Jan Olof Bengtsson

För att förstå varför, eller i vilken mening, Bob Dylans Nobelpris i litteratur är en del av vad Simon O. Pettersson i Samtiden kallar en kris för den litterära kulturen, måste man, menar jag, förstå bakgrunden i den större kulturella dynamik som präglat moderniteten i vid mening och som jag diskuterade, med många långa citat från relevant litteratur, i mitt inlägg ‘Pantheism, Postmodernism, Pop’.

Svenska Akademiens ständiga sekreterare Sara Danius’ hänvisning till Blake bekräftar helt riktigt att Dylan är en del av den större romantiska panteistiska revolutionen. Men hennes förståelse av denna revolution (ja av att den är en panteistisk revolution, eller åtminstone en revolution) såväl som hennes förståelse av Blake skiljer sig naturligtvis från den jag formulerar i ‘Pantheism, Postmodernism, Pop’. Danius menar inte allt det jag menar. Men åtminstone en del av det, inklusive en mycket allmän förståelse av romantiken, måste hon rimligen mena: aspekter av Blakes allmänna romantiska världsåskådning och sensibilitet, sådan den kommer till uttryck i exempelvis The Marriage of Heaven and Hell och Jerusalem. D.v.s., med analysen i ‘Pantheism, Postmodernism, Pop’, den världsåskådning och sensibilitet som all rockmusik delar, i en annan modalitet.

Anledningen till att Danius, och för den delen Horace Engdahl, i mycket har en annan förståelse och framför allt värdering av dem är att de själva fortfarande i så stor utsträckning är absorberade i dem, i deras hög- och postmoderna modalitet. Den poststrukturalistiska dekonstruktionen av den romantiska texten innebär, exempelvis, oundvikligen bara konstruktion av ny romantisk text. Men det står klart att den postmoderna modaliteten fått dem att helt – eller ännu mer, på nytt sätt – kapitulera inför den panteistisk-revolutionära kulturdynamiken, och utan tillräckliga kriterier och erforderlig urskillning hylla även dess mer utpräglat populärkulturella uttryck.

Engdahl har gått från marxism över en ansträngd skenelitistisk poststrukturalism och -modernism – som han såvitt jag minns själv bekräftat, skrev han avsiktligt på ett obegripligt sätt, saker som han inte själv förstod – till en väl på sitt sätt lika ansträngd dragspels-, schlager- och grispopulism. Och han har gjort det utan att förändra det märkliga, auktoritärt orakelmässiga tonfall och tilltal – exempelvis när han i kuriösa radioprogram svarar på lyssnarfrågor om allt mellan himmel och jord, eller som nu i egenskap av Dylan-kännare i pressen – som hans publik av oklara skäl tycks förvänta sig, ja önska, och som står i bjärt kontrast till alla teoretiska och icke-teoretiska positioner han intagit. Danius säger sig ha varit “David Bowie-fan” snarare än Dylan-fan, vilket känns litet oroväckande inför framtida Nobelbeslut, även om Bowie själv gick bort i år. Det är överhuvudtaget oroväckande att hon varit ett “fan”.

Dylans försvarare insisterar på det litterära värdet av hans “texter” i sig, d.v.s. hans sångtexter betraktade även utan sången, eller musiken. Det är svårt att förstå varför det är så viktigt för dem att göra det. De är sångtexter, rocksångtexter, och inget annat, inte avsedda att vara något annat. Som sådana behöver de inte vara dåliga i jämförelse med andra rockmusikers. Varför kan de inte få vara vad de är? Det är fullt tillräckligt. Dylan kan sägas vara en “rockpoet” en “poet of rock and roll”, som David Boucher kallar honom i titeln på sin bok om honom och Leonard Cohen. Han tillhör, som jag brukar säga, “the bards of democracy”. Med akademiens formulering är han en poet i “den amerikanska sångtraditionen”. Som sådan har han utan tvekan mycket stora förtjänster.

Att kritisera att Nobelpriset i litteratur tilldelas Dylan innebär för mig inte att man dömer ut hela denna populära och ofta i mycket kommersiella konstform. Tvärtom har jag själv många gånger insisterat på att den måste uppmärksammas och behandlas med kritisk urskillning, att kritiken – i det fallet inte bara litteraturkritiken – har en uppgift även på detta område, ja en uppgift av största betydelse som är katastrofalt försummad. Denna musik och dess “texter”, i synnerhet när den i elektrifierad form får sådant enormt genomslag och utövar sådant oerhört inflytande i vår kultur som vi idag ser, måste tas på allvar och bli föremål för en kvalificerad kritik. Det finns bättre och sämre, och kriterier för bättre och sämre, även där, och detta är av helt avgörande betydelse.

För att lätta upp och balansera de av vissa som alltför långa och svåra uppfattade texterna i denna blogg har jag postat (som det heter) en hel del musik som är betydligt lättviktigare än Dylans – annan pop och rock, disco, eurovisionsschlager – och även tagit den på allvar genom ibland ganska utförlig kritisk bedömning. Jag vill särskilt framhålla att jag anser att även åtskilligt i opera-kategorin här är lättviktigt i delvis samma mening, i synnerhet men inte alltid enbart ifråga om “texten”, och därmed fyller samma funktion. Operan var historiskt ofta en lättillgänglig, folklig, och med tiden väl ganska utpräglat kommersiell genre – sin tids “pop”.

Jag argumenterar kontinuerligt för att s.k. progressive rock när den är som bäst är på väg att höja sig över rockgenren överhuvudtaget i riktning mot en ny musikalisk genre. Jag har heller inte några problem att acceptera att Dylan kan vara bättre än mycket annat i sin egen vanliga rockgenre. Ja, även som “poet”, rockpoet, i denna vanliga rock-genre – trots att jag också har problem med en del av det han gjort, och generellt har problem med denna genre.

Men med akademiens beslut handlar det om helt andra anspråk för Dylans “texter” (han själv, som jag tror tagit sitt namn från Dylan Thomas, gör väl själv åtminstone i någon mån samma typ av anspråk). Svårigheten att förstå vikten av att insistera på deras litterära värde även utan musiken är givetvis delvis identisk med svårigheten att förstå varför Dylan ska belönas med Nobelpriset i litteratur. Ordet “sång” har ju ofta, i själva poesin, och som mer än en metafor, använts som en synonym till poesi, och Danius hänvisar utöver Blake också korrekt till lyrikens koppling till sången under antiken. Men detta är naturligtvis inte tillräckligt. Man skulle här förväntat sig långt utförligare formuleringar från akademiens sida om förhållandet mellan dikt och musik; själva sammanblandningen av genrer och konstformer är ett distinkt arv från romantiken (utvidgad av postmodernismen till uppgivandet av demarkationslinjen mellan litteraturen och kritiken); den originaltext Engdahl som redaktör för tidskriften Kris stolt mottog från Derrida handlade såvitt jag minns om detta. Det är orimligt att inte åtminstone några av de enligt uppgift eniga akademiledamöterna inser att Dylans texter inte är avsedda att bara läsas, och menar att Dylan förtjänar priset för sin sånglyrik just som sådan, sin som sång framförda lyrik, för enheten av “text” och musik, inte bara för den separerade texten. Men då inställer sig ju omedelbart helt nya frågor om akademiens kompetens, ja en rad principfrågor om akademiens uppgift som först borde utredas.

Sångtexten som en del av musiken eller som tillsammans med musiken en del av en större helhet måste förvisso ibland accepteras som poesi, som litteratur av ett visst slag. Men nu är det alltså fråga om Nobelpriset i litteratur. Vad man än kan berömma Dylan för så känns det långtifrån tillräckligt för detta. Det bästa resultat vi kan hoppas på av akademiens beslut är en ny, fördjupad debatt om den litterära kulturen.