Jan Olof Bengtsson

Så här såg Vällingby centrum ut sex år efter invigningen 1954. Även om nya mer renodlat modernistiska förorter av detta slag inte bör byggas, är denna s.k. “ABC”-stad eller “drabantstad” kulturhistoriskt intressant. Även den har nu drabbats av den förtätning som förstör just detta intresse.

En grotesk, större om- och utbyggnad genomfördes under 00-talet. I stället för pietetsfull restauration som i möjligaste mån bevarade det existerande centrum satsade man på en enorm expansion som det är svårt att se hur det skulle finnas tillräckligt underlag för befolkningsmässigt och ekonomiskt.

Mest katastrofal var en ny, aggressivt vulgär globalkapitalistisk “galleria”, eller vad det heter, “Kfem”, ritad av Gert Wingårdh. Förlagd utanför det på bilden synliga fronthuset över tunnelbanan till höger, som hade en stor “V”-skylt på taket, förstörde den Vällingby centrums ursprungliga arkitektoniska idé och något karaktäristiskt i den tidsanda i vilken det byggdes, sådan denna inkarnerades i den ursprungliga planen (även om redan den förstås också i flera avseenden kunde synas kommersiell o.s.v. nog). Dyra märkesbutiker flyttade in, men fick snabbt flytta därifrån igen p.g.a. otillräckligt kundunderlag.

Utanför detta röda avgrundsbygge tillkom ett ytterligare område med jättebutiker. Ett tungt, klumpigt, separat “tak” byggdes helt godtyckligt, högt över en av de delvis redan täckta, delvis öppna gågatorna, över en del av det stora torget, ja även över några av de gamla byggnaderna, som en sjuk installation, en samtidig protest mot alla skönhetsvärden och all funktionalitet. Ett tiotal nya höghus pressades in. Det fullt tillräckliga originalparkeringshuset (den översta av de stora låga byggnaderna på bilden) revs och ersattes av ett stort fult nytt över den gamla tunnelbanehallen till höger utanför bilden. Centrum döptes om till “Vällingby City”.

Det Vällingby som av dessa skäl inte längre finns att beskåda i verkligheten var en på sin tid monumental, internationellt uppmärksammad produkt av folkhemmet och den “andra stormaktstiden”. Det finns mycket att säga om denna tid och dess ideologi, men det kan inte bestridas att dess autentiska skapelser av denna typ har en historisk betydelse. Strax ovanför bildens övre vänstra hörn ligger Vällingbyhöjden, det långsträckta radhusområde dit Olof Palme valde att flytta. Men Vällingby var inte bara ett socialdemokratiskt projekt. Gösta Bohman var under sin tid som vice VD för Stockholms handelskammare en av de främsta pådrivande för dess tillkomst.

I förgrunden ses lamellhus med sadeltak, hus av den mindre modernistiska typ som helt dominerar i det något tidigare Blackeberg över gränsen till Bromma, och i 30- och 40-talsområden i Bromma som Traneberg, Abrahamsberg, Åkeslund och Riksby. Exempel på annan och mer unik variation i bebyggelsen, även ifråga om punkthus, återfinns utanför bilden.

Den förstörande förtätningen av Vällingby centrum kunde ske trots att Riksantikvarieämbetet 1987 klassificerat det som kulturhistoriskt intressant i sådan grad att helhetsintrycket inte fick ändras! Och denna typ av förtätning, som först och främst förstör just helhetsintrycket, sker nu överallt utanför tullarna i Stockholm, där det bl.a. finns många andra 50-talsområden-med-centra som, om än mindre, även de förtjänar att bevaras. Några tycks svälla ut till oigenkännliga nya megacentra, alltmer oskiljbara från det horribla hangar-centret vid Bromma flygplats och liknande anläggningar vid allehanda motorvägsavfarter utanför stan, på bekostnad av de minsta som förfaller och dör.

De ursprungliga, intressanta årsringarna kring staden blir allt svårare att identifiera, upplöses och försvinner i trist och smaklös eklekticism. De av de spatiöst tänkande modernisterna ofta väl planerade och för de ursprungliga idéerna för respektive områden centrala gröna ytorna går förlorade. Hela nya läskiga radikalmodernistiska (post-postmodernistiska) områden, ritade av arkitektoniska analfabeter som omöjligen längre kan vara i god tro, och med töntiga gatunamn, kläms in. I Bromma lär en gigantisk nybebyggelse av åtminstone hela området söder om tunnelbanan vid Brommaplan vara på gång.

Det självklara alternativet till detta feltänkta byggande, som förstör just de värden som är dess missförstådda orsak och gör områdena ifråga historiskt och estetiskt ointressanta, är nybyggnad på helt ny mark utanför de modernistiska förorterna. Sådana nya årsringar kommer omedelbart bli intressanta och attraktiva genom att helt enkelt byggas i nyskapande historiska stilar – ny “stenstad” för äkta, klassiskt stadsliv.

Endast så växer på värdigt sätt en gammal kulturstad som är medveten om och förstår sin organiska historia, och som därmed förmår förvalta och förhöja sitt eget värde.