Jan Olof Bengtsson

1952

Hittills har jag inte skrivit något om opera här utan främst använt denna genre för att lätta upp vad vissa ser som det ibland “tunga” innehåll som annars genom många av mina texter skulle ensidigt dominera.

Operagenren, operan som form, är i sig eminent lämpad för vad Matthew Arnold kallade “high seriousness”, och det faktum att den sedan länge betraktats som ett huvudsakligt uttryck för den europeiska högkulturen är av största betydelse. Operaföreställningens och operabesökets ritualisering i enlighet med 1800-talets upphöjande av konsten till den position religionen tidigare intog, de typiska byggnaderna vid centrala torg i hela den av europeisk kultur influerade världens städer o.s.v. – allt detta gör ofta operan till en symbol för den europeiska kulturtraditionen. Och utan tvekan har många verk skapats som motsvarar genrens formella potential.

Mina operaposter bör kunna ses som användande dessa dimensioner av operan och dess förståelse i den helhetliga estetik som är en del av mitt anspråkslösa budskap. Samtidigt är operan historiskt, inklusive mycket av opera seria, en huvudsakligen lättsam, ofta folklig genre. Många borde kunna hålla med om att mina arior fyller den av mig avsedda lättsamhetens funktion. Om man beaktar att dagens operarepertoar fortfarande helt domineras av de äldre, klassiska verken, kan man kanske säga att operan – återigen huvudsakligen, många undantag finns givetvis – ofta var sin tids pop, som nu, samtidigt som denna repertoar ju vittnar om en bestående popularitet, ofta kommit att i en helt annan utsträckning än vad som historiskt var fallet betraktas som något annat än pop. Det ovan inledningsvis beskrivna helhetliga operafenomenet alltifrån 1800-talet är resultatet av detta – och under förutsättningen av tillräcklig urskillning finns heller ingenting att invända mot detta.

Inte minst i beaktande av de pågående, otroliga reaktionerna från vår tids smaketablissemang på David Weigels nya bok om progressive rock – den recenseras för närvarande i alla de stora tidningarna och magasinen i anglosfären – är man benägen att konstatera att denna nya genre är mindre pop än operan, generellt sett. I synnerhet som många av de mest kända operorna bygger på libretti av relativ tematisk ytlighet och banalitet, och som – ofta på specifikt nytida sätt – överdramatiseras och alltifrån 1700-talets förstadier till romantiken sentimentaliserats i såväl den musikaliska kompositionen som det sceniska framförandet.

Att säga att opera är en populär genre i den här aktuella, mer fullständiga betydelsen, innebär ingen nedvärdering. Det gjorde det inte för Mozart eller Verdi heller. Även i vår tids pop finns en del – om än långtifrån lika mycket – av hög musikalisk och konstnärlig kvalitet.

Skillnaden är kanske främst att vår tids pop hittills, av skäl jag försökt analysera i andra inlägg, på det hela taget saknar en kvalificerad kritik som kan identifiera och förklara vad i den som äger denna kvalitet och varför. En kritik av den typ som bidragit till att etablera den rådande operakanon.

1958

1967