Bildningsideal

Vi har ägnat uppmärksamhet åt frågan om personlighet på olika nivåer av kropp och själ, eftersom det finns viktiga dimensioner av denna distinktion som inte minst modern personalism, om än i fullständig samsyn med det mesta av övrig samtida filosofi, förtränger och förnekar. Vi har också fokuserat på den nya tidens såväl terminologiska som innehållsliga nyheter rörande subjektet, självet och självmedvetandet. Men vi har givetvis också sett att personlighetsproblematiken alltifrån Grekland och Rom nära sammanhänger med den centrala frågan om vad vi med en senare terminologi kommit att kalla bildningsideal, den idealt-normativa frågan om vad människan bör vara, vilka karaktärsdrag som bör prägla människans – och i vissa avseenden människors i olika kategorier – personlighet i betydelsen empiriska, psykofysiska karaktär.

Allt bildningstänkande i västerlandet är i grunden format av det klassiska Greklands παιδείᾱ, sådant det framställdes av Werner Jaeger i ett stort verk på 30- och 40-talen (Paideia. Die Formung des griechischen Menschen, efter att Jaeger flyttat till USA p.g.a. nazisternas attacker översatt till engelska med den varierade undertiteln The Ideals of Greek Culture). Vi rör oss här visserligen inte enbart på kroppsperson-planet, efersom ju i högsta grad den karaktärsdaning Platon, Aristoteles, Isokrates, Cicero och andra klassiska auktorer förespråkar inte minst är det inre sinnets, tankens och viljans träning, skolning, övning, disciplin. Kallar vi detta själsligt är det dock fråga om det själsliga som är möjligt att i den mänskliga existensformen påverka, förändra och forma, inte om den redan färdiga, preexisterande själ om vilken Sokrates, Platon, gnostikerna, Origenes och andra talar.

Frågan huruvida vad vi uppfattar som själsdaning inte i själva verket djupast sett är en fråga om ett framfödande av den redan existerande, om än övertäckta, materiehöljda, dolda och glömda själen och dess innehåll, eller åtminstone ett komplext samspel med detta framfödande, var självfallet en  huvudpunkt hos Sokrates. [Intressanta utläggningar om Sokrates’ âme-daimon i förhållande till humanistiska bildningsfrågor, där den unika väsenskärnan i den klassiska antikens tappning starkt framhäves (och sätts i samband med modern idealistisk filosofi och nutida psykologi), återfinnes i David L. Norton, Personal Destinies: A Philosophy of Ethical Individualism (1976), i sht kap. 1, ‘The Ethical Priority of Self-Actualization’.] Primärt har dock den bildningsmässiga aspekten av personlighetstematiken sådan den kan följas i västerlandets idéhistoria att göra bara med Människan, d.v.s. med kroppspersonligheten och med det “formbara” själslivet, den bildbara själspersonligheten i dess relation till denna kroppspersonlighet, d.v.s. den psykofysiska enheten. Det är såtillvida ett humanistiskt ideal alltifrån början, och de kristna tilläggen – som också, på sitt sätt, är begränsade till Människan – har inte alltid och definitivt integrerats med det. Jaeger behandlade den förändring av idealet som ägde rum med den tidiga kristendomen i Early Christianity and Greek Paideia (1961), men alltsedan renässanen har det, med olika nytida variationer och andra tillägg, ofta mobiliserats mot kristendomen.

Det är människans drifter, böjelser, begär, instinkter, känslor och vanor det gäller att styra, kontrollera, förädla. I motsats till vad som är fallet i den radikala upplysningsmaterialismen och den framväxande liberalismen sker denna karaktärsformation i klassicismen under den klassiska etiska generalismens ledstjärnor – Platons idéer och/eller Aristoteles rätta medelväg. Oaktat det förhållandet att såväl själen som “människan” stundom uttryckligen förstås som individuell är det således de allmänna och allmänt eftersträvansvärda ideella karaktärsegenskaperna och dygderna som här står i centrum för uppmärksamheten.

Till de klassiska dygderna fogade kristendomen de likaledes i sig allmänna teologiska. Den kristna medeltiden fångade in och begränsade därmed på ett delvis nödvändigt sätt den senantika världsliga individualismen genom sitt individuella frälsningsbudskap, men tenderade samtidigt att både tappa bort den andliga individualiteten och otillbörligt kringskära den mänskliga. I jämförelse härmed uppvisade den förkristna antiken av olika skäl i några avseenden ett visst större utrymme för individualiteten, och det är naturligt att vi under renässansen, förstådd som återupptäckt av antiken även utanför humanisternas krets, återfinner en nyhävdad individualism. Huvudsakligen förstods dock även vid denna tid den klassiska antiken i termer av vad jag här kallat generalism, och i detta avseende är väl därför befogat att säga att den nya tidens program för förnyelse av denna antik såväl pragmatiskt som i faktiskt estetiskt genomförande kom till sin rätt först med franskklassicismen.

Men det är just i denna ensidighet i uppfattningen som det pseudoklassiska i den nya klassicismen med tiden visar sig och kommer att dominera. Den klassiska diktningen och konsten uppvisade förvisso inte endast i sina sena hellenistiska former en känsla för det individuella (här föregrips åtskilliga av den moderna erans fenomen, bland dem en excessiv och normlös individualism), utan även de främsta århundradenas yppersta verk kan ofta sägas uppvisa en distinkt blick för balansen mellan och den nödvändiga föreningen i den konkreta verkligheten av det individuella och det allmänna. Det unika och enskilda har här icke endast alltid del i det ideellt-allmänna, kan icke endast uppbära och uttrycka dettas etiska och andra värden, utan kan också förstås som förblivande eller ägande, som Sokrates’ âme-daimon eller Filons och Origenes själ, irreducibel individualitet också på vad som ofullkomligt kunde uppfattas av verklighetens transcendenta plan.

Det högsta uttrycket för denna klassicitet skulle därmed kunna formuleras som ett uppfattande av det fenomenellt individuella i ljuset av det transcendent och kosmiskt universella samtidigt som detta individuella åtminstone i viss utsträckning också förstås som ett fenomenellt uttryck av en likaledes transcendent, med universaliteten koexistent individualitet. Det skulle vara orättvist att påstå att den nya tidens klassicism aldrig uppnår detta ideal av förmåga till estetiskt levandegörande av den konkreta upplevelsen av såväl verklighetens allmänna som enskilda sidor i deras olika subtila föreningar och samspel. Men i den mån den blir blott pseudoklassicism består dess avvikelse i att den, liksom medeltiden i viss mån trots kristendomens nya impulser till individualitets- och personförståelse på alla plan tidigare gjort det, på sitt sätt förfaller till ensidig generalism. Präglas antikens kultur när den når som högst verkligen av balanspunkten och syntesen, måste om den moderna tiden sägas att dess utveckling kommer att kännetecknas av tvära kast mellan polernas ytterligheter – pseudoklassisk generalism contra romantisk och/eller atomistisk-liberal individualism – där den ena ständigt reagerar mot den andra, och därför av en ständig strävan, med oklar grad av framgång, att ånyo, och oftast oundvikligen på delvis nytt och eget sätt, uppnå denna balanspunkt och syntes.

Den europeiska smaken med den franska i spetsen fördömde den oproportionerliga upptagenheten med det privata och individuella sens propre och dess utsvävande originella – om än under senrenässansen i hög grad intellektuella – fantasi, och hyllade istället normalitetens, sannolikhetens och det sunda och behärskade omdömets sens commun. Dr Johnson – som dock både vände sig mot regeltvånget och försvarade Shakespeare – kritiserade de s.k. metafysiska poeterna för att ha förlorat “the grandeur of generality” (således användande mitt begrepp), men med Pope hade redan uppnåtts en motsatt generalistisk ytterlighet som snabbt skulle framstå som lika ensidig.

Exempelvis Boileau förstår emellertid nu med “naturen” den sanna, allmänna, representativa mänskliga normaliteten, differentierad blott i de som grundläggande uppfattade samhällsklasserna och deras respektive stilnivåer, helst enligt vergiliansk förebild, och vad som för den föregående epoken framstod som geni och “wit” sågs nu som inte endast blott besynnerliga och kuriösa individualistiska krumbukter utan också som en onaturlig abnormitet, ja monstruositet. Fantasin som sådan kunde rentav uppfattas som stridande mot den goda, allmänna, naturliga och förnuftiga smaken – och vid denna punkt blev det därför självfallet mycket svårt att återge den levande, konkreta verkligheten, såväl den sinnliga som den översinnliga, i dess förening av skiftande mångfald och enhetliga värden och normer.

Klassicismen tenderade därmed mot regeltvångets och förutsägbarhetens schematiska pseudoklassicism, där blott det allmänna kvarstod. Det var icke som hos Aristoteles fråga om att genom den typ av kreativ, imaginativ akt från poetens sida där omdöme och fantasi bildar en enhet i den för poeten egna insikten urskilja det allmänna i den levande konkreta verklighetens partikulära mångfald med vilket det alltid var förenat, och att fiktivt återge denna mångfald såsom riktad av det allmänna som etisk norm, som böra – verklighetens endast för poesins pejling åtkomliga högre moraliska essens. Den nya klassicismen kom att nöja sig med en mer dogmatisk traditionalism, med imitation av färdiga, fixa mönster enligt orubbliga regler. Skillnaden mellan Aristoteles och senare klassicism utreds enligt dessa linjer av Irving Babbitt i första kapitlet av Rousseau and Romanticism (1919), ‘The Terms Classic and Romantic’. Hans analys av romantiken tar sin utgångspunkt i en klassicism som han vill frigöra från pseudoklassicismen och närma till det antika ursprungets insikter, vilket nödvändiggör ett propedeutiskt klargörande av dessa. Framför allt är det denna subtila förståelse för klassicismen som – även om han själv kanske inte alltid i sin tillämpning helt lever upp till den – gör att Babbitts bok står sig väl i jämförelse med det efterföljande 1900-talets romantikforskning.

Med sin kritik av regeltvånget är Dr Johnson ett exempel på hur den formalistiska klassicismen aldrig kunde bli lika dominerande i England. Till detta bidrog inte bara den särpräglade inhemska litterära bakgrunden, utan också den empiriska naturforskningens mer framskjutna positioner: naturvetenskapens empiriska, kritiska och experimentella metoder undergrävde ju traditionella auktoriteter i största allmänhet, och därmed även de ideal för personligheten som såväl kristendomen som de klassiska auktorerna uppställde, samtidigt som den öppnade en horisont av outtömliga enskilda noviteters upptäckt. Addison vänder sig skarpare mot imitationens medvetna odlande och försvarar det naturvuxna, ursprungliga och spontana, och redan hos honom har begreppet natur fått en helt annan innebörd än i Frankrike: den franska innebörden framstår här istället som naturens motsats, artificialiteten. Babbitt framlyfter följande passager från Addisons personlige vän Edward Young: “Modern writers have a choice to make…They may soar in the regions of liberty, or move in the soft fetters of easy imitation”, och “An original may be said to be of a vegetable nature; it rises spontaneously from the vital root of genius; it grows, it is not made; imitations are often a sort of manufacture, wrought up by those mechanics, art and labor, out of preëxistent materials not their own.” [Cit. op.cit. 37.]

Babbitt kontrasterar ofördelaktigt förromantikern mot den förmente antike “romantikern” Longinos, vars förståelse för inspirationen och geniet inte medför något förnekande av imitationen och traditionen. Babbitt tycks i viss mån vilja se både Aristoteles och Longinos som uttryck för samma den sanna klassicitetens förmåga till förening av imitation och skapande fantasi i uppfattningen av den levande konkreta verklighetens oupplösliga sammanhang av det enskilda och det allmänna, som pseudoklassicismen utmärker sig genom att sakna. Hos Young finner vi tvärtom redan primitivismens temata: “Some are pupils of nature only, nor go further to school”. [Cit. ibid. 38.] Inom kort föreligger Ossians sånger, och Diderot kungör att poesin kräver det enorma, det barbariska, det vilda. Det individuella, enskilda, unika är här avgjort tillbaka – i ny form.

Fascinationen inför primitiva tidsåldrar såväl som återvändandet till naturen analyserar Babbitt som en projektion på det mytiska förflutna av ett 1700-talsmänniskans eget behov, “the need to let himself go”. [Ibid.] Det är detta behov som gör att det med klassicismens normativa natur lierade förnuftet nu kommer att ses som ett hinder, och känslan sätts i dess ställe: “The primitivist…means by nature the spontaneous play of impulse and temperament, and inasmuch as this liberty is hindered rather than helped by reason, he inclines to look on reason, not as the equivalent but as the opposite of nature.” [Ibid. 38 f.] Fantasin hade tidigare styrts av traditionens normativa innehåll, men när det moderna förnuftet av Descartes eller Lockes typ nu gör uppror mot traditionen och vill vända vår uppmärksamhet mot den empiriska vetenskapens värld av nyupptäckter, åtföljs det av fantasin, som orienterar sig mot samma naturalistiska plan. Den originella genialitetens fantasi, som nu börjar hyllas i den litterära världen, “is associated entirely with the element of novelty in things, which means, in the literary domain, with the expansive eagerness of a man to get his own uniqueness uttered.” [Ibid. 41.]