Archive for the 'Music' Category

John Cale: The Endless Plain of Fortune

From his album Paris 1919 (1973).

Om opera

Hittills har jag inte skrivit något om opera här utan främst använt denna genre för att lätta upp vad vissa ser som det ibland “tunga” innehåll som annars genom många av mina texter skulle ensidigt dominera.

Operagenren, operan som form, är i sig eminent lämpad för vad Matthew Arnold kallade “high seriousness”, och det faktum att den sedan länge betraktats som ett huvudsakligt uttryck för den europeiska högkulturen är av största betydelse. Operaföreställningens och operabesökets ritualisering i enlighet med 1800-talets upphöjande av konsten till den position religionen tidigare intog, de typiska byggnaderna vid centrala torg i hela den av europeisk kultur influerade världens städer o.s.v. – allt detta gör ofta operan till en symbol för den europeiska kulturtraditionen. Och utan tvekan har många verk skapats som motsvarar genrens formella potential.

Mina operaposter bör kunna ses som användande dessa dimensioner av operan och dess förståelse i den helhetliga estetik som är en del av mitt anspråkslösa budskap. Samtidigt är operan historiskt, inklusive mycket av opera seria, en huvudsakligen lättsam, ofta folklig genre. Många borde kunna hålla med om att mina arior fyller den av mig avsedda lättsamhetens funktion. Om man beaktar att dagens operarepertoar fortfarande helt domineras av de äldre, klassiska verken, kan man kanske säga att operan – återigen huvudsakligen, många undantag finns givetvis – ofta var sin tids pop, som nu, samtidigt som denna repertoar ju vittnar om en bestående popularitet, ofta kommit att i en helt annan utsträckning än vad som historiskt var fallet betraktas som något annat än pop. Det ovan inledningsvis beskrivna helhetliga operafenomenet alltifrån 1800-talet är resultatet av detta – och under förutsättningen av tillräcklig urskillning finns heller ingenting att invända mot detta.

Inte minst i beaktande av de pågående, otroliga reaktionerna från vår tids smaketablissemang på David Weigels nya bok om progressive rock – den recenseras för närvarande i alla de stora tidningarna och magasinen i anglosfären – är man benägen att konstatera att denna nya genre är mindre pop än operan, generellt sett. I synnerhet som många av de mest kända operorna bygger på libretti av relativ tematisk ytlighet och banalitet, och som – ofta på specifikt nytida sätt – överdramatiseras och alltifrån 1700-talets förstadier till romantiken sentimentaliserats i såväl den musikaliska kompositionen som det sceniska framförandet.

Att säga att opera är en populär genre i den här aktuella, mer fullständiga betydelsen, innebär ingen nedvärdering. Det gjorde det inte för Mozart eller Verdi heller. Även i vår tids pop finns en del – om än långtifrån lika mycket – av hög musikalisk och konstnärlig kvalitet.

Skillnaden är kanske främst att vår tids pop hittills, av skäl jag försökt analysera i andra inlägg, på det hela taget saknar en kvalificerad kritik som kan identifiera och förklara vad i den som äger denna kvalitet och varför. En kritik av den typ som bidragit till att etablera den rådande operakanon.

Genesis: Dancing with the Moonlit Knight

From their album Selling England by the Pound (1973).

Rosanna Carteri: Prendi, per me sei libero

1958

Nicolai Gedda: Fra poco a me ricovero

1967

Nouela: The Sound of Silence

2014

Claudio Monteverdi

Bernardo Strozzi

Monteverdi

Maria Callas: D’amor sull’ali rosee

1956

Brian Eno: Everything Merges with the Night

From his album Another Green World (1975).

Banco del Mutuo Soccorso: Traccia II

From their album Io sono nato libero (1973).

Carol Vaness: Porgi amor

1985

Nellie Melba: Pleurez, mes yeux

1910

Kraftwerk: Europe Endless

From their album Trans-Europe Express (1977).

Kontrapunkt, notation och begreppet “klassisk musik”

Den musiker jag nämnde i inlägget Begreppet “klassisk musik” ger sig nu också under signaturen “wilhelmstenhammarberger” in i diskussionen här i bloggen med en rad kommentarer. Jag bemöter här den första i vad jag kallar “forumformatet”, d.v.s. uppdelad i mindre delar.

“Det finns ingen ‘mening’ med en gemensam term för allt från gregorianik till serialism i egentlig mening. Hur termen har uppstått har säkert någon forskat på, men det finns så att säga inget att hitta här ur någon logisk synpunkt. Det är bara så att denna term ‘klassisk’ just nu fungerar som en samlingsbeteckning för musik som, i vid bemärkelse, tillhör den tradition som antyds med de valda tidsmässiga ytterpunkterna.”

Naturligtvis finns åtminstone något att “hitta ur logisk synpunkt”. Termen har just de konnotationer jag nämnde, och det finns uppenbara anledningar till det. Vilken term som helst skulle inte fungera som den samlingsbeteckning man anser sig ha behov av. Det är fråga om ett relativt bestämt begrepp. Problemet är att konnotationerna och definitionerna är otillräckliga ur den logiska synpunkten såväl som ur alla andra synpunkter. Det är svårt att se att musiken med “de valda tidsmässiga ytterpunkterna” utgör en gemensam “tradition”.

“Det är riktigt att det är svårt att se sammanhanget mellan all den musik som ryms inom begreppet ‘klassisk musik’, men frågan är varför det skulle vara ett problem?”

Därför att begreppet är missvisande, kitschigt och smålöjligt.

“Det finns heller inget förbluffande, ur en musikers synpunkt, att termen används som den görs. Termer inom musik, bortsett från väldigt konkreta sådana av typen ‘Tonen A’ eller ‘A-Dur’, är ofta påfallande vaga och återspeglar troligen det faktum att musiker och tonsättare inte söker någon precision i musikaliska termer, de söker precision i musikaliska uttryck: Kompositioner och tolkningar av dessa.”

Det var en märklig jämförelse. Och naturligtvis söker musiker, och i än högre grad musikhistoriker och musikkritiker, precision i sina termer.

“Det enda man egentligen själv kan göra, är att när man tycker det är påkallat, själv lägga in de förtydligande man tycker man behöver. Man kanske resonerar om musik av Mozart, och då kan man påpeka att den är klassicistisk om man behöver det för att kunna jämföra med exempelvis litteratur från samma epok i den mån termen klassicistisk då skulle vara självklar inom litteraturdiskussioner.”

Man kan också helt enkelt undvika att använda termen. Jag förstår helt enkelt inte varför samlingsbeteckningen överhuvudtaget behövs.

“Musikhistoria, konsthistoria och annan historia är helt enkelt inte synkroniserad rent terminologisk. Det kan man verkligen beklaga av många skäl, men någon synkronisering lär inte ske i första taget. Potentiellt kunde man propagera för något slags arbete för en synkronisering naturligtvis, varför inte?”

Jag förespråkar ingen sådan synkronisering, bl.a. av det uppenbara skälet att vi inte har någon klassisk musik i betydelsen musik från den klassiska antiken, jämförbar med den antika litteraturen och konsten/arkitekturen som varit normerande för flera senare epoker. Jag säger bara att begreppets märklighet framgår tydligt inte minst om man beaktar att man, trots att till skillnad från vad som är förhållandet när det gäller musiken en i den beskrivna meningen klassisk litteratur och konst/arkitektur är grundläggande för litteraturen och konsten/arkitekturen i västerlandet, man på dessa områden inte använder termerna “klassisk litteratur” och “klassisk konst/arkitektur” på motsvarande totalt urskillningslösa sätt som samlingsbeteckning även för allt annat än klassiska verk, i betydelsen “klassicistiska”.

“Till argumentet – jag är alltså den som nämns som ‘en av dem’ (musiker) som nyligen kommit med argument, att notation spelar en avgörande roll för definitionen av att en viss musik är (bör definieras som) hörande till gruppen ‘klassisk’ – vill jag tillägga följande: Det som kallas kontrapunkt, alltså stämflätning, är endast möjlig att genomföra i noterad musik. Just denna aspekt av klassisk musik skiljer den helt från alla andra kända former av musik i alla hörn av världen och alla epoker. I den mån populärmusik använder sig av kontrapunktik, är arbetssättet helt enkelt taget från den klassiska musiken.”

Kontrapunkt kräver alltid, undantagslöst, notation? Jag förstår inte detta. Men även om det skulle vara så kan jag inte se att det är tillräckligt som argument för begreppet “klassisk musik”, d.v.s. som förklarande nödvändigheten av ett specifikt, unikt fenomen, notationen, som gemensamt för hela den ofantliga mängd olika musikformer som innefattas i begreppet och som därför motiverar användningen av detta begrepp. Många av dessa former är ju inte kontrapunktiska och kräver inte principiellt notation, i enlighet med min argumentation i inlägget Om notation.

“Att klassisk musik kan innehålla improvisatoriska inslag förändrar inte det som sägs ovan om kontrapunktik.”

Nej, men det är heller inte relevant för och stärker inte argumentet för begreppet “klassisk musik”. Och uppdelningen mellan kontrapunktik och improvisation är inte uttömmande: mitt argument var att notation inte är ett tillräckligt gemensamt fenomen för att motivera begreppet, bl.a. därför att notation inte är principiellt nödvändig ens för den helt dominerande icke-improviserade musik som faller under det. Och jag är alltså inte ens övertygad om att detta gäller all kontrapunktik.

“Det är förstås riktigt att alla andra begrepp som används synonymt, konstmusik till exempel, också är missvisande. Men det kan vi inte göra mycket åt. Det är heller ingen mening med att föreslå att begreppet ‘klassisk musik’ överges. Eftersom det inte kan ersättas med något bättre kan det helt enkelt inte överges.”

Det här är själva den av mig oförstådda kärnan i denna argumentation. Varför skulle det förhållandet att man inte kan ersätta begreppet med något bättre göra att man inte kan överge det? Det går väl alldeles utmärkt? Det behövs ingen samlingsbeteckning.

“Däremot är det förstås bra varje gång någon preciserar sig kring klassisk musik genom att använda termen ‘klassisk’ eller ‘klassiker’ på vanligt sätt, som när man talar om en bok som är en ‘klassiker’. I dessa fall får man väl helt enkelt förklara för läsaren att det är just det man gör vi det tillfället.”

Jag vill förstås här gå längre, och säga att man absolut måste precisera att, när man menar detta, det är detta man menar. Vad jag hävdat är att man bara får mena två saker när man använder begreppet “klassisk musik”: att det är fråga om klassiker i den mening du här tar fasta på, eller “klassicistisk” musik av den typ vi avser när vi tallar om Wienklassicism.

För säkerhets skull upprepar jag ännu en gång att jag argumenterar mot begreppet “klassisk musik” enbart utifrån ett engagemang för den på detta sätt beskrivna musiken, av omsorg om den, som del av ett försvar för den och för allt det som kommit att höra till den, såsom notationen. Begreppet är kitschigt och gör inte musiken rättvisa. Det måste ha skapats av personer vars förtrogenhet med den var högst begränsad.

Bryan Ferry: I Thought

From his album Frantic (2002).

Wilhelmina Fundin

Fundin

Rosa Ponselle: O Nume tutelar

1926

Journey: Look into the Future

From their album Look into the Future (1976).

Sena Jurinac: Porgi amor

1955

King Crimson: Trio

From their album Starless and Bible Black (1974).

Mer om begreppet “klassisk musik”

Kommentatorn “Ogill” bidrar med synpunkter på mitt inlägg Begreppet “klassisk musik”, som förtjänar att lyftas fram i ett särskilt inlägg. Jag svarar här i “forumformatet” och delar upp kommentaren i flera delar.

“Du underkänner benämningen, och du underkänner begreppet, om jag inte missförstått.”

Ja. Benämningen och begreppet är ju inte helt åtskilda. Begreppets definition antyds av benämningen, eller termen. Dess avsedda omfång är problematiskt, och den definierande termen är, givet detta omfång, missvisande.

“Jag delar din uppfattning att benämningen är olycklig, även om jag aldrig tänkt så grundligt i frågan och utrett den så förnämligt. I min ungdom retade jag mig på den, fram till den punkt då jag ur någon källa insöp den alternativa benämningen ‘västerländsk konstmusik’, vilken jag slog mig till ro med (utan att för den skull någonsin använda den). Detta var på den tiden då min auktoritetstro ännu i vissa avseenden var stark.”

Tack för vänliga ord. Här inställer sig två frågor. För det första: är “västerländsk konstmusik” inte ett alltför vagt begrepp, givet det avsedda begreppsomfånget? “Klassisk musik” är inte i sig en vag term; jag godtog den ju i två distinkta betydelser, skilda från den vanliga som jag vänder mig mot, som båda är innehållsligt långt mer begränsade. För det andra: är all musik som faller utanför omfånget icke-konstmusik?

“Vad beträffar begreppets olämplighet, skulle jag vilja ställa en motfråga. Begreppet må vara illa definierat; kanske finns inte någon kategori musik som svarar mot bruket av den erkänt dåliga benämningen ‘klassisk musik’.”

Jag är glad att du, i föregående citat, säger att du spontant retade dig på benämningen. Här säger du rentav att den är “erkänt” dålig. Men är det verkligen så? Anledningen till att jag tog upp den är att jag tvärtom uppfattar att ingen ifrågasätter den, att dess ställning som accepterad och vedertagen bara mer och mer konsolideras. Responsen även från “klassiska musiker” har, som framgick i det första inlägget såväl som i inlägget Om notation, hittills enbart gått ut på att försvara den.

Ja, begreppet är illa definierat. Däremot måste det väl sägas finnas en kategori musik som svarar mot bruket, d.v.s. det är inte så att folk inte (ungefärligen) vet vad de menar med benämningen. Problemet är att de inte borde benämna det de avser på det sätt de gör, eller att de inte borde mena det de menar med benämningen. Språkbruket förgrovar den musikaliska förståelsen.

“Men menar du att det i verkligheten ofta är oklart vad som åsyftas med ‘klassisk musik’? Om någon för dig obekant person säger sig föredra (eller för den delen illa fördra) ‘klassisk musik’, sållas då inte uppemot 90% av ‘utbudet’ bort? Ovisshet kvarstår, och jag framstår väl nu som okunnig inför den ‘klassiska’ musikens mångfald och rikedom, men jag menar ändå att personen lyckats säga mycket med få ord. Jag tror också, utan att kunna bevisa det, att slumpmässigt utvalda svenskar skulle uppvisa en mycket stor överensstämmelse i vad för musikaliska uttryck de skulle kategorisera som ‘klassisk musik’ och inte.”

Nej, det är alltså inte detta jag menar. Det är förvisso klart vad som åsyftas, den som använder termen lyckas säga mycket med få – närmare bestämt två – ord, överensstämmelsen i vad som kategoriseras på detta sätt är mycket stor.

“Och att samma ord för olika människor refererar till samma yttre ting är en god utgångspunkt för kommunikation. Häri ligger min huvudsakliga invändning mot ditt underkännande av begreppet ‘klassisk musik’. Eftersom du inte anser dig kunna definiera begreppet menar du att man ska avstå ifrån det, trots att det (som jag tror) tjänar mänskligheten väl. Det är bakvänt.”

Nej, det är inte därför att jag inte anser mig kunna definiera begreppet som jag menar att man ska avstå från det. Jag menar att man ska avstå från det för att, med undantag för de andra definitioner jag angav men som alltså inte är de vanliga, klassicistisk musik respektive, s.a.s., musikaliska klassiker, användningen och dess åtminstone implicita definition är missvisande, ja felaktig. Det den som använder termen lyckas säga med få ord, och som användarna överensstämmer i att mena med dem, är problematiskt. Vad jag inte förstår är vad det är som är så viktigt att kommunicera i just detta avsedda, amorfa begreppsomfång, medels det för den givna terman onaturligt utvidgade innehållet?

“Jag tror inte heller att det vore alldeles utsiktslöst att försöka närma sig en definition av begreppet, även om jag inte finner behovet trängande.”

Det tror faktiskt jag. Begreppet kan korrekt definieras på de sätt jag angivit, d.v.s. de andra begrepp jag angivit kan korrekt benämnas med den term vi diskuterar. Men genom den kvarhållna termen är begreppet redan definierat i sådan utsträckning att det inte kan ytterligare definieras på ett sätt som på meningsfullt sätt tillåter den aktuella omfattningen. Mer lovande vore att försöka finna en ny term för den senare, om det verkligen är kommunikativt nödvändigt.

“Det skulle exempelvis kunna vara knutet till klangbilden (‘soundet’), vilken i sin tur bottnar i bruket av vissa ‘klassiska’ instrument, och i någon mån hur man brukar dem.”

Är det verkligen så? Som sagt, gregoriansk sång, Palestrina, Bach, Wienklassicismen, sene Beethoven, Wagner, pop-operett, atonal modernism – allt kallas “klassisk musik”. Finns tillräcklig enhetlighet i klangbilden, instrumenten, hur man brukar instrumenten?

“Det har liten betydelse hur välkomponerade Genesis’ tidiga alster är: ingenting framfört med elgitarr torde någonsin komma att räknas som ‘klassisk musik’, även om den är klassisk, eller borde anses klassisk, i andra bemärkelser.”

Ja, problemet löses ju knappast genom att man till den aktuella kategorin lägger Genesis’ tidiga alster, och därmed gör den ännu mer amorf.

“Men hur blir det då när en symfoniorkester framför The Final Countdown eller en stråkkvartett Smells Like Teen Spirit? Min okvalificerade gissning är att den man-på-gatan som till äventyrs inte känner till låtarna, betraktar dem som ‘klassisk musik’, medan den som känner till dem betraktar dem som rock eller pop. I detta tankeexperiment föreligger alltså en risk för missförstånd.”

Intressant, vet inte riktigt vad jag ska säga om detta. Om du har rätt bekräftar det väl, på sitt sätt, att uppfattningen om vad som är klassisk musik är oerhört vag? Frågan är väl dock om du har rätt om just dessa låtar. Det vore kanske mer sannolikt om exemplet var Genesis’ tidiga alster, som också framförts av symfoniorkester?

“Allt detta sagt med det förbehållet att jag inte gör anspråk på sann överblick över den mångfald av musik som brukar falla under begreppet ‘klassisk musik’. Jag har måhända heller inte utforskat de genremässiga vindlingar vari gömmer sig de anomalier som spjärnar emot en enhetlig kategorisering eller sticker hål på den genom att öppna mot andra slags musik. Men om jag är en ytlig betraktare, är jag måhända åtminstone väl rustad att kommunicera med andra ytliga betraktare.”

Bra formulerat: “de genremässiga vindlingar vari gömmer sig de anomalier som spjärnar emot en enhetlig kategorisering eller sticker hål på den genom att öppna mot andra slags musik”. Det är just detta jag menar. Förutom att jag, på ett mer elementärt plan, menar att redan de ovan, och i det första inlägget, angivna olikheterna mellan den “klassiska” musikens mest centrala former spjärnar emot en enhetlig kategorisering.

“Kanske är det i själva verket den ytliga betraktelsen du vill angripa? Det gör du antagligen helt rätt i.”

Ja, det är ett sätt att beskriva det. Den svepande, kitsch-artade benämningen är ytlig. Däremot krävs det, vågar jag påstå, ingen särskilt djup analys för att konstatera detta.

“Tack i alla fall för ett tankeväckande och precis lagom provocerande inlägg!”

Tack själv för utmärkt kommentar!

Händel

Händel

Le Orme: All’infuori del tempo

Live 2005. From their album Felona e Sorona (1973).

Jethro Tull: Minstrel in the Gallery

Live at the Olympia, Paris, 1975. From their album Minstrel in the Gallery (1975).

Pergolesi: Stabat Mater

Mirella Freni, Teresa Berganza, solisti dell’Orchestra “Scarlatti” di Napoli, Ettore Gracis, 1972


Categories

Jan Olof Bengtsson D.Phil. (Oxon.)

Musae

Recent Comments

Shiv Singha on Behovet av ett Bhaktivedantasä…
Kristo Ivanov on Ryszard Legutko: The Demon in…
Jan Olof Bengtsson on Hegel och panteismen
Engelbrekt on Alice Teodorescu
Jan Olof Bengtsson on The Mythology Discussion
Krishna Kshetra Swam… on The Mythology Discussion
Tyrgils Saxlund on Hegel och van der Heeg
Jan Olof Bengtsson on Dylan och akademien
Jan Olof Bengtsson on Om förintelseförnekelse
Jan Olof Bengtsson on Om förintelseförnekelse
Non serviam! on Om förintelseförnekelse
Jan Olof Bengtsson on Dharma Pravartaka Acharya…
Andreas Bragd on Dharma Pravartaka Acharya…
Johan on Dharma Pravartaka Acharya…
Jan Olof Bengtsson on Dharma Pravartaka Acharya…

Archives

All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi