Archive for the 'Arts' Category

Inez Leander: Italiensk kaj

Inez Leander var dotter till filosofiprofessorn P. J. H. Leander i Lund.

Yes: Perpetual Change

From their album The Yes Album (1971).

Helge Zimdal: ABF-huset, Stockholm

Zimdal

The Clash: I’m So Bored with the U.S.A.

From their debut album, The Clash (1977).

Paul Ludwig Troost: Haus der Kunst, München

Troost

Andrea Mantegna: Presentazione al Tempio

Mantegna

Radiohead: Karma Police

Live in Chicago 2016. From their album OK Computer (1997).

Pokrovsky Boulevard, Moscow

Pokrovsky Boulevard

Jacopo Amigoni: Ercole e Onfale

Amigoni

Parque del Retiro, Madrid

Parque del Retiro

Frits Thaulow: Venezia

Thaulow

Hotel Adlon, Berlin

Adlon

Roslagstull, Stockholm

HSB 1929

Roslagsgatan

Louise de Hem: Stilleven

Hermann von der Hude & Julius Hennicke: Hotel Kaiserhof, Berlin

Wilhelmplatz

Hôtel International, Tirana

Hotel International Tirana

Ivan Aivazovsky: Winter landscape

Aivazovsky

Gran Vía, Madrid

Madrid

Roxy Music: The Battle of Britain

From their album Roxy Music (1972).

Viktor Anikin: National Library of Lithuania, Vilnius

Anikin

Jean-Baptiste Deshays: L’enlèvement d’Hélène

Deshays

Scrutons konservatism är högerns enda förtjänst

Scruton

Roger Scruton, 1944-2020

Roger Scruton har lämnat oss. Förlusten är enorm. Att en tänkare som han kunde framträda under det nyliberala systemskiftets tid är i sig en tillräcklig förklaring av hur så många så länge kunde förbise detta skiftes problematiska dimensioner. Hans kulturellt och filosofiskt utomordentligt rika konservatism gjorde att man på 80-talet var benägen att tolerera alltför mycket av de större politiska och ekonomiska sammanhang i vilka den hade sin nisch, att så att säga ge dem en chans. Men när man idag kan se att det till stor del var fel, gör hans livsverk att det är möjligt att ändå inta en försonlig hållning till dessa årtionden, att se ljust på dem. 2016 talade Scruton på en SD-konferens i Västerås. Att idag Sverigedemokratin mer än den gamla högern tagit till sig och byggt på hans verk är både signifikativt och glädjande. Utan tänkare som Scruton skulle högern ha saknat all tyngd och trovärdighet; Scrutons typ av konservatism är högerns enda förtjänst.

Carl Johan Ljungberg kan ha varit först, och i så fall sannolikt med en recension av The Meaning of Conservatism från 1980, Scrutons första större arbete om konservatismen, som väl också förblev hans huvudverk på detta område. Men annars tror jag att jag kan ha varit först med introduktionen – visserligen ytterst anspråkslös, ja inadekvat – av Scruton i Sverige med min korta recension av Thinkers of the New Left, en 1985 utgiven samling artiklar från Scrutons Salisbury Review.

Våren 2000 besökte jag honom i hans lägenhet i London. Diskussionen blev intressent inte minst därför att han hävdade att jag inte kunde vara konservativ (“You can’t be a conservative!”). Det fanns flera, ja många bottnar i detta uttalande, både för mig och för honom. Jag kan inte pejla dem här. Men jag har ofta under åren tänkt på detta och på det samtal som följde, och jag kan säga så mycket som att han i vissa avseenden – och med en viss förståelse av konservatismen – hade rätt, att han med förbluffande skarp intuition omedelbart såg åtminstone en viktig del av sanningen.

En sak som det definitivt inte innebar är att jag skulle ha stått så långt från honom att hans verk inte var en avgörande inspiration för mig i några avseenden. Jag delade visserligen inte i allo hans filosofiska utgångspunkter och av dem bestämda slutsatser. Hans grundläggande uppfattning av förhållandet mellan livsvärlden och den vetenskapliga världsbilden finner jag ohållbar och missvisande. Från mitt perspektiv var han ibland alltför mycket formad av sin “analytiska” bakgrund, det vill säga hans utbildning i den under hans studietid dominerande riktning inom inte minst engelsk filosofi som bär detta torftiga namn (som om inte all filosofi var mer eller mindre analytisk).

Men detta balanserades delvis av hans ovanliga förståelse av Hegel: en del hegelianska ståndpunkter kom att modifiera och ingå i hans egna positioner. Även hans förståelse av aspekter av den kontinentaleuropeiska fenomenologin var avsevärd. Under vårt samtal hävdade han, med anledning av mitt då pågående studium av personalismen, att hans bok Sexual Desire: A Philosophical Investigation innehöll en “komplett personalistisk filosofi”. Från hans perspektiv är det ett riktigt anspråk. Även utifrån vad jag ser som den felaktiga grundförståelsen gjorde han oerhört mycket av filosofiskt värde i sin strävan att “rädda livsvärlden”.

Med mina partiella filosofiska invändningar sammanhänger också det faktum att jag inte heller delade alla hans politiska ståndpunkter. Den burkeanska konservatismens historicistiska traditionalism, som han stod nära, kunde, under det inflytande från dels Tage Lindbom, dels den moderna idealistiska filosofin som jag stod, identifieras som otillräcklig. Även Claes Ryn hade påvisat dess behov av filosofisk uppstramning, och med sin värdecentrerade historicism tillhandahållit en sådan. Scrutons egen modifikation av denna tradition genom momenten av hegelianism, en modifikation som han delade med den tidige Oakeshott och apropå vilken jag i vårt samtal försökte få klarhet i hans förtrogenhet med och förhållande till den så kallade anglo-hegelianismen, en inte minst i Oxford viktig strömning under andra hälften av 1800-talet som jag själv berörde i min forskning, är dock en rörelse i samma rätta riktning som Ryn och dennes lärare Folke Leander, som medels Croce mobiliserade just Hegel i detta syfte.

Den tendens till vad som ibland kallas “liberalkonservatism” som är oskiljaktig från den burkeanska konservatismen tyckte jag ibland också hos Scruton manifesterades i form av en alltför okritisk inställning till “nyliberalismens” ekonomiska politik alltifrån Thatcher, som han gav starkt stöd. Alltså: det problematiska helhetliga högersammanhanget. Scruton hade dock inte någon personlig bakgrund i något av de övre skikten i den subtilt differentierade brittiska klasstruktur, som gynnades av denna politik. Av detta skäl lägger hans biografi en ytterligare dimension av intresse till hans verk.

Slutligen noterade jag ibland Scrutons förhållande till neokonservatismen, som han visserligen inte själv sammanföll med, men, som jag såg det, intog en ambivalent hållning gentemot. Även detta kom upp i vår diskussion. Han skrev förvisso en inledning till en av Russell Kirks böcker, och såg den amerikanska konservatismen som en stor mångfald av olika riktningar, men den klara urskillningen av neokonservatismens problematiska särdrag och ställningstaganden saknades, som jag uppfattade det. Men detta ska också ses i ljuset av att all neokonservatism, eller allt i neokonservatismen, inte kan eller bör förkastas. I sin konstnärliga och litterära spännvidd närmar sig den amerikanske kritikern Roger Kimball, som jag en gång skrev en huvudsakligen positiv artikel om, i någon mån Scruton. Kimball måste betecknas som neokonservativ.

I sorgen över Scrutons bortgång framstår mina invändningar nu som betydelselösa. På intet sätt kan de överskugga allt han betytt för mig, sedan mitten av 80-talet. Mitt omnämnande av dem här har snarast, och helt spontant, format sig till ett understrykande av hans förtjänster. Och hans verk rymmer så mycket mer. Jag behöver inte ge exempel på hans inte bara filosofiska utan allmänkulturella och historiska bredd och djup – de flesta av mina läsare är redan förtrogna med dem. På vad han exempelvis åstadkom inom estetiken, och där beträffande alla konsterna – en del av filosofin där hans insats var lika viktig som inom den politiska filosofin, som hans estetik också i mycket sammanhängde med. Det var framför allt i sina kulturella analyser som han visade vad som verkligen är fel med vänstern.

Denna bredd och detta djup gör att han är ojämförbar med de ytliga opinionsjournalister som utgör huvuddelen av neokonservatismen. Men de gör också att han överträffar de flesta andra verkliga konservativa tänkare i vår tid, ja de flesta filosofer överhuvudtaget. Jag räknar till fjorton böcker (han skrev säkert tre gånger så många) av Roger Scruton på min hylla, och en bok om honom. Han var ett kulturellt fenomen. Hans livsverk är ensamt tillräckligt för att garantera att det under överskådlig tid ska vara inte bara meningsfullt utan nödvändigt att fortsätta tala om konservatismen, tala i termer av konservatismen, även när vi avvisar mycket av det dagens politiska höger kommit att stå för.

Synsätt

1972 sände BBC John Bergers TV-serie ‘Ways of Seeing’, och utgav också hans beledsagande bok med samma titel. Det var inte någon allmän introduktion till en marxistisk estetisk analys; de olika avsnitten respektive kapitlen exemplifierade snarare några enstaka aspekter av en sådan, och av andra men nära relaterade kritiska, teoretiska perspektiv. Men genom dessa aspekter fungerade den ändå som en pedagogisk popularisering av den allmänna förståelse som den grundläggande historiematerialistiska analysen, utvidgad och tillämpad av senare tänkare (som Walter Benjamin), möjliggjorde. Den allmänna förståelse som först på mer historiskt heltäckande sätt, ifråga om den västerländska civilisationen, presenterats av Arnold Hauser i hans stora Sozialgeschichte der Kunst und Literatur från 1951.

Att detta sätt att se konsthistorien – eller nu rättare, konsten i historien – tillförde nya insikter är givetvis obestridligt. Det var en del av den allmänna och helhetliga nya historiska förståelse som i otaliga tillämpningar manifesterade historiematerialismens och den av denna mer eller mindre inspirerade generella sociala kulturhistoriens landvinningar. Det konsekvent genomförda greppet möjliggjorde ett systematiskt relaterande av de välkända stil- och epokindelningarna och kategorierna till det totala – eller vad man uppfattade som de totala – och sammansatta samhälleliga skeendet, som tillhandahöll långt mer precisa och giltiga förklaringar av såväl deras respektive väsen som deras inbördes förhållanden, deras förändringar, deras succession.

Så överväldigande var detta nu mer fullt genomförda sätt att se för många intellektuella och akademiker att det, i förening med den övriga marxistiska och marxistiskt influerade teorins utveckling, och inte minst med det marxistiska politiska engagemangets imperativ, ofta kom att etableras som en definitiv, uttömmande, yttersta sanning om konsten, och den mest väsentliga, som snabbt förvandlade både konsthistorien och konstsamtidens studium till en primärt kritisk, reduktiv och dekonstruktiv disciplin, styrd av den mer eller mindre systematiserade teorin. Cultural studies och andra former av utvecklad kritisk teori har de senaste årtiondena, om än med otaliga teoretiska tillägg och variationer, med dogmatisk rigiditet kommit att helt definieras av denna grundläggande programmatiska ansats.

Bergers projekt tillkom i direkt polemiskt syfte som en gensaga till Kenneth Clarks TV-serie ‘Civilisation’ från 1969, likaledes sänd av BBC. Det nya sättet att se, etablerat som det mest väsentliga och det enda man nu faktiskt ägnade sig åt, kom också att i stor utsträckning bli bestämmande för det konstnärliga skapandet som sådant, inom ramen för den programmatiska modernismen, där man menade sig på nytt sätt kunna medvetet skapa i enlighet med den nuvarande manifestationen av de historiska och sociala lagar och förhållanden i vars ljus man i helt ny omfattning kunde förstå hur tidigare epokers verk långt mer omedvetet tillkommit.

En sådan till ytterlighet driven tillämpning saknar teoretisk legitimitet, går långt utöver historiematerialismens och dess utbyggnaders giltiga teoretiska räckvidd. Dess kontextualiserande förklaringar utgör givetvis inte tillnärmelsevis det sista ordet om den historiskt föreliggande konsten eller konsten som sådan. Men dess nyupptäckta sanningsdimension kom helt enkelt länge att överskugga konstens självklara övriga dimensioner, på samma sätt som denna teori gjorde även i sin tillämpning på alla andra områden där den lika grundlöst drevs till ytterligheter i sin tillämpning – allra mest absurt och destruktivt ifråga om religionens och filosofins djupaste sanningar.

På detta sätt ledde vad som i sig, med bevarad balans i perspektivet, utan allt tvivel innebar en fördjupad och utvecklad historisk förståelse och förklaring baserad på genuint teoretiskt framsteg, tyvärr till en ny tillbakagång i den helhetliga uppfattningen, en ny oförståelse på det konsthistoriska studiets område, såväl som en utarmning av tillägnelsen och uppskattningen av konsten i allmänhet. Det finns många viktiga sätt att se konsthistoriens verk. Berger visade nya sätt att se, som varit otillgängliga, eller åtminstone mindre tillgängliga, på grund av andra och tidigare sådana sätt. Men hans sätt kom i sin tur att i en ny ensidighet tränga ut dessa andra, ja i vissa fall rentav åtminstone indirekt ogiltigförklara dem.

Roger Scruton gick emot hela denna intellektuella riktning i dess rent vilseledande utveckling, när han filosofiskt sökte återetablera den estetiska skönhetskategorin, och därmed återknöt till vad som åtminstone i högre grad var Clarks perspektiv, som kvarhöll tolkningsmodeller och kategorier som gick utöver den historiska materialismens och sociologins, och därmed själva från marxistiskt perspektiv kunde reduktivt avfärdas som “borgerliga” eller av borgerligheten kvarhållna residuer av äldre, historiskt övervunna ideologiska stadier.

Utifrån andra filosofiska riktningar är det möjligt att gå längre i denna nya artikulation av de under en tid förlorade kategorierna och dimensionerna på detta område. Men redan Scrutons bidrag visar tydligt hur de sätt att se som Berger förespråkade inte kan göra anspråk på något principiellt företräde framför de mer traditionella vars undanträngande, bortglömmande och ofta även politiska brännmärkning hans och i hög grad hela hans radikala samtids ideologiskt och politiskt motiverade projekt avsiktligt ledde till.

Bilderna i min konstkategori i denna anspråkslösa blogg, bilder av måleri, arkitektur och skulptur, syftar också till att återupprätta de sätt att se, de synsätt, som transcenderar dem som dominerat under en stor del av 1900-talet och gör det än idag. Där återfinns i en så att säga principiell, avsiktlig blandning av bilder av verk från de flesta epoker och stilriktningar, på ett sätt som, föreställer jag mig, bör kunna befrämja, underlätta, ja nödvändiggöra deras reception i just de på olika sätt och i olika utsträckning kontextöverskridande termer vars nödvändighet genom just denna sammanställning som jag ser det borde bli uppenbar, ja påträngande. Det finns helt andra saker att förstå och helt andra saker att säga om konsthistorien och dess enskilda verk än de en Berger och en Hauser säger, och dessa saker är på intet sätt mindre viktiga.

Denna min principiellt traditionalistiska intention, i den strikta och, ytterst, metafysiskt grundade mening som skiljer sig från den okvalificerat historicistiska traditionalismens, innebär dock inte alls att jag förnekar eller förringar delsanningarna i den marxistiska konsthistoriografin och tolkningen. Detta är viktigt att påpeka, för undvikande av en naiv och ohistorisk reaktion, ett omöjligt återvändande som bara skulle innebära en teoretisk förlust och en förlorad medvetandedimension. Men den allmänna intellektuella utvecklingen på detta område har drivits så långt i den socialhistoriskt-kritiska riktningen, med alla dess idag inte minst postmarxistiska teoretiska utbroderingar och förskjutningar, att det för balansens återställande är motiverat att uppställa en motsatt strategi och presentation. Det utrymme som de av 1900-talets konstkännare direkt fientligt behandlade formerna av den sena 1800-talskonsten – det “akademiska” måleriet, till och med det så kallade “salongsmåleriet”, och de historiska “nystilarna” inom arkitekturen – har givits i mina inlägg tjänar till att accentuera denna avsikt, som kan beskrivas som delvis polemisk.

Guy Lowell

Lowell

Ritade förutom Museum of Fine Arts i Boston även bland annat New York County Courthouse vid Foley Square på Manhattan.

Guy Lowell: Museum of Fine Arts, Boston

Lowell


Categories

Archives

All original writing and photography © Jan Olof Bengtsson

"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi