Could a revolution actually happen in the United States? And if so, what would it really look like?
In How Could a Revolution Actually Happen in America?, author and political organizer Caleb Maupin tackles a question that many political movements invoke but few seriously attempt to answer.
Drawing on Marxist economics, American history, revolutionary theory, and years of political organizing, Maupin examines the forces reshaping the United States in the twenty-first century. He argues that artificial intelligence, technological change, economic instability, declining institutions, conflicts within the ruling elite, and the emergence of a multipolar world are creating conditions that old political categories cannot adequately explain.
The book explores the economics of Karl Marx, the meaning of imperialism, the psychology and history of the political Left, the decline of traditional labor organizing, the development of revolutionary situations, and the question of how a new political movement could emerge in America.
Maupin also presents the Innovationist perspective developed by the Center for Political Innovation, arguing for a movement centered on economic development, technological progress, anti-imperialism, community organization, and what he calls a “Government of Action.”
Rather than treating revolution as a slogan or romantic fantasy, this book asks practical questions: How do revolutionary situations develop? Why do established political systems enter periods of crisis? How can ordinary people become an independent political force? What kind of organization would be required? And what could come after the existing order?
The volume concludes with “Hope & Vision to Fight Imperialism – Shine On You Crazy Diamond,” an edited version of Maupin’s keynote address to the Center for Political Innovation’s 2026 National Convention.
How Could a Revolution Actually Happen in America? is a provocative exploration of Marxism, capitalism, socialism, imperialism, artificial intelligence, American politics, revolutionary strategy, and the future of the United States – written for readers trying to understand where America may be headed and what forces could shape what comes next.
I lördags såg demonstrationerna åtminstone i Frankrike mycket bättre ut än förra helgen. Hundratusentals marscherade i ordnade former.
När inslagen av upplopp med våldsverkare, plundrare och vandaler från banlieuerna och racaillo-gauchismen i allmänhet såväl som av den vanliga desorienterade wokevänstern kan hållas tillbaka och avskiljas, återstår det väsentliga, det som verkligen betyder något.
Först då kunde det bli meningsfullt att ifråga om de nu aktuella händelserna tillämpa de nödvändiga analyserna rörande vägen från legitima protester till seriös och konstruktiv revolution. Det är förstås vad marxister av olika slag nu gör – men utan realistisk uppfattning av det opinionsläge där de franska nationalister som är entydigt och fullständigt fientligt inställda till protesterna står i begrepp att erövra den politiska makten.
Från perspektivet av en konservativ revolution, i betydelsen en revolution principiellt utifrån och för de “överordnade värdena” och därmed ideologiskt och i vidare mening åskådningsmässigt skild från marxismen, en revolution som varken kan stanna vid eller i dess helhet godta denna, som bygger på insikten att ett sådant stannande och godtagande omöjligen, och alldeles oavsett det materiella skeendets nödvändigheter, i sig kan leda till fullt acceptabla och tillräckliga resultat – från ett sådant perspektiv måste givetvis dessa analyser av vägen från protest till revolution se ut på ett annat sätt.
Mckay satte dock i förra veckan utifrån vad som förblir marxismens viktiga delsanningar in de aktuella händelserna i det nödvändiga större ekonomiska, politiska och historiska sammanhanget. Det sammanhang som nationalisterna, i Frankrike som på andra håll i Europa nu de främsta motståndarna till demonstranterna (eller de främsta synliga redskapen för motståndarna), hur rätt de än må ha på kulturella punkter, genom att vägra eller inte kunna förstå fortsätter göra sin opposition till helt övervägande delen irrelevant och meningslös. Inte minst gör det den lätt oskadliggjord och instrumentaliserad av högern, i den lilla mån de inte redan från början såväl objektivt som subjektivt bara varit en del av denna.
Kanske kan populistnationalisterna av de senaste årtiondenas nya slag fortfarande lämna ett bidrag till det konservativa momentet i den uppdaterade politik och ideologi som 1900-talets och början av 2000-talet så tydligt ställer oss inför nödvändigheten av. Men det kräver i så fall att de slutligen helt förmår frigöra sig från sina alltmer absurda och verklighetsfrämmande inskränktheter. Det kräver att de förmår ideologiskt integrera det av Mckay beskrivna större sammanhanget i en ny konservativ socialism.
Även de bästa marxistiska analytikerna tycks förstå att det inte finns någon vänster i Frankrike som kan hantera den nuvarande situationen, med dess inte minst på det ekonomiska området stora missförhållanden, sådan den senast manifesterat sig i nya kravallprotester. De sämre analytikernas uppfattning att förra helgens våldsupplopp ska kunna befrämja den önskade revolutionen är hopplöst orealistisk och feltänkt. Mélenchons LFI står förstås bara i vägen för de nödvändiga förändringarna.
På hela den nutida västvänsterns vanliga sätt är den franska ju framför allt fullständigt oförmögen att adekvat förstå och bemästra den nya etnisk-kulturella problematik som uppkommit genom den nyliberala erans massmigration. I stället befrämjar och utnyttjar den bara denna för sina egna nihilistiska maktsyften eller bara förvirrade och kanske omedvetet destruktiva strävanden, bortom varje seriös och mogen humanistisk-socialistisk, internationell och global vision.
Joakim Andersen anför på X förtjänstfullt Engels’ ord för över ett och ett halvt århundrade sedan:
“The lumpenproletariat, this scum of the decaying elements of all classes, which establishes headquarters in all the big cities, is the worst of all possible allies. It is an absolutely venal, an absolutely brazen crew… Every leader of the workers who utilises these gutter-proletarians as guards or supports, proves himself by this action alone a traitor to the movement.”
Sannolikheten är stor att det i stället för vänstern blir nationalisterna som tar över ledningen efter nästa års presidentval; de erbjuder utan tvekan de nödvändiga konservativa svaren på några punkter, åtgärder av den typ som vänstern är konstitutivt och tragiskt oförmögen att förstå. Men genom sin allmänt ofullständiga ideologi och sin otillräckliga självständighet gentemot den vanliga högern och systemetablissemanget i allmänhet tyvärr långtifrån på alla. Liksom på andra håll i Europa kompletteras Le Pen och RN i detta läger endast av en mer radikal version, hos Éric Zemmour och hans parti Reconquête och hos Marion Maréchal som nu startat ett eget parti, Identité-Libertés; i linje med Engels talar hon om en “insurrection racaillo-gauchiste”.
Mer än någonsin kommer vi troligen få anledning att beklaga att den europeiska populistnationalismen inte kunnat förändras och utvecklas på det sätt som skulle varit nödvändigt och som verkligen kunnat styra upp förhållandena. Det sätt som skulle gjort den till det alternativ som på självklart sätt kunnat förstås och accepteras som den nu enda vägen framåt, även av den begränsade intelligensvänster som finns även om den för det mesta saknar inflytande. Det framtidsalternativ som tyska BSW är det parti som, om än blott ofullkomligt och i allmänna termer, tydligast pekar mot.
Givet graden av allvar i det ekonomiska systemets kris i Frankrike är den länge lätt förutsägbara risken stor att populistnationalismens historiska roll vid makten endast blir att verkställa en allmänrepressiv kapitalpolitik av fascistisk typ.
Man har under åren ofta fått anledning att tänka på de korta, väl valda programmatiska orden på baksidan av denna bok från 1971 med utvidgade och omarbetade artiklar från en serie i Svenska Dagbladet, ‘Är konservatism möjlig?’, och några ytterligare tillagda:
“De medverkande författarna … belyser från sina skilda utgångspunkter konservatismens uppgifter i dagens samhälle och tar med yttersta skärpa avstånd från föreställningen om konservatismen som en åskådning vars uppgift är att bevara status quo. Tvärtom vill de påvisa nödvändigheten av att reformera vad som måste reformeras för att konservera vad som måste konserveras: ett ovärderligt natur- och kulturarv.”
I redaktörens förord varieras de på följande sätt:
“Bokens syfte är att visa att konservatismen i dagens samhälle inte bara är möjlig utan önskvärd och inte bara önskvärd utan nödvändig för att genom framsynt reformpolitik skapa förutsättningar för bevarandet av ett ovärderligt natur- och kulturarv.”
Det finns självklart hur mycket som helst att precisera, tillägga, utveckla och fördjupa i förhållande till dessa formuleringar, och detta är helt nödvändigt. De medverkande författarnas uppfattningar om vad som mer specifikt måste reformeras respektive konserveras behöver också givetvis ofta mer eller mindre problematiseras. Såväl de nödvändiga reformerna som det ovärderliga arvet kan förstås på andra sätt.
Ändå är det slående hur det är till just detta hurmycketsomhelsta preciserande, tilläggande, utvecklande och fördjupande som man hela tiden har försökt föreslå sådant som skulle kunna bli vissa bidrag. D.v.s. att det är just den burkeanskt inspirerade grundhållning som de citerade orden sammanfattar som man bekänner sig till, att det är just den som både genom sin vaghet kräver och med sin likafullt uppenbara allmänna sanning förtjänar en närmare utläggning och förklaring.
Det avancerade, socialistiska samhället 1930-talsväxer fram. För att futuralarkistiskt fyllas och ordnas, som post-klassisk-humanistiskt, post-abrahamitiskt och post-fysikalistisk-scientistiskt, av den Enda esotraditionens sofi. En process under många tusentals år.
Det kommer inte leda till något utopiskt “mål” – vi talar ju bara om den begränsade och ständigt flyktiga fenomenvärlden eller apparensen. Livets egentliga utveckling är, nu som då, här som där, strikt “vertikal” och dess högsta verklighet transcendent. Men det historiska skeendet kommer öka och sprida denna sanna upplysning.
From bestselling author Stephen Kinzer, the untold story of the secret 75-year American campaign that set the stage for war in Ukraine
Until the Russian invasion in 2022, few Americans could find Ukraine on a map. Once the fighting began, however, support for its cause surged. The reason was clear: Russia was the aggressor, Ukraine its victim.
Yet this war did not explode out of nowhere. For seventy-five years, Moscow and Washington have fought over Ukraine. It is the most sustained covert conflict in modern history. Both sides sought to keep this story secret. They succeeded – until now.
In his groundbreaking new book, Stephen Kinzer tells this long-hidden story. Beginning in the refugee camps of postwar Europe, where CIA officers recruited their first Ukrainian agents, it follows generations of rebels, exiles, traitors, and covert operatives through decades of clandestine missions. Although nearly all of the guerrilla warriors that the CIA sent into Ukraine were captured or killed, it never gave up. From the late 1940s through the end of the Cold War, American leaders saw Ukrainians as their most effective weapon against Moscow. They continued to press that strategy after Ukraine’s independence and the eastward expansion of the US-dominated NATO alliance.
Richly detailed and plot-driven, Boiling Point shows how the United States made Ukraine its most important European project of the twenty-first century, culminating in the escalation that led to war. From battlefields in the Carpathians to smoke-filled offices in New York to the Olympic Games, it is full of the wild stories and improbable characters that made All the Shah’s Men a classic. This is the last great untold spy-versus-spy story of our time.
Reviews:
“Through scrupulous research and an investigator’s nose for the telling detail, Kinzer has penned a history of America’s long – and at times, sordid – involvement with Ukraine that carries with it the force of revelation. It is a fascinating tale of opportunities missed, paths not taken, and it casts a brilliant and much-needed new light on how that nation has been a perennial victim in the US-Russia duel for primacy. For those hoping to grasp the true complexities of the current war in Ukraine, this is the place to start.”
Scott Anderson, New York Times bestselling author of King of Kings and Lawrence in Arabia
“A provocative and penetrating exploration of the fraught underpinnings of the Ukraine conflict. Impressively researched, Boiling Point sheds new light on the all-but-forgotten history of decades of U.S. covert activity in Ukraine during the Cold War, and spotlights the missed opportunities and neglected off-ramps that might have prevented the 2022 Russian invasion that sparked Europe’s most destructive land war in a generation. Even those who differ with Kinzer’s analysis will find much to ponder.”
Joby Warrick, author of The Jackal and Black Flags, winner of the 2016 Pulitzer Prize for general nonfiction
“A brilliant, thoroughly researched study that demonstrates how the United States failed to take advantage of the end of the Cold War to create a more peaceful world. Should be read by every American concerned with the rising violence in the world and the heightened danger of a nuclear conflict.”
Jack F. Matlock Jr., former US ambassador to the USSR
“The United States and Europe have supported Ukraine in its long, bloody struggle with Russia. Historian Stephen Kinzer gives a fascinating account in this splendid book of the bloody relations between these countries and explains why it has not proven possible to bring peace to the region.”
John M. Deutch, former Undersecretary of Energy, Deputy Secretary of Defense, and Director of Central Intelligence
“While not excusing Russia’s invasion of Ukraine, Kinzer’s narrative does put the lie to the Biden administration’s assertion that it was ‘totally unprovoked’ … A damning, well-argued case study in war by proxy.”
Kirkus
About the Author:
Stephen Kinzer is an award-winning writer and correspondent who has reported from more than 50 countries on five continents. His articles and books have led The Washington Post to place him “among the best in popular foreign policy storytelling.” Kinzer spent more than 20 years working for The New York Times, most of it as a foreign correspondent. His postings placed him at the center of historic events and, at times, in the line of fire. His ten books seek to uncover the roots of global conflicts. Most are accounts of American interventions abroad – how they were carried out and what their long-term effects have been. He is a Senior Fellow at the Watson School of International and Public Affairs at Brown University and writes a world affairs column for The Boston Globe.
Ännu ett utmärkt pedagogiskt föredrag från RKP, på ett möte med Marxistiska studenter på Stockholms universitet i september. Liksom de tidigare jag uppmärksammat är det fokuserat på de historiska och s.a.s. tekniska ekonomiska och politiska analyser av kapitalismens (idag främst den liberala demokratin) irrationalitet och destruktivitet som är marxismens styrka, och som i stor utträckning är lösgörbara från modernitetens allmänna idé- och kulturströmningar. Och även fritt från wokeistiska inslag och andra ensidiga och felaktiga kulturradikala slutsatser av historiematerialismen. Några småfel förmår inte störa.
Överhuvudtaget saknar det på fördelaktigt sätt hänvisningar till den även som dialektisk anmärkningsvärt primitiva, allmänna filosofiska materialism som de annars (man måste påminna om detta, för det finns hopplösa separata videos om den på deras kanal) med hela marxismen envisas med att insistera på som en nödvändig förutsättning för sina analyser – eller sanningen och förståelsen av sina analyser – av vad som sker i samhället, historien och hela den fenomenvärld de uppfattar som den “materiella”. Den allmänåskådningsmässiga materialism som i hög grad bidrar till att socialisterna inte kan övervinna kapitalismen och till problemen med de postrevolutionära samhällen de uppnått.
Såväl i sig, som ytlig spekulativ teori, som genom sina existentiella implikationers idioti stöter den helt enkelt bort en alltför stor del av mänskligheten, och låter den parallellt med de partiella materiella och t.o.m. humanitära framstegen sjunka ned i ett allt tätare mörker av fenomenell begränsning, illusion och förirring. En hållbar politik och ideologi måste vara förenlig med den samtidigt högre och djupare verkligheten.
En även bland marxister kontroversiell fråga som adresseras av föredragshållaren, denna gång Karl Kjellin, är den som rör imperialismens (i leninistisk mening) natur idag jämfört med den period efter Sovjetunionens upplösning då den unipolära atlantordningen nådde sin hegemoniska höjdpunkt.
RKP/RKI är här av uppfattningen att både Ryssland och Kina idag är imperialistiska stater i samma mening som USA eller den atlanticistiska alliansen, även om Kjellin verkligen betonar att i Kinas fall denna imperialism åtminstone hittills tar sig andra och mycket mildare uttryck, att atlantimperialismen är det överlägset största problemet och hotet i dagens värld, den största ondskan. Är denna förståelse av motsatta imperialismer av samma slag riktig, skulle vi befinna oss i en situation liknande den som ledde fram till första världskriget.
På den icke-trotskistiska sidan delas denna åsikt av Europeisk Kommunistisk Aktion (EKA), där svenska SKP ingår, medan den riktning som Mckay och hans parti CPGB-ML tillhör på grundval av ganska detaljerade studier av bl.a. Rysslands utlandsinvesteringar och av Kinas faktiska agerande i andra delar av världen hävdar att – av olika skäl – dessa länders politik åtminstone ännu inte bestäms av sådan av kapitalismen i allmänhet följande imperialism. Till detta läger som i det aktuella avseendet försvarar Kina hör också bl.a. den mot västmarxismen kritiska riktning som representerades av Losurdo och idag blivit känd inte minst genom Rockhill och hans krets.
Framför allt är det givetvis just Kina som väcker frågan om en annan utvecklingsväg än den vanliga kapitalismens. President Xis successivt framlagda alternativglobala “initiativ”, the Global Development Initiative, the Global Security Initiative och the Global Civilization Initiative, senast, förra året, följda av the Global Governance Initiative, indikerar humana, kvalificerat universalistiska politiska och ideologiska visioner i linje med en ny, måttfullt kulturkonservativ socialistisk internationalism. Åtminstone retoriskt ligger detta ljusår före USA med dess av nästan hela den västerländska högern direkt – och vänstern ibland något mer indirekt – stödda och nu närmast officiellt promulgerade terrormilitära gangsterism på världsscenen.
Alla marxistiska riktningar är överens om att multipolariteten i sig, multipolariteten som egenvärde, oavsett de respektive polernas ideologiska inriktning och politik, inte är något “slutmål”. Mest omedelbart är förstås för RKI världsrevolutionen lösningen på och alternativet till den nuvarande uni- såväl som multipolära imperialismen.
Här måste man givetvis insistera att det är den verkliga konservativa världsrevolutionen som behöver kunna tänkas – konservativ i betydelsen avvisande det materialistiska vilseledandet och bevarande och förnyande mänsklighetens överordnade värden. De värden av vilka det främsta är den idag på historiskt helt nytt sätt ständigt allt lättare tillgängliga egentliga andligt-sofiska traditionen, som allena kan tillhandahålla, manifestera och s.a.s. operationalisera den prioriska, universella mänskliga enhetens metafysiska verklighet. Och som därför allena kan göra världsrevolutionen till en inte bara ekonomisk, politisk och social utan även en ekologisk, högre kulturell, evolutionell och framför allt egentligt andlig revolution.
Åsiktsskillnaderna ifråga om multipolariteten handlar om vad som idag är mest gynnsamt från det revolutionära perspektivet. Bör Ryssland och Kina fördömas i lika hög grad som eller, som i den liberaldemokratiska vänstern (den socialdemokratiska eller “demokratisk-socialistiska” som det heter i USA, där den representeras av det demokratiska partiets vänsterfalang), rentav mer än USA eller atlantalliansen och vad som kvarstår av dess världsordning? Eller bör de i stället trots sina brister stödjas som motvikter, för att balansera och reducera atlantimperiets makt? Är multipolariteten ett inte bara nödvändigt utan stödvärt övergångstillstånd?
Kan en eventuell förnyad, krigskonsoliderad eller krigsrestaurerad atlanthegemoni av sig själv, s.a.s. enbart inifrån sig själv, upplösa och avskaffa sitt eget globala system? På längre sikt kommer det under alla omständigheter kollapsa p.g.a. imperialismens egna, även oaktat yttre motstånd givna principiella gränser och de missförhållanden av olika slag som de kommer ställa också den överväldigande majoriteten av västs egen befolkning inför.
Men redan den barbariska militära terrorkonsolidering som oligo-plutokratin för närvarande i blindo försöker genomföra och förbereder en vidareutveckling av framstår som helt orealistisk. Den blir snarare en katastrof, och den mer upplysta delen av det borgerliga väst som knappast själv tror på den borde för sin egen skull, i sitt eget intresse, välja en annan väg. Men systemtvångets objektiva logik håller den fast i sitt dödsgrepp.
Ett avsnitt från Mckay från maj är upplagt som en diskussion om problemen med termen “globalism”. Jag har tidigare förklarat hur jag ibland har använt den; givetvis är detta en definitionsfråga. Mckay förbiser behovet att diskutera dess relation till termen “globalisering”, och förstår den, på ett sätt som för mig ingalunda varit en självklarhet, i en begreppslig mening som starkt skiljer sig från denna senare, sedan mycket länge allmänt vedertagna deskriptiva och analytiska.
Men bortser vi från detta och begränsar oss till Mckays definition, ger han här en vid och djup överblick av termens användning såväl som dess begreppsliga förhistoria. I lika hög grad blir det hela rentav till en analys av den s.k. “tredje positionen”.
Detta är också relevant för den diskussion jag tentativt försökt föra om den äldre socialkonservatismen och dess historia, och behovet av att revidera och utveckla den: att tvinga dagens populistnationalism med dess legitima moment (och, om överhuvudtaget möjligt, radikalnationalismen) in på en annan väg än den gamla vanliga regressivt-fascistiska.
Trådarna kunde dras ännu längre tillbaka – Mckay gör det kanske på någon punkt – i vad som kan sammanfattas som den europeiska kontrarevolutionens historia, genom hela 1800-talet och ända till franska revolutionen.
Det illusionistiska i den allmänfascistiska tredjepositionismens anspråk på att gå bortom höger och vänster uppvisas tydligt: det som gjort att jag, när jag i försvaret för en ny socialkonservatism, en socialistisk konservatism eller konservativ socialism, alltid insisterat på att bortomgåendet, som också kan förstås som en partiell, selektiv syntes, inte får likställas och identifieras med denna positions och dess historiska linjes.
Men varför är det ändå viktigt att tala om detta bortomgående? Därför att det handlar om mycket mer än förhållningssättet till kapitalismen, som marxisten Mckay uteslutande fokuserar på. Både högern, idag främst i form av kapitalismen, och vänstern, i betydelsen den filosofiska och kulturella förståelse som följer av eller helt enkelt definierar en mer helhetligt bejakad marxistisk historiematerlism, måste fortfarande gås bortom.
Tredjepositionismen kan sägas representera den overkliga konservativa revolutionen, den konservativa revolution som allmänt sätt bara är en av de många versioner av kontrarevolutionens försök att hantera moderniteten som vi sett under de senaste århundradena. Den har oundvikligen, p.g.a. sitt grundläggande väsen, den principiella begränsning Mckay lätt identifierar, misslyckats med att rädda de överordnade värden som är det väsentliga i den meningsfulla typen av konservatism – och ofta är ju dess värden inte ens dessa överordnade.
Vad vi behöver idag är därför den verkliga konservativa revolutionen, med dess nödvändiga i vid mening ideologiska, eller politisk-filosofiska, nytänkande.
Med anledning av den av forskningen om CIA-vänstern mycket uppmärksammade Gloria Steinems bortgång gjorde viktiga kanalen Due Dissidence ett avsnitt om hur CIA enligt deras uppfattning fortsätter styra vänstern i USA idag. Diskussionen fokuserar på en bisarr socialismkonferens i Chicago, som de i rubriken betecknar som en “CIA-Coded Clown Show”.
Det kanske är litet oklart i vilken utsträckning och på vilket sätt just CIA ligger bakom och stöder även dagens märkliga, specifika former av kulturvänster; dess påverkan mer antas än bevisas. Man rör sig här inte på samma fasta historiska kallakrigsmark som Rockhill och hans brittiska föregångare, den nyligen bortgångna Frances Stonor Saunders.
Men avsnittet diskuterar också alternativet till denna vänster, representerat av en parallell konferens om marxism, även den i Chicago, men också, mer allmänt, av det ACP som utvecklades ur MAGA-kommunismen, och andra manifestationer av denna riktning.
En av presentatörerna omfattar Yanis Varoufakis’ och andras teori om teknofeodalismen, och menar att den alternativa, paleosocialistiska och mer konservativa vänstern inte rätt uppfattat eller bedömt detta fenomen. Det system altvänstern vill störta har, hävdas det, i stället redan störtats av techoligarkin, som upprättat sin egen nya, långt mer svårövervinneliga och totalitära ordning. Mot detta bör, kan nämnas, Mckays kritik av Varoufakis ställas.
Due Dissidence gjorde i februari också ett intressant avsnitt (som jag bara delade på fb men glömde posta här; tack för tips till viktige politiske kommentatorn Joakim Eng) om förmodat samarbete mellan Bannon och Epstein i skapandet av populistnationalismen i syfte att lura, oskadliggöra och kontrollera de missnöjda klasserna.
