Archive for the 'Politics' Category

En självständig europeisk linje

Vad som skulle behövas är en gentemot både USA och Ryssland självständig europeisk (inklusive nordisk) linje som kunde bryta eskaleringen av konflikten med Ryssland, eliminera krigsrisken, och börja ange konturerna av en framtida enhet för samtliga berörda, baserad på den i vidaste och allmännaste mening europeiska kulturen och identiteten. Att alla står inför gemensamma hot och utmaningar är uppenbart. De är av sådant slag att det borde vara lätt att se denna enhets nödvändighet. Tidigare kunde den framstå som alltför abstrakt, avlägsen och politiskt irrelevant. Så är knappast längre fallet.

Alice Teodorescu

Jag har aldrig riktigt förstått entusiasmen för Alice Teodorescu. Som de flesta borgerliga ledarskribenter och politiska kommentatorer idag säger hon bara, såvitt jag kan minnas, antingen trivialiteter eller nonsens. Eftersom inte ens triviala politiska sanningar av Teodorescus typ är eller åtminstone tills nyligen inte varit allmänt accepterade eller kända i Sverige, har det funnits ett stort opinionsmässigt fält här, där några av de borgerliga skribenterna gjort karriär genom att med tillräckligt god språkbehandling och stilistik uttrycka dem. Trots allt detta säger om debattnivån, och trots det bristande s.a.s. objektiva läsvärdet, är detta inte något det funnits anledning att onödigtvis beklaga sig över. Denna opinionsbildning har varit oundviklig, och har bidragit till att föra Sverige, eller åtminstone den svenska debatten, i rätt riktning.

Värre är det med allt nonsens. Teodorescu gjorde från första början med största entydighet och emfas klart att hon står för fri invandring och öppna gränser. Ändå sägs hon vara, ja anklagas hon för att vara, “SD-omhuldad”, och jag kan också själv se att hon verkligen är det. Detta är ännu ett vittnesbörd om debattens fantastiska torftighet: så stor är hungern efter sanning att även den trivialaste välkomnas med oreserverat omhuldande av dess förmedlare, även när den blandas med ståndpunkter som är raka motsatsen till de egna.

När jag har påpekat detta har SD:are t.o.m. engagerat sig till Teodorescus försvar och försökt hävda att hon ändrat sig ifråga om de öppna gränserna. Eftersom min entusiasm är begränsad, även om jag förstår att fenomenet Teodorescu är oundvikligt, läser jag långtifrån allt hon skriver, och jag kan därför inte med säkerhet säga om eller i vilken utsträckning hon ändrat sig på denna punkt. Men flera gånger har jag, strax efter att jag fått förklarat för mig att hon ändrat sig och jag därför tillfälligt blivit mer uppmärksam på hennes krönikor, kunnat konstatera att hon upprepat den oförändrade åsikten.

Hennes senaste inlägg i GP ligger ideologiskt helt i linje med den. SD:s Richard Jomshof måste, säger hon, be om ursäkt för att han på moderaten Kahin Ahmeds påstående – med anledning av något som kallas “politikerveckan i Järva” – att Jimmie Åkesson “inte är välkommen i förorterna”, svarade att Ahmed “inte är välkommen i Sverige”. Hon invänder också mot Jomshofs uttalande att det är “provocerande när någon som inte är svensk kommer till Sverige och försöker inskränka svensk yttrandefrihet”.

Ahmeds uttalande är visserligen också problematiskt enligt Teodorescu: det “säger mycket som inte är så smickrande om Ahmeds demokratiska insikter”. Men detta är “sekundärt i sammanhanget”; det är “Jomshofs syn på vem som är svensk och vem som inte är det” som för Teodorescu är det allvarliga.

“Man kan inte”, skriver hon, “aspirera på riksdagsmakten [jag tror Teodorescu menar “regeringsmakten”] och samtidigt dela upp människor utifrån etnicitet på det sätt som Jomshof gör.” Varför kan man inte det? Kan man dela upp människor utifrån etnicitet på något annat sätt än Jomshofs, eller kan man överhuvudtaget inte göra det? Oavsett svaret på den frågan tycker jag Teodorescus formulering säger en del som inte är så smickrande om hennes demokratiska insikter.

“Men inte bara Sverigedemokraterna dras med detta oacceptabla förhållningssätt”, fortsätter hon; “alla som använder identitetspolitiska förklaringsmodeller, oavsett bevekelsegrund, behöver sluta definiera människor som ‘invandrare’ och ‘svenskar’.” Det här är en helt fantastiskt långtgående utopistisk-ideologisk formulering, och som sådan karaktäristisk för dagens svenska borgerlighet. Definitionen av människor som invandrare och svenskar, Jomshofs uppdelning utifrån etnicitet, är ju en självklar del av identitetspolitiska förklaringsmodeller; om de som använder dessa förklaringsmodeller skulle sluta med denna definition eller uppdelning vore de naturligtvis inte längre identitetspolitiska. Om man på fullt allvar tror att etniska skillnader inte bidrar till identitetspolitiska modellers förklaringsvärde förstår man mycket litet av världen, historien, mänskligheten, samhället och kulturen.

Teodorescu kräver att Jomshof och SD “omgående” ska kunna svara på frågan om “vad som krävs för att bli svensk”, eftersom, som hon implicerar, alla som aspirerar på “riksdagsmakten” måste kunna det. En stark moralistisk ton anslås när detta simplistiska krav framförs. Teodorescu själv menar sig förstås själv omedelbart kunna svara på detta: “skiljelinjen mellan människor” bör helt enkelt “inte baseras på blodstillhörighet”, och med hänvisning till sig själv inskärper hon att “också den som är utrikesfödd kan vara svensk”. “Är inte”, frågar hon, “hela poängen med integration att man ska få bli betraktad som svensk oavsett varifrån man kom?” Men Teodorescu kan inte undvika frågans svårigheter. Inte heller hon godtar endast det formella medborgarskapet som definition, eftersom hon med “integration” menar något mer. Därmed uppkommer oundvikligen en fråga om något slags gränsdragning i kulturella termer. Teodorescu är missnöjd med Jomshofs svar till media att frågan om vad som krävs för att bli svensk skulle tas vid ett senare tillfälle, men just en sådan separat och utförligare behandling är vad även hennes egna formuleringar nödvändiggör.

Jag måste erkänna att det, utöver den oerhörda naiviteten ifråga om etnicitet, även finns annat som jag inte förstår i de här åsikterna om svenskhet och integration. Teodorescu tycks anta att de är gemensamma för henne och SD, eftersom hon anger problemet med Jomshofs uttalande om Ahmed för SD:s del som att det ogynnsamt “påverkar partiets trovärdighet i integrationsfrågor”.

Det finns trots allt en sak jag, för ett antal år sedan, fann intressant med Alice Teodorescu, och det var att hon kom från Rumänien, att hon var rumänska. Därför försökte jag en gång diskutera Bukarest med henne. Men utan framgång. Hon tycktes hela tiden vara restlöst absorberad i strävan att bli svensk. Mycket av det hon skrivit, och pratat om i radio, handlar om hennes eget svenskblivande, och hon använder alltid sig själv som ett exempel som ska illustrera riktigheten i hennes extrema invandringspolitiska position.

Men varför är det så viktigt att bli svensk, att “få” bli betraktad som svensk? Varför är det så farligt att inte betrakta Ahmed som svensk? Vill Teodorescu inte kännas vid sitt rumänska ursprung? Varför i så fall? Vad är det för fel på Rumänien? Har hon inga släktingar där som hon står i kontakt med? Att hon i vissa avseenden anpassar sig till den svenska kulturen är självklart för en utbildad europeisk kvinna. Men att hon aldrig på något sätt identifierar sig som rumänska framstår som fullständigt abnormt och onödigt. Det finns ingen anledning för en rumänska att ta i så till den milda grad för att framstå som svenska. Det går alldeles utmärkt att med bara några smärre anpassningar vara rumänska i Sverige. Teodorescus barn eller barnbarn kanske en gång inte alls kommer uppfattas som rumäner utan bara som svenskar. Men att hon själv, som invandrade tillsammans med sina föräldrar, insisterar på det sätt hon gör på att bara vara svensk är enbart krystat.

Skulle jag behöva anstränga mig på samma sätt att bli uteslutande rumän om jag utvandrade till Rumänien? Jag skulle inte vilja det. Skulle rumänerna kräva det? Jag tror inte det. Än mindre skulle jag vilja eller för den delen kunna helt förändras om jag utvandrade till Irak eller Nigeria.

Det vore naturligtvis en annan sak om hundratusentals okultiverade rumäner invandrade till Sverige och vägrade anpassa sig överhuvudtaget. Men det finns väl för närvarande ingen anledning att tro att vi kommer ställas inför det problemet. Ett kanske relativt stort men ändå begränsat antal utbildade invandrade från övriga Europa som anpassar sig i de få avseenden detta är nödvändigt, är något som Sverige lätt kan hantera.

En helt annan sak som vi däremot verkligen står inför är många hundratusentals invandrade från Afrika och Mellanöstern. Det bisarra i Teodorescus argumentation ligger inte minst i att hon använder sitt eget exempel som bevis för riktigheten av invandringspolitiska positioner som berör även alla dessa. Men det är ju endast en liten minoritet av dem som kommer hit för att bli svenskar och som vill “få” bli betraktade som sådana i någon som helst kulturell mening. Detta är ett helt annat och långt större problem än även hundratusentals okultiverade och oanpassade rumäner skulle vara.

Såvitt jag förstår antas Afrikas befolkning komma att öka med flera miljarder under detta århundrade, och enligt bl.a. tidigare finansministern Anders Borg är det en självklarhet att en mycket stor del av dessa kommer invandra till och omforma Europa. Även Mellanösterns befolkning ökar mycket kraftigt, och invandrar ju till Europa. Samtidigt kommer den europeiska befolkningen fortsätta minska. I ljuset av dessa enkla demografiska fakta framstår Teodorescus generaliserade tro på den integration hon själv menar sig framgångsrikt exemplifiera som grotesk. Med en sådan utveckling är det givetvis i stället Europa som kommer integreras – ja assimileras, uppgå, försvinna – i Afrika och Mellanöstern.

Sverige och Europa kan förstås absorbera också ett mått av anpassade människor från Afrika och Mellanöstern. Utan tvekan finns även bland dessa sådana som vill integreras, och många som gjort det. Men i jämförelse med andra européer blir det svårare med dem som inte anpassar sig eller som anpassar sig i otillräcklig utsträckning. Det är främst här Teodorescus och jämförbara opinionsbildares argumentation kollapsar. Teodorescu delar själv upp människor och räknar med skiljelinjer. Men för henne får detta bara gälla integration contra icke-integration. Det är uteslutande fråga om kulturella skillnader av ett slag som alltid med rätt vilja och ansträngning kan upphävas. Detta är en ytlig förståelse. Den generella integrationen är ett orealistiskt och ibland även ett icke önskvärt mål.

Nationella, etniska och kulturella identiteter är från det högsta andliga perspektivet givetvis alla ytliga och temporära. Men det förhastade steget från en sådan insikt till dess förmenta politiska tillämpning i en värld och bland människor som inte har tillgång till detta perspektiv blir alltid katastrofalt när det, som så ofta bland de få som omfattar detta perspektiv, tas via den abstrakta ideologiska individualismen. Den enhet som förenar oss som människor måste hävdas och de civilisatoriska normer som vi kan komma att gemensamt erkänna måste etableras, i den mån de kan etableras, på ett långt mer försiktigt och historiskt förankrat sätt.

Eftersom det är uppenbart omöjligt på längre sikt för de kvantiteter utomeuropeiska invandrare Europa nu tar emot att integreras på sådant sätt att de blir européer i någon rimlig mening, är denna invandring givetvis principiellt fel och måste stoppas. Trots alla de utmärkta invandrade som kunnat anpassa sig i tillräcklig utsträckning (utan att för den skull helt ge upp sina ursprungsidentiteter, vilket vore än mer artificiellt för dem och i de flesta fall omöjligt), gör själva omfattningen att den integritetspolitiska retoriken i detta fall blir rent illusionsmakeri.

Alice Teodorescus fall däremot är så annorlunda att den identitetsförändring hon eftersträvar för egen del är helt onödig och oönskad. Men det är litet provocerande att hon säger att Jomshof måste be om ursäkt. Trots de stora skillnaderna mellan henne och Ahmed har de det gemensamt att ingen av dem är svensk. Och det är helt OK.

Den populistiska nationalismens otillräcklighet

Det är nu över åtta år sedan jag startade den här anspråkslösa dissidentbloggen med ett inlägg som, med de för mig nödvändiga reservationerna och undantagen, försvarade SD. Ett och ett halvt år senare blev jag medlem i partiet, och efter drygt fem ytterligare år av kontinuerligt selektivt försvar och försök att genom nya inlägg påverka partiet i den av mig, utifrån min politiska och åskådningsmässiga bakgrund, önskade riktningen, blev jag, genom SDU-ledningens initiativ, ledamot av distriktsstyrelsen i Stockholm. Denna långa tid och de erfarenheter jag gjort under den, gör det möjligt att nu se hela fenomenet SD och min egen bedömning att detta parti, efter att jag givit upp hoppet om M och KD, utgjorde det bästa partipolitiska alternativet i Sverige, på delvis nytt sätt.

Men de slutsatser som därmed kan dras är samtidigt i allt väsentligt sådana som egentligen alla hade kunnat nås redan då, 2009, när jag under några år, sedan jag vid valet 2006 upptäckt det, tämligen ingående studerat partiet. Som det uttrycktes redan i rubriken till den intervju med mig som publicerades i SD-Kuriren 2011, ett halvår efter mitt inträde i partiet, har SD förändrat hela det politiska debattklimatet. Detta är uppenbart och förblir självklart min åsikt. Ja, SD är på väg att kunna nå den verkliga politiska makten, många av dess önskade politiska förändringar börjar framstå som inom räckhåll. Och fenomenet återfinns över större delen av Europa, där liknande partier haft motsvarande framgångar. De gamla partierna kan följa efter genom att förändra sig själva, men de har, som tydligt kunde konstateras på 00-talet, visat sig oförmögna att leda utvecklingen i rätt riktning. I partipolitiska termer är det hittills bara den populistiska nationalismen som förmått samla, organisera och leda motståndet mot den massiva politiska korrekthetens ideologiska tryck och katastrofala realpolitiska konsekvenser.

Under de första åren var det oundvikligt för mig att ägna avsevärt utrymme åt just denna grundläggande populistiska nationalism som sådan, av det enkla och uppenbara skälet att jag ju, av flera skäl, inte kan se mig själv som vare sig populist eller nationalist. Det gällde för mig att definiera dessa i termer av ett större ramverk av modifierande politisk-filosofiska positioner, på ett sätt som gjorde försvaret för partiet legitimt i termer av den allmänna politiska åskådning jag sedan länge försökt försvara. Det var ingalunda omöjligt. Populismen kunde bestämmas som en “högre” sådan, och nationalismen reduceras till försvar för värdefulla moment av nationell egenart såväl som av det önskvärda måttet av kvarhållen decentrerad makt och självständighet inom ramen för den för mig primära europeiska enheten. Självklart var det aldrig fråga om att förneka den historiskt alltid uppenbara politiska kraften och potentialen i såväl populismen och nationalismen och inte minst i deras kombination. SD gjorde bruk av dem på ett otillräckligt selektivt och genomtänkt sätt, utan att relatera dem till de nödvändiga större, justerande historiska, ideologiska/filosofiska och internationellt-politiska perspektiven. Men det var på intet sätt uteslutet att de i princip kunde användas på ett intelligent, begränsat och ansvarsfullt sätt, att kraften kunde tas tillvara för nödvändiga och konstruktiva syften.

Att SD och jämförbara partier i Europa med de vanliga kvantitativa parlamentariska och opinionsmässiga kriterierna redan är anmärkningsvärda framgångar är uppenbart, även om de i nästan alla fall fortfarande har en bra bit kvar till den reella makten. Det grundläggande och definierande konceptet har såtillvida fungerat, och kompromissen med denna populistiska nationalism, med vederbörliga och med tydliga markeringar försedda reservationer, har utan tvekan varit legitim, ja nödvändig, och den förblir så i flera avseenden och på flera sätt.

I någon mån rörde sig också SD i den av mig önskade riktningen. Beslutet att börja använda socialkonservatism som huvudsaklig ideologisk självbeteckning, i stället för nationalism var ett stort steg av detta slag. Så var också vidgningen av den ideologiska grundsynen genom den nya, kontinuerliga tillägnelsen av Roger Scrutons verk, kulminerande i dennes tal på ett större partimöte förra året, även om Scruton från mitt perspektiv också uppvisar en del karaktäristiska begränsningar. Och så var slutligen, och inte minst, öppningen mot den s.k. svenska personlighetsfilosofins tradition genom införlivandet, vid åtminstone något tillfälle, av Geijer i den korta lista av kanoniska historiska namn som brukar förekomma i samband med den egna ideologiska självdefinitionen. Genom förra årets nya initiativ, European Freedom Awards, och den europeiska samarbetsorganisation som formellt stod bakom det, gavs slutligen åtminstone ett litet rudiment till utveckling av det alternativa Europasamarbetet bortom den helt otillräckliga EFDD-gruppens insatser i Europaparlamentet.

Men det räcker inte. Vad som var möjligt att förutsäga redan för åtta år sedan var att den populistiska nationalismen i sig, som kvarstående överordnad politisk åskådning, inte i sig skulle vara tillräcklig för de förändringar som är nödvändiga och för hanteringen av de större utmaningar Sverige, med alla europeiska länder, står inför. Dess obestridliga konkreta politiska potential skulle visa sig kunna befrämja den oundvikliga politiska vidareutvecklingen endast om den öppnade sig och gjorde sig mottaglig för den modifierande styrningen i ljuset av andra, större och djupare åskådningsmässiga perspektiv som jag försökte föreslå. Argumentationen för denna justerande komplettering var inte bara en självklar del av mitt engagemang för partiet. Möjligheten av dess genomförande var också en förutsättning för engagemanget, för dess legitimitet. Vad som redan från början var lätt att se var att i den mån detta genomförande uteblev eller fördröjdes, skulle SD visa sig otillräckligt. Den populistiska nationalismen är inte i sig en framkomlig väg, eller en väg som är framkomlig ända till målet, givet det mål som alltid varit mitt. Den är nödvändig, men inte tillräcklig.

Samtidigt som de nämnda stegen i rätt riktning tagits, har partiet på andra punkter rört sig åt fel håll. Det gäller först och främst den för mig avgörande utrikespolitiken. Här visar sig den lägre populismens alla kännetecken med plågsam tydlighet: anpassningen till förment populära (ofta mediaskapade) opinioner, den otillbörliga förenklingen, döljandet av avgörande, större sammanhang när dessa involverar obekväma sanningar och nödvändiggör svåra, icke omedelbart fördelaktiga ställningstaganden, ignorerandet av att väljarna har högre intelligens än den man behöver låtsas tro att de har. Alla som följt denna blogg vet vad det är jag åsyftar här, och jag ska därför inte upprepa något av det.

En liberalpopulistisk tendens har gjort sig gällande parallellt med en fortsatt, envis beslutsamhet att kvarstanna vid och sluta sig inom den begränsande nationalpopulismen som övergripande synsätt, hållning, attityd. Av båda dessa skäl har man inte fortsatt den ideologiska utveckling som inleddes med övergången till tonvikten på socialkonservatismen, och som jag hoppades på.

Det finns en skenbar paradox här som kanske fortfarande kräver en särskild kommentar. Jag har konsekvent försvarat SDU, det härom året från partiet avskilda gamla ungdomsförbundet, som framför allt är känt för att vara mer nationalistiskt än det s.k. moderpartiet. Men som jag hela tiden försökt förklara beror det främst på att de samtidigt varit mer Europaorienterade, långt mer engagerade i det alternativa Europasamarbetet. Fenomenet är inte unikt för Sverige. Därför har jag också pekat på och försvarat motsvarande fenomen på annat håll, och inte minst hos Front National i Frankrike. Man skulle kunna uttrycka det så att nationalismen i dessa fall rymmer moment som i viss mån uppväger och håller tillbaka populismen. Moment som större historisk förankring och kunskap, och därmed större insikt rörande den europeiska identitetens oskiljaktighet, åtminstone i stora stycken, från den nationella, och vice versa. Hos SDU har nationalismen tyckts förmå uppta mer av de egentliga konservativa traditionernas kulturella substans, på ett sätt som “moderpartiets” enklare och ytligare nationalism varit oförmögen till.

Av detta skäl har det varit möjligt att i viss mån sätta sitt hopp till dessa riktningar – förbund, falanger, partier – för den nödvändiga förändringen och kompletteringen av den populistiska nationalismen inte bara trots utan till och med i viss mån på grund av den starkare betonade nationalismen. Men samtidigt har det självklart givits uppenbara gränser här. Det hopp jag talar om består i utsikten att Europaorienteringen, kanske genom ytterligare fördjupad förståelse av den nationella identiteten, skulle kunna förstärkas till den grad att nationalismen som sådan kunde börja nedtonas och avvecklas. Det som verkligen skulle kunna göra SDU till den kraft, det “nya tredje”, som skulle kunna ta SD utöver dess nuvarande begräsningar, det “gamla förstas” nationalism och det “halvgamla andras” i vissa avseenden liberalt anpassade populism, och åstadkomma dess tillräckliga förvandling, vore en sådan utveckling: ett nytt slags försvar för den svenska egenarten och partiella självständigheten endast inom ramen för en större europeisk enhet. Med den rätta Europavisionen skulle det innebära den nödvändiga skärpningen och förstärkningen, inte någon som helst försvagning, i SD:s väsentliga kärn- och profilfrågor.

Vilken var, och är, sannolikheten för en sådan utveckling? Den med SD gemensamma, allmänna och därmed tvetydiga populistiska ansatsen förblir för de flesta oförändrad; populismen som sådan har mig veterligen ännu inte tematiserats och de nödvändiga distinktionerna därmed inte etablerats. Vissa i SDU-kretsen har kopplingar till äldre nationalistiska formationer som, även om också de haft ett mer utvecklat europeiskt samarbete, inte kan sägas uppvisa någon beredvillighet att ompröva nationalismen som sådan till förmån för ett nytt och principiellt överordnat Europaideologiskt tänkande. Även den nya “alternativhögern” tycks ha nära lierat sig med samma äldre formationer, trots att en av dess inspirationskällor, den nya högern, såvitt jag minns alltid konsekvent stått för det enade Europa. Nationalismen, att vara “nationell”, förblir därför den minsta gemensamma nämnaren för alla dessa strömningar, som man ständigt i tanketorftig inskränkthet faller tillbaka på för sin grundläggande självdefinition. Hur viktig den nationella mångfalden, egenarten och identiteten än är, och hur många viktiga sanningar man i övrigt uttalar och analyser man presterar i motståndet mot den rådande ideologiska hegemonin, känns detta slappt, förenklat och föråldrat.

Det är klargörande att konstatera vilken hållning vad som kanske kan kallas de semifascistiska strömningarnas parlamentariska formationer intar på denna punkt. Vid första påseende kan det förefalla som om deras senaste europeiska parti, Alliance for Peace and Freedom, entydigt prioriterade det alternativa Europasamarbetet framför det politiska arbetet inom de gamla nationalstaternas ramar. Det är nämligen så att det inte bara existerar enbart som ett europeiskt parti, utan också så att flera av dess ledande företrädare helt saknar egna nationella partier och överhuvudtaget inte representerar sådana inom APF. Detta är såvitt jag vet något nytt i dessa sammanhang. Men vid närmare påseende visar sig Europaprioriteringen illusorisk. Inte heller deras mål är att arbeta för vad jag kallar en sant europeisk union, en union som verkligen arbetar entydigt i Europas verkliga intressen. De har explicit förklarat att målet med deras samarbete, d.v.s. målet för det europeiska partiet som sådant, endast är upplösningen och avskaffandet av det nuvarande EU. Därefter ska de, enligt egen uppgift, helt enkelt bara dra sig tillbaka till sina respektive ursprungsländer igen.

Inte ens de allra mest lärda och kultiverade Europamedvetna företrädarna för dagens stora populistiska nationalistpartier på kontinenten har mig veterligen någonsin siktat utöver denna katastrofalt otillräckliga och hopplöst futtiga målsättning. Och det är den populistiska nationalismens välkända, konstitutiva begränsningar i sig själva som håller dem tillbaka. Det är här det karaktäristiska avståndet från en europeisk “konservativ” huvudlinje kanske blir som allra tydligast. Antingen vågar de inte släppa den eftersom de tror att de då skulle förlora sitt mass-stöd, eller så är de helt enkelt oförbätterligt övertygade om dess intrinsikala sanning, hållbarhet och tillräcklighet. Men i båda fallen måste denna hållning, hur mycket dessa nationalister än är att föredra framför de ytliga, anpassade populisterna i sina egna organisationer, avvisas som oförmögen att ta vår tids nödvändiga politiska förändring till den nivå som kommer krävas. Det är en nivå där vi måste tänka långt mer systematiskt och fokuserat i termer av enhet i mångfald på europeisk nivå. Det finns en gemensam, historiskt framvuxen europeisk själ, som är lika viktig för oss att vårda och värna som våra nationella och regionala själar, ja idag rentav ofta mer viktig.

Därför tar jag nu själv ett nytt steg, och hävdar att vad vi verkligen skulle behöva i partipolitiken helt enkelt är Svenska Europapartiet, ett parti som inte arbetar för att avskaffa EU utan enbart för att grundligt reformera det så att det blir den sant europeiska union som är vad vi behöver, och för vilken Bryssel gärna kan få förbli ett slags “huvudstad”. Det skulle visserligen bara kunna vara ett tillfälligt partinamn, ett namn på ett parti för vilket etableringen av den rätta europeiska enheten och Sveriges integration och representation i denna enhet är den främsta frågan. När detta har uppnåtts skulle det kunna driva sina andra frågor – förslagsvis likaledes utifrån de på min About-sida angivna tankeriktningarna – under annat namn, som även fortsättningsvis ett svenskt parti eller som uppgånget i, och bidragande till att forma, ett europeiskt parti. Jag vågar påstå att även de krafter, intressen, opinioner och kanske inom kort väljarmajoriteter som den populistiska nationalismen mobiliserat i en framtid kommer börja förstå vad ett sådant verkligt Europasamarbete, och ett sådant verkligt Europasamarbete allena, kan åstadkomma för dem.

Under de åtta åren denna ingalunda uteslutande men till stor del politiska blogg funnits har SD vuxit i den utsträckning och börjat åstadkomma den förändring jag från början förutsåg. Men inte bara omfattningen utan också de principiella gränserna för dess potential i dess nuvarande form har samtidigt blivit tydligare. Vi kan se en del av de nya manövrer och mekanismer de gamla partierna och deras bakomliggande intressen kommer använda för att sätta stopp för fortsatta framgångar, och, tror jag, hur och varför de nuvarande utgångspunkterna och strategierna kommer visa sig otillräckliga för att hantera dem. Förr eller senare kommer de populistiska nationalistpartierna antagligen tvingas till omprövning och nytänkande, även i eget intresse. En möjlig förändring av partier av SD:s typ i den riktning jag försökt föreslå, förbi den populistiska nationalismens risker och begränsningar, och därför ett realistiskt och konsekvent arbete för denna förändring, är alltså för mig en förutsättning för tilltrons och engagemangets legitimitet. Men det är också så att en verklig förändring i denna riktning framstår som ett villkor för att de viktiga och acceptabla av den populistiska nationalismens redan uppnådda resultat ska kunna räddas och byggas vidare på.

Nationalism, globalism och det öppna samhället

Sverigedemokraterna, konservatismen, Europa

Sverigedemokraterna socialkonservativa

Sverigedemokraterna och populismen

Europa och nationalismen

Sverigedemokraterna och framtiden

Nationalismen och Europa

Sverigedemokratisk litteratur?

Sverigedemokraterna och den lägre populismen

Sverigedemokraterna – Europapartiet

Farage’s Mistake

En sverigedemokratisk politisk för Europa

Mitterrand: Le dernier discours au Parlement européen

Europapartiet – Sverigedemokraternas framtid

Sverigedemokraternas framtida Europapolitik

Sverigedemokraterna och Europavännerna

Det alternativa Europasamarbetet

Medelhavsinstituten och Sverigedemokraterna

Varför jag har försvarat SDU

Det nya tredje

Brexit och det alternativa Europasamarbetet

Boströmianismen mot korruptionen

Jacob Sidenvall skriver en ovanlig, insiktsfull ledare i Smålandsposten 2:a maj om korruptionen och boströmianismen. Den gamla okunniga och simplistiska liberalborgerliga bilden av boströmianismen och den boströmska statsläran som endast frihetsinskränkande, byråkratisk “statsidealism” är äntligen borta. Från ett konservativt perspektiv framhålls i stället åtminstone en av denna under så lång tid dominerande svenska filosofis förtjänster, en särskilt viktig del av dess historiska inflytande i Sverige.

En debatt om korruption i Sverige har inletts, framhåller Sidenvall med hänvisning både till några oroväckande, nyligen uppmärksammade lokalpolitiska exempel och till att tidskriften Respons publicerat ett temanummer om fenomenet. Det är främst vänskapskorruptionen, “där kontakter snarare än kontanter leder till orättvisa fördelar”, som av vissa anses öka. Jag kommer osökt att tänka på situationen ifråga om tjänstetillsättningar vid universiteten, som nyligen på avslöjande sätt belysts i detta avseende.

Inte mindre än “sjuttio procent av jordens befolkning”, skriver Sidenvall, “dras med en korrupt förvaltning”. Att situationen i de protestantiska länderna är fördelaktig i detta avseende i jämförelse med större delen av resten av världen har vi länge vetat. Men finns det någon rimlig förklaring av varför vårt land och endast “ytterligare ett par i det nordvästra hörnet av världen” tycks ha stuckit ut även i detta sammanhang?

Av Respons‘ temanummer framgår enligt Sidenvall att denna fråga “sällan får en djupare behandling”; “De flesta nöjer sig med att konstatera att svenskar har en hög tilltro till myndigheter och att tjänstemän och politiker i regel har god disciplin.” Men Sidenvall anför en annan och djupare verkande faktor, av en typ som varken den ekonomistisk-individualistiska borgerligheten eller den historiematerialistiska vänstern kunnat förstå.

“En person som varit avgörande för att forma den svenska förvaltningen är Christopher Jacob Boström”, framhåller Sidenvall. “Han var professor och filosof i mitten av artonhundratalet då den svenska rättstaten växte fram. Hans filosofiska tänkande ledde fram till en betoning på personligt ansvar och en idealism som drev svenska ämbetsmän till att främja idén om en rättsstat. Hans centrala position vid Uppsala universitet (alla studenter var på den tiden tvungna att läsa filosofi) gjorde att hans tänkande kom att prägla svenska ämbets- och tjänstemän ända in på nittonhundratalet.”

Sidenvall identifierar riktigt denna mäktiga och långvariga, rent idémässiga, kulturella och moraliska kraft, som trots att den på djupgående sätt formade det moderna Sverige för de flesta förblir osynlig och okänd. Boströms “dominans och betoning av personligt ansvar för handlingar är nog också”, antar Sidenvall, “en viktig förklaring till att det sena artonhundratalet blev så fredligt i vårt land jämfört med kontinenten där tolkningar av Hegels tankar fick ett större utrymme.”

“Den svenska förvaltningen”, fortsätter han, “är förstås beroende av vad som lärs ut vid högskolorna”, och så är givetvis fallet än idag. “Boströms filosofi är sedan länge bortglömd och andra förhållningssätt till vetenskap, förvaltning och sanning har tagit vid. I dag präglas inställningen till sanning av relativism och de egna upplevelserna, det lyser igenom i högskoleutbildningar som i sin tur formar våra tjänstemän.”

Konsekvensen av detta är att vi idag saknar idémässiga, moraliska och kulturella resurser för att motstå en hotande ökad korruption. Än är problemet inte stort i Sverige, tror Sidenvall och väl antagligen också Respons. Men “fenomenet har en tendens att utvecklas snabbt. När korruptionen växer så ökar kostnaderna för att vara ärlig och laglydig, då är det få som orkar hålla emot och en snöboll sätts i rullning. I det sammanhanget är det viktigt att se att en värdegrund inte är mer hållbar än dess fundament, och att dagens fundament i hög grad utgörs av gungfly.”

Också en vidare frågeställning skulle kunna öppna sig här, nämligen den om politiseringen av den offentliga förvaltningen. Boströmianismen har haft stor betydelse även för det historiskt viktiga idealet om ämbetsmannaoväld.

Om förintelseförnekelse

Det har nu alltså hävdats att jag inte “klarar av att upprätthålla gränsen” inte bara mot antisemitism utan också mot förintelseförnekelse. Det antisemitiska ska ha bestått i uppfattningen att det finns judar som agerar gemensamt. Jag tror mig aldrig ha sett en definition av antisemitism så ofattbart vid att den omfattar hävdandet av denna uppenbara sanning. Med denna definition följer förvisso att jag inte upprätthåller gränsen, eftersom jag hävdat bl.a. just detta. Det var det faktum att denna anklagelse – från annat håll – drabbat även mig, som föranledde mig att delvis bemöta Jan “Sjunne” Sjunnessons avståndstagande från Ingrid Carlqvist och i samband därmed ta upp hans tidigare avståndstagande från mig.

Förintelseförnekelse är ju dock också utan tvekan för Sjunne (och hans kollega på Avpixlat, John Gustavsson, som han hänvisar till) ett uttryck för antisemitism, men ett som enligt honom nu förtjänar att nämnas för sig. Men det är inte bara så, som jag förklarade, att jag överhuvudtaget inte nämnde förintelseförnekelse i mitt svar på Sjunnes angrepp på Carlqvist. Det är också så att anledningen till att jag inte gjorde det var att Sjunne själv inte nämnde det i detta angrepp: han angrep inte Carlqvist för förintelseförnekelse. Mitt inlägg handlade bara om detta angrepp, och det var således fel av honom att ta upp frågan om förintelseförnekelse i samband med mig.

Frågan om förintelseförnekelse tillkom senare, i den oerhört omfattande diskussion som utlöstes av Sjunnes inlägg, eller snarare av Carlqvists svar på Facebook, en diskussion som fortfarande efter en och en halv vecka pågår. Jag nämnde att jag bara följt en liten del av den, och detta är i ännu högre grad fallet idag, när den blivit ännu mycket mer omfattande. Men förvisso har Carlqvist i denna diskussion tagit upp frågan om förintelsen. Utan tvekan har hon uppmanat till en kritisk granskning av de anförda bevisen, och därmed velat öppna för en revision av den förhärskande uppfattningen.

Jag vill därför upprepa det lilla jag för många år sedan sagt i detta ämne, eller, mer exakt, i frågan om lagstiftning mot förintelseförnekelse, i en diskussion i kommentarfältet till mitt inlägg Jonas De Geer och Samtidsmagasinet Salt. Jag hade tagit upp att De Geer för Salt hade intervjuat David Irving, och nämnde att dennes process mot Deborah Lipstadt för mig framstod som märklig, att jag tyckte att Irving borde ha fokuserat på den principiella frågan om forskningens frihet och frågan om definitionen av förintelsen, i stället för att anklaga Lipstadt för förtal för hennes beteckning av honom som förintelseförnekare (“Holocaust denier” – både den svenska och den engelska termen är något märklig).

För att begreppet förintelseförnekare ska kunna ha rättslig betydelse krävs ju en skarp definition, och om denna definition är den vanliga uppfattningen om dödandet av sex miljoner judar, bör ju redan påståendet att exempelvis 5,9 miljoner judar dödades vara förintelseförnekelse, och Lipstadt därmed ha rätt – på ett sätt som Irving borde ha kunnat acceptera.

Visserligen har jag intrycket att själva termen förintelseförnekelse inte alltid förekommer i lagtexterna i de länder där lagstiftning av denna typ förekommer. Men den har i debatten kommit att bli den som vanligen används om de lagar som tillämpas på sådant sätt att historiografisk revision på detta område blir förbjuden. Jag tror heller inte att lagstiftningen laborerar med och tillämpar den nämnda rigorösa definitionen, inte minst av det skälet att det inte ens bland förment icke-revisionistiska historiker råder någon konsensus rörande siffran sex miljoner. Men inexakthet i definition och tillämpning är här verkligen ingen styrka, utan bara ett av flera bevis för problemen med lagstiftningen.

Jag är inte tillräckligt förtrogen med vare sig Irvings eller andra revisionisters analyser och argument för att på meningsfullt sätt kunna kommentera dem i sak. Men det är ovidkommande. Även om kvaliteten på exempelvis Irvings arbete vore undermålig, vore även det ovidkommande – liksom det faktum att revisionister kan ha politiska och andra vetenskapligt problematiska motiv. Sådant är ju på intet sätt specifikt för dem.

Jag är naturligtvis helt mot denna typ av lagstiftning, och finner det häpnadsväckande att även företrädare för historievetenskapen kan acceptera kriminalisering av framläggandet av nya forskningsresultat eller åsikter på detta område – lagstiftning av en typ som inte bara redan föreslagits för hela EU, utan också föreslagits kunna utvidgas till det armeniska folkmordet och till kommunismens liknande brott, det senare ett område där historikernas siffror varierar ofantligt.

Var slutar detta? Min invändning är givetvis rent principiell. Ingen historisk händelse eller del av historien får undandras kontinuerlig historievetenskaplig prövning. Om det accepteras att lagen används för ett rent historiografiskt ställningstagande, kommer en annan regering utan betänkligheter kunna använda den för ett helt annat. Om staten tillåts skriva historia på detta sätt kan inga värden säkerställas. Hur kommer ens de dödas minne, som väl är vad lagstiftningsivrarna säger sig vilja värna, någonsin kunna vara fredat? Det kommer utlämnas åt skiftande opinioners, regeringars och politiska systems godtycke. Vetenskapens röst, denna ömtåliga västerländska kulturprodukts, kommer inte längre kunna göra sig hörd.

Marine Le Pen et Nicolas Dupont-Aignan

29/4

Sjunne tar ett steg till

“Avståndet till högerradikalerna ökar”, skriver Jan “Sjunne” Sjunnesson i rubriken på ett nytt blogginlägg som han länkar till i en kort kommentar (“Tack och adjö Jan Olof”) till mitt bemötande av hans häpnadsväckande avståndstagande från mig i en krönika i Avpixlat förra året. Han tar nu ytterligare ett steg bort från mig genom att anklaga mig för antisemitism.

Sjunnes nya avståndstagande förra helgen, denna gång från Ingrid Carlqvist, som gav mig anledning att bemöta hans tidigare avståndstagande från mig, hade, konstaterar han, “föranlett kritik från högerled”. “Högerradikalen Jan Olof Bengtsson”, heter det, “är osaklig och lika surt lillgammal som identitären Daniel Friberg” (ett stycke från Friberg citeras). Friberg och jag har, är det meningen att vi ska förstå, till skillnad från danska Trykkefrihedsselskabet och norska Document.no inte “klara[t] av att upprätthålla gränsen mot antisemitism och Förintelseförnekelse”. “Tack för att ni steg in i debatten, Ingrid, Daniel, Jan Olof och alla andra. Nu vet vi var vi har er.”

“Högerradikalen”: Jag har år efter år avvisat denna och liknande beteckningar p.g.a. de enligt mig delvis problematiska intellektuella strömningar de vanligen används för.

“Osaklig”: Jag går igenom och bemöter en för snart ett år sedan publicerad krönika av Sjunne, där han plötsligt tog avstånd från mig på helt centrala och avgörande punkter, men också utan urskillning sammanförde mig med Motpol o.s.v. Och jag gör det med anledning av att han nu angripit Carlqvist för samma sak som Expos Jonathan Leman för drygt två år sedan angrep mig för, nämligen att hon “beskrev judar som om de agerade gemensamt, vilket är en konspiratorisk föreställning” och ett “antisemitisk[t] uttalande”. Jag upprepar varför denna anklagelse är ohållbar, med hänvisning till mitt tidigare svar till Expo. Hur något av detta kan beskrivas som osakligt är fullständigt obegripligt.

“Surt”: En helt missvisande beskrivning av det känsloläge i vilket jag skrev inlägget och som präglar det. Vad jag känner är förvåning, besvikelse och upprördhet inför denna antisemitismanklagelse, som Sjunne nu alltså riktar även mot mig.

“Lillgammal”: Detta är något man enbart kan säga om barn som uppvisar ett onaturligt vuxet beteende; att använda detta ord om mig och Daniel Friberg visar att man inte förstår vad det betyder.

“Upprätthålla gränsen mot antisemitism”: Mot min argumentation och utan att med ett ord beröra den upprepar och insisterar Sjunne alltså på att det är konspirationsteoretisk antisemitism att säga att det finns judar som agerar gemensamt. Det här är så oseriöst att jag frågar mig om Sjunne överhuvudtaget bryr sig om den här frågan, om det inte i själva verket är helt andra saker han är ute efter och tror sig kunna uppnå genom sina påhopp. Till skillnad från Sjunne har jag skrivit flera utförliga inlägg där jag verkligen försökt diskutera och på rimligt sätt fastställa just denna viktiga gräns.

“Förintelseförnekelse”: Detta är något vare sig jag eller Friberg (att döma av det stycke Sjunne citerar) överhuvudtaget nämnt.

“Nu vet vi var vi har er”: Vad vi vet är att Sjunne kommer med en sant osaklig anklagelse, utan någon som helst argumentation, och i ett obehagligt, hotfullt tonläge.

Sjunnesson, rågången och antisemitismen

Eftersom frågan om definitionen och användningen av begreppet “antisemitism” fått en ny, personlig betydelse för mig sedan jag härom året angreps av Expo, DN och några andra media och debattörer, vill jag kort kommentera f.d. redaktören för Samtiden Jan Sjunnessons plötsliga angrepp i fredags på f.d. Dispatch International-redaktören Ingrid Carlqvist, och den diskussion som följde i helgen, inte minst på Sjunnessons nya forum Avpixlat och på Facebook.

Angreppet skedde i ett blogginlägg med en språkligt egenartad rubrik av den typ man känner igen från Sjunnessons tidigare publikationer, ‘Avståndstagande från antisemitism i Avpixlat och av Ingrid Carlqvist’, ett inlägg som Sjunnesson enligt Carlqvist länkade till i ett email som han skickade samtidigt till henne, Expo, och Svenska kommittén mot antisemitism. I det anför han som skäl för att beteckna Carlqvist som “antisemit” bl.a. att hon, liksom den för mig okände Avpixlat-krönikören Rolf Malm, uttalat sig om att judiska debattörer och politiska aktörer på 1960-talet ägnade sig åt opinionsbildning och politiska påtryckningar till förmån för invandring och mångkultur. Sjunnesson säger bl.a. att det är “en konspiratorisk föreställning” att beskriva judar “som om de agerade gemensamt”.

Detta ligger mycket nära den anklagelse som, ursprungligen, Expo riktade mot mig, som sedan upptogs av DN och andra, och som inom kort ledde till att Lunds universitet beslutade och i DN utbasunerade att jag inte längre fick undervisa där. Jag vill därför fokusera på just detta, under bortseende från det övriga Sjunnesson anför mot Carlqvist, som handlar om vilka hon samarbetar med. Den diskussion som utlöstes av Sjunnessons inlägg, eller snarare av Carlqvists svar på Facebook, har varit oerhört omfattande och jag har bara kunnat följa en liten del av den. Jag bortser därför här även från vad Carlqvist själv sagt till sitt försvar; Sjunnesson själv har mig veterligen ännu inte återkommit med någon kommentar.

För snart ett år sedan kom Sjunnesson med ett märkligt avståndstagande från “högerextremism” och “högerradikalism” i en krönika i Avpixlat, dit han relegerats efter att ha avskedats från Samtiden. Temat var anklagelsen från vissa debattörer att han och “andra som skriver i och läser svenska alternativmedier” är “nyttiga idioter för ren ondska, Putin och högerextremister”. Krönikan var ett ovanligt förskruvat exempel på den typ av texter man ofta får läsa från den liberalpopulistiska delen av SD-lägret, och som lätt ger ett obehagligt falskt och förljuget intryck. Men till det märkliga bidrog för mig i synnerhet det plötsliga, oväntade personliga avståndstagandet från mig, efter flera år av gott förhållande och idéutbyte mellan oss, trots en hel del meningsskiljaktigheter.

Det på ett allmänt plan problematiska låg i Sjunnessons samtidiga hävdande av å ena sidan den egna identiteten som djärv och obekväm dissident som utmanar makten, som en som “skriver i och läser svenska alternativmedier”, och å den andra accepterandet av (väst)maktens bisarra uppfattning rörande “ren ondska, Putin och högerextremister”. Till den senare kategorin hör också, förklarades det senare, “rika högermän i USA” (utan tvekan, som Mattias Karlsson formulerade det förra året, “den paleokonservativa rörelsen i USA”, som enligt honom finansierade en “krets” i Sverige inkluderande Fria Tider – detta eftersom ju Sjunnesson själv hyllar de neokonservativa som också, om än felaktigt, uppfattas som “högermän”), “brunröda led”, “nynazister”, “Marine le Pen, Victor Orban, Donald Trump”, den franska nya högern, Julius Evola, och “Motpol, Motgift, Daniel Friberg, Erik Almqvist med flera”. Sjunnesson sade sig ha “ytterst begränsat intresse för Rhodes nätverk, Carroll Quigley, New World Order, chemtrails, vaccinationstvång, Bilderberggruppen, 11 september, om månlandningen 1969 var påhitt, judiska bankirer, Förintelseförnekare, Stephen Colbert, Glenn Beck, Alex Jones”. Mot allt detta markerades på detta ostentativa sätt entydigt avstånd.

Vad som här tillämpades var, antog man, Mattias Karlssons “djupa och knivskarpa rågång”. Sjunnesson tog i av alla krafter för att markera sin egen hemmahörighet på den goda och rätta sidan, som det var meningen efter detta vilt svepande avståndstagande fortfarande skulle framstå som fullt tillräckligt oppositionell och modig. “All s.k. populism är inte av ondo liksom all nationalism”, hette det med en karaktäristiskt slarvig men också lam formulering.

Sjunnesson var, betonade han för säkerhets skull, “lika kritisk till de ryska invasionerna av Afghanistan, Tjetjenien, Georgien, Krim och östra Ukraina som de flesta svenskar”, och han ansåg “liksom allt fler svenskar att Nato-anslutning kan behöva utredas för att kunna fatta ett klokare beslut än att vila på Östen Undéns gamla lagar från 1950-talet”. Hur tendentiösa och vinklade dessa formuleringar än var förmedlade de inte radikaliteten i Sjunnessons ståndpunkt. I själva verket hade han länge varit en entydig, explicit, offentlig förespråkare av svenskt NATO-medlemskap. Men till skillnad från personer på andra sidan rågången som han, med sina egna kritiker, menade var nyttiga idioter för Putin och med denne samverkande krafter, och sannolikt även mutade av dem, hävdade Sjunnesson med åtminstone skenbar naivitet att han “tjänar ingen herre” – samtidigt som han, utan att specificera för vem eller vad, påstod sig förvisso vara “nyttig”, utan att vara idiot.

Vad som får diskuteras på rätt sida rågången var enligt Sjunnesson “militärallianser, migration, jämställdhet, civilisation, religion, statsbygge, klimatet,  kulturkamp”. “Är det”, frågade han, “möjligt att diskutera dessa på allvar utan att bli anklagad för att gå proryska eller högerradikala eller konspiratoriska ärenden?” Här tillkom ytterligare en underavdelning i ondskans kategori – “konspiratoriska ärenden”. Det var oklart vad som menades. Men sannolikt var det bara ytterligare en slarvformulering: vad Sjunnesson menade var rimligen, i ljuset av den ovan citerade uppräkningen, konspirationsteoretiska ärenden.

Sjunnesson framförde goda argument rörande yttrande- och tryckfriheten, lagen om hets mot folkgrupp, åsiktskorridoren, och etablissemangsmedias svartmålning, falska epitet och misstänkliggöranden. På ett ställe signalerade han också att man trots allt får läsa författare på fel sida av rågången. För Sjunnesson var det “lagar som den om hets mot folkgrupp och de anklagelser om näthat man kan få utstå om man ger sig utanför åsiktskorridoren och kanske citerar alternativmedier, eller kanske läser om s.k. högerpopulism hos Michael O’Meara istället för Anna-Lena Lodenius…som hotar yttrandefriheten. Givetvis finns det gränser för rent brottsliga personpåhopp…men att diskutera och kritisera åsikter och dra fram fakta kan aldrig vara kriminellt.” Omnämnandet av O’Meara var visserligen kanske litet märkligt såtillvida som denne är en utpräglat icke-populistisk författare inom den nya högern, men det var dock ett undantag från krönikans i övrigt enkla och svepande rågångsdikotomism: den andra sidan är förkastlig men bör inte förbjudas.

Men detta överskuggades av det plötsligt tydligen som nödvändigt upplevda signalerandet av hur långt Sjunnesson stod även från mina ståndpunkter. Jag å min sida hade förvisso aldrig dolt att jag sett problem med hans otillräckliga tillägnelse av olika mer eller mindre konservativa tanketraditioner och historiska analyser, ett resultat av den begränsning som oundvikligen följde av hans långa bakgrund inom Vänsterpartiet, hans exempelvis i samtalsprogrammet Radio Birro tidigare förra året i ohöljt överflöd redovisade och aldrig brutna hemmahörighet i den allmänna svenska radikala kulturmiljön från 60-och 70-talet, och hans mindre långa men dock likaledes bakgrund i den vänsterpostmoderna filosofin i vid mening och i Timbro-liberalismen.

Jag hade också, samtidigt som jag försökt vara uppmuntrande och – exempelvis när jag inbjöds att komma med synpunkter på Samtiden före dess öppning för allmänheten –  komma med råd, haft problem med de formella bristerna i hans skrivande, en punkt som varit omöjlig att förbigå när man haft att göra med en skribent som i sådan utsträckning som Sjunnesson ansträngde sig att synas och höras (även som folkbildare), och som även, tills samma problem upptäcktes av de ansvariga, givits en framträdande position som redaktör. Även i den korta reklamtexten för hans roman, ja i själva titeln på en av hans andra egenproducerade böcker, hade språkliga fel förekommit.

Inget av detta hade emellertid föranlett mig att gå ut med någon offentlig kritik. Tvärtom hade jag försvarat Sjunnesson och, exempelvis under min tid i styrelsen för SD Stockholms stad, försökt hjälpa till att lyfta fram honom som föreläsare och kursledare, och pejla utsikterna till förtroendeuppdrag. Hans kritik mot den politisk-korrekta regimen hade, trots hans ytliga förståelse av den, enligt min mening varit av tillräckligt värde.

På motsvarande sätt hade Sjunnesson tidigare flera gånger uttryckt sig vänligt om mig. Inte minst bör nämnas hur han även under stormarna i samband med årsmötet i SD Stockholms stad 2015, om än ledsagat av en ful och helt omotiverad kritik av Gustav Kasselstrands, William Hahnes och Anton Stigermarks framtoning, försvarade mig i en krönika, även den på Avpixlat.

Men nu hade han alltså helt oförmedlat och obegripligt ändrat inställning. “Idag”, skrev han, “tror jag ingen skulle tas på allvar som i en teoretisk utläggning av, låt oss säga den ‘occidentofobiska’ dystopi som ligger till grund för romanen Underkastelse av fransmannen Michel Houellebecq, skulle referera till högermännen Alain de Benoist och Julius Evola, snarare än vänstermännen Gilles Deleuze eller Jean Baudrillard, trots att alla fyra beskriva ungefär samma västerländska civilisations kris i slutet av ett årtusende, dock utifrån skilda perspektiv?”

Denna mening var ett exempel på hur det tyvärr är oundvikligt att kommentera det rent språkligt-formella. Den gamla pluralformen “beskriva” är ju malplacerad här. “Ungefär samma västerländska civilisations kris”? Man kan hoppas att Sjunnesson här på något sätt menar att det finns delvis olika västerländska civilisationer, eller olika aspekter eller delar av den västerländska civilisationen, som kan befinna sig i kris. Men det blir litet långsökt. Man kan inte värja sig från misstanken att han bara är en av de otaliga icke-professionella skribenter som de senaste årtiondena börjat tillämpa s.k. särskrivning, och att vad han menar är “ungefär samma västerländska civilisationskris“. Men man tvingas sväva i ovisshet. Slutligen: varför avslutas meningen med ett frågetecken? Tre fel trängdes i denna enda mening.

Men detta var ändå en parentes. Det viktiga var vad Sjunnesson – även delvis ofrivilligt – avslöjade om den förenade liberalpopulism och vänsterpostmodernism som han, trots att han själv läst inte bara O’Meara utan även, på min rekommendation, exempelvis Claes Ryn och Tage Lindbom, på så beklagligt sätt valt att begränsa sig till. Från dess perspektiv fastslogs att “Den svenska kulturdebatten kommer heller inte kunna ta in folk som Jan Olof Bengtsson eller Joakim Andersen. Att jag ens nämner dem här är säkert inte korrekt ens inom alternativmedier. Själv har jag inget till övers för Motpol, Motgift, Daniel Friberg, Erik Almqvist med flera, men de existerar som i en parallell värld. Jag vet att dessa herrar inte har något till övers för mig, vilket gör mig kritiserad och kanske hatad av både vänstern och högern. Gott så och förvirrande för vänsterredaktören Håkan A. Bengtsson som vill få mig till högerradikal.”

Någon skulle kanske säga att “dessa herrar” syftar enbart på “Motpol, Motgift, Daniel Friberg, Erik Almqvist med flera”. Men omedelbart före uppräkningen av dem sammanställdes jag ju med Andersen, d.v.s. Motpol. Sjunnesson var orättvis mot den nya högern. Men ingenting sades heller om mitt förhållande till den, ingen distinktion gjordes, trots allt jag skrivit om detta genom åren.

Vad som nu enligt Sjunnesson plötsligt gällde var alltså att jag inte kommer kunna “tas in” av den svenska kulturdebatten, ja att det kanske inte är korrekt att nämna mig ens inom alternativmedier. Det framstod som om jag tillhör dem som ingen skulle ta på allvar om de hänvisade till de Benoist och Evola, dem som inte bara inte har något till övers för Sjunnesson utan kanske också hatar honom, och som han å sin sida inte heller har något till övers för. Och han fann att det var gott så.

Det var inte litet på en gång. Vad föranledde denna attitydförändring? Hade jag sagt eller skrivit något nytt den senaste tiden som nödvändiggjort en omprövning? Något så farligt att det förklarade denna drastiska distanseringmanöver?

Nej. De saker jag sagt som skiljer sig från de saker Sjunnesson säger är sådana som jag alltid sagt, och det visste han. I denna vetskap hade han alltså tidigare försvarat mig, även när bl.a. Expo och DN angripit mig. Det enda sammanhang i vilket Sjunnessons nya påståenden kunde förstås var de fortsatta skriverierna om mig exempelvis i DN av Björn af Kleen och Maja Hagerman och av Rasmus Fleischer i hans blogg Copyriot (jag fortsätter länka till mina bemötanden delvis av det skälet att jag inte vill att någon s.a.s. ska komma undan med kritiken). Och Lunds universitets uttalande i DN. Och framför allt den förändrade situation inom SD och debatten i SD-sfären som skapats genom fullföljandet av den feldefinierade rågången i form av uteslutningarna, och avskiljandet av hela ungdomsförbundet, under 2015. Sjunnesson ville signalera att han anpassat sig.

När han tdigare nämnt mig hade han brukat framhålla att jag anknyter till tänkare som Ryn och Lindbom. Viktigare och allvarligare än vad han i sin nya krönika skrev om just mig var det allmänna försvaret av den förfelade rågången. På fel sida tycktes nämligen, enligt både Sjunnessons och Karlssons beskrivningar, tillsammans med den nya högern även den traditionalistiska skolan (som inte bara Evola utan också Lindbom tillhör) och tänkare som Ryn (“högermän i USA” som bekämpar neokonservatismen) hamna. Genom att i den här angivna nya utsträckningen acceptera denna intellektuella landskapskonfiguration hjälpte Sjunnesson till att konsolidera den fullständigt otillräckliga liberalpopulismens i alltför hög grad av samma strategiska dynamik som den övriga politiska korrektheten styrda dominans i SD-sfären.

När jag nu tog del av Sjunnessons angrepp på Ingrid Carlqvist var jag i viss mån förberedd genom den förändrade inställning han visat i denna krönika redan för ett år sedan. Men även om det är fråga om en entydig kontinuitet och vad som kan förstås som ett beklagligt “naturligt” nästa steg i en redan urskiljbar felaktig riktning, är det ändå förbluffande.

Återigen finner vi en något slarvig formulering om en “konspiratorisk föreställning”, d.v.s. om en föreställning om en konspiration. Rent allmänt gäller givetvis, som jag tidigare påpekat, att den uppfattning om föreställningar om konspirationer som Sjunnesson här uttrycker, d.v.s. den uppfattning enligt vilken sådana föreställningar helt enkelt entydigt fördöms, är verklighetsfrämmande och naiv. Historien och den politiska verkligheten är förstås full av konspirationer av olika slag.

Om man med denna typ av formuleringar bara syftar på de sensationalistisk-dramatiska och populärkulturella berättelserna om en liten grupp illuminati, frimurare, Rothschilds, Sions åldermän, bilderbergare eller liknande som i slutna, hemliga rum drar i dolda trådar och i allt väsentligt kontrollerar folkens öde och världens gång, måste man uttryckligen förklara det. Annars blir avståndstagandet från föreställningar om konspirationer, från konspirationsteorier, enbart enfaldigt.

För Sjunnesson handlar det nu alltså om en sådan föreställning, som också läggs till grund för en kritik rörande antisemitism. Men hur kan den blotta “beskrivningen av judar som om de agerade gemensamt” rimligen vara någotdera av detta? Svaret måste givetvis vara att den inte kan det, av de skäl som jag anför i mitt första utförliga svar till Expo, DN m.fl., Antisemitismen och jag.

Carlqvist talar knappast om judar generellt, om alla judar. Att det finns judar som agerar gemensamt, och därmed legitimt kan beskrivas som sådana, är självklart och uppenbart. Carlqvist har helt enkelt, liksom jag gjorde i ett av de inlägg i den här bloggen som Expo vände sig mot, givit ett, enligt henne negativt, exempel på detta.

Om Sjunnesson bara hade invänt mot det faktum att Carlqvist framhöll detta exempel som ett negativt sådant på samma sätt som jag – i en mer allmän formulering – gjort, d.v.s. om han hade sagt att hon beskrivit judar som agerade gemensamt på ett sätt som var negativt, problematiskt, felaktigt, förtjänande kritik, hade kopplingen till antisemitism åtminstone varit en liten aning mer näraliggande. Men även detta vore absurt otillräckligt som definition av antisemitism och därmed som grund för anklagelsen.

Att judar agerar gemensamt framhålls ju ofta av judar själva. Ja, som jag påminde i mitt svar till Expo kritiseras inte sällan detta agerande som negativt även av tunga, centrala judiska debattörer. Men när icke-judar framför denna kritik, ja, när de, som jag, bara upprepar samma kritik, framställs den ofta plötsligt som antisemitisk, i den märkliga logik som präglar användningen av antisemitism som attackord.

Jag har här fokuserat endast på en av Sjunnessons anklagelsepunkter mot Carlqvist. Det finns mer att säga om den andra, som rör dem hon samarbetar med, och jag har själv under det senaste halvåret fått anledning att i flera inlägg delvis modifiera min uppfattning och fördjupa min analys av en del av det ideologiska landskapet på andra sidan Karlssons rågång. Det finns anledning att återkomma om detta. Men den första anklagelsepunkten, som överensstämmer med vad Expo anförde mot mig, räcker för att motivera detta inlägg.

När Jonathan Leman angrep mig tillhandahöll han bara ännu en övertydlig bekräftelse av riktigheten i det jag sagt om judisk radikalism i just de formuleringar han angrep mig för. Men nu har alltså Jan Sjunnesson, som inte är judisk och som trots sin långa bakgrund i vänstern i vid det här laget ganska många år försvarat socialkonservativa SD, med ivrig tjänstvillighet agerat gemensamt med Expo. Det är inte lika begripligt.

SD Stockholms stad och jag

Det har nyligen varit årsmötesperiod för SD:s distrikt och kommunföreningar igen. Några har under det gångna året undrat varför jag inte ställde upp för omval till styrelsen för SD Stockholms stad 2016. Den 2015 tillträdande styrelsen med William Hahne som ordförande, som jag var ledamot av, sågs nämligen av många medlemmar med rätta som en viktig öppning för att hålla distriktet, ja i viss mån hela partiet på rätt kurs i flera frågor.

Jag har inte velat skriva mer om det rent interna skeendet under min tid i distriktsstyrelsen (2015-16) än vad jag redan gjort i de inlägg här som tyvärr, p.g.a. den visserligen mestadels anonyma men dock offentliga och uppenbart från centralt håll kommande kritik som riktades mot mig, blev nödvändiga inför årsmötet 2016. Detta har emellertid, trots vad jag vågar påstå är dessa inläggs klarhet, visat sig kunna leda till missförstånd. Eftersom det förvisso finns en rad punkter där jag är oenig med partiledningen och under många år offentligt försökt föreslå alternativa politiska linjer, är det kanske ändå naturligt att vissa, som inte närmare följde eller kunde följa vad som hände, tror att mitt beslut att dra mig tillbaka hade att göra med dem.

Så var inte fallet. Jag vill markera att det uteslutande föranleddes av lokala händelser och förhållanden i distriktsstyrelsen: reaktionerna från några ledamöter på mina – och ibland några andras eller rentav halva styrelsens – argumentation mot och avslag på ett antal förslag, och reservationer mot beslut om dessa, helt i enlighet med vedertagen styrelsepraxis (reaktioner som inte i sig själva har något större eller principiellt politiskt eller ideologiskt intresse och som jag därför varit obenägen att skriva mer om), och inte minst bemötandet av mitt försök, under hela verksamhetsåret, att förespråka vad jag kallade en “enhetslinje” för vår förening och delvis partiet som helhet.

Jag tycker själv att det var tråkigt att inte vara med på årsmötet 2016, och hade verkligen sett fram mot att kunna redovisa för medlemmarna allt det jag trodde att vi skulle ha gjort under året (och det vi faktiskt också hade åstadkommit och initierat, som jag hela tiden menat var bra). När jag i samband med årets distriktsårsmöte kunnat konstatera att de beklagliga konflikterna fortsatt, har jag känt att jag trots allt – och i synnerhet när jag av i partiarbetet ännu aktiva personer som jag har förtroende för uppmuntrats till det – kanske borde komplettera vad jag tidigare sagt om min tid i styrelsen med några ytterligare klargöranden. På så sätt skulle jag möjligen kunna bidra till den nödvändiga rörelsen i rätt riktning för partiet i Stockholm, bort från de för mig delvis obegripliga motsättningarna som går långt utöver det politiskt väsentliga.

Tills vidare betonar jag dock bara att hälften av styrelsen tyvärr oväntat blev en besvikelse, och att det visade sig för mig och hela den andra hälften bli nödvändigt att göra de markeringar vi gjorde, kulminerande i att vi alla avgick ur styrelsen inför årsmötet 2016 (de flesta ställde dock till skillnad från mig upp för omval, och blev också omvalda till den nya styrelsen med David Lång som ordförande, som nu i stort oförändrad fått förnyat förtroende för ytterligare ett år). Vi gjorde givetvis detta endast i syfte att ta ansvar för styrelsearbetet och säkerställa – i den utsträckning det var möjligt – att de uppkomna problem vi pekade på skulle kunna avhjälpas. Jag är glad om våra markeringar bidrog till att det önskade resultatet uppnåddes.

Alternativhöger och neofascism

Redan i entrén märktes förbättringarna i jämförelse med förra gången: man fick ett tryckt program, och om inte en namnbricka så åtminstone en namnlapp att bära på kavajslaget. Visserligen blev man också från början överrumplad och besviken av ändringar av samma storleksordning och betydelse som i oktober, ja ännu större. Även denna gång hade nämligen båda huvudattraktionerna utan förvarning helt enkelt fallit bort. Dels, och ännu en gång, Greg Johnson. Dels Joakim “Oskorei” Andersen och presentationen av hans nya bok, en programpunkt som i annonseringen framställts som så central att hela evenemanget givits samma namn och tema som denna bok: “Ur ruinerna”, på engelska “Rising from the Ruins”. När dessutom en så viktig talare som Arktos’ förre redaktör John Morgan fallit bort var det uppenbart att en stor del av konferensens förväntade substans och intresse återigen var försvunnen.

Men eftersom allt ändå rent organisatoriskt och formellt rullade på i enlighet med det första goda intrycket i entrén, och alla de svagheter och missar i dessa avseenden som jag gnällde över förra gången var avhjälpta och väl inte minst därför stämningen hela tiden var god bland de omkring 300 deltagarna, var det faktiskt möjligt att överse med detta – det man egentligen hade kommit för att höra – och uppskatta evenemangets övriga moment. Förseningarna var i jämförelse minimala, en utmärkt, fullständig middag med olika rätter att välja mellan och alla normala alternativ ifråga om dryck, inklusive kaffe, serverades. (Eftersom den billigaste biljetten verkade vara den bästa förra gången hade jag köpt en sådan nu, och det var även denna gång högst oklart vad de dyrare VIP-biljetterna – denna gång fanns flera kategorier av sådana – gav utöver den, förutom den såvitt jag förstår fortfarande inte helt självklara fördelen att man blev serverad i en egen avdelning av lokalen.) Och nu var åtminstone en av de gamla Motpol-skribenterna, Jonas De Geer, som jag på 90-talet umgicks med i kretsen kring Tage Lindbom, på plats. Det var verkligen ett framsteg, även om jag inte riktigt lyckades få igång den diskussion om vad som egentligen hände när han avvek från denna krets som jag tycker skulle vara av ganska stor principiell betydelse.

Identitär Idé handlar det alltså om, det nionde, lördagen den 25:e februari i Stockholm. Det program som presenterats i reklamen gav vid handen att en ännu längre rad talare än förra gången skulle ges varsin 15-minuterssnutt till tal. Det såg inte alls bra ut. De längre och tyngre föredragen med efterföljande frågestund och diskussion skulle nu i ännu större utsträckning ersättas av förbiflimrande reklamartade, sammanfattande presentationer av respektive talares eget projekt. Men utöver bortfallen gjorde det faktum att huvudorganisatören, Daniel Friberg, tydligen kommit på andra tankar och insett svagheterna med det planerade  upplägget att detta delvis undveks: han hade själv reducerat talarna ytterligare och exempelvis strukit sig själv från listan. Nu översteg antalet inte förra gångens, och varje tal kunde bli åtminstone något längre än man befarat och därmed tyngre och meningsfullare. Men inte heller nu fanns tid för frågor efteråt. I jämförelse med hur det efter vad jag hört såg ut för ett antal år sedan, har det hela nu mer prägeln av antingen politiskt partimöte eller underhållning (i beaktande av närheten till baren och matserveringen denna gång närmast ett slags krogshow), och mindre av akademisk konferens.

Arktos’ nye redaktör Jason Reza Jorjani inledde med en som jag ser det problematisk redogörelse för hur de olika intellektuella riktningar som funnits representerade på Identitär Idé nu ska ha absorberats av och samlats under den gemensamma, från USA härstammande beteckningen “Alt Right”, och hur detta även rent organisatoriskt tagit form som en enhetlig institution. Ursprungligen härrör beteckningen “alternative right” från Paul Gottfried, och den är i sig bra som allmän och vag samlingsbeteckning såtillvida som det länge varit uppenbart att en alternativ höger är akut nödvändig. Men det framgick att man bestämt sig för detta namn inte minst av den ovärdiga anledningen att det nu råkat spridas och göras känt av Hillary Clinton i ett kritiskt angrepp i ett tal i valrörelsen. Jorjani förklarade också att man övergivit bindestrecket, som bl.a. jag använt när jag tidigare skrivit om alternativhögern.

Ett närmande av dessa europeiska, amerikanska och ryska strömningar till varandra är utan tvekan naturlig idag. Men det handlar också om en centralisering av ett slag som kanske inte känns helt självklart nödvändig eller lovande för den rent intellektuella utvecklingen. Man kallar det inte en think-tank. Vad som enligt Jorjani skapats är a centralized power-structure. Den nya högern, identitarismen, den fjärde politiska teorin och “arkeofuturismen” (titeln på en bok av Guillaume Faye men ett som separat tankeriktning för mig tidigare okänt fenomen) har nu genom en monumental merger inordnats i the Alt Right corporation. Allt kopplas också till president Trump och hans “rörelse”, som också är en huvudsaklig inspirationskälla. En avgörande händelse var Alt Rights hail-gate scandal i Washington efter valet i november, som fick Jorjani och Richard Spencer att förena sina krafter och flytta fram positionerna ytterligare. Daniel Friberg anslöt sig och uppmuntrade att det hela skulle ges a corporate board structure. Man skaffade tydligen ett centralt beläget kontor i Washington med utsikt över Capitol Hill. Därifrån marknadsförs Alt Right som en produkt, ett varumärke, med egen noggrant designad logga och webbsida. Jorjani själv, Spencer, Friberg och Henrik Palmgren presenteras som ledarna. Man undrar om inte cheferna vore en riktigare benämning. Eller är det ett nytt, interkontinentalt, direkt politiskt ledarskap de planerar att utgöra?

Det är litet oklart i hur hög grad en person som Alain de Benoist kommer känna sig hemma i detta sammanhang. Jorjani övergick emellertid snabbt till ett idémässigt högst substantiellt klargörande av hur den nya storheten, the Alt Right, hålls samman inte minst genom att dess olika komponentet gemensamt motsätter sig demokratin och liberalismen, och i synnerhet båda i förening, den liberala demokratin. (Att Jorjanis alternativ är den organisk-hierarkiska, korporativistiska staten vet vi från hans föredrag på förra Identitär Idé, och det finns ingen anledning att tro att finns någon större oenighet på denna punkt heller, bland de grupper som nu valt att inordna sig i Alt Right.) Vilka invändningar man än må ha mot de – i detta format kanske oundvikliga – förenklingarna och frånvaron av nyanser, var detta ändå med god marginal sådant som hör hemma på och borde kunna förväntas på ett evenemang med ett namn som detta, Identitär Idé. På detta sätt fick evenemanget denna gång en stark öppning. Även den följande talaren, Isac Boman, höll måttet i detta avseende, med ännu en presentation av några aspekter av tematiken i hans av allt att döma viktiga bok Penningmakten: Ett medel för frihet eller slaveri?

Men därefter blev det tyvärr snabbt sämre med idéinnehållet, idédiskussionen, vad Friberg och Motpol-kretsen tidigare insisterat på att prioritera som metapolitiken. Det område på vilket Johnson, Andersen och, tror jag, Morgan i eminent och välbehövlig utsträckning skulle ha kunnat bidraga, och som jag inbillat mig att Identitär Idé exklusivt var avsett för. Men redan förra gången, ja kanske ännu tidigare, hade det hela tenderat att vältra över mot en typ av politiskt aktivistmöte där de ideologiska och politisk-filosofiska dimensionerna fick stå tillbaka. Visst återklingar de ideologiska ställningstagandena, de historiska och kulturella analyserna o.s.v. hos de flesta talarna, men det är inte de som står i centrum på det sätt man kunde förvänta sig. I stället handlar det nu till stor del om rapporter från individuella nät- och poddaktivisters projekt, deras behandling i offentligheten, deras personliga öden.

Frågorna om dissidentens villkor är utan tvekan viktiga och angelägna, och de personliga berättelserna om uppvaknanden till insikter eller förmenta insikter (inom Alt Right kallat “rödpillring”) o.s.v. är ofta intressanta. Även jag har ju flera gånger tvingats skriva om, och bemöta, hur jag angripits i pressen, hur jag behandlats av universitetet o.s.v. Men även dessa saker, eller det sätt på vilket de behandlas, visar att vi här har att göra med mer och annat än ett idéevenemang, att det handlar om en konkret politisk rörelse som diskuterar sina egna direkta politiska strategier och medlemmarnas stundom rent privata mellanhavanden. Det är för sådant, inte för en idéströmning och tankeriktning, som en centralized power-structure behövs. I åtminstone ett av talen, av Fredrik Hagberg från grisblodshällarorganisationen Nordisk Ungdom, fanns inte minsta lilla tillstymmelse till idéinnehåll, det var uteslutande (Codreanu-inspirerad) praktisk agitation, motivation och uppbyggelse. Man måste få påpeka att för sådant blir Identitär Idé en direkt missvisande beteckning.

Jag kan sträcka mig till att tillstå att mina invändningar kan ha att göra med att jag, dels p.g.a. min egen tidigare verksamhet, dels utifrån min vision av vad som skulle behövas, från början missförstått evenemangets karaktär, och väntat mig något som kanske egentligen aldrig varit huvudsyftet. Men när det gäller detta huvudsyfte står det nu allt klarare att inte heller de idélösa talen kan sägas utgöra detta. Det är i stället den blotta sociala samvaron, minglet, möjligheten att träffas i största allmänhet, som det främst handlar om. Talen utgjorde denna gång bara ett valfritt moment av underhållning eller uppbyggelse som erbjöds då och då i ett hörn för dem som önskade. Långtifrån alla deltagare följde hela detta utbud, många var fullt upptagna med varandra i större eller mindre grupper i andra delar av lokalen. Eftersom långa pauser var inlagda mellan små grupper av talsnuttar blev minglet huvudpunkten även för dem som prioriterade talen.

Vilka var de då, alla dessa deltagare? Här kommer vi till den sakligt viktigaste och även märkligaste punkten från mitt perspektiv. När jag hävdar att de är neofascister har de hittills varit benägna att förneka det – samtidigt som de fortsätter ge tydliga uttryck för fascistiska och nationalsocialistiska sympatier. Jag förstår inte detta. Alla är förvisso inte neofascister, de flesta omfattar också andra åskådningsmässiga element, och begreppet neofascism är i sig vitt och något vagt. Men dess användning i detta sammanhang är, insisterar jag, med god marginal berättigad. Så var inte fallet när jag för ett antal år sedan diskuterade den nya högern. Denna riktning sådan den tidigare existerat kan enligt min mening inte betecknas som neofascistisk (och tänkare som Greg Johnson och Alexander Dugin fortsätter att göra en tydlig distinktion här). Så var heller inte fallet när svenska Motpol, efter mitt första möte med dem, då de delvis verkligen framstod om fascister, som jag uppfattade det just genom den nya satsningen Identitär Idé började röra sig mot en mer nyanserad ståndpunkt.

Men de senaste åren har personerna bakom Identitär Idé plötsligt gjort evenemanget till ett forum där inte bara neofascism utan väl ibland också vad som måste betecknas som paleofascism ges plats. Förändringen är entydig och det går att ge många exempel. Motgift, som denna gång hade inte mindre än fyra talare, om än bara i en gemensam session av underhållningskaraktär, kommer själva ur och definierar sig ständigt i termer av den historiska fascistiska traditionen i dess olika varianter. Huvudnyheten på deras eget bokbord var Magnus Södermans omfångsrika volym Hell seger!, i vilken han samlat sina artiklar skrivna under tio år i Nordiska Motståndsrörelsen. Red Ice, vars båda representanter Palmgren och Lana Lokteff höll varsitt tal, tycks inte minst alldeles före denna Identitär Idé ha ansträngt sig extra hårt för att lyfta fram explicita, programmatiska fascister och nationalsocialister som Seth Cooper, William Pierces lärjunge Kevin Alfred Strom, och ledare från Nordiska Motståndsrörelsen, vitskjortorna. Förra året medverkade även exempelvis Andrew Anglin. I deras uppmärksammade svar på Clintons Alt Right-tal efterlyste Palmgren större erkännande för “1488”-inslaget. Och så vidare. Med det yviga samarbetet under Alt Rights enhetsparaply har denna utveckling kulminerat. Den nya hållning som hela tiden från alla håll påbjuds och hamras in är att man inte får inbördes motarbeta varandra. Man bejakar olikheter, men det får inte finnas några motsättningar. Alla, inklusive fascister och nationalsocialister, är del av en och samma enade opposition och måste samarbeta.

Det finns mycket att säga om detta program, men en uppenbar och påfallande följd är att det inte alltid befrämjar vare sig teoretisk klarhet eller nyansering. När man dessutom inför konstateranden av närvaron av de dominerande neofascistiska inslagen av den typ jag gjort förnekar deras förefintlighet, kollapsar ju hela den ideologiska diskussionen och hotar urarta till rent nonsens. I stället för seriös historisk, kulturell och filosofisk analys får vi ibland brölande hyllningar av populistiska politiker, och de många problem som de olika slagen av vad som oftast kallas nationalism står inför blir osynliga i framgångsruset. Ändå är deltagarna på Identitär Idé på intet sätt några vanliga populister. De är välutbildade, intellektuella och ofta charmerande, och skulle i många fall mycket väl kunna föra en kvalificerad diskussion om fascismen och dess historiska såväl som samtida manifestationer. Att de inte gör det, och rentav hävdar att inga kopplingar finns, samtidigt som de helhjärtat ägnar sig åt just dessa kopplingar, är en strategisk krumbukt som jag inte kan se är hållbar i längden, även om man kanske inte kan förvänta sig en mer obruten kontinuitet av den typ som varit norm och praxis i fascismens hemland Italien och delvis också på annat håll i Europa. Men man kunde tänka sig att Per Engdahl och de rörelser och organisationer som på 50-talet allra mest egentligt kan betecknas som neofascistiska borde vara högsta mode. (Men han var förstås inte i allo representativ för dem. Och inför mycket i dagens nya fashosfär är det omöjligt att förstå hur han fortfarande kan vara så kontroversiell i den allmänna debatten: i jämförelse framstår han som ett under av historisk bildning, moraliskt omdöme, intellektuell urskillning, allmän kultur, måttfullhet och inte minst smak.) Konstateras bör i alla fall att Arktos åtminstone nu gjort reklam för en kommande utgivning av Kerry Boltons nya biografi över Francis Parker Yockey, med den korrekta titeln Yockey: A Fascist Odyssey.

Även om man inte kan säga att Alt Right helt enkelt arbetar för en reviderad rekonstruktion av fascismen i vid mening, utan föreställer sig något som i tillräcklig utsträckning verkligen kan sägas vara nytt och annorlunda (ny höger, identitarism, arkeofuturism, fjärde politisk teori), är det neofascistiska inslaget både uppenbart och centralt. För allt större grupper i yngre generationer tycks hela den liberaldemokratiska och socialistiska bilden av fascismen i vid mening vara överspelad och vederlagd. I ljuset av vad den liberala demokratin i verkligheten blivit, inför den nya globalistiska världsordningen även som blott till hälften förverkligad, framtonar fascismens ledande figurer som frihetshjältar, föregångare i kampen mot denna ordning med dess massmigration, multikulturalism, antivithet, dekadens, allmänna politiska korrekhet och åsiktsförtryck. Deras övergrepp förklaras i stor utsträckning vara andra världskrigets segrarmakters propaganda. Segrarmakters, vars egna övergrepp – inte bara Sovjetunionens utan även USA:s – lyfts fram som mycket större. Och fascismens ideologi, eller väl snarast den “generiska” fascismens, i Noltes mening, blir åter ett plausibelt, hållbart och attraktivt alternativ för den västerländska moderniteten. Även om en fascistisk rekonstruktion således inte direkt lyfts fram på dagordningen och man i stället gör anspråk på att presentera något nytt, finns denna historiska omvärdering hela tiden med som en mycket tydlig klangbotten till allt som sägs. Detta synes vara vad man nu har att förhålla sig till i den europeiska och amerikanska högerdebatten. Paul Gottfried har i sin nya bok om fascismen som jag ser det fel ifråga om dess ställning i nuet.

Varför tematiserar man då inte detta på Identitär Idé och i alternativhögerns publikationer? Jag har här i bloggen, i sociala media, och i privat konversation och korresponsens, och senast i samtal nu i lördags, försökt förespråka en sådan debatt. Konservatismen har misslyckats att hindra vänstern (i vid mening) från att upprätta vad jag kallar fascismbarriären, en mörk, ogenomtränglig gräns av absolut ondska som effektivt avskiljer det politiska tänkandet från all föregående historisk erfarenhet som politiskt tillämpbar på sådant sätt att den i något som helst avseende kan rubba 1945 års allmänna ordning av totalitär och dogmatisk “liberal” och socialistisk demokratism. En mur som avskiljer oss från mänsklighetens samlade visdom som på allvar relevant för samhällslivet, och stänger in oss i samtidens av globalkapitalet och dess organ – inklusive, i många fall, staten – påbjudna manipulativa diktat och allmänna spatiotemporala provinsialism.

Som jag har föreslagit bör man försöka se hela fascismfenomenet, och vad som blivit till barriären, “från andra hållet”. Det har alltid varit uppenbart att barriären måste brytas igenom och rivas ned för att vi åter ska få full tillgång till det arv av insikt, inklusive politisk sådan, som kan rädda oss från den okvalificerade liberaldemokratins alltifrån början definierande, verklighetsförnekande, förtryckande, och idag redan i hög grad förverkligade potential. Barriären döljer inte minst de många viktiga korrektiv som återfinns i det kvalificerade tänkandet om staten och samhället i den idealistiska statsläran under 1800- och det tidiga 1900-talet; men också naturligtvis, och ännu viktigare, alla de resurser alltifrån den klassiska antiken som på ett djupare plan kan uppväga hela den romantisk-rationalistiska dynamik som även fascismen är ett uttryck för. Är det inte i detta läge högst angeläget att få till stånd en kvalificerad, av vederbörlig urskillning präglad analytisk diskussion av fascismens komplexa fenomen? Är det inte endast en sådan som skulle kunna tränga igenom och montera ned den kompakta muren?

Detta borde, kunde man tycka, vara en huvuduppgift för en rimlig och legitim alternativhöger. När den “nya högern” var som bäst förekom ansatser till detta arbete. Det ena kunde skiljas från det andra, hållbara moment behållas och ohållbara förkastas, den historiska kontextualiseringen balanseras mot den filosofiska värderingen och av bedömningen i ljuset av nuets förändrade situation. Med den tillräckliga tillgång – som kanske nästan bara professionella akademiker och enstaka intellektuella ägde – till det politiskt relevanta (och förvisso i stor utsträckning även akademiskt tillrättalagda, avväpnade och oskadliggjorda) arv av tänkande som finns på andra sidan barriären, och som allena kan tillhandahålla den nödvändiga belysningen och möjliggöra den inte minst moraliska urskillning som krävs, kom man en bra bit på vägen, även om såväl utgångspunkterna som slutsatserna fortsatte uppvisa karaktäristiska svagheter av den typ jag ofta försökt peka på. Men med den utveckling som nu tycks äga rum i det nya stortältet Alt Right måste man fråga sig om man kommer kunna fortsätta på denna väg. Inför den påträngande, konkreta samhällskollapsen framstår allt detta som akademiska hårklyverier.

Risken förefaller överhängande att alternativhögern i stället i alltför stor utsträckning bara faller tillbaka på en bekväm återanvändning, om än i delvis anpassade former, av vad man finner i fascismens historiska ideologiska förråd. Jag säger inte att detta förråd ska underskattas. Det är ett av liberalsocialisternas många misstag. Bakom benämningen fascism dolde sig tänkande av ett slag som av betydande, dominerande grupper intellektuella – både till höger och vänster – under en stor del av det tidigare 1900-talet ensamt uppfattades som i fas med modernitetens utveckling och ensamt förmöget att på adekvat sätt hantera och styra den. För dem som inte förstår detta måste det förnyade intresset idag framstå som ett mysterium. Likafullt är ett enkelt återvändande och återaktualiserande givetvis otillräckligt och på flera sätt problematiskt. Det innebär att man i stället för att bryta ned fascismbarriären och på så sätt frigöra oundgängliga äldre resurser identifierar sig med den och därmed befäster den. Skillnaden mot den liberalsocialistiska vänstern blir bara att man framställer den som god och som i sig erbjudande de lösningar vår tids problem kräver.

Vänstern och postmodernismen

En kommentator tycks inte nöjd med mina invändningar, i inlägget Borgerligheten och postmodernismen, mot Stephen Hicks’ bok Explaining Postmodernism: Skepticism and Socialism from Rousseau to Foucault (2004). Hur menar jag, frågar han, “att Hicks’ tes är otillräcklig, för svepande?” Tesen, som kommentatorn återger den (möjligen är detta hämtat från förlagets presentation av den svenska översättningen från 2014), är “att vänstern vände sig till postmodernismen som en strategi för att i teori och praktik bemöta (den egna) krisen som socialismens misslyckande gav upphov till”. Och denna tes är, som framgår av titeln på hans bok, av Hicks avsedd som en förklaring av postmodernismen. Att vänstern “vände sig till” postmodernismen kan då inte rimligen betyda att den vände sig till något redan föreliggande, utan att den själv frambringade och omvandlade sig till postmodernismen.

I själva verket analyserar Hicks postmodernismen i perspektivet av dess djupare historiska förutsättningar i den västerländska moderniteten, och även denna analys rymmer en del av förklaringen. Utgångspunkten hos Rousseau gör att det ligger nära till hands att koppla Hicks analys till den jag försökt föreslå, exempelvis i den här i flera delar uppdelade texten ‘Pantheism, Postmodernism, Pop’, där romantiken står i centrum. Men det är sällan möjligt och meningsfullt att helt reducera filosofiskt tänkande till politik. Hicks behandlar en stor och bred strömning som inte rättvisande kan beskrivas som, helt enkelt, “vänstern”. Även för mig är postmodernismen en “radikal” strömning, men i samma mening som romantiken, från mina utgångspunkter, själv huvudsakligen är en sådan. Den är ännu ett uttryck för den “panteistiska revolution”, som är ett distinkt modernt fenomen, skilt från i Voegelins mening “kompakta”, fördifferentiella mänskliga kulturers världsåskådning som ibland också framställs som panteistisk.

Detta innebär att den är frambragt av en betydligt djupare kulturell dynamik än den politiska vänsterns behov av att “i teori och praktik bemöta (den egna) krisen som socialismens misslyckande gav upphov till”. Utöver den generella panteistisk-immanentistiska impulsen bestäms denna dynamik av den interna dialektiken mellan modernitetens romantiska och rationalistiska riktning. Detta är vad en mycket stor del av den moderna filosofin, under flera århundraden, handlat om. Det definierar moderniteten som sådan. Inom ramen för denna dialektik avslöjar romantiken rationalismens (gärna utvidgad till att omfatta även den klassiska rationalismen, i postmodernismen hela “metafysiken”, sådan den alltifrån grekerna förståtts utifrån rationalismen) gränser och illusioner, och rationalismen belyser romantikens excesser och motsägelser – samtidigt som de båda sidorna förblir låsta i ett ömsesidigt beroende vars verkliga natur sällan tillräckligt avslöjas, men som naturligtvis har att göra med att hela den gemensamma rörelseriktningen i princip förblir oförändrad, att den immanentistisk-panteistiska (och, på det sätt Voegelin visar bl.a. i Vetenskap, politik och gnosticism, s.a.s. post-panteistiska) åskådningen är gemensam.

Denna dynamik kan inte restlöst hänföras till den politiska vänstern. Det är inte bara så att även den politiska högern ibland har byggt på samma åskådningsmässiga grundvalar, samma moderna dialektik, och att såtillvida även den varit “radikal” i en liknande mening – vi ser det tydligt i den s.k. “konservativa revolutionen”, och redan det tidiga konservativa tänkandets försök, vid 1700-talets slut, att använda romantiken för sina egna syften bidrog ju starkt till att för alltid etablera den mångtydighet som ibland ansetts oskiljaktig från den historiska romantikens själva begrepp. Den moderna dynamik vi här talar om rymmer också centrala filosofiska frågor som hos de enskilda filosoferna går långt utöver dessa politiska aspekter, hur giltiga och nödvändiga för den fullständiga analysen de än må vara. Postmodernismen är belägen inom och relaterad till denna dynamik i dess helhet, och kan därmed inte reduceras till en strategi för vänsterns krishantering.

Vällingby

vallingby

Så här såg Vällingby centrum ut sex år efter invigningen 1954. Även om nya mer renodlat modernistiska förorter av detta slag inte bör byggas, är denna s.k. “ABC”-stad eller “drabantstad” kulturhistoriskt intressant. Även den har nu drabbats av den förtätning som förstör just detta intresse.

En grotesk, större om- och utbyggnad genomfördes under 00-talet. I stället för pietetsfull restauration som i möjligaste mån bevarade det existerande centrum satsade man på en enorm expansion som det är svårt att se hur det skulle finnas tillräckligt underlag för befolkningsmässigt och ekonomiskt.

Mest katastrofal var en ny, aggressivt vulgär globalkapitalistisk “galleria”, eller vad det heter, “Kfem”, ritad av Gert Wingårdh. Förlagd utanför det på bilden synliga fronthuset över tunnelbanan till höger, som hade en stor “V”-skylt på taket, förstörde den Vällingby centrums ursprungliga arkitektoniska idé och något karaktäristiskt i den tidsanda i vilken det byggdes, sådan denna inkarnerades i den ursprungliga planen (även om redan den förstås också i flera avseenden kunde synas kommersiell o.s.v. nog). Dyra märkesbutiker flyttade in, men fick snabbt flytta därifrån igen p.g.a. otillräckligt kundunderlag.

Utanför detta röda avgrundsbygge tillkom ett ytterligare område med jättebutiker. Ett tungt, klumpigt, separat “tak” byggdes helt godtyckligt, högt över en av de delvis redan täckta, delvis öppna gågatorna, över en del av det stora torget, ja även över några av de gamla byggnaderna, som en sjuk installation, en samtidig protest mot alla skönhetsvärden och all funktionalitet. Ett tiotal nya höghus pressades in. Det fullt tillräckliga originalparkeringshuset (den översta av de stora låga byggnaderna på bilden) revs och ersattes av ett stort fult nytt över den gamla tunnelbanehallen till höger utanför bilden. Centrum döptes om till “Vällingby City”.

Det Vällingby som av dessa skäl inte längre finns att beskåda i verkligheten var en på sin tid monumental, internationellt uppmärksammad produkt av folkhemmet och den “andra stormaktstiden”. Det finns mycket att säga om denna tid och dess ideologi, men det kan inte bestridas att dess autentiska skapelser av denna typ har en historisk betydelse. Strax ovanför bildens övre vänstra hörn ligger Vällingbyhöjden, det långsträckta radhusområde dit Olof Palme valde att flytta. Men Vällingby var inte bara ett socialdemokratiskt projekt. Gösta Bohman var under sin tid som vice VD för Stockholms handelskammare en av de främsta pådrivande för dess tillkomst.

I förgrunden ses lamellhus med sadeltak, hus av den mindre modernistiska typ som helt dominerar i det något tidigare Blackeberg över gränsen till Bromma, och i 30- och 40-talsområden i Bromma som Traneberg, Abrahamsberg, Åkeslund och Riksby. Exempel på annan och mer unik variation i bebyggelsen, även ifråga om punkthus, återfinns utanför bilden.

Den förstörande förtätningen av Vällingby centrum kunde ske trots att Riksantikvarieämbetet 1987 klassificerat det som kulturhistoriskt intressant i sådan grad att helhetsintrycket inte fick ändras! Och denna typ av förtätning, som först och främst förstör just helhetsintrycket, sker nu överallt utanför tullarna i Stockholm, där det bl.a. finns många andra 50-talsområden-med-centra som, om än mindre, även de förtjänar att bevaras. Några tycks svälla ut till oigenkännliga nya megacentra, alltmer oskiljbara från det horribla hangar-centret vid Bromma flygplats och liknande anläggningar vid allehanda motorvägsavfarter utanför stan, på bekostnad av de minsta som förfaller och dör.

De ursprungliga, intressanta årsringarna kring staden blir allt svårare att identifiera, upplöses och försvinner i trist och smaklös eklekticism. De av de spatiöst tänkande modernisterna ofta väl planerade och för de ursprungliga idéerna för respektive områden centrala gröna ytorna går förlorade. Hela nya läskiga radikalmodernistiska (post-postmodernistiska) områden, ritade av arkitektoniska analfabeter som omöjligen längre kan vara i god tro, och med töntiga gatunamn, kläms in. I Bromma lär en gigantisk nybebyggelse av åtminstone hela området söder om tunnelbanan vid Brommaplan vara på gång.

Det självklara alternativet till detta feltänkta byggande, som förstör just de värden som är dess missförstådda orsak och gör områdena ifråga historiskt och estetiskt ointressanta, är nybyggnad på helt ny mark utanför de modernistiska förorterna. Sådana nya årsringar kommer omedelbart bli intressanta och attraktiva genom att helt enkelt byggas i nyskapande historiska stilar – ny “stenstad” för äkta, klassiskt stadsliv.

Endast så växer på värdigt sätt en gammal kulturstad som är medveten om och förstår sin organiska historia, och som därmed förmår förvalta och förhöja sitt eget värde.

Le Pen, SD och Europa

DN frågar i en ny intervju Marine Le Pen om hennes förhållande till SD och om SD:s beslut 2014 att samarbeta med UKIP i vad som blev EFDD-gruppen i Europaparlamentet i stället för med vad som blev Front Nationals ENF-grupp. Man måste notera att Le Pen säger att hon ännu är upprörd, och att beslutet förändrade den tidigare goda relationen mellan partierna, manifesterad i samarbetet i partiet EAF (vars nationella medlemspartier, bl.a. Österrikiska Frihetspartiet och Geert Wilders’ parti i Nederländerna sedan blev de som ingick i ENF-gruppen). Men hon säger också att SD fortfarande “absolut är välkomna”, att hon är “beredd att sätta sig över besvikelsen och ta sig an framtiden”, och att hon inte givit upp hoppet om samarbete i “ett stort gemensamt projekt”.

Mattias Hans Karlsson svarar på fejan:

“SD har aldrig avbrutit något samarbete med Front National eller hoppat av några långt gångna planer på att bilda en gemensam grupp med dem i Europaparlamentet. Några sådana samarbeten och planer har inte funnits.

Vår ambition har länge varit att ha breda kontaktytor och förutsättningslösa samtal med många olika partier i Västvärlden, dels för att lära känna dem och dels för kunna dra lärdom av andras misstag och framgångar. Sådana samtal har förts även med Marine Le Pen.

När det gäller formaliserat samarbete och grupptillhörighet i Europaparlamentet, så har vi dock hela tiden varit tydliga (även gentemot Marine Le Pen) med att vår ledstjärna är en sammanhållen nordisk dimension och att göra gemensam sak med våra snarlika systerpartier i Danmark och Finland. I det fall detta inte skulle bli möjligt (vilket det tyvärr inte blev), så har vi varit tydliga med att vårt primära alternativ är att samarbeta med UKIP, som vi betraktar som den ledande euroskeptiska kraften i Europa.

Uppgiften i artikeln om att SD skulle ingått i en paneuropeisk partikonstellation tillsammans med Fronten är inte korrekt. SD som parti deltog aldrig i det samarbetet, det var endast Kent Ekeroth, som enskild parlamentariker. Vi valde aktivt att inte ansluta oss som parti.

Vårt samarbete med UKIP har vi aldrig behövt ångra. De har från första stund varit vänliga och respektfulla, de har givit oss ett enormt stöd i arbetet i Europaparlamentet, de har varit generösa med tilldelning av tjänster och talartid i kammaren, de har givit oss ett enormt breddat kontaktnät över hela Västvärlden och de gav oss en chans att skriva in oss i historien genom att ta in våra representanter som aktiva deltagare i 2000-talets viktigaste politiska händelse, Brexit-omröstningen. Att få en sådan påverkansmöjlighet på Europas framtid är något som de flesta mindre partier från mindre länder bara kan drömma om.

Jag har personligen träffat och samtalat med Marine Le Pen. Jag uppfattade henne som sympatisk, intelligent och stridbar. Under hennes ledning har partiet tagit enorma steg i rätt riktning och jag uppfattar henne som 100 % ärlig i sina ambitioner med att fortsätta att bredda och städa upp partiet. Det är dock fortfarande delvis oklart hur starkt det interna stödet egentligen är för hennes mer moderata linje och det är ett faktum att det fortfarande finns falanger och företrädare kvar inom Fronten som vi skulle ha svårt att samarbeta med. Detsamma gäller vissa andra partier som ingår i hennes grupp.

Jag önskar henne dock all lycka till med det fortsatta reformarbetet och ser ingen anledning till varför vi inte även i framtiden skulle kunna föra en konstruktiv dialog med såväl henne som andra tongivande europeiska ledare om Europas framtid och nationalstaternas bevarande.”

Det är ett bra och klargörande svar, även om jag inte förstår eller håller med om allt. Förespråkare för samarbete mellan SD och Front National tycktes missuppfatta nyheten som att den handlade om något nytt avståndstagande från Jimmie Åkessons sida, som Le Pen reagerade mot. Det hela blev därför en anledning till förnyat angrepp på Åkesson för anpassning till det hopplöst föråldrade och sammanbrytande svenska politiska och mediala etablissemanget. Men uttalandet från Le Pen, ett svar på en direkt fråga från DN, handlade om SD:s beslut efter EP-valet 2014.

Vad uttalandet visar är dock att Le Pen inte nåtts av några positiva signaler från SD:s sida om öppenhet för samarbete inför kommande mandatperioder. Faktum är att Åkesson visade sådan öppenhet i svenska media när han meddelade och förklarade beslutet att samarbeta med UKIP i EFDD i stället för med vad som skulle bli ENF – det var inte fråga om något definitivt avståndstagande. Det är beklagligt att detta tydligen inte tillräckligt kommunicerades också till Le Pen. Jag uttryckte ett önskemål om sådana signaler när jag, efter att i en rad inlägg i samband med förra EP-valet ha förespråkat samarbete med FN i vad som blev ENF (och att helst även UKIP skulle ingå där), konstaterade, och även hade viss förståelse för, att det ansågs omöjligt för SD i den dåvarande situationen.

Samarbetet i EFDD har utan tvekan varit en stor framgång för SD och har såvitt jag kunnat se skötts mycket bra av Peter Lundgren. Det har också varit en stor framgång för den gemensamma EU-kritiska saken. Men vad Karlssons svar inte tar i beaktande är den utsträckning i vilken situationen idag är en annan än vid EP-valet 2014, och framförallt hur annorlunda den kommer vara inför nästa val 2019. Karlsson nämner Le Pens reformering av partiet. Det är för mig oklart exakt vad han avser när han talar om falanger och företrädare som SD fortfarande skulle ha svårt att samarbeta med. Kan det verkligen fortfarande vara den genomsympatiske och -kultiverade tidigare vice ordföranden, advokaten och professorn i japanska språket och kulturen vid Université Lyon III, den från en familj, eller flera familjer, av framstående franska politiker, akademiker och näringslivsföreträdare stammande Bruno Gollnisch som avses?

I så fall kvarstår också risken att avståndstagandet snarare uppfattas som ett uttryck för ideologisk ytlighet och kulturell förflackning, ja, ännu en gång för det ensidiga och inskränkta fastklamrandet vid förståelsen av den svenska kulturella identiteten i specifikt nordiska termer, den ohistoriska distansen till det gemensamma europeiska arvet – det som gör att man överhuvudtaget tycks motvillig att samarbeta i EP, till och med för EU-motståndets syften, att man helst hade velat begränsa sig enbart till sina “snarlika systerpartier i Danmark och Finland” och undvara även UKIP och EFDD.

Det enda mer konkreta som detta vaga motstånd mot samarbete med FN – även från UKIP – tycktes handla om var ju det gamla, av media ständigt upprepade uttalandet av Jean-Marie Le Pen att “gaskamrarna är en detalj i andra världskriget”. Men efter att denne tydligen vägrat ta avstånd från uttalandet, och i stället klagat att “andra världskriget blivit en detalj i gaskamrarna”, har ju dottern nu gått till den spektakulära ytterligheten att utesluta sin egen far, partiets grundare och ledare under många årtionden, ur partiet!

En viktigare förändring än Marine Le Pens reform av sitt parti, som också ägt rum sedan 2014, är förstås att Brexit nu – delvis just tack vare det framgångsrika samarbetet i EFDD – är på gång. Dess genomförande kommer förvisso av flera skäl ta tid, men 2019 borde Storbritannien kanske kunna vara ute ur EU. Det innebär också att UKIP försvinner ur EP och EFDD. Den fråga man måste ställa sig är naturligtvis vad som då händer med EFDD. Det är i det perspektivet frågan om SD:s relation till FN nu måste ses. EFDD kan i och för sig, som Peter Lundgren nämner, räddas genom upptagande av nya medlemmar efter förlusten av sin största och helt dominerande. Men det är ju uppenbart för alla att Le Pen har rätt i att skillnaderna mellan EFDD och ENF är minimala. Hur kommer en fortsatt uppdelning i dessa två grupper kunna försvaras 2019? Det enda rimliga är att satsa på en förening av det återstående EFDD med ENF, så att den enade, kraftfulla storgrupp som var önskvärd men inte möjlig 2014 kan bildas.

Den tidigare oklara kommunikationen av SD:s hållning gentemot FN till trots finns ju alla möjligheter att nu börja visa öppenhet mot dem inför nästa mandatperiod. Le Pens uttalande borde föranleda ett nytt, konciliant och tillmötesgående uttalande från Åkesson om fördjupning av den “konstruktiva dialog” som Karlsson talar om, helst direkt till Le Pen själv. Det är något oklart vad den tidigare goda relation som Le Pen hänvisar till bestod i. Mikael Jansson och Björn Söder (?) hade såvitt jag minns kontakter med FN på ett tidigt stadium, men Karlsson förklarar att Kent Ekeroth endast som “enskild parlamentariker”, inte SD som sådant, var medlem av EAF. Innebörden av detta arrangemang är inte helt glasklar, men distinktionen är tydligen avgörande. Framhållas bör väl emellertid då att även UKIP tycks ha haft en “enskild parlamentariker” som var medlem i EAF och därmed samarbetade med FN.

Jag har mycket svårt att se vad som 2019 fortfarande skulle kunna motivera en fortsatt, från ENF skild grupp utan UKIP. I själva verket är skillnaderna mellan SD och FN på intet sätt större än dem mellan SD och UKIP. Alternative für Deutschland har – fullt avsiktligt, hoppas jag – visat vägen mot sammanslagningen genom att placera en EP-ledamot i vardera gruppen.

Karlsson säger att SD betraktat UKIP som “den ledande euroskeptiska kraften i Europa”. Men det kommer de alltså inte vara länge till. Det kommer i stället Marine Le Pen och hennes parti att vara. Redan i vår kan de ha blivit en “euroskeptisk” (jag föredrar givetvis formuleringen “EU-skeptisk”) kraft av långt större betydelse än Farage och UKIP varit. Att inför denna utsikt fortsätta markera mot Le Pens parti på det sätt Karlsson gör är tyvärr ett uttryck för en närsynt, föråldrad och irrelevant hållning som splittrar och försvagar det gemensamma europeiska EU-motståndet. Liksom SD hjälpte Nigel Farage till Brexit-segern, borde man nu på allt sätt stödja Le Pen inför det franska presidentvalet.

Tillbaka till frågan om neofascismen

Behovet av den fördjupade analysen av den nya högern blir alltmer påträngande. En fråga som alltid kommer upp i detta sammanhang är den om den nya högerns relation till eller eventuella identitet med “neofascismen”. Själv har jag försökt hävda att den nya högern som sådan, eller sådan den utvecklats av Alain de Benoist och honom närstående tänkare, inte rimligen kan sägas vara neofascistisk.

Bland andra tänkare jag nämnt finns Alexander Dugin, som delvis anslutit sig till denna strömning, och vars “fjärde politiska teori” (The Fourth Political Theory är titeln på Dugins väl mest kända bok) genom själva sin benämning markerar ett avstånd till fascismen: liksom liberalismen och socialismen är den för honom en av de tidigare teorier som hans fjärde vill ersätta. Detsamma gäller den amerikanska nya högern hos Greg Johnson, vars mest lästa bok bär titeln New Right vs Old Right. Med “old right” avser han – terminologiskt egensinnigt och vilseledande – fascismen och nationalsocialismen, medan “new right” är det han själv, delvis i anslutning till den europeiska skolan, står för. Såväl de Benoist som Dugin och Johnson ger också utförliga förklaringar rörande de ideologiska skillnaderna här. Att beteckna en politisk-filosofisk riktning som så uttryckligt och emfatiskt laborerar med denna distinktion som neofascism ser jag som en politisk-polemiskt motiverad manöver av den typ som omöjliggör eller allvarligt försvårar en kvalificerad och nyanserad diskussion.

Samtidigt har jag hävdat att det utan tvekan finns personer med fascistiska sympatier inom den nya högern – och då inte bara “neofascistiska” utan även s.a.s. “paleofascistiska”. Detta skapar förvisso ett avsevärt mått av tvetydighet, och bidrar till att förklara varför kritiker som inte närmare studerat den nya högern associerar den med “neofascism”. Även med förståelsen att den nya högern inte är neofascism är det svårt att se att exempelvis Daniel Friberg har rätt när han säger att fascismen helt enkelt är död sedan 70 år. I den nya högerns sammanhang, vid dess evenemang, i dess publikationer, återfinns också anhängare av den “tredje” politiska teorin i Dugins mening eller den “gamla högern” i Johnsons. Stor förvirring har nu uppstått här, och det vore tacknämligt om den nya högerns representanter själva kunde uttrycka sig på mer rättvisande och precist sätt om detta ovedersägliga sakförhållande. Det går inte att föra en meningsfull diskussion om den nya högern och fascismen och deras förhållande till varandra om det helt enkelt ska förnekas att den senare längre existerar.

Det finns ibland en märklig dubbelhet här. Den märks även hos Motgift, där man å ena sidan kan ondgöra sig över vänsterns och liberalernas avfärdande av dem (och andra nationalister) som fascister och nazister, men å den andra explicit försvarar just dessa ideologier. Är det inte fullt begripligt att kritiker inför sådan samtidig negation och affirmation talar om en “neofascism” som söker smuggla in åtminstone avsevärda delar av det gamla fascistiska idéinnehållet under nya beteckningar? Jonas De Geer, som en gång i en TV-debatt med Carl Rudbeck entydigt förnekade att tidskriften Salt var fascistisk, försvarar sedan länge uttryckligen fascismen, även om hans helhetliga åskådning inte kan begränsas till eller identifieras med den. Magnus Söderman kommer från Nordiska Motståndsrörelsen, “vitskjortorna”, som nu i helgen genomförde en stor demonstration i Stockholm, och han har såvitt jag kunnat höra inte omprövat den nationalsocialism som de idag väl ensamma bland svenska organisationer insisterar på att företräda. Liksom båda dessa har Dan Eriksson ett förflutet i Svenskarnas Parti, f.d. Nationalsocialistisk Front, och även om han ibland snarast framstår som libertarian har även han har såvitt jag minns explicit försvarat och identifierat sig med fascismen och nationalsocialismen. Motgifts radiosändningar är ofta fulla av hyllningar av fascismens och nationalsocialismens ledare.

Här får man således inte intrycket att det är fråga om att föra fram en ny höger eller en fjärde politisk teori. Tvivel tycks bara ibland inställa sig såtillvida som man inte vill använda termerna fascism och nationalsocialism för den primära självbeteckningen och anser detta vore ofördelaktigt, men ingenting tyder på att någon saklig ideologisk omprövning ägt rum. Att så inte skett bekräftas av att man just nu förefaller ha det närmaste samarbete med NMR, vilket ju omedelbart upphäver effekten av terminologisk revision. Och det bekräftas väl även av att det partipolitiska engagemanget i SvP överförts till det europeiska partiet Alliance for Peace and Freedom, under ledning av Forza Nuovas Roberto Fiore. Det är begripligt att fascismen och nationalsocialismen idag, och inte bara terminologiskt, uppfattas som otillräckliga i dessa sammanhang, att man vill ta in andra och nya ideologiska komponenter, inte minst i ljuset av den förändrade historiska situationen och den stora mängd nya, för den historiska fascismen okända politiska sakfrågor som tillkommit och som man i stor utsträckning måste ägna sig åt. Men det kan inte sanningsenligt sägas att dessa äldre ideologier avfärdas som ohållbara och inaktuella. En intellektuellt vederhäftig diskussion av Motgift blir omöjlig om man inte kan analysera dem i termer av fascismen i vid mening, som åtminstone en viktig historisk beståndsdel av deras ideologi.

Men är den nya ideologiska formation det är fråga om en specifik “neofascism”? Här måste man till att börja med konstatera att både fascismen och nationalsocialismen snabbt genomgick en dramatisk ideologisk utveckling och förändring efter andra världskriget, ja redan mot slutet av detta krig. Såtillvida är en neofascism förhanden redan på 40- och 50-talet. Jag tror man kan gå så långt som att säga att man helt enkelt övergav nationalismen. Vad som sägs vara Roger Griffins essentiella definition av fascismen som en lära om “nationens pånyttfödelse” tycker jag framstår som irrelevant för dessa strömningar såtillvida som den gamla nationalstaten inte längre stod i centrum på det sätt den gjorde det för Mussolini och Hitler. När Patrik Ehn på Identitär Idé tidigare i höst gav en översikt av europeiska partier “höger om högern” (återigen ett missvisande uttryck) gjorde han också en tillbakablick på de tidigare fascistiska politikernas nysatsningar efter kriget, bl.a. Per Engdahls och Oswald Mosleys. Vad som bör tilläggas är att det nu var Europa som stod i centrum: Engdahls rörelse kunde omtalas som “Malmö-internationalen”, och Mosley försökte – begreppsligt problematiskt – tänka sig hela kontinenten som en nation. Ett mycket tydligt uttryck fick denna ideologiska förändring hos den amerikanske spenglerianen och Europaromantikern Francis Parker Yockey.

Även de mer distinkt nationalsocialistiska tänkarna efter kriget slog in på denna väg. Såtillvida som NMR bygger på denna vidareutveckling och transformation av nationalsocialismen under andra hälften av 1900-talet, hos företrädare – signifikativt nog ingen av dem tysk – som Savitri Devi, George Lincoln Rockwell (som kallade sin självbiografi This Time the World), Colin Jordan, William Pierce och Povl Riis-Knudsen, är inte heller denna organisation nationalistisk i den äldre meningen, utan endast i den helt annorlunda och mycket allmänna betydelsen av vad som i USA kallas “white nationalism”, ett försvar för de vita folken överhuvudtaget, för den vita rasen. Signifikativt är att man tar avstånd från användandet av den svenska flaggan och förespråkar en ny nordisk statsbildning; det nationsbegrepp som ingår i deras ideologiska självbeteckning är därmed, till skillnad från den ursprungliga tyska nationalsocialismens, i vissa avseenden ett annat än den historiska nationalismens. I vilken utsträckning NF/SvP också byggde på dessa förändringar kan jag inte helt bedöma, men mitt intryck är att de i högre grad återgick till den nationalstatsbaserade politiken, även om nu en Europaorientering etablerats genom APF.

Även andra ideologiska förändringar ägde rum, och i ljuset av allt detta kan det kanske, om samtidigt tillräcklig kontinuitet återfinns i andra avseenden, vara befogat att tala om en neofascism, och då alltså redan från 40- och 50-talet. Men man kan möjligen tycka att fascismkopplingen som sådan blir problematisk om det grundläggande och definierande ideologiska innehållet i fascismen ska vara den gamla nationalstatens pånyttfödelse, och väl också invända att åtminstone den historiska fascismens (till skillnad från den mer specifika och precist elaborerade nationalsocialismen) relativa ideologiska tunnhet och obestämdhet gör den otillräcklig som huvudbeteckning på dessa senare ideologiska och politiska formationer.

Detta är bakgrunden. Vad som med större rätt än den nya högern kan betecknas som neofascism genomgick grundläggande förändringar. Det gör det naturligtvis lättare att sammanföra den med den nya högern och har säkert bidragit till att så skett. Och varken i Europa, USA eller Sverige blir det lättare att se skillnaderna när den personella blandningen i alla fora blir ständigt alltmer omfattande. Inte minst i den amerikanska alt-right-rörelsen blir fascistiska referenser allt vanligare. “Fashy” är ett nytt och starkt positivt värdeladdat ord, och man driver hejdlöst med krigets liberala och kommunistiska segrares historieskrivning och tabun. Ur ett yttrandefrihetsperspektiv kan det förvisso ha en del poänger, givet det katastrofala, protototalitära läget i främst Europa i detta avseende, men det finns ofta något i tonen och jargongen som känns oroväckande omoget.

Richard Spencers bild av Donald Trump som “the Napoleon of the current year” börjar förlora den ironiska nyans som jag först uppfattade att den ägde, när andra nästan på fullaste allvar tycks hylla Trump som “God-Emperor” och bejaka en ny caesarism. Man kan förvisso hävda att den konstitutionella ordningen redan är upphävd eller förstörd av det korrupta systemet i USA som kommit att kontrolleras av krafter som konstitutionen aldrig tog eller kunde ta i beaktande och reglera. Man kan hävda att en auktoritär presidentmakt, som så länge arbetat i denna förstörelses tjänst, ja som är en produkt av upphävandet, möjliggjord av förstörelsen, i stället, med rätt president, kan vara ett nödvändigt medel att avskaffa detta system. Det gör t.o.m. libertarianska debattörer. Men detta kräver åtminstone en medvetenhet om de principiella frågeställningarna och problemen rörande caesarismen som sådan, och inte minst i vår tid. I frånvaro av diskussion av dem vältrar alltför lätt, och på historiskt välbekant sätt, den konservativa insikten om nödvändigheten av den starka staten och dess frihet från exempelvis globalkapitalet över i något annat. Bilden av Trump som en amerikansk Caesar är förstås överdriven (även när den uppmålas av hans motståndare), och det blir än mer verklighetsfrämmande när, som det verkar, vissa alt-rightare vill se honom som en ny Hitler.

I Sverige har även Motpol, som till skillnad från Motgift i hög grad specifikt bygger på den nya högerns tänkande, börjat påverkas av denna utveckling. Allt tycks blandas med allt, alla med alla, i det snabbt växande ideologiska fältet bortom SD. Vad som kunde synas vara elementära distinktioner försvinner eller blir betydelselösa i den enade front som på kort tid etablerats genom samarbete mellan inte bara Motgift och NMR, utan också mellan dessa och Motpol/Right On, och exempelvis Ingrid Carlqvist och “Conrad”. De tycks alla utan urskillning medverka i varandras mycket många nätradioprogram och vid varandras evenemang.

På senaste Identitär Idé talade förutom Friberg och Ehn även Carlqvist och Eriksson. Söderman var ävenledes närvarande, liksom SvP:s f.d. partiledare Stefan Jacobsson och Daniel Höglund. De gav inte något osympatiskt intryck, och de är ju s.k. historierevisionister som s.a.s. inte står bakom de brott nationalsocialismen anklagats för. Men frågorna om hur deras politiska åskådning är relaterad till den nya högern inställde sig givetvis oundvikligen. Organisationen Nordisk Ungdom, som hällt grisblod på Raoul Wallenberg-minnesmärket i Stockholm, var representerad. Dess företrädare gav också ett helt normalt intryck, men det förblir ett faktum att den helt sanslöst frånstötande grisblodsaktionen visar att deras värderingar är förkastliga och deras omdöme obefintligt. Det är svårt att förstå hur denna organisation fortfarande kan existera, att de inte inser att de aldrig kommer tas på allvar när de gjort något sådant, att det är bortkastat arbete att fortsätta, att det bara är att lägga ned och börja om med något annat. Hur är det möjligt att inte inse det?

Talade gjorde också skribenten på Motpols engelskspråkiga upplaga Right On, likaledes nye redaktören på Fribergs förlag Arktos, amerikansk-iraniern Jason Reza Jorjani från New Jersey Institute of Technology, som i ett märkligt föredrag, med frekventa hänvisningar till Himmlers Ahnenerbe, argumenterade för att den uppenbarligen även för politiska syften och krigföringssyften avgörande parapsykologiska forskningen kräver just fascismens organisk-hierarkisk-korporativistiska stat. Jorjani vill i övrigt ge ett distinkt persiskt perspektiv på världshändelserna, vilket är välkommet. Men detta perspektiv tycks förvrängas av en märklig tolkning av Zarathustra och hela den persiska traditionen i termer av Spenglers faustianism och Guillaume Fayes arkeofuturism.

För mig som i mycket ser fascismen från “andra hållet”, från ett historiskt perspektiv skilt från efterkrigstidens liberalisms och socialisms, är det naturligtvis välkommet att den rigida, historielösa låsningen vid fascismen, vad man kan kalla den “fascismbarriär” som länge hotat att avskilja oss från mänsklighetens hela tidigare historia och kultur, bryts ned. Det har länge varit nödvändigt att diskutera inte minst vad som ledde fram till fascismen och nationalsocialismen, alltifrån första världskriget och Versailles, med ny urskillning, och att därmed förstå att de “segrande” ideologierna och makterna inte utgör något hållbart alternativ. Denna diskussion har naturligtvis förts av konservativa historiker, men den har inte fått tillräcklig uppmärksamhet, i synnerhet inte i Sverige. Idag är samhällsutvecklingen sådan att den inte längre borde gå att undvika.

Men när man i nyhögersammanhang faktiskt står inför ett explicit försvar för fascismen som sådan, eller för vad som möjligen med rätta kan kallas en “neofascism”, oavsett vilken beteckning som valts, måste man åtminstone kunna konstatera att det är fråga om något annat. Vad jag efterlyser här är till att börja med endast terminologisk klarhet baserad på korrekta analyser och nödvändiga distinktioner.

Jag har alltså föreslagit att den nya högern inte är neofascistisk, och försökt argumentera för värdet av dess delsanningar och för en av kritisk urskillning präglad dialog med den. Man kan med fog säga att de Benoist, Dugin och Johnson har en jämförelsevis positiv uppfattning om fascismen. Det är inte tillräckligt för att göra dem till fascister. Deras av egen kritisk urskillning präglade diskussion av fascismen är inte oviktig: från mitt perspektiv måste givetvis fascismen – en stor, bred, typisk, tidsenlig och länge dominerande politisk strömning under 1900-talet – bl.a. kunna brytas upp i olika beståndsdelar som kan bedömas separat och i nytt historiskt ljus, i ett djupare och större perspektiv. Så som exempelvis Tage Lindbom gjorde vid några tillfällen, och var en av de få som kunde göra, som hade tillräcklig distans för att kunna göra. Det simplistiska utmålandet av fascismen en bloc som den Absoluta Ondskan tjänar som vi nu ser, och alltid lätt kunnat förutse, inte ens sitt eget syfte.

Men den pågående rapprochement vi nu tycks stå inför med inte bara vad som kanske är rimligt att kalla den egentliga neofascismen utan också “paleofascismen” och nationalsocialismen i åtminstone delar av den nya högern bekräftar givetvis nödvändigheten av den kritiska urskillningen i behandlingen även av denna senare. Under de omständigheter jag här beskrivit kommer det bli svårt att fortsätta förneka riktigheten av den neofascistiska beteckningen, och jag är inte säker på att de företrädare för den nya högern jag nämnt längre ser det som ett problem. Insikten om frånvaron av de djupare analyserna av den västerländska moderniteten inte bara hos liberalerna och socialisterna, utan även hos den nya högern, aktualiseras på nytt sätt.

Karlsson och NATO

SD har nu alltså valt att förespråka en folkomröstning om NATO-medlemskap. Det synes därmed vara detta man åtminstone i första hand önskar och prioriterar i denna fråga. Man signalerar att man, om folkomröstningen kommer till stånd, ska kampanja för nej, och ställa partiets ekonomiska resurser till nej-sidans förfogande. Men också att vad man med största plötslighet och märklig emfas förklarar vara de “många” partiföreträdare och medlemmar som är för NATO-anslutning ska tillåtas avvika från denna linje och försvara sin motsatta ståndpunkt. Det återstår att se om partiet kommer göra något för NATO-motståndet som sådant efter detta nya förslag, innan frågan om folkomröstningen avgjorts. Och i så fall vad. Kommer Björn Söder, Mikael Jansson, Roger Richtoff och Jeff Ahl fortsätta publicera nya, lätt varierade versioner av sin gamla debattartikel?

Det återstår att se. Mattias Karlsson är i alla fall inte helt ovillig till diskussion. I en kommentar på Facebook till mitt där delade inlägg Åkesson och NATO ställer han (19/10) följande frågor. Jag har besvarat dem där, men upprepar och vidareutvecklar p.g.a. ämnets vikt svaren även här. Karlsson skriver:

“Är en fortsättning av hittillsvarande smyganslutning till Nato utan större genomgripande debatt alternativt ett enskilt riksdagsbeslut i endera riktningen bättre än att det svenska folket en gång för alla får avgöra frågan i en folkomröstning?

Om inte, vilka ytterligare alternativ finns det?

Till saken hör att SD:s parti- och principprogram ända sedan grundandet har stipulerat att vi skall verka för fler folkomröstningar i stora och viktiga frågor.

Är inte frågan om en eventuell Nato-anslutning en sådan fråga?

Flera mätningar, interna såväl som externa, har visat att en majoritet av SD:s väljare och medlemmar är för ett Nato-medlemskap. Om det mot förmodan skulle bli så att Nato-frågan inte avgörs genom ett enskilt beslut av en tillfällig riksdagsmajoritet, utan frågan istället överlämnas till det svenska folket genom en folkomröstning, borde SD då belägga en majoritet av sina medlemmar med munkavle alternativt stämpla en majoritet av sina medlemmar som avfällingar och utesluta dem?

Om inte, vilka andra alternativ finns det i ett sådant scenario?”

Man hoppas att den första frågan springer ur en bestående, uppriktig övertygelse om riktigheten av partiets gällande ståndpunkt rörande NATO, som med en välvillig tolkning kan antas ligga till grund för Åkessons utspel härom veckan. D.v.s. man är, med denna tolkning, säker på att folket en gång för alla skulle rösta mot ett medlemskap. Och därför menar man att det med en folkomröstning finns bättre utsikter för partiets linje än vad som skulle vara fallet med fortsatt arbete för en riksdagsmajoritet som sätter stopp för NATO-anslutningen.

Jag är inte säker på att en sådan säkerhet är berättigad. Den NATO-kritiska opinionen växer nu och visar i vilken utsträckning man ser igenom propagandan, men inför en folkomröstning skulle folket i stor utsträckning vara utlämnat åt det ofantliga “västliga” mediamaskineriets ytterligare intensifierade bearbetning. Det var inte länge sedan media och de gamla partier som på senare år låtit sig värvas av NATO-lobbyn kunde peka på att opinionen rörde sig i deras riktning. Riksdagsbeslut mot anslutning, uppnått efter fortsatt kontinuerlig opinionsbildning och påverkan på de vacklande partierna, är givetvis ur partilinjens perspektiv bättre än att en tillfällig folkmajoritet en gång för alla avgör frågan till förmån för anslutning. T.o.m. fortsatt smyganslutning är bättre än det senare. Härmed är även den andra frågan besvarad: något ytterligare alternativ behövs inte, SD bör enligt min mening arbeta för att riksdagen fortsatt motsätter sig anslutning. Det aktivt opinionsbildande ledarskap detta alternativ kräver måste kompromisslöst exponera och kritisera den pågående smyganslutningen, och större genomgripande debatt måste dras igång och kontinuerligt vidmakthållas.

Ja, partiets program har från början förespråkat fler folkomröstningar i stora och viktiga frågor. Men det innebär inte att logiken i den tredje frågan håller. Karlsson synes mena att innebörden är att om en fråga är stor och viktig ska partiet förespråka folkomröstning i den. Men det kan omöjligen vara innebörden. Anledningen till att Karlsson ser det som mindre önskvärt att en riksdagsmajoritet avgör frågan tycks vara att en sådan majoritet är tillfällig. Men vilken är här den generella skillnaden mot folkomröstningar? Där visar ju de få svenska exemplen på små majoriteter, som efter omröstningarna väl ganska snabbt försvunnit: en opinion som ändrat sig. Och framför allt gäller ju att ett parti överhuvudtaget inte kan låta sin politik i alla stora och viktiga frågor bestämmas av vad en majoritet av folket för tillfället tycker.

För ett år sedan gick partiet ut med ett upprop för folkomröstning om invandringen. I det fallet var det ju helt osannolikt att partiet skulle behöva lägga ned sitt motstånd mot den nuvarande invandringspolitiken p.g.a. en oönskad majoritet. Kravet uppfattdes därför som uppenbart, entydigt och uteslutande ett riskfritt sätt att vinna seger för den egna linjen.

Men innebörden av kravet på hänskjutande av en fråga till folkomröstningsinstitutet är väl rent principiellt budskapet att partiet, i det fall den tillfälliga majoriteten röstar mot partiets linje, åtminstone praktiskt-politiskt kommer acceptera detta och ändra sin linje i överensstämmelse med resultatet. I det nu aktuella fallet är utgången på helt annat sätt osäker. SD erbjuder sig därmed s.a.s. att överge sitt NATO-motstånd om en tillfällig majoritet önskar anslutning. Partiet skulle lämna ordet uteslutande till de “många” företrädare som nu alltså plötsligt sägs vara för anslutning och för vilka det i den eventuella folkomröstningskampanjen, enligt rubriken på Åkessons inlägg i SvD, kommer vara “fritt fram” att driva sin egen, mot partiets stridande linje.

Även Karlsson och Åkesson måste ju se att risken inte är lika obefintlig som i invandringsfrågan. Denna gång skulle det inte alls bara handla om att formellt och på beslutsmässigt avgörande sätt erhålla den självklara bekräftelsen på folkopinionens överensstämmelse med partilinjen. Därför sänder tvärtom det nya utspelet, även utan den oroväckande proklamationen av “samvetsfrihet” för avvikarna, den beklagliga signalen att partiet numera är öppet och oavgjort i frågan.

En viktig likhet finns dock mellan invandringsfrågan och NATO-frågan. Varje djupare och mer omfattande analys av den senare i relation till SD:s helhetliga politik och allmänna mål och vision visar att den lika litet som den förra är en sådan där partiet med bevarad grundläggande identitet och profil kan acceptera att utslag som går emot den etablerade linjen.

Att betrakta det förhållandet att en fråga är stor och viktig som i sig ett tillräckligt kriterium för att partiets hållning i den ska avgöras genom folkomröstning är absurt. Och NATO-frågan är alldeles för stor och viktig för att partiet i rådande opinionsläge ska kunna önska ett avgörande på detta sätt. Dessutom har frågan, eller borde den ha, en helt annan betydelse för SD och dess essentiella identitet än kärnkrafts-, EU- och EMU-frågorna hade för de andra partierna.

Karlssons frågor aktualiserar den större frågeställningen om det politiska ledarskapets roll i demokratin. Å ena sidan har vi det faktum att ett partis politik förvisso kan radikalt förändras genom att folk med andra åsikter blir medlemmar, får förtroendeuppdrag, och med tiden tar över partiet. Å andra sidan har vi det Paula Bieler brukar insistera på, nämligen att alla har rätt till andra åsikter, men att de inte har rätt att vara medlemmar i och i synnerhet inte företrädare för ett parti. När Karlsson använder uttryck som ”belägga med munkavle” och ”stämpla som avfällingar” får han det att låta som olidliga diktatoriska inskränkningar, svartmålningar, utrensningar. Finns det inte en risk att vissa här associerar till partiledningens tidigare åtgärder mot ett stort antal medlemmar, och vill hävda att det i dessa fall var fråga om mindre avvikelser än hos NATO-anhängarna? Ja, att uteslutningarna rentav kan tänkas ha påverkat det interna majoritetsförhållandet bl.a. i just NATO-frågan?

Men oavsett hur man bedömer dessa fall gäller givetvis på det principiella planet att partiledningen har rätt rörande nödvändigheten av åsiktsmässig gränsdragning och krav på uppslutning kring partilinjen. D.v.s. av den typ av åtgärder som Karlsson i detta fall, när han, med Åkesson, vill acceptera avvikelsen, plötsligt beskriver i starkt negativa termer. Ledarskap och styrning måste ju balansera de tillfälliga opinionerna, ett parti blir meningslöst om det bara är en tom form som fylls med vilka ståndpunkter som helst beroende på vad majoriteten av medlemmar, av partiets väljare som inte är medlemmar, eller av folket som helhet för tillfället tycker. Ett parti måste ju stå för något, ha en tydlig egen vilja, uppvisa en distinkt åskådningsmässig profil, ryggrad, kärna. Det måste själv driva frågor och aktivt bilda opinion.

Mitt svar på den fjärde frågan är att det för mig är självklart att partiledningen, inte bara inför en folkomröstning utan redan nu, bör vidta åtgärder av det slag vi här talar om mot partiföreträdare som inte följer partilinjen. D.v.s. att den bör utöva den typ av ledarskap som inte minst Karlsson själv i andra sammanhang brukar prestera. Och eftersom jag således, omformulerat i de positiva termer Karlsson själv använder i andra fall, svarar ja på den fjärde frågan, blir mitt svar på den femte att inget alternativ för mig är nödvändigt i ett folkomröstningsscenario.

Det är viktigt att notera att Karlsson inte själv tror på möjligheten av en folkomröstning om NATO: “Om det mot förmodan skulle bli så att Nato-frågan…överlämnas till det svenska folket genom en folkomröstning”, skriver han. Och på sin egen Facebook-tidslinje tillägger han samma dag i en uppdatering: “Tyvärr tror jag…inte att det kommer att bli någon folkomröstning då de etablerade partierna inte gillar direktdemokrati särskilt mycket.” (I denna uppdatering avslöjar han också att bara “en knapp handfull personer offentligt protesterat” mot utspelet, något som utan tvekan är signifikativt och högst anmärkningsvärt.) Detta tvivel är en av de saker som faktiskt kan föranleda en mindre välvillig tolkning av utspelets syfte. En än viktigare sådan sak är att Karlsson samtidigt visar att han ingalunda är så säker på att de etablerade partierna befinner sig i strid med folkviljan i den aktuella frågan som den välvilliga tolkningen av utspelet enligt ovan måste förutsätta att han är. De befinner sig enligt Karlsson endast “sannolikt” i strid mot den!

Av de här anförda skälen befarar jag att utspelets verkliga syfte kan vara att möjliggöra ett nedtonande av SD:s motstånd mot NATO-medlemskap, ett tillmötesgående av NATO-vänliga väljare, de nu plötsligt “många” NATO-vänliga företrädarna och den föregivet NATO-vänliga “majoriteten” av medlemmar, såväl som den framtida regeringssamarbetspartnern M och det atlantistiska mediamonstret.

Vill man inte helt enkelt “bli av med” en fråga som inte bara kommit att uppfattas som potentiellt partisplittrande utan också som opinionsmässigt känslig? Kommer partiet ens s.a.s. kampanja för folkomröstningen? Kommer det nu inte bara, när det pressas i frågan, hänvisa till att man vill ha folkomröstning och att man då, inför den, skulle kampanja för nej? Samtidigt som de “många” företrädarna och “majoriteten” av medlemmar kommer vara fria att inte delta i den nej-kampanjen eller rentav att motarbeta den och kampanja för ja? Riskerar vi inte att få folkomröstningsförespråkande i stället för NATO-motstånd – och inte ens det självklart i någon större utsträckning eller som någon särskilt högt prioriterad fråga?

Åkesson och NATO

När krisen i förhållandet mellan “väst” och Ryssland, med särskild tillspetsning i det pågående kriget i Syrien, blivit allvarligare än någonsin, med uppenbara risker för världsfreden, gör Jimmie Åkesson inte bara ett nytt utspel om att SD önskar en folkomröstning om svenskt NATO-medlemskap, utan också om att “många företrädare” för partiet är för ett sådant medlemskap och att dessa inför den önskade folkomröstningen ska beviljas “samvetsfrihet”, tillåtas följa sin egen övertygelse.

När Aftonbladet för många år sedan satte en tillspetsad rubrik på en artikel av Åkesson om islam, kände han sig under mycket lång tid tvungen att ta avstånd från den genom att påpeka att den var tidningens och inte hans egen. Åkesson torde därför vara särskilt känslig inför och uppmärksam på rubriksättning. Man undrar av denna anledning hur han förhåller sig till den rubrik under vilken det nya utspelet återfinns i SvD: ‘Åkesson: Fritt fram att gå emot partiets Natolinje’ (13/10). Hittills har jag inte hört någon protest från honom eller ens från någon annan i partiet. Det är inte otänkbart att den särskilda vaksamhet inför rubriksättning som man måste förvänta sig hos Åkesson gör det rimligt att anta att han själv godkänt rubriken.

Det ser inte bra ut. Åkesson förnekar i artikeln inte utan menar sig tvärtom även nu hävda att partilinjen är nej till NATO-medlemskap. Men det är givetvis inte detta välkända som är innehållet i utspelet. Det inramar bara, med märklig kontrasteffekt, inte bara det nya, ur den alltfort gällande partilinjens perspektiv redan problematiska kravet på folkomröstning, utan, som rubriksättaren lätt och snabbt uppfattat, budskapet om samvetsfrihet för förespråkarna av medlemskap.

Idén om folkomröstning är problematisk såtillvida som det kan se ut som om Åkesson vill retirera från motståndet, som om han, trots hans försäkran att SD skulle kampanja för nej till medlemskap, vill tona ned eller sudda ut partiets egen ståndpunkt i frågan, som om han vill vältra över ansvaret på folket. När detta för SD borde vara en fråga som överhuvudtaget inte är öppen för diskussion. Men deklarationen rörande NATO-förespråkarna i partiet är värre. Senast i våras, i samband med kritiken mot partiets agerande i samband med riksdagsbeslutet om det s.k. värdlandsavtalet, insisterade Kent Ekeroth på att “ingen” ville gå med i NATO – d.v.s. ingen i partiledningen. Mot påpekandet att man inte gjorde vad man kunde för att stoppa avtalet, d.v.s. stödja V:s minoritetsbordläggning, försvarade man sig genom att betona att man dock röstade nej till avtalet. Det gällde att visa att partilinjen låg fast.

Det var inte helt övertygande. En partistyrelseledamot, Sven-Olof Sällström, vederlade omedelbart på generande sätt Ekeroth genom att förklara sig vara för medlemskap. Men nu, bara några månader senare, är det alltså så oviktigt för Åkesson att upprätthålla skenet av enighet om partilinjen i denna fråga att han själv inte bara går ut med uppgiften att många företrädare vill att vi ska gå med i NATO, utan med att han själv ger dem tillåtelse att på detta sätt avvika från partilinjen. Trots tidigare tveksamma uttalanden och det svaga agerandet mot värdlandsavtalet visste jag inte, och trodde jag inte, att det fanns många företrädare som förespråkar medlemskap. Att Åkesson sanktionerar detta är givetvis det mest illavarslande, men redan informationen om deras existens är litet chockerande, särskilt när den framförs offentligt på detta programmatiska sätt där det är svårt att inte anta ett specifikt syfte.

Man blir inte helt lugnad av att Mattias Karlsson säger att det bara är SD:s fiender som påstår att partiet håller på att byta kurs. Björn Söder reagerade skarpt mot den snabba och radikala positionsförskjutningen, och tog avstånd från såväl folkomröstningskravet som godkännandet av avvikelsen från en partiståndpunkt som, som han påpekar, endast kan ändras genom beslut på landsdagarna. På det möte med riksdagsgruppen som föregick den av NATO-fanatikerna L begärda säkerhetspolitiska debatten i torsdags ska Söder också ha protesterat mot att Karlsson agerat för att förhindra honom att företräda partiet. Det blev i stället Åkesson som förde SD:s talan. Även i denna debatt framförde han den nya idén om folkomröstning.

I SvD går han alltså längre. Motståndet mot NATO-medlemskap har alltid definierat partiet, varit centralt för dess identitet, och inneburit en av de tydligaste och mest självklara uttrycken för dess ideologiska grundsyn såväl som dess historiska förståelse av Sverige. Men nu går partiledaren ut och förklarar att det, med SvD:s rubriks ord, är “fritt fram” för partiföreträdare att inta en ståndpunkt motsatt partilinjens. Det nya utspelet visar att det nu inte bara är oviktigt att, som i våras, upprätthålla skenet av enighet i motståndet, utan att det också är viktigt att lyfta fram och proklamera acceptans för den oenighet som inte heller då kunde helt döljas. Det är svårt att tolka detta på annat sätt än att Åkesson själv vill åtminstone förbereda och möjliggöra SD:s framtida omsvängning i frågan.

Den allmänna ytlighet och det relativa ointresse som, som jag diskuterat i mängder av inlägg, präglat det mesta av partiledningens utrikespolitiska perspektiv genom åren och redan tidigare resulterat i otillfredsställande uttalanden, har självfallet medfört en otillbörlig mottaglighet för den oavbrutna neokonservativa och liberalinterventionistiska globalistpropagandan från “väst”. Men att det av de starka organiserade västintressenas tryck åstadkomna, hos vissa utan tvekan högst reella tvivlet på partilinjen, det för allmänheten icke längre döljbara vacklandet, nu resulterar i ett så långtgående utspel som det Åkesson gör måste också tänkas ha en mer närliggande – men givetvis relaterad – förklaring: kalkylen att det för ett framtida regeringssamarbetes skull kan vara värt att följa borgerligheten i dess omprövning i NATO-frågan.

Det är en, milt uttryckt, bristfällig kalkyl. Vinsten skulle förstås vara att man genom regeringssamarbetet får möjlighet att genomdriva sin övriga politik, i vilken motståndet mot massinvandringen och mångkulturen står i centrum. Men detta är inte bara en enkel prioritering, det innebär en direkt motsägelse. Betalar man priset av ett uppgivande av motståndet mot det väldokumenterat ISIS- och massmigrationsbefrämjande NATO tar man i verkligheten ett steg mot att minimera denna möjlighet. Man ansluter sig till den politik och de krafter som varje djupare analys kan visa orsakat allt det SD säger sig vara emot. För att inte tala om att man dramatiskt ökar risken att dra in Sverige i ett nytt storkrig.

Här kan invändas att det finns östeuropeiska länder som är medlemmar i NATO men som samtidigt genomdrivit just SD:s politik, ja en betydligt mer långtgående politik i samma riktning. Men det senare står likafullt i ett motsatsförhållande till det förra: politiken har genomdrivits trots NATO. Att det varit möjligt är ett tänkvärt vittnesbörd om den olikartade historien och det annorlunda opinionsläget i “SD:s” frågor. Men allteftersom klarsynen ökar rörande den internationella politikens större sammanhang såväl som den katastrofala mångkulturella situationen i “väst”, växer motståndet mot NATO i dessa länder. Liksom i övriga Europa. Ja, även i USA.

Och förstås i Sverige. Om SD i detta läge håller fast vid den etablerade partilinjen kommer man, med stöd av denna opinion, med unik tyngd och trovärdighet kunna utöva det verkliga ledarskap som vårt land är i akut behov av på de här berörda områdena. Och med den av “väst” skapade och alltmer tillspetsade konflikten med Ryssland och dess allierade handlar det just nu om säkerhetspolitiskt potentiellt avgörande ställningstaganden. Får krigshetsarna sin vilja fram är NATO-medlemskap motsatsen till ett skydd. Det skulle innebära en omedelbar risk, ännu mer påträngande än den allmänna kontraproduktiva motsägelsefullheten i den förstärkta anslutningen till det tvivelaktiga liberalglobalistiska “väst”. Ett väst som redan, helt av sig självt, kan vara på väg mot en omprövning som snabbt skulle göra all NATO-orientering till en meningslös återvändsgränd, och med ännu större tydlighet få den att framstå som historiskt hopplöst överspelad.

Men efter att först ha upprepat argumentationen för partilinjen övergår Åkesson nu alltså i stället, i en och samma märkliga artikel, till att skicka signaler om dess möjliga förändring, till att acceptera en enorm avvikelse som han dessutom vill betona är starkt utbredd. Är det “fritt fram” för NATO-anhängare att ta över partiet?

SD, Putin och extremismen

Mattias Karlssons anklagelser i SVT:s Aktuellt i förra veckan mot Kent Ekeroths politiske sekreterare Dick Abrahamsson för “extremism och radikalism” är märkliga även utifrån SD:s och Karlssons egen förståelse av Ryssland, och måste närmare utredas och belysas.

Abrahamsson hade förvisso gått långt i sitt uttryck för uppskattning såväl av den statliga TV-kanalen RT som för Putin. Men RT är på många sätt en påfallande liberal kanal, inte minst i dess multikulturalism – långt liberalare än SD. Karlsson förnekar det inte. Och Putin själv står definitivt inte för någon radikalism eller extremism motsvarande vad som normalt benämns på detta sätt av SD-ledningen. Tvärtom kommer den gamla Sovjetretoriken till användning mot just denna typ av extremism i Ukraina.

Karlsson menar också i ett inlägg på Facebook att Putin har varma känslor för kommunismen, samtidigt som han inte är tillräckligt nationalistisk och inte tillräckligt hård mot islam och muslimerna. Detta anförs som skäl till att konservativa inte borde sympatisera med honom, såsom han menar sker. När Abrahamsson stängdes av med hänvisning till den nolltolerans som förklarades gälla extremism och radikalism, måste innebörden därför vara att partiet menar att han gillade en TV-kanal och en president som ansetts vänsterextrema och vänsterradikala.

Karlsson pekade också på Putins multikulturalistiska imperialim. Det var ur denna som det otillräckliga accepterandet av nationalismen följde. Exemplen var de forna Sovjetrepublikerna och andra delar av det äldre imperiet. Men även Ryssland självt måste ju inbegripas här, eftersom partiet försvarar nationalismen som princip, en “universell nationalism”.

Historiskt sett ligger det i och för sig ingenting vänsterextremt i en i viss mening multikulturalistisk imperialism. Tvärtom var det, om än i en begränsad, inomeuropeisk betydelse, i hög grad var vad konservatismen ofta kom att försvara under 1800-talet mot den radikala och ofta revolutionära liberala nationalismen. Senare utvecklades förvisso konservativa varianter av nationalismen, men att generellt tolka nationalismen som konservativ är, som jag ofta fått anledning att påpeka, historiskt felaktigt. Men Karlsson tänker främst på det muslimska inslag som i dagens ryska multikulturalism går långt utöver det som fanns i det historiska ryska imperiet. Och därmed är det inte uteslutet att han också menar att nya vänsterideologiska element tillkommit. Men varifrån har sådana element i så fall kommit? De har förstås kommit från det liberala “väst” som SD envist underlåter att kritisera i samma utsträckning som Ryssland.

Karlssons argument syftar hursomhelst alltså helt explicit till att förklara just för konservativa (med vilket han här, karaktäristiskt nog, vill mena främst SD:are; det är fråga om en maning till rättning i de egna leden) varför Putin inte är någon bra förebild för dem. Till det hittills uppräknade lade han regimens auktoritära drag, de påstådda övergreppen mot politiska motståndare, och aggressivt beteende gentemot vissa grannländer. Men inget av detta motsäger innebörden av kritiken som en kritik mot vänsterextremism, vänsterradikalism.

Karlsson har utan tvekan rätt i att, som kan observeras i RT, Putin s.a.s. är problematiskt liberal, mer liberal än SD och Karlsson själv. Och naturligtvis kan man säga att den således även i Ryssland utbredda liberala radikalismen är “extrem” ur ett större konservativt perspektiv, även om det vore märkligt av det ävenledes liberaliserade SD att avstänga partiföreträdare för att de uttrycker sympai för detta Ryssland (“sprider rysk propaganda”, som det hette). Men Karlsson går längre. Han menar alltså att Putin och hans regim är extrema inte minst därför att de också uppvisar sympatier för kommunismen. Uttryck för uppskattning av Ryssland är därför – synes Karlsson mena – en så allvarlig extremism att principen om nolltolerans måste tillämpas.

Men detta är i sig en extrem tolkning av Putin och hans politik. Putin värnar förvisso ett mått av historisk kontinuitet med Sovjettiden. Även utifrån konservativa insikter måste man ju förstå, hur illa man än tycker om kommunismen, att det inte går att eller är i alla avseenden är lämpligt att plötsligt tänka bort 70 år av det nära förflutnas historia. Men han står verkligen inte för Sovjetunionens typ av vänsterextremism, vare sig politiskt, ekonomiskt, moraliskt eller kulturellt. Den vänsterextremism vi kan iaktta i RT är av distinkt “västligt”-liberalt snitt; men Putins regim uppvisar också genuint konservativa drag på flera områden. Allt detta är väl känt och förnekas mig veterligen inte av någon Rysslandskännare.

Men även när det gäller auktoritära dragen, övergreppen mot politiska motståndare och aggressionen mot grannländerna är SD:s kritik problematisk i det att den är oförsvarligt ensidig. Varför riktas aldrig i tillnärmelsevis samma utsträckning kritik mot “väst” och inte minst USA och dess i mycket annorlunda men inte mindre problematiska politiska missförhållanden, varav vissa har att göra just med denna radikalmoderna universalism? Där har åsiktsklimatet länge rört sig mot en “mjuk” proto-totalitarism där avvikelse från den korrekta normen bestraffas på en rad indirekta, i högsta grad kännbara, grundlagen kringgående sätt. Där finns lika många anklagelser mot övergrepp mot obekväma personer, i synnerhet från paret Clinton. Och aggressionen mot andra länder – om än mer avlägsna – är långt mer omfattande. Att betrakta uttryck för uppskattning av Putins Ryssland som nolltolerabel extremism är både i sig och framför allt i perspektivet av den totala acceptansen av reservationslös USA-vänlighet en – extremism.

Ryssland har sina egna, specifika historiska förhållanden att arbeta utifrån, något som, återigen, den konservative historicisten Karlsson, som i övrigt kraftigt markerat mot den abstrakt-rationalistiska liberala universalismen trots dess allt starkare grepp om hans eget parti, ju måste förstå. (Märkligt nog är det dock just han själv som regelmässigt utpekas som ansvarig för detta starkare grepp.) I USA handlar det om missförhållanden i ett land som alltid haft helt andra förutsättningar att förverkliga och därför också i viss utsträckning har förverkligat den yttrandefrihetsbaserade, i vid mening liberala demokrati som SD försvarar – men som också, av anledningar som utförligt och framgångsrikt förklarats av konservativa analytiker, länge, och i tilltagande hastighet, rört sig mot att inskränka den. Och Karlsson och den övriga partiledningen måste ju kunna se att det ryska agerandet i förhållande till grannländerna, och främst tidigare Sovjetrepubliker, idag till mycket stor del förklaras av detta “västs” problematiska NATO-politik och olika slags interventioner.

Man får hela tiden intrycket att SD-ledningen har en alltför ytlig förståelse av problemen med “väst” och därmed även av de verkliga orsakerna till de missförhållanden den egna politiken syftar till att bekämpa. Att den inte förstår att den på sina håll förekommande relativt positiva syn på Putin de förfasas över och överdrivet beskriver som “beundran” och “vurm” ofta helt enkelt beror på en djupare, historiskt grundad medvetenhet om “västs” natur och verkliga rörelseriktning. Och på det faktum att bl.a. det liberala RT faktiskt med viss systematik lyfter fram sådant som västmedia förtiger. Är det antinationalistisk multikulturalistisk imperialism och stöd för sådan som ska fördömas som extremism, så är “västs” ett långt bättre exempel: den är av uppenbara skäl långt mer extrem än den ryska.

Först mycket sent har ju Ryssland börjat lyckas införa demokrati av västlig typ. Resultatet är oklart. Oligarkin eller plutokratin under Jeltsins tid representerade knappast uppnåendet av något i rimlig mening demokratiskt ideal, lika litet som den amerikanska motsvarigheten, med dess starkare inslag av mediakrati, gör det, trots Amerikas alla goda förutsättningar. Nyligen hölls val till duman som, som vanligt, fick högst begränsad mediabevakning hos oss. Vilka brister det än må ha haft var det åtminstone inte någon rituellt maktbekräftande skenhändelse av enpartistatens typ. Däremot bekräftade det återigen, tror jag, det Rysslandskännare väl oftare borde påpeka, nämligen att Putin och det honom närstående partiet Enade Ryssland är en moderat kraft i dagens Ryssland, t.o.m. i en mening som delvis – såsom visas bl.a. av det ofta utpräglat liberala innehållet i RT – går utöver den ryska kontextens specifika relativa.

För det är inte bara Karlsson som anser Putin otillräckligt konservativ, otillräckligt nationalistisk, otillräckligt hård mot islam. Karlsson skulle, i relativitetens verklighet, kunna synas kritisera Putin från en “radikalare” och “extremare” position – en högerradikalare och högerextremare. Detta motsägs inte av kritiken rörande bristande demokrati. Om Ryssland idag blev mer demokratiskt skulle förvisso de västunderstödda och västdirigerade liberala krafterna på alla områden, inklusive pussyriotifieringens programmatiska kulturella och moraliska subversion, få friare spelrum. Men såvitt jag förstår är det inte dessa, utan en mer hårdför rysk nationalism och antiislamism som skulle ta över makten eller åtminstone gå framåt. Och dessa riktningar skulle inte bara överensstämma med Karlssons ståndpunkter, utan gå utöver dem. Det är de, knappast Putin, som inte bara i rysk utan också europeisk jämförelse skulle visa sig radikala och extrema i högermening. Ju mer olik en kultur är vår egen, desto mindre sannolikt är det att demokrati leder till liberalism, ja, att demokrati bevarar demokrati.

Kan vi alltså dra slutsatsen att SD vidtar åtgärder mot sina förmenta putinister för att de är vänsterextremister, antinationalister, islam- och multikulturbejakande , t.o.m. kommunismnostalgiker? Nej, naturligtvis inte. Partiledningen vet att putinisterna inte är vänsterextremister. Men för att förklara det felaktiga i deras uttalanden, för att motivera åtgärder mot dem i enlighet med nolltoleransens princip, anförs en påstådd vänsterextremism hos Putin.

Det håller givetvis inte. Men motsägelsen och osanningen döljs antagligen av tillvänjningen vid den bisarra, även av SD tillägnade helt allmänna, politiskt obestämda extremismretoriken: “extremism” som sådan, allt som är extremt, allt som för tillfället uppfattas som extremt, oavsett vad, är enligt denna inte bara politiskt oacceptabelt utan moraliskt förkastligt, uttryck för ondska, och blir föremål för den från konservativt perspektiv i sig extrema liberala demokratismens pompösa fördömanden. Med denna enkla retorik lyckas man numera faktiskt ofta undvika diskussion om och redovisande av varje ideologisk och politisk innehållsbestämning.

I detta fall med Abrahamsson och Putin/Ryssland måste dock åtminstone många av dem som tog del av Karlssons förklaring på Facebook ha blivit akut medvetna om det absurda sakläge som dolde sig bakom retoriken. Trots den bestående oviljan att ingå i Marine Le Pens grupp i Europaparlamentet uttrycker SD:s partiledning ofta sympati för europeiska partier som AfD och FPÖ, som ofta framstår som rent “Putinvänliga” i jämförelse med SD. Menar Karlsson nu att dessa partier, och franska FN, hyser denna inställning p.g.a. Putins vänsterextremism, multikulturalism, bristande nationalism, svaghet i motståndet mot islam? Innebörden av vad han säger blir ju att han tillrättavisar dem, tillsammans med Abrahamsson, för att de inte förstått att det är detta Putin står för, för de brister de därmed uppvisar som konservativa.

Tidskriften Samtidens Tomas Brandberg pekar på “det ‘gamla SDU'” och “medlemmar som av olika skäl (till exempel uteslutning) lämnat partiet”: det är bland dem vi enligt honom finner de förhatliga putinisterna. De är knappast kända som vänsterextremister. Men att döma av Karlssons förklaring måste de nu förstås som konservativa som missuppfattat grundläggande saker om Putin. De är de konservativa som måste upplysas om vad Putin i verkligheten står för. De är högerextremister som av okunnighet stöder vänsterextremisten Putin.

Partiets tolkning av Putin – om nu Karlsson är representativ – är givetvis ensidig och överdriven, ja missvisande. Hur Putin, och därmed någon eventuell på verklig förståelse av Putin grundad “putinism”, överhuvudtaget skulle kunna vara liktydigt med “extremism” eller “radikalism” i en rimligt exakt, för tillfället gällande mening, är svårt att se. Det är naturligtvis inte långsökt att gissa att den verkliga anledningen till att man ville bli av med Abrahamsson var att han, alldeles oavsett den förmenta okunnigheten om Putin, ansågs “högerextrem” på samma sätt som SDUarna – inte minst eftersom sådana anklagelser ofta riktas mot Ekeroth själv, som anställt honom. För syftet att uppvisa Abrahamsson som ännu ett exempel på den liberal-dygdiga utrensningen av högerextremister kunde ju beskrivningen av Putins politik, och den därmed för åtminstone vissa oundvikliga implikationen att Abrahamsson, om extremist, måste vara vänster- och inte högerextremist, framstå som kontraproduktiv. Om sekreteraren ansågs höger- eller nationalistextrem borde ju detta på något sätt uppvisats av Karlsson i ett fördjupande Facebookinlägg. Det är ju just kampanjen mot den påstådda högerextremismen och dess företrädare som för partiledningen länge varit nästan det viktigaste av allt, det som före allt annat ska definiera partiet och skänka det liberaldemokratisk moralisk legitimitet.

Men dessa komplexiteter, dessa i själva verket svindlande oklarheter rörande sakligt avgörande ting, försvinner i debattens primitiva brus. Putin – dåligt, ont – extremism: mer avancerat än så blir det inte. I själva verket kan partiets åtgärd och förvirrade förklaring endast ha föranletts av dess otillbörliga anpassning till det “västliga” mediatrycket och annan påverkan från samma håll. Det är opinionsmässigt ofördelaktigt att synas vara “Putinvänlig”, punkt. Alldeles oavsett vad det sakligt, politiskt, ideologiskt och historiskt handlar om. Det är lovvärt att Karlsson försökte sig på en mer ingående förklaring, men den här gången gjorde det tyvärr, av de skäl jag här diskuterat, knappast saken bättre. Frågan om förhållandet till Ryssland är alltför viktig för vårt land, ja för Europa och hela världen, för att detta slags förvirrad opportunism ska kunna accepteras.

Jag kan inte tillräckligt bedöma och därmed inte ta ställning till Abrahamsson – eller den samtidigt diskuterade, på riksdagskansliet anställde ryssen “Putilov”, som rentav anklagades för att vara betald av Putin. Vad som mer än någonsin står klart är dock att SD behöver personer som med gott omdöme och välavvägd balans kan bedöma såväl Ryssland som “väst” och deras ledare i relation till Sveriges och Europas intressen. Karlsson tillade åtminstone några få nyanserande, västkritiska formuleringar, liksom några som erkände någon enstaka förtjänst hos Putin och uppställde en god relation även till Ryssland som mål. Det är utmärkt och tyder på klarsyn. Men det är inte tillräckligt som motvikt till den partilinje som med sådan långvarigt beslutsam och ängsligt sneglande energi hamras fast i dessa frågor, till det alltför omfattande, osjälvständiga tjutandet med den antiryska hetsens ulvar.

Identitär Idé

Jag hade missuppfattat allt.

Först efteråt, när jag läste David Gellermans rapport på Motpol, insåg jag hur fel jag hade.

I enlighet med min linje att en av kritisk urskillning präglad dialog med Motpol-kretsen, identitärerna, den nya högern o.s.v. bör bejakas, en linje jag drivit och tillämpat här i bloggen i många år, tog jag mig nu i helgen för första gången till Motpols stora årliga evenemang, endagskonferensen Identitär Idé. Denna gång firades dessutom Motpols 10-årsjubileum.

Men det enda jag gjorde där var att gnälla och klaga och skälla.

Arrangemanget med lokalens hemlighållande, som anvisade besökare att samlas vid tunnelbanestationen för att därifrån vägledas av arrangörerna, framstod först som litet märkligt och överdrivet. Identitär Idé har ju funnits i många år, och evenemang med s.k. “högerradikaler” är ju nu överhuvudtaget vanliga, okontroversiella, överallt förekommande, mainstream. Men sakkunskapen upplyste om att det främst hade att göra med problemet med islamistisk terrorism, eftersom en av talarna var Mimi Al Laham (“Syrian Girl”). Väl framme verkade det dock som om det inte fanns några säkerhetsåtgärder alls, det var fritt fram för vem som helst att gå in, med stora väskor. Många tycktes inte ens ha köpt biljetter i förväg.

Av programmet, som inte delades ut utan fick uppletas upptejpat på finstilt A4 på en vägg, framgick att båda huvudattraktionerna, Al Laham och Greg Johnson, hade bortfallit. I tre timmar väntade de hundratals deltagarna i en alltför varm lokal med inom kort mycket dålig luft på att något skulle hända. Ingenting sades, ingen förklaring till förseningen gavs. Efter någon timme ombads de som köpt s.k. VIP-biljett att gå fram till podiet. Där fick man en skylt som det stod VIP med stora bokstäver på, att bära på kavajslaget. Man hade hellre velat ha något att dricka när man betalt 850 kr för biljetten. I stället fick man köpa öl eller annan dryck och smörgås i ett hörn. Men man behöll skylten i förhoppningen att det skulle bidra till att något som motiverade VIP-priset skulle dyka upp.

Det förklarades att det var tekniska problem med de bilder som skulle visas. Efter tre timmar kom talarna igång. Ljuset fungerade inte, talarna stod i mörker, och det klagades också på ljudet. Bilderna var inte värda något som helst dröjsmål. Talen handlade inte om identitarismens idéer utan om partipolitik. De var mycket korta, men tid var ändå inte avsatt för efterföljande frågor och diskussion. När tre talare var avverkade skulle det bli 20 minuters paus. Den blev i stället en och en halv timme. Efter ytterligare några talare var det “middagspaus”. Hela jätteevenemanget hade nu flyttats till en större sal i samma hus, med servering och försäljning av böcker från Arktos (och ett gammalt nummer av Samtidsmagasinet Salt) intill. Jag frågade mig fram om vad som nu skulle ske, hur det nu skulle gå till, och hänvisades till ett annat rum långt bort i ändan av en korridor: VIP-rummet. Där kunde man, om man upptäckte att en liten vagn rullades in från köket två gånger, om man höll sig framme, och om man tjatade på personalen, få en bit paj, som de övriga deltagarna i stället kunde köpa – till betydligt lägre pris än de 600 ytterligare kronor utöver sitt biljettpris som de hade behövt betala för VIP-biljetten – i den nämnda serveringen bredvid den nya salen. Skillnaden var möjligen att det vin som serverades i VIP-rummet var mousserande.

Den andra VIP-förmånen skulle vara att man kunde träffa talarna. Men varje deltagare hade redan haft all tid i världen att i grunden lära känna dem, och till detta gavs tillfälle överallt också efter middagen. Nu blev effekten i stället att man under middagen inte fick tillfälle att tala med de övriga deltagarna. Jag hade tänkt mig att alla de anonyma Motpol-skribenterna och deras många anhängare i kommentarfälten, alla de wagnerianska signaturerna som jag en gång råkat kalla “teatraliska lekstugefascister”, nu kanske skulle ta tillfället att hoppa på mig och ge igen. I och för sig hade de flesta reguljära skribenterna snabbt visat sig förstående. Solguru hade alltifrån början varit vänlig, Oskorei (som senare framträdde som Joakim Holm, och efter ytterligare någon tid under det nuvarande namnet Joakim Andersen), Motpols främste eller åtminstone dominerande skribent, hade skrivit mycket uppskattande om mig under åren. T.o.m. flitige kommentatorn Maximus’ våldsamma anklagelser hade förbytts till beröm. Men ändå.

Var fanns alla dessa nu? Oskorei förklarades ha fått förhinder. Solguru, som visserligen inte skrivit på flera år, sades ha dragit sig tillbaka till familjelivet och inte heller deltaga på evenemang som detta. Var fanns Wodinaz? Gudomlig Komedi? Nordanvind, som jag varit särskilt kritisk mot? Om dessa var närvarande gav de sig inte till känna. Jag har tidigare hävdat att Motpol utvecklats i rätt riktning. Med detta avsåg jag bl.a. att man släppt eller minimerat pseudonymerna. Men nu tycktes inte heller exempelvis Lennart Svensson, som man skulle kunna tänkas känna igen från bilder, vara på plats. Definitivt inte min gamle vän Jonas De Geer. John Järvenpää? Nej, inte en enda av de gamla Motpolskribenterna som jag mindes och sett fram mot att träffa kunde jag hitta på detta jubileum. Daniel Friberg höll sig, vill jag minnas, tidigare mer i bakgrunden; såvitt jag förstår är han grundaren, men det är väl först på senare år som han blivit den mest synlige av alla. Av de under senare år tillkomna skribenterna var den från SD välkände Patrik Ehn en av talarna. Men annars saknade jag även i denna kategori sådana jag särskilt lagt märke till och uppskattat. Naturligtvis ska sägas att de flesta av de gamla, om de faktiskt var där, inte heller kunde förväntas känna igen mig, och de kunde ju också tänkas ha glömt mig. I så fall skulle det ha hjälpt om man fått en namnbricka i stället för en VIP-skylt. Efteråt fick jag höra att den gamle SD-ideologen Johan Rinderheim varit närvarande.

Man hade velat ha en kaffe efter “middagen”. Men det, och allehanda bakverk från Delicato, fanns bara till försäljning i serveringen i den andra delen av huset, där de lika intressanta deltagare som köpt den vanliga, billiga biljetten satt för sig själva. Efter ytterligare några talare bestämde jag mig för att gå till serveringen och, fladdrande med VIP-skylten, insistera på att få en kaffe. Det var slut. Den för kaffemaskinen ansvarige hade gått hem. Det var i och för sig inte konstigt med tanke på den sena timmen, de ofantliga förseningarna. Jag gick ut ur huset och hittade ett gatukök alldeles intill. Där serverades inte kaffe, men den vänliga personalen förbarmade sig över den utan tvekan fullt synbart plågade varelsen med den märkliga skylten, och bjöd mig av sitt eget kaffepauskaffe. Jag tog med det in. Vid det här laget hade man i serveringen tydligen börjat ana att det kanske kunde ligga något i mina invändningar: de bjöd på en negerboll. Talarna fortsatte till midnatt. Därefter skulle något slags konsert äga rum. Men jag gick utmattad hem.

Jag hade som sagt missförstått allt.

David Gellerman förklarade på Motpol:

“Med över 240 deltagare, ungefär dubbelt så många som föregående år, så kan det också konstateras att det fanns inslag av organisatorisk växtvärk. Deltagarrekord och nya, obekanta lokaler och faciliteter är väl en sak, men det finns likafullt jobb kvar att göra för arrangörerna när det gäller tidsprecision i aktiviteterna. På ett sätt är vi fortfarande som en familj, med en familjs tålamod med tillkortakommanden hos familjemedlemmar, men om detta med Identitär Idé växer som det har gjort så måste den organisatoriska kapaciteten växa lika fort eller fortare. I vilket fall som helst var det inget fel på improvisationsförmågan, talarna kom upp på banan en efter en, och ingen tyckte nog annat än att alla aktiviteter var värda att vänta på.”

Plötsligt förstod jag.

Jag tillhörde inte familjen. Eller möjligen var jag ett svart får i familjen. Jag hade kommit dit med felaktiga, orättvisa förväntningar och krav. Min ovanstående beskrivning säger mer om mig själv än om evenemanget. Jag var odräglig. Detta är inte ironi. Jag menar allvar.

Med fördubblat deltagarantal och de större lokaler som därmed krävdes var detta rimligen på många sätt ett nytt evenemang. Man hade helt enkelt inte hunnit utvidga och förstärka organisationen. Man hade inte förstått innebörden av den snabba växten, explosionen.

Jag måste få vidhålla att de olika biljetterna och därmed kategorierna av deltagare tillhörde det feltänkta. Men att huvudtalarna saknades var inte arrangörernas fel. De kvarstående talarna var på det hela taget passabla. Gamla namn faller bort, nya tillkommer. Man skulle kunna säga att tematiken var vidare än bara idéernas. Men inslaget av de senare ökade mot slutet. De tekniska felen var sannolikt lokalens.

Under svåra omständigheter åstadkom man ett på många av mig förbisedda sätt imponerande evenemang, som bekräftade vitaliteten hos och intresset för de intellektuella och politiska riktningar som Motpol representerar. Kanske innehåller min litania ovan något litet som kan bli till anspråkslösa, konstruktiva förbättringsförslag inför nästa år, när Identitär Idé av allt att döma blir ännu större. Givetvis kvarstår behovet av kritisk urskillning, men förhoppningsvis kommer detta evenemang bli ett bättre forum även för den typ av dialog jag efterlyser.

Motpol och anonymitetskulturen

Identitär Idé: Motpol i rätt riktning

Tankesmedjan Motpol: Ännu ett steg i rätt riktning

Begreppen “radikalism” och “extremism”

Det är utan tvekan överdrivet att, som motståndare i media och andra partier gjort, påstå att SD skulle vara “Putinvänligt”. Att partiet intar en kritisk hållning mot Putin och Ryssland under Putins regim har inte minst framgått av några av mina egna inlägg här de senaste åren. I dessa har jag också klargjort att denna hållning från mitt perspektiv är alltför ensidigt kritisk, ja, åtminstone indirekt även att kritiken ibland också är felriktad. Med anledning av de anklagelser för Putinvänlighet som föranletts av den på riksdagskansliet anställde tjänstemannen “Putilovs” agerande och av att en politisk sekreterare till Kent Ekeroth uttryckt sig uppskattande bl.a. om den ryska TV-kanalen RT, har Mattias Karlsson försökt ytterligare tydliggöra partiets linje gentemot Ryssland. Ett antal intressanta komplexiteter i partiets hållning blev därmed synliga, komplexiteter som förtjänar att utredas och belysas.

Karlsson hänvisade i SVT:s Aktuellt till partiets 2011 antagna och mycket uppmärksammade princip om “nolltoleransen”. Enstaka avvikelser från partilinjen kunde tolereras, hette det, och Karlsson jämförde förtjänstfullt åberopande av RT med att han själv kunde hänvisa till Aftonbladet. D.v.s. att citera RT behövde inte innebära något allmänt instämmande med kanalens politiska linje. Men när man undersökt en misstänkt avvikare närmare och fått fram en större bild, när ett mönster av allvarlig avvikelse framträder, när man nått en kritisk massa och allting pekat åt samma håll tillräckligt länge, måste man, framhöll Karlsson, vid en viss punkt dra en gräns. Detta är givetvis, rent generellt, riktigt och nödvändigt i ett politiskt parti.

Men Karlsson specificerade att nolltoleransen gällde “radikalism och extremism”. Jag minns nu inte exakt hur denna princip formulerades när den lanserades. Men det finns problem med dessa termer som inte på samma sätt gäller exempelvis “rasism”, som utan tvekan tillhörde det som förklarades inte skulle tolereras. Detta sistnämnda är visserligen, som jag diskuterat tidigare, ett begrepp i akut behov av precis definition, och en term som sådan förutan används enbart som ett funktionellt attackord mot SD. Men det är åtminstone, som jag också menar mig ha visat, ett begrepp som kan ges en begriplig och meningsfull innebörd.

Det gäller dessvärre inte “extremism” och “radikalism” med den användning som numera är vanlig och som länge kunnat studeras även hos Karlsson och Åkesson. I vissa avseenden är denna ett exempel på att man i onödig utsträckning anpassar sig till den av media och de politiska motståndarna dikterade och etablerade diskursordningen. Karlsson och Åkesson måste ju rimligen förstå hur hopplös användningen i själva verket är. Ingenting är mer uppenbart relativt än vad som anses vara radikalism och extremism. Vänsteretablissemangsmedia, otaliga enskilda opinionsbildare och aktörer i kulturlivet, de övriga riksdagspartierna, den amerikanska regeringen och mängder av NGOs och enskilda globlistfinansiärer flyttar med förenade ansträngningar i oerhörd takt fram positionerna med nya punkter på den kulturradikala pussyriotifieringens agenda. Alla, inklusive SD-ledningen själv, vet att det den trodde på igår är radikalt och extremt idag, och att det den tror på idag kommer vara radikalt och extremt i morgon. Ingen effektiv opposition kan erbjudas av politiker som inte på djupet förstått denna agendas motiv, dynamik och mekanismer.

Att definiera en politisk position genom avståndstagande från “radikalism” och “extremism” i största allmänhet innebär en beklaglig nivåsänkning av det politiska samtalet, en degradering av det politiska språket. SD:s syfte kan vara gott: givetvis är det inte så att det inte finns politiska grupper och riktningar de måste ta avstånd från. Det är inte ens så att vissa av dessa riktningar inte just nu verkligen kan beskrivas som extrema. Nej, det är inte ens så att det skulle vara principiellt omöjligt att uppställa en objektiv, universell och innehållsligt entydig definition av radikalism och extremism. Men trots allt detta är den nuvarande användningen av dessa termer hopplös. Den är enbart fördummande och den innebär en kapitulation inför de motståndare som medvetet valt dessa enkla och i verkligheten meningslösa attackord. Med denna strategi tvingas SD:s företrädare hela tiden låtsas vara mindre intelligenta än de är. Förvisso är det ibland, kanske rentav ofta, nödvändigt att spela dum. Men man kan inte göra dumspelandet till en förutsättning för hela sin politik. Man kan inte formulera sin politiska linje så att dumspelandet måste blir det centrala i all retorik.

Inte mindre iögonfallande än begreppens relativitet är den innehållsliga obestämdheten i deras nuvarande användning. Tanketomheten i denna historiskt bara alltför välbekanta typ av politisk-semantisk slapphet framstod på kanske oöverträffat sätt när på den – i sig lovvärda – s.k. Folkets demonstration tidigare i år en för mig okänd kvinnlig talare, vändande sig mot oönskade deltagare, skrek att extremismen (eller radikalismen) inte har någon politisk färg. Här var det alltså inte längre fråga bara om den höger- respektive vänsterextremism man vanligen talar om, eller dessa plus nationalistisk extremism i en egen dimension bortom höger-vänster-skalan, eller ens alla dessa plus exempelvis en grön, “ekofascistisk” extremism i en motsvarande egen dimension. Extremismen framställdes i stället som ett ideologiskt helt obestämt fenomen som kunde dyka upp varsomhelst över hela det politiska spektrum och i alla dimensioner, och som alltid som sådant måste fördömas.

I en mening är det förstås en truism att extremism, i betydelsen egenskapen extremhet som sådan, inte har någon politisk färg. Ingen sådan ligger i begreppet i sig. Men just detta gör det ofta löjeväckande när detta i sig färglösa upphöjs till ett huvudsakligt hot, från vilket man alltid, oavsett sammanhang, oavsett den kontingenta färgen, måste ta avstånd. I verkligheten är det givetvis inte alls något sådant meningslöst obestämt man avser. Man avser inte “folkpartistisk (numera liberal) extremism” eller “gråsossig extremism”, även om sådan extremism finns.

Det är glädjande att Mattias Karlsson ibland på Facebook gör icke obetydliga ansatser att klart och med relativ utförlighet identifiera de specifika politiska och ideologiska riktningar, grupper och ståndpunkter man avser. Men uppgiften kvarstår att i tillräcklig utsträckning översätta detta till kommunikationen och debatten i övriga media. Om sådan precision där skulle anses omöjlig vore det ett beklämmande vittnesbörd om tillståndet och tendensen hos den liberala demokrati man i vid mening försvarar. Termer som radikalism och extremism kan – om vi bortser från det ambitiösa projektet att ge dem en universell definition, ett projekt på mycket stort avstånd från vad SD och media ägnar sig åt – användas på ett meningsfullt sätt endast med specifika, konkreta, historiska definitioner och referenser. Karlsson har huvudsakligen använt dem om tidigare dominerande eller påstått dominerande strömningar i SD (vad jag kallar “det gamla första“) som han inte vill ska komma tillbaka: partiet får inte “återradikaliseras”. Det är en begriplig användning av terminologin, med syftning på vad som uppfattas som en “högerradikalism” eller snarare en specifikt nationalistisk radikalism.

Men i SD-sammanhang hamnar denna användning för mig i uppenbar konflikt med en mer näraliggande definition i termer av “vänsterradikalism”, som aktualiseras av partiets egen ideologiska och sakpolitiska utveckling (närmande till NATO och därmed “västs” proto-totalitära politiska, moraliska och kulturella regim, förhållandet till Expo, Pridefestivalen, tendensen i riktning mot abstrakt medborgarskapsnationalism där “det inte spelar någon roll varifrån man kommer” bara man är “konstruktiv”, en ståndpunkt som går utöver den jag uppfattade som den “öppna svenskhetens” innebörd – och fler exempel kunde ges). Där är det fråga om den liberala radikalisering jag kallar “det gamla andra” och som motsvarar ett historiskt mer normalt och dominerande språkbruk.

Den politiske sekreteraren fick alltså gå p.g.a. det mönster av “radikalism och extremism” som avslöjats bl.a. i uttrycken för hans gillande av RT. Utan tvekan uttryckte han sig överdrivet om den statliga ryska TV-kanalen (och jag har inte sett hela det övriga underlaget för partiets åtgärd; mitt syfte här är att diskutera partiets hållning i dessa frågor i allmänhet, inte att försvara denna enskilda person). Men samtidigt kunde man av flera skäl befara att Karlsson ånyo godtog det problematiska innehållslösa språkbruket. Sambandet med hans legitima, specifika användning av termerna kunde synas bruten. Definitionen kunde, utöver relativiteten, förefalla oklar över den gräns där vi står inför reduktionen av den politiska diskussionen till ett värdelöst antiintellektuellt signalerande med tomma symboliska dygdmarkörer i ett förutbestämt politisk-korrekt spel. Där individer och grupper kan svartmålas, stämplas och bortsorteras utan att man behöver bemöda sig att analysera idéer och sakfrågor.

Tittar man emellertid samtidigt på vad Karlsson nu skrivit om Putin och hans förhållande till konservatismen visar det sig dock att det inte var fullt så illa. Karlsson har åtminstone en välgörande bestämd uppfattning om vad han menar vara fel med Putin och med försvaret av Putin i de egna leden. Det är en uppfattning som kan skänka ett meningsfullt innehåll åt termerna radikalism och extremism med tillämpning på Putin själv. Men den gör det ingalunda självklart att de så definierade termerna kan tillämpas också på Putins svenska försvarare. Det är här vi finner komplexiteter som jag tror är viktiga att utreda. Frågan om förhållandet till Ryssland är ju idag central i svensk politik, i Europas politik, i världspolitiken. Jag ska därför återkomma med en fortsättning på detta inlägg.

Ett nytt parti?

Idag inleds SDU:s förbundskongress i Ängelholm. Jessica Ohlson föreslås för omval som ordförande och Adam Berg, vår utmärkte gamle sekreterare i SD Stockholms stads distriktsstyrelse, som vice ordförande. I ett år har man varit ett helt fristående politiskt ungdomsförbund. Ett år har gått sedan SD:s för alla utomstående – och även för mig, som haft möjlighet att göra åtminstone en del mer interna efterforskningar – fortfarande obegripliga beslut att avskilja sina tusentals välartade, välutbildade, välanpassade och engagerade ungdomar, som utgjorde partiets självklara framtid och tillförde resurser bortom det s.k. “moderpartiets”.

Givetvis har frågan många gånger kommit upp under detta gångna år om de nu borde rekonstituera sig själva som ett nytt parti. Jag tillhör dem som svarat ja.

Det finns ett enormt tomrum i svensk politik bortom SD. I de flesta europeiska länder fylls detta tomrum antingen av de partier som står relativt nära SD eller rentav samarbetar med dem i EFDD-gruppen, eller av andra partier som, existerande tillsammans i respektive länder med de partier som står relativt nära SD, går längre i många viktiga frågor.

Att “gå längre” innebär inte självklart enbart att gå längre åt höger. De mer eller mindre nationalistiska partierna befinner sig väl nästan samtliga i stor utsträckning i en helt egen dimension, bortom den historiska höger-vänster-skalan. “Gå längre” betyder därför i stället endast längre i denna egna dimension. Denna skillnad beror emellertid inte enbart på det distinkt nationalistiska ideologiska inslaget. I mycket hög grad beror den också på att den historiska höger-vänster-skalan blivit förvrängd av högerns liberalisering, på dess övergivande av den genuina, principiella och fullständiga socialkonservatism som var en politisk verklighet under det tidiga 1900-talet. En bifurkation kom att äga rum, där enbart nationalismen förde vidare denna tradition, under det att högern förföll till enbart bolagshöger och helt enkelt reservationslöst underordnade sig och uteslutande tjänande den alltmer globala kapitalismen med vidhängande filosofiska, moraliska och kulturella antaganden.

Att principiellt ideologiskt längre åt höger på denna skala, alltså bortom enskilda även från ett socialkonservativt perspektiv motiverade reformer ifråga om skatter och annat, är därför knappast aktuellt för SDU och nationalistiska partier i Europa, även om det är ett faktum att det i Sverige finns ett exceptionellt tomrum även där. Det väsentliga tomrummet i Sverige i jämförelse med övriga Europa är tomrummet i den nationellt socialkonservativa riktningen.

SD fyllde delvis tomrummet, och det var ett historiskt avgörande steg för Sverige. Men nu växer tomrummet igen, och är redan, som jag skrev, enormt. Den första anledningen till detta är att SD:s positioner förskjutits från den ursprungliga, skarpare nationalistiska positionen, vad jag kallar “det gamla första”, till “det gamla andra”, en entydig anpassning till den dominerande s.k. “liberala”, från höger till vänster rådande hegemonin.

Chefsideologen Mattias Karlsson (han gör inte själv anspråk på denna titel, utan hänvisar anspråkslöst till den unga kraften Aron Emilsson som mer kvalificerad) har ett, eller åtminstone ett, charmerande drag, nämligen hans insisterande på att SD, med det huvudsakligen av honom själv skrivna partiprogrammet, representerar en genuin konservatism. I somras dundrade Dispatch International-redaktören Ingrid Carlqvist: “Jag hoppas ni läser detta mycket, mycket noggrant Mattias Hans Karlsson, Richard Jomshof och andra SD-are. Ni är just nu vårt enda hopp – ni får inte vrida åt vänster. Ni måste tagga upp retoriken, inte anpassa er.” Karlsson svarade: “Skulle vara intressant att någon gång få höra några verkliga, konkreta exempel på den ‘vänstervridning’ och ‘liberalisering’ som man ifrån vissa kretsar ständigt varnar för och påstår har ägt rum. Gällande invandringsfrågan kan jag konstatera att partiet inte haft en mer restriktiv politik än vad vi har just nu sedan 1999.”

Karlsson upprätthåller denna höga konservativa svansföring trots att han vet att många, inklusive mig, både kan ge och många gånger har gett sådana konkreta exempel. Men det finns faktiskt något sympatiskt i detta. Karlsson vill verkligen företräda en genuin konservatism, och i åtminstone avsevärd utsträckning gör han det också. Inbjudan av Roger Scruton till det stora mötet i Västerås i våras var bara ett exempel, en av många manifestationer av denna vilja.

Det vore inte heller självklart rättvist att säga att SD inställsamt kompromissar och anpassar sig till den liberala hegemonin för att möjliggöra ett regeringssamarbete med M. Så här lät det från Karlsson i somras: “Noterar att Moderaterna idag gick ut och välkomnade att Socialdemokraterna äntligen ‘vaknat upp’ angående behovet av att förbjuda tiggeriet. Den oinvigde skulle lätt kunna tro att förbud mot tiggeri har varit en ståndpunkt som Moderaterna förfäktat sedan partiets grundande…Det Moderata hyckleriet och bondfångeriet är så skamlöst, så hutlöst och så kallhamrat att inte ens en härdad och cynisk politisk veteran som jag kan undgå att bli äcklad.” Karlsson bifogade ett klipp med ett replikskifte i riksdagen mellan Fredrik Reinfeldt och Björn Söder om tiggeriet. Jimmie Åkessons ord om M i sitt sommartal i Sölvesborg var inte mindre hårda.

Men faktum kvarstår, vänstervridningen och liberaliseringen har ägt rum. Det nya förhållandet till USA, den globalistiska liberalismens huvudsakliga instrument, som Åkesson signalerade redan före riksdagsinträdet 2010 är det främsta exemplet jag givit, en förändring vars konkreta följder kunnat avläsas i ställningstagandena under Maidankrisen i Ukraina, i förhållande till Ryssland, och senast ifråga om NATO. Ett annat exempel som jag fått anledning att beröra är relationen till Expo. Ett tredje kunde vara ställningstagandena till Pridefestivalen. Det är inga småfrågor. Och det finns mer.

Men SD:s positionsförskjutningar är inte den enda anledningen till det åter växande och redan enorma tomrummet bortom SD. Den andra är det signifikativa faktum att de partier som faktiskt fyllt detta tomrum försvunnit. Redan för femton år sedan ansåg en utomordentligt stor del av SD, innefattande många mycket framstående aktivister, att partiet kompromissat för mycket med etablissemangsliberalismen. Man bröt sig ut och bildade Nationaldemokraterna, som stramade upp eller återställde den ursprungliga mer långtgående nationalismen, med starkare betoning på de sociala frågorna – en tydligare socialnationalism, s.a.s. När det nya partiet nästan omedelbart började sönderslitas av interna strider och personkonflikter, krympte snabbt, och slutligen efter ett tiotal år som minimalt och osynligt promilleparti lades ned, kan man inte förebrå SDU:arna om de bara kan tänka att vestigia terrent, hur uppenbara skillnaderna mot dem själva än må vara: som jag insisterat står SDU för “det nya tredje”, under det att ND av naturliga skäl redan från början uppvisade de drag av sunk-bunker som SD i rörelsen mot det “gamla andra” med varierande framgång försökte frigöra sig från.

Ett mycket viktigt resultat av ND-utbrytningen som inte ska förbises är emellertid tidningen Nya Tider, där det nedlagda partiets bästa krafter nu samlats. Ja, de interna konflikterna ledde rentav till att två tidningar överlevde partiet, som båda erhöll presstöd. Den andra, Nationell Idag, som kvarhöll det ursprungliga partiorganets namn, är nu nedlagd, men Nya Tider är även ensam en så viktig ny medieaktör att den i sig kan sägas i efterhand ha rättfärdigat hela ND-projektet, hur misslyckat det än var i den organisatoriska formen av ett parti. Och detta åtminstone hittills – och det är anmärkningsvärt länge givet det exceptionella svenska politiska klimatet – framgångsrika resultat är något SDU:arna bör ha i åtanke: det är ett spår som inte förskräcker, utan tvärtom antyder att det partipolitiska misslyckandet till stor del kan ha haft rent tillfälliga, personella orsaker. Här driver man frågor som inte bara från ett rent socialnationalistiskt utan även strikt konservativt eller socialkonservativt perspektiv SD felaktigt har släppt.

Ännu ett parti har kommit och gått i tomrummet, nämligen Svenskarnas Parti. De gick ännu mycket längre i socialnationalistisk riktning, och var i själva verket en ombildning av Nationalsocialistisk Front, som under en kort tid hade givits det av historiska skäl bisarra namnet Folkfronten. Det är oklart i vilken utsträckning ombildningen också innebar en ideologisk omprövning, en rörelse bort från nationalsocialismen, men i någon utsträckning var det utan tvekan fråga om detta; kanske kan man tala om en “neofascistisk” vidgning (för att använda en av Mattias Karlsson ofta använd term), ett omfattande även av andra ideologiska komponenter och inspirationskällor. Jag drar denna slutsats inte minst av den såvitt jag förstår till partiet ursprungligen åtminstone delvis knutna Motgift-radion, där Jonas De Geer medverkar.

Hursomhelst har alltså även SvP lagts ned. Här har vi naturligtvis rört oss mycket långt i den rent nationalistiska riktningen, och det är oklart hur relevanta observationer i denna ideologiska terräng är för SDU:arnas överväganden. Men det är inte orimligt att många tolkar SvP:s öde som att en mer långtgående och renodlad nationalism helt enkelt för närvarande inte är gångbar, ja rentav omöjlig i Sverige i partipolitiska termer.

Bilden av det eventuellt avskräckande tomrummet kompliceras emellertid av Borgerlig Framtid och Kristna Värdepartiet. Kan de inte i någon mån sägas fylla tomrummet bortom SD? Jag tror inte det. De bidrar utan tvekan till att fylla ett tomrum i svensk politik, och såtillvida som de stramar upp M respektive KD i vissa värdefrågor och när det gäller vissa historiskt konservativa perspektiv lägger de sig närmare SD i dess konservativa och ibland kanske också delvis dess socialkonservativa aspekt. Men eftersom de inte går utöver SD på dessa punkter kan de inte sägas ligga bortom dem, bara bortom M och KD. Och deras skärpta ståndpunkter i invandringsfrågan i jämförelse med den övriga borgerligheten är inte tillräckligt för att de ska kunna sägas gå bortom SD i SD:s specifika, egna dimension, nämligen den nationella.

Däremot är dessa partier på annat sätt i hög grad relevanta för frågan om SDU:s eventuella partibildning, nämligen ifråga om dessa partiers respektive grundläggande, bakomliggande idéer, den typ av partier de är. Dessa idéer är i BF:s fall såvitt jag förstår en allmän uppstramning av M:s politik, och i KV:s fall av KD:s. I båda fallen är det, tror jag, i hög grad en allmän uppstramning, en skärpning över hela linjen, rörande de flesta frågor. En skärpning som innebär en återgång till ståndpunkter som de gamla partierna släppt eller ett kvarhållande av ståndpunkter som de är på väg att släppa, i dessa partiers egna anpassningar och kompromisser, deras egen “vänstervridning” och “liberalisering”. Och de två nya partiidéerna består s.a.s. enbart i denna generella skärpning; deras program handlar, med, såvitt jag förstår, några undantag, enbart om att gå längre än de närmast liggande borgerliga partierna i alla eller de flesta frågor.

Det relevanta för SDU ligger här i den fråga som statsvetare i denna situation ställer sig: är detta tillräckligt som idé, som grund, som motiv för ett nytt parti? Nykomlingarna har på ett allmänt plan eller i stort samma ideologiska profil som M och KD, men går bara litet längre i den gemensamma dimensionen. Är det tillräckligt för att locka väljare från de gamla partierna? Förstår de skillnaden, när det bara är fråga om olika nyanser av samma färg? Om så, tycker de skillnaden är tillräckligt stor? Kommer de verkligen vara motiverade att byta parti?

Alla nya partier som tagit sig in i riksdagen under de senaste årtiondena hade, som Markus Uvell påpekat, en mycket stark, ny, och för dem själva specifik fråga eller ståndpunkt som tydligt definierade dem, fick dem att framstå med en profilskärpa som både väckte väljarnas uppmärksamhet och pedagogiskt klargjorde varför de skulle rösta på just dem. Eftersom BF inte har någon sådan är dess utsikter ifråga om parlamentarisk framgång enligt Uvell helt obefintliga (Uvell uttalade sig såvitt jag minns inte om KV, men jag antar att samma sak gäller om dem).

Detta är säkert i mycket riktigt. Men det säger mer om det svenska politiska klimatet än om dessa partier. Det finns ett tomrum bortom både SD och M/KD, men väljarna förstår inte att det på många sätt behöver fyllas. Om BF och KV inte har en chans, är det s.a.s. inte deras fel. De gör det rätta, de gör vad de kan.

Det som är relevant för SDU i deras exempel är att SDU befinner sig i samma förhållande till SD som det i vilket BF och KV befinner sig till M respektive KD. Under förra årets strider anförde SDU-ledningen med rätta att det inte var fråga om någon nämnvärd ideologisk skillnad gentemot “moderpartiet”, att det enbart handlade om personkonflikter, eller, mer exakt, att SD-ledningen i sina uteslutningar och i avskiljandet av ungdomsförbundet drevs uteslutande av egna personliga intressen och prestige. Det var ett mycket plausibelt argument. Ingenting SDU sagt eller skrivit föll utanför principprogrammets ramar. Man gick något längre i vissa frågor, men det handlade endast om tonvikter och nyanser. Skillnaderna var helt normala, och i synnerhet helt normala eftersom det var fråga om skillnader som ett ungdomsförbund stod för – normalt avviker sådana förbund i större utsträckning från sina “moderpartier” än vad SDU gjorde.

Men detta ställer givetvis SDU inför samma problematik som BF och KV när det är fråga om att starta ett nytt parti. Vad de, som de historiskt sett ut och som de ser ut idag, har att erbjuda är en mindre skärpning av SD:s politik över hela linjen, och i både i socialkonservativ och nationell riktning. Men inte någon stor, ny, uppseendeväckande och övertygande enskild fråga och position.

Det är begripligt att de tvekar. Men återigen, det är inte deras fel att det svenska partipolitiska landskapet ser ut på det här sättet. Det är inte deras fel att SD ser ut som det gör, och det är inte deras fel att opinionen ser ut som den gör. Det tomrum jag här diskuterat är och förblir abnormt. Därför menar jag att SDU för Sveriges skull bör ombilda sig till ett nytt parti. Vi talar om tusentals ungdomar med den typ av kvalifikationer jag inledningsvis nämnde, och icke få av dem är erfarna politiska djur vars hela liv (nästan) varit politiken, ofta sedan mitten av tonåren. Det finns förvisso andra sätt att vara politiskt aktiv än som partipolitiker och parlamentariker. Men det är just detta dessa ungdomar siktat på. Att börja om nu är förstås en stor uppgift. Men detta är som sagt ungdomar, och ungdomar som behöver en stor uppgift. Det finns ingen anledning att vara rädd för ett misslyckande. Skulle de misslyckas finns det ingenting vanhedrande i det. Det finns ingenting vanhedrande i att misslyckas när man försöker göra det rätta, när man gör allt man kan. Om så sker, har man bara fått nya värdefulla insikter på vägen, som blir grunden för de för den bestående Saken nödvändiga omprövningarna och omställningarna.

Det skulle väl dröja innan det nya partiet kom in i riksdagen. Men skillnaden mellan att gå längre i SD:s specifika riktning och att gå längre enbart i M:s eller KD:s är stor. Det är nämligen bara SD:s allmänna profil och ståndpunkter som har framtiden för sig. Samhällsförfallet går snabbt, och opinionen förändras i samma takt. Att rummet är tomt bortom SD är i högsta grad problematiskt redan idag, inte bara abnormt. Det behöver redan fyllas, av ett parti som går längre än SD över hela linjen, driver på SD, driver på debatten, driver på opinionen – och så småningom vinner över opinionen.

Det finns som sagt andra former att verka politiskt: som debattör, i nya mediasatsningar, i nya think-tanks, i nya föreningar, ny utbildningsverksamhet, kanske rentav i ett fortsatt fristående ungdomsförbund utan koppling till något parti. Men ett parti kan redan från början hjälpa till som en plattform för en framtidsdiger åsiktsriktning, kan tills vidare bli ett värdefullt fokus för dess opinionsbildning och debatt, även som litet och utanför riksdagen. Jag tror inte att BF och KV är meningslösa – det är bara det svenska politiska spelfältet som är märkligt. Allt som kan göras för att förändra den måste göras. Och mycket kan omedelbart åstadkommas. De bästa alternativmedia har redan visat vägen; trots det allmänna opinionsläget finns intellektuellt faktiskt i Sverige inte något tomrum; de resurser som i detta avseende behövs är tillgängliga.

Det är således, föreslår jag, möjligt att tillräckligt motivera och, på sikt, framgångsrikt driva ett parti vars idé är en allmän skärpning av SD:s politik, både därför att det är just SD:s politik och ingen annan som skärps, och därför att skärpningen, de åsiktsskillnader som redan finns och som nu kan betonas och förstärkas, är sådana som bara kommer bli mer angelägna, uppmärksammade och centrala med tiden. Skärpningen av just dessa ståndpunkter är, tror jag, tillräcklig – att det inte alltid räcker att ha en enda stor, ny och unik fråga visar Feministiskt Initiativ, Piratpartiet och Junilistan. I stället kan SD:s politik inte bara återställs och korrigeras på vissa punkter, utan förbättras, fördjupas och vidareutvecklas. Det finns tillräckligt många faktorer som gör att detta idag skulle bli något nytt och intressant. Avgörande är förstås också hur man gör allt detta, men jag har inga tvivel på att SDU:arna kan göra det bra. Ingen kan i dagens osäkra läge veta om, och i så fall efter hur lång tid, ett sådant pari kan nå riksdagen och makten.

Så skulle man kunna hoppas att även SDU:arna resonerar på årets kongress. Men gör de inte det har jag mer att säga.

Phyllis Schlafly, 1924-2016

Talk in Cleveland, 1982:

At the Citadel, Charleston, SC, 2012:

On her book Who Killed the American Family? – Jesse Lee Peterson Interview, 2014:

Stefan Molyneux Interview, February 2016:

Alex Jones Interview, March 2016:

Endorsing Trump, March 2016:

Trump’s Immigration Speech in Phoenix, Arizona

August 31

Alternativhöger och post-paleokonservatism

Med Hillary Clintons uppmärksammade tal i veckan där Donald Trump associerades med “alt-right” har, som omedelbart konstaterades, denna rörelse blivit ett fenomen som alla kommentatorer nu känner till, sätter sig in i, och måste förhålla sig till: den har blivit en central faktor i amerikansk politik. Det finns därför anledning att försöka antyda något om just hur man bör förhålla sig. Kort kan sägas att det från mina utgångspunkter är uppenbart att man bör inta ungefärligen samma hållning som den jag försvarat gentemot den närliggande europeiska “nya högern” och dess avknoppningar eller varianter som “identitarismen” och den “fjärde politiska teorin”: en selektiv, av kritisk urskillning präglad dialog av den typ jag själv försökt exemplifiera i en rad inlägg genom åren.

Det hela berör mig även såtillvida som också den amerikanska rörelsen i någon mån kunnat studeras här i bloggen. Richard Spencers tal om Trump från förra året kunde exempelvis nyligen ses här, och Paul Gottfried, som kan sägas ha anslutit sig till rörelsen på ett tidigt stadium, har ofta figurerat, liksom även flera andra som åberopas av eller räknas som en del av alt-right. En av de saker Expo tog fasta på i sin kritik av mig förra året var att jag i min länksamling här i bloggen inkluderade – och därmed rekommenderade – den amerikanska sajten Alternative Right och flera andra som nu räknas till vad som kallas “alt-right”-rörelsen i USA. (Som ledamot av SD:s distriktsstyrelse i Stockholm blev jag tvungen att ta bort dem eftersom de låg på fel sida om partiledningens “djupa och knivskarpa rågång” mot vad den uppfattar som “neofascismen”, men jag tog samtidigt också bort många andra och mindre kontroversiella länkar: listan, där jag ständigt tillade nya länkar, började nämligen bli helt oöverskådlig; nu har jag åtminstone tillfälligt tagit bort hela länk-sidan, eftersom jag fann det mycket svårt att avgöra vilka som borde vara kvar och vilka som kunde tas bort när det blev nödvändigt att begränsa sig till en rimlig mängd.) Jag tyckte inte det fanns så mycket att säga om just detta, uppgiften stämde, och jag avstod därför från att bemöta det och fokuserade i stället i mina svar, Kort om Expo och Antisemitismen och jag, helt på påståendet om antisemitism i några av mina egna inlägg, som också följdes upp av DN och andra i en rad angrepp under förra året. (Jag noterar att Expo nu intressant nog tagit bort just denna artikel, ‘Kandidater till SD-styrelse sprider antisemitism och rasism’, bland alla artiklar de skrev i samband med SD Stockholms stads årsmöte 2015.) Omvänt var dessa länkar också bland det som redan 2011 entusiasmerade flera skribenter i tråden om mig på Flashback, och fick dem att börja hylla mig som “antisemit”.

Avsevärda skillnader finns givetvis mellan den amerikanska alt-right och den europeiska nyhögern, såtillvida som alt-right ju i första hand förhåller sig till en specifikt amerikansk politisk, social och kulturell verklighet. Men det finns också direkta och tydliga kopplingar till dess partiella europeiska motsvarighet. Förra året publicerade jag exempelvis Alain de Benoists tal på en konferens i Washington arrangerad av Richard Spencers National Policy Institute, och de intellektuella traditioner alt-right anknyter till är i mycket nyhögern och sådana som den senare i sin tur bygger på, som den tyska s.k. “konservativa revolutionen“.

Till att börja med måste själva termen alt-right välkomnas: en alternativ höger har mycket länge varit akut nödvändig. Och det är inte något problem att denna alternativhöger nu tycks få ett mått av genombrott i USA: inte minst för att bemöta anklagelser om något slags allmän antiamerikanism är det alltid lämpligt att hänvisa till att mycket av den bästa kritiken av det som är – och under hela 1900-talet varit – problematiskt med USA, och med USA i världspolitiken, också kommer från just USA, inifrån USA. Detta är också en av orsakerna till att jag själv upptagit Gottfrieds amerikanska termer “paleokonservatism”, eller mer specifikt “post-paleokonservatism”, och anpassat, modifierat och specificerat begreppet i sammanfattningen av min egen politiska ståndpunkt som en “europeisk post-paleokonservatism”. När jag startade den här bloggen beskrev jag på About-sidan med vad jag hoppas var tillräcklig utförlighet och tydlighet vad jag menade med detta uttryck.

När Gottfried mot slutet av 00-talet använde termen “post-paleokonservatism” trodde han felaktigt, under inflytande av teapartyrörelsen, att “post”-elementet skulle komma att bestå i ett förstärkt libertarianskt inslag. Men som jag såg det (och mer om detta finns alltså att läsa på About-sidan och i flera inlägg) behövde paleokonservatismen förstärkas, modifieras och vidareutvecklas just som en från libertarianismen distinkt ideologi – själva termen post-paleokonservatism kunde givetvis i lika hög grad signalera detta behov. Men när den gjorde det, behöll den dock också en från mitt perspektiv attraktiv, tentativ öppenhet, som möjliggjorde och befrämjade nytänkande och en kreativ, flexibel dialog med olika relevanta intellektuella riktningar.

Med alt-rights genombrott i USA har det blivit än mer plausibelt att “post”-momentet kan komma att tillhandahållas av just denna strömning, eller, i ett större perspektiv, av vad som kanske kan sammanfattas som en mer allmän nyhöger som i olika varianter finns representerad i såväl Europa (och även Ryssland) som Amerika. Även Paul Gottfried tycks ha insett detta, när han i stället hoppade i stället på alt-right tåget som en av redaktörerna för den ovannämnda sajten Alternative Right (som fortfarande finns kvar i en ny, anspråkslösare form, men som övergavs av Spencer när han i stället startade Radix). Ron och Rand Pauls kampanjer nådde inte långt, och t.o.m. i USA har i stället socialkonservatismen gått framåt.

De icke-libertarianska, med aspekter av alt-right förenliga sidorna av den “ursprungliga” amerikanska paleokonservatismen, exempelvis hos James Burnham-lärjungen Sam Francis, har med Trumps kampanj blivit mer aktuella än någonsin. Det gäller naturligtvis också Pat Buchanan, som i mycket stor utsträckning figurerat här i bloggen genom åren. Han har bara fortsatt driva samma paleokonservativa linje genom åren, har alltid haft rätt, och har nu till slut också fått rätt. Amerikanarna ville inte ha Buchanan ’92 o.s.v. Nu när allt gått så illa som han varnade att det skulle har de bara Trumps utan tvekan i många avseenden avsiktligt förenklade, vulgariserade variant av samma politik – med ett starkt nytt inslag av oförutsägbarhet – att välja på. Men oavsett vad man må tycka om hans framtoning är det rent sakpolitiskt ett långt bättre val än Clinton eller någon av de andra republikanska kandidaterna. Och genom den av hans kampanj, såsom tolkad av Clinton, framhjälpta alt-right och dess kopplingar till den nya högern o.s.v. har en post-paleokonservatism som bygger vidare på det väsentliga i Buchanans linje också närmat sig Europas mest vitala tankeriktning idag.

Allt detta är förstås från mitt perspektiv en positiv utveckling. Men samtidigt gör den behovet av den kritiska urskillningen än större. Alt-right, sådan den idag existerar, är inte tillräcklig för utvecklingen och definitionen av en hållbar post-paleokonservatism, och än mindre för en europeisk post-paleokonservatism. Inte ens de europeiska motsvarigheterna är tillräckliga för detta. I än högre grad än de europeiska riktningarna uppvisar alt-right problematiska utväxter och moment av vad Folke Leander kallade “lägre romantik”, ibland med vulgärt-primitivistiska populärkulturella uttryck. Denna vildvuxenhet ställer de ledande intellektuella och politikerna inom alt-right och dess europeiska motsvarigheter inför ett alltmer påträngande gränsdragningsproblem, som samtidigt involverar en pedagogisk utmaning. Vad det för oss i Europa primärt måste handla om är försvaret av Europa som högkultur, och ytterst är detta faktiskt vad det måste handla om också i USA.

Bortom den ofta kaotiska och icke i allo tilltalande ytan gäller dock att mycket stora ideologiska, filosofiska och idéhistoriska frågeställningar även när det gäller alt-rights och dess europeiska motsvarigheters seriösa och disciplinerade tänkare och skribenter oundvikligen står i centrum för den urskillning och selektion som måste prägla det rätta förhållningssättet till dem. Vi har att göra med linjer som går tillbaka inte bara till den konservativa revolutionen utan ofta ännu längre, hela vägen genom 1800-talet. En djupgående, helhetlig modernitetsanalys av den typ jag försökt diskutera måste vid en viss punkt, och på en viss förr eller senare nödvändig nivå av politisk-filosofisk analys, mobiliseras. Andra och större traditioner av europeiskt tänkande måste tillägnas och inordnas.

Jag avslutar här med länkar till några inlägg där jag kanske kan sägas direkt och indirekt ha försökt ange några allmänna riktlinjer för detta och även pekat på några mer specifika frågor (jag kommer in på dessa frågor även i några av mina övriga, tryckta publikationer), men mycket mer återstår givetvis att göra i analysen av de mer betydande enskilda tänkarna; utöver dessa inlägg hänvisar jag till de många andra – lätt tillgängliga genom innehållsförteckningssidan – där videoklipp med några av dessa kan ses:

Jonas De Geer och Samtidsmagasinet Salt

Den klassisk-kristna traditionen och dess gränser

Identitär Idé: Motpol i rätt riktning

Tankesmedjan Motpol: Ännu ett steg i rätt riktning

Radikalhögern och de intellektuella

Det nya tredje

Identitarismen och romantiken

Renaming the New Right?

Evola on the Adequacy of the Term “Right”

The Fourth Political Theory and Structural Anthropology

SvD önskar blodigt och grymt storkrig

Janerik Larsson har läst en “intressant artikel om krigens positiva effekter” i Washington Post. Studier från Sierra Leone, Uganda, Burundi, Georgien, Israel och Nepal ger vid handen att människor efter “blodiga och grymma krig” blir “mer tillitsfulla och samarbetsinriktade”.

Det får Larsson att i en analytiskt helt fantastiskt primitiv ledarsnutt i SvD (30/6) under rubriken ‘Dags för ett rejält storkrig?’ fråga sig om vi inte “ska se fram emot ett nytt storkrig som något positivt, som en möjlighet?” Larsson har redan “i ett flertal år av och till funderat på om världen inte närmar sig ett nytt storkrig”, och artikeln i Washington Post får honom att tänka att det “inte bara” är världens vapensindustrier som har anledning att önska ett sådant. Det enda som skiljer denna ledare från ett direkt förespråkande från SvD:s sida av ett blodigt och grymt storkrig är frågetecknen. Den skillnaden känns av flera skäl inte övertygande.

Att människosläktet “inte är fredligt”, att dess “blodiga, krigiska historia gör sannolikheten av ‘evig fred’ helt obefintlig”, att frågan “snarast är när och hur” – det är en sak. Och att krig har vissa positiva effekter på folk, även andra än de Washington Post nämner, är ju ett urgammalt argument. Men Larsson säger mer och annat.

“Minnet av andra världskrigets förstörelse har passerat in i historieböckerna och tankar som t ex att EU först och främst är ett fredsbevarande projekt möter idag främst höjda, förvånade ögonbryn från nya generationer”, skriver Larsson. Den neokonservativa krigspolitiken har länge – exempelvis hos Robert Kagan, Maidaninstigatrisen Victoria Nulands man och författare till böcker med talande titlar som Of Paradise and Power: America and Europe in the New World Order (2003) och The Return of History and the End of Dreams (2008) – försvarats utifrån en i sig i stor utsträckning riktig, “realistisk” allmän förståelse av mänskliga, historiska och geopolitiska maktrealiteter, i motsats till den moderna liberala och vänstersocialistiska utopismen. EU:s fredsdrömmeri förutsatte enligt Kagan att USA levde i verkligheten och i allas intresse med militära medel tog itu med det ena efter det andra hotet mot demokratin i världen.

Larsson delar utan tvekan denna analys. Skevheten i Kagans koppling av en allmän konservativ verklighets- och historieförståelse till krigspolitiken blev emellertid uppenbar både genom urskillningslösheten i identifikationen av hoten och genom arten av det samhällssystem och de värderingar som krigen syftade till att tjäna och sprida. Signifikativt nog vill Kagan inte kännas vid termen neokonservativ, utan kallar sig “liberal interventionist”. Därmed suddar han själv ut den skillnad gentemot wilsonianismen som annars hade kunnat vara väsentlig.

Fastän Kagans nya världsordning visserligen måste upprätthållas med våld på annat sätt än utopisterna, de liberala icke-interventionisterna, tänker sig, är det likafullt fråga om ett försvar för samma unipolärt-hegemoniska liberalism, för liberalismen i dagens vida, amorfa, med vänstersocialismen i flera avseenden sammansmältande, extremradikala, kultur-, nations- och identitetsförstörande mening. Det är detta som krigspolitiken handlar om. Här går den tydliga skiljelinjen mellan försvararna av den nödvändiga nya multipolära ordningen, skild från 1800-talets på de gamla europeiska nationalstaterna allena baserade maktbalansordning men naturligt framväxande ur detta århundrades framåtpekande tanketraditioner, å ena sidan, och de neokonservativa och de liberala interventionisterna å den andra.

Obehaglig krigspropaganda kan förvisso höras även från Ryssland. Men Putin, vad man än i övrigt må tycka om honom, har många gånger till skillnad från pseudo-väst åtminstone visat sig ha en genuin förståelse av den konservativa multipolära realismen, och har även försökt på konstruktivt sätt anpassa, vidareutveckla och tillämpa den i dagens globala situation. Det krig Putin försvarar är ett begränsat krig mot IS och andra krigförande och terroristiska islamsk-fundamentalistiska grupper – om än p.g.a. deras natur även detta krig oundvikligen på sitt sätt är icke-traditionellt, av historiskt ny typ.

Är detta storkriget som Larsson önskar? Knappast. I IS’ uppkomst och fortsatta härjningar är ju det av honom förenklat uppfattade “frihetliga” USA han hela livet tjänat djupt insyltat. Donald Trump, med vilken, vad man än i övrigt må tycka om honom, det finns åtminstone en möjlighet att USA på allvar förenar sig med Ryssland i det nödvändiga försvaret för det sanna väst, avfärdar Larsson i sin senaste ledare som “smittan från Cleveland”. Utan tvekan hoppas han nu på Hillary Clinton, med vilken vägen mot storkriget onekligen tycks ligga öppen – vägen mot det tredje världskriget.

De studier Washington Post skrev om rörde förvisso blodiga och grymma krig, men knappast några storkrig. Att i dagens historiska situation med dess specifika givna större konflikter och konflikthot, och inte minst dess av den vetenskapliga och teknologiska utvecklingen möjliggjorda förstörelsepotential, på det sätt SvD gör öppna för och hylla storkriget är ett bisarrt och skrämmande vittnesbörd om krigshetsarlobbyns moraliska och psykiska tillstånd.

Donald Trump 2016

Ivanka Trump’s introduction to Trump’s RNC speech:

Ron Paul 2012

Melania Trump Interview

“The Napoleon of the Current Year”


Categories

Musae

Recent Comments

Kristo Ivanov on Ryszard Legutko: The Demon in…
Jan Olof Bengtsson on Hegel och panteismen
Engelbrekt on Alice Teodorescu
Jan Olof Bengtsson on The Mythology Discussion
Krishna Kshetra Swam… on The Mythology Discussion
Tyrgils Saxlund on Hegel och van der Heeg
Jan Olof Bengtsson on Dylan och akademien
Jan Olof Bengtsson on Om förintelseförnekelse
Jan Olof Bengtsson on Om förintelseförnekelse
Non serviam! on Om förintelseförnekelse
Jan Olof Bengtsson on Dharma Pravartaka Acharya…
Andreas Bragd on Dharma Pravartaka Acharya…
Johan on Dharma Pravartaka Acharya…
Jan Olof Bengtsson on Dharma Pravartaka Acharya…
mirotanien on Dharma Pravartaka Acharya…

Archives

All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi