Archive for the 'Uncategorized' Category

My New Site

Since I wrote in January that WordPress Is Destroying This Blog, describing the problems that followed from the strange fact that WordPress suddenly no longer updated, supported or maintained my “theme”, K2-lite, and how this seems to me to be breach of contract, some functions that were then lost have somehow been restored, and also by measures of my own, such as removing images from the sidebar, i.e., by simply discontinuing my use of other functions that no longer worked as they should, it has been possible to continue to use the blog and not necessary to publish instead on the new Wix site I then created. I will keep the new site however, which, being more expensive, is far more technologically advanced, and continue to transfer posts to it, since recourse to it may still be necessary if K2-lite starts deteriorating further, but I have now removed the link to it in the sidebar.

Benedikt Kaiser: Querfront

Antaios, 2017

KaiserSeit Jahrzehnten kursiert ein Begriff, der nur selten klar definiert wird: Querfront. Zu ihren Akteuren zählen mittlerweile so viele Personenkreise, daß man keinen gemeinsamen Nenner mehr finden kann. Was hat es also auf sich mit der Querfront: historisch, politisch, ideell?

Benedikt Kaiser fordert eine undogmatische Herangehensweise und eine Neujustierung politischer Theorie und Praxis.

Benedikt Kaiser ist Jahrgang 1987, studierte in Chemnitz Politikwissenschaft mit europaspezifischer Ausrichtung (M. A.). Sein Forschungsschwerpunkt gilt den Faschismus- und Totalitarismus-Studien, der geopolitischen Lage in der Levante sowie dem Themenkomplex der “sozialen Frage”.

Kaiser unterstützt die redaktionelle Arbeit der Zeitschrift Sezession, publiziert regelmäßig in der österreichischen Quartalsschrift Neue Ordnung und arbeitet als Verlagslektor.

Sein Band Querfront erschien 2017 in der reihe kaplaken; in diesem fordert er eine Neujustierung politischer Theorie und Praxis im Sinne einer dialektischen Aufhebung von “rechts” und “links”. Nur so könne die “Neue Rechte” ideenpolitische Synthesen auf der Höhe der Zeit zustandebringen, die den mannigfaltigen politischen, wirtschaftlichen und gesellschaftlichen Herausforderungen des frühen 21. Jahrhunderts genügen.

Benedikt Kaiser, Alain de Benoist & Diego Fusaro: Marx von rechts

Jungeuropa Verlag, 2018

Buchbeschreibung

KaiserKarl Marx ist zurück! Und er überrascht viele seiner heutigen Leser. Denn noch immer sind viele der von ihm aufgeworfenen Fragen aktuell, noch immer finden sich in seinen Schriften Problemstellungen, die im 21. Jahrhundert besonders relevant werden.

Obwohl anlässlich des 200. Geburtstag des Philosophen im Jahr 2018 kein Mangel an neuer Marx-Literatur herrscht, wird doch deutlich: Die Linke kommt ihrem Auftrag als Verwalter des großen Werkes nicht mehr nach. Sie verliert sich in Detailstudien und ideologischen Sackgassen.

Alain de Benoist, Benedikt Kaiser und Diego Fusaro machen sich deshalb auf, unkonventionelle Fragen zu stellen und nonkonforme Antworten zu geben: Marx von rechts – das heißt Abschied vom Marxismus, ohne dem Neoliberalismus auf den Leim zu gehen.

Der Marxismus ist tot, es lebe Marx?

Mit einem Vorwort von Philip Stein.

Über die Autoren

Benedikt Kaiser:

Benedikt Kaiser, Jahrgang 1987, studierte in Chemnitz Politikwissenschaft mit europaspezifischer Ausrichtung (M. A.). Er arbeitet als Lektor für den Verlag Antaios (Schnellroda), ist Teil der Redaktion der rechtsintellektuellen Zeitschrift Sezession und schreibt regelmäßig für weitere Periodika des In- und Auslands wie Tekos (Belgien) und Neue Ordnung (Österreich).

Kaisers Forschungsschwerpunkte gelten den Faschismus- und Totalitarismus-Studien; er ist deutschsprachiger Experte für Pierre Drieu la Rochelle und paneuropäische Konzepte. Kaiser widmet sich zudem seit einigen Jahren dem Themenkomplex der “sozialen Frage”. Auf diesem Feld sorgten seine Veröffentlichungen wiederholt für Aufsehen. Sie gelten Beobachtern als Auslöser eines sozialpolitischen Bewusstseinswandels innerhalb der deutschen Rechten.

Bereits in dritter Auflage liegt Kaisers Buch Querfront (Schnellroda 2017) vor. In diesem kontrovers diskutierten Band der reihe kaplaken fordert er eine Neujustierung politischer Theorie und Praxis im Sinne einer dialektischen Aufhebung von “rechts” und “links”. Nur so könne die “Neue Rechte” ideenpolitische Synthesen auf der Höhe der Zeit zustandebringen, die den politischen, wirtschaftlichen und gesellschaftlichen Herausforderungen des frühen 21. Jahrhunderts genügen.

Kaiser ist dem Jungeuropa Verlag verbunden und hat bereits an mehreren Veröffentlichungen mitgewirkt.

Alain de Benoist:

Alain de Benoist, geboren 1943 in Saint-Symphorien (heute zu Tours gehörend), studierte Verfassungsrecht, Religionswissenschaften und Philosophie. Als Kopf hinter der 1968 formierten Denkfabrik GRECE gilt er als Gründer der französischen Nouvelle Droite (Neue Rechte).

Benoist lebt als Publizist und Philosoph in Paris. Er ist Herausgeber der traditionsreichen Buchzeitschriften Nouvelle École und Krisis, außerdem ständiger Autor des Zweimonatsmagazins éléments. Seine über 90 Bücher wurden in zahlreiche Sprachen übersetzt; die wichtigsten Werke sind dabei das zweibändige Opus Aus rechter Sicht, das europäische Manifest Aufstand der Kulturen sowie die nun erstmals seit Jahrzehnten wieder vorliegende Kulturrevolution von rechts; eine Schrift, deren Ideen für eine fundamental erneuerte Neue Rechte des 21. Jahrhunderts unverzichtbar ist.

In diesem Sinne der metapolitischen Erneuerungsarbeit wirkt Benoist bis heute als Leitfigur einer gesamteuropäisch ausgerichteten Denkrichtung, die die klassischen Links-rechts-Gegensätze nicht verschleiert, aber in Richtung neuartiger Synthesen “aufhebt”. Das Ziel ist dabei so klar wie weitreichend: die Überwindung des neoliberalen Denkens mit all seinen politischen, ökonomischen und gesellschaftlichen Paradigmen.

Diego Fusaro:

Diego Fusaro, Jahrgang 1983, studierte Philosophie in seiner Geburtsstadt Turin und promovierte in Mailand. Er lehrt dort Geschichtsphilosophie am Istituto alti studi strategici e politici (IASSP, Institut für strategische und politische Studien).

Fusaro, der als Schüler des marxistischen Forschers Constanzo Preve (1943–2013) gilt, beschäftigt sich seit Jahren mit nonkonformen Ideen jenseits klassischer politischer Trennlinien; großes Interesse bringt er Hegel, Fichte, Marx, Gramsci und Gentile entgegen. Vor allem auf dem Gebiet der klassischen deutschen Philosophie und in Bezug auf Marx ist Fusaro ein anerkannter Experte, dessen Wirken zunehmend auch außerhalb Italiens Rezeption erfährt.

2016 hielt Fusaro ein Gramsci-Seminar an der Harvard University ab, 2018 erschien erstmal ein Werk aus seiner Feder in deutscher Sprache: Schon wieder Marx. Die Wiederkehr der Revolution wurde im Westend Verlag (Frankfurt am Main) verlegt. Fusaro ist überdies Gründer der in Italien wichtigen Netzseite filosofico.net und Verfasser diverser Bücher, zahlreicher Aufsätze in Tageszeitungen und Fachzeitschriften sowie gern gesehener Gast in italienischen TV-Sendungen und Talkrunden.

Tage Lindbom: I Frithjof Schuons fotspår

Prisma, 2003

Baksida:

LindbomVilket budskap har världsreligionerna i dagens värld? Har de spelat ut sin roll eller kan de bidra med en andlig förnyelse? Har alla religiösa uppenbarelser en gemensam kärna eller avviker de rentav från varandra i sina grundantaganden?

Hur har sekulariseringen inverkat på vår förståelse av det heliga? Har metafysiken någon framtid och vilken roll fyller den i så fall i dagens filosofi?

Frågor av detta slag behandlas i föreliggande bok, vars syfte är att introducera och diskutera några huvudlinjer inom den religionsfilosofiska riktning som brukar gå under namnet philosophia perennis. Tage Lindbom ger här synpunkter på denna lärdomstradition och den visdom som utmärker en av dess nutida företrädare, den schweiziske metafysikern och mystikern Frithjof Schuon.

Inledningen har skrivits av Ashk Dahlén, f. 1972, som disputerade 2002 med en avhandling om den nutida diskussionen om muslimsk kunskapsteori i Iran. Han har även givit ut tolkningar av Jalal al-din Rumis dikter på svenska, Vassflöjtens sång.

Främre skyddsomslagsflik:

Frithjof Schuon (1907-1998), schweizisk religionsfilosof, sufier och författare till många internationellt uppmärksammade böcker om religiös mystik och filosofi, däribland De l’unité transcendante des religions, i vilken han utvecklar en lära om världsreligionernas gudomliga kärna. Schuon räknas till en av vår tids främsta språkrör för philosophia perennis och hans tänkande tillhör en samlad intellektuell tradition som går tillbaka till islams mystiker samt Platon, Shankara och Mäster Eckhart.

Bakre skyddsomslagsflik:

Tage Lindbom (1909-2001) var filosofie doktor och chef för Arbetarrörelsens arkiv. Han gav ut en rad böcker om religionsfilosofi, politisk filosofi och europeisk kulturhistoria, däribland Västerlandets framväxt och kris. Lindbom är mest omtalad för sin konservativa modernitetskritik och sin intellektuella uppgörelse med socialismen. Hans tänkande riktar sig mot det moderna sekulära kunskapsbegreppet från en religiöst präglad utgångspunkt och anvisar en väg ut ur vår tids andliga och intellektuella kris.

Lindbom har ägnat ett livsverk åt att introducera philosophia perennis i Sverige, där den förblivit en nästan okänd intellektuell tradition.

JOBs kommentar:

Denna bok utgavs posthumt av den föredömligt intellektuellt öppne och nyfikne Alf W. Johansson i hans serie på Prisma, i vilken också publicerades Carl Johan Ljungbergs översättning av några texter av Irving Babbitt och min inledning till och översättning av en av Eric Voegelins böcker.

Martin Lings: Muhammad

His Life Based on the Earliest Sources

The Islamic Texts Society, 2005 (Allen & Unwin, 1983); 2006 Inner Traditions edition on Amazon

From the Back Cover:

Lings“Before the appearance of this book, Western languages lacked  almost entirely a comprehensive and authentic account of the life of the Prophet Mohammad…Now, Lings…has produced a superb narrative that, in its sobriety and dignity of style and its scrupulous and exhaustive fidelity to authentic and reliable sources, constitutes a major addition to Islamic literature in English. While remaining close to the Arabic sources he cites, Lings shows himself able to render Arabic speech in comprehensible and idiomatic English that is neither markedly archaic nor jarringly contemporary, thus conveying what is, for Muslims, the essential timelessness of the events related. Highly recommended.”  Hamid Algar in Religious Studies Review

“Despite the vastness of the subject, this biography makes easy and absorbing reading for anyone interested in religion as such. For those interested in Islam in one way or another it is mesmerising.”  Seyyed Hossein Nasr in Parabola

“Muhammad is a true work of art, as enthralling and engrossing as the best of novels with the difference that this is no fiction but fact. With the magic of his pen, the author makes all the historical personalities of his book come alive…The skill of narration is enhanced throughout the book with the most regal and dignified English, inspiring the sense of majestic grandeur essential for any literary work dealing with Divine and Eternal Truths.”  The Islamic Quarterly

“This great book is a classic.”  Frithjof Schuon

“There is a freshness, clarity and gripping suspense throughout the book…As a text in the how and the why and the when of various revelations – both Koranic and Prophetic traditions – it is enlightening and authoritative…Our author’s familiarity with all the complicated inter-family links of tribal Arabia gives us the certainty that he knows his material thoroughly…This work should be translated into Arabic so that the whole Arab world may drink from it.”  Muslim World (Cape Town)

“A living and enthralling book. After reading it we put it down with the feeling that we have actually witnessed all the events.”  Hadi Sharifi in Nashr-i-Danesh

“I read it straight through, then re-read it, almost in its entirety, fascinated.”  Titus Burckhardt

About the Author:

Wikipedia

Tage Lindbom: Västerlandets framväxt och kris

Norma, 1999

Baksida:

LindbomTage Lindbom har en unik position i svensk idéhistoria och idédebatt. Under många decennier har han uthålligt diskuterat konsekvenserna av värdenihilism och ohejdad materialism i både socialistisk och kapitalistisk skepnad.

I den föreliggande boken Västerlandets framväxt och kris går han till de filosofiska och teologiska rötterna för den västerländska kulturen. Han gör därefter en genomgång av den europeiska idéhistoriens mest djupliggande strömningar ända fram till Europas utveckling under det sena 1900-talet.

Det hela formar sig till en synnerligen kvalificerad och unik studie av grundvalarna för förståelsen av det västerländska självmedvetandet.

JOB:s kommentar:

Detta är den sista bok Lindbom utgav under sin livstid. Baksidestextens beskrivning av dess innehåll passar för de flesta av hans böcker från det tidiga 1970-talet och fram till denna. Flera innehåller en del upprepningar i “genomgångarna av den europeiska idéhistoriens mest djupgående strömningar”, även om alla också utgör variationer, har olika tonvikter, och tillför nya perspektiv. Denna vid nära nittio års ålder skrivna bok är emellertid anmärkningsvärd i det att den innehåller så ovanligt mycket nytt. Den är av detta skäl en av hans allra bästa. Ja, kanske skulle den helt enkelt vara den bästa – med undantag för Sancho Panzas väderkvarnar, som dock är svår att jämföra med eftersom den i mycket är en annan typ av bok, inte en systematisk historisk genomgång som denna och så många andra av hans senare – om det inte vore för det bristfälliga redaktionella handhavande av manuskriptet som, till skillnad från böckerna utgivna på Norstedts från början av sextiotalet till början av åttiotalet, präglar de flesta av de sena böckerna utgivna av Norma. Dessa är dock brister som lätt kommer kunna avhjälpas i en ny upplaga. Lindbom säger hursomhelst här plötsligt en mängd nya saker om exempelvis den grekiska filosofin, och framställningen av den tidiga kristendomen skiljer sig i vissa icke oväsentliga avseenden från hans tidigare analys. För första gången anas också, vill jag föreslå, i någon mån ett islamiskt perspektiv på den västerländska historien, som går utöver författarens vanliga sufistiska referenser i linje med den traditionalistiska skolans – ett perspektiv som han mycket länge måste ha omfattat, men av delvis oklara orsaker aldrig formulerade och tillämpade i sina tidigare böcker.

Tage Lindbom: Konservatism i vår tid

Åtta idéhistoriska essäer

Norma, 1996

Baksida:

LindbomTage Lindbom har under efterkrigstiden varit den mest oförtröttlige och skarpsynte svenske kritikern av den moderna, sekulariserade och materialistiska kulturen.

För första gången utges här i bokform en serie essäer, ursprungligen publicerade i Coeckelberghs kulturtidskrift Jakobs stege.

I fem av dessa betraktelser över västerlandets historia sedan den franska revolutionen, porträtterar Lindbom några av denna utvecklings klarsynta – och av eftervärlden ofta försummade – iakttagare.

Boken innehåller också tre mer tematiskt orienterade essäer, i vilka författaren diskuterar fenomen som socialism, konformism och konservatism.

I vår förvirrade och vilsna tid, när så ånga av modernismens projekt havererat, torde Lindboms lärda och inträngande analyser vara mer angelägna än någonsin.

Boken har tillkommit med stöd av Konservativa Sällskapet och Arvid Lindmans 60-årsfond. Den är försedd med förord av Johan Andersson Sundeen och Jonas De Geer.

Tage Lindbom: Modernismen

Norma, 1995

Baksida:

LindbomI denna bok söker författaren ge en beskrivning av det vi kallar modernism. Han gör det genom att framställa modernismen som en kontrast, en polemisk negation av den kristna traditionalismen. Det är under medeltiden vi kan skönja de första konturerna av sekularisering, strävan till vidgad makt för det jordiskt mänskliga.

Tage Lindbom följer modernismen genom århundraden, ständigt erövrande mark på traditionalismens bekostnad, vetenskapligt, tekniskt, ekonomiskt, genom jaghävdelse och samhällelig makt med friheten och jämlikheten som främsta signatur. Därvid har ideologierna haft en genomgripande betydelse. Först möter vi liberalismen med dess individualism och dess samhälleliga atomisering, dess utopiska tro på att i all föränderlighet till slut ett jämviktsläge inställer sig. I socialismen utvecklas tron på att de kollektiva livsformerna skall, materiellt såväl som andligt, bringa högsta mått av rättfärdighet och lycka åt en jämställd mänsklighet. I puritanismen ingår kristen moral och privat egoism en märklig förening i självdisciplinens tecken.

Modernismen möter också reaktioner. I romantiken finns mycket av tvivel, men framförallt är det de fascistiska rörelserna som framkallat djup oro. Genom utgången av andra världskriget säkras emellertid modernismens slutliga seger över traditionalismen. Men vad gör nu den segrande modernismen med sin makt? Det är författarens slutliga fråga.

JOBs kommentar:

En av de bästa av Lindboms sena böcker. Den svaga punkten är det förenklade accepterandet, med Guénon och Schuon, av den kristna medeltiden som representerande en traditionell kultur, som modernismen avviker från. Detta förbiser vilka faktorer det i själva verket var som gjorde medeltiden traditionalistisk, och utelämnar den djupare analysen av kristendomen, och hela abrahamismen, i ljuset av traditionalismens generalla principer t.o.m. sådana de på ett tidigt stadium förklarades av Guénon själv. Förvisso har abrahamismen, i dess olika former, utvecklat högtstående former som förmedlat en med traditionalismen och philosophia perennis överensstämmande esoterik, och tillfört mycket till den europeiska kulturen och andligheten. De nämnda huvudföreträdarna för den traditionalistiska skolan, och Lindbom, menar emellertid – trots att de alla tillhörde islam – att även kristendomens exoterik, kristendomen som sådan, på ett definitivt sätt ska accepteras som Europas “religion”, ja, att denna är specifikt anpassad och lämpad för européerna. För mig är det tveksamt om den exoteriska abrahamismen kan förstås som traditionalistisk överhuvudtaget, och mycket tyder för mig på att även dess egen självförståelse var icke- och i viss mån antitraditionalistisk redan från början. Jag brukar säga att jag, åtminstone i vissa centrala avseenden, är alltför konservativ (eller traditionalistisk) för att kunna acceptera kristendomen på det sätt även dessa traditionalister gjorde. Kristendomen var på många sätt primärt revolutionär under antiken, och den är det i flera av sina huvudströmningar idag. Den berömmer sig av att vara det. I själva verket är den på flera sätt en pådrivande kraft i den allmänt definierade modernism Lindbom beskriver. Judendomen och islam har också ofta haft en liknande roll. Abrahamismen i dess helhet, eller åtminstone de i väst historiskt dominerande formerna, har alltid varit en del av västerlandets allmänna differentieringsprocess – och denna process är på flera sätt ett tvetydigt fenomen.

Tage Lindbom: Ett är nödvändigt

Norma, 1994

Baksida:

LindbomBibeln innesluter genom sitt Gamla Testamente även judendomens heligaste urkund, Tora. Dessa båda, den judiska bekännelsen med dess fem Moseböcker och det kristna evangeliet, Nya Testamentet, ger oss visserligen två bekännelser, den mosaiska och den kristna, men de är samtidigt förenade med den andliga traditionens band, som Jesus uttrycker i sitt ständiga hänvisande till lagen och profeterna.

En helig skrift är en vägledare i det andliga livet, den ger fasthet åt såväl kyrkornas som de enskilda människornas liv. Men en helig skrift har också en djupare innebörd, det som Jesus kallar Guds rikes hemligheter, detta som han delger sina lärjungar, de som skall bli apostlar och föra vidare det, som deras Mästare uppenbarat för dem. Bibeln har här stora rikedomar, och det är om dessa, som Tage Lindboms bok väsentligen handlar.

När apostlarna efter Jesu död och uppståndelse skall träda ut i världen med det kristna budskapet, kräver samtidigt mötet med denna värld en läromässig fasthet, en teologi. Det är Paulus, som lägger grunden, och innebörden i detta paulinska verk ägnar Tage Lindbom bokens avslutande kapitel.

JOBs kommentar:

Detta är Tage Lindboms mest bibliska bok. Det är märkligt att han så här sent, vid mitten av 90-talet, fortfarande inte publicerar mer om islam, som han formellt tillhört i flera årtionden. I alla andra böcker efter omprövningen på 50-talet och den nya, andligt förankrade positionens konsolidering, som var fullbordad vid 60-talets slut, har han dock haft en mycket vidare utblick tack vare sin traditionalistiska ståndpunkt i Guénons och Schuons mening. Inte bara sufistiska utan även vedantistiska perspektiv saknades aldrig. Denna bok framstår som ett märkligt begränsat undantag; kanske är den särskilt riktad till de kristna präster, som Christian Braw, som han hade ett gott och långvarigt förhållande till. Men förvisso uttolkar han även här, med det snävare fokus på den judisk-kristna traditionen, den “djupare innebörden”, vad som här uppfattas som “Guds rikes hemligheter”.

Wayne W. Dyer: Your Sacred Self

Making the Decision to Be Free

Harper Collins, 1995   Amazon

Front and Back Flaps:

DyerOne of the foremost inspirational leaders of our time and the author of the bestselling Real Magic and the classic Your Erroneous Zones encourages readers to look inside themselves for sustenance and to move to a new level of self-awareness where they are free to experience the joys of spiritual living.

In Your Sacred Self, Dr. Wayne W. Dyer, whose previous books have touched the lives of millions, teaches readers how to tap into the power of their higher selves and live each of their days, regardless of what they are doing, with a greater sense of peace and fulfillment.

Developing the sacred self, Dr. Dyer explains, brings an understanding of our place in the world and a sense of satisfaction in ourselves and others. In Your Sacred Self, Dr. Dyer offers a three-step program that helps readers establish a spiritually oriented, rather than an ego-oriented, approach to life. Step by step Dr. Dyer shows us how to progress from emotional awareness to psychological insight to spiritual alternatives in order to change one’s experience of life from the need to acquire to a sense of abundance, from a sense of oneself as sinful and inferior to a sense of oneself as divine, from a need to achieve and acquire to an awareness that detachment and letting go bring freedom.

Your Sacred Self is an inspiring, hopeful, illuminating guide that can help everyone live a happier, richer, more meaningful life.

Back Cover:

“Wayne Dyer is one of America’s foremost teachers of transformational wisdom. In Your Sacred Self, he continues to guide us toward spiritual liberation.”  Marianne Williamson

“Wayne Dyer takes us on a sacred journey where the spirit triumphs over the ego. This book will serve as an extremely valuable guide to all those who seek the exultation of the spiritual experience and who value total freedom as the ultimate goal of life.”  Deepak Chopra

“I was mesmerized by the beauty and wisdom in Your Sacred Self. Wayne Dyer has written a book that is as meaningful, spiritually on-target, and engrossing as any I’ve ever read in my life. This is sure to go on that very small shelf reserved for classic works.”  Louise L. Hay

“In Wayne Dyer’s newest book he has given us the final ‘to do’, and that is to get outside of ourselves and stop selfishness by getting into other people and making them worthwhile. The sacred quest to that final freedom is the most important thing we’ll ever do in our lives.”  Pat Riley

“Wayne Dyer’s inspiring new book is a treasure of love and spiritual wisdom.”  Barbara De Angelis

About the Author:

Wikipedia

JOB’s Comment:

The Wayne Dyer Phenomenon

WordPress Is Destroying This Blog

I always found WordPress excellent for my purposes. The “happiness engineers” were simply fantastic: when some technical problem arose and I contacted them, they always responded within seconds, gave reasonable explanations, and provided solutions.

But last year, I discovered that various blog functions began to disappear, one after another. I could, for instance, no longer add links to other sites, and text and images in the sidebar were no longer aligned centre.

When I contacted the happiness engineers about this, they suddenly couldn’t do anything about it. For, as they explained, they no longer updated, supported or maintained my “theme”, K2-lite.

As I understood it, the loss of functions will continue, and the only way I will be able to save a few of them will be to pay more. They explained that “themes are retired when they become difficult to keep up-to-date with newer web standards, or have bugs that the creators are unable or unwilling to fix”.

This means this blog will be destroyed, and that I can no longer use it. WP has never provided any information about the possibility of this happening, and if they had, I would never have chosen to use WP nine years ago.

I did so precisely because I liked K2-lite. I want no other theme. K2-lite is what I have paid for. I regard WP:s termination of the support of K2-lite as breach of contract.

The loss of functions and the resulting lower quality of the blog are the main reasons why I have not written much here lately. I am very disappointed, especially since I have been so satisfied with WP and its services for so many years.

Anders Bergman: Humanismens födelse

Dialogos, 2016 (gå köp)

Förlagets presentation:

Anders BergmanI övergången från medeltid till modern tid spelade de italienska renässanshumanisterna en avgörande roll. Inspirerade av antika verk, som i många fall hade glömts bort sedan sekler i Europa, presenterade de nya idéer om etik, politik och pedagogik.

Till skillnad från hur fördomarna har gått i alla tider om humanister var framväxten av deras rörelse en direkt konsekvens av det allt mer urbaniserade samhällets behov av språkkunniga administratörer och politiskt insiktsfulla rådgivare. På så sätt blev deras tankar tidens viktigaste intellektuella strömning, karriärväg och statusmarkör. Men eftersom de verkade i skarven mellan de två stora epokerna i vår civilisation har deras insatser ofta marginaliserats, missförståtts eller förbisetts.

Det är inte att förundra att Humanismens födelse är den första presentationen på svenska om dessa modernitetens stigfinnare, utan vilka varken reformation eller naturvetenskaplig revolution kan föreställas ha ägt rum.

Om författaren:

Anders Bergman (f. 1980) är fil.mag. i litteraturvetenskap från Uppsala universitet.

Ryszard Legutko: The Demon in Democracy

Totalitarian Temptations in Free Societies

Encounter Books, 2016 (go buy at encounterbooks.com)

Publisher’s Presentation:

LegutkoRyszard Legutko lived and suffered under communism for decades – and he fought with the Polish anti-communist movement to abolish it. Having lived for two decades under a liberal democracy, however, he has discovered that these two political systems have a lot more in common than one might think. They both stem from the same historical roots in early modernity, and accept similar presuppositions about history, society, religion, politics, culture, and human nature.

In The Demon in Democracy, Legutko explores the shared objectives between these two political systems, and explains how liberal democracy has over time lurched towards the same goals as communism, albeit without Soviet style brutalality.

Both systems, says Legutko, reduce human nature to that of the common man, who is led to believe himself liberated from the obligations of the past. Both the communist man and the liberal democratic man refuse to admit that there exists anything of value outside the political systems to which they pledged their loyalty. And both systems refuse to undertake any critical examination of their ideological prejudices.

About the Author:

Ryszard Legutko is a professor of philosophy at Jagellonian University in Krakow, Poland, specializing in ancient philosophy and political theory. His most recent book is on the philosophy of Socrates. He has served as the Minister of Education, Secretary of State in the Chancellery of the late President Lech Kaczynski, and Deputy Speaker of the Senate and is active in the anti-communist movement in Poland. He is currently a Member of the European Parliament, Deputy Chairman of the Parliamentary Group of European Conservatives and Reformists, and a member of the Foreign Affairs Committee.

Paul Brunton: The Spiritual Crisis of Man

Rider, 1970 (1952)

Back Cover:

BruntonDr Brunton, whose works are best-sellers in a dozen languages, was born in London in 1898.

During a successful career in journalism, he developed an interest in comparative religion, mysticism and philosophy. He has travelled extensively in the Orient, living among yogis, mystics and holy men. He is one of the few students of the East who have the ability to illuminate his understanding for the reader.

This book concentrates upon the plight of mankind today, and upon the possibilities of a solution to the problems that beset the world. Dr Brunton admits that the advances made in technology and science, the results of which now threaten our very existence, are inevitable and even necessary. But, as he explains, it is because these advances have been made regardless of the true needs of humanity that their goodness has turned to evil.

In his approach to these great issues Dr Brunton traces the concept of God from that of primitive superstition to the most elaborately philosophical, and then describes what his own mystical experience have taught him about the true nature of God and about man’s relationship to it. Now he believes it is a matter of the greatest urgency that we should transcend mere intellectualism by an awakening of our power of intuition, because this is the voice of the Soul or Overself, and the essential link between God and man. We must submit to this voice if we are to save ourselves from chaos and destruction.

David Boucher & Andrew Vincent: British Idealism and Political Theory

Edinburgh University Press, 2000

Back Cover:

Boucher Vincent“An original project, both in its conception and execution. The authors have risen magnificently to the challenge…(they) write as acknowledged experts in the field; but while they draw on their own previous work, they extend and deepen it by asking many new questions.”  Peter Nicholson, University of York

“A first-rate contribution to contemporary scholarship on the British Idealists…What makes the book especially valuable is the attempt to relate the work of the British Idealists to concerns in contemporary political philosophy or to major figures in modern philosophy outside the Idealist movement.”  Professor William Sweet, St Francis Xavier University, Canada

British Idealism – influenced by the character of German Idealist thought at the end of the eighteenth century, developed by Kant, Fichte and Hegel – began to establish its roots during the middle of the nineteenth century and rapidly became the dominant British philosophy. It began to be challenged at the turn of the century by philosophers including Bertrand Russell and by the end of the First World War it was on the retreat, although its philosophical reverberations are still evident. Testimony to this fact is the considerable renaissance in all aspects of Idealist studies, and particularly in the works of its most recent twentieth-century exponents Michael Oakeshott and R.G. Collingwood.

This book offers an introduction to British Idealism through a study of each of the seven key thinkers – T. H. Green, Bernard Bosanquet, F. H. Bradley, Henry Jones, David Ritchie, R. G. Collingwood and Michael Oakeshott. It explores the background religious, political, moral, ideological and economic themes which underpin the work of the thinkers and shows the relevance of their philosophy – with the emphasis on social cohesiveness and the relationship between individual and collective responsibility – to current politics.

Written by two of the leading experts in the field, this is a valuable text that will introduce the theory of British Idealism to a broad range of readers.

Contents:

Introduction

1.  T. H. Green: Citizenship as Political and Metaphysical

2.  F. H. Bradley: Ethical Idealism and Hedonism

3.  Bernard Bosanquet: The Sociology of Philosophy and the Philosophy of Sociology

4.  David Ritchie: Evolution and the Limits of Rights

5.  Henry Jones: Beyond Socialism and Liberalism

6.  R. G. Collingwood: The Enemy Within and the Crisis of Civilization

7.  Michael Oakeshott: The Non-Economic Character of Civil Association

About the Authors:

David Boucher is Professor of Political Theory at Cardiff University. Andrew Vincent is Professor of Political Theory at the University of Sheffield.

Michael Lüders: Die den Sturm ernten

Wie der Westen Syrien ins Chaos stürzte

C. H. Beck, 2017

Kurzbeschreibung:

Wo liegen die Wurzeln der syrischen Katastrophe? Das gängige Bild sieht die Schuld einseitig bei Assad und seinen Verbündeten, insbesondere Russland. Dass auch der Westen einen erheblichen Anteil an Mitschuld trägt, ist kaum zu hören oder zu lesen. Michael Lüders erzählt den fehlenden Teil der Geschichte, der alles in einem anderen Licht erscheinen lässt.

Anhand von freigegebenen Geheimdienstdokumenten und geleakten Emails von Entscheidungsträgern zeigt er, wie und warum die USA und ihre Verbündeten seit Beginn der Revolte ausgerechnet Dschihadisten mit Waffen beliefern – in einem Umfang wie seit dem Ende des Vietnamkrieges nicht mehr. Dadurch haben sie die innersyrische Gewalt ebenso befeuert wie auch den Stellvertreterkrieg zwischen den USA und Russland. Eindringlich beschreibt Lüders, wie insbesondere Washington schon seit langem nur auf eine günstige Gelegenheit wartete, das Assad-Regime zu stürzen. Dabei behandelt er auch frühere amerikanische Putschversuche in Syrien in den 1940er und 1950er Jahren, die fehlschlugen und erklären, warum sich Damaskus der Sowjetunion zuwandte. Die Kehrseite dieser Politik des Regimewechsels erlebt gegenwärtig vor allem Europa: mit der Flüchtlingskrise und einer erhöhten Terrorgefahr durch radikale Islamisten.

Über den Autor:

Michael Lüders war lange Jahre Nahost-Korrespondent der Hamburger Wochenzeitung Die Zeit und kennt alle Länder der Region aus eigener Anschauung. Als Islamexperte ist er häufiger Gast in Hörfunk und Fernsehen.

Blogg och offentlighet

Jag startade den här anspråkslösa bloggen eftersom jag i viss utsträckning var verksam i den akademiska världen såväl i Sverige som i utlandet, och även ibland skrivit i vanliga tidningar och tidskrifter, om kultur såväl som politik. Inom kort tillkom också ett nytt partipolitiskt engagemang. Bloggen var, tyckte jag, motiverad som ett komplement till denna verksamhet. Här kunde jag tillhandahålla mer information om mig själv och samla information om vad jag gjorde på annat håll. Jag började också publicera nytt originalmaterial, som, eftersom responsen glädjande nog blev så positiv, snabbt blev en mycket större del av bloggen än jag från början tänkt. Inte minst de nya möjligheterna till dialog med läsare i kommentarfälten tyckte jag var värdefull.

Främst genom internätet och de sociala medierna är det numera högst oklart när man är en offentlig person. Då och då händer det att någon vän på Facebook plötsligt försvinner, i den meningen att han eller hon tar bort sin vanliga profil och i stället skapar en “sida” om sig själv som “public figure”. Det kanske ibland kan vara motiverat, men ofta känns det otillbörligt pretentiöst. Kriterierna för vem som är en “public figure” visar sig ofta högst oklara, och personen ifråga kan inte längre interagera som tidigare med andra.

När jag nu i protest mot att Lunds universitet förklarat i Dagens Nyheter att de med hänvisning till min “ideologi” beslutat att jag inte längre får undervisa där (d.v.s. protesten gäller inte beslutet i sig utan grunden för det och framför allt det spektakulära offentliga tillkännagivandet av denna grund), och naturligtvis även som en följd av detta beslut, inte längre är verksam i akademin, när jag p.g.a. Expos, Dagens Nyheters och andras påståenden om mig som låg till grund för Lunds beslut väl inte rimligen kan publicera mig någon annanstans, och när jag slutligen inte längre är partiföreträdare, är det, tycker jag, högst oklart i vilken utsträckning jag är en offentlig person, om överhuvudtaget. Kan man vara en sådan utan att ha någon offentlig plattform och mer betydelsefull formell roll och funktion i samhället? Fortsätter man automatiskt att vara en offentlig person om man en gång har varit det? Förblir man det under viss tid men inte för alltid?

Oklarheten på dessa punkter gör att jag nu undrar om det är meningsfullt att ha kvar den här bloggen. Blir den inte, utan min tidigare visserligen högst blygsamma men dock offentlighet, pretentiös på samma sätt som vissa “public figure”-sidor på Facebook? Jag funderar på att om inte lägga ned den så åtminstone ta bort originalmaterialet och begränsa den till bara en informationssida om det som, även efter att jag själv försvunnit från offentligheten, kanske i alla fall för vissa forskare möjligen skulle kunna tänkas förbli av någon liten betydelse inom vad som var mitt främsta verksamhetsområde, d.v.s. mina akademiska publikationer.

Kort om Expo

Antisemitismen och jag

Lunds universitet och min ideologi

Simon O. Pettersson om Lund, DN och mig

Polen, Ungern och SD

Kort om SD Stockholms stad

Radikalhögern och de intellektuella

Papers from the Boston ICP

Paul E. Gottfried: Fascism

The Career of a Concept

Northern Illinois University Press, 2015

Publisher’s Description:

gottfriedWhat does it mean to label someone a fascist? Today, it is equated with denouncing him or her as a Nazi. But as intellectual historian Paul E. Gottfried writes in this provocative yet even-handed study, the term’s meaning has evolved over the years. Gottfried examines the semantic twists and turns the term has endured since the 1930s and traces the word’s polemical function within the context of present ideological struggles. Like “conservatism,” “liberalism,” and other words whose meanings have changed with time, “fascism” has been used arbitrarily over the years and now stands for a host of iniquities that progressives, multiculturalists, and libertarians oppose, even if they offer no single, coherent account of the historic evil they condemn.

Certain factors have contributed to the term’s imprecise usage, Gottfried writes, including the equation of all fascisms with Nazism and Hitler, as well as the rise of a post-Marxist left that expresses predominantly cultural opposition to bourgeois society and its Christian and/or national components. Those who stand in the way of social change are dismissed as “fascist,” he contends, an epithet that is no longer associated with state corporatism and other features of fascism that were once essential but are now widely ignored. Gottfried outlines the specific historical meaning of the term and argues that it should not be used indiscriminately to describe those who hold unpopular opinions. His important study will appeal to political scientists, intellectual historians, and general readers interested in politics and history.

Reviews:

“Gottfried brings vast erudition and interpretive nuance to the subject of fascism. This book is a significant contribution to the fields of political thought and European history.”  Jeff Taylor, Dordt College

“Gottfried’s study is particular, nuanced, and multifaceted…a model for the type of work that can earn the right a hearing from more attentive audiences.”  The American Conservative

Fascism is a meticulously researched primer on the true history of one of the world’s worst ideologies. Upon finishing the book, readers will emerge with a firmer understanding of history, philosophy, and the ways in which words shape culture and reality.”  Jay Lehr, The Heartland Institute

Fascism is a book of remarkable scholarship and sensitivity regarding some exceedingly complex ideas. Gottfried’s navigation of the ins and outs of the interwar ideological quarrels in Italy and France is especially masterful.”  Robert Weissberg, University of Illinois Urbana–Champaign

About the Author:

Paul E. Gottfried is the retired Horace Raffensperger Professor of Humanities at Elizabethtown College and a Guggenheim recipient. He is the author of numerous books, including The Search for Historical Meaning (NIU Press, 2010) and, most recently, Leo Strauss and the Conservative Movement in America.

Ivan Aivazovsky: Winter Scene in Little Russia

Aivazovsky

Stoppa Kalle Anka på julafton!

Första gången publicerat 16/12 2012

Fanny och Alexander

Fanny och Alexander. Innehåller scener med svenskt julfirande före Kalle Anka.

Folk som vet bättre – och de är trots allt många – vågar inte säga det. De tror att de sårar andra, och verkligen inte bara barn. Något måste göras. Någon måste säga det.

Det finns några halvhjärtade och inte sällan förvirrade opinionsbildare och Facebookgrupper med enstaka medlemmar som protesterar. Det räcker inte. Vad som behövs är en stor, kraftfull, enhetlig, rikstäckande kampanj baserad på en precis förståelse av problemets natur.

I själva verket är det mycket enkelt:

De gamla Disneyfilmerna är inte nödvändigtvis dåliga i sin genre. De har sitt värde som bagateller. De som gillar dem och av detta skäl försvarar Kalle Anka på julafton har inte nödvändigtvis dålig smak. Felet är att Kalle Anka på julafton, skapat av svensk TV genom import av en produkt från amerikansk TV och Walt Disney Productions (idag Walt Disney Company, med ofta betydligt mer tvivelaktiga produkter, som årligen betalas en okänd men tvivelsutan stor summa av SVT), inte är, eller inte kan accepteras som, en “svensk tradition”, som framför allt annat definierar den svenska julen. När det blivit detta är det en löjlig och för hela Sverige pinsam ovana.

Det är, menar jag, fel av föräldrar att upprätthålla denna ovana och låta sina barn tillägna sig den. Det måste få ett slut.

Stöd med positiva kommentarer, återblogga, dela och sprid på Facebook och Twitter, skriv egna artiklar o.s.v.! Låt oss starta rörelsen för stoppandet av Kalle Anka på julafton.

Se även mitt Förtydligande om Kalle Anka.

Idéhistoria i sociala media

Under en längre tid och med förhoppningsvis tillräckliga mellanrum har jag nu delat de tjugonio första delarna av min serie om personbegreppet på Facebook och Twitter. Här i bloggen, där serien återfinns under Personalism, en underkategori till Philosophy (den återfinns också i min separata idéhistoriska blogg), är det bara de politiska inläggen som får besöksstatistikens staplar att skjuta i höjden, men man hoppas alltid att en eller annan läsare, när de kommer hit p.g.a. dem, också snappar upp åtminstone något litet av det jag skriver, eller postar, i de många, och för mig lika viktiga, andra ämneskategorierna. Detsamma gäller naturligtvis i sociala media: även där är det främst de politiska inläggen som uppmärksammas, gillas och kommenteras (och där delar jag ju förstås också mycket annat än det jag själv skriver här) – och där tillkommer naturligtvis problemet att allt riskerar att drunkna i de kaotiska och överfulla flödena. Ändå är det värt att försöka nå ut med detta innehåll även där.

När det gäller serien om personbegreppet är det viktigt att läsaren kommer ihåg att den bara består av högst preliminära, fragmentariska anteckningar, ursprungligen gjorda på 90-talet, om ett urval sekundärlitteratur av relevans för studiet av endast några aspekter av personbegreppets historia. Anteckningarna, av vilka en del diskuterades på högre seminariet i idé- och lärdomshistoria i Lund, har lätt bearbetats och utvecklats före publiceringen här, i det fortsatta arbetet med vad som var avsett att bli en i bokform publicerbar studie av personbegreppets historia, men de är i sig långtifrån någon sådan studie. Det är endast fråga om en sammanställning av vissa grundläggande historiska fakta och perspektiv, och en del allmänna, elementära reflektioner rörande dem. Såväl utförligare citat ur det historiska primärmaterialet som det genomgående systematiska, fördjupade, självständigt analytiska och historisk-filosofiskt argumentatoriska greppet om ämnet saknas. Vad det handlar om är ett försök till ett experiment av det slag jag kort diskuterat i några texter om bloggens och internätets teknik och dess möjligheter: ett work-in-progress i dialog med läsare, kolleger, studenter.

Laduviken

laduviken

Pantheism, Postmodernism, Pop, 5

Pantheism, Postmodernism, Pop, 1

Pantheism, Postmodernism, Pop, 2

Pantheism, Postmodernism, Pop, 3

Pantheism, Postmodernism, Pop, 4

All of the following Pattison theses about the nature of romantic pantheism and popular culture are convincing, in need of merely a few minor adjustments: “Ours is a more homogeneous culture than we generally allow, in which elite and popular cultures subscribe to a single set of ideas”; “Prominent among these ideas is Romantic pantheism”; “In its pure form, Romantic pantheism encourages vulgarity”; “American democracy provides an ideal setting for the growth of romantic pantheism” (this clearly depends on how American democracy is defined); “Poe’s Eureka and the Velvet Underground are products of a single cultural force”; “What separates elite from popular culture is its unwillingness to embrace the vulgarity inherent in its own premises”; “There is more ideological vigor and consistency in the music of the Talking Heads than in the paradoxes of the academy”; “Nineteenth-century Romanticism lives on in the mass culture of the twentieth century, and the Sex Pistols come to fulfill the prophecies of Shelley”; “Vulgarity is no better and no worse than the pantheism and the democracy out of which it grows” (the latter certainly imply the sanctioning of the former, but neither has to be accepted or sanctioned); “Believing in Whitman, the democrat should also glory in the Ramones” (the democrat does not have to believe in Whitman). [Op.cit. xi-xii.]

What is being described is increasingly the fate of the whole of radical modernist and postmodernist culture. Again, there is really no distinction between the new élites and the masses. Rock “recognizes no class boundaries. Rich and poor, well-bred and lumpenproletariat alike listen to rock, and in the age of vulgarity, Harvard Square shares its musical tastes with Peoria.” [Ibid. 9.] The institution of the romantic secular bard is sublated in the popular culture of romanticism. Judging from sales statistics, almost all citizens of the leading rocking country, the United States, from which the new cult has spread across the globe, must own copies of the records and CDs of at least some of the leading bards of democracy. Rock stars flock to the White House (and Downing Street), and presidents accede to the office cheered by 120-decibel court jesters.

Yet arguing that we should now accept the vulgarity that has already triumphed, it is in a new, desperate attempt at sophistication that Pattison, probably considering all of the previous ones of radical modernism and postmodernism to be by now hopelessly trite, takes his point of departure in classicist humanism’s definition of vulgarity, finds it still standing, and bluntly analyses his subject-matter in its terms:

“The romantic revolution has made vulgarity an ineluctable issue for this century as well as the last. In politics, the vulgar mob has wrested power from its genteel rulers. Youth, which is noisy and uncontemplative, has usurped the cultural privileges of maturity. The heroes of Romantic civilization are no longer the disciplined patriots of Horace’s odes but unrefined primitives who pledge allegiance to self or the universe. In the West, the masses now have the leisure to indulge their vulgarity, and they have done so.” [Ibid. 13-14.]

Pattison follows the same strategy in his book on Newman, The Great Dissent: John Henry Newman and the Liberal Heresy (1991). Having devoted the major part of it to demonstrating the possible validity of at least some aspects of Newman’s criticism of modernity, he simply asserts, without arguments, in one short sentence on one of the last pages that ”as [Newman] presents them, heresy is in every way superior to truth”. [Op.cit., 215.] One suspects that it is in fact not necessary to side with Newman in the more specific theological controversies and to accept his identification of truth with orthodox dogma  in order to feel that, together with the celebration of Newman in the previous chapters (on Pattison’s own showing, much more was involved than the content of the Athanasian trinitology), this studied, defiant gesture signals a more general attitude on the part of some contemporary radical liberals, namely that they are now prepared to face, and deeply understand, any argument, any analysis, and perhaps even to admit that it is true, but that still they are never ever going to change their minds. But if so, it is of course just another version of the nihilistic end of academic discourse, brought about by the pantheistic revolution.

The aspect of the challenge against a non-pantheistic understanding of the person, inspired by classicism and Christianity, that on a superficial view stands at the opposite end from romanticism is the direct philosophical criticism produced today by the scientistically motivated physicalist materialism within the philosophy of mind – represented by the Churchlands and similar thinkers – which denies either the reality or the distinct quality of intentional agency, purposiveness, and nonphysical states of consciousness. Positivism having long since collapsed as a philosophy, this form of scientistic materialism has not only proved impervious to postmodern criticism, but, as in the work of Richard Rorty, compatible with it. [See my article ‘Richard Rortys filosofihistoriska program: Fysikalism och romantik i den amerikanska postmodernismen’ (‘Richard Rorty’s Program for the History of Philosophy: Physicalism and Romanticism in American Postmodernism’), in Att skriva filosofihistoria [Writing the History of Philosophy], Ugglan. Lund Studies in the History of Science and Ideas, VIII, 1998.]

Babbitt shows that it is a mistake to consider romanticism and naturalism to be opposites; in reality, they are mutually dependent and reinforce and support each other in countless subtle ways. Romanticism provides emotional “elevation” (Babbitt analysed an earlier historical period, but even then the elevation was merely that of romantic dreaming) and release for the hard-nosed technologist, while at the same time the latter provides the technologies for the former’s enhanced expression. [The interdependence is clearly – if indirectly – brought out also, for instance, in some of Neil Postman’s books.]

These currents in turn display central ingredient parts both of the psychological makeup and the ideological expression of what Eric Voegelin terms “gnosticism”. But I would add that this whole complex also tends inexorably in the direction of impersonalism. Christopher Lash analysed central aspects of contemporary culture in terms of “narcissism”. Personality, in this culture, tends to be reduced to a powerless escapist diversion as vicariously experienced in the stars of popular culture and sport – democracy’s version of the morally ambiguous personalism of romantic hero-worship. Or perhaps, stardom is democratically disseminated, as predicted by Andy Warhol, to everyone for fifteen minutes each.

For the rest of their lives, people are, as Rorty prescribes, to be allowed to dream in totally unrestrained relativistic subjectivism, but only in the strictest privacy that does not interfere with the workings of the public technological machinery. Today’s uncompromising scientistic reductionism can be shown to have been reached by the same concerted influence of lower romanticism, rationalism, empiricism, and a psychological disposition favouring “gnosticism” – all of which are not only inimical to the classical and Christian traditions in the general aspects that are relevant here, but also to the qualified modern understanding of the person and personal consciousness which is in harmony with these traditions not least in its retention, at least to some extent and in some form, of a spiritual dimension.

It is a commonplace in contemporary intellectual history that the individualism proclaimed by romanticism and liberalism was accompanied by an ever increasing social conformity and rational regimentation of man. In the connection here discussed, the partial truths of this perspective, introduced in the works of Michel Foucault, Norbert Elias, and others, are certainly relevant as a part of the historical and cultural perspective I try to introduce. But in recent scholarship it has unduly overshadowed other perspectives that are equally necessary for a deeper understanding. The common explanation of romanticism as a mere escapist reaction, powerless in the long run against the new historical realities of industrialism, true as it certainly is in many cases, also disastrously ignores the factual readiness of romanticism to accept and join the modernist forces of rationalism and technology, and the extent to which the whole of modernity, and postmodernity, are quintessentially if sometimes obliquely romantic phenomena. The specific romantic combination of pantheism and narcissism in what Pattison calls a vulgarized form, with no qualms about embracing the ever new marvels of rational technology, and enthusiastically surrendered to by the rational technologists themselves in leisure hours, is what determines what has been analysed by several critics as the conformity of the globalized mass-culture of liberal capitalist democracy. The nature of globalization makes my references to American literature increasingly relevant in other parts of the world, and not least of course in Europe.

Romantic pantheism which issued, not only in unison with but as including the forces of a renewed rationalism, in radical modernism and postmodernism, is, I suggest, the central underlying dynamic factor in the decline of the traditional Western culture that was shaped by the general aspects of the traditions of Christian theism and classical idealism and humanism that I have indicated loosely yet with sufficient precision for the limited purposes of the present argument. This decline has today assumed crisis-like forms and symptoms more acute and decisive than anything previously seen in the drawn-out undermining process in some respects philosophically and imaginatively set in motion centuries ago. But it is this same process that is being brought to a culmination. In a “physicalist” postmodernist like Rorty, the Babbittian analysis of the confluence of Rousseauism and Baconianism is irrefutably confirmed on all levels.

Pantheism, Postmodernism, Pop, 4

Pantheism, Postmodernism, Pop, 1

Pantheism, Postmodernism, Pop, 2

Pantheism, Postmodernism, Pop, 3

As quintessentially expressed in the imaginative universe of rock music, the popular avant-garde, all the vague resentments towards organized religion, hierarchy, and privilege, all the secular cravings and dreams of earthly paradise that had been planted and fermented in the depth of Michelet’s People for centuries and perhaps millennia, are brought together.

The Beatles’ hippie anthem ‘All You Need Is Love’ may certainly have an undercurrent of cynicism, but no cynical rebounds of the often inevitable kind described in the romantic dialectic by Babbitt could stop the Rousseauan mission, and the basic message of the sixties’ neoromanticism was in a sense, in its own way, seriously meant. This is the kind of seriousness which rock shares with all romanticism. Few poems or other expressions of élite art or philosophy capture the whole credo of the empty, secular, immanentist, and utopian pantheism described by Pattison better than John Lennon’s ‘Imagine’ – and no forced ironic quirks following his own vague perception of simplistic naiveté prevented his dreaming in this song from being accompanied by the most palpable activism.

But we have also seen that Pattison shows how among the traditional cultural categories and distinctions that pantheism dissolves is that of tragedy, [This is of course implied also in Lasserre’s criticism.] and that Peckham argues that with Nietzsche, romantic modernism moves “beyond the tragic vision”. In this state, which was the postmodern one where all objective distinctions of reality were suspended or dissolved in the pantheistic process, the whole content and meaning of art, which previously depended on these distinctions, is ultimately reduced, if not to sheer nonsense, at the very least to triviality.

Pattison argues that the efforts of middle-brow modernist avant-garde critics to “ennoble rock by discovering in it the direct influence of art music” is sabotaged by the deliberate, provocatively vulgar stance of the rock musicians themselves. The romantic origins are the same; “In its love of technological noise as in everything else, rock follows the Romantic avant-garde, and it is no accident that the appearance of rock coincided with the great age of experimental music in America, the 1950s. The theories of the experimentalists are shot through with a love of the primitive, with oriental mysticism, with insistence on feeling, and with a desire to relocate performance in self – the hallmarks of rock mythology as well. The experimentalists are the linear descendents of European Romanticism, and not only do they share a 1950s art geist with rock, but a common ancestry in Romantic theory.” Yet rock is a mirror image of art music, “identical but transposed…identical in makeup but opposite in charge. What reverses the two is vulgarity.” [Op.cit. 130-1.]

Thus Frank Zappa, the pupil of Varèse, insists, to the horror of some critics, on undercutting “any refined suggestion in his work by a crudity as evident in the titles as in the substance of his music”. But even this situation soon probably belongs to history. The avant-garde is itself being submerged in the waves of the pantheism which it promotes, and significantly, in Ben Watson’s Frank Zappa: The Negative Dialectics of Poodle Play (1995), Adorno’s critical aesthetics is forced, with what is already perhaps only seemingly an ostentatious incongruity, into the service of the argument for the cultural relevance precisely of Zappa’s vulgarity.

Does it work? Is it not rather that today the remaining avant-garde, like romantic satanism, is reduced to mere entertainment? David Bowie says that “‘[p]eople like Lou Reed and I are probably predicting the end of an era…and I mean that catastrophically. Any society that allows people like Lou and I to become rampant is really pretty well lost.’” [Buckley, 214.] This may be true, but one has to ask what kind of revolution this is in reality. How serious is it? Does it really matter what Bowie says? Does anything matter in a thoroughly relativistic and nihilistic universe? Like Bowie, Mick Jagger and other surviving heroes of the sixties are shrewd businessmen. Rockers Mott the Hoople cite the romantic D. H. Lawrence: “If you make a revolution, make it for fun / Don’t make it in ghastly seriousness / Don’t do it in deadly earnest / Do it for fun.” [On the cover of the album Mott from 1973.]

Pantheism triumphs and takes Western culture beyond the tragic vision: “[R]ock chooses pantheism and says what Chuck Berry taught it to say: ‘Roll over, Beethoven…’”. Thus “the highest achievement of a rigorous pantheism like Whitman’s or rock’s is simply – ‘fun’”. Pattison shows how this difference between non-vulgar and vulgar romanticism is brought out in the – relatively complex – rock of Bob Dylan. “Fun” is

“the pleasure derived from a universe which is ourselves and which we cannot transcend because to know it is to be it…Chuck Berry’s is a universe that pivots on an untranscendent celebration of the energy I can extract from the present moment without recourse to anything but myself…The great rock song does not aim for permanence, insight, or rapture. Its virtues are transience, action, and feeling. Christopher Ricks cites Bob Dylan as evidence that ‘the best American poets convey the poignancy of there being nothing final’. He is right that Dylan’s rock stands in a vulgar American tradition of transience, but wrong that the effect of this tradition is poignancy, a word only a European would apply to American rock. Poignancy suggests a transcendent perch from which to mourn the impermanence of human existence. It is an emotion that high-toned poets deal in, not Bob Dylan, one of whose lyrical characters sings, ‘I might look like Robert Frost, but I feel just like Jesse James’. After the religious imagery of ‘I Dreamed I Saw St. Augustine’ and the mystic allegory of ‘All Along the Watchtower’, Dylan ended his John Wesley Harding album with the apparently incongruous country-rock ballad, ‘I’ll Be Your Baby Tonight’…The troubles of the world enumerated in the lyrics of John Wesley Harding vanish in the rocker’s final commitment to the sensible present of tonight, and what Dylan tells his lover is what rock has to say to transcendental observers everywhere:

Close your eyes, close the door,

You don’t have to worry any more,

I’ll be your baby tonight.” [Op.cit. 197-8.]

Chez Albert

chez-albert


Categories

Archives

All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi