Category: Philosophy (other)

The University of Warsaw has a department of philosophy of culture, and that department has a humane philosophy project, in collaboration with Oxford. All who have followed this blog will understand how promising that sounds to me. I just came back from a one-day conference on Saturday organized by the department as part of the project, on Personhood, Law and the Idea of the Tragic, to which, at a late stage, I had been kindly invited as a guest. The speakers were Przemysław Bursztyka (Warsaw), Janusz Ostrowski (Warsaw), Marcin Rychter (Warsaw), Ferenc Hörcher (Hungarian Academy of Sciences), Jonathan Price (Leiden and Oxford), Randall Auxier (Southern Illinois University), Marija Selak (Zagreb), Ralph Weir (Cambridge and Oxford), and Mikołaj Sławkowski-Rode (Warsaw and Oxford). To some extent a political dimension was added to the discussion at the excellent dinner at Akademia Smaku when I discovered that three of the speakers, Hörcher, Price, and Sławkowski-Rode, were members of the Vanenburg Society, or the Centre for European Renewal.

Hermeneutik

En analytisk Cambridgefilosof som kort behandlas av Svante Nordin i hans stora översiktsverk Filosoferna: Det västerländska tänkandet sedan år 1900 (2011) och som jag inte tidigare kände till är Susan Stebbing (1885-1943), huvudsakligen verksam som professor vid Bedford College, University of London, grundare av tidskriften Analysis, och ordförande för både the Mind Association och the Aristotelian Society. Nordin tar upp hennes bidrag till vad som senare skulle kallas “standardfallargumentet”, ett bidrag som enligt honom blev viktigt i vardagsspråksfilosofin, nämligen hennes kritik av Eddingtons och Jeans‘ tolkning av “den moderna naturvetenskapens resultat i riktning mot idealistisk metafysik”.

Jag har inte Stebbings bok Philosophy and the Physicists (1937) tillgänglig och utgår därför från Nordins återgivning och översatta mening för denna kommentars begränsade syfte; eventuellt kan jag översätta den till engelska senare: eftersom nästan alla filosofer fortfarande sitter fast i vad jag föreslår är de missförstånd diskussionen bygger på kan det vara motiverat, och jag kan i så fall också fördjupa mig i Stebbings fullständiga argumentation. Men Nordins referat brukar inte vara missvisande, inte ens de allra kortaste och mest förenklade.

Stebbings polemik förnyade enligt Nordin G. E. Moores försvar för common sense: “När de spekulativa fysikerna försökte visa att exempelvis ett bord enligt den moderna partikelteorin inte är ‘solitt’, eftersom det mest består av tomrum mellan de virvlande partiklarna, ställde Stebbing motfrågan: …’Var kan vi finna en tillämpning av orden “solid verklighet”, som vi inte kan använda med referens till bordet? Åter måste vi fråga: Om bordet inte är “solitt”, vad innebär “solid”?'”

Nordin kommenterar: “Det kan förefalla som om ett bord eller ett skåp eller en sten utgör standardexempel på ‘solida’ föremål. Det är genom sådana föremål vi överhuvudtaget vet vad som menas med ‘solid’. Om man då förnekar att sådana föremål är ‘solida’ uppstår frågan vad man alls menar med ‘solid’. Något föreföll vara fel åtminstone med Eddingtons och Jeans sätt att uttrycka sig.”

Om Eddington och Jeans verkligen säger att ett bord inte är solitt eftersom det mest består av tomrum mellan virvlande partiklar, är förvisso deras sätt att uttrycka sig problematiskt, otillräckligt, missvisande. Men Stebbings invändning, som Nordin framställer den, förefaller i lika hög grad bygga på ett missförstånd.

Vad “de spekulativa fysikerna” med fog kan säga är att bordet inte existerar som objektiv materiell substans med det förnumna bordets egenskaper, utan tomrum, flytande omkring i objektiv tid och objektivt rum. Såtillvida har de rätt. Men något sådant hävdade inte 16- och 1700-talets empirister och fysiker heller. Enligt dem var bordet som sådant, som vi uppfattade det, en produkt av just vårt sätt att uppfatta; vad som objektivt existerade var en för oss otillgänglig, av atomer uppbyggd formation av materia i rummet. Man kom att göra en distinktion mellan “primära” och “sekundära” egenskaper.

För Eddington och Jeans hade atomerna ersatts av virvlande subatomära partiklar, och “tomrummet” ökat, men vår förnimmelse, förnimmelsen av bordets soliditet, var subjektiv och oriktig i det den inte motsvarade denna verklighet. Detta motsvarade ju inte helt den gamla distinktionen, men principen var, så här långt, likartad. Att Eddington och Jeans sedan också går in på relationen mellan vår förnimmelse och de virvlande partiklarna och tomrummet behöver vi inte gå in på här eftersom det enda Stebbing, åtminstone så långt Nordin refererar henne, tar fasta på är uppfattningen om det “illusoriska”, om man får kalla det så, i upplevelsen av soliditet och den i förhållande till denna kontrasterande verkligheten av de virvlande partiklarna och tomrummet.

En av de filosofer som sitter fast i denna allmänna dikotomi, formulerad som en dualitet och motsättning mellan å ena sidan den fenomenellt, subjektivt upplevda livsvärlden å ena sidan och den objektiva, naturvetenskapliga världsbilden å den andra, är, som jag tidigare påpekat i en kommentar till en av hans böcker, Roger Scruton. Det finns anledning att nämna just honom i detta sammanhang eftersom en mycket stor del av hans filosofi kretsar just kring det problem som den senares invasion av den förra, som i så stor utsträckning präglar den västerländska moderniteten, utgör: dess hot mot livsvärlden, räddandet av livsvärldens värden undan detta. Men den objektiva, naturvetetenskapliga världsbilden kvarstår för honom som objektivt sann, det finns där ute en verklighet som svarar mot fysikens modeller och som på något sätt bidrar till att ge upphov till vår så annorlunda beskaffade upplevelsevärld.

Inte heller Keith Ward, som jag också skrivit om och som i princip fortsätter på Eddingtons och Jeans’ väg i sin kritik av materialismen, har helt släppt denna dualitet: med de flesta materialismkritiker kvarhåller han föreställningen om en åtminstone rent matematisk realitet som i någon mån faktiskt svarar mot fysikens modeller, som en yttersta, oberoende grund för vår förnumna verklighet och som sanningen om materien.

Eddington och Jeans går som sagt (åtminstone som jag minns det) längre i sin analys, och närmar sig därmed sanningen. Men från ett boströmianskt perspektiv måste framhållas att Stebbing har rätt i att vi kan använda “solid verklighet” med referens till bordet, att bordet är “solitt”, att “solid” inte har eller behöver ha någon annan innebörd. Hela problemet uppstår ju enbart på grund av den gamla ohållbara åtskillnaden mellan primära och sekundära egenskaper eller dess variant, åtskillnaden mellan vår förnimmelse av soliditet å ena sidan och de virvlande partiklarna och tomrummet å den andra.

Vad som i Nordins framställning ser ut som Stebbings fel tycks bero på hennes tilltro till Moores common sense. Om Eddington och Jeans tror att bordet i verkligheten är icke-solitt, virvlande partiklar och tomrum, och att detta talar för en idealistisk metafysik, tycks Stebbing, eftersom hennes syfte – som vanligt i hennes hopplösa skola – är att vederlägga all idealistisk metafysisk, tro att bordet existerar, som solitt, i en objektiv verklighet, oberoende av vår eller någon annan förnimmelse.

I själva verket finns ingen som helst motsägelse mellan hennes argument för bordet som standardfall och referens för “solid verklighet”, som förklarar meningen av “solid”, och idealistisk metafysik. Vad en hållbar idealistisk metafysik säger här är bara att bordet och dess soliditet inte existerar oberoende av vår förnimmelse i enlighet med den nya fysikens virvlande partiklar i tomrum, den gamla fysikens atomer, eller common sense’s naiva realism. De existerar som sådana endast som ett helt av förnimmelser, som obakomgåbart medvetandeinnehåll, vars intersubjektiva verklighet, ja objektivitet, måste fastställas på helt annat sätt. Det finns ingen materia eller ens någon matematisk verklighet bortom detta, som medverkar till uppkomsten av vår fenomenvärld.

Detta innebär på intet sätt att bordet inte är solitt. Det är just genom att vara bevetenhetsinnehåll, och enbart detta, som bordet och skåpet och stenen verkligen kan vara solida, som de i sig har alla de egenskaper som en dominerande empiristisk riktning betraktade som blott sekundära och som materialismen idag felaktigt tillskriver endast de mänskliga sinnenas och hjärnans uppfattningssätt.

Att Stebbings realistiska common-sense-uppfattning av soliditeten är felaktig uppvisas väl av den nya fysik som Eddington och James försvarade. Men denna fysiks uppfattning, såsom uttolkad av Eddington och Jeans, att soliditeten s.a.s. är overklig, är också felaktig, såtillvida som den kvarhåller ett moment av den abstrakt-rationalistiska scientismens hypostaserade och i någon mening som oberoende, yttre verklighet postulerade konstruktioner.

Om detta vymodus bibehålls kommer i längden knappast något blott fenomenologiskt försök, av Scrutons typ, att försvara och upprätthålla livsvärldens konkretion och värden vara tillräckligt. Det är i lika hög grad som den naiva realismen detta postulat, med alla dess teoretiska och inte minst praktiska konsekvenser, som är en illusion, en för moderniteten näranog konstitutiv och, genom de tillämpningar man tror sig berättigad att göra, för vår kultur förödande illusion. Den kan endast upplösas genom en rätt förstådd idealistisk metafysik.

Toward Reconciliation of Science and Spirituality

Rowman & Littlefield, 2015

Publisher’s Description:

The rise of modern science has brought with it increasing acceptance among intellectual elites of a worldview that conflicts sharply both with everyday human experience and with beliefs widely shared among the world’s great cultural traditions. Most contemporary scientists and philosophers believe that reality is at bottom purely physical, and that human beings are nothing more than extremely complicated biological machines. On such views our everyday experiences of conscious decision-making, free will, and the self are illusory by-products of the grinding of our neural machinery. It follows that mind and personality are necessarily extinguished at death, and that there exists no deeper transpersonal or spiritual reality of any sort.

Beyond Physicalism is the product of an unusual fellowship of scientists and humanities scholars who dispute these views. In their previous publication, Irreducible Mind, they argued that physicalism cannot accommodate various well-evidenced empirical phenomena including paranormal or psi phenomena, postmortem survival, and mystical experiences. In this new theory-oriented companion volume they go further by attempting to understand how the world must be constituted in order that these “rogue” phenomena can occur. Drawing upon empirical science, metaphysical philosophy, and the mystical traditions, the authors work toward an improved “big picture” of the general character of reality, one which strongly overlaps territory traditionally occupied by the world’s institutional religions, and which attempts to reconcile science and spirituality by finding a middle path between the polarized fundamentalisms, religious and scientific, that have dominated recent public discourse.

Contributions by: Harald Atmanspacher, Loriliai Biernacki, Bernard Carr, Wolfgang Fach, Michael Grosso, Michael Murphy, David E. Presti, Gregory Shaw, Henry P. Stapp, Eric M. Weiss, and Ian Whicher.

Reviews:

“The Sursem project has been, in recent times, the longest lasting and most intellectually substantial enquiry into rogue phenomena. It has resulted in [a] mammoth work…Beyond Physicalism – a volume that not only provides much food for thought but is in itself a feast of thinking.”  Network Review

“Beyond Physicalism presents a serious challenge to physicalism from psychologists, neuroscientists, physicists, philosophers, and Eastern scholars. This volume is no ‘New Age’ pap with easy answers, but it carefully considers so far intractable issues; and, it demands careful and repeated Readings…Beyond Physicalism should interest readers who are willing to consider the intricacies and extraordinary nature of consciousness, rather than dismissing them offhand. No doubt some of the ideas covered in the book will be shown to be limited…but they seek to provide a comprehensive explanation of mind and matter that has been lacking in most discussions until now. Beyond Physicalism does not offer a definitive theory, but it describes serious alternatives to materialism. The appropriate reply by the holders of the latter position should be not to ignore the phenomena explained by these alternatives, as they have usually done so far, but to advance a better materialist position to explain them. Will they take up the gauntlet?”  PsycCRITIQUES

“Beyond Physicalism heralds an impending shift of epic proportion in humankind’s efforts to understand the nature of reality, and potentially the most significant advance in the recent history of the mind-body debate. This landmark book provides an unprecedented synthesis of science, psychology, philosophy and theology, approaching the deeper truth of all existence.”  Eben Alexander III, MD, neurosurgeon and author of Proof of Heaven and The Map of Heaven

“Finally, a book that conclusively demonstrates that it is possible, in fact preferable, to reconcile genuine science with spirituality. Drawing upon a massive amount of compelling empirical data, and weaving together several interrelated and extremely thoughtful theoretical perspectives offered by a range of highly respected scientists and humanists, Beyond Physicalism articulates a cogent and compelling alternative to the distorted ‘all or nothing’ dichotomy between a narrow-minded religious fundamentalism and an equally dogmatic and rigid scientistic mentality.”  G. William Barnard, professor of Religious Studies, Southern Methodist University

Beyond Physicalism lays several stones for the foundation of a new world-view. No book has gone further toward reconciling science and spirituality.”  William Eastman, former director of SUNY Press

“In this wonderful sequel to Irreducible Mind: Toward a Psychology for the 21st Century, ‘rogue’ phenomena that are the essential facts denied by psychology too long mired in varieties of physicalism are rightly accepted as empirical fact. Abandoning neither the truths of science nor those of religion, evolutionary panentheism provides the tertium quid that that can steer us safely home. This is a must read book. Marvelous!”  Ralph W. Hood Jr., professor of Psychology, University of Tennessee at Chattanooga and former editor, Journal for the Scientific Study of Religion

“Dogmatic materialists, sometimes called skeptics, claim that to accept the possibility of any non-physical force or entity requires that we sacrifice all of modern science. No matter the apparent evidence, we are told, the future of scientific progress and rationality are at stake. Creationism and the flat Earth lie in wait. Beyond Physicalism, however, presents both solid empirical evidence and fully rational theoretical views demonstrating that the materialist’s dichotomy is false. This book offers a third way, reconciling science and spirituality without diluting either. Robust and evidence-based, this work by highly respected scholars and scientists demolishes orthodoxies right and left, allowing the reader a way forward past the Scylla and Charybdis of religious and scientific fundamentalisms.”  David J. Hufford, professor emeritus, Penn State College of Medicine

“Beyond Physicalism is much more than a book. It is the intimate expression of a decade and a half of critical but collegial conversations between established scientists and professional humanists around some of the most important but still unsettled questions facing humanity: those involving the nature of mind or consciousness – that is, the nature of us.”  Jeffrey J. Kripal, J. Newton Rayzor Professor of Religious Studies, Rice University

“Beyond Physicalism is an eye-opening (perhaps one might be permitted to say ‘soulful’) collection of essays by disciplined researchers who seek to develop a credible conception of the spiritual nature of human beings. The authors are hard-nosed scientists and humanistic scholars who believe it is possible to reject the ‘old man in the sky pulling the strings’ version of theism without embracing dispiriting contemporary versions of materialism.”  Richard A. Shweder, Harold Higgins Swift Distinguished Service Professor, Department of Comparative Human Development, University of Chicago

“Some of the philosophical problems that occupied William James longest and deepest, along with solutions he thought most promising, have literally been written out of history. This volume presents the first serious collective attempt since James’ death to revive his project. Its chapters are characterized by an intellectual ethos reminiscent of the ‘father’ of modern American psychology himself: sympathetic open-mindedness made fruitful through disciplined, calm and penetrating rigor.”  Andreas Sommer, junior research fellow in history and philosophy of science, Churchill College, University of Cambridge

“If you are personally content thinking of yourself as a meaningless byproduct of accidental chemical reactions, what I’ve called the Total Materialism view of reality, and think you’re superior for being so “scientific,” you don’t want to read this book, not that you can actually freely make a choice, because it will upset you and you’ll need some tranquilizing drugs to calm your agitated brain. But if you believe facts are more important than currently fashionable scientistic theories and wonder about the spiritual side of human nature, you will find this volume fascinating!”  Charles T. Tart, professor emeritus of psychology, University of California, Davis

“I see this book as a landmark publication that may help to catalyze two urgently needed, radical transformations in modern civilization. The first is the first true revolution in the mind sciences, which is bound to have profound repercussions all the way down to the foundations of physics. The second is a renaissance in the world’s great contemplative traditions. Both science and spirituality need to return to a spirit of open-minded, radical empiricism, casting off the shackles of dogmatic metaphysics, whether materialistic or religious.”  B. Alan Wallace, physicist and Buddhism scholar, president of the Santa Barbara Institute for Consciousness Studies

“When I first encountered Kelly and colleagues’ first book, Irreducible Mind, I enthusiastically read all 800 pages, excited to see a book that so carefully documented the research that supports the notion that consciousness is not simply a product of neural activity. When I completed the book, I wanted to know more. I wanted to know details of a theoretical framework they had alluded to, which might include both mystical experiences and scientific understanding of consciousness within one ‘big picture’. Their second book, Beyond Physicalism, brings together key scholars in the areas of quantum physics, psychology, Asian philosophy and mysticism to thoughtfully explore ways that mystical and psi experiences can fit into an expanded scientific worldview.”  Marjorie Hines Woollacott, professor, Department of Human Physiology and Institute of Neuroscience, University of Oregon

About the Editors:

Edward F. Kelly is a research professor in the Department of Psychiatry and Neurobehavioral Sciences at the University of Virginia, with interests in psychical research and functional neuroimaging. He is lead author of three previous books: Computer Recognition of English Word Senses; Altered States of Consciousness, and Psi: An Historical Survey and Research Prospectus; and Irreducible Mind: Toward a Psychology for the 21^st Century.

Adam Crabtree is a psychotherapist in private practice and on the faculty of the Centre for Training in Psychotherapy in Toronto, with interests in the history of animal magnetism and hypnotism, as well as the history and practice of psychodynamic psychology. He is author of six books including From Mesmer to Freud: Magnetic Sleep and the Root of Psychological Healing; Multiple Man; and Memoir of a Trance Therapist.

Paul Marshall is an independent researcher with interests in mysticism, philosophy and psychology of religion, science-religion relations, and consciousness studies. He is author of two previous books, The Living Mirror: Images of Reality in Science and Mysticism; and Mystical Encounters with the Natural World: Experiences and Explanations.

There are of course many who, like me, try to use technology – the internet, websites, modest blogs like this one, social media – for precisely the things the German media theorist Friedrich Kittler (1943-2011) and others say it will, or has already, necessarily killed: philosophy (and especially humanistic philosophy, including a certain understanding of the human subject), the tradition – and the traditional understanding – of the humanities or Geisteswissenschaften, the defence of the book, of writing, of reading, of the classical conception of culture in general.

In the face of Kittler and, in fact, many post-humanists who simply accept and even approve of the death of philosophy, the humanities, the book etc., this is clearly what must be done. It simply has not been shown that it is impossible. One must do what one can.

I have written about my use of this blog in earlier posts (under Uncategorized). When I publish something on politics, I often attract, by now, a quite considerable number of readers. Needless to say, my philosophical posts or indeed any other posts are nowhere near them in the views and visitors stats. But my hope is that not only the comparatively much smaller number of readers who come here because of the philosophy or the arts or spirituality, but also some of the politically interested ones do note and occasionally pay closer attention also to the other categories.

Politics sells, as it were; or rather, of course, my politics sells. Through it, I can at least to some extent reach a broader readership with my deeper message too, a message to which the politics is in reality related, albeit in a way that can only be grasped when the deeper message is to some extent understood. At the very least, all readers will see some of the images in the Arts category. And in many respects that is in fact enough.

There is certainly much to say about the impact on technology on culture, but no historical materialist determinism has been or can be proven definitively true with regard to the consequences focused on by Kittler, or indeed in any other cultural respect. The medium of this blog is, I submit, not in itself a message contrary to the one explicitly and implicitly communicated and intended by me. It has not even been particularly difficult to make this medium convey precisely that message and no other.

More generally, it would seem the potential of the use of at least some technologies in the service of a creative traditionalist humanistic and spiritual culture has not yet been properly explored. This, needless to say, is a vast subject. But is it not possible to suggest that it is at least primarily in conjunction with other social, economic and cultural (or anti-cultural) forces that technology is a threat here? Going deeper into this matter, it is, however, necessary to take a renewed, close look at the great philosophical critics of modern technology.

Not just Marx but Spengler had a determinist, materialist view of technology and culture in many ways similar to that of some of today’s media theorists and anti-humanists. Probably the most influential of the philosophical critics, Heidegger, on the other hand, while not defending humanistic philosophy as he conceived of it, grew disappointed with national socialism because of the extent to which it bought into modern technology. Jeffrey Herf studies the issues in 1920’s and 30’s Germany in Reactionary Modernism: Technology, Culture, and Politics in Weimar and the Third Reich (1984). But it needs to be strongly emphasized that a discerning affirmation of technology as harmonizable with the mentioned creative traditionalism is not the same as a reactionary modernism. The result should be neither reactionary nor modernist. The use of technology in itself does not have to imply modernism, and the cultural content that according to this vision it can and should serve is not simply reactionary.

Herf is of course aware of the possible objections. The term reactionary modernism makes for an interesting title of his book, but as a concept it is not only philosophically problematic in view of the position I am inclined to defend, but also in some respects historically inadequate with regard to the period and the thinkers to which he himself applies it.

Jag har tidigare kommenterat Svante Nordins tidiga bok Historia och vetenskap: En essä om marxismen, historicismen och humaniora från 1981 i References-kategorin. Jag skrev att det var hans viktigaste filosofiska bok, men också att den faktiskt var den enda bok, utöver doktorsavhandlingen, där han framträdde primärt som filosof och inte som idéhistoriker.

Vid en viktig historisk vändpunkt, när marxismen på nytt sätt börjat ifrågasättas, delvis med fransk inspiration, erbjöd boken den svenska vänstern en immanent väg ut ur de mer problematiska formerna av marxismen, men egentligen också bort från marxismen överhuvudtaget. Fastän författaren kvarstannade inom ramen för en humanistisk-filosofiskt och historicistiskt omformulerad marxism, pekade den i själva verket fram mot en ickemarxistisk ståndpunkt. Arten av de klassiskt humanistiska och historicistiska positioner den försvarade var sådan att de redan på detta tidiga stadium kunde identifieras som i väsentliga avseenden olika det tidigare 1900-talets humanistiska, hegelianska och fenomenologiska marxism.

Vänstern följde dock inte denna väg, utan i stället, karaktäristiskt nog, den amerikanska receptionen av den franska poststrukturalismen och postmodernismen – vid en tidpunkt när inte bara marxismen utan även dessa strömningar var på slutlig tillbakagång i Paris och började ersättas av just en distinkt ickemarxistisk humanism. Därmed blev vänstern postmarxistisk i den väsentliga, idag dominerande s.a.s. icke ickemarxistiska meningen, som Nordin själv definierat i senare verk.

Själv gick Nordin, i enlighet med vad som låg latent i den tidigare boken, vidare till en explicit ickemarxistisk postmarxism och bröt med vänstern. Därmed hamnade han under 80-talets lopp i flera sammanhang i närheten av en s.k. nyliberal och delvis neokonservativt influerad svensk höger, som helt saknade egna fördjupade humanistisk-filosofiska uttryck och fördjupning. Det är fortfarande lätt att få intrycket att Nordin nu helt enkelt var överens med denna liberala höger i alla väsentliga politiska och ideologiska om än inte alla kulturella frågor.

Men en kollision inträffade under 90-talet när Nordin signifikativt nog attackerades av den fortfarande i dessa kretsar ständigt framlyfte Per Ahlmark efter den stora biografin över Fredrik Böök (1994). Det är en idag förbisedd incident, vars betydelse jag tror underskattas när Nordin av kritiker betecknas som helt enkelt en “nyliberalismens historiker”. En viktig skillnad blev tydlig. Funnes inte denna skillnad, skulle det innebära att Nordin tappat bort viktiga insikter från Historia och vetenskap, att det inte alls vore fråga om något framsteg. Men i jämförelse just med den av Ahlmark kritiserade analysen av Böök som en “fantasins martyr” framstod klart ytligheten i den svenska borgerlighetens helt dominerande liberalism, som inte var mottaglig för någon introduktion av samtida, genuina konservativa tänkare i övriga västvärlden. En svensk om än i USA verksam sådan, Claes Ryn, i vars verk den filosofiska analysen av fantasin är central, angreps på samma karaktäristiska sätt av Ahlmark.

Ett slags kulmen i Nordins rörelse bort från vänstern och mot en fördjupad och distinkt konservativ åskådning markerades kanske av hans medverkan i Samtidsmagasinet Salt och i hans positiva recension i Svenska Dagbladet av en samling av Tage Lindboms artiklar i Jakobs stege, utgiven 1996 under titeln Konservatism i vår tid. Därefter retirerade han emellertid genom boken om Ingemar Hedenius och hans tid (2004). Arbetet med den hade, förklarade han i förordet, också varit ett återvändande, ett återvändande till tiden innan Nordin blev en medlem av den nya vänster Hedenius tog avstånd från: “Från det att jag började följa med i den intellektuella debatten under första hälften av sextiotalet och nästan två årtionden framåt hörde Hedenius till de centrala gestalterna. Som många andra fängslades jag redan som gymnasist av Tro och vetande, blev Hedenius-frälst, en plåga för kristendomslärare och andra. När jag kom till Lund vid mitten av sextiotalet och började läsa filosofi var Hedenius en av de författare som inspirerat till detta val av inriktning.” Här skulle man onekligen kunna befara en regression till en tidigare position än den som intogs i Historia och vetenskap och som var förenlig med en ny roll som “nyliberalismens historiker”.

Den helhetliga förståelse av 1900-talets hela historia, politisk såväl som intellektuell och allmänkulturell, som Nordin kontinuerligt utvecklade under 90- och 00-talen i verk som Filosofernas krig: Den europeiska filosofin under första världskriget (1998), Nittonhundratalet: En biografi. Makter, människor och idéer under ett århundrade (2006) och Fyra som förde krig: Hitler, Stalin, Churchill, Roosevelt och idéerna de stred för (2009) hade dock tydliga drag av en frihetligt konservativ åskådning; inslag av en åskådning som, åtminstone i någon mening, skulle kunna kallas traditionalistisk saknades inte. Någon anslutning, via Hedenius, till en Tingsten – och därmed Ahlmark! – var det knappast fråga om. Med tiden kom Nordin också, på ett sätt som var helt förenligt med Historia och vetenskap, att ses som fast etablerad i den distinkt lundensiska traditionen av humanistisk filosofi som sträcker sig ända tillbaka till hegelianen Borelius och boströmianen Nyblaeus på 1800-talet. Förra året ägnades ett utpräglat religiöst inspirerat författarskap en sympatisk framställning i Sven Stolpe: Blåsten av ett temperament.

Men ett distinkt nytt fotfäste i en icke-marxistisk humanistisk och historicistisk filosofi, exempelvis av den typ som representerades av Ryn, saknades. Historia och vetenskap fick ingen icke-marxistisk uppföljare: varken Från tradition till apokalyps: Historieskrivning och civilisationskritik i det moderna Europa (1989) eller Det pessimistiska förnuftet (1996) kunde räknas som sådan. Den samtidigt nya och gamla åskådningen uttrycktes genom historisk framställning och ofta subtilt och diskret signalerade värderingar av det behandlade skeendet och dess protagonister. Man anar en tvekan, ett mått av skygghet inför distinkta, tydligt formulerade filosofiska ställningstaganden. Till en del beror det säkert på förskräckelse över den egna tidigare vänstertillhörighetens innebörd. Kanske är det också en följd av den vida, idag i Sverige säkert unika överblicken över det moderna västerlandets många stridande filosofiska skolor och riktningar, av en mogen skepsis skapad av klarsyn rörande den oerhörda mängden förhastade och tvärsäkra ställningstaganden och anspråk. Den moderna filosofin uppvisar mer dårskap än visdom.

Men hur begriplig denna hållning än är kvarstår ett avsevärt utrymme för intagande av positioner och formulering av insikter som även i detta perspektiv, ja i viss mån just i detta perspektiv, är väl motiverade respektive högst verkliga. Avstår man från detta, eller kan man inte detta, finns något annat, något som är fel, med ens perspektiv. Och då handlar det, i vår tid, och som Nordin är väl medveten om, om filosofins själva vara och framtid.

Redan när Nordin skrev Historia och vetenskap hade han, som detta verk i sig visade, full tillgång till många av de relevanta källflödena för en rent filosofisk, positiv nyorientering. Vid just den tiden arbetade han samtidigt t.o.m. med den svenska idealismens historia. Den Boströmska skolan och den svenska idealismens fall (1981) präglades fortfarande, och som han själv senare tillstått, påtagligt av marxismens och den allmänna svenska vänstertraditionens välkända begränsningar och felsyner. Men redan Från Hägerström till Hedenius (1984) och framför allt Romantikens filosofi (1987) visade hur snabbt han rörde sig bort från dem.

Dock vandrade han inte längre vidare på denna väg som filosof, utan som idé- och lärdomshistoriker. Nordin var en av ganska många filosofiskt inriktade akademiker i Sverige som jag tror valde eller tvingades välja idéhistorieämnet eftersom den vid denna tid dominerande analytiska filosofin helt enkelt inte gav utrymme för andra strömningar än den egna – och en hårdkokt utilitarism inom etiken – och därmed lämnade de väsentliga historiska och humanistiska traditionerna, och inte bara marxismen, utanför. Artikulationen av hans egen position som sådan fick stå tillbaka för historiska arbeten som alla de ovan nämnda, där positionen endast kommer till uttryck i historiografisk-metodologiska tillämpningar och historiska omdömen.

Nordins senare sympati och ställningstagande för icke-marxistiska filosofer av olika slag är väldokumenterad och går mycket långt. Greppet om humanioras utveckling i Sverige i den samtidiga historiska översikten och uppgörelsen Humaniora i Sverige: Framväxt – Guldålder – Kris (2008) visar den långa sträcka han tillryggalagt. Detsamma gäller i viss mån, på visst sätt, och ibland, det stora svepet över 1900-talets filosofi i Filosoferna: Det västerländska tänkandet sedan år 1900 (2011), där han, efter 80-talets volymer om den svenska filosofihistorien, kommer allra närmast sin ursprungliga akademiska ämnesinriktning: liksom i de bredare politisk-historiska och kulturhistoriska verken får läsaren förstå hans preferenser dels genom urval och perspektiv, dels genom försiktiga, ironiska berättarmarkeringar.

Ännu har Nordin alltså inte formellt presenterat någon specifikt filosofisk ny- och vidareformulering av sin egen redan i Historia och vetenskap i hög grad grundlagda åskådning. I sig representerar Historia och vetenskap därför i vissa avseenden, med de kvaliteter – om än fragmentariskt formulerade – jag framhöll i den nämnda kommentaren, en höjdpunkt i den svenska av vänstern dominerande allmänna intellektuella kulturens rörelse bort från den problematiska marxismen och mot en hållbar, nyskapande, klassiskt humanistisk filosofi. Den framstår tyvärr rentav som s.a.s. oöverträffad i Sverige såtillvida som vänstern alltså inte valde dess väg, utan valde en väg som ledde fram till den närmast totala intellektuella kollaps vi idag ser, där de intellektuella i skrämmande utsträckning ersatts av de banalaste, protototalitära åsiktspoliser, ständigt upprepande de enklaste radikala fraser i det globala storkapitalets tjänst.

Det finns därför anledning att återvända till denna viktiga tidiga bok, detta värdefulla utkast till åtminstone vissa centrala grundlinjer för en konsekvent formulering av en alternativ och sant meningsfull humanistisk-filosofisk inriktning i Sverige. Ja, att rentav, i flera avseenden eller på flera områden, ta den till utgångspunkt för försök att peka på hur just den vidare artikulation av detta alternativ skulle kunna se ut som Nordin ännu inte själv tillhandahållit i egenskap av filosof, eller valt att inte tillhandahålla i det att han tidigt lämnat filosofrollen och iklätt sig historikerrollen.

Dess breda anslag uppväger i viss mån dess korthet och fragmentariska och tentativa karaktär. Som jag skrev i kommentaren erbjöd den en möjlighet till den sanna humanistiska filosofins frigörelse inte bara inom marxismen (detta hade prövats tidigare utan framgång), utan i väsentliga avseenden även från marxismen som sådan – en möjlighet till humanioras återupprättelse i Sverige i andra filosofiska termer. Det är detta behov som idag kvarstår, ja är än större. Mer fullständigt skulle man kunna tala om behovet av humanioras återupprättelse, inklusive en humanistisk filosofis, eller bådas återupprättelse med hjälp av varandra.

Vi har idag utöver de analytiska filosoferna fenomenologiska, heideggerianska och i vid, amerikansk mening postmoderna och post-postmoderna filosofer i Sverige. Men såvitt jag vet knappast några som inte kan sägas tillhöra den postmarxistiska vänstern, och marxismen lever ofta kvar i dess karaktäristiska spökformer eller fragment av dess distinkta “väst”-former (främst Frankfurtskolan, i några avseenden Althusser),  på olika sätt i interaktion med dessa riktningar. De liberala filosofer vi haft sedan mitten av 1900-talet har väl, med Hedenius i spetsen, undantagslöst tillhört den analytiska riktningen, och den under 80-talet förstärkta borgerligheten har väl knappast producerat någon fullvärdig svensk “nyliberal” filosof.

Men Tage Lindbom och Claes Ryn har varit distinkt konservativa tänkare. Vägen till dem är emellertid lång i det utpräglade vänsterintellektuella, eller idag vänsterantiintellektuella klimat vi har i Sverige. Nordin har ännu inte i strikt filosofiska termer visat att han nått fram till en ståndpunkt som – mycket generellt – kan beskrivas på liknande sätt som deras. Däremot uppvisar Historia och vetenskap såväl som åtminstone delvis och indirekt hans många senare humanvetenskapliga verk i fröform respektive “tillämpningens” form hur en konservativ, klassiskt humanistisk filosofi skulle kunna formuleras som resultat av en s.a.s. organisk utveckling ur ståndpunkter Nordin en gång kunde försvara som del av eller inom ramen för ett visst slags marxism.

Att återvända till Historia och vetenskap, att förflytta sig tillbaka till den svenska vänsterns debatt vid 80-talets början när den redan var på stark tillbakagång, och från denna utgångspunkt fullfölja den nödvändiga utvecklingen ur det där redan latenta, med vederbörliga modifikationer och omprövningar, och förbi de poststrukturalistiska, postmodernistiska, residualvästmarxistiska (eller, med Paul Gottfrieds ord, “kulturmarxistiska”) och för den delen också mer renodlat fenomenologiska och heideggerianska återvändsgränderna, borde inte minst ha ett pedagogiskt värde i den jämförelsevis extrema svenska intellektuella miljön.

Följande föredrag på engelska av den franska “nya högerns” grundare och ledare Alain de Benoist vid National Policy Institutes konferens in Washington 2013 skulle kanske kunna tjäna som utgångspunkt för en fördjupad diskussion om den verkliga karaktären och innebörden av hans politiska ståndpunkt, och beskrivningen av den, från vissa håll, som “nyfascistisk”.

Jag har bestridit riktigheten och meningsfullheten av denna klassifikation, samtidigt som jag funnit anledning att ifrågasätta en del av den nya högerns tänkande på andra grunder. Presentationen i detta föredrag är emellertid högst måttfull och helt fri från det från mitt perspektiv problematiska innehållet. Det innehåller, påstår jag, enbart en sammanfattning av historiskt välkända, grundläggande, traditionellt konservativa och i synnerhet socialkonservativa positioner.

https://www.youtube.com/watch?v=9HDoBJRt8WI

March 2014

TED transcript

En studie i människans och världens problematik

Inledning av Horace Engdahl

Röda Bokförlaget, 1978 (1963)

Baksida:

Den tjeckiske filosofen Karel Kosíks bok Det konkretas dialektik (1963) var ett viktigt bidrag till den intellektuella utveckling som föregick Pragvåren. Men den inlemmar sig också i en klassisk filosofisk diskussion som ytterst ställer frågan om människans väsen och hennes plats i naturen och i historien. Dialektikens utgångspunkt är för Kosík insikten att människan gör sig själv i historien, att hon gestaltar verkligheten och därmed formar sitt väsen. Hans analys av “människans samhälleliga vara” bygger på en djuplodande tolkning av Marx’ verk, men också på impulser från fenomenologisk existentialism (Heidegger). För Kosík handlar marxismen om människans frihet. Den måste ta hennes strävan efter ett eget och autentiskt liv här och nu på allvar. I sin dialog med det europeiska bildningsarvet, i sin dialektiska kritik av den moderna verkligheten formulerar Kosík en självständig revolutionär humanism.

JOB:s kommentar:

Svensk översättning av Engdahl från den tyska översättningen och under jämförelse med den engelska. Trots de uppmärksammade fenomenologiska inslagen en i åtminstone vissa avseenden ganska fullständig utveckling av en mer ren hegeliansk marxism (i motsats till Frankfurtskolans s.a.s. programmatiskt partiella, som, i synnerhet hos Adorno, leder i helt annan riktning), och med tonvikt på den tidige Marx. Därmed ett verk som jag menar också (till skillnad från Frankfurtskolans) är relevant för dagens förståelse av idealismen. Längre än så här bör det vara svårt att komma, inom vad som fortfarande kan betecknas som en marxistisk ram, i förståelsen av alienationens och reifikationens allmänna problematik utifrån en hegeliansk dialektik. Därefter måste vidareutvecklingen inte minst av totalitetskategorin spränga denna ram. Det är i synnerhet det första kapitlet – med rubriken ‘Den konkreta totalitetens dialektik’ och underavdelningarna ‘Det pseudokonkretas värld och dess förstörelse’, ‘Den intellektuella och tankemässiga reproduktionen av verkligheten’ och ‘Konkret totalitet’ – som är av betydelse här. Engdahl skriver också – detta är alldeles innan han i många år försvinner ned i poststrukturalismen – en utmärkt inledning.

University of Chicago Press, 2013 (1948)     Amazon.com

Publisher’s Description:

Originally published in 1948, at the height of post–World War II optimism and confidence in collective security, Ideas Have Consequences uses “words hard as cannonballs” to present an unsparing diagnosis of the ills of the modern age. Widely read and debated at the time of its first publication, the book is now seen asone of the foundational texts of the modern conservative movement.

In its pages, Richard M. Weaver argues that the decline of Western civilization resulted from the rising acceptance of relativism over absolute reality. In spite of increased knowledge, this retreat from the realist intellectual tradition has weakened the Western capacity to reason, with catastrophic consequences for social order and individual rights. But Weaver also offers a realistic remedy. These difficulties are the product not of necessity, but of intelligent choice. And, today, as decades ago, the remedy lies in the renewed acceptance of absolute reality and the recognition that ideas – like actions – have consequences.

This expanded edition of the classic work contains a foreword by New Criterion editor Roger Kimball that offers insight into the rich intellectual and historical contexts of Weaver and his work and an afterword by Ted J. Smith III that relates the remarkable story of the book’s writing and publication.

Reviews: