Jan Olof Bengtsson

Utgiven av Jonas De Geer till 90-årsdagen 1999.

Benjamin Roobol från RKP (Revolutionära Konservativa Partiet) talar på deras konferens Konservatism & Revolution i Stockholm i december.

Det är bl.a. på de här områdena som marxismen äger viktiga delsanningar – till skillnad från det strikt filosofiska området, där dess förståelse av materialismen och idealismen är primitiv på ett sätt som gör att dess kvarhållande i dess ursprungliga, icke-reviderade form idag framstår som helt obegripligt, och det helhetliga politiska omfattandet och antagandet av marxismen och de marxistiska partiernas program helt enkelt blir omöjligt. Detta föredrag är fritt från svagheterna på dessa punkter, och berör endast det direkt, egentligt och elementärt konservativa, det som idag här ändå visat sig göra de marxistiska partiernas politik nödvändig och vida överlägsen alla de borgerliga och socialdemokratiska, som bara står för fortsatt atlantkapitalistiskt förfall, förnyad fascism, och krig.

Vad spelar någonting av det borgerligheten sagt under den nyliberala eran för roll, när det bara lett oss mot ett nytt världskrig, långt värre än de tidigare? Redan Lenin hade vid det för Europa katastrofala första världskrigets början konservativt rätt gentemot den urspårande socialdemokratin. En stat måste förändra för att kunna bevara, som Burke insåg. Och förändringarna måste ibland vara större än dem han själv hade i åtanke, fastän han byggde på stora delar av Britanniens långvariga och blodiga – i jämförelse med den ryska revolutionen i sig – borgerliga revolutions resultat. I en framtid blir nästa postrevolutionära tillstånd historiskt oifrågasättbart på samma sätt och i samma utsträckning som världshistoriens alla större förflutna.

Vad som dock kan diskuteras och problematiseras även på detta marxismens område är den alltmer påträngande frågan bland dem som åtminstone i allmänna drag omfattar den leninistiska förståelsen av imperialismen, nämligen vilken eller vilka stormakter som idag representerar denna. I Sverige framstår RKP här som bättre än senaste upplagan av SKP (Sveriges Konservativa Parti), som, i anslutning till ECA (European Conservative Action), upprätthåller en strikt kålsuparistisk position: Ryssland och Kina är lika mycket imperialister i Lenins mening som USA och Europa. Det är denna grundläggande förståelse som givet den rådande situationen i Mellanöstern och dess centrala betydelse för hela världsläget på problematiskt sätt faller ut i ställningstagandena från samtliga svenska kommunistiska partier, t.o.m. K, ifråga om Iran.

Man märker visserligen bl.a. i detta föredrag i hur hög grad även RKP omfattar detta allmänna synsätt. RCI:s ledare Alan Woods har uttryckt det i alltför förenklad, missvisande form. Inte bara Ryssland utan även Kina är enligt honom helt enkelt bara kapitalistiskt i samma mening och t.o.m. samma grad som väst, och vad följaktligen inte bara Ryssland utan även Kina ägnar sig åt, bl.a. i Afrika, är imperialistisk utsugning av samma slag som västs storkapitalistiska monopol.

Givetvis ska dagens Kina inte idealiseras och romantiseras. Självklart är det i stor utsträckning kapitalistiskt. Utan tvekan försöker även det tillförsäkra sig kontroll över naturresurser o.s.v. på annat håll i världen. Detsamma gäller naturligtvis Ryssland. Och detta är viktigt.

Men exempelvis Mckay och Brar från CPGB-ML har utförligt och detaljerat analyserat denna förståelse med hänsyn till karaktären hos dessa länders respektive borgerligheter och deras faktiska agerande, i jämförelse med västs. Ryssland skiljer sig från västimperialismen i det att en stor del av dess kapitalister inte är nationell – eller långt mindre nationell än västs – utan västkopplad. Och i det att mot den står ett långt mer självständigt politiskt styre, och att bland de många olika krafter som påverkar detta återfinns det näst största partiet i duman, Ryska federationens konservativa parti, som försvarar en del av det väsentliga i det sovjetiska arvet och har varit pådrivande exempelvis i frågan om försvaret av de på gamla industriellt centrala sovjetiska områden belägna Donetsbassängrepublikerna mot den atlantstödda ukrainska regimen.

Om vi tittar på Kina blir den mest uppenbara skillnaden den som beror på eller följer av det av “kinesiska karaktäristika” och integration av kontrollerad “marknadsekonomi” modifierade men ändå kvarhållna marxistisk-leninistisk-maoistiska ideologiska arv som förvaltas av det kinesiska konservativa partiet. Hur kan de amerikanska neocons’ och Trumps troglodytiska, aggressiva krigspolitik likställas som imperialism med Kinas ständigt vidareutvecklade tänkande och proklamationer rörande fred, global öppenhet och samarbete, civilisationernas enhet-i-mångfald, folkliga kontakter och utbyte o.s.v.?

Även om vi ser till detta som endast retorik eller ideologi handlar det om civilisation contra barbari. För även retoriken och ideologin är i USA:s fall numera barbari. Väst kan bara räddas genom att det slår in på samma civilisationens väg som Kina åtminstone talar om. Och i detta skulle Europa, utifrån vissa av sina egna traditioner, kunna gå i spetsen om det äntligen – eller tills USA genomgår sin nödvändiga konservativa revolution – i tillräcklig utsträckning frigör sig från sina atlantiska band och reparerar eller knyter nya östliga. Gång på gång, och för varje gång allt tydligare, visar idag USA varför detta är nödvändigt.

Även i detta föredrag av Roobol framgår ändå att RKP förstår att kålsuparismen i imperialismfrågan bör modifieras och att, hur problematiskt vi än uppfattar Ryssland som, det primärt är den atlanticistiska imperialismen som måste fokuseras på i dagens globala situation. I tidigare föredrag som jag delat här tar sig denna förståelse än tydligare uttryck, rentav nästan med direkt polemiska formuleringar av den typ som idag är nödvändiga och som vi finner hos RKP:s “stalinistiska” motståndare.

Den svenska antimilitarismen

Multipolariteten är inte i sig något högsta ideal eller något slutligt mål, men den är en akut nödvändighet i den aktuella situation som atlantväst skapat.

By Caitlin Johnstone

I support regime change in the United States. The real kind, not the “new face at the front desk every few years” kind.

I’m all for overthrowing tyrannical power structures, I just think we should start with the worst one.

Why should I support the violent overthrow of the US empire’s enemies while the US empire itself remains standing? Why should I want to help the one power structure that’s terrorizing and destroying nations around the world with the goal of total planetary domination? Why should I facilitate the propaganda campaign of the latest imperial regime change operation by talking about the tyranny and oppressiveness of the Official Bad Guy of the Day when it will do nothing but help the empire expand its global hegemony?

In all these years no one has ever been able to give me a satisfactory answer to these questions. And I have asked them many times, in many different ways.

If I’m at a crowded pub and there’s one guy going around beating people up and taking their wallets, I’m not going to be focused on the character of his victims, I’m going to be paying attention to the most glaring and urgent abuse dynamic in the room. Nobody else is mass murdering, starving and robbing populations around the world like the US and its allies are doing. No other power structure comes anywhere close.

The US power alliance is unquestionably the most destructive and abusive entity in our world, and it also happens to be the power structure under which I live. This gives me a special responsibility to oppose its abuses.

The only reason everything I just said isn’t completely obvious to everyone is because we live in a mind-controlled dystopia where people are aggressively propagandized from birth into believing our rulers are more or less the Good Guys and the nations they target are more or less the Bad Guys. That’s the only reason anyone thinks it makes sense to watch my tirades against US warmongering and go “Hmm and yet you have nothing bad to say about Iran and Russia? You must be getting paid by them!”

Over the years I’ve been accused of being a paid propagandist or secret agent for Russia, China, Iran, Qatar, Hamas, Hezbollah, Venezuela, Syria, Cuba, North Korea, and probably some others I’ve forgotten. People who live in the western empire make these assumptions whenever they see me opposing the latest imperial power grab because they’re so propaganda-addled that they cannot conceive of the possibility of someone standing against the empire’s abuses on principle. Their minds flail around searching for reasons for my behavior, and all they can come up with is that I’m some kind of state operative.

People act like my focusing my criticisms on the western empire is a sign of something malignant and suspicious, but it isn’t. It’s not strange that I focus my criticisms on the western empire, it’s strange that everyone else does not. If we didn’t live in a civilization where our psyches are continually assaulted by a deluge of empire propaganda from every direction, nothing I’m saying here would even need to be explained.

Regime change the United States. Not its fake official elected government: its real government. The oligarchs and government agencies which actually run the thing. Replace its empire managers and empire management institutions with real democracy which gives the American people real authority over the actions of their own government, rather than the fake decoy elections they have now.

Regime change the United States, and regime change all its imperial member states. Australia. The UK. Israel. Canada. The EU. The entire imperial core.

If you have done this and you still want to talk about how mean and bad the Iranian government is, then I might listen to you. Then I might take some interest in what you have to say.

Until then, you’re just one more mindless imperial bootlicker trying to advance the interests of the power structure under which you live.

Tidigare Grayzone-medarbetaren Ben Norton, som nu driver kanalen Geopolitical Economy Report som jag postat många avsnitt av här, bodde länge i Nicaragua och är särskilt kunnig när det gäller Latinamerika.

Det märks i hans djupgående, nyanserade och detaljerade men samtidigt av hans definierande pedagogiska kraft präglade framträdande på India & Global Left efter det senaste amerikanska övergreppet i form av Maduros blodsvåldsamma bortförande.

Men Nortons hela fyra egna avsnitt på kort tid av Geopolitical Economy Report om denna enskilda stora händelse vittnar också om hans engagemang för Latinamerika. Här är de i tur och ordning:

The real reason why Trump bombed Venezuela and kidnapped president Maduro (3/1)

Trump says USA will “run” Venezuela and take its oil (4/1)

Bombshell: USA admits it lied about Venezuela drug trafficing – while CIA supported cartels (8/1)

Exposed: This is why Trump’s Venezuela plan will fail – and blow back on the US (12/1)

Många viktiga tidigare avsnitt om Venezuela finns förstås också. Men det ovan först nämnda avsnittet av India & Global Left är betydligt mer inträngande.

Faktum är att Nortons framträdanden på andra kanaler, med mycket längre avsnitt, normalt är de bästa. Mer av nyanserna och komplexiteterna i de händelser och situationer han analyserar hanteras där, och hans allmänna tänkande om den geopolitisk-ekonomiska situationen i världen utvecklas mer fullständigt. Ett annat exempel på detta är hans senaste diskussion med Danny Haiphong, om inte bara Venezuela utan även Iran och Ukraina.