Greta Thunberg talar för en ny kampanj, “Skogsvalet 2026”, som presenterar sig på följande sätt:
“Sveriges sista oskyddade natur- och kontinuitetsskogar avverkas i snabb takt, trots att de är avgörande för att Sverige ska kunna nå sina miljö- och klimatmål.
Vi behöver politiker som gör allt för att skydda dem. Istället driver regeringen en naturfientlig politik som möjliggör avverkningen.
Största delen av Sveriges skogar har redan kalhuggits och omvandlats till industriskogar och trädplanteringar. Trots det avverkas fortfarande skyddsvärda skogar, och i högre takt än de skyddas. Skogsstyrelsen har gett en skarp varning – om allt fortsätter som idag, kommer det inte finnas någon natur- och kontinuitetsskog utanför skyddade områden om bara 26 år. En yta med skyddsvärd skog större än dubbla Gotland kommer då ha avverkats. Det vore en oåterkallelig förlust. Om de försvinner kan vi inte få tillbaka dem inom våra barns, barnbarns eller ens barnbarnsbarns livstider.
De politiska beslut som fattas under de närmaste åren kommer att vara avgörande. Därför måste vi sätta ett stort tryck på våra politiker och på skogssektorn att agera nu.
Skriv under uppropet för att kräva ett omedelbart stopp för avverkning i våra natur- och kontinuitetsskogar!
Krav till riksdagspartierna och kommande regering:
– Inför ett omedelbart avverkningsstopp i naturskogar, kontinuitetsskogar och andra skyddsvärda skogar”
På uppropets nätplats finns också ytterligare, relevant information om såväl problemet som lösningen, och inte minst högst anmärkningsvärd sådan om de svenska riksdagspartiernas ställning i sakfrågorna.
Det här tillhör de viktiga, ja avgörande områden som jag känner mig kunna för litet om och därför inte skriver tillräckligt mycket om; endast enstaka texter finns på denna nätplats om hithörande frågor. Jag är medveten om att denna hållning är felaktig. Flera av frågorna är sådana att man ändå borde skriva mer, borde tydligt ta offentlig ställning; d.v.s. de är sådana att man även som icke-specialist kan förvärva tillräcklig kunskap för att göra det. Jag kan inte på varje punkt bedöma Skogsvalets krav, faktapresentation, och förståelse och formulering av sakfrågorna, och inte heller intressena hos de organisationer som står bakom det, men tror inte att eventuella enskilda svagheter och felaktigheter gör ett ställningstagande för dess allmänna syftning oriktigt.
T.o.m. när globalkapitalistiska intressen och NGOs använder massopinionen i dessa frågor för egna, andra syften, för centraliserings- och kontrollsyften, är det nödvändigt att skilja denna inblandning och manipulation från sakfrågorna sådana de uppkommer genom det faktiska verklighetsläget. Greta Thunberg har genom de senaste årens alltmer obekväma politiska ställningstaganden och engagemang klart visat att hon inte är ett redskap för dessa krafter, på det sätt flera tidigare ibland kunde misstänka.
Grönheten, naturen, miljön, är när allt kommer omkring ett helt centralt “överordnat värde”, och mer än på nästan alla områden är här en konservatism i ordets mest elementära mening – konservation, bevarande – akut nödvändig. Ett område där vad som för de flesta bara framstår som reaktionära argument i själva verket borde kunna ses som rymmande en djupgående analys av de idémässiga grundvalarna för vad som är vad Lindbom kallar “Människorikets” hänsynslösa exploatering och blinda förstörelse av den gränsbehäftade, fenomenella manifestation som är naturen, eller vad abrahamister förstår som “skapelsen”, och i vilken vårt eget psykofysiska väsen ingår. Där det problematiska i modernitetens centrala, definierande tankeströmningar blir konkret uppenbart – det problematiska som också ligger till grund för och ingår i modernitetens egendistinkta politiska filosofier alltifrån den tidigmoderna perioden och upplysningen till 1800-talsideologierna i deras historiska huvudformer och utvecklingar, såväl borgerlighetens som arbetarrörelsen, liberalismens och socialismens.
Man kan gå än längre tillbaka i analysen av de idémässiga faktorerna bakom den profanhumanistiska (eller antihumanistiska) modernmänniskans naturskövling, i deras samtidiga karaktär av uttryck för och legitimering av denna människas materiella motiv – “intressemänniskans”, med Lindboms ord. Men kapitalismens, industrialiseringens, vetenskapens och teknologins enkla och blinda typ av framstegsmodernitet är den viktigaste horisonten för den historiska förståelsen och på de flesta punkter en tillräcklig sådan. En på naturfrågorna mer specifikt fokuserad behandling från den traditionalistiska skolan än Lindboms återfinns i den iranske tänkaren Seyyed Hossein Nasrs bok Religion and the Order of Nature från 1996.
En helhetsvy över den moderna mänskliga sekulärcivilisationens skadeverkningar på natur och djur, på jord, vatten, luft och kanske hela biosfären, och framför allt en lika omfattande vy över det samhälle, de liv, de livsstilar, de livsinnehåll till förmån för vilka denna skövling och plundring äger rum, är vyer av en entydig nihilistisk degenerering, även om den förvisso inte förmedlar hela sanningen om moderniteten. En monstruositet och en gränslöshetspatologi hos mänskligheten som art, som kräver de allra kraftfullaste konservativa och traditionalistiska insikter och discipliner för att bemästras.
Jag tror starkt på forskningen om kärnkraft, men är emot dess ibruktagande så länge ingen som helst konsensus råder om säkerheten; utöver frågan om reaktorhaverierna förs sedan flera år en tragikomisk diskussion om hur man ska utforma varningsskyltar på platser där radioaktivt avfall förvaras, som kan förstås av människor om 100 000 år. Den barbariska skogsskövlingen, givetvis över hela världen och inte minst regnskogens, förplastandet av haven, artdöden, den psykotiskt kortsynta och krigsalstrande uttömmandet av energikällor och andra “resurser” ur jorden, den gigantiska och bottenlöst onda slakteriindustrin – allt detta är så uppenbart sjukt att det är löjeväckande att tro på en god mänsklighet och ett gott mänskligt samhälle så länge det består. Och dess övervinnande är, som Nasr med de få andra som på det verkliga sanningsdjupet och i hela dess omfattning studerat ämnet vet och insisterar, omöjligt utan den andliga kulturens, upplysningens och sakralitetsmedvetenhetens förnyelse.
Som den historiska erfarenheten visar är inget övervinnande av kapitalismen endast utifrån den klassiska marxismen eller marxism-leninismen tillräckligt för att avhjälpa dessa skandalkatastrofala problem. Arbetarrörelsen var lika blind i dessa avseenden som borgerligheten, alldeles oavsett de moment i Marx’ tänkande som vi idag kan urskilja som relevanta och användbara för miljöaktivismen. Givetvis kräver lösningen kapitalismens avskaffande, men detta måste kompletteras med en överordnad grönrörelses än viktigare revolution: det kräver en ny, konservativ socialism.
“The current ecological crisis is a matter of urgent global concern, with solutions being sought on many fronts”, heter det i förlagets presentation på baksidan av den nämnda boken av Nasr. Och texten sammanfattar:
“In this book, Seyyed Hossein Nasr argues that the devastation of our world has been exacerbated, if not actually caused, by the reductionist view of nature that has been advanced by modern secular science. What is needed, he believes, is the recovery of the truth to which the great enduring religions all attest, namely, that nature is sacred.
Nasr traces the historical process through which Western civilization moved away from the idea of nature as sacred and embraced a world view that sees human beings as alienated from nature, and nature itself as a machine to be dominated and manipulated by human beings. His goal is to negate the totalitarian claims of modern science and to re-open the way to the religious view of the order of nature, developed over centuries in the cosmologies and sacred sciences of the great traditions. Each tradition, Nasr shows, has a wealth of knowledge and experience concerning the order of nature. The resuscitation of this knowledge, he argues, would allow religions all over the globe to enrich each other and cooperate to heal the wounds inflicted upon the Earth.”
Detta är givetvis ett långt mer djupgående grepp om hela grönhetsfrågan än det vi finner i dagens högers tillfälliga miljöengagemang hos en Roger Scruton och dagens vänsters – åtminstone mer bestående – ekosocialism hos en John Bellamy Foster. Det är det grepp som måste utmärka den nya konservativa socialism som idag är nödvändig.
Jan Olof Bengtsson 