Archive for the 'Idealism' Category

In Defence of the Personal Idealist Conception of the Finite Self, 2

In Defence of the Personal Idealist Conception of the Finite Self, 1

The more basic and general difference between the personal and impersonal idealist conception of the finite self is the one regarding the interpretation of Kant’s transcendentalism.

While Pringle-Pattison accepts a minimalist version of Kant’s abstract analysis of empirical and transcendental apperception, he turns against the hypostasization of the abstract conditions of knowledge in general thus described – the categories and the unity of consciousness – into a self-existent reality, the “real Knower”, the “One Subject” in all finite minds, a hypostasization that “wipes out the selfhood and independence of the individual” and “deprive[s] both God and man of real existence”. [Notes to be added later.] Personal idealists often accept the transcendental apperception, but as in reality existing in the finite selves only, a logical presupposition, a postulated unity that is not a transpersonal self and not in itself self-conscious. As shaping the experiential awareness of the finite being and continuous with and fading off into empirical consciousness, it is not distinct from this being and does not imply the identity of one finite self with another. It can be all of these things without being in itself a self transcending finite selves; it can be understood independently of the person only as abstractly analysed. Transcendental apperception being at the most the common nature of the consciousness of unity, is not a self qua self in its self-conscious and content-accommodating core, and can therefore constitute neither an identical self of all finite beings nor an absolute self.

When Pringle-Pattison says the finite self is impervious to other selves, that in its character of self it refuses to admit another self within itself, he does not mean to say it is absolutely distinct. He is quite explicit about its sharing content with other selves and about how in this sense it transcends its own boundaries.

Given the impersonal absolutists’ conception of the finite self, what could they possibly mean if they deny that the finite self is impervious to other selves, and therefore that it is pervious? It is a little hard to see how they can claim that finite selves perviate each other. For such perviation implies agency of a kind that it is difficult to identifyi in the impersonalists’ account: there is neither anything that perviates nor even anything that can be perviated. Hence, on this account too, Pringle-Pattison’s statement must in fact be accepted as true. What they seem really to mean is simply that the hypostasization is present in all finite selves and that it is what constitutes them as in principle without boundaries.

While Pringle-Pattison accepts the finite self as the “apex of separation and differentiation”, he empathically denies any absoluteness about this. Apex means simply the highest point. He turns sharply against metaphysical pluralism. As a member of the whole, the finite self is related to and dependent on it in the way the adjectival position can indeed be interpreted as describing. But that selves belong to a common, unitary reality does not imply their merging, their reduction to identity, or the absence of their boundaries. By the finite self as “substantival”, Pringle-Pattison meant only its relative independence within this shared idealist framework.

He did not deny that the experience of one finite self may be continuous with that of another or with that of the infinite self, for selves are certainly not impervious to all the influences of experience, all the “contents of the universe”. We possess an experience more or less in common with others of what is beyond the boundaries of our own subjectivity as such. There is of course no contradiction in speaking of ourselves as impervious in our character of selves and at the same time making claims about what lies outside ourselves thus understood. The self qua self being aware of its boundaries must mean that it can go beyond them in a certain sense, since this is precisely what makes it aware of them. Such as they are, the boundaries are not abolished but confirmed. The distinctiveness is quite as real as the unifying commonality.

Pringle-Pattison accepted the absolute while rejecting the British Hegelians’ definition of it, and their distinctive way of reaching it. In accordance with his view of the finite self’s openness to what is beyond its unsuspendable limits, he conceived of the self’s continuity with God, the finite-infinite nature of man, in terms different from those of the impersonalist absolutists’ hypostasization. His position is closer to those that distinguished from the beginning what I call early personalism from the main current of German and British idealism: the special view of  higher reason in Jacobi’s sense, its idea of the absolute and so forth, understood in such a way as to reinforce the arguments against pantheistic monism’s failure to distinguish between selves – as well as many other things in need of distinguishing.

But inasmuch as Pringle-Pattison would accept that the absolute is a self for which we are at least not impervious in the same sense that we are so to each other, he would have accepted that a continuity does obtain which, although beyond the logical unity of reality as a whole, and, a fortiori, beyond this logical unity as a mere postulate, could still be seen in one aspect as close to the results of the idealist development of Kant, inasmuch as  the idealism of hypostasized apperception and that of reason in the early personalist sense converge with regard to continuity as such or in a general sense.

And impersonal hypostasization is not required in order to understand reality as having on all levels something of a logical structure in the dialectical and substantial sense, and to accept the process of true, systematic thought as one through which finite selves can to some extent lay it bare. Bosanquet’s account of the process of knowledge is correct in that any immediately given perceptual experience is partly abstract in the Hegelian sense. Yet Pringle-Pattison’s objection is legitimate inasmuch as even as for this reason in need of supplementation, it is and indeed must be relatively concrete. That it is not given independently of thought does not mean that it is given without any concreteness. If immediate perceptual content were not concrete at all, it would not be possible for experience to become more Concrete by its being brought by thought into relation with other such content.

Personal idealism’s “realist” or concrete element was originally provided by Jacobi, under Scottish influence, in connection with his analysis of abstraction in Spinoza. Pringle-Pattison’s interpretation of Hegel on this point is but a late restatement with renewed Scottish inspiration. In failing to understand the full Hegelian conception of concreteness, and in its onesided view of thought’s abstractive nature, it goes too far, yet Pringle-Pattison is right about the spurious excogitation in the absence of the Concrete datum, inasmuch as it loses the person as understood by the personal idealists and in this respect inadmissibly blurs the finite and the infinite. His analysis of perception and thought was part of this specific argument.

Clearly, as it progresses, the finite self’s growing experience, as grasped in its logical structure, as knowledge, ideally converges with and approximates the absolute, and the limitations and partiality of the self-enclosedness and perspectivity inseparable from its finitude is reduced. But if its perspectival experience is supported by an experience that is not that of the absolute of hypostasized apperception but of the absolute as defined by the personal idealists, the perspectival finitude itself cannot even in principle be cancelled in this process of larger experiences of the “contents of the universe”. Rather, it is precisely through the proper coordination with the whole that is the concrete universal in the widest sense that it is discovered in its determined uniqueness on this level, i.e. in its status as the apex of separation and differentiation, properly conceived. It thus finds itself as what the partly Crocean philosopher Claes Ryn describes as an intensification of unique individuality at the highest moral, aesthetic, and intellectual level.

The perspectival convergence thus also in itself implies the identification of the very boundaries. Retaining them in the manner of the alternative idealism that is personal idealism does not signify a relapse into scepticism, but is, among other things, a realistic safeguard against epistemic and indeed moral illusions. The personal idealists always insisted against Hegel the Gnostic, and more strongly and on a more consistent philosophical basis than the British impersonalists, that the constitutive differentiation within the very continuity ever precludes the finite self’s exhaustive appropriation of the absolute perspective, or, as some would perhaps prefer to see it, man’s becoming God. And this differentiation has according to them important moral, axiological and indeed existential significations that they perceive to be simply lost in the philosophy of impersonal idealism.

Kunskapen och det absoluta

Under min tid som akademiker debatterade jag kontinuerligt, i paneler vid åtminstone tre konferenser såväl som i ett antal tidskriftsartiklar, förhållandet mellan den personalistiska idealismen och den s.k. absoluta idealismen med Bradley-kännaren och försvararen av Bradleys filosofi, Phillip Ferreira. Utgångspunkten var Ferreiras kritik av Pringle-Pattison, föranledd av min återgivning och diskussion av dennes ståndpunkter i The Worldview of Personalism.

Vid denna tidpunkt hade jag blivit tvungen att ikläda mig rollen av filosof, eftersom det mesta av responsen på min bok kom från filosofer – visserligen historiskt orienterade, filosofihistoriskt kvalificerade filosofer, men dock primärt filosofer. Jag hade skrivit boken som historiker (idé- eller filosofihistoriker) och primärt framfört historiska argument, presenterat en ny- och omskrivning av personalismens historia, men deras intresse för det historiska materialet var huvudsakligen rent filosofiskt. Alltsedan dess har jag därför själv föranletts att försvara den mer eller mindre idealistiska personalismen under 1800-talet i direkt filosofiska termer, i förlängningen av den allmänna sammanfattning av dess väsen och betydelse i olika avseenden som jag dock givit redan i sista kapitlet i boken. På så sätt blev min diskussion framför allt med Ferreira men även med andra idealister och idealism-historiker en partiell fortsättning av den långt tidigare debatten mellan personalistiska och absolutistiska idealister.

Men att så skedde berodde till stor del också på att jag själv också ägde ett såväl historiskt som filosofiskt intresse för 1800-talsidealismen i allmänhet, även den icke-personalistiska, och deltog i lika stor utsträckning på konferenser om den som om personalismen. Jag kunde inte godta Ferreiras förståelse av den ändliga varelsens eller personens väsen och ställning i verklighetens större ordning. Och det var framför allt detta vår diskussion gällde, i direkt förlängning av debatten mellan Pringle-Pattison och Bosanquet. För Ferreira var hans ståndpunkt i denna fråga direkt relaterad till hans allmänna bradleyanska kunskapsteori. Men jag var benägen att bestrida detta samband, och i stället, med blott ett minimum av revision av den senare, kvarhålla, bejaka och ansluta mig till Ferreiras allmänna bradleyanska redogörelse för kunskapens struktur – inklusive dess användning av det absolutas begrepp (som jag i min bok redan visat även i andra avseenden kunde, med vissa modifikationer, kvarhållas av de personalistiska idealisterna).

Ferreiras bradleyanska position i detta avseende framstår för mig som viktig, och jag vill därför här återge och kort kommentera hans egen utmärkta sammanfattning av den, sådan vi finner den i det korta avslutande kapitlet (s. 227-31) i hans bok Bradley and the Structure of Knowledge (State University of New York Press, 1999). Ferreira klargör också att han inte bara skrivit boken för att historiskt uuppvisa subtiliteten och rimligheten i Bradleys position på detta område, utan betonar också sitt syfte att med nyformuleringen och förklaringen av denna position påverka och förändra filosofin i nuet.

Bradley erbjuder nämligen enligt Ferreira ett kunskapsteoretiskt alternativ till den alltför enkla dikotomin mellan objektivism och relativism, av vilken de motsatta positionerna realism and antirealism, “foundationalism and antifoundationalism”, ofta kan ses som en underavdelning.

Bradley har visserligen tolkats både som realist och antirealist, men Ferreira argumenterar plausibelt mot dessa klassifikationer. Bradley är inte realist eftersom tanke och verklighet för honom är “aspects of the same ontological cloth”, även om de inte är reducerbara till varandra och “finite minds” inte i någon betydande utsträckning skapar sin egen verklighet. Och “[w]hatever does exist…must have been (or be) experienced by someone or something at some time or other”. Att Bradley inte är realist visas också av hans förkastande av den förenklade realistiska uppfattningen om vad som senare kallats “bivalence”, “the either-or of truth and falsity”.

Men Bradley är heller inte antirealist, eftersom han inte förnekar att det finns “facts that could make a proposition true or false irrespective of our grasp of them”. Varje omdöme har för Bradley en “real” mening som går utöver den som talaren uppfattar och erkänner, och som han även hänför till den dimension av erfarenheten som, med hans terminologi, ligger bortom vad som är åtkomligt för både tanke och förnimmelse, en meningssfär “in excess of (and forever beyond) what any finite mind can cognitively or perceptually apprehend”: verklig mening är för Bradley “nothing other than the structure of reality itself”, “that which all judgment seeks, but can only partially obtain”.

Här kan man parentetiskt inskjuta att Bradleys och Ferreiras ståndpunkt dels alltid förutsätter detta “finite mind”, men dels också systematiskt försummar att i tillräcklig utsträckning filosofiskt beskriva, uttolka och förklara dess existens’ faktum – en uppgift vars nödvändighet tvärtom den personalistiska idealismen alltifrån början förnimmer som den allra nödvändigaste och som, i det dess utförande påbörjas, i grunden formar deras idealism i en i mycket annan riktning, till en specifik och självständig idealistisk riktning.

Hursomhelst kan alltså, och, menar jag, utan några nödvändiga implikationer för förhållandet mellan dessa olika idealistiska riktningar och med samma giltighet för den personalistiska, Bradleys ståndpunkt mer allmänt formulerat i viss mening ses som ett alternativ till både objektivismen och relativismen. Man skulle kunna säga att den erbjuder en kunskapsteoretisk tredje väg förbi dessa motsatser, till vilka vår tids tänkande i så stor utsträckning förblivit bundet.

Objektivismen, normalt nära förbunden med realismen, förlitar sig på ett icke-inferentiellt erfarenhetsmässigt givet, som uppfattas som en säker grund, omöjlig att betvivla, på vilken övrig kunskap sedan kan byggas upp och kunskapsanspråk legitimeras. Denna “foundationalism” anger också en säker metod eller procedur för den fortsatta systematiska uppbyggnaden och säkra etablerandet av den fortsatta kunskapen utifrån den angivna grunden.

Bradley kan emellertid inte godta någon sådan föregiven grund. Ferreira menar sig i sin bok ha visat hur, för Bradley, “if it were the case that such certain foundations existed (at least as they are described by the foundationalists) these ‘basic truths’ could not do the work that is required of them.” Här står vi visserligen inför en av de skillnader mellan den absoluta (och mer långtgående hegelianska) idealismen å ena sidan och den personalistiska idealismen å den andra som jag debatterade med Ferreira. För exempelvis Pringle-Pattison finns utan tvekan ett icke-inferentiellt erfarenhetsmässigt givet som är av betydelse för kunskapsprocessen. Mitt förslag är att kritiken inte rimligen kan gälla detta, utan att tonvikten i stället måste ligga på att detta givna, som “basic truth”, inte endast i sig, som sådant, och, som Ferreira säger, som “isolated”, kan fylla den funktion “foundationalismen” vill tillskriva det. Ferreiras formulering “as they are described by the foundationalists” är också viktig i detta sammanhang: det är både användningen och själva förståelsen av detta givna som bör anses skilja den objektivistisk-realistisk-foundationalistiska positionen från Bradleys, eller möjligen en något modifierad bradleyansk och mer allmänt idealistisk.

Inte heller kan Bradley acceptera tilltron till en entydig metod eller procedur, “an invariable algorithm by which certainty may be achieved. In his philosophy there just are no clearly defined paths. The road to knowledge is onw which, as Bradley puts it, is ‘clearly experimental’; and any effort to rigidly prescribe this experimental approach is doomed to failure.” Här återförs vi väl också snabbt till den erfarenhetsorienterade karaktären hos Bradleys idealism. Det är s.a.s. inte den icke-inferentiella givenheten som sådan som är problematisk, utan den filosofiska förståelsen och användningen av den i det större epistemologiska sammanhanget och dess nödvändiga, dialektiskt tankemässiga utveckling.

Relativismen, å andra sidan, ofta förbunden med icke-realismen, är lika uppenbart ohållbar för Bradley. Relativismen förnekar både den givna grunden (“antifoundationalism”) och metoden, men drar också ytterst slutsatsen att “whatever knowledge we possess is utterly defeasible and completely provisional. Knowledge…is determined solely by its cultural conditions and can in no way be understood as providing any sort of universal and necessary truth.” Det är en slutsats som Bradley inte kan dela: någon pragmatismens lösning följer för honom på intet sätt som nödvändig. För “[e]ven though Bradley is the first to admit that all our knowledge is culturally and historically conditioned, he asks that we reexamine what such conditioning means. For Bradley, a correct understanding of the historical consciousness entails that we see it as supported by the whole. But this is precisely what contemporary pragmatic-relativism has missed.”

Här kommer vi nu in på Ferreiras sammanfattande formuleringar om Bradleys eget distinkta alternativ och dess betydelse i det filosofiska nuet, formuleringar som förtjänar att återges in extenso. “Mired in a subjectivism from which it cannot escape”, skriver Ferreira,

“contemporary relativism believes that the fact that we are conditioned by our historical context means that we are stuck there. It has failed to grasp the deeper conception of history that sees that truly to be ‘in the present’ entails that we simultaneously be ‘at one with our past’. Or put differently, it has not seen that any understanding of the ‘now’ constitutes an understanding of ‘then’; and that a grasp of the ‘temporal’ demands a co-originating apprehension of the ‘eternal’. Of course, from the perspective developed in these pages, if we have understood what it means to be a human being living in the twentieth century, we have at the same time grasped what is common to all human forms of life; and this because the particular can only be known relative to the universal, the part to the whole. But for the modern relativist who can conceive of history only as the brute unfolding of some mere material universe such claims must remain unmeaning.”

Exakt hur och varför enligt Bradley förståelsen av nuet involverar förståelsen av dået, varför uppfattningen av det temporala kräver uppfattningen av det eviga, och varför det partikulära kan greppas endast i relation till det universella, delen endast i relation till helheten, på sådant sätt att vi samtidigt uppfattar det universella genom det partikulära, är vad Ferreira i detalj har förklarat i bokens tidigare kapitel. Det är här lätt att den koppling som bör göras till Leanders och Ryns värdecentrerade historicism och dess partiella användning av Croces modifierade hegelianism – en riktning som i vissa avseenden också kompletterar Bradley.

Men å andra sidan kompletterar och modifierar Bradley också den värdecentrerade historicismen genom sitt kvarhållande – med inte bara den övriga absoluta idealismen i den mening denna term idag används av filosofihistorikerna, utan även med flera tongivande företrädare för den alternativa, proto-personalistiska riktningen av idealismen under 1800-talet, av det absolutas begrepp. Ferreira skriver:

“The central claim of Bradley’s philosophy can be summed up in the phrase ‘the truth is the whole’. And when this is understood so too is the claim that ‘the relative presupposes and demands the Absolute’ – even if that Absolute must remain incapable of being fully and explicitly formulated in human knowledge. But to say that we cannot grasp the Absolute fully is not to say that we cannot grasp it at all. And here the importance of Bradley’s doctrine of degrees of truth – his notion that our knowing penetration of the whole can be more or less adequate because more or less complete – shows its importance.”

Att återigen orsakerna till att det absoluta aldrig kan fullt och explicit formuleras i den mänskliga kunskapen, ja den förståelse av den mänskliga kunskapen som sådan och dess subjekt som denna korrekta uppfattning förutsätter, inte adekvat tematiseras utan är något som bara tas för givet, behöver här blott påpekas men inte närmare ingås på, eftersom mitt syfte här bara är att bejaka den tredje kunskapsteoretiska väg Ferreira beskriver som både riktig i sig och förenlig med den personalistiska idealismen. Att existensen av “finite minds”, deras väsen, och de kunskapsteoretiska och övriga konsekvenserna av deras existens och väsen aldrig adekvat behandlas är ju av mindre betydelse så länge som allt detta ändå i tillräcklig utsträckning förutsätts som självklart.

Det är, fortsätter Ferreira, bara på basis av förståelsen av den gradvisa uppfattningen av det som nödvändigt förutsatta absoluta som “either the ideas of truth and falsity or of value can arise”. Och “[n]ot only for Bradley is any truth valuable as a truth insofar as it embraces the whole, but the truest truths are those that bring to us an understanding of value”: Bradley ser

“the ‘mere fact’ as a rather low-level abstraction; and any ‘truths’ in which such facts appear (the strictly categorical judgment) are among the flimsiest and most easily falsified…our facts become much truer and more stable as they incorporate themselves into broader and more expansive systems. But with increased systematic insight come the notions of higher and lower, and better and worse. Thus we find that as our breadth of vision expands, the criteria of coherence and comprehensiveness begin to assign the various contents of our experience to their proper hierarchical space. We can then begin to say that ‘x is truer than y‘, ‘p is more beautiful than q‘, ‘and ‘a is more morally correct than b‘.”

Vad som här kallas “the mere fact” är det ovan nämnda erfarenhetsmässigt icke-inferentiellt givna, och formuleringen “a rather low-level abstraction” bekräftar återigen självklarheten att detta inte helt enkelt kan förnekas. Men den hegelianska beteckningen abstraktion här kan också lätt missförstås: vad som avses är bara den icke-medierade “isoleringen”, avskildheten, dragenheten bort från inkorporeringen i de bredare och mer expansiva systemen, som allena leder också till större konkretion. Bokens huvudtema är hur denna inkorporering, d.v.s. den större kunskapsprocessen, enligt Bradley i själva verket går till; Bradley beskriver det delvis i andra termer än Hegels dialektiska utveckling, men båda tillhandahåller, med rätt tolkning, giltiga versioner av en mer allmän idealistisk förståelse. Vad den personalistiska idealismen här insisterar på är dock alltså att den icke-inferentiella givenheten, och den faktiska om än rudimentära och s.a.s. preliminära konkretionen i denna givenhet, i princip aldrig kan förnekas, att även den självklart har och måste ha en betydelse för kunskapsprocessen. Att erfarenheten av det även som ännu-icke-införlivat i denna process sådan den förstås av Bradley alltid redan också är bestämd och betingad av andra “subjektiva” faktorer motsäger inte att den även som sådan äger den minimala men ändå betydelsefulla initiala konkretion som det här allena är fråga om. Och erkännandet av denna givna konkretion motsäger givetvis heller på intet sätt nödvändigheten av dess systematiska införlivande i den större kunskapsprocessen, oavsett om vi sedan mer exakt uppfattar detta senare på Hegels, Bradleys, Croces eller den värdecenterade historicismens sätt. Det illustrarar bara att Bradleys och Ferreiras och för den delen redan Hegels eget sätt att formulera sig om detta givna ibland är överdrivet tillspetsat, över gränsen till det missvisande och vilseledande.

Ferreira avslutar med ett längre citat från näst sista stycket i Appearance and Reality:

“The positive relation of every appearance as an adjective to Reality, and the presence of Reality among its appearances in different degrees and with diverse values – this double truth we have found to be the centre of philosophy. It is because the Absolute is no sundered abstraction but has a positive character, it is because this Absolute itself is positively present in all appearance, that appearances themselves can possess true differences of value. And, apart from this foundation, in the end we are left without a solid criterion of worth or of truth or reality. This conclusion – the necessity on one side for a standard, and the impossibility of reaching it without a positive knowledge of the Absolute – I would venture to press upon any intelligent worshipper of the Unknown.”

På detta sätt undviker Bradleys idealism relativismen, antirealismen och “antifoundationalismen” o.s.v. utan att hamna i den vanliga förhastde, realistiska och “foundationalistiska” objektivismen. Det är denna typ av idealism som under hela 1900-talet förblivit fatalt missförstådd eller helt enkelt oförstådd i de dominerande filosofiska riktningarna, och som det därför nu gäller att, med Ferreira, åter försöka lyfta fram och förklara – Ferreira tydliggör hursomhelst på utmärkt sätt varför en ny tillägnelse och ett återinförlivande av dessa den bradleyanska idealismens sanningar är så viktigt:

“Bradley’s point is, I believe, the simple one that unless we have access to reality and unless that reality that we access has a determinate structure that is capable of manifesting itself in our knowledge, then every claim we make about value – every assertion about right and wrong, the beautiful and the ugly, and truth and falsehood – is worthless. And I raise this issue because it has been the tendency of twentieth-century philosophy to reject just that point upon which Bradley is here insisting. We have been told time and time again by contemporary philosophy that either we have no access to the real or – if we do have access – we shall find no actual, no universal value there. However, the question I would like to leave with the reader is simply this: At what cost has the denial of such a universal criterion been made?”

Det enda jag här skulle vilja tillägga är att det för den önskvärda nytillägnelsen av idealismen sannolikt kan underlätta i rent pedagogiskt avseende, vid kopplingen till och dialogen med vår tids filosofi, att komplettera och modifiera den absoluta idealismen i de termer som den personalistiska idealismen tidigt uppfattade var nödvändiga, att kvarhålla men delvis omformulera de här diskuterade insikterna inom ramen för denna alternativa idealism. Att det förhåller sig så beror inte bara på rent intrinsikala överväganden rörande sanningen och hållbarheten hos dessa olika idealiska riktningars positioner som sådana, utan också på det faktum att den personalistiska idealismen är så mycket mer närstående och lättare förenlig med väsentliga sanningar i en av 1900-talets centrala strömningar, nämligen den fenomenologiska. Att även denna närhet och förenlighet i beklaglig utsträckning förblivit okänd och outforskad är också det ett förhållande som nu måste ändras.

Axel Nyblaeus


K. Reinhold Geijer

Geijer, Karl Reinhold, f. 23 april 1849 i Nyed (Värml.), d. 27 mars 1922 i Uppsala. Föräldrar: bruksägaren Christoffer Wilhelm G o. Justina Maria Augusta Wennérus. Studentex. vid Karlstads h. a. l. vt 66, inskr. vid UU 28 jan. 67, FK 14 dec. 71, disp. 21 maj 72, FD 31 maj s. å., doc. i praktisk filosofi vid UU 28 dec 76, vid LU 7 maj 80, förest. för teoretiska provårskursen vid Lunds h. a. l. ht 80-vt 88, prof. i teoretisk filosofi vid UU 6 juli 88-1 juni 14, ordf. i styr. för Uppsala läns folkhögskola 91-96…

GeijerReinhold G studerade först romanska språk och disputerade 1872 på ett ämne ur äldre fransk litteraturhistoria. Han ägnade sig därefter åt filosofiska studier och blev 1876 docent i praktisk filosofi vid Uppsala universitet efter att offentligt och framgångsrikt ha försvarat en venia legendi-avhandling om förutsättningarna för en praktisk filosofi inom den leibnizska metafysikens ram. 1880 blev han docent i samma ämne vid Lunds universitet. Efter en dramatiskt spännande befordringsstrid med Pontus Wikner, då prof. i Kristiania, och Uppsaladocenten E. O. Burman som farligaste medtävlare, utnämndes han 1888 till Sigurd Ribbings efterträdare som prof. i teoretisk filosofi vid Uppsala universitet.

Aktstyckena i denna befordringsstrid, ej minst G:s egna gransknings- och besvärsskrifter kastar ett smickrande ljus över hans filosofiska forskartyp och forskargärning både som filosofihistoriker och kritiker. Under studier i Göttingen 1879 och 1880 hade han trätt i beröring med Hermann Lotze och dennes närmaste efterträdare, den ej minst som psykolog framstående G. E. Muller. G räknade sig till Lotzes “varmaste beundrare” (jfr G:s genmäle, Humanistiska sektionen contra den sakk. nämden…, 1887, s. 40, 45), trots sin mot dennes rums- och tidsläror övade kritik. Kring honom kom i fortsättningen hans viktigaste arbeten att kretsa. Genom att i ett av dem påvisa samt på behörigt sätt utfylla en “lucka” i Lotzes teori för de s.k. lokaltecknen (såsom de för vår rumsåskådning närmast grundläggande förutsättningarna) vann G stort bifall bland sv. såväl som utländska fackmän. Denna insats visade honom tillika väl förtrogen med samtidens psykologiska och psykofysiologiska forskning. Han kom också senare att verka som en kraftfull pionjär såväl för psykologins som för pedagogikens studium i vårt land. Enligt G borde psykologin behandlas “närmast såsom en erfarenhetsvetenskap”. För en idealistisk filosofi besitter den såsom sådan “en alldeles omätligt stor propedeutisk betydelse”, då den verksamt förbereder “den analytiska regress, som i sin fortgång leder eller skall leda till rent spekulativa…principer för världsförklaringen”. Gentemot Harald Höffding hävdar han därför (i Underdåniga besvär öfver det större akad. konsist:s förslag…, 1888, s. 54) den enligt Lotze såväl som enligt honom själv “icke blott ur religiös och religionsfilosofisk synpunkt oumbärliga, utan redan för allt slags positiv metafysik lika grundväsentliga tanken om…ett i och för sig existerande i allra eminentaste mening absolut och oändligt väsen såsom all (relativ och ändlig) verklighets yttersta grund”. Trots sin stegrade, mer tidsenliga uppskattning av den empiriska forskningens landvinningar innebär detta, att G fasthåller vid ett kämstycke i den boströmianism, han i Uppsala hade insupit hos Sigurd Ribbing och C. Y. Sahlin och i Lund kunnat befästa under tankeutbyten med Axel Nyblæus och P. J. H. Leander.

Som vetenskaplig skriftställare uppställde G och motsvarade själv höga krav på åskådlig konkretion och klarhet. Han fordrade innehåll i tänkandet. Han var även angelägen om att vinna och behålla personliga kontakter med utländska tänkare och tankeströmningar och var en flitig besökare av internationella fackkongresser. Sitt intresse för den högre allmänbildningen betygade G bl. a. genom att 1882-00 utge och redigera Ny svensk tidskrift.

Alf Nyman i Svenskt biografiskt lexikon

Europeisk idealism

Det är viktigt att förstå att den “moderna” idealismen inte bara var ett tyskt fenomen, utan att den var utbredd och tidvis dominerande i hela Europa.

De olika franska idealistiska riktningarna, genom hela 1800-talet och in på 1900-talet, har länge varit förbisedda och väntar såvitt jag förstår på mer allmän filosofihistorisk återupptäckt och återupprättelse. I Italien är kontinuiteten bättre: där var intresset för de transalpinska idealistiska impulserna alltifrån början oerhört. Man utmärkte sig inte minst genom den rika sekundärlitteraturen, men ledande tänkare var också idealister, och de tre stora italienska 1900-talstänkarna, Croce, Gentile och Evola, var alla på avgörande sätt, om än i olika avseenden, formade av idealismen. Den svenska idealismen behöver jag inte nämna här, utan bara påminna om att idealismen också var rikt representerad i övriga Norden.

Det viktigaste och mest signifikativa som behöver framhållas och betonas är emellertid den mycket betydande brittiska idealistiska strömningen, tidigare ofta ensidigt benämnd “anglo-hegelianismen”. Ansatser till den hade funnits alltsedan Coleridge och den tidiga introduktionen av Kant och Hegel, men den blev dominerande när den genom T. H. Green fick fäste i Oxford. Det kan ha haft viss betydelse att Oxford ligger på maximalt avstånd från alla kuster: de gamla, mer typiska, thalassiska brittiska tankeströmningarna kunde där under en längre tid ersättas av den naturligt kontinentalanknytande idealismen.

Balliol College blev under andra hälften av 1800-talet ett centrum för idealismen, som genom de där utbildade imperieadministratörerna spred sig i alla kolonierna, där den i flera fall erhöll en självständig utgestaltning. Inte minst viktigt är att den ömsesidiga påverkan som i Indien ägde rum med den Vedantistiska traditionen, och därigenom senare även i Storbritannien och inte minst Oxford, där resultaten av den i imperiets hägn räddade, återupprättade och utforskade traditionen från 1886 kom att samlas av Indian Institute och dess bibliotek. Medvetenheten om dessa sammanhang har förhoppningsvis överförts också till det nya Oxford Centre for Hindu Studies, som tillkom under min tid vid universitetet; i dess hittills blygsamma bibliotek finns redan verk från tidigt 1900-tal om indiskt tänkande av åtminstone en brittisk, i Indien verksam filosof.

Den idealistiska traditionen i Oxford fortsattes av Edward Caird, Bernard Bosanquet och Francis Herbert Bradley. Den distinkt personalistiska varianten av idealismen kom i Storbritannien att representeras främst av Andrew Seth Pringle-Pattison. Många andra betydande namn i den brittiska idealismen kunde nämnas, och alla behandlas i William Manders utmärkta British Idealism: A History. Detta verk är ett av många resultat av den renässans för forskningen om den brittiska idealismen som ägt rum under de senaste årtiondena, och som utöver det rent filosofihistoriska intresset i allt större utsträckning också präglats av ett aktuellt filosofiskt intresse, d.v.s. av det korrekta urskiljandet av idealismens bestående relevans.

Inte minst är det den brittiska idealismens etik och sociala och politiska filosofi, motsvarigheten till den för dagens socialkonservatism relevanta tyska idealistiska och historicistiska socialfilosofiska och nationalekonomiska skolan, som stått i centrum för denna förnyade forskning. Alltifrån Green stod naturligt nog kritiken av den inhemska thalassiska dominansen i centrum, den klassiska liberalismen, utilitarismen o.s.v., men de logiska, epistemologiska, metafysiska och estetiska frågorna förbisågs för den skull ingalunda, och så sker inte heller hos dagens forskare.

Även den amerikanska idealismen uppmärksammas ofta av samma krets av forskare. Josiah Royce var väl den som kom närmast den europeiska idealismen, och Borden Parker Bowne fortsätter direkt den europeiska personalistisk-idealistiska riktningen. En tidig hegeliansk skola fanns i St Louis. Fastän de idealistiska filosoferna senare oftast förblir i Boston, eller vid Harvard, hotar den amerikanska idealismen nästan redan från början att flyta ut i den för Amerika mer karaktäristiska pragmatismens utmarker, bort från det europeiska ursprunget och det europeiska centrum. Men det är signifikativt för förståelsen av vad Amerika djupast sett är att denna filosofi dock fått fotfäste även där, och att intresset för den är bestående; även den historiska forskningen om den europeiska idealismen, och inte bara den tyska utan även den brittiska, är ofta framstående.

Vad som är viktigt att förstå här är att vi har att göra med en i hög grad åskådningsmässigt sammanhängande, allsidig, filosofiskt väl elaborerad tankeströmning, en karaktäristisk, central produkt av den europeiska kulturen, med utbredning i hela den i vid mening europeiska världen, som också representerar en oavslutad kulturell ansats och utveckling av avgörande betydelse för dagens såväl kulturella som politiska utmaningar. Den förnyade forskningens resultat måste därför i större utsträckning börja översättas till och operationaliseras i dagens debatt.

Av stor pedagogisk betydelse är därvid utan tvekan också de kopplingar, utöver den ursprungligen i stor utsträckning tyska idealismen, som kan och måste göras till de partiellt motsvarande och alltid relevanta, gemensamma, all-europeiska strömningarna av idealism alltifrån antiken. Deras mobilisering bidrar också till att möjliggöra den kritiska urskillning som de av modernitetens specifika rationalistiska och romantiska dynamik genererade problemen kräver, även och inte minst när det gäller den moderna idealismen. Såväl en “klassicistisk”, etisk uppstramning som en inordning och partiell omtolkning inom ramen för en större, andligt-traditionalistisk förståelse är, som jag ser det, oundgänglig för ett framgångsrikt vidareförande och fullbordande av den stora, kvintessentiellt europeiska ansats som den idealistiska filosofin representerar.

Boström’s Idealism

The first and most basic comment that needs to be made about Lawrence Heap Åberg’s Den Boströmska världsåskådningen (The Boströmian Worldview), or, through it, on Boström’s philosophy as such, concerns the nature of Boström’s idealism in general. In my first separate post with comments, Comments on Boström, I made very big, broad and sweeping claims for this idealism, suggesting, in fact, that it was superior, in general and with regard to its central positions, to all subsequent non-idealist currents of Western philosophy that have been dominant throughout the 20th century, and in some respects even to other versions of 19th-century idealism. This will certainly have seemed quite remarkable to most readers, and the first thing that has now to be added by way of further commentary is more support for those claims. But first of all, I want to say something more about my understanding of the role and meaning of idealism today.

The defence of idealism, including some of the forms of idealism that first developed in 19th-century Europe, has for me a broader significance than its metaphysical, ethical and other positions. It is part of a whole cultural dynamic, a natural development of the European spirit in the 19th century that, contrary to how it has been perceived by 20th-century historians of philosophy, in reality points ahead to the specific needs of the 20th century, including those of its cultural, social and political life. Broadly speaking, idealism represented a decisive advance in relation to the empiricist, lower rationalist, utilitarian and materialist legacy of the Enlightenment, which was also intrinsic to the liberal and capitalist social and political order (or disorder). Clearly distinct from the Marxist reaction to this order, as it remained tied to these obsolete philosophical currents even in its mobilization of its distorted reinterpretation of a selective Hegelianism, idealism in a broad sense was the 19th century’s own important alternative contribution, answering the questions raised and the problems caused by both of these historical forces, carrying forward and bringing to fruition the inner impulses, needs and exigencies of the development not only of philosophy but of culture in general at this point in the history of Europe.

Thus idealists not only in Germany but also in other European countries also characteristically offered, in outline, a social and political philosophy of their own, which sought to synthesize a historical legacy of values and insights that was in many respects threatened by the forces of radical modernism, with its own ways of meeting the undeniable social requirements of the new historical circumstances produced by modernity’s vast transformations. Boström himself, admittedly, did not yet perceive fully the necessity of developing this side of idealist thought, but some of his disciples and later followers, belonging to generations of European thinkers where these new issues were central to the social thought of idealism, understood the need to revise and develop further their positions in this regard – and, significantly, they found it possible to do so while preserving some of the distinct principles of Boström’s theory of the state.

Idealism, in its full and comprehensive meaning, thus constitutes the central, decisive advancement of the 19th century in relation to the Enlightenment and its lingering, typical philosophies, at its must developed a comprehensive cultural paradigm not only answering the needs of its day but pointing ahead to the situation of world-historical challenges that Europe would have to face in the 20th century. And since, as can be understood, for instance, from the list of philosophical schools which I provided, suggesting they were all inferior to and represented distinct forms of retrogression in relation to idealism, Europe did not, to put it mildly, successfully meet the challenges in the 20th century, it still stands before these challenges, now vastly aggravated. And hence the general idealist paradigm is in fact more relevant than ever.

Already in the title of his introduction to Boström or Boströmianism, Heap Åberg correctly emphasizes that what we are dealing with is a worldview, and thus the importance of the kind of comprehensiveness and coherence that a worldview implies. On a general level, the principles and the general orientation to which also specifically 19th-century expressions of idealism contributed, and which, as I briefly indicated, comprise distinctive social and political dimensions, remain not just relevant but, in a sense, necessary for the spiritual, cultural, moral and political defence and renewal of Europe. At the same time, it offers a far superior point of departure for authentic, historically based intercultural exchange with the rest of the world of the kind that is of course inevitable. Both through its philosophical penetration and its practical applications, it facilitates the search for, brings us closer to, the “common human ground”, the unity of universality and particularity in a multicultural world, that Claes Ryn speaks of, while at the same time representing the distinctly European manifestation of this synthesis that is needed for Europe’s own present purposes. It was always obvious that there is a natural limit to and an inevitable reaction against romantic, liberal-democratic and postmodern fragmentation, relativization, dispersion.

Idealism in the broad sense here indicated, in a general sense alone adequate to the challenges of modernity and even, in my view, in a sense inevitable for a European future, can of course, as a more general movement of cultural, social and political renewal, be assimilated in different aspects and on many levels for the various needs in all the fields of theory and practice. But for the purpose of its deeper understanding, the more difficult and exclusively philosophical issues of metaphysics, epistemology etc. must also be revisited and taught at least to a sufficient extent. In his Introduction to The Boströmian Worldview, Heap Åberg discusses the reasons why it is so much more difficult to explain the idealist position to the general reader than the widespread philosophical positions based on “common sense”. And he immediately proceeds to use a formulation that can be said to exemplify not only the difficulties in this regard with 19th century idealism more generally, but the specific difficulties with Boströmianism, with that aspect of it, or one of the aspects of it, which sets it apart from or goes beyond the dominant, originally German current of modern idealism.

This concerns the most basic, general position of Boström, reminiscent of and indeed developed with reference to Berkeley, but also bringing Boström closer than other forms of contemporary idealism to one aspect of Neoplatonism and, in substance, to aspects of Vedanta and some Buddhist schools in a way that clearly goes beyond Berkeley and his specifically modern empiricist concerns: what we experience as the external, material, corporeal world is in reality “a whole”, a totality, “of our own perceptions” (“ett helt av våra förnimmelser”). Formulations like this immediately produce a number of familiar misconceptions whose familiarity has never made them any less difficult to clear up or even reduce. They are almost always taken to mean that the phenomenal world is less real according to this kind of idealism than according to the common-sense view or philosophical materialism or physicalism, that it is a subjective experience only, perhaps just an illusion.

In reality the meaning of the position thus expressed is precisely the opposite. Although it does of course emphasize that this totality of perceptions, being our perceptions as finite beings, is limited, imperfect, relative etc., it also strongly emphasizes, in contradistinction precisely to common-sense realism, materialism, and physicalism, that within such general limitation caused by our own finitude, the world is really as we perceive it. The qualities of things, of the whole space-time world, are really there, are real and objective, not just secondary qualities incomprehensibly produced by our own sensual apparatus out of the inexplicable stimuli of merely primary-quality “matter”, unknowable in itself and somehow floating about out there (and in the course of the 20th century increasingly reduced to mere mathematical models). In a different sense, this idealist position could be said to be “realist”, whereas materialism turns out to be a bizarre speculative concoction of never ascertainable postulates. There is no “nothing but” about the world as a whole of our perceptions.

Now, I will not further elaborate this argument here. I have prepared these comments by posting in the References category a number of books by Bernardo Kastrup, in which can be found the most extensive and complete non-technical formulation, explanation and defense of this idealist position that I have ever seen. For the full comprehension of the most central and essential and at the same time must difficult and controversial idealist position in Boström’s system I therefore simply refer to Kastrup, and especially his book Why Materialism Is Baloney from 2014, but see also his other books under Philosophy on the References page; I have also posted a video where he gives a brief account of some aspects of his argument in this blog’s Idealism category.

Kastrup’s “popular” yet sophisticated statement of the argument is not only extensive, careful, and detailed, but also highly creative, innovative, and original. There is no reason for my purposes to add to it or even further comment on it here. This is the basic idealist position that people find to be the hardest to understand, the one that has always been the greatest challenge in all Boströmian idealist pedagogy. Once it has been understood – and I hope Kastrup will strongly and, for many, even decisively contribute to this – the most important task, the explanation of this most difficult yet decisive tenet of this form of idealism, will have been accomplished.

Further comment is needed only with regard to the positions where, within the general idealist framework thus established, Boström differs from Kastrup, namely in the distinctly “personalist” aspects of the former’s philosophy – a differentiation within idealism to which counterparts can also, as I have often emphasized, be found in the broader and older traditions referred to above. It could be argued that Kastrup’s articulation of this general idealist position as such implies precisely the distinctively “impersonalist” version or interpretation that Kastrup espouses, and that it does so to the extent that the position as formulated by him is not in reality a common position, shared by Boströmianism.

There are deep issues involved here having to do with the nature of the finitude of our perception of the world, and, as related to this, the nature of our existence as finite beings. But the fact that, at the present stage of the development of his thought at least, Kastrup differs in his conclusions regarding these things does not, in my view, invalidate or in any significant way minimize the relevance of the general argument from the “personal idealist” standpoint. I.e., the argument and the general idealist position it establishes are indeed, at least to a sufficient extent, common ones, they do provide a shared idealist framework within which, at a later point of more specific analysis, the differentiation of positions with regard to “finite centres” etc. emerges and can be contained. In this respect, the situation is similar to the relation – as discussed by me in The Worldview of Personalism and elsewhere – between what can for some purposes be called idealism in general, as affirmed also by forms of 19th-century impersonal absolutism, on the one hand, and at least some central versions of personal idealism.

Kastrup’s analysis of the world as a whole of perceptions can thus be affirmed even as his specific position regarding the nature of such centres and their relation to the absolute is bracketed, as it were, and identified as susceptible to certain modifications not unknown in the history of idealism – although clearly, for the purpose of relating them to Kastrup’s specific renewal of the idealistic argument and explaining them in terms of a modification precisely of his articulation, they stand in need in some respects of a correspondingly innovative reformulation. Needless to say, the resulting analytical and argumentative presentation would then also have to be related to and coordinated with the partly – certainly not entirely – different terminology of the earlier idealists.

If this position and its various implications are understood and accepted, it makes about as dramatic a difference as philosophical argument and theoretical insight can ever make. Given human nature, even that difference is not always sufficient to effect concrete changes in life and action, or even permanent insight. In most cases, it must be consolidated and supplemented by several other factors, having to do not least with the moral life, character, and faith, as also quite extensively discussed by Heap Åberg in Boströmian terms. Yet it can be concluded that, to the extent that such a thing is at all possible, the problematic legacy of the radical Enlightenment in philosophy that the idealists confronted (primarily in its 19th-century manifestations), with all of its moral, social and cultural ramifications, has been refuted.

The real consequences, once fully discovered, and by whichever supplementary means the discovery comes about, are vast, and often beautifully explained and illustrated by Kastrup in his other books, as affecting our lives and the way we live them. The implied necessary preconditions of the reality of the world being as explained by this idealistic analysis and argument of course involve several further positions, not least with regard to consciousness and spirituality. And these, in turn, are such as to make it easier to understand what I meant by my sweeping claims about this form of idealism in relation to twentieth-century philosophy. One important part of the metaphysics of idealism has in this way been established, in the sense and to the extent that things can be established in the specific Western institution of philosophy. There is more to the metaphysics of idealism than this. But without the core of insights reached and established in this and other ways, the further developments and applications of the idealistic worldview in the various fields of theory and practice cannot be correctly made, and the historic role of this worldview in the life of Europe and of European culture cannot be properly fulfilled.

Kristian Claëson

ClaësonKristian Teodor C., filosof, f. 7 juli 1827 i Stockholm, blev student i Uppsala 1847, filos. doktor 1857 och docent i praktisk filosofi vid Uppsala universitet s. å. Strax efter det han nästan enhälligt fått främsta rummet på förslaget till den ena av de 1857 inrättade rörliga adjunkturerna vid nämnda universitet, avled han i Uppsala 21 nov. 1859.

C. ägde en ovanligt stor spekulativ begåvning och hade tidigt förvärvat en mångsidig lärdom. I sina filosofiska åsikter rönte han först inflytande av Hegel, men blev sedan en avgjord anhängare av sin lärare Boströms filosofi. Särskilt ägnade han sina bemödanden åt att fylla den lucka  i det boströmska systemet, som bestod däri att Boström väl upptagit den filosofiska etnologin såsom en av den teoretiska filosofins tre huvuddelar, men själv icke lämnat något bidrag till denna disciplins utveckling. Till detta ämne hör båda de större filosofiska avhandlingar, som C. under sitt korta liv hann fullborda, nämligen Om möjligheten af en filosofisk rättslära (akad. avh. 1857) och Om språkets ursprung och väsende (Nord. univ. tidskr. 1858). I båda dessa skrifter börjar han med en omsorgsfull granskning av de åsikter, som förut i vetenskapens historia framträtt rörande problemet i fråga, och söker uppvisa såväl rättens som språkets karaktär av att vara individuella, förnuftiga bestämningar hos nationens väsen. I flera uppsatser behandlade han frågor på språkundervisningens område, såväl den klassiska som den svenska, liksom han också skrev värdefulla essayer om Goethes “Faust”, Byrons “Don Juan” m.m. Mot slutet av hans liv var det särskilt religiösa och moraliska frågor, som upptog hans intresse. Hans religiösa ståndpunkt var frisinnat kristen. Liksom filosofin är människans högsta teoretiska angelägenhet, ansåg han religionen vara hennes högsta praktiska; och då enligt hans åsikt viljan är människans livs centrum, så anser han religionen såsom viljans högsta livsform vara människans högsta uppgift, den där griper vida kraftigare in i det mänskliga väsendet både till omfattning och djup, än någon vetenskap enligt själva sin uppgift förmår det. Med sina mångsidiga intressen för vad som djupast rörde sig i tiden förenade C. såsom skriftställare stor klarhet och åskådlighet i framställningen, och hans skrifter var därför väl ägnade att göra vetenskapens resultat fruktbringande för den allmänna bildningen. Vid hans död yttrade en kompetent bedömare, att vårt land i honom “förlorat en av våra rikast begåvade och mest levande vetenskapsmän”. C:s samlade Skrifter utgåvos året efter hans död (2 bd, 1860) av hans broder Gustaf C., med en av denne författad levnadsteckning samt en av C. Y. Sahlin lämnad filosofisk karakteristik.

Frans von Schéele i Ugglan (lätt språklig modernisering)

En lärjunge som Boström fäste de största förhoppningar vid var Kristian Claëson (1827-1859). Det blev därför ett svårt slag för Boström när denne dog endast 32 år gammal. Som ofta är fallet med unga döda fick Claëson ett rykte om sig att ha ryckts bort från en stor framtid. Han vore den, som framom andra varit skickad att föra boströmianismens färger till nya triumfer. Säkert är att Claëson är en utmärkt, ställvis intagande skriftställare, som visar prov på både skarpsinne och bred allmän kultur.

Kristian Claëson skildras i en av hans bror Gustaf författad levnadsteckning som en brådmogen yngling, vilken tidigt vigde sitt liv åt studierna. Han kom från en borgerlig Stockholmsfamilj, fadern var assessor. 1847 blev han efter skolgång i Stockholm student vid Uppsala universitet…Till en början anslöt han sig till Hegels läror…Med tiden drogs Claëson emellertid alltmera in under Boströms inflytande. 1857 promoverades han till magister och kallades därefter omgående till docent i praktisk filosofi. Claëson kom att stå Boström personligt nära. Som tidigare nämnts hjälpte han denne med utgivningen av flera skrifter. Han tog dessutom på sig uppgiften att försvara dessa mot sådana offentliga angrepp som de gav upphov till…Boström hade också höga tankar om Claësons begåvning. I ett samtal strax efter Kristians död, som Gustaf Claëson refererar i sin dagbok, skall Boström ha sagt att han nu vore “vingskjuten”, att Kristian visat sig förstå statsläran “fullt ut lika bra som jag själf”, och att nu ingen funnes av de yngre som kunde “föra filosofien framåt hos oss”.

I sin minnesteckning antyder brodern emellertid också att Kristian på en och annan inte oväsentlig punkt avvek från Boströms åsikter, visserligen tills vidare på ett föga deciderat sätt: “Att emellertid ett oafbrutet tankearbete fortgick inom honom, och att hans inre lif under tiden närmast före hans bortgång var stadt  uti en betydelsefull kris, uppenbarade sig omisskännligt på flera sätt. Huruvida resultatet af denna utveckling, om hon fårt ostördt fortgå, hade blifvit ett fullständigt anslutande till Professor Boströms åsigt eller ett bestemt afvikande derifrån, är nu omöjlit att afgöra.”

Mot detta har [den senare boströmianen Efraim] Liljeqvist invänt: “Så riktigt detta än är, bör å andra sidan framhållas, att ingenting i C:s föreliggande produktion tyder på någon sådan begynnande divergens i det principiella från mästarens åskådning”.

Detta är riktigt. Vill man finna uttryck för en divergens i Claësons skrifter får man söka den i ton snarare än bokstav. Men tonen är inte oväsentlig och ingen tvekan råder om att det hos Claëson finns ett betydeande mått av självständighet…

Claëson hade…framhållit Aftonbladets missuppfattningar som ett exempel på hur svårt det kan vara att med sunda förnuftets hjälp fatta innebörden i en filosofisk lära…Claëson hade anfört att: “Det är mer än en gång fallet, att satser ur vetenskapen förefalla orimliga för sens commun. Det kan nu icke undvikas.”…Uppsalaidealismen var alltid angelägen att framhäva hur liten domsrätt profanum vulgus och sunda förnuftet besatt i filosofiska spörsmål. Filosofin var en sak för de lärde, den krävde specialiserad intellektuell träning och dess resultat kunde ofta te sig förvånande för vardagsförnuftet. Om detta kunde Schellings, Hegels och Boströms anhängare vara ense, det låg inbyggt i filosofin, men var också ett utslag av lärdomsstolthet. Gentemot detta artikulerade Aftonbladet och dess liberala kolleger ett upplysningsfilosofiskt förakt för abstrakt konstruktion och lärd självöverskattning…

Claëson hade i en recension av ett teologiskt arbete urskiljt två riktningar inom modern teologi, en hegeliansk, vilken alltför mycket framhävde det objektiva, kyrkan såsom institution etc., och en kierkegaardsk, som innebar en irrationell subjektivism. Båda dessa felaktigheter borde kunna övervinnas, menade Claëson, men därvid måste teologin hämta hjälp från filosofin: “Det är m.a.o. en filosofisk reformation som behöfves, innan någon utsigt finnes för en theologisk.”

Mot sådana filosofiska överhöghetsanspråk vände sig [den ortodoxe teologen O. F.] Myrberg. Teologin vore inte filosofins tjänarinna, förnuftet var inte den enda kunskapskällan…Striden äger intresse främst som det tidigaste tillfälle där åsiktsskillnaden mellan boströmianism och teologisk ortodoxi ventileras i hela sin vidd.

[Claësons artikel] ‘Äro anklagelserna mot tidehvarfet för materialism ogrundade eller icke?’…ingick som led i den kamp som boströmianismen ständigt förde mot materialistiska åsikter. I Tyskland hade vid århundradets mitt en materialistisk strömning gjort sig gällande. Dess mest representativa verk blev Ludwig Büchners Kraft und Stoff (1855), som också i Sverige blev mycket omdiskuterad och bl.a. gjordes till föremål för en rad vederläggningar av boströmianska pennor.

Också Claëson tar upp en polemik mot Büchner. Men originellt i hans uppsats är hans sätt att avgränsa filosofins uppgifter från naturvetenskapernas. Claësons artikel är en recension av en skrift med samma namn av den liberale tidningsmannen Johan Johansson. Denne hade gjort gällande att det vore naturvetenskapens uppgift att vederlägga materialismen. Claëson ser detta som orimligt – materialismen är en filosofisk ståndpunkt och kan vederläggas endast på filosofisk väg. Men härav följer också att mellan filosofi och naturvetenskap inget gräl kan finnas. Büchners och hans likars fel är “att af fysik och kemi göra filosofi eller att tillägga ontologisk och metafysisk betydelse åt vissa naturvetenskapliga hypoteser eller, rättare sagdt, vissa för kalkylens skuld inom naturvetenskapen sedan länge införda fiktioner.”

De största naturvetenskapsmännen, en Berzelius t.ex., har också insett denna skillnad mellan naturvetenskapens och filosofins jurisdiktion…Instrumentalistiska lösningar av den typ  Claëson förerädde skulle…framemot sekelskiftet vinna åtskillig popularitet, inte minst bland idealister. I Sverige skulle de odlas främst av Vitalis Norström.

Ur Svante Nordins Den Boströmska skolan och den svenska idealismens fall (1981)

Comments on Boström

In my introduction to Lawrence Heap Åberg’s Den Boströmska världsåskådningen (The Boströmian Worldview) from 1882, which I published as a long series here, I mentioned that I would come back with a few comments of my own, and I think that in a discussion with a reader who commented on one of the early parts in the series this was developed into a promise. I will now therefore start a new series of posts with some comments on Heap Åberg’s introduction, in which selected passages will be translated into English.

Readers of my book The Worldview of Personalism (2006) will be familiar with some of the positions of Christopher Jacob Boström, the leading Swedish 19th-century philosopher. A general introduction is found in Robert N. Beck’s long essay published together with the translation of Boström’s Philosophy of Religion by Yale UP in 1962. The character of Boström’s own writings, however, is such that it is almost inevitable, if something of the substance of his worldview is to be successfully communicated to the philosophically interested reader of today, to take as the point of departure one of the many available introductions to his work. Moreover, my purpose is merely to present in broad outline and to make comprehensible some of Boströms basic and essential idealistic positions.

Much attention has been given by Swedish historians of philosophy to the special, detailed positions of Boström’s theory of the state (his statslära) as related to his idealist metaphysics, positions which are of no significance and have often obscured the meaning of his more general idealist positions. They can, however, easily be ignored in the study of his philosophy, and that is also what Heap Åberg does: all such things are simply left out – the author clearly saw the need for this already at the time of writing his introduction, i.e. in the early 1880s.

It is only with reference to the general, central positions of Boström that I claim that his philosophy, or rather, perhaps, that of his school, in which many of his positions were improved upon, remains not just important and relevant, but in some respects superior to all later philosophy that has not, by different means, reached the same insights. And very few professional philosophers have reached such insights. Those who have done so have done it through the traditions by means of which I too seek to supplement and modify Swedish idealism, and also, for that matter, to supplement the elements of other 19th- and early 20th-century forms of idealism that I also try to assimilate. I.e., primarily through aspects of the broad and deep current of Platonism, or, more precisely, Neoplatonism, and also through Vedanta and some Buddhist schools.

Such supplementation and modification is necessary: the Boströmian school, and the broader Swedish idealist tradition to which it belongs, is of course imperfect and displays weaknesses, as do all modern systems. But its basic orientation is correct, it is on the right path, its essential intuition is a true one. The philosophical way ahead – and this is one of my modest main theses – is not via any break with its idealist assumptions, in any of the forms that came to dominate in the second half of the 19th century and the first half of th 20th (neokantian, pragmatic, Hägerströmian, positivist, phenomenological, historicist, materialist, analytical, Marxist, hermeneutic, vitalist, psychological), but only through partial correction, general deepening, and further development.

As many scholars are now realizing, the rupture with idealism involved gross misunderstandings of idealism on all levels, as well as of philosophy in general and not least its relation to the sciences. It meant an obvious step back in the understanding of reality and hence in the general level of culture; indeed, not seldom deep illusion, confusion and decadence.

In comparison with the main positions of idealism as we find them in the main Swedish current, later modern philosophy has merely, at its best, provided minor, relatively marginal truths and formal instruments of thought. And for their value to be properly assessed and rightly understood, they must be connected to and seen in the light of the lost idealist perspective – i.e., the later must be reconstructed or rediscovered.

Now, it is of course possible to reach the basic truths of the worldview to which I seek to draw the reader’s attention through the other schools and traditions I mentioned, and, again, I draw on them myself. But there is no reason, in Sweden, to keep exclusively to them and not to connect to the history of our own philosophy and to our own leading thinkers. German idealism never died; British idealism has been revived. Now Swedish idealism needs to be rediscovered and renewed.

Not least German idealism is of course more richly developed in many respects than Swedish idealism. But it is also quite different, as not least the Boströmians kept insisting. While Swedish idealism is certainly not as fully elaborated in all of the special branches of philosophy, it at least has a certain strict continuity in its development and a considerable sharpness of profile in most of them. And, not least, it is more completely and consistently idealistic, in a way that brings it closer to the great, earlier traditions than most other forms of “modern” idealism in the west.

It is, I submit, not least in this that we find its strength, and that which makes it quite as relevant and important as anything else that is currently being rediscovered by philosophers and historians of philosophy in the rich but forgotten currents of idealism. At least those with a sufficiently broad overview of the history of human thought will, I hope, quickly see that there is in fact nothing strange about this claim. The exclusive dominance of the characteristic 20th-century schools was spatio-temporal provincialism.

Bernardo Kastrup on Why Materialism Is Baloney


Boströms grav

Uppsala gamla kyrkogård

Boströms grav



"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi