Archive for the 'Literature' Category

“Poesins egentliga namn är sång”

Ett utmärkt föredrag av Horace Engdahl igår i serien “Akademierna och musiken”:

Stora delar av talet skulle kunna ses som ett bra svar på mitt inlägg Dylan och akademien.

Inte så att de vederlägger mina poänger och gör dem ogiltiga, utan så att han här programmatiskt avvisar tendensen att se Dylans sångtexter som lyrik skild från hans musik. Det räckte inte, tyckte jag, att bara, som i motiveringen för Nobelpriset, nämna den “stora amerikanska sångtraditionen”, utan att i den vidare diskussionen också behandla Dylans musik som sådan i samband med sångtexterna.

Jag har inga som helst problem med hans beskrivning här av Bellman som “singer-songwriter”, som för honom – i förening med relevanta anmärkningar om romantiken och “popmusiken” – möjliggör ett nytt försvar, och det enda rätta, för Dylans Nobelpris.

Även om han inte heller här diskuterar Dylans musik, skulle han vidare kunna sägas bemöta mitt argument om de principfrågor om akademiens kompetens och uppgift som dock skulle följa av det bejakande av lyrikens och musikens enhet jag framhöll och Engdahl här på historiskt mycket välgrundat sätt godtar, genom att demonstrera avsevärda kvalifikationer som även, helt enkelt, musikkännare – kvalifikationer som man dock kanske inte kan förmoda att särskilt många andra av dagens akademiledamöter äger.

Slutligen kan talet delvis också ses som ett bidrag till den nya, fördjupade, allmänna debatt om den litterära kulturen som jag hoppades att detta Nobelpris skulle leda till.

Lundberg och postmodernismen

Johan Lundberg förtjänar erkännande för att han fortsatt göra bra saker efter Axess-debaclet. Med “fortsatt” menar jag att Lundberg gjorde bra saker före Axess-debaclet, och att han nu gör det igen, efter det. Debaclet i sig var givetvis inte bra.

Till det bra hör hans förra året utgivna bok När postmodernismen kom till Sverige. Dock är det från mitt perspektiv också så att det bra, det förtjänstfulla, rör sig inom de gränser som sätts av det jag två år efter debaclet tog upp som allmänna invändningar rörande borgerligheten och postmodernismen.

Inte minst det jag där säger om den otillräckliga uppfattningen av förhållandet mellan romantiken och upplysningsrationalismen aktualiseras i Lundbergs bok, eftersom dess huvudperson, Horace Engdahl, särskilt intresserat sig för romantiken. Ja, ett större och fördjupat grepp om romantiken och upplysningsrationalismen som sådana, om hela modernitetens centrala kulturella dynamik, är, föreslår jag, vad som krävs för att verkligen förstå vad Lundberg något förenklat uppfattar som Engdahls postmodernism – och även den typ av kritik som Lundberg själv representerar. Hans diskussion av den egentliga poststrukturalistiska filosofin och litteratur- och språkteorin, som han utgår från såsom tillämpad av Engdahl, och från vilken han sedan med hjälp av begreppet postmodernism tar ett språng till politiken, är mycket kortfattad och därmed oundvikligen ensidig och förenklad. Lundberg tycks inte ha hörsammat Anders Olssons till litteraturforskare och kritiker riktade, uppfordrande konstaterande vid början av 80-talet, att man måste ha gått igenom strukturalismen. Det viktigaste i Lundbergs definition av postmodernismen, som också tycks vara vad hans huvudsakliga kritik gäller, är att den förnekar att det finns ett “rent seende”. Men han ser inget behov av att förklara vad ett rent seende är och hur det är möjligt. Därmed blir kritiken ytlig.

Eftersom Lundberg har det gemensamt med Engdahl att han skriver helt inifrån den nämnda dynamiken, från en relativ pol i modernitetens konstitutiva dialektik mellan rationalism och romantik, är det tyvärr mycket han inte uppfattar. Horisonten borde vidgas utöver dessa gränser. Men inom dessa gränser gör Lundberg nu alltså en viktig insats. Jag följde skeendet vid början av 80-talet på ganska nära håll, och bokens beskrivning och analys stämmer i stora drag; de påminner mig om och bekräftar den bild av Engdahl jag då fick. Själv har jag bara vid några få tillfällen kommenterat Engdahl. ‘Borgerligheten och postmodernismen’ är ett sådant; inlägget Dylan och akademien ett annat.

Lundberg är medveten om att Engdahl förefaller i viss mån ha ändrat sig på senare år (vid det här laget sedan ganska många). Och ändringen har även tagit sig andra och bättre uttryck än dem jag tog upp i inlägget om Dylans Nobelpris. Jag anade ett sådant i Nobelpriset till Handke, och skrev kort även om det. Även hans försvar för en kulturkonservatism, hans lysande artikel om sin gamle handledare Tigerstedt i Axess 2011 (strax före Lundbergs debacle), och så vidare, hör naturligtvis till dessa bättre uttryck.

Boken är, liksom de flesta av Lundbergs tidigare, utgiven på Timbro. Det är en svaghet. Visserligen har Timbro gjort en hel del bra. Och personligen hade jag bara goda erfarenheter av dem som arbetade där, på den tiden då jag hade relativt mycket kontakt med dem. De var alla påfallande trevliga. Men Timbro är “näringslivets” propagandacentral. Ax-stiftelsen har, till skillnad från Timbro, lindat in sin politiska opinionsbildning i mycket som liknar vanligt mecenatskap, ofta på hög kulturell nivå. Timbro är, jämförelsevis, mer den så att säga direkta, enkla, råa propagandan.

Det är förstås helt naturligt att, utöver de egna anställda, opinionsjournalister med nyliberal inriktning publicerar sig där, och väl inte heller alltid någon självklar nackdel för nationalekonomer, statsvetare och vissa andra akademiker, om det sker i begränsad utsträckning. Men när det gäller kulturen och den litterära världen är det litet annorlunda. Lars Anders Johansson var anställd av Timbro, de böcker han gav ut där var Timbroprojekt. Men när andra i kulturlivet och vid humanistiska universitetsinstitutioner huvudsakligen publicerar sig där, börjar det se litet märkligt ut. Skillnaden mellan en tankesmedja och ett så att säga “riktigt förlag” är där viktigare, medvetenheten om den, om dess innebörd, större. En central uppgörelse med en dominerande riktning och ledande personer inom svensk litteratur och litteraturkritik under flera årtionden förlorar tyngd genom att publiceras av en snävt politisk-propagandistisk tankesmedja i stället för ett riktigt förlag. Det kan därför endast försvaras av att Lundbergs bok inte går särskilt djupt filosofiskt, även om den förvisso mobiliserar relevanta kulturhistoriska perspektiv. Också den har i mycket den allmänna karaktären av ett politiskt inlägg, och inte bara i dess senare del, som ägnas postmodernismens direkta politiska inflytande, bortom 80- och 90-talens litterära strider och kultur..

DN och AB publicerade förbluffande svaga sågningar. Med ovanstående reservationer, inom de ovan angivna gränserna, har Lundberg på det hela taget rätt, är hans analys och kritik i det väsentliga riktig. Trots otillräckligheten i den upplysningsrationalistiska ståndpunkt han försvarar, och i förståelsen av dess djupare förhållande till romantiken, träffar Lundberg rätt i analysen av Engdahls uppfattning av romantiken, ja i analysen av hela postmodernismen i termer av romantiken.

Göran Greider säger att han “redan från början” identifierade Engdahl som “en mycket konservativ man som i det postmoderna tänkandet såg ett sätt att rädda en traditionell och elitistisk kulturkonservatism”. Denna tolkning kunde avlägsna den motsägelse som tycks uppkomma genom Engdahls tydliga uttryck för kulturkonservatism under senare tid, behovet att förklara dessa med att han ändrat sig. Vad som kunde tala för den är hans och Kris-kretsens djupgående studium av Gadamer, som resulterade i den ambitiösa, av Engdahl redigerade antologin Hermeneutik (1977). Men det finns några problem med den.

För det första naturligtvis postmodernismens natur i sig, inte bara i dess bortom poststrukturalismen vidareutsvävande manifestationer, utan även i den kontinuitet med poststrukturalismen som det här allena kan vara fråga om, och sådan Lundberg i stora drag, med förenklingar som man kanske kan säga är delvis ursäktliga i beaktande av hans specifika syfte, korrekt beskriver den. Greider kopplar den, i mycket helt riktigt, och i strid mot Lundbergs förståelse, till nyliberalismen. Lundberg kopplar den till den vänster han tror att Timbro bekämpar, och förbiser att den i lika hög grad är historiskt förbunden med nyliberalismens offensiv mot marxismen. Men i själva verket motsäger Greiders koppling också dennes egen tolkning. Greider nämner särskilt 90-talet, när han och Engdahl båda var knutna till men också motståndare i litterära frågor på DN:s kulturredaktion. På 90-talet hade emellertid motsättningen mellan nyliberalism och kulturkonservatism blivit uppenbar.

För det andra förbises i tolkningen av Engdahl som “redan från början” och i största allmänhet “mycket konservativ” att denne började som marxist. 1978 utgav Engdahl på Röda Bokförlaget en utmärkt översättning, med sin egen utförliga och initierade inledning, av den tjeckiske marxisten Karel Kosíks Det konkretas dialektik. För bara några år sedan förklarade han att han under Kris-tiden liksom de andra i redaktionen var marxist, och, märkligt nog, att han då inte såg någon motsägelse mellan detta och den poststrukturalism som tidskriften introducerade. Andra mer eller mindre marxistiska tänkare uppmärksammades som jag minns det av Kris. I själva verket byggde Kris-kretsen bara vidare på den breda introduktion av i Sverige mestadels försummad kontinentaleuropeisk litteraturteori som Kurt Aspelin redan, på hög nivå, stått för under första hälften av 70-talet. Lundberg är över tio år yngre än medlemmarna i Kris-gruppen. Många av hans jämnåriga valde genom Kris’ inflytande att föra detta arbete vidare. Lundberg tycks däremot ha brutit med det mesta av det. Och han förbiser liksom Greider Engdahls marxism.

I en debatt på Bokmässan instämde Greider med Lundberg i förkastandet av postmarxismens teori. Men han gav också ifrån sig instämmande ljud när America Vera-Zavala i Stefan Jonssons efterföljd tolkade postkolonialismen i marxistiska termer. Det vill säga, Vera-Zavala framställer invandrarna i förorterna som helt enkelt “arbetarklassen”. På så sätt kunde den postmarxistiska teorin legitimeras inför Greider. Postkolonialismen går ut på att vi ska lyssna till de “andra rösterna”, de tidigare koloniala folkens, den tredje världens. Deras akademiker kommer till västvärldens universitet och säger “vi har en annan syn på det här”.

Så långt är postkolonialismen som allmänt fenomen naturligtvis legitim. Inte minst från ett traditionalistiskt perspektiv. Men dessa akademiker, delvis redan genom att vara just akademiker, är inte bara “andra röster”. Även de är i hög grad västvärldens röster, av visst slag. Nämligen just den postkoloniala teorins, och ofta postmodernismens, ibland förvisso marxismens. De är inte traditionalister. Och implicit i postkolonialismen, sådan Vera-Zavala förstår den, är att det inte bara är den tredje världens akademiker som ska komma och tala på västvärldens universitet, utan att tredje världens folk också ska komma och bo i västvärldens förorter.

Mot detta har varken Greider, som accepterar att dessa folk i förorten nu är arbetarklassen, eller ens Lundberg, som kan antas stå fast vid Axess-debaclets gamla programmatiska formuleringar, några invändningar. Det tycks vara en för alla självklar, outtalad premiss. Men vad handlar den om?

Vera-Zavala vill alltså, i sig korrekt, skilja postkolonialismen från postmodernismen, och i stället förbinda eller rentav identifiera den med marxismen. Jamesons kritik nämns. Men den centrala del av postkolonialismen som består i de tidigare koloniala folkens närvaro i västvärldens förorter är ett resultat av den nyliberala kapitalismen. Vera-Zavala skrev en gång en bok tillsammans med Johan Norberg, där de diskuterade sina ytliga skillnader.

I ett samtal med Lundberg tog Ivar Arpi upp frågan om den tidiga postmodernismen inte också kunde uppfattas som en del av eller som bidragande till frigörelsen från marxismens dominans. Så var det naturligtvis. Redan strukturalismen hade – i flera årtionden – förskjutit tänkandet i Frankrike bort från marxismen, även om distinkt marxistiska strukturalister som Althusser bevarade kontinuiteten, och inte ens Lévi-Strauss menade sig stå i motsats till den. Derrida och Foucault tog nya steg bort från den i och med att de överskred också strukturalismen. Den vanliga benämningen på dem vid början av 80-talet i Sverige var inte, som hos Lundberg, postmodernister, utan poststrukturalister. Det tog litet tid innan termen postmodernism – genom inflytandet från Lyotards bok om det postmoderna “tillståndet”, men väl framför allt genom den amerikanska tillägnelsen av dessa riktningar – fick den vida tillämpning Lundberg accepterar. Lyotards bok utkom först 1979; Derridas och Foucaults avgörande verk kom på 60-talet. Den terminologiska förändringen döljer skillnaden mellan det smalare filosofiska och teoretiska fenomenet poststrukturalism och det vida, allmänkulturella fenomenet postmodernism, och möjliggör Lundbergs nära koppling av den senares politiska konsekvenser till det förras tänkande.

Åtminstone Foucault och hans maktanalys hade förvisso omedelbart stor betydelse för de olika uppgörelserna med marxismen i Paris på 70-talet, vilket tidigt indikerade åtminstone en med nyliberalismen gemensam punkt. En sak som Lundberg inte tar upp är Foucaults inflytande på de så kallade “nya filosoferna” – med Lévy och Glucksmann i spetsen – från mitten av detta årtionde. De, och i samband med dem väl för första gången Foucault (som dock introducerats tidigare och till och med varit verksam i Sverige), fick avsevärt inflytande även i Sverige, genom översättningarna av Lévys Barabari med mänskligt ansikte och Glucksmanns Kokerskan och kannibalen, och genom bland annat Madeleine Gustafssons Utopien och dess skugga och artiklar av Otto Mannheimer.

Detta alltså vid slutet av 70- och början av 80-talet, innan termen postmodernism börjat användas i dagens mening. Engdahl har dock alltså sagt sig ha förblivit marxist en bra bit in på 80-talet, alltså under hela den tid då han, tillsammans med de övriga i Kris, introducerade vad som nu kallas postmodernismen. Men det framgår av inledningen till Kosík-översättningen att hans marxism var öppen för den kritiska omprövning som ägde rum även hos marxisterna själva, inom marxismen. Såtillvida var han knappast avvisande gentemot Foucaults stora inflytande på uppgörelsen med marxismen och kritiken av kommunismen under denna tid, innan poststrukturalismen uppfattades som synonym med postmodernism och innan den senare fick den radikala politiska innebörd Lundberg ensidigt fokuserar på med bortseende från dess nyliberala sammanhang, som även Lundberg själv är en del av.

Lundberg framhåller också att Engdahl i recensionen av antologin Självdeklaration 1982 vände sig mot den plakatpolitiska socialrealism som ansågs ha dominerat den svenska litteraturen, främst romanen, under 70-talet. Denna Engdahls kritik av den samtida svenska litteraturen följde i Mats Gellerfelts fotspår – även han tidigare en marxist, närmare bestämt maoist, som varit närvarande, som tonåring, vid den så kallade kårhusockupationen 1968. Lundberg behandlar – mig veterligen som den förste – i kritiska termer Engdahls “detronisering” av Gellerfelt.

Det gör han utan tvekan rätt i. Engdahls av Nils Petter Sundgren som “satanisk” uppfattade recension av Gellerfelts roman I höstens sköra ljus (1983) var uppenbart förfelad. Engdahls låtsade tankeexperiment att romanen skulle vara en parodi på den socialrealism Gellerfelt gjort sig känd som hänsynslös kritiker av var inte tillräckligt träffande. Till och med Engdahls egen beskrivning av romanen motsade i hög grad detta grepp. Det finns förvisso en hel del som kan kritiseras i romanen, men det är förbluffande att denna recension kunde åstadkomma en allmän detronisering av författaren, även som kritiker. Tyvärr går Lundberg inte in på detta recensionens specifika innehåll.

Kanske bidrog Engdahls postmodernism till att Gellerfelt började röra sig bort från den teoribildning även han var starkt influerad av. Gellerfelt var framför allt en försvarare av 1900-talets litterära högmodernism. I hans tidiga kritik är det uppenbart att han tror att den teori som inom kort kom att kallas postmodernistisk var nära relaterad till högmodernismen, att den befrämjade en fortsatt utveckling av den. Han hade såtillvida rätt som poststrukturalismen noga taget inte kan identifieras med postmodernismen, trots det filosofiska samband som Lundberg tar fasta på. Han måste på 80-talet ha blivit besviken i detta avseende, när postmodernismen helt enkelt tog över. Det blev Rambo i stället för Rimbaud, en kollaps för de kriterier Gellerfelt hyllade.

Gellerfelt blev alltmer kulturkonservativ. Men det blev alltså även Engdahl. Och det är vad Lundberg hela tiden varit. Men hos ingen av dem finner vi den allmänna åskådningsmässiga och filosofiska utveckling som skulle kunna ge kulturkonservatismen den konsekvens och det djup den kräver – både inom litteraturkritiken och politiken. Gellerfelt och Engdahl försökte båda balansera sin tidigare, upplevda elitism med inslag av populism, medan Lundberg, med huvuddelen av den svenska borgerliga kulturoffentligheten, fortfarande i grunden sitter fast i en ganska enkel rationalistisk och empiristisk liberalism.

Det räcker inte. Lundbergs allmänna slutsatser om postmodernismen är riktiga och viktiga, men den centrala teoretiska analysen saknar den utförlighet och precision som hade behövts för att bilden inte skulle bli alltför onyanserad. Lundberg skyndar alltför snabbt vidare till det publicistisk-mediala spelet kring Engdahl och hans krets, och till de politiska följderna eller tillämpningarna.

Boris Johnson Recites the Iliad

2013. Eton, Balliol.

Handke, Serbien och akademien

Nobelpriset till Peter Handke är överraskande. Det enda verk av honom som jag är förtrogen med, och bara delvis, är romanen Långsam hemkomst (Langsame Heimkehr), som jag åtminstone började läsa när den utkom i svensk översättning 1981. Men han har med all säkerhet gjort sig förtjänt av priset.

Vad som gör tilldelningen överraskande är att den sker trots Handkes kontroversiella försvar för Serbien under krigen i Jugoslavien på 90-talet, som ledde till en utdragen, skandalbetonad debatt.

Handke

Och det faktum att Svenska Akademien, som man kunde tro nu mindre än någonsin ville framstå som politiskt inkorrekt, kunnat bortse från och inte låtit sig påverkas av detta, utan i stället vederbörligen sett till Handkes litterära meriter, gör överraskningen glädjande.

Tolkningen har till och med framförts att det skulle vara ett avsiktligt provokativt val från akademiens sida, ett svar på vad Katarina Frostenson menar vara DN:s försök att genom sina angrepp på ledamöter styra dess inriktning, ett demonstrativt uttryck för att akademien tänker fortsätta värna sin integritet.

Den ibland utmärkte tidigare ständige sekreteraren Horace Engdahl, som nästan ensam stod emot den politisk-opportunistiska mediahetsen och allra mest fick klä skott för allt akademien anklagades för, är dock NATO-vurmare, och skulle därmed kunna tänkas vara obenägen att sympatisera med Handke. Engdahl har gett intryck av att felaktigt uppfatta sitt ställningstagande för NATO som en del av den politiska obekvämhet som han började utveckla redan långt före Arnault-krisen.

Men det är svårt att se hur de andra ledamöterna, som alltså inte uppvisar Engdahls allmänna självständighet, skulle ha vågat fatta detta beslut om årets pris, ja mot hans vilja. Det mest sannolika är därför att Engdahl för Handkes litterära förtjänsters skull höjt sig över sitt märkliga och inkonsekventa NATO-försvar. Och kanske alltså rentav för att möjliggöra valet som en fullt medveten ripost till DN och andra media, där han visste att det skulle väcka skandal. Det är i så fall storartat och imponerande.

Handkes kraftfulla fördömande av den “västliga” bombpropagandan gör honom ovanligt intressant och viktig som europeisk intellektuell även bortom skönlitteraturen. Här är en artikel om honom i serbiska Telegraf. Simon O. Pettersson skriver om honom i Ny Tid, och på Twitter tipsar Urban Lindström om Kurt Gritschs bok Peter Handke und “Gerechtigkeit für Serbien”: Eine Rezeptionsgeschichte från 2009.

Diana Johnstone: Fools’ Crusade

George Szamuely: Bombs for Peace

Free Milosevic, says Pinter

Joseph Joubert

joubert

Dylan och akademien

För att förstå varför, eller i vilken mening, Bob Dylans Nobelpris i litteratur är en del av vad Simon O. Pettersson i Samtiden kallar en kris för den litterära kulturen, måste man, menar jag, förstå bakgrunden i den större kulturella dynamik som präglat moderniteten i vid mening och som jag diskuterade, med många långa citat från relevant litteratur, i mitt inlägg ‘Pantheism, Postmodernism, Pop’.

Svenska Akademiens ständiga sekreterare Sara Danius’ hänvisning till Blake bekräftar helt riktigt att Dylan är en del av den större romantiska panteistiska revolutionen. Men hennes förståelse av denna revolution (ja av att den är en panteistisk revolution, eller åtminstone en revolution) såväl som hennes förståelse av Blake skiljer sig naturligtvis från den jag formulerar i ‘Pantheism, Postmodernism, Pop’. Danius menar inte allt det jag menar. Men åtminstone en del av det, inklusive en mycket allmän förståelse av romantiken, måste hon rimligen mena: aspekter av Blakes allmänna romantiska världsåskådning och sensibilitet, sådan den kommer till uttryck i exempelvis The Marriage of Heaven and Hell och Jerusalem. D.v.s., med analysen i ‘Pantheism, Postmodernism, Pop’, den världsåskådning och sensibilitet som all rockmusik delar, i en annan modalitet.

Anledningen till att Danius, och för den delen Horace Engdahl, i mycket har en annan förståelse och framför allt värdering av dem är att de själva fortfarande i så stor utsträckning är absorberade i dem, i deras hög- och postmoderna modalitet. Den poststrukturalistiska dekonstruktionen av den romantiska texten innebär, exempelvis, oundvikligen bara konstruktion av ny romantisk text. Men det står klart att den postmoderna modaliteten fått dem att helt – eller ännu mer, på nytt sätt – kapitulera inför den panteistisk-revolutionära kulturdynamiken, och utan tillräckliga kriterier och erforderlig urskillning hylla även dess mer utpräglat populärkulturella uttryck.

Engdahl har gått från marxism över en ansträngd skenelitistisk poststrukturalism och -modernism – som han såvitt jag minns själv bekräftat, skrev han avsiktligt på ett obegripligt sätt, saker som han inte själv förstod – till en väl på sitt sätt lika ansträngd dragspels-, schlager- och grispopulism. Och han har gjort det utan att förändra det märkliga, auktoritärt orakelmässiga tonfall och tilltal – exempelvis när han i kuriösa radioprogram svarar på lyssnarfrågor om allt mellan himmel och jord, eller som nu i egenskap av Dylan-kännare i pressen – som hans publik av oklara skäl tycks förvänta sig, ja önska, och som står i bjärt kontrast till alla teoretiska och icke-teoretiska positioner han intagit. Danius säger sig ha varit “David Bowie-fan” snarare än Dylan-fan, vilket känns litet oroväckande inför framtida Nobelbeslut, även om Bowie själv gick bort i år. Det är överhuvudtaget oroväckande att hon varit ett “fan”.

Dylans försvarare insisterar på det litterära värdet av hans texter i sig, d.v.s. hans sångtexter betraktade även utan sången, eller musiken. Det är svårt att förstå varför det är så viktigt för dem att göra det. De är sångtexter, rocksångtexter, och inget annat, inte avsedda att vara något annat. Som sådana behöver de inte vara dåliga i jämförelse med andra rockmusikers. Varför kan de inte få vara vad de är? Det är fullt tillräckligt. Dylan kan sägas vara en “rockpoet” en “poet of rock and roll”, som David Boucher kallar honom i titeln på sin bok om honom och Leonard Cohen. Han tillhör, som jag brukar säga, “the bards of democracy”. Med akademiens formulering är han en poet i “den amerikanska sångtraditionen”. Som sådan har han utan tvekan mycket stora förtjänster.

Att kritisera att Nobelpriset i litteratur tilldelas Dylan innebär för mig inte att man dömer ut hela denna populära och ofta i mycket kommersiella konstform. Tvärtom har jag själv många gånger insisterat på att den måste uppmärksammas och behandlas med kritisk urskillning, att kritiken – i det fallet inte bara litteraturkritiken – har en uppgift även på detta område, ja en uppgift av största betydelse som är katastrofalt försummad. Denna musik och dess texter, i synnerhet när de i elektrifierad form får sådant enormt genomslag och utövar sådant oerhört inflytande i vår kultur som vi idag ser, måste tas på allvar och bli föremål för en kvalificerad kritik. Det finns bättre och sämre, och kriterier för bättre och sämre, även där, och detta är av helt avgörande betydelse.

För att lätta upp och balansera de av vissa som alltför långa och svåra uppfattade texterna i denna blogg har jag postat (som det heter) en hel del musik som är betydligt lättviktigare än Dylans – annan pop och rock, disco, eurovisionsschlager – och även tagit den på allvar genom ibland ganska utförlig kritisk bedömning. Jag vill särskilt framhålla att jag anser att även åtskilligt i opera-kategorin här är lättviktigt i delvis samma mening, i synnerhet men inte alltid enbart ifråga om texten, och därmed fyller samma funktion. Operan var historiskt ofta en lättillgänglig, folklig, och med tiden väl ganska utpräglat kommersiell genre – sin tids “pop”.

Jag argumenterar kontinuerligt för att s.k. progressive rock när den är som bäst är på väg att höja sig över rockgenren överhuvudtaget i riktning mot en ny musikalisk genre. Jag har heller inte några problem att acceptera att Dylan kan vara bättre än mycket annat i sin egen vanliga rockgenre. Ja, även som “poet”, rockpoet, i denna vanliga rock-genre – trots att jag också har problem med en del av det han gjort, och generellt har problem med denna genre.

Men med akademiens beslut handlar det om helt andra anspråk för Dylans texter (han själv, som jag tror tagit sitt namn från Dylan Thomas, gör väl åtminstone i någon mån samma typ av anspråk). Svårigheten att förstå vikten av att insistera på deras litterära värde även utan musiken är givetvis delvis identisk med svårigheten att förstå varför Dylan ska belönas med Nobelpriset i litteratur. Ordet “sång” har ju ofta, i själva poesin, och som mer än en metafor, använts som en synonym till poesi, och Danius hänvisar utöver Blake också korrekt till lyrikens koppling till sången under antiken. Men detta är naturligtvis inte tillräckligt. Man skulle här förväntat sig långt utförligare formuleringar från akademiens sida om förhållandet mellan dikt och musik; själva sammanblandningen av genrer och konstformer är ett distinkt arv från romantiken (utvidgad av postmodernismen till uppgivandet av demarkationslinjen mellan litteraturen och kritiken); den originaltext Engdahl som redaktör för tidskriften Kris stolt mottog från Derrida handlade såvitt jag minns om detta. Det är orimligt att inte åtminstone några av de enligt uppgift eniga akademiledamöterna inser att Dylans texter inte är avsedda att bara läsas, och menar att Dylan förtjänar priset för sin sånglyrik just som sådan, sin som sång framförda lyrik, för enheten av text och musik, inte bara för den separerade texten. Men då inställer sig ju omedelbart helt nya frågor om akademiens kompetens, ja en rad principfrågor om akademiens uppgift som först borde utredas.

Sångtexten som en del av musiken eller som tillsammans med musiken en del av en större helhet måste förvisso ibland accepteras som poesi, som litteratur av ett visst slag. Men nu är det alltså fråga om Nobelpriset i litteratur. Vad man än kan berömma Dylan för så känns det långtifrån tillräckligt för detta. Det bästa resultat vi kan hoppas på av akademiens beslut är en ny, fördjupad debatt om den litterära kulturen.

Nicolas Boileau

Jean-Baptiste Santerre

boileau

Teratologen och kritiken

Deltagarna i sommarens av Expos påstående (17/6) att bakom Flashbacksignaturen “Ezzelino” döljer sig författaren Nikanor Teratologen (Niclas Lundkvist) föranledda kulturdebatt kan indelas i tre grupper. Den första består av litteraturkritiker som framhöll att de, eller andra medarbetare på deras egen tidning, redan från början varit kritiska mot Teratologen i de i sammanhanget av Expos avslöjande relevanta avseendena, och att avslöjandet, eller vad som accepterades som ett sådant, nu bekräftade det riktiga i detta. Till denna grupp vill jag också hänföra en debattör som samtidigt framförde kritik mot de kritiker som hyllat Teratologen och mot den svenska litteraturkritiken i allmänhet, som tillåtit sådant hyllande. I den andra gruppen finner vi kritiker som efter att tidigare ha prisat Teratologen nu, efter avslöjandet, omedelbart vände sig bort med avsmak och avsky. En tredje grupp utgörs av de som även efter avslöjandet försvarade Teratologen och vidhöll riktigheten av sina tidigare positiva omdömen.

Min sympati ligger uteslutande hos den första gruppen. Men eftersom de kritiska principer utifrån vilka denna grupp intog sin ståndpunkt från mitt perspektiv i teoretiskt-estetiskt avseende är otillräckliga, ja i något fall rent felaktiga, gäller emellertid sympatin endast ställningstagandet i allmänhet, just sådant jag sammanfattade det i föregående stycke, utan avseende på den specifika motivationen, utgångspunkten och argumentationen i respektive fall. De i debatten uttryckta och behandlade meningsskiljaktigheterna mellan de olika grupperna, och i synnerhet givetvis mellan den första och den tredje, inskränkte sig i hög grad till frågan om konstens frihet i förhållande till moralen och politiken. Men därmed förbisågs i samma grad det enligt mig helt avgörande förhållandet att frågan om bedömningen av Teratologen bör handhas uteslutande inom litteraturen och litteraturkritiken själva, inom deras eget område, alldeles oaktat moralen och politiken i den av debattörerna avsedda meningen. Den utvecklade, genomtänkta och högtstående kritiken har en etisk dimension relaterad till dess övriga värdedimensioner, men denna är kritikens egen dimension – den utgör ingen främmande, extern, icke-estetisk faktor av politisk censurkaraktär. Vad debatten – givetvis på intet sätt förvånande – illustrerar är för mig framför allt frånvaron av denna kritik. Frånvaron av den kritik som i ett fall som detta visar sig så akut nödvändig.

En sådan kritik hade från början riktat skarp kritik mot Teratologen, påtalat det motbjudande i hans verk. Och den hade gjort det utifrån sina egna kritiska utgångspunkter, sina egna helhetliga och konsekventa estetiska kriterier. Det är inte först med kopplingen av Teratologen till Ezzelino som den förstnämnde blir problematisk. Det är inte först med den som han bli problematisk som skönlitterär författare, som hans litterära verk blir problematiska. Att den andra gruppen av kritiker omprövar Teratologen endast i ljuset av den personliga författarkopplingen avslöjar den enorma bristen och svagheten i dess egen ursprungliga kritiska bedömning. Att den tredje gruppen i den med kopplingen uppkomna situationen insisterar på giltigheten av sina tidiga positiva omdömen och åsidosätter det rent kritiska uppdragets frågeställningar till förmån för den allmänna om litteraturens autonomi avslöjar väl snarare vidden och djupet av deras bundenhet till sin egen problematiska syn specifikt på litteraturen än någon större kvalitativ skillnad ifråga om denna syn i jämförelse med den andra gruppen.

I mina inlägg Ezzelino, Ezzelino, 2 och Ezzelino, 3 har jag med entydig precision förklarat vad det är jag tar avstånd från hos Flashbackskribenten, och varför. Utan att ta ställning till Expos påstående om Ezzelinos identitet måste man konstatera att det i stor utsträckning är fråga om samma slags motbjudande innehåll hos denne som hos Teratologen. (De uttryck med vilka åtminstone någon i den andra gruppen av kritiker nu uttrycker sin avsky rör sig kanske signifikativt – här är det ju fråga om en mycket plötslig omprövning – delvis i samma tematiska och stilistiska regioner som Teratologens.)

Expos huvudpoäng är givetvis att Ezzelino, och därmed enligt dem Teratologen, är antisemit (ett omdöme jag som framgår av mina tidgare inlägg instämmer i, om man godtar denna term för ett specifikt slags mycket utpräglat rashat) och något slags “nazist”. DN:s Aase Berg tillhör den tredje gruppen av kritiker och har därför på intet sätt rätt från mitt perspektiv i själva frågan om den litterära bedömningen. Men hennes inlägg den 20/7 är viktigt i ett annat avseende, nämligen dess påpekande, som led i insisterandet – även när författaren är identifierad med Ezzelino – på att hans verk inte är “nazistiska”, att de om de vore det skulle vara uppenbart kontraproduktiva.

“Nu ska den outade nazisten Nikanor Teratologen skambombas, och vi som under åren har älskat hans hysteriska, förlösande och högkvalitativa böcker förväntas ångra vår entusiasm och pudla”, inleder Berg. Hon vägrar; hon förkastar “känslomässig skuldekonomi” i offentligheten, värjer sig “mot de dunkelt manipulativa känslobegrepp som sätts i rullning så fort nazismen kommer på tal: avsky, fördömande, ondska. Och den underliggande självgodheten hos alla som uttalar dessa ord.” Vi ser här hur diskussionen omedelbart överförts till den icke-litterära moralens och politikens område (och jag måste här bortse från frågan om Bergs och de övriga debattörernas förståelse av fascismen och nazismen i sig). Det väsentliga här är att Berg återför diskussionen till litteraturens eget område: “Det bor fascister och psykopater och potentiella massmördare i många vanliga människor, även i dem som är nazismens måltavlor. I stället för att skämmas väljer jag att fråga – krasst, kallt: hur mår min egen inre fascist? Och hur kan jag desarmera den? Det som är monstret i andra är monstret också i mig. Och – även i dig.” På denna väg blir Teratologens verk inte bara relevant utan litterärt värdefullt, högkvalitativt: “Mitt uppdrag som litteraturkritiker är inte att såga alla böcker som är skrivna av fascistiska, nazistiska eller rasistiska upphovsmän. Tvärtom. Mitt jobb är att avläsa och avslöja undertext. Också hos de obehagliga gränsfallen.”

D.v.s.: “Jag tänker inte hindra skönlitteraturen från att gestalta fascism från fascistens håll.” Man kunde här tänka sig att Berg menar att verken s.a.s. är icke-fascistiska i det att fascism gestaltad från fascistens håll med nödvändighet måste bli icke- eller anti-fascistisk i sin effekt – måste bli kontraproduktiv, frånstötande, avskräckande. Men faktum är att hon går längre: fastän hon själv välkomnar även fascism från fascismens håll, vill hon trots Ezzelino inte acceptera att Teratologen är fascist, eller åtminstone inte nazist: “Om Äldreomsorgen i Övre Kågedalen hade varit en nazistisk bok, så hade den varit ett utmärkt hjälpmedel för insikt och motaktion. Nu är den inte det. Som propaganda betraktad är den direkt kontraproduktiv. Jag har aldrig kunnat läsa den som annat än en misantropiskt sorgsen drift med bland annat nazismen, en extrem parodi på det fascistoida, en förtvivlad ironi över alla totalitära ideologier (inklusive kapitalismen).”

Och utan tvekan finns det mycket som talar för att Berg har rätt här, och därmed mot identifikationen med Ezzelino (såvitt jag minns identifierar sig Ezzelino inte som nazist, och det jag tidigare diskuterat rör uteslutande hans antisemitism som sådan; men här är denna distinktion inte av betydelse; Ezzelino är vad Berg och de övriga debattörerna menar med en nazist o.s.v.). Hon fortsätter: “När Morfar, berättelsens huvudperson, beskrivs som en übermänniska vars politiska åskådning är ‘sadonazisatanistisk latrinvulgaritet’ – hur frestande är det då att bli högerextremist? Eller Teratologens groteska gestaltningar av norrländskt vardagsliv.” Ett ovedersägligt riktigt exempel ges på hur en “nationalsocialistisk propagandist” verkligen inte skulle beskriva “hembygdens ursvenska äkthet”: “Morfar spetsa en överkörd igelkotte på käppen å börja äta. Två bilar försökte köra ihjäl oss, dom tuta å gav oss fingret, å vi såg en älgtjur me basthuden i blodiga slamser å me ett förskolebarn mellan käftarna försvinna in bland dom vita ungbjörkarna, slanka å begärliga, bryskt smekta av en ostli vind.” Det är ett exempel på det meningslösa, programmatiskt motbjudande och enbart till destruktion och degradering syftande innehåll som Berg säger sig älska och finner förlösande och högkvalitativt. (För att inte riskera att missförstås tar Teratologen i ännu kraftigare redan i titeln på sin senaste roman: Att hata allt mänskligt liv.)

Att jag inte sympatiserar med Bergs tredje grupp av kritiker/debattörer beror på denna värdering av Teratologen och den lägre-romantiska (i ett långt framskridet stadium) litteratursyn och dess kriterier för bedömning som följer ur den. Berg instämmer med följande ord av en tidigare debattör: “Den här gud-vad-du-är-korkad-jag-visste-hela-tiden-att-Teratologen-var-dum-för-han-skrev-en-äcklig-bok-retoriken i snart sagt alla litterära samtal gör inte nån större nytta.” Vad man bl.a. kan urskilja i detta instämmande är s.a.s. frånvaron av det kritiska perspektiv som, utan varje irrelevant bedömningsgrund och allmän inskränkthet, rätt kan förstå och bedöma “äckliga” böcker av den typ som Berg här själv citerar ur.

Min brist på sympati beror alltså inte på Bergs vägran att “löpa med i den renhetsivrande flocken av friserade pudlar som struttar fram i formation och idkar slentrianmässigt polariserad godhet” – även om jag inte kan undgå att notera att också Berg faller tillbaka på ett moraliserande rättfärdigande av åtminstone inte, sådant hon här uttrycker det, självklart s.a.s. intrinsikalt-litterärt-kritiskt slag när hon antyder att  bejakandet av denna typ av litteratur, de “obehagliga gränsfallen”, tjänar syftet att “desarmera” den “inre fascisten”, “monstret i andra som är monstret även i mig”. Vad det här är fråga om är rent externa, ur politiska krav sprungna bedömningsgrunder.

Berg tror nu alltså hursomhelst fortfarande att Teratologens verk inte är “högerextremistiskt” o.s.v., eftersom det är direkt kontraproduktivt som propaganda. Det är det, menar hon, dels genom att vara en drift med, en parodi på och en ironi över nazismen, dels genom att vara direkt frånstötande och avskräckande. Därför tror sig Berg avslutningsvis kunna fastslå att “alla kan vara trygga: Äldreomsorgen i Övre Kågedalen lär hamna först på bokbålet när nazisterna tar makten; de värnar om hel, ren och sund litteratur, precis som ni.”

Vad vi ser här är inte bara ännu ett av de oändliga, förutsägbara uttrycken för den lägre-romantiska svenska litteratursynen, där det hela, rena och sunda är misstänkt och oönskat i sig genom association med “nazismen” (inte heller variationen av benämningar på det Ezzelino står för har i detta sammanhang någon betydelse, debattörerna menar oavsett den ett och detsamma). Vi ser också vad som tycks vara en oförståelse för hur grundligt just denna hennes egen litteratursyn har genomträngt Sverige eller hela vår kultur och tid. Kanske är det bara en tillfällig bristande eftertänksamhet från Bergs sida, men en formulering som denna om “nazisternas” litteratursyn förbiser helt den utsträckning i vilken de i själva verket delar hennes egen. Även de ägnar sig åt att, utan Bergs residuala men av henne själv åtminstone omedvetet som nödvändig upplevda legitimerande moralism, utforska det inre monstret. Vi kan sannerligen inte vara trygga när nazisterna tar makten: att döma av en artikel på Nordiska Motståndsrörelsens sajt Nordfront kommer de göra motsatsen till att bränna Teratologens böcker på bål. De kommer med fullständig förbehållslöshet hylla honom precis som Berg själv gör.

Under rubriken ‘Expo hänger ut erkänt intellektuell författare som “antisemit”‘ skriver de (19/6) att “Det är den erkänt intelligenta, belästa och språkligt begåvade svenske författaren som skriver böcker och artiklar under pseudonymen Nikanor Teratologen som Expo nu vill skandalisera. Teratologen är bland annat känd för boken Äldreomsorgen i övre Kågedalen (1992) som blivit en kultbok som översatts till både norska och engelska samt framförts som radioteater och riktig teater på Turteatern i Kärrtorp. Men författaren har också skrivit ett flertal andra böcker och har skrivit kulturartiklar för ett flertal svenska kulturtidningar.” Ezzelino var förstås också “en av Flashbacks mest begåvade och uppskattade kritiker av judisk makt och andra samhällsproblem”.

Berg borde vetat bättre. Det är verkligen ingen nyhet att “gränsfallen” varit “obehagliga”, att fascismen skildrad från fascistens håll, fascisters eget utforskande av sin egen inre fascism, kunnat resultera i “äckliga” böcker, att denna litteratur även tidigare ofta varit allt annat än “hel, ren och sund”, att den programmatiskt delat vänstermodernismens “krassa”, “kalla”, brutalt frigörande sanningssägande och av revolutionens högre historiska moral legitimerade, nedbrytande provokativa hållning mot vad som uppfattas som borgerligheten. (Vilka kopplingarna till den historiskt existerande fascismen o.s.v. egentligen är när det gäller Teratologens typ av innehåll, huruvida något av det verkligen ska anses specifikt fascistiskt o.s.v., och om så är fallet varför det är det, är frågor jag inte kan diskutera här.) Berg vacklar ju också själv i detta korta inlägg: det är ju alltså enlight henne själv som den fascistiska litteraturen från fascistens eget håll är just sådan som Teratologens, motsatsen till “hel, ren och sund”. I vilken utsträckning nazisterna på Nordfront är medvetna om sammanhangen här är oklart. Den tolkning som ligger närmast till hands är väl att de, bara för att Teratologen sägs vara nazist och antisemit, reservationslöst hyllar hans verk utan att tänka efter, utan att beakta dess kontraproduktivitet (huruvida de tidigare också känt till och försvarat Ezzelino vet jag inte, men det skulle förstås göra saken ännu värre). Vad som åtminstone för mig är alldeles klart är att Berg har rätt i att det från nazistiskt perspektiv är kontraproduktivt. Alldeles oavsett Teratologens avsikter har Nordfront genom att försvara honom bidragit till att deras egen nationalsocialism framstår som motbjudande.

Man kan förstås hävda att samsynen här beror på en verklig kongenialitet som i sin tur kan förklaras av fascismens-nazismens-högerextremismens egna radikala, modernistiska drag. Men det räcker inte riktigt. Både Berg och Nordfront är ju medvetna om de lika stora, ideologiska skillnaderna mellan dem. Utan tvekan kan Berg när hon tänker till förklara varför hon försvarar samma litteratur som nazisterna. Men kan Nordfront förklara varför de hyllar samma äckellitteratur som Berg? Varför är Teratologen en “erkänt intellektuell författare” (jag bortser här från det märkliga, oreflekterade accepterandet av “intellektuell” som positiv värdeterm i detta sammanhang)? Varifrån har detta erkännande kommit? Vilka är det som gjort Äldreomsorgen till en kultbok, gjort att den översatts till norska och engelska, att den omarbetats till teater? En bok kan förvisso bli en kultbok utan hjälp av etablissemangskritiker. Men Teratologens berömmelse går, som sommarens debatt visar, långt utöver sådan underjordisk status. Mer har krävts. Och några kritiker med verkliga fascistiska böjelser har vi ju inte. Bakom Teratologens plats i den samtida svenska litteraturen står förstås uteslutande radikalmodernistiska vänsterkritiker, dekadenskulturens liebhabrar.

Hur blev Cioran en internationell celebritet? Knappast genom några fascistiska litterära kännare som attraherades av hans personliga rumänska historia. Han blev det genom en av den amerikanska extremvänsterns främsta litteraturkritiker, Susan Sontag. Det finns många exempel här, och stor variation, inklusive kvalitativ. Céline? Men vi behöver inte begränsa oss till “fascister”. Det är en hel estetisk och nihilistisk sensibilitet, en hel fantasi- och karaktärsorientering som Nordfront – eller åtminstone författaren av den av mig citerade artikeln – delar med den gamla men ständigt förnyade och varierade vänsterkulturradikalismen. Lars Norén? Listan är lång. Strindberg? Jag vill i all anspråkslöshet föreslå att litteraturkritiken sådan den ser ut idag saknar de resurser som är nödvändiga för att hantera ett fenomen som Teratologen. Det är en kritik som av modernitetens karaktäristiska dynamik drivits så långt från den europeiska högkulturens egentliga tradition att den inte längre kan utföra sin nödvändiga, ja i vissa avseenden avgörande uppgift.

Ur Apastron

Ljusets bronserade strängar darrande sig in genom
Mont Saint Michels höga gotiska fönster, långsamt
trevande men strax fångade mellan
skuggornas pendlande
bläckfiskarmar
Så länge sedan, dag av Chablis
ostron, kärlek. Det gamla timglaset som gnistrade
till när det nåddes av en sista solreflex
just innan regnets tid
Vi väntade på att tidvattnet skulle vända igen
I mörkret som växte ur de tjocka väggarna
kunde jag kisande se hur sanden rann till glasets botten
Korn efter korn, gyllene, i mjuk ström
ljudlös, doftlös
Ett vackert glas med korslagda knotor
konstfullt smidda ur metallen
Min röst som dröjande gungade
ovan mig under valvens bågar
“Det som är har alltid varit”
Sic transit gloria mundi
Memento mori
finstilt, nästan oläsligt
och din röst, en uttunnad ringning
från en klocka av glas
spröda kristallvibrerande toner sjungande
sjunkande genom bränningarnas stegrande dån
Havet vände ut igen
Havet vände ut igen

Ur Mats Gellerfelts diktsamling Apastron från 1981. Gellerfelt har lämnat oss. Jag har skrivit kort om honom några gånger här i bloggen, och borde vidareutveckla det nu.

Carl David af Wirsén: Recension av Fadren

Man kunde stundom förut vid läsningen av Strindbergs arbeten känna sig uppkallad till allvarlig strid mot hans brutala blasfemier och manad att uppvisa det ihåliga och tarvliga i hela den anspråksfulla och hätska framställningen; saken var så mycket mera nödvändig, som många organ med en besynnerlig hänförelse tog hans parti.

Förhållandet är nu  i viss mån ett annat. Hans senaste arbete ‘Fadern’ röjer en desorganisation i den poetiska fantasin, och man intages vid genomläsningen av detta stycke visserligen av ovilja men kanske än mera av vemod. Där framträder nog såsom ofta förut den sällsamma föreställningen, att man kan bli en stor “verklighetsskildrare” endast genom att använda råa uttryck eller omnämna saker som den allra vanligaste anständighet förtiger; där framträder jämväl det bittra kvinnohat, vilket långt mer än Strindbergs många hädelser mot den kristna religionen och mot sedligheten – hädelser mot vilka de s.k. frisinnade organen haft föga, stundom intet att invända – omstämt dagsopinionen till hans nackdel. Detta kvinnohat är också lika oresonligt som obehagligt, och man pinas därav så mycket mer, som även i detta avseende författaren tycks göra anspråk på att paradoxalitet skulle vara detsamma som genialitet.

Men oaktat allt detta blir den känsla, som Strindbergs ‘Fadern’ uppväcker, snarare beklagande än harm, och detta beror kanske mest därpå, att denna skapelse förråder – vanmakt, vanmakten i en sjuklig inbillning, vanmakten i en på allt positivt så gott som utblottad åskådning. Då emellertid Strindbergs övriga arbeten av mig brukat omnämnas – något som åter berott på litteraturgranskarens skyldighet att redogöra för saker, som på något sätt väckt uppseende, och att lämna en så vitt möjligt fullständig översikt över samtidslitteraturens vitt skilda företeelser – så må några ord i största korthet ägnas även hans sista, besynnerliga alster.

Förhållandet mellan ryttmästaren och hans hustru är icke det bästa. Hon synes vara honom överlägsen i viljekraft, hon tyranniserar honom och ådagalägger därvid en kyla och ett lugn, som står i stark motsats till hans uppbrusning och svaghet. Ryttmästaren är en lärd naturforskare och är sysselsatt med ett arbete, som skall bliva epokgörande; men hustrun, som tycker att hans bokräkningar blir för stora samt för övrigt vant sig att betrakta alla hans förehavanden som dåraktiga, kontramanderar i hemlighet hans bokrekvisitioner. Det oupphörliga gnatet, de små chikanerna i hemmet tär på hans lynne, gör honom nervös, lockar honom till överilningar och stör hans inre jämvikt på ett sätt som slutligen kan bli och blir betänkligt för hans annars rediga förstånd.

Just detta resultat synes vara avsett av hans fru, vilken mot honom är rent av fientlig och gärna vill få honom ställd under förmyndare, avlägsnad från familjen samt helst insatt på ett dårhus. Hur hennes ovilja mot sin man kunnat nå en sådan höjd, därom svävar man emellertid i ovisshet; anledningarna till all denna överlagda förföljelse är okända, och hela skildringen gör därför ett intryck av djup osannolikhet. Hela teckningen av ryttmästaren är också nästan löjlig; han borde enligt författarens avsikt väcka en viss sympati, men han förefaller oss som en kruka, och vi kan ej värja oss från ett medömkande löje, då vi hör honom för sin gamla amma beklaga sig över sin frus obeskedlighet. Frun å sin sida förtalar systematiskt sin man; hon har i hela orten utspritt ryktet om hans sinnesförvirring och försöker genom hela sitt förfaringssätt mot honom till den grad reta honom, att ryktet måtte kunna bli sanning. Hon intalar husläkaren, att mannen är på väg att bli rubbad, hon beljuger honom, sprider löje över honom, men alltid på det listiga sätt, att hon ej låter sig ertappas med osanningar eller, om så sker, påstår, att man hört galet och att hon sagt något helt annat.

Mest avskyvärd och vidrig är hon, då hon, kort sedan doktorn bett henne att med anledning av mannens nervositet och själsoro vara försiktig samt undvika allt, som kunde plåga hans misstänksamma och retliga lynne, framkastar en antydning att hon varit honom otrogen och att dottern i huset ej är hans barn. Därmed har hon tänt en outsläcklig brand i den stackars Otellos sinne, han går och grubblar över dessa antydningar, vilka för övrigt måhända ej var ogrundade, och nu är han på god väg till sinnesrubbning, till mental otillräknelighet. Det var just dit hon ville komma. Med sin vanliga lögnaktighet berättar hon sedan för läkaren, att hennes stackars man alldeles av sig själv kommit på dessa olycksaliga funderingar; förhållandet är tvärtom, att hon just själv väckt dem till liv. Ryttmästaren behärskas nu av denna enda fixa idé och blir under dess inflytande vild, häftig och nyckfull; hans vredesutbrott anses nu som indicier på vansinne, man narrar honom att ikläda sig tvångströja o.s.v. Lyckligtvis får han ett slaganfall och befriar därmed såväl sig som läsaren från vidare obehag; dessförinnan har han dock hunnit utbrista i följande vackra utrop, vari författaren samlat hela sin vrede mot fruntimmerna: “Tvi vare dig, satans kvinna, och förbannelse över ditt kön!”

Boken innehåller en mängd råheter; vi bryr oss ej om att anföra dem. Ett och annat drag har nog natursanning, och Lauras system av nödlögner saknar visst ej motsvarighet hos en del kvinnor; likaså är Lauras förmåga att ge små skarpa nålstyng eller tala verkliga “dolkar” en egenskap, som nog återfinnes hos åtskilliga av Evas döttrar. Ty kvinnan är lika litet som mannen någon ängel; hon är icke av naturen idealisk och behöver lika väl som mannen förädlas, renas, helgas. Men icke är hon heller den sammanfattning av elakthet och lögn, till vilken herr Strindberg vill göra henne. För övrigt borde dessa båda, för varandra oumbärliga följeslagare på den betydelsefulla vandringen genom livet kunna företaga sig något bättre än detta oupphörliga litterära gräl, vilket för övrigt nu fått den fördelning, att herr Strindberg utmålar kvinnor som odjur, våra dussinförfattarinnor åter utmålar alla män som lastbara bovar och alla fruntimmer som oskuldsfulla martyrer.

1887. Språkligt lätt moderniserad.


Categories

Archives

"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi