiskt samarbete ska ta sig an.” “Sveriges och Europas folk” ska “fortsätta lösa gemensamma problem tillsammans.” Upprepningarna är varmt välkomna!

Försvararna av det nuvarande EU är “Europafientliga krafter”, sådana som “avskyr det riktiga Europa, som avskyr Europas mångfald, som avskyr de olikheter som genom århundradena har byggt just det Europa som de flesta av oss uppskattar, som vi till och med älskar”. Åkesson kan “som Europavän” aldrig acceptera deras likriktande, centraliserande ordning. Publiken, partivännerna, tilltalades inte längre bara som “Sverigevänner”, utan också som “Europavänner”. Och “det är vi som är Europavänner”. Det gäller att “kämpa för att Europa förblir just Europa”, vilket är liktydigt med att försvara “de olikheter och den mångfald som utgör det verkliga Europa”, “det riktiga Europa som varje sann Europavän vill slå vakt om och bevara”. “Jag älskar Europa, vi älskar Europa.”

Det mesta av detta sades väl egentligen också inför det förra Europaparlamentsvalet för fem år sedan, om än mer kortfattat och mindre emfatiskt; grundinställningen är oförändrad.

Men förutom att allt accentuerades starkare denna gång, kopplades det alltså nu också till det nya ställningstagandet för samarbete inom ramen för EU i stället för krav på utträde ur och upplösning av unionen. Det “finns inget stöd för utträde”, konstaterade Åkesson riktigt, och det gäller därför att “välja den mest framkomliga vägen”: “Låt oss sluta oss samman med andra EU-kritiska krafter över hela Europa och ta chansen att långsiktigt bygga det europeiska samarbete vi vill ha i stället. För första gången ser vi denna möjlighet. För första gången ser vi en reell möjlighet att faktiskt inifrån själva hjärtat av monsterstaten förändra, förändra det europeiska samarbetet i grunden och på riktigt, bromsa de vänsterliberala federalisternas strävan efter en federal EU-stat.”

“Detta är vad valet den 26:e maj handlar om”; “vi har chansen att göra EU till något som man kan tycka lite, lite bättre om”, och “det är den bästa chans vi har, den enda chans vi har att förändra någonting i närtid eftersom något realistiskt alternativ finns inte”.

Nu är det ju visserligen så att “lite, lite bättre” inte på långa vägar räcker. För att EU ska kunna bli det Åkesson nu vill, för att det ska vara försvarbart att, som partiet nu önskar, bevara EU, krävs mycket stora och djupgående förändringar, även av de grundläggande fördrag som unionen bygger på. Det är inte säkert att det lyckas, inte säkert att det är möjligt. Den populistiska nationalismens våg i Europa växer, men för att den ska vinna framgång i sitt eget samarbete krävs långt mer ansträngning i organiserad form.

Jag har föreslagit att samarbetet i Europaparlamentet – och förhoppningsvis så snart som möjligt också i Europeiska rådet och Europeiska kommissionen – är önskvärt till och med om det misslyckas, såtillvida som det då ändå kommer att ha stärkt och lagt en grund för det alternativa samarbete utanför EU som då blir nödvändigt. De EU-skeptiska partierna har inte byggt upp några tillräckliga, andra samarbeten, och EU tillhandahåller en formell organisatorisk ram som kan befrämja även den rätta typen av enhetssträvan (den strävan i vilken jag menar att man bör gå mycket längre än den populistiska nationalismen idag vill). Det innebär inte att det är rimligt att enbart förlita sig på arbetet inom denna ram; det bästa vore om man samtidigt kunde bygga upp andra former och organisationer för det verkliga Europa. Men vanan av samarbete inom EU blir till nytta om i en framtid samarbete utanför blir den enda möjligheten. Även av detta skäl vore det idag fel att inte hoppas på och satsa på den verkliga reformismen, reformismen inifrån.

Som jag föreslagit kunde SD redan nu göra mer i vad Åkesson ser som “hjärtat av monsterstaten”, nämligen förena sig med den stora parlamentariska grupp som de flesta liknande, närstående partier inte bara på kontinenten utan även i Norden är på väg att bilda efter valet. Men ett stort steg har partiet alltså ändå tagit i riktning mot att bli det sanna Europaparti som Sverige behöver.

Salvini, SD och EU-reformismens politiska organisation

SD och EU: Ett riktigt vägval

SD, AfS och EU

Bannon och Europa

SD:s vägval i Europaparlamentet

Trans Europ Express

En självständig europeisk linje

Le Pen, SD och Europa

Brexit och det alternativa Europasamarbetet

Europas framtid och Sverigedemokraternas

Medelhavsinstituten och Sverigedemokraterna

Det alternativa Europasamarbetet

EAF – partiet och gruppen

Farsen i Europaparlamentet

Bräckligt Europasamarbete

Sverigedemokraterna och Europavännerna

Förhållandet till Front National

Europasamarbete med förhinder

Sverigedemokraternas framtida Europapolitik

Europapartiet – Sverigedemokraternas framtid

En sverigedemokratisk politisk för Europa

Sverigedemokraterna och Europaparlamentsvalet

Sverigedemokraterna – Europapartiet

Nationalismen och Europa

Europa och nationalismen

Sverigedemokraterna, konservatismen, Europa

Peter Phillips on Giants

2018

Giants: The Global Power Elite

Salvini, SD och EU-reformismens politiska organisation

Nu får väl Dansk Folkeparti anses ha tagit språnget över till den sida med europeiska nationalistiska partier som de tidigare ansåg oacceptabel och farlig. Visserligen handlade det förra gången, vid Europaparlamentsvalet 2014, främst om vad som då fortfarande hette Front National i Frankrike och som numera heter Rassemblement National (jag undrar om man bör kalla dem Nationell Samling, det kan ju tänkas vara mindre attraktivt i Norge). DF förmanade SD på denna punkt, varnade dem för att ingå allians med Marine Le Pen. Och till och med utan att SD gick samman med FN, var de för DF oacceptabla i deras egen grupp, ECR. Nu lämnar DF ECR-gruppen. Även om det är italienska Lega och inte det franska nationalistpartiet som man nu i stället ska samarbeta med, är väl detta ett steg åtminstone nästan jämförbart med det man för fem år sedan förklarade skulle vara en mer eller mindre katastrofal anständighetsförlust för SD. Lega är väl knappast mindre “radikalt” än FN var då, och de har hela tiden följdriktigt varit med i FN/RN:s grupp, ENF.

Vad har hänt? Har Lega avradikaliserats? Nej. Har DF radikaliserats? Troligen inte. Förklaringen till DF:s omsvängning är sannolikt i stället att Lega under Matteo Salvinis ledning har varit framgångsrika, nu ingår i den italienska regeringen, och har tagit på sig en vital, ledande roll i det EU-kritiska samarbetet i Europa. Och, som DF:s Peter Kofod förklarar, att partiet inser att man behöver en “förstärkt plattform” för att kunna utmana de stora EU-etablissemangsgrupperna, EPP och S&D. ECR, under ständigt vacklande brittiska etablissemangs-Tories ledning, uppvisar ju inte något som kommer ens i närheten av Salvinis pådrivande energi, trots att många medlemmar åsiktsmässigt står honom nära. Även Sannfinländarna följer DF i övergången till den nya grupp som Salvini nu ska starta.

För mig har det alltid framstått som självklart fördelaktigast med en sammanslagning av de mer eller mindre nationalistiska och EU-kritiska grupperna till en så stor grupp som möjligt. Det finns givetvis gränser för det fördelaktiga i detta. När skillnaderna i den ena eller andra centrala politiska frågan, och även graden av nationalism och EU-kritik, når en viss storlek, är det mer naturligt att tillhöra olika grupper. Det går, som Åkesson korrekt brukar framhålla, fortfarande att samarbeta medels gemensam röstning i enskilda frågor. Men oppositionens slagkraft ökar förstås med formellt organisatoriskt samarbete i en gemensam grupp. Och redan vid förra EP-valet framstod skillnaderna som så små att splittringen mellan SD:s förra grupp, den av UKIP dominerade EFDD, och vad som ett år efter valet skulle bli ENF, inte alltid gick att motivera på trovärdigt sätt. Även flera partier i ECR borde sakligt sett redan då ha kunnat ansluta sig till en gemensam storgrupp. Men man – även jag – var tvungen att acceptera nödvändigheten av de anständighetsmarkörer som i sak redan föreföll överspelade. I SD:s fall var den svenska opinionen helt enkelt inte mogen för samarbetet med FN. Sådant måste man ta hänsyn till.

Det är oklart varför inte åtminstone FN och österrikiska FPÖ – nu liksom Lega regeringsparti – var med på presskonferensen i Milano i måndags. I synnerhet förvånar det att Marine Le Pen inte längre vill vara ledande i detta arbete. Lega var ju som sagt redan med i hennes grupp, ENF. Är DF och SF fortfarande kritiska till Le Pen, men inte till Salvini? Det vore svårt att förstå efter denna långa tid. Bromsar Alternative für Deutschland, som nu kommer från den spillra som idag är EFDD (två av deras MEPs uteslöts från eller lämnade också härom året ECR)? I så fall aktualiseras återigen det generella problemet med alla dessa partier, nämligen nationalismen som sådan, den nationalism som alltid åtminstone är otillräcklig. Det som mer än något annat gör att dessa grupper och partier haft samarbetssvårigheter är att det inte är Europatanken som står i centrum för dem, utan bara det rent negativa motståndet mot EU. Om de i stället primärt vore fokuserade på Europatanken, på en egen, alternativ Europatanke, på det som förenar dem som just europeiska partier, på nödvändigheten att bygga upp ett alternativ till EU eller, om möjligt, reformera unionen till en union som verkade i Europas verkliga intressen och inte globalkapitalismens, skulle allt gå mycket lättare. Det är därför det är så viktigt att lägga den ideologiska och metapolitiska tonvikten på Europatanken och Europaenheten. Den nationella variationens bevarande är givetvis en del av Europas verkliga intressen, men nationalismen utgör ofta ett försvagande hinder även för den rent negativa EU-kritiken. Och är det någonting som det alternativa Europasamarbete jag försökt insistera på genom åren absolut måste klara av lika bra som EU, så är det Frankrikes och Tysklands enighet.

Men Salvini träffade Le Pen i förra veckan, och uttalar sig lugnande om ett nytt möte i maj, där fler partier ska medverka. FPÖ:s Harald Vilimsky talar om den kommande storgruppen. DF:s Anders Vistisen säger sig också hoppas att det hela ska vidareutvecklas till denna välbehövliga storgrupp. Han säger nu det som han borde kunnat säga redan 2014, nämligen att det finns mer som förenar ENF, EFDD och ECR än som skiljer dem, och framhåller att en av de största grupperna i EP kommer bli resultatet om “en stor del av partierna i det här tre grupperna kan samlas efter valet”. Även DF:s Peter Kofod bekräftar att målet är att då skapa en sådan storgrupp.

I detta läge inställer sig förstås frågan om inte också SD borde följa efter de två andra nordiska partierna till Salvinis kommande samarbete. Det nära samarbetet med just dessa partier har ju alltid varit centralt, och inte minst just att sitta i samma grupp i Europaparlamentet: detta var ett av huvudskälen till att man redan 2014 ville gå med i ECR. DF:s och Sannfinländarnas avhopp kom överraskande för SD, att döma av Mattias Hans Karlssons reaktion på Facebook. Peter Lundgren uttryckte alldeles före avhoppen partiets fasta beslutsamhet att stanna i ECR – tillsammans med DF och Sannfinländarna – och att det inte skulle gå att få till stånd någon storgrupp. En talesperson för ECR ställer sig efter Salvinis presskonferens oförstående inför påståendena att även denna grupp skulle vara involverad i planering av en ny storgrupp.

Det är av dessa skäl knappast självklart att SD skulle omedelbart följa efter de andra nordiska partierna. Partiet förnekade också genast att de skulle ha någon sådan avsikt. De hade “hela tiden haft som mål” att hamna i ECR, förklarade Peter Lundgren, och något byte var inte aktuellt. Att ECR kommer dramatiskt försvagas när det dominerande partiet, det parti som skapade gruppen, brittiska Tories, försvinner efter Brexit, är uppenbart. Men SD:s inställning har varit att gruppen ändå skulle bestå och förbli viktig, eftersom i synnerhet Lag och Rättvisa, men också en rad mindre partier kvarstår, och dessutom flera nya, bland annat Thierry Baudets Forum för demokrati i Nederländerna, väntas ansluta sig efter att ha skördat framgångar i valet i maj. Viktigt är förstås också utsikten att ungerska Fidesz skulle kunna tänkas ansluta sig efter att – genom svenska M:s och KD:s försorg – de nu har avstängts från EPP.

Det är också begripligt att SD fortsatt vill hålla distans till den populistiska nationalismens problematiska tendenser. Min huvudsakliga argumentation när det gäller SD och alla liknande partier i Europa är ju att den populistiska nationalismen – och både populismen och nationalismen som sådana – är otillräckliga överhuvudtaget och måste kompletteras i ideologiskt och politiskt-filosofiskt avseende. Men det är förstås deras historiskt välkända lägre manifestationsformer som gör vaksamhet och urskillning på detta område särskilt angelägna.

Samtidigt har mitt försvar för SD ju lika självklart haft som förutsättning att det också finns högre, viktiga och värdefulla former av populismen och nationalismen – och deras förening – i dagens Sverige och Europa. Inte minst är populistnationalismen en oundviklig reaktion mot den abstrakt-universalistiska ekonomiska, politiska och kulturella globalismen, mest konkret manifesterad som massinvandring och radikal mångkultur, och alla de problem de medfört. Den form som motståndet mot detta med nödvändighet måste ta. Och det är så långt en sund form. Kan denna kraftfulla oppositionella våg kanaliseras i populismens och nationalismens högre former, är dessa senare också en del av den verkliga lösningen, det verkliga alternativet.

Problemen med SD:s anslutning till ECR diskuterade jag när partiet slutligen beviljades tillträde till gruppen förra året. Man kan nu också tydligare se anslutningen till denna grupp som ett led i partiets dramatiska närmande till det etablerade högern, i Sverige M och KD, som visserligen inletts tidigare men som förra året helt satte sin prägel på valrörelsen såväl som politikens inriktning efter valet. Det är detta närmande som nu också kan studeras på Europanivån. Nu signalerar man till och med, samtidigt som man avvisar DF:s och Sannfinländarnas nya vägval, en vilja till samarbete med EPP. Man uttrycker också ånyo Åkessons uppfattning förra året att ECR breddar partiets “kontaktytor mot den konservativa sfären i USA som ECR sedan länge har ett nära samarbete med”.

Vad denna rörelseriktning definitivt inte uttrycker, trots att det för många kanske kan se ut så, är en riktig respons på populismens och nationalismens kvarstående och på sina håll förstärkta lägre former. Den komplettering och modifikation som dessa riktningar kräver även för att deras egna högre former inte ska gå förlorade, står inte att finna i ett ideologiskt närmande till den antipopulistiska och antinationalistiska högern, sådan den idag ser ut i Sverige såväl som i Europa. Det är väl också tveksamt om SD överhuvudtaget tänker i termer av en sådan komplettering och modifikation. Vad de idag eftersträvar är helt enkelt ett mycket långtgående närmande till den etablerade högern, till att börja med M och KD i Sverige, men också, genom ECR, Tories, och alltså nu även EPP och den republikanska högern i USA.

Det är inte fel att de populistnationalistiska partierna eftersträvar regeringsallianser, och Lega och FPÖ har redan uppnått sådana. Men villkoret är givetvis att ingen otillbörlig anpassning sker. Hela syftet måste ju vara att man i regeringsställning ska få genomslag för sin politik, och för det krävs att det är de andra partierna som i tillräcklig utsträckning anpassar sig. Det är ingen omöjlighet, det har redan skett på flera håll i Europa, och börjar nu ske även hos M och KD i Sverige. Det är inte så att SD inte kommer kunna fortsätta dra dem i rätt riktning, och inte heller så att ECR inte kommer kunna fortsätta dra EPP i rätt riktning. Men det är ett långsiktigt arbete, och framför allt är det riskabelt som enda strategi. I någon utsträckning är ju ett givande och tagande alltid nödvändigt, och det givande det här måste bli fråga om riskerar för partier av SD:s slag att i alltför hög grad bli ett uppgivande av den egna friheten gentemot höger-vänsterskalan. I synnerhet betalas här oundvikligen priset av ett oproportionerligt avståndstagande från vänstern, baserat på en högerpopulistiskt förenklad ideologisk och historisk förståelse, och ett försvårande av framtida samarbete med den, vilket, allt vägt och mätt, och på sikt, innebär en försvagning.

Den etablerade högern ser givetvis, liksom den etablerade vänstern, problemen med populistnationalismen i allmänhet, dess lägre potential och dess historiska realitet, och utnyttjar allt detta maximalt. Men det sätt på vilket populistnationalisterna kan undanröja detta hinder utan att kompromissa alltför mycket är endast genom en specifikt egen komplettering och modifiering medels en mobilisering av ideologiska och humanistisk-filosofiska resurser av den typ jag försökt peka på, som ligger i linje med deras egen distinkta, tidigare position bortom höger-vänsterskalan. Det var detta jag hoppades att SD i någon mån skulle kunna bidra med: en förstärkning och förbättring genom den socialkonservativa ideologiska uppstramning som jag tror är nödvändig för hela den europeiska populistnationalistiska vågen, om den inte ska antingen urarta i fascism eller ebba ut under det fientliga motståndets tryck.

Vad vi i SD:s fall nu tyvärr ser är något annat. Vi ser hur de överdrivet anpassar sig till högerpartierna och ändå faktiskt inte alltid övervinner populistnationalismens lägre sidor. I den mån de fortsätter följa denna strategi minskar naturligvis möjligheterna att åstadkomma något av betydelse i regeringsställning. SD låter nu ECR, EPP och de välfinansierade amerikanska neokonservativa tankesmedjorna föra sig ut ur Europa, ut över Atlanten. Kommer Trump kunna ändra Atlantens syn på EU? Kommer han ens vilja det? Om inte, blir det rimligen Atlantens hittillsvarande syn på EU som SD, efter att ha gett upp kravet på en Svexit, nu i åtminstone högre grad kommer verka för i Europaparlamentet. Till och med Churchill, som utan tvekan skulle varit brexitör idag, verkade på det tidigaste stadiet för ett EU för det övriga Europa, tillsammans med Adenauer och Monnet, vilken sistnämnde hade nära kontakter med den amerikanska bankvärlden. Det EU vi fick var det som önskats och till stor del uppbyggts och finansierats av det amerikanska finansiella och politiska etablissemanget. 1948 bildades ACUE, the American Committee on United Europe. Vid 1950-talets början handlade det delvis om öppnandet av de europeiska marknaderna för de amerikanska storföretagen i samband med Marshallplanen.

Europeiska kapitalister drev förstås också själva på, och på 50-talet, efter kol- och stålunionens tillkomst, samarbetade de med de amerikanska i den nya Bilderberggruppen för planeringen av fortsatta steg i enandets process. Den ledande bilderbergaren Paul-Henri Spaak, Belgiens utrikesminister, hade stor del i utarbetandet av Romfördraget. På åttiotalet var storkapitalistklubben European Round Table den kanske främsta pådrivande kraften före Maastrichtfördraget; stora steg togs mot den politiska unionen, och för den monetära avknoppades en särskild kapitalistisk lobbyorganisation, AMUE, Association for the Monetary Union of Europe. Men alla européer i dessa organisationer var förstås vid det här laget krafter i den globaliserande ekonomi som nyliberalismen skapat, och som sådana ofta i väsentliga avseenden oskiljaktiga från de amerikanska. Vad som slutligen kom att kallas EU blev för många centrala aktörer bara en station på vägen – med motsvarigheter i liknande unioner i andra delar av världen, exempelvis NAFTA – mot det slutliga enandet av hela världen i en ny ekonomisk och politisk ordning, och med syfte att gradvis vänja folken vid denna. Detta är inte hela sanningen om EU, dess ursprung och historia, men det är en viktig del som aldrig får förloras ur sikte.

SD kommer nu åter dragande med det gamla argumentet om Ryssland, som de nu tydligen till skillnad från till och med DF har en “röd linje” mot. Vad exakt betyder det? Formuleringen “röd linje” gör anspråk på precision. Vilka handelsförbindelser, vilka kulturkontakter o.s.v. får ett parti acceptera att Europa har med Ryssland för att SD ska kunna samarbeta med det? Har SD ens klart definierat sin egen hållning när det gäller allt sådant? Detta är absolut inte icke-frågor, det finns givetvis problem med Ryssland, för det mesta på tydligt sätt historiskt betingade. Men är de partier, alltså nu inklusive DF, som ingår i Salvinis grupp, verkligen sådana “Putinkramare” att det är ett avgörande problem för EU-reformismens politiska organisation? Skiljer sig de här aktuella partiernas hållning verkligen så mycket från vissa stora etablissemangspartiers eller exempelvis det tyska näringslivets?

Jag tror fortfarande att det snarast är den västliga, antiryska hets som SD här tenderar att ansluta sig till som skapar många – om än förvisso inte alla – problemen i förhållande till Ryssland och även delvis i förhållandena i Ryssland. SD är allt oftare benägna att stå till tjänst i propagandan mot allt som på något sätt eller i någon mån står i vägen för den ingalunda enbart av systemtvångets rationaliseringskrav utan också av distinkta ekonomiska och maktpolitiska centraliseringsintressen dikterade globalisering, som ofta bedrägligt döljer sig bakom frihetens, demokratins och rättigheternas fraseologi.

När det gäller Rysslandsfrågan som, på det sätt SD ser det, nödvändiggörande uppdelningen av de EU-kritiska partierna i två grupper, ska vi också komma ihåg att Salvini fört förhandlingar inte bara med Fidesz, utan även med Lag och Rättvisa. Vad SD:s Rysslandsmarkering primärt visar är partiets problematiskt ensidiga ställningstagande för den anglo-amerikanska sidan, och därmed oundvikligen dess eget slag av inflytande, det globalistiska inflytande som på sitt sätt är lika problematiskt som de ryska förhållandena, inte minst på SD:s politiska huvudområden. Man måste vara mycket försiktig och vaksam när man har att göra med det som kallas konservatism i USA; kritisk urskillning är i högsta grad av nöden.

När SD beslutade överge kravet på utträde ur EU, valde man samma väg som inte bara de övriga partierna i ECR, utan även partierna i Salvinis kommande grupp. Det var ett riktigt beslut. Men den kvarstående uppdelningen av EU-kritikerna eller EU-reformisterna i dessa två grupper utgör fortfarande såvitt jag kan se en till mycket stor del onödig försvagning. Peter Lundgren inte bara betonar liksom Åkesson den möjlighet till parlamentariskt samarbete och majoritetsbildning som ju kvarstår även med den olika grupptillhörigheten, utan talar rent generellt om de EU-kritiska partierna i positiva termer. Men hela legitimiteten i båda gruppernas partiers strategi att acceptera ett kvarstannande i EU bygger ju på möjligheten att reformera unionen inifrån. För att denna möjlighet ska förbli reell krävs verkligen att man nu gör allt för att stärka det organiserade samarbetet och enheten i oppositionen. DF har visat att det går att göra mer än SD gör.

