Archive for the 'Music' Category

Genesis: Dancing with the Moonlit Knight

From their album Selling England by the Pound (1973).

Rosanna Carteri: Prendi, per me sei libero

1958

Nicolai Gedda: Fra poco a me ricovero

1967

Nouela: The Sound of Silence

2014

Claudio Monteverdi

Bernardo Strozzi

Monteverdi

Maria Callas: D’amor sull’ali rosee

1956

Brian Eno: Everything Merges with the Night

From his album Another Green World (1975).

Banco del Mutuo Soccorso: Traccia II

From their album Io sono nato libero (1973).

Carol Vaness: Porgi amor

1985

Dylan och akademien

För att förstå varför, eller i vilken mening, Bob Dylans Nobelpris i litteratur är en del av vad Simon O. Pettersson i Samtiden kallar en kris för den litterära kulturen, måste man, menar jag, förstå bakgrunden i den större kulturella dynamik som präglat moderniteten i vid mening och som jag diskuterade, med många långa citat från relevant litteratur, i mitt inlägg ‘Pantheism, Postmodernism, Pop’.

Svenska Akademiens ständiga sekreterare Sara Danius’ hänvisning till Blake bekräftar helt riktigt att Dylan är en del av den större romantiska panteistiska revolutionen. Men hennes förståelse av denna revolution (ja av att den är en panteistisk revolution, eller åtminstone en revolution) såväl som hennes förståelse av Blake skiljer sig naturligtvis från den jag formulerar i ‘Pantheism, Postmodernism, Pop’. Danius menar inte allt det jag menar. Men åtminstone en del av det, inklusive en mycket allmän förståelse av romantiken, måste hon rimligen mena: aspekter av Blakes allmänna romantiska världsåskådning och sensibilitet, sådan den kommer till uttryck i exempelvis The Marriage of Heaven and Hell och Jerusalem. D.v.s., med analysen i ‘Pantheism, Postmodernism, Pop’, den världsåskådning och sensibilitet som all rockmusik delar, i en annan modalitet.

Anledningen till att Danius, och för den delen Horace Engdahl, i mycket har en annan förståelse och framför allt värdering av dem är att de själva fortfarande i så stor utsträckning är absorberade i dem, i deras hög- och postmoderna modalitet. Den poststrukturalistiska dekonstruktionen av den romantiska texten innebär, exempelvis, oundvikligen bara konstruktion av ny romantisk text. Men det står klart att den postmoderna modaliteten fått dem att helt – eller ännu mer, på nytt sätt – kapitulera inför den panteistisk-revolutionära kulturdynamiken, och utan tillräckliga kriterier och erforderlig urskillning hylla även dess mer utpräglat populärkulturella uttryck.

Engdahl har gått från marxism över en ansträngd skenelitistisk poststrukturalism och -modernism – som han såvitt jag minns själv bekräftat, skrev han avsiktligt på ett obegripligt sätt, saker som han inte själv förstod – till en väl på sitt sätt lika ansträngd dragspels-, schlager- och grispopulism. Och han har gjort det utan att förändra det märkliga, auktoritärt orakelmässiga tonfall och tilltal – exempelvis när han i kuriösa radioprogram svarar på lyssnarfrågor om allt mellan himmel och jord, eller som nu i egenskap av Dylan-kännare i pressen – som hans publik av oklara skäl tycks förvänta sig, ja önska, och som står i bjärt kontrast till alla teoretiska och icke-teoretiska positioner han intagit. Danius säger sig ha varit “David Bowie-fan” snarare än Dylan-fan, vilket känns litet oroväckande inför framtida Nobelbeslut, även om Bowie själv gick bort i år. Det är överhuvudtaget oroväckande att hon varit ett “fan”.

Dylans försvarare insisterar på det litterära värdet av hans “texter” i sig, d.v.s. hans sångtexter betraktade även utan sången, eller musiken. Det är svårt att förstå varför det är så viktigt för dem att göra det. De är sångtexter, rocksångtexter, och inget annat, inte avsedda att vara något annat. Som sådana behöver de inte vara dåliga i jämförelse med andra rockmusikers. Varför kan de inte få vara vad de är? Det är fullt tillräckligt. Dylan kan sägas vara en “rockpoet” en “poet of rock and roll”, som David Boucher kallar honom i titeln på sin bok om honom och Leonard Cohen. Han tillhör, som jag brukar säga, “the bards of democracy”. Med akademiens formulering är han en poet i “den amerikanska sångtraditionen”. Som sådan har han utan tvekan mycket stora förtjänster.

Att kritisera att Nobelpriset i litteratur tilldelas Dylan innebär för mig inte att man dömer ut hela denna populära och ofta i mycket kommersiella konstform. Tvärtom har jag själv många gånger insisterat på att den måste uppmärksammas och behandlas med kritisk urskillning, att kritiken – i det fallet inte bara litteraturkritiken – har en uppgift även på detta område, ja en uppgift av största betydelse som är katastrofalt försummad. Denna musik och dess “texter”, i synnerhet när den i elektrifierad form får sådant enormt genomslag och utövar sådant oerhört inflytande i vår kultur som vi idag ser, måste tas på allvar och bli föremål för en kvalificerad kritik. Det finns bättre och sämre, och kriterier för bättre och sämre, även där, och detta är av helt avgörande betydelse.

För att lätta upp och balansera de av vissa som alltför långa och svåra uppfattade texterna i denna blogg har jag postat (som det heter) en hel del musik som är betydligt lättviktigare än Dylans – annan pop och rock, disco, eurovisionsschlager – och även tagit den på allvar genom ibland ganska utförlig kritisk bedömning. Jag vill särskilt framhålla att jag anser att även åtskilligt i opera-kategorin här är lättviktigt i delvis samma mening, i synnerhet men inte alltid enbart ifråga om “texten”, och därmed fyller samma funktion. Operan var historiskt ofta en lättillgänglig, folklig, och med tiden väl ganska utpräglat kommersiell genre – sin tids “pop”.

Jag argumenterar kontinuerligt för att s.k. progressive rock när den är som bäst är på väg att höja sig över rockgenren överhuvudtaget i riktning mot en ny musikalisk genre. Jag har heller inte några problem att acceptera att Dylan kan vara bättre än mycket annat i sin egen vanliga rockgenre. Ja, även som “poet”, rockpoet, i denna vanliga rock-genre – trots att jag också har problem med en del av det han gjort, och generellt har problem med denna genre.

Men med akademiens beslut handlar det om helt andra anspråk för Dylans “texter” (han själv, som jag tror tagit sitt namn från Dylan Thomas, gör väl åtminstone i någon mån samma typ av anspråk). Svårigheten att förstå vikten av att insistera på deras litterära värde även utan musiken är givetvis delvis identisk med svårigheten att förstå varför Dylan ska belönas med Nobelpriset i litteratur. Ordet “sång” har ju ofta, i själva poesin, och som mer än en metafor, använts som en synonym till poesi, och Danius hänvisar utöver Blake också korrekt till lyrikens koppling till sången under antiken. Men detta är naturligtvis inte tillräckligt. Man skulle här förväntat sig långt utförligare formuleringar från akademiens sida om förhållandet mellan dikt och musik; själva sammanblandningen av genrer och konstformer är ett distinkt arv från romantiken (utvidgad av postmodernismen till uppgivandet av demarkationslinjen mellan litteraturen och kritiken); den originaltext Engdahl som redaktör för tidskriften Kris stolt mottog från Derrida handlade såvitt jag minns om detta. Det är orimligt att inte åtminstone några av de enligt uppgift eniga akademiledamöterna inser att Dylans texter inte är avsedda att bara läsas, och menar att Dylan förtjänar priset för sin sånglyrik just som sådan, sin som sång framförda lyrik, för enheten av “text” och musik, inte bara för den separerade texten. Men då inställer sig ju omedelbart helt nya frågor om akademiens kompetens, ja en rad principfrågor om akademiens uppgift som först borde utredas.

Sångtexten som en del av musiken eller som tillsammans med musiken en del av en större helhet måste förvisso ibland accepteras som poesi, som litteratur av ett visst slag. Men nu är det alltså fråga om Nobelpriset i litteratur. Vad man än kan berömma Dylan för så känns det långtifrån tillräckligt för detta. Det bästa resultat vi kan hoppas på av akademiens beslut är en ny, fördjupad debatt om den litterära kulturen.

Nellie Melba: Pleurez, mes yeux

1910

Kraftwerk: Europe Endless

From their album Trans-Europe Express (1977).

Kontrapunkt, notation och begreppet “klassisk musik”

Den musiker jag nämnde i inlägget Begreppet “klassisk musik” ger sig nu också under signaturen “wilhelmstenhammarberger” in i diskussionen här i bloggen med en rad kommentarer. Jag bemöter här den första i vad jag kallar “forumformatet”, d.v.s. uppdelad i mindre delar.

“Det finns ingen ‘mening’ med en gemensam term för allt från gregorianik till serialism i egentlig mening. Hur termen har uppstått har säkert någon forskat på, men det finns så att säga inget att hitta här ur någon logisk synpunkt. Det är bara så att denna term ‘klassisk’ just nu fungerar som en samlingsbeteckning för musik som, i vid bemärkelse, tillhör den tradition som antyds med de valda tidsmässiga ytterpunkterna.”

Naturligtvis finns åtminstone något att “hitta ur logisk synpunkt”. Termen har just de konnotationer jag nämnde, och det finns uppenbara anledningar till det. Vilken term som helst skulle inte fungera som den samlingsbeteckning man anser sig ha behov av. Det är fråga om ett relativt bestämt begrepp. Problemet är att konnotationerna och definitionerna är otillräckliga ur den logiska synpunkten såväl som ur alla andra synpunkter. Det är svårt att se att musiken med “de valda tidsmässiga ytterpunkterna” utgör en gemensam “tradition”.

“Det är riktigt att det är svårt att se sammanhanget mellan all den musik som ryms inom begreppet ‘klassisk musik’, men frågan är varför det skulle vara ett problem?”

Därför att begreppet är missvisande, kitschigt och smålöjligt.

“Det finns heller inget förbluffande, ur en musikers synpunkt, att termen används som den görs. Termer inom musik, bortsett från väldigt konkreta sådana av typen ‘Tonen A’ eller ‘A-Dur’, är ofta påfallande vaga och återspeglar troligen det faktum att musiker och tonsättare inte söker någon precision i musikaliska termer, de söker precision i musikaliska uttryck: Kompositioner och tolkningar av dessa.”

Det var en märklig jämförelse. Och naturligtvis söker musiker, och i än högre grad musikhistoriker och musikkritiker, precision i sina termer.

“Det enda man egentligen själv kan göra, är att när man tycker det är påkallat, själv lägga in de förtydligande man tycker man behöver. Man kanske resonerar om musik av Mozart, och då kan man påpeka att den är klassicistisk om man behöver det för att kunna jämföra med exempelvis litteratur från samma epok i den mån termen klassicistisk då skulle vara självklar inom litteraturdiskussioner.”

Man kan också helt enkelt undvika att använda termen. Jag förstår helt enkelt inte varför samlingsbeteckningen överhuvudtaget behövs.

“Musikhistoria, konsthistoria och annan historia är helt enkelt inte synkroniserad rent terminologisk. Det kan man verkligen beklaga av många skäl, men någon synkronisering lär inte ske i första taget. Potentiellt kunde man propagera för något slags arbete för en synkronisering naturligtvis, varför inte?”

Jag förespråkar ingen sådan synkronisering, bl.a. av det uppenbara skälet att vi inte har någon klassisk musik i betydelsen musik från den klassiska antiken, jämförbar med den antika litteraturen och konsten/arkitekturen som varit normerande för flera senare epoker. Jag säger bara att begreppets märklighet framgår tydligt inte minst om man beaktar att man, trots att till skillnad från vad som är förhållandet när det gäller musiken en i den beskrivna meningen klassisk litteratur och konst/arkitektur är grundläggande för litteraturen och konsten/arkitekturen i västerlandet, man på dessa områden inte använder termerna “klassisk litteratur” och “klassisk konst/arkitektur” på motsvarande totalt urskillningslösa sätt som samlingsbeteckning även för allt annat än klassiska verk, i betydelsen “klassicistiska”.

“Till argumentet – jag är alltså den som nämns som ‘en av dem’ (musiker) som nyligen kommit med argument, att notation spelar en avgörande roll för definitionen av att en viss musik är (bör definieras som) hörande till gruppen ‘klassisk’ – vill jag tillägga följande: Det som kallas kontrapunkt, alltså stämflätning, är endast möjlig att genomföra i noterad musik. Just denna aspekt av klassisk musik skiljer den helt från alla andra kända former av musik i alla hörn av världen och alla epoker. I den mån populärmusik använder sig av kontrapunktik, är arbetssättet helt enkelt taget från den klassiska musiken.”

Kontrapunkt kräver alltid, undantagslöst, notation? Jag förstår inte detta. Men även om det skulle vara så kan jag inte se att det är tillräckligt som argument för begreppet “klassisk musik”, d.v.s. som förklarande nödvändigheten av ett specifikt, unikt fenomen, notationen, som gemensamt för hela den ofantliga mängd olika musikformer som innefattas i begreppet och som därför motiverar användningen av detta begrepp. Många av dessa former är ju inte kontrapunktiska och kräver inte principiellt notation, i enlighet med min argumentation i inlägget Om notation.

“Att klassisk musik kan innehålla improvisatoriska inslag förändrar inte det som sägs ovan om kontrapunktik.”

Nej, men det är heller inte relevant för och stärker inte argumentet för begreppet “klassisk musik”. Och uppdelningen mellan kontrapunktik och improvisation är inte uttömmande: mitt argument var att notation inte är ett tillräckligt gemensamt fenomen för att motivera begreppet, bl.a. därför att notation inte är principiellt nödvändig ens för den helt dominerande icke-improviserade musik som faller under det. Och jag är alltså inte ens övertygad om att detta gäller all kontrapunktik.

“Det är förstås riktigt att alla andra begrepp som används synonymt, konstmusik till exempel, också är missvisande. Men det kan vi inte göra mycket åt. Det är heller ingen mening med att föreslå att begreppet ‘klassisk musik’ överges. Eftersom det inte kan ersättas med något bättre kan det helt enkelt inte överges.”

Det här är själva den av mig oförstådda kärnan i denna argumentation. Varför skulle det förhållandet att man inte kan ersätta begreppet med något bättre göra att man inte kan överge det? Det går väl alldeles utmärkt? Det behövs ingen samlingsbeteckning.

“Däremot är det förstås bra varje gång någon preciserar sig kring klassisk musik genom att använda termen ‘klassisk’ eller ‘klassiker’ på vanligt sätt, som när man talar om en bok som är en ‘klassiker’. I dessa fall får man väl helt enkelt förklara för läsaren att det är just det man gör vi det tillfället.”

Jag vill förstås här gå längre, och säga att man absolut måste precisera att, när man menar detta, det är detta man menar. Vad jag hävdat är att man bara får mena två saker när man använder begreppet “klassisk musik”: att det är fråga om klassiker i den mening du här tar fasta på, eller “klassicistisk” musik av den typ vi avser när vi tallar om Wienklassicism.

För säkerhets skull upprepar jag ännu en gång att jag argumenterar mot begreppet “klassisk musik” enbart utifrån ett engagemang för den på detta sätt beskrivna musiken, av omsorg om den, som del av ett försvar för den och för allt det som kommit att höra till den, såsom notationen. Begreppet är kitschigt och gör inte musiken rättvisa. Det måste ha skapats av personer vars förtrogenhet med den var högst begränsad.

Bryan Ferry: I Thought

From his album Frantic (2002).

Wilhelmina Fundin

Fundin

Rosa Ponselle: O Nume tutelar

1926

Journey: Look into the Future

From their album Look into the Future (1976).

Sena Jurinac: Porgi amor

1955

King Crimson: Trio

From their album Starless and Bible Black (1974).

Mer om begreppet “klassisk musik”

Kommentatorn “Ogill” bidrar med synpunkter på mitt inlägg Begreppet “klassisk musik”, som förtjänar att lyftas fram i ett särskilt inlägg. Jag svarar här i “forumformatet” och delar upp kommentaren i flera delar.

“Du underkänner benämningen, och du underkänner begreppet, om jag inte missförstått.”

Ja. Benämningen och begreppet är ju inte helt åtskilda. Begreppets definition antyds av benämningen, eller termen. Dess avsedda omfång är problematiskt, och den definierande termen är, givet detta omfång, missvisande.

“Jag delar din uppfattning att benämningen är olycklig, även om jag aldrig tänkt så grundligt i frågan och utrett den så förnämligt. I min ungdom retade jag mig på den, fram till den punkt då jag ur någon källa insöp den alternativa benämningen ‘västerländsk konstmusik’, vilken jag slog mig till ro med (utan att för den skull någonsin använda den). Detta var på den tiden då min auktoritetstro ännu i vissa avseenden var stark.”

Tack för vänliga ord. Här inställer sig två frågor. För det första: är “västerländsk konstmusik” inte ett alltför vagt begrepp, givet det avsedda begreppsomfånget? “Klassisk musik” är inte i sig en vag term; jag godtog den ju i två distinkta betydelser, skilda från den vanliga som jag vänder mig mot, som båda är innehållsligt långt mer begränsade. För det andra: är all musik som faller utanför omfånget icke-konstmusik?

“Vad beträffar begreppets olämplighet, skulle jag vilja ställa en motfråga. Begreppet må vara illa definierat; kanske finns inte någon kategori musik som svarar mot bruket av den erkänt dåliga benämningen ‘klassisk musik’.”

Jag är glad att du, i föregående citat, säger att du spontant retade dig på benämningen. Här säger du rentav att den är “erkänt” dålig. Men är det verkligen så? Anledningen till att jag tog upp den är att jag tvärtom uppfattar att ingen ifrågasätter den, att dess ställning som accepterad och vedertagen bara mer och mer konsolideras. Responsen även från “klassiska musiker” har, som framgick i det första inlägget såväl som i inlägget Om notation, hittills enbart gått ut på att försvara den.

Ja, begreppet är illa definierat. Däremot måste det väl sägas finnas en kategori musik som svarar mot bruket, d.v.s. det är inte så att folk inte (ungefärligen) vet vad de menar med benämningen. Problemet är att de inte borde benämna det de avser på det sätt de gör, eller att de inte borde mena det de menar med benämningen. Språkbruket förgrovar den musikaliska förståelsen.

“Men menar du att det i verkligheten ofta är oklart vad som åsyftas med ‘klassisk musik’? Om någon för dig obekant person säger sig föredra (eller för den delen illa fördra) ‘klassisk musik’, sållas då inte uppemot 90% av ‘utbudet’ bort? Ovisshet kvarstår, och jag framstår väl nu som okunnig inför den ‘klassiska’ musikens mångfald och rikedom, men jag menar ändå att personen lyckats säga mycket med få ord. Jag tror också, utan att kunna bevisa det, att slumpmässigt utvalda svenskar skulle uppvisa en mycket stor överensstämmelse i vad för musikaliska uttryck de skulle kategorisera som ‘klassisk musik’ och inte.”

Nej, det är alltså inte detta jag menar. Det är förvisso klart vad som åsyftas, den som använder termen lyckas säga mycket med få – närmare bestämt två – ord, överensstämmelsen i vad som kategoriseras på detta sätt är mycket stor.

“Och att samma ord för olika människor refererar till samma yttre ting är en god utgångspunkt för kommunikation. Häri ligger min huvudsakliga invändning mot ditt underkännande av begreppet ‘klassisk musik’. Eftersom du inte anser dig kunna definiera begreppet menar du att man ska avstå ifrån det, trots att det (som jag tror) tjänar mänskligheten väl. Det är bakvänt.”

Nej, det är inte därför att jag inte anser mig kunna definiera begreppet som jag menar att man ska avstå från det. Jag menar att man ska avstå från det för att, med undantag för de andra definitioner jag angav men som alltså inte är de vanliga, klassicistisk musik respektive, s.a.s., musikaliska klassiker, användningen och dess åtminstone implicita definition är missvisande, ja felaktig. Det den som använder termen lyckas säga med få ord, och som användarna överensstämmer i att mena med dem, är problematiskt. Vad jag inte förstår är vad det är som är så viktigt att kommunicera i just detta avsedda, amorfa begreppsomfång, medels det för den givna terman onaturligt utvidgade innehållet?

“Jag tror inte heller att det vore alldeles utsiktslöst att försöka närma sig en definition av begreppet, även om jag inte finner behovet trängande.”

Det tror faktiskt jag. Begreppet kan korrekt definieras på de sätt jag angivit, d.v.s. de andra begrepp jag angivit kan korrekt benämnas med den term vi diskuterar. Men genom den kvarhållna termen är begreppet redan definierat i sådan utsträckning att det inte kan ytterligare definieras på ett sätt som på meningsfullt sätt tillåter den aktuella omfattningen. Mer lovande vore att försöka finna en ny term för den senare, om det verkligen är kommunikativt nödvändigt.

“Det skulle exempelvis kunna vara knutet till klangbilden (‘soundet’), vilken i sin tur bottnar i bruket av vissa ‘klassiska’ instrument, och i någon mån hur man brukar dem.”

Är det verkligen så? Som sagt, gregoriansk sång, Palestrina, Bach, Wienklassicismen, sene Beethoven, Wagner, pop-operett, atonal modernism – allt kallas “klassisk musik”. Finns tillräcklig enhetlighet i klangbilden, instrumenten, hur man brukar instrumenten?

“Det har liten betydelse hur välkomponerade Genesis’ tidiga alster är: ingenting framfört med elgitarr torde någonsin komma att räknas som ‘klassisk musik’, även om den är klassisk, eller borde anses klassisk, i andra bemärkelser.”

Ja, problemet löses ju knappast genom att man till den aktuella kategorin lägger Genesis’ tidiga alster, och därmed gör den ännu mer amorf.

“Men hur blir det då när en symfoniorkester framför The Final Countdown eller en stråkkvartett Smells Like Teen Spirit? Min okvalificerade gissning är att den man-på-gatan som till äventyrs inte känner till låtarna, betraktar dem som ‘klassisk musik’, medan den som känner till dem betraktar dem som rock eller pop. I detta tankeexperiment föreligger alltså en risk för missförstånd.”

Intressant, vet inte riktigt vad jag ska säga om detta. Om du har rätt bekräftar det väl, på sitt sätt, att uppfattningen om vad som är klassisk musik är oerhört vag? Frågan är väl dock om du har rätt om just dessa låtar. Det vore kanske mer sannolikt om exemplet var Genesis’ tidiga alster, som också framförts av symfoniorkester?

“Allt detta sagt med det förbehållet att jag inte gör anspråk på sann överblick över den mångfald av musik som brukar falla under begreppet ‘klassisk musik’. Jag har måhända heller inte utforskat de genremässiga vindlingar vari gömmer sig de anomalier som spjärnar emot en enhetlig kategorisering eller sticker hål på den genom att öppna mot andra slags musik. Men om jag är en ytlig betraktare, är jag måhända åtminstone väl rustad att kommunicera med andra ytliga betraktare.”

Bra formulerat: “de genremässiga vindlingar vari gömmer sig de anomalier som spjärnar emot en enhetlig kategorisering eller sticker hål på den genom att öppna mot andra slags musik”. Det är just detta jag menar. Förutom att jag, på ett mer elementärt plan, menar att redan de ovan, och i det första inlägget, angivna olikheterna mellan den “klassiska” musikens mest centrala former spjärnar emot en enhetlig kategorisering.

“Kanske är det i själva verket den ytliga betraktelsen du vill angripa? Det gör du antagligen helt rätt i.”

Ja, det är ett sätt att beskriva det. Den svepande, kitsch-artade benämningen är ytlig. Däremot krävs det, vågar jag påstå, ingen särskilt djup analys för att konstatera detta.

“Tack i alla fall för ett tankeväckande och precis lagom provocerande inlägg!”

Tack själv för utmärkt kommentar!

Händel

Händel

Le Orme: All’infuori del tempo

Live 2005. From their album Felona e Sorona (1973).

Jethro Tull: Minstrel in the Gallery

Live at the Olympia, Paris, 1975. From their album Minstrel in the Gallery (1975).

Pergolesi: Stabat Mater

Mirella Freni, Teresa Berganza, solisti dell’Orchestra “Scarlatti” di Napoli, Ettore Gracis, 1972

Dietrich Fischer-Dieskau: Dall’ondoso periglio…Aure, deh, per pietà

1960


Categories

Musae

Recent Comments

Kristo Ivanov on Ryszard Legutko: The Demon in…
Jan Olof Bengtsson on Hegel och panteismen
Engelbrekt on Alice Teodorescu
Jan Olof Bengtsson on The Mythology Discussion
Krishna Kshetra Swam… on The Mythology Discussion
Tyrgils Saxlund on Hegel och van der Heeg
Jan Olof Bengtsson on Dylan och akademien
Jan Olof Bengtsson on Om förintelseförnekelse
Jan Olof Bengtsson on Om förintelseförnekelse
Non serviam! on Om förintelseförnekelse
Jan Olof Bengtsson on Dharma Pravartaka Acharya…
Andreas Bragd on Dharma Pravartaka Acharya…
Johan on Dharma Pravartaka Acharya…
Jan Olof Bengtsson on Dharma Pravartaka Acharya…
mirotanien on Dharma Pravartaka Acharya…

Archives

All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi