Jan Olof Bengtsson

Sedan länge Parisbaserade veteranvänsterjournalisten Diana Johnstone, författare till viktiga Fools’ Crusade: Yugoslavia, Nato, and Western Delusions (2003) och Queen of Chaos: The Misadventures of Hillary Clinton (2015), utmärker sig bl.a. genom att inte avvisa en partiell allians mellan antikrigskrafter och NATO-motståndare inom vänstern och högern.

Exempelvis, i Tyskland, mellan Sahra Wagenknechts typ av vänster å ena sidan och AfD och den opinion de representerar – en allians som Wagenknecht själv, som jag tycker mig se, fortfarande känner sig tvungen att motsätta sig, eller åtminstone låtsas motsätta sig.

Kanske ändrar sig Wagenknecht på denna punkt om hon frigör sig från Die Linke och startar ett nytt parti, en möjlighet som Johnstone nu diskuterar i sin senaste viktiga artikel på Consortium News, ‘Germans Down & Russians Out’. I USA förverkligades tidigare i vår en enhet av denna typ genom demonstrationen Rage Against the War Machine i Washington.

Johnstone försvarar hursomhelst det samarbete som den vanliga tyska vänstern fördömer bl.a. genom användningen av de historiskt belastade termerna Querdenker och Querfront. Den Querfront som idag krävs måste givetvis vara av nytt slag.

Johnstones nya artikel har en underrubrik – under både ingressen och bilden – som indikerar hur långt det atlanticistiska, egentligt protofascistiska åsiktsförtrycket nu gått i Tyskland: “Anti-War Views Criminalized in Germany”.

Mer viktigt från USA: Patrick Deneen följer upp sin viktiga bok Why Liberalism Failed från 2018 med Regime Change: Toward a Postliberal Future, som ser ut som en lika viktig argumentation för vad som måste ersätta liberalismen, om väl än inte i allo tillräcklig. Så här presenteras den av förlaget:

“Classical liberalism promised to overthrow the old aristocracy, creating an order in which individuals could create their own identities and futures. To some extent it did – but it has also demolished the traditions and institutions that nourished ordinary people and created a new and exploitative ruling class. This class’s economic libertarianism, progressive values, and technocratic commitments have led them to rule for the benefit of the ‘few’ at the expense of the ‘many,’ precipitating our current political crises.
 
In Regime Change, Patrick Deneen proposes a bold plan for replacing the liberal elite and the ideology that created and empowered them. Grass-roots populist efforts to destroy the ruling class altogether are naive; what’s needed is the strategic formation of a new elite devoted to a ‘pre-postmodern conservatism’ and aligned with the interest of the ‘many.’ Their top-down efforts to form a new governing philosophy, ethos, and class could transform our broken regime from one that serves only the so-called meritocrats.
 
Drawing on the oldest lessons of the western tradition but recognizing the changed conditions that arise in liberal modernity, Deneen offers a roadmap for these changes, offering hope for progress after ‘progress’ and liberty after liberalism.”

På förlagets sida (länken ovan) kan man också lyssna till ett kort utdrag ur boken.

Tillsammans med den till Ungern kopplade politiske teoretikern Gladden Pappin, katolske filosofen Chad Pecknold och rättsfilosofen Adrian Vermeule driver Deneen också en viktig substack med namnet Postliberal Order, med tillhörande podd. De kan också följas på Twitter och Facebook.

Demonstration på Odenplan igår.

Inom vänstern så ofta obekväma och inkorrekta – och alltid även stilmässigt dramatiskt avvikande – Kajsa Ekis Ekman bredvid sammanbitet beslutsam plakatman med svenska flaggor och tre kronor på tröjan.

Att förstå vad detta betyder. Ett embryo till anti-NATO-vänsterns och anti-NATO-högerns (eller -nationalismens) nödvändiga förening i denna och flera relaterade, avgörande frågor – också i Sverige.

Det är möjligt att plakatmannen tillhör vänstern. Evenemanget var helt vänsterdominerat, alla talarna – som också inkluderade Eva Myrdal – stod, tror jag, till vänster om socialdemokraterna. Ekis konstaterade att vi gör oss till ovän med större delen av världen. Att många gator i städer runtom i världen heter Olof Palmes gata, men att inga kommer heta Ulf Kristerssons gata. Men de största applåderna utbröt när hon också fastställde att inga heller kommer heta Magdalena Anderssons gata.

Om plakatmannen tillhör vänstern blir hans nationella symboler bara ännu mer kraftfulla och signifikanta. Men några nationalister var i alla fall närvarande även denna gång. Den allmänna geopolitiska analys som flera av talarna kommunicerade borde idag kunna delas av alla ideologiskt s.a.s. acceptabla sådana, liksom av alla som är konservativa och libertarianer av något meningsfullt slag.

SD låg, som det brukar heta, rätt i tiden – och inte minst för mig, när jag upptäckte dem. Moderaterna under Reinfeldt var just på väg att inleda sin era av döljande av det fortsatta genomförandet och konsolideringen av nyliberalismens radikala reformer bakom en ny politisk-korrekt anpassning och, som det kunde låta, vänsterpräglad retorik, där “arbetslinjen” rentav motiverade beteckningen “det nya arbetarpartiet”.

Kristdemokraterna under Hägglund anpassade sig i sin tur alltmer till denna borgerliga höger: det gamla pingstkristna partiet, Levi Pethrus’ parti, som inte ens velat beteckna sig som borgerligt, men som redan på Alf Svenssons tid börjat försöka inordna sig i den kontinentaleuropeiska kristdemokratin, antog nu i stället vissa drag av vad som i Sverige alltid förenklat kallas den amerikanska “kristna högern”, delvis drivet av en nyare, brutalamerikansk kristen kraft i Uppsala, Livets Ord, varifrån Hägglunds efterträdare skulle komma att hämtas.

Socialdemokratin, i mycket uppbackad av ett vänsterparti som blivit oskiljaktigt från dess egen vänsterflygel, var sedan årtionden ombord på det nyliberala projektet och inte längre någon självständig kraft.

Det var då, i detta läge, under valrörelsen 2006, som jag upptäckte SD. För mig var det något av en positiv chock att finna ett för mig förutom till namnet fullständigt okänt parti, som kommit så långt i utarbetandet av vad som verkligen var ett nytt, självständigt alternativ. Och inte vilket alternativ som helst, utan just det alternativ som i den rådande politiska och historiska situationen behövdes. SD framstod som ett löfte för Sverige.

Parallellt med mina dåvarande akademiska projekt ägnade jag därför de följande åren åt vad som kanske får betecknas som ett relativt djupgående studium av den samtida nationalismen, både svensk och övrig västerländsk, såväl som av de stycken av dess moderna historia (alltifrån efterkrigstiden) som jag saknade närmare förtrogenhet med. Syftet var att bättre kunna bedöma och situera SD i, eller i förhållande till, dessa sammanhang.

Det var uppenbart att här fanns, i fröform, de resurser, den grund, som krävdes för att bygga upp den nya kraft som krävdes i svensk politik, den kraft som kunde föra vidare det bästa i det moderna Sverige genom att korrigera såväl socialdemokratins äldre folkhemska välfärdspolitik, dess ohållbara, alltför långtgående kulturradikalism, som borgerlighetens nu i nyliberalismens form dominerande, lika ohållbara kapitalistiska liberalism. Det var, tyckte jag, lätt att se att SD hade alla förutsättningar att bli det nya stora partiet i Sverige, i en tid när arbetarrörelsen p.g.a. sina värdemässiga, moraliska, kulturella och allmänt åskådningsmässiga svagheter knappt överhuvudtaget fanns kvar, men väljarna rimligen alltmer skulle komma att förstå att det var nyliberalismen, inte minst med dess nya vänsterkulturprogram, som var den viktigaste och djupaste orsaken till de stora nya problemen.

Populismen kunde förstås i en högre mening som en autentisk folklig förankring av det slag som all politik egentligen behöver, även om inte alla politiska riktningar på något naturligt sätt kan vinna den. Det 2016 gällande partiprogrammet var visserligen delvis oformligt, men det visade en tydlig medvetenhet om åtminstone några av de avgörande större politiska och historiska sammanhangen, inklusive de internationella, en medvetenhet som gått förlorad i såväl de stora som små riksdagspartier där den tidigare mer eller mindre funnits. Det gav intryck av att ha skrivits av personer som verkligen var intresserade av politik. Nationalismen var av måttfullt, godartat, positivt slag, och förenades med den socialkonservativa inriktning som inte minst var vad som krävdes i samtiden. Den värdemässiga, moraliska och kulturella förankringen och grundsynen framstod som sund och humanistisk. Helheten gav ett intryck av ett avsevärt mått av mognad och genomtänkthet.

Givetvis behövde ändå en hel del modifieras, korrigeras och vidareutvecklas. Framför allt fanns problematiska radikalnationalistiska inslag kvar i partiet, främst naturligtvis rent personellt: åtskilliga radikalnationalistiska företrädare kvarstod. Men för de nödvändiga förbättringarna fanns, uppfattade jag det som, alla de rätta ideologiska resurserna lätt tillgängliga. När SD-Kuriren intervjuade mig på våren 2011 pekade jag på sådana i en kort presentation av den allmänna vision för partiet som jag ville försöka verka för. Såsom på detta sätt modifierbar och utvecklingsbar framstod populistnationalismen, och inte enbart i Sverige, som ett intellektuellt relevant nytt perspektiv, som en även i det politiska tänkandet ny, framkomlig väg i ett historiskt läge där både den gamla högern och den gamla vänstern reducerats till själlösa, skendemokratiska operatörer av ett alltmer uppenbart fatalt nyliberalt system.

Framgången i valet 2006 fortsatte med besked 2010, när man välförtjänt tog plats i riksdagen. Och året därpå togs ytterligare stora steg i rätt riktning med den s.k. kommunikationsplanen och nolltoleransen mot radikalnationalismen och tillhörande attityder och beteenden. En politisk rågång etablerades mot de tendenser och riktningar som utgjort partiets största svaghet.

Ett nytt program presenterades. Det var strömlinjeformat i jämförelse med det gamla, och avspeglade den nya ledningsgruppens – Åkesson, Karlsson, Jomshof, Söder – sensibilitet, den grupps som fört partiet fram till de förbluffande framgångarna och åtminstone debatt- och sakfrågemässigt redan etablerat det i centrum av den svenska politiken. Det förkortade och förenklade programmet saknade de spår som kunde skönjas i det gamla av en grupp mer intellektuella partiföreträdare som under många år suttit och knåpat med formuleringarna tillsammans. Men kanske kommunicerade det för de flesta mer effektivt den grundläggande, helhetliga inriktningen.

I den mån dess strömlinjeformning avspeglade en försvagad betoning, ja ett uppgivande av några av de essentiella, definierande positionerna, en försvagning och anpassning som märktes också i riksdagsarbetet, i debattinläggen och i övrig kommunikation, tycktes ett adekvat korrektiv på åtminstone vissa avgörande punkter finnas i form av ungdomsförbundet, SDU. Detta förbund markerade tydligt mot den amerikanska krigsinterventionistiska neokonservatismens inflytande, insisterade på fortsatt entydigt avståndstagande från NATO-medlemskap, påtalade nya avvikande obalanser ifråga om hållningen gentemot Ryssland och i Israel-Palestinakonflikten, och upprätthöll en stark betoning av de från den helhetliga. problematiska samhällsutvecklingen oskiljaktiga övervakningsfrågorna. Utöver detta införde SDU ett för partiet helt nytt moment: de verkade för ett Europasamarbete. Men ett alternativt sådant, skilt från EU:s. Det var något som, ville jag tro, ytterligare modifierade nationalismen och befriade den från den trångsyn som i själva verket bara innebar ett missförstånd av vad Sverige i verkligheten är och historiskt varit. Allt detta borgade, syntes det, för att en ny generation av ledare skulle kunna hålla partiet på rätt kurs.

Detta parti, detta SD, hade, med omdöme och skicklighet i de politiska alliansernas strategi och taktik, kunnat rädda Sverige. Ingenting mindre. Det hade också, i samarbete med liknande europeiska partier som hållits på rätt kurs, kunnat rädda och etablera Europa som självständig pol i den framväxande multipolära världen. I linje med den svenska utrikespolitikens bästa traditioner hade det idag också kunnat bidra till att rädda freden, eller, om kriget i Ukraina ändå bröt ut, till att återställa den.

Det blev inte så. Tecknen på att man skulle välja en annan väg blev allt fler redan under fösta hälften av 10-talet. Efter att ha varit medlem i fyra år men bara bidragit med skriftliga inlägg, visserligen både många och ofta långa, men endast på denna undanskymda och för debatten helt betydelselösa nätplats där få läste dem, och utan att ha närvarat på ett enda partimöte, lät jag mig därför 2015 övertalas av SDU-ledningen att ta plats i Stockholmsdistriktets styrelse. Jag hoppades att jag därmed skulle kunna bidra till att stärka den linje jag försökt förespråka i mina inlägg och tyckt mig se att åtminstone några andra inte var helt främmande för.

Men min självpåtagna huvuduppgift i detta partiinterna sammanhang blev under de rådande omständigheterna tyvärr främst, ja nästan enbart, att helt enkelt försöka hålla samman moderpartiet och ungdomsförbundet. Det förra menade nämligen att det senare var radikalnationalistiskt, ja neofascistiskt, och det senare att det förra anpassat sig till det politisk-korrekta etablissemanget. Det var då, trots SDU:s hårda polemiska överdrifter, svårt för mig att förstå moderpartiets långtgående anklagelser och agerande, inte minst eftersom de delvis riktades även mot mig själv. Men eftersom jag aldrig varit inställd på någon karriär inom partiet – jag var då ännu främst akademiker – tog jag det inte särskilt hårt. Inte minst gick det att uthärda såtillvida som det åtminstone motiverades av 2011 års riktiga och generellt nödvändiga kommunikationsplans-, nolltolerans- och rågångsprinciper, även om rågången nu, p.g.a. partiledningens nya problematiska tendenser, delvis drogs på fel ställe.

Det visade sig omöjligt att hålla dem samman. Först ledningen och därefter hela ungdomsförbundet uteslöts. Och när de uteslutna 2018 lanserade ett nytt parti, Alternativ för Sverige, visade det sig snabbt att partiledningen 2015 kanske haft rätt och jag fel: att de verkligen bara varit de gamla radikalnationalisterna, i en ny generation, långt från den vision av det “nya tredje” jag trott på för både SD:s och deras del: det nya stadiet efter den tidiga radikalnationalismen och den pågående, på olika sätt liberala anpassningen.

Fortfarande höll jag med dem i de nämnda, enstaka frågorna som för mig var avgörande, men det stod nu alltså klart att deras huvudangelägenhet verkligen var radikalnationalismen – och en minst lika radikal som den som en gång delvis präglat SD. I en utsträckning jag inte förstått var de faktiskt motståndare till hela det SD:s reformprogram som jag välkomnat 2011. Därför kunde jag nu se med åtminstone något större sympati på ledningens agerande även mot mig själv. Den trodde kanske verkligen i sin alltmer uppenbara ovilja eller oförmåga att läsa de många inlägg jag skrev under den starkt mediauppmärksammade striden 2015 (eller något av allt det jag tidigare publicerat) att jag var neofascist p.g.a. mitt nya sällskap. I alla fall var det nu fullt begripligt att de så starkt ogillade det senare, mitt stöd för SDU:arna, även om deras angrepp på mig i samarbete med Expo 2015 sakligt givetvis förblev lika groteskt som någonsin.

Men samtidigt – i valrörelsen 2018 – började partiledningen själv med största beslutsamhet göra en borgerlig “högersväng” av just det slag som varit en av Karlssons och Jomshofs centrala anklagelsepunkter mot SDU:arna. Ja, en sväng som gick mycket längre än deras, som jag försökt tolka som mest en stilmässig, kommunikativ anpassning till de särskilda förhållandena i Stockholm, och ställt upp på p.g.a. de därmed icke sammanhängande, från moderpartiet avvikande sakpolitiska ställningstagandena i de för mig centrala frågorna. Men i det att detta förflyttade partiet ännu längre bort från dessa ställningstaganden låg den nya högersvängen samtidigt i förlängningen av de problematiska anpassningar som ägt rum sedan 2011, och som jag hoppats att SDU:arna skulle kunna sätta stopp för när de började ta plats i exempelvis Stockholms distriktsstyrelse. Det var en förlängning som tidigare framstått som omöjlig och uppenbart stridande mot den partilinje som varit gällande från 2011 till 2015. Med den förlorade ledningen åter den trovärdighet den just vunnit i mina ögon. Kampanjen “Stoppa sosseriet” markerade symboliskt att partiet reducerats från seriös socialkonservativ nationalism, och genuin medvetenhet om åtminstone några av de avgörande, större politiska sammanhangen, till vulgär högerpopulism i den vanliga politiska borgerlighetens tjänst.

SD var inte längre ett parti som förvisso ville korrigera men ändå föra vidare även det bästa i den svenska socialdemokratins historiska resultat och arv, som en viktig del i den svenska identitet och kultur man försvarade. Nu var man bara, och ville man bara vara, ett högerparti bland andra. Man gav upp det som varit partiets distinkta profil, den position bortom och över den gamla höger-vänsterpolariteten som i synnerhet Karlsson insisterat på som så avgörande i sin polemik mot SDU, och som gjorde SD särskilt, ja bland de existerande partierna ensamt utvecklingsbart på det sätt vår tid kräver.

Sedan dess, under de senaste fyra åren, har jag skrivit så mycket om denna SD:s inordning i den vanliga högern och dess innebörd, att jag egentligen inte behöver upprepa det här.

SD:s högersväng berodde av allt att döma i stor utsträckning på Mattias Karlsson personligen, på hans egen, mycket snabba personliga förändring. Någon gång efter 2015 upptäckte han plötsligt Roger Scruton. Det ledde till att han och partiet började beteckna sig som enbart konservativa: inte bara nationalismen, utan nu även socialkonservatismen tonades ned. Man kan se detta som ytterligare ett steg bort från de tidigare radikalnationalistiska torftigheterna, i linje med 2011 års ansats; som en entydig politisk-filosofisk och allmänt åskådningsmässig fördjupning och utveckling. Såtillvida det verkligen var fråga om detta var det givetvis bara att välkomna. Scruton var utan tvekan en av vår tids viktiga tänkare, som jag själv gjorde små försök att introducera redan på 80-talet.

Och förvisso finns många bra personer inom högern som inte är med på den långtgående nyliberalismen, atlantglobaliseringen och de politisk-korrekta strategierna, utan verkligen menar något med sin kultur-, värde- och moralkonservatism, ja t.o.m. sin kristna tro, trots att de fortfarande genom sin partitillhörighet ändå de facto bara verkar för stor-, finans- och globalkapitalets intressen. En central angelägenhet för SD var, menade jag, att vinna över dessa personer, erbjuda dem ett nytt, helhetligt, motsägelsefritt ideologiskt och politiskt sammanhang, som kunde rädda deras meningsfulla konservatism och befria dem från deras ohållbara och kontraproduktiva formella politiska tillhörighet.

Jag ägnade därför flera år efter min anslutning till SD primärt åt detta, med början i en polemik mot och delvis debatt med högernätplatsen Tradition och Fason. SDU, sådant jag kände det, framstod som ägande en särskild potential för attraherandet av konservativa av det viktiga och meningsfulla slaget. Men på motsvarande sätt skulle SD givetvis också vinna över socialdemokrater (inklusive vänsterpartister) som stod för den äldre sociala välfärdspolitiken, men var öppna för dess omformning och uppstramning under nya historiska förhållanden i linje med en ny typ av socialkonservatism. Och som avvisade de nyliberala anpassningarna och den politiska korrektheten.

Med den nya högersvängen blev allt detta meningslöst. Tyvärr är Scrutons konservatism, sina förtjänster till trots, otillräcklig inom främst ekonomins stora och centrala politikområde. Och att låta tillägnelsen av hans tänkande motivera ett uppgivande av SD:s nyligen så kompromisslöst försvarade definierande profil, till förmån för anpassning till den vanliga höger som inte som helhet vare sig kunde eller ville på allvar ta till sig hans även för den obekväma tänkande på andra områden, saknade givetvis logik och legitimitet.

SD:s förhållande till etablissemangshögern kom att handla om långt mer än taktiska anpassningar och kompromisser syftande till block- och regeringssamarbete. Sedan 2018 är det fråga om en medveten, frivillig omläggning av partiets kurs, ja en omdefinition av partiets identitet. Karlssons tankesmedja Oikos, som på bjärt iögonfallande sätt – detta kan aldrig nog betonas – går rakt emot allt det som för honom var avgörande, partidefinierande principer i kampen mot SDU:arnas högersväng 2015, är det tydligaste ideologiska uttrycket för detta.

I stället för att vinna över genuina kultur-, värde- och moralkonservativa högermänniskor, har, förefaller det, vanliga moderater gått över i syfte att närma SD till den existerande högern, och så få stöd för dess egen oförändrade politik. Och SD har villigt låtit sig omformas av dem. Från dess sida har det snabbt uppnådda målet rentav varit den fusion av å ena sidan populistnationalism och å den andra konservatism av atlanthögeretablissemangets snitt som Karlsson kunde ses lägga ut texten om i Colorado 2019 vid ett evenemang vid vars inledning han sägs ha burit en röd MAGA-keps. Samma sak gällde för honom som för den s.k. alternativhögen: unite the right. Men i motsats till Trump, eller till vad Trump åtminstone lovade under sin valkampanj, gällde för Karlsson alltmer att i global skala i de gamla liberalinterventionisternas och de neokonservativas välkända anda bekämpa atlanticismens geopolitiska fiender, från vilka “vänstern” nu också delvis framställdes som emanerande.

Redan under första hälften av 10-talet hade näringslivets lobbyister och tänktanksfolk gjort sig hemmastadda på riksdagskansliet och omkringliggande restauranger, och SD hade låtit sig köpas. Förra årets sväng i NATO-frågan, där man t.o.m. föregick Socialdemokraterna, ja anklagade dem för att anslutningen enligt deras schema skulle gå alltför långsamt, blev såväl sakligt som symboliskt en kulmination av den vid det här laget under många år pågående självutplåningens process. Det som skulle blivit den nya, självständiga kraften i svensk politik fanns inte längre. Alla de för mig essentiella och avgörande programpunkter som SD tio år tidigare såg ut att stå för var borta.

Delvis är det fortfarande litet svårt att förstå. Hur kan de på fullt allvar tro att den stora omställning av svensk politik som de med rätta ansett nödvändig p.g.a. massinvandringens, multikulturalismens och den allmänna kulturradikalismens problem ska kunna uppnås genom att systematiskt och provokativt alienera hela vänstern? Genom att inordna sig i den gamla banala och alltmer uppenbart överspelade höger-vänsterpolaritetens vilseledande spel? Och i ett läge när delar av vänstern själva börjat inse problemen med den politisk-korrekta surrogatpolitik i kapitalets tjänst som man så länge reducerats till att driva, själva börjat förstå det legitima i åtminstone vissa av SD:s centrala krav?

Det är att förirra sig in i en uppenbar återvändsgränd, som det inte är lätt att se hur man ska kunna ta sig ur. Tvärtemot vad de själva tror är det i hög grad att begrava alla de viktiga och legitima politiska strävandena. Utan en vidareutveckling av den gamla linjen, som vinner över vänstern i lika hög grad som högern, är framgång inte ens teoretiskt möjlig. Man har stängt in sig i en hopplös högerbur, stigit ombord på den ohjälpligt sjunkande unipolära atlantkapitalismens Titanic, blivit en del av dess bakom en allt tommare och falskare demokrati-, frihets- och rättighetsretorik dolda, programmatiskt destruktiva imperialistiska aggression. Inom dess ramar har ingen meningsfull konservatism någon chans, för att inte tala om socialkonservatism och nationell egenart. Allt kommer misslyckas. Sverige är inte Ungern, och Ungerns väg, Ungerns modell, som föresvävar inte bara AfS:are utan säkert även många SD:are som ett ideal, är knappast heller i sig tillräcklig på längre sikt.

Kanske har denna fatala felnavigering i mycket att göra med partiledningens länge – alltför länge – ledande personers läggning. Deras imponerande framgång i etablerandet av SD i den svenska rikspolitikens centrum och deras nödvändiga kurskorrigering ifråga om radikalnationalismen kunde i längden inte dölja det ofördelaktiga sätt på vilket de i andra sakligt-politiska avseenden skilde sig från det gamla programmets författare.

Det är för mig litet svårt att avgöra om Åkesson har arbetar- eller småborgerlig bakgrund, eller både-och. Hursomhelst var denna bakgrund sådan att den inte hindrade honom från att gå med i Moderaternas ungdomsförbund i Sölvesborg. I Lund läste han såvitt jag förstår bara ett smörgåsbord av kurser i olika ämnen. Karlsson säger sig, tror jag mig minnas, ha socialdemokratisk bakgrund, men han överväldigades tidigt av invandringens problem, vilka gjorde honom intresserad av det folkliga kulturarvet, Ultima Thule och Herman Lindqvists populärhistoria. Jomshof framstår som en med den vanliga högern från början sympatiserande åttiotalistisk syntrockare och samtidigt småborgerlig lärare, som också kolliderade med invandringsproblematiken som självupplevd. Söder är en utpräglad småborgerlig ingenjörstyp med allmän populisthögersensibilitet, säker på sin sak på det sätt sådana ofta är.

Det behöver givetvis inte vara något som helst fel med denna småborgerlighet som sådan. Men noga taget finns mycket få tecken på att dessa personer tänkt djupare över de större frågor som det gamla partiprogrammet faktiskt bar spår av djupt tänkande över, ja att de ens anat dessa frågors verkliga, större sammanhang. Samtidigt som de formellt-kommunikativt sett varit bättre politiker än sina företrädare, visar de sig därför, trots deras riktiga och nödvändiga avvisande av radikalnationalismen, i övrigt som sakligt sämre. Och detta gäller i än högre grad de nya, redan från början högeranpassade eller direkt från högern kommande krafter de knutit till sig, och av vilka några väl nu är likställda med dem i den högsta ledningen. Tydligen är det rentav så att man anförtrott åt just f.d. moderater att på egen hand sköta block- och regeringsförhandlingarna med – Moderaterna! I en intervju med Kent Ekeroth visade sig Jomshof inte ens veta hur dessa gått till.

Inrangeringen i den vanliga borgerliga högern innebär en ofantlig trivialisering av det egna budskapet, den egna uppgiften, en trivialisering som Karlssons personliga intresse för Scruton är fullständigt otillräckligt för att uppväga. Populismen vältrar i stället över till den lägre sorten, reduceras till manipulativ högerpropaganda i tjänst hos den oanalyserade och oförstådda makten. Ledningen ger intryck av att inte längre veta vad den vill, eller i alla fall definitivt inte förstå hur det kan uppnås. Partiets agerande saknar varje större vision, all den politiska storslagenhet som det enastående historiska utgångsläge och den självklara historiska uppgift som en gång förelåg potentiellt skänkte det. I ljuset av dessa förutsättningar är det helt enkelt ovärdigt att, på det sätt man gjort, inordna sig som stödtrupp till atlanthögern, sådan denna dessutom företräds av – hur ska man uttrycka det – så relativt sett obetydliga ledare för den svenska borgerligheten som Ulf Kristersson, Ebba Busch och Johan Pehrson. Som vanligt borgerligt högerparti är SD en meningslöshet, ett parti som direkt motverkar de syften för vilka det skapades.

Och vad ska man säga när även partiets nationalism nu åter i viss mån tycks sjunka ned till den lägre typen? Oförmågan att ideologiskt utvecklas i rätt riktning gör att, bortom den otillräcklige Scruton, det fortfarande ofta nog bara är den mer radikala nationalismens, högerradikalismens, althögerns och neofascismens tröttsamma, grötiga, lägre-romantiska ideologiska arv som erbjuder sig för mer intellektuellt lagda anhängare och sympatisörer. Man har helt enkelt fortfarande inte i tillräcklig utsträckning förmått erbjuda något annat och bättre.

I motsats till när Expo i samarbete med eller rentav på uppdrag av partiledningen angrep även mig tillsammans med den nya Stockholmsstyrelsen 2015, har de idag av allt att döma rätt i att SD, som de säger med ett av Karlsson då mot SDU:arna använt ord, självt “återradikaliseras”. De har rätt i att Samtiden- och Riksredaktören Dick Erixons nära medarbetare, den kände mediekommunikatören Erik Dahlin, “i två års tid återkommande delat inlägg från och vänskapligt interagerat med en mängd kända högerextrema användare” av Twitter, bl.a. en medlem i Det Fria Sverige; i att han hyllar AfS’ Christian Peterson; i att han vill göra SD till en “bred kyrka” som inkluderar dem; och i att han, enligt honom själv, “slaviskt, varje vecka” lyssnar på den med Nordiska Motståndsrörelsen samarbetande althögerledaren Christoffer Dulnys podd. Och i att finansministerkandidaten Sjöstedt “obrytt” delar inlägg av denne i NMR:s radio flera gånger medverkande Dulny, som härom året också gjorde en i linje med detta samarbete liggande, lång poddserie om Hitlers Mein Kampf tillsammans med en av NMR:s medlemmar.

Allt detta tycks SD-ledningen nu rycka på axlarna åt. Man vidtar ingen åtgärd, och anser sig inte ens behöva svara. Det innebär, milt uttryckt, att vi befinner oss i en annan situation än 2015, när Sjöstedt på Stockholmsdistriktets årsmöte 2015 arrogant vägrade hälsa på de partivänner och styrelsekandidater han var där för att bekämpa å den riksstyrelses vägnar som stämplat dem som neofascister. Även om SDU:arna var radikalnationalister redan 2015, vilket nu är så gott som säkert i ljuset av AfS, var det de utåt sade och gjorde 2015 långt mindre allvarligt än detta som nu blivit känt om Dahlin och Sjöstedt.

Att ledningen fortfarande utesluter några nazistsympatiserande kommunpolitiker runtom i landet betyder föga i ljuset av detta. De nämnda exemplen räcker för att det ska stå klart att man samtidigt som man ansluter sig till den vanliga borgerliga högern, på detta sätt nu tolererar en motsvarighet till den gamla radikalnationalistiska sunkbunkern. Och det finns andra, märkliga fall där personer på höga positioner tycks ha begått lika allvarliga överträdelser i förhållande till de regler man ännu ibland så hårt tillämpar i en del andra och mindre viktiga fall, men överses med för att de tydligen betraktas som oumbärliga eller är personliga vänner till den högsta ledningen. Det är inte längre bara fråga om att “stoppa sosseriet”, även om denna kampanj, i ytterligare vulgariserad form, fortsattes i förra årets valrörelse. Nu använder f.d. partisekreteraren och nye ordföranden för justitieutstkottet Jomshof t.o.m. den tidigare så kompromisslöst fördömda, mer eller mindre fascistiska althögerns jargong, och kallar ogenerat politiska motståndare “vänsterblivna” (jfr den amerikanska althögertermen “libtard”). SD:s strax under ytan tyvärr kvarstående, oförändrade, och av mig med viss ofrivillig utförlighet granskade nätkloakväsen blottas ännu en gång, det påträngande väsen som jag redan strax efter min anslutning till partiet inte kunde undgå att upptäcka under den löftesrika yta jag först sett.

SD:s högersväng handlar inte bara om att man förkastar den urspårade, postmarxistiska nyvänsterns kulturdestruktion, den politiska korrekthet och wokeism som vänstern i dag i så stor utsträckning förvridits och reducerats till när den godtagit den ekonomisk-politiska nyliberalism som den inte längre förmår göra något motstånd mot. Denna politiska korrekthet och wokeism delas ju i själva verket sedan Reinfeldt av högern. Den sakliga innebörden av att man inte bara lägger sig till med en vulgär-MUF-artad jargong för att ställa sig in hos och själv bli en del av den vanliga högern, utan även med den egentligt fascistoida althögerns, är i stället att man visar ett slutgiltigt, brobrännande hat mot vänstern som helhet. Ett hat som idag inte bara gäller det socialpolitiska arv man tidigare sagt sig delvis vilja stå för, men vars förvaltande nu endast tar sig uttryck i ett högst partiellt, passivt-reaktivt och rent opportunistisk-populistiskt bromsande av fortsatta nyliberala privatiserings-, marknadiserings- och åtstramningshärjningar. Utan också det alliansfrihets- och neutralitetspolitiska arv som, i all dess ofullkomlighet, det nästan enbart varit vänstern som i flera årtionden åtminstone i någon mån förblivit trogen.

Dahlins fascistiska kyrkbreddningsprogram ligger helt i linje med atlantvästs nuvarande, specifika geopolitiska agerande. Tyvärr har det av de nämnda skälen blivit tydligt att ledningen faktiskt helt enkelt inte i grunden förstår det här med nazismen, fascismen och radikalnationalismen, som de tidigare så ofta tvingats agera med sådan kraft emot. Att många i ledningen, trots att det inte syns i programformuleringarna, i verkligheten inte har någon annan politisk förståelse än en som, om än i mildare form, i sina grunddrag överensstämmer med en den vanliga högern kompletterande och förstärkande radikalnationalisms. I enlighet med de banalaste historiska mönster ställer de sig i den vanliga högerns tjänst, i tjänst hos intressena bakom den vanliga högern. Avståndstagandena som jag hela tiden trott på riskerar såtillvida att framstå som en ren bluff, ett bedrägeri. Det tycks alltmer som om de inte har några andra politiska horisonter, ingen verklig, egen politisk förståelse, bara en enkel, spontan, instinktiv motvilja och reaktion mot invandringen och därmed sammanhängande problematiska ytsymptom.

Inte ens radikalnationalisternas och althögerns ofta impressionistiska uppfattning av managerialismteorin i främst James Burnhams version, som trots dess otillräcklighet åtminstone delvis kunde legitimera en visserligen något ohistorisk och idylliserande men dock tro på en rekonstruktion av en nationell och kanske rentav nyindustriell borgerlig kapitalistklass i motsatsställning till en diffus, globaliserande elit, ges några effektiva ideologiska uttryck hos partiet. I stället råder bara en allmän oförståelse för de senare, vår tid helt bestämmande utvecklingsstadier kapitalismen genomgått och de lagar som styrt dem.

Givetvis räcker det spontana missnöjet inte ens för att lösa invandringens specifika problem. Med den högeropportunistiska utförsäljningen har SD, förutom att slutligt enrollera Sverige i NATO:s och främst USA:s förberedelser för storkrig mot Ryssland och Kina, i själva verket alltså gjort det omöjligt att lösa dem. Med den systemkonsoliderande politik de nu hjälper till att driva igenom försvårar de varje verklig lösning många gånger om. Till utförsäljningen av sig själva lägger de en utförsäljning av Sverige. De förstör den lilla återstående frihet och självständighet som kunnat användas för att på allvar hantera problemen, och göra det i en ny europeisk gemenskap med andra likasinnade partier. I sin ytlighet, naivitet och blindhet uppfattar de själva denna utförsäljning som en stor framgång, och tycker de sig nu kunna släppa fram mer av sina verkliga jag. “Helg Seger”, som det hette på förra årets valnatt. SD gick av alla dessa skäl från löfte till svek.

Visst finns programpunkter hos den nya Tidöregeringen, på invandrings-, rätts- och kulturpolitikens områden, som på pappret ser ut som små framsteg. Hade det inte varit för hela den svenska politikens atlantkrigshaveri förra året skulle man ha kunnat glädjas litet över detta. I den mån SD dragit de ingående partierna åt rätt håll i dessa frågor är det givetvis bra. Men långt mer av detta har tidigare annonserats från höger under det senaste halvseklet, inte minst i USA, och likafullt obönhörligt malts ned av de verklighetens ekonomiska kvarnar som alltid arbetat bakom fasaden av en urmodig och därför alltmer illusionistisk liberalism och nationalekonomisk vetenskap.

Det väsentliga är att SD inordnar sig som en fast monterad kugge i den globala atlantkapitalistiska imperiemaskinen, som formar alla politikens områden och omöjliggör varje verklig, sund nationalism och social, moralisk och värdemässig konservatism. Och som vid behov, som vi nu ser på den internationella arenan, inte tvekar att vitmåla och åter ta i sin tjänst fascistiska krafter när det inte räcker att stödja progressiva vänsterkapitalistiska regeringar på det sätt man kunnat nöja sig med efter Sovjetunionens upplösning. På detta sätt blir SD fatala för Sverige. I stället för att rädda vårt land och Europa hjälper de till att sänka oss ned i ett historiskt exempellöst mörker av atlantpropagandistisk okunnighet och enfald, där alltmer ominöst frihetsinskränkande metoder tas i bruk och risken för ett atomvärldskrig på det mest uppenbara sätt ökar. Den vänsterliberala wokeismen blir, med SD:s hjälp, själv fascistisk.

Finns en väg tillbaka till den punkt där partiet tycktes befinna sig när jag upptäckte det, och till den vilja man så tydligt tycktes formulera 2011? Då var SD alltså, eller såg åtminstone ut att vara, just den nya, självständiga politiska kraft vi behövde, och som vi nu behöver ännu mycket mer. Ett parti med den starkaste tänkbara utgångspunkt för att återupprätta, politiskt förvalta och vidareutveckla det bästa i det moderna Sverige. Ett parti med en folklig förankring, ja något av en massbas av tydligt definierade och legitima intressen. Ett parti av det slag som åstadkommer bestående, avgörande förändring i ett lands historia.

Det verkar inte sannolikt. Det har under den tid jag följt partiet aldrig funnits någon egentlig intern debatt, och därför aldrig heller något verkligt tänkande. En antiintellektualistisk ledning har drivit partiet som ett företag, vars framgångskriterier är växt och parlamentariskt inflytande som sådana, alldeles oavsett politisk förståelse och faktiska politiska resultat. Den allmänna debatten har förvisso dramatiskt förändrats, och detta är inte oviktigt. Men den objektiva funktion partiapparaten de facto fyller är trots detta att avväpna den stora massinvandrings-, mångkultur- och wokeismkritiska opinionen genom att fårhunda den in i en politisk fålla som inte bara är ofarlig för den rådande destruktiva (o)ordningens intressenter utan direkt stärker dem.

För närvarande finns inga andra krafter i partiet än dem som representeras av den nuvarande ledningen, exempelvis i det nya, av ledningen skapade ungdomsförbundet. Där kvarstående friska populistnationalistiska instinkter i vissa frågor räcker inte för att motverka det faktum att dess företrädare redan från början är alltigenom programmerade av den flacka, strömlinjeformade och grundfalska atlanthögeridentiteten. Vad högeridentifikationen inte minst har åstadkommit är att alla möjligheter att andra krafter skulle kunna uppstå har förintats. Den har gjort populistnationalismen irrelevant och överspelad, skvalpande i ett provinsiellt bakvatten utan förståelse av vad som sker i världen och därmed till avgörande del bestämmer vad som sker i Sverige. Dess politiska perspektiv är föga mer än en amerikaniserad Kråkvinkel-ankdamms.

Samtidigt är problemen till stor del gemensamma med den övriga europeiska populistnationalismens, ja även den amerikanskas. Populistnationalismen som sådan har misslyckats genom sina egna inneboende brister, de brister som den korrigering, modifikation, komplettering och vidareutveckling jag försökt föreslå syftade till att avhjälpa. Den blev ett offer för de krafter som den själv inte förstod är den verkliga orsaken till de förhållanden den ville avhjälpa.

Tillsammans med motsvarande utveckling hos andra, närstående partier av samma typ i Europa, mest tydligt just nu i Italien med Giorgia Meloni, tycks SD:s högeraffiliation ha visat vad den populistnationalistiska vågen verkligen är, gjort det möjligt att de den i perspektiv, att uppfatta dess rätta väsen och format. Den var, verkar det nu som, inte vad den såg ut att vara och kunna bli. Den var bara en marginell variation av den vanliga högern. Den förmådde inte representera någon alternativ social bas, som möjliggjorde en verklig politisk nyorientering.

Om populistnationalismens nuvarande partier inte kan reformeras, och de kvarvarande, mer självständiga bland dem inte förmår ta ledningen i en stor kursomläggning, är det mesta och bästa man kan hoppas på att det på något sätt kommer visa sig möjligt att frigöra de genuina, sunda och positiva populistnationalistiska energier som finns kvar från dem, och rädda dem in i ett framväxande annat, nytt, adekvat politiskt sammanhang. Endast så kan i detta fall den populistnationalistiska erans positiva opinionsförändringar tas tillvara och bringas att tjäna ett gott syfte: en de överordnade värdenas konservatism. Det kan varken dagens höger eller dagens vänster. Detta syfte kan endast tjänas av den ideologi och den politik som populistnationalismen såg ut att ha alla förutsättningar att kunna utvecklas till att omfatta, men som den i stället förkastade.

Den amerikanska paleokonservatismens ärevördiga huvudorgan Chronicles ägnar ett tema i senaste numret åt frågan “Is Wokeism Marxist?”, och svaret blir negativt.

Chefredaktören Paul Gottfried, paleokonservatismens sedan årtionden ledande tänkare, som under många år betonat vad jag kallat paleosocialismens relativt konservativa natur i jämförelse med dagens kapitalistiska och neokonservativa höger, skriver exempelvis helt enkelt under rubriken ‘Marx Was Not Woke’. Alexander Rileys bidrag heter, ännu mer entydigt som svar på frågan, ‘Why Wokeism Is Not Marxist’.

Gemensamheterna mellan paleokonservatismen – eller den traditionella konservatismen – och marxismen pekas givetvis på, och dessa “can and should”, skriver Riley, “be exploited when possible in the real political work of defeating wokeism”.

I samband med denna läsning föreslår jag en kompletterande lyssning på britten Alexander Mckays lysande, kompromisslösa marxistiska analys från förra helgen av vad inte bara wokeismen utan den tidigare politiska korrektheten, ja mycket av vår tids kulturradikalism i allmänhet i verkligheten är: “commodified rebellions”.

Kristen Demokratisk Samling var det parti jag röstade på i mina första val, och jag var även en tid medlem i det. Någon gång skrev jag om kristen humanism i deras tidning Samhällsgemenskap, vars trevlige redaktör, sedermera riksdagsledamoten Ingvar Svensson var den jag tror jag hade mest att göra med i partiet. De var ett bättre parti än vad SD visat sig vara. SD:s felutveckling skulle ha varit ett mer än tillräckligt skäl för att återvända till dem – om de hade funnits kvar.

Med anledning av den senaste tidens agerande från ledande företrädare för vad som blivit Kristdemokraterna skrev Alf Svensson nyligen ett viktigt inlägg på Facebook om sitt parti och dess historia. “Kristdemokrater har på sistone fyllt spalter och tv-rutor med ‘nyheter’ som varit bedrövliga och mycket påfrestande för många”, konstaterar han. “Det duger inte att ett partis företrädare, förtroendevalda, skapar dysterhet och skamkänslor.” Svensson vill inte “upprepa eller döma”, men känner sig tvungen att utifrån “sitt eget perspektiv” erinra om “vad som varit och är partiets existensberättigande”.

Svenssons eget perspektiv, ledarens under 31 (!) år, som varit med från början och därför under hela KDS-tiden, är i högsta grad välkommet. Inte minst p.g.a. just hans auktoritet när det gäller att påminna partiet om varför det startades 1964. “60-talet var det årtionde då vårt land skulle frigöras från sitt värdemässiga förflutna. Det gamla romerska talesättet, ‘Si libet liket’ [sic], skulle gälla (om det behagar är det tillåtet). Familjen framställdes som något förlegat, något som jämställdes med ‘fångenskap’. Skolan skulle kopplas bort från ämnet kristendom och vara ‘etiskt neutral’, vara ‘objektiv’.”

Partiets fokus var visserligen något snävt. De har nyligen med rätta kallats “de första kulturkrigarna” i Sverige, men redan då hade det varit möjligt att anfalla på en betydligt bredare front. Men det var förstås på intet sätt konstigt att KDS ensidigt fokuserade på sådant som mer direkt rörde kristendomen.

Som skolan. Svensson skriver: “En skola, i ett värdemässigt vakuum, är givetvis en omöjlighet. Riksdagsledamoten och skolmannen Stellan Arvidsson, ordförande i svensk-östtyska föreningen skulle se till att skolan ‘frigjordes’. Över 2 miljoner medborgare reagerade och protesterade i en namninsamling. Den största spontana namninsamlingen i Sverige. Regering och riksdag tog emellertid ingen hänsyn.” Svensson jämför med sin egen skoltid, där vad som ännu 1946 års skolkommittés fastslagit gällde: “‘Kristendomsämnet bör mer än de flesta ämnen kunna vara instrument för den personlighetsdaning som är skolans viktigaste uppgift…Undervisningen bör ha etiskt fostrande syftning’.” I “så gott som alla riksdagspartier” fanns ledamöter som motsatte sig den förhärskande värdenihilismen.

Svensson berättar om grundaren Lewi Pethrus (“När en ledare som Lewi Pethrus pekade ut vägen var det många som nära nog automatiskt tog ställning för det nya partiet”) och den förste partiledaren Birger Ekstedt. Vilket oundvikligen för honom in på de hinder för nåendet av större väljargrupper som låg i partiets frikyrkliga identitet: “Lewi Pethrus hade framställts som ledare av sekterism och allsköns förbudsivrande. Begreppet ‘frikyrka’ var utifrån 60-talets värderingar och synsätt något man skulle akta sig för. Och i synnerhet när det handlade om ‘pingstvänner’. Det var en nedsättande stämpel, ‘pingstvän’.”

Även jag kunde, när jag långt senare kom i kontakt med partiet, tycka att det fanns en del problem här. När jag träffade Svensson bekräftades omedelbart det intryck han förmedlat genom media, intrycket av en alltigenom genuin person med en autentisk och djup grund i den frikyrkliga delen av den svenska kulturen. Mats Gellerfelt, av alla människor, skrev en bok om honom, men det är svårt att tänka sig att han skulle varit intresserad av att skriva en om Ebba Busch. Dock gick det inte att undgå att även lägga märke till ett något bjärt drag av just pingstbigotteri, om jag får uttrycka mig så, i synen på och förhållningssättet till andra religioner – ett enormt och alltmer betydelsefullt område, även politiskt, och inte bara internationellt utan även i Sverige, som det framstod som att Svensson och hans parti helt enkelt inte hade tänkt igenom och förstått.

Detta problem rörde dock för mig inte det centrala i pingsttron i sig. Det är ett sympatiskt drag att Svensson står fast vid den: “Jag är själv född i en liten bostsd på kapellet. Min pappa var ‘pingstpredikant’. Jag skäms inte ett dugg för att vara eller bli kallad ‘pingstvän'”. Ogillandet av pingströrelsen och frikyrkorna är väl generellt sett bara en del av den svenska modernitetens avstånd från kristendomen som sådan, dess allmänna extrema sekularisering. Det var bevisligen så att frikyrkoengagemanget gav den kraft som krävdes för att starta ett parti som på nödvändigt sätt drev kultur-, moral- och värdekonservativa programpunkter som faktiskt var viktiga även för andra kristna, ja även för många icke-kristna. Det gav KDS en trovärdighet inte bara i kristendomsfrågorna utan i värde-, moral- och kulturfrågorna som SD aldrig kunnat äga.

Med P.O. Enquists roman Lewis resa fick, konstaterar Svensson, Lewi Pethrus “vad man kan kalla upprättelse”: “Det var rent rörande, för att inte säga häpnadsväckande, hur medier snabbt ställde om sin syn på ‘pingstledaren'”, och från att “i det närmaste ha varit förföljd blev han aktad och ärad”. Men Svensson är och var själv i hög grad medveten om problemen med vad som uppfattades som KDS’ pingstidentitet. Jag är, förklarar han, “faktiskt inte så obegåvad, så att jag inte insett att stämpeln ‘pingstvän’ använts för att nedvärdera och förklena”. Och han framhåller att han själv och flera med honom “gjorde vad vi kunde för att bryta ner den ständigt spridda föreställningen att kristdemokraterna var ett ‘frikyrkoparti’ eller ännu värre ett ‘pingstparti’. Vi ville förstås att medborgare skulle ansluta sig och rösta utifrån vad partiprogrammet stod för. Och inget annat!”

Han fortsätter nu också denna strävan genom att påpeka att faktiskt ingen pingstvän fanns med i partiets presidium vid grundandet, något jag själv inte kände till. Han säger också att han tror sig kunna garantera att “de allra flesta medlemmar var med i Svenska Kyrkan”. Och “när vi 1998 fick ett valresultat på närmare 12 procent, 619 046 röster, begriper nog alla att ‘pingstvännerna’ inte räckte”.

Redan under Svenssons långa ledarskap tog partiet också det avgörande steget bort från den svenska pingstidentiteten som bestod i anslutningen till den ofta katolskt orienterade kontinentaleuropeiska kristdemokratin. Han berättar hur han redan 1975 inbjöds av Aldo Moro till Christian Democratic Internationals kongress i Rom, och uppmuntrades att deltaga av European Union of Christian Democrats’ generalsekreterare Karl Josef Hahn. Men det var, uppfattade jag det som, först på 80-talet som europeiseringsprocessen på allvar tog fart, och även tog sig uttryck i en partiell ideologisk nyorientering.

Det var en utveckling som jag själv sympatiserade med och försökte stödja, främst av det skälet att den innebar en anknytning till politiskt relevanta filosofiska traditioner, inte minst personalismen, som också, i en idealistisk form ända sedan första hälften av 1800-talet och, åtminstone som ett allmänkulturellt inflytande, en bra bit in på 1900-talet varit central i Sverige, men vars tänkande mig veterligen inte påverkat KDS.

Europeiseringen medförde också en välbehövlig, långt starkare betoning av Sverige som del av Europa, ett bejakande av Europatanken som grundläggande för förståelsen även av Sverige. Den numera mycket erfarne Europaparlamentarikern Svensson pekar med rätta på den viktiga roll den europeiska kristdemokratin spelade inte minst under den tidiga efterkrigstiden, och klagar med rätta över det begränsade intresset hos svenska statsvetare och opinionsbildare för “politiska rörelser i vår nära omvärld och i Europa som helhet”, såväl som den amerikanisering som kommer till uttryck i att de desto mer speglar “USA:s parti- och presidentfasoner”.

Allt detta är föredömligt. Men det fanns också en annan sida av denna europeisering, en politisk förskjutning som idag konsoliderats och fortsatt med den distinkta jargongmässiga amerikanisering även av Svenssons parti som väl påbörjades under hans efterträdare Göran Hägglund och accelererat under Livets Ord-skolade Ebba Buschs ledning.

Svensson vill tona ned den ideologiska nyorienteringen: att partiet rörde sig åt höger. “I en offentlig samling i Stockholm blev jag rejält attackerad för att vi ‘slagit oss ihop med Franz Joseph Strauss'”, berättar han. “Denne dominante ledare för CSU…i Bayern presenterades i regel som en politiker långt ut på högerkanten…” Svensson försvarade sig genom att säga att “kristdemokratin i Europa och på många håll i världen var en rörelse som inte kunde stämplas så enkelt”. Och när “en grupp ungdomspolitiker skrattade, vänligt uttryckt”, räddades Svensson av Socialistinternationalens ordförande Bernt Carlsson, som bekräftade för ungdomarna att “man hade fel, om man trodde att kristdemokratin i Europa och världen var så enkel att examinera”. Svensson lyfter också fram ett tal under konferensen i Rom av den Allende-stödjande chilenske kristdemokraten Radomiro Tomic, som inte kunde varit “mer radikalt och socialt inriktat”.

Men här har den gode Svensson fel och ungdomarna rätt. Endast i dess allmännaste och abstraktaste form kunde kristdemokratin sägas sträcka sig från Strauss till Tomic och omfatta båda. De europeiska kristdemokraterna var i verkligheten oftast den höger större delen av det kontinentala Västeuropa efter nazismen hade och kunde ha. De representerade inte en från nazismen skild, historicistisk konservatism av den typ som på vissa håll fanns kvar före kriget, utan byggde på nya, demokratiska och rättighetsorienterade politiska idéer. De gjorde det inom ramen för en i Västeuropa förstärkt, formell borgerlig demokrati, som de inte ifrågasatte utifrån något kritiskt perspektiv. Även i det att de var mer eller mindre militanta atlanticister var de europeiska kristdemokraterna typiska för efterkrigstidens dominerande västeuropeiska högerpolitik; generellt sett handlade det för dem inte om att bygga upp en verkligt självständig europeisk union.

Den idag omfamnade europeiska “sociala marknadsekonomin” var inte tillräcklig för att hindra att här ett väsentligt inslag i KDS’ program gick förlorat. Svensson skriver själv: “Kristdemokraterna presenterade sig 1964 som ett politiskt parti vare sig till höger eller vänster. Detta sågs som något helt otänkbart i partipolitiska- och opinionsbildande kretsar. Antingen var man det ena eller det andra, fågel eller fisk hette det, för att ha existensberättigande. Det gick helt enkelt inte att vägra. Man var tvungen att låta sig inlemmas i den cementerade vänster-högerskalan i Sverige.” KDS insisterade på att de inte var ett borgerligt parti.

När Svensson säger att han “personligen” anser det vara “angeläget att betona att KD är ett kristdemokratiskt parti”, och att denna beteckning “räcker”, vill han ge sken av att det är denna position han fortfarande åtminstone i stor utsträckning kvarhåller. Han vill göra gällande att att Kristdemokraterna lika gärna skulle kunna samarbeta med Socialdemokraterna. Men ordet “personligen” signalerar att det här verkligen inte rör sig om hela hans parti. Bland hans partivänner finns sedan länge åtskilliga för vilka det är självklart att partiet tillhör högern, och att det på sin höjd är socialkonservativt i en mening som helt skiljer sig från det tidigare SD:s, en mening som närmast överensstämmer med den i vilken väl t.o.m. Moderaterna stundtals kunnat beteckna sig själva med denna term.

Det exempel Svensson rentav tycks vilja mena illustrerar hur den europeiska kristdemokratin alltfort präglas av denna allmänna självständighet från höger-vänsterskalan är inte övertygande: “Angela Merkel fick frågan: -Vad är det för skillnad mellan er och andra partier? Hon svarade kort och bestämt: Det är C:et i vår partibeteckning CDU (Christlische Democratische Union [sic]).” Och med den innehållsliga definition han tillhandahåller för att påvisa den politiska substansen i denna särskiljande position, förbigår han på karaktäristiskt sätt helt de givetvis ingalunda allena avgörande men likafullt ävenledes avgörande och för den politiska placeringen på höger-vänsterskalan bestämmande ekonomisk-politiska frågorna: “Namnet Kristdemokrater ska självfallet betyda något mer än placering på vänster-högerskalan. Vår uppgift är att oförtrutet stå upp för kristna etiska värden, för den debatt och den politik som gör sitt yttersta för att respektera människans okränkbara värde och värdighet.”

Denna abstrakta värderetorik har tyvärr blivit alltmer otillräcklig, och även genomskinlig, i det att den inte kan dölja det faktum att dagens svensk-amerikanska neocon-KD med dess ofta lätt populistiska amerikansk-inspirerade jargong är ett annat parti än KDS. Att Svensson vill att namnet Kristdemokraterna ska betyda något mer än placering på höger-vänsterskalan innebär verkligen inte att hans parti inte är placerat på denna skala, att det fortfarande är vare sig höger eller vänster. Det är i högsta grad placerat på skalan, och till höger. Att även Svensson själv så tydligt bekräftar det är signifikativt: “När debatten om löntagarfonder kokade, gav vi upp och har därefter accepterat att kallas borgerliga.”

Idag sitter Svenssons parti för tredje gången i en högerledd borgerlig regering, och har liksom SD helt inordnat sig som stödtrupp i den alltmer aggressiva och katastrofala västerländska atlanthögerns imperialistiska politik. Det har varit med som en drivande kraft under hela den nyliberala eran, en kraft eller åtminstone ett stöd för den nyliberala agendans genomdrivande. Ingen retorik kan längre dölja denna högeridentitet. De inte bara “kallas” borgerliga. De är, och de vill vara, amerikaniserade, neokonservativa högerborgerliga av vanligt “svenskt” snitt. När ett antal kristdemokratiska akademiker ger ut boken Kristdemokrati: Människosyn, etik, politik, nämnd av Svensson, gör de det utan att blinka på Timbro. Kanske är boken redan från början ett Timbro-projekt.

Svensson glömmer, förtränger, vad “vare sig till vänster eller höger” i själva verket betydde för KDS. Vi läser i 1979 års program exempelvis att KDS helt enkelt var emot “privatkapitalism”. Det är visserligen en vag formulering: “Kristen Demokratisk Samling vill skapa ett samhälle, som ger rättvisa och trygghet åt alla. Detta förverkligas genom allas ansvarsmedvetna samverkan för samhällsgemenskap, inte genom socialism eller privatkapitalism. Ett kristet förvaltarskap är den bästa grunden för ett fungerande näringsliv.” Och de övriga sidorna om den ekonomiska politiken visar att den inte avsåg något dramatiskt långtgående.

Ändå är det i sig en påfallande kraftfull formulering från ett parti vars förste ledare, Ekstedt, kom från Jarl Hjalmarssons höger. Och det finns fler: “Näringslivet skall stå i samhällsgemenskapens och världshushållets tjänst”; “Samhällsplaneringen bör arbeta med rullande femårsplaner kompletterade med översiktsplaner för längre tidsperioder. Delplaneringen får inte skymma behovet av en helhetssyn.”

Att KDS också var emot socialism var inte bara begripligt utan fullständigt rätt, särskilt såtillvida som socialismen såväl i Sverige som – fortfarande – i större delen av världen var mer eller mindre militant materialistisk, antikristen, ateistisk. Men att de samtidigt till synes tout court var emot privatkapitalism visade att de verkligen menade något med positionen bortom höger och vänster. På ett sätt som SD numera entydigt visat att de inte gjorde.

Varför är det nödvändigt att ibland byta parti? Därför att partierna är opålitliga, instabila, opportunistiska organisationer som ofta på illegitima grunder ändrar sig i avgörande frågor. Därför att följaktligen vid olika tidpunkter den politik man själv försöker förespråka bäst representeras av olika partier. “Vi vet ju av erfarenhet och mångåriga iakttagelser att politiska pendeln svänger i de flesta, kanske i alla, partier”, som Svensson uttrycker det.

Man kan givetvis ta också följande exempel på vad KDS till skillnad från både dagens KD och dagens SD stod för: “Svensk neutralitet är ett oavvisligt krav, som förutsätter alliansfrihet…Vårt land skall främja internationellt samarbete med särskild tonvikt på Norden och Europa…Internationella garantier kan inte ges för statens säkerhet…Sveriges avsikt att värna sin frihet och hävda sin neutralitet skall alltid framstå som självklar…Målsättningen för vårt försvar skall vara att väcka respekt för neutraliteten.”

Den felutveckling i förhållande till KDS som KD kom att representera var en gång ett mer än tillräckligt skäl att lämna dem och gå över till SD. Redan på KDS-tiden var, uppfattade jag det som, även den svenska kristdemokratin i behov av en viss ideologisk modifikation, komplettering och utveckling, om än i mindre utsträckning än SD. Delvis skedde den alltså med europeiseringen. Lars F. Eklund var här såvitt jag förstår den viktigaste vägvisaren, och snart tillkom det i mycket utmärkta idéinstitutet Civitas, med denna inriktning. En möjlighet till ytterligare fördjupning gavs också när Ingvar Svensson 1987 ombesörjde utgivningen av en liten skrift av Claes Ryn, Individualism och gemenskap, på Samhällsgemenskaps Förlag.

Den möjligheten togs emellertid inte tillvara. Inte minst när massmigrationens och mångkulturens problem blev uppenbara och omöjliga att ignorera, avslöjade sig KD:s högerbankrutt i deras totala politisk-korrekta oförmåga att analysera, förstå och hantera dem. Något som det åtminstone inte borde ha varit helt uteslutet att KDS skulle ha kunnat göra, givet att de var vare sig höger eller vänster: kanske skulle de ha kunnat identifiera massmigrationens och mångkulturens orsaker på ett sätt som inte ens SD förmått. Här visade sig tydligt felen med den nya, ytliga, rättighetsdemokratiska universalism som kristdemokratin i allmänhet övertagit som del av hela det efterkrigstida, borgerliga, liberaldemokratiska västs nominella ideologiska grund och retoriska självlegitimering.

Men nu har SD, som en gång ifrågasatte denna utbredda ideologis brister genom en socialkonservatism med tonvikt på nationell egenart, följt i vad som sedan länge är även den svenska kristdemokratins avskräckande europeiska högerspår. Under lång tid var kontinentaleuropeiska kristdemokrater, särskilt de italienska, tyvärr ökända för sin höga grad av korruption. Nu visar Busch, Ingerö och Skyttedal i Sverige hur det står till med de kristna värdena i den nya rymliga amerikanska högerlejonkulan.

Det är förstås Alf Svenssons sak att moralisera över just detta skapande av “dysterhet” och “skamkänslor”, inte min. Men det är väldigt mycket mer som gör att man, som flera påpekat, idag känner sig stå inför ett helt annat parti än hans gamla. Det är bara det senare som var bättre än SD.

Caleb Maupin. I think it could be added that much of what is newly operationalized in wokeism, in conjunction with the continued propagandistic legitimization of imperialism by means of an extention of the rhetoric of freedom, democracy, and rights, is simply new forms of what was identified already in the 19th century as “bourgeois decadence”. It seems to me bourgeois decadence is still very much a reality, although it was made invisible as such in the neoliberal era.

Mordet på Alexander Dugins dotter Daria fick till resultat att Dugin till slut verkligen uppmärksammades, och erkändes, av Putin – något som såvitt jag förstår tidigare, trots många påståenden om motsatsen, inte skett.

I en ny intervju för RT ger han nu sin syn på kriget och dess innebörd i det nödvändiga större perspektivet. Mina allmänna invändningar mot hans tänkande, utförligast formulerade i inlägget Revising the Fourth Political Theory för snart tre år sedan men delvis också långt tidigare, kvarstår givetvis och kan tillämpas på och på några punkter vidareutvecklas ifråga om vad han nu säger.

Bl.a. har ju min vision varit ett närmande mellan Ryssland och ett Europa som är självständigt och fritt från den globala liberalismen och atlanticismen – ett närmande som skulle omöjliggjort kriget men som i sig omöjliggjordes av USA, EU och NATO.

Men även vad som kunnat identifieras som Dugins viktiga poänger kvarstår, förefaller det mig, i krigets nya tragiska sammanhang.