Att arbeta inifrån den sunda populistiska nationalismen, att vara en del av dess stora, frambrytande våg, att hålla den kvar på och leda den vidare på rätt väg, som en god rörelse, en ljus rörelse, är, tror jag, idag en politiskt långt mer lovande framtidsväg än att gå ner sig i den nuvarande västerländska etablissemangshögerns nyliberala träsk. Det går förvisso att åstadkomma en del även där, och SD och några av de andra ECR-partierna gör det utan tvekan. Men en alltför stor identifikation med denna höger är knappast det bästa sättet ens att dra den åt rätt håll. Salvinis planerade storgrupp är generellt för bättre relationer till Ryssland, men den är långt mindre ensidig i detta än SD och ECR i deras band till det nya, ohistoriska USA som i högre grad än Ryssland blivit globalismens instrument. Vad som framför allt utgör den planerade storgruppens styrka är att den i långt större utsträckning ändå är en autentiskt europeisk grupp, och tror på ett självständigt Europa som fritt kan fortsätta utveckla sin i en mångfald variationer historiskt framvuxna egenart. Den svenska opinionen är idag mer mogen än för fem år sedan; SD skulle ha kunnat ta samma steg som de nordiska systerpartierna.

Moderat omprövning

Nu var det dags igen. På Moderaternas Sverigemöte i Karlstad. Pendeln svängde åter tillbaka från en ytterlighetsposition, Reinfeldts Nya Moderaters radikalliberala kulturella värderingar som samtidigt understödde och understöddes av en lika radikal nyliberal ekonomism. Den svängde tillbaka i riktning mot ett relativt sett mer konservativt läge. Vi känner igen det sedan länge. Moderaterna arbetar ständigt med nya programformuleringar inom ramen för ett alltid åtminstone nominellt “liberalkonservativt” åsiktsspektrum, som dock har den egenheten att det inte rymmer någon mer renodlad konservativ pol. Av det skälet haltar pendelliknelsen betänkligt: en pendel kräver ju två motsatta ytterlighetslägen för att svänga fram och tillbaka. Vad det handlar om är endast hur mycket konservatism som ska tillåtas temperera den i grunden i alla avseenden och i vid mening liberala ideologin.

M

Moderaternas gamla partisymbol från sjuttiotalet, nu återtagen.

“Var Moderaterna står i dag är det många som undrar”, påpekar Katarina Barrling. “I liberalismen och konservatismen försäkrar de själva.” Att de även står i konservatismen ska nu åter betonas i det nya idéprogram som en arbetsgrupp under ledning av Europaparlamentarikern Christopher Fjellner, och med MUF-ordföranden Benjamin Dousa och den från GP hämtade Alice Teodorescu, ska ta fram under de närmaste åren. “Men hur mycket Moderaterna än säger sig vilja bejaka sitt konservativa arv, och distansera sig från Reinfeldt-liberalismen – särskilt på migrationsområdet – så kvarstår intrycket att härtill känner de sig nödda och tvungna”, fortsätter Barrling, och citerar Fredrik Haages – en gång redaktör för den konservativa tidskriften Contextus – konstaterande att alla ledande moderater har “marinerats i den liberala MUF- bassängen”. För Moderaterna, framhåller hon, “är det litet finare att vara liberal än att vara konservativ”; det är “för den ekonomiska liberalismen Bohman blivit evig moderathjälte, inte för kulturkonservatismen – eller för att han kunde framhärda i att individens intressen ibland måste underordnas statens intressen.”

Trots den tröttsamma beständigheten i denna tendens lyckas Moderaterna faktiskt aldrig definitivt frigöra sig från det konservativa arvet; ständigt återkommer, decennium efter decennium, inom partiet de konservativa kritikerna och nödvändiggör en större eller mindre justering av den liberala kursen på några punkter. Man når liberala ytterlighetspunkter, men partiet är trots allt hela tiden fortfarande så beskaffat att pendeln, i större eller mindre rörelser, måste slå tillbaka. Man är nödda och tvungna att ånyo, i åtminstone någon utsträckning och på något sätt, erkänna och ge plats åt sina konservativa inslag.

Denna gång kommer dock nöden och tvånget i helt ny utsträckning utifrån. Reträtten från Reinfeldttiden nödvändiggörs framför allt av det välgörande trycket från SD, den opinion som stöder SD, och den sociala verklighet som SD först och bäst uppmärksammat och lyft in i riksdagsdebatterna. Det här är rätt typ av inflytande från SD:s sida: Moderaterna anpassar sig till dem där det är politiskt och moraliskt rätt att göra det, i stället för det vi tyvärr samtidigt också ser, nämligen att SD anpassar sig till Moderaterna där det är politiskt och moraliskt fel. Det är bland annat så här SD borde fungera i svensk politik.

Det är visserligen denna gång inte fråga om någon större omprövning, någon större pendelrörelse. Att man inte längre ska vara Nya Moderaterna innebär inte att man nu åter ska bli Gamla Moderaterna, förklarar Kristersson. Man ska helt enkelt vara bara Moderaterna. Det är inget helhetligt avståndstagande från Reinfeldtliberalismen, men rörelsen bort från den är, hur begränsad den än är, entydig, och den markeras inte minst av att man återtar den gamla partisymbolen.

Trycket från SD gäller dock främst invandringsfrågan, och, åtminstone än så länge, mindre en helhetlig konservativ åskådning, och allra minst en socialkonservativ sådan. Det är ju på det området som SD tvärtom har anpassat sig till Moderaterna. Men om inte annat har SD:s blotta användning av termen konservatism ändå säkert betytt mycket för debattens förändring och därmed Moderaternas kursändring.

Möjligheten finns att SD kommer ha mer att erbjuda ifråga om värdefulla konservativa idéer, men i dagsläget är detta litet oklart. Det är det också när det gäller vad Fjellner och Teodorescu kommer prestera. Moderaterna rörde sig i problematisk riktning redan långt före Reinfeldt, och Kristerssons signaler talar enbart om en halvhjärtad, mindre justering av partiets inriktning. Men även denna partiella nyorientering ger anledning att påminna om de inte helt obetydliga egna, historiska resurser från tidigare pendelsvängningar, som partiet åtminstone skulle kunna mobilisera för att rekonstruera sin konservativa sida.

1983 antogs, under Bohman, ett nytt partiprogram i linje med den nyliberala propagandaoffensiven. Individ och marknad stod i ny utsträckning i centrum, trots att Bohman själv också, som Barrling nämnde, hade en konservativ sida. Signifikativt nog föranledde detta program en lång debatt i SvD på temat “Är konservatismen död?”, som sedermera publicerades i bokform. Här kom flera konservativa röster till tals, åter framsläppta under den allmänna tillbakarullningen av vänstern, men inte alltid helt ombord på den nyliberala satsningen. Även ett antal historiker belyste det problematiska i den nya ensidigheten. Det var här idéhistorikern Ronny Ambjörnsson publicerade sitt lysande inlägg från vänster, under rubriken ‘Konservatismen kunde spela en viktig roll’, ett inlägg som jag många gånger hänvisat till och fortfarande finner mönstergillt och helt invändningsfritt i dess för debatten på rätt sätt anpassade sammanfattning av mycket av det väsentligaste i en de “överordnade värdenas” konservatism.

Samtidigt som Timbro, den viktigaste idécentralen i den nyliberala attacken, började krympa det utrymme man tidigare gett de kulturkonservativa rösterna och pennorna, tycks tvärtom Moderaterna faktiskt i stor utsträckning ha stämts till eftertanke av debatten och tagit till sig den konservativa kritiken. Några år senare tog man fram ett nytt idéprogram med hjälp av Hans L. Zetterberg, som på helt annat sätt, åtminstone som jag minns det, bejakade och vägde in överväganden bortom individen och marknaden, perspektiv som i sin rikare differentierade förståelse av samhället delvis var av kultur- och värdekonservativt slag. I den konkreta politiken kom detta inte att betyda mycket; tvärtom var det just under de närmast följande åren som de stora stegen togs för att i praktiken sjösätta hela det simplistiskt ideologiska nyliberala programmet. Men man tycks ändå ha insett att den aggressiva nyliberalismen utgjorde en alltför ensidig och som sådan oattraktiv ytterlighetspunkt. Samtidigt hade de mer genuina konservativa rösterna uppenbarligen gjort ett icke försumbart intryck under åttiotalet, vid sidan av nyliberalerna. Vad som skedde var således på det ideologiska planet en svängning av i stort sett samma slag som den vi nu ser. Man önskar att Fjellner, Dousa och Teodorescu helt enkelt dammar av det gamla delvis zetterbergska programmet, som jag vill minnas rymmer åtskilligt av bestående värde.

En “ljuvlig presommardag [sic]” 2011 åker Isobel Hadley-Kamptz “ut till Bromma för att prata med Zetterberg om borgerlighet, marknader och en svunnen intellektualism”, berättar hon i en intervju i magainet Neo, som innehåller många för denna publikation mindre typiska tankar, och som är väl värd att citera med viss utförlighet. Tillsammans blickar Hadley-Kamptz och Zetterberg tillbaka på 80- och 90-talen.

“Jag är säkert överdrivet nostalgisk här”, säger intervjuerskan. “Men det är inte bara det att besökare på Timbro i dag möts av tapeter med bokmotiv snarare än 90-talets välfyllda bokhyllor som får mig att se tillbaka med viss längtan. Det som i dag mest tycks vara pr-överväganden var väl ändå lite mer av verkliga intellektuella samtal då?” Zetterberg håller med: “Det mesta kristalliserades på den där tiden, tuggmotståndet gjorde att man tänkte klarare. I dag finns inte mycket motstånd kvar.”

Men Zetterberg är inte nöjd: “I Sverige har vi trott att det mest onödiga, politik och ekonomi, är det enda nödvändiga. Konst, naturvetenskap, litteratur, religion, moral, allt detta har ansetts oviktigt. Riktiga intellektuella är inte statsvetare eller ekonomer, de måste vara humanister också.” (Min kursivering. Samtliga kursiveringar i det följande är mina.) Medan vänstern varit för fäst vid staten, har högern varit för fäst vid marknaden. “Marknadsekonomin är utmärkt i näringslivet, men det ska också begränsas dit. Utanför näringslivet gör vi saker för att vi tycker om varandra, för att vi tycker om att göra något. På områden som vetenskap och konst kan marknadsekonomin tvärtom göra stor skada. Det stora misstaget den svenska högern gjort är att den inte förstått de här begränsningarna.”

Zetterberg är kritisk mot USA, där han varit professor vid Columbia University och Ohio State University. Universiteten har affärsmän i styrelsen. “Man får försöka hålla emot så att det är akademiker som har mest att säga till om.” Men det har varit omöjligt. “Varken konsten eller vetenskapen har kunnat stå emot detta. Vetenskap har kommit att handla om det som är kommersiellt användbart. Det är förstås utmärkt med kommersiellt användbara innovationer, men det är något annat än forskning, och de sakerna bör hållas isär.” Skevheten har brett ut sig i hela utbildningssystemet, och även i Sverige. Svenskt Näringsliv såväl som enskilda företag pressar på för att systemet ska leverera just den arbetskraft de vill ha. “Det kan inte vara den högre utbildningens viktigaste uppgift”, säger Zetterberg, och Hadley-Kamptz kommer att tänka på moderaten Johnny Munkhammar, “som vid ett möte med en student i fornnordiska språk frågade sig ‘om vi har råd att ha sådana utbildningar där kompetensen inte är efterfrågad'”.

Zetterberg kritiserar också friskolereformen och marknadiseringen av vården, på det självklart fundamentalprincipiella sätt som idag bara vänstersocialdemokraterna i Reformisterna och partierna till vänster om S gör: “För att en privatisering ska fungera måste det först finnas en marknad, och varken skolan eller vården är marknader. Det är bara en som betalar, kommunen eller landstinget, det finns ingen risk för företagen.”

Hadley-Kamptz jämför Zetterberg med Bengt Göransson, “vänsterns mesta mysintellektuelle, som brukar säga ungefär samma saker som Zetterberg. Båda två uppehåller de sig gärna i det som varken är stat eller marknad, Göranssons bas är ju ABF och Folkets hus snarare än partiet och staten, Zetterberg har ägnat decennier åt att försöka få svenskar att begripa poängen med civilsamhället. Det som varken är stat eller marknad, den zon där vi gör saker av kärlek, av lust, av engagemang. Det som är gemeinschaft snarare än gesellschaft“. Göranssons uppskattande ord om Zetterberg citeras.

Staten är förvisso inte alltid lösningen, betonar Zetterberg. Föreningar, familj, vänner, folkrörelser kan vara bättre sådana. Men “det är lätt att säga att alla ska ta ansvar, men det betyder ju ibland att ingen tar ansvar. Man kan inte lita på marknaden, men man kan inte heller lita på det civila samhället. Staten måste finnas där som garant.” Att vara för marknadsekonomi, förklarar Hadley-Kamptz, “innebär inte att man måste vara lojal vare sig med allsköns kapitalister eller med hur kapitalismen utvecklats. Ekonomhistorikern Deirdre McCloskey har skrivit om hur de borgerliga dygderna som måttlighet, strävsamhet, klokskap, bidragit till västerlandets fenomenala ekonomiska framgångar. Om man ser på dagens finansekonomier är det dock ytterligt tveksamt om de alls har några dygder kvar.”

Ett problem med bankväsendet är enligt Zetterberg att “traditionella välskötta sparbanker” är relativt olönsamma: “De går runt, ger trivsamma vinster, men inte särskilt mycket mer. Samtidigt har tradingavdelningarna på bankerna tjänat ofantliga pengar. Därför har rekryteringen till bankernas toppskikt nästan alltid kommit därifrån, medan de försiktigare, tråkigare traditionella banktjänstemännen aldrig blivit befordrade. Den skadliga kulturen har på det sättet kommit att genomsyra hela företagen.” För att lösa detta problem krävs “bättre regleringar för bankerna, de kan inte få fortsätta tjäna pengar på att ta orimliga risker när kostnaderna för riskerna betalas av olika stater”.

Leende medveten om svårigheten att genomföra det, föreslår Zetterberg rentav en ny “formel för att ta från de rika och ge till de fattiga“: “I finansbranschen borde man få del av sin lön i en annan valuta, som bara kan användas till konst, vetenskap, religion, sektorer där det är svårt att tjäna pengar. Finansmännen måste alltså lägga en del av sin inkomst på sådant, och i utbyte kan de väl få sitt namn på museets entré eller så.”

Zetterbergs konservatism kunde inte vara mer aktuell idag. Men det ska sägas att han i intervjun går längre i rätt riktning än i det gamla idéprogrammet – utan tvekan därför att problemen med nyliberalismen hunnit bli mer uppenbara under de tjugo år som gått. Av intervjun kunde SD till och med påminnas om socialkonservativa sanningar som de nu överger.

Men Moderaterna borde åtminstone låta pendeln svänga hela vägen tillbaka till 1990 års program, som dock låg mer i linje med den allmänna, ekonomiska nyliberalismen (eller snarare, för första gången låta den svänga hela vägen dit; i den politiska praxis följde Bildts och Lundgrens Moderater alltså knappast dess mer distinkt konservativa moment). Och se till att den stannar där. Eller snarare: partiet borde avskaffa hela sitt pendelväsen, en gång för alla bestämma sig för att bli enbart ett i rimlig utsträckning frihetligt konservativt parti i en intelligent, nyskapande mening. Man skulle behöva gå längre. Men som intervjun visar vore det logiskt möjligt även från det gamla programmets utgångspunkter. Liberala partier finns det liksom, efter fyrtio års nyliberal revolution, ingen brist på.

Men av de skäl Barrling och Haage nämner är Kristersson inte den som kan eller vill genomföra ens det mer måttfulla återvändandet till vad som dock för inte alltför länge sedan var partiets eget idéprogram. Och Fjellner, Dousa och Teodorescu kommer definitivt inte följa Zetterberg i hans tjugo år senare artikulerade rekommendationer. Kristersson signalerade ingenting sådant i helgen. I själva verket vore en sådan förändring omöjlig, givet partiets nära förflutna och inte minst dess väletablerade, intressebestämda position och funktion i det samhälleliga och ekonomiska systemet. När jag träffade Kristersson under den viktiga period Hadley-Kamptz och Zetterberg diskuterar, var han såvitt jag minns en utpräglad representant för den dominerande, radikala nyliberala linjen. Pendeln hotar att svänga tillbaka åt andra hållet igen som vanligt, trots att Kristerssons position verkligen inte är det motsatta ytterlighetsläge som pendlar vanligen kräver för att svänga. Men ett litet steg i rätt riktning nödgas han nu i alla fall ta.

Scandza Forum

Numera finns utöver Identitär Idé även en andra årlig konferens, dock skandinavisk snarare än bara svensk, ägnad den nya högern, identitarismen, alternativhögern och allehanda radikal nationalism, nämligen Scandza Forum, arrangerat av Fróði Midjord (namnet ser ut som en nätpseudonym, men tycks vara ett verkligt taget namn och bärs av en person som mig veterligen alltid framträtt helt öppet). Dess möte i Stockholm i helgen hade temat anarkotyranni, och som huvudtalare Greg Johnson, redaktören för Counter-Currents, som av oklar anledning bortföll som talare båda gångerna jag besökte Identitär Idé. Tydligen är Johnson alltid huvudtalare på Scandza, och som den ende av talarna satt han nu mellan sessionerna och signerade en bok, hans senaste, The White Nationalist Manifesto.

I mina rapporter från Identitär Idé klagade jag över att den utannonserade Johnson inte dök upp, och jag gjorde det inte minst av det skälet att han på den tiden å ena sidan var en mycket framträdande person i den internationella alternativhögerns nätmedia och hade publicerat en rad böcker med titlar som Confessions of a Reluctant Hater, New Right versus Old Right, och Truth, Justice and a Nice White Country, men å andra sidan på märkligt sätt aldrig framträdde på bild eller med några biografiskak uppgifter om sig själv och sin tidigare karriär. Således – och det var även oklart om Greg Johnson var hans verkliga namn – spelade han delvis med i den beklagliga anonymitetskulturen, och det fanns därför anledning att vilja se honom i verkligheten för att kunna bilda sig en mer konkret uppfattning om honom. Nu har han emellertid fattat det riktiga beslutet att överge kurragömmaleken och framträda som normal public intellectual, och han kan sedan en tid ses på video och många publicerade bilder. Även hans bakgrund har nu offentliggjorts. Han erhöll sin doktorstitel från Catholic University of America i Washington, och har, lustigt nog, undervisat en period vid Martin Luther Kings gamla college, Morehouse i Atlanta, ett så kallat historiskt svart college. Senare undervisade han vid Pacific School of Religion i Berkeley (en av vars alumnae var den kända personalisten Georgia Harkness, som skrev en avhandling om den förste store Oxfordidealisten T. H. Green under E. S. Brightman vid Boston University), där han var knuten till centret för Swedenborgstudier.

Nu är han alltså “vit nationalist”. Det finns mycket att säga om detta begrepp, och framför allt en hel del att invända mot det sätt på vilket denna ståndpunkt bestämmer hela Johnsons sociala och historiska analys, hans politiska ideologi, ja hela hans världsåskådning. Här uppvisar han samma brister och trångsynthet som all biologistisk rasdeterminism och rasmaterialism. Det finns ingen brist på kritiker som omedelbart pekar på dessa välkända svagheter, och även från mitt perspektiv går Johnson naturligtvis alldeles för långt. Ifråga om allmänna attityder bortom de omstridda uppfattningarna inom vetenskapen, förstår jag helt enkelt inte den fanatiskt negativa inställningen till en viss etnisk och kulturell blandning i olika länder; för mig är även den en del av den högre kosmopolitismen, en nödvändig och välkommen del av den kontakt och det utbyte som måste samexistera med mångfalden av distinkta nationer – den högre kosmopolitism som det finns en distinkt filosofi som beskriver.

Jag får ofta en närmast klaustrofobisk känsla när jag hör radikala nationalister tala om etnostaten, inte minst eftersom så många av dem inte alls representerar någonting högre i den nationella traditionen utan tvärtom bara det lägre. Att det dröjde så länge innan jag förstod problemen med massinvandringen berodde på att många invandrare, från alla länder, kulturer och raser, ju helt enkelt är hur trevliga som helst, på samma sätt som dessa människor ju kan vara det i sina egna länger. Jag erkänner att min erfarenhet var ensidig och begränsad, men i sig var den inte ogiltig eller oviktig.

Att vita folk utvecklar en egen nationalism och försvarar sig själva, sin kultur, sina länder och sina språk just som sina egna, och även i samarbete med varandra under nedtoning av sina skillnader och framhävande av sina likheter, i en nationalism i vid mening, är dock förstås fullt naturligt och försvarligt idag när de är en mycket liten minoritet i världen och på sina håll börjar bli en minoritet även i sina egna länder. De problem som uppstår rör endast den specifika ideologiska inriktningen av denna nationalism och de konkreta politiska positioner och handlingssätt som följer av den. Även jag måste – på grundval också av hans böcker och en rad intervjuer på nätet – konstatera att begränsningarna i Johnsons rascentrerade perspektiv, den utsträckning i vilken andra avgörande dimensioner av det sociala och historiska skeendet utelämnas från analysen, ibland blir mycket påträngande. De leder till skevheter i slutsatserna av ett slag som endast utgör onödiga svagheter, och som förklarar det motstånd som man dock märker att det för Johnson är en primär angelägenhet att på nya kreativa sätt försöka undvika och förebygga (när han talar om “a nice white country” i titeln på en av sina böcker går han exempelvis till en stilmässig ytterlighet, i avsikt att motverka den hårda, våldsmättade framtoning som vanligen kännetecknar de neofascistiska riktningarna). Detta intryck förstärks av hans sätt att på Counter-Currents, tvärtemot detta uppenbara syfte, kontinuerligt lyfta fram och marknadsföra böcker om och av tänkare och politiska ledare i historien såväl som nuet som är betydligt mer onyanserade och extrema än han själv. Det är svårt att förstå denna motsägelsefulla strategi.

På Scandza Forum framträder den måttfulle, balanserade vite nationalisten: Johnson ägnar sitt tal helt åt en engagerad plädering mot terrorism, med anledning av Brenton Tarrants moskéskjutningar i Christchurch. Det vill säga, Johnson argumenterar för att det inte är lämpligt för “vita nationalister” att bruka sådan terror, att det inte befrämjar deras sak utan tvärtom allvarligt skadar den. Det var förstås ett lovvärt tema; Johnson framstår här förvisso som en ansvarstagande intellektuell inom sin mycket speciella riktning. Även Marcus Follin, som tidigare stått för allehanda radikala utsvävningar i alt-rightsubkulturen, där han, med denna kulturs även av Johnson sanktionerade, kuriösa hypernarcissism kallar sig själv “The Golden One” och “The Glorious Lion”, framträdde nu plötsligt med en mycket välkommen maning till restriktion hos althögerns memetiker. Han talade också med föredömlig tydlighet om det nyliberala etablissemanget. Episkt ärorikt, säger jag gärna, med hans egen jargong, för att uppmuntra detta.

Men det kan inte hjälpas att just dessa ämnesval och denna argumentation också kan ses som bekräftande åtminstone den anmärkningsvärda radikaliteten i det sammanhang som Johnson och Follin valt att verka inom. De kan förvisso ses bara som signaler till samhället och debatten i stort: “jag står för denna ansvarskännande hållning, vit nationalism tar avstånd från terrorism”. Men när Johnson som här talar endast till en församling av personer med åsikter som av allt att döma i allt väsentligt överensstämmer med hans egna, innebär de ju också att han måste anse dessa förmaningar rörande terrorism nödvändiga för just denna publik, att just den behöver få det förklarat för sig varför ett dåd som det i Christchurch är förkastligt och kontraproduktivt. Jag tror inte han hade rätt när det gäller just denna publik, men det säger något om hans uppfattning om sin egen rörelse.

Johnson tar förtjänstfullt avstånd även från alternativhögerns spektakulära manifestation i Charlottesville 2017, och andra offentliga framträdanden från denna rörelses sida, i synnerhet Richard Spencers. Ja, han går så långt att han tar avstånd från alternativhögern som sådan – de nämnda aktionerna markerar för honom dess självdestruktion och bankrutt, och hans fördömanden uttrycks ibland i mycket skarpa ordalag. Ändå finner vi också här den märkliga ambivalens som präglar hans budskap eller kommunikation som helhet. Hans invändningar tycks i själva verket endast gälla att de offentliga aktionerna ägde en prematur karaktär, att rörelsen ännu inte var tillräckligt stark och mogen för dem, att den utan att ännu vara redo för det gick utöver sin dittillsvarande framgångsrika begränsning till opinionsbildning på nätet. Problemet för Johnson verkar inte vara den grumliga urskillningslösheten i “unite the right”-parollen och dess manifestation i form av de olikartade grupper som medverkade i Charlottesville. Det förefaller i detta avseende inte vara några sakliga politiska och ideologiska skillnader i förhållande till alternativhögern med Spencer i spetsen som motiverar Johnsons avståndstagande, utan endast strategiska.

Även om de inte nämns som förklaring till motsättningen, har jag i andra sammanhang dock kunnat notera åtminstone två viktiga sakliga skillnader. Johnson förespråkar så kallad petty nationalism, medan Spencer går så långt som att försvara det nuvarande EU och inte har några problem med den amerikanska typen av blandning av vita folk även i Europa. Johnson tar vidare, troligen i linje med denna ståndpunkt, ställning för Ukraina, medan Spencer försvarar Ryssland och den ryska federationen i dessa länders konflikt.

Att Johnson närmat sig de ukrainska radikalerna bekräftades av att en annan av talarna på Scandza Forum, den i särklass mest extrema, var Olena Semenyaka från Azov-bataljonens politiska gren, en talesperson för den ukrainska socialnationalismen, som, byggande vidare på traditionen från Bandera, identifierar sig med det ursprungliga Kievrus, ser den moskovitiska regimen än idag som i stort sätt likvärdig med Gyllene Horden och som ett alltigenom fördärvligt mångrasligt imperium, vill befria det etniska Ryssland ur den nuvarande ryska federationen och, med stöd av en “Intermarium”-allians av östeuropeiska stater, leda en europeisk renässans som ska rädda även Västeuropa, ja kanske den vita delen av Amerika, allt i enlighet med kommendören och partiledaren Andrij Biletskis uppfattning om Ukrainas historiska mission. Rus och Ukraina ses som slaviskt urhem, men också med kopplingar till Norden, förnyade genom stödet till Karl XII och särskilt starkt betonade vid lördagens evenemang i Stockholm. Hela denna vision utgår från rent vitnationalistiska premisser. Problematiskt för Johnson var väl dock, kan man tycka, att denna vision inte alls representerade någon ukrainsk petty nationalism: Semenyaka förkastade fullständigt “småstatspatriotism”, och beskrev slutmålet för sin vision i nästan spencerska, enhetseuropeiska termer. Åskådningsmässigt underbyggdes det hela av stora doser högromantisk tysk konservativ revolution och en mindre dos traditionalistisk skola, något som paradoxalt, och, som jag uppfattade det (hon talade hela tiden mycket snabbt och med starkt bruten engelska), explicit från Semenyakas sida, förde henne i avsevärd närhet till ärkemoskoviten Dugin och hans fjärde politiska teori; en gång i tiden hade hon rentav varit en anhängare till honom!

Temat för konferensen var annars alltså anarkotyranni, ett begrepp lanserat av Sam Francis för att beskriva ett av dagens liberala demokratiers, och inte minst mångkulturens, resultat: “a combination of anarchy (in which legitimate government functions – like spying on the bad guys or punishing real criminals – are not performed) and tyranny (in which government performs illegitimate functions – like spying on the good guys or criminalizing innocent conduct like gun ownership and political dissent)”. Rapporter gavs om läget i Österrike, och om den brittiska organisationen Hope Not Hate – en motsvarighet till svenska Expo, tror jag – och dess sätt att agera. Som övertydlig illustration av temat hade en av de planerade huvudtalarna, amerikanen Jared Taylor, veteranledare inom den vita nationalismen men med mer måttfull framtoning än även Johnson, stoppats på flygplatsen i Zürich och skickats tillbaka till USA efter att av Polen ha vägrats inresa i Schengenområdet. En engelsk aktivist levererade ett rent politiskt brandtal mot anarkotyranniet, som gjorde att konferensens karaktär möjligen kunde framstå som något oklar – som en kanske inte helt självklar blandning av den akademiska konferensens analys å ena sidan och partimötets agitation å den andra. Men i själva verket avspeglar detta vad det är vi har att göra med här: en informell aktiviströrelse som huvudsakligen ägnar sig åt metapolitik men aldrig ligger långt från det direkta, formella politiska engagemanget. Även Johnson och andra talare adresserade flera gånger församlingen som just sådan, i egenskap av ledare för en i vid mening politisk rörelse.

Det välbesökta och professionellt arrangerade evenemanget i en mycket central konferenslokal i Stockholm vittnar, tillsammans med det parallella, till innehåll, inriktning och deltagande i alla avseenden identiska Identitär Idé, om såväl styrkan som omfattningen av denna rörelse även i Sverige. Många delsanningar formuleras, viktiga och av andra försummade frågor behandlas. Bland mycket annat kan även för mig centrala tänkare och idéströmningar än så länge i Sverige nästan enbart diskuteras i dessa speciella sammanhang.

Men för mig aktualiserar evenemanget givetvis också än en gång behovet av det kritiska perspektiv jag försöker anlägga. Översatt till partipolitiskt engagemang fungerar den här rörelsen inte, som den ser ut idag. Som opinionsbildande metapolitik gör den det i viss mån. Men de filosofiska och politiska utgångspunkterna och analytiska ramarna är otillräckliga och delvis ohållbara. Förutom att rasfrågan i sig till stor del förblir oklar, är flera av de slutsatser man drar av den och de konsekvenser de får för tänkandet på andra områden ofta problematiska. Samtidsanalysen rör sig regelmässigt för långt in på det konspiratoriska området, det man bekämpar personaliseras i överdriven utsträckning (globalisterna, judarna, även individuella sådana). Den djupliggande kulturella dynamik och kapital-, teknologi-, rationaliserings- och i största allmänhet modernistisk-logiska systemautomatik som driver utvecklingen eller samhällsförändringarna faller utanför synfältet i en utsträckning som gör förklaringarna förenklade och ibland rentav missvisande, och därmed lösningarna i motsvarande mån otillräckliga eller skenbara. Förklaringarna kan till och med vara rena distraktioner från de verkliga förhållandena och faktorerna, och de föregivna lösningarna förstärka just de strukturer som är den huvudsakliga orsaken till de problem man identifierar och de missförhållanden man vänder sig mot. Men det är ju just dessa förenklingar som så väl lämpar sig för populistisk opinionsbildning och politik, ja till stor del är vad som definierar populismen. Sanningen är att populisterna ofta inte alls har någon adekvat förståelse av varför de möter så stort motstånd. Fora som Scandza och Identitär Idé borde renodla sina ofta avsevärda icke-populistiska sidor och på så sätt övervinna denna oförståelse.

Vad man först och främst måste önska sig är återigen – det var huvudpoängen i min kommentar till senaste Identitär Idé – ett grundligt och systematiskt klargörande av det hela tiden underliggande och alltid mer eller mindre dolda förhållandet till den för nittonhundratalet så centrala fascistiska och nazistiska strömningen. Behovet av en seriös utredning och analys på detta område blir ständigt alltmer påträngande. De implicita kopplingarna är lätt urskiljbara, men även explicit signaleras hela tiden, mer eller mindre direkt, partiella sympatier, även av huvudtalarna. Den parlamentariska demokratin förkastas ofta på samma sätt och av samma skäl som hos fascisterna i vid mening. Återigen var på Scandza Forum förlaget Logik representerat med ett bord. Om arrangörerna inte vill identifieras med fascismen och den tyska nationalsocialismen är det svårt att förstå varför. Logik tillhandahåller böcker av Mussolini, Hitler, Göring, Codreanu, Degrelle, Lindholm och Furugård, och en mycket stor mängd positivt värderande sekundärlitteratur om fascismen och framför allt nationalsocialismen och dess ledande gestalter. Det är naturligt att de gör det, eftersom personerna som driver förlaget tidigare utgjorde ledningen för Nationalsocialistisk Front. Logik är förvisso inte enbart ett nationalsocialistiskt förlag, men det är ett nationalsocialistiskt förlag.

Men åtminstone mindre självklart naturligt är att Scandza och Identitär Idé, som i varje fall ger intryck av att i stället vilja anknyta till den konservativa revolutionen, den nya högern, identitarismen, alternativhögern och till och med i någon mån den traditionalistiska skolan, som samtliga på olika sätt är skilda från fascismen, hela tiden vill ha dem och deras produkter med. Det intryck man får är att fascismen och nationalsocialismen helt enkelt ska vara med i den rörelse dessa fora idag är centrala beståndsdelar av, att de ska utgöra delar av dess nya och större helhet, kanske på något sätt aufgehoben aber aufbewahrt i hegelsk mening. Men om så är fallet är en explicit utläggning om hur denna syntes ska se ut fullständigt oundviklig. Och den skulle ändå knappast övertyga. Hellre skulle man se ett djupgående klarläggande, inte minst moraliskt, av vilka moment i dessa riktningar det är man bejakar och vilka man tar avstånd från, och i båda fallen hur, i vilka större intellektuella sammanhang, och på vilka med dessa sammanhang givna grunder. När de redan är så insyltade i allt detta som var och en kan se att de är, finns enligt min mening ingen annan väg för dem att gå.

Men det är, vågar jag påstå, en fullt framkomlig väg. Det är fullt möjligt att på ett övertygande och hållbart sätt, med vederbörlig moralisk urskillning, förklara vad det är man menar. Halvkvädna visor, förnekanden under press från journalister, ljusskygga undanglidanden och tvetydigt memspexande räcker och hjälper däremot inte. Vad som skulle behövas är att detta exempelvis gjordes till tema för varsin heldagskonferens hos Scandza Forum och Identitär Idé, med kvalificerade talare som uteslutande belyste denna fråga. Märkligast av allt, och det inte minst problematiska, är att det trots allt finns tänkare i denna rörelse som har gett sig in på detta – även tidigare Johnson, om än bara kort och summariskt – och gjort åtminstone några mer elementära distinktioner, men att rörelsens hållning som helhet ändå inte följer de slutsatser som de nått och de riktlinjer de uppdragit, utan hela tiden på det sätt jag antytt fortsätter släpa med sig ett alldeles osorterat och på mer eller mindre förstulet suggestivt sätt åkallat fascistiskt bagage. Denna ständiga moraliska ambivalens försvårar ofrånkomligen kommunikationen med omvärlden och legitimerar avfärdandet medels de vanliga politisk-korrekta schablonetiketteringarna.

Dessutom är det onödigt, såtillvida som sympatierna för fascismen i vid mening i de flesta fall säkert verkligen är endast högst partiella och selektiva. Att så är fallet borde också göra att den öppna artikulation jag efterlyser i princip inte skulle erbjuda några större svårigheter, även om genomförandet i många fall kanske kräver ett fördjupat historiskt studium. Som det nu är har man svårt att se hur den diskussion som förs i dessa fora ska kunna nå ut till den allmänna debatten. Rörelsen växer tvivelsutan, men i en avskildhet som gör att den ändå riskerar att utveckla sekteristiska tendenser och förstärka sina problematiska sidor. Det måste förhindras.

Socialkonservatism eller nyliberalism?

Socialkonservatismen utvecklades en gång som ett alternativ till både den klassiska liberalismen och den framväxande socialismen i dess olika former, med deras respektive uppenbara brister. Samtidigt behandlade den med dessa riktningar gemensamma frågor och problem, en gemensam ny samhällelig verklighet, och vissa överlappningar fanns därmed oundvikligen med båda. Den var i mycket en del av ett i filosofisk mening idealistiskt och samtidigt historicistiskt kulturparadigm, som på visst sätt gick utöver sin tids sociala klassmönster och intressekonflikter, och som ägde en stark wissenschaftlich förankring i den samtida statsläran, nationalekonomin och även den samtidigt framväxande sociologin. Den var inget enhetligt fenomen, terminologin var oavgjord och skiftande – åskådningen ifråga var exempelvis förhanden även där själva termen socialkonservatism inte användes. Skillnaderna mellan olika länder var avsevärda. Men en gemensam trend var ända urskiljbar, en någorlunda enhetlig riktning, där man på olika håll på liknande sätt utifrån vad som kan beskrivas som ett slags alternativmodern åskådning tog sig an samtidens nya problem på ett sätt som, föreslår jag, i sina huvuddrag fortfarande äger den största relevans och som idag kan återupptagas och kreativt vidareutvecklas och anpassas till vår tids krav.

Den populistiska nationalismen, inte minst hos SD i Sverige (även om jag finner både populismen och nationalismen problematisk i vissa former och otillräcklig i alla, använder jag inte dessa termer generellt i pejorativ mening, utan har lärt mig att ta fasta på de högre och värdefulla formerna av det de betecknar), har gjort anspråk på att omfatta en socialkonservativ åskådning, och explicit anknutit till några av denna riktnings tidigaste företrädare. Det är en ypperlig politisk positionering, som helt motsvarar vår tids politiska verklighet och krav. Men tillägnelsen, utvecklingen och anpassningen av den till den samtida situationen är ännu bristfällig. Det visar sig, föreslår jag, inte minst i det sätt på vilket man de senaste åren ensidigt närmat sig högerns liberalism, socialkonservatismens ena historiska motståndare, och avfärdat den andra, vänsterns socialism. Just utifrån socialkonservatismens historiska tradition i Europa (i USA har, som jag uppfattat det, begreppet en annan mening, vilket kan skapa viss förvirring; det handlar där främst om moraliska och kulturella värderingar i civilsamhället, en betydelse som inte motsäger den europeiska sådan jag förstår den, men däremot utelämnar den senares social- och välfärdspolitiska dimension) inställer sig flera frågetecken inför denna förskjutning av partiets inriktning.

Det har, vill jag minnas, någon gång från ledningen sagts att man, i det nya samarbete med M och KD som man eftersträvar, skulle genom sin socialkonservatism komma att utöva ett modifierande inflytande på dem. Det är en riktig tanke. Men det kan inte hjälpas att de anpassningar som skett under närmandet och för att uppnå dess mål väcker tvivel hos en del om det verkligen kommer bli möjligt. Om vi bara ser till frågor som berör socialpolitiken i mer begränsad mening (jag har tidigare tagit upp flera andra), så ändrade man sig redan under den förra mandatperioden om vinster i välfärden, a-kassan, fas 3, pensionärsskatten, arbetsmiljön, och kollektivavtal vid offentlig upphandling, och efter valet har anpassningen fortsatt.

Alla de tidigare ståndpunktena i dessa frågor var inte nödvändigtvis de rätta. Det finns givetvis, och bör finnas, gemensamma punkter hos socialkonservatismens och socialdemokratins välfärdspolitik, såtillvida som socialkonservatismen måste ta in vänsterns allmänna frågeställningar i sin förståelse och sina egna analyser; detta är en av de saker som utmärker socialkonservatismen i mer egentlig mening. Men socialkonservatismens välfärdssystem måste ändå i väsentliga avseenden utformas på annat sätt än de socialdemokratiska. De äldre svenska systemet kunde förvisso ifrågasättas på många punkter; dess brister härrörde just från det faktum att det var socialdemokratiskt och inte socialkonservativt, det vill säga att det samhälle det fungerade inom, och som därmed också bestämde dess värderingar, i mycket var kulturradikalt i stället för kultur- och värdekonservativt i den mening som socialkonservatismen, med all konservatism, försvarar. Men denna skillnad gör att socialkonservatismens samhälle på helt annat sätt kan bära upp den offentliga välfärden så att den verkligen blir effektivt stödjande, fri från de välkända missförhållanden – passiviseringen, den inlärda hjälplösheten, det ohederliga utnyttjandet – som gör att alternativet för många enbart framstår som en avveckling.

Allvarligare än enskilda sakfrågor på detta område, där olika ståndpunkter också ofta är möjliga utifrån samma ideologiska principer, är emellertid den mer allmänna ideologiska förskjutning som SD:s anpassningen ser ut att ha inneburit, och som på nytt sätt principiellt möjliggör problematiska och felaktiga utfall på det socialpolitiska området. Jag har intrycket att vad man här inte minst gör är att man helt enkelt underskattar vänsterns mer substantiella ideologiska och teoretiska positioner. Kanske är det också så att man inte på djupet förstår vissa av dess väsentliga frågor och analyser. Man tar inte längre in dess perspektiv på det sätt som socialkonservatismen måste – det perspektiv som ofta förblir viktigt i enskilda frågor även sedan man förkastat den övergripande ideologiska sammanhanget. I allt högre grad tycks man se på det politikområde vi här talar om från vad som inte minst i Sverige brukar kallas nyliberalismens, inte socialkonservatismens perspektiv.

Det är visserligen lätt att inse varför man i allt högre grad helt enkelt ignorerar vänstern. Vänstern har länge låtit sig lätt avfärdas på detta sätt. Dess oändliga politisk-korrekta excesser, långt bortom vänsterns klassiska frågor och långt över gränsen till det löjeväckande – Jon Kjölstad kallar den “underlivsvänstern” – erbjuder oavbrutet nya stora träffytor inte minst för just populistisk sarkasm. Men även dess mer djupgående ideologiska och politiska motsägelser är en lika hållbar orsak till avfärdandet, även om de sällan tas upp i den populistiska politiska retoriken. Filosofen och programskrivaren åt Vänsterpartiet Torbjörn Tännsjö förklarade sig redan för länge sedan sätta sitt hopp – hoppet om en socialistisk världsregering – till George Soros, och även socialdemokratiska intellektuella lyfter ogenerat fram egna kopplingar till exempelvis dennes universitet i Budapest, i samband med utfall mot Orbán och Fidesz. Vänstern älskar Soros och finansieras av Soros, en huvudsaklig företrädare för den finanskapitalism som den i övrigt säger sig bekämpa. Men det är olyckligt att Soros i så hög grad på grund av sin flamboyanta öppenhet kommit att metonymiskt representera denna kapitalism i debatten, såtillvida som det döljer andra lika viktiga liknande aktörer som också borde lyftas fram och kritiseras.

Den intellektuella kollaps som just här föreligger, och som väl inte en enda ledande svensk vänsterdebattör undgått, den ständigt för allt fler uppenbara och himmelsskriande motsägelse som de alla med krampaktigt självdestruktiv envishet upprätthåller, tog jag för många år sedan upp i mitt inlägg Vad invandringsfrågan handlar om. Ann Charlott Altstadt tillhör den väl ännu mycket begränsade kategorin vänsterintellektuella som har lång erfarenhet, och som hoppar av inte på grund av att de övertygats av nyliberalismen, som många i sextioåttavänstern gjorde redan på åttiotalet, utan synbarligen enbart på grund av den invandringsrelaterade problematiken. I en krönika i Fokus efter förra årets val skrev hon under rubriken “Farväl till vänstern“:

“Det tog 34 år för befolkningen att 2004 ha ökat till 9 miljoner. [Altstadt menar: från 8 miljoner.] Men redan 2017 blev vi 10 mil­joner och 2028 är vi 11 mil­joner. Enligt SCB kommer den ökningen att bestå av bland andra 418 589 personer från länder utanför Europa med lågt/medelhögt Human Development Index.

Så jag undrar exakt hur hög skattehöjning Vänsterpartiet har kalkylerat med för att matcha asylaktivismen. Alltså finansiera den redan nu underdimensionerade offentliga sektorn, så att den till skillnad från i dag kan tillgodose hela den växande befolkningens behov.

Exakt hur ska välbeställda väljare övertalas att rösta för ständigt högre skatt i stället för att välja privata alternativ när välfärden krackelerar? Och hur tänker sig Vänsterpartiet att lösa de sociala och kulturella motsättningar som kommer att öka än mer? Utanförskapet, fattigdomen och kriminaliteten. Parallellsamhällen som växer, liksom i dess skugga, hederskulturen och religionens förtryck.

Till skillnad från ordföranden för Vänsterpartiets kvinnonätverk, tvivlar jag starkt på att islamister som Omar Mustafa är ‘en av de bästa krafterna i Sverige för jämlikhet och jämställdhet’.”

En vänster sådan som den Altstadt beskriver här låter sig förvisso lätt avfärdas. Hela den bisarra, postmarxistiska vänstern har i verkligheten blivit ett instrument för kapitalismen. Kraven på skattehöjningar, exempelvis, motsäger på intet sätt detta: den globala kapitalismen kontrollerar i stor utsträckning staten, och låter den göra transfereringar i sitt eget intresse. Dagens dominerande vänster är vd Jean-Claude Michéas lärjunge Charles Robin helt enkelt kallar “kapitalets vänster“. Finanskapitalismen kräver massmigrationen, och vänstern lyder den, tjänar den, genomdriver högre skatter för att betala den. Men det är inte bara så att vänstern får betalt för att framhärda i den för vår tid avgörande motsägelse som Altstadt pekar på. Vänstern gör det villigt även därför att den ju ser att finanskapitalisterna, och för den delen även deras allierade bombliberalerna, i så stor utsträckning vill samma sak som numera den själv. Soros är ju själv vänsteraktivist. Såväl vänsters protester mot bankernas och megakoncernernas ekonomiska globalism som dess Bush-hat och demonstrationer mot krigen i Mellanöstern på nollnolltalet ter sig mycket avlägsna. Idag är det vänstern som står för det man då protesterade mot. Jürgen Habermas försvarar reservationslöst bank-EU:s franske president Macron, vars militariserade polis med största hårdhet slår ned de gula västarna. Vänstern har till stor del blivit en kapitalets bombvänster.

Den sociologiska förklaringen av hur det kunnat bli så är vid det här laget välbekant. Den nya vänstern har utvecklats ur studentvänstern med dess medelklassbakgrund och bristande eller obefintliga kontakt med arbetarklassen. Det gjorde å ena sidan att den kunde bli långt mer radikal än denna klass, att den lätt tog till sig leninismens lära om de partiintellektuella som revolutionärt avantgarde. Under sextio- och sjuttiotalen kände den sig förvisso ofta tvungen att proletarisera sig själv och lämna universitet för fabriksgolvet, men detta stod inte i motsättning till teorin såtillvida som man på fabriksgolvet samtidigt åtog sig ett ledarskap bland annat i den fackliga kampen. Men å andra sidan gjorde dess akademiska natur att den också blev mottaglig för de nya teoretiska riktningar – strukturalismen, poststrukturalismen, postmodernismen och andra – som gradvis förde den bort från marxismen. Den förvandlade visserligen institutionernas korridorer under sin långa marsch, men den blev också omisskännligt formad av dem på ett sätt som tillade ytterligare dimensioner till dess icke-proletära väsen. När den nyliberala offensiven kom var motståndskraften svag. En rad ledande vänsterintellektuella avföll snabbt.

Ändå undrar man ofta hur det hela fungerar på det subjektiva planet, rent psykologiskt, och i synnerhet när det gäller den problematik Altstadt tar upp. Alltmer öppet och ibland rentav med avsevärd arrogans motarbetar vänstern nu själv, som tämligen renodlad etablissemangsvänster, den svenska arbetarklassen (i den vida mening som idag är den enda möjliga), och för den delen också de länders intressen, varifrån de flesta invandrare kommer. Den lönedumpande och välfärden på sikt omöjliggörande invandringen prioriteras till enorma kostnader, som annars hade kunnat användas inte bara till välfärdens utveckling utan också göra långt större nytta i form av så kallad hjälp i närområdet vid flyktingkriser; länder som fått fred går att återvända till, och önskar sina flyktingar tillbaka; afrikanska regeringar uttrycker missnöje med att deras folk utvandrar och att Europa befrämjar det. Ofta verkar vänstern bara sitta så djupt fast i sina motsägelser att den inte ens förstår dem som sådana och därför varken kan eller vill söka någon väg ut ur dem. Men det normala är kanske snarare att dess enda sätt att dölja vad den själv objektivt ställer till med socialt och ekonomiskt, är att, typ, bekämpa den logik och det förnuft som avslöjar motsägelserna som en förtryckande patriarkalisk struktur, att gå in i ett eskapistiskt glömske- och undergångsrus och hoppas att ingen annan ska se något heller?

Det är ofta svårt att förstå hur vänstern överhuvudtaget kan fortsätta identifiera sig själv som sådan. Vänstern i varje rimlig historisk mening har länge framstått som döende. Men det finns ingenting inom det nuvarande systemet och den etablerade, offentliga, politiska diskursordningens spel som kan stå för en coup de grâce, och det beror inte på högerns svaghet, och inte heller enbart på den kvarvarande underliggande kraften i den allmänna, djupa historiska, kulturella dynamik som producerat vänstern som konstitutiv del av moderniteten. Det beror i stället på att inte bara de reella finanskapitalistiska, maktpolitiska och ideologiska intressena bakom både vänstern och högern, utan även systemets själva funktion och dynamik behöver just båda som fast fixerade i den liberaldemokratiska konfigurationen av högst begränsad och delvis skenbar åsiktsmångfald och polaritet. Det åsiktsspektrum som sammantaget, som helhet, och analytiskt oåtkomligt inom de givna ramarna och därför också normalt osynligt, länge ledde utvecklingen i en entydig, välkalkylerad riktning. I mycket samma faktorer och samma strukturautomatik som skapat dagens höger driver också vänstern sådan den numera ser ut (liksom förvisso också en stor del av gårdagens). Dagens vänster är inget hot, utan en väl integrerad del av systemet.

Vad den typiska vänstern numera ägnar sig åt är huvudsakligen bara en förlängning av den gamla radikala, liberala borgerlighetens intressen. Men det är den yra av självrättfärdigt moraliserande kulturrevolutionär aktivism som detta dock tillåter, den ständigt utvidgade, förment emancipatoriska rättighetskampen och i vid mening kritisk-teoretiska kulturella exercisen, som förklarar vänsterns märkliga självidentifikation i en situation där kapitalet styr alltmer oinskränkt och den ordning, eller icke-ordning, man i första ledet försvarar mot det växande antalet dissidenter nödvändiggör att det gamla jämlikhetsidealet måste stå tillbaka.

Borgerlighetens försvarare å sin sida, inklusive de pose- och plymkonservativa, måste konformistiskt, med endast smärre, ytliga variationer, i det väsentliga insistera på samma saker som vänstern, eller åtminstone stillatigande acceptera dem. Ingen drar några entydiga gränser. Mer minoritetsrättigheter (av varje för “värdegrunden” stärkande slag)! Och samtidigt, mer integration! Kapitalismen presiderar över den kulturradikala vänsterrevolutionen – vars alltmer dominerande substantiella resultat idag dock alltså blir fundamentalistisk islam – samtidigt som den skapar klassklyftor som väl är större än på flera århundraden.

Etablissemangshögern är således inte något alternativ. Den populistiska nationalismen däremot kan erbjuda ett sådant, genom att den gradvis tonar ned själva populismen och nationalismen, eller bevarar deras högre och avvecklar deras lägre former, för att i stället övergå till en genuin, fördjupad och nyskapande socialkonservatism, under mobilisering av de för ett sådant ändamål historiskt tillgängliga intellektuella resurserna. Detta skulle kunna bli dess politiska och ideologiska egenart, som skiljer den från alla andra, idag alltmer konforma politiska riktningar och partier, och som är lika unik, självständig och på alla sätt välgrundad som någonsin något annat inom politiken. Här finns dess stora, historiska möjlighet. En politik som kan fånga upp och representera stora grupper inom både vänstern och högern och mitten, sådana dessa i centrala avseenden alltmer meningslösa formationer fortlever idag. En social konservatism, med tillräckliga frihetliga inslag, öppen för i första hand europeiskt samarbete, som äger en potentiell social bas som inom kort nästan skulle kunna garantera en egen majoritet. Det rent sakliga, objektiva politiska behovet av en sådan socialkonservatism är enormt. Man skulle kunna sammanfatta det som behovet av en konservatism fri från nyliberalismen.

På sjuttiotalet, när Sovjetkommunismen fortfarande fanns kvar och en stagnerande ekonomi i väst ofta hotade välfärdssystemen, var en del av nyliberalismens reformer plausibla. Sådana anpassningar i vad som då ännu, före nyliberalismens genomslag, kallades “blandekonomin” – en ekonomi som av flera skäl är nödvändig i den västerländska modernitetens typ av samhällen – är oundvikliga och helt naturliga. Fortfarande fanns en betydande moralisk tyngd i de allmänt frihetliga argumenten, en tyngd som så att säga spreds från den politiska dimensionen till den ekonomiska. Sovjetkommunismen fanns inte bara kvar utan uppfattades fortfarande också som stark och expansiv, ingen förutsåg dess snara sammanbrott, och vittnesbörden från dissidenterna i öst och exempelvis Solidaritets kamp i Polen hade, trots att de inte berättade hela historien om östkommunismen, en entydig, oavvislig innebörd för inte bara vår politiska utan även vår kulturella och allmänmänskliga självförståelse och existens. Näringslivets röster framstod också fortfarande i mycket som realekonomiska, de handlade om verkligt, konstruktivt företagande och om den svenska industrins villkor i Sverige.

Parallellt med nyliberalismen skedde också en ytterst välbehövlig introduktion av genuina konservativa tänkare och idéer – som dock i själva verket gick långt utöver, ja i flera fall var oförenliga med just nyliberalismen. Tidigare okända utländska politiska tänkare och tankeströmningar började diskuteras i Sverige, samtidigt som det blev möjligt att börja erövra vår egen tradition av sådana, ända tillbaka till artonhundratalet. En “liberalkonservatism” framstod som en rimlig kompromiss, dessutom i linje med mycket av den moderna svenska högern, om man gick litet längre tillbaka än tiden närmast före Gösta Bohman. När de nyliberala reformerna presenterades som en del av en fördjupad, burkeansk åskådning, i förening med de seriösa, historiskt förankrade kultur- och värdekonservativa idéer som några få vid den tiden åter gavs möjlighet att uttrycka i en liten nisch i den svenska borgerlighetens nya idéorgan, kunde även jag, i den dåvarande, mycket annorlunda historiska situationen, i viss mån acceptera dem.

Men den liberalkonservativa syntesen gick inte längre att upprätthålla när den mer postmoderna vänsterlibertarianismen inom kort tog över, med ett kulturellt program i mycket direkt övertaget från vänstern, det vill säga det program som de bakomliggande kapitalintressena naturligtvis också stödde inom den mer egentliga, men nu sig snabbt anpassande vänstern. Den kulturella, värdemässiga och moraliska konservatismen fick inte längre plats. Liberalismen trängde ut konservatismen. Högerns motsägelser blev lika stora och uppenbara som vänsterns, all sammanhållande ideologisk stringens upplöstes. Det enda som kvarstod med konsekvent identitet, bakom såväl högern som den nya socialdemokratins och postkommunismens vänster, var de rena kapitalintressena och de sedan länge verksamma globalistiska ideologierna. Detta skulle nu vara historiens slut – ett sant deprimerande sådant.

Och det var dessa krafter som även gjorde nyliberalismen till något annat än vad den ekonomiska liberalismen tidigare varit i den politiska debatten. Vad som utvecklades var en ny globalistisk finanskapitalism, skild från tidigare industribyggande och nationellt mer ansvarstagande kapitalism. I den snabbt framväxande nya typen av risk- och spekulationsekonomi kunde reformernas löften att avhjälpa strukturfel inte infrias utan att de senare ersattes av nya och värre missförhållanden. De enkla, ogenomtänkta, och i sin tillämpning ofta rent “flummiga” marknadsmodellerna trängde in, drivna av förespråkarnas typiskt radikala ideologiska nit, på område efter område av offentlig verksamhet. Inte minst på många vardagscentrala sådana – vård, skola, post, järnväg, elförsörjning, taxi – har avregleringarna och privatiseringarna ibland blivit närmast farsartade misslyckanden, iakttagbara och inte sällan konkret kännbara för folk på ett helt annat sätt än de bakomliggande nya och lättare döljbara förhållandena på finansmarknaderna som sådana. Även i de nya statliga företagen har marknadiseringen lett till samma språkliga vulgarisering som i det privata näringslivet. Fungerande, avancerade, helhetliga teknosystem har förstörts. Det finns helt enkelt områden som lämpar sig för privat företagande och marknadsfunktionen, och andra som inte gör det.

När välfärden krackelerar, skrev Altstadt, kommer de välbeställda välja privata alternativ i stället för att betala ständigt högre skatt. Ja – men som hon också tydliggör krackelerar ju välfärden därför att skattemedlen går till annat än den välfärd folk tidigare röstade för. Det är verkligen inte någon apriorisk självklarhet att staten, kommunerna och landstingen automatiskt sköter allt bättre eller att sträng reglering löser alla problem. Men det är uppenbart att det privata näringslivet idag sköter många saker sämre än den offentliga sektorn tidigare gjorde, och att avreglering kan vara smått katastrofal. Den enfaldigt implementerade New Public Management-filosofin för myndigheters styrning innebär en total förvirring rörande grundläggande principer för olika samhällssfärer, ett recept för den offentliga ordningens förfall. Det står helt klart att “blandekonomin” är i behov av justering i motsatt riktning mot den som i någon mån var rimlig på sjuttiotalet.

Vi står här också inför det kulturella problem inom svensk borgerlighet som jag tidigare tagit upp i några aspekter. Den kultur som i tillräcklig utsträckning krävs för att uppbära och ta ansvar för den nya ekonomiska frihet och makt som nyliberalismens propagandister genomdrivit. Kulturen och moralen är avgörande för både den privata och den statliga verksamheten, bortom (de idag alltför små) olikheterna i incitamentsstruktur och belöningar. Vänsterns kulturradikalism kan inte förstå det, och högerns satsningar som exempelvis Axess har här inte räckt till. En introduktion till hur det ser ut ges av journalisten Bengt Ericson i hans bok Den nya överklassen: En bok om Sveriges ekonomiska elit, som bland mycket annat är en beklämmande studie i ängslig konformism. Det är den här “eliten” som integritetslöst bryter ned den svenska kulturen med alla engelska företagsnamn. Björn Elmbrant ger i sin senaste – tyvärr slarvigt redigerade – bok Marknadens tyranni ett annat exempel: pensionsfondbolaget Allras ägare Alexander Ernstberger, som har “trixat undan miljoner av 180 000 sparares pengar”. Denne “köper härom året en 253 kvadratmeter stor villa på Lidingö med sjöutsikt för rekordhöga 50 miljoner kr. Han äger och kör en helikopter men också en Porsche 911 Turbo.” Och hans “likaledes unge medägare David Persson Rothman köper en stor fastighet på Värmdö för 23 miljoner. Han äger också en bostadsrätt på Östermalm, en svart Ferrari Berlinetta F12 och en BMW M7X.” Det handlar, påpekar Elmbrant, “om livsstilsmarkörer, att tala om för hela världen att så här gör vi som finns på toppen”; Ernstberger “lär flyga sin helikopter bara några gånger om året och Lidingöbron lämpar sig knappast för fartövningar med Porschen”. Den ofta aggressiva, nyrika omdömeslösheten, vulgariteten och ofta nog kriminaliteten – senast har vi sett den hos bankerna – i den “ekonomiska elitens” beteende är dock inte enbart en produkt av den svenska borgerligheten av idag. Den är också socialdemokratins verk – Kjell Olof Feldts, Göran Perssons, Björn Rosengrens, Erik Åsbrinks, Thomas Bodströms socialdemokratis. Tony Blairs socialdemokrati. I Elmbrants exempel handlar det alltså om det även av socialdemokraterna genomdrivna nya svenska pensionssystemets förvaltare.

Det utrymme för en seriös socialkonservatism som nyliberalismens långtifrån enbart av inkompetens förklarade misslyckande skapar är ofantligt, även långt bortom det allra mest påtagliga området, massinvandringen och mångkulturalismen. Alla de problem som här alltmer oavvisligt tränger sig på borde för övrigt vara akuta angelägenheter inte bara för en socialkonservatism, utan för vilken autentisk konservatism som helst. Men efter att framgångsrikt ha frigjort sig från den radikala nationalismen, utvecklat en kommunikationsplan som åtminstone möjliggjort en rörelse i riktning mot en allmän kulturell nivåhöjning även inom partiet, och anammat termen socialkonservatism som huvudsaklig ideologisk självbeteckning, har SD nu, och i synnerhet sedan förra årets valrörelse, alltså med stor beslutsamhet inriktat sig på att i stället för att försöka fylla behovet av en socialkonservativ politik närma sig den vanliga, nyliberala svenska högern i form av M och KD, som tillhör de politiskt huvudansvariga för felkonstruktionen av dagens system, eller snarare den systematiska dekonstruktionen av gårdagens. Risken känns överhängande att man därmed vänder sig från det politiska utrymme man var exceptionellt väl situerade för att fylla genom sin karaktäristiska mittenposition i en egen dimension, bortom höger och vänster.

Att partiet närmar sig just M och KD innebär visserligen att det rör sig på för mig välbekant mark, såtillvida som det var dessa partier jag, efter att ha anslutit mig till den lilla kulturkonservativa falang som i någon mån släpptes fram vid 80-talets början, länge varit med i och kom från när jag anslöt mig till SD. Jag har därför skrivit mycket om förhållandet mellan SD och just dem under de första åren efter min övergång. Dessa artiklar blir, vågar jag påstå, än mer aktuella och relevanta nu. Men de handlade förstås inte om likheterna mellan SD och dem eller om hur SD borde bli mer lika dem, utan tvärtom om olikheterna, om dessa partiers otillräcklighet, om hur SD skilde sig från dem. Jag analyserade hur de borgerliga partierna övergivit det värdefulla i konservatismen, pejlade i vilken utsträckning SD kunde övertaga dess arv, brottades med populismen och nationalismen, välkomnade framlyftandet av socialkonservatismen, och identifierade styrkan i den position på visst sätt bortom höger-vänsterskalan som skulle uppnås med de övriga positioneringar som gjordes och som jag i någon mån ville komplettera och precisera. Att M och KD närmade sig SD hade jag naturligtvis ingenting emot, och än mindre förstås att kvalificerade företrädare för dessa partier följde med till SD. Att dessa och andra partier påverkades och förändrades av SD:s politik var förstås ett av de sätt SD skulle utöva sitt inflytande på svensk politik och debatt. Men att i stället SD skulle anpassa sig till dem var en helt annan sak och motsatsen till min avsikt. Skillnaderna var stora och centrala, och inte minst var det socialkonservatismen, i förening med den övertagna kultur- och värdekonservatismen, som jag hoppades skulle markera dem.

När Jonas Sjöstedt tar upp inte bara vinsterna i välfärden utan också bankerna är Åkesson egentligen svarslös; han tycks veta att de nyliberala svaren inte skulle övertyga, och kommer därför inte med dem, eller möjligen bara med en halvhjärtad liten del. Men tystnaden är också talande och inte heller den övertygar. Samtidigt kör SD:s egen Sjöstedt, Oscar, över det interna motståndet i dessa frågor; nästan plågsamt tydligt blev det på de senaste landsdagarna. Den nya linjen när det gäller EU bör, har jag föreslagit, välkomnas, men som jag också påpekade finns det kvarstående frågetecken och naturligtvis en risk att även denna linje i verkligheten kommer visa sig innebära en anpassning till nyliberalismen: anslutningen till ECR-gruppen och därmed brittiska Tories är utan tvekan delvis problematisk i detta avseende, och kan förstås se ut som om den helt passar in i och är ett nytt uttryck för det nuvarande mönstret av anpassning. Det har redan länge talats om hur näringslivet lobbat på riksdagskansliet. Partiets liberalisering har alltmer entydigt kommit att omfatta även nyliberalismens distinkta ekonomi. I allt högre grad tycks man beredd att acceptera den nya, historiskt extrema pluto-oligarkin eller oligo-plutokratin, som även av de redan av Marx analyserade allmänna, kapitalismen som sådan karaktäriserande orsakerna administrerar en lika extrem kulturrevolution. En revolution vars allra mest påtagliga resultat i vår tid ju är just den massmigration och därmed kulturomvandling som SD en gång bildades för att motarbeta, och som fortfarande är partiets viktigaste profilfråga.

Mattias Karlssons alltmer prononcerade intresse för och vilja att liera sig med den amerikanska konservativa rörelsen, den amerikanska konservativa rörelse som alltifrån Reagan och fram till Trump haft stort inflytande på Republikanerna, som under senare årtionden starkt dominerats av neokonservatismen och i stor utsträckning finansierats av “träsket”, och som ända sedan 50-talet som helhet uppvisade den karaktäristiskt instabila och ytterst sett ohållbara föreningen av konservatism och libertarianism som några försökte sig på också i Sverige, är förstås i detta sammanhang inte heller oproblematiska. Man skulle gärna vilja undvika detta omdöme, dels eftersom rörelsen i början på den konservativa sidan förvisso vekligen ägde flera viktiga tänkare, tänkare som jag själv skrivit om alltsedan åttiotalet, men dels också av det skälet att Karlsson här återigen visar att hans ideologiska engagemang och kunskaper går långt utöver den övriga partiledningens. Det är ett av Karlssons attraktiva drag att han börjat uppta en del av de värdefulla konservativa idéer som på åttiotalet följde med nyliberalismen in i den svenska debatten genom att de kvarvarande mer genuint konservativa personerna inom högern åter tillfälligt råkade få komma till tals vid tillbakarullningen av vänstern. Först var det Roger Scruton, och nu när han gått vidare till amerikanerna finns det anledning att hoppas att han också fördjupat sig i Russell Kirk, Eric VoegelinRichard Weaver, Leo Strauss, James BurnhamPeter Viereck, Robert Nisbet och andra. De räknas alla till den konservativa rörelsen, och även om de sinsemellan är ganska olikartade tänkare, och inte alla använder termen konservatism på det sätt Kirk och Viereck gör, uttrycker de verkligen olika väsentliga varianter och aspekter av vad som kan kallas konservatism, även om ingen, utom möjligen Viereck som åtminstone kommer nära, är socialkonservativ i europeisk mening. Och därifrån, på denna omväg, borde steget inte vara långt till Claes Ryn och den värdecentrerade historicismen. Ett memento är emellertid Karlssons märkliga angrepp på paleokonservatismen härom året. Det gör att man här måste avvakta något, att det finns en risk att det kan komma att bli ett ställningstagande endast för den neokonservativa och ensidigt marknadsliberala sidan, eller för den delen för den rörelsens definierande förening eller syntessträvan, som i sig på ohållbart sätt inkluderar denna sida. Det skulle innebära ytterligare en bekräftelse på hans partis in- eller underordning i den nyliberala, ensidigt atlanticistiska regimen.

Dick Erixon har ofta på bra sätt anpassat sig till SD sedan han blev redaktör för den partirelaterade nättidningen Samtiden. Men det kan inte hjälpas att han var en av de ledande krafter i Centerpartiet som förvandlade det till dagens nyliberala extremistparti. I grunden finns åtskilligt av hans nyliberala åskådning kvar och sätter sin prägel på hans krönikor på ett sätt som är typiskt för partiets nya inriktning. Även hans nya partis framväxande egenart, socialkonservatismen i mer distinkt och självständig mening, börjar därmed i någon mån suddas även genom honom, och en delvis ny partiprofil tonar fram. Från KD kommer nu en av SD:s främsta kandidater i Europaparlamentsvalet, Charlie Weimers. Han gjorde sig känd som en av de mer utpräglade konservativa redan i KD:s ungdomsförbund, dessutom med ovanliga och för många provocerande nationalistiska inslag som givetvis nu gör hans partibyte naturligt. Men han för samtidigt med sig den vid det här laget inom borgerligheten självklara, allmänna syn på ekonomiska och sociala frågor som är omisskännligt nyliberal. Under den presskonferens där kandidaterna till Europaparlamentet presenterades betonade han kontinuiteten med sitt arbete för KD och vad som skulle bli den bestående närheten till EPP-gruppen, och han tog avstånd från EU:s sociala pelare på det svepande och urskillningslösa sätt som blivit typiskt för det mot nyliberalismen tenderande SD, men som knappast framstår som självklart för ett europeiskt parti som kallar sig socialkonservativt och som numera accepterar andra lika stora delar av det överstatliga Europasamarbetet.

Det är i den här situationen som jag befarar att SD gör misstaget att underskatta och förhastat avfärda vänstern. Den vänster som trots allt inte är död. Att den inte är det, trots dess fastnande i de institutionskorridorer den skulle marschera igenom, beror inte bara på den alltfort starka helhetliga modernitetsdynamik som på ett djupare plan under århundraden framburit den. Det beror också på de groteska, specifika ekonomiska och övriga samhälleliga former nyliberalismen antagit. Vad vi ser är faktiskt att på grund av dessa en historiskt mer normal vänster börjar vakna till visst nytt liv, om än fortfarande merendels inom ramen för de motsägelser jag inledningsvis pekade på. En vänster som trots de begränsningar denna nya ram ålägger den, med hjälp av sina äldre, genuina analytiska traditioner och redskap – som såväl i Sverige som internationellt trots allt stundom fortsatt utvecklas också under senare årtionden, även om de inte längre fått politiskt genomslag eller dominerat debatten – med ny vitalitet lyckas producera analyser på hög nivå och kopplade till konkreta förslag präglade av en ny, på sina områden relevant och nödvändig radikalitet. Vilket politiskt genomslag detta kommer få återstår att se, men det visar hur det är ett faktum att det fortfarande endast är vänstern som i Sverige, bland annat genom ett nytt initiativ som den socialdemokratiska föreningen Reformisterna och det fackliga idéinstitutet Katalys, står för de väsentliga analyserna och den relevanta kritiken av nyliberalismen och dess resultat. Och den förnyade svenska kritik vi nu ser är en del av en internationell utveckling, främst inom forskningen.

Den kvarstående, motsägelsefulla ideologiska helhet inom vars ram det mesta av detta sker – samtidigt som korridorerna gjort vänstern postmarxistisk, har vänstern ändå obevekligt gjort korridorerna till åsiktskorridorer – hotar visserligen att undergräva detta arbete och omöjliggöra praktisk-politiska resultat. De viktiga och giltiga insikterna riskerar att neutraliseras av etablissemangsvänsterns dominerande, relativa överbyggnadstrivialiteter i kapitalets tjänst. Men vi ser ändå en ur en rik tradition sprungen, förnyad och analytiskt välgrundad opposition mot några av nyliberalismens och finanskapitalismens mest problematiska aspekter, och därmed ett reellt alternativ till just det som i verkligheten alstrar vad populistnationalisterna kallar “kulturmarxismen“. Det svenska fastklamrandet vid nyliberalismen, såväl teoretiskt som ifråga om dess ofta bisarrt dysfunktionella resultat i det redan verkställda samhälleliga genomförandet, börjar framstå som provinsiellt och som rent kuriöst i sin extremism. Det viktiga ligger i att det här handlar om klassiska, substantiella vänsterfrågor och en lång intellektuell tradition av deras analys, långt bortom underlivet.

Hos den möjligen försiktigt framväxande svenska vänsterpopulismen börjar man till och med, i likhet med Sahra Wagenknecht i Tyskland, i någon liten mån våga börja nyktra till ifråga om den flagranta kardinalmotsägelsen, kapitalistlakejeriet i invandringsfrågan. Partiet Kommunisterna, det gamla KPML(r), går här ännu längre, lika långt, tycks det nästan, som populistnationalisterna. Ja, de utvecklar nu närmast en egen populistnationalism från vänster, om än på ett sätt som de menar har stöd i marxistisk teori sådan de tolkar den. Och det är begripligt att de gör det. Sovjetunionen omfattade 140 olika folk och språk, och hade i motsats till nyliberalismens globalistiska ordning, som de till skillnad från etablissemangsvänstern givetvis konsekvent bekämpar, åtminstone en nominell nationalitetspolitik för deras bevarande. Internationalen var inte en Antinational. Frank Baude, KPML(r):s gamle ledare, lämnade för fem år sedan Kommunisterna i protest mot att partiet tagit en “promenad ut i det medelklassiga politiska träsket” genom att acceptera den “småborgerliga avvikelsen” feminismen. Ändå framstår Kommunisterna som ganska kompromisslösa i avvisandet av den postmarxistiska vänsterns typiska, globalkapitalismen befrämjande engagemang, eller åtminstone i sin fokusering på allt det denna nya vänster övergivit i den gamla marxistiska.

Att det är vänstern som nu, i olika schatteringar, och med de risker det medför, står för en vändning mot sina gamla centrala frågor, frågor rörande den ekonomiska basen, skulle inte ha varit nödvändigt om den nu under lång tid snabbast växande politiska rörelsen, det vanliga slaget av populistnationalism, verkligen stod för en genuin socialkonservatism på det sätt SD gjorde anspråk på, om dess socialkonservatism var en fördjupad och utvecklad sådan, på det sätt den skulle ha kunnat vara. En hållning till de nya vänsteranalyserna av nyliberalismen och dess följder i linje med socialkonservatismens historiska tradition skulle igenkänna, erkänna och ta fasta på deras många delsanningar, och extraherat och frigjort dessa från deras uppblandning med de många övriga och fortfarande givetvis oacceptabla ideologiska momenten. Som det nu är saknar SD en självständig ekonomisk-politisk åskådning, och kan därför på intet sätt hantera den problematik vänstern åter med förnyade resurser tar itu med. Förvisso kvarstår vissa konkreta sakpolitiska skillnader gentemot den borgerliga högern. Men genom att kontinuerligt tona ned dessa har man lämnat fältet fritt för vänstern, för en vänsterns åtminstone möjliga och kanske sannolika comeback eller renässans, och under alla omständigheter för en dess klara demonstration av en analytisk överlägsenhet på specifika delområden. På detta område framstår den otillräckligt socialkonservativa populistnationalismen i jämförelse som högst primitiv.

I tron att ett närmande till M och KD ska möjliggöra regeringssamarbete och, antar jag, verkligt politiskt inflytande på det fortfarande avgörande, om än också fortfarande ibland ensidigt prioriterade invandringsområdet, riskerar SD att i allt högre grad välja bort möjligheten att etablera sig som en självständig politisk kraft. Tidigare talade man om sig själva som ett “tredje block”, och med rätta. Ja, när de två andra blocken blev alltmer lika i de för partiet avgörande frågorna, framställde man sig som ensamma stående mot “sjuklövern”, och höger- och vänsterblocket tvingades också verkligen gå samman, mest tydligt i decemberöverenskommelsen, enbart för att hålla SD borta från makten. Nu vill man i stället se sig som ett nytt “konservativt block” tillsammans med M och KD, som därigenom bara bli en variant av ett av de två tidigare block som man inte tillhörde: ett rent borgerligt högerblock. Vilket idag innebär: ett nyliberalt block.

Jag undrar om det inte är en kortsiktig strategi. Riskerar man inte att förhastat vinna en allians av osäkert värde till priset av en långsiktig förlust av väljare? Är det inte bättre att först utan anpassningar växa ytterligare som eget “block” för att sedan verkligen på avgörande sätt kunna bestämma politiken i det nya block som i en framtid kan bildas? Är det omöjligt att överhuvudtaget tänka sig ett samarbete även med andra partier? Trots att M och KD tvingas börja ge upp motståndet mot samarbete, ser det kanske inte entydigt ljust ut för SD:s strategi när just de nu med förenade ansträngningar lyckats få Orbán och Fidesz avstängda från EPP-gruppen på grund av deras motstånd mot Soros’ och andra oligo-plutokraters migrationsplaner?

Altstadts farväl till vänstern är, tror jag, förhastat. Även från sådant håll som nyliberaler normalt gärna åberopar kommer internationell forskning som starkt ifrågasätter deras allmänna marknadsutopism och uppvisar den blandekonomiska interventionismens och de offentliga välfärdssystemens gynnsamma effekter även för den ekonomiska utvecklingen. De grupper jag nämnde, såväl som en rad enskilda forskare och debattörer, har nu även i Sverige med ny övertygelse tagit upp flera av de frågor som lika väl skulle ha kunnat vara den socialkonservatisms som den populistiska nationalismen borde utvecklats till. Senast har, exempelvis, Katalys i samarbete med föreningen Positiva pengar och med stöd av Reformisterna till och med, och helt in linje med de ståndpunkter jag kort försökt försvara, tagit tag i den helt avgörande frågan om banksystemet och affärsbankernas skapande av pengar, en av de viktigaste av de frågor som de svenska nyliberaliserade populistnationalisterna skyggar tillbaka från. Samuel Kazen Orrefur presenterade i förra veckan en viktig rapport, ‘Förstatliga pengarna – så stoppar vi bankerna från att skapa finanskriser’. På det rent deskriptiva planet hade Riksbankens expert på e-kronan, Hanna Armelius, signifikativt nog inga invändningar vare sig mot Orrefurs från läroböckerna helt avvikande förklaring av hur pengar skapas eller mot hans beskrivning av vilka konsekvenser detta skapande får; hon nämnde endast att Riksbanken liksom andra centralbanker numera bara reglerar penningmängden genom räntan, och att det inte är dess sak att ändra systemet på det sätt rapporten föreslår.

Såvitt jag kunnat se är det primärt mer eller mindre paleokonservativa högerdissidenter som hittills dominerat kritiken av penningproduktionen, även om vänsterdissidenter förvisso också bidragit. Det väsentliga är att de varit just dissidenter. Den svenska partipolitiska vänstern och dess kommentariat har tidigare mig veterligen inte fokuserat på denna centrala aspekt av kapitalismen. Nu tycks de något yrvaket hänga på ett utifrån initierat projekt. Men det gör de rätt i. På detta sätt kan de ta ett fast grepp om en helt grundläggande och central ekonomisk fråga i vår tid, och göra den till vad den också borde vara och måste bli, nämligen en politisk fråga.

På detta sätt kan vänstern nu ytterligare lägga beslag på och etablera ett analytiskt och opinionsmässigt övertag på det politikområde där SD nu tycks på potentiellt fatalt sätt börja kompromissa med icke- och i realiteten antikonservativa nyliberalismen. Och dessutom göra det på ett sätt som utan de svårigheter som annars ofta – och inte minst genom de nyliberala ekonomernas rökridåer – vidlåder just detta område, låter sig översättas till pedagogiskt tillgänglig politisk kommunikation och opinionsbildning. Som Göran Greider påpekar handlar just detta med pengarna egentligen överhuvudtaget inte om höger och vänster. I själva verket borde hela kritiken av nyliberalismens ekonomi vara lika mycket socialkonservatismens som vänsterns. Men i Sverige idag, där socialkonservatismen inte själv utvecklat denna kritik, och den relevanta kritiken från den europeiska nya högern fortfarande är okänd för de flesta, är de kvalificerade versionerna av vänsterns kritik nödvändiga att beakta.

I stället för att, som socialkonservatismen förr, redan från början, under 1800-talet, erkänna vänsterns viktiga delsanningar eller snarare identifiera dem som sina egna, har SD snarast börjat avväpna sig själva och göra sig irrelevanta på och oförmögna att hantera ett för framtiden och inte minst för deras egna övriga frågor avgörande politikområde. Man förefaller helt i onödan överlämna det till vänsterns partier. Utifrån vad jag tror måste ses som en ytlig och ohållbar strategisk bedömning tycks man vara på väg att osjälvständigt låsa in sig i nyliberalismens högerbur. Det vore ett typiskt uttryck och bevis för det otillräckliga i populismen. Att borra sig ned till de djupaste analysnivåerna ifråga om ekonomin är ett av de nödvändiga sätten på vilka vi kan transcendera den delvis illusoriska, systemimmanenta polariteten mellan den etablerade vänstern och högern, och förstå såväl dess ursprung som dess innebörd.

Den tidiga socialkonservatismen, i den historiskt egentliga mening i vilken jag använder termen och som är den mening som förblir verkligt politiskt relevant, vände sig alltså inte bara mot den framväxande socialistiska vänstern i dess karaktäristiska ideologiska former, av vilka marxismen kom att bli dominerande, utan i lika hög grad mot den klassiska liberalismens samhällssyn och ekonomi. Det var en konsekvent och självständig position vars grundlinjer därmed började tecknas, en position som det åtminstone ser ut som om det finns en risk att SD nu, även om socialkonservatismen finns kvar i partiets program, kan vara på väg att överge. Och det problem som därmed aktualiseras är centralt för den populistiska nationalismen även i övriga Europa, inte minst nu inför valet till Europaparlamentet. Ska den rädda Europa kan den inte glida samman med den nyliberala högern.

Tradition och revolution

Den traditionalistiska skolan kan rekonstruera och konceptuellt renodla vad den identifierar som det traditionella samhället, dels utifrån historiskt studium, omfattande olika kulturer, dels genom vad som finns beskrivet i traditionens centrala texter. Det på karaktäristiskt sätt samtidigt mest koncisa, precisa och allmänna uttrycket är väl första hälften av Bhagavad-gita 4.13: “catur-varnyam maya srstam guna-karma-vibhagasah” (sanskritister får här ursäkta att jag utelämnar de vid transkription vedertagna diakritiska tecknen), ungefär: “i enlighet med de olika naturliga egenskaperna och det handlande som motsvarar dem skapades de fyra kasterna av Mig” – det vill säga av Bhagavad-gitas talare, Bhagavan, Krishna. Läran är oskiljaktig från den om dharma, de olika individernas och kasternas plikter, som i sin tur är förenad med läran om den kosmiska ordningen och dess lag, rita.

Tydligare än andra traditionalister utgår Julius Evola genomgående i sitt författarskap, alltifrån den även enligt honom själv problematiskt betitlade Imperialismo pagano från 1928, från denna ordning; en utförligare principiell och historisk genomgång återfinns i hans mest kända verk, Rivolta contro il mondo moderno. Om samhället ska ha en verklig andlig grund och som helhet befrämja egentlig andlig utveckling, om de ytterst sett immateriella värdena ska bestämma samverkan och inriktningen hos samhällets olika nivåer, funktioner och människotyper, måste det ha denna struktur. Läran gäller alla samhällets grundläggande verksamhetsområden, även de materiella, men endast som inordnade i den andligt styrda helheten. Varje kast måste äga sina rätta respektive kvalifikationer, tillhörighet strikt bestämmas av dessa, och så vidare.

Tillräckligt många residuer av ett sådant sakernas tillstånd har kunnat observeras historiskt för att traditionalismens anspråk ska vara trovärdiga. I det förmoderna västerlandet är partiella motsvarigheter till Bhagavad-gitas lära normen. Vi finner det förstås hos Platon, men även den romerska rättsprincipen om suum cuique kan förstås i dess termer, ja även som utvecklad till läran om distributiv rättvisa, bortom den blotta föreställningen om kvantitativt olika förtjänst. För de medeltida skolastikerna var indelningen av människotyper och arbetsuppgifter självklar och i enlighet med den klassiska naturrätten sådan de själva uttolkat den. Det är lätt att finna ett entydigt eko av läran om guna-karma, om de mänskliga egenskapernas grundläggande naturliga mångfald och det därur följande handlandets eller arbetets olikhet, fram genom hela den tidiga moderniteten och vad vi kallar konservatismens framväxt efter den franska revolutionen. Vi kan sedan följa den ofta i med senare samhällstänkande endast måttfullt uppblandad form hos de konservativa tänkarna under de senaste århundradena, i deras polemik mot de moderna ideologiernas onaturliga och i verkligheten ofta orättfärdiga egalitarism. Några har till och med tangerat den stränga och för de materialistiska radikalerna obegripliga principen i den andliga kultur som Bhagavad-gita är en del av, nämligen att de högsta kasternas ställning och auktoritet bland mycket annat bygger på att de inte är de materiellt rikaste.

“If justice means uniformity, then the higher life of the mind which is confined to a few has no right to survival”, skriver – för att ta bara ett av de otaliga exemplen – den amerikanske burkeanen Russell Kirk i A Program for Conservatives från 1954. “It is necessary to any high civilization”, förklarar han, “that there be a great variety of human types and a variety of classes and functions”; “man was created not for equality, but for the struggle upward from brute nature toward the world that is not terrestrial”; “There is no injustice in inequality, as such; the only unjust inequality is that in which a man is denied the things for which his nature is suited in favor of a man whose claims to these things is inferior”; “cooperation, not strife, will be the governing influence in the state; class will not turn against class, but all men will realize, instead, that a variety of occupations, duties, and rewards is necessary to civilization and the rule of law”; “The just man knows that men differ in strength, in intelligence, in energy, in beauty, in dexterity, in discipline, in inheritance, in particular talents…There could be no greater injustice to society than to give the good, the industrious, and the frugal the same rewards as the vicious, the indolent, and the spendthrift. Besides, different types of character deserve different types of reward. The best reward for the scholar is contemplative leisure; the best reward of the soldier is public honor…the best reward of the skilled craftsman is the opportunity to make fine things; the best reward of the farmer is a decent rural competence; the best reward of the industrialist is the sight of what his own industry has built”; “How was it that this traditional concept of social justice, which took into account the diversity of human needs and wishes, came to be supplanted…by the delusion that social justice consists in treating every man as if he were an identical cog in a social machine, with precisely the same qualities and hopes as his neighbors? One can trace the fallacy that justice is identical with equality of condition far back into antiquity, for human folly is as old as human wisdom. But the modern form of this notion arose late in the eighteenth century, and Burke and John Adams and other conservative thinkers foresaw that it was destined to do immense mischief in our world.” Här finner vi i själva verket den kanske mest centrala skiljelinjen mellan konservatismen och de radikala ideologierna.

Vildvuxna så kallade konservativa revolutionärer, radikalkonservativa, fascister, företrädare för den “nya högern” och så vidare har på grund av sin egen romantiska modernism emellertid regelmässigt problem med att acceptera den traditionalistiska samhällsordningen i dess helhet, inklusive den mer strikt andliga dimension som ytterst lägger grunden för hela den ordning en Kirk beskriver, ens som princip eller ideal. De erkänner helt enkelt inte – och detta är ofta detsamma som att de inte förstår – de traditionella andliga sanningarna, eller kan inte bejaka dem med den grad av allvar och konsekvens som gör det rimligt att också godta deras konsekvens i form av den traditionella samhällsordningens grundlinjer.

“Evola lever inte i den moderna världen”, utbrister exempelvis Jonathan Bowden. I sak är det inte något oproblematiskt påstående. Evola ägnade en avsevärd del av sitt författarskap just åt frågan om hur man skulle leva i den moderna världen, hela hans verk utgår från och föranleds av denna moderna världs tillstånd, av frågan hur den ska förstås och hur den ska kunna övervinnas, och en gren av den specifikt estetiska modernismen tycks ha underlättat hans kritiska uppgörelse. Även Evola är på sitt sätt en karaktäristisk produkt av moderniteten: en revolterande produkt, som inom dess ram rekonstruerar alternativet. Men vad påståendet uttrycker är i stället åtminstone i hög grad Bowdens egen vilja att leva i denna moderna värld, hans relativa främlingskap inför den traditionella, hans bejakande av moderniteten, hans önskan att kunna skjuta ifrån sig vissa av Evolas analyser och ståndpunkter – säg, den buddhistiska dottrina del risveglio – för att ostört kunna fortsätta hänge sig åt sina estetiskt dominerade fantasiexcesser. Det är den här svagheten som är grundläggande i alla de riktningar jag nämnde. Den alstrar ständigt på nytt och på vid det här laget lätt förutsägbart sätt intellektuella grumligheter som exempelvis omöjliggör för den nya högern i vid mening att prestera den typ av konsekvent och djupgående analys av fascismen och nationalsocialismen som vi finner hos Evola, även om denna analys också hos honom på vissa punkter är ofullständig och otillräcklig på grund av hans egna initiala förhoppningar beträffande dessa riktningar.

Problemet är inte Evolas traditionalism, utan hans delvis alltför onyanserade analys av och förhållningssätt gentemot moderniteten. Det är beklagligt om denna brist på nyansering från hans och även de andra “hårda” traditionalisternas sida bidrar till att befästa den mer eller mindre lägre-romantiska högern, i alla dess former och facetter, i dess avståndstagande från traditionalismen som sådan, till att förstärka dess oförståelse av den. Vad jag föreslagit kan kallas en “mjuk” traditionalism har här en viktig uppgift. Den kan, på annat sätt än Evola, visa hur man kan leva i moderniteten som traditionalist inte minst genom att urskilja och ta fasta på andra inslag i den än den radikala romantikens, och förstås även den från denna i själva verket sällan helt skilda radikala rationalismens. När allt kommer omkring är ju också moderniteten något som på ett plan så att säga omfattas av traditionalismen och förstås av traditionalismen allena, medan det omvända inte kan vara fallet. Här finns flera grundläggande missförstånd som måste utredas.

Även på det mest auktoritativa traditionalistiska håll råder delade meningar om huruvida det traditionella samhällets ordning som helhet överhuvudtaget är möjlig i vår tid. Såtillvida är strävan att helt enkelt återskapa ett traditionellt samhälle, oavsett de historiska omständigheterna, kontroversiell, och frågan om anpassningar och kompromisser uppkommer givetvis oundvikligen. Många mer eller mindre strikt traditionalistiska andliga lärare idag väljer helt enkelt att undervisa om andligheten utan att relatera den till samhällets organisation, att nå individer och grupper med ett budskap som, med rätt ledning och disciplin, även mitt i moderniteten faktiskt kan i avsevärd utsträckning levas och förverkligas.

Under vilka omständigheter en traditionalistisk ordning skulle kunna återupprättas är förstås en annan diskussion, som exempelvis den omstridde Alexander Dugin åtminstone tagit upp, även om hans egna svar kanske inte är ägnade att övertyga särskilt många i väst. Men det är rimligt att anta att man tills vidare åtminstone som pedagogisk illustration, om än inte självklart som helhetligt program för politiskt återupprättande, bör ta med även det traditionalistiska samhällsperspektivet i en mer helhetlig motbild, inte minst i ljuset av det faktum att andligheten under hela moderniteten, även långt före New Age-rörelsen, eller snarare som en New Age-rörelse avant la lettre, på problematiskt sätt tenderat att omformas i enlighet med modernitetens egna helhetliga, antitraditionalistiska dynamik, intellektuellt, moraliskt, kulturellt, imaginativt, känslomässigt.

Den “hårda” kritiken av moderniteten utifrån den traditionella samhällsordningens perspektiv, eller mer eller mindre av detta perspektiv, blir emellertid otillräcklig och ibland delvis missvisande i det att den förbiser även sådana modernitetens delsanningar som direkt har att göra med vad som av många företrädare för traditionen själva accepteras som det traditionella samhällets omöjlighet under nuvarande historiska omständigheter. De viktigaste av dessa är från mitt perspektiv att var och en av de successiva historiska revolutionerna i västerlandet, i vilka den närmast lägre “kasten” – den mycket ungefärliga västerländska motsvarigheten till varna – övertagit makten från den närmast högre, formulerar i viss mån giltig kritik av denna närmast högre “kasts” och dess systems korruption och förfall. Det är en kritik som “hårda” traditionalister såvitt jag kunnat se försummar och inte förmår göra rättvisa.

För traditionalismens motpol, den marxistiska historiematerialismen, och i synnerhet den “ortodoxa” form av den som utvecklades i den Andra Internationalen, blev de successiva historiska revolutionerna till en vetenskaplig sanning om en nödvändig, automatisk, av de materiella produktionsfaktorerna bestämd utveckling mot kommunismen. Vid detta mål av genom dialektiken uppnådd immanent motsägelsefrihet kunde inte längre några kaster eller klasser finnas, proletariatet skulle komma att representera den universella mänskligheten och därmed även upphöra att vara proletariat. Denna historiefilosofi blev naturligtvis möjlig endast genom den ensidiga analys av historien som utifrån modernitetens helhetliga intellektuella och allmänkulturella, förenat rationalistiska och romantiska dynamik – nu i ytterst tillspetsad form – och de därur följande moraliska och övriga värdemässiga föreställningarna, i huvudsak fokuserade på momentet av klassförtryck och klasskamp. Traditionalismens sanningar kunde nu inte bara teoretiskt på åskådningsmässiga grunder förkastas som en falsk ideologisk överbyggnad, utan också i helt ny utsträckning praktiskt-operativt avfärdas och negeras genom en organiserad massrörelse och politisk makt. Den tidigare upplysningens och liberalismens framstegstanke är delvis annorlunda grundad och föreställer sig riktningen och målet på annat sätt, men implicerar ju även den till stor del en historiefilosofi som principiellt motsätter sig den traditionalistiska ordningen och dess värden.

De “hårda” traditionalisterna tar på goda grunder, som även historiens icke av alla väntade förlopp idag i sig självt borde bekräfta, avstånd från dessa moderna ideologier som mer helhetliga åskådningar. Men vad de missar är alltså de successiva revolutionernas (i vid mening – vi behöver här inte uppehålla oss vid om dessa är plötsliga och våldsamma eller långsamma och kontinuerliga) partiellt giltiga kritik av den närmast föregående ordningen, och därmed de åtminstone så att säga negativt rätta momenten av de nya ordningar de etablerar. Kritiken, i den mån den är riktig, gör den nya ordningen delvis legitim även då den som helhet rör sig ännu ett steg bort från den traditionella normativiteten.

Västerlandet uppvisar ibland en oskarp bild av dessa aspekter av den traditionella ordningens successiva subversion. Inte minst har detta att göra med att kristendomen, liksom abrahamismen i dess helhet, inte entydigt eller i sin helhet är en traditionalistisk religion. För det första är den bara en religion, i René Guénons mening. För det andra är den en religion som uppvisar särdrag som utgör en central del av den för västerlandet definierande differentieringsprocessen. Såtillvida har kristendomen delvis själv befrämjat moderniteten, varit en del av dennas förutsättningar i västerlandets specifika förmodernitet, sådan denna kom att gestaltas genom dess spridning, i förening med den likaledes i mycket differentieringsspecifika filosofins ställning under antiken.

Det är en styrka hos Evola att han i större utsträckning kvarstannar vid denna problematik rörande västerlandets ursprungliga särutveckling. För Guénon och hans efterföljare, och inte minst Tage Lindbom, blir det väsentligare att betona den form traditionalismen kom att ta i just västerlandet, eller att framställa denna som generellt traditionalistisk trots att den av de nämnda skälen inte kan sägas fullständigt och konsekvent vara det. Utan tvekan är det dock legitimt att på det sätt de gör beskriva den medeltida ordningen som traditionalistisk. Den åskådning som kristendomen kom att nå gram till med hjälp framför allt av den nyplatonska traditionen, och som präglade den tidiga skolastiken såväl som mystiken, bildade förvisso, i förening med feodalismens utveckling och kyrkans samtidiga allmänna germanisering och organisatoriska förvaltande av arvet från Rom, i stora stycken en traditionalistisk ordning även i ganska strikt mening.

Ändå utgjorde prästerskapet och den kyrkliga hierarkin, delvis på grund av de åskådningsmässiga skillnader som den bibliska traditionen och teologin medförde, inte någon veklig motsvarighet till en brahminsk kast. Troligen är det delvis på grund av detta historiska särdrag, i ett större traditionalistiskt perspektiv av den typ som är gemensamt för alla i denna skola, som Evola i så stor utsträckning betonar vad som i Europa kom att ta form som den ghibellinska ideologin och, mer allmänt, chakravarti-idealet. Han vill tolka även den andliga auktoriteten som buren av vad han menar alltifrån kristendomen ensidigt förståtts som den blott världsliga. Det kristna prästerskapet var helt enkelt aldrig och etablerade sig aldrig i Europa entydigt som en exklusivt dominerande högsta kast och auktoritet (och inte heller under den förkristna antiken fanns någon sådan, principiellt erkänd på det sätt vi finner i vad vi kallar kastsystemet). Vad furstarna vid den nya tidens början på mer historiskt genomgripande sätt gjorde uppror mot var därför något annat, och det är bland annat detta som skapar viss oklarhet i den västerländska historiska bilden, i öst-väst-analogin, och även i den traditionalistiska historiska analysen. Att kastsystemet totalt förfallit och korrumperats i dagens Indien behöver knappast sägas.

Generellt gäller emellertid att de successiva historiska revolutionerna primärt innebär ersättandet av en mer eller mindre korrupt och degenererad föregående ordning med en ny. Det var ju aldrig fråga om en traditionalistisk restauration av den föregående ordningens normativa väsen och funktion, utan om dennas avskaffande både i dess förfallna och dess ursprungliga form. Med den förra formen föll även den senare. De kyrkliga missförhållandena var reella, och inte heller enbart kyrkliga såtillvida som de högre skikten av den andliga hierarkin i realiteten ofta helt enkelt också bestod av världsliga furstar. Därför sökte den nya tidens politiska tänkare, inom ramen för den framväxande territoriella och snart absoluta furstemakten och den av aristokratin dominerade ståndsordningen institutionellt etablera spärrar och garantier mot just dessa missförhållanden, spärrar och garantier som äger giltighet och legitimitet som sådana. Och kristendomen anpassade sig snabbt till denna nya ordning, inte bara i protestantismens form. Den borgerliga revolutionen och den socialistiska arbetarrevolutionen – båda i den allmänna, vaga mening det här måste vara fråga om – har, som skifte från en ordning till en annan, samma principiella innebörd, med avseende både på sin motivation och sina resultat.

Är det så att vår tids allmänna beskaffenhet, i vad gäller mänskliga egenskaper och föreställningar, allmän anda, materiell organisation, och kulturella och sociala mönster, är sådan att det rent principiellt är omöjligt att upprätthålla den ursprungliga traditionella normativiteten sådan traditionalisterna vill uppfatta den, är vi vare sig vi vill det eller ej i mycket hänvisade till just det kumulativt framvuxna systemet av spärrar och garantier mot de missförhållanden vars art och omfattning förklarar denna omöjlighet. Med andra ord, till någon form av konstitutionalism.

Den “mjuka” traditionalism jag skulle vilja försvara förkastar inte urskillningslöst dessa aspekter av det moderna samhället. Den införlivar i stället den ackumulerade kritiken i den mån den är giltig, och, under sin egen prövning, element av de nya ordningar som etablerats för att avhjälpa missförhållandena, utan att för den skull acceptera dessa ordningars nya helheter som sådana och uppge den traditionella förståelsen som i möjligaste mån alltfort vägledande norm och kriterium. På detta sätt arbetar den i större utsträckning utifrån den givna historiska situationens förutsättningar såväl ifråga om mänskliga kvalifikationer som modernitetens nya materiella faktorer.

Reformisterna och vänsterpopulismen

I sitt tal på den nya socialdemokratiska föreningen Reformisternas stora offentliga möte i Stockholm i helgen förklarade Göran Greider att han utelämnade en kritisk synpunkt, och hänvisade de intresserade till sin Facebook-sida, där denna synpunkt inom kort skulle kunna läsas. Man fick intrycket att han kanske fann synpunkten olämplig för mötet och där ville begränsa sig till det positiva. Men på Facebook framställs den nu som en del av talet som helhet, och det sägs ha varit tidens begränsning som nödvändiggjorde avkortningen.

Hursomhelst är denna på Facebook tillagda, avslutande del av talet innehållsligt det allra viktigaste. Det markerar vad som hittills ser ut att vara en avgörande skillnad mellan den nya föreningens linje och den försiktiga vänsterpopulistiska linje som Greider själv förra året tillsammans med Åsa Linderborg försiktigt började driva i boken Populistiska manifestet. Följande är vad mötesdeltagarna inte fick höra:

“Men: Ordet reformist förpliktigar i flera dimensioner. Reformismen så som vi känner den historiskt har ingen teori om sig själv. Men den hämtar styrka ur sin systemkritik, sin antikapitalism – men också ur sin pragmatism och sin folklighet. Reformismen vet att det inte går att blunda för svåra dilemman. När den reformistiska blicken därför ställs inför det fenomen som till stor del tyvärr definierar vår tid – högerpopulismen – så vet den att högerpopulismen måste utmanas på flera sätt samtidigt. Det viktigaste är och förblir att för alla människor som känner vanmakt klarlägga hur maktlandskapet ser ut och peka på de verkliga makthavarna: De som äger kapital och styr bolag och vill se otryggare löntagare. När socialdemokratin avideologiserats har många förbannade människor sökt sig till de ideologier som står till buds – och där har högernationalismen stått och tagit emot dem med öppna armar. Kamrater! Jag ska gå rakt på sak: Reformismen idag måste hitta flera sätt att hantera den nationalistiska utmaningen kring flyktingpolitik, migration och integration. Jag tror att många av oss tyst hoppas att migrationsfrågan helt enkelt bara ska tona bort av sig själv, alternativt kämpas bort med antirasistisk kamp. Kanske blir det så till slut, vem vet. Men jag tror inte det. De närmaste låt oss säga fem-tio åren kommer dessa frågor att avgöra mycket i politikens utfall.

Varför har Vänsterpartiet bara nio procent av LO-medlemmarnas röster och socialdemokratin bara 40 procent? Jag tror att ett avgörande skäl till det är att hundratusentals löntagare anser att dessa partiers syn på migration, flyktingpolitik inte håller.

I senaste mätningen är det över sjuttio procent av svenska folket som vill att Sverige tar emot färre flyktingar. Det är en dyster siffra. Men ett faktum. Utmaningen för reformismen är då följande: Hur ska vi inom ramen för en progressiv jämlikhetspolitik formulera en syn på migration och flyktingpolitik som är så generös som möjligt men som inte nonchalerar de opinioner som finns bland löntagarna? Jag vet inte. Men jag tror att två principiella hållningar är vettiga. För det första: Säg evigt nej till ideologisk nationalism – men erkänn nationalstatens fortsatta betydelse för välfärd och demokrati. Säg Nej till snacket om svenska värderingar men Ja till idén att universella värderingar ska vara starka i detta land, denna nationalstat Sverige! För det andra: Erkänn att all flyktingpolitik faktiskt också har fördelningspolitiska konsekvenser, både dåliga och bra, men erkänn detta faktum och lämna det tomma moraliserandets sfärer. Något måste göras, något måste tänkas – de här frågorna får inte lämnas över till stora intellektuella som Widar Andersson eller Stig-Björn Ljunggren.

Begreppet reformism förpliktigar – också till att hitta en balanserad syn på migrations- och flyktingpolitik. Sker inte det – ja, då fruktar jag att reformisterna aldrig får med sig just de breda löntagarskikt vi vill ha med oss.

Kamrater! Vänner! Reformister! Det där var inget överklagande. Det viktiga är att en s-förening har bildats. Den är liten ännu. Men den bär verkligen på embryot till den systemkritik, den pragmatism och den folklighet som kännetecknar reformismen när den är som bäst och viktigast.

Låt en rörelse födas!”

Greider och Linderborg vågar eller vill inte gå lika långt som Sahra Wagenknecht och hennes nya organisation inom Die Linke i Tyskland, Aufstehen. Men i linje med vänstern på flera håll i Europa börjar de i alla fall ta några små, små steg i riktning bort från vår tids etablissemangsvänsters fantasmagoriska och tragiska livslögn och, i vissa fall, säkert också bedrägeri. Det är en lögn och ett bedrägeri som är lika gamla som nyliberalismen, och som högerpopulismen naturligt nog inte gjort mycket – och idag tenderar att göra allt mindre – för att belysa. Nämligen lögnen och bedrägeriet att massmigrationen till Europa är ett fenomen skilt från den globala kapitalismens intressen, och som i stället stärker de progressiva vänsterkrafterna och på något sätt automatiskt leder enbart till en av dem präglad radikal mångkultur eller smältdegel.

Varken Greider eller ens Wagenknecht kan förstås, på sina nuvarande ståndpunkter, gå på djupet i de historiska frågorna om det verkliga förhållandet i allmänhet mellan olika grenar av vänstern och kapitalismen, eller med andra aspekter av detta förhållande i nuet, allt det som utförligt analyserats exempelvis av en filosof som Jean-Claude Michéa. Men Greider kan åtminstone se sambandets natur på denna punkt. Han vet förstås att det här handlar om mycket mer än verkliga flyktingar. Att det handlar om lönedumpning, om ett avsiktligt omöjliggörande av välfärdsstaten, om exempelvis Anders Borgs offentligt deklarerade tjänstvillighet när det gäller att ta hand om följderna av USA:s och NATO:s av honom uppmuntrade krig i Mellanöstern.

Det är svårt att se hur Reformisterna ska kunna få någon verklig betydelse om de inte följer Greider och Linderborg i deras begynnande brytning med den genomfalska socialistiska migrationismen, som så länge försvagat vänstern och, i förening med alla dess lika ohöljt av kapitalet understödda postmarxistiska, s.a.s. sekundär- och Ersatz-radikala kampanjer, fått den att ofta framstå som ett monstrum av falskhet, motsägelser och inte minst analytisk ytlighet.

Brittiska Labour ertappades för länge sedan med att i sitt interna strategiarbete explicit ha planerat för att öka massinvandringen i syfte att vinna fler väljare. Idag kan alla se hur den kontinuerligt försvagade socialdemokratin offentligt gör separata, språkligt och kulturellt anpassade satsningar på de nya segregerade invandrarområdena, och där naturligtvis också har sina största och mest entydiga framgångar. Men vad hjälper det vänstern, när socialdemokratin sedan årtionden i allt väsentligt underordnat sig nyliberalismens globala finanskapitalism och endast representerar ett harmlöst alternativ till borgerligheten i dess lokala administration? När den leds av Tony Blair och Göran Persson? Eller för den delen Stefan Löfven, om vilken vänliga ord sades på Reformisternas möte. Reformisternas själva primära syfte anges rentav helt allmänt, och platt, vara endast att “stärka socialdemokratin”.

I det nya förordet i Populistiska manifestets pocketupplaga som utkom i höstas skriver författarna:

“Populistiska manifestet utkom i april 2018. Den uppmärksammades i medierna, fick många läsare och åhörare när vi åkte runt och talade om den, men ledde inte till någon mer grundläggande debatt. Vi har sedan boken kom ut häpnat över att vänstern och arbetarrörelsen fortsatt har haft så svårt att gå till botten med de frågor som den populistiska vågen över världen ställer. Vänstern väjer ännu rätt fegt för de flesta dilemman och målkonflikter som rör synen på nationalstat och migration och reducerar ofta populismen till en fråga om rasism. Vi är i denna bok noga med att påpeka att rasismen visserligen är en helt egen kraft, som oupphörligt måste bekämpas. Men vi menar att det klassdrama som formar och förklarar mycket av dagens populism knappast har förståtts av en vänster som ofta mist kontakten med den breda arbetarklassen.

På en annan kant har de liberala kommentatorerna haft lika svårt att se den grogrund som den moderna populismen växer ur: galopperande inkomstklyftor, tillbakarullning av trygghetssystemen och en allt mindre ifrågasatt fri kapitalism. Där reduceras problemet snarast till psykologin hos ‘globaliseringens förlorare’.

Men debatten kan till slut inte vänta. Populismen definierar idag så oerhört mycket av vår tid och än så länge är det högerpopulismen som dominerar.”

Greider och Linderborg avslutar med att konstatera att “en populismforskare skriver denna senhöst: ‘De hoppfulla förväntningarna om en vänsterpopulism har kommit på skam’. Där står vi. Men vi borde kunna annat! Vi hoppas att våra teser i denna bok kan inspirera till både självrannsakan och optimism.”

Omedelbart därefter startades Reformisterna, synbarligen utan Greider som inspiration och drivande kraft (Linderborg är såvitt jag förstår inte längre socialdemokrat och kan därför inte bli medlem). De motsvarar ännu inte den rörelse Greider vill se födas. Kommer han kunna övertyga Daniel Suhonen, Markus Kallifatides, och Sara Karlsson som lämnade sitt riksdagsuppdrag i protest mot sitt partis skärpta invandringspolitik, att göra Reformisterna till vänsterpopulismens rörelse? Tyvärr finns ännu inga tecken på att den nya föreningens ledning har uppfattat innebörden av Greiders och Linderborgs partiella nyorientering, för att inte tala om Wagenknechts. Deras sätt att ignorera eller avfärda hela den problematik Greider och Linderborg nu slutligen förtjänstfullt beaktar påminner bara om deras partis cyniska maktkalkyl och marginellt alternativa förvaltning av kapitalismen. Är Suhonen överhuvudtaget i god tro här?

Från ett genuint socialkonservativt perspektiv, ett perspektiv av det slag vars djupare ideologiska och politisk-filosofiska grunder jag försökt antyda, blir det alltmer uppenbart att den programmatiska, kalkylerade massmigrationen och kulturradikalismens ständiga, banalt mekaniska frontframflyttningar, såväl som hela den ohistoriska, identitetslösa globalistiska finanskapitalism som de uteslutande tjänar, inte kommer kunna hanteras och övervinnas av vare sig någon enkel högerpopulism eller någon populistisk nationalism. I synnerhet inte om dessa alltmer närmar sig och anpassar sig till den vanliga, borgerligt-liberala högern, sådan den sedan länge existerar i väst och gjort sina partier meningslösa och för dem som vill försvara en de överordnade värdenas konservatism.

Den enkla högerpopulismen har förstås alltid stått närmare denna vanliga moderna höger. Men även den mer distinkta, nationalistiska populismen tenderar nu inte minst i Sverige att närma sig dess liberalism och ekonomism, och fjärmar sig därmed från sina egna ideologiska rötter. Buren av samma väljar- och medlemsunderlag av delvis timbroiserad arbetarklass i vid mening, låser den sig allt oftare i en urskillningslös, sakligt blind och stilmässigt grov överloppsantagonism gentemot vänstern, all vänster.

Inte heller en vänsterpopulism är tillräcklig. Men den politiska kraft som kommer kunna prestera den nödvändiga och politiskt effektiva systemkritiken måste uppta populismen i dess högre form som ett moment bland flera. Och i stor utsträckning både höger- eller nationalistpopulismen och vänsterpopulismen. Genom ömsesidiga modifikationer borde båda dessa kunna inordnas i ett större teoretiskt sammanhang, som mer systematiskt och precist överskrider den gamla höger-vänsterskalan. En rad betydande tänkare och debattörer i Europa arbetar sedan länge med dessa frågor, både sådana som kommer från vänster och sådana som kommer från den “nya högern”. I USA gav Ralph Nader exempelvis härom året ut boken Unstoppable: The Emerging Left-Right Alliance to Dismantle the Corporate State.

Otillräckligheten i Greiders vänsterpopulism är uppenbar även i den på mötet utelämnade passagen ur hans tal. Men den representerar ändå ett stort steg i rätt riktning för svensk socialdemokrati i jämförelse med Reformisterna. De senare fortsätter tyvärr att blunda för svåra dilemman. De förmår inte klarlägga hur det verkliga maktlandskapet ser ut. De döljer av dubiösa skäl de frågor som i mycket kommer avgöra politikens utfall. Det är i sanning häpnadsväckande hur även de har så svårt att gå till botten med de frågor som den populistiska vågen över världen ställer. De väjer fegt för de dilemman och målkonflikter som rör synen på nationalstat och migration. De förstår inte att hundratusentals löntagare med rätta anser att deras partis syn på migration och flyktingpolitik inte håller.

Reformisterna kan nog bara bli en verklig och relevant ny kraft inom socialdemokratin, en rörelse som får med sig åtminstone en meningsfull andel av dessa löntagare, om de anammar Greiders och Linderborgs vänsterpopulism. Och det torde kräva att Greider fortsättningsvis prioriterar just detta när han talar direkt till dem på deras möten. Debatten kan inte vänta.

SD och EU: Ett riktigt vägval

SD gör rätt i sitt beslut att inte driva något krav på utträde ur EU eller folkomröstning om detta inför årets val till Europaparlamentet, ett beslut helt i linje med Peter Lundgrens tal på Europahuset i Stockholm i våras och Björn Söders utspel i somras. Alla Åkessons argument i hans artikel i Aftonbladet och intervju i Studio Ett är från mitt perspektiv invändningsfria. Och på Facebook kompletterar Mattias Hans Karlsson med fördjupande formuleringar av större utförlighet och precision.

“Frågan om utträde ur EU”, förklarar han, “behandlas…inte av Europa-parlamentet utan av de nationella parlamenten. I Sveriges fall riksdagen. De flesta är nog överens om att ett sådant beslut skulle behöva föregås av en folkomröstning. I dagsläget uppger ca 20 % av svenskarna att de skulle rösta ja till ett utträde ur EU. Att forcera fram en folkomröstning om EU-utträde den närmaste mandatperioden är helt omöjligt givet det parlamentariska läget, men även om det inte hade varit det, så hade alltså resultatet av en sådan omröstning med all sannolikhet blivit ett förkrossande nej till utträde och frågan skulle sedan vara politiskt stendöd för flera decennier framöver.”

Tonvikten ligger här fortfarande på att hålla den framtida möjligheten till utträde öppen, vilket understryker kontinuiteten i partiets position. Den nya hållningen motiveras i själva verket primärt av just detta, då vidmakthållandet av de gamla kraven faktiskt vore kontraproduktivt för det ursprungliga syftet och målet. Av detta skäl blir formuleringarna om det alternativa Europasamarbetet inte så långtgående som man från mina utgångspunkter skulle önska. Men i jämförelse med SD:s tidigare ståndpunkt markerar de ett oerhört framsteg. Partiet öppnar nu för första gången för att det kan vara möjligt att i samarbete med närstående partier i övriga Europa tillräckligt reformera unionen, och räknar således inte längre med att ett utträde under alla omständigheter är en absolut nödvändighet.

Karlsson åberopar en klassisk konservativ hållning som grund för den nya linjen:

“En av de mest centrala utgångspunkterna i konservatismen är att genomföra stora samhällsförändringar i gradvisa, kontrollerade steg, så att man kan överblicka de fulla konsekvenserna av sitt agerande.

En central socialkonservativ princip har alltid varit idén om att ‘Förändra för att bevara’. I detta ingår att nyktert förhålla sig till verkligheten och att alltid välja resultatinriktad pragmatism, som på riktigt gör skillnad, framför radikal plakat-politik, som kanske känns bra och tillfredsställer det egna egot, men som inte leder till ökad måluppfyllelse.”

Och förhandlingarna och parlamentsstriderna om Brexit anförs som det viktigaste skeendet inför vilket denna försiktiga, avvaktande konservativa hållning är påkallad:

“Just nu befinner sig ett europeiskt land, Storbritannien, som första land någonsin, mitt i en utträdesprocess. En process som har sin grund i en beundransvärd strävan efter demokrati och självständighet, men som är mycket komplicerad och uppslitande för landet. Det kommer att finnas oerhört mycket lärdomar att dra ifrån denna process. Något komplett facit kring detta kommer dock inte finnas på flera år än.

Att förorda att vi inte bör avvakta, att vi inte skall dra lärdom av Storbritanniens historiska resa, utan istället blint försöka springa på och trycka på för att Sverige snarast möjligt skall försätta sig i samma kaotiska och osäkra läge som Storbritannien nu upplever, vore enligt min uppfattning i det närmaste tjänstefel av en ansvarstagande statsman och det skulle bli oerhört svårt att vinna ett brett folkligt stöd för en sådan linje i den kommande EU-valrörelsen.”

Helt centralt är givetvis det förhållandet att nästan alla de mer och mindre motsvarande partierna på kontinenten såväl som i Norden inte driver utträdeskravet:

“Så gott som samtliga konservativa och nationalistiska partier i Europa tycks ha dragit samma slutsats. Mig veterligen är det idag bara nederländska PVV som kampanjar för ett omedelbart utträde ur unionen, inte ens mer radikala och aktivistiska partier som franska Front National/Nationell samling och italienska Lega förespråkar i nuläget ett kortsiktigt utträde. Eller ens ett utträde överhuvudtaget. Det gör heller inte våra nordiska systerpartier Dansk Folkeparti och Sannfinländarna.”

Tilläggas kunde att själve Jean-Marie Le Pen efter det senaste franska presidentvalet hävdade att det var just insisterandet på ett Frexit som berövade hans dotter segern!

Ett kvarstående problem från perspektivet av den linje jag försökte förespråka inför såväl som efter förra EP-valet 2014 är att Åkesson fortsätter markerar distans till franska Rassemblement National (och, antar jag, jämförbara partier) när det gäller samarbete i Europaparlamentet. Han betonar att man kan samverka i enskilda frågor, men tycks kvarhålla motståndet mot samgående i en ny storgrupp i parlamentet. Detta utgör ett bestående frågetecken, eftersom den nya linjens legitimitet helt bygger på reformpotentialens verklighet och omfattning, och en fortsatt splittring mellan de reformsträvande grupperna näppeligen stärker den.

Förvisso är ett formellt samgående före valet orealistiskt. Men efter det bör situationen vara en annan. Efter förra valet misslyckades man helt på grund av en högst problematisk härva av anklagelser och misstänksamhet, en splittring som naturligtvis ledde till ett högst skadligt försvagande av reformsträvande under den innevarande mandatperioden. Det dröjde rentav länge innan den nuvarande ENF-gruppen överhuvudtaget kunde komma till stånd.

Det var inte så att Åkessons invändningar den gången helt saknade rimlighet. Och det finns fortfarande kvarstående problem med den populistiska nationalismen över hela Europa; på de flesta håll har den en ganska lång väg kvar till den nödvändiga komplettering och modifiering som möjliggör för den att höja sig över sig själv och uppnå den politiska och ideologiska fördjupning och stabilitet som kommer bli nödvändig för dess långsiktiga framgång. Den svenska opinionen var också, som jag tillstod, säkert inte heller mogen 2014 för ett samarbete mellan SD och dåvarande Front National.

Men även ENF-gruppens partier har fortsatt avveckla sina problematiska historiska inslag, och idag sitter både italienska Lega och österrikiska FPÖ i regeringsställning. I Östeuropa har reformlinjen, ja den skarpa EU-kritiken, fortsatt stärkas oerhört de senaste åren, och i det på många sätt avgörande EU-landet Tyskland har AfD uppstigit som en helt ny kraft av samma slag. Målsättningen att bilda en samlad storgrupp är tydlig, och de aktuella partierna har tagit flera initiativ i denna riktning. Även utifrån har, vad man än må tycka om det, så skett genom Steve Bannons initiativ.

“Det kommande valet till Europaparlamentet kommer att bli oerhört intressant”, konstaterar Karlsson. “Framförallt”, fortsätter han, “därför att det finns en reell chans att den politiska kartan i Europa i grunden ritas om. I land efter land har patriotiska och konservativa krafter flyttat fram sina positioner. Mycket talar därför för att styrkeförhållanden i Europa-parlamentet kommer att se helt annorlunda ut efter valet och att det kanske, för första gången någonsin, kommer att finnas förutsättningar för att börja reformera EU inifrån och att gradvis börja minska EU och flytta tillbaka beslutandemakt till Europas folk.”

Man kan bara uttrycka förhoppningen att SD och hela den ECR-grupp som vid ett brittiskt utträde kommer vara mycket starkt reducerad, av alla dessa skäl denna gång efter valet kommer ompröva sin inställning till det mer omfattande samarbete i Europaparlamentet som mer än något annat stärker plausibiliteten i den icke-utträdesargumentation som Karlsson nu framför.

I ett annat inlägg låter Karlsson oss ta del av formuleringar som han hoppas att partistyrelsen ska acceptera som del av det valmanifest som man kommer anta på onsdag. Här lägger han nu fram en vision av Sverige i Europa, Sverige som del av Europa, Sverige som Europa, som i allo motsvarar den som alltid legat till grund för min egen argumentation. Med andra ord finner vi här en mycket viktig förskjutning i hela det allmänna förhållningssättet till Europa, förhållningssättet i mer än politiskt och ekonomiskt avseende, förhållningssättet även ifråga om de djupa historiska och kulturella dimensionerna, som åtminstone i Karlssons framställning åtföljer eller är en del av den nya Europalinjen. De är värda att citera in extenso:

“Vid sidan av den nordiska gemenskapen ser vi oss också som en självklar och naturlig del av europeisk, västerländsk gemenskap och civilisation, byggd på det kulturella arvet från det historiska Athen och Rom, den kristna kulturen och upplysningen.

Vi drömmer om ett Europa där demokratin och medborgarinflytandet är starkt och där varje folk är herrar i sitt eget hus och där även de minsta folkens särart och unika kultur respekteras.

Vi drömmer om ett Europa som hålls samman genom vår gemensamma historia och vårt gemensamma västerländska kulturella arv. Ett Europa där fria, självständiga nationer vänskapligt, självständigt och respektfullt samarbetar med varandra för vårt gemensamma bästa.

Vi drömmer om ett Europa där vi gemensamt tar ett ansvar för att bevara vår miljö och för att skydda våra barn mot terrorism, våld och organiserad brottslighet.

Vi drömmer om ett Europa där vanliga hederliga människor slit och arbete respekteras. Ett Europa där varje skattekrona används på ett ansvarsfullt sätt och där korruption och slöseri motarbetas.

Vi drömmer om ett Europa där vi handlar fritt med varandra och utbyter idéer, ett Europa där medborgarnas fritt kan studera och arbeta i andra länder utan illojal konkurrens, där vi samverkar kring forskning och framtid samtidigt som varje land tar ansvar för sina egna sociala problem och sin egen utveckling. [I en annan formulering nämns också vikten av samarbete kring terrorbekämpning, illegal migration och miljöfrågor.]

Sverigedemokraterna drömmer om ett starkt Europa, sammanhållet av ett gemensamt historiskt arv, där kontinentens kulturella mångfald och rikedom bejakas och respekteras.

Tillsammans med våra konservativa vänner runt om i Europa så hoppas vi de närmaste åren, med ditt stöd, att kunna komma närmare denna vision.”

I tidigare diskussioner har Karlsson uttryckt skepsis inför möjligheten att, åtminstone inför svenska riksdagsval, “göra politik av” Europa och av Sverige som del av Europa. Men nu, åtminstone inför årets EP-val, känns det som om han glädjande nog faktiskt börjar försöka sig på just det. Dessa föredömliga formuleringar är hursomhelst av precis den typ jag alltid efterfrågat. De pekar framåt mot nya, konstruktiva svenska bidrag till det nödvändiga alternativa Europasamarbetet, som nu förhoppningsvis äntligen kan ställas i centrum även för SD:s politik. Partiet gör ett helt riktigt vägval. Till och med om de förenade reformsträvandena inom det nuvarande EU:s ram skulle misslyckas, kommer de att starkt ha bidragit till att lägga en grund för det oundgängliga, verkliga Europasamarbete som då måste fortsätta i nya institutionella former.

2018

En liten personlig nyårskrönika.

Akademiskt har detta år för min del varit ett mellanår. Mitt mer formella akademiska liv inskränks ju numera till deltagande på vissa filosofiska konferenser. Den större personalismkonferensen, The International Conference on Persons, som mycket finns att läsa om i Personalism-kategorin här, äger bara rum vartannat år och gjorde det inte detta; inte heller var det under året någon större idealismkonferens av den typ jag ibland är med på.

Däremot var jag under våren närvarande på ett seminarium om estetik vid Karlsuniversitetet i Prag. Och i somras vid öppningen av Centro Internazionale di Studi Umanistici “Umberto Eco” vid universitetet i Bologna, eller snarare ett evenemang i samband med att det äldre humanistiska centrum där Eco var verksam fick detta nya namn. Temat var Eco som filosof. En rad av hans lärjungar och närstående filosofer och semiotiker, och huvudtalaren Randall Auxier, en av utgivarna av volymen om Eco i Library of Living Philosophers (en volym som han dock är missnöjd med), diskuterade inför en stor publik i den vackra gamla Sala rossa. Efteråt blev det drink på Ecos anspråkslösa favoritbar i närheten och middag på Trattoria dal Biassanot med några av dessa, och även Ecos tyska fru Renate och deras son och dotter. Hur var detta relevant för mig? Vad som främst intresserade mig i detta sammanhang var att några i denna krets i den nya politiska situationen i Italien just funnit anledning att separat återutge Ecos gamla essä Il fascismo eterno. Här fanns naturligtvis mycket att ta upp och delvis problematisera för min del. En panpsykistisk filosof i München besöktes sedan på vägen till en större konferens i Berlin med temat evolution och transcendens, där jag dock främst hörde några gamla vänner och bekanta.

Bilder från allt detta – och från tidigare konferenser under de senaste åren – kan ses på Instagram. Eftersom jag slutade bidra med egna papers och överhuvudtaget publicera mig i akademiska sammanhang när jag förlorade min minimala men dock formella koppling till ett universitet, har jag i stället sedan dess, förutom att lyssna och i begränsad utsträckning diskutera, roat mig med den anspråkslösa sysselsättningen att ta en del bilder med mobilkameran.

Politiskt blev året däremot viktigt. På detta område dominerades det ju nämligen för min del av det faktum att SDU:arna, genom sitt nya parti AfS’ valkampanj, visade sig vara precis det SD:s partiledning anklagade dem för när de uteslöt dem 2015.

In i det sista hade jag offentligt försvarat dem mot dessa anklagelser. Så sent som i somras, flera år efter uteslutningarna, förespråkade jag, i modifierad form, vad jag kallade en “enhetslinje”. Men redan vid AfS’ lansering i början av mars började jag få kalla fötter, när större delen av vad jag kallat “rumpstyrelsen” i SD Stockholms stad, det vill säga de i William Hahnes styrelse från 2015 som satt kvar när hälften mot slutet av verksamhetsåret avgick i protest (termen anspelar på det s.k. rumpparlamentet i England på 1600-talet, inte på “rumpa”, “bakdel”), och som inte varit med på det nya partiets planeringsmöten, plötsligt dök upp. Av bland annat detta skäl tackade jag nej till en plats på riksdagslistan.

På grund av deras sant extrema offentliga angrepp har jag ju redan tvingats förklara varför jag fann deras linje och framför allt den parti(o)kultur de uppbar, deras sätt att agera och kommunicera, både internt och – huvudsakligen men inte enbart anonymt – externt, oacceptabla. Detta var anledningen till att jag lämnade inte bara Stockholmsstyrelsen utan hela SD. Vid det här laget har detta problemkomplex, denna typ av beteende som var och en lätt kan studera på nätet, och som jag inte alls räknade med när jag gick med i SD, vuxit till ett fenomen som jag nu inser överskuggar det goda partiet under åren uppnått i termer av förändring av den sakpolitiska debatten i Sverige. Den populistiska nationalismen har medfört en allmän politisk-kulturell nivåsänkning, som utgör ett nytt problem.

Vad som sedan hände med AfS har jag ju beskrivit i en rad inlägg. Redan strax före valet blev det nödvändigt att protestera. Man hade inte långt före partilanseringen försäkrat mig att man inte skulle ha något samarbete med den så kallade alternativhögern, som jag redan länge kritiserat för den alltmer urskillningslösa och delvis explicit fascistiska inriktning den fått sedan Trump-yran 2016, under den grumliga parollen om att “ena högern”. Nu medverkar AfS’ Adam Berg i alternativhögerpodden Vita Pillret, i ett avsnitt där vikten av att stödja inte bara hans parti utan även Nordiska Motståndsrörelsen betonas.

Som jag sagt tidigare, vad jag vänder mig mot med denna kritik är inte att dessa andra organisationer verkar för vad de tror på, vad som än är att säga om det. Mitt ärende gäller mitt eget nya parti. Jag hade ju tyckt mig ha anledning att tro att det skulle göra något annat och nytt.

I stället finner vi, utöver allt det jag redan blivit tvungen att ta upp, att under hösten den mest högljudda och synliga av “rumpisarna”, sedan partilanseringen alltid i främsta ledet vid AfS’ offentliga evenemang, inte bara fortsätter håna min enhetslinje som “befängd” och på Facebook lyfter fram det grövsta tänkbara kloakeri om mig från Flashback i hopp om att våra partivänner ska “njuta” av det, utan till och med kallar talet om det “nya tredje”, som SDU:arna själva initierade en gång i tiden, för “svammel”. Ett massivt motstånd av delvis liknande slag även från andra medlemmar har mött mina invändningar och förslag i partiets inofficiella debattgrupp på Facebook. Även där har ett av den nämnda rumpisens grova angrepp på mig publicerats, medan mitt svar raderats av moderatorerna.

Efter lång tids total tystnad om allt det jag tog upp har Gustav Kasselstrand nu strax före jul slutligen skickat ut ett medlemsbrev, där han medger att de inte “gjorde precis allting perfekt”. “Det finns”, fortsätter han, “mycket jag har tänkt på sedan valet, och som jag diskuterat med mina partivänner. Självklart finns det alltid utrymme för förbättringar och vi jobbar med att dra lärdom av valrörelsen för att kunna göra en ännu bättre EU-valrörelse i vår.”

Det låter bra. Problemet är bara att det inte klargörs vad han anser inte var perfekt och behöver förbättras. Fortfarande görs ingen som helst markering mot något av det mina protester gällde. Medlemmarna får därför, och av många andra skäl, ursäktas om de tror att han menar att de inte klistrade tillräckligt många näsor.

Djuphöger

Förlaget Arktos har startat en väl designad engelskspråkig nättidskrift, Arktos Journal, som en underavdelning på sin hemsida. En av medarbetarna, John Bruce Leonard, ägnar en artikel åt ett begrepp som förekommit då och då inom traditionalismen och i nyhögerdebatten men aldrig fått den uppmärksamhet och användning det förtjänar: the deep right, djuphögern.

Även om i Leonards tolkning av det anas viss påverkan från de moderna romantiska inslag av problematisk natur som är så vanliga inom den nya högern och de tankeriktningar under 1900-talet som den närmast bygger på, är detta en mycket positiv utveckling. Den innebär nämligen en förstärkt anslutning till den traditionalistiska skolan, något som, även om det inte är Leonards huvudfokus, borde medföra en ny tonvikt på dess grundläggande andliga substans, philosophia perennis och la métaphysique pure i dess mening. Därmed förstärks med nödvändighet det perspektiv från vilket det problematiska i vissa av den nya högerns moderna inslag kan urskiljas, även om det inte i sig förstärker förmågan att, enligt den mjuka traditionalisms program som jag försökt förespråka, urskilja de modernitetens delsanningar som den nya högern tvärtom ofta förbiser och försummar. Tage Lindbom skulle tvivelsutan ha välkomnat termen.

Glädjande nog tycks man redaktionellt ha tagit fasta på begreppet, och syfta till att nu lyfta fram det som definierande för den egna inriktningen. Också Christoffer Dulnys Nordisk Alternativhöger uppmärksammar detta i ett avsnitt av podden Vita Pillret nyligen, där Arktos’ Daniel Friberg medverkade. Jag har ju fått riklig anledning att kritisera dem, alltifrån Charlottesville och den nya urskillningslösa “unite the right”-yran som uppstod under Trumps framgångsrika presidentvalskampanj. Den problematiska radikala jargongen och attityden kvarstår bitvis, men kan inte dölja att Piller-avsnittet om djuphögern innebär en ny öppning och möjlighet även för alternativhögern i Sverige. Detta skulle kunna bli ett stort, nytt steg i rätt riktning.

Om djuphögern blir ett definierande begrepp även för dem, måste det rimligen innebära att den turboamerikaniserade, pling-plongande, kulturirrelevanta troglodytnationalismen börjar avvecklas. Det är omöjligt att samtidigt driva näsbutiken och tas på allvar som företrädare för en djuphöger, även sådan den presenteras av Leonard. Det samtidigt beklämmande och löjliga tillstånd Nordisk Alternativhöger skapat, där Dulny-fans på nätet, kloakbrölande den amerikanska alt-right-subkulturens alla oöversatta jargonginvektiv, sätter sig till doms över andras bristande nationalism utan att visa minsta lilla spår av svensknationell kultur eller för den delen något svensknationellt överhuvudtaget – detta tillstånd måste då helt enkelt upphöra.

Dulny måste rimligen förstå det själv. Han var en i vida kretsar verkligt respekterad företrädare för SD, bland annat som ordförande för SD Stockholms stad, som under hans tid på grund av sin storlek ombildades från kommunförening till partidistrikt. Han hade juridisk utbildning och partiledningen ansågs lyssna på honom. Även efter Expressens angrepp strax före valet 2014 som tvingade honom att dra sig tillbaka till en undanskymd men icke oviktig tjänst på riksdagskansliet, förblev han respekterad, och man kunde höra ganska högt uppsatta partiföreträdare berätta om hur det var just han som värvat dem till partiet. Det är högst oklart hur en sådan person plötsligt kunde dras med i Trump-yran till den grad att han förföll till allt det som hittills varit hans Nordiska Alternativhöger.

Men en anslutning till alternativhögern som den såg ut i USA före haveriet 2016, en ytterligare variant eller formulering av den nya högerns internationella strömning i vid mening, representerad av den gamla nätpublikationen Alternative Right under dess första tid, när Paul Gottfried medverkade, hade på det hela taget inte varit orimlig, och borde kanske ha kunnat försvaras även inom SD:s ram, åtminstone efter de linjer jag har föreslagit. Behovet av en seriös alternativhöger var stort, och det förblir stort. Som ideologisk och metapolitisk stödtrupp till AfS hade dess relevans förstås varit än större.

Att Dulny nu i fortsatt samarbete med Friberg deltar i lanseringen av det verkligt viktiga begreppet djuphöger visar att han kanske inte är räddningslöst förlorad. Ljusglimtar har inte helt saknats i det fascistiska sunkbunkeriet och vulgära, rasistisk-naturalistiska memmörkret. Dulny har en icke-populistisk sida som i verkligheten går emot allt detta och ansluter väl till flera huvudtemata i nyhögerns främsta svenska organ, det likaledes av Friberg drivna Motpol, som Arktos Journal, och tidigare RightOn, helt enkelt är engelskspråkiga motsvarigheter till.

Exempelvis hade Dulny självständigheten att i våras kritisera det honom på alla sätt närstående AfS för att de enligt hans mening gick för långt i sina Ny Demokrati-liknande krav på “verklighetens folk” som politiker, med sänkta löner. I stället drog han helt riktigt en lans för professionella politiker i betydelsen personer särskilt kvalificerade som just politiker i en i sig kvalificerad mening. Detta är en stor och svår men central fråga med många viktiga aspekter, som jag skrivit om flera gånger och inte kan rekapitulera här. AfS krav är delvis riktiga, men måste absolut kompletteras och modifieras av det perspektiv Dulny kort bidrog med. Om Dulny fortsätter på den vägen, och välkomnar att en rätt förstådd djuphögers insikter och anda kommer till undsättning, kanske den svenska alternativhögern trots allt kan bli vad den borde varit från början.

Flashback igen

Nu har jag bytt strategi. Hittills har jag ju vägrat att skriva på Flashback på grund av kloakeriet – med undantag för en kort period för fem år sedan i min inkarnation som “Kloakrensaren“, och då endast för ett begränsat syfte som inte var oförenligt med den principiella vägran, nämligen, naturligtvis, själva kloakrensningen. Men det har fungerat sämre i AfS- än i SD-sammanhang att kommunicera politiskt huvudsakligen medels inlägg av den typ jag skrivit här i bloggen. Ska man vara verksam i detta sammanhang måste man anpassa sig till hur det fungerar.

Hade det inte varit för den problematiska utveckling av AfS som jag blev tvungen att ta upp redan mot slutet av valrörelsen skulle jag nog ändå inte ha ändrat strategi, eftersom mina blogginlägg, även de som handlar enbart om SD eller AfS, inte bara är riktade till de sammanhangen utan också, och inte sällan primärt, till de andra sammanhang jag – i begränsad utsträckning – är eller varit verksam i och skrivit för, och helt enkelt till en läsande allmänhet.

Men nu känner jag att jag måste jag återvända till Flashback för att genom åtminstone litet mer av eget aktivt deltagande där ta reda på om det verkligen är så illa att AfS’ anhängare som debatterar i “samlingstråden” om partiet faktiskt står bakom den nuvarande inriktningen på samma sätt som de flesta i de andra partirelaterade fora där jag de senaste månaderna också framfört min kritik och fört diskussioner. Så allvarligt är läget.

För första gången använder jag nu det konto, med “JOBengtsson” som användarnamn, som jag registrerade redan strax efter att jag först upptäckte Flashback 2011, några månader före jag registrerade “Kloakrensaren”. Här följer i dess helhet mitt första inlägg i Flashbacks allmänna AfS-tråd, publicerat den 21/11:

Den här tråden, som alla trådar på Flashback en oavbruten berg- och dalbana med enorma höjdskillnader när det gäller både formens och innehållets kvalitet, och mer dalar än berg, avspeglar i sin helhet, även på topparna, den grundläggande felinriktning jag menar att AfS fick åtminstone under valrörelsen.

Jag instämmer i den viktiga kritik av denna inriktning som framförts av några skribenter. Jag är medlem i AfS enbart p.g.a. de för mig viktiga sakfrågor där partiet positionerat sig tydligare än SD, som det alternativa Europasamarbetet, NATO, neokonservatismen och krigsinterventionerna i Mellanöstern, förhållandet till Ryssland, kulturen, skolan, vården.

Jag trodde att partiet skulle bli det “nya tredje” som några i SDU brukade tala om och som jag ville tolka som en ny typ av parti som gick utöver både det “gamla första”, det radikalnationalistiska SD, och det “gamla andra”, det delvis liberalanpassat populistiska SD, genom att i kraft av en ideologisk utveckling och fördjupning övervinna de problematiska aspekterna av både nationalismen och populismen.

I stället har AfS sjunkit tillbaka till det “gamla första” genom att motståndslöst låta sig associeras med alla dem som fortsatt representera det “gamla första” i svensk politik och alternativmedia – NA, NU, Svegot, DFS, NMR, gamla ND:are, SvP:are.

Jag vänder mig här inte mot dem, mot att personer med sådana övertygelser verkar för dem i sina egna organisationer och media. Vad jag vill försöka bidra till att problematisera är att AfS gått i deras riktning genom sin policy av principiellt “avståndstagande från avståndstagande” och genom att inte tydligt signalera att man är en annan typ av parti än de tror och vill, utan tvärtom använda en liknande retorik.

Resultatet är att de, som vi kan se inte bara i den här tråden, helt dominerar åtminstone bilden av partiet.

Förslag till AfS, 4: Partiprogram

Den kritik mot AfS som jag framfört har hittills gällt partiets strategi snarare än dess program: sättet på vilket man valde att lägga upp och genomföra valkampanjen, och överhuvudtaget kommunikationen av partiets budskap. Men denna strategi var sådan att den omedelbart antog en supplementär politiskt innehållslig betydelse. Den tillförde så att säga nya politiska programpunkter som inte fanns med i programmet. Budskapet blev: vi står för allt det här också. Och sådan strategin genomfördes i kampanjen, blev dessa tillagda programpunkter minst lika synliggjorda.

Den explicita principen att inte ta avstånd och dra ideologiska – och personella – gränser av SD:s och Mattias Karlssons typ i samband med torgmöten såväl som rekrytering av medlemmar och aktivister, den därav följande underlåtenheten att markera mot den på flera sätt dominerande närvaron av NMR, NU och andra liknande grupper på torgmötena, vad som genom det explicita stödet framstod som det direkta samarbetet med Nordisk Alternativhöger på dessa möten och i näsklistringsaktionen, samarbetet med Svegot – allt detta har givetvis en direkt och entydig politisk och ideologisk innebörd. Det innebär ett substantiellt programmatiskt ställningstagande från partiets sida, trots att inget av det har någon motsvarighet i det vid lanseringen presenterade partiprogrammet.

När det gäller dessa under kampanjen tillagda och från strategin oskiljaktiga programpunkter är mitt förslag givetvis att de bara måste bort, och att partiledningen nu medels tydliga markeringar måste förkasta dem. Men även ifråga om det ursprungliga programmet finns mycket att säga, som jag, när det först lades fram, valde att inte ta upp inför det förestående valet eftersom det även här är fråga om viss kritik. Det enda jag kort och så hovsamt som möjligt antydde i våras var den slående frånvaron av ideologi i största allmänhet. Detta är fortfarande den allra mest påtagliga svagheten i programmet, och ett typiskt uttryck för det otillräckliga i populismen. Utan ideologisk förståelse i den mening jag i tidigare – vid det här laget gamla – inlägg definierat den, är det helt enkelt omöjligt att bedriva seriös politik. “Sunt förnuft” är, hur nödvändigt det än är, en torftig ersättning, för att inte tala om häpphäpperi och demagogi.

Satsningen på detta senare, ja på den ensidiga populistnationalismen överhuvudtaget, framstår som helt oförsvarlig när man beaktar alla de ideologiska resurser som finns tillgängliga för den verkliga politiska oppositionen, för det verkliga politiska alternativet i Europa idag, men som förblir till största delen outnyttjade. Jag föreslår jag att man nu, i en revidering av programmet, till att börja med bygger vidare på den mogna formuleringen av nationalismens delsanningar sådan jag fann den i SD:s program när jag upptäckte detta parti under andra hälften av 00-talet. Man borde också följa SD i vidareutvecklingen och modifikationen av det tidigare programmet 2011 medels anknytningen såväl till socialkonservatismens tidiga traditioner i Tyskland och England, som till en ledande konservativ tänkare idag som Roger Scruton. Men man bör gå längre än SD i tillägnelsen av socialkonservatismen genom en högre grad av assimilation av de intellektuella resurser som dess akademiska ursprung tillhandahåller, inklusive dem som återfinns i den historiska skolan i nationalekonomin. Vidare tycker jag förstås att man i någon utsträckning borde börja intressera sig för de politisk-filosofiska aspekterna av idealismen, personalismen och den värdecentrerade historicismen, sådana jag försökt börja diskutera dem. Den s.k. traditionalistiska skolans insikter sådana dessa kan ges en “mjuk” tolkning som på visst sätt kan integrera modernitetens delsanningar är inte heller irrelevanta. Viktigt inte minst på grund av dess utbredning och vitalitet i hela Europa är tillägnelsen, under kritisk urskillning, av den så kallade nya högerns tänkande, som finns lätt tillgängligt även i flera populariserande framställningar.

Listan kunde göras längre. Men det jag här nämnt räcker långt. Det är i flera fall fråga om centrala och historiskt betydelsefulla intellektuella traditioner. Den ideologiska nyorientering de på naturligt sätt erbjuder vore tillräcklig för att lyfta SDU:arnas parti upp ur populistnationalismen och göra det till ett på helt nytt sätt intressant och relevant politiskt alternativ för Sverige och Europa, ett “nytt tredje” efter den hittillsvarande radikalnationalistiska och liberalt anpassade oppositionen. Ja, denna utveckling och fördjupning är faktiskt ganska akut nödvändig för alla Europas populistnationalistiska partier. Utsikten av ett maktövertagande från deras sida i de respektive länderna är nämligen ingalunda entydigt hoppingivande, sådana de idag ser ut. Populistisk nationalism kan naturligtvis inte i sig vara ett tillräckligt alternativ till den rådande liberala, socialistiska och lägre-globalistiska hegemonin. Men att dessa partier ännu saknar tillräcklig ideologisk och politisk mognad för att ersätta den blir för mig framför allt uppenbart när man beaktar frånvaron av en gemensamt utarbetad politik för det alternativa Europasamarbetet inom ramen för den Europeiska Unionen. Här behövs rent generellt långt mer av kvalificerad idédiskussion.

Den nya, nödvändiga ideologiska inspirationen kan lätt formuleras på för AfS’ partiprogram lämpligt anpassat sätt, och därmed låta de sakpolitiska ställningstagandena och avsiktsförklaringarna framstå i ett nytt och långt mer trovärdigt och övertygande ljus, insatta i ett större sammanhang. De skulle då ses som direkt springande ur en fördjupad och konsekvent historisk, kulturell, moralisk och andlig förståelse. Partiet skulle kunna förvandlas till det levande idéparti som är vad som idag behövs.

Men i detta ljus måste också, föreslår jag vidare, några av de sakpolitiska programpunkterna ändras. Utifrån den åskådningsmässiga helhet som redan en mycket begränsad tillägnelse av de nämnda tankeströmningarna låter växa fram, blir det nämligen tydligt att partiet uppvisar en brist även i förhållande till SD: en otillräcklig assimilation av socialkonservatismen. Det är inte så att det helt saknas inslag av den i det nuvarande korta programmet. De finns där exempelvis i skol- och vårdspolitiken. Men det som kanske främst av allt utmärker detta program är att det går mycket längre än SD i den liberala anpassningen på den ekonomiska politikens område. Detta kompromissande med liberalismen, eller, mer exakt, med vad som inte minst i Sverige kallas nyliberalismen, är, trots en oundviklig men sällan konsekvent och systematiskt artikulerad kritik av banksystemet och transnationella företag, ett mycket vanligt fenomen hos de populistnationalistiska partierna i Europa. Det är, hos SD, en del av vad jag kallar det “gamla andra”, som sakpolitiskt tar sig ett flertal uttryck.

Hos SD finner vi paradoxen att denna anpassning ägt rum samtidigt som de velat ideologiskt omdefiniera sig i termer av socialkonservatism. Jag kan inte bedöma om eller i vilken utsträckning den kritik stämmer som säger att man böjt sig för lobby-tryck från näringslivets organisationer. Men en förändring är skönjbar med Oscar Sjöstedts framlyftande som ekonomisk-politisk talesperson. Ändå kvarhåller partiet synbarligen mer av socialkonservatismen än AfS. Hos det nya partiet finner vi en långt mer extrem kontrast mellan å ena sidan stenhårda attacker mot globalismen, och å andra sidan en frånvaro av all djupare förståelse och kritik av det under de senaste årtiondena framvuxna finanskapitalistiska system som är vad som möjliggjort den och i materiellt avseende driver den. Gustav Kasselstrand arbetade såvitt jag förstår för Sjöstedt på SD:s riksdagskansli, och med samma ekonomiska utbildningsbakgrund tycks han åtminstone i mycket gå vidare i dennes fotspår. Enstaka ledande företrädare, som Erik Berglund, tycks ansluta sig till libertarianismen och den österrikiska skolan, om än i den riktning som nu, liksom AfS, och från sin sida även i gengäld stödjande AfS, närmar sig fascismen via Nordisk Alternativhöger.

Denna frånvaro av medvetenhet om den faktor som mer än någon annan orsakat de förhållanden partiet vänder sig mot är den populistiska nationalismens mest uppenbara ytlighet. Obefintligheten av beskrivning och analys av och adekvat politik rörande detta ekonomiska system som sådant är det som tydligast och mest konkret visar dess otillräcklighet, och det är just här en fördjupad tillägnelse av socialkonservatismen som intellektuell riktning är allra mest angelägen.

En annan för mig avgörande modifikation av programmet gäller förstås, i linje med vad jag skrev ovan i samband med ideologin och med vad jag tagit upp i många tidigare inlägg om både SD och SDU:arna och deras nya parti, Europapolitiken och Sveriges förhållande till EU. Det är knappast nödvändigt att jag upprepar något av det här. Jag går, som framgått tidigare i denna serie med förslag till AfS, så långt att jag menar att partiet bör byta namn för att signalera att man nu gör detta till sin viktigaste fråga. Det är vikten av den frågan, insikten att den är avgörande för Sverige såväl som för alla andra europeiska nationer, som gör att utöver populismen även nationalismen måste tonas ned. Populistnationalismen spelar förvisso en viktig roll i kritiken av det nuvarande EU. Men om detta EU faller och bara den populistnationalismen återstår, är risken stor att den blir ett allvarligt hot. Det är ansvarslöst att vara enbart populistnationalist. SD börjar nu äntligen gå i rätt riktning i denna fråga, och AfS måste gå längre. AfS kan rädda sin framtidsrelevans genom att bli ett svenskt Europaparti.

Och det är inte minst här som det sjätte ideologiska komplementet jag föreslog ovan är aktuellt: den selektiva tillägnelsen av den nya högern. Det har alltid funnits ett beklagligt glapp mellan dess tänkande om Europa å ena sidan och Europas populistnationalistiska partier å den andra. Och det är främst de senares fel. Detta glapp måste bort, den nya högerns Europavision måste bli en del av deras program. Och detta kan bara ske genom en nedtoning och i väsentliga avseenden en avveckling av den populistiska nationalismen som sådan (jag måste nog snart börja använda en förkortning för populistisk nationalism av den där typen som var vanlig i Sovjetunionen: “popnat”). Här skulle AfS kunna gå i spetsen – för både Sveriges och Europas skull.

Många relevanta texter på detta område finns av den nya högerns grundare och första stora namn, den alltjämt centrale och obrutet produktive Alain de Benoist, som under denna riktnings tidigaste fas var redaktör på Le Figaro. I dem analyseras de flesta aspekterna såväl av det nuvarande EU:s felaktiga uppbyggnad, ideologi och funktion, som av den rätta Europaenheten och dess nödvändighet. De modifikationer hans tänkande även på detta område behöver – i enlighet med den kritiska urskillning jag nämnde ovan och alltid betonar när jag talar om den nya högern – finns de erforderliga korrektiven lätt tillgängliga i de övriga ideologiskt komplementära riktningar jag räknade upp.

Det finns mer att ta upp i AfS program som behöver justeras i ljuset av det större ideologiska perspektivet. Men det är viktigt att betona även det som i samma ljus förblir bra och riktigt, och vad jag finner särskilt betydelsefullt av detta har ju framgått av många tidigare inlägg.

Är då de förslag jag framfört tillräckliga för att i framtiden – och redan i vårens Europaparlamentsval – ge SDU:arnas parti den framgång de inte nådde i årets svenska riksdagsval? Jag tror inte att omedelbar parlamentarisk framgång är viktig. Att sådan framgång överhuvudtaget är möjlig är självklart nödvändigt, och några av förslagen, de som gäller det utvidgade programinnehåll som den felaktiga valstrategin implicerade, blev, groteskt nog, nödvändiga för syftet att uppnå detta. Partiet valde helt fel väg när det gick tillbaka till det “gamla första” och satsade på ND:s och SvP:s minimala väljargrupp och de SD-väljare som egentligen tillhör den. Varför de gjorde det är fortfarande delvis höljt i dunkel; Trump-yrans påverkan känns inte helt tillräcklig som förklaring av omdömeskollapsen. Hursomhelst samlade man på detta sätt de promille den väljargruppen erbjöd. Men därmed är det stopp. Man har nått slutet av en återvändsgränd. Några nya väljare finns av all svensk politisk erfarenhet att döma överhuvudtaget inte att nå på denna väg, och ingen opinionsbildning har hittills lyckats skapa dem.

MED vände sig inte till dessa väljare och kunde därför inte få riktigt lika många promille som AfS. Men just därför att de inte vände sig till dem, med allt det innebar för AfS i termer av gamla hopplösa extremistparafernalier, har de åtminstone gjort parlamentarisk framgång principiellt möjlig i en framtid. Partiet är ett potentiellt framgångsprojekt helt enkelt eftersom det potentiellt har stora väljargrupper. Detta är den allmänna väg som även SDU:arna skulle ha valt.

Det innebär inte att de borde accepterat MED:s politik. Den är i centrala frågor sämre än deras. Det primära och helt avgörande är inte bara att ha en politik som har möjlighet att bli framgångsrik, utan också att denna politik är rätt politik, att man erbjuder den politik som är nödvändig. När så är fallet är det inte bara meningsfullt att tålmodigt och långsiktigt arbeta, och välja lämpliga strategier, för de önskade resultaten i parlamentariska termer, utan man kan då också åstadkomma mycket genom opinionsbildning redan innan de uppnåtts, på vägen dit. Det är till denna elementära punkt SDU:arna enligt min mening nu måste hitta tillbaka.

Förslag till AfS, 3: Partiledning

Efter dåliga valresultat är det ju normalt i partier att kräva en ny ledning eller åtminstone stora förändringar i ledningen. AfS’ resultat var visserligen, som jag framhållit, faktiskt inte dåligt i jämförelse med de partier som man trots icke obetydliga faktiska skillnader av olika slag valde att framställa sig som att man var av samma typ som, nämligen ND och SvP. Men det var uppenbart uselt i jämförelse med de egna förväntningarna och den explicita planen att följa Ny Demokratis och Junilistans strategiska exempel: efter en lansering bara några månader före valet skulle man få massor av medial uppmärksamhet, stiga som en raket, och omedelbart nå ända in i riksdagen. (I Junilistans fall gällde framgången Europaparlamentet.) Hela upplägget, ja kanske hela partiidén byggde på detta. Hur man tänkte sig att det skulle vara möjligt med den valkampanj man genomförde är svårt att förstå.

Den normala reaktionen att föreslå att ledningen byts ut är dock knappast realistisk i AfS’ fall. Partiet är för litet, det finns inte tillräckligt många andra kvalificerade företrädare som kan ersätta den. Dessutom är det oklart hur det skulle gå till: mig veterligen har ännu ingen partistämma annonserats, eller ens något medlemsmöte. Partiet lanserades mer som ett nytt företag än som ett parti. Något konstituerande möte, där styrelse valdes, hölls exempelvis inte. Troligen var detta helt avsiktligt: man tänker sig, i Ian Wachtmeisters efterföljd, partiet mer som just ett företag, eller en flexibel organisation av ny typ, som på nya, innovativa sätt kan ta sig an det svenska parlamentariska systemet, snarare än ett traditionellt framvuxet och uppbyggt parti.

Men det är tyvärr inte lätt att se hur den nuvarande ledningen ska kunna föra partiet till framgång efter den valkampanj jag befarar att de nu oundvikligen kommer förknippas med. Och inte heller hur de ska kunna bli det parti som behövs och som de skulle kunnat bli: inte bara en personell förändring krävs, de misstag som förklarar valresultatet rör en stor del av hela partiets inriktning. Det är orealistiskt, men samtidigt nödvändigt med en ny ledning, eller åtminstone tillräckligt ny.

Men till det som gör det orealistiskt, ja gör att det framstår som närmast omöjligt, hör också det förhållandet att ingenting tyder på att några andra i partiet, om ens någon enda, önskar det. Såvitt jag förstår har många från de grupper och organisationer som SD:s partiledning kritiserade SDU:arna för att samarbeta med, såväl som från ND, SvP och Nordisk Alternativhöger, inte bara, som NMR, satt sin prägel på torgmötena, utan också upptagits som medlemmar och engagerats i kampanjarbetet. Ingenting har hörts om att någon i partistyrelsen eller bland medlemmarna skulle haft några invändningar mot det. Den inriktning som gjort det dåliga valresultatet oundvikligt tycks, såvitt jag kan se, ha stöd av hela partiet.

Jag kan fortfarande inte bedöma det svenska opinionsläget i dess helhet, och ännu mindre hur det kommer utvecklas i framtiden. Men åtminstone att döma av den svenska politisk-historiska erfarenheten innebär denna nu valda inriktning och stödet för den bland medlemmarna att partiet inte har någon framtid. Och om den nuvarande politiska, ekonomiska och mediala vanstyre av landet skulle få till resultat att detta radikalt förändras, något som inte kan uteslutas, och att AfS därför trots, ja på grund av denna inriktning har en framtid, vore det av flera skäl inte mindre problematiskt.

Kasselstrand och de andra är verkligen inte enbart dåliga, det har de visat i flera intervjuer och ofta exempelvis i podden Den Kokta Grodan, såväl som i mitt tidigare samarbete med dem i SD. De har också gjort mycket bra med sitt AfS-initiativ, som jag förstås fortfarande stödjer. I ett enligt de här antydda riktlinjerna uppstyrt parti skulle de utan tvekan kunna ha fortsatt viktiga roller. Det är bara det att “återvandringsturnén”, som i verkligheten ofta kom att framstå som “ut med packet”-turnén, inte gjorde dem rättvisa. Den visade dem i stället från deras sämsta och ensidigaste sida, eller mer exakt, den avslöjade sidor av dem som åtminstone jag aldrig tidigare sett. Det är obegripligt att man kan framstå som så relativt nyanserad och balanserad som Kasselstrand fortfarande ofta gör i andra sammanhang, och samtidigt vara en drivande kraft bakom denna simplistiska och stundom brutaldemagogiska kampanj.

Som det nu är, som det nu plötsligt står klart att det är, måste ledningen åtminstone i möjligaste mån bytas ut och ersättas av personer av annat slag. Nya ansikten och nya hjärnor. (För undvikande av missförstånd: jag själv står inte till förfogande och gör inte anspråk på att vara den typ av person som behövs.) När jag föreslog att SDU:arna skulle starta ett nytt parti – även de själva var redan då fullt upptagna med planeringen av det – tänkte jag mig att de borde börja med ordentliga sonderingar inte bara med missnöjda SD-företrädare, utan även andra politiker både till höger och vänster. SD hade redan visat hur folk från båda dessa håll kunnat rekryteras, och den teoretiska möjligheten av och rimligheten i det kunde, i synnerhet i vår tids politiska läge, lätt förklaras utifrån den socialkonservativa ideologin. Nu fanns det bevisligen en rad kvalificerade personer som var potentiellt intresserade av att ansluta sig till ett parti som gick längre i SD:s egen riktning, som vidareutvecklade dess i en helt egen dimension belägna “mittenposition”, klart skild från den vanliga mitten.

I synnerhet var detta fallet på grund av de viktiga ställningstaganden och riktningsangivelser SDU redan kommunicerat ifråga om Europa, NATO, neokonservatismen och annat. Dessutom fanns nu de nya småpartierna MED och KVP (Kristna Värdepartiet), och kanske ytterligare något, med vilka man också borde kunnat försöka få till stånd diskussioner. Ingen enhet råder internt om MED:s allmänt neokonservativa linje, ja den förnekas rentav officiellt, och hela KVP skulle kanske ha kunnat slörpas upp med en hel del av dess familjepolitik, ett område som nu är helt frånvarande i AfS’ program. SDU:arna borde, tänkte jag, ta den erforderliga tiden för grundliga samtal med personer från alla dessa partier. Hade de tydligt markerat att de avsåg att bli det “nya tredje”, borde samgående inte varit omöjligt.

Nu, efter den samtidigt spektakelhäpphäppiga och alltför ofta kloakbrölande kampanjen, är det väl omöjligt. Men det är förstås just på grund av denna kampanj som det, i långt högre grad än vad jag tidigare trodde var fallet, nu skulle krävas att nya personer värvas till ledningen, som kan modifiera, komplettera och ersätta det begränsade och ohållbara populistnationalismen. Personer som kan bidra till att utvecklingen utöver SD, samtidigt som den definitionsmässigt äger rum i SD:s egen ideologiska dimension, också verkligen leder utöver SD, blir något nytt och bättre, till att partiet blir det “nya tredje”. För detta syfte finns ett behov även av personer som saknar bakgrund i SD och står fria från hela det populistnationalistiska stuket, om jag får uttrycka mig så. Det finns ingenting nödvändigt populistnationalistiskt, och i synnerhet inte i den lägre meningen, i den nya, avancerade socialkonservatism jag skulle vilja se och som Sverige och hela Europa behöver.

Vad AfS förtjänstfullt gjorde var att rekrytera folk – främst till riksdagslistan – som såvitt jag förstår för det mesta helt saknade tidigare koppling till politiken. En lång rad namn från kvalificerade yrkesområden ställde upp. Det var ett utmärkt grepp, även om det naturligtvis måste balanseras av den specifikt politiska sakkunskapen och erfarenheten. Men det var ett grepp som primärt motiverades av den populistiska kritiken mot “politikerna” i allmänhet, en punkt som det finns mycket att säga om (“Den svenska politiken har gått från att präglas av folkrörelsepartier till små bidragsförsörjda etablissemangspartier. I dag är det inte ovanligt att riksdagsledamöter och kommun- och landstingspolitiker aldrig haft ett jobb utanför politiken, och överhuvudtaget knappt ägnat sig åt något annat än politik. Detta har skapat en från övriga folket isolerad grupp yrkespolitiker – en politisk oligarki – som företräder sig själva och inte folket”). Det har hittills synbarligen inte resulterat i några tillskott ifråga om den typ av kunskap och intelligens som behövs just för den ideologiska och politiska fördjupningen och vidareutvecklingen. Alla rekryter som inte tillhörde det gamla SDU eller SD tycks bara ha enrollerats för och ställt upp på ledningens kortfattade “sunt förnuft”-program. Många av dem är säkert utmärkta, men det är svårt att se att förvärvet av det andra slags personer jag efterlyser, och för vilket förutsättningarna initialt verkade goda, ens har påbörjats.

Men en sådan rekrytering från utanför politiken framstår nu som lika omöjlig som rekryteringen från andra partier. Det tråkiga med bådaderas omöjlighet är att det finns ett uppenbart och ständigt alltmer påträngande behov av ett parti av “nya tredje”-typ, att det finns en helt central politisk uppgift, ja en uppgift av avgörande historisk betydelse, som måste fullgöras, och som man trodde att SDU:arnas parti skulle kunna åtminstone börja försöka ta sig an.

Anledningen till att det skulle vara problematiskt även om de nådde framgång med den profil och strategi de i stället satsade på, är att ett parti av den typ de därmed blev, ett parti av det “gamla förstas” slag, inte alls är vad som behövs, att det tvärtom är ett hinder för den oundgängliga politiska förändringen. I Sverige går det inte att se hur ett sådant parti överhuvudtaget skulle kunna nå politisk framgång, och endast en av det senaste valresultatet att döma oförändrat minimal nätopinion tror fortfarande på det. Men vad inte bara Sverige utan hela Europa behöver är i stället partier som, utan att förneka det giltiga i dess högre former, förmår börja höja sig över det visserligen beprövade och ofta avsevärt framgångsrika men likafullt i sig otillräckliga populistnationalistiska paradigmet. Här brister hittills även de partier som genom att röra sig bort från det “gamla första” i vid mening blivit stora och även i konkreta politiska makttermer framgångsrika.

Det är just där SDU:arna skulle ha kunnat komplettera SD och göra en pionjärinsats, och inte bara i Sverige. Med rätt personell besättning hade deras nya parti kunnat börja visa hur de obekväma antietablissemangsfrågorna kan och måste drivas inom ramen för en ny, utvecklad och fördjupad ideologisk, politisk och kulturell helhet – allt det jag trodde att SDU:arna i åtminstone någon utsträckning höll på att planera, eller i varje fall var beredda att beakta, när jag föreslog att de skulle bilda ett nytt parti.

Jag ska återkomma till detta. Poängen här är bara att denna förändring, ja redan den elementära ideologiska gränsdragning av SD:s typ – om än inte exakt samma – som är oundviklig om det överhuvudtaget ska vara meningsfullt att driva partiet vidare, kräver en tillräcklig förnyelse i partiets ledning. Jag kan aĺltså inte säga att denna förändring är möjlig. Bara att den är nödvändig. Jag har inte förtroende för Hagwall-styrelsen.


Categories

Archives

Recent Comments

Jan Olof Bengtsson on Salvini, SD och EU-reformismen…
Jan Olof Bengtsson on 10 år
RB on 10 år
Jan Olof Bengtsson on 10 år
axelwkarlsson on 10 år
Jan Olof Bengtsson on 10 år
sui generis on 10 år
Victor on 10 år
Jan Olof Bengtsson on Moderat omprövning
Irminsul on Salvini, SD och EU-reformismen…
Jan Olof Bengtsson on Salvini, SD och EU-reformismen…
axelwkarlsson on Salvini, SD och EU-reformismen…
Anonym on Moderat omprövning
Brian Rogers on The Significance of Franklin…
brokenyogi on The Significance of Franklin…
All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi