Archive for the 'Politics' Category

Kristdemokrati och konservatism

Lars Adaktussons inlägg i SvD nyligen mot SD och det konservativa blocket uppfattas såvitt jag tycker mig se inom KD som en avvikelse. Utifrån den linje partiet nu valt är det fullt begripligt. Jakob E:son Söderbaum hävdade i sin replik, på grundval av sin utförliga kategorisering och allmänna framställning i sin nya, ambitiösa bok Modern konservatism – Filosofi, bärande idéer och inriktningar i Burkes efterföljd, att KD var ett socialkonservativt parti. Alla de tre blockpartierna – M, KD och SD – var enligt honom ideologiskt förenliga genom att de alla omfattde konservatismen i olika varianter. Om de, som han rekommenderade, fördjupade sina egna respektive varianter skulle en konvergens och harmoni framträda.

Söderbaums företräder med detta resonemang en kristdemokratisk vision av den ideologiska fusion SD:s Mattias Karlsson sagt sig eftersträva, och som han verkar för genom sin konservativa tankesmedja Oikos. Men i åtminstone några avseenden måste, tror jag, Adaktussons position betecknas som signifikativ för vad kristdemokratin verkligen är. En åtminstone tidigare spänning inom den svenska kristdemokratin, eller, kan man kanske säga, mellan Kristen Demokratisk Samling, som partiet hette tidigare, och dagens Kristdemokrater, är att de förra främst, eller kanske nästan enbart, växte fram ur den svenska frikyrkligheten, medan de senare under lång tid tillägnat och anslutit sig till den kontinentaleuropeiska kristdemokrati som ideologiskt i hög grad bygger på naturrättstänkande och personalistisk filosofi och etik, och som är stark inte minst i Tyskland och Italien.

Adaktusson har visserligen pingstbakgrund, men hans mot partiledningens blocklinje stridande utspel kan inte ses som springande specifikt ur Jönköpingstraditionen. Redan när han första gången blev kandidat i Europaparlamentet hade han i stor utsträckning tillägnat sig och harmonierat den med den kontinentaleuropeiska. Det resulterade i den här typen av formuleringar, i en intervju i Aftonbladet: “Det är K:et i KD som är det viktiga för mig. Jag hörde Angela Merkel beskriva att de kristna rötterna utmärker den tyska kristdemokratin, och det gäller för oss också. Det gäller människosyn, solidaritet med svaga grupper, de som har det sämre än vi, i kombination med personlig frihet och personligt ansvar. Och naturligtvis betoningen på familjens betydelse. Det finns ingen religion eller ideologi som betytt mer för utvecklingen i västvärlden än just kristendomen, eller för utvecklingen av det europeiska samarbetet. Men det har inget med det konfessionella att göra. Många i partiet är inte med i någon kyrka, utan delar grundvärderingarna.”

Redan under 80-talet, när jag var medlem i KD, diskuterades anslutning till den kontinentaleuropeiska kristdemokratin. Jag försökte – om än endast i mycket blygsam utsträckning – driva på i den riktningen, och anknyta det hela till den svenska traditionen av kristen humanism och personlighetsfilosofi. Inom kort dök Lars F. Eklund och andra upp, som sedan dess kompromisslöst har identifierat den svenska kristdemokratin som tillhörande den kontinentala riktningen och oavbrutet beskrivit och försvarat den i termer av naturrätt och personalism.

Är den kontinentaleuropeiska, i hög grad av katolska tanketraditioner inspirerade kristdemokratin mer konservativ än den svenska frikyrkliga, ja, är den rentav en variant av konservatismen? Tendensen har länge varit stark att se det så inom högern, och Söderbaum accepterar helt denna klassifikation. Särskilt brukar framhållas att tyska CSU i högre grad än CDU visar att kristdemokratin är en konservatism.

Jag har försökt invända att det finns åtminstone vissa tydligt identifierbara problem med detta, en del icke helt oviktiga nyansskillnader. Den kontinentaleuropeiska kristdemokratin ligger mer i linje med den sene Maritains mänskliga-rättighetstänkande än med åtminstone den historicistiskt orienterade konservatismen, inklusive socialkonservatismen sådan den historiskt sett ut.

Skillnaden har att göra med just det oformliga begreppet naturrätt. Det framstår inte, eller åtminstone inte utan närmare bestämningar, som självklart att koppla det till konservatismen, se det som något som specifikt definierar denna i motsats till andra ideologier, på det sätt som länge varit vanligt även i USA. När kristdemokrater som identifierar sig som konservativa vill göra det förbiser de, tycker jag, hur denna komplexa tradition från antiken genom större delen av västerlandets historia varit lika viktig för vänstern och äldre radikala strömningar. Inom vad som kan betecknas som konservatismen (i synnerhet i sådana här sammanhang, där jag inte har ett konstruktivt-systematiskt syfte av den typ som präglar Söderbaums bok, är jag litet obekväm med den bestämda formen av detta ord, på grund av de stora skillnaderna mellan de riktningar som det används om) har ju naturrätten i hög grad givit upphov till tolkningstvister och även avvisats när den uppfattats som stående i strid med historicismen.

Viktigt i sammanhanget är att det knappast är någon tillfällighet att kristdemokratin blev så stor i just Tyskland och Italien. Inte bara den nationalistiska utan även den historicistiska konservatismen var mindre gångbar där på grund av nazismen och fascismen. En diskursiv “fascismbarriär” var på väg att upprättas av den segrande liberala demokratin och vänstern, som effektivt hindrade historicismens sätt att vidareföra äldre traditioner överhuvudtaget. En förnyat radikal och modernitetsutopisk vänster såg det mesta av världshistorien som förebådande fascismen/nazismen och därför som nödvändig att på nya och mer långtgående sätt göra upp med. I detta läge var det svårt för högern att bejaka historicismen. Den kunde ju svårligen så att säga hoppa över och utesluta just nazismen och fascismen, entydigt ta avstånd från dem på det sätt som nu krävdes.

Högern behövde därför, och alltså i synnerhet i dessa länder, en ideologi som lättare än den historicistiska konservatismen kunde inpassas i den liberala demokratin som överideologi. Kristdemokratin med den moraliska objektivism som naturrättstänkandet uppfattades ge den blev en trovärdig och av den efterkrigstida opinionen accepterad lösning. Personalismens starka tonvikt på personens värde och värdighet, som starkt knutits till naturrättstänkandet, tillförde ytterligare resurser för fyllandet av det nya ideologiska behovet. Men den kristdemokratiska ideologin var inte en produkt av högern, de tänkare den byggde på tillhörde inte högern. Det var naturligt att den också kunde passa och attrahera stora delar av den liberala borgerliga vänstern.

Utan tvekan var intentionerna goda och den ideologiska förskjutningen inom den kontinentaleuropeiska högern i högsta grad begripliga, om än inte, i ett större filosofiskt perspektiv, helt nödvändiga i sak. Historicismens avvisande innebar också i väsentliga avseenden en förlust. Som Claes G. Ryn visat, kan historicism på en högre nivå förenas med en djupare värdeobjektivism. Och naturrättstänkandet måste, som jag föreslagit, preciseras och fördjupas, ja revideras och kompletteras. Det har visat sig otillräckligt att klamra sig fast vid och insistera på den moderniserade thomismen i ett ideologiskt klimat där många århundraden av nya tolkningar, som i sak ofta också har kopplingar till naturrättens redan tvetydiga antika rötter, ändå oundvikligen formar förståelsen. Steget till neokonservatismens jakobinism har ofta varit förbluffande kort.

Det faktiska politiska och partipolitiska resultatet av den ideologiska förskjutningen är på flera sätt uppenbart problematiskt. Den europeiska kristdemokratin blev snabbt en huvudsaklig bas för det atlanticistiska inflytandet och det framväxande EU:s politiska amerikanisering, och den italienska kristdemokratin med dess långa maktinnehav är väl idag framför allt känd för sin ofantliga korruption.

När högern säger att CSU visar att kristdemokratin är konservativ får man ofta intrycket att de inte menar mycket mer än att Franz Josef Strauss – den i jämförelse långt mjukare Markus Söders idol – var en hårdare antikommunist och NATO-hök än CDU-ledarna. De goda intentionerna bakom tillägnelsen av naturrättstänkandet, och det mer entydigt riktiga upptagandet av personalismen – som dock även den, under inflytande inte minst av just naturrättstänkandets karaktäristiska vagheter och problematiska tolkningar, kunnat anta mindre tillfredsställande former – har varit otillräckliga för utformningen av en hållbar politisk ideologi.

Utan tvekan innebar anslutningen till den kontinentaleuropeiska kristdemokratin en viktig, nödvändig och värdefull utveckling för dåvarande Kristen Demokratisk Samling i Sverige, i ljuset av den relativa filosofiska resursrikedomen. Men ser vi till kristdemokratin i dess helhet i Europa, såväl före som efter dess utvidgning till Sverige, är det inte bara den praktiska politiken som lämnat mycket övrigt att önska. Ideologin i sig, sådan den har kommit att formuleras, uppfattas och tillämpas, uppvisar en omisskännlig ytlighet.

Problemet ligger inte i den sociala orienteringen i sig, den som CSU framhäver redan i sitt namn, försöken att göra marknadsekonomin social, och så vidare – vad Adaktusson beskriver som “solidaritet med svaga grupper”, dem som har det sämre än “vi” (han ansåg tydligen inte att dessa grupper själva hörde till dem han talade till genom Aftonbladets intervju), och som Söderbaum naturligtvis inte i alla avseenden helt implausibelt kallar socialkonservatism. Problemet är att det ändå inte riktigt är socialkonservatism ens i den ofullkomliga historiska meningen. Med det historiskt betingade avvisandet av historicismen tenderade värden förankrade i det tidlösa att reduceras, förtunnas och förflackas till abstrakta principer. I sin icke-dialektiska ideologiska rigiditet framstår kristdemokratin i verkligheten som befryndad med liberalismen.

Kyrkframgång för Alternativ för Sverige

Alla riksdagspartierna gick tillbaka i söndagens kyrkoval, och bland annat nomineringsgruppen Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan gick framåt. Det skulle kunna ses som ett allmänt framsteg i den märkliga kyrkopolitiken. Jonas Eek förstår det exempelvis i Kyrkans Tidning som en signal från kyrkans medlemmar: kyrkan är “trött på att vara en arena för allmänpolitik” och “längtar efter något annat”. Alltfler inser, konstaterar Frida Park i en ledare i Dagen, “att det är orimligt att sekulära partiers styrelser ska bestämma över ett kristet samfund”. Detta ligger också i linje med ärkebiskop Jackeléns uppfattning om den kyrkliga partipolitikens otidsenlighet.

Även de borgerliga så kallade hybridnomineringsgrupperna, som sägs vara fristående gentemot partierna – Borgerligt alternativ, Kristdemokrater i Svenska kyrkan och Fria liberaler i Svenska kyrkan – gick alla starkt tillbaka. Den stora vinnaren bland dessa grupper var Vänstern i Svenska kyrkan, och även Miljöpartister i Svenska kyrkan vann nya mandat i Kyrkomötet.

Om riksdagspartierna gick tillbaka blev valet i stället en framgång för AfS med prästen Axel W. Karlsson i spetsen, som fick tre mandat, och även en plats i stiftsfullmäktige i Göteborg. Sammantaget blev dock resultatet en tillbakagång för populistnationalismen, såtillvida som SD förlorade mer än AfS vann, fem mandat. Och även i en annan mening. Båda partiernas helt dominerande tema i valkampanjen var motståndet mot vad idéhistorikern Johan Sundéen i titeln på sin mycket uppmärksammade bok från 2017 kallar 68-kyrkan. Men förutom svängen bort från det partipolitiska innebar valresultatet alltså en avsevärd framgång för vänstern, och därmed i stora stycken för just denna 68-kyrka.

Signifikativt nog kampanjade emellertid även Borgerligt alternativ, den obundet moderata gruppen, exempelvis för “vigselplikt” och mot så kallad “väjningsrätt” för nya präster, det vill säga för att prästerna inte längre ska kunna vägra viga homosexuella. Mot denna förändring har dock ärkebiskopen markerat en gräns för de förtroendevaldas uppdrag. Jag gör inte anspråk på att förstå på vilka grunder sådana gränser kan dras i olika frågor, men en gräns för 68-kyrkan är det utan tvekan i detta fall.

Detta innebär dock inte att det finns ett starkt teologiskt, läromässigt motstånd inifrån kyrkan mot politisering, mot sekulära partiers inflytande, mot kyrkan som “arena för allmänpolitik”, ett motstånd som tillbakagången för partigrupperna nu skulle stärka. Svängen bort från det partipolitiska innebär i sig ingen tillbakagång för vänstern. Som Simon O. Pettersson konstaterar på Insikt24 kan “prästerskapet ibland…vara mer politiskt än kyrkopolitikerna”. Detta ligger förstås i linje med Sundéens analys. “Politiseringen”, fortsätter Pettersson, “är inte, i alla fall inte enbart, ett resultat av politikers inflytande. En frikyrka som Equmeniakyrkan brottas med motsvarande problem, utan politiker, utan kyrkoval och utan en historia som statskyrka.”

Pettersson betonar i vilken ringa utsträckning det överhuvudtaget är möjligt för kyrkan att undandra sig tidens allmänna sekulära och politiska inflytande. Det gör att det blir en ren illusion att tro att gruppen Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan och de andra “så kallat” opolitiska grupperna är något alternativ till politiseringen. “POSK, ÖKA [Öppen kyrka] och Frimodig kyrka är alla i varierande grad påverkade av vår tids politiska uppfattningar. POSK och ÖKA på ett mycket uppenbart sätt, men också det mera konservativa Frimodig kyrka saknar inte sådana drag – de är på ett tydligt sätt påverkade av multikulturalismen.”

Kritiken mot partigrupperna för att bedriva allmänpolitik i kyrkan drabbar naturligtvis även SD och AfS, och blir i deras fall ännu starkare på grund av kritikernas ogillande av just deras allmänpolitik. De vill, heter det i allmänhet, göra kyrkan till ett instrument för nationell fostran, och åtminstone i AfS’ fall utestänga HBTQ-personer. Såvitt jag kan se är denna kritik till stor del orättvis. Att betona kyrkan som en kulturhistoriskt viktig del av den svenska identiteten är ju ingalunda främmande för kyrkan, eller har åtminstone inte varit det före 68-kyrkan, och såtillvida finns ingen motsägelse mellan deras allmänna partiprogram och deras specifika kyrkopolitiska. I viss mån har jag ett intryck av att de också tagit upp problemen med politiseringen i allmänhet, och betonat den specifikt kristna, inomkyrkliga verksamheten och tron. “På ett paradoxalt sätt”, påpekar Pettersson riktigt, “kan politiska partier med konservativ eller nationalistisk prägel i vissa fall på ett bättre sätt genomskåda den politiskt korrekta ideologin och därmed agera mera konfessionellt än icke-politiska nomineringsgrupper.” 

Men det kan inte förnekas att detta genomskådande, detta motstånd mot vänsterpolitiseringen, formulerats i starkt politiska termer, som en avsikt att driva ut just den politiska vänstern – och inte minst den i allmänhet, trots gränsen mot vigseltvånget, starkt inomkyrkligt politiskt-korrekta Jackelén – ur kyrkan. Och när resultatet stod klart var det också den allmänpolitiska innebörden för partiet självt som lyftes fram av AfS – den allmänpolitiska innebörden även bortom kyrkan. Framgången var, fastslog Gustav Kasselstrand, ett “nationellt genombrott”. Det stämmer förstås, såtillvida som de nu är invalda i en rikstäckande parlamentarisk församling. Eftersom kyrkomötet formellt är en parlamentarisk församling i största allmänhet äger resultatet en allmän parlamentarisk-politisk betydelse.

Vilket oundvikligen leder oss över till frågorna om populistnationalismen i den allmänna parlamentariska politiken, och närmast förhållandet mellan SD och AfS. Om valresultatet utan tvekan är en allmän framgång för AfS, gör SD:s förbluffande dåliga resultat – detta är det första valet överhuvudtaget i vilket de går tillbaka – alltså att det inte är en framgång för populistnationalismen som helhet. En huvudlinje i den i “alternativmedia” vanliga mellanposition som stödjer både SD och AfS, tydligt artikulerad av Erik Almqvist i valrörelsen 2018 och därefter programmatiskt fasthållen av flera populistnationalistiska opinionsbildare, är att det är rätt av SD att anpassa sig till högern inom ramen för det konservativa blocket och på den vägen vinna avgörande inflytande och slutligen ingå i en regeringsbildning – eftersom det som därmed uppges kommer ersättas i riksdagen av det icke-kompromissande AfS. I stor utsträckning delas denna synergistrategi av AfS själva: samtidigt som SD fortsätter att totalt avvisa dem som extremister, har AfS, trots sin likaledes skarpa men annorlunda kritik av SD, i samband med kyrkovalet – liksom även tidigare – sänt signaler av stöd till dem, uppmanat väljarna att stödja dem där de inte själva kunnat ställa upp. AfS motsätter sig inte generellt SD:s högerblockstrategi – även deras retorik handlar i stor utsträckning om ett nationellt enande i konservatismens tecken mot vänstern och “sosseriet”.

Jag ifrågasatte med viss utförlighet den av Almqvist formulerade linjen, alldeles innan AfS radikalnationalistiska vägval blev uppenbart genom vad jag kallade det “avståndstagande från avståndstagande” från partiledningens sida inför den antisemitiska incident och omfattande radikalnationalistiska aktivistanslutning som kom att dominera valrörelsens slut. Jag var ännu medlem i partiet och hoppades fortfarande att det skulle bli det “nya tredje”.

Den stora och svagt grundade optimismen 2018 vändes i besvikelse när båda partierna gjorde långt sämre val än förväntat. AfS visade sig då, och även i Europaparlamentsvalet året därpå, vara rent marginella, ett promilleparti, vilket ingalunda var förvånande i ljuset av deras i valrörelsen ådagalagda orientering. Mina protestinlägg – Om ideologisk gränsdragning och AfS och det nya tredje – alldeles i slutet av valrörelsen kunde inte göra något för att ändra det intryck av partiet som väljarna hunnit få, visa att det fanns andra krafter i partiet. SD gick visserligen framåt, men många procentenheter mindre än i tidigare val och vad man även denna gång hoppats på. Valresultatet talade inte för att synergikalkylen stämde.

AfS kvarhåller i stort de ståndpunkter som gjorde att jag stödde det gamla SDU och följde dem även till AfS (trots att jag lämnade SD på grund av min oenighet med några av SDU:arnas kvarvarande anhängare i Stockholmsstyrelsen, och inte som protest mot uteslutningen av SDU): främst det alternativa Europasamarbetet, kritiken av neokonservatismen och den allmänna amerikansk-imperialistiska krigsinterventionismen, den mer balanserade hållningen gentemot Ryssland. Dock tycks de, att döma av några diskussioner jag haft med dem, tyvärr ha backat när det gäller den motsvarande balanserade hållningen i Israel-Palestina-konflikten. De har oförändrat bra ståndpunkter även i några andra frågor, som skol- och vårdpolitiken, och även förstås när det gäller det centrala, de nationella och kulturkonservativa värdena.

Men allt detta ramponeras av att de har förblivit ett radikalnationalistiskt parti, det radikalnationalistiska parti de till min förvåning visade sig vara 2018, när det mesta av det SD-ledningen sagt om dem plötsligt bekräftades av dem själva. Med fast beslutsamhet har de fortsatt på den 2018 inslagna vägen, och utvecklat och fördjupat samarbetet med de mer extrema radikalnationalistiska grupperna. De har även vunnit avsevärt stöd från den nya vänsternationalismen, som i och med detta närmande i sig visat sig ha en ganska stark radikalnationalistisk orientering. De inlägg jag skrev även efter förra riksdagsvalet, Ett begripligt valresultat, Enhetslinjens slut och Förslag till AfS, har lika litet som de jag skrev före valdagen kunnat ändra någonting. Nu har AfS, i “kyrkopolitiken”, vuxit på SD:s bekostnad. Inte heller detta nya valresultat tyder på att den synergiska kalkylen stämmer, att den synergiska strategin fungerar.

Jag har förespråkat en alternativ synergi. Om den har jag ingenting nytt att säga. Den var vad som definierade redan den enhetslinje jag före uteslutningen av SDU 2015 försökte driva i SD Stockholms stad och i många inlägg inte bara från den tiden, utan ännu, i reviderad form, våren 2018, efter AfS bildande, och i valrörelsen samma år. Idag skulle den kräva att AfS uppger radikalnationalismen och att SD uppger högerfusionen.

Radikalnationalistisk mångkulturkritik

Jonas Nilssons nya dokumentär med Karl-Olov Arnstberg, Jan Tullberg och Ingrid Carlqvist om hur Sverige blev en mångkultur är, med undantag för några detaljer, en professionell produkt, och den innehåller mycket kritik som utan tvekan är sakligt viktig. Det gäller även dess kontroversiella fokus på judiska individer och organisationer som verkat för den radikala mångkulturen, ett ämne som också jag själv tagit upp.

Samtidigt visar den tydligt vad som är felet med denna radikalnationalistiska kritik. För det första är den ensidig, i det att nästan hela tonvikten läggs på den judiska aktivismen och denna inte belyses i ett tillräckligt historiskt och idéhistoriskt perspektiv. För det andra saknar den de begreppsliga instrument som i mycket följer av ett större perspektiv även i allmänhet och som tillåter en mer omfattande och djupgående analys. För det tredje medför denna brist en fullständig frånvaro av realistiska utblickar mot en möjlig lösning av problemen. Nilssons film gör visserligen inte anspråk på att svara på mer än vad dess titel utsäger, ‘Varför är Sverige en mångkultur?’. Men förutom att svaret är ofullständigt blir i just detta polemiskt radikalnationalistiska sammanhang denna anspråkslöshet problematisk.

Invändningarna kan förstås sammanfattas som att felet med den radikalnationalistiska kritiken helt enkelt är att den är just radikalnationalistisk. Radikalnationalismen i sig närmast definieras så att säga av ensidighet, otillräckliga perspektiv och analytiska redskap, och frånvaro av tillfredsställande lösningsförslag. Endast om kritiken, eller valda delar av den, frigjordes från detta sammanhang och inordnades i ett nytt politiskt och ideologiskt sådant skulle den kunna få verklig betydelse.

Ett enormt engagemang, stor sakkunskap, hårt arbete och väl numera också avsevärda ekonomiska resurser investeras av radikalnationalisterna i studiet av mångkulturen och massinvandringen, formuleringen av kritiken av dem, och framför allt den mediala kommunikationen av denna kritik. Men det finns en disproportion mellan allt detta och den primitiva, torft-nationalistiska politiken och ideologin. Det sakligt viktiga går hela tiden i opinionsbildningsmässigt avseende förlorat just av det skälet att det blir en del av radikalnationalismen med dess av de flesta lätt uppfattade fel och begränsningar. Det sjunker ned och försvinner i det radikalnationalistiska moraset. Det hjälper inte att sunkbunkern putsas upp.

Nilssons Palaestra Media säger sig dock (med en språkligt märklig formulering av den typ som den nya besökaren kanske inte väntar sig som det första hon ser på nätsidan i en kort presentationstext på 18 ord – eller är detta sådant som ingen längre bryr sig om och få ens noterar?) vara “en Sverigevänlig kanal som betecknas frihetligt höger”. Det visar både det karaktäristiska libertarianska inflytandet, i vars termer friheten numera förstås inom den svenska radikalnationalismen, och det sätt på vilket denna radikalnationalism vill presentera sig som en respektabel del av den gamla vanliga högern – en borgerlig strategi som, vill jag minnas, också användes av den nu upplösta organisationen Nordisk Ungdom. Även radikalnationalisterna vill, för vissa syften, acceptansens syften, framstå som en del av det “konservativa blocket” och välkomnar det som ett steg i rätt riktning.

Två saker är att säga om detta. Dels att det är en svaghet och ett fel i sig att ansluta sig till denna höger, dels att självbeteckningen inte fungerar eftersom det är uppenbart för alla att man i verkligheten ändå bara är radikalnationalister och ingenting annat. Om man verkligen ville bli en del av den vanliga högern skulle man ju inte som i Nilssons film samarbeta med Det Fria Sverige, som inte tvekar att beteckna sig som fascister. Man skulle inte oavbrutet vara en central del av den formlösa radikalnationalistiska scenen med dess många överlappande och samarbetande grupper, en del av den miljö som bland annat alstrar populistnationalismens hatsvans och avslöjande anonymitetskultur på nätet. Ja, man skulle så att säga vinnlägga sig om att inte vara Jonas Nilsson, sedan länge en av de mest kända och på några punkter mer extrema företrädarna för radikalnationalismen i Sverige och för den fascistisk-libertarianska syntesen.

Men om Nilsson verkligen på allvar anslöt sig till den frihetliga högern sådan denna normalt förstås, den gamla vanliga högern som under nyliberalismens epok alltid haft ett libertarianskt inslag, om Nilsson tydligt markerade detta genom att ta avstånd från sitt fascistiska och nationalsocialistiska förflutna, eller till och med bara började på rätt sätt och i tillräcklig utsträckning problematisera det med kritisk urskillning, skulle det vara fel att peka på något trovärdighetsproblem. Det är givetvis fullt legitimt att ändra sig, och det är också ursäktligt att ha haft fel. Man skulle bara behöva insistera på att inte heller denna höger äger någon förståelse eller tillhandahåller någon lösning av de problem Nilsson dokumenterar, utan tvärtom i stor utsträckning är deras orsak. Ibland ser radikalnationalisterna denna orsak tydligare än den icke-radikala populistnationalismen, men de drar aldrig några adekvata slutsatser av det. I den nya filmen finner vi ingetdera.

Det största problemet med den radikalnationalistiska kritiken är kanske bristen på lösningsperspektiv. Indirekt kan man visserligen av vad som sägs i Nilssons film sluta sig till något litet som äger relevans på detta område. Ingrid Carlqvist utbrister mot slutet plötsligt rakt upp och ned att en och en halv miljon invandrare helt enkelt måste återvandras. Men även om återvandring förvisso inte är omöjlig, snarare stärker än motverkar detta ofullständiga och icke närmare utvecklade förslag, framfört på detta sätt, intrycket av brist på lösning.

I synnerhet när kritiken i sådan utsträckning fokuserar på just det judiska inflytandet leder denna brist dessvärre till att många sluter sig till sådant som inte äger relevans. Detta är, återigen, något som följer enbart av det faktum att det är radikalnationalister, tidigare och nuvarande fascister och nazister och personer som ansluter sig till dem i projekt som dessa, som står för kritiken. Det är därför bristen i lösningsfrågan, tystnaden i lösningsfrågan, blir så allvarlig. Det blir så att säga fritt fram att dra slutsatsen att en allmän nazistisk politik är vad som behövs, och att åtminstone en avsevärd del av nazismens typ av åtgärder mot judarna är den icke uttalade men avsiktligt implicerade lösningen, slutlösningen.

Radikalnationalismen håller inte. Men det gör för den delen inte den icke-radikala populistnationalismen heller, eller nationalismen, nationalkonservatismen, konservatismen överhuvudtaget sådana de idag ser ut. Förvisso finns för radikalnationalismens del dess alldeles egna faktorer som gör att den inte håller. Men oaktat skillnaderna har alla dessa idag genom kopplingen till den existerande högern och därmed åtminstone passivt och indirekt till den transnationella intressekonstellation som den är en del av också gemensamma sådana. De är alla bundna av en hopplös primitivism på vissa centrala politisk-teoretiska områden.

Det blir på särskilt sätt uppenbart i radikalnationalismen, och en av de olyckliga konsekvenserna är att många stöts bort och därför kvarstannar i eller till och med för första gången ansluter sig till en likaledes ohållbar vänster. En de överordnade värdenas konservatism är mer oundgänglig än någonsin. Men kanske är det signifikativt att det var en socialist med genuin arbetarbakgrund, idéhistorikern Ronny “Mitt förnamn är Ronny” Ambjörnsson, som en gång lanserade denna term. Såväl vänsterns sedan länge dominerande postmarxistiska och postmoderna transmutationer som de radikalmodernistiska felen och blindheterna i socialismens äldre, i övrigt rikt utvecklade och vittförgrenade teoretiska tradition alltifrån 1800-talet, gör det nödvändigt att dröja vid alla dessa riktningar som nu sitter fast i högern. Deras sanningar måste bevaras, frigöras, nyformuleras och förflyttas till ett nytt och större sammanhang bortom såväl den höger som den vänster vi idag erbjuds.

Det gäller alltså även de sanningar och den kritik som uttrycks av dem för vilka det nu tyvärr är naturligt – eller till och med framstår som den enda möjligheten – att sugas ned i radikalnationalismen. Endast i ett sådant större sammanhang kan de perspektiv och analytiska resurser tillhandahållas som måste inte bara komplettera och modifiera denna, utan helt enkelt ersätta den på det sätt som är nödvändigt även för att rädda nationens och nationalitetens värden.

Alternativhögerns öde

Den tidiga alternativhögern i USA såg ut att kunna bli något intressant: en åtminstone partiell amerikansk motsvarighet till den europeiska “nya högern”, som samtidigt anknöt till den spontana och autentiska populistnationalismen. Den definierades på lovande sätt av insikten om nödvändigheten av övergivandet av teaparty-libertarianismen och den av de neokonservativa dominerade etablissemangskonservatismen, “Conservatism Inc.”. Paul Gottfried ställde upp i redaktionen för Richard Spencers nätpublikation AlternativeRight.com. Det hela pekade mot en reviderad och intellektuellt vidareutvecklad paleokonservatism: en post-paleokonservatism.

Tyvärr gick det inte så. Denna post-paleokonservatism för vilken potential såg ut att finnas, gick under Trump-yran förlorad i total urskillningslöshet, fascistiskt symbolspråk, smaklös memetik. På samma sätt gick det med den svenska alternativhöger som lanserades först i och med trumpismen. Men den amerikanska alternativhögern hade alltså åtminstone en intressant begynnelse. En viktig fråga kvarstår därför: förstod den svenska alternativhögern någonsin denna begynnelse? Inte minst viktigt: förstod den innebörden av det definierande övergivandet av libertarianismen?

Jag tror inte det. Förutom att den gamla radikalnationalismen medsläpades fanns här också ett mycket starkt libertarianskt inflytande fortfarande kvar. Några ville tona ned det, men många gamla rena libertarianer var såvitt jag kunde se också med. Det var därför svårt för den svenska (eller “nordiska”) alternativhögern att bli mycket mer än gammal vanlig individualistfrihetlig höger plus lika gammal och vanlig radikalnationalism, om än med ny, fascistisk memetik som vid behov kunde förklaras vara endast humoristisk. Och förstås Trump, Trump, Trump.

Under Trumps tid som president tycks det dock, liksom inom den amerikanska alternativhögern, ha varit flera inom den svenska som fick anledning att ompröva sitt entusiastiska stöd 2016. Men inför valet 2020 verkade de flesta inom den radikalare del av populistnationalismen i Sverige till vilken den nordiska alternativhögern hör vilja glömma skälen till besvikelse. Man försökte, litet ansträngt, blåsa liv i kulten igen. Det hängde förstås samman inte bara med den bristande tillägnelsen av alternativhögerns ursprungliga ideologiska ansats, utan också med den allmänna, ofta extrema amerikanismen.

Podden Vita Pillret hade visserligen inte glömt de tvivel på Trump som uppstått under de föregående fyra åren. Men dessa tvivel berodde enbart på den gamla vanliga radikalnationalismen. Christoffer Dulny har rentav sagt sig inte längre vara alternativhöger. Vita Pillret innehåller mycket som belyser varför alternativhögern utvecklades som den gjorde, både i USA och Sverige. Men de långa avsnitten gör detta material svårtillgängligt, och podden är alltså inte heller längre representativ för alternativhögern. Det var väl också länge sedan någon text publicerades på Nordisk Alternativhögers hemsida, som åtminstone just nu överhuvudtaget inte är tillgänglig och kanske inte ens finns kvar.

Det är beklagligt att alternativhögerns ansats att utvecklas till en post-paleokonservatism gick förlorad i radikalnationalismens och libertarianismens numera allt närmare förenade återvändsgränder. När populistnationalismens huvudströmning själv, som en gång i sig såg ut att kunna utvecklas till en ny socialkonservatism bortom höger och vänster, är på väg att gå förlorad i högerblockets fusion, behövs verkligen ett alternativ. Vid sidan av SD finns idag bara ett marginellt moras av mer eller mindre nära samverkande “radikala” grupper, som inte minst men alls inte enbart genom sin formlöshet numera nog på goda grunder kan som helhet betecknas som fascistiskt, och där fascism inte sällan även används som självbeteckning.

Det grundläggande problemet, som framträder allt tydligare, orsaken till alternativhögerns misslyckande, är att den överhuvudtaget identifierade sig som en höger. Eftersom den fortfarande var höger kunde den helt enkelt inte bli ett tillräckligt alternativ. Trumpkulten gjorde detta nästan löjligt uppenbart. Alain de Benoists “nya höger” är också ett otillräckligt och delvis problematiskt alternativ, men han gjorde rätt i att redan från början invända mot just denna av media tillhandahållna beteckning, “den nya högern”. Det blir alltmer uppenbart att den meningsfulla konservatismen, de överordnade värdenas konservatism, idag endast kan räddas och förnyas genom att frigöras från högern. Det är inte en alternativ höger som behövs, utan ett alternativ till högern.

Alternativhöger och post-paleokonservatism

Identitär Idé

Tillbaka till frågan om neofascismen

Alternativhöger och neofascism

Nordisk alternativhöger i Charlottesville

Kulturirrelevans och troglodytnationalism

Scandza Forum

Invandringspolitik och världspolitik, 3

Invandringspolitik och världspolitik, 1

Invandringspolitik och världspolitik, 2

Behovet även för Europas del av en grundlig, i utvecklad mening socialkonservativ stabilisering och uppbyggnad av de länder en huvuddel av migranterna kommer från, och som i några fall de europeiska regeringarna själva i sin ovärdiga angreppsallians med den imperialistiska atlantkapitalismen bidragit till att förstöra, är tämligen akut. På det mest allmänna planet är invandringsproblematiken helt enkelt följden av nyliberalismens och imperialismens negativa effekter på den ekonomiska, politiska och kulturella uppbyggnaden i den globala södern överhuvudtaget. Men även på andra sätt än den förnyade fattigdomen och de flyktingproducerande krigen har detta system självt skapat problemen: genom direkt uppmuntran och stöd till migration; genom lönedumpande och välfärdsunderminerande arbetskraftsimport och abstrakt fri rörlighetspolitik; genom direkt multikulturell politisk-korrekt ideologi, tillhandahållen av den postmarxistiska och postmoderna pseudo- eller överbyggnadsvänster, vad Maupin kallar den “syntetiska vänster”, som den använt i sin tjänst.

Det är inte minst resultaten av allt detta, sådana vi först nu i deras fulla omfattning kan se dem, som tvingar oss till en ny granskning av hela utvecklingen under den av nykapitalismen präglade epoken, till en ny kritik av högerns politik och ideologi. Det gör för övrigt hela utvecklingen även i väst. Det empiriska underlaget för nyliberalismens tro på monopol- och finanskapitalismens förblivande överlägsenhet när det gäller ekonomisk utveckling, välståndsskapande och allmänna framsteg, efter de sammantagna och konkret erfarna historiska förändringar den åstadkommit både i syd och nord, försvagas sedan länge dramatiskt; dess primitiva och föråldrade grunddrag kan inte längre döljas. Och hur har den liberala demokratin, marknaden, NATO, “väst” i allmänhet, överhuvudtaget, sedan 1989, eller ens 1979, befrämjat de högre värden som, specifikt, konservatismen säger sig försvara, inom samhällsgemenskapen, moralen, religionen, konsten, utbildningsväsendet, livsstilen, kulturen i allmänhet?

De främsta konservativa tänkarnas positiva, traditionsinspirerade samhällsvisioner äger ett centralt och bestående värde i många avseenden, men eftersom de inte motsvarar någon samtida verklighet blir dessa tänkares mest betydelsefulla insats deras negativa kritik av just den samhälleliga, kulturella och andliga nedgång jag talar om – och av vilken migrationskaoset bara är en del. På alltmer radikaldestruktivt sätt förflyktigar kapitalismen i dess nuvarande stadium allt fast, bryter den ned de traditioner, värden, band, lojaliteter och gemenskaper som hindrar monopolföretagens, bankernas och fondernas fortsatta och utvidgade vinster och kontroll. Centralt här är förstås att detta förflyktigande verkligen inte längre enbart, eller överhuvudtaget, drabbar återstående feodala strukturer, utan sådana som utgör den helhetliga modernitetens egna landvinningar.

Och socialdemokratin, de postkommunistiska vänsterpartierna och de vänsterintellektuella har i ideologisk och allmänmänsklig förvirring ställt upp och nitiskt förverkligat nykapitalismens program, i tron att det handlar om något humant och rättvist, något progressivt och radikalt. “Ni för krigen, vi tar emot flyktingarna”, som Anders Borg formulerade programmet ifråga om just invandringsfrågan (och han torde i historieskrivningen inte bli ihågkommen för någonting annat). Någon parlamentarisk vänster som en populistnationalism som anammade det här diskuterade, motsatta programmet skulle, för syftet av dess förverkligande, kunna bilda block och fusioneras med i stället för högern, finns för närvarande varken i Sverige eller i övriga Europa. Hur dagens postsocialistiska vänster skulle ställa sig framgår av vad jag redan sagt: även den skulle vara mot denna “stadsbyggarnas” lösning. Den syntetiska vänstern med sin ständigt utvidgade kulturella agenda önskar den helt enkelt inte.

En del av den radikala vänstern sätter sin tilltro till precis samma destruktionsprocess som globalkapitalisterna, men i tron att den i stället för att gynna dem kommer befrämja socialismen, sådan de förstår den – en sant sinister motivation. Liksom för kapitalet är det för dessa krafter mycket viktigare med massinvandring till Europa än att invandrarnas ursprungsländer utvecklas, men de förnekar inte bara, som de direkta kapitalisterna, att massmigrationen medför stora problem som kräver en radikal lösning, utan befrämjar den för dess egen skull, oaktat dess fördelar för kapitalet. Ja, vänstern rymmer en riktning som möjligen i någon mening kan sägas vara egentligt revolutionär, men som ersatt inte bara Marx’ utan även Lenins och Maos förståelse av vad en revolution är med en alltigenom primitiv, simplistisk och irrationell så att säga kvantitativ-migrationistisk förståelse. I dessa nihilistiska uppenbarelseformer av vänstern finner vi några av de värsta “vandalerna” i vår tid. En vänster som inte har någon känsla för eller kontakt med vare sig populismen eller nationalismen, som ju båda haft oerhörd betydelse även i socialismens egen historia och har det än idag, eller för den delen inte kan känna igen några som helst väsentliga värden i kulturtraditionen, finns det anledning att betrakta med den största misstänksamhet även när den inte tjänar kapitalet. Denna nedrivningsvänster tillhör i verkligheten vår tids mesta reaktionärer, i den meningen att den både motsätter sig de framsteg som faktiskt är möjliga och omintetgör sådana som redan är verkliga. För invandringsfrågans lösning krävs lika mycket att socialismen frigörs från vänstern som att konservatismen frigörs från högern.

De tongivande svenska vänsterintellektuella tycks dock, liksom givetvis många amerikanska, verkligen inte tro på någonting mer eller annat än – Joe Biden. Det finns något löjligt, ja nästan stötande över detta från ett mer autentiskt konservativt perspektiv, inte minst som inga hämningar längre hindrar dem att instämmande citera de ledande amerikanska neokonservativa som dirigerade George W. Bushs unipolärt-hegemoniska krigspolitik. Eftersom dessa neokonservativa i sin tur gått över till – eller snarare, i ett historiskt perspektiv, gått tillbaka till – Demokraterna på grund av Trump, som åtminstone såg ut att försöka gå emot deras politik, har de nu funnit varandra. Man erhågar sig paleokonservative George Szamuely, som redan på Clintons tid drevs så långt i förtvivlan över de neokonservativas inflytande att han utbrast: “It is clear that neither laws nor any sense of fair play will stop this rampant U.S. arrogance. The time may soon come when we will have to call for the return of the spirit of the man who terrified the United States like no one else ever has. Come back Stalin – (almost) all is forgiven.”

– – –

Vänstern har vunnit massinvandrarna som nya väljare, till priset av en, tills vidare, utvidgad skattefinansierad välfärd som storkapitalet visserligen motsätter sig men inte betraktar som alltför kostsam för att av detta skäl stoppa den invandring som dock är vad som till slut ska omöjliggöra just välfärden. Men samtidigt har vänstern börjat förlora sina gamla arbetarväljare till högern, som genom blott några smärre tillmötesgåenden nu kan vinna över dem – inte minst när populistnationalismen integreras som en del av den, och det därför inte längre finns någon annanstans för vänsterns gamla väljare att gå. Dessa tillmötesgåenden är på intet sätt sådana att de ställer i utsikt en verklig lösning i invandringsfrågan. Det gör givetvis inte heller det faktum att vänstern kompenserar bortfallet genom att gå vidare på vägen av omställning till den postsocialistiska identitetspolitiken, övergå till att ägna sig åt kön, sexuell läggning, och inte minst antirasism och invandrarnas etniska minoriteter.

Tankesmedjan Oikos skapades för att befrämja fusionen mellan populistnationalism och etablissemangskonservatism i ett alltigenom atlantborgerligt block. Dess närmaste uppgift, inför nästa val, är att invagga de missnöjda gamla vänsterväljarna i övertygelsen att Boris Johnson verkligen slagit in på en ny väg och att Ulf Kristersson nu faktiskt är deras man. En växande del av de gamla borgerliga media är förstås med på denna kampanj. Men framför allt är nya Bulletin tänkt att gå i spetsen för denna borgerliga omställning. Den avslöjar visserligen den gamla liberalkonservativa ideologins hopplösa svaghet genom sina groteska motsägelser och interna konflikter, men har karaktäristiskt nog redan värvat SD:s amerikaniseringsrobot Ronie Berggren som ledarskribent, vilket säger allt inte bara om deras politiska inriktning utan också om mycket annat. Patrik Engellau har länge genom sin publikation Det Goda Samhället indirekt dragit ombord många av populistnationalismens bästa skribenter på sin typiska nyliberala 80-talstankesmedja, Den nya välfärden. Även om de röstar på SD är det högern de missnöjda gamla vänsterväljarna nu kommer rösta på, och så ser även SD på saken, i bjärt kontrast till Mattias Karlssons alla gamla programformuleringar: Sverige, representerat av fusionsblocket, reser sig i enad kamp för att i Konservatismens tecken “stoppa sosseriet”.

Givetvis har skribenterna i dessa till populistnationalismen anpassade liberalkonservativa organ ofta rätt. Men deras historiska och världspolitiska perspektiv är snäva och konventionellt-borgerliga, åtföljda av den vanliga, i sin disproportionalitet dubiösa moralism till förmån för en oanalyserad, odikotomiserad demokrati, som inte minst fungerar som en legitimering eller kanske snarare ett döljande av just denna snävhet och konventionalism. Vad de har rätt i är främst den oändliga – och förvisso välmotiverade – symptombeskrivningen, i alternativmedias efterföljd. Orsaksanalysen är under de givna förutsättningarna långt mer otillräcklig, liksom, och i ännu högre grad, de lösningsförslag som framställs. Den ofta slående rättheten på symptomnivån förleder läsarna att överse med eller hindrar dem rentav att överhuvudtaget se svagheten och tomheten, ja det inte sällan direkt felaktiga och därmed i sig problemalstrande på orsaks- och lösningsnivån. Eftersom dessa högermedia nu tydligt uttalar den så att säga omedelbara sanningen om det som alla så påtagligt och plågsamt berörs av, inte minst när det gäller följderna av massmigrationen, uppfattas det som att de också måste ha de rätta svaren på frågorna om vad det beror på och vad som ska göras åt det. Men bortom den sakfrågemässigt nya, populistnationalismen tillmötesgående orienteringen är de på det området, genom sitt självklara kvarhållande av den gamla vanliga högerideologin, ofta sämre än de gamla alternativmedia, som i detta avseende åtminstone var mindre uppbundna av de vanliga borgerliga lojaliteterna.

Vad jag talar om här är inte vad som kanske skulle kunna ses som den konservativa mikronivån, med frågor om moralisk karaktär och arbete mot välfärdsvegeterande, bildningsarv mot politisk-korrekt kulturradikalism, hårdare straff mot fritidsgårdar, krav- och kunskapsskola mot flumpedagogik. Jag talar om den nivå som utgörs av den internationella politiken. För så snart man kommer in på den avslöjas obarmhärtigt den samtidigt banala och fatala sanningen om högerblocket. Fastän många SD:are fortfarande, av de skäl jag nämnt, tycks vara ointresserade av den och rentav mena att partiet inte behöver, ja inte bör fokusera så mycket på den, handlar i verkligheten deras kärnfråga, invandringsfrågan, primärt om just den internationella politiken, världspolitiken.

I den SD-tillmötesgående delen av den gamla högern presterar Engellau ibland en djupare, problematiserande reflektion på detta område, men i övrigt blottläggs, oavsett nyanser och tonvikter, hela tiden den grundläggande, enkla pro-amerikanska och pro-“västliga” hållningen, idag definierad av hetsen mot Ryssland, Kina och Iran, som en för alla gemensam default-position. Och SD blir ständigt alltmer villiga att här identifiera ett område av samsyn med högern, samsyn som underlättar och befrämjar en ny regeringskoalition; att visa sig duktiga i denna den aggressiva trångsynens gemensamma och för det egna partiets kärnfråga kontraproduktiva sak, ja att rentav, som numera ibland Mattias Karlsson och Björn Söder och som alltid Ronie Berggren, gå längre än sina tilltänkta allianspartners. De vill själva bli en del av ett “kompromisslöst antikommunistiskt ledarskap”, men tycks inte kunna adekvat hantera det faktum att det ju även finns andra än kommunister som motsätter sig atlanticismens regim. De senaste åren har vissa i ledningen börjat uppvisa ett nytt drag av brutalitet i sin beredvillighet att slå hårt mot atlantimperialismens motståndare. Det är här som en populistnationalismens verkliga fascistiska potential tyvärr avhöljs.

Men den dysfunktionella politiska ordningen har alltså länge omfattat den parlamentariska politikens hela av nykapitalismen bestämda spektrum, såväl som dess publicistiska motsvarighet. Vänstern i dess typiska, dominerande form har inte utgjort något alternativ. Ingenstans har en verklig, grundlig lösning i invandringsfrågan kunnat skönjas sedan populistnationalismen börjat kompromissa bort sin unika profil och potential. Överallt har vi rört oss inom de gemensamma ramar som helt enkelt inte tillåter någon utväg. Att förstå migrationsproblematiken är att förstå dess verkliga orsaker. Och att på djupet förstå dessa orsaker leder också till en förståelse av dess lösning: en förändring som möjliggör ett överskridande av de ramar systemet uppställer. Invandringsproblematiken måste leda oss till världspolitiken.

– – –

Den nya uppbyggnaden av Maupins typ är tvärtemot SD:s strategi ett projekt, eller vore, för Europas del, en ny, generell politisk agenda, av just det slag som en självständig, på rätt sätt socialkonservativt vidareutvecklad och modifierad populistnationalism skulle driva: en central, positiv, konstruktiv programpunkt i dess definierande politiska fråga. Lösningen av migrationsproblemet i form av uppbyggnad av detta allmänna slag skulle också vara ett utmärkt program för att ena de populistnationalistiska partierna i Europa, bland annat i en gemensam storgrupp i Europaparlamentet. Genom sin nödvändiga internationella samarbetskaraktär och ekonomisk-politiska nyorientering skulle den på välgörande sätt samtidigt bidra till nedtoningen av det primitiva och skadliga i nationalismen och populismen. Vad den kräver är kunniga, utvecklade och vidsynta ledare, kosmopoliter i högre mening, som förstår livets värden och förmår tänka i termer av en kvalificerad universalism; den mer precisa förståelsen av denna karaktärs- och bildningsmässiga faktor är ofta mycket bristfällig. Men idag ser vi hur SD tvärtom går i spetsen för att hindra och stoppa populistnationalisternas europeiska enhet överhuvudtaget – till och med när den eftersträvas av det starkt atlantorienterade och antiryska regeringspartiet i Polen, Lag och Rättvisa – på grund av sin anslutning till den mot europeiska och inte minst svenska intressen direkt stridande antiryska hetsen.

Även för andra frågor, inom Sverige, blir faktiskt en uppbyggnad av samma allmänna, moderniserat socialkonservativa slag mer och mer nödvändig. Maupin och hans tänktank Center for Political Innovation har ett sådant program också för USA. Efter årtionden av nykapitalismens och nihilistvänsterns ekonomiska, militära och kulturella härjningar behövs i stor utsträckning en uppbyggnad av samma slag som i invandrarnas ursprungsländer också i västvärlden – vad som till att börja med måste bli en återuppbyggnad. Och dess i flera grundläggande avseenden konservativa innebörd är uppenbar. SD borde, i linje med de alltjämt gällande programformuleringar som man nu agerar stick i stäv mot, ja populistnationalismen i hela västvärlden borde självständigt och med långt större kompromisslöshet driva en långsiktig linje av sådan utvecklad socialkonservativ rekonstruktion, på ett sätt som gör att varken högern eller vänstern med tiden har någon annan möjlighet än att närma sig och slutligen, i åtminstone tillräcklig utsträckning, ansluta sig till den: den borde tvinga både högern och vänstern med sig. I så stor enhet som möjligt borde den låta kraften i sin legitima protest mot globalkapitalismens – inklusive den samtida vänsterns – följder kanaliseras på ett intelligent och kreativt sätt genom att kompletteras med och modifieras av den adekvata ideologiska förståelse som möjliggör politisk klarsyn och det effektiva politiska handlande som förmår angripa de djupaste orsakerna till problemen.

Trots alla in- och utrikespolitiska problem och oklarheter tycks i alla fall en sak stå klar när det gäller den Joe Biden vänstern tror på: hans administration försöker i åtminstone vissa avseenden ta steg utöver nyliberalismen, bort från arvet från Reagan och därmed även från sina av samma svenska vänster likaledes omhuldade föregångare Clinton och Obama – även om det återstår att se hur mycket som går att baxa genom kongressen, eller hur snabbt. Det är givetvis ett skifte som fortfarande inte bara ryms inom utan dikteras av de mer allmänna kapitalistiska systemramarna, det sker i ett tillstånd av samhällelig och kulturell nedgång, och dess ideologiska styrning förstärker ytterligare omvandlingen av den “liberala demokratin” i totalitär riktning. Likafullt förklaras det också av en process av objektiva historiska förändringar av ekonomiskt, teknologiskt och sociologiskt slag, som i sig kräver mer politiskt nytänkande än den nyliberalt formaterade debatten – som ju rentav innefattat en hel del av libertarianismens halsbrytande ohistoriska regression till 1700-talets i sig ohistoriska modeller – klarar av att begreppsligt hantera. Produktivkrafternas utveckling äger förvisso ingen automatik och leder verkligen inte till någon realiserad utopi, men det är ett faktum att de i hög grad framtvingar förändringen.

Bernie Sanders blev aldrig president, men i vissa ekonomisk-politiska avseenden tycks det vara i hans riktning som Biden nu delvis går – såtillvida har Mattias Karlsson rätt. Men det innebär att utvecklingen även i USA, av alla länder, kan bidra till att göra vad som i grunden förblir ett svenskt ekonomiskt högerblock, om än delvis med ny nationalkonservativ fasad, till en anakronism. Definitionen av konservatismen – den konservatism som populistnationalismen i detta block ska fusioneras med och därmed även i stor utsträckning själv representera – på den gamla högerns sätt är ju nämligen bestämd av den av monopol- och finanskapitalismens radikala transformationer aldrig rubbade generella och statiska tron på de gamla teserna om frihetens beroende av ägandet, definierat i den okritiskt och som helhet bejakade “marknadsekonomis” termer. Friheten anses därför så att säga inte kunna försvaras på annat sätt än att hela det kapitalistiska systemet, hur det än utvecklas, också försvaras. De förmenta hoten mot den på detta sätt förstådda friheten är sådana att det rentav är nödvändigt att tona ned, överse med, dölja, ja förneka även kapitalismens allmänt insedda – ja som alltmer fatala insedda – brister.

Men de gamla borgerliga teserna på detta område har för länge sedan, och inte bara på grund av den “liberala demokratins” tilltagande frihetsinskränkningar och rättsväsendets förändringar, utan lika mycket på grund av konsekvenserna av det ekonomiska systemets utveckling i sig, förlorat sin common sense-appeal. Själva penningsystemet har genom kapitalismens komplexa sentida förvandlingar vid det här laget förlorat all verklighetsrelaterad, realekonomisk logik. Vad många uppfattar är att högerns på ägandet grundade frihet för de flesta – och även för staterna – förvandlats till en skuldbaserad illusion, och i sin helhet blivit beroende av marknadsfluktuationer vilkas generella överblickbarhet och genomskinlighet i många fall knappt ens är teoretiskt möjliga. Det förhållandet att de bank- och finansväsendets manipulationer som styr detta maskineri alltjämt förblir begripliga på ett allmänt plan såsom bestämda av kapitalismens mest grundläggande irrationella drivkrafter och funktionssätt förlänar det knappast någon legitimerande rationalitet.

Definitionen av konservatismen i den gamla borgerliga högerns föråldrade termer riskerar därmed, genom arten av kapitalismens egen utveckling, att göra den som helhet irrelevant. Vi ser det även i USA, där den till populistnationalismen anpassade högern med Trump, och i synnerhet Trumps slut, den bisarra “stormningen” av Capitolium i januari, närmade sig ett slags reductio ad absurdum. Som Pedro Gonzalez koncist sammanfattade det: “To be a conservative today is to be a member of the proletariat and champion the oligarchs.” Det hela är ytterst beklagligt, givet de politiska och kulturella problem som etablissemangets alternativa och dominerande, vänsterliberala ideologi ger upphov till. Dessa kan endast hanteras av en konservatism. Men det måste vara en annan konservatism än den högern ibland säger sig bekänna sig till: en ny socialkonservatism, som utöver sin socialpolitik också på intelligent och nyskapande sätt kan föra vidare essentiella moraliska och kulturella värden och traditioner inom ramen för en balanserd modernitet.

– – –

Strategisk ekonomisk uppbyggnad i Mellanöstern och Nordafrika kräver alltså en mycket större satsning än en motsvarande i Centralamerika. Men hindret för den är detsamma: det i väst rådande ekonomiska systemet. Lösningen i invandringsfrågan kräver därför det som i allmänhet ligger bortom sentida västerländska generationers hela mentala konfiguration, den tankehorisont som blivit osynlig genom en ny, ohistorisk reifikation av det förhandenvarande samhällets centrala ekonomiska mekanismer som får dem att framstå som tidlösa självklarheter, som orubbliga naturlagar: detta systems grundliga ifrågasättande och genomgripande reformation. Uppbyggnaden måste vara av nytt slag och på bestämt sätt kontrollerad av en statsmakt som i sig kontrolleras av nya politiska krafter. Den måste ske genom ett samarbete som involverar åtminstone EU (som idag främst populistnationalisterna, om de enades och tog rätt ställning, skulle kunna politiskt omforma, och vars storlek då ger en potentiellt avgörande makt gentemot banksystemet och “marknaden”), Ryssland (som länge sökt motverka atlantimperialismen i dessa delar av världen) och Kina (som redan är involverat genom sina Belt and Road-satsningar). Även Iran, som ju länge tvingats verka, så långt det kunnat, för stabilisering av sina omedelbara grannländer, vore en naturlig samarbetspartner, även om också detta land ju i stor utsträckning har skadats av amerikanska angrepp och sanktioner. Indien kunde omvändas till denna väg; även dess nuvarande regering har vacklat i sin geopolitiska orientering. Turkiet kunde lämna NATO och återfinna en civiliserad, internationalistisk – i betydelsen högre-kosmopolitisk – väg i harmoni med denna politik. De gynnsamma effekterna av uppbyggnaden kunde också förlängas söderut på den på naturresurser rika afrikanska kontinenten, och konstruktivt hantera bland annat dess pågående befolkningsexplosion och den kommande klimatkris som tycks väntas.

Många miljoner subsahariska afrikaner förutsägs såvitt jag förstår på grund av dessa faktorer inom kort nödgas komma till Europa. På vilka ideologiska eller moraliska grunder skulle det nuvarande EU eller något enskilt europeiskt land kunna motsätta sig det? Vi vet ju att varken högern eller vänstern accepterar några sådana. En av de främsta orsakerna till populistnationalismens dramatiska växt – i Sverige under, säg, de senaste 15 åren – är den otroliga verklighetsfrånvändhet och extremism som invandringsproblematiken för första gången avslöjade hos vad som inte minst av detta skäl mer och mer kom att ses som ett enhetligt etablissemang, omfattande inte bara de gamla partierna, utan hela media- och opinionsapparaten. Ingen förståelse av den faktiska och reella svenska delen av skulden till förhållandena i migranternas hemländer är tillräcklig för att ursäkta denna extremism, som under lång tid formade politiken och fortfarande gör det. Invandringsfrågan tillhandahöll en veritabel katalys inte bara av vänstern utan även av borgerligheten. I det hysteriskt överdrivna, osakliga förfasandet över det i ett internationellt perspektiv högst måttfulla, uppstigande populistnationalistiska partiet visade sig politiker, ledarskribenter, debattörer, forskare och intellektuella som man tidigare uppskattat vara otillräkneliga, ibland närmast från sina sinnen. De visade sig vara helt andra människor än man hade trott.

All invandring var enbart berikande, såväl kulturellt som ekonomiskt. Invandringen skulle rädda välfärden. Det enda problemet var rasism, fascism, främlingsfientlighet. Det fanns ingen anledning att bekymra sig för den nya invandringen eftersom vi alltid hade haft invandring till Sverige, det vill säga, den nya massinvandringen var av samma slag som den under tidigare århundraden, inget nytt, inget problem. Annie Lööf öppnade för trettio miljoner fler invandrare. Reinfeldt tillstod att hans regering inte skulle ha råd med någonting annat än invandring, men det medförde bara att han vädjade om att vi skulle öppna våra hjärtan. Han flög över den svenska landsbygden och såg att där fanns “oändliga fält och skogar” där invandrarna kunde bo. Den totala frånvaron av korrekt uppfattning av sakfrågorna såväl som av begreppsliga redskap för att hantera dem, i förening med den fullständiga oförbereddheten på SD:s politiska motstånd, ledde till ett kollektivt intellektuellt haveri i hela samhällsdebatten, utan historisk motsvarighet. Och det blev ännu mycket värre genom det oavbrutna, utstuderat provokativa ideologiska bombardemanget från kultursfären och akademin av varje uttryck för nationalism, mot själva begreppen svenskhet och svensk kultur, och propagandan från samma håll för multikulturalismen i dess otaliga manifestationer – allt efter amerikanskt mönster. Den opinion som spontant reagerade mot detta var en sund och legitim opinion, populistisk och nationalistisk i högre mening.

Efter Syrienkrisen 2015 började alla i viss mån plötsligt åtminstone i någon mån ändra sig, helt ologiskt utifrån den tidigare mångåriga, hatiska och på den som det tycktes mest granitfasta övertygelse byggande argumentationen. Det borde ju bara varit bra att det nu kom ännu fler invandrare – ju fler desto bättre. Men nu var det plötsligt begränsningar, avvisningar, ökat avslående av asylansökningar och icke-beviljande av uppehållstillstånd och medborgarskap som gällde. Med alla de gamla ståndpunkterna fortfarande inte bara ekande ur det allra närmaste förflutna utan av många tröga debattörer ännu upprepade, framstod motsägelsefullheten och bortkommenheten i själva grundhållningen i den mest obarmhärtigt skarpa belysning. Och tvärtemot vad man nu ville ge sken av, förblev i verkligheten invandringens och särskilt anhöriginvandringens omfattning mycket stor. För Ylva Johansson har det i hennes roll som kommissionär för EU:s gränser primärt handlat om att skapa säkra och lagliga vägar till Europa. Den gamla argumentationen har för henne verkat fortfarande gälla. Om några icke-upplysta östeuropeiska länder av irrationella skäl fortsätter vägra ta emot migranterna, borde ju, enligt denna argumentation, de andra länderna bara vara tacksamma över att få fler?

Vad ska detta etablissemang göra om alltså många miljoner afrikaner för den rena överlevnadens skull anses behöva komma till Europa? Det skulle ju vara en gigantisk humanitär kris. Då måste väl tvehågsenheten från senare år bort? Måste politikerna då inte återgå till alla de gamla positionerna? Ingen skulle ju längre kunna ha några invändningar. Varje begränsning vore ju direkt omänsklig. Kommer vi då inte åter sägas kunna lätt ta hand om denna utvidgade fria rörlighet, långt större än den man nyss ville minska? Wir schaffen das. Eller kommer man stå fast vid de senaste årens accepterande av att det finns problem med invandringen, vid den nu egna argumentationen för varför den måste begränsas – och ändå godta en mycket större än någonsin? Hur skall då politikerna presentera den hållningen för väljarna? Det kommer de knappast kunna. Kanske kommer de överhuvudtaget inte förklara den nödvändiga, ånyo ändrade politiken. Kanske kommer inte bara all debatt om sådana antinomier, utan all debatt överhuvudtaget sänkas ned och tystas i ett historiskt oöverträffat mörker av repressiv totalitarism.

Men inte minst inför utsikten av denna nya afrikanska invandring, som av vissa lyfts fram i ett triumfatoriskt tonläge, med innebörden att den kommer leda till att invandringskritikerna slutligen måste ge upp, tvingas vi också fråga oss vad dessa kritiker, populistnationalisterna och de högerkonservativa som av de skäl jag här diskutarat närmat sig dem, kommer göra? Vad står i deras program? Vilka tankar smider Oikos? Svaret är det jag redan angivit. Där finns ingenting tillnärmelsevis tillräckligt. Vad Oikos i stället är upptagna med får man en uppfattning om när man läser det försvar de nyligen publicerade, från en av det “i Edmund Burkes anda” verkande Konservativa Förbundets styrelseledamöter, av Jeff Bezos’ rymdprojekt. Denna satsning var ett uttryck för – noblesse oblige! Detta är vad vi kan vänta från högerblocket. Man anar något lätt krampaktigt verklighetsförnekande här, samtidigt som det ju klart visar vad de faktiskt tror på, var deras lojaliteter ligger. Amazon-Bezos representerar ju en extrem och hänsynslös globalkapitalism, ja det är nästan svårt att tänka sig något som ligger längre bort från socialkonservatism och nationalism, ja, även när han inte är ute i rymden, från οἶκος i den mening man skulle framlyfta. Caitlin Johnstone förklarade i en utmärkt artikel vad Bezos’ rymdfärd egentligen handlade om.

Nej, här finns ingen väg ut; invandringskritiken upphävs av den av världsekonomin bestämda världspolitiken. Därför är det i stället dessa senare som måste ändras om den förra ska kunna omsättas i ett realiserbart program. Först med en tillräckligt storskalig ekonomisk, primärt infrastrukturell uppbyggnad, inklusive sådant som skolor och sjukhus, ledd av “governments of action”, och en med den förenad politisk stabilisering, fri från den globalimperialistiska kapitalordningens intressenter, kunde migrationsproblemet börja lösas, det vill säga massmigrationen upphöra och den större eller mindre återvandring som kan anses nödvändig eller önskvärd bli mer spontan och naturlig för alla parter. En hög grad av fred, välstånd och kulturell blomstring i Mellanöstern och Nordafrika skulle långsiktigt ekonomiskt gynna alla i samarbetet involverade, eftersom dessa inte skulle inkludera västkapitalismens megamonopol och finansmanipulatörer. Givetvis är stabilitet i dessa regioner också ett säkerhetsintresse för Europa, liksom stabilitet i Centralamerika är det för USA.

Och skulle USA en gång välja Maupins väg kommer ju dess brutala, globala sabotageverksamhet, som pågått sedan långt före nyliberalismen, upphöra i sin helhet, och dess kvarvarande kraft alltså kunna frigöras och förnyas för goda syften. Verklighetens tryck gör att Biden, i motsats till Karlssons bild av det amerikanska politiska läget, ser ut att i några fall mildra Trumps aggressiva politik; ett återställt avtal med Iran kan exempelvis vara på väg. Såtillvida som Trumps tariffpolitik gentemot Kina knappast fallit väl ut kan delar av den amerikanska affärsvärlden själv komma att kräva ett nytt handelsavtal med detta land, samtidigt som det ser ut som om just här Biden – givetvis under inflytande av en annan del av den ekonomiska makten – förstärker konfrontationspolitiken, som om han förskjuter den dit, från Mellanöstern och Afghanistan. Det är oklart hur länge det blotta Trumphatet under dessa omständigheter kommer räcka för att vidmakthålla de neokonservativas stöd för Biden. Paleokonservativa som Pat Buchanan fortsätter hursomhelst insistera på möjligheten av en imperialismens begränsning från höger, en höger – och man förstår verkligen hur naturlig och näraliggande termen alternativ höger för inte länge sedan var – som accepterar en fredlig samexistens med länder med andra politiska och ekonomiska system, medan paleokonservativa Chronicles, nu under Paul Gottfrieds redaktörskap, allt oftare och alltmer fördelaktigt kontrasterar paleosocialismen mot kapitalets postmoderna vänsterliberalism.

Den amerikanska imperialismen och atlantsystemet skadar även, och inte minst, USA självt. Det ekonomiska, sociala och kulturella läget har snabbt förvärrats, och därmed har den amerikanska opinionen förändrats. Men ännu är det mer näraliggande att Europa satsar på en linje av Maupins slag än att USA gör det. Även här förhindras dock dess lösning i invandringsfrågan inte minst av att just invandringskritikernas politik inte tillåter den.

Invandringspolitik och världspolitik, 2

Invandringspolitik och världspolitik, 1

Den atlanticistiska nyorienteringen med dess problematiska globalpolitiska implikationer har i SD pågått under lång tid. Under de första åren efter mitt ställningstagande för det populistnationalistiska partiet motsvarade det i stort mina förväntningar. Att minnas är särskilt hur det, ensamt av riksdagspartierna, våren 2011 försökte motsätta sig det förödande kriget mot Libyen. Om det, som vissa säger, är så att Håkan Juholt tvingades bort för att han råkat säga att Sverige inte borde deltaga i det, är det lätt att förstå hur starka de krafter som SD utmanade är. Dessa i mycket dolda krafter skulle kunna tänkas vara en icke obetydlig faktor även i det motstånd mot SD som formulerats i termer av partiets nazistiska rötter, främlingsfientlighet och rasism. Men en gradvis förskjutning var på gång. Det märktes bland annat under Ukraina- och Syrienkriserna. Tydligast blev det i förhållningssättet till NATO. Alltmer framstod det därför som naturligt att stödja det gamla ungdomsförbundets linje i de utrikes- och säkerhetspolitiska frågorna. Det blev i allt högre grad möjligt att se att de kvalifikationer och egenskaper som var nödvändiga för att motstå det tryck av påverkan som till och med Vänsterpartiet fallit för saknades i partiledningen. För hur totalt bestämmer inte detta tryck de borgerliga partiernas politik, de partier som SD nu själva började sakpolitiskt närma sig och eftersträva en allians med?

Men det var först med den explicita satsningen på det “konservativa blocket”, och därmed så småningom på tankesmedjan Oikos, som de avgörande nya stegen togs mot ett mer entydigt uppslutande bakom borgerligheten och dess orubbligt korrupta atlanticism. Under Trumps tid som president kom Mattias Karlsson att fästa sig vid vad han uppfattade som en stor skillnad mellan Demokraterna och Republikanerna, som legitimerade detta steg. Och visst hade han på ett plan rätt i mycket. Trump var verkligen, i sina anpassningar till den, sitt spelande på och utnyttjande av den, en ofullgången produkt av den amerikanska populistnationalismen, och därmed ett högst signifikativt nytt fenomen. “I likhet med den europeiska vänstern har man omfamnat den revolutionära identitetspolitiken med hull och hår”, konstaterade Karlsson i DN inför det senaste presidentvalet ifråga om Demokraterna. “Sammanhållande patriotism och likhet inför lagen har bytts mot radikalfeminism, rasifieringsteorier, krav på särlagstiftning för olika grupper och en iver att riva ned och smutskasta landets historia och institutioner, på ett sätt som nästan för tankarna till Maos kulturrevolution. I månandet om sina revolutionära element har även stödet för lag och ordning fått stryka på foten. Över hela landet har ledande demokrater framfört krav på att avveckla polisen och tagit våldsamma demonstranter i försvar.” Och inte minst: “I kölvattnet av detta har Demokraternas tidigare stöd för yttrandefriheten försvagats. Demokraterna är i dag mycket mer benägna än Republikanerna att stödja olika former av censur på internet och att försöka hindra oliktänkande från att tala vid landets universitet.”

Tyvärr saknades emellertid en djupare förståelsen av allt detta. Och det är inte minst denna brist som lett Karlsson, hans parti och hans tankesmedja fel. SD missuppfattar det de kritiserar när de hänför det till den äldre vänsterns revolution. Skillnaderna mellan Trump och Demokraterna var på intet sätt sådana att de legitimerade SD:s nyorientering. Det är knappast riktigt att säga att “Demokraternas vänsterfalang” idag generellt är “starkare och mer radikal än vad den kanske någonsin varit”, om man inte med “vänsterfalang” menar en distinkt, ny typ av vänster, skild från den som, i detta parti, främst F. D. Roosevelt och hans anhängare under en tid kom att stå för. Bernie Sanders är visserligen ett äldre slags socialdemokrat, men han är inte representativ för vänsterfalangen i dess helhet; mer och mer är det personer som Alexandria Ocasio-Cortez som sätter sin prägel på den. Dagens dominerande wokevänster, inklusive inte minst dess invandringspolitik, är inte bara ofarlig för den amerikanska kapitalismen, utan låter sig med fördel användas av denna för att lura progressiva vänstermänniskor över hela världen att acceptera den och dess internationella våldsordning som god, som i sig lika progressiv. I själva verket är den en etablissemangets egen skapelse. Det är detta som en socialmedial paleosocialistisk postvänster nu slutligen genomskådar och revolterar mot även i USA. Som twitterprofilen Benedict Cryptofash (namnet är ironiskt, riktat mot pseudovänsterns sätt att avfärda postvänstern) pregnant uttryckt det: “Wokeness is not a religion and it is not an ideology, in the pluralistic, anti-Marxist sense of one set of ideas among many. It is pure ideology itself, that which conceals social contradictions in the interests of the dominant class.”

Karlsson förklarar att “många socialkonservativa patrioter” tidigare föredrog det demokratiska partiet, som länge behöll “en socialkonservativ ådra”, under det att det republikanska präglades av “kallhamrad neokonservatism och nyliberalism”. “Då var det”, menar Karlsson, “Republikanerna som förespråkade öppna gränser och globalism, alldeles oavsett vilka konsekvenser det fick för den amerikanska arbetarklassen. Då var det Republikanerna som stod närmast det militärindustriella komplexet, och som var mest benägna att starta krig på olika platser i världen med åtföljande flyktingvågor över Europa som följd.” Men nu är “rollerna ombytta”. Det är tydligt att utgångspunkterna för bedömningen här är SD:s tidigare och sunda. Men beskrivningen är överdriven och på flera sätt problematiskt ytlig.

Trump har inte förändrat – och skulle knappast ha kunnat förändra även om han velat – det faktum att Demokraterna och Republikanerna med endast obetydliga variationer står för ett och samma politiska och ekonomiska system, företräder i stort samma intressen, och därmed framför allt för en i det väsentliga identisk utrikespolitik. Olikheterna mellan partierna ifråga om det Karlsson räknar upp gör ingen väsentlig skillnad i dessa grundläggande avseenden; det handlar bara om olika strategier på några områden och för några syften. De Trump vände sig mot i sitt ifrågasättande av krigen var lika mycket andra republikaner som demokrater. Allt är förvisso relativt här, men som Maupin framhållit stod Trump närmare just det militärindustriella komplexet, medan Demokraterna länge generellt förlitat sig mer på CIA och färgrevolutioner. Karlsson ger enbart Obama skulden för att ha medverkat till att beväpna al-Qaida-anslutna grupper i Syrien, och förbiser att även McCain var involverad i detta. I direkt kontinuitet med sina republikanska föregångare fortsatte Trump USA:s krig och svältsanktionspolitik, bombade Syrien, dödade Qasem Soleimani och en ledande iransk kärnfysiker. En närmare blick visar att Trump överhuvudtaget inte medförde någon förbättring ifråga om krigen, även om han inte själv – och som så många Trumpanhängare är det endast detta Karlsson tar fasta på – startade något nytt. Hans vallöfte var ju att stoppa dem.

De “fredsprocesser i Mellanöstern” som Trump “lyckats få i gång” och som “knappast någon trodde var möjliga” var i hög grad något annat än vad Karlsson ger sken av. De rörde länder som aldrig legat i krig med varandra, och planen för palestinierna förtjänar överhuvudtaget inte namnet “fredsplan”. Allt detta var led i Trumps oreserverade stöd till Netanyahu och hans ockupationspolitik, liksom i bildandet av en större allians mot Iran. Det ensidiga stödet till Israel tog sig också andra nya uttryck (Golanhöjderna, ambassadflytten till Jerusalem), och det var sannerligen inte något som ingav hopp om slut på krig “med åtföljande flyktingvågor över Europa som följd”.

Även på den ekonomiska politikens område är det endast fråga om olika strategier, betingade av det relativa inflytandet från olika grupper och nivåer i den amerikanska ekonomin; också detta är något som Maupin specialiserat sig på. Demokraterna vill riva upp framgångsrika ekonomiska högerreformer och kraftigt höja företagsbeskattningen, klagar Karlsson. Men liksom de största ägarna av svensk storindustri samarbetade nära med och gynnades av socialdemokratin under dess klassiska period, och de borgerliga partierna, som levde kvar i en föråldrad och verklighetsfrämmande föreställningsvärld från 1800-talet, ibland till och med hamnade i motsatsställning till dessa näringslivets toppar, har för de mäktigaste grupperna och den högsta nivån av monopolister och finanskapitalister i USA Demokraternas större välfärdssatsningar alltid bara varit en mer modern, tidsenlig, intelligent och långsiktig politik för systembevarande än de enkla, populistiska och för högerväljarna lättbegripliga skattesänkningarnas. “Tax me more”, som Warren Buffett uttryckte det. Han har inte bara råd; han vinner på det.

Avslutningsvis kommer Karlsson in på vad som mest av allt oroar honom med den destabilisering och försvagning av USA:s “fundament och ekonomi” som han menar att Demokraternas politik leder till: “Detta är allvarligt, inte minst därför att alla tecken tyder på att västvärlden är på väg att dras in i ett nytt kallt krig med det kommunistiska Kina.” Dras in? Här bliv verklighetsbilden mycket skev. Vilka eller vad är det som drar? Och: “Ska väst kunna stå emot kommunist-Kinas alltmer aggressiva ambitioner är ett starkt USA med ett kompromisslöst antikommunistiskt ledarskap oundgängligt.” Aggressiva ambitioner? Med vilka ord skulle Karlsson beskriva det USA-centrerade “väst”-imperiets medels otaliga militärbaser och ständiga krig upprätthållna unipolära ordning, vilken ingenting Kina hittills gjort kommer ens i närheten av? Vad handlar enligt Karlsson de krig han själv nämner om? Här finns inga som helst verkliga skillnader mellan de två valmöjligheter folket ges i den oligarkstyrda amerikanska demokratin. Genom sitt nya organiserade samarbete med Republikanerna och ledande amerikanska etablissemangskonservativa tankesmedjor, tidigare alltså åtminstone delvis motiverat av den felaktiga uppfattningen av Trumps politik, stödjer SD alltmer urskillningslöst ett enhetligt och i samma utsträckning av Demokraterna upprätthållet system som genom den globaliserade imperialismen också i hög grad är internationellt eller supranationellt, och som helt enkelt inte kan erbjuda något verkligt och långsiktigt svar på migrationsproblematiken eftersom det i sig är dennas orsak. Invandringspolitiken kolliderar med världspolitiken.

Det står från början klart att den förändring av invandringspolitiken en framgång för SD:s högerblockstrategi eventuellt skulle kunna medföra i jämförelse med dagens svenska regering kommer ha avgörande, rent principiella begränsningar. Man skulle rentav kunna säga att SD med denna kortsiktiga strategi riskerar att avhända sig själva möjligheten till en verklig lösning. Både dagens populistnationalister och den gamla högerns liberalkonservativa avvisar givetvis en politik av Maupins typ, men ingen av dem erbjuder någon tillnärmelsevis tillräcklig annan.

– – –

Det problem när det gäller tänkandet kring invandringsfrågans lösning som främst aktualiseras av Maupins program är naturligtvis populistnationalismens simplistiskt svepande avfärdande av socialismen, som i och med högeralliansen tagit sig allt grövre uttryck. För socialkonservatismen ligger ju ett bejakande av socialism i viss mening, ett urskiljande av delsanningar i olika socialistiska riktningar som kan upptas i det egna politiska och ekonomiska tänkandet, nära till hands. Även inledningen till SD:s nu uppenbarligen i hög grad bortglömda principprogram talar om att integrera “de bästa elementen från de traditionella…vänsterideologierna”. Flera av Marx och den senare marxismens analyser är ju uppenbart relevanta för just en meningsfull, utvecklad socialkonservatism. Men okunskapen om marxismen närmast definierar ju borgerligheten och högern, och är därför också ett större problem. En lång rad betydande borgerliga akademiska kritiker av marxismen har givetvis varit grundligt förtrogna med den, men utanför deras krets är situationen oförändrad; där råder samma ohistoriska inskränkthet, som gör varje kvalificerad urskillning ifråga om vad som är sant och vad som är falskt omöjlig. Detta har alltid varit ett av de mest besvärande förhållandena att hantera när man ska försvara konservatismen. Den vanliga högerpopulismen, den som åtminstone tidigare inte med nödvändighet också var nationalistisk, men som idag ofta, inte minst i SD, sammansmält med populistnationalismen, är det mest långtgående och ibland frånstötande aggressiva uttrycket för denna bristande förståelse.

Invandringsfrågan ska nu, också enligt SD, förstås i enlighet med en allmän konservatism som, för att befrämja högerblocket, inte längre ens specificeras som socialkonservatism. Att bli medvetet och uttalat konservativ tycks för många yngre som idag dras med av partiets satsningar i denna riktning innebära att personligt-psykologiskt tillägna sig ett i mycket färdigt och standardiserat identitetspaket, till vilket hör ett simplistiskt och primärt amerikanskt innehållsligt arv från det kalla kriget (“kompromisslöst antikommunistiskt ledarskap”), såväl som en mer eller mindre omfattande appropriation av under lång tid inom högerborgerligheten ackumulerade grupp- och klassdefinierande attityder och symboliska markörer. Socialismen och kommunismen är här något som kommer åtminstone mycket nära den absoluta ondskan, men oavsett det så är de också något som man helt enkelt inte befattar sig med i den borgerliga existens man i några fall fortfarande är en del av eller minns från sin uppväxt, men framför allt har sett på avstånd och eftersträvar, och som man hypostaserar som ett näranog tidlöst ideal. Det tycks till stor del vara denna intelligenshämmande socialpsykologi som gör att de överordnade värdenas viktiga konservatism saknar tillräckliga begreppsliga, analytiska och teoretiska resurser för att utvecklas och artikuleras på det sätt som är nödvändigt i vår tid. Populistnationalismens tidigare ambition att gå bortom den traditionella höger-vänsterskalan var löftesrik i detta avseende: den öppnade för en helt nödvändig ideologisk nyorientering.

Men även om marxismens delsanningar bör identifieras och assimilieras, är det inte nödvändigt att vara marxist för att anamma en lösning i invandringsfrågan av Maupins allmänna typ. Vad som från ett konservativt perspektiv främst tilltalar i hans typ socialism är den mycket starkt markerade konstruktiva orienteringen, avvisandet av destruktionsvänstern. Genom denna orientering skiljer han sig såväl från trotskisterna som, i hög grad, de länge tongivande amerikanska socialisterna med anarkistisk orientering som Noam Chomsky och Chris Hedges, och naturligtvis också från fortfarande i mycket nyliberala socialdemokrater av det slag som idag kallar sig “demokratiska socialister”. Det ger hans socialism en helt annan dimension, som deras saknar. I det Maupin i så hög grad står för en vänsterns socialkonservatism kan man rentav säga att han närmast tillhör postvänstern: flera gånger har han varit benägen att problematisera hela fenomenet “vänstern”. Hans främsta, konservativt socialistiska krav och huvudparoll är “a government of action that fights for working families“. Förvisso tänker han sig att statsmakten i de av de samarbetande länderna som inte redan är socialistiska också transformeras i socialistisk riktning, och det krävs definitivt en distinkt typ av regeringsmakt för genomförandet av denna politik. Han benämner sin position “21st-century socialism”, och känner en viss ambivalens inför termen kommunism, även om denna hans socialism innebär ett brett vidaretänkande också utifrån hela den realexisterande socialismens historiska erfarenhet och han entydigt försvarar de länder som idag bygger på den. Det finns goda skäl för denna ambivalens. Kommunism i den vanliga politiska debatten har ofta varit en missförstådd term såtillvida som den av kommunisterna själva egentligen inte åsyftat samhällssystemet i länder som Sovjetunionen, Kina, Kuba och så vidare. Marx och Engels använde den som självbeteckning i syfte att särskilja sig från andra former av socialism (avfärdade som utopiska och borgerliga), men i första och andra internationalen fanns också sådana andra former representerade, och den partibeteckning som många kunde enas om blev så småningom socialdemokrati. Efter revisionismens nytolkningar och det av bland annat dessa föranledda avfallet från den på en rad kongresser fastslagna linjen i form av den överväldigande majoriteten av internationalens partiers anslutning till den nationalistiska och imperialistiska borgerlighetens krig 1914, markerade dock Lenin mot denna nya “andra form” av socialism, som helt enkelt möjliggjorde kriget, genom att återuppta kommunism som beteckning för sin riktning.

Men vad denna term inom marxismen normalt betyder är ett mer eller mindre avlägset framtida mål för den utveckling socialismen vill åstadkomma. Det är inte oviktigt att komma ihåg detta när vi bedömer Maupins argument. Sovjetunionen var såtillvida aldrig något annat än socialistisk, det vill säga den motsvarade den samhällsformation vars allmänna drag skulle vara förhärskande under den historiska perioden mellan den socialistiska revolutionen och kommunismen, och under vilken den gradvisa förändringsprocess som väntades leda till den senare skulle äga rum. Jag förenklar något här, en mindre vanlig alternativ terminologi talar – redan hos Marx – i stället om lägre och högre stadier av kommunism. Men den tycks följa av valet av “partibeteckning” snarare än av marxismens egen logik. Den framstår som sakligt missvisande, och bidrar knappast till intellektuell klarhet. Maupin insisterar på att det tillstånd som kallas kommunism kan förverkligas endast när produktivkrafterna och det globala materiella välståndet nått en ofantligt mycket högre nivå än idag, och för att hamra hem denna poäng säger han faktiskt att detta kommer ta tusentals år. Han avvisar inte bara de ultravänstersekter som menat att kommunism kan förverkligas utan denna utveckling, utan också den vanliga, inom såväl högern som vänstern helt dominerande missuppfattning enligt vilken socialism i sig är fördelningspolitik utifrån de nuvarande, befintliga resurserna. Maupin föreställer sig också en begränsad marknadssfär och kontrollerade investeringar av den typ dagens socialistiska länder uppmuntrar. Säkert skulle man komma en bit på vägen även med den blotta styrningen och samordningen från statsmaktens sida av vissa privata företag som involveras i den typ av uppbyggnadprojekt han förespråkar, även om dessa inte direkt skulle kunna organisera de arbetslösa på det sätt även Roosevelt på sin tid förmådde i USA; detta ekonomiska tänkande kännetecknar ju också Belt and Road-satsningarna.

Det väsentliga är att det krävs en tillräcklig motmakt mot det globaliserande atlantkapitalet, en överordnad politisk makt som kan bryta den kontroll av hela stater som det sedan länge utövar. Jeffrey Sachs, en gång profet, tillsammans med Anders Åslund, för den nyliberala chockterapi som till den grad förhärjade Ryssland under Jeltsins tid att starkmannen Putin och hans nya politik blev oundgängliga, men som signifikativt nog omprövat allt, förlitar sig på ett närmast socialdemokratiskt och mer allmänt och så att säga traditionellt internationalistiskt program under FN:s ledning som i dagens läge väcker andra frågor. Men hans uppfattning av hur det nuvarande systemet orsakar fattigdomen, inte minst i Afrika, bekräftar och kompletterar Maupins och Aviva Chomskys. Massmigrationen är en produkt av globalkapitalismen och ingenting annat. Jag gör inte anspråk på att kunna bedöma exakt i vilken utsträckning det nuvarande systemet måste rullas tillbaka och ersättas av ett annat för att ett svar på migrationsfrågan av den här diskuterade typen ska bli möjligt, men det finns såvitt jag kan se goda skäl att acceptera såväl Maupins, Chomskys, Sachs’ och många andras beskrivningar av orsakerna till de problem som definierar den, som Maupins allmänna modell som en nödvändig del av lösningen.

Vad som kan sägas är väl också att det så att säga räcker att övervinna de specifika problem och hinder som den atlantglobala kapitalismen i dagens globala utvecklingsstadium reser – något som ingen konservativ som det är något bevänt med borde ha några större problem med. Här handlar det ju bara om gigantiska monopol och banker som med hänsynslösa och kriminella metoder, humanitära och radikala fraser, och stat och militär i sin tjänst söker bevara och konsolidera sina egna vinstbringande maktpositioner. För syftet att övervinna detta i vissa avseenden historiskt oöverträffat monstruösa och absurda system finns ingen anledning att medsläpa socialismens idéhistoriska arv av illusioner – den sekulära, immanentistiska eskatologin, utopismen, den kollektivistisk-demokratiska natur- och folkmytologin, profanhumanismen med dess ensidiga moderna rationalism och romantik, den feltänkta, radikala egalitarismen, alla andra andligt omogna vanföresetällningar om den materiella existensen överhuvud, sammantaget ett under årtusenden ackumulerat arv av åskådningsmässiga egenheter. Det är givetvis en oerhörd fördel om så inte sker, och därmed upprepandet av otaliga välkända historiska misstag undviks. En populistnationalism som i ljuset av en filosofisk kultur övervann sina begränsningar och utvecklade en ny socialkonservatism – i både den europeiska och den amerikansk betydelsen av denna term – bortom höger och vänster skulle vara fullt tillräcklig.

Men denna möjlighet går förlorad i och med att populistnationalismen i stället satsar inte bara på ett block utan till och med, som Karlsson idag uttrycker det, en fusion med den gamla högerns konservatism, det vill säga med vad som i realiteten alltid, och i högsta grad redan hos Edmund Burke, är en från den borgerligt-kapitalistiska ordningen principiellt oskiljaktig liberalkonservatism. SD har fastnat i den alldeles för enkla höger-vänsterdikotomi som de själva tidigare tog avstånd från. För att nå framgång i det som deras centrala engagemang fortfarande gäller måste de komma bort från denna trångt borgerliga och moss-konservativa horisont. Populistnationalismen är meningslös om den inte i lika hög grad ifrågasätter högern som vänstern. Det måste vara lika viktigt för den att “stoppa borgeriet” i sämre mening som att “stoppa sosseriet” i den mån det är problematiskt. Den måste i explicit, kraftfull, aktiv och offensiv polemik mot högerpartierna göra de stora ekonomiska frågorna, de irrationella privatiseringarna och marknadiseringarna, NATO, de imperialistiska krigen, EU:s atlanticistiska uppbundenhet som omöjliggör en självständig europeisk linje i världspolitiken, till huvudpunkter i sin valplattform. Den måste vända sig mot den högerns ekonomiska politik och utrikespolitik som utgör ett lika stort hinder för invandringsfrågans lösning som den vänsterns kulturpolitik som i verkligheten hänger nära samman med dem.

– – –

Det behöver inte sägas vare sig att all invandring inte innebär problem, eller att den massinvandring vi haft definitivt medfört stora och mycket påtagliga, välkända och lättidentifierbara sådana. Givetvis ägnas hanteringen av dessa problem åtskilligt seriöst tänkande. Problemet är att de vanliga åtgärdsförslagen, även sammantagna, är otillräckliga. Integration av en aldrig sinande ström av migranter från kulturellt vitt skilda delar av världen är givetvis omöjlig och därför ingen lösning alls, även om integration av en sinande och upphörande ström är möjlig upp till en viss kvantitativ nivå (det vill säga, om strömmen sinar och upphör först när invandrarna är i överväldigande majoritet är denna integration naturligtvis också omöjlig, om förståelsen av begreppet lösning i detta sammanhang innefattar bevarandet av eller kontinuiteten med väsentliga drag hos den existerande och idag dominerande kulturen). Att bara stänga gränserna gör ingen skillnad när det gäller de migranter som redan är här. Hjälp i närområdet är givetvis bra, men även det är otillräckligt om det inte förstås i termer av ett större projekt av Maupins typ. Små libertarianska frivillighets- och ickevåldskommuniteter ute på landet, eller radikalnationalistiska sådana som undandrar sig politiken, erbjuder givetvis inte heller några tillräckliga svar. Återvandring i stor skala är i sig på intet sätt omöjlig, som många tycks tro, men inte heller det är en fullständig politik, vilket visas inte minst av hur långsamt det går att vinna opinionen för den – något som inte underlättas av att dess förespråkare blir radikalnationalister på vars torgmöten det ropas “ut med packet”. Det gäller även förslagen om att avveckla pullfaktorer i form av migranterna omfattande välfärdssystem.

Just detta elementära faktum att opinionen – i en demokrati – måste vinnas för de åtgärder populistnationalisterna önskar tror jag är otillräckligt beaktat av dem själva, såtillvida som de inte går tillräckligt på djupet i analysen av varför en majoritet av väljarna i ett land som Sverige inte röstar för dem, ja varför en så betydande del även av de etniska svenskarna fortfarande överhuvudtaget inte tycks se invandringen som medförande några större och mer svårhanterliga problem. De som okritiskt accepterat och även på många sätt försvarat och välkomnat massinvandringen – ofta följden av tragedier även för migranternas hemländer – har utan tvekan varit obegripligt naiva och haft principiellt fel i en utsträckning som tidigare, hos några av deras kända representanter, inte ens hade kunnat anas. Men till grund för det vanliga populistiska förlöjligandet av dessa motståndare ligger bland annat åtminstone ett visst mått av naivitet, i den oreflekterade, självklara tilltron till vårt eget lands och dess politiska och ekonomiska förhållandens godhet och normalitet. Invandringsförespråkarna av den typ jag tänker på här – det finns även andra – uppvisar stor förvirring i sin förståelse av svensk skuld och av dess korrelation med invandringen som moralisk gottgörelse. Men det finns en svensk skuld. Det finns något som kanske kan beskrivas som nationell karma. Juholts avgång kan vara en av de saker som tydligast visar vari vår ondska består. Sverige lever till ovanligt stor del på en rent nihilistisk vapenexport, styrd av politiskt understödda privata vinstintressen, och vi tjänar ofta genom den, och även på många andra sätt (numera även egna militära insatser i fjärran världsdelar), vad som till stor del är endast ett plutokratiskt våldsimperium.

I radikalnationalismens snäva perspektiv tenderar det, som vi sett, att framstå som att vi européer och i synnerhet vi svenskar inte har någonting att göra med förhållandena i invandrarnas ursprungsländer, som att vi aldrig haft det och aldrig kommer att ha det. Som att de inte på något sätt eller till någon del är vårt ansvar. Fattigdomen och underutvecklingen tenderar att accepteras som ett permanent, oföränderligt faktum, och den typ av uppbyggnad som den nationella självständighetens postkoloniala ledare trodde på anses omöjlig, i den mån man överhuvudtaget känner till den. Men även oavsett hur det förhåller sig med detta är det ingenting som vi vare sig behöver eller bör bry oss om. Det inte bara saknas utan det anses ibland inte ens behövas någon egen politisk förståelse av och vision för världen utanför Sverige och Europa, och i synnerhet inte den globala södern. SD-ledningen tänker utan tvekan litet längre än så. Den tänker alltmer i de konventionella termer enligt vilka genom “frihandel” och kapitalexport, och i någon begränsad mån också bistånd, förhållandena kan och kommer förändras, om än långsamt. Men för detta anses den grundläggande nationalistiska principen att det är tillräckligt att vi ser till vad vi för närvarande och mer omedelbart uppfattar som våra egna intressen inte behöva överges. Ser vi till åtminstone det välförstådda egenintresset leder en osynlig hand de nationer som agerar i enlighet med det i riktning mot harmonisk samexistens.

Men även med denna hållning kolliderar invandringspolitiken med världspolitiken. Vad som trots SD:s moderation (men framför allt förstås hos radikalnationalismen) ibland liknar en nästan programmatisk inskränkthet och närsynthet, kan i mycket visserligen plausibelt framställas som en dygd när det beskrivs som det enda alternativet till den abstrakta rationalismens såväl som den sentimentala romantikens på en alltför ytlig universalism grundade internationalism. Denna internationalism präglar de gamla etablissemangspartiernas politik i det att den hos dem – numera även hos högern – förser imperialismens ekonomi och geopolitik med en fasad av idealistiskt-humanitärt engagemang. Men eftersom hållningen hos SD inte bara är ett uttryck för en konsekvent och genomtänkt politik utan också ett i sämre mening populistiskt avskärmande av världspolitiken, underlättar den även i sig det nuvarande, nya steg som gör krocken mellan invandringspolitiken och världspolitiken ännu värre. Det är med den som det, när högerns och näringslivets påtryckningar såväl som egna felkalkyler läggs till, blir fullt tillräckligt att bara överta och ansluta sig till högerns vanliga praxis ifråga om relationerna till dessa andra delar av världen, det vill säga, att godta den idag sedan länge globaliserande men fortfarande atlantcentrerade finans- och monopolkapitalismens existerande former av “marknad” och “frihandel”: att helt enkelt endast fortsätta och förstärka anslutningen till det imperialistiska systemet. Man går från den blotta frånvaron av en självständig politik, ett passivt accepterande av en vag konsensus, till det aktiva anammandet av en osjälvständig. Inte heller nu behöver man anstränga sig för att utveckla en egen, men man blir genom sina nya lojaliteter mer engagerad på det område där man på detta sätt erhållit en mer uttalad och specifik linje. I den mån man möjligen fortfarande genom ett blott selektivt bejakande av en ekonomisk högerpolitik vill kvarhålla möjligheten att presentera en nationalistisk hållning som uttryck för verklig konservativ visdom, kan man inte vara helt konsekvent, eftersom alltså även högern numera bejakar den rationalistisk-romantiska legitimeringsgrunden, och man därmed i anpassningen till högern i allt större utsträckning även själv måste göra det. Det globala mänskliga rättighetsengagemang som ofta anförs som motiv för militära interventioner med i verkligheten helt annan betydelse, och som skall bevisa den liberala demokratins allmänna moraliska och humanitära överlägsenhet, är numera en framträdande del av SD:s utrikespolitik, särskilt när det gäller sexuella identitetsfrågor.

Samma frånvaro av verklig utväg i invandringsfrågan ser vi hos de jämförbara, alltmer uppenbart otillräckliga, småborgerliga och opportunistiska partierna i övriga Europa. När till och med Marine Le Pen nu börjat hylla NATO vet man att populistnationalismen befinner sig i kris. Värnandet av eller åtminstone strävan mot ett självständigt Europa är ju centralt för Frankrikes själva nationella identitet. Ja, alla vet egentligen vid det här laget att populistnationalismen och dess nuvarande program inte erbjuder något tillräckligt svar på massmigrationens utmaning, att den inte kommer kunna åstadkomma någon tillräcklig förändring. Alla vet det innerst inne, om än de flesta, sedan årtionden genomindoktrinerade av nyliberal propaganda, inte uppfattar den verkliga orsaken till denna impotens. Tron på dessa partier blir i alltför hög grad ett slags desperationens parlamentariska terapi. Som populistnationalisterna även själva är medvetna om – detta är ju grunden för deras alltför långtgående allianssträvanden – går partierna generellt inte tillnärmelsevis så bra som de skulle behöva göra för att på egen hand ens formellt vinna makten. Och svårigheten att nå populistnationalisterna med det från deras horisont kontraintuitiva budskapet om det problematiska och illusoriska i högeralliansernas väg torde framför allt ligga i den psykologiska investering de vid det här laget gjort i tron på den, det behov de har av denna tro.

Givetvis är politiska allianser inte principiellt fel; tvärtom är de oundgängliga även för nya politiska rörelser och partier. Att söka och bilda rimliga allianser är ett bevis på nödvändig realism och seriositet. Men detta får ju endast ske inom ramen för vad som, om än långsiktigt och ibland indirekt, kan befrämja rörelsens/partiets centrala politiska avsikter och mål. SD:s nuvarande allianssträvan avslöjar i stället på flera otvetydiga sätt en ny principiell förvirring ifråga om just dessa, eller åtminstone om vilka medel som befrämjar dem. Alliansen ingås på uppenbart felaktiga och oacceptabla villkor, som äventyrar själva den framtida möjligheten till avsikternas förverkligande och målens uppnående. Därför måste den kritiseras och korrigeras. Under den demografiska och kulturella utveckling som migrationen kontinuerligt åvägabringar och storföretags- såväl som statsmedia av alla slag oavbrutet uppmuntrar, kommer den svenska populistnationalismen i sin nuvarande form och med nuvarande strategi knappast heller i framtiden vinna tillräcklig makt för att kunna genomföra en politik som innebär en reell lösning i invandringsfrågan. Den sitter fast med sina alltför få och enkla grepp, samtidigt som den lägger till den nya, kontraproduktiva, självunderminerande fusionen med den gamla höger som förstås mer än gärna utnyttjar den som mass-stöd för sin egen politik, samtidigt som den är angelägen att markera att den bara ser den som vulgära underklasspartier och hemmapöjkar. Den feltänkta högerblockstrategin riskerar att omintetgöra populistnationalismens potential som positiv kraft i största allmänhet, men inte minst i dess egen kärnfråga.

När det gäller Europa är Ungern för många av de populistnationalistiska högerfrontsanhängarna den främsta förebilden. Liksom andra fall i Centraleuropa skiljer det sig från Västeuropa därigenom att en ledande politiker ur den “vanliga” högern, Orbán, själv tagit steget att anamma en invandringspolitik motsvarande de västeuropeiska populistnationalisternas. De historiska skillnaderna gör dock att detta fall långtifrån är helt jämförbart med det block som nu är på väg att formas i Sverige. Orbán har, så här långt, kunnat nå avsevärd framgång, och det återstår att se hur länge den kan fortsätta, hur långt han kan nå, hur beständiga resultaten blir. Men grunden även för hans politik framstår redan från början som otillräcklig och riskabel, såtillvida som den förutsätter en ganska stark fortsatt anslutning till NATO, Israel, och, noga taget, det vanliga övernationella atlantdominerade kapitalistiska systemet, oaktat hans goda relationer med Ryssland och de selektiva restriktioner han upprätthåller mot George Soros.

Givetvis kan Ungern justera kursen. Men hittills tycks regeringen exempelvis behöva stödja detta systems fortsatta politik i Mellanöstern, vars våldsamma uttryck ju orsakat en stor del av migrationen. EU:s utrikesministrar kunde inte enas om ett gemensamt uttalande om Gaza-Israel i maj, eftersom Ungern på grund av stödet för Israel inte ställde sig bakom kravet på eldupphör. Långsiktigt förefaller Ungerns paradigm ingalunda fullt tillfredsställande och inte heller generaliserbart. Det representerar inte i tillräcklig utsträckning den självständiga europeiska linje som är vad som verkligen behövs. Att populistnationalisterna i övriga Europa kan sätta sådan tro till Ungern beror på att de anser, eller väl snarare hoppas, att invandringsproblematiken kan lösas inom dess ram, att Soros är en abnormitet, ett undantag som går att komma till rätta med utan att överskrida det, och, djupast sett, att det ekonomiska system paradigmet är en del av verkligen är det riktiga och normala, som de inte har några problem med. De tror inte bara på de för den modifierade och utvecklade populistnationalismen väsentliga konservativa värdena, utan också på högern i allmänhet.

Invandringspolitik och världspolitik, 1

Sedan jag började försvara populistnationalismen, med de reservationer och förslag till modifikation och utveckling som mitt – anspråkslösa – politiska skrivande sedan dess huvudsakligen handlat om, har jag faktiskt ägnat betydligt mer uppmärksamhet åt världspolitiken än invandringspolitiken. Försvaret för populistnationalismen hade givetvis med bland annat invandringspolitiken att göra. Men de världspolitiska frågor jag fokuserade på förblev viktiga även oavsett den. Och huvudskälet till mitt ställningstagande för populistnationalismen var att den, redan som blott sådan, sådan jag fann den, hade en bättre linje i åtminstone vissa centrala världspolitiska frågor än både högern och vänstern. När det gällde NATO och den amerikanska imperialismen, neokonservatismen, Mellanöstern och Ryssland var den betydligt mer balanserad. Dess egen, i sig begränsade ideologi var tillräcklig för åtminstone större klarsyn i dessa för Sverige och Europa avgörande frågor. Den möjliggjorde ett även av andra skäl nödvändigt ifrågasättande av den rådande svenska politiska konsensuslinjen på detta område.

Men den inte bara nationalistiskt utan även populistiskt motiverade tendensen att nedprioritera den internationella politikens stora frågor var likafullt stark. Nationalismens hållning var att det generellt var tillräckligt att se till våra egna, snävt nationellt definierade intressen, populismens att utrikespolitiken var alltför komplex, kontroversiell och opinionssplittrande, och att tydliga ställningstaganden därför måste undvikas för att väljare inte onödigtvis skulle alieneras. Men detta blev ett problem även för invandringspolitiken. I en utsträckning som populistnationalismen förbisåg just därför att den var endast en populistnationalism i behov av modifikation och utveckling, hängde invandringspolitiken samman med de världspolitiska frågorna. Invandringsproblematiken kunde helt enkelt inte hanteras utan förståelse för och rätta ställningstaganden i världspolitiken.

I och med populistnationalismens – i Sverige SD:s – strävan efter en allians med den gamla atlanticistiska högern har situationen förändrats och förvärrats. Inte så att benägenheten och motiven för att underbetona utrikespolitiken har minskat. Utan så att bakom den oförändrade populistisk-nationalistiska hållningen av ensidig upptagenhet med inrikespolitiken – och primärt invandringens inrikes konsekvenser – nu döljer sig ett av denna allianssträvan betingat gradvis uppgivande av den tidigare självständiga utrikespolitiska kursen. Det finns ett akut behov av ett fortsatt och fördjupat klargörande av dessa sammanhang, både på grund av de världspolitiska frågornas betydelse i sig och i allmänhet, och på grund av deras specifika och fortfarande alltför ofta förbisedda betydelse för invandringsfrågan.

– – –

Förhållandena vid USA:s gräns mot Mexico har länge varit katastrofala. Dagens migranter kommer, säger den nytänkande amerikanske socialisten Caleb T. Maupin, som jag uppmärksammat här några gånger de senaste åren, främst från de fattiga, instabila, av vålds-, brotts- och drogkaos präglade amerikanska klientstaterna i Centralamerika, främst Honduras och Guatemala. De kommer inte från socialistiska Nicaragua, som, om än långsamt, kunnat kontinuerligt minska fattigdomen och utvecklas. För lösningen av problemet föreslår Maupin därför vad han kallar en “SandinoZapata Economic Corridor”, ett stort, statligt, postimperialistiskt samarbetsprojekt mellan USA, Kina, Mexico och Nicaragua, med massmobilisering för “emergency development”, strategisk ekonomisk utveckling och uppbyggnad – infrastruktur av alla slag – av främst dessa i mycket förhärjade och utplundrade länder, men även Mexico. Maupin är inspirerad av det kinesiska Belt and Road-tänkandet och dess formuleringar om ömsesidiga fördelar – men med USA anslutet till det.

Maupin har ett ganska kompromisslöst, om än i väsentliga avseenden nyskapande paleovänsterperspektiv, om jag får kalla det så, vilket i sig möjliggör ett avsevärt mått av sympati för konservativa och nationella perspektiv, ja även för arbetare vars protest mot massinvandringen eller andra kapitalismens missförhållanden tar sig skeva uttryck i stöd för Trump, alternativhöger, konspirationsteorier, rasism. Han har också uttalat sig förstående om Alexander Dugin, och medverkat på ett seminarium tillsammans med honom. Man måste säga att han har en hel del gemensamt med den oundvikliga nya sociala-media-trend i USA som kallats postvänstern, som ibland tycks ha börjat utforska också vad som skulle kunna kallas den posthöger som representerar det väsentliga konservativa och traditionalistiska tänkandet i opposition mot den existerande högern (för egen del brukar jag föreslå att även det måste överskridas, och har därför talat om en “post-paleokonservatism”). Båda dessa riktningar, såväl som deras karaktäristiska förening, har länge funnits i den europeiska debatten.

Maupin bygger emellertid tydligare än de flesta på den äldre socialistiska erfarenheten, såsom alltså skild från den nuvarande vänstern. Och det blir mer och mer uppenbart att det är i Maupins konkreta förslags allmänna riktning som en lösning av migrationskrisen måste sökas. En positiv och konstruktiv riktning. På ungefär samma sätt som det rimligen är så att, som Maupin också framhåller, energi- och klimatfrågorna måste lösas genom framsteg i forskningen – en forskning som på centrala områden rentav hindrats av politiska skäl. Man kan invända att en stor migration har skett från Venezuela – visserligen inte till USA, men väl till Colombia – de senaste åren, och att Venezuela är ett med Nicaragua delvis jämförbart socialistiskt land. Men det är också ett land som på grund av sina oljetillgångar är långt mer utsatt för de stora amerikanska oljebolagens och oljebankernas – det vill säga det som länge varit själva kärnan i det atlanticistiska systemet – motstånd, interventioner och sanktioner, givetvis även medels systemets politiska makt, och att det är dessa som orsakat de politiska och ekonomiska störningarna. Maupin har med viss utförlighet analyserat dessa faktorer och sammanhang. Man kan också framhålla att det finns andra, mindre länder med något slags socialistiska regeringar i denna del av världen som av andra skäl ännu har uppenbara, migrationsgenererande problem, som El Salvador. Och att även invandrare från Mellanöstern, Asien och Afrika korsar gränsen.

Även många andra frågor inställer sig givetvis, en del av vilka anges i mina tidigare formuleringar om 1900-talets socialism och kommunism. Formerna för samarbetet med de existerande regeringarna, förhållandet mellan demokrati och statsmakten såväl som mellan den statliga planeringen och den ekonomi som utvecklas på basis av den nya uppbyggnaden, Kina i största allmänhet, de individuella, eller som jag ofta föredrar att beskriva dem, personalistiska frihetsfrågorna – allt detta är givetvis också ämnen som tarvar behandling. Men låt oss till att börja med försöka förstå den situation man faktiskt står inför och vad den i verkligheten kräver. Låt oss vänta med dessa andra frågor ett ögonblick och hålla oss till just lösningens allmänna inriktning, i ljuset av migrationsproblematikens art och omfattning.

Ekonomisk utveckling, förbättrade materiella förhållanden, löser i fall som Centralamerikas åtminstone en hel del grundläggande problem. Men, insisterar Maupin, den globaliserade monopol- och finanskapitalismens systematiskt våldsunderstödda så kallade marknad förmår inte åstadkomma en sådan utveckling: hade den gjort det skulle den ägt rum för länge sedan. Hans analys bekräftas, tror jag, av Aviva Chomskys (Noams dotters) nya bok Central America’s Forgotten History: Revolution, Violence, and the Roots of Migration, såväl som av Oscar Martinez’ A History of Violence: Living and Dying in Central America från 2016; och ett centralt verk om USA:s allmänna förhållningssätt till hela Latinamerika som är relevant som bakgrund är Greg Grandins Empire’s Workshop: Latin America, the United States, and the Making of an Imperial Republic. I detta sammanhang bör också nämnas att den stora invandringen till USA från Mexico varit en direkt följd av nyliberala NAFTA:s effekter inte minst för det mexikanska jordbruket. I verkligheten står här, i Maupins vision, det skapande mot det förstörande, eller, med de termer han använder i titeln på en av sina böcker, “city builders” mot “vandals”. Det har länge varit lätt att se att globalkapitalismen inte är vad de nyliberala propagandisterna säger att den är, inte gör vad de säger att den gör. Det är idag primärt det sönderfallande, av USA upprätthållna unipolära världssystemet som på olika sätt orsakat den destruktiva massmigrationen.

Naturligtvis säger även högern och det amerikanska etablissemanget att det är ekonomisk utveckling i de regioner migrationen kommer från som ska stoppa den. Aviva Chomsky delar inte Maupins åtgärdsprogram eftersom hon tillhör den problematiska del av vänstern som inte ser migrationen som ett problem utan som i sig en del av lösningen. Men hon har en klar uppfattning om det bedrägliga i högerversionen av den ekonomiska utvecklingens argument:

“Biden and Harris are only recycling policy prescriptions that have been around for decades: promote foreign investment in Central America’s export economy, while building up militarized ‘security’ in the region. In truth, it’s the very economic model the United States has imposed there since the nineteenth century, which has brought neither security nor prosperity to the region (though it’s brought both to U.S. investors there). It’s also the model that has displaced millions of Central Americans from their homes and so is the fundamental cause of what, in this country, is so often referred to as the ‘crisis’ of immigration.

In the 19th and early 20th centuries, the U.S. began imposing that very model to overcome what officials regularly described as Central American ‘savagery’ and ‘banditry.’ The pattern continued as Washington found a new enemy, communism, to battle there in the second half of the last century.

Now, Biden promises that the very same policies – foreign investment and eternal support for the export economy – will end migration by attacking its ‘root causes’: poverty, violence, and corruption. (Or call them ‘savagery’ and ‘banditry,’ if you will.) It’s true that Central America is indeed plagued by poverty, violence, and corruption, but if Biden were willing to look at the root causes of his root causes, he might notice that his aren’t the solutions to such problems, but their source.”

– – –

Hos Maupin finner vi en vision för ett USA som självt börjar frigöra sig från detta system, från vad vi kallar atlanticismen, från den amerikanska imperialismen, från det som dagens globalkapitalism primärt är en förlängning av. Det är en frigörelse som, hävdar han, kunde göra USA till ett i positiv mening ledande land, som åter kunde sätta i rörelse dess fortfarande – trots systemets försvagande verkan – avsevärda dynamiska energier för ett konstruktivt syfte, kunde göra det till ett verkligt efterföljansvärt exempel för världen.

Återigen, vad Maupins program visar är i vilken allmän riktning den rätta hanteringen av migrationsproblematiken är att söka. Och detta gäller, vill jag föreslå, även för Europa, där situationen med migranter främst på Medelhavet är ännu allvarligare. Fallet är visserligen i mycket annorlunda. Missförhållandena i de länder migranterna kommer från är värre, och deras orsaker delvis annorlunda. Länderna är fler och mycket större. De av massmigranterna från Mellanöstern och Afrika som kommer till Europa och uppvisar ett av våldsbrottslighet präglat beteende, en av islamsk radikalism motiverad aggression, och kulturella och sociala mönster helt oförenliga med de europeiska, det vill säga det som ger upphov till den mest uppseendeväckande och påträngande delen av problematiken och den största opinionsmässiga reaktionen i mottagarländerna, har ofta i stor utsträckning sänkts ned i kulturlöshet av nykapitalismens direkta och indirekta aktioner och effekter, och mer eller mindre övertygats av samma nykapitalisms postmoderna vänsterideologi att de så att säga har rätt att bete sig på detta sätt när de kommer hit. De tillhör generationer som aldrig kommit i åtnjutande av den paleosocialismens konservativa, till humanitet fostrande disciplin som väl i åtminstone några fall och under en tid den nationella frigörelsens ledarskap förmådde erbjuda i några av deras hemländer.

Insatsen i denna del av världen skulle behöva bli mycket mer omfattande och tidskrävande, och väl överhuvudtaget inte kunna beskrivas som ett begränsat projekt av Maupins slag, utan snarare som en mer generell ny politik för de involverade länderna. Men det innebär inte att den allmänna inriktning som hans utväg för Centralamerika representerar är irrelevant och felaktig. Vi vet tillräckligt om de också i mycket likartade orsakerna till migrationen från dessa länder; den relevanta litteraturen om Irak, Libyen och Syrien är oöverskådlig. En uppbyggnad av samma slag är vad som även i detta fall borde diskuteras som långsiktig, humanitär lösning i invandringsfrågan.

Av central betydelse här är förstås att Irak, Libyen, Syrien och tidigare även exempelvis Egypten ju nådde långt, om än med historiskt och kulturellt betingade hårda nypor, i en sådan uppbyggnads riktning före den av USA-imperialismen åstadkomna förstörelsen medels de egna krigen, kupperna och sanktionerna, den islamistiska radikalism den särskilt sedan 70-talet, och även på annat håll, understödde och mobiliserade, och de allmänna effekterna av den globalistiska ekonomin. På internätet hittar man lätt många bilder från länder som dessa före denna mobilisering, ja även många från det mindre utvecklade Afghanistan före de jihadister Brzezinski mobiliserade 1979, inte minst från Saudiarabien, för att förmå Sovjetunionen att intervenera och därmed gå i en “fälla”, få “sitt eget Vietnam”. På bilderna kan vi se vad som var på gång före denna atlantimperialistiska politik. Vi kan följa en modernisering i stor utsträckning på dessa länders egna villkor, ända tillbaka till första hälften av 1900-talet: fattig landsbygd förvisso, men även framväxande moderna stadsmiljöer med kvinnor i högre utbildning och liknande. Där finns med andra ord inhemska traditioner att anknyta till. Den amerikanska radikalislamismen är förstås för närvarande ett formidabelt hinder, men det finns ingen annan väg: de krafter som representerar detta historiska arv måste, såvitt jag kan se, under urskillning stödjas och förnyas. Atlantimperiet flyr nu de jihadister det en gång självt släppte lös i Afghanistan. Men på ett djupare plan borde imperiets nedgång även medföra en försvagning av den wahhabism – och de liknande rikningar – det så länge direkt och indirekt befrämjat. Maupin har också diskuterat en liknande satsning som den för Centralamerika även i Afghanistan, varifrån ny migration nu kan väntas: en utveckling av Belt and Roads redan existerande China-Pakistan Economic Corridor, som involverar även Ryssland, Indien – och USA.

Ytterst pekar denna typ av åtgärder förstås mot behovet av framväxten av ett nytt världssystem av internationell samverkan, som övervinner såväl kapitalismens som marxismens fel och som formar mer mogna ledare, bortom dagens ofta just genom en alltför ensidig och långt driven populistnationalism – även, i olika former, i andra delar av världen än väst – förnyat trånga horisonter och motiv. Det samtida väst är ju inte heller i allo något allmänkulturellt föredöme, liksom inte heller den realexisterande socialismen var det. En nyskapande modernitet måste förenas med en nyskapande traditionalism. Maupin har, liksom sedan länge de flesta socialistiska länder, omprövat marxismens alltomfattande materialism och religionsfientlighet. Som han påpekar är det idag rentav så att medan de socialistiska länderna normalt insisterar på värdet av religionen, är den så kallade “nya ateismens” ledande figurer militanta försvarare av USA-imperialismen. Men hans omprövning tycks ännu alltför ensidigt bygga på den vanliga inomvärldsliga tolkningen av abrahamismen och Jesus som socialismens föregångare. Övriga dimensioner tycks ännu inte spela någon större roll, och filosofiskt förefaller han i sina analyser ofta tillämpa den dialektiska och historiska materialismen tämligen oavkortad. Man kan kanske säga att någon verklig andlig insikt av den typ som är viktig även för samhällsförståelsen ännu inte präglar hans utläggningar på det sätt som delvis är fallet hos den framstående australiensiska socialisten Caitlin Johnstone. Inget samhällssystem som inte i tillräcklig utsträckning bestäms av den verkliga andlighetens krafter kan, som hon framhåller, i längden bestå; den rena profanhumanismen är, liksom givetvis profanantihumanismen, en ren blindhet, och denna blindhet var en huvudsaklig orsak till den historiskt existerande socialismens nedgång, liksom den i lika hög grad är en orsak till det värre förfall som dagens globalkapitalism i flera avseenden representerar. De filosofiska resurserna för den nödvändiga kompletteringen av Maupins projekt med en för dess syfte adekvat förståelse av de andliga och kulturella dimensionerna är dock lätt tillgängliga.

– – –

Men vilka skulle, i politiskt organiserad form, förespråka denna uppbyggnadens väg som just åtgärdsprogram i invandringsfrågan? De främsta invandringskritikerna, och därmed de som borde vara mest angelägna att finna fungerande lösningar, är förstås populistnationalisterna. Maupin är inte populistnationalist. Och hans förslag är framför allt helt oförenligt med både den amerikanska och den europeiska populistnationalismens nuvarande högervägval. Populistnationalismen ser förstås olika ut i olika länder. I Europa präglas inte minst Alternative für Deutschland av intern spänning orsakad av starkt motstånd mot denna orientering, trots att den där, till skillnad från svenska SD, överensstämmer med partiets ursprung. En utbredd tendens kan ändå konstateras: i flera europeiska länder har populistnationalismen redan bildat regering tillsammans med den gamla högern. I USA kom tendensen att förkroppsligas av Trump. I Sverige har SD, delvis med inspiration från Trump, med sin satsning på högerblocket och därmed kapitalist- och krigsatlanticismen också valt fel sida för denna uppbyggnadsväg som svar på migrationens utmaning. De som för inte länge sedan i så stor utsträckning representerade en legitim folklig reaktion mot den radikala globalkapitalism som högerns konservativa varken kunde eller på allvar ville ifrågasätta och som därför erbjöd ett verkligt alternativ för marginaliserade konservativa, samtidigt som de av samma skäl vann missnöjda väljare från pseudovänstern; de som gjorde en så avgörande insats för att politiskt lyfta problemen med massinvandringen, som förändrade hela debatten i denna fråga – de går nu i fel riktning, går i just denna problematiska högers riktning.

Med detta val blir populistnationalismen mer och mer en vanlig högerpopulism. Världsekonomin förstås i de konventionella marknadstermerna, och satsningar av det här beskrivna slaget framstår som bistånd, något som man generellt är negativt inställd till. På grund av biståndets hittillsvarande ineffektiva och korrupta karaktär i många fall kan denna negativitet även av den utpräglade marknadsliberalismen framställas i slående rättvisetermer, som att pengar överförs “från fattiga i rika länder till rika i fattiga”. Och populistnationalisterna vänder sig givetvis särskilt mot bistånd till länder som vägrar ta tillbaka sina egna migranter. Bland radikalnationalisterna tillkommer rasteoretiska överväganden. Kan dessa länder överhuvudtaget utvecklas? Missförhållandena i vad som brukade kallas tredje världen beror enligt dem varken på några historiskt relativa och föränderliga kulturella faktorer eller på något agerande från västerlandets sida, utan på biologiskt betingad, konstitutiv, intelligens- och karaktärsmässig underlägsenhet hos denna del av mänskligheten. Västerlandets imperialism är tvärtom, som många av dess egna ideologer förr framställde det, och om detta överhuvudtaget anses ha varit möjligt, det enda som höjt den till civilisation. Men det kan alltså lika gärna bedömas så att ingenting överhuvudtaget kan göras åt de rådande förhållandena. Det enda vi bör göra är i så fall att, oavsett ekonomiska relationer, på något sätt hålla dessa människor borta från våra länder.

Det är extrema positioner som förbiser vad som, om än ofullkomligt, i flera fall bevisligen har åstadkommits. Inte främst av det vanliga, hittillsvarande biståndet från västvärlden, dess storföretags investeringar eller IMF:s lån, utan från den annorlunda typ av utvecklingssatsning som det vi här diskuterar i verkligheten representerar. Det är inte så att kapitalistländerna – i samarbete mellan statsmakten och storföretagen – och de globala kapitalistinstitutionerna inte också gjort uppbyggnadssatsningar. Men generellt tycks förhållandet mellan den sig globaliserande västkapitalismen och de länder som blivit föremål för dessa insatser visa att de inte fungerar som de måste för att missförhållandena ska kunna avhjälpas. Kapitalismens grundstruktur gör att också imperialismens karaktäristika i stort måste kvarstå, och resultatet av just det är ofta att förhållandena rentav förvärras; när länderna ifråga uppnår eller eftersträvar politiskt och ekonomiskt oberoende, är det våld och förstörelse som är den enda responsen. Den uppbyggnad Maupin talar om är något annat. Man måste sätta sig närmare in i Belt and Road-tänkandet såväl som Kinas egen utveckling, man måste beakta hur, oaktat många problem, Sovjetunionen, visserligen till stora kostnader för Ryssland, lyckades jämförelsevis väl med uppbyggnadssatsningar i samarbete med de många fattiga och underutvecklade republiker som ingick i den, och man måste studera dess liknande projekt i Mellanöstern och andra delar av världen för att förstå vilken historisk erfarenhet det är Maupin på nytt sätt väger in i sin argumentation.

Högerkonservatismen talar för närvarande många stora ord i Sverige. Men de avgörande, obekväma frågorna måste mer än någonsin ställas. Representerar den överordnade värden eller överordnade irrationella vinstintressen? Tror den på ett nyskapande bevarande eller fortsatt destruktiv förändring? Är den mer än bolagshöger? Står den verkligen för något annat och mer än “liberalism”? Är den för eller mot den ständigt alltmer åsiktsförtrycks-, vålds- och krigsberoende dekadenskapitalismen? Står den på uppbyggnadens eller nedrivningens sida? Och inte mist: vill och kan Reinfeldts gamla höger på allvar lösa problemen med invandringen?

Det finns en marginal inom vilken högern givetvis kan ändra sig i enlighet med en meningsfull konservatism och därmed möjliggöra en verklig, politiskt funktionell parlamentarisk allians med populistnationalismen. Men bortom denna marginal framstår svaren på dessa frågor ändå som uppenbara. Högerns konservatism är en liberalkonservatism som, som sådan, inte kan stå för något annat än det som åtminstone på någon omväg är förenligt med den i väst rådande, alltmer korrupta ekonomiska (o)ordningen. Även de mer distinkt konservativa elementen i dess ideologi tjänar till att legitimera denna ordning. Det är deras oundvikliga funktion. Inte en en enda framträdande offentlig person som vidkänns beteckningen konservativ motsätter sig mig veterligen detta system; inte en enda önskar ett Europa som på allvar börjar frigöra sig från det och spela en egen roll i en framväxande multipolär värld som självständig världsmakt. Vår ekonomi och vår politik anses alltför sammanslingrade med det. Som parlamentariskt organiserad är högern rent konstitutivt ett instrument för dess ekonomiska och geopolitiska intressen, och kan därför inte utgöra något alternativ. Och det är inte minst i migrationsfrågan som detta blir ödesdigert.

Det nya problemet med SD är att de inte längre ens vill i tillräcklig utsträckning dra högern åt annat håll. Det är inte alls fel att SD i den nödvändiga rörelsen bort från den gamla radikalnationalismen även har vidgat och modifierat de enklare och snävare momenten i den äldre populistnationalismen överhuvudtaget, genom att införliva väsentliga element av en utvecklad, filosofisk konservatism som Roger Scrutons. Det är tvärtom ett utomordentligt framsteg, en avgörande korrektion, en högst välkommen fördjupning och utveckling, som även jag själv förespråkat. Detsamma gäller, och i ännu högre grad, den i Uppsala verksamme partiföreträdaren Simon O. Petterssons bidrag att lyfta fram svenska konservativa profiler. Problemet, som det allt tydligare kommit att framstå, är den nya orientering mot och koppling till den existerande högern och därmed atlanticismen som åtföljt denna förändring. Tyvärr är de naturliga såtillvida som konservatismen, sådan den finns representerad i det samtida Sverige, sedan länge helt tillhör det sammanhanget allena. Orienteringen och kopplingen var förstås, som en självklarhet, förhanden även hos Scruton själv. Det är inte minst därför Petterssons svenska historiska motvikt, som för partiet borde vara mer näraliggande, är så viktigt. Den förenas hos honom också med en kontinentaleuropeisk, främst tysk, kulturell och historisk orientering som för partiet är ett lika oundgängligt komplement.

Överhuvudtaget gäller dock att tillägnelsen av en intellektuell konservatism hittills är alltför smal och begränsad, och numera alltmer tycks bestämmas av de krav som ställs av den politiska alliansen med atlanthögern. Det vill säga, att den börjar ytterligare inskränkas och snedvridas i riktning mot den neokonservatism och liberalinterventionism som man tidigare varit explicit kritisk mot, liksom, återigen, mot ett alltmer reservationslöst accepterande av hela det fortfarande västcentrerade ekonomiska system som alstrat den problematiska versionen av globaliseringen. Även i den amerikanska konservatismen finns ju andra och djupare riktningar som själva vänder sig mot den amerikanska imperialismen, och som borde vara långt mer relevanta för ett parti som SD. Jag tänker här förstås inte minst på den riktning som representeras av Claes Ryns så kallade värdecentrerade historicism, men även på vissa traditionella delar av den äldre amerikanska konservativa rörelsen, och inte minst delar av den paleokonservatism som Karlsson tyvärr redan 2015 gick ut med en sakligt problematisk, alltför generell markering mot. Att SD, kommande utifrån, från populistnationalismen, misslyckades med att känna igen vilken amerikansk konservatism som stod i störst överensstämmelse med dem själva, var illavarslande. Det har länge varit i tidskrifter som The American Conservative och Chronicles som vi funnit det levande vidareförandet av det verkligt intressanta och förblivande relevanta i den amerikanska intellektuella konservatismens tradition. Deras svaghet har varit den utsträckning i vilken de i sina spalter kvarhållit den libertarianska falangens representation, men den senaste tiden har denna sida av den konservativa rörelsen börjat kompromisslöst attackerats från en ny, mer distinkt och konsekvent post-paleokonservativ position av framför allt Pedro Gonzalez, inte bara i Chronicles utan också i flera stora media.

Biografi över Tage Lindbom

Tage Lindboms son, Frankrikekännaren Tomas Lindbom, har på egna förlaget Tomas Lindbom Relation publicerat en “personlig biografi” över sin far, I otakt med tidsandan. Den är utmärkt välskriven, med stor förståelse för faderns tänkande, dess bakgrund och dess relevans (som sonen framhåller är mer uppenbar idag än tidigare), och med omsorgsfullt och skarpt återgivna händelser och detaljer av alla slag.

Ingen annan skulle ha kunnat ge denna rundmålning av Lindboms hela sociala och kulturella värld. Boken är oavbrutet fascinerande, på ett sätt som inte störs av ens de kortaste svagare och mer likgiltiga partier.

Tage Lindbom var en av Sveriges viktigaste tänkare, och bokens utgivning är i sig en händelse. Rimligen kommer den också åtföljas av något offentligt releaseevenemang. För min del blir det givetvis nödvändigt att återkomma till den.

I samband med biografin publicerar Tomas Lindbom också nya upplagor av två av faderns viktigaste böcker, Efter Atlantis (1951) och Sancho Panzas väderkvarnar (1962). Alla titlarna kan beställas på www.tagelindbom.se.

Nooshi Dadgostar och vänsterns socialkonservatism

Man bör väl inte hoppas för mycket. Men Nooshi Dadgostar höll ändå, i stort, ett utmärkt Almedalstal, fullständigt fritt från den postmoderna och postmarxistiska kapitalistvänsterns politiska korrekthet. Med rätta framhöll Zina Al-Dewany i sin kommentar att talet även vände sig till SD-väljare. Den förskräckte Timbrodirektören och före detta MUF-ordföranden Benjamin Dousa försökte därför snabbt fastslå att “SD är ju ekonomiskt höger nu”. Det vill säga, att de nu är det som de intressen han företräder, den ekonomiska högern, länge på olika sätt och inte sällan bakom kulisserna har försökt få dem att bli.

Dousa var visserligen tvungen att också ta med det opportunistiska anpassningsmomentet i högerborgerlighetens kooption av SD och befrämjande av det “konservativa” fusionsblocket, och nämna att partiet också står för en annan invandringspolitik. Men det viktiga för Dousa är ju hans ekonomiska politik – den politik som gör att blocket aldrig kan bli konservativt i den mening som åtminstone borde vara SD:s.

Det har ju inte kostat mycket av sådan opportunistisk anpassning för högern för att vinna över populistnationalismen som parlamentariskt och opinionsbildningsmässigt stöd för dess vanliga politik, när man samtidigt genom olika lockbeten och påtryckningar lätt kunnat få den att själv å sin sida anpassa sig. Och när det gäller tron på det “konservativa” blocket handlar det såvitt jag kan se inte bara om SD, utan även om nästan hela den övriga, mer radikala populistnationalistiska alternativsfären, som näringslivet ännu inte vågar och anser sig behöva stödja och föra fram. Om det är någonting som till slut skulle kunna få de hittills missvisande fascismanklagelserna mot SD att börja anta drag av sanning, så är det en in- och underordning som stödtrupp till den gamla kapitalhögern.

SD invaggar sig i övertygelsen om det riktiga i sin blockbildnings- och fusionsstrategi genom att förlita sig på trenden att arbetarväljarna går till högern. Men den helhetliga utvecklingen i västvärlden tycks mig tala för att denna trend blir ytlig och tillfällig. Dessa väljares attityder bestäms mest av att även vänstern ju, sedan länge, på annat sätt är koopterad av samma krafter och därför befrämjar massmigration, mångkulturalism, wokeism.

Allt detta kan förändras, och Dadgostar ser ut som åtminstone en liten indikation på det i Sverige. I Tyskland är Sahra Wagenknecht en långt större. Fler internationella exempel finns, även i USA. Om SD då sitter fast i högerburen kan de snabbt bli irrelevanta.

För att Dadgostar ska kunna nå framgång i hänvändelsen även till SD-väljare (eller åtminstone en icke obetydlig del sådana) torde väl krävas att SD inte omprövar sin feltänkta strategi. Men det viktigaste, det verkligt intressanta och potentiellt historiskt avgörande med henne är faktiskt att hon på allvar strävar efter att förändra sitt parti i sin egen nya och rätta riktning, så att (bland annat) denna framgång skulle bli möjlig.

Redan 2014 uttryckte hon en mycket klart formulerad kritik mot den postmoderna och postmarxistiska dominansen inom vänstern. Hon skrev i Aftonbladet:

“Vad vi ser är en postmodern identitetspolitisk reaktion på den marxistiska idétraditionen.

Vänstern förklarar världen utifrån hur man ser verkligheten. Postmodernisterna skyr alla förklaringar. Det finns inga sanningar, inga objektiva berättelser. Allt är subjektivt och relativt, baserat på egna erfarenheter.

En närmast essentiell självupptagenhet dominerar. Vem är jag och vad gör jag i samhället? Vilken del av min karaktär är viktigast för mig?

Språkbruk, diskurs och bemötande kan uppfattas som minst lika förtryckande som de stora ekonomiska sambanden. Förmodligen kommer ingen annan, som inte är i exakt i samma ställning, att kunna uppleva och se det jag ser. Den kollektiva rörelsen är starkt ifrågasatt, för den kommer aldrig att förstå. …

Den identitetspolitiska maktanalysen är helt skild från vänsterns. För den ligger makten inte i samhällstoppen hos…kapitalägare. Det finns inte en koncentrerad maktansamling att organisera människor mot. Istället menar man, att var och en med ett privilegium är makthavare gentemot en annan i en viss situation.

Normkritiken står i centrum – inte maktkritiken. Den påstådda majoritetsuppfattningen anses förtryckande per se gentemot minoriteten. Men konflikten däremellan är i grunden konstruerad: en maktlös majoritet har inget objektivt intresse av den.

Medan vänstern talar om orättvisan i att en liten elit tjänar pengar på den stora befolkningsmassans arbete, är den postmoderne upptagen med att identifiera skillnader och motsättningar i den stora gruppen och se dessa som huvudfrågan. Kritiken är given: Är det inte viktigare att peka på det som skulle kunna organisera samling mot den förstnämnda maktordningen? …

Identitetspolitikens problem är att den bryter ner frågan om egenintresse till dess minsta beståndsdel och avfärdar solidariska handlingar som missriktad välgörenhet. Marxister har en betydligt bredare definition som ser helheter och kedjereaktioner. Postmodernisterna är mer intresserade av att analysera sitt hatobjekt, majoriteten, normerna, i stället för att hitta allierade för att omkullkasta makten.”

Även om Dadgostars artikel också innehåller en del mer försonliga formuleringar, är detta en kraftfull kritik av strömningar som starkt format också hennes eget parti, strömningar som idag dominerar det. Och det är en lika klar formulering av det alternativ hon ställer upp. Det är denna nya linje som kommer till uttryck i Almedalstalet, liksom för övrigt också i hennes anförande i riksdagen när hon med hjälp av SD fällde Löfven för att stoppa marknadshyrorna. Det hela är anmärkningsvärt och vittnar om ett stort mått av självständighet.

Utsikterna att lyckas kunde synas vara utomordentligt små, givet hennes eget partis långvariga och tilltagande assimilation av de positioner hon vänder sig mot, och naturligtvis mer allmänt den begränsade, konformistiska och amerikaniserade vänsterdebatten i Sverige. Redan för 20 år sedan var ju partiledaren Gudrun Schyman så absorberad i feminismen att hon till slut startade ett nytt parti för att kunna ägna sig uteslutande åt den. Men Dadgostar måste ha uppfattat att en ny utveckling inom vänstern kan skönjas internationellt, som hon kan knyta an till i vad gäller både den kritiska analysen och den positiva teoretiska och ideologiska inspirationen.

Sådant finns dock också i hennes eget partis historia, även om hon där måste gå långt tillbaka. Egentligen måste hon gå hela vägen tillbaka till tiden före C.-H. Hermansson, som blev en banbrytare för den “nya vänstern” i sitt parti, och därmed för postmarxismen. Populistnationalisterna förnekar med högern att det fanns något i den gamla vänstern som gjorde den bättre än den nya, formade som de under hela sitt liv blivit av nyliberalismens epok, och inte minst av det märkligt starka libertarianska inflytandet i deras eget politiska läger. Men framför allt när det gäller just det de missvisande benämner “kulturmarxismen” är det lätt att visa att de har fel.

Ta exempelvis följande kritik från Hermanssons föregångare på partiledarposten, Hilding Hagberg, i tredje delen av Socialismen i tiden (1986), av en av de mest centrala och inflytelserika tänkarna i den komplexa processen av postmarxismens utveckling, Herbert Marcuse (man noterar att översättningar av dennes böcker på Hermanssons tid gavs ut på VPK:s eget förlag):

“Vid ett försök att sammanfatta Marcuses läror kan man precisera några huvudtankar:

Det är inte arbetarklassen utan de revolterande studenterna som utgör revolutionens förutsättning. Endast krafter utanför produktionen kan förändra samhället. Arbetarklassen är numera inordnad, ‘integrerad’, i kapitalistsamhället.

Det är mot industrisamhället, inte mot kapitalismen, revolutionen måste riktas.

Det behövs inte någon organisation därför, kärnan måste vara ‘ungdomens elementära uppror’.

Det innebär att marxismens analys av kapitalismen är oriktig. Istället för att utopin genom marxismen förvandlas till vetenskap är problemet att återupprätta utopier.

De socialistiska länderna kväver frihetshoppet i imperialismens och betongens strömmar. …

Den växande produktionen blir en cancersjukdom på samhället. Den förintar de fria mänskliga behoven och ersätter dessa med andra! Medan man förr kunde beskriva förtrycket som fysiskt lidande, hunger, trångboddhet och otrygghet, består det nuvarande förtrycket i psykiskt, kulturellt och erotiskt lidande!

Vad vill då Marcuse sätta istället? Han ser som revolutionens huvudkraft studenterna, Amerikas negrer och kolonialfolken. Han vill ersätta klasskampen med en kamp mellan generationerna. Han ser inte imperialismen som ett allvarligt problem – han ersätter denna med vad han kallar nykolonialism och placerar Sovjetunionen i nykolonialismens sällskap. I hans framställning tillägnar sig Sovjetunionen västs ideologi. Ty, förklarar han sofistiskt: Sovjetunionen vill höja levnadsstandarden, höja tekniken, föredrar majoritetsprincipen. Den egentliga skillnaden mellan Sovjetunionen och de kapitalistiska länderna är, enligt Marcuse, att Sovjetunionen är ett produktionssamhälle, medan kapitalismens länder är konsumtionssamhällen! …

Han vill också befria människorna från ‘trycket av förnuft och pliktkänsla’.

Han vill ersätta detta med nya mänskliga behov, nya utopier och åstadkomma ett samhälle som skall vara erotiskt sensuellt, medan arbetet skall ge sexuell stimulans. Han finner det bra om dagens demonstrationer avslutas med petting [SAOL: erotiska smekningar utan samlag]!

Många av dessa idiotier analyserades och angreps på sin tid av Marx. Marcuses idéer sträcker sig inte mycket längre än de av Marx nedhånade och angripna. …

Han angriper det goda: förnuft, pliktkänsla, arbetsamhet, utveckling, disciplin och solidaritet och prisar det onda: ansvarslöshet, lättja, den sexuella hållningslösheten, ett rebellerande utan plan och organisation, som bara kan stimulera och understödja de mest spontana krafterna i samhället. Han vill uppmuntra en slags spontanitet à la vulkanutbrott. Hans samhällsideal tycks sluta där kapitalismen började. Hans moralism revolterar mot vad människorna anser nödvändigt för att stävja kriminalitet och hindrar ett organiserat samliv.”

Hagbergs sentida efterföljare som partiledare vill förstås knappast kännas vid honom. Men här finns hursomhelst intellektuella resurser för hennes projekt. I Hagbergs kritik av Marcuse ser vi ett närmast paradigmatiskt uttryck för vad man kan kalla den socialkonservatism som ingalunda var ovanlig inom den paleosocialism som Dadgostar nu ändå delvis försöker återuppta och förnya. Det var en socialkonservatism som också i flera avseenden var en kultur-, värde- och moralkonservatism, eller åtminstone var det i lika hög grad som det som högerns konservativa benämnt med dessa termer, eftersom de genomgående velat eller varit tvungna att förbinda det med kapitalismen.

Inte minst är det – och det följer logiskt ur Hagbergs formuleringar – denna typ av socialism som, fastän själv klassiskt marxistiskt orienterad, under 1900-talet kommit att ompröva den ursprungliga marxismens ateism och alltomfattande materialism. Nästan alla mer egentligt socialistiska länder idag, exempelvis i Latinamerika, bejakar såvitt jag förstår även officiellt religionen; till och med Kinas kommunistparti, som inte i sig gör det, har infört en ny linje av tolerans av, ja stöd för landets olika religioner, kvalificerad endast av villkoret att de inte undergräver partiets auktoritet – en linje i förlängningen av de kompromisser som Mao på 50-talet förstod var nödvändiga. Det största ryska oppositionspartiet, Gennadij Ziuganovs kommunistiska parti som i västmedia alltid förtigs till förmån för USA-stödde liberalen Navalnys jämförelsevis minimala rörelse, är samtidigt ortodoxt kristet, i förlängningen av Stalins justeringar av den tidiga bolsjevismen. Signifikativt nog har Dadgostar gått ut med att hon inte gillar bilden av vänstern som antireligiös.

Både Hagbergs och Dadgostars ord visar tydligt, hur långt de än står från varandra, vad som är fel med begreppet kulturmarxism, med alla de populistnationalistiska och högerpopulistiska försöken att förstå postmarxismen som endast en variant av marxismen, att dölja de avgörande skillnaderna, upphäva den nödvändiga distinktionen mellan dem.

Någon återgång till SKP:s gamla politik i dess helhet kan och bör det givetvis inte bli fråga om. Det behöver inte upprepas att borgerlighetens och liberalismens epok lämnat ett viktigt historiskt arv som socialismen och kommunismen ofta, och på katastrofalt sätt, var oförmögna att på rätt sätt förstå och på nytt sätt utveckla och anpassa. Och att det även i den mån eller i de fall marxismens historiematerialism i sig lett till ett urskillningslöst kulturradikalt förkastande av mänsklighetens samlade traditioner, dess arv även från tidigare historiska epoker, har varit nödvändigt att inte bara avvisa utan motarbeta dem. Dadgostar signalerar i själva verket ingenting som går utöver klassisk socialdemokratisk politik: med S:s fortsatta nyliberala anpassningar, senast inom ramen för det så kallade Januariavtalet, är det fullt tillräckligt att lägga huvudtyngden endast på försvaret av “den svenska modellen” – det som hennes parti på Hagbergs tid närmast definierades av sin opposition mot.

Men det är ett faktum att hela den parlamentariska vänstern i västvärlden under nyliberalismens årtionden på nytt sätt helt enkelt kommit att underordna sig och tjäna den lika katastrofala kapitalismen i dess under denna tid utvecklade nya former eller stadier. Även i V tror man, i stor sett, på den förhandenvarande globalkapitalismens imperialism som ett progressivt – i en mening som ska ha något slags samband med den socialism man tidigare förespråkade – system, ett system som kan leda till de av dem önskade målen. Joe Biden är en hjälte även för dem, liksom Obama och Clinton var det. Därför har alla de pseudovänster-frågor som denna kapitalism satt på agendan kommit att bli de postkommunistiska vänsterpartiernas i lika hög grad som de socialdemokratiska och borgerligas. Alla förenas i samma simplistiska, monotona och ofta falska och avsiktligt verklighetsdöljande retorik om demokrati, mänskliga rättigheter, identitet, feminism, HBTQ och så vidare, hela den politiska korrektheten och wokeismen. Det är i detta sammanhang som Dadgostars klassiska socialdemokrati utan nyliberal postmarxism framstår som på välkommet sätt både radikal och socialkonservativ.

Det är långtifrån säkert att Dadgostar kommer kunna gå vidare på den väg hon valt. Gå vidare med utmaningen av hela detta sakernas tillstånd, eller ens, till att börja med, av detta tillstånd såsom ersättande inte bara den klassiska marxismens socialism utan även den klassiska socialdemokratin. Vi kan mycket snart bli besvikna. Men den vägen finns, och den öppnar sig alltså även i andra västländer. Liksom Sahra Wagenknecht i Tyskland har hon nu i alla fall tagit några steg – om än betydligt färre – på den. Redan detta är utomordentligt betydelsefullt, en verklig nyorientering. För så länge SD förblir lierade med atlanthögern på det sätt de är idag och tycks sträva att i än högre grad bli i morgon, är det faktiskt bara hon som har de realistiska förutsättningarna att förverkliga en seriös socialkonservatism.

I Aftonbladet-artikeln uttrycker hon sig alltså, trots kritiken, på det koncilianta sätt som naturligtvis är oundvikligt i hennes parti som det idag ser ut:

“Stora grupper behöver samsas och hjälpas åt för att nå och känna sig tillfredsställda med slutmålet. Våra erfarenheter kan skilja sig mycket från varandra och vi kan vara djupt påverkade av sådant som inte har något med vår klasstillhörighet och vårt kön att göra.

Arbetarklassen består exempelvis av en hel del identiteter och perspektiv, transpersoner, invandrade och funktionsnedsatta. Ändå vinner vi mer på att ha en gemensam agenda. Bejakare av identitetspolitiken tycks däremot inte känna samma ansvar för idéernas genomförande.”

Och:

“Missförstå mig rätt. Bredden i rörelsen förstärker dess styrka. Många av de förslag identitetsförespråkarna lyfter är och måste vara självklara delar i en progressiv vänsters kamp för jämlikhet. Vi har alla ett egenintresse av det. Men för den som vill genomföra strukturella samhällsförändringar är identitetspolitiken inget verktyg, den ger oss inga svar eller strategier för detta. Istället är det gemenskapen och solidariteten emellan oss människor, oavsett identiteter, som kommer att vara avgörande.”

Typiskt nog är det de i artikeln endast balanserande och nyanserande formuleringarna, inte huvudbudskapet, som Aftonbladet tar fasta på i sin rubriksättning: “Vänsterns styrka är dess bredd”. Det låter som de hela västvärlden översvämmande propagandaparollerna om hur “mångfald är styrka”.

Men denna mångfald är en verklighet, och det finns ingenting överdrivet, extremt, provokativt, förskruvat, sjukt och destruktivt i Dadgostars formuleringar om den, på det sätt som det så ofta gör i kulturlivets och den allmänna debattens vanliga politiska korrekthet och kamp mot normer. På det sätt som så länge har stött bort människor, och verkligen inte bara etniska majoritetssvenskar och européer. Det sätt som skapat en ofta lika radikal och extrem reaktion med nationalistiska och rasistiska förtecken. Det är här man kan hoppas att Nooshi Dadgostars nya linje kan bidra till ett tillfrisknande hos den svenska vänstern, en återgång till och förnyelse av en konstruktiv och positiv socialism bortom nyliberalismen.

Morgan Johansson och förintelseförnekelsen

Justitieminister Morgan Johansson har meddelat att regeringen vill göra det straffbart att “förneka förintelsen”, och att den skall tillsätta en parlamentarisk kommitté för att se över denna fråga. De skäl han anger är att högerextremism utgör ett allt större hot, att sociala medier gör det lättare att sprida felaktig propaganda, och att det snart inte finns några ögonvittnen kvar i livet. “Förintelsen är världshistoriens största brott mot mänskligheten, och det får inte glömmas. De som försöker få världen att glömma och blanda bort korten måste stå till svars.”

Johansson beaktar inga av de starka och nyanserade argument som framförts mot lagstiftning av denna typ av en lång rad prominenta historiker, filosofer och andra – Dr Wiki nämner såvitt jag kan se korrekt Raul Hilberg, Richard Evans, Pierre Vidal-Naquet, Timothy Garton Ash, Christopher Hitchens, Peter Singer, Noam Chomsky och Deborah Lipstadt.

Det centrala i min egen argumentation rörande detta är dels det uppenbara problemet med den definition av begreppet “förnekelse” i detta sammanhang som en juridisk användning av det skulle kräva, dels, och framför allt – även såtillvida som det gör definitionsargumentet överflödigt – de allmänna problemen med att staten och politikerna och inte den så långt möjligt fria vetenskapen skriver historia.

Johansson beaktar inga av argumenten, utan accentuerar i stället det ohållbara genom att introducera den nya vaga formuleringen att de som “driver propaganda i den riktningen“, alltså bara i riktning mot förnekelse, ska kunna åtalas för hets mot folkgrupp. De EU-länder som redan kriminaliserat förnekelse (eller väl, tror jag, i något eller några fall – förskjutande definitionsproblematiken till ett annat men lika vagt område – allmänt trivialiserande uttalanden om förintelsen), såväl som EU-kommissionen och World Jewish Congress som stöder Johanssons förslag, har fel.

Inte ens Margit Silberstein ställde sig entydigt bakom Johanssons utspel i sin krönika i SR:s Godmorgon Världen i söndags. Ingen normal och frisk människa kan annat än dela hennes “rysningar” inför det – nästan otroliga – “ultimata antisemitiska uttalande” hon inleder med att citera: “Jag tror inte att Förintelsen har ägt rum, men jag önskar att det varit så.” Jag har själv hört detta yttras av två amerikanska antisemiter, varav en var en extrem företrädare för Alt Right-rörelsen.

Det är verkligen inte lätt att veta hur man ska förhålla sig till sådana personer. “Vad får man säga? Hur mycket antisemitism och rasism tål yttrandefriheten?”, frågar Silberstein, som fullt begripligt är angelägen att föra vidare denna “ständigt pågående diskussion”. I flera avseenden är den utan tvekan alltid principiellt viktig.

Men hon ger Deborah Lipstadt sista ordet. “Det förbjudna kan vara lockande säger hon. Och hon befarar att förnekarna skulle kasta tillbaka att vi andra är fega och inte har på fötter att bemöta dem.” Det är ett av argumenten. Men det viktigaste är alltså det jag försökt framhålla. Antisemitiska “ulvar i fårakläder” som bara “framtonar som anständiga forskare och historiker i den akademiska världen” är en sak. Men Margit Silberstein kan ju inte rimligen mena att alla forskare och historiker i den akademiska världen som kommer fram till resultat rörande förintelsen som strider mot en definition av den typ som Johansson i åtminstone i tillräcklig utsträckning måste fastslå, är sådana. I verkligheten har inom det etablerade forskningen alltid funnits olika uppfattningar både om hur många som förintades och om vilka metoder som användes för det ohyggliga syftet.

Populistnationalismen och självständigheten

Det är viktigt att förstå det nya i de senaste årtiondenas populistnationalism. Visserligen fanns enstaka personella kopplingar till de minimala radikalnationalistiska, fascistiska och nazistiska grupperna. Men detta var marginellt. Vad som både objektivt och enligt dess egen självuppfattning och egna program definierade den nya populistnationalismen, vad som gav den dess enorma kraft, dess genomslag och förankring i en bred opinion, var helt nya historiska förhållanden.

De senaste årtiondenas populistnationalism var något nytt, en självständig politisk kraft, framvuxen som en spontan reaktion mot följderna – massinvandring, mångkultur, politisk korrekthet – av den globaliserande kapitalism som både högern och vänstern tjänade. Även om den i sig var otillräcklig och i mycket felaktig i den mån den artikulerades som ideologi, möjliggjorde den en riktig kurs mot frihet från de allra mest destruktiva krafterna som kommit att dominera politiken från höger till vänster.

Populistnationalismen, och nationalismen överhuvudtaget som helhetlig politisk ideologi, är förvisso en politisk och kulturell regression. Men den är också en oundviklig reaktion mot den regression som är nyliberalismen och dess konsekvenser, och en nödvändig sådan eftersom det inte längre finns någon annan. Motståndet mot den ansvarslösa invandringspolitiken och dess följder, den mot den egna kulturen urskillningslöst riktade multikulturalismen, och vår tids nya och förfelade politiska korrekthet, vad som idag, i den oavbrutet intensifierade amerikaniseringen, blivit “wokeismen”, var det legitima och viktiga i populistnationalismens program.

Några nationalister i SD hade ett jämförelsevis vitt perspektiv och förstod betydelsen av en sammanhängande politisk och ideologisk åskådning. Man kände, när man läste det på 00-talet gällande programmet, att det, trots vissa oformligheter, var en produkt av en grupp seriösa och mer eller mindre intellektuella personer som suttit och knåpat med det under många år. Även deras vision var otillräcklig, men den var jämförelsevis genomtänkt och konsekvent, och kunde lätt ha justerats och byggts vidare på. Den förtjänade det.

Populistnationalismen byggde i denna form på många sunda värderingar och prioriteringar. Det var en god utgångspunkt. Genom att modifieras, kompletteras och utvecklas till en ny typ av socialkonservatism med hjälp av vissa bestämda filosofiska traditioner, kunde det viktiga och legitima i den populistnationalistiska impulsen ha anknutits till och upptagits i en europeisk intellektuell kultur.

På Reinfeldts tid var det lätt att få intrycket att det var en fullt realistisk möjlighet att SD skulle kunna utveckla en sådan ny och självständig typ av socialkonservatism, och därmed inte eftersträva en allians med den gamla högern. Genom en sådan ideologisk förstärkning skulle den ha alla förutsättningar att konsolideras och vidareutvecklas som en självständig politisk kraft. Fortfarande betonar partiet ibland hur det skiljer sig från borgerligheten genom sin socialkonservatism. Det visar att det fortfarande fanns en medvetenhet om en egenart och om behovet av självständighet. Problemet är emellertid att partiet som helhet saknat verklig förståelse och verkligt engagemang för det som ligger utanför en enkel, symptomreaktiv agenda.

För länge sedan gjorde Åkesson det uppmärksammade uttalandet att det egentligen skulle vara tillräckligt för honom om de andra partierna åstadkom det som var hans enda mål: att minska invandringen. Man måste förstå den fulla innebörden av detta uttalande. Det är i hög grad dess snäva fokus som förklarar partiets nuvarande vägval. Åkessons enda mål har varit det enda som partiets verkliga engagemang gällt. Och det har varit otillräckligt för att bygga upp ett så att säga klassiskt politiskt parti med distinkt, helhetlig politisk förståelse och ideologi, ja ett parti som är en del av en självständig politisk folkrörelse, och som motsvarar nya politiska nödvändigheter och intressen av historisk betydelse. Tio år efter att jag först bemötte kritiken mot “enfråge-” och “missnöjespartiet” utifrån förståelsen av den potential för politisk och ideologisk utveckling jag identifierade, måste det konstateras att dennas förverkligande lämnar mycket övrigt att önska.

Populistnationalismens egna, ursprungliga, med varandra nära förbundna och från varandra oskiljaktiga politiska frågor förblir givetvis centrala. Men inte heller de kan tillräckligt förstås och hanteras inom populistnationalismens egen begränsade åskådningsmässiga ram. Perspektivet måste vidgas på ett sätt som också vidgar den centrala politiska agendan. Men en vidare politisk agenda är nödvändig också av andra skäl än att populistnationalismens ursprungliga programpunkter i verkligheten kräver den.

Centralt i den här problematiken är, som jag förstår det, att de flesta SD:are inte uppfattar den utsträckning i vilken populistnationalismen är en legitim reaktion mot nyliberalismens följder. Det vill säga, att de inte tillräckligt förstår de verkliga orsakerna till de missförhållanden de vänder sig mot. Att socialdemokraterna exempelvis befrämjat massinvandringen eftersom den gett dem ökat väljarstöd motsäger – givet socialdemokratins eget väsen – inte det faktum att den, bland mycket annat, är en motsvarighet till kapitalisternas import av strejkbrytare i början av 1900-talet.

Det är de ursprungliga och konstitutiva bristerna ifråga om denna förståelse som gjort att partiet i så stor utsträckning, trots Åkessons verbala protester, kunnat anpassa sig till den borgerliga högern, kunnat inordna sig i det förenklade och föråldrade parlamentariska höger-vänster-spelet, och därmed uppge sin nya, självständiga och autentiska karaktär. I stället för en seriös, ny socialkonservatism med kritisk front mot såväl den gamla högern som den nya postmoderna, postmarxistiska vänstern, en dubbel front som det för tio år sedan verkligen såg ut som om man kunde hoppas på, ersätter man nu den tidiga formen av tvetydig populistnationalism med inordning i just den gamla vanliga högern.

Inte bara i Sverige utan i hela Europa har de populistnationalistiska partierna varit ovilliga och oförmögna att utveckla sin politik och ideologi med tillräcklig självständighet, och allra minst en vision just för ett på världsscenen självständigt och enat Europa. De har exempelvis vägrat förenas i en stark, gemensam grupp i Europaparlamentet, och därmed så effektivt som möjligt arbeta för grundlig reform av det atlanticistiska EU eller, om nödvändigt, ett nytt, alternativt Europasamarbete utanför EU. I stället börjar de flesta enas just i anslutningen till den gamla vanliga atlanthögern, och därmed ge upp sin potentiellt lovande identitet som en självständig opposition. Det är inte bara SD som, i stället för att fullfölja denna viktiga historiska roll, har börjat kompromettera sig genom vad Mattias Karlsson uttryckligen kallar en fusion med etablissemangshögern. Den långtgående trumpismen var ett viktigt steg i denna riktning.

Genom att bilda block med högern uppger SD populistnationalismens karaktär av legitim reaktion mot nyliberalismens följder. Man anpassar sig till och kompromissar med just de mest destruktiva krafter som den egna ursprungliga impulsen så starkt uppreste sig mot. Med stort om än fortfarande ibland dolt stöd från etablissemangshögern i vid mening reduceras man till en populistisk version av denna, med en ytlig och simplistisk frontställning mot en alltför generaliserad “vänster” som ges skulden för allt.

Det är utan tvekan begripligt och i högsta grad siginifikativt att arbetarväljare idag på grund av arten av den samtida vänstern går över inte bara till populistnationalismen utan till högern. Och att högern i sin tur anpassar sig till dem. SD gör rätt i att ta fasta på detta. Men det går inte att förlita sig på detta som en bestående utveckling på lång sikt. Man måste gå djupare i analysen av dess orsaker. Och den nödvändiga internationella och framför allt den interkontinentala utblicken visar den utsträckning i vilken man här riskerar att fastna i en provinsialism.

Arbetarväljarnas högersväng beror på en vänster som blivit alltmer främmande i termer av såväl dess politiska innehåll som dess klassmässiga sammansättning. En kapitalets vänster som bara fullföljer en annan, indirekt strategi från samma krafter som högern trots sina tillmötesgåenden i verkligheten givetvis aldrig kan överge. Tvärtom går den mer än gärna arbetarväljarna till mötes: inte minst genom den parlamentariskt organiserade populistnationalismen erbjuds man ju nu möjligheten att, med endast små eftergifter, direkt vinna över dem till och mobilisera dem för stor-, monopol- och finanskapitalets oförändrade sak.

Med högerfusionen går det löftesrika i populistnationalismens spontana begynnelse förlorat. SD har redan blivit självmotsägande: den nya delen av politiken omöjliggör i avsevärd utsträckning det som var viktigt i den gamla. Och särskilt om väljarna får bevittna ett förhastat, faktiskt regeringssamarbetes ytterligare kompromisser, ja nederlag, torde den hittillsvarande oemotståndliga växten som en ny, självständig kraft som vinner lika många väljare från vänster som höger avstanna.

För blockbildningens syfte och med Karlssons satsning på tankesmedjan Oikos har man nu valt att tala endast om konservatismen i allmänhet, och inte bara en socialkonservatism. Det möjliggör alliansen med de liberalkonservativa. Men förutsättningen för att kunna verka för någon meningsfull konservatism överhuvudtaget idag, en de överordnade värdenas konservatism, är att man gör mycket skarpare distinktioner gentemot den vanliga högern ifråga om begreppets definition. Karlssons tillägnelse av delar av Roger Scrutons konservatism har i sig ett betydande värde som en del av SD:s nödvändiga ideologiska fördjupning. Men den har även bidragit till den felaktiga slutsatsen att också en politisk allians med den gamla vanliga högern är rätt väg. När man studerar de stora konservativa tänkarna finner man en rikedom av visdom av den typ vänstern saknar. Men när man kallar sig konservativ i den politiska debatten hamnar man i ett högersammanhang där otrolig dårskap råder. Konservatismen måste frigöras från den gamla högern, på samma sätt som socialismen måste frigöras från den nya vänstern.

Det är framför allt när det gäller förståelsen av den internationella politikens avgörande frågor som det visar sig att den konservativa ideologiska utvecklingen inte inneburit någon minskning av den fatala inskränktheten. En del av den populistnationalistiska alternativsfären sveper nu helt enkelt in sig i sin populistnationalism för att slippa förstå dem: “Det är så långt bort”, “det berör inte oss”, “vi har inga intressen där”, “folk har så olika åsikter om det så det skulle bara bli problem”. Förvisso har nationalkonservatismen viktiga poänger i kritiken av den abstrakt-rationalistiska och pseudomoralistiska universalismens globala engagemang. Men det går inte att bedriva seriös politik genom att avskärma sig från världen. Det är populism och nationalism i sämsta mening att undanhålla väljarna världspolitikens innebörd för oss i syfte att vinna fler av dem.

Och i själva verket är situationen än värre. Vad SD gör är rentav att de överger det giltiga i nationalkonservatismens skepsis på detta område för att i stället ta felaktig, ensidig ställning i de här frågorna. Akut problematisk är här SD:s allt närmare försvars- och säkerhetspolitiska anslutning till högerns NATO-linje, som går direkt emot särskilt just Sveriges verkliga intressen, och inte bara på lång sikt. Givetvis sker det som en oundviklig del av anpassningen i högerblocket. Inte minst kopplingen genom Oikos till vissa amerikanska konservativa tankesmedjor pekar här i fel riktning. Tvärtemot den alltmer dominerande, tröttsamt förutsägbara konventionellt-borgerliga propagandan borde SD orka våga börja på nytt sätt problematisera de ensidiga banden till den imperialistisk-globalistiska atlanticismen och i stället verka för uppbyggnaden av ett självständigt europeiskt samarbete.

Den nya, kortsynta och, som många torde misstänka, av lättsinnigt maktintresse betingade högeranpassningen riskerar att reducera populistnationalismen till meningslöshet. Att tro att det går att uppnå de legitima ursprungliga politiska målen, att det överhuvudtaget finns en lösning, en framtid, inom ramen för en fortsatt global konsolidering av den imperialistiska atlanticismens system, är en illusion, en blindhet. Genom den nya osjälvständigheten riskerar det som är av värde i populistnationalismen att gå förlorat i en historisk återvändsgränd.

Högern och konservatismen

Allt det som nu skrivs om konservatismen, och av vilket mycket utan tvekan i andra avseenden äger stort värde, förefaller mig missa, för att inte säga dölja, det som Sven-Eric Liedman en gång korrekt identifierade som konservatismens essens: avvisandet av jämlikheten.

Konservatismen är antingen ett försvar för ett rådande eller tidigare rådande klassamhälle, eller en som vägledande norm uppställd, historiskt inspirerad idealbild av ett sådant. Försvaret för objektiva kulturella, moraliska och andliga värden är i konservatismen oundvikligen ett försvar för en värdenas hierarki, som är oupplösligt förbunden med en social hierarki. Det är primärt detta som är det specifika och definierande i konservatismen. Oavsett hur vi uppfattar de faktiska klassformationerna i västerlandets historia, utgör själva denna princip också mycket av det viktiga och intressanta i den. Alla må ha erkänts som lika inför Gud, men denna världens ordning var en av Gud etablerad rangordning, som avspeglade grader av värden. De högre klasserna (tidigare ständerna) var numerärt mindre och representerade högre värden.

En stor spänning finns givetvis mellan de historiska klassamhällenas verklighet och de idealiserade bilderna. Det blir som mest tydligt i vissa av den så kallade traditionalistiska skolans representanters affirmation av de förra som i hög grad, som hos Evola, motsvarande varna-systemet som ur-norm. Särskilt av det skälet att de avvisar historiematerialismens sanningar leder det till absurda slutsatser inte minst ifråga om modernitetens klasstruktur.

Även de burkeanskt traditionalistiska, borgerliga versionerna av den konservativa modellen av till social hierarki kopplad värdehierarki, vilkas inspiration begränsar sig till den europeiska historien, blir ofta missvisande helt enkelt på grund av den historiska verkligheten. Dessutom saknar grunden för de nödvändiga ideella justeringarna ofta filosofisk klarhet, ja den judisk-kristna traditionen, med dess speciella eskatologiska perspektiv, skänker den även en teologisk oklarhet. Ett avsevärt mått av suggestiv impressionism, och ett avgörande mått av selektiv konstruktion ur en komplex och motsägelsefull historisk mångfald, blir följden.

Men det väsentliga är att konservatismen alltså hävdar att ojämlikheten är något mer än ett resultat av olika tillstånd i produktionsförhållandenas utveckling. Och trots det ofta tvivelaktiga i dess historiska inspiration och det oklara i dess ideella filosofiska och teologiska motivering kan, om vi överhuvudtaget erkänner verkliga, historiskt givna värden, en någorlunda konsekvent konstruerad modell ändå ha en betydelsefull roll, inte minst som kritiskt perspektiv. För hur vi än ställer oss till frågan om den reella relationen mellan de på ett eller annat sätt historiskt inspirerade objektiva värdena och samhällsstrukturens faktiska historiska mönster, kan genom denna modell från konservativt perspektiv problemen inte bara med dagens vänster utan i lika hög grad med dagens höger belysas.

Om vi kan identifiera en sann värdehierarki på det sätt konservatismen försöker, kan vi också legitimt hävda nödvändigheten eller önskvärdheten av dess bestämmande samhälleliga inflytande, även under modernitetens villkor. Men denna samhälleliga tillämpning visar då att konservatismen, tvärtemot dess vanliga beskrivning som en den härskande klassens ideologi, i marxistisk mening, är oförenlig med dagens höger. Det blir uppenbart i vilken utsträckning det kapitalistiska systemet, såsom idag vidmakthållet, och den klass och den personlighetstyp som uppbär det, motsäger värdehierarkin, utgör en revolutionär inversion, ursprungligen i mycket möjliggjord av jämlikhetsideologin. Detta är verkligen inte den första historiskt givna “avvikelsen”, men det är den som präglar vår tid.

Vad det sedan mycket länge alltid primärt handlar om hos högern, oavsett vad den i övrigt ibland säger sig tro på, är kapitalismens försvar, och en förhärskande kapitalism strider principiellt mot den postulerade värdehierarkin. Det är uteslutande inom ramen för ett försvar för kapitalismen som högern ibland i någon mån kan tillåta och stödja en konservatism som talar om annat, om kultur, etik, tradition, historia, religion – om vad vi här kallar värdehierarkin. Om de som idag representerar den konservatism som talar om annat drog slutsatsen om dess oförenlighet med kapitalismen, skulle de flesta av deras finansieringskällor sina.

Men den konservatism som konceptualiserar denna höger, en konservatism i den enklaste betydelsen av försvaret av de förhandenvarande förhållandena, saknar intresse till följd av den uppenbara motsättningen till de dimensioner av värdehierarkin som den utelämnar. Det väsentliga i konservatismen finner vi därför i dess tidigare former, där den försvarar aspekter av dessa nu utelämnade dimensioner, vars samhälleliga manifestationer ännu ej helt förflyktigats och profanerats, så att säga, där de “brokiga feodalband” ännu inte helt slitits sönder, som “band samman människorna med deras naturliga ledare”, där andra band än “det nakna intresset, det känslolösa ‘kontant betalning’” kvarstod, där “det fromma svärmeriets heliga rysning, den ridderliga hänförelsen och det spetsborgerliga vemodet” ännu inte helt dränkts i “den egoistiska beräkningens iskalla vatten”, och där “de talrika lagstadgade och välförtjänta friheterna” ännu inte helt ersatts av “den samvetslösa handelsfriheten”. 

Man kan alltså, föreslår jag, hämta från konservatismen delar av den allmänna uppfattningen om den i verkligheten – inklusive en högre verklighet – förankrade värdehierarkin, och, när det är nödvändigt, frigöra den från begränsningarna i dess skiftande reella manifestationer i västerlandets historia. Vad man då, och med hjälp av de filosofiska riktningar jag försökt ansluta mig till, i förening med vad som kallats den “stora andliga traditionen”, når fram till är vad som kan kallas en de “överordnade värdenas” konservatism.

Den ur historiematerialismen springande kulturradikalismens blindhet ligger ju i oförmågan att åtminstone tillräckligt urskilja något “tidlöst” giltigt i kulturtraditionen, en rikedom av mänsklig insikt och värden som transcenderar de klassbundna historiska omständigheterna. Det är ett sådant arv som utgör grunden för det legitima i konservatismens nu bortglömda hierarkiska tänkande. Denna grund förblir, rätt förstådd med hjälp av de perspektiv jag antytt, hållbar även i beaktande av de reella historiska klasstrukturernas icke-normativa verklighet. De överordnade värdenas konservatism förmår rädda och bevara detta. Men den förmår det utan att behöva ignorera historiematerialismens delsanningar, och står även av detta skäl i motsats till dagens ohistoriska höger, nyliberalismens höger.

Den gamla liberala borgerlighetens typ av höger var en så att säga naturlig historisk produkt, en oundviklig historisk följd av, ett nödvändigt stadium i den historiska utvecklingen. Så är inte på samma sätt fallet med den “postsocialistiska” kapitalismens höger. Den framstår inte bara som en regression ur det perspektiv, och med de kriterier, som bestämmer modernitetens framstegsuppfattning, utan också som en fortsatt inversion av en värdebaserad normativ hierarki av den typ som den mer egentliga konservatismen en gång försvarade.

Denna uppfattning kunde tidigare bestridas på den grunden att kapitalismen inte var det senaste sociala och politiska systemet, utan att den börjat efterträdas av socialismen. När den senare sågs som ytterligare ett steg bort från den hierarkiska normativiteten, ett ytterligare stadium i dennas inversion, kunde det legitimt hävdas att högern även i försvaret för kapitalismen i högre grad försvarade denna normativitet.

Traditionalister hävdar fortfarande detta. Men om borgerliga konservativa gör det, måste de bli långt striktare traditionalister, och därmed plötsligt släppa de vanliga borgerliga kriterierna. Detta kan inte ske på trovärdigt sätt, eftersom de, som borgerliga, en gång var revolutionärer och nu söker frysa sin postrevolutionära ordning som tidlös norm och historiens slut. De förbiser, ja de förnekar givetvis, att socialismen också var en naturlig historisk utveckling inom ramen för modernitetens verklighet, en nödvändig historisk följd av samma allmänna faktorer som gav upphov till kapitalismen. I detta har de förstås fel i samma mening som en försvarare av den feodala ordningen under modernitetens epok “har fel” i avståndstagandet från den borgerliga revolutionen. Detta är ett faktum man måste förhålla sig till även om man, utifrån en “mjuk” traditionalism, endast bejakar en alternativ modernitet.

“Hårda” traditionalister avvisar förstås hela den moderna vetenskap och utvecklingslära som historiematerialismen bygger på, och hävdar att vad som i västerländska termer snarast liknar den feodala ordningen existerat under ofantliga tidsrymder, att historien i själva verket är ett gradvis förfall under en följd av yugas, tills, genom vad som beskrivs som ett “cykliskt återvändande”, den första tidsålderns tillstånd, där de ursprungliga värdehierarkin i sin helhet är förhärskande, inträder igen.

Denna syn skiljer sig från den typ av konservativ reflektion som ägnats betingelserna för en värdehierarkins och en denna motsvarande social ordnings återetablering, ytterst i grunden en andlig kulturs återetablering, inom ramen för moderniteten, även genom ett gradvis “återvändande”. Delar av detta har varit ett tema också hos konservativt-revolutionära och fascistiska tänkare, vars affirmation av modernitetens materiella (främst teknologiska) sida varit mer fullständig.

Men det finns ingen väg till en i social stratifiering manifesterad eller återspeglad värdehierarki som leder “tillbaka”, via en fullt återupprättad borgerlig-kapitalistisk kultur. En sådan väg inte bara strider mot arten av modernitetens nuvarande betingelser och fortsatta materiella utveckling, utan omöjliggörs också av den faktiska, icke-normativa historiska verkligheten. Det blir en väg till fortsatt inversion av värdehierarkin.

Borgerliga konservativa kan inte öppet försvara den kapitalistiska restaurationen i hierarkiska termer. Den stiliserade historiska idealbildens sociala differentiering måste omformuleras som horisontal sidoordning, som hos Hans Zetterberg. Modernitetens affirmation, även i mer måttfull form, är oförenlig med en återvändandets väg, ja noga taget även med den borgerligt-kapitalistiska hegemonins bevarande i dagens form.

En annan väg än det omöjliga, ohistoriska återvändandet är nödvändig för det förnyade erkännandet av värdehierarkin: en nyskapande traditionalism inom ramen för en postkapitalistisk modernitet. Det är ett långsiktigt projekt, men det äger den realistiska egenskapen att det kan acceptera modernitetens bejakande i de avseenden som i sig själva åvägabringar den kapitalistiska hegemonins överskridande, det vill säga för värdehierarkins egna syften. Först i en sådan ordning, där den politiska makten åter överordnas den ekonomiska, kan “marknaden”, en begränsad marknadssfär, erhålla ett värde som kan accepteras som en – underordnad, icke-jämlik – del av värdehierarkin.

Den så kallade realexisterande socialismen må ha varit historiskt prematur och på flera sätt problematisk, men den postsocialistiska kapitalismen är alltså till största delen en artificiell och tvångsmässig regression. Och efter flera årtionden av nyliberalism är det idag uppenbart att kapitalismen, med dess vidhängande “liberala demokrati”, är mer destruktiv för vad som kan accepteras som en konservatismens värdehierarki än den historiska socialismen var. De supranationella företagens, bankernas och fondernas ekonomi har vid det här laget också definitivt vederlagt de nygamla argument för kapitalismen som sådan, som kunde framstå som plausibla ännu på 80-talet.

De som idag kallar sig konservativa och försvarar den nyliberala kapitalismen, som skapat oerhörd ojämlikhet, kvarhåller alltså inte, eller förbigår åtminstone i sin argumentation, konservatismens avvisande av jämlikheten. Men det finns givetvis ingen motsägelse i detta. Den nyliberala kapitalismen har ingenting att göra med konservatismens ideella värdehierarki. Dess ojämlikhet är tvärtom en följd av dennas förnekande, dennas inversion.

Trots de starka romantiska och utopistiska inslagen kunde den tidiga arbetarrörelsen naturligtvis övertygande beskriva socialismen som ett högre samhällssystem än den låga, krassa, kring penningen, vinstintresset och ägandet centrerade kapitalismen. Ja, trots marxismens teoretiska materialism kunde även marxister trovärdigt beskriva socialismen och kommunismen som mindre materialistiska i praktisk mening. Folkbildningen och de allmänna framsteg som även skulle vara humanistiskt-kulturella gjorde dem överlägsna i idealitet. Det var detta som gjorde en Tage Lindbom till socialist.

Med de västerländska regeringarna som mer än någonsin reducerade till den globaliserade monopol- och finanskapitalismens instrument, har denna, parallellt med den fortsatta imperialistiska aggressionen, nu börjat förvandla västvärldens länder till låglöne- och polisstater. För att vara meningsfull måste konservatismen frigöras från den höger vars väsen är det fortsatta upprätthållandet av detta system. En konsekvent konservatism är oförenlig med högern.

Lundberg och postmodernismen

Johan Lundberg förtjänar erkännande för att han fortsatt göra bra saker efter Axess-debaclet. Med “fortsatt” menar jag att Lundberg gjorde bra saker före Axess-debaclet, och att han nu gör det igen, efter det. Debaclet i sig var givetvis inte bra.

Till det bra hör hans förra året utgivna bok När postmodernismen kom till Sverige. Dock är det från mitt perspektiv också så att det bra, det förtjänstfulla, rör sig inom de gränser som sätts av det jag två år efter debaclet tog upp som allmänna invändningar rörande borgerligheten och postmodernismen.

Inte minst det jag där säger om den otillräckliga uppfattningen av förhållandet mellan romantiken och upplysningsrationalismen aktualiseras i Lundbergs bok, eftersom dess huvudperson, Horace Engdahl, särskilt intresserat sig för romantiken. Ja, ett större och fördjupat grepp om romantiken och upplysningsrationalismen som sådana, om hela modernitetens centrala kulturella dynamik, är, föreslår jag, vad som krävs för att verkligen förstå vad Lundberg något förenklat uppfattar som Engdahls postmodernism – och även den typ av kritik som Lundberg själv representerar. Hans diskussion av den egentliga poststrukturalistiska filosofin och litteratur- och språkteorin, som han utgår från såsom tillämpad av Engdahl, och från vilken han sedan med hjälp av begreppet postmodernism tar ett språng till politiken, är mycket kortfattad och därmed oundvikligen ensidig och förenklad. Lundberg tycks inte ha hörsammat Anders Olssons till litteraturforskare och kritiker riktade, uppfordrande konstaterande vid början av 80-talet, att man måste ha gått igenom strukturalismen. Det viktigaste i Lundbergs definition av postmodernismen, som också tycks vara vad hans huvudsakliga kritik gäller, är att den förnekar att det finns ett “rent seende”. Men han ser inget behov av att förklara vad ett rent seende är och hur det är möjligt. Därmed blir kritiken ytlig.

Eftersom Lundberg har det gemensamt med Engdahl att han skriver helt inifrån den nämnda dynamiken, från en relativ pol i modernitetens konstitutiva dialektik mellan rationalism och romantik, är det tyvärr mycket han inte uppfattar. Horisonten borde vidgas utöver dessa gränser. Men inom dessa gränser gör Lundberg nu alltså en viktig insats. Jag följde skeendet vid början av 80-talet på ganska nära håll, och bokens beskrivning och analys stämmer i stora drag; de påminner mig om och bekräftar den bild av Engdahl jag då fick. Själv har jag bara vid några få tillfällen kommenterat Engdahl. ‘Borgerligheten och postmodernismen’ är ett sådant; inlägget Dylan och akademien ett annat.

Lundberg är medveten om att Engdahl förefaller i viss mån ha ändrat sig på senare år (vid det här laget sedan ganska många). Och ändringen har även tagit sig andra och bättre uttryck än dem jag tog upp i inlägget om Dylans Nobelpris. Jag anade ett sådant i Nobelpriset till Handke, och skrev kort även om det. Även hans försvar för en kulturkonservatism, hans lysande artikel om sin gamle handledare Tigerstedt i Axess 2011 (strax före Lundbergs debacle), och så vidare, hör naturligtvis till dessa bättre uttryck.

Boken är, liksom de flesta av Lundbergs tidigare, utgiven på Timbro. Det är en svaghet. Visserligen har Timbro gjort en hel del bra. Och personligen hade jag bara goda erfarenheter av dem som arbetade där, på den tiden då jag hade relativt mycket kontakt med dem. De var alla påfallande trevliga. Men Timbro är “näringslivets” propagandacentral. Ax-stiftelsen har, till skillnad från Timbro, lindat in sin politiska opinionsbildning i mycket som liknar vanligt mecenatskap, ofta på hög kulturell nivå. Timbro är, jämförelsevis, mer den så att säga direkta, enkla, råa propagandan.

Det är förstås helt naturligt att, utöver de egna anställda, opinionsjournalister med nyliberal inriktning publicerar sig där, och väl inte heller alltid någon självklar nackdel för nationalekonomer, statsvetare och vissa andra akademiker, om det sker i begränsad utsträckning. Men när det gäller kulturen och den litterära världen är det litet annorlunda. Lars Anders Johansson var anställd av Timbro, de böcker han gav ut där var Timbroprojekt. Men när andra i kulturlivet och vid humanistiska universitetsinstitutioner huvudsakligen publicerar sig där, börjar det se litet märkligt ut. Skillnaden mellan en tankesmedja och ett så att säga “riktigt förlag” är där viktigare, medvetenheten om den, om dess innebörd, större. En central uppgörelse med en dominerande riktning och ledande personer inom svensk litteratur och litteraturkritik under flera årtionden förlorar tyngd genom att publiceras av en snävt politisk-propagandistisk tankesmedja i stället för ett riktigt förlag. Det kan därför endast försvaras av att Lundbergs bok inte går särskilt djupt filosofiskt, även om den förvisso mobiliserar relevanta kulturhistoriska perspektiv. Också den har i mycket den allmänna karaktären av ett politiskt inlägg, och inte bara i dess senare del, som ägnas postmodernismens direkta politiska inflytande, bortom 80- och 90-talens litterära strider och kultur..

DN och AB publicerade förbluffande svaga sågningar. Med ovanstående reservationer, inom de ovan angivna gränserna, har Lundberg på det hela taget rätt, är hans analys och kritik i det väsentliga riktig. Trots otillräckligheten i den upplysningsrationalistiska ståndpunkt han försvarar, och i förståelsen av dess djupare förhållande till romantiken, träffar Lundberg rätt i analysen av Engdahls uppfattning av romantiken, ja i analysen av hela postmodernismen i termer av romantiken.

Göran Greider säger att han “redan från början” identifierade Engdahl som “en mycket konservativ man som i det postmoderna tänkandet såg ett sätt att rädda en traditionell och elitistisk kulturkonservatism”. Denna tolkning kunde avlägsna den motsägelse som tycks uppkomma genom Engdahls tydliga uttryck för kulturkonservatism under senare tid, behovet att förklara dessa med att han ändrat sig. Vad som kunde tala för den är hans och Kris-kretsens djupgående studium av Gadamer, som resulterade i den ambitiösa, av Engdahl redigerade antologin Hermeneutik (1977). Men det finns några problem med den.

För det första naturligtvis postmodernismens natur i sig, inte bara i dess bortom poststrukturalismen vidareutsvävande manifestationer, utan även i den kontinuitet med poststrukturalismen som det här allena kan vara fråga om, och sådan Lundberg i stora drag, med förenklingar som man kanske kan säga är delvis ursäktliga i beaktande av hans specifika syfte, korrekt beskriver den. Greider kopplar den, i mycket helt riktigt, och i strid mot Lundbergs förståelse, till nyliberalismen. Lundberg kopplar den till den vänster han tror att Timbro bekämpar, och förbiser att den i lika hög grad är historiskt förbunden med nyliberalismens offensiv mot marxismen. Men i själva verket motsäger Greiders koppling också dennes egen tolkning. Greider nämner särskilt 90-talet, när han och Engdahl båda var knutna till men också motståndare i litterära frågor på DN:s kulturredaktion. På 90-talet hade emellertid motsättningen mellan nyliberalism och kulturkonservatism blivit uppenbar.

För det andra förbises i tolkningen av Engdahl som “redan från början” och i största allmänhet “mycket konservativ” att denne började som marxist. 1978 utgav Engdahl på Röda Bokförlaget en utmärkt översättning, med sin egen utförliga och initierade inledning, av den tjeckiske marxisten Karel Kosíks Det konkretas dialektik. För bara några år sedan förklarade han att han under Kris-tiden liksom de andra i redaktionen var marxist, och, märkligt nog, att han då inte såg någon motsägelse mellan detta och den poststrukturalism som tidskriften introducerade. Andra mer eller mindre marxistiska tänkare uppmärksammades som jag minns det av Kris. I själva verket byggde Kris-kretsen bara vidare på den breda introduktion av i Sverige mestadels försummad kontinentaleuropeisk litteraturteori som Kurt Aspelin redan, på hög nivå, stått för under första hälften av 70-talet. Lundberg är över tio år yngre än medlemmarna i Kris-gruppen. Många av hans jämnåriga valde genom Kris’ inflytande att föra detta arbete vidare. Lundberg tycks däremot ha brutit med det mesta av det. Och han förbiser liksom Greider Engdahls marxism.

I en debatt på Bokmässan instämde Greider med Lundberg i förkastandet av postmarxismens teori. Men han gav också ifrån sig instämmande ljud när America Vera-Zavala i Stefan Jonssons efterföljd tolkade postkolonialismen i marxistiska termer. Det vill säga, Vera-Zavala framställer invandrarna i förorterna som helt enkelt “arbetarklassen”. På så sätt kunde den postmarxistiska teorin legitimeras inför Greider. Postkolonialismen går ut på att vi ska lyssna till de “andra rösterna”, de tidigare koloniala folkens, den tredje världens. Deras akademiker kommer till västvärldens universitet och säger “vi har en annan syn på det här”.

Så långt är postkolonialismen som allmänt fenomen naturligtvis legitim. Inte minst från ett traditionalistiskt perspektiv. Men dessa akademiker, delvis redan genom att vara just akademiker, är inte bara “andra röster”. Även de är i hög grad västvärldens röster, av visst slag. Nämligen just den postkoloniala teorins, och ofta postmodernismens, ibland förvisso marxismens. De är inte traditionalister. Och implicit i postkolonialismen, sådan Vera-Zavala förstår den, är att det inte bara är den tredje världens akademiker som ska komma och tala på västvärldens universitet, utan att tredje världens folk också ska komma och bo i västvärldens förorter.

Mot detta har varken Greider, som accepterar att dessa folk i förorten nu är arbetarklassen, eller ens Lundberg, som kan antas stå fast vid Axess-debaclets gamla programmatiska formuleringar, några invändningar. Det tycks vara en för alla självklar, outtalad premiss. Men vad handlar den om?

Vera-Zavala vill alltså, i sig korrekt, skilja postkolonialismen från postmodernismen, och i stället förbinda eller rentav identifiera den med marxismen. Jamesons kritik nämns. Men den centrala del av postkolonialismen som består i de tidigare koloniala folkens närvaro i västvärldens förorter är ett resultat av den nyliberala kapitalismen. Vera-Zavala skrev en gång en bok tillsammans med Johan Norberg, där de diskuterade sina ytliga skillnader.

I ett samtal med Lundberg tog Ivar Arpi upp frågan om den tidiga postmodernismen inte också kunde uppfattas som en del av eller som bidragande till frigörelsen från marxismens dominans. Så var det naturligtvis. Redan strukturalismen hade – i flera årtionden – förskjutit tänkandet i Frankrike bort från marxismen, även om distinkt marxistiska strukturalister som Althusser bevarade kontinuiteten, och inte ens Lévi-Strauss menade sig stå i motsats till den. Derrida och Foucault tog nya steg bort från den i och med att de överskred också strukturalismen. Den vanliga benämningen på dem vid början av 80-talet i Sverige var inte, som hos Lundberg, postmodernister, utan poststrukturalister. Det tog litet tid innan termen postmodernism – genom inflytandet från Lyotards bok om det postmoderna “tillståndet”, men väl framför allt genom den amerikanska tillägnelsen av dessa riktningar – fick den vida tillämpning Lundberg accepterar. Lyotards bok utkom först 1979; Derridas och Foucaults avgörande verk kom på 60-talet. Den terminologiska förändringen döljer skillnaden mellan det smalare filosofiska och teoretiska fenomenet poststrukturalism och det vida, allmänkulturella fenomenet postmodernism, och möjliggör Lundbergs nära koppling av den senares politiska konsekvenser till det förras tänkande.

Åtminstone Foucault och hans maktanalys hade förvisso omedelbart stor betydelse för de olika uppgörelserna med marxismen i Paris på 70-talet, vilket tidigt indikerade åtminstone en med nyliberalismen gemensam punkt. En sak som Lundberg inte tar upp är Foucaults inflytande på de så kallade “nya filosoferna” – med Lévy och Glucksmann i spetsen – från mitten av detta årtionde. De, och i samband med dem väl för första gången Foucault (som dock introducerats tidigare och till och med varit verksam i Sverige), fick avsevärt inflytande även i Sverige, genom översättningarna av Lévys Barabari med mänskligt ansikte och Glucksmanns Kokerskan och kannibalen, och genom bland annat Madeleine Gustafssons Utopien och dess skugga och artiklar av Otto Mannheimer.

Detta alltså vid slutet av 70- och början av 80-talet, innan termen postmodernism börjat användas i dagens mening. Engdahl har dock alltså sagt sig ha förblivit marxist en bra bit in på 80-talet, alltså under hela den tid då han, tillsammans med de övriga i Kris, introducerade vad som nu kallas postmodernismen. Men det framgår av inledningen till Kosík-översättningen att hans marxism var öppen för den kritiska omprövning som ägde rum även hos marxisterna själva, inom marxismen. Såtillvida var han knappast avvisande gentemot Foucaults stora inflytande på uppgörelsen med marxismen och kritiken av kommunismen under denna tid, innan poststrukturalismen uppfattades som synonym med postmodernism och innan den senare fick den radikala politiska innebörd Lundberg ensidigt fokuserar på med bortseende från dess nyliberala sammanhang, som även Lundberg själv är en del av.

Lundberg framhåller också att Engdahl i recensionen av antologin Självdeklaration 1982 vände sig mot den plakatpolitiska socialrealism som ansågs ha dominerat den svenska litteraturen, främst romanen, under 70-talet. Denna Engdahls kritik av den samtida svenska litteraturen följde i Mats Gellerfelts fotspår – även han tidigare en marxist, närmare bestämt maoist, som varit närvarande, som tonåring, vid den så kallade kårhusockupationen 1968. Lundberg behandlar – mig veterligen som den förste – i kritiska termer Engdahls “detronisering” av Gellerfelt.

Det gör han utan tvekan rätt i. Engdahls av Nils Petter Sundgren som “satanisk” uppfattade recension av Gellerfelts roman I höstens sköra ljus (1983) var uppenbart förfelad. Engdahls låtsade tankeexperiment att romanen skulle vara en parodi på den socialrealism Gellerfelt gjort sig känd som hänsynslös kritiker av var inte tillräckligt träffande. Till och med Engdahls egen beskrivning av romanen motsade i hög grad detta grepp. Det finns förvisso en hel del som kan kritiseras i romanen, men det är förbluffande att denna recension kunde åstadkomma en allmän detronisering av författaren, även som kritiker. Tyvärr går Lundberg inte in på detta recensionens specifika innehåll.

Kanske bidrog Engdahls postmodernism till att Gellerfelt började röra sig bort från den teoribildning även han var starkt influerad av. Gellerfelt var framför allt en försvarare av 1900-talets litterära högmodernism. I hans tidiga kritik är det uppenbart att han tror att den teori som inom kort kom att kallas postmodernistisk var nära relaterad till högmodernismen, att den befrämjade en fortsatt utveckling av den. Han hade såtillvida rätt som poststrukturalismen noga taget inte kan identifieras med postmodernismen, trots det filosofiska samband som Lundberg tar fasta på. Han måste på 80-talet ha blivit besviken i detta avseende, när postmodernismen helt enkelt tog över. Det blev Rambo i stället för Rimbaud, en kollaps för de kriterier Gellerfelt hyllade.

Gellerfelt blev alltmer kulturkonservativ. Men det blev alltså även Engdahl. Och det är vad Lundberg hela tiden varit. Men hos ingen av dem finner vi den allmänna åskådningsmässiga och filosofiska utveckling som skulle kunna ge kulturkonservatismen den konsekvens och det djup den kräver – både inom litteraturkritiken och politiken. Gellerfelt och Engdahl försökte båda balansera sin tidigare, upplevda elitism med inslag av populism, medan Lundberg, med huvuddelen av den svenska borgerliga kulturoffentligheten, fortfarande i grunden sitter fast i en ganska enkel rationalistisk och empiristisk liberalism.

Det räcker inte. Lundbergs allmänna slutsatser om postmodernismen är riktiga och viktiga, men den centrala teoretiska analysen saknar den utförlighet och precision som hade behövts för att bilden inte skulle bli alltför onyanserad. Lundberg skyndar alltför snabbt vidare till det publicistisk-mediala spelet kring Engdahl och hans krets, och till de politiska följderna eller tillämpningarna.

Kineser

Före pandemin översvämmades väst av miljontals trevliga, skötsamma, intelligenta och ur fattigdom befriade kinesiska turister med det största intresse för västs historia och kultur.

Givetvis finns problem i Kina. Men om kommunistpartiets förtryck är sådant som västs media och politiker säger, varför hoppade de inte av och sökte asyl? Tänker de inte alla som Gui Minhai?

Västs media och politiker får det att låta som om kommunistpartiet är en liten maktgalen junta i Peking, helt skild från det kinesiska folket. Men det har över 90 miljoner medlemmar och uppenbart stöd från många fler.

Imperialism och globalism

Oikos publicerar på sin hemsida en artikel av John Fonte från Hudston Institute, känd för sin analys av vad han kallat “transnational progressivism”. Artikeln, som översatts av Arvid Hallén, bygger på Fontes föredrag vid årets National Conservatism-konferens i Rom i början av februari, som jag kort kommenterade här. Detta är intressanta evenemang, och initiativtagaren Yoram Hazonys argumentation för nationalkonservatismen rymmer utan tvekan för vår tid viktiga insikter, även om denna typ av konservatism från mitt perspektiv givetvis i sig förblir otillräcklig.

Tyvärr ser Oikos publicering amatörmässig ut, då ingen presentation av Fonte eller beskrivning av detta artikelns ursprung och sammanhang tillhandahålls. Men i artikeln får Fonte i alla fall fram en del av kontinuiteten och överlappningen mellan den amerikanska imperialismen och globalismen, även om den missar mycket av innebörden av båda. Vad den framför allt missar, eller döljer, är otillräckligheten, ytligheten och illusoriskheten i den nationalkonservativa reaktionen mot globalismen. Reaktionen innebar i USA:s fall under Trump – som är vad det huvudsakligen handlar om här – i verkligheten s.a.s. bara en partiell reträtt från globalismen till imperialismen.

Trump är förstås en del av den stora populistnationalistiska vågen i världen, en bred opinion som i många länder på fullt begripligt sätt reagerat mot globaliseringen och dess följder. Men hans politik hade inte kunnat drivas om den inte också haft stöd i en del av etablissemanget, som helt enkelt ansåg imperialismen fördelaktigare för sina intressen än globalismen. Att reträtten från globalismen var blott partiell berodde på de nödvändiga begränsningar som ligger i USA:s faktiska särställning i världen ifråga om denna. En reträtt från globalism till imperialism, för att inte tala om en blott partiell sådan, innebär ju på intet sätt en nationalkonservatism i någon allmän, även för andra länder giltig, normativ mening.

Ännu ett steg mot NATO

Strävan efter försvarsallians med Finland, som SD brukar nämna som sitt alternativ till NATO, blir nu en förevändning för partiet att ta ytterligare ett steg mot NATO.

SD säger att vi genom att “likt Finland” öppna dörren mot NATO “signalerar” vår “vilja att fördjupa samarbetet” med Finland och ger vår säkerhetspolitik en “tydlig inriktning” mot försvarsförbund med Finland i stället för anslutning till NATO.

Man kan lugnt säga att omvärlden inte kommer uppfatta någon sådan innebörd av signalen, någon sådan tydlighet. Det gör ju liksom inte ens medavsändaren M. Dörröppningen mot NATO “stärker” verkligen inte “säkerheten i vårt närområde”.

Mattias Karlsson säger att det inte finns något alternativ till det konservativa blocket. Det är givetvis fel. Men en sak är klar: SD är inte längre något alternativ till M och KD.

Nej till NATO. Nej till konservativa blocket. Nej till SD.

Om kärnkraft

Jag kan inte bedöma allt Peter Rudling säger i denna intervju med SwebbTV, men det motsvarar min allmänna förståelse av kärnkraften: 4G bör satsas på; Kina, Ryssland och Frankrike är ledande; Big Oil har försökt sätta stopp inte minst genom miljörörelsen.

Ett historiskt misstag

Man skulle kunna säga att det konservativa blockets strategi är ett historiskt misstag från SD:s sida.

Tänker man sig att det är möjligt att omvända tillräckligt många i den gamla borgerliga högern och – som detta idag kräver – bland högerpolitikens globalistiska intressenter till SD:s positioner i kärnfrågorna och till den utvecklade sociala konservatism som är nödvändig?

Detta verkar inte ens ingå i SD:s strategi. I stället föreställer man sig en fusion med den typ av liberalkonservatism som den gamla borgerliga högerns kapitalism – i USA snarare än i Sverige – kunnat sträcka sig till att acceptera.

Detta synsätt präglar idag hela populistnationalismen, hela alternativsfären, med undantag för den uttalade vänsterinriktning som vuxit fram den senaste tiden men som är liten och har sina egna ideologiska problem.

Allt har reducerats till den vanliga, enkla höger-vänsterpolariseringen, i vulgariserad form.

Oikos och McCain

“Jag är alldeles för mycket neokonservativ krigshök med förkärlek till amerikansk militär världsdominans för att gilla henne”, skrev, som jag nämnt, Ronie Berggren för något år sedan om Tulsi Gabbard. “Jag håller…inte med henne eftersom jag har en alldeles för hökaktig inställning mot USA:s fiender och rivaler”, fortsatte han. “Jag är mer en McCain-typ.”

Nu annonserar tankesmedjan Oikos att de är “stolta över att få presentera” honom som talare på något som kallas “Skoklosterakademin”, ett samarrangemang med Konservativa Förbundet. “Ronie är”, heter det, “en av Sveriges främsta USA-experter”.

Jag försöker vara positiv till Oikos, men det här ger inte ett seriöst intryck. Det plötsliga oreserverade välkomnandet och den stora exponeringen i konservativa block-, populistnationalist- och alternativsfären av denna lätt bisarra person med sina “amerikanska nyhetsanalyser” gör att fenomenet, som man tidigare trodde var negligerbart, nu är viktigt.

D.v.s., viktigt för vad det säger om denna sfär i Sverige idag.

SD och Likud

SD är som bekant numera, genom sitt medlemskap i ECR, lierade inte bara med amerikanska Republikanerna utan också med israeliska Likud.

Charlie Weimers inhämtar nu råd om terrorism från Likud, och är entusiastisk över SD:s och Likuds första gemensamma evenemang och det framtida nära samarbetet.

Weimers kan vara bra, och utan tvekan sägs en del som är av vikt för den kritiska europeiska situationen.

Men samtidigt döljs skillnaderna mellan denna situation och Israels och dess historiska erfarenhet. Weimers sätt att föra diskussionen förutsätter en förenklad förståelse av det komplexa fenomenet terrorism.

Förutsägbara absurditeter yttras, som att Iran är “the Shia version of ISIS with a state”.

Det framhålls att Israel varit tvunget att hantera terrorism ända sedan statens grundande 1948, ja ända sedan 20-talet.

Här passerar förenklingen något slags gräns.

Vad som inte nämns är exempelvis att Likud utvecklades ur det radikalnationalistiska partiet Herut, grundat av den gamle terroristen Begin, lärjunge till halvfascisten Jabotinsky.

Efter Begin följde som Likuds ledare Shamir, ännu en gammal terrorist och mer extrem än Begin, direkt involverad i mordet på Folke Bernadotte, och en av dem som på 30-talet attackerade engelsmännen i tron att det kunde vara lämpligt att ställa sig på de tyska nazisternas sida.

Sedan kom krigsherren Sharon, som bl.a. invaderade Libanon hela vägen upp till Beirut och var ansvarig för massakrerna i flyktinglägren Sabra och Shatila.

Och förstås Netanyahu, som är son till en nära medarbetare till Jabotinsky och nu förestår en historiskt oöverträffad konsolidering av resultaten av de samlade övergreppen mot palestinierna.

I sin fina bok om Israel, Det förlorade landet, citerar Göran Rosenberg den s.k. Betar-sången, en dikt av Jabotinsky som blev den sionistiska ungdomsrörelsen Betars sång, för att förmedla hans karaktäristiska anda:

“I blod och svett en ny ras stiger fram

stolt, givmild och grym…

Stig upp ur fredens gungfly,

offra blod och själ,

för ännu ej skådad storhet…

för att segra eller dö.”

Hur är det egentligen med SD:s “djupa och knivskarpa rågång“?

Chefsekonomer i politiska partier?

Vänsterpartiet meddelar att Sandro Scocco blir deras nya chefsekonom. Nyheten upprepas i alla media: Scocco blir Vänsterpartiets chefsekonom.

Ingen tycks reagera på användningen av denna term. Chefsekonom.

Har politiska partier verkligen chefsekonomer? Partikassörer förstås, och ekonomisk-politiska talespersoner. Men chefsekonomer?

Det är något jag associerar med stora banker och fackförbund.

Men en snabb googling visar att även andra partier numera har chefsekonomer. Detta är utan tvekan ett dystert tidens tecken, som säger mycket om vad politiken idag är.

Alternativa bokmässan

Den alternativa bok- och mediemässan i Stockholm i höstas var en massiv men något urskillningslös manifestation från den populistnationalistiska oppositionen.

Några gånger har invändningar framförts mot min frekventa användning av termen “populistnationalism”, och de gäller det första ledet, “populism”. Men det är uppenbart att vad som kommer till uttryck på den alternativa bokmässan är just populism och ingenting annat. Inte bara det sakliga greppet om temat, yttrandefriheten, utan hela andan är populistisk – huvudsakligen men inte uteslutande i positiv mening.

Behovet av att komplettera denna spontant symptomfokuserade populism, samtidigt som det värdefulla och autentiska i den bevaras, kvarstår. Lämnad till sig själv kommer den hamna fel, låta sig manipuleras, bli ett instrument för problematiska krafter. Det handlar inte bara om den vanliga oklara gränsdragningen mot olika former av radikalnationalism och fascism: Nordisk Alternativhögers memetik presenterades på mässan som om den enbart handlade om humor, och detta skedde utan tvekan i god tro. Ett annat exempel på den outvecklade populismens hjälplöshet är SD:s rörelse i riktning mot inte bara parlamentarisk blockbildning utan ideologisk fusion med den gamla vanliga högern – både svensk och amerikansk – och dess liberalkonservatism.

Några få av deltagarna gick dock på allvar, om än bara mycket kort, utöver den vanliga populistdiskursens ramar, till de bakomliggande, större och djupare sammanhang som i verkligheten är avgörande: Lars Bern, Mikael Willgert, Joe Nilsson.

SD och den liberalkonservativa opinionsjournalistiken

“Nytt terrordåd i Frankrike. Tre döda. Det nya normala är fan inte normalt.”

Så twittrade Ivar Arpi i slutet av oktober efter att tre personer dödats i en knivattack i en kyrka i Nice, knappt två veckor efter att en lärare i en förort till Paris halshuggits efter att, i sin undervisning om yttrandefrihet, som blott illustration ha visat en karikatyr av Muhammed.

Arpi hade rätt, givetvis. Men de allt viktigare svenska borgerliga opinionsjournalisterna av hans typ, vars åsikter idag i mycket konvergerar mot SD:s politik och ideologi, utgör, som jag tidigare många gånger konstaterat, knappast något intellektuellt avantgarde. Det behöver man förvisso inte utgöra som konservativ. Men inte bara i den europeiska populistnationalismen och den nya högern, utan även i den egentliga intellektuella konservatism som finns i USA vid sidan av neokonservatismen, har dessa åsikter i många årtionden varit vitt spridda självklarheter.

Andra svenska journalister avfärdar idag den mer egentliga amerikanska konservatismen genom att retrospektivt och ytligt reducera den till ett inaktuellt “kulturkrig” i början av 90-talet (när Pat Buchanan lanserade denna term), utan att någonsin ha trängt in i, eller tidigare ens ha upptäckt, den intellektuella konservatismens historia, omfattning och innebörd, vare sig i USA eller Europa.

Det allvarligaste är dock inte att Arpi och de andra borgerliga opinionsjournalisterna är senfärdiga ifråga om tillägnelsen av SD:s profilfrågor. Där har de, i sin senfärdighet, rätt, och där uttrycker de sig nu ofta väl. Det allvarligaste är att de fortfarande förstår dem utifrån en föråldrad och otillräcklig liberalkonservatism, som de påverkar SD att ta över. Denna liberalkonservatism, som omfattande borgerlighetens sedan länge definierande nyliberalism och allmänna amerikanism, är i själva verket i mycket orsaken till de problem de nu upptäckt.

De värdefulla analyser och den kritik de nu nått fram till måste extraheras från detta problematiska liberalborgerliga sammanhang. Bortom de frågor de nu – med rätta – specialiserar sig på, förfaller de partiellt politiskt inkorrekta liberalkonservativa ofta till, eller kvarstannar de i, schablonartade allmänborgerliga ohållbarheter och ytligheter. Därmed överlappar de fortfarande på fatalt sätt med alla journalistkollegor som saknar deras relativa självständighet.

Valfusk i USA?

Mattias Karlsson skrev efter det amerikanska valet att Trumps påståenden om valfusk innan saken utretts rättsligt var djupt oansvariga och inte anstod en ledare. Så är det.

Men Trump är Trump. Det verkligt anmärkningsvärda, allvarliga och signifikativa var att dessa påståenden överhuvudtaget var möjliga i den omfattning vi nu sett. Det visar att det mått av tilltro till och förtroende för det gemensamma formella systemet och dess procedurala funktion som är nödvändigt för demokratin saknas.

Detta förtroende är ett förtroende för ens politiska motståndare som medborgare. För att alla har ett både personligt och gemensamt intresse av att upprätthålla denna neutrala och opartiska funktion för demokratins skull. Det är en demokratins förutsättning i form av en viss demokratisk kultur. Den amerikanska politiken och debatten i synnerhet under den senaste mandatperioden visar att denna förutsättning numera saknas.

Demokraterna har under fyra år på det mest spektakulära sätt agerat utifrån en bisarr konspirationsteori om att Trump manipulerade det förra valet i samarbete med Ryssland. Dessa anklagelser har knappast gjorts i god tro. De har varit ett uttryck för en fantastisk omognad och ansvarslöshet, som undergrävt demokratin och kanske i sig är ett uttryck för den amerikanska demokratins definitiva förfall.

Demokraternas agerande under dessa fyra år visar att de själva, i samarbete med djupstatliga organ och media, denna gång faktiskt mycket väl skulle kunna ha manipulerat valprocessen.

Moderaternas idéprogram

Såvitt jag förstår är det ännu bara ett förslag till nytt idéprogram som M presenterat. Men några större ändringar blir det väl inte. Har inte hunnit läsa det än, men man hade kanske hoppats på åtminstone litet mer än vad Simon O. Pettersson finner: “Läser Moderaternas nya idéprogram. Tyvärr saknas i stort sett idéutveckling — gamla paroller som liberalkonservatism, det öppna samhället etc. präglar hela dokumentet. Den begränsande sakpolitiska omorientering som kan skönjas i vissa formuleringar går inte på djupet.” Jämför med detta omdöme mitt inlägg om M:s “Sverigemöte” i våras.

Jakob Söderbaum är däremot positiv. Grundorsaken till det är att för honom konservatism i Burkes anda är identisk med liberalkonservatism. Det går förvisso att argumentera för detta. Enligt Söderbaum har M:s idépolitiska arbetsgrupp förmått ge en “i allra högsta grad rättvisande bild av liberalkonservatismen – i Burkes, Smiths, Tocquevilles, Reagans och Thatchers anda – i uppdaterad form för 2020-talet”. Därmed har M, enligt Söderbaum, efter att “mycket länge ha varit ett liberalt parti, därefter under Reinfeldt ett pragmatiskt sosse-light-parti”, åter blivit “ett regelrätt liberalkonservativt parti”.

För min del har jag utförligt argumenterat för att dess historiska resultat visat att även denna “regelrätta” liberalkonservatism är otillräcklig och ohållbar idag. Det är signifikativt att programutkastet fortfarande tycks använda Poppers och Soros gamla, rent liberala begrepp “det öppna samhället”, som särskilt utsatts för konservativ filosofisk kritik. Här skulle åtminstone behövas en genomtänkt omdefinition.

Slutligen (jag får kanske anledning att återkomma när jag läst det definitiva programmet) har enligt Söderbaum intellektuella konservativa haft höga förväntningar p.g.a. att Alice Teodorescu skulle leda programarbetet. Men hon är ett typiskt exempel på de borgerliga opinionsjournalister vars omhuldadhet av SD tenderar att förhindra detta partis nödvändiga, självständiga ideologiska utveckling, och därmed visar problemen med det konservativa blocket.


Categories

Archives

All original writing and photography © Jan Olof Bengtsson

"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi