Archive for the 'Politics' Category

Högern, arbetarrörelsen och de överordnade värdena

Alternativhögern misslyckades för att den identifierade sig som höger, argumenterade jag förra året i vad som genom invändningarna från dess svenska företrädare blev till en märklig, kortare debatt. Det är inte minst populistnationalismens anpassning till just den vanliga höger som jag ville se den som ett alternativ till, som under de senaste åren gjort mig alltmer kritisk till politisk och begreppslig identifikation med högern. Möjligheten att inom ramen för en större, genetisk höger etablera något som helst alternativ till den vanliga etablissemangshögern, inklusive den de “överordnade värdenas” nya socialkonservatism som jag brukar försöka förespråka, framstår allt tydligare som obefintlig.

Även begreppet “djuphöger”, som jag i sammanhanget av den specifika althögern såg som positivt i det att det definierades i termer av en starkare anslutning till den andligt-traditionalistiska skolan, är jag numera skeptisk till. Genom denna definition hoppades jag att det skulle kunna modifiera de många problematiska moderna och övervägande lägre-romantiska inslag som i övrigt dominerade inom althögern, den urskillningslösa inklusionen av radikalnationalism av olika schatteringar under parollen “unite the right”, och anslutningen till trumpismen som redan snabbt avslöjat att althögerns alternativitet, om ordet tillåts, i det väsentliga var falsk och illusorisk.

Men idag, när althögern har retirerat och upplösts som distinkt riktning verkande under denna beteckning, när den slutligt har misslyckats som sådan och gjort det just genom högeridentifikationen, är läget ett annat. Det är historiskt och sakligt problematiskt att associera den andliga traditionalismens djup med den moderna, under franska revolutionen formerade och sedan dess visserligen i olika varianter men ändå med väsentliga gemensamma drag fortlevande högern. Traditionalismen i den här aktuella meningen går alltför långt utöver den, är i alltför hög grad något helt annat. Högerns krafter och högerns agenda är andra. Kopplingen blir godtycklig, reduktiv och vilseledande.

Som jag försökte framhålla i debatten om althögern är hänvisningarna till Julius Evola och Paul Gottfried inte tillräckliga för att visa att det finns en verkligt självständig höger, klart skild från etablissemangets vanliga, borgerliga och i väst sedan länge helt övervägande atlantkapitalistiska. Evola omprövade visserligen sin tidiga, från den traditionalistiska skolan avvikande tro på fascismen och presterade en kritisk analys av den från ett traditionalistiskt perspektiv. Men efter kriget förespråkade han Italiens anslutning till NATO. Det illustrerar det problematiska i hans sätt att läsa in residuer av traditionalistiska paradigm även i det moderna västerlandets samhällsstruktur.

Evola gick bort just när den nyliberala eran började, den era som tydligare än någon historisk divergens från traditionalismens mönster visat det orimliga i denna överdrivna transposition eller projektion, ja kanske för första gången fullt tydliggjort dess principiella svårigheter. Ju längre tiden går, desto orimligare blir den. Dagens atlantglobalistiska finansoligarker är verkligen inga vaishyas. De tidigare socialistiska samhällena var och de nuvarande är ofta långt mer traditionalistiska än dagens nyliberala. Denna sena historiska erfarenhet kräver nytänkande.

Att Evola i övrigt, trots de problematiska förskjutningarna i själva de traditionalistiska utgångspunkterna, uttrycker åtskilliga viktiga sanningar ska förvisso inte förnekas, och inte bara i kritiken av fascismen. Detsamma gäller givetvis den amerikanska paleokonservatism som Gottfried länge representerat. Hans kritiska analys av liberalismens utveckling under nittonhundratalet, av neokonservatismen, av den postmoderna och postmarxistiska vänstern, äger självklart bestående värde. Men hans normativa utgångspunkt förblir den äldre, kristna, konservativa borgerligheten i den postrevolutionära erans artonhundratals-Europa. Om än på annat sätt är även Gottfried bunden till samma historiska, västerländska sociala strukturer som Evola utifrån sin version av traditionalismen partiellt så att säga, om ordet kan ursäktas i detta sammanhang, “rationaliserar”. Hur långt denna utgångspunkt än ligger från dagens höger, är genom oavlåtlig ideologisering i termer av en ur de respektive historiska sammanhangen alltid i någon mån abstraherbara politiska och ekonomiska principer en identifikation och kontinuitet med den möjlig att upprätthålla.

Men det är inte bara i sig otillräckligt i ljuset av modernitetens helhetliga och fortsatta utveckling. Även när Gottfried tillfälligt använde termen post-paleokonservatism var den avsedd att beteckna en förnyelse av en i grunden gammalborgerlig, klassisk-liberal alternativ höger, som den så kallade teapartyrörelsen kunde synas peka mot. Denna rörelse avklingade emellertid med finanskrisen och libertarianismen marginaliserades, om än, som alltid i USA, endast relativt sett. Mycket snart efter att han lanserat termen post-paleokonservatism anslöt sig Gottfried i stället till Richard Spencers ursprungliga althögerprojekt, sådant det tycktes gestalta sig innan det förföll genom trumpismen och fascismen. Och det var ett projekt som byggde på insikten om inte bara den vanliga etablissemangshögerns och dess neokonservatisms otillräcklighet och ohållbarhet, utan även libertarianismens. Här såg det ut at kunna bli fråga om en verklig, ideologiskt ny post-paleokonservatism.

Vid althögerns snabba förfall drog sig emellertid Gottfried givetvis ur det hela, och han har därefter i stort fortsatt inom sina tidigare, allmänna paleokonservativa ramar. Men även i hans fall, även i paleokonservatismens fall, blir då det problem med konservatismens sociala bas eller förankring i vår tid, som han utförligt fokuserat på i sitt studium av den helhetliga amerikanska konservativa “rörelsen”, akut. Dagens finansoligarker och deras tjänande klasser är inte bara inte vaishyas; de har ständigt allt mindre att göra också med sina moderna kapitalistiska föregångare.

Efter att althögern alltså fatalt satsade på förening med en formlös fascism under den redan illavarslande parollen “unite the right”, har Spencer nu på ett sätt som är utomordentligt signifikativt gått vidare till att ytterligare vidga denna högerenhet genom att åter omfatta och försvara just den vanliga högern. Han stöder Mitt Romney som president. Med andra ord har han fullständigt givit upp idén om en alternativ höger. Trumpismen var illa nog, men nu är det bara NATO och – tämligen explicit – atomvärldskrig mot Ryssland och Kina som gäller för honom. Han försöker också drömma in sin gamla rasideologi i sin nya vision av den vanliga högern. Spencer, althögerns grundare, är en katastrofal och övertydlig illustration av hur althögern misslyckades just därför att den från början överhuvudtaget identifierade sig som en höger.

Men det är inte bara den formlöst eklektiska althögern som misslyckats på detta sätt. Även den populistnationalism som althögern ville radikalisera och assimilera och som nu, särskilt i Sverige, anslutit sig till och bildat ett formellt politiskt och ideologiskt block med den vanliga högern, har redan a priori misslyckats genom de kompromisser och anpassningar detta krävt. I och med dessa har den helt enkelt redan givit upp sina egna essentiella, definierande positioner, sin egen självständiga politik.

Man kan i själva verket gå ännu längre och säga att konservatismen som sådan misslyckas för att den är höger. Den är i verkligheten oförenlig med varje principiellt band till den atlantglobalistiska kapitalismen i dess nuvarande utvecklingsstadium, det vill säga det som den existerande högern i reella och materiella termer definitionsmässigt representerar.

Det är i detta direkta eller indirekta band vi finner orsaken till att det hittills varit omöjligt att på det sätt som alltid var uppenbart nödvändigt ideologiskt utveckla den tidigare potentiellt viktiga och värdefulla men lika potentiellt och i viss mån även aktuellt problematiska populistnationalismen i västerlandet. De intellektuella resurser som för detta syfte återfinns inom delar av konservatismen och även i någon utsträckning althögern, och som i sig, om än även de ofullständiga, förvisso är relevanta, har avväpnats och oskadliggjorts genom högerkooptionen. Den viktiga ansatsen att på ett nytt sätt, skilt från fascismens och den med denna befryndade eller direkt förbundna så kallade “tredje ståndpunkten” etablera en självständig position bortom höger och vänster, att utveckla populistnationalismen till en ny, avancerad socialkonservatism i europeisk mening, förankrad i överordnade värden, har effektivt blockerats.

Men den tankemässiga låsning som denna situation representerar inte bara för den populistnationalistiska rörelsen utan även för både de frisvävande konservativa tänkare som vägrar anpassa sig och för de socialistiska tänkare som genomskådar wokeimperialismen, CIA-vänstern och den postmoderna och postmarxistiska vänstern i allmänhet, framtvingar givetvis, inför trycket av de reella socioekonomiska förändringarna, ett intellektuellt överskridande, en ny öppning. Och den utväg som redan i många år varit den enda möjliga innebär i sak en ny, självständig och vidareutvecklad syntes av dessa konservativas och dessa socialisters tänkande.

Eftersom USA är den atlant- och globalkapitalistiska imperialismens maktcentrum är den opposition mot detta system som finns där på flera sätt den viktigaste. Inte sällan är den av samma skäl också den bästa. Och den är som vanligt särskilt lämplig att lyfta fram i Sverige på grund av den exceptionella svenska mottagligheten för allt amerikanskt, en mottaglighet som i övrigt oftast leder oss helt fel. Det mest lovande uttrycket för utvägens nödvändiga nytänkande i USA är idag kanske den nya tidskriften Compact, som startade i mars i år med Sohrab Ahmari, Edwin Aponte och Matthew Schmitz som grundare, redaktörer och drivande krafter, och en rad välmeriterade och delvis kända, självständiga skribenter som medredaktörer och medarbetare. Signifikativt nog är svenske Malcom Kyeyune en av dem, och att döma av vad han hittills publicerat här ser han ut att ha funnit ett forum där han fullt kan komma till sin rätt. Utan att helt motsvara den politiska linje jag har försökt förespråka, överensstämmer Compact på ett så att säga allmänt, västerländskt plan i ovanlig grad med den.

Några i redaktionen tror fortfarande att en ny, verkligt social, arbetarvänlig höger ska kunna utvecklas, alltså en höger som identifierar sig som höger. Jag kan bara konstatera att detta hittills har misslyckats, och det återstår därför att se vad dessa skribenter kommer presentera som stöd för sin tro. Men även de tacklar utan omsvep åtminstone centrala aspekter eller konsekvenser av det jag uppfattar som det centrala problemet med alla de ovannämnda riktningarna: problemet med själva högeridentifikationen som sådan, den identifikation som innebär en ensidig och ohållbar frontställning mot vänstern i allmänhet och därmed oundvikligen leder till misslyckande.

“Every new magazine should be an intimation of a possible future, a glimpse of how the world might be”, skriver redaktörerna i en programförklaring; “Our editorial choices are shaped by our desire for a strong social-democratic state that defends community – local and national, familial and religious – against a libertine left and a libertarian right.” Och “Our name evokes our aspiration, and defines its limits. A compact is a political union drawing together different people for a common end. It is neither a contract nor a covenant, neither a market relation nor a religious sodality. It depends not on shared blood, but on shared purpose. We are concerned with advancing this properly political form of solidarity.”

Denna förening handlar primärt, eller åtminstone mest väsentligt, om det nya mötet mellan ett visst slags konservativa och ett visst slags socialister. Negativt förenas de i en kritik av liberalismen sådan den idag ser ut: “We believe that the ideology of liberalism is at odds with the virtue of liberality”, heter det, kort och gott. Ett centralt stycke om den positiva politiska substansen följer: “Compact will challenge the overclass that controls government, culture, and capital. Whoever does this is bound to be called radical. We do not shy from the label, but we insist on its proper meaning. Rightly understood, to be radical does not mean going to extremes. It means getting to the root of things. That requires talking about class as well as culture, material realities as well as ideologies.”

Detta redaktionella program har nu under några månader redan med stor framgång börjat förverkligas. Jag ska här inte räkna upp de många viktiga artiklarna, utan begränsa mig till en av Sohrab Ahmaris senaste, som är ett gott exempel på tidskriftens relevans för just den tematik jag här uppehållit mig vid. Under rubriken ‘What the Right Doesn’t Get About the Labor Left‘ skjuter Ahmari, författare till den kritikerhyllade boken The Unbroken Thread: Discovering the Wisdom of Tradition in an Age of Chaos, direkt in sig på den centrala och fatala svagheten i de riktningar jag nämnt, sådan den manifesterar sig i dagens amerikanska samhälle. Det är en partiell uppgörelse av just den typ som behövs med den ofullständiga och i mycket missvisande analys och förståelse som vi länge funnit i den höger som gör anspråk på att vara ny och annorlunda, men som visat sig oförmögen att mer principiellt bryta med den gamla och vanliga, den nya höger som förblivit maktlös genom att helt enkelt själv fortfarande vara en del av en generisk höger. Kritiken drabbar de intellektuellt mer genomtänkta och välartikulerade uttrycken för althögern såväl som den högerorienterade populistnationalismen och, framför allt, den till populismen anpassade höger som vill framställa sig som arbetarvänlig och som förvisso, under Trump och Johnson, kunnat vinna över många väljare från vänstern i vid mening.

Den populismanpassade högern är givetvis bara en taktiskt anpassad variant av den vanliga högern, en variant som althögern kom att reduceras till att ideologiskt söka styra och konsolidera och som populistnationalismen på många håll strävat att förena sig med under den legitimerande förespeglingen att den verkligen motsvarar dess egna, hittillsvarande nationalistiska och ofullkomligt socialkonservativa positioner. Ahmari uppvisar det ohållbara i detta genom att påvisa bristerna i den för både althögern och paleokonservatismen centrala sociala analys som bygger på James Burnhams posttrotskistiska beskrivning av den manageriella klassen. Enligt Ahmari reducerar den genom ett ytligt och ensidigt kulturellt fokus arbetarklassen till “burly teamsters, carpenters, electricians, railroad hands, etc.”, men utesluter godtyckligt “many other wage-laborers simply because they hold lousy degrees and progressive opinions”: “At its worst, this tendency bizarrely classes adjunct professors and the like among the ruling class, while oligarchs like Elon Musk are made out to be working-class heroes, of a kind, simply because they defy some progressive orthodoxies.” Mer än vad Musk säger i politiskt inkorrekt väg behövs inte för att åtminstone stora delar av oligarkernas kapitalism ska okritiskt accepteras. Men i verkligheten gäller förstås generellt att “anyone who imagines the largest holders of capital to be ‘passive’ victims of their h.r. managers doesn’t know the first thing about, say, Jeff Bezos”.

I verkligheten är den manageriella klassen ingen “elit”. Ahmari framhåller att de största kapitalägarna utgör 0,1 % av den amerikanska befolkningen; att därefter följer en högsta nivå av Wall Street- och andra managers som utgör 1,1 %, i sin tur följda av 5-10 % av “professionals who service” dessa två gruppers tillgångar. Resten, 90 %, består av “blue-collar workers, nonmanagerial workers, non-college-educated workers, and downwardly mobile college-educated ones”. Den nya högerns kritik är alltför begränsad till de sistnämnda, som arbetar med media, information och utbildning och “often serve as the frontline enforcers of elite ideology”. I hög grad är det denna grupp, den som direkt sprider den excessiva politiska korrekthetens och wokeismens ideologi, som i den alternativa och nya högerns analys felaktigt framstår som “eliten”.

Men dess löner har i USA varit oförändrade i 30 år, vilket är “all the more painful for a generation brought up to believe that a college degree is the pathway to a stable life”. Ingen som tillhör de 90 procenten kan “[b]y any serious material measure…be counted a part of the ruling class”. Men “so much of what passes for ‘class analysis’ on the New Right is premised on the notion that the college-educated precariat is in the driver’s seat of the national economy, of politics and culture”.

Ahmari förnekar naturligtvis inte att det utbildade prekariatet har sina egna, från den gamla arbetarklassen skilda intressen, både kulturella och materiella. Här kvarstår förstås den egentliga konservativa kritiken. Men dess trovärdigaste framförande kommer idag signifikativt nog varken från etablissemangshögerns föregivet konservativa eller den alternativa högern, utan från en del av vänstern. Ahmari anknyter till Sahra Wagenknechts senaste bok, där hon helt enkelt, på tidsenligast tänkbara sätt, försvarar en “konservativ vänster”. Boken recenserades i Compact samtidigt som Ahmaris artikel publicerades.

Ahmaris korrektiv till de nya högeralternativens klassanalys syftar inte till att skönmåla “the corrosive effects of what Sahra Wagenknecht calls ‘lifestyle leftism’ on the labor movement: its obsession with boutique sexual causes; its corrupt bargain with the subsidy-hungry green wing of capital, to the detriment of workers in manufacturing and low-income consumers; its ever-more-inane language policing; its stances on questions like immigration and transnational governance that are often scarcely distinguishable from those of neoliberal elites”.

Allt detta står naturligtvis hindrande i vägen för den gamla eller mer egentliga arbetarklassens fortsatta anslutning till den så starkt förändrade vänstern. Ahmari illustrerar hur vägen dit är blockerad genom att beskriva en mem av den från Twitter kända Aimee Terese: på toppen av en höjd ligger en fästning som erbjuder “such blessings as a living wage, health and job security, retirement benefits, and so on – the best of the old left’s material aspirations”. Men nedanför den ligger “a gauntlet of other things, which must be passed through to reach the prize: ‘Drag Queen Story Hour’, ‘puberty blockers’, ‘insane censorship’, ‘BLM riots’, ‘crime surge’, ‘Covid psychosis’, and so on”.

Trots allt detta som spärrar vägen kan enligt Ahmari den alternativa högeranalysen inte tillräckligt övertyga en stor och växande del av den verkliga arbetarklassen. Han menar att “a solid share of the tangible working class recognizes enough of a material affinity between its interests and those of the labor left to stick around. If the recent strike wave sweeping the labor force is any guide, that share is growing, and growing more militant, even as the Democratic Party hemorrhages working-class voters.”

Här talar Ahmari faktiskt fortfarande om en arbetarrörelse som domineras av den nya, manageriella vänstern. Det måste därför tilläggas att denna senare, i egenskap av “frontline enforcers of elite ideology”, verkligen inte alltid ens erbjuder en väg till fästningens välsignelser, ens utlovar dem som mål. Men Ahmari konstaterar själv korrekt att den nya vänstern “inadvertently or not” (min kursiv.) hjälper den nyliberala mainstreamhögern “in keeping the fortress of material security inaccessible. Nothing is easier for the liberal right than to keep political contestation at the level of culture, to point to the left’s insanities and jeer, ‘Here, here’s your worker’s movement.'”

Men man kan också fråga sig om den del av arbetarrörelsen som leder strejkvågen inte i själva verket har långt starkare drag av den gamla, klassiska vänstern än av wokevänstern. Man tänker i dagarna på den brittiska järnvägsstrejkens facklige ledare Mick Lynch. Ingen järnvägs- eller annan arbetare torde uppfatta honom som en “enforcer of elite ideology”. Det är utan tvekan lätt att se att det är han som i alla avseenden står på arbetarnas sida, inte hans motståndare, populistnationalisternas och populisthögerns påstått konservative favorit Boris Johnson.

Hur vänstern nu än ser ut, inser enligt Ahmari en växande del av den gamla eller mer egentliga arbetarklassen att den inte har någon annanstans att gå, om den vill förverkliga det löfte Ahmari själv tror på, nämligen Roosevelts New Deals, som “is finally to empower workers in the face of powerful economic interests that otherwise hold every card”. Ahmari tillhör dock dem som inte helt vill släppa åtminstone den terminologiska högeridentifikationen. Han tror att om den nya högern bara ägnade “a modicum of earnest – as opposed to culture-war-geared – attention” åt den gamla vänsterns typiska materiella frågor om löner och pensioner såväl som nyare materiella hot som arbetslivets gigifiering, skulle det hjälpa arbetarna ett stycke uppför backen till de verkliga sociala välsignelserna. Och detta vore “an eminently just cause in itself and one that could weaken both the lifestyle left and the neoliberal right”.

Det är välkomna och sympatiska men försiktiga formuleringar, begripliga hos en skribent som väl hittills – inte minst med den oklanderligt traditionalistisk-konservativt betitlade bok jag nämnde – ansetts tillhöra den allmänna amerikanska konservativa “rörelsen” och medverkat på Yoram Hazonys National Conservatism-evenemang och även på Turning Point USA:s evenemang. Går man, som jag tror man måste, litet längre, kan man på goda grunder säga att det sociala momentet i alternativhögern, radikalnationalismen, neofascismen, populistnationalismen och populistkonservatismen i hög grad kommit att framstå som en bluff. Mönstret är inte nytt, historiska paralleller saknas inte. Den förment nya högern är, som Ahmari koncist sammanfattar det, “exercised by the cultural pretensions of woke capital, but not the material predations of capital as such”.

Det är det här det handlar om. Och “new right” är därför, liksom “new left” av andra skäl vore det, en missvisande beteckning för den politisk-filosofiska utväg och öppning Compact söker och i betydande utsträckning börjat finna. En sådan beteckning måste långt tydligare få med syntesens väsentliga komponenter. Wagenknechts “konservativ vänster” är härvidlag också otillräckligt, liksom, omvänt, “socialistisk höger” vore det. Jag har därför föreslagit “socialistisk konservatism”, och därmed avsett en ny och utvecklad socialkonservatism, inte en återupprepad marxism.

Det jag hittills läst av Ahmari utgör dock en otillräcklig grund för en bedömning av hans helhetliga förhållningssätt till den nya högern och uppfattning om dess alternativitet i jämförelse med den gamla vanliga, och därmed av hans föreställning om dess förmåga att komma tillrätta med “the material predations of capital as such”. Men oaktat dessa terminologiska frågor bekräftar hans artikel hur de alternativa formerna av högern misslyckas just därför att de förblir höger, förblir otillräckligt separerade från den nuvarande, med all meningsfull konservatism oförenliga högern.

Ahmari har med stor säkerhet rätt i att arbetarklassen trots dess brister åter vänder sig och alltmer kommer vända sig till den existerande arbetarrörelsen. De samhällsförändringar i väst som atlant- och globalkapitalismen oundvikligen leder till måste rimligen framtvinga en sådan politisk utveckling, under vilken arbetarrörelsen också måste förnyas. Även den av althögern förkättrade managerklassen är ju inte bara en del av de 90 procenten och därmed inte enligt något seriöst materiellt mått en del av den härskande klassen, utan också “downwardly mobile”, en del av prekariatet. Därmed kommer en tid då även den inser att det borgerligt-dekadenta trivialpyssel med könsidentiteter och språk som den tränats att ägna sig åt inte tjänar dess egna intressen.

Redan den teoretiska förståelsen av de sociala och ekonomiska förändringarna kräver ju på alltmer akut sätt tillgång till intellektuella resurser och perspektiv som går utöver de institutionaliserade och systemimmanenta, och som därmed oundvikligen väcker allt större intresse. Detta samtidigt som den övriga världens motstånd mot den imperialistiska unipolarismen – som alltmer åter rullar tillbaka globalkapitalismen till en atlantkapitalism – driver på utvecklingen i samma riktning. Endast en liten del av mänskligheten tror på det den västerländska politiska och ekonomiska högern tror på, och den delen minskar kontinuerligt. Denna höger är helt enkelt knappast framtiden.

Det främsta problemet även med de nya högerformerna är förstås deras generella frontställning mot vänstern och alla former av socialism, inklusive deras allmänna attityd mot allt vad vänster och socialism heter. Det är en attityd som inte sällan är hatisk och som betingas av det faktum att alla är formade av nyliberalismens långa årtionden, och, i de mer specifika politiska högerriktningar jag till skillnad från Ahmari diskuterat här, ofta även av en distinkt radikalnationalistisk och mer eller mindre fascistisk mentalitet. Det har helt enkelt att göra med de personlighetstyper vår tids samhälle skapat.

Från det humanistiska perspektivet i egentlig mening, sådant jag försökt försvara det, är dessa inskränktheter och trångsyntheter, och den förgrovning av debatten som de lett till, både ett kulturellt och ett centralt politiskt problem. Vi förstår vilket samhälle denna höger, som alltså inte ens tillhandahåller ett verkligt alternativ till kapitalets rovdrift utan tvärtom ofta blir det hotade kapitalets vapen, skulle skapa om den fick makten. Ahmari gör en ovärderlig insats när han för alla former av höger, för hela högern, för alla av nyliberalismen fördummade, förklarar att “[i]nsofar as the labor movement seeks to democratize our economy, and to enhance the power of workers subjected to pervasive coercion in the workplace and the marketplace, it remains a profoundly decent, humane force”. Det är idag framför allt insikter och värderingar av detta slag som behövs för att vi, i enlighet med vad som också, i dess politisk-filosofiska dimension, är den så kallade värdecentrerade historicismens position, på allvar ska kunna övervinna den obsoleta höger-vänsterdistinktionen, och därigenom också nå fram till en ny, självständig politik bortom den.

Vad handlar Ahmaris typ av kritik av klasstrukturen och de 0,1 och 1,1 procenten om? Ressentimentsfylld, plebejisk, nivellerande egalitarism? Profanhumanistisk, radikalmodernistisk, kommunistisk utopism? Naturligtvis inte – när det är en traditionalistisk katolik som just Ahmari som framför den. För mig måste denna typ av kritik åtminstone primärt handla om att strukturen inte avspeglar och de 0,1 och 1,1 procenten, som inte bara nästan helt kontrollerar ekonomin utan också politiken och, på många olika sätt, opinionsbildningen, inte representerar några som helst överordnade värden, utan tvärtom i stor utsträckning deras motsats. Som katolska kyrkan alltid – i många århundraden – vetat, är denna kritik giltig för kapitalismen som sådan. En konservatism vars innebörd är bevarandet och försvaret av överordnade värden måste ta avstånd från den höger som alltid i grunden vill bevara denna ordning, och som därvid vare sig nationellt eller globalt skyr några medel.

Andersson, Bildt och det svenska NATO-haveriet

Jag har tagit bort de korta inläggen om Magdalena Andersson och Carl Bildt. De såg märkligt fragmentariska ut i det större sammanhang av de senaste månadernas händelser – kriget i Ukraina och den svenska ansökan om medlemskap i NATO – som måste analyseras som sådant. Därför kommer de nu inarbetas i ett inlägg som – det är åtminstone min avsikt – ska försöka tillhandahålla denna analys från mitt perspektiv. Det kan ta litet tid, bl.a. eftersom det finns anledning att först helt enkelt ytterligare något avvakta och följa vad som faktiskt händer på båda dessa sammanhängande områden (det är ju meningslöst för mig att skriva för att försöka påverka denna händelseutveckling). Under tiden finns jag förstås på Twitter med egna och andras kommentarer – inklusive de nu här borttagna, som bättre passade det formatet, där allt måste vara korta fragment.

Mer om Twitter

Liksom vintern och våren 2014 under Maidandemonstrationerna, som med USA:s och fascisternas hjälp ledde till den våldsamma statskuppen och inbördeskriget i Ukraina, samlar jag på Twitter sedan flera månader bland mycket annat de bästa artiklarna jag hittar om Ukraina och Ryssland i det större världspolitiska sammanhanget. Där finns hundratals.

De flesta som har något väsentligt och substantiellt att säga med relevans för den allmänna politiska linje av en ny typ av europeisk socialkonservatism som jag tentativt försökt förespråka, är naturligt nog de som skriver antingen från ett paleo- och traditionellt-konservativt perspektiv eller från ett socialistiskt.

Det är, föreslår jag, nödvändigt att i större utsträckning höra dessa kvalificerade röster i den svenska debatt som med sådan extrem ensidighet präglas av den atlanticistiska propagandan och därmed, i ett europeiskt sammanhang, blir alltmer provinsiell, ytlig och inskränkt. P.g.a. den starka svenska kulturella amerikanismen är de många dissidenter som finns i USA – ett land som ju i sig på intet sätt är reducerbart till vad vi kallar atlanticismen – inte minst viktiga.

Jag tillägger förstås också egna kommentarer.

Nej till NATO. Stoppa kriget.

En multipolär internationalism

Så här lät det, och såg det ut, i Peking 2018 vid firandet av 200-årsdagen av Marx’ födelse:

Behovet av en ny, verklig, multipolär internationalism blir i dagens värld alltmer akut. Behovet av en högre kosmopolitism, med förståelse för den nationella och civilisationsmässiga mångfalden. Av en kvalificerad universalism, uppfattad i termer av den andliga traditionalismen och den värdecentrerade historicismen. Av ett begrepp om mänskligheten, så förstådd, definierad i sådana termer.

Naturligtvis finns det olika slags internationalism, men den så kallade proletära internationalism, som socialismens sång Internationalen uttrycker, är ett av dem. Den har förstås sina ensidigheter. Marxismen är givetvis inget färdigt, slutgiltigt, ofelbart system. Men den rymmer åtminstone, som Tage Lindbom fortsatte hävda även efter sin omprövning på 50-talet, då han insåg dess allmänna fel, viktiga delsanningar. Hegelianismen har, skrev han på 80-talet, “fäst uppmärksamheten på de andliga krafterna i de historiska processerna” (på annat håll reflekterade han, på ett sätt som äger relevans också för den värdecentrerade historicismen, också över hur hegelianismens dialektik kanske skulle ha kunnat vidareutvecklas och modifieras i riktning bort från sin slutna, sekulära immanentism och mot den andliga traditionalismens mot transcendensen öppna platonska dialektik). Och “marxismen har i sin tur givit en tolkning, som kastat ett betydelsefullt ljus över de ekonomiska och sociala krafterna, över intressestriderna och de kollektiva antagonismernas betydelse i det historiska skeendet”.

Vad är det vi ser här i Peking? Det måste, vid det här laget, sägas vara bland annat en form av konservatism, en konservatism av det historicistiska slaget. En form av traditionalism. Av historisk kontinuitet. Och även en påfallande gemenskap med ett gårdagens väst. Kina är inte slutet i någon exklusivt kinesisk, historisk och kulturell identitet, utan hyllar, samtidigt som det förnyar sitt eget konfucianska och övriga arv, en tysk filosof genom att sjunga en fransk sång – som båda i sin tur också programmatiskt höjer sig över det blott nationella. På samma sätt har Europa och väst, när de varit som bäst, kunnat präglas av en selektiv och anpassad assimilation av andra kulturers idéer och värden som universella. Vi tillhör en gemensam mänsklighet, om än inte i den abstrakta liberala rationalismens mening.

Som Lindbom skulle ha betonat ser vi här i Peking inte minst en ordning. Dagens Kina ska verkligen inte idealiseras och romantiseras. Givet modernitetens realitet utgör också liberalismen ett oborttänkbart historiskt arv – och långt större i väst än i Kina – som även det äger sina bestående delsanningar, och som väst gör rätt i att försöka förvalta, även om det gör det på ett problematiskt och ohistoriskt sätt. Långt utöver bucharinistiska eftergifter och modifikationer och en legitim, begränsad marknadssfär med mindre aktörer har ju globalkapitalismen alltsedan Deng och under hela nyliberalismens epok haft stort inflytande även i Kina. Men i åtminstone några avseenden skiljer sig Kina troligen fördelaktigt från den monstruösa pluto- och oligokrati och det denna åtföljande moraliska, värdemässiga och kulturella kaos och förfall som i så mycket präglat väst efter nyliberalismens och postmodernismens härjningar. Åtminstone dess officiella retoriks vision av en värld av fredligt samarbete till ömsesidig fördel är mer attraktiv än atlanticismens rådande våldsordning förlängd som ett historiens slut. Framför allt är Kina inte ett land som bör bekämpas genom ett hela mänskligheten hotande atomvärldskrig, på vars förberedelse västkapitalismens militärindustriella komplex profiterar.

Denna västkapitalism med sin liberaldemokratiska ideologi är, som monopolistisk-globalistisk imperialism, dagens andra, huvudsakliga slag av internationalism. Det är en falsk internationalism. Eller snarare en transnationalism, en supranationalism, ja en postnationalism, och just därför falsk. Globaliseringen är i flera avseenden ofrånkomlig, en del av modernitetens allmänna villkor, såsom skilda från modernismen. Och den behöver i dessa avseenden inte vara något negativt. Folk och kulturer kommer oundvikligen fortsätta mötas och blandas. Men den västkapitalistiska kulturella uniformisering vi länge sett är en annan sak. Till skillnad från socialismen, som kan vara konservativ och kan värna nationell och civilisatorisk variation, saknar den både teoretisk förståelse och praktisk förmåga för upprätthållandet av den dialektiska enheten av universalitet och partikularitet. Styrd av sina irrationella och anarkiska intressen har den systematiskt och automatiskt underminerat och förstört nationella och kulturella värden.

Högerkonservativa och liberalkonservativa tänkare för en ojämn kamp mot dessa intressens – och kapitalismens utvecklingslagars – verklighet i sin åtminstone historiskt ofta sympatiska strävan att tämja kapitalismen och skapa ett humant och civiliserat marknadssamhälle. Ett verklighetsfrämmande idylleri blir oftast resultatet. I värsta fall blir det, så som även kan vara fallet med det åtföljande försvaret av demokratin och de mänskliga rättigheterna, till den grad ideologisk propaganda att det i verkligheten inte ens är i god tro. Det är uppenbart hur storkapitalet idag har lyckats legitimera sin krigsimperialism inför progressiva i hela världen genom en wokeismens fasad. Nyliberalismens årtionden har i verkligheten inneburit en förlust av en trovärdig och hållbar internationalistisk ideologi.

I grunden är västkapitalismen som system nihilistisk, och den tvekar därför endast skenbart paradoxalt fortfarande inte att trots den demokratistiska fasaden vid behov, när den uppfattar sig som verkligt hotad och utmanad, ta hjälp av radikalnationalismen och fascismen för sitt försvar. Det behöver inte ens vara socialism av kinesiskt eller annat slag som dessa mobiliseras mot, det räcker med starka regeringar som helt enkelt inte låter pluto- och oligokraterna styra som de vill. EU har nyligen skrivit om andra världskrigets historia i linje med detta ideologiska och politiska behov, och än mer tycks detta ske i Polen och Baltikum. Efter Maidanprotesterna 2013-14, som med USA:s och fascisternas hjälp utvecklades till en statskupp, infördes förbud mot att sjunga Internationalen i Ukraina.

Öppna frågor om den konservativa socialismen

Haz på Infrared, @InfraHaz på Twitter, vidareutvecklade nyligen på Center for Political Innovations konferens i Austin, Texas sin konservativa kommunism. Haz går inte så långt som Twitterprofilen Benedict Cryptofash, som vill förneka att marxismen överhuvudtaget är vänster. Såtillvida överensstämmer hans position med den jag intog i en diskussion med Kjölstad för ett antal år sedan. Den överensstämmer också, att döma av hans viktiga poänger om högern under franska revolutionen, med min argumentation i inlägget Tradition och revolution – som jag också hänvisade till i mina inlägg mot althögern förra året – mot Evolas “hårda” traditionalism i dess tillämpning på Europas historia, en för mig mer generell argumentation omfattande hela utvecklingen, alltsedan antiken.

Åtskilligt måste givetvis, och i flera avseenden, tilläggas ifråga om Robespierre och arten av vad Haz uppfattar som den revolutionära huvudlinjens förhållningssätt till traditionen i olika betydelser. Men ovedersägligt är att revolutionen bland mycket annat var vad som ville ses som en borgerlig moralisk och dygdemässig revolution mot den dekadenta kungamakten och aristokratin, en revolution som, ännu inte hegeliansk-historicistisk, om än i andra avseenden påverkad av upplysningsrationalismens progressivism, grep bakåt till antika och främst romersk-republikanska förebilder. Lika ovedersägligt är att de socialistiska revolutionerna därefter, även med deras med tiden alltmer medvetet och explicit tillägnade hegelianism i marxismens form, på motsvarande sätt revolterade mot den borgerliga dekadensen.

Det är utifrån en sådan syn, endast högst fragmentariskt formulerad av honom, som Haz försvarar socialismen, eller kommunismen, som konservativ. I det aktuella föredraget på CPI, där Caleb Maupin sedan länge är en ledande kritiker av CIA-vänstern och vad han kallar den “syntetiska” vänstern, förkastar han hela den existerande amerikanska vänstern och går så långt som att säga att de mer egentliga marxistiska socialisterna, vad jag kallat paleosocialisterna, nu bara kan stödja sig på personer som identifierar sig som höger. Med vilket han förstås menar den “riktiga höger” som althögern gjorde anspråk på att vara, men, som jag försökte visa, inte blev. Pipelinen althöger – vanlig höger, eller helt enkelt sambandet mellan dem, har sedan dess bekräftats av att Richard Spencer nu stöder Mitt Romney som president, och, exempelvis i en debatt med just Haz nyligen, med ofattbar ytlighet försvarar NATO-imperialismen. Detta visar förstås att det finns mycket att tillägga när det gäller socialismens “höger”-stöd. Men det viktiga och signifikativa är Hazs allmänna intuition i överskridandet av höger-vänsterdikotomin. Vad han eftersträvar är naturligtvis en syntes där socialismen lierar sig med och införlivar en meningsfull typ av konservatism, bortom den existerande högern.

Hur kan då en sådan konservativ socialism/kommunism vara en egentlig konservatism, frågar här givetvis, oundvikligen och legitimt, alla högerkonservativa. Och det ska omedelbart fastslås att än så länge, sådan den hittills ser ut, kan den inte vara en ny socialkonservatism ens i den mening jag förstår den, och jag ska återkomma till varför. Men till att börja med måste jag här påminna om mitt argument att det överhuvudtaget s.a.s. inte finns någon Konservatismen – ingen konservatism i bestämd form singularis och med stort K. Även när man begränsar den till moral-, värde- eller kulturkonservatism, och därvid helt enkelt utesluter den vanliga borgerliga kapitalisthögerns konservatism, som vi i marxistiska termer kan precisera som en produktivkrafternas och produktionsförhållandenas konservatism, gäller detta. Det finns ingen färdig, fix, entydig och av alla accepterad konservatism som annat kan ställas bredvid och på något enkelt sätt jämföras med, där punkt för punkt kan bockas av som överensstämmande eller ej, och som därmed kan avgöras vara eller inte vara ett egentligt uttryck för den. Vilka värden? Vad i kulturen?

Det följer av själva bejakandet av moderniteten, även när det är blott partiellt och selektivt som i den “mjuka” traditionalism jag föreslagit bör kunna försvaras, att begreppet konservatism med nödvändighet måste komplexifieras för att äga ideologisk relevans. Vad Haz tidigare betonat är inte minst hur marxismen både genom sin materialism och sin dialektik skiljer sig från den postmoderna relativism och subjektivism som kommit att införlivas i den borgerligt-liberala, lineära progressivismen, så att varje ny kulturradikal framstöt blir ett “framsteg” som måste accepteras. Mot detta ställer han Stalinerans och väl vad som i sak närmast var Zjdanovs kulturpolitik, och inte minst det östtyska bildningsväsendet, pekande på hur de direkt vände sig mot den västerländska kapitalistdekadensen. Såtillvida fanns definitivt åtminstone formella konservativa inslag i den historiskt existerande kommunismen.

Men Lenin och Stalin hade givetvis ingen föreställning om någon enhetlig Konservatismen. Formuleringen av en sådan som självständig ideologi, jämför- och parallellställbar med liberalismen och socialismen, har varit en långsam, tvekande och vacklande historisk process. Ordet har helt enkelt varit en vag politisk beteckning för en allmän mentalitet av motstånd mot aspekter av modernitetens utveckling, inklusive de egentliga och tidigt färdigutbildade ideologierna, liberalismen och socialismen, med deras olika varianter. Kanske är det rentav först med Russell Kirks och Roger Scrutons helhjärtade satsning på att lansera en burkeansk Konservatismen, med försök till entydiga, klart avgränsande definitioner, som detta projekt fått fullt internationellt genomslag och ett verkligt brett mottagande, som även i Sverige idag. Men inte heller Kirk och Scruton vill se konservatismen som en ideologi, vid sidan av liberalismen och socialismen.

Stalinerans arkitektur är väl det mest påtagliga exemplet på ett slags formkonservatism i den realexisterande socialismen, i rent kronologisk mening den första postmodernismen, en delvis nyskapande traditionalism. Man kan här jämföra med Dugin, som talat om de många rent traditionalistiska inslagen i Sovjetunionen. Noteras bör att även Lenin vände sig mot den ensidigt kulturradikala förståelsen av Proletkult – i engelsk översättning: “Marxism has won its historic significance as the ideology of the revolutionary proletariat because, far from rejecting the most valuable achievements of the bourgeois epoch, it has, on the contrary, assimilated and refashioned everything of value in the more than two thousand years of the development of human thought and culture. Only further work on this basis and in this direction, inspired by the practical experience of the proletarian dictatorship as the final stage in the struggle against every form of exploitation, can be recognized as the development of a genuine proletarian culture.”

Men Marx och Engels var förstås båda rena materialister av 1800-talstyp, även om deras materialism är den mest sofistikerade, genom deras införlivande av dialektiken i allmänhet och inte minst förståelsen av den historiska växelverkan mellan den givna naturen och sociala verkligheten å ena sidan och människans omformande aktivitet å den andra. Därmed var givetvis även Lenin och Stalin sådana materialister. De insikter som marxismens avancerade materialism möjliggjorde kan ju inte dölja det faktum att den i sig saknade varje förståelse av religionen i sig, av den andliga verkligheten och det andliga livet. Detta var ett tillräckligt skäl att avvisa den historiskt existerande kommunismen. Tyvärr var det inte det borgerligt-kapitalistiska västs skäl, som även Solzjenitsyn insåg.

I vilken utsträckning de nya amerikanska konservativa socialisterna kan ompröva och modifiera marxismen – inklusive hela historiematerialismen och historiedialektiken – i sådan utsträckning att utrymme ges för den autentiska andliga förståelsen och religionen, och inte bara för de vanliga moderna omtolkningarna av den andliga förståelsen och religionen för att ge utrymme åt marxismen, återstår att se. På detta hänger också arten av deras moral-, värde- och kulturkonservatism. Här finns därför flera öppna frågor, och det gäller förstås också den konservativa socialism som kan tänkas växa fram även i Europa och Sverige. Öppenheten beror på att de hittillsvarande nya konservativa socialisterna såvitt jag kan se kommer s.a.s. endast från vänstern, från dagens vänster. Det är därmed en öppenhet som inte föreligger ifråga om den ny europeiska socialkonservatism som jag försökt förespråka som en utveckling av populistnationalismen, en utveckling möjliggjord av helt andra filosofiska traditioner än de Haz och (den mindre filosofiskt inriktade) Maupin bygger på.

Maupin framhåller hur dagens socialistiska länder explicit och programmatiskt bejakar kristendomen och hur han själv är kristen, men hans förståelse av Jesus som socialist går inte utöver denna karaktäristiska moderna omtolkning, som inte minst Tage Lindbom så förtjänstfullt och utförligt analyserat. Han kvarhåller också på ett problematiskt sätt materialismen, till synes även i filosofisk mening, inte bara som, s.a.s., metodologi. Men både Maupin och Haz går utöver en ren formkonservatism och deras kritik av dagens kapitalistimperialistiska krigsvänster äger tillräckligt djup och tillräcklig trovärdighet även i analysens moraliska, värdemässiga och allmänt kulturella dimensioner för att det ska framstå som sannolikt att, i den mån den sovjetiska konservatismen också gjorde det, de här går utöver även den.

Haz har hävdat att hos folk från det gamla Östtyskland religiositeten är en del av deras allmänna kulturella konservatism, som fördelaktigt skiljer sig från den borgerliga västdekadensen. Men vilket djup denna religiositet äger, eller den ortodoxa kyrkans ägde, sådan den kom att åter tolereras i Sovjetunionen, är oklart. Och Robespierres upplysningsrationalistiska deism, som Haz i föredraget på CPI hänvisar till, är givetvis teologiskt och allmänt åskådningsmässigt helt otillräcklig, liksom även 1800-talets romantiskt influerade liberalteologi och 1900-talets existentialistiska teologi och “befrielseteologi”. Utan att godta den evolianska “hårda” traditionalismens alltför långtgående analogiska projektion av en antingen idealiserad eller faktiskt skriftmässig förståelse av varna-systemet på den europeiska historien, krävs här en långt djupare omprövning av modernitetens filosofiska och övriga grundantaganden av den typ som även en “mjuk” traditionalism måste bejaka och omfatta.

En europeisk linje mot Ukrainakriget

På torsdagsmorgonen var den franske presidentkandidaten Éric Zemmour liksom alla andra snabbt ute med sitt reservationslösa fördömande av det ryska anfallskriget mot Ukraina.

Kriget var, förklarade han, absurt och fratricidalt. Valet av en militär intervention var omöjligt att rättfärdiga. Ryssland var varken attackerat av eller utsatt för något direkt hot från Ukraina.

Men vad som gör just Zemmours fördömande viktigt, vad som gör att han här framträder som ett stort franskt statsmannalöfte, är den unika, distinkt franska och europeiska linje mot kriget som han förespråkar.

Konflikten kommer ha allvarliga konsekvenser för Frankrike och Europa, för vår säkerhet och vårt välstånd, konstaterade han. “Europa från Atlanten till Ural får inte vara ett slagfält.”

Vi hade kunnat undvika katastrofen, fortsatte han. Liksom andra, inklusive ukrainarna, hade han trott att Putin inte skulle ta detta steg. En fredlig lösning var möjlig, och Zemmour själv hade framfört sitt förslag till en sådan.

Den akuta nödvändigheten nu är att få krigshandlingarna att upphöra. Förande vidare en distinkt fransk tradition hävdar han, förvisso något överdrivet men på intet sätt anstötligt utan inte minst i detta läge bara sympatiskt, att endast ett Frankrike som fullt ut spelar sin roll som en jämviktens makt är i stånd att åstadkomma detta resultat. Frankrike har nu en plikt att spela denna roll.

Zemmour uppmanar president Macron att, i likhet med Sarkozy under krisen i Georgien 2008 och i överensstämmelse med vad han själv skulle göra som statsöverhuvud, utan dröjsmål åter resa till både Moskva och Kiev för att få till stånd ett omedelbart eldupphör, etablera en medling och en starta en fredsförhandling.

Det för mig avgörande, det som gör Zemmours uttalande så angeläget, är avslutningen på den skrivna versionen: “La France doit se soumettre ni aux États-Unis, ni à la Russie, ni à personne. Elle doit reprendre le contrôle de son destin pour pouvoir contribuer au retour de la paix”: Frankrike bör underordna sig varken Förenta Staterna eller Ryssland eller någon annan. Hon bör återta kontrollen över sitt öde för att kunna bidra till fredens återställande.

I sitt muntliga framförande förtydligade Zemmour detta, och tillade sådant som så beklagligt lyser med sin frånvaro i alla europeiska ledares fördömanden av den ryska aggressionen:

“Jag har i många år hävdat att väst har ett ansvar för eskalationen av våldet i öst, och att det måste förstå de ryska kraven på upphörandet av NATO:s utvidgning. Tyvärr har vi inte gjort någonting för att undvika denna eskalation. Vi är alla ansvariga: förvisso Ryssland, och denna morgon är det de som främst är ansvariga. Men väst är det också, med den oavbrutna expansionen, i många år, av NATO i kontinentens östra del, och icke-tillämpningen av Minskavtalen. Jag har i åratal upprepat att för att göra sin röst hörd måste Frankrike återställa balansen i sin relation till Ryssland och Förenta Staterna.”

Vidare:

“Sedan den 14 februari har jag föreslagit att Frankrike, trogen sin tradition av stormakt för jämvikten, i denna krissituation framförhandlar ett avtal med de europeiska staterna och Ryssland om ett slut för NATO:s utvidgning. Detta förslag skulle ha flera korollarier: Lösningen av de territoriella konflikterna i Östeuropa, respekten för friheten och suveräniteten för alla berörda stater, i synnerhet Ukraina, och tillbakadragandet av de ryska trupperna från Ukrainas gränser. Det är inte för sent. Ett fredsfördrag bör framförhandlas vid en fredskonferens i Paris.”

Och slutligen:

“Frankrike är en kärnvapenmakt, medlem av FN:s säkerhetsråd vid sidan av Ryssland och Förenta Staterna. Hon kan därför med all rätt träda fram och skapa förutsättningarna för en jämställd dialog…Frankrike måste återfinna sina egentliga egenskaper som politisk makt, och måste kunna tala kraftfullt och med en oberoende, självständig röst.”

Denna europeiska hållning är idag lika sällsynt som den är nödvändig. Vi anar den i bakgrunden av Macrons agerande, i hans insisterande på det s.k. Normandieformatet och hans uttalanden under sina senste besök i Moskva och Kiev. Men Zemmour uttalar öppet och kraftfullt denna franska hållning, gör den just så explicit och tydlig som den idag måste bli.

Han går därmed också i spetsen för att göra den till den europeiska populistnationalismens hållning. Är det någon konkret politisk fråga som en gång för alla kunde lyfta upp denna stora och starka rörelse till att bli en entydigt positiv och ljus kraft, en kraft för det goda, så är det denna.

Linjen formuleras inte i termer av en politik för EU, eftersom han givetvis är mot EU, ja är det i högre grad än Rassemblement National. Det hindrar på intet sätt att den blir en paneuropeisk politik, den annorlunda paneuropeiska politik som endast populistnationalismen idag kan utveckla och förverkliga.

Zemmour kan dra hela den europeiska populistnationalismen bort från den fatala och historiskt överspelade, alltmer krampaktiga atlanticism som många kvarhåller och nu inför kriget tenderar att återfalla till. Den inte bara motverkar Europas intressen utan också fredens mer allmänna syfte. Den representerar ett farligt vägval som bara kan förvärra den allvarliga situationen.

Många har länge talat om en ny multipolär världsordning som efterträder den unipolära atlanticistiska hegemonin efter kalla krigets slut. Men ett Europa som i en kris som den som nu uppstått vänder sig till NATO och därmed USA på det sätt vi nu ser, samtidigt som Ryssland vänder sig till Kina, leder bara till en ny bipolär ordning och riskerar som det nu ser ut att snabbt kunna leda till ett nytt storkrig, och inte bara ett “kallt”.

Det måste undvikas. Och bara Europa kan se till att det undviks. Den linje Zemmour förespråkar borde därför nu gälla även för andra europeiska länder. De partier som ansluter sig till den måste framträda som kontinentens ledande. Den franska hållningen måste bli Europas.

Och inte minst Sveriges. Vår ambition att upprätthålla en neutralitet och alliansfrihet är en viktig och värdig motsvarighet till den franska traditionen. De bör idag lätt kunna förenas, och tillsammans forma en större, gemensam, självständig europeisk linje – den linje kriget i Ukraina kräver och den linje vår tid kräver.

Boksamtal om Tage Lindbom

På måndag den 7:e februari 17.00 talar Tomas Lindbom om sin far Tage Lindbom med filosofen Bengt Kristensson Uggla i Mikaelskapellet på Karlbergsvägen 64 i Stockholm, i ett arrangemang av Svenska Kyrkan. Tomas Lindbom gav förra året ut den ypperliga biografin över sin far, I otakt med tidsandan, som jag skrev om här. Missa inte detta evenemang!

Om SD:s vitbok

En idéhistoriker i Uppsala, Tony Gustafsson, ska nu tydligen skriva den länge omtalade “vitboken” om SD, närmare bestämt om SD från 1988 till 2010.

Det första jag av personliga skäl tvingas notera är att Gustafsson kommer från Sven Widmalms institution, professorns, som sades ha kontaktat avdelningen för idéhistoria i Lund för att fästa dess uppmärksamhet på mina politiska åsikter och därmed det olämpliga i att jag undervisade där.

Det finns något bottenlöst patetiskt över detta. Widmalm tycktes utan någon som helst källkritik ha vidarebefordrat Jonathan Lemans påståenden om mig i Expo, som upprepats av en rad skribenter i de stora tidningarna. Leman hade bl.a. lyckats läsa en kompromisslös, entydig och långvarig polemik mot antisemitism som ett uttryck för antisemitism. Tanken svindlar inför möjligheten att Widmalms egen intellektuella svaghet och moraliska slapphet är sådana att det var hans egen läsning av mina texter som motiverade hans agerande.

Jag måste därför givetvis fråga mig vilket Gustafssons förhållande till Widmalm är. En forskare från en institution präglad av en enfaldig åsiktspolisiär aktivist som på detta sätt politiskt missbrukar sin akademiska ställning inger inte förtroende i detta sammanhang.

För egen del anser jag också att vitboken inte behövs. Den torde bara komma att upprepa gamla saker som ältats i oändlighet av otaliga mindre kvalificerade, journalistiska aktivistskribenter i Widmalms anda. Skribenter som velat stoppa en legitim folklig proteströrelse mot den nyliberala globalkapitalismens – inklusive dess välfinansierade vänsterhegemonis – följder, genom att trots den i partiform organiserade rörelsens oavbrutna och kraftiga avståndstaganden från fascismen och nazismen och tydligt markerade goda humanistiska vilja “brunmåla” den.

De journalistiska skriverierna om de “nazistiska rötterna” har i stor utsträckning varit billigt, tanketomt, konformistiskt politiserande, ofta oskiljaktigt från SD:s partipolitiska motståndares enkla retorik. Det förnekande av problemen med massinvandringen och mångkulturen, och den attityd mot försvaret för den svenska kulturen och kärleken till Sverige som denna kampanj har implicerat, förtjänar ingen sympati.

Trots tvivlen om Gustafssons institution är han emellertid själv inte bara idéhistorisk forskare; han tycks även stå nära SD såtillvida som han skrivit en rapport för Mattias Karlssons tankesmedja Oikos. Det sistnämnda kunde vara ett problem. Men förhoppningsvis är han väl kvalificerad för sin nya uppgift och ingen politisk-korrekt charlatan.

Frågan är dock: kan han komma fram till några nya resultat? Han kan ju inte nå slutsatsen att allt vad journalisterna redan sagt är fel; åtminstone tillräckligt mycket av detta måste rimligen upprepas och bekräftas. Därmed kan vitboken knappast sätta stopp för användningen av dessa fakta för brunmålningens syfte.

När jag vid slutet av den för Gustafsson aktuella perioden, slutet av 2010, blev medlem i SD, hade jag i över fyra år grundligt studerat partiet och jämfört det med den svenska fascismen och nazismen såväl som motsvarande, samtida rörelser i andra länder. Det tidiga SD var utan tvekan mer radikalnationalistiskt, och fascister och nazister drogs förvisso till partiet. Men de gjorde det eftersom något annat lovande nationalistiskt parti inte fanns. Som ledningen många gånger tillstått gjordes definitivt vissa misstag. Det är också uppenbart att partiet fortfarande har stora problem med en mestadels anonym “hatsvans” på internätet, ja detta har hela tiden varit dess största hinder och är det än idag. Jag har själv fått anledning att ägna det särskild uppmärksamhet; exempelvis återfinns min polemik mot antisemitismen främst i det sammanhanget.

Men SD markerade redan från början mot dessa riktningar och denna svans. Trots problemen med radikalnationalismen och den allmänna framtoningen var partiet inte “brunt”. Redan när jag först upptäckte SD, i valrörelsen 2006, såg man ut att ha goda förutsättningar att på sikt kunna utvecklas utöver populistnationalismen överhuvudtaget.

Strax efter att jag blev medlem utarbetades en övertygande kommunikationsplan, och i ett nytt program lyftes socialkonservatismen fram före nationalismen som partiets ideologiska grund. Det fanns all anledning att hoppas att man, utan att överge det värdefulla och autentiska i populistnationalismens spontana kraft, lätt skulle kunna höja sig över dess begränsningar och i tillräcklig utsträckning modifiera och komplettera den, utveckla en ny form av socialkonservatism som på unikt sätt kunde svara mot tidens krav.

Tyvärr blev det inte så. Oförmågan att fortsätta på denna självständiga väg visade sig tidigast och tydligast genom opportunistiska anpassningar i de utrikes- och säkerhetspolitiska frågorna. Redan under våren 2014 blev jag till min förvåning och besvikelse tvungen att ägna huvuddelen av mitt politiska engagemang för partiet åt att försöka motverka den felutveckling som nu tog sin början.

SD har såvitt jag kunnat se inga nazistiska rötter, och var aldrig ett nazistiskt parti under den period Gustafsson ska undersöka. I stället är det de allra senaste åren, i och med blockbildningen med den kapitalistisk-imperialistiska krigshögern, som SD, mutatis mutandis, ser ut att kunna närma sig den allmänna, objektiva historiska roll som fascismen i generisk mening spelade. Vad som behövs är inte en vitbok om det förflutna, utan politiskt motstånd mot SD:s vägval i nuet.

Zemmour

Hans första stora möte och tal i förra veckan:

Intervju i Bourdin Direct:

Gabriel Rockhill och CIA-vänstern

Filosofen Gabriel Rockhill, professor vid Villanova University utanför Philadelphia, som studerat under Jacques Derrida, Luce Irigaray och Alain Badiou i Paris, har på senare år gett sig in på vad jag tror kan vara den hittills mest avancerade analysen av vad man kan kalla CIA-vänstern och teoretiska strömningar mer eller mindre påverkade av den. Hans fokus ligger framför allt på den kritiska teorin, både i inskränkt mening (Frankfurtskolan) och i utvidgad (även inkluderande “fransk teori”), men han tar också upp The Congress for Cultural Freedom, som gick utöver den.

Uppgifter finns om att hans bok La CIA et les intellectuels: Une histoire souterraine des idées. De l’école de Francfort aux “nouveaux philosophes” publicerades 2019 av La fabrique éditions, men man hittar ingen information om den på detta förlags hemsida, och den går inte att beställa genom någon av de stora nätboksäljarna fastän det hos vissa av dessa finns viss information om den, inklusive bild. Det ser märkligt ut. Både på hans Villanova-sida och på Wikipedia heter det däremot att den är forthcoming. Hans artikel ‘The CIA Reads French Theory: On the Intellectual Labor of Dismantling the Cultural Left‘, publicerad i Los Angeles Review of Books i 2017, finns dock tillgänglig, och hur hans analys därefter utvecklats kan man följa i en rad substantiella YouTube-klipp på kanalen Critical Theory Workshop, av vilka följande är ett urval:

G. Rockhill & J. Ponce de León, ‘French Thought in Bad Company: The CIA’s Intellectual World War’
Gabriel Rockhill, ‘Soft Power and the Construction of “French Theory”‘
Gabriel Rockhill, ‘Toward a Counter-History of French Theory’
Gabriel Rockhill, ‘Critical and Revolutionary Theory’
Gabriel Rockhill, ‘The Myth of the ’68 Thinkers’
Gabriel Rockhill, ‘The Global Theory Industry & Left Anti-Communism’


Categories

Archives

"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi