Olle Bengtsson

Norton fortsätter utveckla sin långt mer än Maupins kritiska och pessimistiska analys av Trumps utrikespolitik och dess syften:

Maupin utvecklar som svar på George Galloways fråga om Grönland och Kanada och NATO:s självupplösning sin argumentation om Trumps nya orientering (i dubbel mening: hans nya orientering mot orienten) i linje med sin mångåriga analys av dennes motsättning till den atlanticistiska eliten i USA, d.v.s. det – numerärt begränsade – högsta skiktet av amerikanska kapitalister och dess otaliga organ, som förstås är drivande i imperialismen i såväl dess äldre som dess nyare former.

Som representant för ett lägre skikt, som är mindre intresserat av neokonservatismens gamla program och global full spectrum dominance, och s.a.s. bara ute efter att mer kortsiktigt och godmodigt tjäna pengar och därför önskar fred, är Trumps omläggning av politiken gentemot Europa, just nu särskilt med fokus på Ukraina och Ryssland, helt enkelt ett led i avvecklingen av atlanticismen som sådan.

Till skillnad från Liz Truss’ idé om ett “globalt NATO” är det åtminstone på det terminologiska planet logiskt att tala om en sådan. Men återigen inställer sig frågan om den kapitalistiska (o)ordningen som sådan klarar sig utan krig. Fazi ser tillbakadragandet från Europa snarast som – åtminstone objektivt – ett delegerande av aggressionen mot Ryssland till EU-länderna, ett vältrande av ansvaret och kostnaderna för NATO över på ett till USA och dess intressen fortfarande knutet Europa. Men även om vi förstår Trumps avsikt som en vilja till reell allians med Ryssland, måste frågan ställas om omställningen innebär den möjliga nedmontering av imperialismen som sådan som utan tvekan är vad Maupin hoppas på.

Imperialismen kan givetvis gå utöver och bli något mer, ja annat än atlanticismen. Det är ett faktum att, på det hela taget, varken Kina eller ens Ryssland agerar på världsscenen i enlighet med allmänt systembestämda diktat från sina respektive storkapitalborgerligheter, och att det såtillvida endast är väst som är imperialistiskt i den betydelse termen har i marxismen. Men USA kan självklart förskjuta sin imperialism från atlanticismens historiskt definierande fokusområden (kontrollen av Europa och Ryssland) och i stället inrikta den mot Östasien.

Truss’ globala NATO var förstås explicit riktat mot Kina som fiende. Trumps nya politik är alltså retoriskt annorlunda på den punkten. Men hur ser det faktiska amerikanska agerandet ut? Till att börja med betecknar utspelen – och de redan inledda åtgärderna, med BlackRocks köp av delar av Panamakanalen – rörande de amerikanska kontinenterna och Grönland en ren utvidgning av imperialismen, även om just denna del av den kan förstås som kompensatorisk, givet omöjligheten att samtidigt fortsätta bära kostnaderna för en konflikt med Ryssland. Men de kan samtidigt uppfattas som del av en kraftsamling för en förnyad satsning på Obamas “pivot to Asia” med mer entydigt offensiv innebörd. Det är vad politiken gentemot Taiwan, krigsförberedelserna i Korea, och motsvarande stöd i Japan, Filippinerna o.s.v. fortfarande indikerar.

Maupins vision för amerikanskt-kinesiskt samarbete av sådant slag som på något sätt avvecklar imperialismens konstitutiva operationsmönster är naturligtvis på alla sätt attraktiv och välgörande för världen, freden och mänsklighetens framtid. Men som alltid återstår alltså att se vad Trump nu faktiskt gör. Mycket tyder på att han har en klar intuition inte bara att USA:s framtid i hög grad ligger i relationen till Östasien, utan rentav att att det måste bli en relation präglad av utvecklat och fördjupat samarbete med Kina.

Under alla omständigheter måste Maupins vision stödjas. Dagens EU och Storbritannien, som låser fast Europa i en hopplös, olöslig, historiskt mytologiserad, evig konflikt med vår granne Ryssland och samtidigt helt förstör Ukraina, är just nu ett mycket större problem än USA. Om Trump verkligen helt ger upp även det indirekta, delegerade stödet till den imperialistiska hetsen att “besegra” Ryssland, att tillsätta en ny jeltsinistisk regim eller helt enkelt stycka upp federationen i små kontrollerbara Åslundländer, blir Europa snabbt ett betydelselöst bakvatten, ett atlanticismens sorgliga residuum. En ny europeisk ledning är akut nödvändig.

Rania Khalek och Eugene Puryear på BreakThrough News intervyar Ju-Hyun Park från den socialistiska men – enligt egna uppgifter – av Nordkorea oberoende sydkoreanska organisationen Nodutdol, som arbetar för Koreas återförening och nationella frigörelse från imperialismen:

Det är den typ av amerikanska aktiviteter i Sydkorea som här diskuteras som man måste titta på för att kunna bedöma om tillbakadragandet från Ukrainakonflikten, Ryssland och Europa bara syftar till att möjliggöra förflyttningen av aggressionen till Kina (och Nordkorea) och att förstärka den där. Är Trump verkligen en fredspresident?

Enligt EU:s bisarra “höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik” Kaja Kallas siktar “vi” (EU, NATO) på att “besegra” även Kina. Så talar dock inte Trump och hans nya amerikanska administration. Maupin tillhör dem som tar fasta på Trumps ganska ofta förekommande positiva uttalanden om Kina och Xi, och tror att han vill och kan böja det förhandenvarande atlantsystemet till förenlighet med en multipolaritet av fredligt samarbete inte bara med Ryssland utan även med Kina.

Här ställs vi högst konkret inför frågan om hur mycket systemet som sådant, de opersonliga konstitutiva lagarna för imperialismens – sådan den idag ser ut – funktionssätt och överlevnad, kan tillåta av självrestriktiv modifikation i fallet Kina såsom landet utvecklats under Xi.

Maupins bedömning är långt mer optimistisk än Fazis och i synnerhet Nortons och Mckays. Och även min egen. Men jag är benägen att hålla med honom åtminstone såtillvida som denna självrestriktiva modifikation måste välkomnas, stödjas och på olika sätt ges så stort utrymme som möjligt, inte bara omedelbart avvisas som omöjlig eller – som av Brian Berletic ifråga om förhållandet till Ryssland – bara teater.

Ett stöd för denna linje i den mån den framskymtar som en tendens hos Trump framstår inte bara som rätt i sig, utan även som det bästa sättet att få svar på den viktiga frågan om systemets gräns, den fråga som spelet om krig och fred i vår tid till avgörande del bestäms av. Och som det bästa sättet att ställa de nya frågor som uppstår när denna gräns kan fastställas som nådd: frågorna om vad som händer när imperialismen inte längre kan tolerera modifikationen utan att själv upplösas och övergå i och ersättas av något annat. Atomvärldskrig eller systemskifte?

I så måtto bör Trumps eventuella sympati för det samarbete med Kina som Maupin förespråkar (och som skulle kvarlämna Europa långt bakom sig i det nuvarande förfallet, om inte också vi ansluter oss) så långt som möjligt tas fasta på även om den i verkligheten är omöjlig eller bara teater. För också som sådan kunde den, om den identifierar och belyser gränsen, bidra till att klargöra villkoren för den övergång som andra politiska krafter sedan får förverkliga och fullborda.

En uppstramad, justerad och kompletterad populistnationalistisk konservatism är inte bara en mer framkomlig väg till en sådan övergång än den typ av vanlig, postmarxistiskt-wokeistiskt influerad vänster som BreakThrough News i alltför hög grad representerar, även om de ofta gör mycket som är bra. Den är också en mer framkomlig än all vanlig, rent marxistisk radikalvänster, ja mer än vad jag kallar paleosocialismen, av den typ som ännu inte tillräckligt teoretiskt modifierats på det sätt som idag sker i de verkliga socialistiska länderna och som ytterligare måste fördjupas. P.g.a. dessa den historiska vänsterns brister är den tills vidare också det bästa sättet att verka för att det nya system som på ett eller annat sätt och förr eller senare måste övergås till kommer ideologiskt bestämmas av de verkliga överordnade värdena.

Här får vi en god bild av några aspekter Maupins partiella försvar för Trump, av vad han är för och vad han är mot hos denne, och varför. Man måste påminna om vad det handlar om här. Det handlar om vad som nu är den enda framkomliga politiska vägen för väst, det enda sättet att rädda västerlandet. Den nya socialkonservatismen.

Den socialism som tar till sig och modifieras av konservatismens essentiella värden (de överordnade värdenas konservatisms), eller omvänt den konservatism som bejakar och låter sig korrigeras av socialismens väsentliga sanningar.

Thomas Fazi, en av dagens främsta Europatänkare, står icke oväntat för den hittills bästa, fullständigaste och mest nyanserade analysen av situationen i Ukrainakonflikten efter Zelenskyjs möte med Trump och Vance. Artikeln publicerades i måndags, och dess giltighet fortsätter bekräftas av de flesta av de europeiska ledarnas, mediernas och akademiska experternas agerande.

“Bakhåll” för Zelenskyj?

Zelenskyj i Vita huset

Trump och Kina

BSW i Europaparlamentet: Fredens geopolitik

Två betydelser av multipolaritet

Att ha trott på Trump

Till de inom de områden jag tenderar att uppmärksamma ofta bra politiska kommentatorer som jag ibland återXar material från hör den amerikanske journalisten Michael Tracey. Han gör en analys av vad som hände under mötet med Zelenskyj i Vita huset som ligger mer i linje med hur jag uppfattade det hela än Nortons i vad gäller skillnaden mellan den amerikansk-ukrainska jordartsmineralfrågan och den amerikansk-ryska fredsförhandlingsfrågan.

Traceys analys ger nämligen vid handen att grälet med Trump och Vance utlöstes av Zelenskyjs högst märkliga och för honom själv kontraproduktiva polemik mot Vance rörande Trumps initiativ till diplomatisk förhandling med Putin. Allt var klart för undertecknandet av det för Zelenskyj och Ukraina fördelaktiga jordmineralavtalet, som Tracey i likhet med Norton förklarar i verkligheten omfattade mycket mer än jordmineralerna. Ett avtal som båda parterna accepterade som i viss mån implicerande ett slags säkerhetsgarantier, och som starkt förespråkades av alla proukrainska och antiryska hökar.

Zelenskyj hade, menar Tracey plausibelt, bara behövt hålla tyst i fem minuter till, så hade allt varit klart. Det enda som Tracey kan komma på när han försöker förklara Zelenskyjs beteende mot slutet av presskonferensen är dennes bristande behärskning av det engelska språket. Men det är svårt att se hur den i sig skulle kunna ha orsakat Zelenskyjs utfall mot Vance, även om den utan tvekan gjorde ett offentligt replikskifte om saken med Vance självklart hopplöst för Zelenskyjs del och han borde ha förstått det.

Zelenskyjs polemiska tillspetsning ser ut att ha varit en plötslig och obehaglig överraskning för Trump och Vance efter hela 40 minuter av en någorlunda normal presskonferens som precis skulle avslutas. Deras beteende mot Zelenskyj var, menar Tracey, uteslutande en reaktion på dennes skärpta protest mot det Putin involverande diplomatiska initiativet, en invändning som bara kan ses som obegripligt klumpig och oskicklig.

Många stora Trumpfientliga media har framfört åsikten att hela mötet skulle ha varit en avsiktlig fälla, ett bakhåll för Zelenskyj, där utskällningen av denne var från början implanerad. Motivet skulle ha varit ett behov att visa vem som bestämmer, att få honom att offentligt, inför en masspublik, framstå i negativt ljus som en fanatiskt oförsonlig krigshetsare, och därmed i de kommande fredsförhandlingarna möjlig att köra över, att tvinga honom att avgå och ersättas av någon som kunde gå med på vad Trump och Putin kommer överens om, eller bara en vilja från Vita husets nya “mobbarmaffia” att i största allmänhet förödmjuka honom.

Men denna tolkning är alltså såvitt jag kan se sannolikt felaktig. Trump och Vance kunde ju inte veta att Zelenskyj, precis vid slutet, skulle på det sätt han gjorde intensifiera sin kritik. Detta allena förefaller ha givit anledning till deras skarpa tillrättavisningar.

Bland dem som avvisar bakhållsteorin återfinns också den amerikanske högerskribenten Richard Hanania, en nu besviken Zelenskyjanhängare som delvis för samma resonemang som Tracey. Han nämner visserligen att Zelenskyj hela tiden vände sig mot förhandlingar med Putin, men under de första 40 minuterna i en lugn och stabil diskussion med Trump som faktiskt, även om han hoppades att de inom kort skulle kunna avslutas, utlovade fortsatta vapenleveranser. Men argumentationen började “when Trump pointed out that it would be hard to make a deal if you talk about Putin the way Zelensky does. Vance interjects to make the reasonable point that Biden called Putin names and that didn’t get us anywhere.” Hanania fortsätter:

“It was when Vance spoke that Zelensky started to interrogate him. Throughout the press conference to that point, everyone was making their arguments directly to the audience. Zelensky decided to challenge Vance and ask him hostile questions. He went back to his point that Putin never sticks to ceasefires, once again implying that negotiations are pointless. Why on earth would you do this? Then came the fight we all saw.

Zelensky was minutes away from being home free, and he would have had the deal and new commitments from the Trump administration. The point Vance made was directed against Biden and the media, taking them to task for speaking in moralistic terms. This offended Zelensky, and that began the argument.

I’ve been a fan of Zelensky up to this point, but this showed so much incompetence, if not emotional instability, that I don’t see how he recovers from this. The relationship with the administration is broken. Ukraine should probably go with new leadership at this point.”

Till dem som förkastar teorin hör också den starkt proukrainske, rysk-brittiske högerskribenten Konstantin Kisin, som i likhet med Hanania först omfattade den, men sedan meddelande att “My initial reaction to the Trump/Zelensky spat was based on the short clip. I’ve had a chance to watch the entire 53-minute press conference with Zelensky and Trump. It’s painful but I take back what I said earlier. Zelensky decided to attack Vance unnecessarily. He totally messed this up. Yes, Vance played to the gallery afterwards but he was also correct: litigating this stuff in front of the media was really dumb. Really poor from Zelensky – I hope he can see sense, apologise and get a deal for his country. This was not smart.”

Vi kan förstås inte veta säkert. Trump och Vance kan ha tänkt avsluta på det sätt som skedde även om Zelenskyj inte ändrat tonen: de kan utan tvekan ha tänkt att det skulle ytterligare förbättra relationen med Ryssland och underlätta ett fredsavtal utan Zelenskyj. Men det omöjliggjorde ju också ett undertecknande av jordmineralavtalet, åtminstone just nu. Sammantaget är det svårt att se att det skulle handla om ett förberett bakhåll. Det är långt mer sannolikt att Zelenskyjs agerande var planerat i förväg, kanske rentav i samordning med Macron och Starmer som dagarna före själva besökt Trump i Vita huset.

Vad som med bestämdhet kan sägas är däremot att Trumps och Vances formuleringar var anmärkningsvärt skarpa för ett sammanhang som detta. Det är uppenbart att de var uttryck för en mycket stor irritation och frustration över Zelenskyj, som måste ha byggts upp under betydligt längre tid än bara den föregående delen av denna presskonferens.

Men vem har då rätt, Zelenskyj eller Trump/Vance?

Har Zelenskyj rätt, som säger att det inte är meningsfullt, nej överhuvudtaget inte går att förhandla med Putin, att denne vill återupprätta det tsaristiska imperiet och ytterligare utvidga det, till den grad att efter Ukrainas, Baltikums och Polens införlivande även Västeuropa ska angripas, ja t.o.m. – Zelenskyj säger faktiskt detta sista i Ovala rummet – USA i framtiden kommer få samma problem som Ukraina nu har? Det kan ju inte helt uteslutas. Det motsvarar i alla fall en av de mest grundläggande och tidlösa traditionella sanningarna om den vanliga, banala, världsliga människans fåfänga egocentrerade maktsträvan, människan i hennes s.a.s. råa form, människan som saknar högre humanistisk, etisk kultur och sofisk, andlig insikt.

Eller har Trump rätt, som säger att Zelenskyj spelar med miljontals människors liv, med tredje världskriget – ett krig som, bör tilläggas, i de vanliga människors händer som är våra politiska och mediala ledare, skulle bli ett kärnvapenkrig? Ja, i detta har Trump absolut rätt. Hundra procent rätt.