Archive for the 'Progressive Rock' Category

Jane

Karin Enoksons recension i Ny Musik av Janes första album och deras konsert, tillsammans med Novalis, i Stockholm 1973 bidrog kanske starkt till att denna tyska proggrupp förblev så okänd här. Tyvärr kunde hon inte alls höra deras verkliga progpotential. Så här inleds debutalbumet Together:

Det är fortfarande alldeles för mycket vanlig, grov, elgitarrdominerad rock, och texten utforskar förstås bara den lägre romantiken – något som dock är nästan oundvikligt i detta sammanhang, och inte alltid i sig, för den konstnärliga bedömningen, behöver vara en svaghet. Men melodiskt, i viss mån strukturellt, och framför allt genom Werner Nadolnys elektriska klaviaturer, åtminstone pekar detta mot den progression utöver den typen av rock, i riktning mot ett rent genremässigt överskridande, som är vad vi (eller i alla fall jag) menar med prog.

Redan vid 0.40 kommer en tung och rå elgitarr igång, på det sätt som rockentusiaster gillar. Men den ingår här i den kompositoriska helheten, och upphör vid 1.08, för att återkomma i bättre form, och fortfarande kompositionellt integrerat, vid 1.18, och framför allt vid 1.29.

Proggens användning av elgitarren var förstås historiskt oundviklig. Men man kan säga att dess legitima användning av den hängde på förmågan att s.a.s. tämja den, inordna den i och underordna den en i högre grad av andra instrument dominerad ljudbilds helhet. I den bästa proggen tvingar man den – utöver denna in- och underordning som fullbordad och undantagslös – också till ett helt annat ljud än det normala; man får den att låta som något annat än en elgitarr.

Jane är här ännu långt från detta. Men vid 1.50 drar sig gitarren i alla fall föredömligt tillbaka till förmån för sången och hörs bara mycket diskret i bakgrunden, under det att Nadolnys klaviatur på rätt sätt kvarstår i förgrunden. Vid 3.05 börjar den dock tränga sig på igen, och inom kort tar den över helt och bryter ut i ett långt gitarrsolo av den hemska typ som är central i den vanliga rocken: det faller utanför den kompositionella helheten och förstör denna med sitt kalla, metalliska ylande. Först vid 5.42 lugnar den äntligen ned sig igen, inordnar sig kort i helheten, för att sedan åter tystna till förmån för sången och Nadolny. 7.17 återkommer den i samma tung-råa – men integrerade – modalitet som den inledde med. Dock är det ingen upprepning, och den dominerar inte avslutningen utan tenderar att upplösas i helheten, vilket är rätt.

Sångaren Bernd Pulst ansågs kraftfull, och det är han utan tvekan. Men bara kraft är givetvis inte tillräckligt för att utveckla den sång som prog kräver. Rösten har också ett drag av grovhet, och Pulsts allmänna stil förstärker de reminiscenser av blues som bekräftar den otillräckliga frigörelsen från denna tids vanliga, tunga rock. Det finns därför en spänning mellan sången och prog-ansatserna. Det skulle ha varit intressant om han sjungit på tyska. Det gjorde aldrig Jane. Novalis däremot, som de alltså framträdde tillsammans med i Stockholm, började senare göra det.

Janes engelska texter uppvisar ganska ofta en tydlig språklig svajighet. Men engelska sågs fortfarande i Tyskland som ett från genren oskiljaktigt språk. I Italien däremot sjöng de grupper som redan var verkliga proggrupper, och lika mycket engelskinspirerade, på italienska.

Även Janes andra album hade släppts vid tiden för konserten (på Folkets Hus, arrangerad av föreningen Progressive Music Promotion), dock ännu inte i Sverige. Låtar från det måste ha spelats. Här är en sekvens av tre korta, Dandelion, Moving och Waterfall. En utveckling i rätt riktning har ägt rum. Pulst gick plötsligt bort efter den första skivans utgivning, och Peter Panka har – enligt uppgifterna på omslaget – tagit över sången.

Ibland är jag osäker på om det verkligen bara är Panka (i övrigt trummor) som sjunger, och inte även gitarristen Klaus Hess, som senare övertog det mesta av sången. Hursomhelst, moderniteten kan delvis tolkas i termer av en panteistisk revolution. Ur dess romantiska sidas djup, i dess hippiebetonade 70-talsvariation, fortsätter här långsamt stiga ett slags semiprog, med tydlig potential till utveckling utöver sina ännu givna gränser. Den är fortfarande alltför elgitarrdominerad, men gitarrerna är nu åtminstone i större utsträckning underordnade den kompositionella helheten; de svävar aldrig helt ut i några egentliga, separata, formlösa solon. Höjdpunkten, det maximala avståndet från rocken, nås här med Miriam Kalenbergs, Ariane Gottbergs, Brigitte Bluncks och Angelika Winklers flickkörsgästspel i Waterfall.

Janes “mest kända” sång (man måste sätta detta inom citationstecken eftersom de numera är så okända i nästan hela världen utanför Tyskland) är en strukturell absurditet, men de första tre minuterna är fulländade.

De är ett av de exempel som, föreslår jag, visar varför denna okända tyska grupp faktiskt måste räknas till 70-talets främsta, trots att de också – som jag snart ska återkomma till – gjorde mycket dåligt. Men vid 3.17 kommer den elektriska maskinen igång. Man väntar sig ett vanligt gitarrsolo. Det hela är acceptabelt såtillvida som det håller sig inom den kompositionella ramen. Men vid 4.08, eller senast 4.39, skulle det ju ha tagit slut. Vers och sång skulle ha återkommit. Så sker inte. Maskinen fortsätter yla. Redan genom detta disproportionerliga fortsättande blir solot till den illegitima elgitarrdominans som förstör nästan all vanlig rock. Men dessutom börjar maskinen nu på det vanliga sättet sväva utöver kompositionsramarna. Vers och sång återkommer överhuvudtaget inte. Det sublima musikaliska temat utvecklas därför inte tillnärmelsevis med den nödvändiga fullheten; sången blir en ofullgången halvhet, prisgiven maskinens förstörelse.

Här brister den musikaliska intelligensen. Det är som om de inte riktigt förstår vad det är de håller på med. En medvetenhet om den möjlighet till en ny och högre musikalisk utveckling som de i verkligheten redan börjat förverkliga måste ha varit på väg att bryta fram. Men den hindrades av det slummiga rockträsk i vilket de fortfarande alltför mycket satt fast. Det mest slumträskiga rockband kan ju dock även i sina primitivaste låtar åstadkomma den vanliga sångstrukturen. Man frågar sig därför om frånvaron av denna här på något sätt har att göra med progansatserna, att de vill undvika rockkonventionerna. Att inte heller första hälften, före gitarrsolot, äger den vanliga strukturens begynnelse kunde tyda på det.

En normal vers inleder visserligen. Men när den avslutas med “Do you go out the street in the rain?”, bryter sig denna rad delvis ut från versen, och genom de i titeln förekommande orden har den drag av “kör” eller refräng. Men det utvecklas inte till något mer än bara just den raden. I stället följer en ny vers (“There will wait for you another world” o.s.v.), även musikaliskt skild från den första – med undantag för sista raden, som är samma som i första. Om denna andra vers varit kortare och enklare kunde den fungerat som “kör”. Men då borde den inte avslutats med samma rad som versen. Och även eftersom den inte återkommer, och inte heller någon ny vers följer, kan den ju inte betraktas som “kör”.

Det här är okonventionellt. Och om de två helt olika verserna med den identiska, korta, “kör”-liknande avslutningen hade återkommit med lyrisk variation efter ett kortare gitarrsolo, skulle det fungerat. Men så sker inte. Även om detta beror på en i sig, för proggens syften, värdefull strävan att bryta mot rockkonventionerna, blir resultatet här tyvärr misslyckat: bara en uppenbar ofullgångenhet, dessutom oproportionerligt präglad av just den rockiga maskingitarren.

Trots detta betyder den musikaliska kvaliteten, i förening med de tre korta sångerna ovan, avslutade med Waterfall med flickkören, och mot bakgrund av den första skivans ansats (Daytime, ovan), att man här urskiljer en progpotential på Pink Floyds nivå.

Mer kunde sägas om Karin Enoksons korta recensioner av den första skivan och konserten i Stockholm, men det är ointressant eftersom de bara, och i ganska extrem utsträckning, bygger på missuppfattning och oförmåga att höra vad det handlar om. Det är oklart vad denna dövhet beror på. Det är inte så att hon överhuvudtaget inte förstod prog. I den samtidiga recensionen av Novalis klagar hon bara på bristande originalitet i förhållande till Pink Floyd – något hon hade kunnat göra i recensionen av Jane också.

Hon säger att hon haft svårt att uppfatta texterna (vilket utan tvekan är ett problem), men också att, när hon lyckats med det, de är “väl banala”. Det visar att titellåten på den andra skivan, Here We Are, spelades på konserten, innan denna skiva utkommit i Sverige, och det visar också att detta är den enda text hon lyckats höra. Hon gör en slarvig generalisering om texterna. Denna låt är enkel banalrock, som, när den förekommer hos Jane, bara understryker deras s.a.s. falska medvetande om vilka de är och vad de i verkligheten gör. De missförstår innebörden av den musik de är på väg att skapa.

Detta störande inslag finner vi hos de flesta proggrupper. De avslöjar ibland att de fortfarande faktiskt tror att de bara rätt och slätt är rockmusiker med allt vad därtill hör, och här och där finns, som här hos Jane, inslag av vanlig rock på deras skivor. I Here We Are är den förvisso banala texten anpassad till den banala musiken, men i övrigt tror jag man måste säga att de två första skivorna har texter som är ganska väl avpassade till den – med de ovan nämnda stora begränsningarna – icke-banala musiken.

Betydligt viktigare är vad Karin Enokson säger om själva musiken. Hon säger inte att den är banal på ett sätt som motsvarar texterna. Men hon säger att den “inte är svår”. Detta tyder återigen på att hon jämför med den mer utvecklade proggen.

Detta kräver en kortare utredning. Det finns legitima betydelser av termen “svår musik”: att viss musik tekniskt är svår att spela, och att viss musik kräver tid och upprepad lyssning för att rätt uppfattas. Men åtminstone det senare behöver kanske inte nödvändigtvis innebära att den i sig är svår. “Svår” framstår för mig ofta som en mindre lyckad term för detta. “Komplex” musik känns mer rimligt. När det “svåra” övervunnits, kvarstår det komplexa.

I det här aktuella sammanhanget tänker man alltså gärna på den mer utvecklade proggen, och kontrasterar den mot vad man tänker på som icke-svår, enkel pop. Men vad vi i första hand menar med det senare är väl bara att den är lättillgänglig, inte kräver upprepad, noggrann, inträngande lyssning. I andra hand menar vi väl gärna banal, lättviktig, ytlig. Fastän termen prog också implicerar modernistiska, experimentella strävanden, som uppfattas som svåra, och fastän den fullt utvecklade proggen förvisso anses “svår”, och även är det i båda de ovan angivna meningarna, skulle jag vilja föreslå att denna svårhet inte definierar den. Proggen bör inte betraktas som konstitutivt “svår” i betydelsen svårtillgänglig, eller ens komplex. Den kan ibland faktiskt vara i hög grad “enkel” – utan att vara banal, lättviktig, ytlig.

En del prog är svår i den meningen att den upptagit mer eller mindre av den allmänna modernismens och exempelvis vissa av spretjazzens grepp, överförda till rockens elektroniska, eller mer utvecklade elektroniska, instrumentuppsättning. Men när den helt domineras av detta, eller när det är ett huvudsakligt inslag, är det enligt min uppfattning inte fråga om de främsta eller högsta formerna av prog. Det mest grundläggande, nödvändiga kännetecknet på proggen är i stället bara helt enkelt det som på det mest allmänna planet ligger i själva ordet prog: att den – i varierande stadier – i största allmänhet är på väg att progrediera utöver den vanliga rocken.

“Svårhet” är förstås ett relativt begrepp. Jane är åtminstone inte svåra i samma mening som den mer utvecklade proggen är eller anses vara det för nya lyssnare. Såtillvida har Enokson rätt. Men de är, delvis, begynnande prog, och de skulle ha kunnat vara det även om de var ännu enklare, ja mycket enklare än de är. Det hänger inte på svårheten, utan på att de går utöver den vanliga rocken (som förvisso är enkel) och den ofta banala, lättviktiga och ytliga popen.

Att Jane inte förstod vad de gjorde och vilka de var bekräftades när de, otroligt nog, gick vidare med två negligerbara album, Jane III och Lady, nästan helt präglade av vanlig, grumlig, medioker rock, med nya, tillfälliga sångare, och utan Nadolny. Men progansatsen på de två första skivorna var så stark och tydlig att den inte kunde vara någon tillfällighet. Nadolny återvände 1976 och fick större utrymme än tidigare, och Hess övertog sången. Jane producerade nu sitt progmästerverk Fire, Water, Earth & Air.

Det är ett kort album, men det innehåller endast en enda sång. Långa sånger var normen inom prog, men så långa att de, på vinyltiden, måste uppdelas på de två sidorna var ovanligt även där. Här finner vi en ganska fullt utvecklad, melodisk prog, och framför allt en full utveckling av den Janes egenart inom proggen, som kunde anas på de första skivorna. Jag anar att Fire, Water, Earth & Air måste räknas till de 20 främsta progskivorna, och Jane därmed, eller främst därmed, till de tio, ja kanske t.o.m. de fem främsta proggrupperna (till de 20 skivorna hör ju Yes’, Genesis’ och Pink Floyds hela respektive “main sequences”).

Dess främsta svaghet är en av dem vi också fann i Out in the Rain: den melodiska och allmänna kompositionella nivån är så hög i flera av sångens sex delar att de borde ha utvecklats långt mer fullständigt; sången skulle ha varit 40 minuter lång i stället för 33. Den andra svaghet som måste nämnas är att, trots att Hess’ elgitarr här närmar sig den kompromisslösa disciplin i inordningen i den kompositoriska helheten som vi finner hos de tre främsta proggrupperna, det förstås fortfarande är alldeles för mycket av den.

Att säga att Jane kanske måste räknas till de fem främsta proggrupperna är naturligtvis chockerande för progkännare, ja helt skandalöst. Men mina kriterier, min hela kritiska bedömning och analys av proggen, är, har jag förstått genom åren, i mycket annorlunda. Omdömet är möjligt p.g.a. att jag inte delar den vanliga, höga uppskattningen av King Crimson och Emerson, Lake & Palmer, och att det i Jethro Tulls verk som kan räknas som prog är kvantitativt lika begränsat som i Janes. Men det måste sägas att några av de andra stora tyska proggrupperna från 70-talet, och även de italienska, ibland kanske kommer ganska nära Jane.

Hursomhelst, med Fire, Water, Earth & Air, mästerverket av “enkel” krautprog, hade Jane nu nått höjdpunkten av sin karriär. Den markerades av en stor konsert i Niedersachsenhalle i deras hemstad Hannover 1976 och det hyllade dubbel-live-albumet därifrån, Live at Home. Men konserten och albumet var båda mycket märkliga. Mer än hälften av materialet är helt nytt, och återfinns inte heller på någon av de senare skivorna. Live at Home är m.a.o. ett live-album med huvudsakligen originalmaterial som inte finns inspelat i någon studioversion.

Bland detta återfinns ett 20 minuter långt prog-sjok, Windows. Tyvärr är det inte alls på Fire, Water, Earth & Airs nivå, utan tenderar att sjunka ned till den grumligt malande rock-monotonin från Jane III och Lady (det förklaras också bygga på en gammal idé som först nu fullbordats). Det uppvisar också en motsatt svaghet i jämförelse med Out in the Rain och Fire, Water, Earth & Air: ett minimum av relativt svaga musikaliska idéer tänjs ut till omotiverad längd. Även det mesta av det övriga nya materialet tenderar mot den tidigare dunkelt malande tungrocken.

Men konserten/albumet öppnas i alla fall med 15 sekunders grandios, sublim proggenialitet, och en 11 sekunders variation från Out in the Rain, som inledning till en bearbetad version, med varierad text, av Air-Superman-sektionen från Fire, Water, Earth & Air. Det är alltså bara några få sekunder, och antagligen Wieczorkes improvisation. Även den inledande delen av Fire, Water, Earth & Air finns med, liksom Daytime och hela Out in the Rain. Och bland det nya finns i alla fall en låt som definitivt tillhör deras allra bästa: Expectation.

Tyvärr uppvisar den precis samma svaghet som Out in the Rain, som den även i övrigt liknar. En lysande komposition utvecklas bara helt ofullständigt, för att avbrytas av elgitarr. Visserligen blandas gitarren med klaviatur, men den dominerar fatalt. Och i stället för ett kort solo fortsätter den mala på under två tredjedelar (!) av låtens längd, utan att versen/sången återkommer.

I en unik video från denna tid (det finns inga fler på YouTube) ser vi dem framföra Expectation på en annan konsert än den i Niedersachsenhalle. Basisten Martin Hesse hoppar omkring som en löjlig rockstjärna, men Klaus Hess utstrålar progtyngd. Man förnimmer hur han – alldeles oavsett texten – i linje med den tyska romantiken ur inre djup framhämtar och avhöljer oerhörda, dolda verklighetsdimensioner.

Men vid 3.37 skulle ju, efter en ny övergång, versen/sången återkommit, följd av en värdig klaviatur- och gitarravslutning (som kunde vara samma som sista delen av den existerande). Det hade räckt med att upprepa dem en gång, med varierad text, för att göra Expectation fulländad. Hade de gjort det, och även utvecklat Out in the Rain så som jag beskrev ovan, skulle de ha kunnat bli en världsberömd grupp, och världsberömmelsen kunde ha blivit bestående; med tiden kunde de ha erkänts som stående i jämnhöjd med Pink Floyd. Klaviaturisten som syns här är inte Werner Nadolny, som, unbegreiflicherweise, lämnade Jane igen efter Fire, Water, Earth & Air, utan Manfred Wieczorke, som gick över till Jane från en av de andra tyska proggrupperna, Eloy.

Kort tid – enligt deras eget medgivande alltför kort – efter Fire, Water, Earth & Air och Live at Home gav de ut nästa studioalbum, Between Heaven and Hell. Det är inte lika genomarbetat och enhetligt som Fire, Water, Earth & Air, men progambitionen på första sidan är obestridlig.

På andra sidan visar sig dock återigen deras märkliga, fortsatta ofullgångenhet. De förstår fortfarande inte vilka de är, vad de redan åstadkommit och uppnått. Twilight är elgitarrdominerad tungrock som väl skulle kunnat komma från vilket av 70-talets engelska hårdrockband som helst. Den saknar nästan helt progintelligens, med undantag för den utmärkta, avslutande delen – men man får genomlida nästan sex plågsamma minuter i väntan på den. Den avslutande låten sjunker ned ytterligare, till ren banalrock. Det är obegripligt, på detta stadium av deras utveckling. Mellan den och Twilight ligger dock Voice in the Wind, som håller måttet.

Nu närmade sig 80-talet snabbt, och därmed slutet på den första, ursprungliga prog-eran. Det märktes tydligt på Age of Madness från 1978, som innehöll inte mindre än fyra helt likgiltiga och mediokra sånger. Den börjar dock starkt med titellåten, Memory Symphony och Auroville, och avslutas lika starkt med Meadow och en kort andra del av Age of Madness.

Därmed var det slut. På Sign No. 9 (1979) har Nadolnys ersättare Wieczorke hoppat av utan att ersättas, vilket gör att musiken blir fullständigt elgitarrdominerad, och även i övriga avseenden är progambitionerna nu försvunna. Det är knappt mer än en vanlig musikalisk talang för utvecklad rock som hörs i Moonstone, det enda passabla på denna skiva, som jag minns det. 80-talets och musikindustrins mörker sänker sig över Jane och över hela den progressiva rocken – förstör, tills vidare, denna nya genre. Liksom alla andra fortsatte de dock under dessa tragiska omständigheter att ge ut många skivor – och därmed förstöra sitt anseende – under det nya, alltmer nyliberala årtiondet. Splittringar och konflikter ägde rum på det vanliga sättet, liksom de oundvikliga, ofullständiga återföreningarna i olika konstellationer och med många bortfall av gamla och tillskott av nya medlemmar. Om någon av dessa konstellationer kanske än idag lever vidare, beror det givetvis uteslutande på det klassiska material från 70-talet som de spelar på konserterna.

Varför heter de Jane? Jag har aldrig förstått det. Och otroligt nog har jag aldrig sett någon förklaring till eller ens diskussion om det. Det är som om det uppfattades som den naturligaste sak i världen att en tysk rockgrupp heter Jane. Det är det givetvis inte. Det är i själva verket högst anmärkningsvärt, något som på det mest påträngande sätt kräver en förklaring. Men ingen tycks ställa frågan. Jag har tänkt att de kanske ville hylla Jane Fonda, eftersom hon vid slutet av 60- och början av 70-talet blivit en känd internationell fredsaktivist. Möjligen är förklaringen till frånvaron av förklaring att alla tyska progintresserade alltid känt till svaret: kanske behandlades frågan utförligt exempelvis i den tyska musiktidskriften Sounds, som fokuserade på prog från slutet av 60-talet.

Slutligen frågar sig kanske någon vem Karin Enokson är – kritikern vars recensioner jag tog som utgångspunkt för denna artikel. Det vet man inte. Hon var en av skribenterna i den kortlivade tidningen Ny Musik som utkom med 13 nummer 1973-74, men mig veterligen har hon inte fortsatt som musikkritiker eller för den delen som något annat i offentligheten. Ny Musik var dock en ganska viktig publikation, tunnare och mindre ambitiös men av samma typ och utseende som New Musical Express och den progressiva rockens huvudsakliga främjare, Melody Maker. Den hade minst en känd medarbetare, Kjell Alinge, och en rad andra skrev betydligt bättre om prog än Enokson. Men att överhuvudtaget ha skrivit om Jane i Sverige, även om bara kort och dåligt, ja på ett sätt som hindrade att de uppmärksammades efter förtjänst, är viktigt nog.

The Greatest Album Ever Made

What is not least remarkable about Yes’s Tales album is that it is the greatest album ever made despite some obvious and serious flaws.

First of all, the name of the album, Tales from Topographic Oceans, is formally erroneous. Oceans cannot be “topographic”. Tales of Oceanic Topography would have been correct, but of course useless for this purpose. (By the “oceans” is meant human minds, or parts of the one greater mind.) This error, however, has an interesting meaning, even a kind of value, in the context of the general understanding, in historical, cultural and sociological terms, of what progressive rock is.

Second, the title of the first song, or side, is, as Anderson later admitted, a mistake. The title should have been (and was, as I understand it, originally intended to be) simply The Revealing, corresponding to the title of the second side/song, The Remembering (note my comments on this song, on the album, and on Yes and progressive rock in general). This is not to say that the song is not about the “science” of God. In the conceptual structure of the album as explained by Anderson on the cover, where the four sides/songs seek to express the meaning of different categories of shastra, this one represents shruti.

The album is basically a hymnic expression of Vedic and universal spirituality.

Third, much legitimate criticism has been made of the first two thirds of the third song/side, The Ancient, and it should be added that there is what could be called a similar section in the fourth. They contrast sharply with the third third, which has, understandably, been performed separately, and then been given its own title, Leaves of Green, as was the final part of The Gates of Delirium, on Relayer, called Soon. Leaves of Green saves side three, which represents the puranas, and apart from the mentioned section, Ritual, representing the tantras, is a worthy conclusion of the unsurpassed masterpiece.

But the unsurpassedness rests primarily on side one, The Revealing, representing shruti, and side two, The Remembering, representing smriti. They are what makes this album the greatest of all time.

Yes: Awaken

Live 1991. From their album Going for the One (1977).

The Question of Yes’s “Main Sequence”

The philosopher Bill Martin, in his book Music of Yes: Structure and Vision in Progressive Rock (1996), speaks of what he calls Yes’s “main sequence” of albums in the 70s. This is a necessary concept for a proper understanding of Yes. All of their best work is contained in this sequence. The Tales album is its artistic culmination, inasmuch as it represents the most complete development of their music, including a deepening of the worldview expressed in both the music and the lyrics.

Still, I am disinclined to say that the best songs on the other albums in the sequence do not reach the same high level. They are, I submit, Starship Trooper and Perpetual Change from The Yes Album, Heart of the Sunrise from Fragile, Close to the Edge from Close to the Edge, and, after Tales, the final part of The Gates of Delirium (Soon), from Relayer, and Awaken from Going for the One. These songs too are unsurpassed, after almost a half-century.

There is, however, one minor problem with the idea of a main sequence of Yes albums. One of the things that set Yes clearly apart from the second greatest band in prog, Genesis, is that, after the 80s (neoliberalism) destroyed everything of value in 70s prog, they almost attained again, on a few occasions in the 90s and early 00s, the level of the main sequence. This is so remarkable that it must be mentioned as a qualification in the discussion of the main sequence. Martin couldn’t do it in his book, since it happened after it was published.

The first instance of this is the studio material included on Keys to Ascension 1 & 2 – the main parts of which are live performances – and later compiled on Keystudio (2001), which, as Wakeman and Howe rightly insist, should be regarded as an album in its own right. It is not quite on the main sequence level. But this is only because Anderson’s lyrics have declined. By this time, they no longer consistently took the distinct and proper form of artistic expression, but were often reduced to a kind of preaching. The lyrical vision is thus too simplified, and increasingly involves, too explicitly, some typical, current moral and social concerns. But nothing else really separates Keystudio from the main sequence in qualitative terms. This is truly remarkable.

I would go so far as to suggest that in terms of the music, Keystudio is, as a whole, a better album than both Relayer and Going for the One, although there is nothing comparable to the mentioned masterpieces on those albums. In fact, both Relayer and Going for the One display distinct weaknesses (although very different ones) in comparison with the earlier albums in the main sequence. Even the beginning of the lyrical decline is discernible in a few places on the latter.

The second instance of Yes coming close to the main sequence – I mention the instances in order or importance – in this late period is the album Magnification, released the same year as Keystudio. This was the last real Yes album, since it was the last with Anderson. For those who have patience with the lyrics, it too must be said to be on the general level of Relayer and Going for the One, again with the exception of the latter’s Soon and Awaken respectively. On Give Love Each Day and We Agree, it is possible at least to understand that this is the band that once made the greatest album of all time; they are almost perfectly crafted yet not too complex songs, displaying Yes’s distinct melodic and structural-compositional elevation.

The third instance is the album The Ladder from 1999, a lighter, simplified, more easily accessible version of Yes for the pop ear, and with the same weak lyrics, but far superior to the abysmal, corporate, Trevor Rabin version of the 80s, and still very recognizably Yes.

These achievements, at this late stage, recovering from the calamity that was the 80s, are not paralleled by any of the other great prog bands from the 70s. The concept of the main sequence must be supplemented by their special mention.

Yes: Perpetual Change

From their album The Yes Album (1971).

Le Orme: Sguardo verso il cielo

From their album Collage (1971).

Genesis: Supper’s Ready

From their album Foxtrot (1972); Supper’s Ready.

This is considered by many of the best prog connoisseurs to be the greatest of all prog songs. The reason why I do not agree really has little to do with the qualities of the song itself, in its own category, and almost only with the very special factors that place Yes in a category of their own. That category is such that comparison with Genesis, beyond noting the general categorial differences, is seldom meaningful.

On my analysis, i.e., primarily in terms of the direction in which Yes were moving, nothing comes even close to what the philosopher and critic Bill Martin, the author of the best book on Yes, calls their “main sequence” of albums in the 1970s. Yes must simply be left out of most comparative discussions. But Genesis, in their corresponding main sequence, are very clearly the second greatest prog band. There is some considerable distance to the rest of the great prog bands, which, among themselves, are not quite as easily ranked. And it must be said that Supper’s Ready does have the structure of a major Yes song, in fact even the hymnic quality in the concluding section. If, despite what I just said, anything does come close to Yes, it is this.

Ranking of this kind does have a place in criticism, if done in a careful and serious way, but must never be exaggerated, never downplay uniqueness and a plurality that makes hierarchization irrelevant, and it must also avoid undue generalization of the kind that obscures the fact that individual songs of these last mentioned bands are sometimes on the same level as Genesis.

It seems to me we still await the further development of the genre of progressive rock, beyond what was achieved by these bands in the 70s – the further development, the further progression, which is what I am primarily interested in, because of the enormous artistic potential that has, in principle, already been revealed. Prog has of course developed, in a sense, but not, in my view, in the direction I always hoped for, i.e. further beyond rock, away from rock. Instead, there have in some cases been admixtures with the new problematic form of rock called “metal”. But I am not familiar with everything that has happened in prog in recent decades, and it is possible that I have missed things that match the criteria I have suggested.

Roxy Music: Triptych

From their album Country Life (1974).

Audience: The House on the Hill

The title track of their 1971 album.

Genesis: Dancing with the Moonlit Knight

From their album Selling England by the Pound (1973)

Banco del Mutuo Soccorso: Traccia II

From their album Io sono nato libero (1973)

Journey: Look into the Future

From their album Look into the Future (1976)

King Crimson: Trio

From their album Starless and Bible Black (1974)

Le Orme: All’infuori del tempo

Live 2005. From their album Felona e Sorona (1973).

Jethro Tull: Minstrel in the Gallery

Live at the Olympia, Paris, 1975. From their album Minstrel in the Gallery (1975).

Genesis: Shepherd

1970

Pink Floyd: Echoes

From their album Meddle (1971). Echoes

Peter Gabriel: Here Comes the Flood

Live on Kate Bush’s BBC Christmas Special 1979. From his album Peter Gabriel (1977).

The Beatles: Across the Universe

Anthology 2 version (1968)

Queen: The Prophet’s Song

From their album A Night at the Opera (1975).  The Prophet’s Song

Premiata Forneria Marconi: Impressioni di settembre

From their album Storia di un minuto (1972)

King Crimson: Prelude – Song of the Gulls

From their album Islands (1971)

The Moody Blues: Have You Heard (Part 1) – The Voyage – Have You Heard (Part 2)

Live 1969. From their album On the Threshold of a Dream (1969).

Is Terrapin Station Progressive Rock?

Is The Grateful Dead’s album Terrapin Station (1977) progressive rock? This has been suggested to me by an American friend and professor of religion. I have now listened carefully to it. It was an interesting experience and a positive surprise for one who has struggled hard with the Dead’s defining, purely hippie, early work.

Still, I must state the reasons why I think it is not quite on the level of classic progressive rock, which is really what interests me, since, as explained not least in earlier posts in this blog, I hold that rock becomes good to the extent that it transcends ”ordinary” rock and becomes progressive rock of the kind that can be understood as something that could develop into a new, independent musical genre beyond rock – which is not to say that there is no ”ordinary” rock that is good in its own way, but it is rare (so rare that I hate the word rock). I will take the opportunity to also restate this general position.

When one makes the distinction between ordinary rock and progressive rock (not just the first but also the second being, needless to say, a very broad category), ”rock’n’roll” should also be mentioned. Some make a distinction between it and rock, the former being the thing – early Elvis etc. – that developed in the 1950s, the latter being something more serious that emerged in the course of the 1960s and was in place as a distinct genre in the second half of that decade. There are subgenres and also influences from other genres. Similar distinctions, on a scale from lightweightness to seriousness, could be made in the case of jazz (I hate the word jazz too; like the word rock, it almost effects, in itself, a kind of a priori invalidation of any attempt at serious critical discussion).  Anyway, progressive rock is a further development of the rock that emerged in the second half of the 1960s, and in particular after The Beatles’s Sgt. Pepper album.

Again, this doesn’t mean there is no good non-progressive rock. Music cannot be rejected as bad simply because it belongs to this genre. As I have explained, I reject the concept of ”classical” music, except in the senses of 1) ”classicist” music and 2) ”classic” music of any kind, including rock etc. (in European languages other than English there is no distinction between ”classical” and ”classic”). Music in the broad, problematic category of ”classical” is both good and bad, and, as in the case of rock, distinctions can be made on the scale from the lightweitght to the serious. And in ”classical” music as well as in rock, the lightweight too can be good. All music is music, and there are no determinations of quality that are intrinsic to specific genres. In this respect there is no sharp line of demarcation between the music called ”classical” (we are not forced to use this term, others are available) and the music I am now discussing.

When I say there are no determinations of quality that are intrinsic to specific genres, I of course do not mean there are no genres that, as such, are not more valuable, important, elevated etc. than others. It is not an expression of today’s massive ideological pressure to have every form of art or non-art accepted as being of equal worth, to end discrimination and real criticism as such as inherently anti-democratic, elitist, etc. (Roger Kimball speaks about the postmodern ”evaporation of seriousness”). Although it must be said that precisely in rock there are indeed sub-genres that do at least come close to determining the music subsumed under them as per definition bad, what I mean is that the mere fact that a piece of music belongs to a specific genre does not in itself imply that it is by this fact alone good or bad, as a consequence of the intrinsic nature of the genre.

The fact that a piece of music is progressive rock does not necessarily make it good just because the genre of progressive rock must as such be regarded as more valuable and important than other forms of rock. And, conversely, the fact that a piece of music belongs to other forms of rock does not mean it is by that very fact necessarily bad since these genres themselves are less valuable and important than progressive rock. The differences between and the specific characters of the genres account for the difficulty of comparing music in different ones, or rather, of ranking music in different ones on the same scale of quality and with the same criteria.

But while there are other forms of rock, or of ordinary rock, of which examples can be found which could be considered to be better than bad progressive rock, I do find it natural and defensible to regard both bad progressive rock as better than bad ordinary rock, and good progressive rock as better than good ordinary rock. The most important reason for this is that while the members of the progressive rock bands of the age of classic progressive rock were, like other rock musicians, more or less hippies and shared the limitations of hippiedom, and while they too were part of the (popular) music industry and – beyond its commerciality – its deliberate, systematic work of cultural and moral subversion, the quality and sophistication of progressive rock’s musical and lyrical development away from rock counterbalanced these factors to an extent that was impossible in ordinary rock.

Now, so-called “rock purists” insist that the only real and authentic thing is the early, simple, sweaty, working-class, garage thing, as “black” as possible, which largely coincides with what I called rock & roll in contradistinction to rock, and whose spirit was restored only with the deliberately anti-prog punk movement in the second half of the ‘seventies. Bill Martin’s Music of Yes: Structure and Vision in Progressive Rock (1996) is a highly problematic work which has yet to be properly dealt with in Yes studies, but he nonetheless makes many important and valid observations, one of them being that the purists are wrong in downplaying the importance of progressive rock as a distinct genre. I argue that there is no need to defend the legitimacy of progressive rock in the face of the purists’ propaganda, one reason for this being simply that their rock (& roll) is not quite what it seems or what they say it is.

I.e., the commercial and the manipulative, subversive, music industry element in the launching as well as the continued ”purist” defence of the early thing – it was of course to a not negligible extent there in the launching of jazz too – discredits it. But even if the thing really was what they say it is, there would still be no need to defend progressive rock in the face of it. In fact, the purists even tend unhistorically to identify the punk phenomenon with rock, or rock & roll, as such, thus ignoring the fact that 1950s and early 1960s rock & roll was actually not at all as working-class and garage as they would wish, but was quite as commercial. As for the relation between white rock musicians and the ideals of blackness, it is enough to refer to Robert Pattison’s analysis in The Triumph of Vulgarity: Rock Music in the Mirror of Romanticism (1987), the best book on rock music (which doesn’t mean it isn’t incomplete and in need of supplementation and correction in some respects).

Rock, as developed thoughout the 1960s and distinct from rock & roll, was in fact often closer to the black blues roots. Pattison correctly argues that the irony and humour of the black blues heroes is missing in their white rock imitators, and that this is because the latter are thorougly shaped by Western Romanticism with its pantheism etc., which of course did not end in the mid-19th century, but, through high modernism and postmodernism, continues to define Western culture to this day; one of the things that makes Pattison’s book the best on rock is that it builds directly on Irving Babbitt’s partly “classicist” analysis of Romanticism.

The Grateful Dead, Pattison writes, ”acknowledged their debt to black America…by recording songs like ’U.S. Blues’ that retain the name if not the nature of their putative black sources”. Their ’Eyes of the World’ expresses ”Berkeley’s esse est percipi refined through the optimistic strain of American Romanticism and presented in the vulgar mode of rock”. ”Vulgarity” is not used by Pattison as a term of abuse. His book, as the title indicates, focuses in particular on this phenomenon, as emerging in Romanticism with its pantheism, democratism, its particular emotional states, etc.; but while understanding these things exclusively in terms of the analyses of conservative critics like Babbitt, he briefly and half-heartedly makes the case for their inevitability and acceptance; cf. his brilliant and similarly paradoxical book on Newman, The Great Dissent. But it must be said that it was precisely this Romanticism, properly understood, that, in various ways, turned rock into a genre of its own, distinct from blues, rock & roll, and pop, and, in time, made possible the emergence of progressive rock, which, in a few cases, rises from the lower kind of Romanticism to what must, at least in some cases, be seen as a higher kind.

But the ”punk” trend was launched as a reaction against this development of rock into ever more advanced forms, away from the purist ideologists’ project. Of course, both the fully developed and highly variegated rock and the progressive rock of the first half of the 1970s were still almost entirely part of this romantico-pantheistic-revolutionary project more broadly conceived. But the aesthetic development made it more indirect, more independent, more difficult to control; it tended to include too many ambiguous and potentially counter-productive musical, lyrical and other elements and references, and, in the case of progressive rock, it also simply became too difficult to be useful as a tool for indoctrination and debasement. Therefore, punk, marketed as the ”real”, ”true”, ”original” rock, had to be created. But when the potentially dangerous mature rock and progressive rock had been killed or sufficiently marginalized, punk was no longer needed, and the insipid 1980s followed.

Again, the boundaries between all the mentioned genres of music are of course often fluid and porous, and, like much ”classical” music, progressive rock uses elements from popular music (popular music, folk music, being, needless to say, something that has always existed and not only what is produced by the music industry that emerged in the last century). Progressive rock borrows more from other genres than from pop (in the broad, music industry sense). Folk, jazz, and various so-called ”classical” influences are  prominent, sometimes depending on the sub-genre of this genre (of which so-called ”symphonic prog” is the most important and fully developed).

The Dead were originally blues-rock oriented, although they developed this genre in a distinct way, to a more elaborate, romantic hippie rock of their own. They did include other genres in their repertoire. But the problem, from my perspective, is that – with the exception, to some extent, of the “psychedelic” one – these are not normally the ones included, and transformed, by progressive rock. But Terrapin Station seems exceptional in incorporating, in the words of Dr Wiki, “a more symphonic sound bordering on progressive rock styles that were expressed earlier by progressive art rock groups like Yes and Genesis”.

The fact that and the way in which they do this – not just incorporating and transforming the relevant kind of non-rock influences but incorporating the specific development of rock into progressive rock of the kind that Yes and Genesis had achieved – are certainly interesting. But this seems to be true only of the title track. What in the vinyl age used to be side one is what for my present limited purposes can be characterized by the broad designation ordinary rock. Again, all such rock is not necessarily or intrinsically bad (I will refrain from making a judgement about these particular songs here); only it is not on the level of classic progressive rock.

My general objection to the album, from this perspective, is that a real progressive rock band would not have released a song like the title track together with songs like these, on the same album; or rather, they would never have recorded such songs at all. ‘Sunrise’ is certainly at least different – another characteristic kind of American romanticism. It, and to some extent the (long) first part of the title track, make the contrast between these songs and the title track less sharp.

Now, the first of the four problems I have with the title track itself, which is for me the only really interesting thing here, is related to the general problem with the album as a whole. The song is called ‘Terrapin Station Part 1’, but there is no ‘Part 2’. No ‘Part 2’ was, as far as I understand, ever recorded, although the lyrics for it exist. A real progressive band would have uncompromisingly devoted a whole album to ‘Terrapin Station’, Part 1 on side one and Part 2 on side two, without any admixture of the kind of stuff now found on side one. The Dead not having done this betrays a lack of seriousness. Now seriousness, even in the major progressive bands, is of course a relative thing, or rather a thing often disturbed or ruined by the constitutive limitations of the music industry and ‘entertainment’ context in which they have to work. Because of another admixture of the misplaced lightweight (I am not saying the lightweight material cannot be admixed, but it must be of the right kind an in the right place), even Emerson, Lake & Palmer are seriously flawed. Seriousness as such is not an unambiguous or unproblematic aesthetic category. But with due awareness of its limitations – even, in fact, as applied to, say, Gregorian chant – its use is for some purposes admissible. For instance, the criticism of postmodernism that I mentioned, for having brought about ‘the evaporation of seriousness’, is legitimate and important.

The second problem has to do with the relation between the music and the lyrics. According to David Gans’s note, Robert Hunter says they “dovetailed perfectly”. I doubt that this is so. Accompanied by the majestic orchestral string arrangements, the solemn choir sings the name of this – turtle. The effect is strange. Again, I have to study the lyrics closer to see if this can in any way be considered warranted, but for now, I doubt it. The music does not match the earth symbolism.

The third objection is that the lyrics are not included in my CD version, which is of a kind that suggests they were not printed in the original album either. This is surprising, given Hunter’s poetic aspirations, and, again, uncharacteristic of real “progressive” rock.

The fourth problem is that some, indeed much of what makes this an at least semi-progressive song seems not to have been written by the band itself. Gans writes: ‘Olsen [the producer] flew to England to record orchestral and vocal overdubs arranged by Paul Buckmaster. The band were taken aback when they first heard the additions, but as Weir explained in an August 1977 interview, “We were pretty much into letting Keith [Olsen] have his way; that’s what we were paying him to do.” Still, there was some grumbling at the addition of strings…and the massive vocal ensemble’. This of course cannot but detract somewhat from the achievement.

These criticisms are serious ones. But they are, as it were, serious only from the distinct perspective from which I make them. They indicate why Terrapin Station is not on the level of classic progressive rock. That having now been done, let me say also that the title track is an interesting, exceptional song with at least the right aspiration to transcend the rock genre, to progress beyond it. For this reason, it is certainly relevant to the general theoretical and critical discussion of progressive rock.

Le Orme: Come una giostra

From their album Storia o leggenda (1977)


Categories

Archives

All original writing and photography © Jan Olof Bengtsson

"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi