Archive for the 'Music' Category

New Book Chapter

My essay ‘Queen, Prog, and Vulgar Romanticism’ will be published in May in Queen and Philosophy: Guaranteed to Blow Your Mind, edited by Jared Kemling and Randall E. Auxier for the Popular Culture and Philosophy series, long published by Open Court but now by Carus Books. The volume is available for pre-order from all major online booksellers. Among them, uniquely this far it seems, Barnes & Noble show the full table of contents. The blurbs are still missing.

Bryan Ferry: This Love

Craig Armstrong. From the album Slave to Love: The Best of the Ballads (2000).

Guns N’ Roses: Estranged

Live 1992. From their album Use Your Illusion II, 1991.

Hårdrocken och postmodernismen

Flera gånger har jag tagit upp den “vanliga” rockmusiken i kritiska termer. Nu ska jag gå vidare till den så kallade hårdrocken, och vad som kallas “metal”, “heavy metal” o.s.v.

Postmodernismen i den vida, allmänkulturella meningen föreskrev att det är otillbörligt att formulera en normal, negativ, allmän kritik av denna musik. På sin höjd kunde postmodernismen kvarhålla ett mått av distans i form av sin lekfulla ironism, men endast som ett underordnat moment i dess generella och från dess egna utgångspunkter nödvändiga popkulturella affirmation.

Inom den humanistiska och samhällsvetenskapliga akademins av den tillfälligt rådande politiska korrektheten inte sällan i rent komisk utsträckning dirigerade trendkavalkad har postmodernismen och dess tillämpning inom alla de olika nya fälten för kritiska studier för närvarande rullats tillbaka, främst, tycks det, genom en av klimataktivismen återuppvärmd scientistisk faktapositivism. Men denna saknar givetvis tillämpning inom estetiken, och eftersom akademin i allmänhet visat sig oförmögen att tillägna sig och föra vidare någon för denna adekvat och kvalificerad humanistisk filosofi, dröjer på detta område det postmoderna inflytandet i hög grad kvar. Och detta gäller även musikkritiken i den utomakademiska publicistiken. Postmodernismen har haft ett bestående inflytande.

Men kanske finns det trots detta fortfarande åtminstone några få, till och med yngre, väl ofta med kulturellt “privilegierad” uppväxt, men ibland kanske bara en självständigt gestaltad utbildning och en ovanlig personlig sensibilitet, som hyser ett mått av allmänt kritisk uppfattning av hårdrocken. Men de artikulerar den i så fall inte. De låtsas att en sådan artikulation skulle vara naiv, felaktig, fördomsfull, elitistisk och förtryckande. Sannolikt tar de dock bara i minimal utsträckning själva till sig det som inte får kritiseras.

Vad dessa möjliga residuala personlighetstyper i verkligheten tycker och för egen del agerar i enlighet med måste, om de finns, vara – jag vet att det en gång var det för många, och det är minnet av detta som tillåter mig att spekulera om en rättfärdig kvarleva, s.a.s. – att hårdrock och metal nästan alltid och i alla avseenden är ett långt över gränsen till det löjliga grov, öronbedövande, over the top, övertydlig och banal underhållningsgestaltning av våld, blod, död, machismo, rus, brott, sex, mörker, patologi, ondska och destruktion, allt i industriell maskintappning. Att de är närmast inbegreppet av vulgaritet, eller åtminstone en sida av vulgariteten. Förvisso, skulle de medge, reduceras vulgariteten något i de fall den är medvetet utstuderad och inte bara naivt spontan. Men inte mycket. För oaktat postmodernismen invändningar är det vulgärt även att medvetet utstudera vulgaritet av det slag vi här har att göra med.

Men inget av detta går alltså längre att utsäga. Postmodernismen dikterade att vulgaritet tvärtom är just att utsäga det. Därför översvämmas vår civilisation av hårdrocken i alla dess former och vidareutvecklingar utan att ens äga förmågan – mycket mindre viljan – att beskriva vad det är som sker. Den sedan århundraden av den lägre romantiken formade panteistiska revolutionen, den som postmodernismen själv och de flesta tidigare former av modern, relativistisk nihilism framgick ur, bryter fram i sådana våldsamma nya flodvågor att det inte ens – som i tidigare stadier av denna kulturella utveckling – finns kraft, insikt och perspektiv nog att prestera någon minsta liten cerebral, reflekterande respons. I bästa fall saknas bara mod. Mänskligheten och kulturen dränks. I den mån vårt samhälle fortsatt att fungera beror det enbart på att många inte har något djupare och bestående intresse heller för denna typ av musik, och därför med åren slutar lyssna på den och bara absorberas i sitt arbete och, fortfarande i några fall, familjelivets vardagliga åligganden, sådana dessa idag ser ut.

Banden, redan från tidigt 70-tal. Black Sabbath. Judas Priest. Kiϟϟ. Whitesnake. Scorpions. AC/DC. Motörhead. Saxon. Iron Maiden. Slayer. Metallica. Skivorna: Sabbath Bloody Sabbath. Sin After Sin. Killing Machine. Hotter than Hell. Dressed to Kill. Destroyer. Love Gun. Animalize. Slide It In. Virgin Killer. High Voltage. Dirty Deeds Done Dirt Cheap. Let There Be Rock. Powerage. Highway to Hell. Back in Black. Overkill. Bomber. Iron Fist. Wheels of Steel. Denim and Leather. Killers. The Number of the Beast. Powerslave. Reign in Blood. Metal Up Your Ass. Kill ‘Em All. Man kunde gå vidare till låtarna. Till texterna. Till skivomslagen. Till konserterna. Till bandmedlemmarnas utseende och klädsel.

Om man använder sådana namn och titlar har man gjort klart att det inte finns någon seriös artistisk intention, eller, som bäst, i några få fall, endast en ytterst begränsad sådan. Allt är bara en elektrifierad masskulturell skrattspegel av den tidiga romantikens utsvävningar i det demoniska. Men sedan länge tas det på största allvar. Det måste krampaktigt göras till kultur för att rädda den “liberala demokratins” självaktning. Till och med Roger Scruton kände sig tvungen att göra det. Sedan ett halvsekel formar det, generation efter generation, på avgörande sätt ungdomars känslor, fantasi, karaktär, kulturella standard, ja deras hela liv. Och därmed, generation efter generation, vuxnas. Vår civilisation som helhet. Väst. Liberalismen. Demokratin.

Motsvarande fenomen finns ju på andra områden, som kan studeras separat från hårdrocken, och där likaledes det postmoderna tolerans- och acceptansdiktatet har befriat från känslan av otillräcklighet inför oförmågan att göra något åt dem. Filmen. Datorspelen. Pornografin. Våldtäkterna. Drogkulturen. Gängen. Våldsbrottsligheten. Tatueringarna. De psykiska problemen. Den praktiska nihilismen, helt enkelt. Föräldrar, exempelvis, som själva levt och fortsätter att leva hårdrockens liv kan ju knappast tillräckligt ingripa för att sätta gränser för sina barn, innan dessa går förlorade i allt detta och till slut tar livet av sig. Vilka ska hjälpa dem? Psykiatrikerna? Deras människoförståelse är formad av Destroyer, Virgin Killer och Dirty Deeds Done Dirt Cheap. Av black metal. Death metal. War metal. Thrash metal. Doom metal. Stoner metal. Funeral metal.

Givetvis började det i mycket långt tidigare och långt oskyldigare, med jazzåldern. Men vad som började med den var en snabbt accelererande och kumulativ utveckling. Jag tror det är rockmusiken som har åstadkommit det mesta av vad som kan identifieras som kulturell nedgång i västerlandet under de senaste 70 åren, genom en total omstöpning av vår sensibilitet i alla avseenden. Mycket av det övriga är följder av den. Det är den som satt tonen, för att använda ett här särskilt lämpligt uttryck. Inte minst med den extrema hårdrocken blir detta uppenbart. Rocken är elefanten i rummet. Dess historiska period må gå mot sitt slut, men dess inflytande kommer bli bestående, och vad som ersätter den (och det finns anledning att återkomma till det) är hittills inte bättre, och kommer knappast kunna bli det om ingen större kulturell och politisk förändring sker. Generationer har gjort våld på och dödat sin sunda intuition och estetiska, allmänkulturella och moraliska sensibilitet för att utan hinder kunna hänge sig åt hårdrockens bottenlösa råhet.

Försommarkvällar har jag kunnat höra mullret från den fullsatta Stadion. Inte bara Springsteen. Även Kiϟϟ. AC/DC. Och jag har vetat att i publiken finns den smakuppbärande övre medelklassen. Höga chefer på alla områden. Kultureliten. Prästerna i våra kyrkor. Lärarna i våra skolor. Professorerna vid våra universitet. Domarna vid våra domstolar. Miljoner hem och hemkulturer har förhärjats av de maskinella ljudmassakrerna och vrålade monsterbudskapen från tonårsbarnens – inte längre bara pojkarnas – rum. En gång väluppfostrade flickor av s.a.s. god borgerlig familj vadar, som välbetalda yrkeskvinnor, genom hela sin medelålder halvnakna i leran och narkotikaångorna på hårdrockfestivaler ute på landet, i hämningslös dionysisk utlevelse. Alla musiker, kritiker och andra som ägnar sig åt s.k. klassisk musik lyssnar också på rock, rock, rock. Alla. Det finns knappt ett enda undantag. Oftast gillar de rocken lika mycket. Även hårdrock och metal. Många av de nya konservativa är, i likhet med sina föräldrar och far- och morföräldrar, metalheads. Hårdrocken står för deras livs verkliga innehåll och sanna värden, det de egentligen älskar, deras själsliv. Tanterna som ungdomar fortfarande tror heter Agda (de har trott det i långt över ett halvsekel) har varit fans. Groupies. De är de “unga” som framlyftes av media som den progressiva amerikanska framtiden, och som de “gamla” konservativa förlöjligades för sitt ogillande av.

Även av mycket näraliggande yrkesmässiga och rent sociala och personliga skäl kan ingen kritiker problematisera hårdrocken. Gjorde någon det skulle hon inte bara bli hatad av alla fans, utan också förlora sin eventuella anställning och sina publiceringsmöjligheter, ja även sina vänner. De skulle bli sårade och förolämpade. Eller är det kanske inte längre så? Kanske skulle de numera överhuvudtaget inte bry sig. Kritikern skulle bara framstå som konstig, udda, kuriös. Ingen att ta på allvar. Metal är idag normen. Kulturen. Etablissemanget. Blackened death metal. War black metal. Death doom metal. Stoner doom metal. Funeral doom metal. Deathcore. Goregrind.

Bloodbath. Mega Slaughter. RottenPerish. Entombed. Curse. Degradead. Lobotomy. Edge of Sanity. Deranged. Necrocurse. Morbid. Dismember. Visceral Bleeding. Carnage. Entrails. God Macabre. Autopsy Torture. Grave. Therion. Deviant. Raise Hell. Nihilist. Coercion. Heavydeath. Impious. Let Them Hang. Merciless. Satanic Slaughter. Dissection. Mr. Death. Murder Squad. My Own Grave. Draconian. Necronaut. Serpent Obscene. Vomitory. Repugnant. Megadeath. Anthrax. Sodom. Destruction. Annihilator. Nuclear Assault. Sepultura. Mutilator. Stormtroopers of Death. Suicidal Tendencies. Toxic Holocaust. Vio-lence. Hellvomit. Destruktor. Nocturnal Grave. Hellacaust. Bestial Mockery. Vomitor. Evil Damn. Chainsaw Killer. Avenger of Blood. Venom. Hatred. Merciless Death. Warbringer. Evil Angel. Suicidal Winds. Napalm Death. Repulsion. Carcass. Anal Cunt. Cryptic Slaughter. Sabotage Organized Barbarian. Diorrhea. Dying Fetus. Fuck the Facts. Infanticide. Vomitorial Corpulence. Firing Squad. Dropdead. Hellnation. Fuck on the Beach. Massgrav. Cock and Ball Torture. Meat Shits. Bloodbound. Dream Evil. Grave Digger. All Shall Perish. Blood. Suicide Silence. Beast in Black. Upon A Burning Body. Grief. Martyr Defiled. Sacrilege. Heaven Shall Burn. Doomsword. Goatsnake. Iron Man. Shape of Despair. Unholy. Visceral Evisceration. Wretched. Cancer Bats. Blood Circus. Iron Monkey. Whores. Acid Bath. Red Fang.

Olika subkulturer är knutna till olika subgenrer, men det generellt inte minst signifikativa är att de sociala klasskillnaderna på detta område alltmer har försvunnit. Det finns inte längre någon “hög”- eller “fin”-kultur bortom metal. Inte i något samhällsskikt. I den mån den överhuvudtaget finns, finns den bara tillsammans med metal.

Hur bör man då förhålla sig till detta? Går det verkligen inte att göra något åt det? Här gäller detsamma som på många andra områden av den samtida kulturen. Man måste trots allt åtminstone försöka. De kvarvarande, kritiska personlighetstyperna jag inledningsvis nämnde måste, om de existerar, ta sig samman och säga vad de tycker. Och detta försök måste involvera en utmaning av hela det kvardröjande postmoderna värderingsklimatet. Ett insisterande på urskillning och på distinktioner, inklusive i centrala avseenden hierarkiska sådana.

Men att dessa som förmår det bara öppnar andra och vidare musikaliska och kulturella horisonter räcker inte. De måste visa en mer näraliggande väg för alla de hundratals miljoner som bara kan utgå från den hårdrock de i grunden är formade av, en väg som endast gradvis börjar leda utöver den. Vägen skulle behöva gå genom andra former av rock, och helst, skulle man vilja föreslå, så kallad progressiv rock. Det finns viktig progressiv rock, som uppfyller alla kriterier för musikalisk kvalitet och artistisk seriositet, därför att den progressiva rockens egenart ligger just i tendensen att progrediera utöver rocken som helhet. Och det finns metal-musiker som själva tagit det steget. Men de för uppgiften kvalificerade kritikerna måste nog inledningsvis urskilja olika nivåer inom hårdrocken själv, peka på sådant som är bättre än annat och försöka förklara varför. Genom detta, i dettas förlängning, skulle det kanske vara möjligt att övervinna åtminstone de värsta grovheterna.

Kritikerna bär en stor del av ansvaret för hårdrocken. Det är slående hur oförmögen rockkritiken i allmänhet, kritiken av alla slags rock, ofta varit att identifiera det som är bra, att urskilja och bedöma de verkliga kvaliteterna; hur den helt enkelt lyft fram och hyllat det som är dåligt. De flesta kritiska omdömena har varit rent förbluffande. Robert Christgau är ett av de främsta exemplen. Detta förekommer givetvis även ifråga om annan musikkritik, men när det gäller rocken och i synnerhet hårdrocken måste förhållandet sägas vara extremt. Kritikerna hör helt enkelt fel, och det är svårt att förstå deras märkliga dövheter, ensidigheter och idiosynkrasier. Och när de hör rätt, har de alltför ofta saknat det fullorglade språk, den precisa terminologi och vida musikaliska och allmänkulturella referensram som skulle krävas för att beskriva och förklara mer exakt hur och varför det som är bra är bra och det som är dåligt dåligt.

Därför är det för det mesta inte kritikerna som fäst uppmärksamheten på det värdefulla, utan lyssnaren själv har fått upptäcka detta, och därmed också upptäcka hur kritikerna missat det i sina recensioner: YouTubes kommentarfunktion visar hur många lyssnare det hela tiden funnits som hört rätt, hört det kritikerna inte hört, både vad gäller det bra och det dåliga. Det har inte sällan framstått som om de formellt av tidningarna eller andra media anställda kritikerna samtidigt arbetat för skivbolagen och från dem övertagit färdiga, grundlösa positiva formuleringar och värderingar för marknadsföringens syfte – i större utsträckning än man misstänkt att litteraturkritikerna varit knutna till bokförlagen. Men den negativa kritiken – den negativa kritik postmodernismen tillät – har i lika hög grad som den positiva varit missvisande och byggt på dubiösa eller helt felaktiga grunder. Kritiken har rört sig på samma plan som sitt föremål, och därför varit lika grov som detta.

Hela detta sakernas tillstånd var i stor utsträckning förhanden redan före postmodernismen, men det konsoliderades, förvärrades och programmatiserades av denna. Vad en förändring till att börja med kräver är en kompromisslös teoretisk brytning med det allmänna de gustibus nonnandet, med hela den i så hög grad i sak bestående postmoderna kritiska regimen. Det är främst den negativa kritik som postmodernismen inte tillät som är nödvändig.

Orkan: Pangea

Från deras nya album Livsgaranti.

Nu har jag hört hela Orkans nya album.

Som jag nyligen konstaterade är de, och ser de sig själva, som en proggrupp i den distinkt svenska meningen, identifierande sig med den svenska proggrörelsen från första hälften av 70-talet. Tydligast blir det i den tvådelade låten ‘Vägrar vara tyst’. Genrens särdrag att frångå sånglyriken till förmån för texter som, fullt medvetet och avsiktligt, inte är mer än tonsatta politiska tal eller debattartiklar om aktuella frågor, lever här vidare helt oförändrat efter 50 år.

Det kanske har sin charm, och säkert en funktion i vissa sammanhang; även andra genrer av rent politisk musik finns ju. Men redan hos vissa av de gamla proggbanden av detta slag fanns resurser att gå utöver genrens begränsningar, vilket kunde göra gränsen mot den progressiva rocken i den internationella meningen flytande.

Det är, som jag också kunde konstatera efter att ha hört den första låten, ‘Urskog‘, detta som i högsta grad är fallet även med Orkan. Hos dem är de sidor av både deras musik och texter som förklarar tidskriften Progs missförstånd, hänförandet av dem till progressiv rock i den mening som måste betraktas som den mer egentliga, lika tydliga. Inte bara i ‘Urskog’, utan även i den här låten, den sista, ‘Pangea’. De är helt jämförbara, på samma nivå. De har precis samma kvaliteter, och i det att de är så lika, uppfattar man nu också klarare den egna och enhetliga stil som Orkan är på väg att utbilda.

I båda är temat vårt avskiljande från och våldförande på naturen, moder jord. Denna naturtematik är ju också i hög grad svensk, och givetvis kan man även inom den fokusera på en politisk dimension. Men den låter sig också gestaltas i rent lyriska termer på annat sätt än många politiska frågor.

Det mesta av den internationella progressiva rocken i de senare “vågorna” alltifrån 80-talet skiljer sig från den första vågen under det sena 60-talet och 70-talet i det att den saknar den senares melodiska och kompositoriska intelligens och disciplin, och i stället huvudsakligen består endast av en kvantitativt enorm produktion av formlösa, komplexa ljudmassor inspirerade av endast en del av den första vågens musik. Man känner den ofta enorma, ibland krampaktiga ansträngningen att åstadkomma något liknande, men det är sällan det lyckas, helt enkelt eftersom tillräcklig musisk grace saknas. Endast undantagsvis närmar sig enstaka, mindre delar av allt som skapats under nu mer än 40 år den tidigare och mer allsidiga och kompletta progressiva rockens nivå.

Men i ‘Urskog’ och ‘Pangea’ tycks Orkan äga de talanger som är nödvändiga för detta, äga förutsättningar att skapa en mer fullödig prog i den internationella meningen. Själv skulle jag förstås önska att de renodlade sin i denna mening progressiva musik, och inte avstod från den helhetliga konstnärliga gestaltningen.

I ‘Pangea’ hörs ett kort inslag av elektronisk klaviatur; troligen finns den svagt i bakgrunden i några av de andra låtarna också. Det är märkligt såtillvida som jag ingenstans kan se någon information om vem av medlemmarna som spelar den. Men det är också lovande. Om Orkan kunde fortsätta på den vägen, tona ned den elektriska gitarren, byta den nuvarande klaviaturen mot en än mer progenlig sådan och kraftigt lyfta fram den, utvidga användningen även av den flöjt som hörs mot slutet av andra delen av ‘Vägrar vara tyst’, ja om möjligt lägga till ytterligare icke-rockiga instrument, skulle, att döma av vad de redan uppnått, vägen kunna vara öppen mot en mycket intressant, egentlig progframtid.

Anat Czarny: Vedrai carino

Mozart, Don Giovanni. 2018.

Steve Hackett: Hairless Heart

Live, not clear when or where. From the Genesis album The Lamb Lies Down on Broadway (1974). Hackett also plays the guitar solo of ‘Firth of Fifth‘ from Selling England by the Pound (1973).

Orkan: Urskog

Från deras kommande album Livsgaranti.

Prog magazine förväxlar på högst begripligt sätt Orkans svenska progg med progressive rock. Såvitt jag ser har Orkan inte talat om sig själva i termer av prog i den internationella meningen, den prog jag ofta skriver om, utan endast, och mycket entydigt, identifierat sig med den svenska proggrörelsen från första hälften av 70-talet. Förväxlingen är begriplig i största allmänhet, och problematisk genom att vara så missvisande.

Men den är ännu mer begriplig i Orkans fall, eller åtminstone den här låtens, där den blir mindre missvisande. En del överlappningar har förvisso alltid funnits mellan progg och prog. I Urskog känner vi igen proggens tydliga särdrag, både musikaliskt och i den uttalat och programmatiskt politiska texten. Men samtidigt är den musikaliskt tillräckligt avancerad för att åtminstone närma sig den egentliga progressiva rocken.

Sången, i betydelsen sjungandet, är helt oklanderlig. Texten har även lyriska kvaliteter. Det är inte bara ett gitarrsolo som följer efter 3.16, utan en avvikelse från ett konventionellt format, eftersom någon vers inte återkommer. Saxofonen är utomordentligt elegant och graciös. Och i versen eller kören/refrängen från 0.56 till 1.20 och 2.20 till 2.44 (“Men så en dag kom maskinerna”) lyfter Orkan melodiskt, ja på alla sätt, till det sublima.

I detta fall är därför förväxlingen inte problematisk. Fastän jag är fullt medveten om skillnaden mellan genrerna, förväxlar även jag gärna Urskog med verklig progressive rock.

Modest Mussorgsky: The Great Gate of Kiev

From Pictures at an Exhibition. Orchestration by Maurice Ravel. Berliner Philharmoniker, Herbert von Karajan, 1966.

Emerson, Lake & Palmer: The Great Gates of Kiev

From their album Pictures at an Exhibition (1971).


Categories

Archives

Recent Comments

Jan Olof Bengtsson on Vad wokeismen är
Jan Olof Bengtsson on Vad wokeismen är
Kristo Ivanov on Vad wokeismen är
Viktor Johansson on All politik dagligen på T…
Jan Olof Bengtsson on All politik dagligen på T…
Viktor Johansson on All politik dagligen på T…
Viktor Johansson on Joti Brar om NATO:s globala…
Viktor Johansson on Joti Brar om NATO:s globala…
Torsten Lundberg on Sverige och Ukrainakriget
Jan Olof Bengtsson on Det amerikanska valresultatet…
Viktor Johansson on Det amerikanska valresultatet…
Jan Olof Bengtsson on Det amerikanska valresultatet…
Viktor Johansson on Det amerikanska valresultatet…
Jan Olof Bengtsson on Det amerikanska valresultatet…
Viktor Johansson on Det amerikanska valresultatet…
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi