Jan Olof Bengtsson

Live 1992. From their album Use Your Illusion II, 1991.

Flera gånger har jag tagit upp den “vanliga” rockmusiken i kritiska termer. Nu ska jag gå vidare till den så kallade hårdrocken, och vad som kallas “metal”, “heavy metal” o.s.v.

Postmodernismen i den vida, allmänkulturella meningen föreskriver att det är otillbörligt att formulera en normal, negativ, allmän kritik av denna musik. På sin höjd kan postmodernismen kvarhålla ett mått av distans i form av sin lekfulla ironism, men endast som ett underordnat moment i sin generella och från dess egna utgångspunkter nödvändiga popkulturella affirmation.

Men kanske finns det fortfarande faktiskt åtminstone några få, till och med yngre, väl ofta med kulturellt “privilegierad” uppväxt, men också bara med en självständigt gestaltad utbildning och en ovanlig personlig sensibilitet, som hyser ett mått av allmänt kritisk uppfattning av hårdrocken. Men de artikulerar den i så fall inte. De låtsas att en sådan artikulation skulle vara naiv, felaktig, fördomsfull, elitistisk och förtryckande. Kanske tar de dock bara i minimal utsträckning själva till sig det som inte får kritiseras.

Vad dessa möjliga residuala personlighetstyper i verkligheten tycker och för egen del agerar i enlighet med måste, om de finns, vara – jag vet att det en gång var det för många, och det är minnet av detta som tillåter mig att spekulera om en rättfärdig kvarleva, s.a.s. – att hårdrock och metal nästan alltid och i alla avseenden är ett långt över gränsen till det löjliga grov, öronbedövande, over the top, övertydlig och banal underhållningsgestaltning av våld, blod, död, machismo, rus, brott, sex, mörker, patologi, ondska och destruktion, allt i industriell maskintappning. Att de är närmast inbegreppet av vulgaritet, eller åtminstone en sida av vulgariteten. Förvisso, skulle de medge, reduceras vulgariteten något i de fall den är medvetet utstuderad och inte bara naivt spontan. Men inte mycket. För oaktat postmodernismen invändningar är det vulgärt även att medvetet utstudera vulgaritet av det slag vi här har att göra med.

Men inget av detta går alltså längre att utsäga. Postmodernismen dikterar att vulgaritet tvärtom är just att utsäga det. Därför översvämmas vår civilisation av hårdrocken i alla dess former och vidareutvecklingar utan att ens äga förmågan – mycket mindre viljan – att beskriva och artikulera vad det är som sker. Den sedan århundraden av den lägre romantiken formade panteistiska revolutionen bryter fram i sådana våldsamma nya flodvågor att det inte ens – som i tidigare stadier av denna kulturella utveckling – finns kraft, insikt och perspektiv nog att prestera någon minsta liten cerebral, reflekterande respons. I bästa fall saknas bara mod. Mänskligheten och kulturen dränks. I den mån vårt samhälle fortsatt att fungera beror det enbart på att många inte har något djupare och bestående intresse heller för denna typ av musik, och därför med åren slutar lyssna på den och bara absorberas i sitt arbete och, fortfarande i några fall, familjelivets vardagliga åligganden, sådana dessa idag ser ut.

Banden, redan från tidigt 70-tal. Black Sabbath. Judas Priest. Kiϟϟ. Whitesnake. Scorpions. AC/DC. Motörhead. Saxon. Iron Maiden. Slayer. Metallica. Skivorna: Sabbath Bloody Sabbath. Sin After Sin. Killing Machine. Hotter than Hell. Dressed to Kill. Destroyer. Love Gun. Animalize. Slide It In. Virgin Killer. High Voltage. Dirty Deeds Done Dirt Cheap. Let There Be Rock. Powerage. Highway to Hell. Back in Black. Overkill. Bomber. Iron Fist. Wheels of Steel. Denim and Leather. Killers. The Number of the Beast. Powerslave. Reign in Blood. Metal Up Your Ass. Kill ‘Em All. Man kunde gå vidare till låtarna. Till texterna. Till skivomslagen. Till konserterna. Till bandmedlemmarnas utseende och klädsel. Man kunde ta många fler, och nyare, exempel.

Men det behövs inte. Om man använder sådana namn och titlar har man gjort klart att det inte finns någon seriös artistisk intention, eller, som bäst, i några få fall, endast en ytterst begränsad sådan. Allt är bara en elektrifierad masskulturell skrattspegel av den tidiga romantikens utsvävningar i det demoniska. Men sedan länge tas det ändå på största allvar. Till och med Roger Scruton kände sig tvungen att göra det. Sedan ett halvsekel formar det, generation efter generation, på avgörande sätt ungdomars känslor, fantasi, karaktär, kulturella standard, ja deras hela liv. Och därmed, generation efter generation, vuxnas. Vår civilisation som helhet. Väst. Demokratin. Liberalismen.

Motsvarande fenomen finns ju på andra områden, som kan studeras separat från hårdrocken, och där likaledes det postmoderna tolerans- och acceptansdiktatet har befriat från känslan av otillräcklighet inför oförmågan att göra något åt dem. Filmen. Datorspelen. Pornografin. Våldtäkterna. Drogkulturen. Gängen. Våldsbrottsligheten. Tatueringarna. De psykiska problemen. Den praktiska nihilismen, helt enkelt. Föräldrar, exempelvis, som själva levt och fortsätter att leva hårdrockens liv kan ju knappast tillräckligt ingripa för att sätta gränser för sina barn, innan dessa går förlorade i allt detta och till slut tar livet av sig. Vilka ska hjälpa dem? Psykiatrikerna? Deras människoförståelse är formad av Destroyer, Virgin Killer och Dirty Deeds Done Dirt Cheap. Black metal. Death metal. War metal. Thrash metal. Doom metal. Stoner metal. Funeral metal.

Givetvis började det i mycket långt tidigare och långt oskyldigare, med jazzåldern. Men vad som började med den var en snabbt accelererande och kumulativ utveckling. Jag tror det är rockmusiken som har åstadkommit det mesta av vad som kan identifieras som kulturell nedgång i västerlandet under de senaste 70 åren, genom en total omstöpning av vår sensibilitet i alla avseenden. Mycket av det övriga är följder av den. Det är den som satt tonen, för att använda ett här särskilt lämpligt uttryck. Inte minst med den extrema hårdrocken blir detta uppenbart. Rocken är elefanten i rummet. Dess historiska period må gå mot sitt slut, men dess inflytande kommer bli bestående, och vad som ersätter den (och det finns anledning att återkomma till det) är hittills inte bättre, och kommer knappast kunna bli det om ingen större kulturell och politisk förändring sker. Generationer har gjort våld på och dödat sin sunda intuition och estetiska, allmänkulturella och moraliska sensibilitet för att utan hinder kunna hänge sig åt hårdrockens bottenlösa råhet.

Försommarkvällar har jag kunnat höra mullret från den fullsatta Stadion. Inte bara Springsteen. Även Kiss. AC/DC. Och jag har vetat att i publiken finns den smakuppbärande övre medelklassen. Höga chefer på alla områden. Kultureliten. Prästerna i våra kyrkor. Lärarna i våra skolor. Professorerna vid våra universitet. Miljoner hem och hemkulturer har förhärjats av de maskinella ljudmassakrerna och vrålade monsterbudskapen från tonårsbarnens – inte längre bara pojkarnas – rum. En gång väluppfostrade flickor av s.a.s. god borgerlig familj vadar, som välbetalda yrkeskvinnor, genom hela sin medelålder halvnakna i leran och narkotikaångorna på hårdrockfestivaler ute på landet, i hämningslös dionysisk utlevelse. Alla musiker, kritiker och andra som ägnar sig åt s.k. klassisk musik lyssnar också på rock, rock, rock. Alla. Det finns inte ett enda undantag. Oftast gillar de rocken lika mycket. Även hårdrock och metal. Många av de nya konservativa är, i likhet med sina föräldrar och far- och morföräldrar, metalheads. Hårdrocken står för deras livs verkliga innehåll och sanna värden, det de egentligen älskar, deras själsliv. Tanterna som ungdomar fortfarande tror heter Agda (de har trott det i långt över ett halvsekel) har varit fans. Groupies. De är de “unga” som framlyftes av media som den progressiva amerikanska framtiden, och som de “gamla” konservativa förlöjligades för sitt ogillande av.

Även av mycket näraliggande yrkesmässiga och rent sociala och personliga skäl kan ingen kritiker problematisera hårdrocken. Gjorde någon det skulle hon inte bara bli hatad av alla fans, utan också förlora sin eventuella anställning och sina publiceringsmöjligheter, ja även sina vänner. De skulle bli sårade och förolämpade. Eller är det kanske inte längre så? Kanske skulle de numera överhuvudtaget inte bry sig. Kritikern skulle bara framstå som konstig, udda, kuriös. Ingen att ta på allvar. Metal är idag normen. Kulturen. Etablissemanget. Blackened death metal. War black metal. Death doom metal. Stoner doom metal. Funeral doom metal. Deathcore. Goregrind.

De sociala klasskillnaderna på detta område har försvunnit. Det finns inte längre någon “hög”- eller “fin”-kultur bortom metal. Inte i något samhällsskikt. I den mån den överhuvudtaget finns, finns den bara tillsammans med metal.

Hur bör man då förhålla sig till detta? Går det verkligen inte att göra något åt det? Här gäller detsamma som på många andra områden av den samtida kulturen. Man måste åtminstone försöka. De kvarvarande, kritiska personlighetstyperna jag inledningsvis nämnde måste, om de existerar, ta sig samman och säga vad de tycker. Och detta försök måste involvera en utmaning av hela det postmoderna värderingsklimatet. Ett insisterande på urskillning och på distinktioner, inklusive i centrala avseenden hierarkiska sådana.

Men att dessa som förmår det bara öppnar andra och vidare musikaliska och kulturella horisonter räcker inte. De måste visa en mer näraliggande väg för alla de hundratals miljoner som bara utgår från den hårdrock de i grunden är formade av, en väg som endast gradvis börjar leda utöver den. Till att börja med skulle den behöva gå genom andra former av rock, och helst, skulle man vilja föreslå, så kallad progressiv rock. Det finns viktig progressiv rock, som uppfyller alla kriterier för musikalisk kvalitet och artistisk seriositet, därför att den progressiva rockens egenart ligger just i tendensen att progrediera utöver rocken som helhet. Och det finns metal-musiker som själva tagit det steget. Men de för uppgiften kvalificerade kritikerna måste också börja urskilja olika nivåer inom hårdrocken själv, och inom rockmusiken överhuvudtaget, peka på sådant som är bättre än annat och försöka förklara varför. Genom detta, i dettas förlängning, skulle det kanske vara möjligt att börja övervinna de värsta grovheterna, nå utöver det direkt dåliga som dominerar genren.

Kritikerna bär en stor del av ansvaret för hårdrocken. Det är slående hur oförmögen rockkritiken även i allmänhet, kritiken av alla slags rock, i många fall varit att identifiera det som är bra, att urskilja och bedöma de verkliga kvaliteterna; hur den helt enkelt lyft fram och hyllat det som är dåligt. De flesta kritiska omdömena har varit rent förbluffande. Robert Christgau är ett av de främsta exemplen. Detta förekommer givetvis även ifråga om annan musikkritik, men när det gäller rocken och i synnerhet hårdrocken måste förhållandet sägas vara extremt. Kritikerna hör helt enkelt fel, och det är svårt att förstå deras märkliga dövheter, ensidigheter och idiosynkrasier. Och när de hört rätt, har de alltför ofta saknat det fullorglade språk, den precisa terminologi och vida musikaliska och allmänkulturella referensram som skulle krävas för att beskriva och förklara mer exakt hur och varför det som är bra är bra och det som är dåligt dåligt.

Därför är det för det mesta inte kritikerna som fäst uppmärksamheten på det värdefulla, utan detta har lyssnaren själv fått upptäcka, och därmed också upptäckt hur kritikerna missat det i sina recensioner: YouTubes kommentarfunktion har idag ofta visat hur många lyssnare det hela tiden funnits som hört rätt, hört det kritikerna inte hört, både vad gäller det bra och det dåliga. Det har också ofta nästan framstått som om de formellt av tidningarna eller andra media anställda kritikerna samtidigt arbetat för skivbolagen och från dem övertagit färdiga, grundlösa positiva formuleringar eller åtminstone värderingar för marknadsföringens syfte – i större utsträckning än man misstänkt att litteraturkritikerna varit knutna till bokförlagen. Men den negativa kritiken – den negativa kritik som postmodernismen tillåter – har i lika hög grad som den positiva varit missvisande och byggt på dubiösa eller helt felaktiga grunder. Mer generellt kan man säga att kritiken s.a.s. har rört sig på samma plan som sitt föremål, musiken, och därför varit lika grov som denna.

Hela detta sakernas tillstånd har givetvis ytterligare förvärrats av postmodernismen. Vad en förändring till att börja med kräver är en kompromisslös teoretisk brytning med det allmänna de gustibus nonnandet och hela den postmoderna kritiska regimen. Det är främst den negativa kritik som postmodernismen inte tillåter som är nödvändig.