Archive for the 'Music' Category

10cc: Wall Street Shuffle

Live 1974. From their album Sheet Music (1974).

Audience: The House on the Hill

The title track of their 1971 album.

Bryan Ferry sings Aznavour’s “She”

Live at the opening of the Cannes film festival in 2009, with Aznavour singing along in the audience. They recorded a version of this song together for Aznavour’s album Duos the year before.

Andrea Schroeder: Helden

2014

Lucia Popp: Una donna a quindici anni

1971

Metro: Jade

From their album Metro (1977).

Gaetano Donizetti

Donizetti

Roxy Music: A Song for Europe

Live in London, 2001. From the album Stranded (1973).

Elisabeth Schwarzkopf: Zeffiretti lusinghieri

1952

France Gall: Si, maman si

Live 1977

Bryan Ferry: The Right Stuff

From his album Bête Noire (1987).

John Cale: The Endless Plain of Fortune

From his album Paris 1919 (1973).

Om opera

Hittills har jag inte skrivit något om opera här utan främst använt denna genre för att lätta upp vad vissa ser som det ibland “tunga” innehåll som annars genom många av mina texter skulle ensidigt dominera.

Operagenren, operan som form, är i sig eminent lämpad för vad Matthew Arnold kallade “high seriousness”, och det faktum att den sedan länge betraktats som ett huvudsakligt uttryck för den europeiska högkulturen är av största betydelse. Operaföreställningens och operabesökets ritualisering i enlighet med 1800-talets upphöjande av konsten till den position religionen tidigare intog, de typiska byggnaderna vid centrala torg i hela den av europeisk kultur influerade världens städer o.s.v. – allt detta gör ofta operan till en symbol för den europeiska kulturtraditionen. Och utan tvekan har många verk skapats som motsvarar genrens formella potential.

Mina operaposter bör kunna ses som användande dessa dimensioner av operan och dess förståelse i den helhetliga estetik som är en del av mitt anspråkslösa budskap. Samtidigt är operan historiskt, inklusive mycket av opera seria, en huvudsakligen lättsam, ofta folklig genre. Många borde kunna hålla med om att mina arior fyller den av mig avsedda lättsamhetens funktion. Om man beaktar att dagens operarepertoar fortfarande helt domineras av de äldre, klassiska verken, kan man kanske säga att operan – återigen huvudsakligen, många undantag finns givetvis – ofta var sin tids pop, som nu, samtidigt som denna repertoar ju vittnar om en bestående popularitet, ofta kommit att i en helt annan utsträckning än vad som historiskt var fallet betraktas som något annat än pop. Det ovan inledningsvis beskrivna helhetliga operafenomenet alltifrån 1800-talet är resultatet av detta – och under förutsättningen av tillräcklig urskillning finns heller ingenting att invända mot detta.

Inte minst i beaktande av de pågående, otroliga reaktionerna från vår tids smaketablissemang på David Weigels nya bok om progressive rock – den recenseras för närvarande i alla de stora tidningarna och magasinen i anglosfären – är man benägen att konstatera att denna nya genre är mindre pop än operan, generellt sett. I synnerhet som många av de mest kända operorna bygger på libretti av relativ tematisk ytlighet och banalitet, och som – ofta på specifikt nytida sätt – överdramatiseras och alltifrån 1700-talets förstadier till romantiken sentimentaliserats i såväl den musikaliska kompositionen som det sceniska framförandet.

Att säga att opera är en populär genre i den här aktuella, mer fullständiga betydelsen, innebär ingen nedvärdering. Det gjorde det inte för Mozart eller Verdi heller. Även i vår tids pop finns en del – om än långtifrån lika mycket – av hög musikalisk och konstnärlig kvalitet.

Skillnaden är kanske främst att vår tids pop hittills, av skäl jag försökt analysera i andra inlägg, på det hela taget saknar en kvalificerad kritik som kan identifiera och förklara vad i den som äger denna kvalitet och varför. En kritik av den typ som bidragit till att etablera den rådande operakanon.

Genesis: Dancing with the Moonlit Knight

From their album Selling England by the Pound (1973).

Rosanna Carteri: Prendi, per me sei libero

1958

Nicolai Gedda: Fra poco a me ricovero

1967

Nouela: The Sound of Silence

2014

Claudio Monteverdi

Bernardo Strozzi

Monteverdi

Maria Callas: D’amor sull’ali rosee

1956

Brian Eno: Everything Merges with the Night

From his album Another Green World (1975).

Banco del Mutuo Soccorso: Traccia II

From their album Io sono nato libero (1973).

Carol Vaness: Porgi amor

1985

Nellie Melba: Pleurez, mes yeux

1910

Kraftwerk: Europe Endless

From their album Trans-Europe Express (1977).

Kontrapunkt, notation och begreppet “klassisk musik”

Den musiker jag nämnde i inlägget Begreppet “klassisk musik” ger sig nu också under signaturen “wilhelmstenhammarberger” in i diskussionen här i bloggen med en rad kommentarer. Jag bemöter här den första i vad jag kallar “forumformatet”, d.v.s. uppdelad i mindre delar.

“Det finns ingen ‘mening’ med en gemensam term för allt från gregorianik till serialism i egentlig mening. Hur termen har uppstått har säkert någon forskat på, men det finns så att säga inget att hitta här ur någon logisk synpunkt. Det är bara så att denna term ‘klassisk’ just nu fungerar som en samlingsbeteckning för musik som, i vid bemärkelse, tillhör den tradition som antyds med de valda tidsmässiga ytterpunkterna.”

Naturligtvis finns åtminstone något att “hitta ur logisk synpunkt”. Termen har just de konnotationer jag nämnde, och det finns uppenbara anledningar till det. Vilken term som helst skulle inte fungera som den samlingsbeteckning man anser sig ha behov av. Det är fråga om ett relativt bestämt begrepp. Problemet är att konnotationerna och definitionerna är otillräckliga ur den logiska synpunkten såväl som ur alla andra synpunkter. Det är svårt att se att musiken med “de valda tidsmässiga ytterpunkterna” utgör en gemensam “tradition”.

“Det är riktigt att det är svårt att se sammanhanget mellan all den musik som ryms inom begreppet ‘klassisk musik’, men frågan är varför det skulle vara ett problem?”

Därför att begreppet är missvisande, kitschigt och smålöjligt.

“Det finns heller inget förbluffande, ur en musikers synpunkt, att termen används som den görs. Termer inom musik, bortsett från väldigt konkreta sådana av typen ‘Tonen A’ eller ‘A-Dur’, är ofta påfallande vaga och återspeglar troligen det faktum att musiker och tonsättare inte söker någon precision i musikaliska termer, de söker precision i musikaliska uttryck: Kompositioner och tolkningar av dessa.”

Det var en märklig jämförelse. Och naturligtvis söker musiker, och i än högre grad musikhistoriker och musikkritiker, precision i sina termer.

“Det enda man egentligen själv kan göra, är att när man tycker det är påkallat, själv lägga in de förtydligande man tycker man behöver. Man kanske resonerar om musik av Mozart, och då kan man påpeka att den är klassicistisk om man behöver det för att kunna jämföra med exempelvis litteratur från samma epok i den mån termen klassicistisk då skulle vara självklar inom litteraturdiskussioner.”

Man kan också helt enkelt undvika att använda termen. Jag förstår helt enkelt inte varför samlingsbeteckningen överhuvudtaget behövs.

“Musikhistoria, konsthistoria och annan historia är helt enkelt inte synkroniserad rent terminologisk. Det kan man verkligen beklaga av många skäl, men någon synkronisering lär inte ske i första taget. Potentiellt kunde man propagera för något slags arbete för en synkronisering naturligtvis, varför inte?”

Jag förespråkar ingen sådan synkronisering, bl.a. av det uppenbara skälet att vi inte har någon klassisk musik i betydelsen musik från den klassiska antiken, jämförbar med den antika litteraturen och konsten/arkitekturen som varit normerande för flera senare epoker. Jag säger bara att begreppets märklighet framgår tydligt inte minst om man beaktar att man, trots att till skillnad från vad som är förhållandet när det gäller musiken en i den beskrivna meningen klassisk litteratur och konst/arkitektur är grundläggande för litteraturen och konsten/arkitekturen i västerlandet, man på dessa områden inte använder termerna “klassisk litteratur” och “klassisk konst/arkitektur” på motsvarande totalt urskillningslösa sätt som samlingsbeteckning även för allt annat än klassiska verk, i betydelsen “klassicistiska”.

“Till argumentet – jag är alltså den som nämns som ‘en av dem’ (musiker) som nyligen kommit med argument, att notation spelar en avgörande roll för definitionen av att en viss musik är (bör definieras som) hörande till gruppen ‘klassisk’ – vill jag tillägga följande: Det som kallas kontrapunkt, alltså stämflätning, är endast möjlig att genomföra i noterad musik. Just denna aspekt av klassisk musik skiljer den helt från alla andra kända former av musik i alla hörn av världen och alla epoker. I den mån populärmusik använder sig av kontrapunktik, är arbetssättet helt enkelt taget från den klassiska musiken.”

Kontrapunkt kräver alltid, undantagslöst, notation? Jag förstår inte detta. Men även om det skulle vara så kan jag inte se att det är tillräckligt som argument för begreppet “klassisk musik”, d.v.s. som förklarande nödvändigheten av ett specifikt, unikt fenomen, notationen, som gemensamt för hela den ofantliga mängd olika musikformer som innefattas i begreppet och som därför motiverar användningen av detta begrepp. Många av dessa former är ju inte kontrapunktiska och kräver inte principiellt notation, i enlighet med min argumentation i inlägget Om notation.

“Att klassisk musik kan innehålla improvisatoriska inslag förändrar inte det som sägs ovan om kontrapunktik.”

Nej, men det är heller inte relevant för och stärker inte argumentet för begreppet “klassisk musik”. Och uppdelningen mellan kontrapunktik och improvisation är inte uttömmande: mitt argument var att notation inte är ett tillräckligt gemensamt fenomen för att motivera begreppet, bl.a. därför att notation inte är principiellt nödvändig ens för den helt dominerande icke-improviserade musik som faller under det. Och jag är alltså inte ens övertygad om att detta gäller all kontrapunktik.

“Det är förstås riktigt att alla andra begrepp som används synonymt, konstmusik till exempel, också är missvisande. Men det kan vi inte göra mycket åt. Det är heller ingen mening med att föreslå att begreppet ‘klassisk musik’ överges. Eftersom det inte kan ersättas med något bättre kan det helt enkelt inte överges.”

Det här är själva den av mig oförstådda kärnan i denna argumentation. Varför skulle det förhållandet att man inte kan ersätta begreppet med något bättre göra att man inte kan överge det? Det går väl alldeles utmärkt? Det behövs ingen samlingsbeteckning.

“Däremot är det förstås bra varje gång någon preciserar sig kring klassisk musik genom att använda termen ‘klassisk’ eller ‘klassiker’ på vanligt sätt, som när man talar om en bok som är en ‘klassiker’. I dessa fall får man väl helt enkelt förklara för läsaren att det är just det man gör vi det tillfället.”

Jag vill förstås här gå längre, och säga att man absolut måste precisera att, när man menar detta, det är detta man menar. Vad jag hävdat är att man bara får mena två saker när man använder begreppet “klassisk musik”: att det är fråga om klassiker i den mening du här tar fasta på, eller “klassicistisk” musik av den typ vi avser när vi tallar om Wienklassicism.

För säkerhets skull upprepar jag ännu en gång att jag argumenterar mot begreppet “klassisk musik” enbart utifrån ett engagemang för den på detta sätt beskrivna musiken, av omsorg om den, som del av ett försvar för den och för allt det som kommit att höra till den, såsom notationen. Begreppet är kitschigt och gör inte musiken rättvisa. Det måste ha skapats av personer vars förtrogenhet med den var högst begränsad.


Categories

Archives

All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi