Archive for the 'Arts' Category

Irving Ramsey Wiles: The Sonata

Boulevard Barbès, Paris

The Greatest Album Ever Made

What is not least remarkable about Yes’s Tales album is that it is the greatest album ever made despite some obvious and serious flaws.

First of all, the name of the album, Tales from Topographic Oceans, is formally erroneous. Oceans cannot be “topographic”. Tales of Oceanic Topography would have been correct, but of course useless for this purpose. (By the “oceans” is meant human minds, or parts of the one greater mind.) This error, however, has an interesting meaning, even a kind of value, in the context of the general understanding, in historical, cultural and sociological terms, of what progressive rock is.

Second, the title of the first song, or side, is, as Anderson later admitted, a mistake. The title should have been (and was, as I understand it, originally intended to be) simply The Revealing, corresponding to the title of the second side/song, The Remembering (note my comments on this song, on the album, and on Yes and progressive rock in general). This is not to say that the song is not about the “science” of God. In the conceptual structure of the album as explained by Anderson on the cover, where the four sides/songs seek to express the meaning of different categories of shastra, this one represents shruti.

The album is basically a hymnic expression of Vedic and universal spirituality.

Third, much legitimate criticism has been made of the first two thirds of the third song/side, The Ancient, and it should be added that there is what could be called a similar section in the fourth. They contrast sharply with the third third, which has, understandably, been performed separately, and then been given its own title, Leaves of Green, as was the final part of The Gates of Delirium, on Relayer, called Soon. Leaves of Green saves side three, which represents the puranas, and apart from the mentioned section, Ritual, representing the tantras, is a worthy conclusion of the unsurpassed masterpiece.

But the unsurpassedness rests primarily on side one, The Revealing, representing shruti, and side two, The Remembering, representing smriti. They are what makes this album the greatest of all time.

“Poesins egentliga namn är sång”

Ett utmärkt föredrag av Horace Engdahl igår i serien “Akademierna och musiken”:

Stora delar av talet skulle kunna ses som ett bra svar på mitt inlägg Dylan och akademien.

Inte så att de vederlägger mina poänger och gör dem ogiltiga, utan så att han här programmatiskt avvisar tendensen att se Dylans sångtexter som lyrik skild från hans musik. Det räckte inte, tyckte jag, att bara, som i motiveringen för Nobelpriset, nämna den “stora amerikanska sångtraditionen”, utan att i den vidare diskussionen också behandla Dylans musik som sådan i samband med sångtexterna.

Jag har inga som helst problem med hans beskrivning här av Bellman som “singer-songwriter”, som för honom – i förening med relevanta anmärkningar om romantiken och “popmusiken” – möjliggör ett nytt försvar, och det enda rätta, för Dylans Nobelpris.

Även om han inte heller här diskuterar Dylans musik, skulle han vidare kunna sägas bemöta mitt argument om de principfrågor om akademiens kompetens och uppgift som dock skulle följa av det bejakande av lyrikens och musikens enhet jag framhöll och Engdahl här på historiskt mycket välgrundat sätt godtar, genom att demonstrera avsevärda kvalifikationer som även, helt enkelt, musikkännare – kvalifikationer som man dock kanske inte kan förmoda att särskilt många andra av dagens akademiledamöter äger.

Slutligen kan talet delvis också ses som ett bidrag till den nya, fördjupade, allmänna debatt om den litterära kulturen som jag hoppades att detta Nobelpris skulle leda till.

Fuente de Neptuno, Madrid

Claude-Marie Dubufe: Apollon et Cyparisse

Grand Hotel Traian, Iași

Lundberg och postmodernismen

Johan Lundberg förtjänar erkännande för att han fortsatt göra bra saker efter Axess-debaclet. Med “fortsatt” menar jag att Lundberg gjorde bra saker före Axess-debaclet, och att han nu gör det igen, efter det. Debaclet i sig var givetvis inte bra.

Till det bra hör hans förra året utgivna bok När postmodernismen kom till Sverige. Det är dock från mitt perspektiv också så att det bra, det förtjänstfulla, rör sig inom de gränser som sätts av det jag två år efter debaclet tog upp som allmänna invändningar rörande borgerligheten och postmodernismen.

Inte minst det jag där säger om den otillräckliga uppfattningen av förhållandet mellan romantiken och upplysningsrationalismen aktualiseras i Lundbergs bok, eftersom dess huvudperson, Horace Engdahl, särskilt intresserat sig för romantiken. Ja, ett större och fördjupat grepp om romantiken och upplysningsrationalismen som sådana, om hela modernitetens centrala kulturella dynamik, är, föreslår jag, vad som krävs för att verkligen förstå vad Lundberg något förenklat uppfattar som Engdahls postmodernism – och även den typ av kritik som Lundberg själv representerar. Hans diskussion av den egentliga poststrukturalistiska filosofin och litteratur- och språkteorin, som han utgår från såsom tillämpad av Engdahl, och från vilken han sedan med hjälp av begreppet postmodernism tar ett språng till politiken, är mycket kortfattad och därmed oundvikligen ensidig och förenklad. Lundberg tycks inte ha hörsammat Anders Olssons till litteraturforskare och kritiker riktade, uppfordrande konstaterande vid början av 80-talet, att man måste ha gått igenom strukturalismen. Det viktigaste i Lundbergs definition av postmodernismen, som också tycks vara vad hans huvudsakliga kritik gäller, är att den förnekar att det finns ett “rent seende”. Men han ser inget behov av att förklara vad ett rent seende är och hur det är möjligt. Därmed blir kritiken ytlig.

Eftersom Lundberg har det gemensamt med Engdahl att han skriver helt inifrån den nämnda dynamiken, från en relativ pol i modernitetens konstitutiva dialektik mellan rationalism och romantik, är det tyvärr mycket han inte uppfattar. Horisonten borde vidgas utöver dessa gränser. Men inom dessa gränser gör Lundberg nu alltså en viktig insats. Jag följde skeendet vid början av 80-talet på ganska nära håll, och bokens beskrivning och analys stämmer i stora drag; de påminner mig om och bekräftar den bild av Engdahl jag då fick. Själv har jag bara vid några få tillfällen kommenterat Engdahl. ‘Borgerligheten och postmodernismen’ är ett sådant; inlägget Dylan och akademien ett annat.

Lundberg är medveten om att Engdahl förefaller i viss mån ha ändrat sig på senare år (vid det här laget sedan ganska många). Och ändringen har även tagit sig andra och bättre uttryck än dem jag tog upp i inlägget om Dylans Nobelpris. Jag anade ett sådant i Nobelpriset till Handke, och skrev kort även om det. Även hans försvar för en kulturkonservatism, hans lysande artikel om sin gamle handledare Tigerstedt i Axess 2011 (strax före Lundbergs debacle), och så vidare, hör naturligtvis till dessa bättre uttryck.

Boken är, liksom de flesta av Lundbergs tidigare, utgiven på Timbro. Det är en svaghet. Visserligen har Timbro gjort en hel del bra. Och personligen hade jag bara goda erfarenheter av dem som arbetade där, på den tiden då jag hade relativt mycket kontakt med dem. De var alla påfallande trevliga. Men Timbro är “näringslivets” propagandacentral. Ax-stiftelsen har, till skillnad från Timbro, lindat in sin politiska opinionsbildning i mycket som liknar vanligt mecenatskap, ofta på hög kulturell nivå. Timbro är, jämförelsevis, mer den så att säga direkta, enkla, råa propagandan.

Det är förstås helt naturligt att, utöver de egna anställda, opinionsjournalister med nyliberal inriktning publicerar sig där, och väl inte heller alltid någon självklar nackdel för nationalekonomer, statsvetare och vissa andra akademiker, om det sker i begränsad utsträckning. Men när det gäller kulturen och den litterära världen är det litet annorlunda. Lars Anders Johansson var anställd av Timbro, de böcker han gav ut där var Timbroprojekt. Men när andra i kulturlivet och vid humanistiska universitetsinstitutioner huvudsakligen publicerar sig där, börjar det se litet märkligt ut. Skillnaden mellan en tankesmedja och ett så att säga “riktigt förlag” är där viktigare, medvetenheten om den, om dess innebörd, större. En central uppgörelse med en dominerande riktning och ledande personer inom svensk litteratur och litteraturkritik under flera årtionden förlorar tyngd genom att publiceras av en snävt politisk-propagandistisk tankesmedja i stället för ett riktigt förlag. Det kan därför endast försvaras av att Lundbergs bok inte går särskilt djupt filosofiskt, även om den förvisso mobiliserar relevanta kulturhistoriska perspektiv. Också den har i mycket den allmänna karaktären av ett politiskt inlägg, och inte bara i dess senare del, som ägnas postmodernismens direkta politiska inflytande, bortom 80- och 90-talens litterära strider och kultur..

DN och AB publicerade förbluffande svaga sågningar. Med ovanstående reservationer, inom de ovan angivna gränserna, har Lundberg på det hela taget rätt, är hans analys och kritik i det väsentliga riktig. Trots otillräckligheten i den upplysningsrationalistiska ståndpunkt han försvarar, och i förståelsen av dess djupare förhållande till romantiken, träffar Lundberg rätt i analysen av Engdahls uppfattning av romantiken, ja i analysen av hela postmodernismen i termer av romantiken.

Göran Greider säger att han “redan från början” identifierade Engdahl som “en mycket konservativ man som i det postmoderna tänkandet såg ett sätt att rädda en traditionell och elitistisk kulturkonservatism”. Denna tolkning kunde avlägsna den motsägelse som tycks uppkomma genom Engdahls tydliga uttryck för kulturkonservatism under senare tid, behovet att förklara dessa med att han ändrat sig. Vad som kunde tala för den är hans och Kris-kretsens djupgående studium av Gadamer, som resulterade i den ambitiösa, av Engdahl redigerade antologin Hermeneutik (1977). Men det finns några problem med den.

För det första naturligtvis postmodernismens natur i sig, inte bara i dess bortom poststrukturalismen vidareutsvävande manifestationer, utan även i den kontinuitet med poststrukturalismen som det här allena kan vara fråga om, och sådan Lundberg i stora drag, med förenklingar som man kanske kan säga är delvis ursäktliga i beaktande av hans specifika syfte, korrekt beskriver den. Greider kopplar den, i mycket helt riktigt, och i strid mot Lundbergs förståelse, till nyliberalismen. Lundberg kopplar den till den vänster han tror att Timbro bekämpar, men den är i lika hög grad historiskt förbunden med nyliberalismens offensiv mot marxismen. Men i själva verket motsäger Greiders koppling också dennes egen tolkning. Greider nämner särskilt 90-talet, när han och Engdahl båda var knutna till men också motståndare i litterära frågor på DN:s kulturredaktion. På 90-talet hade emellertid motsättningen mellan nyliberalism och kulturkonservatism blivit uppenbar.

För det andra förbises i tolkningen av Engdahl som “redan från början” och i största allmänhet “mycket konservativ” att denne började som marxist. 1978 utgav Engdahl på Röda Bokförlaget en utmärkt översättning, med sin egen utförliga och initierade inledning, av den tjeckiske marxisten Karel Kosíks Det konkretas dialektik. För bara några år sedan förklarade han att han under Kris-tiden liksom de andra i redaktionen var marxist, och, märkligt nog, att han då inte såg någon motsägelse mellan detta och den poststrukturalism som tidskriften introducerade. Andra mer eller mindre marxistiska tänkare uppmärksammades som jag minns det av Kris. I själva verket byggde Kris-kretsen bara vidare på den breda introduktion av i Sverige mestadels försummad kontinentaleuropeisk litteraturteori som Kurt Aspelin redan, på hög nivå, stått för under första hälften av 70-talet. Lundberg är över tio år yngre än medlemmarna i Kris-gruppen. Många av hans jämnåriga valde genom Kris’ inflytande att föra detta arbete vidare. Lundberg tycks däremot ha brutit med det mesta av det. Och han förbiser liksom Greider Engdahls marxism.

I en debatt på Bokmässan instämde Greider med Lundberg i förkastandet av postmarxismens teori. Men han gav också ifrån sig instämmande ljud när America Vera-Zavala i Stefan Jonssons efterföljd tolkade postkolonialismen i marxistiska termer. Det vill säga, Vera-Zavala framställer invandrarna i förorterna som helt enkelt “arbetarklassen”. På så sätt kunde den postmarxistiska teorin legitimeras inför Greider. Postkolonialismen går ut på att vi ska lyssna till de “andra rösterna”, de tidigare koloniala folkens, den tredje världens. Deras akademiker kommer till västvärldens universitet och säger “vi har en annan syn på det här”.

Så långt är postkolonialismen som allmänt fenomen naturligtvis legitim. Inte minst från ett traditionalistiskt perspektiv. Men dessa akademiker, delvis redan genom att vara just akademiker, är inte bara “andra röster”. Även de är i hög grad västvärldens röster, av visst slag. Nämligen just den postkoloniala teorins, och ofta postmodernismens, ibland förvisso marxismens. De är inte traditionalister. Och implicit i postkolonialismen, sådan Vera-Zavala förstår den, är att det inte bara är den tredje världens akademiker som ska komma och tala på västvärldens universitet, utan att tredje världens folk också ska komma och bo i västvärldens förorter.

Mot detta har varken Greider, som accepterar att dessa folk i förorten nu är arbetarklassen, eller ens Lundberg, som kan antas stå fast vid Axess-debaclets gamla programmatiska formuleringar, några invändningar. Det tycks vara en för alla självklar, outtalad premiss. Men vad handlar den om?

Vera-Zavala vill alltså, i sig korrekt, skilja postkolonialismen från postmodernismen, och i stället förbinda eller rentav identifiera den med marxismen. Jamesons kritik nämns. Men den centrala del av postkolonialismen som består i de tidigare koloniala folkens närvaro i västvärldens förorter är ett resultat av den nyliberala kapitalismen. Vera-Zavala skrev en gång en bok tillsammans med Johan Norberg, där de diskuterade sina ytliga skillnader.

I ett samtal med Lundberg tog Ivar Arpi upp frågan om den tidiga postmodernismen inte också kunde uppfattas som en del av eller som bidragande till frigörelsen från marxismens dominans. Så var det naturligtvis. Redan strukturalismen hade – i flera årtionden – förskjutit tänkandet i Frankrike bort från marxismen, även om distinkt marxistiska strukturalister som Althusser bevarade kontinuiteten, och inte ens Lévi-Strauss menade sig stå i motsats till den. Derrida och Foucault tog nya steg bort från den i och med att de överskred också strukturalismen. Den vanliga benämningen på dem vid början av 80-talet i Sverige var inte, som hos Lundberg, postmodernister, utan poststrukturalister. Det tog litet tid innan termen postmodernism – genom inflytandet från Lyotards bok om det postmoderna “tillståndet”, men väl framför allt genom den amerikanska tillägnelsen av dessa riktningar – fick den vida tillämpning Lundberg accepterar. Lyotards bok utkom först 1979; Derridas och Foucaults avgörande verk kom på 60-talet. Den terminologiska förändringen döljer skillnaden mellan det smalare filosofiska och teoretiska fenomenet poststrukturalism och det vida, allmänkulturella fenomenet postmodernism, och möjliggör Lundbergs nära koppling av den senares politiska konsekvenser till det förras tänkande.

Åtminstone Foucault och hans maktanalys hade förvisso omedelbart stor betydelse för de olika uppgörelserna med marxismen i Paris på 70-talet, vilket tidigt indikerade åtminstone en med nyliberalismen gemensam punkt. En sak som Lundberg inte tar upp är Foucaults inflytande på de så kallade “nya filosoferna” – med Lévy och Glucksmann i spetsen – från mitten av detta årtionde. De, och i samband med dem väl för första gången Foucault (som dock introducerats tidigare och till och med varit verksam i Sverige), fick avsevärt inflytande även i Sverige, genom översättningarna av Lévys Barabari med mänskligt ansikte och Glucksmanns Kokerskan och kannibalen, och genom bland annat Madeleine Gustafssons Utopien och dess skugga och artiklar av Otto Mannheimer.

Detta alltså vid slutet av 70- och början av 80-talet, innan termen postmodernism börjat användas i dagens mening. Engdahl har dock alltså sagt sig ha förblivit marxist en bra bit in på 80-talet, alltså under hela den tid då han, tillsammans med de övriga i Kris, introducerade vad som nu kallas postmodernismen. Men det framgår av inledningen till Kosík-översättningen att hans marxism var öppen för den kritiska omprövning som ägde rum även hos marxisterna själva, inom marxismen. Såtillvida var han knappast avvisande gentemot Foucaults stora inflytande på uppgörelsen med marxismen och kritiken av kommunismen under denna tid, innan poststrukturalismen uppfattades som synonym med postmodernism och innan den senare fick den radikala politiska innebörd Lundberg ensidigt fokuserar på med bortseende från dess nyliberala sammanhang, som även Lundberg själv är en del av.

Lundberg framhåller också att Engdahl i recensionen av antologin Självdeklaration 1982 vände sig mot den plakatpolitiska socialrealism som ansågs ha dominerat den svenska litteraturen, främst romanen, under 70-talet. Denna Engdahls kritik av den samtida svenska litteraturen följde i Mats Gellerfelts fotspår – även han tidigare en marxist, närmare bestämt maoist, som varit närvarande, som tonåring, vid den så kallade kårhusockupationen 1968. Lundberg behandlar – mig veterligen som den förste – i kritiska termer Engdahls “detronisering” av Gellerfelt.

Det gör han utan tvekan rätt i. Engdahls av Nils Petter Sundgren som “satanisk” uppfattade recension av Gellerfelts roman I höstens sköra ljus (1983) var uppenbart förfelad. Engdahls låtsade tankeexperiment att romanen skulle vara en parodi på den socialrealism Gellerfelt gjort sig känd som hänsynslös kritiker av var inte tillräckligt träffande. Till och med Engdahls egen beskrivning av romanen motsade i hög grad detta grepp. Det finns förvisso en hel del som kan kritiseras i romanen, men det är förbluffande att denna recension kunde åstadkomma en allmän detronisering av författaren, även som kritiker. Tyvärr går Lundberg inte in på detta recensionens specifika innehåll.

Kanske bidrog Engdahls postmodernism till att Gellerfelt började röra sig bort från den teoribildning även han var starkt influerad av. Gellerfelt var framför allt en försvarare av 1900-talets litterära högmodernism. I hans tidiga kritik är det uppenbart att han tror att den teori som inom kort kom att kallas postmodernistisk var nära relaterad till högmodernismen, att den befrämjade en fortsatt utveckling av den. Han hade såtillvida rätt som poststrukturalismen noga taget inte kan identifieras med postmodernismen, trots det filosofiska samband som Lundberg tar fasta på. Han måste på 80-talet ha blivit besviken i detta avseende, när postmodernismen helt enkelt tog över. Det blev Rambo i stället för Rimbaud, en kollaps för de kriterier Gellerfelt hyllade.

Gellerfelt blev alltmer kulturkonservativ. Men det blev alltså även Engdahl. Och det är vad Lundberg hela tiden varit. Men hos ingen av dem finner vi den allmänna åskådningsmässiga och filosofiska utveckling som skulle kunna ge kulturkonservatismen den konsekvens och det djup den kräver – både inom litteraturkritiken och politiken. Gellerfelt och Engdahl försökte båda balansera sin tidigare, upplevda elitism med inslag av populism, medan Lundberg, med huvuddelen av den svenska borgerliga offentligheten, fortfarande i grunden sitter fast i en ganska enkel rationalistisk och empiristisk liberalism.

Det räcker inte. Lundbergs allmänna slutsatser om postmodernismen är riktiga och viktiga, men den centrala teoretiska analysen saknar den utförlighet och precision som hade behövts för att bilden inte skulle bli alltför onyanserad. Lundberg skyndar alltför snabbt vidare till det publicistisk-mediala spelet kring Engdahl och hans krets, och till de politiska följderna eller tillämpningarna.

Yes: Awaken

Live 1991. From their album Going for the One (1977).

The Question of Yes’s “Main Sequence”

The philosopher Bill Martin, in his book Music of Yes: Structure and Vision in Progressive Rock (1996), speaks of what he calls Yes’s “main sequence” of albums in the 70s. This is a necessary concept for a proper understanding of Yes. All of their best work is contained in this sequence. The Tales album is its artistic culmination, inasmuch as it represents the most complete development of their music, including a deepening of the worldview expressed in both the music and the lyrics.

Still, I am disinclined to say that the best songs on the other albums in the sequence do not reach the same high level. They are, I submit, Starship Trooper and Perpetual Change from The Yes Album, Heart of the Sunrise from Fragile, Close to the Edge from Close to the Edge, and, after Tales, the final part of The Gates of Delirium (Soon), from Relayer, and Awaken from Going for the One. These songs too are unsurpassed, after almost a half-century.

There is, however, one minor problem with the idea of a main sequence of Yes albums. One of the things that set Yes clearly apart from the second greatest band in prog, Genesis, is that, after the 80s (neoliberalism) destroyed everything of value in 70s prog, they almost attained again, on a few occasions in the 90s and early 00s, the level of the main sequence. This is so remarkable that it must be mentioned as a qualification in the discussion of the main sequence. Martin couldn’t do it in his book, since it happened after it was published.

The first instance of this is the studio material included on Keys to Ascension 1 & 2 – the main parts of which are live performances – and later compiled on Keystudio (2001), which, as Wakeman and Howe rightly insist, should be regarded as an album in its own right. It is not quite on the main sequence level. But this is only because Anderson’s lyrics have declined. By this time, they no longer consistently took the distinct and proper form of artistic expression, but were often reduced to a kind of preaching. The lyrical vision is thus too simplified, and increasingly involves, too explicitly, some typical, current moral and social concerns. But nothing else really separates Keystudio from the main sequence in qualitative terms. This is truly remarkable.

I would go so far as to suggest that in terms of the music, Keystudio is, as a whole, a better album than both Relayer and Going for the One, although there is nothing comparable to the mentioned masterpieces on those albums. In fact, both Relayer and Going for the One display distinct weaknesses (although very different ones) in comparison with the earlier albums in the main sequence. Even the beginning of the lyrical decline is discernible in a few places on the latter.

The second instance of Yes coming close to the main sequence – I mention the instances in order or importance – in this late period is the album Magnification, released the same year as Keystudio. This was the last real Yes album, since it was the last with Anderson. For those who have patience with the lyrics, it too must be said to be on the general level of Relayer and Going for the One, again with the exception of the latter’s Soon and Awaken respectively. On Give Love Each Day and We Agree, it is possible at least to understand that this is the band that once made the greatest album of all time; they are almost perfectly crafted yet not too complex songs, displaying Yes’s distinct melodic and structural-compositional elevation.

The third instance is the album The Ladder from 1999, a lighter, simplified, more easily accessible version of Yes for the pop ear, and with the same weak lyrics, but far superior to the abysmal, corporate, Trevor Rabin version of the 80s, and still very recognizably Yes.

These achievements, at this late stage, recovering from the calamity that was the 80s, are not paralleled by any of the other great prog bands from the 70s. The concept of the main sequence must be supplemented by their special mention.

Hermann Henselmann

Abraham Bloemaert: Adoration of the Magi

Basilica of St James, Prague

Francesco Zuccarelli: Il ratto di Europa

Lustans Lakejer

Tom Wolgers har gått bort. Andres Lokko ägnar honom en krönika i SvD och framhåller hur han efter Lustans Lakejer “dröjde kvar i ett vackert 1980-tal”, i “en retrofuturistisk Stockholmskultur”, som flanör, som myt, och inte minst som stamgäst på PA & Co.

Lustans Lakejer förklarade provokativt att det var kläderna som var det viktiga, inte musiken. De uttalade sig inte exakt så, men det var innebörden.

Utan tvekan var kläderna viktiga. Men faktum är att just musiken var anmärkningsvärt bra, i denna genre – ofta bättre än de jämförbara nya engelska banden vid denna tid. Där uppnådde de den kalla elegans de eftersträvade. Över åtminstone de tre första skivorna upprätthöll de också en ganska konsekvent stilmässig enhetlighet.

Svagheten var texterna: nästan genomgående ett utstuderat laborerande med rena klichéer, ja blotta fraser, som, som sånglyrik, blir banala. Sångtitlarna var ibland hämtade från filmer och romaner, men texterna handlar inte om dessa. Johan Kindes röst och sångstil är på motsvarande, närmast programmatiska sätt uteslutande pose och maner, principiellt fria från något som helst “äkta” känslo-, tanke- eller erfarenhetsuttryck, ja egentligen också i stort sett från något annat uttryck. från varje mening.

Nu är det ju, som Oscar Wilde visste, ytligt att inte beakta ytan. Oerhört djup skulle ju i och för sig också kunna utvinnas ur gruppens själva namn (alla människor, utom några enstaka andligt mycket avancerade, är lustans lakejer). Men någon sådan avsikt finns inte. Kindes teatraliska ansträngning upplöser fiktionen av det kända och menade innehållet, och skapar bara en artificiell effekt, eller en effekt av artificialitet. Det hela kunde kanske i viss mån fungera som “icke-naiv” postmodernism vid denna tid. Men det blir för mycket, helt enkelt. Det här handlar om kläder, kläder, kläder. Innehållet är som kläderna. Det skulle bara förmedla – det var väl i alla fall ambitionen – den stämning som klädprogrammet motsvarade. Kläderna var inte viktigare än musiken, men de var viktigare än texterna.

Lustans var en del av new wave och synth som var på väg att växa fram, och stod sig i det sammanhanget alltså bra rent musikaliskt. Men de hämtade också inspiration från Ferry och Roxy. Det som främst skiljer dessa senare från Lustans är texternas kvalitet: hos dem är de normalt, åtminstone under större delen av 70-talet, mer genomtänkta och intelligenta; t.o.m. när också de laborerar “endast” med ytan har de ett ofta originellt, inte sällan delvis mångtydigt innehåll.

Gare du Nord et Place Rogier, Bruxelles

Pierre-Claude-François Delorme: Céphale enlevé par Aurore

Templo de Debod, Madrid

Jacques-Antoine Vallin: Vénus traversant les mers

Robert W. Gibson: Soo Line Building, Minneapolis

François-André Vincent: Bélisaire

Vincent

Mozart (Süßmayr): Requiem – Benedictus

Gundula Janowitz, Christa Ludwig, Peter Schreier, Walter Berry, Chor der Wiener Staatsoper

Wiener Symphoniker, Karl Böhm

1971

Dizengoff Street, Tel Aviv

Friedrich von Gärtner & August von Voit: Neue Pinakothek, München

Inez Leander: Italiensk kaj

Inez Leander var dotter till filosofiprofessorn P. J. H. Leander i Lund.


Categories

Archives

All original writing and photography © Jan Olof Bengtsson

"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi