Jan Olof Bengtsson

För att förstå varför, eller i vilken mening, Bob Dylans Nobelpris i litteratur är en del av vad Simon O. Pettersson i Samtiden kallar en kris för den litterära kulturen, måste man, menar jag, förstå bakgrunden i den större kulturella dynamik som präglat moderniteten i vid mening och som jag diskuterade, med många långa citat från relevant litteratur, i mitt inlägg ‘Pantheism, Postmodernism, Pop’.

Svenska Akademiens ständiga sekreterare Sara Danius’ hänvisning till Blake bekräftar helt riktigt att Dylan är en del av den större romantiska panteistiska revolutionen. Men hennes förståelse av denna revolution (ja av att den är en panteistisk revolution, eller åtminstone en revolution) såväl som hennes förståelse av Blake skiljer sig naturligtvis från den jag formulerar i ‘Pantheism, Postmodernism, Pop’. Danius menar inte allt det jag menar. Men åtminstone en del av det, inklusive en mycket allmän förståelse av romantiken, måste hon rimligen mena: aspekter av Blakes allmänna romantiska världsåskådning och sensibilitet, sådan den kommer till uttryck i exempelvis The Marriage of Heaven and Hell och Jerusalem. D.v.s., med analysen i ‘Pantheism, Postmodernism, Pop’, den världsåskådning och sensibilitet som all rockmusik delar, i en annan modalitet.

Anledningen till att Danius, och för den delen Horace Engdahl, i mycket har en annan förståelse och framför allt värdering av dem är att de själva fortfarande i så stor utsträckning är absorberade i dem, i deras hög- och postmoderna modalitet. Den poststrukturalistiska dekonstruktionen av den romantiska texten innebär, exempelvis, oundvikligen bara konstruktion av ny romantisk text. Men det står klart att den postmoderna modaliteten fått dem att helt – eller ännu mer, på nytt sätt – kapitulera inför den panteistisk-revolutionära kulturdynamiken, och utan tillräckliga kriterier och erforderlig urskillning hylla även dess mer utpräglat populärkulturella uttryck.

Engdahl har gått från marxism över en ansträngd skenelitistisk poststrukturalism och -modernism – som han såvitt jag minns själv bekräftat, skrev han avsiktligt på ett obegripligt sätt, saker som han inte själv förstod – till en väl på sitt sätt lika ansträngd dragspels-, schlager- och grispopulism. Och han har gjort det utan att förändra det märkliga, auktoritärt orakelmässiga tonfall och tilltal – exempelvis när han i kuriösa radioprogram svarar på lyssnarfrågor om allt mellan himmel och jord, eller som nu i egenskap av Dylan-kännare i pressen – som hans publik av oklara skäl tycks förvänta sig, ja önska, och som står i bjärt kontrast till alla teoretiska och icke-teoretiska positioner han intagit. Danius säger sig ha varit “David Bowie-fan” snarare än Dylan-fan, vilket känns litet oroväckande inför framtida Nobelbeslut, även om Bowie själv gick bort i år. Det är överhuvudtaget oroväckande att hon varit ett “fan”.

Dylans försvarare insisterar på det litterära värdet av hans texter i sig, d.v.s. hans sångtexter betraktade även utan sången, eller musiken. Det är svårt att förstå varför det är så viktigt för dem att göra det. De är sångtexter, rocksångtexter, och inget annat, inte avsedda att vara något annat. Som sådana behöver de inte vara dåliga i jämförelse med andra rockmusikers. Varför kan de inte få vara vad de är? Det är fullt tillräckligt. Dylan kan sägas vara en “rockpoet” en “poet of rock and roll”, som David Boucher kallar honom i titeln på sin bok om honom och Leonard Cohen. Han tillhör, som jag brukar säga, “the bards of democracy”. Med akademiens formulering är han en poet i “den amerikanska sångtraditionen”. Som sådan har han utan tvekan mycket stora förtjänster.

Att kritisera att Nobelpriset i litteratur tilldelas Dylan innebär för mig inte att man dömer ut hela denna populära och ofta i mycket kommersiella konstform. Tvärtom har jag själv många gånger insisterat på att den måste uppmärksammas och behandlas med kritisk urskillning, att kritiken – i det fallet inte bara litteraturkritiken – har en uppgift även på detta område, ja en uppgift av största betydelse som är katastrofalt försummad. Denna musik och dess texter, i synnerhet när de i elektrifierad form får sådant enormt genomslag och utövar sådant oerhört inflytande i vår kultur som vi idag ser, måste tas på allvar och bli föremål för en kvalificerad kritik. Det finns bättre och sämre, och kriterier för bättre och sämre, även där, och detta är av helt avgörande betydelse.

För att lätta upp och balansera de av vissa som alltför långa och svåra uppfattade texterna i denna blogg har jag postat (som det heter) en hel del musik som är betydligt lättviktigare än Dylans – annan pop och rock, disco, eurovisionsschlager – och även tagit den på allvar genom ibland ganska utförlig kritisk bedömning. Jag vill särskilt framhålla att jag anser att även åtskilligt i opera-kategorin här är lättviktigt i delvis samma mening, i synnerhet men inte alltid enbart ifråga om texten, och därmed fyller samma funktion. Operan var historiskt ofta en lättillgänglig, folklig, och med tiden väl ganska utpräglat kommersiell genre – sin tids “pop”.

Jag argumenterar kontinuerligt för att s.k. progressive rock när den är som bäst är på väg att höja sig över rockgenren överhuvudtaget i riktning mot en ny musikalisk genre. Jag har heller inte några problem att acceptera att Dylan kan vara bättre än mycket annat i sin egen vanliga rockgenre. Ja, även som “poet”, rockpoet, i denna vanliga rock-genre – trots att jag också har problem med en del av det han gjort, och generellt har problem med denna genre.

Men med akademiens beslut handlar det om helt andra anspråk för Dylans texter (han själv, som jag tror tagit sitt namn från Dylan Thomas, gör väl åtminstone i någon mån samma typ av anspråk). Svårigheten att förstå vikten av att insistera på deras litterära värde även utan musiken är givetvis delvis identisk med svårigheten att förstå varför Dylan ska belönas med Nobelpriset i litteratur. Ordet “sång” har ju ofta, i själva poesin, och som mer än en metafor, använts som en synonym till poesi, och Danius hänvisar utöver Blake också korrekt till lyrikens koppling till sången under antiken. Men detta är naturligtvis inte tillräckligt. Man skulle här förväntat sig långt utförligare formuleringar från akademiens sida om förhållandet mellan dikt och musik; själva sammanblandningen av genrer och konstformer är ett distinkt arv från romantiken (utvidgad av postmodernismen till uppgivandet av demarkationslinjen mellan litteraturen och kritiken); den originaltext Engdahl som redaktör för tidskriften Kris stolt mottog från Derrida handlade såvitt jag minns om detta. Det är orimligt att inte åtminstone några av de enligt uppgift eniga akademiledamöterna inser att Dylans texter inte är avsedda att bara läsas, och menar att Dylan förtjänar priset för sin sånglyrik just som sådan, sin som sång framförda lyrik, för enheten av text och musik, inte bara för den separerade texten. Men då inställer sig ju omedelbart helt nya frågor om akademiens kompetens, ja en rad principfrågor om akademiens uppgift som först borde utredas.

Sångtexten som en del av musiken eller som tillsammans med musiken en del av en större helhet måste förvisso ibland accepteras som poesi, som litteratur av ett visst slag. Men nu är det alltså fråga om Nobelpriset i litteratur. Vad man än kan berömma Dylan för så känns det långtifrån tillräckligt för detta. Det bästa resultat vi kan hoppas på av akademiens beslut är en ny, fördjupad debatt om den litterära kulturen.

Jean-Baptiste Santerre

Deltagarna i sommarens av Expos påstående (17/6) att bakom Flashbacksignaturen “Ezzelino” döljer sig författaren Nikanor Teratologen (Niclas Lundkvist) föranledda kulturdebatt kan indelas i tre grupper. Den första består av litteraturkritiker som framhöll att de, eller andra medarbetare på deras egen tidning, redan från början varit kritiska mot Teratologen i de i sammanhanget av Expos avslöjande relevanta avseendena, och att avslöjandet, eller vad som accepterades som ett sådant, nu bekräftade det riktiga i detta. Till denna grupp vill jag också hänföra en debattör som samtidigt framförde kritik mot de kritiker som hyllat Teratologen och mot den svenska litteraturkritiken i allmänhet, som tillåtit sådant hyllande. I den andra gruppen finner vi kritiker som efter att tidigare ha prisat Teratologen nu, efter avslöjandet, omedelbart vände sig bort med avsmak och avsky. En tredje grupp utgörs av de som även efter avslöjandet försvarade Teratologen och vidhöll riktigheten av sina tidigare positiva omdömen.

Min sympati ligger uteslutande hos den första gruppen. Men eftersom de kritiska principer utifrån vilka denna grupp intog sin ståndpunkt från mitt perspektiv i teoretiskt-estetiskt avseende är otillräckliga, ja i något fall rent felaktiga, gäller emellertid sympatin endast ställningstagandet i allmänhet, just sådant jag sammanfattade det i föregående stycke, utan avseende på den specifika motivationen, utgångspunkten och argumentationen i respektive fall. De i debatten uttryckta och behandlade meningsskiljaktigheterna mellan de olika grupperna, och i synnerhet givetvis mellan den första och den tredje, inskränkte sig i hög grad till frågan om konstens frihet i förhållande till moralen och politiken. Men därmed förbisågs i samma grad det enligt mig helt avgörande förhållandet att frågan om bedömningen av Teratologen bör handhas uteslutande inom litteraturen och litteraturkritiken själva, inom deras eget område, alldeles oaktat moralen och politiken i den av debattörerna avsedda meningen. Den utvecklade, genomtänkta och högtstående kritiken har en etisk dimension relaterad till dess övriga värdedimensioner, men denna är kritikens egen dimension – den utgör ingen främmande, extern, icke-estetisk faktor av politisk censurkaraktär. Vad debatten – givetvis på intet sätt förvånande – illustrerar är för mig framför allt frånvaron av denna kritik. Frånvaron av den kritik som i ett fall som detta visar sig så akut nödvändig.

En sådan kritik hade från början riktat skarp kritik mot Teratologen, påtalat det motbjudande i hans verk. Och den hade gjort det utifrån sina egna kritiska utgångspunkter, sina egna helhetliga och konsekventa estetiska kriterier. Det är inte först med kopplingen av Teratologen till Ezzelino som den förstnämnde blir problematisk. Det är inte först med den som han bli problematisk som skönlitterär författare, som hans litterära verk blir problematiska. Att den andra gruppen av kritiker omprövar Teratologen endast i ljuset av den personliga författarkopplingen avslöjar den enorma bristen och svagheten i dess egen ursprungliga kritiska bedömning. Att den tredje gruppen i den med kopplingen uppkomna situationen insisterar på giltigheten av sina tidiga positiva omdömen och åsidosätter det rent kritiska uppdragets frågeställningar till förmån för den allmänna om litteraturens autonomi avslöjar väl snarare vidden och djupet av deras bundenhet till sin egen problematiska syn specifikt på litteraturen än någon större kvalitativ skillnad ifråga om denna syn i jämförelse med den andra gruppen.

I mina inlägg Ezzelino, Ezzelino, 2 och Ezzelino, 3 har jag med entydig precision förklarat vad det är jag tar avstånd från hos Flashbackskribenten, och varför. Utan att ta ställning till Expos påstående om Ezzelinos identitet måste man konstatera att det i stor utsträckning är fråga om samma slags motbjudande innehåll hos denne som hos Teratologen. (De uttryck med vilka åtminstone någon i den andra gruppen av kritiker nu uttrycker sin avsky rör sig kanske signifikativt – här är det ju fråga om en mycket plötslig omprövning – delvis i samma tematiska och stilistiska regioner som Teratologens.)

Expos huvudpoäng är givetvis att Ezzelino, och därmed enligt dem Teratologen, är antisemit (ett omdöme jag som framgår av mina tidgare inlägg instämmer i, om man godtar denna term för ett specifikt slags mycket utpräglat rashat) och något slags “nazist”. DN:s Aase Berg tillhör den tredje gruppen av kritiker och har därför på intet sätt rätt från mitt perspektiv i själva frågan om den litterära bedömningen. Men hennes inlägg den 20/7 är viktigt i ett annat avseende, nämligen dess påpekande, som led i insisterandet – även när författaren är identifierad med Ezzelino – på att hans verk inte är “nazistiska”, att de om de vore det skulle vara uppenbart kontraproduktiva.

“Nu ska den outade nazisten Nikanor Teratologen skambombas, och vi som under åren har älskat hans hysteriska, förlösande och högkvalitativa böcker förväntas ångra vår entusiasm och pudla”, inleder Berg. Hon vägrar; hon förkastar “känslomässig skuldekonomi” i offentligheten, värjer sig “mot de dunkelt manipulativa känslobegrepp som sätts i rullning så fort nazismen kommer på tal: avsky, fördömande, ondska. Och den underliggande självgodheten hos alla som uttalar dessa ord.” Vi ser här hur diskussionen omedelbart överförts till den icke-litterära moralens och politikens område (och jag måste här bortse från frågan om Bergs och de övriga debattörernas förståelse av fascismen och nazismen i sig). Det väsentliga här är att Berg återför diskussionen till litteraturens eget område: “Det bor fascister och psykopater och potentiella massmördare i många vanliga människor, även i dem som är nazismens måltavlor. I stället för att skämmas väljer jag att fråga – krasst, kallt: hur mår min egen inre fascist? Och hur kan jag desarmera den? Det som är monstret i andra är monstret också i mig. Och – även i dig.” På denna väg blir Teratologens verk inte bara relevant utan litterärt värdefullt, högkvalitativt: “Mitt uppdrag som litteraturkritiker är inte att såga alla böcker som är skrivna av fascistiska, nazistiska eller rasistiska upphovsmän. Tvärtom. Mitt jobb är att avläsa och avslöja undertext. Också hos de obehagliga gränsfallen.”

D.v.s.: “Jag tänker inte hindra skönlitteraturen från att gestalta fascism från fascistens håll.” Man kunde här tänka sig att Berg menar att verken s.a.s. är icke-fascistiska i det att fascism gestaltad från fascistens håll med nödvändighet måste bli icke- eller anti-fascistisk i sin effekt – måste bli kontraproduktiv, frånstötande, avskräckande. Men faktum är att hon går längre: fastän hon själv välkomnar även fascism från fascismens håll, vill hon trots Ezzelino inte acceptera att Teratologen är fascist, eller åtminstone inte nazist: “Om Äldreomsorgen i Övre Kågedalen hade varit en nazistisk bok, så hade den varit ett utmärkt hjälpmedel för insikt och motaktion. Nu är den inte det. Som propaganda betraktad är den direkt kontraproduktiv. Jag har aldrig kunnat läsa den som annat än en misantropiskt sorgsen drift med bland annat nazismen, en extrem parodi på det fascistoida, en förtvivlad ironi över alla totalitära ideologier (inklusive kapitalismen).”

Och utan tvekan finns det mycket som talar för att Berg har rätt här, och därmed mot identifikationen med Ezzelino (såvitt jag minns identifierar sig Ezzelino inte som nazist, och det jag tidigare diskuterat rör uteslutande hans antisemitism som sådan; men här är denna distinktion inte av betydelse; Ezzelino är vad Berg och de övriga debattörerna menar med en nazist o.s.v.). Hon fortsätter: “När Morfar, berättelsens huvudperson, beskrivs som en übermänniska vars politiska åskådning är ‘sadonazisatanistisk latrinvulgaritet’ – hur frestande är det då att bli högerextremist? Eller Teratologens groteska gestaltningar av norrländskt vardagsliv.” Ett ovedersägligt riktigt exempel ges på hur en “nationalsocialistisk propagandist” verkligen inte skulle beskriva “hembygdens ursvenska äkthet”: “Morfar spetsa en överkörd igelkotte på käppen å börja äta. Två bilar försökte köra ihjäl oss, dom tuta å gav oss fingret, å vi såg en älgtjur me basthuden i blodiga slamser å me ett förskolebarn mellan käftarna försvinna in bland dom vita ungbjörkarna, slanka å begärliga, bryskt smekta av en ostli vind.” Det är ett exempel på det meningslösa, programmatiskt motbjudande och enbart till destruktion och degradering syftande innehåll som Berg säger sig älska och finner förlösande och högkvalitativt. (För att inte riskera att missförstås tar Teratologen i ännu kraftigare redan i titeln på sin senaste roman: Att hata allt mänskligt liv.)

Att jag inte sympatiserar med Bergs tredje grupp av kritiker/debattörer beror på denna värdering av Teratologen och den lägre-romantiska (i ett långt framskridet stadium) litteratursyn och dess kriterier för bedömning som följer ur den. Berg instämmer med följande ord av en tidigare debattör: “Den här gud-vad-du-är-korkad-jag-visste-hela-tiden-att-Teratologen-var-dum-för-han-skrev-en-äcklig-bok-retoriken i snart sagt alla litterära samtal gör inte nån större nytta.” Vad man bl.a. kan urskilja i detta instämmande är s.a.s. frånvaron av det kritiska perspektiv som, utan varje irrelevant bedömningsgrund och allmän inskränkthet, rätt kan förstå och bedöma “äckliga” böcker av den typ som Berg här själv citerar ur.

Min brist på sympati beror alltså inte på Bergs vägran att “löpa med i den renhetsivrande flocken av friserade pudlar som struttar fram i formation och idkar slentrianmässigt polariserad godhet” – även om jag inte kan undgå att notera att också Berg faller tillbaka på ett moraliserande rättfärdigande av åtminstone inte, sådant hon här uttrycker det, självklart s.a.s. intrinsikalt-litterärt-kritiskt slag när hon antyder att  bejakandet av denna typ av litteratur, de “obehagliga gränsfallen”, tjänar syftet att “desarmera” den “inre fascisten”, “monstret i andra som är monstret även i mig”. Vad det här är fråga om är rent externa, ur politiska krav sprungna bedömningsgrunder.

Berg tror nu alltså hursomhelst fortfarande att Teratologens verk inte är “högerextremistiskt” o.s.v., eftersom det är direkt kontraproduktivt som propaganda. Det är det, menar hon, dels genom att vara en drift med, en parodi på och en ironi över nazismen, dels genom att vara direkt frånstötande och avskräckande. Därför tror sig Berg avslutningsvis kunna fastslå att “alla kan vara trygga: Äldreomsorgen i Övre Kågedalen lär hamna först på bokbålet när nazisterna tar makten; de värnar om hel, ren och sund litteratur, precis som ni.”

Vad vi ser här är inte bara ännu ett av de oändliga, förutsägbara uttrycken för den lägre-romantiska svenska litteratursynen, där det hela, rena och sunda är misstänkt och oönskat i sig genom association med “nazismen” (inte heller variationen av benämningar på det Ezzelino står för har i detta sammanhang någon betydelse, debattörerna menar oavsett den ett och detsamma). Vi ser också vad som tycks vara en oförståelse för hur grundligt just denna hennes egen litteratursyn har genomträngt Sverige eller hela vår kultur och tid. Kanske är det bara en tillfällig bristande eftertänksamhet från Bergs sida, men en formulering som denna om “nazisternas” litteratursyn förbiser helt den utsträckning i vilken de i själva verket delar hennes egen. Även de ägnar sig åt att, utan Bergs residuala men av henne själv åtminstone omedvetet som nödvändig upplevda legitimerande moralism, utforska det inre monstret. Vi kan sannerligen inte vara trygga när nazisterna tar makten: att döma av en artikel på Nordiska Motståndsrörelsens sajt Nordfront kommer de göra motsatsen till att bränna Teratologens böcker på bål. De kommer med fullständig förbehållslöshet hylla honom precis som Berg själv gör.

Under rubriken ‘Expo hänger ut erkänt intellektuell författare som “antisemit”‘ skriver de (19/6) att “Det är den erkänt intelligenta, belästa och språkligt begåvade svenske författaren som skriver böcker och artiklar under pseudonymen Nikanor Teratologen som Expo nu vill skandalisera. Teratologen är bland annat känd för boken Äldreomsorgen i övre Kågedalen (1992) som blivit en kultbok som översatts till både norska och engelska samt framförts som radioteater och riktig teater på Turteatern i Kärrtorp. Men författaren har också skrivit ett flertal andra böcker och har skrivit kulturartiklar för ett flertal svenska kulturtidningar.” Ezzelino var förstås också “en av Flashbacks mest begåvade och uppskattade kritiker av judisk makt och andra samhällsproblem”.

Berg borde vetat bättre. Det är verkligen ingen nyhet att “gränsfallen” varit “obehagliga”, att fascismen skildrad från fascistens håll, fascisters eget utforskande av sin egen inre fascism, kunnat resultera i “äckliga” böcker, att denna litteratur även tidigare ofta varit allt annat än “hel, ren och sund”, att den programmatiskt delat vänstermodernismens “krassa”, “kalla”, brutalt frigörande sanningssägande och av revolutionens högre historiska moral legitimerade, nedbrytande provokativa hållning mot vad som uppfattas som borgerligheten. (Vilka kopplingarna till den historiskt existerande fascismen o.s.v. egentligen är när det gäller Teratologens typ av innehåll, huruvida något av det verkligen ska anses specifikt fascistiskt o.s.v., och om så är fallet varför det är det, är frågor jag inte kan diskutera här.) Berg vacklar ju också själv i detta korta inlägg: det är ju alltså enlight henne själv som den fascistiska litteraturen från fascistens eget håll är just sådan som Teratologens, motsatsen till “hel, ren och sund”. I vilken utsträckning nazisterna på Nordfront är medvetna om sammanhangen här är oklart. Den tolkning som ligger närmast till hands är väl att de, bara för att Teratologen sägs vara nazist och antisemit, reservationslöst hyllar hans verk utan att tänka efter, utan att beakta dess kontraproduktivitet (huruvida de tidigare också känt till och försvarat Ezzelino vet jag inte, men det skulle förstås göra saken ännu värre). Vad som åtminstone för mig är alldeles klart är att Berg har rätt i att det från nazistiskt perspektiv är kontraproduktivt. Alldeles oavsett Teratologens avsikter har Nordfront genom att försvara honom bidragit till att deras egen nationalsocialism framstår som motbjudande.

Man kan förstås hävda att samsynen här beror på en verklig kongenialitet som i sin tur kan förklaras av fascismens-nazismens-högerextremismens egna radikala, modernistiska drag. Men det räcker inte riktigt. Både Berg och Nordfront är ju medvetna om de lika stora, ideologiska skillnaderna mellan dem. Utan tvekan kan Berg när hon tänker till förklara varför hon försvarar samma litteratur som nazisterna. Men kan Nordfront förklara varför de hyllar samma äckellitteratur som Berg? Varför är Teratologen en “erkänt intellektuell författare” (jag bortser här från det märkliga, oreflekterade accepterandet av “intellektuell” som positiv värdeterm i detta sammanhang)? Varifrån har detta erkännande kommit? Vilka är det som gjort Äldreomsorgen till en kultbok, gjort att den översatts till norska och engelska, att den omarbetats till teater? En bok kan förvisso bli en kultbok utan hjälp av etablissemangskritiker. Men Teratologens berömmelse går, som sommarens debatt visar, långt utöver sådan underjordisk status. Mer har krävts. Och några kritiker med verkliga fascistiska böjelser har vi ju inte. Bakom Teratologens plats i den samtida svenska litteraturen står förstås uteslutande radikalmodernistiska vänsterkritiker, dekadenskulturens liebhabrar.

Hur blev Cioran en internationell celebritet? Knappast genom några fascistiska litterära kännare som attraherades av hans personliga rumänska historia. Han blev det genom en av den amerikanska extremvänsterns främsta litteraturkritiker, Susan Sontag. Det finns många exempel här, och stor variation, inklusive kvalitativ. Céline? Men vi behöver inte begränsa oss till “fascister”. Det är en hel estetisk och nihilistisk sensibilitet, en hel fantasi- och karaktärsorientering som Nordfront – eller åtminstone författaren av den av mig citerade artikeln – delar med den gamla men ständigt förnyade och varierade vänsterkulturradikalismen. Lars Norén? Listan är lång. Strindberg? Jag vill i all anspråkslöshet föreslå att litteraturkritiken sådan den ser ut idag saknar de resurser som är nödvändiga för att hantera ett fenomen som Teratologen. Det är en kritik som av modernitetens karaktäristiska dynamik drivits så långt från den europeiska högkulturens egentliga tradition att den inte längre kan utföra sin nödvändiga, ja i vissa avseenden avgörande uppgift.