Archive for the 'Uncategorized' Category

Alfredo Villalba

Fel årstid för dessa, men jag måste variera innehållet lite här. Schnyggt. Utan ansträngda, spektakulära excesser. Måttfullt, anständigt, traditionellt. Passar femmes à part.

Twitter-offensiv

Under sommaren, med dess begränsade möjligheter att resa och två inställda konferenser, har jag i stället satsat på en Twitter-offensiv. Följ mig där. Offensiven kommer fortsätta under åtminstone en del av hösten. Därefter går jag möjligen tillbaka till mitt vanliga, mer begränsade twittrande. Rulla tillbaka till, ungefärligen, midsommar, för att se vad offensiven hittills bestått av.

Bokköparens utlämnadhet på nätmarknaden

Nu har det hänt igen. Fel bok har levererats.

Vad det oftast handlar om är att nätboklådorna helt enkelt ignorerar vilken specifik upplaga av en viss bok man beställt. Trots att boklådan ifråga på sin hemsida tydligt och klart har separata under-sidor för de olika upplagorna. De bryr de sig helt enkelt inte om att kunden beställt den ena och inte den andra. De skillnader – omslag, nya förord, omarbetningar – som föranleder kunden att beställa den ena och inte den andra lämnas utan avseende.

Det har hänt ofta. Hur är det möjligt, när säljaren själv tydligt annonserat de olika upplagorna separat, som två olika produkter, med varsin klickbar titel, på varsin sida? I några fall kanske säljaren, i synnerhet om det är en liten säljare, ett antikvariat, helt enkelt är slarvig och ouppmärksam, förbiser hur han själv på klart åtskilt sätt lagt ut två – eller kanske ännu fler – upplagor på sidan, och bara går och hämtar en bok med den beställda titeln.

I andra fall, och här misstänker man framför allt de större nätbokhandlarna med högre grad av logistisk automatisering, kan säljaren ha en avsiktligt införd rutin eller funktion som gör att man, när den beställda upplagan är slut, fastän detta inte angavs på sidan, försöker tjäna pengar genom att ändå leverera den andra. Man hoppas då att kunden inte ska misstycka, i stället för att meddela kunden att den beställda boken är slut. Mitt intryck är att denna misstanke är välgrundad och därmed mycket allvarlig.

Den felaktiga leveransen är en ny och stor olägenhet för kunden, som inte fanns på den tiden hon köpte böcker i och beställde böcker genom den vanliga, fysiska bokhandeln. Det är en olägenhet inte bara därför att hon inte får den beställda – och ofta betalade – boken, eller upplagan, vid den tidpunkt hon tänkt sig. Utan också, och framför allt, därför att säljaren, när hon meddelar denne om den felaktiga leveransen, kräver att hon ska returnera boken.

Alla gör det inte. De riktigt stora tycks anse sig ha råd att inte kräva detta. När jag exempelvis meddelat Amazon att de gjort en felaktig leverans, har de bara beklagat misstaget, sagt att jag ska behålla den felaktiga upplagan, och antingen skickat den beställda eller informerat mig om att denna inte längre finns i tryck.

Men alla andra säljare, från de medelstora till de små, insisterar på att kunden, på grund av deras eget misstag, ska underkasta sig det mödosamma och tidskrävande arbetet att returnera den felaktigt levererade upplagan: gå och köpa emballage, emballera boken, skriva adress på emballaget, gå och köpa frimärken, och slutligen ibland gå ytterligare lång väg och leta efter den sällsynthet som en brevlåda idag är.

Jag har verkligen ingen större sympati för jätten Amazon än för de mindre nätbokhandlarna, och i synnerhet inte de små antikvariaten. Icke desto mindre anser jag att det här beskrivna fenomenet är en oacceptabel försämring för kunden. En försämring som givetvis är särskilt kännbar för den som köper mycket böcker, och därför ofta drabbas av denna leverantörernas bristande kundhänsyn och professionalism.

Det har hänt så ofta att jag för egen del har börjat tänka åtminstone två gånger innan jag beställer en upplaga av en bok när säljaren också annonserar en annan upplaga som jag inte är intresserad av (det har också hänt att en helt annan bok än den beställda levererats, men det är ovanligt). Man vill inte riskera att utsättas för allt det som en retur innebär. Inte heller ska man behöva avsätta tid och energi för att i samband med beställningen/köpet skriva till säljaren – telefonservicen har han ju avskaffat – och, utöver den tydlighet som redan är förhanden i det att man beställt en helt glasklart specifik produkt på en av säljarens sidor och inte en annan produkt på en annan sida, ytterligare förklara att det är den ena och inte den andra man vill ha.

Problemet har i min erfarenhet varit så stort och ofta förekommande att jag de senaste gångerna valt att lägga tid och energi på en utförlig, långdragen korrespondens med respektive säljare om det, i stället för att lägga dem på returneringen. Det har faktiskt gett resultat. Efter att chefer på högre nivåer kopplats in gav en medelstor nätbokhandel med sig, och uppgav kravet på retur. Det gjorde också ett antikvariat. Den större nätbokhandeln kan möjligen rentav ha anat att det låg något i mina argument.

Det är säljaren som i denna bransch måste ta kostnaden för sina egna fel. Jag föreslår att detta gäller alla vanliga böcker – ifråga om mycket ovanliga och dyra antikvariska böcker gör ju säljaren förstås inte fel. Det ligger i branschens eget generella intresse att man slutar straffa kunden för att man själv gjort fel, genom det orimliga kravet att kunden ska avsätta all den tid och energi som en returnering kräver. Kunden ska inte behöva vara utlämnad till säljaren på detta sätt. Övergången till näthandel ska inte behöva innebära en så stor försämring.

Good Yule!

CL

Sebastian Hennig: Nie zweimal in denselben Fluss

Björn Höcke im Gespräch mit Sebastian Hennig

Manuscriptum, 2018

Kurzbeschreibung:

HöckeDie Berichterstattung zu Björn Höcke besteht überwiegend aus Meinungen über ihn. Äußerungen von ihm sind den Medien eher selten zu entnehmen. Wenn es dann doch geschieht, werden seine Worte nur ausschnittsweise mit skandalisierender Absicht wiedergegeben. Derart wie ein bedrohliches Phänomen analysiert, kommt er als eigenständiger Autor seiner Äußerungen nicht in Betracht. Er dient nur als die harte Kante, an der die gegen ihn ausgesandten Signale zur Resonanz kommen. Keinesfalls soll er als Sender eines eigenen Programms wahrgenommen werden.

Vorliegendes Buch korrigiert das Missverhältnis, indem es Björn Höcke selbst ausführlich zu Wort kommen läßt. Seine Auffassung von den gegenwärtigen Verhältnissen ist dargelegt im Gedankenaustausch mit dem Künstler und Publizisten Sebastian Hennig. Beide Gesprächsteilnehmer gehören dem gleichen Jahrgang an, verlebten jedoch ihre Kindheit und Jugend in getrennten deutschen Teilstaaten. Die während eines Jahres geführten Gespräche spiegeln damit zugleich die Empfindungen einer Generation wider, die unmittelbar nach der deutschen Wiedervereinigung ihr Berufsleben angetreten hat.

Wir erfahren zugleich, welche politischen Ziele Björn Höcke verfolgt und welche Vorstellungen von der Welt er hegt. Darüber hinaus vermittelt das Gespräch einen Eindruck von der Person hinter dem diffamierten Politiker, zeigt auf welchen Erfahrungen und Erlebnissen seine Einsichten gegründet sind.

Über den Autor:

Sebastian Hennig: 1972 in Leipzig geboren, Studium der Malerei und Grafik in Dresden, 1998 Diplom, seit 2003 zudem als Kulturpublizist tätig, u. a. für Islamische ZeitungNeues DeutschlandJunge FreiheitDresdner Neueste NachrichtenDeutschlandradio KulturTumult und Cato, 2015 Buchveröffentlichung Pegida – Spaziergänge über den Horizont, letzte Publikationen: Unterwegs in Dunkeldeutschland (2017) und Kennst Du Theodor Fontane? (2018), lebt als freier Autor und bildender Künstler in Radebeul bei Dresden.

Joakim Andersen: Rising from the Ruins

The Right of the 21st Century

Arktos, 2018

Publisher’s Presentation:

AndersenThe liberal order that defined the latter half of the 20th century is collapsing under the growing weight of its conflicts and contradictions. It threatens to pull European civilization and the peoples who created it with it in its fall. This is no time for liberal reformism; the present moment is a Gordian knot of urgent crises. A significant part of our civilization lies already in ruins, if not always physically. Even so, there is reason for optimism: a number of challengers to the crumbling liberal order have appeared.

This book is both a depiction of the rubbled landscape surrounding us, and an overview of the challengers who are rising from the ruins. Touching on everything from the Italian CasaPound, Alexander Dugin and the Danish Tidehverv, to the New Right, the American Alt-Right and Donald Trump, this book analyzes the key success and risk factors of those men and movements that might lead our civilization and our peoples to create a new historical order.

About the Author:

Joakim Andersen is a Swedish writer and co-founder of the Scandinavian New Right think-tank Motpol. Together with his comrade-in-arms, Daniel Friberg, he is largely responsible for introducing the New Right and the concept of the metapolitical in Sweden. Joakim has been a regular writer at Motpol since 2006 and his articles have been published in a number of other Swedish publications.

About Me

The About page was becoming too long to usefully serve its purpose. I have now removed the summaries of my various positions regarding Spirituality, Arts & Humanities and Europe. The page now contains only the more basic and formal information about my work and publications.

Gamla Sture-Katten, Stockholm

Sturekatten

Instagram

I’m not very social in social media. That doesn’t imply any disrespect for or lack of interest in my social media friends and followers, but only that I find it impossible to regularly post birthday greetings and duly like photos and reports from their private lives, and even the truly important things they share. For I just don’t spend that much time online. I don’t like sitting by the screen too long. For this reason, I simply cannot follow regularly everything in my various feeds.

My virtual socializing, to the limited extent I did it when I first started using social media, therefore inevitably became irregular and indeed unfair, in the sense that I arbitrarily responded to some and happened to miss others of equal importance. To some extent I do follow everyone, however, and I mostly appreciate what I see. I hope everyone will understand why I’m so passive.

On Facebook I now post mainly articles by others, primarily on politics. I used to share much more philosophy, spirituality, art and music links, but the last few years I’ve found it increasingly difficult to prioritize that. Hence my timeline now gives a very limited and onesided view of what I do and what I’m about. Politics is not as important to me as it looks there. On Twitter, I share almost exclusively my own publications. But they’re at least comparatively varied with regard to their content.

On Instagram, however, I share photos. They’re not “social” either, really, and there’s nothing instant about my gramming them. Rather, they are, for the most part, photography as art; they transmit a way of seeing, a world, a truth. I may develop this further in terms of professional photography, and some of the motifs are such that I would have executed as, for instance, oil paintings, had I prioritized painting (I could opt to do that some day). There’s nothing pretentious about this. The reason it may seem somewhat strange is only the Instagram format, and the new possbibility to take these pictures with just a camera phone, without setting aside the time (and space, when travelling) for more advanced technology. In the latter sense, it could, I think, be seen as comparable to not prioritizing the canvas at present, although photography in general was clearly a main reason for the decline – and the modernist transformation – of painting with motifs that could be photographed. And today’s camera phones are more advanced than the early cameras.

It’s true that using only Instagram for my present photography purposes is not a good idea, just like using Facebook only, let alone Twitter, for one’s writing. I do plan to use the photographs elsewhere too – indeed, some of them already appear here, in the architecture category. But for now, most of them can be seen only on Instagram. There are other internet media for photography, like Flickr, which is better, and it’s possible that I’ll start using Flickr instead in the future. But that’s not a difference in kind, only degree. Both Instagram and Flickr have some of the advantages which I argued in the early years of this modest WordPress blog that it had in comparison with print publication, despite the fact that it’s probably difficult, at least for a writer of my kind, to reach a large readership with it, or even the readership that can be expected for my kind of writing, and which I did indeed reach when my work was published by conventional publishers. When I discovered the blog technology, I found it far superior at least as such, in itself, as it were. And in many different ways, not least through the comments sections and the possibility of precise, extensive debate that they made possible. That specific advantage Instagram has too, in fact – whereas Twitter does not.

But I also insisted blogs should be supplemented by print publication. I never read long texts on the screen, for the reason mentioned above. I think it damages our eyes, our minds, our brains, that it causes some kind of dementia (and it seems much in the state of our society after computers took over would confirm that). This is one reason why I don’t write so much, and in fact constantly consider going back to the typewriter and even handwriting. I don’t even use ebooks and e-readers. Long texts that are available only on the internet I always print and bring back to my armchair and cup of tea, where there are also ever-attractive piles of old-fashioned books. The situation could be different with images though. The optimal use of the screen might be for photography (for images of painting, it’s good too, but comparable only to printed art books).

I want to add here that I find it absolutely necessary to express this kind of conservative reservations and indeed general awkwardness with regard to the use of all of these new technical facilities. Not even for substantial contributions in the form of texts or images – or talk or music on YouTube – must one use these new technologies without feeling uncomfortable about what they replace. If we regard technological advancement in a larger, traditionalist perspective, we see the full extent of this, of what is in reality lost.

I find the compulsively felt need of some older people of learning all about computers and the internet absurd. The disruption it causes in their established habits is often a greater loss than the new advantages of internet communication. Had I been around when radio and TV invaded our homes, I would without a doubt have objected to the sudden lifestyle changes their use implied, and then constantly to their overuse, as I do today. Indeed, I would have objected to the overuse of newspapers when they appeared. Even of printing itself when it was invented: it clearly had an adverse effect on memorization and the oral tradition, and in that respect on intelligence. The extent to which we sit – or indeed lie, stand, walk – looking at screens today, often simply for the cheap availability, for distraction, for instant ego gratification, implies an enormous loss, indeed a destruction, of older and often better patterns of life.

Some of my Instagram photos, however, are more ordinary, “social” ones, with glimpses of places, conferences and other events, people. To some, comments of varying length are added; again, discussion is possible, even extensive discussion, although this function is, as far as I can see, rarely used. In fine, on Instagram it’s possible to find major parts of what I wish to communicate, and communicated in a manner that cannot be found elsewhere. Follow me at janolofbengtsson for a visual understanding of what I’m saying in other ways elsewhere. Right now, Instagram is the social medium where I am by far the most active. Although the activity is not particularly social there either, at least I put out my own stuff.

Alfred W. McCoy: In the Shadows of the American Century

The Rise and Decline of US Global Power
McCoyPublisher’s Presentation:
Explores the distinctive instruments of American ascent to global domination and hegemony – including covert intervention, client elites, psychological torture, and surveillance.
In a completely original analysis, prize-winning historian Alfred W. McCoy explores America’s rise as a world Power – from the 1890s through the Cold War – and its bid to extend its hegemony deep into the twenty-first century through a fusion of cyberwar, space warfare, trade pacts, and military alliances. McCoy then analyzes the marquee instruments of US hegemony – covert intervention, client elites, psychological torture, and worldwide surveillance.

Peeling back layers of secrecy, McCoy exposes a military and economic battle for global domination fought in the shadows, largely unknown to those outside the highest rungs of power. Can the United States extend the “American Century” or will China guide the globe for the next hundred years? McCoy devotes his final chapter to these questions, boldly laying out a series of scenarios that could lead to the end of Washington’s world domination by 2030.

Review Quotes:

In the Shadows of the American Century persuasively argues for the inevitable decline of the American empire and the rise of China. Whether or not one is a believer in American power, the case that Alfred McCoy makes – that much of America’s decline is due to its own contradictions and failures – is a sad one. He provides a glimmer of hope that America can ease into the role of a more generous, more collaborative, if less powerful, world player. Let’s hope that Americans will listen to his powerful arguments.”  Viet Thanh Nguyen, Pulitzer Prize-winning author of the Sympathizer 

“[A] brilliant and deeply informed must-read for anyone seriously interested in geopolitics, the history of Empire, and the shape of the future.”  New York Journal of Books

“‘What is the character of this American empire?’, Alfred McCoy asks at the outset of this provocative study. His answer not only limns the contours of the American imperium as it evolved during the twentieth century, but explains why its days are quite likely numbered. This is history with profound relevance to events that are unfolding before our eyes.”  Andrew J. Bacevich, author of America’s War for the Greater Middle East: A Military History

“Alfred McCoy offers a meticulous, eye-opening account of the rise, since 1945, and impending  premature demise of the American Century of world domination. As the empire’s political, economic, and military strategies unravel under cover of secrecy, America’s neglected citizens would do well to read this book.”  Ann Jones, author of They Were Soldiers

“Sobering reading for geopolitics mavens and Risk aficionados alike…”  Kirkus

“McCoy’s detailed, panoramic analysis of the past, present, and future of the American empire covers all spheres of activity including not just land, sea, air, space, and cyberspace, but also the netherworld of covert operations – and seasons all of this with some fascinating personal vignettes. His new book, The Shadows of the American Century, joins the essential short list of scrupulous historical and comparative studies of the United States as an awesome, conflicted, technologically innovative, routinely atrocious, and ultimately hubristic imperial power.”  John Dower, Pulitzer Prize-winning author of Embracing Defeat, War Without Mercy, and The Violent American Century

“One of our best and most underappreciated historians takes a hard look at the truth of our empire, both its covert activities and the reasons for its impending decline.”  Oliver Stone

“In the Shadows of the American Century is a valuable contribution to geopolitical discourse that draws important lessons from history.”  Foreword Reviews

“McCoy’s latest book, In the Shadow of the American Century: The Rise and Decline of U.S. Global Power, provides an autopsy on a dying empire, which has squandered its moral capital by promoting wide-scale torture and mass surveillance…The end of empire scenarios relayed by McCoy in dark terms could in turn provide positive opportunities for societal change as the necessity for constant war is removed.”  The Progressive

About the Author:

Alfred McCoy holds the Harrington Chair in History at the University of Wisconsin-Madison. His 2009 book Policing America’s Empire won the Kahin Prize from the Association for Asian Studies. In 2012, Yale University awarded him the Wilbur Cross Medal for work as “one of the world’s leading historians of Southeast Asia and an expert on…international political surveillance.”


Categories

Archives

"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi