Archive for the 'Literature' Category

Joseph Joubert

joubert

Dylan och akademien

För att förstå varför, eller i vilken mening, Bob Dylans Nobelpris i litteratur är en del av vad Simon O. Pettersson i Samtiden kallar en kris för den litterära kulturen, måste man, menar jag, förstå bakgrunden i den större kulturella dynamik som präglat moderniteten i vid mening och som jag diskuterade, med många långa citat från relevant litteratur, i mitt inlägg ‘Pantheism, Postmodernism, Pop’.

Svenska Akademiens ständiga sekreterare Sara Danius’ hänvisning till Blake bekräftar helt riktigt att Dylan är en del av den större romantiska panteistiska revolutionen. Men hennes förståelse av denna revolution (ja av att den är en panteistisk revolution, eller åtminstone en revolution) såväl som hennes förståelse av Blake skiljer sig naturligtvis från den jag formulerar i ‘Pantheism, Postmodernism, Pop’. Danius menar inte allt det jag menar. Men åtminstone en del av det, inklusive en mycket allmän förståelse av romantiken, måste hon rimligen mena: aspekter av Blakes allmänna romantiska världsåskådning och sensibilitet, sådan den kommer till uttryck i exempelvis The Marriage of Heaven and Hell och Jerusalem. D.v.s., med analysen i ‘Pantheism, Postmodernism, Pop’, den världsåskådning och sensibilitet som all rockmusik delar, i en annan modalitet.

Anledningen till att Danius, och för den delen Horace Engdahl, i mycket har en annan förståelse och framför allt värdering av dem är att de själva fortfarande i så stor utsträckning är absorberade i dem, i deras hög- och postmoderna modalitet. Den poststrukturalistiska dekonstruktionen av den romantiska texten innebär, exempelvis, oundvikligen bara konstruktion av ny romantisk text. Men det står klart att den postmoderna modaliteten fått dem att helt – eller ännu mer, på nytt sätt – kapitulera inför den panteistisk-revolutionära kulturdynamiken, och utan tillräckliga kriterier och erforderlig urskillning hylla även dess mer utpräglat populärkulturella uttryck.

Engdahl har gått från marxism över en ansträngd skenelitistisk poststrukturalism och -modernism – som han såvitt jag minns själv bekräftat, skrev han avsiktligt på ett obegripligt sätt, saker som han inte själv förstod – till en väl på sitt sätt lika ansträngd dragspels-, schlager- och grispopulism. Och han har gjort det utan att förändra det märkliga, auktoritärt orakelmässiga tonfall och tilltal – exempelvis när han i kuriösa radioprogram svarar på lyssnarfrågor om allt mellan himmel och jord, eller som nu i egenskap av Dylan-kännare i pressen – som hans publik av oklara skäl tycks förvänta sig, ja önska, och som står i bjärt kontrast till alla teoretiska och icke-teoretiska positioner han intagit. Danius säger sig ha varit “David Bowie-fan” snarare än Dylan-fan, vilket känns litet oroväckande inför framtida Nobelbeslut, även om Bowie själv gick bort i år. Det är överhuvudtaget oroväckande att hon varit ett “fan”.

Dylans försvarare insisterar på det litterära värdet av hans “texter” i sig, d.v.s. hans sångtexter betraktade även utan sången, eller musiken. Det är svårt att förstå varför det är så viktigt för dem att göra det. De är sångtexter, rocksångtexter, och inget annat, inte avsedda att vara något annat. Som sådana behöver de inte vara dåliga i jämförelse med andra rockmusikers. Varför kan de inte få vara vad de är? Det är fullt tillräckligt. Dylan kan sägas vara en “rockpoet” en “poet of rock and roll”, som David Boucher kallar honom i titeln på sin bok om honom och Leonard Cohen. Han tillhör, som jag brukar säga, “the bards of democracy”. Med akademiens formulering är han en poet i “den amerikanska sångtraditionen”. Som sådan har han utan tvekan mycket stora förtjänster.

Att kritisera att Nobelpriset i litteratur tilldelas Dylan innebär för mig inte att man dömer ut hela denna populära och ofta i mycket kommersiella konstform. Tvärtom har jag själv många gånger insisterat på att den måste uppmärksammas och behandlas med kritisk urskillning, att kritiken – i det fallet inte bara litteraturkritiken – har en uppgift även på detta område, ja en uppgift av största betydelse som är katastrofalt försummad. Denna musik och dess “texter”, i synnerhet när den i elektrifierad form får sådant enormt genomslag och utövar sådant oerhört inflytande i vår kultur som vi idag ser, måste tas på allvar och bli föremål för en kvalificerad kritik. Det finns bättre och sämre, och kriterier för bättre och sämre, även där, och detta är av helt avgörande betydelse.

För att lätta upp och balansera de av vissa som alltför långa och svåra uppfattade texterna i denna blogg har jag postat (som det heter) en hel del musik som är betydligt lättviktigare än Dylans – annan pop och rock, disco, eurovisionsschlager – och även tagit den på allvar genom ibland ganska utförlig kritisk bedömning. Jag vill särskilt framhålla att jag anser att även åtskilligt i opera-kategorin här är lättviktigt i delvis samma mening, i synnerhet men inte alltid enbart ifråga om “texten”, och därmed fyller samma funktion. Operan var historiskt ofta en lättillgänglig, folklig, och med tiden väl ganska utpräglat kommersiell genre – sin tids “pop”.

Jag argumenterar kontinuerligt för att s.k. progressive rock när den är som bäst är på väg att höja sig över rockgenren överhuvudtaget i riktning mot en ny musikalisk genre. Jag har heller inte några problem att acceptera att Dylan kan vara bättre än mycket annat i sin egen vanliga rockgenre. Ja, även som “poet”, rockpoet, i denna vanliga rock-genre – trots att jag också har problem med en del av det han gjort, och generellt har problem med denna genre.

Men med akademiens beslut handlar det om helt andra anspråk för Dylans “texter” (han själv, som jag tror tagit sitt namn från Dylan Thomas, gör väl åtminstone i någon mån samma typ av anspråk). Svårigheten att förstå vikten av att insistera på deras litterära värde även utan musiken är givetvis delvis identisk med svårigheten att förstå varför Dylan ska belönas med Nobelpriset i litteratur. Ordet “sång” har ju ofta, i själva poesin, och som mer än en metafor, använts som en synonym till poesi, och Danius hänvisar utöver Blake också korrekt till lyrikens koppling till sången under antiken. Men detta är naturligtvis inte tillräckligt. Man skulle här förväntat sig långt utförligare formuleringar från akademiens sida om förhållandet mellan dikt och musik; själva sammanblandningen av genrer och konstformer är ett distinkt arv från romantiken (utvidgad av postmodernismen till uppgivandet av demarkationslinjen mellan litteraturen och kritiken); den originaltext Engdahl som redaktör för tidskriften Kris stolt mottog från Derrida handlade såvitt jag minns om detta. Det är orimligt att inte åtminstone några av de enligt uppgift eniga akademiledamöterna inser att Dylans texter inte är avsedda att bara läsas, och menar att Dylan förtjänar priset för sin sånglyrik just som sådan, sin som sång framförda lyrik, för enheten av “text” och musik, inte bara för den separerade texten. Men då inställer sig ju omedelbart helt nya frågor om akademiens kompetens, ja en rad principfrågor om akademiens uppgift som först borde utredas.

Sångtexten som en del av musiken eller som tillsammans med musiken en del av en större helhet måste förvisso ibland accepteras som poesi, som litteratur av ett visst slag. Men nu är det alltså fråga om Nobelpriset i litteratur. Vad man än kan berömma Dylan för så känns det långtifrån tillräckligt för detta. Det bästa resultat vi kan hoppas på av akademiens beslut är en ny, fördjupad debatt om den litterära kulturen.

Nicolas Boileau

Jean-Baptiste Santerre

boileau

Teratologen och kritiken

Deltagarna i sommarens av Expos påstående (17/6) att bakom Flashbacksignaturen “Ezzelino” döljer sig författaren Nikanor Teratologen (Niclas Lundkvist) föranledda kulturdebatt kan indelas i tre grupper. Den första består av litteraturkritiker som framhöll att de, eller andra medarbetare på deras egen tidning, redan från början varit kritiska mot Teratologen i de i sammanhanget av Expos avslöjande relevanta avseendena, och att avslöjandet, eller vad som accepterades som ett sådant, nu bekräftade det riktiga i detta. Till denna grupp vill jag också hänföra en debattör som samtidigt framförde kritik mot de kritiker som hyllat Teratologen och mot den svenska litteraturkritiken i allmänhet, som tillåtit sådant hyllande. I den andra gruppen finner vi kritiker som efter att tidigare ha prisat Teratologen nu, efter avslöjandet, omedelbart vände sig bort med avsmak och avsky. En tredje grupp utgörs av de som även efter avslöjandet försvarade Teratologen och vidhöll riktigheten av sina tidigare positiva omdömen.

Min sympati ligger uteslutande hos den första gruppen. Men eftersom de kritiska principer utifrån vilka denna grupp intog sin ståndpunkt från mitt perspektiv i teoretiskt-estetiskt avseende är otillräckliga, ja i något fall rent felaktiga, gäller emellertid sympatin endast ställningstagandet i allmänhet, just sådant jag sammanfattade det i föregående stycke, utan avseende på den specifika motivationen, utgångspunkten och argumentationen i respektive fall. De i debatten uttryckta och behandlade meningsskiljaktigheterna mellan de olika grupperna, och i synnerhet givetvis mellan den första och den tredje, inskränkte sig i hög grad till frågan om konstens frihet i förhållande till moralen och politiken. Men därmed förbisågs i samma grad det enligt mig helt avgörande förhållandet att frågan om bedömningen av Teratologen bör handhas uteslutande inom litteraturen och litteraturkritiken själva, inom deras eget område, alldeles oaktat moralen och politiken i den av debattörerna avsedda meningen. Den utvecklade, genomtänkta och högtstående kritiken har en etisk dimension relaterad till dess övriga värdedimensioner, men denna är kritikens egen dimension – den utgör ingen främmande, extern, icke-estetisk faktor av politisk censurkaraktär. Vad debatten – givetvis på intet sätt förvånande – illustrerar är för mig framför allt frånvaron av denna kritik. Frånvaron av den kritik som i ett fall som detta visar sig så akut nödvändig.

En sådan kritik hade från början riktat skarp kritik mot Teratologen, påtalat det motbjudande i hans verk. Och den hade gjort det utifrån sina egna kritiska utgångspunkter, sina egna helhetliga och konsekventa estetiska kriterier. Det är inte först med kopplingen av Teratologen till Ezzelino som den förstnämnde blir problematisk. Det är inte först med den som han bli problematisk som skönlitterär författare, som hans litterära verk blir problematiska. Att den andra gruppen av kritiker omprövar Teratologen endast i ljuset av den personliga författarkopplingen avslöjar den enorma bristen och svagheten i dess egen ursprungliga kritiska bedömning. Att den tredje gruppen i den med kopplingen uppkomna situationen insisterar på giltigheten av sina tidiga positiva omdömen och åsidosätter det rent kritiska uppdragets frågeställningar till förmån för den allmänna om litteraturens autonomi avslöjar väl snarare vidden och djupet av deras bundenhet till sin egen problematiska syn specifikt på litteraturen än någon större kvalitativ skillnad ifråga om denna syn i jämförelse med den andra gruppen.

I mina inlägg Ezzelino, Ezzelino, 2 och Ezzelino, 3 har jag med entydig precision förklarat vad det är jag tar avstånd från hos Flashbackskribenten, och varför. Utan att ta ställning till Expos påstående om Ezzelinos identitet måste man konstatera att det i stor utsträckning är fråga om samma slags motbjudande innehåll hos denne som hos Teratologen. (De uttryck med vilka åtminstone någon i den andra gruppen av kritiker nu uttrycker sin avsky rör sig kanske signifikativt – här är det ju fråga om en mycket plötslig omprövning – delvis i samma tematiska och stilistiska regioner som Teratologens.)

Expos huvudpoäng är givetvis att Ezzelino, och därmed enligt dem Teratologen, är antisemit (ett omdöme jag som framgår av mina tidgare inlägg instämmer i, om man godtar denna term för ett specifikt slags mycket utpräglat rashat) och något slags “nazist”. DN:s Aase Berg tillhör den tredje gruppen av kritiker och har därför på intet sätt rätt från mitt perspektiv i själva frågan om den litterära bedömningen. Men hennes inlägg den 20/7 är viktigt i ett annat avseende, nämligen dess påpekande, som led i insisterandet – även när författaren är identifierad med Ezzelino – på att hans verk inte är “nazistiska”, att de om de vore det skulle vara uppenbart kontraproduktiva.

“Nu ska den outade nazisten Nikanor Teratologen skambombas, och vi som under åren har älskat hans hysteriska, förlösande och högkvalitativa böcker förväntas ångra vår entusiasm och pudla”, inleder Berg. Hon vägrar; hon förkastar “känslomässig skuldekonomi” i offentligheten, värjer sig “mot de dunkelt manipulativa känslobegrepp som sätts i rullning så fort nazismen kommer på tal: avsky, fördömande, ondska. Och den underliggande självgodheten hos alla som uttalar dessa ord.” Vi ser här hur diskussionen omedelbart överförts till den icke-litterära moralens och politikens område (och jag måste här bortse från frågan om Bergs och de övriga debattörernas förståelse av fascismen och nazismen i sig). Det väsentliga här är att Berg återför diskussionen till litteraturens eget område: “Det bor fascister och psykopater och potentiella massmördare i många vanliga människor, även i dem som är nazismens måltavlor. I stället för att skämmas väljer jag att fråga – krasst, kallt: hur mår min egen inre fascist? Och hur kan jag desarmera den? Det som är monstret i andra är monstret också i mig. Och – även i dig.” På denna väg blir Teratologens verk inte bara relevant utan litterärt värdefullt, högkvalitativt: “Mitt uppdrag som litteraturkritiker är inte att såga alla böcker som är skrivna av fascistiska, nazistiska eller rasistiska upphovsmän. Tvärtom. Mitt jobb är att avläsa och avslöja undertext. Också hos de obehagliga gränsfallen.”

D.v.s.: “Jag tänker inte hindra skönlitteraturen från att gestalta fascism från fascistens håll.” Man kunde här tänka sig att Berg menar att verken s.a.s. är icke-fascistiska i det att fascism gestaltad från fascistens håll med nödvändighet måste bli icke- eller anti-fascistisk i sin effekt – måste bli kontraproduktiv, frånstötande, avskräckande. Men faktum är att hon går längre: fastän hon själv välkomnar även fascism från fascismens håll, vill hon trots Ezzelino inte acceptera att Teratologen är fascist, eller åtminstone inte nazist: “Om Äldreomsorgen i Övre Kågedalen hade varit en nazistisk bok, så hade den varit ett utmärkt hjälpmedel för insikt och motaktion. Nu är den inte det. Som propaganda betraktad är den direkt kontraproduktiv. Jag har aldrig kunnat läsa den som annat än en misantropiskt sorgsen drift med bland annat nazismen, en extrem parodi på det fascistoida, en förtvivlad ironi över alla totalitära ideologier (inklusive kapitalismen).”

Och utan tvekan finns det mycket som talar för att Berg har rätt här, och därmed mot identifikationen med Ezzelino (såvitt jag minns identifierar sig Ezzelino inte som nazist, och det jag tidigare diskuterat rör uteslutande hans antisemitism som sådan; men här är denna distinktion inte av betydelse; Ezzelino är vad Berg och de övriga debattörerna menar med en nazist o.s.v.). Hon fortsätter: “När Morfar, berättelsens huvudperson, beskrivs som en übermänniska vars politiska åskådning är ‘sadonazisatanistisk latrinvulgaritet’ – hur frestande är det då att bli högerextremist? Eller Teratologens groteska gestaltningar av norrländskt vardagsliv.” Ett ovedersägligt riktigt exempel ges på hur en “nationalsocialistisk propagandist” verkligen inte skulle beskriva “hembygdens ursvenska äkthet”: “Morfar spetsa en överkörd igelkotte på käppen å börja äta. Två bilar försökte köra ihjäl oss, dom tuta å gav oss fingret, å vi såg en älgtjur me basthuden i blodiga slamser å me ett förskolebarn mellan käftarna försvinna in bland dom vita ungbjörkarna, slanka å begärliga, bryskt smekta av en ostli vind.” Det är ett exempel på det meningslösa, programmatiskt motbjudande och enbart till destruktion och degradering syftande innehåll som Berg säger sig älska och finner förlösande och högkvalitativt. (För att inte riskera att missförstås tar Teratologen i ännu kraftigare redan i titeln på sin senaste roman: Att hata allt mänskligt liv.)

Att jag inte sympatiserar med Bergs tredje grupp av kritiker/debattörer beror på denna värdering av Teratologen och den lägre-romantiska (i ett långt framskridet stadium) litteratursyn och dess kriterier för bedömning som följer ur den. Berg instämmer med följande ord av en tidigare debattör: “Den här gud-vad-du-är-korkad-jag-visste-hela-tiden-att-Teratologen-var-dum-för-han-skrev-en-äcklig-bok-retoriken i snart sagt alla litterära samtal gör inte nån större nytta.” Vad man bl.a. kan urskilja i detta instämmande är s.a.s. frånvaron av det kritiska perspektiv som, utan varje irrelevant bedömningsgrund och allmän inskränkthet, rätt kan förstå och bedöma “äckliga” böcker av den typ som Berg här själv citerar ur.

Min brist på sympati beror alltså inte på Bergs vägran att “löpa med i den renhetsivrande flocken av friserade pudlar som struttar fram i formation och idkar slentrianmässigt polariserad godhet” – även om jag inte kan undgå att notera att också Berg faller tillbaka på ett moraliserande rättfärdigande av åtminstone inte, sådant hon här uttrycker det, självklart s.a.s. intrinsikalt-litterärt-kritiskt slag när hon antyder att  bejakandet av denna typ av litteratur, de “obehagliga gränsfallen”, tjänar syftet att “desarmera” den “inre fascisten”, “monstret i andra som är monstret även i mig”. Vad det här är fråga om är rent externa, ur politiska krav sprungna bedömningsgrunder.

Berg tror nu alltså hursomhelst fortfarande att Teratologens verk inte är “högerextremistiskt” o.s.v., eftersom det är direkt kontraproduktivt som propaganda. Det är det, menar hon, dels genom att vara en drift med, en parodi på och en ironi över nazismen, dels genom att vara direkt frånstötande och avskräckande. Därför tror sig Berg avslutningsvis kunna fastslå att “alla kan vara trygga: Äldreomsorgen i Övre Kågedalen lär hamna först på bokbålet när nazisterna tar makten; de värnar om hel, ren och sund litteratur, precis som ni.”

Vad vi ser här är inte bara ännu ett av de oändliga, förutsägbara uttrycken för den lägre-romantiska svenska litteratursynen, där det hela, rena och sunda är misstänkt och oönskat i sig genom association med “nazismen” (inte heller variationen av benämningar på det Ezzelino står för har i detta sammanhang någon betydelse, debattörerna menar oavsett den ett och detsamma). Vi ser också vad som tycks vara en oförståelse för hur grundligt just denna hennes egen litteratursyn har genomträngt Sverige eller hela vår kultur och tid. Kanske är det bara en tillfällig bristande eftertänksamhet från Bergs sida, men en formulering som denna om “nazisternas” litteratursyn förbiser helt den utsträckning i vilken de i själva verket delar hennes egen. Även de ägnar sig åt att, utan Bergs residuala men av henne själv åtminstone omedvetet som nödvändig upplevda legitimerande moralism, utforska det inre monstret. Vi kan sannerligen inte vara trygga när nazisterna tar makten: att döma av en artikel på Nordiska Motståndsrörelsens sajt Nordfront kommer de göra motsatsen till att bränna Teratologens böcker på bål. De kommer med fullständig förbehållslöshet hylla honom precis som Berg själv gör.

Under rubriken ‘Expo hänger ut erkänt intellektuell författare som “antisemit”‘ skriver de (19/6) att “Det är den erkänt intelligenta, belästa och språkligt begåvade svenske författaren som skriver böcker och artiklar under pseudonymen Nikanor Teratologen som Expo nu vill skandalisera. Teratologen är bland annat känd för boken Äldreomsorgen i övre Kågedalen (1992) som blivit en kultbok som översatts till både norska och engelska samt framförts som radioteater och riktig teater på Turteatern i Kärrtorp. Men författaren har också skrivit ett flertal andra böcker och har skrivit kulturartiklar för ett flertal svenska kulturtidningar.” Ezzelino var förstås också “en av Flashbacks mest begåvade och uppskattade kritiker av judisk makt och andra samhällsproblem”.

Berg borde vetat bättre. Det är verkligen ingen nyhet att “gränsfallen” varit “obehagliga”, att fascismen skildrad från fascistens håll, fascisters eget utforskande av sin egen inre fascism, kunnat resultera i “äckliga” böcker, att denna litteratur även tidigare ofta varit allt annat än “hel, ren och sund”, att den programmatiskt delat vänstermodernismens “krassa”, “kalla”, brutalt frigörande sanningssägande och av revolutionens högre historiska moral legitimerade, nedbrytande provokativa hållning mot vad som uppfattas som borgerligheten. (Vilka kopplingarna till den historiskt existerande fascismen o.s.v. egentligen är när det gäller Teratologens typ av innehåll, huruvida något av det verkligen ska anses specifikt fascistiskt o.s.v., och om så är fallet varför det är det, är frågor jag inte kan diskutera här.) Berg vacklar ju också själv i detta korta inlägg: det är ju alltså enlight henne själv som den fascistiska litteraturen från fascistens eget håll är just sådan som Teratologens, motsatsen till “hel, ren och sund”. I vilken utsträckning nazisterna på Nordfront är medvetna om sammanhangen här är oklart. Den tolkning som ligger närmast till hands är väl att de, bara för att Teratologen sägs vara nazist och antisemit, reservationslöst hyllar hans verk utan att tänka efter, utan att beakta dess kontraproduktivitet (huruvida de tidigare också känt till och försvarat Ezzelino vet jag inte, men det skulle förstås göra saken ännu värre). Vad som åtminstone för mig är alldeles klart är att Berg har rätt i att det från nazistiskt perspektiv är kontraproduktivt. Alldeles oavsett Teratologens avsikter har Nordfront genom att försvara honom bidragit till att deras egen nationalsocialism framstår som motbjudande.

Man kan förstås hävda att samsynen här beror på en verklig kongenialitet som i sin tur kan förklaras av fascismens-nazismens-högerextremismens egna radikala, modernistiska drag. Men det räcker inte riktigt. Både Berg och Nordfront är ju medvetna om de lika stora, ideologiska skillnaderna mellan dem. Utan tvekan kan Berg när hon tänker till förklara varför hon försvarar samma litteratur som nazisterna. Men kan Nordfront förklara varför de hyllar samma äckellitteratur som Berg? Varför är Teratologen en “erkänt intellektuell författare” (jag bortser här från det märkliga, oreflekterade accepterandet av “intellektuell” som positiv värdeterm i detta sammanhang)? Varifrån har detta erkännande kommit? Vilka är det som gjort Äldreomsorgen till en kultbok, gjort att den översatts till norska och engelska, att den omarbetats till teater? En bok kan förvisso bli en kultbok utan hjälp av etablissemangskritiker. Men Teratologens berömmelse går, som sommarens debatt visar, långt utöver sådan underjordisk status. Mer har krävts. Och några kritiker med verkliga fascistiska böjelser har vi ju inte. Bakom Teratologens plats i den samtida svenska litteraturen står förstås uteslutande radikalmodernistiska vänsterkritiker, dekadenskulturens liebhabrar.

Hur blev Cioran en internationell celebritet? Knappast genom några fascistiska litterära kännare som attraherades av hans personliga rumänska historia. Han blev det genom en av den amerikanska extremvänsterns främsta litteraturkritiker, Susan Sontag. Det finns många exempel här, och stor variation, inklusive kvalitativ. Céline? Men vi behöver inte begränsa oss till “fascister”. Det är en hel estetisk och nihilistisk sensibilitet, en hel fantasi- och karaktärsorientering som Nordfront – eller åtminstone författaren av den av mig citerade artikeln – delar med den gamla men ständigt förnyade och varierade vänsterkulturradikalismen. Lars Norén? Listan är lång. Strindberg? Jag vill i all anspråkslöshet föreslå att litteraturkritiken sådan den ser ut idag saknar de resurser som är nödvändiga för att hantera ett fenomen som Teratologen. Det är en kritik som av modernitetens karaktäristiska dynamik drivits så långt från den europeiska högkulturens egentliga tradition att den inte längre kan utföra sin nödvändiga, ja i vissa avseenden avgörande uppgift.

Ur Apastron

Ljusets bronserade strängar darrande sig in genom
Mont Saint Michels höga gotiska fönster, långsamt
trevande men strax fångade mellan
skuggornas pendlande
bläckfiskarmar
Så länge sedan, dag av Chablis
ostron, kärlek. Det gamla timglaset som gnistrade
till när det nåddes av en sista solreflex
just innan regnets tid
Vi väntade på att tidvattnet skulle vända igen
I mörkret som växte ur de tjocka väggarna
kunde jag kisande se hur sanden rann till glasets botten
Korn efter korn, gyllene, i mjuk ström
ljudlös, doftlös
Ett vackert glas med korslagda knotor
konstfullt smidda ur metallen
Min röst som dröjande gungade
ovan mig under valvens bågar
“Det som är har alltid varit”
Sic transit gloria mundi
Memento mori
finstilt, nästan oläsligt
och din röst, en uttunnad ringning
från en klocka av glas
spröda kristallvibrerande toner sjungande
sjunkande genom bränningarnas stegrande dån
Havet vände ut igen
Havet vände ut igen

Ur Mats Gellerfelts diktsamling Apastron från 1981. Gellerfelt har lämnat oss. Jag har skrivit kort om honom några gånger här i bloggen, och borde vidareutveckla det nu.

Carl David af Wirsén: Recension av Fadren

Man kunde stundom förut vid läsningen av Strindbergs arbeten känna sig uppkallad till allvarlig strid mot hans brutala blasfemier och manad att uppvisa det ihåliga och tarvliga i hela den anspråksfulla och hätska framställningen; saken var så mycket mera nödvändig, som många organ med en besynnerlig hänförelse tog hans parti.

Förhållandet är nu  i viss mån ett annat. Hans senaste arbete ‘Fadern’ röjer en desorganisation i den poetiska fantasin, och man intages vid genomläsningen av detta stycke visserligen av ovilja men kanske än mera av vemod. Där framträder nog såsom ofta förut den sällsamma föreställningen, att man kan bli en stor “verklighetsskildrare” endast genom att använda råa uttryck eller omnämna saker som den allra vanligaste anständighet förtiger; där framträder jämväl det bittra kvinnohat, vilket långt mer än Strindbergs många hädelser mot den kristna religionen och mot sedligheten – hädelser mot vilka de s.k. frisinnade organen haft föga, stundom intet att invända – omstämt dagsopinionen till hans nackdel. Detta kvinnohat är också lika oresonligt som obehagligt, och man pinas därav så mycket mer, som även i detta avseende författaren tycks göra anspråk på att paradoxalitet skulle vara detsamma som genialitet.

Men oaktat allt detta blir den känsla, som Strindbergs ‘Fadern’ uppväcker, snarare beklagande än harm, och detta beror kanske mest därpå, att denna skapelse förråder – vanmakt, vanmakten i en sjuklig inbillning, vanmakten i en på allt positivt så gott som utblottad åskådning. Då emellertid Strindbergs övriga arbeten av mig brukat omnämnas – något som åter berott på litteraturgranskarens skyldighet att redogöra för saker, som på något sätt väckt uppseende, och att lämna en så vitt möjligt fullständig översikt över samtidslitteraturens vitt skilda företeelser – så må några ord i största korthet ägnas även hans sista, besynnerliga alster.

Förhållandet mellan ryttmästaren och hans hustru är icke det bästa. Hon synes vara honom överlägsen i viljekraft, hon tyranniserar honom och ådagalägger därvid en kyla och ett lugn, som står i stark motsats till hans uppbrusning och svaghet. Ryttmästaren är en lärd naturforskare och är sysselsatt med ett arbete, som skall bliva epokgörande; men hustrun, som tycker att hans bokräkningar blir för stora samt för övrigt vant sig att betrakta alla hans förehavanden som dåraktiga, kontramanderar i hemlighet hans bokrekvisitioner. Det oupphörliga gnatet, de små chikanerna i hemmet tär på hans lynne, gör honom nervös, lockar honom till överilningar och stör hans inre jämvikt på ett sätt som slutligen kan bli och blir betänkligt för hans annars rediga förstånd.

Just detta resultat synes vara avsett av hans fru, vilken mot honom är rent av fientlig och gärna vill få honom ställd under förmyndare, avlägsnad från familjen samt helst insatt på ett dårhus. Hur hennes ovilja mot sin man kunnat nå en sådan höjd, därom svävar man emellertid i ovisshet; anledningarna till all denna överlagda förföljelse är okända, och hela skildringen gör därför ett intryck av djup osannolikhet. Hela teckningen av ryttmästaren är också nästan löjlig; han borde enligt författarens avsikt väcka en viss sympati, men han förefaller oss som en kruka, och vi kan ej värja oss från ett medömkande löje, då vi hör honom för sin gamla amma beklaga sig över sin frus obeskedlighet. Frun å sin sida förtalar systematiskt sin man; hon har i hela orten utspritt ryktet om hans sinnesförvirring och försöker genom hela sitt förfaringssätt mot honom till den grad reta honom, att ryktet måtte kunna bli sanning. Hon intalar husläkaren, att mannen är på väg att bli rubbad, hon beljuger honom, sprider löje över honom, men alltid på det listiga sätt, att hon ej låter sig ertappas med osanningar eller, om så sker, påstår, att man hört galet och att hon sagt något helt annat.

Mest avskyvärd och vidrig är hon, då hon, kort sedan doktorn bett henne att med anledning av mannens nervositet och själsoro vara försiktig samt undvika allt, som kunde plåga hans misstänksamma och retliga lynne, framkastar en antydning att hon varit honom otrogen och att dottern i huset ej är hans barn. Därmed har hon tänt en outsläcklig brand i den stackars Otellos sinne, han går och grubblar över dessa antydningar, vilka för övrigt måhända ej var ogrundade, och nu är han på god väg till sinnesrubbning, till mental otillräknelighet. Det var just dit hon ville komma. Med sin vanliga lögnaktighet berättar hon sedan för läkaren, att hennes stackars man alldeles av sig själv kommit på dessa olycksaliga funderingar; förhållandet är tvärtom, att hon just själv väckt dem till liv. Ryttmästaren behärskas nu av denna enda fixa idé och blir under dess inflytande vild, häftig och nyckfull; hans vredesutbrott anses nu som indicier på vansinne, man narrar honom att ikläda sig tvångströja o.s.v. Lyckligtvis får han ett slaganfall och befriar därmed såväl sig som läsaren från vidare obehag; dessförinnan har han dock hunnit utbrista i följande vackra utrop, vari författaren samlat hela sin vrede mot fruntimmerna: “Tvi vare dig, satans kvinna, och förbannelse över ditt kön!”

Boken innehåller en mängd råheter; vi bryr oss ej om att anföra dem. Ett och annat drag har nog natursanning, och Lauras system av nödlögner saknar visst ej motsvarighet hos en del kvinnor; likaså är Lauras förmåga att ge små skarpa nålstyng eller tala verkliga “dolkar” en egenskap, som nog återfinnes hos åtskilliga av Evas döttrar. Ty kvinnan är lika litet som mannen någon ängel; hon är icke av naturen idealisk och behöver lika väl som mannen förädlas, renas, helgas. Men icke är hon heller den sammanfattning av elakthet och lögn, till vilken herr Strindberg vill göra henne. För övrigt borde dessa båda, för varandra oumbärliga följeslagare på den betydelsefulla vandringen genom livet kunna företaga sig något bättre än detta oupphörliga litterära gräl, vilket för övrigt nu fått den fördelning, att herr Strindberg utmålar kvinnor som odjur, våra dussinförfattarinnor åter utmålar alla män som lastbara bovar och alla fruntimmer som oskuldsfulla martyrer.

1887. Språkligt lätt moderniserad.

Dante

Enrico Pazzi, 1865

Pazzi

Photo: SimonKTemplar

Christian Braw om den svenska nationaliteten

När jag postade F.J. Nordstedts (Christian Braws) essäsamling I Sverige från 1985 i referens-kategorin på nationaldagen härom året lovade jag återkomma med några excerpter. Här är en:

“Att höra till ett folk, att ha en nationalitet, det är att ha erfarenheter och upplevelser gemensamma med sitt folk. Att vara svensk, det är att ha upplevt den svenska sommaren i all dess härlighet, det är julottemorgonen, det är studentexamen. Det är att ha varit finklädd i skolavslutningen och ha sett solen gå ned över skogsbrynet, det är att ha tänt adventsljusstaken och läst Elsa Beskow och sett kungen. Det är att ha gått över en kaserngård och stått vid en grav. Men har inte de flesta folk samma upplevelser? Visst är det så. Mönstren är likartade, men i varje folk har de sin särskilda nyans. Det är att ha upplevt denna nyans och att ha upplevt den tillsammans som gör att ett folk är mer än en summa individer. Det tycks vara med ett folk som med ett hem. Det har ting som syns likgiltiga eller till och med fula för andra. Men vi har upplevt något tillsammans med dessa ting, och därför talar de till oss på ett sätt som en utomstående inte kan förstå.”  ‘Nationalitet’, s. 146.

Isaac Bashevis Singer

Den store polsk-amerikansk-judiske författaren som jag skrev om i ett tidigare inlägg och som var mycket betydelsefull för mig på 70-talet, även innan han fick Nobelpriset 1978.

Singer

Foto: MDCarchives

Fredrik Vetterlund

Vetterlund

Vetterlund, Fredrik Mauritz, litteraturhistoriker och författare (f. 1865, 10/10), fil. dr 1900, doc. i estetik och litteraturhistoria vid univ. i Lund 1902-10, vid Stockholms högsk. 1911-18; litterär medarbetare i Aftonbladet 1900-24. V. reagerade mot 1800-talsslutets naturalism och positivism och anknöt till romantiken samt till V. Rydberg och C. D. af Wirsén, vilket återverkade såväl på hans litteraturhistoriska författarskap, bl. a. Atterboms sagospel Fågel Blå (2 bd, 1900-02) och Atterboms sagospel Lycksalighetens ö (1924), och hans litterära och litteraturhistoriska essäistik, ss. Romantik (1920), Romantiskt 1800-tal (1934) och Bortom de blå bergen (1942), som på hans skönlitterära produktion, vilken främst består av lyrik och noveller, där han bl. a. inspirerats av barndomsupplevelser och naturintryck från Västkusten, tolkade i vers el. lyrisk prosa. Han har utg. I dagens stunder (1896), Studier och dikter (1901), I Gråbergsland (1909), Sommar och september (1911), Skuggornas dal (1916), Raderingar och novelletter (s. å.), Thuledagrar (1922), Miniatyrer på prosa (1926), Ödesstjärnor (1930), Gyllne söndag (1944), och Novelletter och miniatyrer (1946); Genom åren (1920) är ett urval av V:s lyrik. Självbiografisk karaktär har Ur livets stämningsmelodi (1948). Litt.: B. Eriksson, En romantiker i en oromantisk tid (1952). [Död 1960.]

Nordisk Familjebok

Sven Stolpe hos Hagge Geigert

1977

Pettersson om Nordins Stolpe-biografi

Simon O. Pettersson recenserar Svante Nordins nya biografi över Sven StolpeSamtiden, under rubriken ‘Kulturradikalismens mest ettrige kritiker’:

“Det har länge saknats en heltäckande biografi över den svenska kulturpersonligheten Sven Stolpe (1905-1996), och vem kunde vara bättre skickad att fylla denna lucka än idéhistorikern Svante Nordin i Lund?

Nordin som bland mycket annat givit oss ett inkännande porträtt av Fredrik Böök och flera utmärkta böcker om svensk filosofihistoria. Hans nya biografi Sven Stolpe – blåsten av ett temperament (Atlantis 2014) är verkligen välkommen.

Sven Stolpe

Sven Stolpe

På sätt och vis kan man förstå att det har dröjt. Sven Stolpe tillhör, med sina över hundra böcker och oräkneliga antal artiklar, våra absolut mest produktiva författare. Hans företag och strävanden var så mångskiftande att det är svårt att få någon överblick. Nordin rädes, såsom van syntetiker och mycket flitig läsare, dock inte sådana uppgifter, utan han har försökt att skriva en traditionell biografi från vaggan till graven, där såväl Stolpes personliga som intellektuella liv beskrivs.

Det är en mycket angelägen uppgift, för Sven Stolpe intog en unik ställning i Sveriges kulturliv under efterkrigstiden. Som en allestädes närvarande, frän och polemisk kritiker av kulturetablissemangets kulturradikalism, försvarade han nästan ensam en front, som de flesta sedan länge övergivit.”  Läs mer

Sanningen om Pippi

Thomas Gür säger sanningen om Pippi Långstrump på Facebook:

“Pippi Långstrump är i det närmaste en perfekt exponent för modernt svenskt vänstertänkande och den svenska vänsterns ekonomiska modeller. Ett nioårigt barn som lever för sig självt, vars föräldrar är frånvarande, inte behöver uppfostran, skolkar från skolan, kan knappt stava, hånar poliser och lärare, är normkritisk och normbrytande, självklart har en egen bostad som social rättighet, har en kappsäck full med guldpengar som hon bara har och som aldrig verkar ta slut och som dansar schottis med tjuvar tills de tröttnar, när de kommer för att stjäla hennes pengar.
Enda problemet är att hon emellanåt använder N-ordet när hon refererar till sin pappas position. Det är då givetvis självklart att den sprickan i den annars exemplariska fasaden måste spacklas och döljas för samtida generationer.”

Gür, efter Carl Johan Ljungberg just nu kanske den mest självständige och klarsynte av vad som i Sverige fortfarande uteslutande kallas “borgerligheten”, är därmed en av ytterst få som försökt sig på detta efter John Landquists klassiska recension och Carin Stenströms utförligare kritik i Svenska Dagbladet 1995. Simon O. Pettersson försökte också, i en lång diskussion i Tradition & Fasons kommentarfält 2011, men till och med där var det, signifikativt nog, hopplöst att vinna gehör. Vilket torde innebära att det Gür kallar vänstern börjar någonstans till höger om Moderaterna.

Jag tror egentligen inte jag har något att tillägga till dessa kritiker. Möjligen bör påpekas att det inte går att reducera Pippi till ett inlägg i 30- och 40-talens debatt om barnavårdsnämnderna och barnhemmen. Det gäller att få fram en helhetlig profil på Astrid Lindgren och hennes författarskap som utöver detta omedelbara sociala och biografiska sammanhang historiskt inordnar henne i och belyser henne i ljuset av den svenska modernitetens och kulturradikalismens större strömning.

Carl David af Wirsén: Recension av Tjänstekvinnans son, 2

Wirsén: Recension av Tjänstekvinnans son, 1

Andra bandet, första delen: I röda rummet. En själs utvecklingshistoria

Om det skulle frågas, varför en litteraturanmälare, i stället för att uteslutande sysselsätta sig med sådana arbeten, vilka är värda erkännande, emellanåt även upptager till behandling sådana, vilka ur en eller annan synpunkt måste ogillas, så blir svaret följande. För det första måste den litterära kritiken, när den vill söka giva allmänheten en tydlig och något så när omfattande föreställning om tidens vittra fysionomi, framställa litteraturens något så när märkliga exponenter både i gott och ont, och den måste då jämväl stundom befatta sig med ett och annat, som visserligen såsom helt betraktat kan vara skäligen underordnat men som i enskilda detaljer företer drag, vilka är karaktäristiska för ett vida spritt eller med anspråk på att föra mångas talan framträdande åskådningssätt. För det andra har det visat sig, att man ej alltid kan ”tiga ihjäl” det tadelvärda; de farliga alstren av en upplösningslitteratur, vilken med tillhjälp av romanens, novellens, poesins eller i allmänhet den estetiska formens mindre till forskning än till en utan a nsträngning vunnen njutning lockande framställningssätt insmugglar hätskhet, irreligiositet och allehanda skeva åsikter – dessa alster mottas av många med begärlighet, och man måste därför, såvida man ej vill låta allt gå vind för våg, och såvida man annars har en bestämd övertygelse samt mod att för densamma något våga, bestämt uttala sig mot det klandervärda.

Visst vore det bekvämare och angenämare att låtsa, såsom om det usla och omogna ej funnes till, invagga sig i tron på dess ofarlighet och endast befatta sig med saker av någon förtjänst; men dels blev då den översikt, kritikern lämnade av tidens litterära skaplynne, mycket ensidig och ofullständig, dels hade han skamligt och fegt försummat skyldigheten att bekämpa det onda, en skyldighet som särskilt under dagar, då det onda vill tränga sig fram med fordran på att anses som något gott, icke är mindre viktig och ansvarsfull än den behagligare skyldigheten att framhålla och lovorda alster av högre värde.

Så har ock anmälaren ansett sig pliktig att redan i flera föregående artiklar skärskåda innehållet av Strindbergs senare arbeten; han har därvid till det mesta kunnat inskränka sig till ett referat, som så klart, att ingen kunde misstaga sig, lagt i dagen den cyniska halten av dessa arbetens innehåll. Utan att bestrida Strindbergs begåvning kan man ej annat än anse densamma överskattad; det säges, att hans senare arbeten ger så många väckelser till självständigt tänkande, men den, vilken har någon filosofisk och historisk bildning, finner lätt, hur ofta denne författare, vars kunskapsrymd måtte vara mycket begränsad, framställer såsom något nytt och betydelsefullt satser, vilka är ”så gamla som gatan” och vilka till på köpet för länge sedan vederlagts. Hela den radikalism, han förfäktar, är antikverad, och den blir ej mer ungdomsfrisk, därför att han med oförsynta sofismer, med oanständigt hån anbefaller densamma. Vidare kan det ej förnekas, att hans senare böcker börjat lida av en ofantlig tråkighet; allmänheten finner, hur intressant än herr Strindberg må förefalla sig själv, Johans självbiografi ointressant och känner sig varken uppbyggd eller egentligen road av hans redogörelser för sina tentamina och för de tillfällen, då han varit berusad eller skattat åt andra nöjen av låg art.

I förevarande del, vilken i övrigt fördelaktigt utmärker sig genom mycket mindre grovhet, cynism och hädelse än de föregående, fortsättes den ledsamma och anspråksfulla teckningen av Johans öden. Buckle gav Johans intelligens en stark väckelse och synes ha lärt honom, att människans andliga väsen till alla delar är behärskat av naturkausalitet, så att religionerna i allo bero av klimatet, självmorden av arbetslönerna; nu är visserligen Buckle som kunskapskälla ganska tvetydig, men Johan hade, som det vill synas, en märkvärdig dragning till det skeva, en märkvärdig obenägenhet för det sunda och kärnfulla.

Under inflytande av stämningen från Buckle började Johan sitt drama ”En avfälling”, den sedermera under namnet ”Mäster Olof” bekanta, ganska talangfulla men all historisk sanning våldsamt förvrängande tendenspjäsen. Sanningen själv framställes där såsom något växlande; det, som under en viss tid verkligen är sant, är under en följande tid osant. Enligt anmälarens uppfattning är däremot sanningen evig och oföränderlig men en särskild tids uppfattning av sanningen ofta behäftad med något falskt eller tillfälligt; herr Strindberg i sin ”Mäster Olof” synes däremot förbise, att åtskilliga tankar av t.ex. Plato är lika sanna i dag som på denne tänkares egen tid, att de matematiska satsernas sanning ej växlar med tiden och att sedebudets inre sanning, hur villad och grumlad enskilda människors sedliga uppfattning må ha varit, är evig och oförgänglig, varförutan det ej heller skulle ha en absolut förbindande makt. Annorlunda tänker den store Buckle och herr Strindberg; de kunde bägge ha tarvat en liten kurs hos Plato eller Kant, såvida annars dessa sistnämnda män ej är alldeles för obetydliga att förtjäna uppmärksammas av så rikt utrustade naturer.

Men ”Mäster Olof” var vidare, såsom herr Strindberg nu meddelar sina beundrare, avsedd att ”angripa familjen såsom antisocial stiftelse” samt att upptukta ”styrelsens” (varje styrelses?) ”i Gustav Vasas person”. Vi får vidare veta, att den scen, då Olaus väntar på audiens hos Gustav Vasa, avspeglar författarens egna ”underklasskänslor, då han satt bland ordonnanserna-gardisterna i Karl XV:s tambur”, väntande på företräde. Man må säga: fnaskigare [obetydligare, futtigare, tarvligare] anledning till skapande av en scen i en historisk tragedi har väl aldrig någon sorgespelsförfattare haft: Johans löjliga fåfänga, som bevars lidit av att vänta på en mottagning, skulle hämnas genom att framställa Olaus Petri i en liknande situation! Erkännandet är åtminstone naivt. ”Avfällingen” blev ej antagen till spelning på kungliga teatern, vilken fann de historiska personligheterna ”neddragna och vanställda”, medan Johan med sina djupare historiska kunskaper fann samma personligheter vara i den ifrågavarande pjäsen framställda i sitt sanna skick och befriade från den tillmålning, som ”genom patriotiska och idealiska villfarelser” föranletts.

Johan, som (sid. 48) nu levde ganska angenämt, emedan han störtat de ”inre, nedärvda tyrannerna” och var ”utan religion, utan moral och utan grundsatser”, uppehöll sig mycket på kaféer och fann livet på dessa ställen vida bättre än besök i familjer; ”familjen föreföll honom alltid såsom ett fängelse, där två fångar bevakade varandra, som ett ställe, där barn pinades och pigor grälade”. Det s.k. ”röda rummet” blev hans och liktänkande vänners stamhåll; samtalet därstädes tyckes, att döma av de anförda utdragen, ha varit fördomsfritt, d.v.s. rått; de unga männen hade för övrigt i en ålder, då annars hjärtat svärmiskt klappar för allt upphöjt, ”kommit överens om att egoismen var drivfjädern till alla människors handlingar och att det därför icke vore värt att hyckla några bättre känslor”. Allt, som var ”gammalt”, missaktades; att man satte Kristus lågt var, menar författaren, naturligt, ty ”han har fallit för den lärda kritiken” (när passerade detta fall?). Modigare och berömvärdare var enligt författarens tanke, att man även, om ock skyggt, kritiserade Shakespeare.

För övrigt gjorde Johan vid denna tid bekantskap med Ed. v. Hartmanns filosofi, vilken behagade honom; han såg med nöje, att allt förklarades vara ”bosch” eller intet och att alla storheter på detta sätt grundligen ”reducerades”. Till grund jämväl för denna barnsligt uttryckta belåtenhet med Hartmann synes sålunda ha legat Johans gamla obenägenhet att erkänna någonting som stort eller  upphöjt. Nu trodde han sig i den pessimistiske filosofen ha fått ett stöd. Det är ganska egendomligt, att Johan, som dock har drömmar att radikalt reformera världen, gång på gång känner och uttalar blind beundran för författare, vilkas panteism följdriktigt medför förnekandet av all frihet, antagandet av blind nödvändighet och därför egentligen omöjligheten av varje medvetet och fritt reformarbete. Man kan förstå, hur Schiller, under inflytelsen av Kant och Reinhold, kunnat i sina dramer tolka frihetens rätt och skildra dennas kamp; man har svårare att förstå, hur en litteratör, som dårats av den ihålige Buckle eller narkotiserats av den genialiske Hartmann, kan uppträda med later av radikal omstörtare. Men herr Strindbergs inkonsekvenser är otaliga, hela hans uppfattning är kaotisk, och han tycks vara oförmögen att ordna och reda sin tankevärld. Ett dylikt ordnande kräver alltid någon möda och är besvärligt: det går vida lättare att kasta kring sig paradoxer, vilka gör anspråk på genialitet men är tomt munväder, samt slunga ut skymford mot alla, som ej kan förmås att beundra skrivsättet.

Att den stigande arbetsfördelningen, förutom vissa fördelar, medför stora olägenheter, är ett långt före herr Strindberg känt och erkänt faktum. Johan söker undanröja olägenheterna genom att undanröja saken: han fordrar, att varje människa skall på en gång vara statsman, skald, hantverkare o.s.v. Man kan ju ej annat än draga på munnen åt dessa yttranden; de framkommer tämligen fordrande, liksom innehölle de någon oupptäckt sanning, något medel att avhjälpa människosläktets lidanden, och så innehåller de intet annat, än vad vilken tanklös person som helst kan på måfå framkasta.

I slutet av sin bok skildrar Johan sin verksamhet som tidningsman; han finner det, karaktäristiskt nog, vara lämpligt, att pressen övervägande skötes av ”ostuderade och rent av obildade”, emedan detta utgör en ”hälsosam motvikt mot uppstående av en lärdomsaristokrati”. Han beskriver vidare ”reaktionen” efter 1872 och blandar huller om buller docenten Schéele, justitieministern Adlercreutz, pastor Beskow, tyske kejsaren, värnpliktsförslagen och C. D. af Wirsén. ”Efter en genomrumlad kväll” brukade han fundera på att skriva sin ”Röda rummet”. Innan detta storverk tillkom, ingick han emellertid i kungl. biblíoteket, studerade kinesiska, hade kärleksäventyr och önskade bli förlovad. Men skulle detta senare ske, så ville han se upp till den kvinna, han skulle älska. ”Vad ville upp säga? Över honom i intelligens kunde inga kvinnor stå. Alltså ville han se upp till skönhet, börd, ställning, det oåtkomliga.” Och härmed vidtager nu en teckning av helt enskilda förhållanden, vilka, liksom så mycket annat i boken, borde utgå och vilka egentligen hör till kategorin indiskretioner.

Bland författarens många paradoxer antecknar vi till sist följande. – All strävan är egoistisk. – ”Faran med våra dagars reformarbete är, att förslagen haglar utan ordning, så att det ena kommer efter, där det skulle gå före och tvärtom, såsom då man vräker in kvinnofrågan, innan man utrangerat det gamla patriarkatsamhället, inkastar kvinnan i mannens arbetsmarknad, innan man befriat mannen från äktenskapets och barnaförsörjningens skyldigheter”… – Svenska språket antydes vara ”kulturfientligt” och böra ersättas i skolorna med tyskan; denna tanke angives av förf. vara en verklig sekulartanke [enastående betydelsefull tanke (i seklet eller under flera sekel)]. – Det europeiska samhället antages utveckla sig till ateism, religionsfrihet, polygami och kollektiv egendom (se sid. 68). – ”Svårigheten för överklassens unga män att finna en älskarinna av samma klass har alltid varit stor, och därför har” – vi utesluter några ytterst anstötliga uttryck – ”överskattningen av familjeflickan stigit i samma proportion.”

Vi frågar: gives det i dessa paradoxer, gives det i hela det arbete, vari de återfinns, ett enda grand av vare sig djupsinnighet eller verklig kvickhet? Nej, stora anspråk, mycken skrytsamhet, uppkok på gamla misstag och gamla halvsanningar, men ingen kärnfull tanke, ingen inblick i en ädel om ock excentrisk personlighet! Därför blir intrycket obehagligt, enkelheten är försvunnen, naturalismen blir svulstig, och angående denne författare [recensenten?], vilken dock förkunnat sig vilja härma naturen, kan man numera med användande av Horatii ord säga, att han

Proficit ampullas et sesquipedalia verba [förkastar långa, svulstiga, överdrivna ord och uttryckssätt; från Ars poetica]

Carl David af Wirsén: Recension av Tjänstekvinnans son, 1

Jag återvänder nu till kritikern, poeten, den klassiske humanisten, idealisten, den högre kosmopoliten, kännaren av den antika grekiska poesin, den ledande introduktören av sin samtids europeiska litteratur, och mycket mer, Carl David af Wirsén – för hela 1900-talets svenska kritik från vänster till höger och i alla litterära strömningar och skolor den främsta symbolen för allt som är ont, mörkt och falskt på kulturlivets område.

Förlitande sig, som Wirsén själv framhåller, i högre grad på referat, tillhör hans recensioner av de olika delarna av Strindbergs Tjänstekvinnans son till skillnad från recensionen av Mäster Olof inte hans allra bästa. Man noterar också att Wirsén denna gång inte tycker sig finna några som helst litterära förtjänster. Men för var och en som vill historiskt förstå den svenska kulturradikalismen och det spatiotemporalt provinsiella klimat den skapat, och som inte förvärvat motsvarande insikter på annat håll, är de ändå nödvändig läsning (jag avser att återkomma med hans recensioner av fler verk av Strindberg). De ger en klar bild av vem Strindberg är, hans personlighetstyp, hans väsen, och av de historiska krafter han och mycket i hans verk – med undantag för de välkända egenheter som också belyses – representerar och manifesterar, men som kulturradikalismen som etablissemang på olika sätt lyckas hindra nya läsare av dessa verk att själva se, som de icke bibringats de nödvändiga perspektiven för att se. Recensionerna beskriver många av de faktorer, och den allmänna sensibilitet, som försatt Sverige i den situation i vilken vi befinner oss idag, och tydliggör därför mycket både av vad vår självprövning måste omfatta och av vad som måste återskapas för vår räddning.

Man kan illustrera det jag, trots de viktiga delsanningar jag vill identifiera, alltid haft problem med även i 1900-talets konservativa revolution, radikalkonservatism och “nya höger” genom att peka på att också dessa i hög grad står främmande inför en Wirséns tankevärld och de centrala europeiska traditioner han företräder; även många nationalister uppvisar strindbergianska drag. Konstaterande att den äldre konservatismen – eller de olika försöken att politiskt formera ett försvar för dessa traditioner mot den ideologiska moderniteten – var och är otillräcklig, tappar de alla i strävan att erbjuda ett alternativ bort alltför mycket av det den sökte försvara; de insikter Wirsén uppvisar i sin kritik måste kvarhållas, om än förvisso ofta kalibreras på nytt sätt för vår tids argumentation. I den mån även jag finner problem eller svagheter hos Wirsén (man kunde nämna aspekter av hans förhållande till romantiken, sådant det kommer till uttryck i en del av hans poesi; Wirsén är mer betydande som kritiker än som poet) är jag också benägen att söka lösningarna och korrektiven på annat håll än de.

Stavningen, verbens pluralformer, styckeindelningen och på några enstaka ställen även ordvalet är som vanligt moderniserade.

Första bandet, andra delen: Jäsningstiden

En fortsättning av ett i alla avseenden förkastligt arbete, vilket till skam för vår litterära kritik av enskilda anmälare erhållit smickrande omdömen, har i dessa dagar utkommit. Utan att vilja överskatta det skadliga inflytande, som en dylik litteratur utövar, kan fosterlandsvännen ej utan djupt missmod betrakta spridningen av sådana alster, vilka åtminstone hos några obetänksamma och oerfarna läsare, som lätt dras till det nya och förment originella, kan framkalla de mest bedrövliga verkningar. Särskilt bör ungdomen om möjligt avhållas från varje befattning med dessa förvillande, lättsinniga och hädiska utgjutelser. Under den ungdomliga brytningstiden antar sodomsäpplena ofta ett bedrägligt utseende av hesperiska frukter, och det är intet tomt påstående men en av erfarenheten bekräftad sanning, att just under pubertetsskedet och evolutionstiden en lastbar läsning ödelagt lovande existenser. En lycka i olyckan är, att det nu utkomna bandet “Jäsningstiden” verkligen har en mängd rent av tråkiga partier, vilka mer vittna om författarens vanliga självkärlek och oförsynthet än om någon begåvning; härigenom minskas visserligen faran av läsningen, men de här och där inströdda reflexionerna, de giftiga antydningarna samt de oanständigheter, som stundom förekommer, kan i alla fall menligt beröra särskilt de unga och oprövade. För att ge en varnande föreställning om bokens innehåll, skall vi denna gång till det allra mesta inskränka oss att referera, endast här och där tilläggande några egna anmärkningar.

Författaren begynner med att skildra sin första ankomst till Uppsala, som “var småstad och luktade bondkvarter”. “Professorerna var bönder.” Johan, autobiografins hjälte, går ej på uppvaktning hos dessa bondaktiga lärare; ty “att underordna sig överordnade var liktydigt med att krypa”. Han har inga böcker, ty han är fattig och han kan därför ej läsa. Hur många fattiga ynglingar har dock icke vid ankomsten till en universitetsstad, där deras uppgift var att studera, varit nog förtänksamma att låna sig böcker eller på något sätt anskaffa dem! Emellertid får Johan hos en bekant titta i Geijers Svenska historia, finner där “ingen ny synpunkt”, anser stilen “alldaglig” och får sin uppfattning bekräftad av kamrater, vilka alla om Geijers historia med ett fint och valt uttryck förklarar, att “den är djävlig”. Johan försöker ock att läsa grundlagarna; men genom sin kristna uppfostran “var han konsekvent bliven egoist” och kände därför ovilja mot allt, som rörde allmänna intressen. Universitetsprofessorerna kan ej behaga honom; Uppsala “hade icke en enda framstående lärare, som höjde sig över hopen”.

Så lämnar han för en tid lärosätet och blir lärare i Stockholms folkskola; befattningen hade åtskilliga vidrigheter, bland vilka Johan särskilt anför det hans samvetsfrihet kränkande tvånget att under böntimmen knäppa ihop händerna och deltaga i psalmen samt obehaget att, såvitt han ville behålla sin plats, icke under lektionerna få angripa Kristi gudom. Det syntes honom ock svårt att nödgas straffa lärjungarna för ouppmärksamhet; “att vara uppmärksam faller nämligen icke under viljans maktområde”. Samtidigt med verksamheten i folkskolan åtager sig Johan också att bli informator för två flickor i ett rikt och bildat hus, där “katekesen var bannlyst”, “barnen skulle ej få konfirmeras” och där det således fanns “frisinthet, mot och begär att vara sann”, medan man däremot i folkskolan, alldenstund religionsundervisning där förekom, var “feg, konservativ och osann”.

Efter någon tid bestämmer sig vår hjälte att bli läkare och börjar med kemiska laborationer; men “vetenskapens rötter var torra och tråkiga”, och Johan lockades för övrigt alltmer till estetiska studier, vartill även teaterbesök i sin mån bidrog. Sedan han vid en i Uppsala hållen tentamen i kemi blivit underkänd, vill han debutera på K. teatern men anser det förnedrande att arbeta i elevskolan och avstår från förslaget. Författarbanan vinkar honom i stället, och han skriver “på två månader två komedier och en tragedi på vers samt skakade dessutom små vers ur armen”; han hade även fått idén till en tragedi “Jesus av Nasaret”, som var avsedd attt “med ett slag och för alla tider krossa gudsbilden och utrota kristendomen”. Emellertid ville han nu för att bereda sig till författarverksamheten ta den filosofiska graden och begav sig åter till Uppsala.

Nu vidtager en osann och löjlig skildring av uppsalalivets andliga fysionomi. Den boströmska filosofin förklaras (på den grund att den, liksom alla system, hade förutsättningar i filosofins föregående utveckling) lida av brist på ursprunglighet: “att kalla Boström en originell filosof är bygdepatriotism”, Boströms förnämsta fel var, att han anbefallde åtlydnad för samvetsbudet, medan enligt Johans mening “samvetena är lika många som religionerna och folkslagen”. För övrigt visar författaren, som slår omkring sig med fraser, ungefär samma grova okunnighet om Boströms lära som om Kants, vilken han ävenledes summariskt avfärdar. “Sin sedelära fick eller tog Boström från Kant”, heter det. Envar, som tagit kännedom om saken, vet emellertid, att Kants negativa moral icke var Boströms. Kant klandras av författaren, därför att hos honom “sedelagen, vilken ju är beroende av och växlande med epoken, blir fortfarande helt kristligt Guds bud”. Nu är verkliga förhållandet, att arten av den kantska sedelärans autonomiska karaktär icke alls är angiven med denna skissering, i vilken det enda sanna är, att Kant uppvisade sedelagen såsom allmängiltig och således icke “växlande med epoken”, en bevisning, som för övrigt icke i någon tänkande människas mening kan anses innebära ett förnekande av det faktum, att historiskt taget den sedliga uppfattningen under olika “epoker” och hos olika “folkslag” varit renare eller mera grumlad.

Från Uppsalas filosofiska ståndpunkt övergår författaren till dess poetiska förhållanden, omtalar det vittra sällskap, som där hade bildats, och tar sig nu ett tillfälle att fara våldsamt ut mot en av detta sällskaps ädlaste medlemmar, den avlidne skalden Ernst Björck. Björck skildras såsom snart sagt försoffad “i det personliga lugn, som individen vinner genom att hålla sig från de plikter, som livet i ett samhälle uppställer”. Det förefaller till att börja med något egendomligt att höra herr Strindberg tala om “plikter”, honom som på annat ställe i samma bok kallar moralen “en listig dikt” och som i allmänhet yrkar på naturlig obundenhet; men vidare var den fridsamme och älskvärde skald, vars minne han här lastar, förvisso icke försoffad, därför att han i sin dikt icke särskilt politiserat eller yrkat på samhällets sönderbrytande. Han hörde till de stilla andar, vilka i sin sång milt avspeglar de eviga föremålen eller naturens skönhet eller mänskliga förhållanden och som därvid gärna låter ett välgörande solljus tränga fram. Hans lynne var sådant, han kände ingen bitterhet, han hade mycken godhet; därför skall han nu på sin mull uppbära smälek av en ilska, som både bland levande och döda uppspårar föremål för invektiv.

Det heter vidare om Björck: “boströmska kompromissen med kristendomen antog han osedd, och därmed hade han gjort sin livsgärning”. För det första stannar man här i villrådighet, vad författaren menar med sin på måfå utslängda fras om “den boströmska kompromissen”; för det andra skulle skalden Björck, som visserligen hade religiösa och estetiska intressen men föga sinne för filosofiska frågor, säkerligen blivit mycket förvånad, om han fått höra, att han “antagit” en “kompromiss” mellan kristendomen och ett visst filosofiskt system och att han till på köpet därmed “gjort sin livsgärning”. Slutligen skämtar författaren med Björcks skaldskap därför, att det var “rent”, och en antydning görs, att där råder “den otillfredsställda kärlekens stilla mjältsjuka”. Hade skalden blivit gift med föremålet för sin låga – så fortfar herr Strindberg att insinuera – så skulle naturligtvis renheten varit slut, ty “det rena, som våra dagar så skarpt hålles upp mot det sinnliga”, beror därpå, att föremålet är “oåtkomligt”. Detta är alltför besynnerligt! Det låter rent av, som om författaren skulle anse renhet för oförenlig med den äktenskapliga föreningen, därför att denna jämväl fysiskt förbinder två personer. Ja, allt vill författaren ha orent, och mot renheten för han krig under föregivande, att den är det otillfredsställda sinnets mjältsjuka.

I Uppsala skrev Johan för genomgående av tentamen i estetik en uppsats över “Hakon jarl”, och denna tarvliga uppsats införes till yttermera visso i herr Strindbergs nu utgivna arbete. Han anser den blygsamt nog “kanske vara även ett litet bidrag till samtidens historia”. Professorn i ämnet lär, som man lätt kan fatta, ha “med nästan föraktlig min återlämnat skriften”, och Johan fick i tentamen “ett betyg under det åstundade”. Även i sina andra tentamina, vilka gällde “filologi, astronomi och statskunskap”, fick Johan “ett betyg mindre än han åstundat”, vilka för läsaren synnerligen intressanta händelser motiveras därmed, att Johan föraktade läroböckerna. Skälet förefaller plausibelt. Man kan endast fråga: Vad i all världen angår detta den svenska allmänheten, som säkerligen är långt mer likgiltig för den stora personen, hans tentamina och hans förakt, än herr Strindberg någonsin kan föreställa sig?

Fåfängt söker man av författarens spridda yttranden kunna bilda sig en hel föreställning om hans levnadsuppfattning; men dennas bedrövliga art framgår dock tillräckligt tydligt ur aforismerna och de lösa reflexionerna. Han synes med anslutning till Rousseau yrka en “återgång till naturen”, men av hans övriga meningsuttalanden kan man sluta, att det naturtillstånd, vartill vi i sådant fall skulle återföras, skulle komma att utmärkas av de lägsta naturdrifternas blinda välde. Stundom yrkar han, att en revolution genast bör företagas; ty “underklassen bör ej vänta på att kungar eller överklass skall gå” utan rycka upp alltsammans med roten så gott först som sist. Avunden mot de i yttre avseende något mer lyckligt lottade synes spela en ganska stor roll. Johan blir ju t.ex. vid den skildrade ångbåtsfärden på Göta kanal rent av förbittrad på de passagerare, som åt bättre mat än han själv.

Sedligheten står sig i detta arbete slätt, och vår tids “sedlighetssträvan” förklaras vara “en överklassrörelse, varmed man vill hejda de framstörtande massorna”. Författaren är determinist; det oaktat utfar han väldeligen mot det gamla samhället, vilket väl enligt hans egna förutsättningar ändå ej skulle kunna vara på anat sätt än det är, eftersom allt behärskas av yttre nödvändighet. I moraliskt avseende visar sig hans determinism i påståendena om ångerns orimlighet. För övrigt förklaras, att ingenting “absolut rätt eller orätt” finns; huvudändamålet med människans strävan sägs vara “att uppehålla livet intill döden på det minst oangenäma sätt”. Med denna egoistiska evdemonism anser författaren omtanken om andras väl vara förenlig, ty man kan ej själv leva ett angenämt liv, om man “trampar eller dödar” andra. Det naiva skälet, varför man ej “trampar eller dödar”, blir således enligt denna upphöjda moral omsorgen om det egna välbefinnandet.

Mot äktenskap och familj fortsätter författaren sina gamla smädelser. Kvinnoemancipationen är som bekant icke omtyckt av herr Strindberg; men de skäl, han begagnar, måste synas vidriga både för emancipationens vänner och för dess ovänner; “skulle kvinnan in på mannens område”, heter det, “så skulle mannen befrias från familjeförsörjarskyldigheten och faderskapet ej få sökas”. Men det ville man icke. Nej, man började tvärtom anställa jakt på de prostituerade kvinnorna och ville därigenom driva mannen till giftermål, och väl fångad skulle han genom kvinnans äganderätt nedsjunka till husslav. Vi hyser för vår del visserligen misstro till en utsträckt kvinnoemancipation; men skälen är helt andra, de utgår från en hög uppfattning av kvinnans verkliga bestämmelse, och författarens cyniska betraktelser, påminnande om hans kända identifiering av män med hanar och kvinnor med honor, förefaller oss vidriga. Vidriga är också Johans obesvärade och självbelåtna skildringar av sina egna utsvävningar och sin vana att “så sin vildhavre åt alla kanter”, hans beskrivningar av offren åt “Venus Pandemos”, hans antydningar om de onaturliga laster, till vilka några av de i boken omtalade personerna gör sig skyldiga.

Starkt framträder hans ovilja mot kristendomen och mot dess gammalmodiga bud, “att man ska älska människorna”. Judarna, med vilka författaren i “Nya Riket” hade så mycket otalt, förhärligas i denna bok, och en tacksamhet ådagalägges ju på detta sätt mot de förläggare eller recensenter av denna nation, vilka icke hyst betänkligheter mot att befordra till trycket samt lovorda hans snillefoster. Kristendomen säges medföra, att man anser sig “få göra vad som helst, bara man tror, att Jesus är Gud”; på detta sätt identifieras enskilda förvillelser och förirringar inom kristenheten, enskilda exempel på antinomism eller rent av hyckleri med kristendomen i dess helhet, oaktat densamma annars brukar väcka herr Strindbergs misshag av rent motsatt skäl, eller därför att den bjuder den gamla människans avklädande. Till Kristus vill författaren, säger han, aldrig återvända. Det vore, som att “sätta in en utryckt tand, som man med nöje kastat på elden med tandvärken”. Och det djupaste skälet till misshaget synes vara detta, att “Kristus hade inbillat honom, att jaget skulle korsfästas”.

Vi har talat om författarens hädelser; åtskilliga av hans många dumheter må också omnämnas. Han ser inverkningar från – Fichte och den subjektiva idealismen i skaldernas sed att omnämna sitt jag, såsom t.ex. i uttrycken “Jag stod på stranden under kungaborgen”, “Jag bor i bergets salar”, “Jag, liten gosse, vaktar vid grind”, “Jag minns den ljuva tiden”. Lyrikernas sätt att bikta sitt inre och därvid begagna första personen var – o simplicitas! – väl i alla händelser vanlig före Fichte, och frändskapen med dennes filosofi är en överraskande upptäckt, lika sann som de flesta av författarens påståenden.

Dessa myndiga yttranden går för övrigt ut på att nedsätta alla, som ej har konstnärsnamnet Strindberg. Thorvaldsen förklaras vara “en genomsnittsartist”, Bellman var “en liten vissångare”, “en rojalistisk hovpoet”, och hans humor likasom all humor betraktas med ringaktning samt säges ligga i själtåget. I Johans ögon är Tegnérs Fritiofs saga “lunsig, nykter, prästerlig, opoetisk”; Dante var en tarvlig “florentinsk bygdpatriot” och hans Divina Commedia alldeles för betydelselös för att “ha kunnat ingått i bildningens utvecklingskedja”. Som framtidens enda litteraturform nämner författaren självbiografien; ty det är “det enda ämne, en författare kan någorlunda behärska, om han nämligen är fullt medveten om sin viljas ofrihet och sålunda icke känner sig brydd för att vara uppriktig, vilket han endast kan vara, om han är fullt på det klara med sin oansvarighet”. Denna i stilistiskt avseende just ej felfria sats innehåller, att man fullt obesvärat kan omtala alla sina utsvävningar, då man vet, att man för dem är oansvarig. Determinismen medför ett fribrev för alla förvillelser och synder; därför är determinismen så ovärderlig.

Om nu framtidens enda, rätta litteraturform ska bli självbiografin, så kan detta visserligen ur många synpunkter komma att te sig något enformigt; en given fördel synes oss dock därav vara att skörda: herr Strindberg kommer då ej vidare att utgiva några arbeten, ty han kan väl ej skriva sin självbiografi två gånger.

1887

George A. Panichas

Panichas

Photo: Intercollegiate Studies Institute

“George A. Panichas, the dean of conservative literary critics, taught for many years at the University of Maryland. After serving an apprenticeship with then-editor David Collier as a book review editor, he became the editor of Modern Age in 1983. His editorship has ensured the continuation of the journal’s reputation as the “principal quarterly of the intellectual Right” by publishing in its pages eminent literary scholars, political theorists, philosophers, historians, theologians, and cultural commentators from across the disciplines. A man who sets for himself an exacting daily schedule that reserves many hours for the work of thinking and writing, Dr. Panichas has produced tremendous work on figures such as Simone Weil, Irving Babbitt, Joseph Conrad, and Dostoevsky, [and] his frequent essays in cultural criticism…mark him as one of the foremost moralist critics of the latter half of the twentieth century.”  Intercollegiate Studies Institute

I am embarrassed to recall that I never wrote the article on European conservatism for Modern Age which Mr Panichas kindly asked me to write. But see my review of his The Critical Legacy of Irving Babbitt in Humanitas, Vol. XII, No. 2, 1999.

Zweig och Europa

Jag önskar att jag kunde dela entusiasmen över Stefan Zweig, men förmår det inte riktigt. Förlaget Ersatz gav härom året ut Die Welt von Gestern. Erinnerungen eines Europäers  i reviderad svensk översättning – boken utgavs första gången i Stockholm under andra världskriget. Många har därför återupptäckt honom, och beundran är stor bland Europavänner, inte minst sådana som ett århundrade efter första världskrigets utbrott ser 1900-talet som katastrofalt för vår världsdel och som blickar tillbaka med större eller mindre saknad på det samhälle och den kultur som i så hög grad förstördes med början i detta krig.

Just nu rullar också en film av Wes Anderson, The Grand Budapest Hotel, som sägs vara direkt inspirerad av Zweigs memoarer. Vad som har drag av en europeisitisk Zweigvurm sprider sig i vissa kretsar.

Utan tvekan säger Zweig en hel del väsentligt om Europa – även på annat håll än i Världen av igår. Och hans skildring av de krafter han urskiljer som dem som bröt ned hans ungdoms Europa förblir viktiga, och gör i förening med hans eget tragiska levnadsöde fortfarande ett starkt intryck.

Men det räcker inte. För mig framstår Zweig i alltför hög grad som en typisk modernist i sin generation. Inte enbart, men just i alltför hög grad. De strömningar han formades av är inte dem som främst skapade och bar upp det Europa vars förlust han sörjer. Signifikativt nämner det svenska förlaget memoarernas “kärleksfulla porträtt av vännerna Rilke, Joyce, Freud”. En annan vän var den paradigmatiske politiske romantikern Romain Rolland. Själv började han sin litterära bana som symbolistisk poet.

Det sekelskiftets Wien Zweig älskar är det vi sedan länge känner främst från modernismens liebhabrars många skildringar, i Zweigs egen efterföljd – ett Wien som pekar framåt, inte bakåt mot de traditioner som format det gamla Europa. Och finner vi inte samma problem också i hans kända biografi över Marie Antoinette, ett verk där djupare skikt i det gamla Europa utforskades? Måste inte mot dess förtjänster vägas den överdrivna freudianska svartmålningen av kungen? Dess innebörd är inte oväsentlig för förståelsen av Zweig.

De yttre miljöer i vilka Zweig rörde sig, inte minst i sin ungdom, och som jag antar att Andersons film i hög grad framhäver, var inte huvudsakligen formade av hans egna estetiska strömningar. Budapest Hotels exteriör tycks exempelvis bära arkitektoniskt vittmesmål om andra ideal och värderingar. I jämförelse med dem rör sig Zweig redan ut mot formlösheten. Hans modernism bereddes eller tog sig plats inom detta verkliga Alteuropa eller dess skapelser, men låg inte till grund för det. Zweig möjliggjordes av Europa, men hans egna ideal var inte alltid självklart förenliga med det. Europa var och förblir naturligtvis en definitionsfråga.

Vi står inför ett slags optisk illusion: vi tillskriver Zweig även sådant han i verkligheten inte stod för. Tvärtom markerar han alltifrån början av memoarerna, samtidigt som han beskriver dem, ofta ett avstånd till distinkta europeiska element i sin förlorade värld – ja, ett avståndstagande från dem. Vi finner i verkligheten en tämligen typisk 1900-talssensibilitet, med flera idag alltför lätt förutsägbara inslag.

Visst kan Zweig åberopas som stöd för Europatanken. Ja, det är glädjande att så sker, såtillvida som många läser in mer hos honom än vad som faktiskt finns där, sådant som han inte själv representerar. En mer allmän bild av åtminstone en sida av det gamla Europa får fäste, som kanske kan befrämja en rekonstruerande fantasi. Inte minst bör väl filmen, i mer populär form, kunna bidra till detta. Men för Europas räddning krävs betydligt mer djupgående grepp.

Zweigs modernism, om jag får uttrycka mig så svepande, skapade en del stor konst, inte minst inom lyriken. Men generellt är den radikalromantiska konstreligion han inte är opåverkad av naturligtvis fullständigt ohållbar, en ren illusion; det dröjde inte länge innan det blev uppenbart i vilken ringa utsträckning konsten själv kunde förnyas genom den, för att inte tala om Europa i övrigt. I vissa avseenden pekade den i själva verket fram mot aspekter av de hotande krafter han annars delvis tydligt kunde urskilja.

Skönhetsvärdena såväl som de övriga bärande kulturella traditionerna i Europa före det första världskriget hade annat ursprung. Det är dessa källflöden vi idag måste försöka hitta tillbaka till och åter inspireras av, bortom kulturradikalism, förytligad tidigmodernistisk esteticism, nostalgi och sentimentalitet – de källflöden som ensamma kan inspirera verklig nyskapelse. Om Zweig på något sätt kan kopplas till detta, kan bli en ingång till en fördjupad förtrogenhet med det essentiella europeiska arvet, kan dagens förnyade Zweigintresse få verkligt värde och Zweigs europeiska delsanningar förenas med en bärkraftig helhet.

Ernst Robert Curtius

Curtius

“Ernst Robert Curtius (* 14. April 1886 in Thann (Elsass); † 19. April 1956 in Rom) war ein Gelehrter, Romanist und Enkel des Philologen und Archäologen Ernst Curtius.

Curtius etablierte die Erforschung des lateinischen Mittelalters in der Literaturwissenschaft, gilt als einer der herausragenden Experten auf dem Gebiet der mittelalterlichen Literatur und zählt zu den bedeutendsten Vertretern der deutschsprachigen Romanistik.”  Weiterlesen: Wikipedia

Sven Stolpe

Stolpe

Viktig ny bok om honom kommer snart.

Carl David af Wirsén: Recension av Mäster Olof, 3

1  2

Hur har författaren velat teckna betydelsen av mäster Olofs avbön? Mycket avsiktligt eller oavsiktligt dunkel höljer syftet, men vi måste söka skaffa oss insikt däri, ty därpå beror skådespelets innersta mening, däri ligger dess kärna. Svaret ställer sig vid en närmare undersökning, vilken vi sökt göra så samvetsgrant som möjligt och med verklig benägenhet att göra författaren rättvisa, icke så gynnsamt, som vi skulle ha önskat. Den oklarhet, som herr Strindberg här visar, är för övrigt själv ett stort fel.

Olaus har i sin strävan gått till väga med ovist, ja till sist med brottsligt nit. Är avbönen att fatta som en rening, eller har Gert till äventyrs enligt herr Strindbergs mening rätt, och sviker Olof genom återkallelsen vad han själv innerst anser vara riktigt? Och om mäster Olof verkligen begick ett avfall, låg detta däri, att han underordnade sin religiöst reformatoriska verksamhet under konungens hänsyn till statsklokhetens krav, eller däri, att han avstod från att predika rebellion och fullfölja vederdöparens förstörelseverk?

Trenne omständigheter tvingar oss att antaga författarens mening hava varit den, att Olof bort hängiva sig åt Gerts och hans vänners sak. För det första har herr Strindberg låtit mycken tonvikt falla på Gerts på skampallen till Olof ställda förmaning att aldrig förneka deras gemensamma sak samt här framställt Gert som en helig martyr för frihet och rättvisa. För det andra ser vi i det sätt, varpå herr Strindberg låter marsken yttra sig, en bekräftelse på vår förmodan. Det är oss icke obekant, att mången ytlig betraktare just i marskens ord kan se en antydning, att mäster Olofs avbön är att betrakta som en rening. Vi delar ej denna uppfattning. Ty väl säger marsken, att Olof genom sin avbön vann en seger över sig själv; men dels är marsken av herr Strindberg tecknad som en adlig partiman, och detta berövar hans yttrande dess anspråk på allmän giltighet: han kan ju även i detta fall ha varit förblindad av sitt partis intressen; dels kan det vara skäl att närmare tillse, vilka grunder enligt Lars Siggesons mening bör bestämma Olof till avbönen.

Till att börja med säger han det vara opraktiskt att ”gå omkring och säga sanningar; jag ville också bygga en liten himmel här på jorden, naturligtvis på andra grunder än ni, men jag tog snart mitt förnuft till fånga och slog bort hjärnspökena”. Tydligen är det marsken, som här tecknas med mörka färger; den gamle mannens misstro till sin ungdoms drömmar är knappt något, som författaren kunnat finna efterföljansvärt. Det unga hjärtats drömmar är heliga: Lars Siggesons kloka varning mot dessa drömmar innebär för Olof en frestelse att svika sitt ideal.

Marsken säger vidare: ”Ni predikar frihet och störtar tusenden i självsvåldets slaveri.” Dessa ord äger sanning, men Olof visste ju från begynnlsen, att han skulle ”komma förargelse åstad”, att många måste lida, när hans verk skulle genomföras, och ivraren kan knappast i ett ögonblick ha ändrat sin uppfattning av detta lidandes sorgliga nödvändighet för sanningens seger. Vidare hänvisar marsken till den framgångsrika verksamhet, mäster Olof var kallad att som medborgare, präst och lärare utöva. Detta låter vackert och är även i marskens mun fullkomligt allvar; men hur skulle mäster Olof kunna tro, att hans verksamhet, därest han svek sin övertygelse, verkligen i något av dessa avseenden skulle kunna bli välsignelserik? Nej, även i dessa marskens påminnelser ligger, enligt författarens mening, för Olof en frestelse. Slutligen påminner Lars Siggeson herr Olof om dennes plikter mot den olyckliga makan. Men icke ens hänsyn till en älskad kvinna bör kunna förmå en verklig man att svika vad han trott vara sin sändning. Därför här ånyo en frestelse!

Ytterligare och för det tredje ligger i den snillrikt uppfunna scen, där den unge Vilhelm säger farväl åt mäster Olof, vilken enligt hans förmenande nu skall gå i döden för sin övertygelse, ett bevis på att avbönen enligt författarens tanke är ett avfall. Vilhelms sköna, hänförda ord bör alldeles förkrossa mäster Olof, som vet sig ha avfallit: de ha däri sin betydelse, de är, de måste vara därtill avsedda. Också heter det sedan, att Olof ”slagen lutar sig mot skampallen”, och fördömande ljudar längst ur kyrkan ordet ”avfälling!”

Till ett annat resultat kan man svårligen komma. Men därmed framskymtar ock ur alla kringsvepta dimmor författarens egen negativitet, och den radikala sönderbrytningen av icke endast tillfälliga men väsentliga samhällsformer har här en poetisk målsman. Den märkliga brist på sympati, varmed Gustaf Vasa är tecknad, är ägnad att förhöja detta intryck av författarens tänkesätt. Bitterheten är nu en gång herr Strindbergs sak, och enskilda, rent personliga uttryck av densamma giva sig på flera ställen till känna, såsom i den rusige danskens tal om förnuftet som ”den Klippe, der hindrer Religionen at drage in gennem Hjertet”, i marskens yttrande om dalkarlarna, ”som så ofta hört sitt lov sjungas, att de kalla sin råa oförskämdhet för gammal svensk ärlighet”, vilka ord ej otydligt syfta på en tidskriftsförfattares för flera år sedan fällda och ett visst uppseende samt jämväl ett poetiskt genmäle framkallande uttryck om Engelbrekt. Skulle ej också Gustafs ord om ”uggleboet Uppsala” stämma väl tillsammans med en viss kulturhistorisk författares ovilja mot vissa obehagliga, från uppsaliensiska historieforskare utgångna kritiker?

Såsom en dramatisk oriktighet må ock anmärkas, att den gamla ordningens, katolicismens vänner är tecknade med alltför oblandat mörka färger. Vidare är ”adelsmannens” hela uppträdande, om ock rätt kostligt, alltför modernt till uttryck och hållning för att rätt passa i stycke med den skildrade tiden.

Men trots de anmärkningar, vilka vi gjort både mot styckets idé och syfte samt vissa enskildheter, fasthålla vi vårt påstående, att detta arbete är av betydande dramatiskt värde. Vår analys av mäster Olofs och Gerts personligheter vittnar, att författaren i bägge på skickligt sätt blandat motiven och låtit dessa män framstå som bilder med verkligt, ej blott konstgjort liv.

En verklig personlighet är ock Kristina; vi skulle vilja tillägga, att hon är en av de skönaste bland de kvinnobilder, som framträtt på svensk scen. Förträffligt är hela hennes förhållande till Olof tecknat i alla dess skiftningar av hult, öppet förtroende till honom och hans sak, av kvinnlig ömhet, av sårad kärlek och värdighet, av trofast, aldrig slocknande hängivenhet. Herr Strindberg har här givit en vacker teckning av ett rikt, fint själsliv, fullt av kvinnlig och tillika allmänt mänsklig sanning och skönhet. Ädelt är hennes sanningsbegär: ”Låt mig bäva hellre än att plågas av detta ohyggliga lugn! Säg mig sanningen, jag måste veta den, annars vänder jag mig till någon annan!” Fast är hennes kvinnliga tillit till Olof; hennes klara blick ser genast, att han icke är något mörkrets barn, hon känner det med personlig instinkt: ”Du har aldrig sagt mig, vem Luther är, men är Olof hans apostel, då är Luther stor.”

Hon vill som en äkta kvinna dela sin makes själsliv, och hon lider, när hon ej får det. Hennes värdighet uppreser sig mot den skymfliga behandling, Olofs mor låter henne undergå. I tysthet lidande av folkets förakt, omtalar hon ej för Olof de förföljelser, vilka drabbat henne, förrän i ett ögonblick av rörelse och när dessa förföljelser för tillfället redan är förbi. Mannens hårdhet gör henne tillbakadragen, och det kommer en stund, då hon i sin djupa sorg utbrister: ”Vem har sagt, att man skall vara lycklig?” Blir Olofs strävhet för stor, så döljer den förnärmade kvinnan sin inre glöd under ytttre kyla: även hon har sin blyga stolthet, och denna har blivit för hårt kränkt. Men är Olof i fara, då frambryter ånyo hennes ömhet i omotståndlig makt. Många fina smådrag har herr Strindberg inlagt i Kristinas karaktär; den man, som danat en sådan gestalt, har rätt till erkännande och tack.

Utom de lyckade humoristiska moment, vilka i skådespelet förekommer, finns där många sköna yttranden och uttryck. Förtjusande är detta samtal mellan Kristina och Olof:

Kristina: Varför har du alltid rätt, Olof? Kan du säga mig det?

Olof: Därför, min vän, att jag vet det roar dig att ge mig rätt!

Kristina: Nu har du återigen rätt.

Djupsinnigt inpassat i dialogen är Kristinas uttryck: ”det är ju ljusan dager”, givet som förklaring därpå, att hon släckt de vigda ljusen vid dödslägret, men av Olaus och Laurentius hänfört till reformationens uppgångna dager. Och av stor, enkel fägring är Kristinas ord till den sovande maken: ”Varför är jag icke sömnen, att du flydde till mig, då du är trött av striden!” Detta är poesi.

Och härmed är vår framställning av herr Strindbergs skådespel avslutad; teckningens utförlighet har sin förklaring i vår delvis rätt höga uppskattning av arbetet.

Carl David af Wirsén: Recension av Mäster Olof, 2

1

Vi kallade ”Mäster Olof” ett arbete av värde, och detta omdöme rubbas icke, om vi också med allt fog kan göra anmärkningar mot arbetets idé och mot vissa enskildheter. Det är i sceniskt avseende byggt med mycken säkerhet och äger verkligt, dramatiskt liv. Pesonerna är inga abstraktioner, framställningen lider icke av uppstyltning, och intresset är under hela den långa tid, som uppförandet på Nya Teatern kräver, fängslat.

Olaus Petri var som reformator en zelotnatur, och historien vittnar, att hans iver ådrog honom vedervärdigheter av många slag samt att han även, på ett ännu till sin rätta beskaffenhet outrett sätt invecklad i eller snarare endast under biktens förtroende medveten om stämplingar mot konung Gustaf, av denne omilt behandlades. För en dramaturg lämnar hans liv ett gott ämne. Den storartade bakgrunden bildas av brytningen mellan den gamla och nya tron, hierarkins fall och det fasta statsskickets uppbyggande genom Gustaf Vasa. En ädel, kämpande andes ofta oundvikliga ensidighet, röjande ett övermod, som i övermått av eld äger sin grund, har ofta av tragiska skalder behandlats på ett sätt, som kommit oss att beundra den stridande ivraren, även när hans ”hybris” bragt honom till sammanstötningar med gällande rätt och låtit hans strävan kantra mot tingens naturliga ordning. Allt beror nu på hur ämnet uppfattas av herr Strindberg.

Det finns i mäster Olofs person en verklig, inre  utveckling; vi ser, hur han förs längre och längre. I den vackra och djuptänkta scen, som öppnar dramat, finner vi honom ännu med sina scholares inövande Tobiae Comoedia i en korsgång nära klosterkyrkan i Strängnäs. Det fridfulla livet under gamla förhållandens skydd har ännu för honom lockningar, änskönt han är djupt berörd av reformationens tankar. När hans broder Laurentius, själv icke en handlingens man, uppmanar honom att begynna striden, visar mäster Olof sig icke blind för den våda, som rubbandet av sakernas gamla skick kunde medföra för det andligen omyndiga folket, som ”en tid komme att bliva utan tak över huvudet”, han inser, att han skall komma ”förargelse” åstad. Och när han sedan, högtidligt manad av brodern och driven av andans makt, bryter med den gamla religionen, får han erfara och pröva folkets oförstånd, vedersakarnas fanatiska hätskhet och – smärtsammast av allt – moderns ovilja och sorg. Vid denna moder är han innerligt fäst. ”Bed mig icke”, säger han henne, ”ty en mors bön kan fresta änglar i himmeln till avfall”. Men sanningens makt bjuder Olof att offra även varje hänsyn till den kortsynta, trångsinta och vid de gamla föreställningarna fastvuxna moderns böner; det sjuder inom honom, och i hans kamp för idén blandar sig kärleken till kampen för kampens egen skull, ett drag som utmärker omdanarnaturer på det andliga området. ”Det var icke segra jag ville, det var striden”, säger han en gång, och längre fram yttrar han till sin egen broder, som nu står på hans motståndares sida: ”Vi är alltså fiender! Jag behöver sådana, ty de gamla har gått.”

I sammanhang härmed må nämnas, att författaren förstått att på ett mycket verksamt sätt ställa Olaus och Laurentius i kontrast; deras olika lynnen avspeglar sig därigenom klarare. Laurentius är en ackommodationernas man, Olaus den hänsynslösa stridens, och naturernas skiljaktighet visar sig ock i deras olika sätt att bedöma konung Gustaf. Men även förhållandet till Kristina bidrar att giva oss inblick i mäster Olofs skaplynne. Denna ädla kvinna har med hjärtats instinkt slutit sig till honom under en tid, då modern och folket tävlade att göra hans liv bittert; oförvillad av alla larmande röster har den klartänkta, offervilliga Kristina hängivit sig åt Olof och hans åsikter.

Hur blir hon lönad av Olof själv? På ett sätt som ofta måste bereda henne tunga lidanden. Hos tankens och handlingens kämpar, vilka ej alltid är ägnade att omkring sig skapa huslig lycka, var det kanske i forna tider än mer vanligt än nu att betrakta kvinnan som ett jollrande barn, oförmöget att följa högre andars flykt. Mäster Olof, vilken dock stundom röjer en djupare, ädlare uppfattning, är ej fri från detta fel, och kärvheten av hans beteende mot makan blir stundom pinsam [obehaglig]; vi tillräknar dock icke detta författaren som ett fel, vi tror snarare, att hans psykologiska blick även här sett ganska rätt, och något av reformatorns ofördragsamhet blandar sig ganska följdriktigt jämväl i mäster Olofs sätt att behandla Kristina.

Det är samme man, som – åter ett fint drag i herr Strindbergs teckning – vid sorgen över moderns död förklarar sin smärtas yttringar bero på ”svaghet, kanske också gammal tillgivenhet och tacksamhet” men ingalunda på blodsförhållandets makt: idéns man är alltid benägan att underskatta blodsbandets betydelse, han lever i andra rymder än andra dödliga, och de ”tillfälliga” förhållandena, vilka ensamt av den jordiska födelsen betingas, anses av honom ända därhän underordnade, att de knappt kan tagas med i räkningen. Renan har icke alldeles utan skäl anmärkt detta drag som kännetecknande för många religiösa reformatorer. Själva den naturgrund, vid vilken människovarelsen är fäst, har icke för dessa andens män mycket betydelse; åtminstone vill de icke medgiva det.

Stormande framgår mäster Olof, vid moderns dödsbädd driver han ut munkarna, helgonskrin kastar han till marken, och mot kungen uppträder han som upprorsmakare. Spänningen mellan Gustaf Vasa och honom beror helt naturligt därpå, att Gustaf huvudsakligen betraktar reformationen från politisk, Olof från religiös synpunkt; konungen vill, blott han når sitt närmaste mål, en förändrad maktfördelning genom den påviska kyrkans krossande och riksinkomsternas stadgande, icke gå alltför bröstgänges till väga med de gamla kyrkobrukens avskaffande, något som åter för Olaus är en huvudsak.

Till de redan anförda grunderna för sammanstötningen mellan Gustaf och mäster Olof sluter sig i herr Strindbergs skådespel andra av betydande vikt. Vederdöparna har bedrivit sina anslag i riket. ”Denna sekt”, säger Svedelius i sin teckning av Olaus Petri, ”betecknade icke blott en egen uppfattning av vissa delar utav religionens lära, enkannerligen dopets sakrament, men vederdöparna var för sin tid något dylikt som i våra dagar det folk, som kallas kommunister. Deras strävande gick ej till reformation men till verklig förstörelse av all kyrklig och även borgerlig ordning.”

Ur historisk synpunkt är det icke någon omöjlighet, att Olaus Petri, utan att i bottnen gilla vederdöparnas åtgöranden, stundom kunnat gynna dem, efter de var bundsförvanter i striden mot katolicismen. En sådan vederdöpare har herr Strindberg med stor sympati och verklig genialitet framställt i Gert Bokpräntares figur. Vi lägger icke herr Strindberg till last, att han sökt framställa de ideala bevekelsegrunder, vilka kunnat driva denne omstörtningsman i hans kamp mot det bestående statslivet; dramaturgen har skyldighet att sätta sig in i alla sina handlande personers högre motiv, och en vacker kärlek till de lidande och undertryckta har väl ock här medverkat att giva bilden dess nuvarande utseende. Men visserligen har sympatin varit alltför stark, och detta har, som vi snart skall se, medfört olägenheter med avseende på styckets verkliga tragik.

Herr Strindbergs lynne är ytterst negativt, och just därför har han med synnerlig förkärlek tecknat de nedbrytande rörelsernas målsman. Gert är ironisk och bitter, modig och hänsynslös; han hör till dessa demokratins jesuiter, för vilka ändamålet helgar alla medel; men ett ädelt patos blandar sig i hans bitterhet: han är ingen bedragare, han är en fanatiker. Som kommunistisk visionär ser han i en andlig pingsthänryckning stora syner; han hör till de farliga drömmare, vilka tror, att allt är vu nnet, om allt spillras. Denna revolutionära figur har författaren med stor konst höjt till en typ; då han låter honom säga: ”Jag heter den förkastade ängeln, som tio tusen gånger skall gå igen, jag heter satan, därför att jag älskade er högre än mitt liv, jag har hetat Luther, jag har hetat Huss, nu heter jag Anabaptista”, så växer Gerts individuella bild ut till en kollektivpersonlighet, till vars etsande bitterhet hela sekels arbeten har lämnat tillskott.

Det må vara, att i Gerts yttrande ligger ett misskännande av Luthers verkliga och positiva betydelse; för den saken kan herr Strindberg icke närmast här själv ställas till rätta, ty orden är lagda i Gerts mun, och för honom var Luther stor just som undanrödjare, förkastlig därför att han stannade på halva vägen. Tidsåldrarnas samlade hat och negativitet pulserar i Gert, som därigenom onekligen vidgas till en stor gestalt av symbolisk art. Denna personlighet, i vars lynne herr Strindberg klokt blandat drag av mänsklig svaghet särskilt vid teckningen av hans själviska kärlek till dottern, som (ett lyckligt grepp!) av den samhällsnedbrytande fadern bestämts till nunna, på det hon måtte räddas undan stormarna – denna märkliga personlighet får stort inflytande över mäster Olof.

I början är Olof tveksam: ”Är det åt Gud eller satan han går ärende?” spörjer han om Gert; han uppträder sedan mot denne och ställer sig på kungens sida. Men när Gustaf alltmer framträder såsom driven av politiska, icke av blott religiösa bevekelsegrunder och med kungligt maktbud söker stäcka Olofs nit, samt då vidare folhopens förföljelser mot Kristina och moderns ofördragsamhet alltmer förbittrat zelotens sinne, då begynner han, förebrående sig att av orena klokhetsskäl ha fallit undan för en världslig härskare, alltmera lyssna till Gert och drivs slutligen av sin frihetsiver att deltaga i en sammansvärjning, vars mål är kungamord. Saken upptäcks, Olof fängslas, ställes på skampallen i kyrkan, gör där avbön och får av Gert, som förs till döden, det smädliga namnet avfälling.

Carl David af Wirsén

Wirsén

Carl David af Wirsén: Recension av Mäster Olof, 1

Jag publicerar nu, utan någon som helst introduktion, Wirséns 1882 tryckta recension av den 1881 utgivna och uppförda prosaversionen av Strindbergs ej tidigare uppförda drama Mäster Olof från 1872, ett verk som Wirsén i viss utsträckning – i flera avseenden ganska stor – uppskattar. Jag avser att gå vidare med hans recensioner av andra av Strindbergs verk.

Det finns förvisso anledning att återkomma med diskussion och kommentar. Men först vill jag att mina läsare bara direkt möter Wirséns egna ord, Wirséns värld, Wirséns stil, Wirséns anda, bortom och förbi alla hans fiender, från Strindberg till Ezzelino: Wirséns, själva inbegreppet av och symbolen för allt den svenska kulturradikalismen – åttiotalisterna, nittiotalisterna, och hela nittionhundratalet med endast några enstaka, idag bortglömda undantag – bekämpat.

Recensionen, eller den kritiska uppsatsen, är relativt lång, och jag delar upp den i tre delar. Men Wirsén har med fog placerat den först i Strindbergsavdelningen i sin urvalsvolym Kritiker (1901); jag följer honom i den ordning han där själv valt. De senare recensionerna är kortare. Jag har moderniserat stavningen och de äldre verbformerna, och på något enstaka ställe med stor varsamhet språket i övrigt; de tidstypiska, mycket långa styckena har uppdelats i kortare.

Detta dramatiska arbete av en författare, vars begåvning är oförneklig, äger i sin nuvarande form stora förtjänster; om denna form, såsom det förspörjes, skulle vara den ursprungliga, så har stycket vunnit icke litet på att dess gamla dräkt återtagits. Skådespelet Mäster Olof har väl ännu åtskilligt dunkel kvar; men det fängslar genom spännande handling, vars verkan endast sällan hämmas genom några alltför uttänjda samtal, det fängslar genom god, kärnfull dialog samt en i många avseenden lycklig karaktärsteckning.

Innan anmälaren övergår till en närmare  undersökning av arbetet, må några ord förutskickas om herr Strindbergs författarverksamhet i allmänhet. Denna har emellanåt icke varit ägnad att framkalla lovord. Skulle man ock – vilket vi förvisso ej gör – vara benägen att gilla det omständliga, mekaniska uppradande av yttre kännetecken, vilket i så många av hans skapelser får ersätta den verkligt poetiska intuitionen, så kan i alla fall mot hans framställningssätt viktiga anmärkningar göras.

För det första är världen, gudilov, icke så alltigenom ond, att icke många goda sidor där skulle vara att finna för den, som med varmt sinne går henne till mötes. Dickens med sitt stora, människoälskande hjärta har där ofta även hos de förvillade spårat det gudomliga, och hans skapelser göra därför genom sin universella humanitet och sin därmed sammanhängande humor på läsaren ett helt annat intryck av sanning än Strindbergs ensidigt skrivna arbete ”Röda rummet”, som en tid gjorde så mycket väsen av sig. Vi må bekänna, att det bittra hån, den kärlekslöshet och brist på ädelhet i uppfattningssättet, vilka där gav sig till känna, ej syntes oss båda gott för författarens blivande verksamhet. Där fanns en pinsam [obehaglig] misstro till det goda i livet, där rådde en elak men tom kvickhet – skönhetens värsta fiende – , och teckningarna, stundom ypperliga, var alltför ofta överdrivna, färgerna skrikande. Aldrig såg man en skymt av himmel, aldrig uppfyllde arbetet på något enda ställe vad den sanna konsten dock kan och skall åstadkomma, nämligen att befria sinnet.

Vi tänkte: begåvning finns här, men dylika alster gör knappast något gott; vi hörde med misstroende det bifall, som slösades från det läger, vilket herr Strindberg anses tillhöra. Hela arten av detta slags skriftställeri tillhör det fulas vidsträckta rike och kännetecknas av den ondskefulla satir, vilken visserligen för en tid kan ådraga sig uppseende, eftersom det elaka alltid roar ett stort antal människor, men som i själva verket står mycket lågt och har sin plats på konstens yttersta gränsområde.

I sammanhang med ”Röda rummet” må nämnas skisserna ”Från Fjärdingen och Svartbäcken”, vilka tillvann sig en viss uppmärksamhet genom den skarpa men snedvridna iakttagelseförmågan, genom det käcka i skrivsättet och genom den bittra stämning, vilken som en järngrå dager låg utbredd över dem alla. Det skärande och disharmoniska intrycket berodde även här på, att författaren, som skarpt uppfattade mänskliga lyten, ej betraktade dem med ädel blick utan med ett obarmhärtigt hån. Sedermera införda i den samling, som med rätta kallas ”I vårbrytningen”, förenades dessa skisser där med åtskilliga andra, av vilka några visserligen till kompositionen var ytterst lösliga och omogna men andra ägde avrundning samt dessutom – märkligt nog – stundom röjde en godmodighet, vilken hos den missnöjde, bitande författaren är en sällsynthet. En och annan, såsom ”Markus Larsson som advokat”, har förblivande värde.

Då hånet egentligen är improduktivt, kärleken full av skaparkraft, skulle man dock, om man endast uppehöll sig vid de nyssnämnda alstren av herr Strindbergs flitiga penna, icke kunna på hans verksamhet ställa stora förväntningar. Men en av hans skapelser, ”Gillets hemlighet”, röjde ett ädlare uppfattningssätt, vilket, om än alltjämt mörkt och mulet, dock företedde drag av högre allvar. Måhända kan man nu hoppas, att ”Röda rummet” i författarens utveckling betecknar ett övervunnet stadium; det var måhända blott ett beklagligt försök att giva utlopp åt bittra stämningar, vilka tyngt och plågat honom själv men vilka nu avlösts av andra, mer kärnfulla och sunda.

Om detta hopp på senare tiden återigen något skakats, så beror detta dels på det förljugna anfallet mot Geijers minne, ett anfall vars obehörighet icke genom några advokatoriska konstknep kan jävas, dels på det verkligt oförsynta sätt, varpå författaren, troende att invektiv har vederläggningskraft, på omslagen av sitt kulturhistoriska arbete bemötte de uttryck av rättmätigt ogillande, vilka från många håll mot honom fälldes. Dessa hans oblyga svaromål påminde i sin retsamma ”gamin”-ton om Hugos ord:

L’insulte est aujourd’hui très perfectionnée,

On prend un peu de suie en une cheminée

Un peu d’ordure au coin d’une borne, à l’égout,

De la fange, et cela tient lieu d’esprit, de goût.

Men vi vill ej längre uppehålla oss vid dessa obehagligheter. Herr Strindberg har lyckligtvis i “Mäster Olof” givit allmänheten ett arbete av värde, och om detta skådespel, sådant det nu uppförs, tillhör ett tidigt skede i herr Strindbergs författarliv, så skulle den omständigheten vittna om en ganska märklig, redan vid denna tidpunkt i hans inre förefintlig blandning av goda, haltfulla motiv och av bittra osunda ferment till en alstring av sämre slag.

Doris Lessing, 1919-2013

Författaren och Nobelpristagaren Doris Lessing har lämnat oss.

Jag minns hur hon lästes av kvinnor i mina föräldrars generation såväl  som i fyrtiotalistgenerationen – romanserien som inleddes med Martha Quest (1952), och The Golden Notebook (1962), som idag tycks betraktas som en klassiker.

Hon ansågs feministisk, eller åtminstone det sistnämnda verket ansågs feministiskt, men jag läser nu att hon själv avvisade denna tolkning och i stället lyfte fram bokens allmänna psykologiska problematik. Men framför allt är detta en uppgörelse med kommunismen, som hon själv tidigare bekänt sig till.

Doris Lessing 2006 (Foto: Elke Wetzig)

Doris Lessing 2006 (Foto: Elke Wetzig)

Själv läste jag henne först 1980, när Shikasta utkommit. Det var första delen av hennes märkliga Canopus in Argos-serie. Jag måste säga att jag själv i stor utsträckning delade kritikens avvisande inställning till den litterära nyorientering den representerade, och jag orkade inte fortsätta till de följande delarna i serien som utkom i snabb takt under de närmaste åren. Det kändes som en alltför idiosynkratisk vision, det var svårt att få grepp om de djupare och mer allmänintressanta mönster och innebörder som den sannolikt försökte förmedla.

Men jag insåg så småningom att det fanns intressanta dimensioner av den nya romanserien. Framför allt att Lessing i den uttryckte en ny eller fördjupad andlig förståelse, och, såvitt jag uppfattat det, att det var denna som nu, i denna litterära gestaltning, framstod som den djupaste grunden till hennes avståndstagande från marxismen och kommunismen. Jag förstod att det kunde finnas anledning att återvända till detta verk som hon själv inte var främmande för att hänföra till science fiction-genren. På senare år har jag också hört talas om ytterligare vidareutvecklade politiska kommentarer från henne, riktade mot vad vi ofta kallar den politiska korrektheten och analyserande dess natur. Men jag hade inte tittat närmare på och fördjupat mig i detta, lika litet som jag följt hennes författarskap efter Canopus-serien.

Nu lyfter emellertid den utmärkta bloggen Gudomlig Komedi  fram några formuleringar av Lessing från senare år, av detta slag. Först idag, när jag får veta att hon vid 94 års ålder gått bort, inser jag att vi kan tänkas stå inför en betydligt större och viktigare författarpersonlighet än vad jag tidigare trodde henne vara. Läs citaten på Gudomlig Komedi.

Edit 19/3: Fria Tider uppmärksammar också Lessings bortgång, och har funnit explicit och skarp kritik av feminismen. Även bloggen Kulturkrig, som jag inte tidigare kände till, har hittat ytterligare viktiga citat. Fria Tider har nu också publicerat Gudomlig Komedis inlägg (bloggaren skriver där under namnet Joakim Fredriksson).

Dan Andersson

Andersson


Categories

Jan Olof Bengtsson D.Phil. (Oxon.)

Musae

Recent Comments

Shiv Singha on Behovet av ett Bhaktivedantasä…
Kristo Ivanov on Ryszard Legutko: The Demon in…
Jan Olof Bengtsson on Hegel och panteismen
Engelbrekt on Alice Teodorescu
Jan Olof Bengtsson on The Mythology Discussion
Krishna Kshetra Swam… on The Mythology Discussion
Tyrgils Saxlund on Hegel och van der Heeg
Jan Olof Bengtsson on Dylan och akademien
Jan Olof Bengtsson on Om förintelseförnekelse
Jan Olof Bengtsson on Om förintelseförnekelse
Non serviam! on Om förintelseförnekelse
Jan Olof Bengtsson on Dharma Pravartaka Acharya…
Andreas Bragd on Dharma Pravartaka Acharya…
Johan on Dharma Pravartaka Acharya…
Jan Olof Bengtsson on Dharma Pravartaka Acharya…

Archives

All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi