Susan Stebbing och standardfallargumentet

En analytisk Cambridgefilosof som kort behandlas av Svante Nordin i hans stora översiktsverk Filosoferna: Det västerländska tänkandet sedan år 1900 (2011) och som jag inte tidigare kände till är Susan Stebbing (1885-1943), huvudsakligen verksam som professor vid Bedford College, University of London, grundare av tidskriften Analysis, och ordförande för både the Mind Association och the Aristotelian Society. Nordin tar upp hennes bidrag till vad som senare skulle kallas “standardfallargumentet” som enligt honom blev viktigt i vardagsspråksfilosofin, nämligen hennes kritik av Eddingtons och Jeans‘ tolkning av “den moderna naturvetenskapens resultat i riktning mot idealistisk metafysik”.

Jag har inte Stebbings bok Philosophy and the Physicists (1937) tillgänglig och utgår därför från Nordins återgivning och översatta mening för denna kommentars begränsade syfte; eventuellt kan jag översätta den till engelska senare: eftersom nästan alla filosofer fortfarande sitter fast i vad jag menar vara de missförstånd diskussionen bygger på kan det vara motiverat, och jag kan i så fall också fördjupa mig i Stebbings fullständiga argumentation. Men Nordins referat brukar inte vara missvisande, inte ens de allra kortaste och mest förenklade.

Stebbings polemik förnyade enligt Nordin G. E. Moores försvar för common sense: “När de spekulativa fysikerna försökte visa att exempelvis ett bord enligt den moderna partikelteorin inte är ‘solitt’, eftersom det mest består av tomrum mellan de virvlande partiklarna, ställde Stebbing motfrågan: …’Var kan vi finna en tillämpning av orden “solid verklighet”, som vi inte kan använda med referens till bordet? Åter måste vi fråga: Om bordet inte är “solitt”, vad innebär “solid”?'”

Nordin kommenterar: “Det kan förefalla som om ett bord eller ett skåp eller en sten utgör standardexempel på ‘solida’ föremål. Det är genom sådana föremål vi överhuvudtaget vet vad som menas med ‘solid’. Om man då förnekar att sådana föremål är ‘solida’ uppstår frågan vad man alls menar med ‘solid’. Något föreföll vara fel åtminstone med Eddingtons och Jeans sätt att uttrycka sig.”

Om Eddington och Jeans verkligen säger att ett bord inte är solitt eftersom det mest består av tomrum mellan virvlande partiklar, är förvisso deras sätt att uttrycka sig problematiskt, otillräckligt, missvisande. Men Stebbings invändning bygger i lika hög grad på ett missförstånd.

Vad “de spekulativa fysikerna” med fog kan säga är att bordet inte existerar som objektiv materiell substans med det förnumna bordets egenskaper, utan tomrum, flytande omkring i objektiv tid och objektivt rum. Såtillvida har de rätt. Men något sådant hävdade inte 16- och 1700-talets empirister och fysiker heller. Enligt dem var bordet som sådant, som vi uppfattade det, en produkt av just vårt sätt att uppfatta; vad som objektivt existerade var en för oss otillgänglig, av atomer uppbyggd formation av materia i rummet. Man gjorde en distinktion mellan “primära” och “sekundära” egenskaper.

För Eddington och Jeans hade atomerna ersatts av virvlande subatomära partiklar och “tomrummet” ökat, men vår förnimmelse, förnimmelsen av bordets soliditet, var subjektiv och oriktig i det den inte motsvarade denna verklighet. Detta motsvarade inte helt den gamla distinktionen, men principen var, så här långt, likartad. Att Eddington och Jeans sedan också går in på relationen mellan vår förnimmelse och de virvlande partiklarna och tomrummet behöver vi inte gå in på här eftersom det enda Stebbing, åtminstone så långt Nordin refererar henne, tar fasta på är uppfattningen om det “illusoriska”, om man får kalla det så, i upplevelsen av soliditet och den i förhållande till denna kontrasterande verkligheten av de virvlande partiklarna och tomrummet.

En av de filosofer som sitter fast i denna allmänna dikotomi, formulerad som en dualitet och motsättning mellan å ena sidan den fenomenellt, subjektivt upplevda livsvärlden å ena sidan och den objektiva, naturvetenskapliga världsbilden å den andra, är, som jag tidigare påpekat i en kommentar till en av hans böcker, Roger Scruton. Det finns anledning att nämna just honom i detta sammanhang eftersom en mycket stor del av hans filosofi kretsar just kring det problem som den senares invasion av den förra, som i så stor utsträckning präglar den västerländska moderniteten, utgör – dess hot mot livsvärlden, räddandet av livsvärldens värden undan detta. Men den objektiva, naturvetetenskapliga världsbilden kvarstår för honom som objektivt sann, det finns där ute en verklighet som svarar mot fysikens modeller och som på något sätt bidrar till att ge upphov till vår så annorlunda beskaffada upplevelsevärld.

Inte heller Keith Ward, som jag också skrivit om och som i princip fortsätter på Eddingtons och Jeans’ väg i sin kritik av materialismen, har helt släppt denna dualitet: med de flesta materialismkritiker kvarhåller han föreställningen om en åtminstone rent matematisk realitet som i någon mån faktiskt svarar mot fysikens modeller, som en yttersta, oberoende grund för vår förnumna verklighet och som sanningen om materien.

Eddington och Jeans går som sagt (åtminstone som jag minns det) längre i sin analys, och närmar sig därmed sanningen. Men från ett boströmianskt perspektiv måste framhållas att Stebbing har rätt i att vi kan använda “solid verklighet” med referens till bordet, att bordet är “solitt”, att “solid” inte har eller behöver ha någon annan innebörd. Hela problemet uppstår ju enbart på grund av den gamla ohållbara åtskillnaden mellan primära och sekundära egenskaper eller dess variant, åtskillnaden mellan vår förnimmelse av soliditet å ena sidan och de virvlande partiklarna och tomrummet å den andra.

Stebbings fel beror på hennes tilltro till Moores common sense. Om Eddington och Jeans tror att bordet i verkligheten är icke-solitt, virvlande partiklar och tomrum, och att detta talar för en idealistisk metafysik, tycks Stebbing, eftersom hennes syfte – som vanligt i hennes hopplösa skola – är att vederlägga all idealistisk metafysisk, tro att bordet existerar, som solitt, i en objektiv verklighet, oberoende av vår eller någon annan förnimmelse.

I själva verket finns ingen som helst motsägelse mellan hennes argument för bordet som standardfall och referens för “solid verklighet”, som förklarar meningen av “solid”, och idealistisk metafysik. Vad en hållbar idealistisk metafysik säger här är bara att bordet och dess soliditet inte existerar oberoende av vår förnimmelse i enlighet med den nya fysikens virvlande partiklar i tomrum, den gamla fysikens atomer, eller common sense’s naiva realism. De existerar som sådana endast som ett helt av förnimmelser, som medvetandeinnehåll. Det finns ingen materia eller ens någon matematisk verklighet bortom detta, som medverkar till uppkomsten av vår fenomenvärld.

Detta innebär på intet sätt att bordet inte är solitt. Det är just genom att vara medvetandeinnehåll, och enbart detta, som bordet och skåpet och stenen verkligen kan vara solida, som de i sig har alla de egenskaper som en dominerande empiristisk riktning betraktade som blott sekundära och som materialismen idag felaktigt tillskriver endast de mänskliga sinnenas och hjärnans uppfattningssätt.

Att Stebbings realistiska common-sense-uppfattning av soliditeten är felaktig uppvisas av den nya fysik som Eddington och James försvarade. Men den senares uppfattning, såsom uttolkad av Eddington och Jeans, att soliditeten s.a.s. är overklig, är också felaktig, såtillvida som den kvarhåller ett moment av den abstrakt-rationalistiska scientismens hypostaserade och som oberoende, yttre verklighet postulerade konstruktioner.

Om detta synsätt bibehålls kommer i längden knappast något blott fenomenologiskt försök, av Scrutons typ, att försvara och upprätthålla livsvärldens konkretion och värden vara tillräckligt. Det är i lika hög grad som den naiva realismen detta postulat, med alla dess teoretiska och inte minst praktiska konsekvenser, som är en illusion, en för moderniteten näranog konstitutiv och, genom de tillämpningar man tror sig berättigad att göra, för vår kultur förödande illusion. Den kan endast upplösas genom en rätt förstådd idealistisk metafysik.

0 Responses to “Susan Stebbing och standardfallargumentet”



  1. Leave a Comment

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s




Categories

Musae

Recent Comments

Kristo Ivanov on Ryszard Legutko: The Demon in…
Jan Olof Bengtsson on Hegel och panteismen
Engelbrekt on Alice Teodorescu
Jan Olof Bengtsson on The Mythology Discussion
Krishna Kshetra Swam… on The Mythology Discussion
Tyrgils Saxlund on Hegel och van der Heeg
Jan Olof Bengtsson on Dylan och akademien
Jan Olof Bengtsson on Om förintelseförnekelse
Jan Olof Bengtsson on Om förintelseförnekelse
Non serviam! on Om förintelseförnekelse
Jan Olof Bengtsson on Dharma Pravartaka Acharya…
Andreas Bragd on Dharma Pravartaka Acharya…
Johan on Dharma Pravartaka Acharya…
Jan Olof Bengtsson on Dharma Pravartaka Acharya…
mirotanien on Dharma Pravartaka Acharya…

Archives

All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi